# ID: svediakorp-per797
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,748
# sentences: 581
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 10 (168) Prenumerationspris Fredagen den 6 mars 1891. pr år: I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
&gt; 6: BO Idun ensam &gt; 4: — Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2V2 t r.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: TTtgrifningf hvarje helgfri 4:de årg.
stid: fredag.
FRITHIOF H E L L B E R G.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
A l l m.
T e l e f.
61 4 7.
Elisabeth Lösnummerpris: 15 öre.
(vid Oernandt » Soktr.-Akti * b. kompletteringar).
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 26 öre f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
Utländska a n n o n s e r 70 öre p r nonp.-rad.
Kallstenius.
» S t e n i a ».
» eder egen tid- ning », vänliga lä- sarinnor, under fjolåret anordnade sin stora pristäfling och därvid bland andra pris äfven utfäste ett för en för- slagslista på 2 0 namn af kvinnor, hvilkas por- trätt kunde anses önsk- värda i Idun, så egde den stora mängden af in- gångna förslag för re- daktionen ett stort in- tresse särskildt från den omständigheten, att mån- ga namn förekommo på flere eller de flesta af önskningslistorna.
Bland dem, som rönte en slik vidsträckt popularitet, in- tog det lilla märket » Ste- nia » ett framskjutet rum, ett såväl för redaktionen själf som, utan tvifvel, äfven för signaturens in- nehafvarinna glädjande bevis på, att de otaliga större och mindre prak- tiska och husmoderliga råd, med hvilka » Stenia » snart sagdt sedan tid- ningens första dagar bi- dragit till dess spalter, af våra läsarinnor mot- tagits med nöje och er- kännande.
I dag sända vi eder hennes bild.
Ä r det må- hända icke just så, I haden tänkt eder dragen af denna kloka, tänkan- de, på alla hemmets skilda områden så er- farna kvinna?
Dock tor- de » Stenias » presentation för de flesta, föreställa vi oss, medföra två sto- ra öfverraskningar, dess bättre af det goda slaget.
Den första lyder: fru Kallstenius är till börden tyska!
Ja, icke sannt, ni förvånas, att en kvin- na, som tillbringat, ej blott sina barnaår, utan hela sin ungdom under för oss mer eller mindre främmande förhållanden, hvars modersmål är ett annat än vårt, hvars hela uppfostran fått en från vår egen skild prägel, dock så fullkomligt för- mått sätta sig in, ej blott i det nya fäderneslandets språk, utan ock i alla dess seder, vanor och in- timaste förhållanden!
Den andra: detta mön- ster för en husmor, hvars rika erfarenhet tyder på, att alla hennes intressen och tankar helt och be- ständigt måste ha vändt sig inom hemmets hus- hållsvärld, hon har dock bredvid detta kall fyllt ett annat och viktigt äm- bete på ett sätt, som ställt henne i det främ- sta ledet af detsammas utöfvare — lärarinnans.
» Lärarinna », skrifver hon
^^^^ » ^^ ^&gt;^^ ^.
^^ j * * * ^ ä^^^ ^^^^ ^ * i ^^ ^ * i ^^ ^.
^^ ^.
^^ ^^ * ^ ^ » ^^ Den lugna kraften är o c h blir den rätta, ^ » ^^ ^ » ^^ ^ » ^^ ^ i.
^^ ^^^ ^.
^^ ^ » ^^^^^ ^ » ^ ^ Elisabeths tidigt framträdande anlag för lärarinnekallet härledde sig däremot helt tyd- ligt från faderssläkten.
Hennes farfar var lärare vid Wismars gymnasium, och hennes far tillhör således den gemytliga Mecklenburger- racen samt är, i förbigående sagdt, en ut- märkt Beuterföreläsare, som dristigt kan ställa sig vid sidan af den berömde Kroeplin.
A f honom ärfde dottern en snabb uppfattning, outtröttlig arbetsförmåga och musikaliska an- lag.
Modern står ännu som en förebild af äkta kvinlighet och enkelhet.
Elisabeths och hennes tvänne systrars hela uppfostran gick ut på att lära arbeta för an- dra och att snarast möjligt stå på egna föt- ter; alla tre valde lärarinnekallet.
Innan dock Elisabeth efter slutad skolgång (1865) fortsatte bokstudierna, sändes hon på ett år — mest af helsoskäl — till en hushållsskola, där hon särskildt invigdes i kokkonstens alla hemligheter.
Hennes första utflykt i världen gällde Sverige — hennes inbillnings förlofvade land — där hon 1868 — 1873 med nästan öf- verdrifvet allvar omfattade sina lärarinne- plikter (i språk, musik och handarbete): först en kortare tid i Sölvesborg, därefter under samma skolföreståndarinna i Westervik.
Från 1873 till 1877 innehade hon guvernautsbefatt- ning i närheten af Magdeburg, under hvilken tid hon (våren 1876) i Hamburg såsom au- todidakt aflade lärarinneexamen, utan hvilken det ej längre i Tyskland tilläts att under- visa vid enskilda eller offentliga läroverk.
Å r 1877 utarbetade Elisabeth Soltau un- der fristunderna en » Svensk grammatik för tyskar », som året därpå utkom i tryck på W.
Werthers förlag i Bostock.
Detta hennes debutarbete som pedagogisk författarinna rönte af fackmän största erkän- nande och användes än i dag vid tyska han- delsskolor, för hvilka det närmast är afsedt.
En tillökad upplaga, utgifven 1888, ligger just på redaktionens skrifbord.
Efter ett kortare vikariat i Hannover till- bragte den unga lärarinnan hösten och vin- tern 1878 — 1879 i m:me Rey ' s pension i Paris i egenskap af undervisare i tyska språ- * I denna egenskap erhöll han af drottning Jo- sefina — hvilken på sin sista resa genom Ltibeck visade honom sin ynnest genom att befalla ho- nom till audiens — vid någon af hennes minnes- dagar en guldmedalj.
^^^.^^^ H ^ ^ ^ ^^^^^ * ^ ^ » ^^ ^ » ^ ^ ^ » ^^ ^ » ^ ^ ^ » ^ ^ ^ &gt; ^ ^ .^^^ den kraft, som v e r k a r mer än den g ö r larm.
p. själf till oss, » har jag varit beständigt, varit af all min själ och allt mitt hjärta; varit och är det ännu. ».
Elisabeth Soltau föddes i Hamburg år 1 8 5 0; dock flyttade hennes föräldrar seder- mera till systerstaden Ltibeck, henne3 mors födelsestad.
Elisabeths morfar Brunswig, som i sin ungdom en längre tid vistats i Stock- holm, och som i Liibeck, jämte en järnfabrik, ända till sin död innehade en större spedi- tions- och kommissionsaffär med verksamhet för isynnerhet Sverige och svenska konunga- huset, * inplantade tidigt hos sina barnbarn intresset för det nordiska landet.
Mormodern var en ovanligt rask kvinna, som förstod att skapa trefnad omkring sig; rastlöst följde hon ock med sin tid, isynnerhet på det prak- tiska området inom hemmet, där ingen ny uppfinning lemnades oförsökt.
^&gt;^^ ket.
Midt bland den stora världsstadens in- tresseväckande och storartade härligheter kände hon sig dock ofantligt ensam; mest hemmastadd fann hon sig om söndagarne i den enkla svenska kyrkan, där pastor Fly- gares hjärtevarma ord till sina landsmän föllo i mottaglig jordmån äfven hos den tyska främlingen af annan nation än de.
Våren 1879 nalkades det efterlängtade målet: föreståndarinneskapet för en egen skola.
Hon öfvertog då en privatskola i Rendsburg, som skulle förenas med helpension.
Den fick dock ej skötas under Elisabeth Soltaus namn, emedan koncession ej kunde tilldelas utan bevis om aflagd föreståndarinneexamen, men själfva denna examen, enligt skollag, ej kan beviljas i Tyskland förr än 5 år efter lära- rinnepröfningen.
Det pedagogiska arbete, som fordras till denna examen, i hvilket hon ut- vecklade sina idéer om flickors undervisning och kurserna i de olika ämnena — hvilka åsikter hon med vederbörande skolinspektörs gillande sedan fick sätta i verket — kom aldrig inför skolministären, ty innan tidpunk- ten för dess inlemnande var inne, kallade ett hedrande giftermålsanbud den unga förestån- darinna ifrån den nyss omorganiserade sko- lan tillbaka till det älskade Sverige, till den täcka lilla bergsstaden Filipstad, dit hon i juni 1880 följde sin man, bankkamreraren C.
J. Kallstenius, såsom hans andra hustru.
Bankkamrer Kallstenius är fader till fröken Maria Kallstenius, som är nogsamt känd i Stockholms musikaliska kretsar.
Hvad Elisabeth Kallstenius sedan dess ut- rättat, håller sig inom hemmets krets.
Bred- vid de moderliga och husmoderliga plikterna, hvilka hon sköter med samma samvetsgrann- het och intresse som det gamla kära kallet, finner hon alltid mycken tid att egna sin man, sin sons lexor och lekar, sina böcker, sin musik, ja, t. o. m.
— som Iduns läsarinnor ju så väl känna — sin penna.
De tider då den gamla hågen gripit henne för mäktigt, har hon sys- selsatt sig med att utarbeta en detaljerad plan till en for,täättningssko la för unga flic- kor, fortsättningskurser i språk, en undervis- ningskurs i konststickning, planen till en tysk grammatik för svenska flickskolors I V — - V I I I klass, m. in.
Flere arbeten i un- dervisningsväg ligga dessutom ännu väl gömda i författarinnans skrifbordslåda.
» Att jag i allmänhet hinner med bra myc- ket, » skrifver » Stenia » i ett af sina bref till Iduns redaktion, hvarur vi taga oss friheten citera några rader, » beror icke blott på energi — beslut och handling bruka vara ett hos mig — och vanan att gå tidigt upp om morgnarne, utan orsaken kan ock sökas däri, att sällskapslifvet ej gör några kraf på mig.
Förutom de mest i sysslolöshet förflytande eftermiddagar och aftnar på vanliga bjud- ningar och baler inbespar jag ock det mesta af den tid, som för andra åtgår till toaletten.
I sa- longen trifs jag ock, sanningen att säga, föga.
Dess mera uppskattar jag mitt eget hem, som visserligen icke är ett sådant där mo- dernt med nutidens möblering och dekorering; men hvad som icke saknas, det är en Stein- way-flygel, ett Apollo-harmonium, fyllda bok- skåp, skrif- och sybord samt ett praktiskt utrustad t kök och en trädgård; — där är y. p-TURZEN J3ECKER.
jag envåldsherskarinna, där skapar jag alster af rätt vilda idéer, där vinner jag mina segrar och lider mina nederlag i tysthet • — där är jag den lyckliga, omhuldade makan och modern, och därifrån helsar » Stenia » sina medsystrar af Idun med ett af sina favorit- valspråk: Mitt arbete utgör min glädje! » Rätt så!
Det är i detta arbete och genom dessa grundsatser, som den tyska främlingen förts så nära intill svenska kvinnors bevågna och tacksamma hjärtan, att de i dag — för- visso ej för första gången — med glädje helsa henne i Iduns spalter som en af de sina!
Koh-i-noor.
* - §^mmutgrundeliga sinne, ädelsten i ungdoms vår, hpar i öknen än upprimie glansen, som ifrån dig går, tänk dock på, att du skall slipas, af den sniknes fingrar gripas, slipas sned.
som iXohinoor.
" öutgrandeliga tanke, som den unge en gång får, hvart du än i rymder vanke, se dock till, hvarthän du går.
^Bortom intets vidder vida tusen, lusen solar skrida, tindrande som jj^ohinoor.
" öutgrandeliga längtan, hur du uppåt ständigt trär!
' Skall han ila, denna trängtan, mot ett mål, som ej hestår?
.
.
.
fantasien må det bryta, sanningsljuset skall dock flyta rent och klart som ^Xohimoor.
" öutgrundeliga hjärta, du som vaknar upp och slår, visste du, hur mycken smärta spirar upp i dina spår, gick du att ditt armod gömma fjärran bort och sökte glömma, fve hårdt som l^ohinoor.
* Koh-i-noor — » Ljusberget » — är, som bekant, namnet på en af världens största diamanter, hvil- ken tillhör den brittiska kronan.
' Outgra.nd.diga minne, du, som ärestöder får, du är Kärast för mitt sinne, när du lockar fram en tår.
Tdpad min ungdoms kärlek drömde, bäst jag i mitt hjärta gömde, dyrbart såsom i \ ohinoor.
' Öutgrundcliga glömska, endast du till sist består.
* 8&gt;j förgängelsen, den lömska, dina stöder nederslår.
" Gvig is skall dig betäcka, ingen forskning dig skall väcka, evighetens ± \ phinoor.
Rudolf Svensén.
Den unga moderns dagbok.
Af Stenia.
• K i m unga flickor företaga sig att skrifva en ^ådr dagbok, till hvilken ofta någon kärleks- episod bildar initiativet, och efter flere års för- lopp genomögna denna bok, blir behållningen af hela arbetet för dem mestadels ett skratt eller en hufvudskakning öfver den svärmiska öfver- spändhet, som råder inom alla anteckningarna!
En dagbok, förd under en längre resa, tjänar till stort nöje för den det vederbör, då han eller hon efter åratal därigenom blir satt i tillfälle att i andanom på nytt genomlefva den angenäma tiden med alla dess minnen.
En dagbok däremot, hvari en moder antecknar allt rörande sina små, är någonting så ytterst nyttigt och viktigt för människokännedom i allmänhet och för modern själf i all synnerhet till att bättre lära sig förstå och följa sina barns ut- vecklingslif, steg för steg, att man ej nog kan uppmana hvarje ung moder att föra en sådan.
Alla små omständigheter ur barnets första lefnadsår kan en moder omöjligt draga sig till minnes, och mycket som sedermera förefaller henne gåtlikt och oförklarligt, skulle framställa sig för henne i en vida klarare dager, i fall hon egnat större uppmärksamhet åt den nyföddes karaktäristiska egenskaper och uppskrifvit alla iakttagelser i sin dagbok i st. f. att endast njuta af lyckan att vara moder och betrakta barnet såsom en leksak.
Den korta stund, som behöfs till dessa dagliga anteckningar, finner nog hvarje moder.
Ingenting i världen eger ju för resten större intresse för henne än just hennes barn — • och hvad man gör gärna, därtill finner man alltid tid.
Förstår hon att uppfatta hufvudmomenten i den unga varelsens utveckling samt att bringa dessa i förbindelse med hvarandra, så har hon däraf en ledtråd, huru hon skall behandla och uppfostra sin son eller dotter.
Då skall hon än tillbakahålla, än uppegga barnets fantasi, kombinera yttre inflytelser med födans verk- ningar och under alla omständigheter veta att bevara och alstra barnets ursprunglighet och egendomlighet, något som ej är möjligt utan grundligt studium af de enskilda utvecklings- företeelserna, hvilkas kännedom lättast vinnes just genom trogna dagboksanteckningar.
Boken, som till sin yttre form må beställas eller väljas efter moderns smak, kan förses med passande motto och börja med dag, timme och närmare omständigheter af själfva födelsen samt anteckningar angående barnets tillstånd d. v. s.: om det är normalt bildadt; hvari första lifsytt- ringen bestod (sakta kvidande eller kraftigt skrik); hufvudets bildning och ögonens färg, (hvilken snart undergår förändring); om kroppen var mager eller fyllig, näsan någorlunda ut- vecklad; om en viss familjetyp framträdde; huru mycket barnet vägde.
Vägningar företager man efter hvar veckas förlopp.
Med undantag för andra veckan tilltar ett friskt barn utan uppehåll.
Under de första sex veckorna inskränka sig moderns iakttagelser till en jämförelsevis tråDg krets, emedan barnets lif nästan uteslutande uppgår i att sofva och äta.
Ovanligt mycket skrik tyder alltid pä att något är i olag — ett friskt barn ligger också vid vaket tillstånd be- låtet i sin vagga, då det är både mätt, snyggt och har behagligt varmt.
Håller modern från början strängt på regelbundna mattimmar, så smälter äfven barnet sin föda bättre, än om det lägges för ofta till bröstet.
Likväl kunna en mängd småsaker antecknas — ty ingenting bör undgå moderns blick och anses oviktigt.
Föddes barnet med hår på hufvudet (eller åt- minstone i nacken), så bortfaller detta snart, och sådant af ljusare färg träder sedan i stället.
De hos Dyfödde alltid mörka ögonen blekas också så s m å n i D g o m genom dagerns och solens inverkan, flvitan antager under första lefnads- veckan ofta en gul färg, som ej är något sjukligt, utan sammanhänger förhållandet med gallan; sedan blir hvitan mera blåaktig, och bör modern noga gifva akt på, om detta skimmer förlorar sig eller öfvergår till sjukligt gult.
Öronen och hakan förändras minst, men den först vanligt- vis något tillplattade näsan vinner snart be- stämdare gestalt och kindbenens utväxande gif- ver mera uttryck åt hela ansiktet.
Ögonbryn saknas länge — deras tillkomst antecknas med glädje af modern, likaså om resultatet af väg- ningarna visar, att den lille ej minskats, utan ökats.
Och så den intellektuela utvecklingen!
De organs verksamhet, som hittills slumrat, vaknar i bestämd följd, från de lägre småningom upp- stigande till utveckling och fullkomning af de högre sinnena.
Känsel och smak äro de sin- nen, som den nyfödde förnimmer först, därpå kommer lukten, därefter den medvetna synen och sist hörseln, då hufvudet följer ljudets rikt- ning och med uppfattning lystrar till förut utan deltagande åhörda knackningar, ringningar o. d.
En ny öfverraskning blir barnets första verk- liga leende, hvarmed man kaD anse dess inre själslif vaknadt.
Kommer så det första arti- kulerade ljudet såsom förebud, att talverktygen funktionera.
Innan det första (s. k. dumma) kvartalet når sitt slut, bruka de små kunna taga fast bestämda föremål med händerna.
Mjölktändernas frambrytande är en stor pe- riod i barnets utveckling, en företeelse som mer eller mindre brukar sammanfalla med den naturenliga tiden för afvänjningens början; kon- vulsioner vid tandsprickningen kan en förståndig moder förebygga genom att allt ifrån början efter det varma badet ge barnets kropp en öfversköljning af kallare vatten samt tvättning i nacken med alldeles kallt vatten.
Snart helsas med jubel de första försöken att krypa — att gå!
— således hos barnet i viss mån ett tillstånd af begynnande oberoende.
Då barnet fyllt sitt första år, plägar man sluta upp med de regelmessiga vägningarna; om då siffran befinnes 3 gånger större än första veckans vikt, är allt normalt.
Ett i ögonen fallande plus eller minus bör antecknas.
- Hvilken mångfald af an tecknings värda mo- ment, till hvilka under det andra till och med det sjätte året egentliga karaktärsdrag ansluta sig — allt för viktiga ibland för läkaren vid påkommande sjukdom!
Samlar modern alla roliga anmärkningar från barnets sida, hvilka tyda på individuel uppfattning, böjelse för företrädesvis intresserande lekar och sysselsätt- ningar, bevis på hjältemod eller hjärtats sinne- lag, så skaffar hon sig en den värdefullaste bok i sitt enskilda bibliotek.
Dagboken bör med rätta åtföljas af ett foto- grafialbum, pä hvars första blad barnets mor- och farföräldrars samt föräldrarne3 porträtt fått sin plats, hvarigenom man lättare kan afgöra och jämföra likheten med någondera.
Dessa blad upptaga vidare år för år en ny fotografi af barnet själft.
Den första bilden må tagas, så snart sådant sig göra låter, innan dragen gifva vika för andra.
Detta porträttgalleri är ytterst intressant, emedan det tydligt utvisar barnets intellektuella framsteg i hållning och ansiktsuttryck och bättre än något annat fast- håller den, ack, allt för hastigt flyende barn- domen, för att ej tala om den minnesskatt i en sådan samling en moder eger, som träffas af det hårda slaget att mista sin älskling i blomman eller knoppen af dess lefnad.
- Se Ny literär pristäfling.
Det i flere hänseenden goda resultat, som det förflutna årets större pristäfling i Idun medförde, har manat oss att äfven i år in- bjuda ärade författarinnor och författare till en dylik literär täfling.
I h o p p om att med dessa täflingar kunna gagna ej blott på det literära området, utan ock i det praktiska lifvet ha vi denna gång i flere afseenden vidgat gränserna för täflingen .. D å som naturligt är i en tidning af Iduns omfång de arbeten, som där införas, måste till utrymmet starkt begränsas, är det så g o d t som omöjligt att där intaga längre noveller och, ännu mindre, längre uppsat- ser för det praktiska lifvet.
V i hafva emel- lertid vid den nu förestående täflingen velat lemna plats äfven åt dessa båda slag.
A n - gående prisen och prisämnena hafva vi b e - stämt följande: 1) För den bästa novell eller roman om minst femton oktavark vanligt romau- format betala vi ett t u s e n (1,000) kronor.
2) För den bästa novell om ungefär Idunspalter erhålles ett pris af fyrtio f e m Ii u n d r a (5 0 0) k r o n o r.
3) För den bästa utredning af frågan: • » Huru skall kvinnan bäst kunna bi- draga till höjande af familjens ekono- mi? » — omfång: 20 ä 25 Idunspal- ter — betalas t r e h u n d r a (SOO) k r o n o r.
•4) För den bästa uppsats om 3 ä 5 spal- ters utrymme i något ämne rörande kvinnan eller hemmet erMUes ett pris af ett h u n d r a (lOO) k r o n o r, och slutligen bestämmes 5) för den bästa skiss eller berättelse 3 å 5 spalter likaledes ett pris af ett h u n d r a (lOO) k r o n o r.
om
Täflingstiden utgår för de trenne första afdelningarna den 1 nästkommande augusti och för de båda sista den 1 instundande juni.
Att hvad som inlemnas till täflingen skall vara svenskt original och ej förut publi- ceradt faller af sig själft.
Manuskriptet bör, åtminstone till de två sista afdelnin- garna, vara skrifvet på endast en sida af papperet.
Till prisdomare komma liksom förra gån- gen att utom redaktionen utses kända och erfarna män och kvinnor med härför erfor- derliga kvalifikationer.
Deras namn komma längre fram att meddelas.
Stockholm den 1 mars 1891.
Red.
af Idun.
I f o r n a dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade af M a t h i l d a Langlet.
6.
Kloekarfar, han skall nu allting bestyra.
en typ, som gaf anledning till de be- kanta kupletter, hvarur ofvanstående är hemtadt, har antagligen längesedan försvunnit ur verkligheten.
Kloekaren, äfven på landet, är nu ofta en ganska bildad och vettig person, som rätt väl kan försvara, om han någon gång skulle komma fram med: » vi presterskap ».
Klockaren är oftast också organist, har » gått på akademien » och mån- gen gång tagit direktörsexamen.
Kloekaren- organisten kan numera också måhända vara en liten fin fröken med smakfull vinterbarett på den krusade luggen och vackra betyg från » akademien » i bröstfickan på sin korta kappa af prima doffel.
Men fordom var det annorlunda.
Orgel fanns endast undantagsvis i landskyrkor, i större, eller förmögnare församlingar.
I sa- cellani- eller kapellförsamlingar kom orgel aldrig i fråga, och de nu i mindre kyrkor och kapell, skolsalar o. d. brukliga små or- gelharmonier — på dem hade ingen ens tänkt.
Kyrkan i Öds församling var ganska rym- lig, med mycket höga fönster, hvilkas tämli- gen små, blyinfattade rutor ofta skakade för stormilarne från fjärden.
Till det yttre skilde sig kyrkan från andra lador förnämligast ge- nom dessa fönster samt det höga, brutna taket.
Men det inre var trefligt, ljust och vänligt i all sin enkelhet.
Öfver främre de- len af kyrkan, vid » stora ingången », var en läktare utbygd, hvilande på pelare, som, ifall de tillhörde någon » ordning », antagligen voro formade efter åtskilliga af respektive timmer- män uppgjorda arkitektoniska principer, ty den ena var icke den andra lik, om ej där- uti att de alla hade en bestämd tendens till snedhet, så att det hela för det obeväpnade ögat tedde sig tämligen vacklande.
Öfver denna läktare hängde från taket ned ett full- riggadt, tremastadt skepp i miniatyr och när- mare gafvelväggen, ända upp i taket, fast- hållet af järntrådar, ett skelett, som allmänt ansågs hafva tillhört » sjöormen ».
Tinnie, som till följd af medfödd eller ti- digt förvärfvad närsynthet, såg allting som genom » ett dunkelt glas », önskade otaliga gånger, medan hon satt i kyrkan och hörde, men icke förstod särdeles mycket af predi- kan, att hon skulle haft vingar och kunnat flyga dit upp för att närmare bese dessa här- ligheter.
Dit upp på läktaren kom hon blott en gång, men som hon då blef placerad, så att hon hade kuriositeterna bakom sig, var det icke mycket fröjd med detta.
Den läk- taren var nämligen icke » herrskapsläktaren ».
Denna senare var belägen alldeles midtemot och hade en vida ofördelaktigare plats.
Bak- om altaret, vid kyrkans andra gafvelvägg, fanns nämligen en utbyggnad för sakristian, så hög att därofvan fanns som ett loft, där några bänkar blifvit ställda.
Genom den till en liten förstuga utanför sakristian le- dande dörren kom man till en kort trappa och upp till läktaren.
Hvarför herrskapet just utkorat denna läktare åt sig, är ej godt att veta, ty man satt där alldeles bakom ryggen på presten, när han stod på predik- stolen, och midtöfver hans hufvud, när han stod för altaret.
Möjligen var det därför, att denna läktare på visst sätt liknade en griljerad loge, då den från själfva kyrkan skildes af ofantligt tjocka fyrkantiga pelare, som gingo ända upp till taket, så att man mera obemärkt kunde komma litet sent till gudstjänsten.
Men kyrkans största märkvärdighet var dock den långa, vindögde klockaren, som åt- minstone själf ansåg sig som en af socknens notabiliteter.
Väl hände det ofta, att stormen skakade fönsterrutorna, men ändå oftare inträffade det, att de skallrade vid klockarens väldiga bas- röst, när han » tog upp psalmerna », dem han vanligen sjöng på sin egen behagliga melodi, som dock stundom hade en aflägsen likhet med koralen.
Klockaren talade ofta om, huru han » ledde » sången, men icke förty fick sången då och då gå deuna ledning förutan, ty af en viss känsla för det passande för- dolde kloekarfar alltid sin väldiga snusdosa i sakristian, dit han, då hans näsa så på- fordrade, gick in för att förfriska sig med en pris eller två, då församlingen fick sjunga på egen hand.
På det man emellertid ej skulle vara i tvifvel om, hvilken viktig sak som bortkallat honom, paraderade han vid återkomsten alltid med en stor, blårutig näs- duk, som han sedan omsorgsfullt upphängde på dörren till den lilla enskilda bänk bred- vid predikstolen, där han tronade.
Stundom bröt han med tordönstämma in i sången, re- dan när han kom i » sakristi-dörren », och skrålade sedan med full hals, under det han gick in i bänken och sysslade med den of- vannämnda blårutiga.
Prestfrun, som ej kunde tåla klockaren, därför att han en och annan gång söp mera, än som var med god ordning förenligt, samt på grund af sin ålder och värdighet och öf- verlägsna musikaliska skicklighet — pastorn messade miserabelt — bemötte den saktmo- dige, anspråkslöse kapellpredikanten med en viss öfverlägsenhet, prestfrun påstod alltid, att församlingen sjöng bättre under kloeka- rens visiter i sakristian än » med hans led- ning »; därtill kom att hon en gång hade upprepat ett vanvördigt uttryck af en re- sande, ogudaktig stockholmare, som en gång sagt, att » Öds klockare sjunger ej, han bölar som en herrgårdstjur », hvilket allt å andra sidan härmade klockaren.
Följaktligen her- skade mellan dessa båda storheter ett täm- ligen spändt förhållande, som vanligen kul- minerade några dagar före jul hvarje år, då klockaren kom med en lång säck, som tycktes vara bottenlös, så mycket rymde den, för att taga upp julkost för egen räkning och dessutom de vanliga bidragen af hemstöpta talgljus till kyrkans eklärering under jul- ottan.
Till julkosten hörde alltid en viss kvantitet malt (som förvarades i särskild » maltpåse »), en näfve humla, en å två limpor, ett sikt- bröd, » salt eller torrt » fårkött, som dock kunde ersättas af annat kött, samt ett ljus.
Penningar gåfvos också efter behag, dock ej under ett visst belopp pr matlag.
Hos herr- skapen inhöstade klockaren vanligen en » tvåa banko » på hvarje ställe, och pastorn, som oaktadt sina små inkomster dock alltid var vid kassa, undandrog sig aldrig denna sin skyldighet.
Troligt är, att klockarens lön icke mycket understeg pastorns, ty kapell- predikanten hade på den tiden 300 kronor och en och en half tunna strömming i löne- förmåner!
Men det räckte rätt bra ändå, när man bara hushållade!
Då klockaren vandrade omkring med sin säck, var det alltid vanligt, att han på hvarje ställe trakterades med en sup eller kanske två, hvaraf följden naturligtvis blef, att han mo t aftonen, då han kom till prestgården, var tämligen beskänkt.
Men den vackra, modiga prestfrun bröt oförskräckt med denna sedvänja, och hos henne fick klockaren jämte medhjälpare blott hvad de med rätta hade att fordra.
Pastorns förut omtalade » tvåa banko » ursäktade väl något bränvinsbristen, men öfverskylde den icke helt och hållet.
För att hämnas bjöd klockaren pastorn snus, hvardagsvis ur en ofantlig näfverdosa, om söndagarne ur en dosa af messing med spe- gel i locket, hvilken af Tinnie ansågs som en stor märkvärdighet.
Klockaren visste myc- ket väl, att prestfrun afskydde snusandet, och att den värsta förargelse, han kunde göra henne, vore, om han kunde » lära » pastorn att snusa.
I förbigående sagdt lyckades han verkligen till sist bibringa sin presterlige för- man en ganska aktningsvärd färdighet i den saken.
Om söndagsmorgnarne kom han, klädd i en lång ljusblå » syrtut », som räckte honom till hälarne, gul väst, som räckte långt ned- om magen, och på hufvudet » skinnkaskett ».
En af de längsta karlar i församlingen, räckte han just jämnt mellan golf och tak i pastorns lilla expeditionsrum, som närmast liknade en någorlunda rymlig cigarrlåda, ställd på kant, och när han nu kom för att » taga upp psalmnummer », uppträdde han ganska im- posant.
Nominelt skulle han taga order af pastorn, men vanligen gaf han i stället order.
(Ports, och slut i nästa n:r.)
Iduns panoptikon.
Nu ä ' vi på maskeraden — Jaså, jaså!
Här är ju hela staden — Hå hå, ha hå!
Den där gamla kupletten passar inte så illa in på lördagens konstnärskarneval i Berns sa- longer.
Ty om också icke i strängaste bok- stafsmening hela Stockholm var där, så fanns där åtminstone så mycket folk och just det folk som.
.
.
som — ja kort och godt som man menar, då man talar om hela Stockholm.
Man behöfde inte känna sig ensam, på intet vis.
Snarare fanns det nog en och annan, som gärna skulle sett, att » hela Stockholm » varit en smula mindre eller också Berns salonger en smula större.
Det är numera nästan endast damerna, som gifva dylika tillställningar sin karaktär; antalet herrmasker reduceras för hvarje år, och man skulle nog kunna med tämligen stor säkerhet räkna ut den tidpunkt, då hillebardierna äro de enda manspersoner på karnevalen, som icke presentera sig i svart frack och hvita skjort- bröst.
Det var därför en fullkomligt riktig- tanke att göra den glänsande fonddekorationens hufvudfigur till kvinna, ty prins Karneval har icke det kön, som man skulle kunna tro, om man blott dömde efter hans titel.
Prins Kar- neval är i själfva verket prinsessan Karneval: Cest la femme — oui, la femme — Qui fait le carneval!
* Vi göra en promenad rundt kring stora sa- longen för att orientera oss en smula och taga en första öfverblick öfver folkvimlet.
Här finns godt om förtjusande dräkter, men jag skulle vilja hålla ett litet vad på, att de flesta af maskerna skulle blifva oss svaret skyldiga, ifall vi frågade dem, hvad de egentligen skola före- ställa.
Dock — hvartill skulle ett dylikt exa- minerande egentligen tjäna?
Det gäller om maskeraddräkten, som man förr i världen, me- dan idealismen ännu stod i kurs, påstod om konsten: den är sitt eget ändamål.
Hvarför skulle man icke, då man komponerar sin kostym, få följa sina infall, utan att känna sig bunden af trohet mot stil och traditioner e t c?
En karneval är en tillställning, då troheten vanligen suspenderas både i det ena och det andra af- seendet.
Det är regellöshetens triumf som firas, det är friheten, den sorts frihet som har ett omisskänneligt släkttycke med själfsvåld, hvilken för spiran för aftonen, så väl när det gäller dräkter som i fråga om konversation, diet och umgänge.
Medgif i alla fall, att sådan nu karnevalen en gång ter sig, så ger den ett präktigt intryck.
Denna brokiga blandning af färgskalans alla nyanser; denna orediga symfoni af röster i alla möjliga och omöjliga klangfärger och modula- tioner; dessa besatta infall, som förkroppsligat sig i kostymer och masker af ett utseende, om hvilket ingen, möjligen med undantag af bärarinnan själf, kunnat drömma; denna rika belysning i de praktfullt ornerade salongerna och icke minst medvetandet om, att under alla dessa fantastiska masker döljer sig folk af de mest skilda samhällställningar, tycken, vanor och böjelser, folk som lemnat sin hvardags- människa hemma och stämt möte här för att få vara riktigt uppsluppna och roa sig grundligt en afton — allt detta gör hela tillställningen till någonting särdeles retande och pikant.
Etablissementets förträffliga orkester spelar upp, och de danslystne träda inom den kordong, som bildas af hillebardiererna.
Det är si nch så med utrymmet, man knuffas och knuffar igen, klingande skratt och små förtrytsamma utrop aflösa hvarandra, men förtrytelsen jagas ögonblickligen bort af skrattet: prinsessan Kar- neval tål ingen misstämning, den fläktar hon bort med sin stora, röda solfjäder.
Så småningom vänjer man sig vid virrvarret, man börjar att observera detaljerna, fästa sig vid vissa kostymer, som försvinna i vimlet, men som man känner igen, när de framdeles då och då dyka upp.
Den ståtliga dragonflickan i den vackra hvita vapenrocken och hjälmen drager alltid uppmärksamhet till sig med sin präktiga hållning, och ni kan vara öfvertygad om, att hon har repliker så träffsäkra som en karbinkula.
Förtjusande små kvinnor i Bianca- hattar är det godt om, men hon, den långa i » imperialoktavformat », synes dock hufvudet högre än allt folket.
När morgondagen kommer och allt återtager sitt vanliga utseende, har hon kanske mera tycke af en dragonlöjtnant än vår skönhet i hvita vapenrocken.
En mefisto i eldröd mask tränger sig fram till trappan, som leder upp till de götiska rummen: » Uff! » mumlar han, » den här temperaturen är högre, än jag är van vid! » En stor karamell går omkring och ser söt ut, och ett par kräftor marschera — dock icke baklänges — i spåren efter en champagnebutelj.
En gräshoppa struttar muntert omkring, men någon myra kan jag icke upptäcka.
Hvad skulle också flitens och ordentlighetens symbol göra på denna tillställning?
En pigg och resolut kolportör bjuder ut Börstidningen och pläderar för sin vara med stor munvighet och slagfärdighet.
Hon sköter den muntliga polemiken med en sådan talang, att själfve Jörgen känner sig en smula förlägen.
Uppe på gallerierna och i Götiska rummen flödar champagnen, trängseln är stor, men gläd- jen är ännu större.
Man bildar kotterier, fån- gar upp bekanta eller obekanta och dricker med dem, tror sig vara skarpsynt och känna igen maskerna, men begår förtviflade misstag och blir själf föremål för nojs och drift.
Ytter- ligare en anledning att tömma ett glas.
Man kan ju taga miste om sina vänner, men Ayalan och Pomery ' n känner man alltid igen.
Skaparen och ledaren af hela tillställningen, hr Ossian HamriD, tyckes vara allestädes när- varande; glad förbindlig och vaksam ordnar han allt och ställer allt till rätta med sin stab, marskalkarne.
Men det faller knappast någon in att förvåna sig öfver hans outsiitlig- het och förmåga att räcka till öfverallt, ty man är van vid det sedan många år tillbaka.
Vid midnatt börjar det bli lif i den min- dre salongen, och borden ockuperas af supé- rande masker, interfolierade med svarta frac- kar.
Hur äter man på karnevalerna hos Berns?
— Ja, det beror på.
Förträffligt, säga som- liga.
Så där — - la la — säga andra.
För min egen del skulle jag visserligen ha lust att säga några elakheter om en gammal höna, som gjorde ett högst misslyckadt försök att få mig att tro, att hon var en Hamburger- kyckling.
Men — de moriuis nihil nisi bene — man skall aldrig tala illa om de döda, och detta genom sina år vördnadsbjudande fjäderfä lyckades dessutom aldrig ett ögonblick dupera mig hvarken i fråga om sin ålder el- ler sin nationalitet.
Je vous connais beau masque \ Linneskåpet och d e s s vård.
Prisbelönadt svar på frågan X L V I af Frida N. lil.
om det ligger ett icke ringa kapital uti ett väl- försedt linneförråd, är det af stor vikt att praktiskt och ordentligt sköta detsamma; först i andra rummet kommer: » att ordna och montera linneskåpet ».
Om vi därför börja från början, må vi först tala om inköp af linne, tillklippning, hur man bör sy och märka m. m.
Har man tillfälle, bör man köpa hellinne till full uppsättning, men kan godt äfvenle- des begagna kyper bomullsväf till lakan och örn- gott, icke gärna till handdukar likvisst; dessa få dock aldrig smutsas så mycket som sådana af hel- linne.
Vid inköp af väfnader skall man se till att få af bästa kvalité, helst i gult stötande, ty blå- hvita väfnader kunna alltid misstänkas vara blekta i klor, hvilket visst icke skadar väfven, om det gö- res med omsorg, men i motsatt fall alldeles kan för- störa, ett tygstycke, så att det inom kort faller i trasor.
Sådant har ock händt köpare och blir ju en stor förlust.
Den gulaktiga väfven blir fullkom- ligt vacker efter några lak.
Norrköpings bomulls- väfnader äro af gammalt välkända, och köper man ett stycke kypert, dubbel bredd, får man ' / 2 dussin lakan samt 1 dito örngott; priset är 96 öre metern f. n. med 10 ° / o rabatt vid extra kontant och om helt stycke tages.
Sitt linneförråd bör man från början ordna så, att man har både gröfre och finare, olika för sär- skilda medlemmar i hushållet, särskilda lakan och örngott för gäster och framför allt tillräckligt med handdukar för köket både för tjänstfolket och di- sken.
Örngott måste finnas minst 2 st. till hvarje par lakan, synnerligast till dem, som hvardagligen begagnas — därtill komma, om man så vill, små örngott, 30 cmtr.
höga och 45 cmtr breda.
Bland allt annat, en husmoder måste se till, att det ej fattas, äro s. k. grytvantar, som flere gånger varit omnämnda uti Idun; de äro särdeles hand- duksbesparande och därför att anbefalla.
I min ego finnas 6 st., som voro bland mina lysningspre- senter och varit till större nytta, än alla både möj- liga och omöjliga » klutar », ens flickbekanta vid dy- lika tillfällen bruka komma med.
Köksorna taga nog beklagligen i allmänhet hellre till handduken, äfven om det är den sotigaste gryta, som skall af, än den för detta ändamål bestämda grytvanten; men finns den i köket, kan man ju alltid våga hop- pas, att de med tiden skola inse dess nytta, helst om man ej lemnar ut handdukar dussinvh samt ibland tillser, hur de tilltygas.
I ett hushåll på t. ex. 8 personer är det alldeles tillräckligt att lemna ut 2 st., en gröfre och en finare, hvarje onsdag och lördag, och de behöfva ej då blifva det minsta hårdt smutsade.
Dam- och lamphanddukar, såväl virkade som af tyg, räknar jag till inventarierna i linneskå- pet.
1 och för lampornas renhållning böra näml.
finnas särskilta » don », som till intet annat få an- vändas.
Nu kanske vi kunna tala litet om tillklippning och sömnad af linne.
Först och främst måste iakt- tagas att klippa samt vika alla bredare fållar full- komligt trådrakt; bäst är, för att kunna detta samt spara ögonen, att göra sig det lilla besväret att dra- ga ur en tråd, som sedan följes.
Afven iakttages att alltid klippa efter t. ex. samma handduk, om de ej äro afdelade med bårder, och är detta ett råd som vid all dylik tillklippning bör följas, ty el- * jes kan det hända, att den sista handduken, eller hvad det nu är, blir betydligt längre än den första, När balen afblåstes, vet jag icke så noga, ja, att kanske knappt två befinnas fullkomligt lika, men ett faktum var, att ännu kl. .6 dansades oaktadt vi tyckt oss vara ytterst noggranna.
Alla det efter en något reducerad orkesters toner.
dukar och bättre handdukar, servieter naturligtvis Huvudinstrumentet var trumma, tror jag, men också, böra fållas för hand och mycket tätt.
Förr i världen brukade man vika fållen tillbaka mot rät- jag skall akta mig för att säga det säkert.
sidan, föra kanten uppåt emot afvigsidan och nä- Tillställningen började få en smula anstryk- stan kasta densamma, hvilket ju tydligen är allde- ning af orgie, och man skymtar faunens bock- les obehöfligt.
Då man ej begagnar hel lakans- fot oftare, än man ser gratiens leende.
Det bredd, kastar man längderna jämt och väl tillsam- mans, syr ej tillsammans dem på maskin.
är baccbanternas timme.
Jag tror, vet ni min nådiga, att vi tänka på att dra oss hem.
Er kostym ser med förlof en smula derange- rad ut, och själf är ni bestämdt trött.
Tillå- ter ni, att jag säger till om vagnen, medan ni söker upp edert sällskap?
Farväl!
Om lyckan är god, kanske vi träf- fas på ännu en karneval, innan lindarne löf- vats.
Au revoir!
Scmvola.
Breda virkade spetsar på lakan vill jag ej rekom- mendera, såvida de ej äro ytterst ordentligt virkade, och i så fall blott på bomullslakan, hvilka kanske i mångens tycke därigenom få ett visst värde.
Där- emot är en fingersbred spets, imiterande hålsöm, med en minst 10 cmtr bred fåll utanför, ganska vackert; är man därtill svag för » grannlåt », kan mac ju an- bringa en vacker uddspets i kanten — det prakti- ska däruti lemna vi dock därhän.
Att lakan och örngott » monteras » i samma stil, är väl nästan öf- verflödigt att påpeka.
Man kan äfven sy två ra- der s. k. perlhålsöm på l / a 2 cmtrs afstånd och på mellanrummet sy ett litet mönster med linne- l a
brodérgarn, i all sin enkelhet att anbefalla.
Ut- märkt vackra äro spetsar, sydda i gobelinstygn med linnegarn på bredare eller smalare stramaljband, i hvilkas kant virkas en stolprad, men af allt är na- turligtvis varaktigast att sy något enklare eller ståt- ligare plattsömsbroderi.
Till dessa olika monteringar höra vackra, tydliga monogram, ej ihopgyttrade, så att ingen människa kan se, hvad det skall vara för » krumelurer », allt annat liknande än bokstäfver.
På örngott anbrin- gas spetsar på flere olika sätt, men det bästa och i mitt tycke trefligaste är att låta dem gå rundt om för båda sidor med dubbla fållar ytterst, som kastas ihop, samt att knyta upptill, så att knytningen vän- des åt sängstammen.
Vid broderi syr man vanli- gen blott på ena sidan, hvilket ock är klokt gjordt, emedan många af » skapelsens herrar » inbilla sig, att de ej kunna hvila sitt hufvud mot ett brode- radt örngott, och då må man ju gärna unna dem fördelen af att kunna vända på kudden, utan att mötas af samma anblick.
Värre är att råka ut för stärkta örngott — så- dant kan ock hända!
Förr i världen — ja, kanske än — brukades att kasta ihop öppningen vid pass 3 cmtr ytterst vid båda sidor, men är detta bruk mycket opraktiskt och bör såsom varande blott och bart en tom tra- dition alldeles öfvergifvas.
Alla tarfligare lakan kunna märkas med större eller mindre namn i korsstygn med rödt, men vid all märkning med kulört garn gör man klokast uti att på förhand förvissa sig om, huruvida det är äkta eller ej, åtminstone bör man iaktaga det gamla kända försiktighetsmåttet att doppa garnet i ättika, ty jag känner fall, då en hel utstyrsel efter första laket var så godt som mörkt, ja, t. o. m. värre än sä, emedan man råkat få oäkta märkgarn.
Det som stöter i tegelrödt, är misstänkt.
Dukar och serveter märkas vanligast och vack- rast med hvitt, utom te- och kaffebordsgarnityr med kulörta bårder, där namn i färger äro på sin plats.
Allt hvad handdukar heter märkes med rödt, eller blandadt rödt och hvitt, t. ex. röda stjälkslygnskon- turer fyllda med hvitt, hvarpå sys små röda stjärnor.
Börja aldrig begagna någonting omärkt, ty det kan då lätt hända, att det alltid förblir utan namn, hvilket är bevis på den största oordentlighet.
Märk allting från det största till det minsta och märk väl och omsorgsfullt; har man ej tid eller förmåga,- därtill, vilja bör tydligen aldrig fattas, så låt hellre någon med vacker handstil märka linneförrådet med märkbläck, då sådant, hvartill lut användes, säkrast sitter uti.
Men iakttag den yttersta försiktighet, att inga plumpar spillas eller misskrifningar inträffa härvid, ty sådant kan man aldrig själf med bästa vilja i världen utplåna, utan det kan blott tiden eller — apotekaren.
Skulle olyckan vara riktigt framme, finnes det t. o. m., har jag hört berättas, lut och märkbläck, som ' kunna taga hål på tyget, så att man får roa sig med att stoppa sitt vackra linne så godt som med detsamma.
Därför anse vi bäst vara att märka med garn, och » öfning ger färdighet »!
När sedan allt genomgått den första tvätten och ligger där glänsande hvitt, hur skönt att få plocka in det på sina bestämda platser, hvilka kanske ej äro så goda att utfundera med ens, men sedan vi fått dem, kom ihåg att alllid lägga hvar sak på sin plats, så att det t. ex. går för sig taga fram en handduk eller annan småsak i mörkret.
Trefligast är att hafva ett väl inredt, flyttbart linneskåp, men mången får nöja sig med ett vägg- skåp, och äfven det går för sig.
Några smalare hyllor kunna, om man så tycker, anbringas öfverst i skåpet, på hvilka man då förvarar örngott; an- nars går det väl an med lika breda också.
Helst bör skåpet vara måladt invändigt med någon vacker ljus oljefärg och hyllorna i kanten förses, antingen med s. k. hyllremsor af pressadt papper eller med virkade, styfva spetsar på hvit juteväf med rödt bomullsgarn broderade bårder, eller slutligen med ljusa vaxduksremsor, pikerade i kanten.
Skulle man vilja förse juteväfsbårderna med en liten frans i kanten, afknuten med rödt, då det liknar små tofsar, ar detta eller pressade pappersremsor trefli- gast.
Äro hyllorna eller rättare, är skåpet omåladt inuti, bör man lägga papper på hyllorna.
På de öfversta, som borde, såsom ofvan nämdes, vara sma- lare, läggas örngott, hvarje sort för sig; på den där- näst dukar och serveter, såsom kraft-, frukt-, te- och kaffeserveter, hvarje sort, om man så vill, om- knuten helt enkelt med röda band.
Vill man göra sig litet mera besvär, kan man brodera remsor, fordra och kanta dem med rödt samt förse dem med en liten rosett, under hvilken de fyra ändarne mötas.
På dukar och lakan knytes naturligtvis blott ett band midt om.
(Slut i nästa n:r.)
Från antikens kvinnovärld.
T r e skisser för Idun af Vilh.
Lundström.
II.
Äktenskapet.
f ktenskapet — hvilken rik innebörd ligger icke förborgad bakom detta ords få, korta stafvelser!
Mannens ädlaste förhoppninger, jungfruns blyga drömmar, fa- miljens heliga syften, samhällets grundvalar, tillvarelsens gåta.
.
.
Så finnes det också knappt något mera lärorikt studium än studiet af äktenskapets historia genom tiderna.
Och den historian är också samhällets, kulturens, kvinnans hi- storia.
I det gamla R o m undergick äktenskapet en hemsk utveckling allt från Lucretia, den dygdiga, kyska, hängifna makan, som, hellre än att lefva fläckad, sänkte dolken i sitt hjärta, allt till Messalina, vidundret bland kvinnor, ilande från orgie till orgie.
Mellan båda dessa ytterligheter ligger en följd af sekler och en rad af utvecklingsfacer, med obeveklig följdriktighet aflösande hvarandra.
Viljen I då, mina damer, under några mi- nuter kasta en blick på denna äktenskapets utveckling i det gamla R o m?
Det skall blifva en dyster tafla, rik på skuggor, men i all sin hemska dysterhet djupt lärorik.
• Hvar och en, som läser berättelsen om Lucretia och hennes sorgliga öde, skall ovil- korligen gripas af denna höga uppfattning af äktenskapets helgd, som rådde under Roms äldsta dagar.
Jämnt 2400 år hafva rullat sitt kretslopp, sedan den olyckliga Lucretia gaf sig döden, och dock måste vi medgifva, att uppfattningen af äktenskapets renhet och helgd icke är högre nu än då, ofta icke på långt när så hög.
I det gamla Rom fanns alltså i vidsträckt mån förutsättningen för en harmonisk utveckling af äktenskapet och en därmed nära förbunden lycklig ut- veckling af samhällets sedliga anda; orsakerna, att så icke blef förhållandet, kunna emeller- tid spåras ända in i äldsta tider.
Det romerska äktenskapet erkände icke såsom sin grundval den inbördes kärleken kontrahenterna emellan; det hvilade uteslu- tande på aktningen, den aktning, hvarje ro- mare var skyldig släktets fortplantarinna, med- borgarens moder.
Ja, kärlek mellan äkta makar ansågs af många rent af såsom otill- börlig och löjlig, och det var ingen mindre än själfve Seneea, som utslungade den satsen, att en vis man bör älska sin hustru med förståndet, icke med känslan.
Hvad var då naturligare, än att den romerska kvinnan, något stel och högtidlig redan af naturen, icke det minsta brydde sig om att inför den man, med hvilken intet kärlekens band före- nade henne, ådagalägga något af det ljufva behag och den glada älskvärdhet, efter hvil- ka hvarje manligt hjärta törstar, och på hvilka äktenskapets lycka i icke oväsentlig mån be- ror.
Och hvad var då å andra sidan natur- ligare, än att mannen hos älskarinnan sökte den kärlekens lycka, som hans maka icke kunde eller ville skänka honom.
.
.?
Och så vidgades genom en fruktansvärd vexelver- kan allt mer och mer den klyfta, som skilde man och hustru i det gamla Rom.
Om alltså äktenskapet redan i saknaden af sin förnämsta grundval, den inbördes kär- leken, var blottadt på möjligheten af en sund utveckling, kommo därtill många andra or- saker, som ledde till det hemska slut det romerska äktenskapet och därmed också det romerska samhället fick.
Och det måste med- gifvas, att flertalet af dessa orsaker låg på kvinnans sida.
V i hafva här ofvan påpekat, att den romerska kvinnan redan af naturen var stel, högtidlig och otillgänglig, och dessa karaktärsdrag blefvo under tidernas lopp allt mera framträdande.
Anspråksfullhet, hersk- Jystnad och högmod blefvo utmärkande för de romerska fruarna.
Redan på den be- kante komediförfattaren Plautus ' tid (omkring 2 0 0 f.
Kr.)
visa sig i hans pjäser dessa sorgliga förhållanden fullt utvecklade.
Där omtalas i alla de tjugu komedier af hans hand, som vi ega i behåll till vår tid, icke en enda gift kvinna, som icke är ett kongre- gat af hersklystnad, lyxbegär, frånstötande stränghet och svartsjuka — en fasa för sin olycklige man och en visa i staden.
Intet under då, att när det tilltagande grekiska inflytandet började tära på männens sedliga kraft, inom kort det mest ohejdade sedeför- därf grep omkring sig.
Ty i hvarje sam- hälle är det kvinnan, som skall vara de sed- liga krafternas häfstång, som genom vinnande hjärtegodhet och öfverseende kärlek skall draga mannen upp till sig.
Och det sam- hälle, där kvinnan saknar vilja eller förmåga att fylla detta heliga värf, det bär inom sig själft undergångens frö.
Det gamla Rom har gifvit ett hemskt exem- pel, som borde i alla tider stå ristadt med eldskrift i hvarje kvinnohjärta.
Det var vid tiden närmast efter det andra puniska kriget, som till detta onda sällade sig ett nytt »: rikedomens tillväxt och religio- nens förfall framkallade bland de romerska kvinnorna en väldig emancipationsrörelse.
En kvinnoemancipation för två tusen år sedan!
Ja, mina ärade läsarinnor, åter går den gamla sanningen igen, att det finnes in- genting nytt under solen.
Långt innan nå- gon modern » förening för gift kvinnas egande- rätt » hade sett dagen, uppställde och genom- drefvo de romerska kvinnorna samma fordran och det i en sådan vidsträckthet, att våra moderna emancipationskoryféer väl knappast i sina djärfvaste drömmar vågat tänka på något dylikt.
Men det var ej blott den eko- nomiska friheten Roms kvinnor åtrådde; det var framför allt efter männens frihet i nöjen och njutningar de girigt sträckte sina händer.
D e hade förut, utan att göra bruk af den kraft kvinnan eger att höja sin samtids sed- liga nivå, låtit sedeförderfvet ohejdadt in- nästla sig bland männen — det nästa och följdriktigaste steget på denna sorgliga bana var, att kvinnorna följde männen i spåren och snart öfverträffade dem.
T y lika sannt som det är, att kvinnan har lättare att be- vara sig från sedliga förvillelser än mannen, lika visst är det, att när hon en gång fal- ler, faller hon dess djupare.
Och med kvin- nan faller samhället.
Vid pass ett århundrande fortgick denna hemska » emancipation »; när borgarkrigens vågor slutligen öfversvämmat R o m och bort- sköljt de sista spår, som ännu funnos kvar af sedliga skrankor och fornromersk anda, då är det dystra verket fullbordadt — vi stå vid begynnelsen af det vidrigaste skede sedehistorien känner, den romerska käjsar- tiden.
Äktenskapet finnes i själfva verket icke mer; den tomma form, som ännu bär dess namn, är blott en öfvergående förbindelse, kluten af ekonomisk beräkning eller tillfällig
böjelse och genast upplöst, så fort endera af kontrahenterna ej mera trifves därmed.
Äf- ven denna tomma form blir snart allt mera sällsynt, ty äfven den är hinderlig för den af intet bundna frihet både män och kvin- nor åtrå; och när man ännu gifter sig, är det, såsom Plutarchus säger, » icke för att få arfvingar, utan för att få arf ».
Ä r det också underligt, att i ett samhälle, som knappt mera eger en hederlig kvinna, mäDnen allt mera sky äktenskapet och taga sin tillflykt till fria förbindelser: det kännes dock mindre hårdt att svikas af sin älskarinna än af en hustru.
Äktenskapets historia i det gamla Rom slutar med, att det själft försvinner, och vi vända oss med fasa bort från de ve- derstyggligheter, som följde därpå.
Så fasade också de ädla andar, som ännu dvaldes inom käjsardömets Rom, för sin sam- tids rysligheter.
Skälfvande af harm och förtvifian, visar Tacitus på de kyska, sede- stränga germanerna och uppställer dem såsom ett föredöme för sina sjunkna medborgare.
Anade han kanske, att dessa samme germa- ner voro af försynen utsedde att fullborda dödsdomen öfver ett samhälle, som glömt, att grundvalen af dess bestånd ligger i ett obefläckadt familjelif?
Och i resignerad förtvifian skildrat sin samtid så: har Horatius » Hvad finns, som ej den tärande tid förstört?
Ty våra fäder, sämre än sina, födt oss sämre än att efterlemna ättlingar, uslare än vi själfva. » Och med oförvillad blick har han också insett orsaken till detta samtidens elände: » Ett tidehvarf, i nesliga brott försänkt, har fläckat äktenskapet och släkt och hem, och från den källan sprids förderfvet ut öfver folket och fosterlandet. » Men den gamle Horatius ' ord gälla ej blott hans samtid: de äro en varnande lär- dom för alla tider.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Svenska lärarinnor i England.
Fröken Ellen Terserus, förut lärarinna i slöjd vid en flickskola i Bath, har nu tillträdt enahanda be- fattning vid det af miss E.
P. Hughes ledda fram- stående seminariet för utbildande af lärarinnor i högre skolor, » Cambridge Training College ».
Frö- ken Maria Martinson från Brattfors, Värmland, har erhållit anställning vid en högre flickskola i London, där hon undervisar i pedagogisk slöjd äfvensom i handarbeten.
Uti den kurs, som för närvarande pågår i Bradford, anordnad af skol- inspektören mr Neville, vid hvilken slöjdunder- visningen ledes af fröken Maria Andrén, deltaga 64 lärare och lärarinnor.
Den i London utkom- mande skoltidningen » The Schoolmaster » har ny- ligen haft en längre artikel om denna kurs och om den svenska pedagogiska slöjdundervisningen.
Kvinnans äktenskapsålder.
Lagutskottet har i anledning af motion af hr F. T.
Borg till- styrkt en framställning till k. m:t angående fram- flyttande af kvinnans äktenskapsålder till 18 år.
Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd hade sitt årsmöte den 26 febr.
å hotell Continentals stora sal.
Af årberättelsen framgick bland annat, att under året gåfvor å 2,000 och 500 kr.
influtit till djurens värn, att silfver- och bronsmedaljer utdelats åt synnerligen framstående djurvänner samt att en mängd djur- skyddsvänlig literatur publicerata.
Det gångna årets räkenskaper visade en slutsumma å kr.
1-4,047.
Efter en del företagna återval höll djurskydds- vännernas organs nye redaktör, fil.
kand. Wing- borg, ett föredrag om några mindre beaktade si- dor af djurskyddet.
Sålunda uppträdde tal.
med entusiasm mot svältfodringen, mot fågelmorden, hvilka dock icke i norden ännu blifvit så allmänna som exempelvis i Italien, » detta orangernas land med en lukt af blod ».
Kapplöpningarna vore äf- ven ett raffineradt djurplågeri, som väl dock blefve svåra att utrota, så mycket mer som det försva- rades med, att man under krigstid för kurirer be- höfde en stam snabblöpande springare.
Men i vårt humanitetens tidehvarf kunde icke ens för krigsbehof ett dylikt djurplågeri försvaras, som låge i hästars användande för kurirbud.
* Norska kvinnor besöka Stockholms folk- skolor.
Fru Sophie Borchgrevink, förestånda- rinna för den kvinliga industriskolan, fröken Laura Lie, föreståndarinna för Eugeniastiftelsen, samt fröken Caroline Halvorsen, alla från Kristiania, besöka för närvarande Stockholms folkskolor för att vid desamma studera handarbetsundervis- ningen.
Teater och musik.
Kungl.
operan har denna vecka framfört ej min- dre än två repriser, nämligen på måndagen » Jes- sonda » af Spohr och på onsdagen » Den svarta do- minon » af Aubert.
Vi hinna i detta nummer en- dast nämna några ord om den förstnämda.
» Jessonda », hvilken ej uppförts sedan många år tillbaka, gafs som sagdt i måndags.
Vi våga be- teckna denna repris som en af k. operans mest lyc- kade under spelåret.
Också rådde under hela af- tonen en den angenämaste stämning i den väl be- satta salongen.
Och den som älskar denna klassiskt rena och sköna musik med ljufva melodier och smältanda harmonier, som Spohr så väl förstår att framföra, han har i » Jessonda », rikt tillfälle att njuta däraf, helst som den vackra operan här erhåller ett i allmänhet synnerligen godt utförande.
Beträffande detta senare bör i främsta rummet framhållas fru Ostberg, hvilken i titelpartiet lägger en ny triumf till sina många föregående.
Hennes härliga, klockrena stämma passar förträffligt till detta mer än vanligt melodiösa, innerliga och smältande parti, och den entusiastiska hyllning, fru O. i mån- dags fick mottaga i form af lagerkransar, buketter och talrika inropningar, var mer än välförtjänt.
Fru Edling var likaledes förträfflig som Jessondas syster Amazili.
De båda systrarnas duetter voro glanspunkter i operan.
I Nadori hade hr Strand- berg fått en uppgift, som ligger synnerligen väl för hans vackra och sympatiska stämma, och det lifliga bifall, som kom hr S. till del för det i vokalt hän- seende goda utförandet af det vackra partiet, var väl på sin plats.
En ej mindre lämplig, men kanske än- nu tacksammare uppgift hade hr Lundqvist fått som Tristan Da Cunha; men vare sig det nu berodde på någon tillfällig indisposition eller något annat, nog af hr L. föreföll, i synnerhet i sista akten, be- tydligt osäker och sväfvande.
Vi taga för gifvet, att denna osäkerhet försvunnit vid ett förnyadt åter- uppförande af operan.
Hr Sellergren var en ståtlig öfVerbramin och sjöng sitt parti ganska vårdadt.
Såväl kören som orkestern skötte sig förträffligt un- der hr Hennebergs ledning.
Den i tredje akten in- lagda vapendansen var pikant anordnad af hr S.
Lund.
Operan har för öfrigt försetts med en del nya och vackra dekorationer.
— Ingen älskare af god och ädel musik bör försumma att åhöra » Jes- onda ».
Den hör till de operor, som man kan höra om och om igen.
» En Midsommarnattsdröm » har gifvits ytterligare ett par tre gånger, nu med en ung debutant fröken Lindzén, elev från balettkåren, som Puck.
Begåfvad med åtskilliga yttre företräden har hon därjämte en för en så opröfvad debutant ovanlig förmäga att klart och tydligt framsäga sin roll, hvadan man kan hoppas, att hon under god handledning skall kunna utveckla sig till en välkommen aekvisition för tal- scenen.
Sjunde symfonikonserten, vid hvilken pianisten fru Margareta Stern kommer att biträda, gifves i mor- gon lördag efter följande program: 1) ouverture till » König Stephan » af L. V. Beet- hoven; 2) konsert (G-dur) för piano och orkester af Beethoven, fru Margareta Stern; 3) Förspel till tredje akten ur » Mästersängarne i Niirnberg » af B. Wag- ner; 4) Polacca brillant af Weber — Liszt, fru Mar- gareta Stern; 5) symfoni (B-dur) af R. Schumann.
Denna symfonikonsert är den näst denna speltermin.
sista under jD.t Osvaldo Sottero, den framstående italienske basbarytonisten, har återkommit hit och lär inom kort åter uppträda på k. operan — en underrättelse, som säkerligen skall helsas med tillfredsställelse af alla.
K.
Dramatiska teatern har upptagit Schillers väl- kända sorgespel » Kabal och kärlek », hvilket stycke gafs för första gången i fredags i ny och ledig öf- versättning af hr Personne, hvilken ock har hedern af styckets iscensättning.
Teaterdirektionen förtjänar för öfrigt den teaterbesökande allmänhetens tack för upptagandet af detta klassiska drama, och den full- taliga publik, som bevistade premieren, visade sig ock till fullo uppskatta, hvad som bjöds den.
Bifal- let var efter de olika akterna så entusiastiskt och inropningarna så talrika, att man torde kunna vänta, det stycket skall upplefva ganska många föreställ- ningar.
Utförandet är ock på alla händer synner- ligen godt.
Särskildt må framhållas fru Fahlman och fru Backström som resp. lady Milford och Louise Miller, hrr Hillberg och Palme som presiden- ten von Walter och hans son Ferdinand samt hrr Thegerström och Personne som resp. stadsmusikant Miller och handsekreteraren Wurm.
Det inskränkta utrymmet hindrar oss att ingå på en utförligare re- dogörelse.
Vi vilja emellertid tillråda en hvar, som älskar se en framstående scen-skapelse framförd på ett densamma värdigt sätt, att ej försumma se » Kabal och kärlek » på vår främsta talscen.
Svenska teatern gifver i morgon Björnstjerne Björnsons » Maria Stuart » som recett för fru Hvasser- Engelbrecht.
Vasateatern har på det angenämaste upplifvat glada teaterminnen med sin senaste lyckosamma repris af det bekanta lustspelet » Öregrund — Östhammar ».
Det finns verkligen en så god portion af oförargligt skämt och bästa posselynne i detta stycke, att det, trots en del gammalmodigheter i det tekniska, ännu står framom det mesta af hvad som serveras i den nu så gouterade farsen.
Af den bepröfvade uppsättningen från Mindre teaterns dagar bidrog ännu trion Warberg — Hjort- berg — Magnusson till styckets framgång.
Hr War- bergs gemytlige stadskassör sekunderas ypperligt af hr Strömbergs torrolige färgare; den kärlekskranke apotekaren kunde möjligen fått en bättre företrädare än hr Nyländer.
Dråplig var Öregrundsterzetten, hrr Lundahl, Lundin och Klinga; alla vid bästa hu- mör och röstdisposition.
De tre » i sina heligaste känslor kränkta » äkta hustrurna hade hvar i sitt slag funnit goda representanter i fruarna Hjortberg och Cederberg samt fröken Magnusson.
Fröken Johns- son som den unge upptågsmakaren Emil verkade med en rent illusorisk käckhet och hade i fröken Ekström den täckaste lilla flamma, en sådan ung herre gärna bör kunna önska sig.
Med ett ord: totalintrycket var friskt och ange- nämt, och en talrik och tacksam publik bekräftar nu ljudeligen afton från afton inför den nitiska di- rektionen, hurusom äfven för teatern gäller den re- geln, att en gammal godbit är bättre än en ny dålighet.
Pen af grefvinnan Taube, prof. Hallström och kr Lejdström anordnade första soarén torsdagen den 26 sistl. februari hade naturligtvis fyllt Musikaliska akademien med en fulltalig publik, som med det fiffigaste bifall och mångfaldiga inropningar visade sin tacksamhet mot de trenne soarégifvarne.
Hr Åkerbergs konsert i måndags ft samma ställe hade likaledes trots den oerhörda uppsjö på musi- kaliska och dramatiska tillställningar, som den sista tiden varit rådande, samlat en talrik och belåten publik.
Programmet upptog till större delen arbeten af svenska tonsättare, däribland flere nummer af konsertgifvaren själf, hvilka alla vittnade om stor begåfning och godt sinne för formen.
De olika numren erhöllo ett synnerligen vårdadt utförande.
Filharmoniska sällskapets andra abonnementskonscrt på torsdagen i denna vecka med Brahms » Requiem » på programmet kunna vi ej omnämna förr än i nästa nummer.
Teresa Careno, en af samtidens allra främsta pia- nister, att icke säga den förnämsta, gifver på tisdag och torsdag nästa vecka konserter å k. operan, vid den förra med, vid den senare utan orkester.
Värl- dens förnämsta musikkritici hafva öfver henne slösat de amplaste loford.
Biljetter säljas alla dagar i operans förköpskontor.
f å g e l fenix.
Berättelse för Idun af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
' (Forts.) f an satte sig ned på en tom plats och grep passare samt ritstift.
Hvad hans fingrar, nu mera ovana vid att handtera dem, kändes stela och styfva!
Men det gick öfver, han ritade snart både säkert och fort.
Han steg upp ett ögonblick och hvilade sig.
Han kom därvid att kasta en blick på en beräkning, den var oriktig.
Han tog en rödkrita och skref — såsom hans forna kamrater hemma i Sverige ibland plägade göra för hvarandra — med stora bokstäfver: » All- deles felaktig! » Sedan satte han sig åter och fortsatte att rita, tills kontorspersonalen kom in.
Han upphörde ej ens då, utan fortfor med sin ritning, utan att lyfta upp hufvudet.
» Verkligen ganska bra, » sade en af de unga in- geniörerna, som voro anställda som biträden.
» Se hit, Johnny, änglarne stiga ned och arbeta åt dig, medan du äter din biff och dricker din porter. » » Om änglarne ritat åt Johnny, så har väl djäf- vulen varit i färde med min kalkyl, » inföll en annan ingeniör med harmsen röst.
» Det är jag, som gjort båda delarne, » sade Gunnar.
» Huru vågade ni det? » sade den ene förbittrad.
» Åh, det var riktigt präktigt gjordt, och jag tackar er, » sade den andre.
» Jag gjorde det blott för mitt eget nöje, sir, och det är ingenting att tacka för, » genmälde Gunnar.
» Men hvem är ni då, som så här oombedd kommer och gör anmärkningar — obefogade an- märkningar? » utbrast den förre, allt mera upp- hetsad.
» Jag är blott en afskedad arbetare, som skulle få sin resterande aflöning och ett afskedsbetyg.
Men mina anmärkningar voro ej obefogade, och jag åtager mig att bevisa det. » Gunnar tog en penna och begynte göra om hela kalkylen från början.
Det hade alltid varit hans starkaste sida, och hans kalkyler i tekniska högskolan hade blifvit mycket lofordade.
De unga biträdande ingeniörerna stodo där uppmärksamma, ja, nästan i spänning.
Huru kunde en simpel arbetare så där flinkt taga ut en så komplicerad sak?
Då Gunnar slutat, utbrusto alla i ett » Bra!
bra l » » Ja bra!
bra! » upprepade en röst ännu efter de andras.
Gunnar vände sig om och såg inge- niör Finestone stå i dörren emellan de båda rummen.
» Ursäkta, sir, » sade den unge svensken med en lätt bugning.
» Jag kommer på er kallelse för att få mitt afskedsbetyg och min resterande aflö- ning. » » Ja, visserligen från verkstaden, där ni ej alls var på er rätta plats, » sade ingeniören; » men jag hoppas, att ni i stället låter mig engagera er på ritbyrån med hundra dollars i månaden att börja med.
Hvilket excentriskt infall af er att vilja passera för en arbetare!
Ni är ju en dålig så- dan, men ni är, tyckes det, en utmärkt ingeniör.
Nå, antages anbudet, unge man? » » Naturligtvis, sir, med tacksamhet.&gt; » Ah, tacksamhet!
Det är det kanske ej värdt, men vi få se framdeles.
Tillåt mig nu att betala er en månad i förskott.
Ni torde behöfva utrusta er något. » » Han lät kassören uppräkna hundra dollars i guld och lemna dem åt Gunnar.
» Och nu, » sade mr Finestone, » hoppas jag få se er på mitt ritkontor om måndag. » Gunnar tog emot pengarne, han var nästan utom sig af glädje.
Det var ju rikedomen och lyckan!
Strax ville han skrifva hem och skicka Julia 50 dollars.
Det var nu snart vår, och Berta behöfde rustas ut.
Och modern behöfde nya krusflorssaker!
Han smålog vid denna tanke.
Han behöfde ingenting själf för tillfället.
Sina kläder som gentleman hade han sparat i Ame- rika, de skulle nu komma förträffligt till pass.
När Gunnar redan var i dörren, ropade mr Finestone honom tillbaka och sade: » Jag är af ett gammaldags folk och plägar se mina biträden till middag en söndag i hvarje månad.
Behagar ni infinna er i morgon kl. 6. » Gunnar tackade med en bugning och skyndade hem.
Vid middagen sade mr Finestone till Faithful: » Du är i alla fall inte så dålig förstådigpåerska, min kära flicka, din protegé kommer antagligen att göra dig all heder. » » Men du sade ju i går, onkel, att han var en dålig arbetare, som skulle afskedas. » » Ja visst, ja visst, » sade morbrodern förnöjd.
» Han har blifvit afskedad från verkstaden och antagen på ritkontoret.
Ja, så förhåller det sig, miss Faithful, och i morgon kommer han hit för att äta middag — kommer hit som en af mina biträden, förstår du. » » Men, onkel, en simpel arbetare, hvars närvaro i salongen du fann så stötande! » » Ja, det förstås, det var då, » sade ingeniören.
» Men nu hoppas jag, att du tager emot honom såsom en af mina mest lofvande unga biträden, af hvilken jag lofvar mig den allra största nytta. » » Jag hoppas då, att du blir mig tacksam för denna värdefulla ackvisition, » sade Faithful skrat- tande.
» Visserligen, lilla trollslända, » sade morbrodern.
» Du skall få titel af spåkvinna, och jag skall bedja verkmästaren fråga dig till råds, innan han antager någon. » » Åh nej, den unge svensken var ju en dålig arbetare.
Jag vill hafva mycket få och kortvariga konferenser med din verkmästare, morbror, ty han luktar tobak och spottar, » sade Faithful med en rynkning på näsan.
Gunnar satt i - sitt rum och skref hem.
» Jag har nu passerat graderna vid mr Finestones verk- stad, » yttrade han.
» Det har varit svåra dagar, jag vill icke neka det mer, då de nu äro förbi.
Det kommer att förblifva en tid, hvilken jag icke kan minnas utan en rysning, när jag ser tillbaka på alla de obehag, jag lidit.
Men nu, älskade lilla mamma, är allt bra.
Jag har fått förhöjd aflöning och hoppas kunna skicka hem omkring 30 dollars i månaden.
Och då, älskade mamma, skall du skona dig, ej förstöra dina ögon med att sy eller dina fingrar med stickning.
Kanske skulle du också kunna tänka på en rymligare bo- stad, ty möjligen blir jag inom kort tid i stånd att sända dig mer — » Hvilken njutning att åter få komma tillsam- mans med bildade människor!
Gunnar klädde sig i svart frack.
Den var nog litet trång, ty han hade lagt ut mycket i Amerika.
Men han såg ändå ut som en gentleman, det sade honom hans anspråkslösa spegel, innan han gick, och miss Faithfuls ögon, då han kom in i ingeniörens sa- long.
Han var den förste af de väntade inbjud- ne, och hon kom emot honom ifrån vinterträd- gården med friska granatblommor i håret och vid bröstet.
Hon var mycket intagande — dock, intagande är ej rätta ordet, hon intog honom visst icke.
Det var något fritt, alltför fritt, ja, själfständigt i hennes sätt.
Hon föreföll honom stundom nära nog obehaglig.
Men vacker var hon — ingen re- gelbunden skönhet, ingen typ skulle passa på detta ansikte med sina djärfva linier, sina blixtrande ögon och beslutsamma mun.
Det var något allt- för kraftfullt, alltför otämdt, som stötte Gunnar tillbaka, men ändå fängslade honom såsom något nytt och ursprungligt.
Hennes bröstkorg hade aldrig känt ett snörlifs tvång och hennes fötter buro mjuka skor, nästan utan klackar.
Detta för- länade hennes rörelser ett visst något, som på- minde om ett vildt djur i skogen, smidigt och otämdt.
Man såg, att hon visste, hvad hon ville, och handlade därefter.
Och nu ville hon visa sig vänlig mot Gunnar.
Archibald såg med motvilja och förargelse sin kusin anmoda Gunnar att föra henne in i mat- salen och taga plats vid bordet bredvid henne.
Han såg, huru hon under hela måltiden nästan uteslutande underhöll sig med Gunnar.
Därefter visade hon denne vinterträdgården, där en Tac- sonia med purpurröda blommor mest fängslade hans blickar.
Det var brist på smak, tyckte miss Faithful.
Hon anade ej, att det var därför, att en dylik blomma en gång smyckat hans mors fönster.
Hon visade honom de praktfulla orchideerna och vattenväxter, hemtade från Nicaraguasjön, hvilka inneslötos i ett terrarium — kolossalt för att vara ett sådant.
Det var en liten tropikvärld i smått, och miss Faithful prisade dessa näjder såsom de skönaste på jorden och detta terrarium såsom en liten prof bit af paradiset.
Små brokiga ödlor lekte emellan stenarne vid kanten af bassän- gen, som fanns i terrariet, och öfver den hvälfde sig en liten palm, i hvars krona ett kolibripar hade sitt bo.
» Kunna de lefva i fångenskapen? » frågade Gunnar.
» Nej, » svarade miss Faithful; » de stå ej länge ut, de dö efter några veckor, och man måste er- sätta dem med nya. » Gunnar erfor en obehaglig känsla vid dessa ord.
» Att ni vill hafva dem då? » sade han.
» Utan dem skulle terrariet vara så dödt, » gen- mälde hon likgiltigt.
» Men de tvina ju bort, de lida, de dö i brist på frihet. » » Ni skulle väl inte händelsevis vara sentimen- tal, sir? » sade Faithful skrattande.
» Det är ej mera på modet.
Man är sig själf närmast, ser ni.
I grund och botten har man alltid varit det, men man ville inte erkänna det.
Man talade så vackert om själfuppoffring, liksom om någon klok människa offrade sig själf. » » Måhända har ni rätt, » sade Gunnar med ett leende; » måhända är det oklokt, men man skulle ju ändå kunna tänka, att man älskade ett annat väsen så högt, att man för det glömde sig själf. » Hon såg forskande på honom.
Hvad hennes klara svarta ögon voro genomträngande, och de hade en sådan glans, skarp och kall såsom norr- skenets.
» Talar ni om fågel Fenix, sir? » frågade hon.
» Och vill ni med detsamma låta förstå, att ni är detta underdjur? » » Visst icke, miss Faithful.
Men jag känner en sådan fågel Fenix. » » Ack, presentera denna förtjusande fågel för mig! » sade hon gäckande.
» Den finns icke här i landet. » » Åh, ni gör undanflykter. » » Nej.
Men om jag skulle döma efter min er- farenhet, så är denna fågel okänd här i Amerika.
Men hemma i Sverige finnes den. » » Hvad finnes i Sverige? » frågade Archibald, som, då han icke påträffat sin kusin i salongen, nu kom ut i vinterträdgården.
» Åh, där finns väl mycket, » svarade Faithful; » men vi talade om en fågelart.
Jag önskade, att ni ville skaffa mig ett exemplar däraf. » » Det vill jag icke.
Ni skulle stänga in den i någon grannt utstyrd bur.
Den skulle ej trifvas där, utan dö, och så skulle ni ersätta den med någon annan om några veckor.
Ni måste nöja er med kolibris. » » Åh, jag torde kunna skaffa mig den utan er hjälp. » » Försök! » » Ni trotsar mig. » » Bevare mig därifrån! » Gunnar bugade sig.
» Akta er, sir! » sade Faithful och hotade ho- nom lekfullt med fingret.
» Jag kan, hvad jag vill — säger man. » » Utan tvifvel.
J3et kan hvar och en — men icke hvar och en har tålamod och ihärdighet därtill. » På aftonen gjordes musik.
Archibald och An- nie sjöngo duetter, och Faithful ackompagnerade dem på pianot.
Hon spelade kraftfullt samt med mycken färdighet och korrekthet.
Men hon ac- kompagnerade ej bra och saknade helt och hållet röst.
Ett par af de unga ingeniörerna sjöngo glada sånger, som amerikanarne älska.
» Kanske ni också förstår musik? » sade miss Faithful och närmade sig Gunnar.
» Jag känner blott mitt hemlands vemodsfulla melodier, » svarade han.
» De passa icke här. » » Ah, sjung blott, sjung dem! » sade Annie.
Faithful erbjöd sig att ackompagnera, men Gun- nar afböjde det.
Han slog an några enkla ackor- der och sjöng: » Högt upp på himmelens fäste, där sitta de stjärnor små. » — Det var Julias älsk- lingssång, och tanken på systern gaf åt sången en så varm klang, att alla tilltalades däraf.
Då han sjungit, reste han sig hastigt från pianot.
Faithful skyndade till honom, hon hade tårar i ögonen.
» Ni har rätt, » sade hon; » det var en sorglig sång.
Så måste fågel Fenix sjunga, då han offrar sig själf — men jag tackar er varmt för er sång. » (Forts.) Innehållsförteekning: Elisabeth Kallstenius, » Stenia ».
(M e d porträtt.)
— K o h - i-noor; poem af Rudolf Svensén.
— D e n unga moderns d a g - b o k; af Stenia.
— N y literär pristäflan.
— I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade af Mathilda Langlet.
6: Kloekarfar, han skall nu allting bestyra.
— Iduns panop- tikon, af Sccevola.
— Linneskåpet och dess v å r d; prisbel.
svar å frågan X L V I af Frida N. JV.
— Från antikens kvinnovärld; tre skisser för Idun af Vilh.
Lundström.
I I: Äktenskapet.
— — Smånotiser från kvi an ovärlden.
— Teater och musik.
— Fågel F e n i x; ber.
för Idun af Mathilda Lönnberg.
Bel.
med heders, o m n.
vid Iduns stora pristäfling.
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små ema / jerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och b / åemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig ofika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tili landsorten i rek.
bref.
från Juvelerai * H A L L B E R G, R e g e r i n g s g a t a n 9
