# ID: svediakorp-per796
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,758
# sentences: 576
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 1 (159) Prenumerationspris pr Fredagen den 2 januari 1891. år Idun m e d M o d e t i d n i n g o c h k o - lorerade p l a n s c h e r kr.
8 I d u n m.
Modet, u t a n k o l.
p l.
» 6 50 Idun e n s a m • 4 Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2Va t r.
(midt för K u n g s t r ä d g å r d e n.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redakter och FRITHIOF uigifvare: Utjrifningstid: hvarje helgfri fredag.
HELLBERG.
Lösnummerpris: 1 5 öre.
(vid k o m p l e t t e r i n g a r).
Träffas å b y r å n k l.
10 — 11.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Oemandti Boktr.-Alttitb.
4:de årg.
Annonspris: &amp; &gt; ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o c h » Lediga platser » 25 ö r e för hvarje påbörjadt t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre pr n o n p.
- r a d.
Drottning Lovisa af Sverige o c h N o r g e.
Ett tjuguårsminne.
^ et är en välkänd, på en gång äl- skad och vördad kvinnasbild, som i dag pryder för- sta sidan af de svenska kvinnornas » egen tidning ».
Snart äro tjugu år för- flutna, sedan budskapet om drottning Lovisas död fyllde vårt land med upp- riktig sorg och saknad.
Dessa känslor framkalla- des ej endast af den pietet, det deltagande och lifliga intresse, med hvilka det svenska folket alltid bru- kat följa hvad som timat i konungaborgen.
Den sor- gens stämning, som efter den 30 mars 1871 var den allmänt rådande i de för- enade rikena, hade en mera så att ' säga rent personlig karaktär; det var ej en dast landets drottning som bortgått, det var landets främsta husmoder, en af dess ädlaste kvinnor, som ej för intet fått det vackra tillnamnet » den milda », och som genom sina sant kvinliga egenskaper gjort sig älskad och vördad såsom få drottningar och kvinnor i Sverige blifvit det.
dessa rader skrifvas.
Detta behöfs icke, ty drottning Lovisa tillhör de person- ligheter, som minst lätt skola glömmas, därför att hennes intressen voro mera än drottningens, voro hjär- tats, voro kvinnans.
Hon var en föresyn uti allt, som det åligger en kvinna att främst eftersträfva, och det föredöme hon gaf en livar af sitt kön framstår ännu lika klart, ehuru hon själf för längesedan upp- hört både att älska, hop- pas och lida.
Må det dock tillåtas oss att här i korthet teckna konturen af hennes ädla bild, att i få drag åter- gifva hennes alltför hastigt afbrutna lefnadshistoria.
Drottning Lovisa var två år yngre än sin gemål.
Hon föddes nämligen den 5 augusti 1828 i Haag.
Genom sin fader, prins Fredrik af Nederländerna, tillhörde hon Bataviens ädla stam, det stolta ora- niska huset, och genom sin moder, prinsessan Louise af Preussen, härstammade hon från Hohenzollerns gamla ryktbara ätt.
Det är ej för att åter- upplifva hennes minne, som hennes bild i dag är synlig i Idun och som Får man tro det släkt- register, som trycktes i Kristiania vid tiden för T r ä s n i t t e f t e r e t t p o r t r ä t t a f Amalia Lhufegrvn.
IDUN 2 A c k, b l o t t en d r o p p e är e t t år, ett stänk i hafvet, så lätt begrafvet bland t i d e n s böljor u t a n s p å r.
1891 M e n e v i g h e t e n s bilder s e g l a på böljans rygg, och ljus och t r y g g ses himmelen i tidens haf sig spegla.
j^RITHIOF j - I O L M G R E N, den unga furstinnans förmälning med de före- nade nordiska rikenas kronprins, härstammade hon äfven i 27:de led från Norges konung Olof den helige och således i 28:de led från Sveriges Olof Skötkonung, genom dennes dotter Astrid, förmäld med Olof den helige.
Redan från barndomen grundlades genom en mycket all- varlig och sund uppfostran den djuphet i ka- raktären, den flärdlöshet och det praktiska sinne, som alltid utmärkte drottning Lovisa, och hvar- igenom .hon visade sig brås på det allvarligt anlagda holländska folket.
Denna uppfostran lade äfven fröet till den kristna tro och åskådning, som, när döden nal- kades henne, visade sig såsom en verklig lifs- makt, hvilken gaf henne det sällsynta lugn och den klarhet, som endast eges af en fast tro- ende människa.
Stor vikt lades i fädernehemmet vid hennes själsodling öfver hufvud taget.
Hon hade ut- märkta lärare och studerade med flit och lätt- het.
Hon hade starkt utveckladt språksinne och var synnerligt road af språkliga studier.
Detta förklarar den ovanliga lätthet, hvarmed hon framdeles under kort tid lärde sig full- komligt beherska svenska språket, så att hon t. ex. i bref till sin gemål ej allenast förstod att uttrycka sig ledigt, utan ock alldeles fel- fritt på svenska.
Hennes intresse vidare för matematiken var i öfverensstämmelse med de praktiska anlag, hon egde; men ett af hennes förnämsta älsk- lingsämnen redan som barn var dock historien, och härmed sammanhängde den vid senare år allt starkare hågen för historiska minnen.
Med lifligt nöje tog hon därför kännedom om sådana platser och ställen i Norden, som voro särskildt märkliga i detta hänseende, så- som t. ex. då hon sommarsn 1864 tillsammans med sin gemål besökte Gripsholm.
Detta slott tyckte hon mycket om, och hon gladde sig all- tid åt att besöka detsamma, enär den rika samling historiska porträtt, som förvaras där- städes, skaffade henne ett kärkommet tillfälle att fördjupa sig i historiens minnen.
I bref, hon skref till sin gemål, då denne stundom var frånvarande på längre resor, berättar hon äfven på sitt lifliga och glädtiga sätt om ut- flykter än till någon mera märklig kyrka, än till något annat ställe, vid hvilket på ett eller annat sätt ett historiskt namn eller minne var knutet.
Under de stora krig, som på 1860- talet skakade Europa, följde hon i tidningarna och på kartan med spändt intresse händelser- nas gång; särskildt 1866 års preussisk-öster- rikiska krig betraktade hon såsom en världs- historisk tilldragelse, hvilken skulle, som hon egendomligt nog hoppades, medföra den pro- testantiska lärans framgång och vidare utbre- dande.
7 Anmärkas bör kanhända, att hennes sym- patier med hänsyn till detta och till 1870 — 71 års krig afgjordt voro för Preussen, i motsats till tänkesättet såväl hos hennes gemål som hos flertalet af Sveriges befolkning samt äfven i motsats till den i Nederländerna urgamla misstron mot den uppåtsträfvande preussiska staten.
Hon egde äfven varmt intresse för literatur och studier i allmänhet; hon läste mycket och hade ett utmärkt godt minne.
Vid senare år sysslade hon äfven själf med literära arbeten.
Så ega vi i öfversättning från engelskan, verk- ställd af henne, den etiskt-religiösa berättelsen » Vingårdsarbetare », hvilken sett ett par sven- ska upplagor; hon öfversatte dessutom en liten holländsk bok, afsedd för barn: » Förstår du Fader vår? » Den lilla boken hade varmt an- slagit henne själf, och hennes önskan var, att den äfven skulle komma svenska hem och små svenska barn till godo.
Hon uttryckte sig i allmänhet skriftligen med största lätthet samt skref också mycket och gärna bref, hvilka, såsom vi redan påpekat, voro i hög grad betecknande för hennes ka- raktär och begåfning: hjärtliga och enkla, ofta glädtiga samt alltid fint formade; hon begag- nade sig vid sin brefvexling än af franska, än af svenska språket, än sammanblandade hon båda språken, allt efter som orden föllo henne in.
— Hennes handstil utmärkte sig för syn- nerlig elegans.
Som ung mottog hon äfven utmärkt under- visning i musik, målning m. m. och de sköna konsterna förblefvo henne också alltid kära.
Hon älskade musik och lät som drottning af Sverige stundom höra sig i den mera en- skilda krets, som ibland samlades i hennes salong.
Det var också hennes glädje att själf i sin tur meddela sin dotter undervisning i pianospelning och spela tillsammans med henne.
Hvad målning angår, hade hon dels med- födda anlag härför, dels hade hennes håg i detta stycke fått god näring äf de rika sam- lingar och stolta traditioner, som hennes eget hemland gömde.
Att det nöje, hon fann i denna konsts ut- öfvande, skulle fä en stor tillökning, därige- nom att samma tycke delades af kung Carl, faller af sig själft.
Drottningen tillbragte ofta tiden hos sin gemål i dennes atelier, sysselsatt med sitt broderi eller någon bok, och följde stundom, stående bakom hans stol, hans pen- sels raska fart.
Ej sällan förehade de kungliga makarna ett eller annat arbete i målning, som de gemen- samt fullbordade; ett sådant var det album af s. k.
» Illuminated texts », som de skänkte sin dotter samma år, hon blifvit kronprinsessa af Danmark.
Det sista arbete, hvarmed de tillsammans sysselsatte sig vintern 1870 — 71, var i liknande stil, men hann ej afslutas före drottningens död.
Kung Carl fullbordade det sedan ensam, och om den vemodiga sinnes- stämning, som härunder beherskade honom, bära de ord vittne, hvilka han nedskref på arbetets sista blad.
Men i det praktiska Holland kräfves äfven af en furstinna, att hon skall ega kännedom om alla de husliga ting, som tillhöra en kvinnas verksamhetsfält.
Drottning Lovisa fick därför vid mycket unga år vänja sig vid en regelmässigt ordnad tids- indelning.
Studier, piano och staffli fick hon lemna för att lära sig bli förtrogen med en husmoders enkla kall, och hon var ofta som ung prinsessa närvarande både i köket och i de ståtliga holländska mejerierna för att med egna ögon se, hur man lagade mat samt be- redde ost och smör.
Detta blef för hennes framtida utveckling af icke ringa betydelse.
Det gjorde henne till denna praktiskt kloka och omtänksamma kvinna, som med all rätt intog en modersplats bland Sveriges bästa husmödrar.
Under det enkla lif som fördes, då den kungliga familjen vistades på de drottningen så väl som kung Carl så kära slotten Ulriks- dal och Bäckaskog, besökte hon flitigt både kök och mejeri.
Den innerliga kärlek och vördnad, hvarmed de kvarlefvande tjänarne på dessa ställen ännu tala om sitt forna höga » husbondfolk », särskildt om drottningen, vittnar om huru hon uppfattade just sitt husmoder- liga kall.
Om alla, som tillhörde hennes omgifning, bar hon omsorg; hennes godhet och omtanke tröttnade aldrig; med alla, äfven den ringaste, var hon personligen bekant, och kunde hon bereda någon en glädje, försummade hon det aldrig.
Och lika litet drog hon sig undan, då det gällde att, lindra eller mildra en smärta.
Så t. ex. hände det en dag, att ett oförmodadt dödsbud skulle meddelas en af omgifningen; alla bäfvade tillbaka för att bringa sorgeposten; drottningen, som ansåg detta vara orätt, fram- förde då själf budskapet, men på ett sådant sätt, att smärtan miste sin bitterhet vid hen- nes kärleksfulla deltagande.
Äfven vid sjukbädden framträdde detta hen- nes deltagande och vänliga sinnelag; var näm- ligen någon af hennes omgifning sjuk, försum- made hon aldrig att personligen infinna sig, och hon gjorde därvid allt, för att upplifva eller trösta den sjuka.
Mången af dem, som fordom tillhörde den kvinliga afdelningen af drottning Lovisas hof, tar ännu i dag med djup och tacksam rörelse om det hjärtliga fa- miljelif, som här förenade alla; en hvar kände sig här ega ett hem, ett godt och värderadt hem, sådant ej alla hof hafva att bjuda sin uppvaktning och sina tjänare.
En hvar visste, att man både i glädje och sorg kunde vända sig till drottningen, viss om att alltid finna varm medkänsla.
Uti drottning Lovisas husmoderliga omsor- ger ingick äfven en vidsträckt, rent af storartad välgörenhet, och aldrig kommo ens de största händelser henne att förgäta vare sig sina små hvardagsbestyr eller sina fattiga.
De senare understödde hon på samma kloka, praktiska sätt, som utmärkte henne i öfrigt.
Innan hon lemnade någon gåfva, lät hon nämligen först undersöka de hjälpsökandes förhållanden och pröfva sanningen af deras uppgifter; visade det sig då, att understöd verkligen vore af nöden, blef detta alltid och frikostigt gifvet; att uppsöka eländets hem och lindra nöd var alltid hennes rikaste och största glädje.
Hennes stora välgörenhetsarbete är för öf- rigt både kändt och välsignadt af hennes nya fosterland, och hennes namn och minne äro för alltid knutna vid flere stora barmhertig- hetsinrättningar i vår hufvudstad: Lotten Wennerbergs fond för bjälpbehöfvande; Tysta skolan, Prinsessan Lovisas minnesfond, Drott- ning Lovisas understödsförening m. fl.
Drottning Lovisas ädla och rika begåfning dolde sig under hennes anspråkslösa, blyga väsen, hvilket i hög grad försvårade hennes ställning att såsom det en drottning egnar och anstår vara sitt hofs och sitt lands förnämsta, förbindligaste och behagfullaste dam.
En henne närstående person har yttrat, att
I DU N 1891 3 Barndomen är lifvets hjärtblad; på dem röjas den inneboende arten, men i människo- lifvet utveckla sig hjärtbladen oftast efter den form, som barnfantasien upptagit, och denna form röjer sig i barnens lekar.
Barn- kurtisen är en afbildning af de vuxnes lek med trolofning och äktenskap, och den leken är lika vidt skild från själsfriska barns lek: (Åck, skall jag väl komma lyckligt i hamn » Far, mor och barnen », som verklig kärlek ^Eller krossas i bränningen och bli vrak?
är skild från den nu till » flirtation » om- Skall jag slutas i fräsande böljors famn?
klädda gemena kurtisen.
^) et vet jag cj — • det är stormens sak.
I hem, hvarest äktenskapet hålles heligt och i ära, där leka barnen far och mor utan afseende på kön, och familjen kompletteras lika bra med ett par träpallar eller dockor Xy stormen rår på oss alla ändå: som med lekkamrater.
Men barnkurtisen — tÅtlanter ångar ens mäktiga skrof Dock, låtom oss ej ens nämna denna styg- Som nötskal han bräcker, och seglare små, gelse på den unga, friska nyårsdagen, på framtidens gryende dag, utan kastom öfver 2) e gå blott så länge som han ger lof.
den ett täckelse så tjockt, att vidundret kväf- ves därunder och skaffas ur världen för fram- tiden l Iföräldrar och I alle, som hafven ett godt XH.å mitt rum vid hamnen jag sitter allén ord att säga i hemmen, tillåten aldrig eder " Och hör ångvinschen skramlande gå, själfve eller någon annan att hos eder skämta Jag stirrar på tjärblossets rökiga sken med och öfver kärlek och äktenskap, och " Och på de seglande skyar grå.
skämten aldrig med barnen om dessa så djupt allvarliga ting!
Hos somliga barn förorsakar dylikt ohöfviskt skämt så svåra obehag och lidanden, att ingen vuxen, i dessa stycken Jjycka på färden, du ångare god!
förhärdad människa kan ana eller mäta dem.
£Ma vinden blifva förlig och blid, --- .. Aldrig går det ur mitt minne, hur jag som Xy styrka cj hjälper, ej hjälper mod, barn fruktade, afskydde, ja, hatade en krymp- " öm du kommer på 3.IIV3.Pmed stormeni strid.
ling — en på krycka stödd hustru — som, hvar hon än såg mig, skrattande sporde mig, L.
A.
A. om jag ej ville ha hennes fosterson till fäst- man.
Hon roade sig troligen öfver min rädsla, vtan en aning om hur ofta jag önskade lif- (Slut i nästa n:r.)
Cecilia Holmberg.
aet ur både henne och den lille pojken, som afskydde mig lika grundligt som jag honom.
Hvarje tanke på min konfirmation, till hvilken jag eljes längtade som till ett medel Af A v e.
för närmare kännedom om Gud, förbittrades varje nyårsdag är en nyss öppnad por- vid tanken på, att samme förhatlige gosse tal, genom hvilken aningen och hop- skulle blifva en af mina läskamrater, och att " å mitt rum invid hamnen jag ensam satt pet blicka in i framtidens oändliga vi båda hade samma väg att vandra till " Och hörde ångvinschen skramlande gå.
perspektiv, vid hvars synrand himmel presten.
Och aldrig, hvarken under den tiden J) et var mörkt och kulet i nyårsnatt, eller sedermera, utbytte vi två läskamrater ett och jord smälta samman.
" Och himlen skymdes af skyar grå.
Nyårsdagen är ungdomens dag, den ung- enda ord eller en helsning med hvarandra.
Dessutom förbittrades mången dag och timme doms dag, som i en framtid skall upptaga för mig under min barndom af tanklöst och kulturarbetet och blifva villiga eller ovilliga obarmhertigt skämt af syskon och så kallade arbetare och redskap för världsstyrelsen och CHen vid hamnen där brinner lyktan än, framåtskridandet; därför vill jag på denna trotjänare, skämt, som hos mig uppväckte " Och tjärbloss kasta sitt rökiga sken, nyårsdag uttala en önskan, bedja en bön för vedervilja och otacksamhet mot yngre och iOch sjåare svettas, och senfulla knän vår ungdom rörande en af lifvets viktigaste äldre ogifte män, hvilka hade den vänligheten att förse det alltid läshungriga barnet med Under bördan svikta i natten sen.
angelägenheter.
goda böcker.
Den strid, som detta skämt En gammal nyårsönskan till ungdomen, uppväckte mellan mitt kunskapsbegär, min fordom gängse bland den skånska allmogen, hade följande lydelse: » Ett godt nytt år, naturliga tacksamhet och min vedervilja mot ^Det är ifver ombord, det är brådska i land, lycka och välsignelse, en bra fästmö (fästman) de oskyldiga personerna, stegrade sig stundom ' Skarpt ljuda styrmans kommandoord, och allt hvad som kärt är! » Och det all- till verklig förtviflan.
Xy klockan fyra hvart enda grand varliga tack, som följde på denna nyårshels- Ar icke ett skämt, som kan haf va en dy- ning, vittnade om, att man förstod den djupa lik verkan, både ohöfviskt och syndigt?
Skall vara stufvadt och klart ombord.
innebörden däraf.
Samma slags skämt verkar naturligtvis olika Nyare tiders lättfärdighet parodierade den på olika naturer, och det mest vanliga är vackra helsningen, och ungdomen lärde sig väl, att en förderflig, en olycksbringande bråd- SVlinuterna jaga hvarandra och fly, att ohöfviskt skämta öfver den tillönskan om mognad blir följden däraf.
Aningar, fantasi- Som böljor jaga hvarann på haf, ett godt äktenskap, som däri innefattades, och bilder, känslor, hvilka ännu borde hafva slum- " Och i morgon, förrn dagen hunnit gry, snart utgjorde själfva äktenskapet ett stående rat liksom hjärtbladen i fröet, tills vårsolen skämt för unga och gamla.
Och sä är det kom, väckes till ett sjukligt drifhuslif i bar- ' jtiar kaptenen order att ge sig af.
tyvärr ännu, och det är på denna punkt nets själ, ett lif, som äfven ger sig uttryck i jag vill inlägga ett godt ord för ungdomen.
kroppslig ohelsa, särskildt under öfvergångs- Här klagas, och det med rätta, öfver det åldern.
Men äfven om barnen undgå de ' fin skuta han har så solid och god, allt mer och mer tilltagande föraktet för äk- svåraste följderna af de äldres tanklösa ord, Ren tjogtals duster hon pröfvat har, tenskapet och de däraf följande lättvindiga så anställa dessa dock på flere andra sätt skilsmässorna mellan äkta makar; man be- skador, som förvrida riktningen af mången " Och därför med lugnt och glädtigt mod skärmar sig ännu mera lättvindigt öfver brutna ynglings och mången flickas lefnadslopp.
f^å nytt mot storm och böljor han drar.
trolofningar, och icke minst klagar man öfver En viss förhärdelse inom känslolifvets om- den tilltagande barnkurtisen.
råde blir i hvarje fall den naturliga följden hon tillhörde detta slag af pä en gång tillba- kadragna och innerliga naturer, som, ehuru mäktiga af en hängifvenhet utan gräns, med en liksom medfödd skygghet både öfver sina djupaste känslor och öfver sina ädlaste hand- lingar ka~sta en slöja, hvilken världens blickar sällan lyckas genomtränga.
Hon var visserligen road af sällskapslifvet och deltog gärna i hofvets glada förströelser, men det var dock först i den trängre kretsen, som hennes personlighet fullt gjorde sig gäl- lande.
Hon var då vanligen öppen och gläd- tig, uttalade lifligt sin mening om dagens hän- delser och roade ofta särskildt sin gemål med sina muntra, stundom humoristiska infall och berättelser.
Mer än en af de personer, som tillhörde den närmaste hofkretsen, vet berätta om huru sprittande liflig, huru ofta nästan barnsligt glad den för den utanförstående värl- den så tillbakadragna, nästan stela drottning Lovisa kunde vara.
För öfrigt var hon i besittning af person- ligt mod och en viss oförskräckt käckhet, som kom henne att med förkärlek egna sig åt en eller annan sport; när t. ex. prinsessan Lo- visa om somrarne fick undervisning i att sim- ma, deltog drottningen häri och upphann snart en ganska stor skicklighet i simkonsten.
Hon red äfven utmärkt väl och var ofta sin gemål följaktig till häst.
Särskildt såg man henne ej sällan spränga fram vid hans sida under de manövrer, som på 1860-talet företogos i Skåne, Vestergötland o. s. v. Hon var då ofta klädd i en dräkt, som öfverensstämde med den uniform, konungen bar, och det högresta konungaparet erbjöd vid dessa tillfällen en ståtlig anblick.
{jag pröfvat HfvetS stormar också D mången dust under lustrcr sju, ' Och äfven jag skall i morgon gå ^Ätt prof va mot dem en dust ännu.
Nyårsönskan.
Nyårsnatt.
c Seminariet för huslig utbildning.
&gt; GÖTEBORG
4 af slikt skämt, äfven om ordalydelsen däri säges vara oskyldig.
De finaste hjärtesträn- garne blifva ostämda vid en sådan grof be- röring med det låga och simpla, och den inre människan förlorar lätt örat för lifvets skö- naste harmonier, för samklangen emellan den mänskliga och den gudomliga kärleken.
Och därmed går äfven den högre uppfattningen af äktenskapet, såsom varande en af Gud helgad stiftelse, förlorad; dörren blir öppnad för vare sig en Tolstois munkfantasier eller den s. k. fria kärlekens läror, båda lika osunda och ofärdsbringande för samhällslifvet.
Genom en urvattnad eller rent af förvänd uppfattning af äktenskapet inledes en massa förbindelser, hvilka i några fall få form af fo-olofning, men genom vana fått sin riktiga ironiska benämning, / orlofning, emedan prep.
för där lika gärna kunde skrifvas framför verbet löpa som lofva.
H u r ofta har ej ett skämt med den ena eller kanske båda par- terna i en sådan förlöpning anstiftat äkten- skap emellan personer, hvilka sedan ej högre önska än att bryta det tryckande bandet.
Och hur ofta har ej en ung flicka genom sina anhörigas skämt och påtryckning blifvit in- ledd i en förlofning, som, vare sig att den slutat med brytning eller vigsel, blifvit olycks- bringande för både henne själf och andra?
Världskloka anhöriga, människor som blott ha öga för det handgripliga i lifvet, begagna ej sällan med full afsikt detta olycksaliga skämt för att främja själfviska giftermålspla- ner, och hos dylika människor är förhärdel- seu så stor, det låga och egennyttiga har blif- vit till den grad ett med deras tankegång, att de drista öppet berömma sig af att ha lyc- kats i sina afsikter.
Men ve den dotter eller son, hvilken, sedan saken tyckes vara afgjord, uppvaknar till bättre medvetande och korsar sådana föräldrars beräkningar.
I den strid, som då skall utkämpas, gäller det, om de unga, de som skola göra framtidens kultur- arbete, genom hemlifvets förmedling kunna till fältrop taga: » Gud med oss! » I annat fall slår en strid blodiga samvetssår hos så väl segrare som besegrade.
Det är härligt att vara ung och att genom nyårsdagens öppnade portal blicka in i fram- tidens perspektiv med glad aning, godt hopp och friskt mod.
Därinne i de härliga pelar- gångarne ligga lifvets många uppgifter, höljda af rosenfårgade flor; tanke och hand längta att få upptaga en eller flere däraf och bära dem vidare fram till utveckling.
Men i ett kapell, skimrande i morgonglöd, står ett al- tare med en beslöjad gestalt, till hvilken blic- ken höjes med blyg vördnad, och till hvilken hjärtats aning närmar sig i hvita rentvagna kläder.
Stör ej ungdomens nyårsdag och heliga ny- årsfröjd genocn ett brutalt skämt eller ett fräckt bortslitande af slöjan, bakom hvilken idealet fanns, men som kanske, i samma stund det vanhelgades, utbyttes mot en vrångbild!
H a r du rätt och allvarligt sökt värna om de dig anförtrodda unga själarna, så skola de nog, med den Högstes hjälp och ledning, finna både de rätta lifsuppgifterna och » den rätta » därinne i det glansomgifna kapellet.
Allt hvad du där vid lag ännu har att göra är att kärleksfullt råda, där råd kräfves, samt att lägga allt i dens händer, som låter ny- årssolen på fästet och nyårssolen i människo- hjärtat uppgå och sprida ljus öfver lifvet.
Ty icke blind, icke i mörker skall du låta din son eller din dotter nalkas nyårets portal eller famla sig fram i lifvets pelargångar.
Söderns hedningar, som satte lifvets mål i I DU N jordisk skönhet och njutning, afbildade kär- leken blind eller med bindel för ögonen.
Men så utbyttes också bland dem den rena, ur hafsskummet formade kärleksgudinnan, Afro- dite, mot hennes sinnliga vrångbild, och män- niskolifvet blef också därefter.
Våra nordiske förfäder hade icke blott en klarögd Balder och en in i döden trogen Nanna, utan äfven en Freja, som förblef tro- fast mot sin make, äfven sedan hon förirrat sig in i jättevärlden.
Och så sjÖDgo äfven barderne om Balders son, Forsete, den mest sannfärdiga och mest rättvise bland alla åsar, just emedan han var född af kärlek och tro- fasthet.
Med en sådan fäderneärfd lifssyn, upplyst och förklarad af kristendomens eviga nyårs- sol, höfves det oss att i kärleken och äkten- skapet se instiftelser, hvilka vi ej, utan att förderfva oss själfve och nästan, kunna göra till foremål för ohöfviskt skämt eller låga beräkningar.
Må vi sprida ljus öfver den jordiska kär- lekens sanna väsen och natur, så att de unga ej må famla därefter i blindhet; men må vi då också vakta oss för att förvexla den blinde guden och hans okyska mor med den äkta kärlek, som våra förfäder sågo afbildad i Freja och Nanna.
Denna kärlek, då den uppenbarar sig i lifvet, i ett kristligt äk- tenskap, är en fortsättning af den bröllops- fest, där all ren kärleks källa gaf det äd- laste vinet till sist.
Det är också om en så- dan äkta kärlek, hvilken mognar med åren, som en berömd nordisk skald har uttalat den sanningen, att man blott förstår det riktigt grundligt, som man först lärt sig att älska.
» Man icke mer predike, att kärleken är blind; där blir ett ljusets rike, hvar den får strömma in!
Och aldrig här på jorden man klok på det är vorden, som man ej först fick kärt. » Och så nu den gamla allvarliga nyårsön- skan till ungdomen: Ett godt nytt år, lycka och välsignelse, en god make och allt hvad som kärt är!
- Antagligen hafva de flesta af Iduns läsarinnor redan i god tid förnyat prenumerationen för att för- säkra sig om tidningens erhållande i rätt tid på det nya året.
Skulle någon emeller- tid ännu hafva uraktlåtit detta, bedja vi få erinra om, att sent ankommande prenume- ranter löpa risk att alldeles gå miste om de första numren i den nya årgången, eme- dan upplagans storlek i god tid måste be- stämmas, och om den blifvit utgången ej utan alltför stora omkostnader k a n nytryc- kas.
Skäl torde därför vara att oförtöfvadt prenumerera och förmå edra bekanta att göra det.
Prenumerationspriset å Idun och Iduns Modetidning för det kommande året åter- finnes under titelvignetten å första sidan.
Märkas bör, att prenumeranter å Idun jämte Modetidningen för minst ett kvartal erhålla som gratisbilaga med sista januarinumret » Gösta Berlings saga », hvilken vid Iduns senaste stora pristäfling belönades med hög- sta priset 50Ö kr.
Vi hafva nödgats vid- taga denna lilla kombination på grund af de stora kostnader, som framställandet af denna gratisbilaga betingar.
1891 Vid prenumerationen, som helst bör ske å närmaste poslanstalt, k a n den beställ- ningsblankett användas, hvilken finnes till urklippning i det cirkulär, som medföljde mr 5 0 af Idun.
Under förhoppning att på det nya året få helsa ej blott alla våra förutvarande pre- numeranter välkomna åter, utan äfven en stor skara nya med dem, tillönska vi alla våra läsarinnor ett i alla afseenden godt nytt år!
Redaktionen.
" Husets hjärta ".
t oesien » och » prosan » följas troget åt i lifvet, likvisst oftast så, att prosan tar ut längsta stegen, medan poesien håller sig på efter- kälken.
Jag talar åter till de unga fruar, som kärleken lockat alt lemna sitt ljusa, leende barndoms- hem — för att pröfva egna vingar.
Hur mången gång vänder ej tanken åter dit och dröjer där med saknadens och längtans vemod.
Men öfver ett själfskapadt öde eger ingen rätt att klaga!
Och har du mod i bröstet, bär du ditt närvarande med glad min, om också från ögat fälles en tår — då ingen ser det.
Du ville j u själf så ha det!
Du drömmer åter och åter om dessa förledande sjöfärder, där du i matrosdräkt fick spela sjöman, där du fick sitta vid styret, fick visa ditt mod, då vågorna fräste.
Du landade vid en idyllisk holme och vandrade vid » den rätte » styrmannens sida bland ängens blommor och tänkte blott: » lifvet är poesi! » Visst blef mamma litet orolig, då hon såg dina rosiga kinder och strålande ögon, under det du kastade dig om hennes hals och hviskade: » Mam- ma — mamma — länk — han har friat! » » Barn, hur barnsligt!
Albert är j u ingenting och har ingenting.
Och du elt barn och pappa så all- varlig!
Slå de där tankarne ur hågen och dröj i 10 år med att begära, att man släpper världen på dig.
Stackars lilla barn! » Och mammas tårar föllo på dina friska kinder, följda af den ömmaste moderskyss.
Och så gick det, och så var det, och så blef det under tvänne år.
Då hade Albert blifvit no- tarie, läst, arbetat och sporrats af sina drömmar och förhoppningar.
Och så blef bröllop!
Siri fick eget hem, en vac- ker utstyrsel, tre små soliga rum och kök, en näpen jungfru, litet visst om året af pappa på bröllops- dagen för egen del och af mamma löfte om råd och dåd till husbehof.
Så långt hade poesien varit Siris trogna följesla- gare.
Nu började prosan att röra på sina långa ben för att vid lämpligt tillfälle stiga in genom dörren.
Hvem minnes ej första månaderna i » eget hem », där allt har nyhetens behag, då sinnet vak- nar till intresse för hvarje liten småsak, hvarje detalj, då man putsar och fejar och lyss, då tiden lider, efter mannens välbekanta steg i tamburen och efter den kära stämman, som frågar efter » frun », hvilken står gömd bakom dörren för att kasta sig om hans hals och därpå föra honom till bordet.
Albert satt tyst en stund, liksom villrådig, hur han skulle börja.
.
.
» Hra, Siri lilla — Marie lagar just inte så bra mat!
Minns min lilla vän, hur annorlunda mam- ma hade det?
I morgse voro äggen hårdkokta och kaffet kallt.
Bättre att vi tagit en tarflig jung- fru än denna lilla kokett, som krusar sin lugg, under det äggen bli till stenar och biffen brännes vid.
Men du ville ha, bevars, en fin jungfru och tog så din egen lilla kammarsnärta!
Hvar är allas vår gamla » moster Kajsa », som så lofvade titta hit alltemellan och se, h u r du reder dig i hus- hållet? » Och så gick det några gånger.
Än var det skämt, än blef det allvar, än var sol, än var dimma.
Men under årens lopp blefvo prosans steg allt tyngre, allt längre.
Siri!
Har du läst » Amtmannens döttrar » af en norsk författarinna?
Läs den eljes och sök att bekämpa prosan!
Läs, huru » husets hjärta » måste sköta och ansa hemmets tusen osande lampor, huru man kan lyckas få dem klart brinnande, huru m a n måste betvinga allt och glömma sig själf för hemmets lycka!
Sök oaktadt allt att bi- behålla någon del åtminstone af poesien; den w
I D U N 1891 kastar ett rosenskimmer öfver det anspråkslösaste hem; och var viss — den är ej död, den sofver!
Slå bort förtreten och missräkningen!
Var ljus, var glad som förr, och du skall åter höra Alberts ifriga stämma fråga: » Hvar är frun? » Och om du också ej står gömd bakom dörren för att kasta dig om hans hals, så ropa ett gladt: » välkommen! » — Ljus och skugga vexla om i lifvet, men du måste ständigt förblifva » hemmets poesi ».
Zam, En konstnärshistoria af Henning JBerger.
Bel.
med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
H a n hette egentligen Samuel, men förkor- tade namnet till Sam och stafvade det, hvarför vet jag ej, med Z.
Måhända af oppositionslust eller kanske af » signerings- snobberi » som hans vän, målaren, uttryckte sig.
Ty Zam hade också varit artist, » målare », och nu var han död.
— J a g tycker mig se tidningsnotisen: » Ett uppseendeväckande själfmord, som i djupa kretsar väckt inner- lig sorg och deltagande » o. s. v., o. s. v. — Vi sutto tillsammans vid en likör, hans vän L, en berömd landskapsmålare, och jag, och naturligtvis talade vi om Zam.
Vi ta- lade och talade, d. v. s.
L. talade och jag lyssnade, då och då görande ett inpass för att få honom att berätta mera.
Och det var ingen konst; han hade ständigt rest till- sammans med Zam och fann nu liksom ett visst nöje i att fragmentariskt porträttera honom.
Han talade hastigt, kort, med un- derliga tonvikter och modulationer, blef ibland patetisk, skrattade till emellanåt och beled- sagade sina ord med lifliga gester.
Det blef en underlig skissartad biografi, med en fläkt af färg och pensel alltigenom, icke så myc- ket för uttryckens som framställningens skull.
H a n gjorde ett utkast af sin döde väns lif, och jag tog det till en studie, ej såsom en minnesruna — Zam var ju nästan okänd!
— utan en teckning med knif och penna på tonpapper!
Men det är L., som talar: » Du vet, » började han, » att han ständigt vurmade för måleriet.
Redan som liten, liten parfvel brukade han laga, att han kom upp i Nationalmuseum, och där stod han och be- traktade kopierarne i tafvelsamlingen, tills han blef tillsagd att aflägsna sig.
Och hur han klottrade af allt på allt, ända till dess man började tro, att han verkligen hade » an- lag ».
Och hur han försummade skolan och för resten allt, utom sin teckning och mål- ning!
Märkvärdigt att han redan vid så unga år vågade opponera sig.
Men det låg i honom.
Du minns väl, hur förvånad Herlin blef, då Zam förklarade sig ej vilja rita af gumman Minerva af gips, utan påstod det vore lämpligare, åtminstone hvad honom be- träffade, att kläda ut en lefvande flicka till Minerva för att tjänstgöra som modell.
El- ler när han ritade af gubben vid sin pulpet, så likt och likväl så slarfvigt, eller då han i Mentzers kartbok eller på svarta taflan gjorde de bizarraste utkast och glömde stryka ut dem. » — — — — i L. tystnade ett ögonblick, tände sin ci- garett och fortsatte sedan i förändrad ton: » Du vet, han slutade i fyran och började i slöjdskolan för att se ' n komma in på aka- demin.
Ty nu skulle han utbildas till ar- tist.
Men där var han ej länge.
» Den där smörjan kan jag ju », brukade hansäga, » och för resten — anser jag det inte lämpligt.
» — Det var då nu hans mani förstås att aldrig anse något » lämpligt ».
Så målade han ett tag för Grabow, Gud vet om han ej tog ett par lektioner af Wallander också.
Men det var inte heller lämpligt.
Utan se ' n började han måla på egen hand.
Och ser du, nu först började han sin bana, åtminstone sade han så.
Det var för resten en alldeles märk- värdig talang till pojke.
Men det var som jag säger medfödt.
Han behöfde aldrig mer än ta i en pensel och göra en sju åtta drag, så var ett konstverk färdigt.
Och aldrig något fusk, aldrig något underhaltigt.
Det var en riktig öfverdängare, var det!
Och rea- list ända ut i fingerspetsarne.
Och parisare och något mer ändå, något obegripligt, som jag inte vet, hvad jag skall kalla det för.
Det var en elegans och en nonchalans — - ja du, som inte ä ' artist, kan inte fatta det där!
Men ser du, den där van Beer t. ex. ä ' också elegant, men det är något så petigt och tillgiordt, och det var det aldrig hos Zam.
— Och allting målade han: landskap, genrer, stilleben, porträtter.
Och figurmålare se ' n!
Men landskap va ' han allt styfvast i ändå.
Och så ' na snobbiga motiver!
Och hvilken uppfattning se ' n!
Och ändå va ' han aldrig nöjd, utan bara förstörde allt, hvad han gjorde.
Tänk dej, inte en enda tafla såld!
Inte enl Kom någon utom ateliern, så hade han skänkt bort den.
Men han var ju rik och målade för sitt nöjes skull, eller rät- tare sagdt för konstens skull.
Ty han var en passionerad konstnär.
Öfverproduktiv som man säger.
Gud, hvilka färg- och ma- terialräkningar 1 Och sådana atelierer!
Alltid nya, hvart han kom.
Du skulle sett en, vi hade tillsammans i Paris.
Fullkomligt ja- panesisk stil, med äkta japanska varor för- står du!
Alldeles som en scen ur Mikadon.
Det var stil må du tro.
Och de andra va ' något till afundsjuka.
D. v. s. de som fingo tillträde.
Ty han, Zam, umgicks ju knappt med någon.
Men Spada var där en gång, förstår du!
Vet du, hva ' han sa ' om Zam?
— » Han målar ihjäl sig, » sa ' han!
Men Zam bara flängde omkring sig och tog dussintals studier och skisser.
Skisser va ' hans svaga sida.
Nästan allt han gjorde va ' bara skisser.
Han arbetade verkligen säl- lan ut någonting.
Men inte va ' han lat för det.
Han brukade säga.
» Jag ä ' bara en skiss själf. » — » Men de ä ' de styfvaste », — la ' han till, och så log han sitt vackra, me- lankoliska leende, och ser du, det tog bort själfberömmet i orden!
— Han var allt myc- ket egenkär, Zam, men det hade han då också rätt till.
Kritik tålde han inte gärna, men det måste man! » H ä r gjorde L. en paus, drack ett glas likör, rökte några bloss och stirrade tank- full ut i rymden, som mindes han några flydda glada stunder.
Därefter började han åter i något forcerad ton: » I Italien hade vi så fullt med utkast, att vi brände en hel hög.
» » Där gå många tusen kronor, » sa ' han då.
Där målade han akvarell alldeles vildt à la Lundgren.
Ibland pasteller, mest porträtter i så fall.
Men landskap i olja voro hans specialitet i alla fall.
Naturligtvis var han friluftsmålare.
H a n visste icke, hur natur- troget han ville ha ' det. » En] gång hade han en vinterstämning fullt färdig.
Det var en fyra, fem träd i rad — i perspektiv, förstår du!
— ett stycke gär ' s- 5 gård och en stor sten och för resten ett öf- verdådigt lyckadt experiment med kremser- hvitt.
Det snöade, ser du.
Du kan inte föreställa dig hvilken effekt!
J a g saknade ord, men bråkade bara med honom, att han skulle ha ' den på utställningen.
J a g gick ut för att få hem ett par bekanta för att öfvertala honom.
Ty det var ju rent af ett spektakel, att en talang som lians skulle blifva totalt okänd.
Nå, kan du tänka dig, hvad jag finner, när jag kommer hem?
— Taflan öfverstruken!
Öfverslrulcen, hör du!
Det var otroligt, men sannt, som det heter.
Men då blef jag arg och höll en lexa för honom, som dugde.
Hvad tjänade det till att kluttra beständigt, om ingen skulle njuta och beundra mästerverken, hva?
Eller trodde han konsten vore till för att begrafyas?
Meu han bara skrattade! » L. afbröt ånyo.
Vi togo på ess rockarue, ty det började bli kallt, och vi sutto ute.
L. fortsatte långsammare och liksom tänkte han efter, hvad som borde sägas: » Nå, så får han en dag fatt i en roman af en nästan okänd tysk författare.
Den hand- lade om ett par konstnärer, tror jag, och, kan du tänka dig, när han läst boken, ville han inte måla mer!
Han var trött, sa ' han.
På ett år så rörde han inte vid en pensel.
H a n påstod sig inte kunna » fatta konstens betydelse, » » tviflade på sin kallelse » o. s. v. H a r man hört på maken?
Konstens bety- delse!
Du store!
Men så gjorde vi en tripp öfver Medel- hafvet, och nu vaknade artisten igen.
Han började måla mariner.
Det blef något extra, må du tro!
Solnedgångar på långa, smala dukar, bara himmel, vatten, sol och ett par fiskarbåtar.
Och så breda, enkla ramar, som fraruhöllo det målade bättre.
J a g lyckades få ett par af de där bitarne, du kan få se dem, när du kommer hem någon gång.
Så flackade vi härs och tvärs en tid, lefde äkta, oförfalskadt konstnärslif, målade både likt och olikt — det var en tid med stora vidder, härliga vyer och sol och luft och leende — en tid, som aldrig kommer åter!
Men så dog min far, jag måste resa hem, och vi skildes på ett år.
Men, Gud vet hvad som hände ho- nom det året!
För när jag våren därpå träf- fade honom i Paris tillsammans med Bir- ger och Edelfelt, var han till den grad för- ändrad, att jag tviflade på, att det var sam- ma person.
Du kan aldrig tänka dig, hvilka uppträden jag nu fick bevittna!
Excentrisk, extravagant hade han ju alltid varit, men nu var han rent af galen.
Ja, galen!
Komplett vansinnig.
Hvar han hållit till det där året, var omöjligt få veta.
Han hade kommit till Paris strax före mig, ingen visste hvarifrån.
— • J a g har ofta tänkt sedan, att det var nå- gon olycklig kärlek med i spelet, men det yttrade sig inte på det viset.
— Det året han fick idén att sluta upp att måla, slog han sig på politiken och blef socialist och nihi- list, och Gud vet allt hvad för » list ' uan då va ', han kom till och med in i politiska sällskaper i Paris, men det gick lyckligtvis öfver.
— Herre Gud, frisinnade ä ' vi allihop, men, hm, ser du, för en artist får konsten lof att inta främsta rummet!
— De där dum- heterna — jag talar ur konstnärssynpunkt — kommo inte nu, inte heller minskad arbets- lust — tvärt om, det var rent af otroligt, hur han målade.
Det blef en riktig mani.
Och nu var det inte längre skisser, utan nästan ängsligt, minutiöst utarbetade dukar.
Då och då fick han ett anfall af sitt gamla sätt och föll in i ett riktigt » klatschmanér », klämde
6 ur tuberna direkt på duken och målade i hastigheten med bara fingrarne, kom med de vildaste färgblandningar, motiver, toner och framför allt ljuseffekter — och förstörde se ' n alltsammans! » L. drog andan och såg på mig; det syntes, att hans egna ord grepo honom.
Han bör- jade strax igen i brådskande, nästan dar- rande ton, som på en scen skulle hafva gjort en storartad verkan: » Ock alltid var det landskap, än här och än där.
Du skulle ha sett honom vid sitt staffli ute på landet någonstans.
H a n bok- stafligen greps af naturen.
J a g kommer ihåg ett uttryck ur någon roman, som jag läst: » han riktigt brottades med naturen. » Och det passade in här.
Med håret i oordning och glänsande ögon tog han — en inkarna- tion af den nutida konsten!
— sceneriet framför sig och fastade det liksom med våld på du- ken.
Han efterhärmade icke, han skapade.
Han fördubblade motivet, hans realism blef idealisk.
Han gjorde underverk och öfver- träffade sig själf.
J a g påminner mig några ord af Larsson, — Marcus, inte Calle, — Zam liknade för resten i många fall den förres] lidelsefulla natur, — som han lär ha yttrat vid en solnedgång: » ä, de ' ä ' bara fusk de ' där! » Och så fattade Zam naturen nu.
Det var ett slags storhetsvansinne, tror jag.
Han blef vild, då han t. ex. icke kun- de framställa solens glittrande brytning mot en plogbill.
Och aldrig blef han nöjd, al- drig lyckades något.
Han försökte sig på de svåraste uppgifter, målade, kan du tänka dig, en gång middagssolen!
Han ville göra det omöjliga möjligt och gaf sin missräkning fritt utbrott.
Hans talang var uttömd, han stod på vansinnets gräns, hade öfverskridit den, hade målat sig galen — jag kom ihåg Spädas ord! » Åter tystnade L. och började åter med bruten röst: » Han magrade förfärligt under dessa hjär- nans strider; jag fick honom hem hit sjuk till själ och kropp.
Läkarne förbjödo ho- nom att ens se åt paletten, jag försökte för- strö honom på allt sätt och vis, men nu försjönk han i dyster melankoli och ville ab- solut intet.
Så kom då katastrofen.
Trots alla förbud började han måla en bit från Djurgården, en regnig höststämning; lefde än en gång upp i denna sin sista produkt, men fullbordade den aldrig.
» Ingen förstår konsten », sade han en kväll till mig.
De voro hans sista ord.
Midt i natten sköt han sig. » — (L. torkade sig hastigt och, som han trodde, för mig omärkligt i ögonen.)
— » Han hade inga anhöriga, utan R.
och jag föranstaltade om begrafningen. » (Här följde en liten paus.)
» Zam var en talang som ingen, en vän som få och oförstådd till och med af sig själf.
J a g ber dig — gör inga re- flexioner, det vore, som Zam brukade säga, » inte lämpligt! » Vi drucko långsamt ur vår likör och sutto sedan en lång stund tysta.
Därefter började vi tala om gladare saker.
— — — Kvinnorna höja sig öfver männen i mora- lisk storhet; det gifves ingen dygd, ingen uppoffring, ingen heroism, hvari de icke öfver- gå männen; men när de en gång störta i afgrunden falla de hastigare och djupare än männen, och det af två skäl: de hafva mera lidelse och mindre hederskänsla.
O. Feuillet.
I DUN Husmoderns räkenskaper.
Prisbel.
svar å prisfrågan XLII.
l|mlivarje husmoder borde anse det såsom sin plikt att föra räkenskaper öfver lefnadsom- kostnaderna för året, i synnerhet om ej mannen alls befattar sig därmed.
Huru skall annars en hustru, äfven om hon har reda på sin mans in- komster, kunna beräkna, hvad som inom hushål- let t. ex. får åtgå i månaden, om hon ej för några räkenskaper öfver utgifterna?
Den husmoder, som har sina bestämda hushållspengar, får ju någon aning därom, men låtom oss tänka på alla de, som gång efter annan erhålla en liten summa af sina män, hur litet eller intet veta de, till hvilka stora summor dessa små snart belöpa sig!
Kanske får, bland de omtalade husmödrarna, en och annan höra mannen beklaga sig, att » det åt- går så mycket pengar », och dessa ville jag bedja: anse ej alltid denna klagan obefogad, utan pröfva, om det finnes någon grund härför!
För att bäst kunna verkställa denna pröfning, måste man först lära känna mannens ekonomiska ställning (hvil- ken hvarje man genast borde göra klart för sin hustru) samt föra räkenskaper, så att man åtmin- stone någorlunda kan bedöma, om utgifterna stå i förhållande till inkomsterna.
De husmödrar, som önska att på ett enkelt sätt kunna föra sina räkenskaper, vill jag nu gifva en liten handled- ning.
1891 nadsverk, trötta på promenader i vagn på Gor- son eller till fots på Monte Pineio och som ombyte från det glada lifvet på de stora kafé- erna, styrde vi emellanåt kosan till landsbyg- den, intogo vår middag på någon anspråkslös tratloria, sågo oss om i trakten samt återvände på aftonen till vårt komfortabla hotell, trötta, men vanligtvis nöjda med en angenämt tillbragt dag.
— Ur minnets lustgård har jag plockat en enkel blomma från en af dessa små utflyk- ter — måhända vill någon af Iduns läsarinnor skänka den en kort stund.
Ett stycke utanför Rom, i en fordom osund nästan öfvergifven trakt, ligger kyrkan S:t Paolo alle tre fontane.
En solig höstdag, då morgon- dimman ännu låg tung öfver Albanerbergen, före- togo vi en färd ut till denna — eller rät- tare dessa kyrkor, ty en komplex af trenne sammanbyggda kyrkor, grundade på den plats, där Apostelen Paulus ljöt martyrdöden, bär namnet S:t Paolo alle tre fontane.
Under vägen, som genom Porta S:t Paolo förde oss förbi protestantiska kyrkogården, Gestins-pyra- miden m. fl.
intressanta ställen, sysselsattes dock våra tankar hufvudsakligen med att i Jag anser det bäst att för detta ändamål hafva minnet framkalla, hvad vi hört och läst om den tre böcker, en större och två mindre (trefliga så- uppoffrande verksamhet som utfördes af de franska dana kunna fås i hvarje bokhandel).
Vi börja trappistmunkar, hvilka sedan 1868 efter att hafva alltså med den största och anbringa på permen erhållit upplåtelse på detta för sina svåra febrar en liten lapp, hvarpå skrifves: » Hushållsbok » år 18 .. - Om ej boken förut är upplinierad, anbrin- ökända område, med otroligt arbete, möda och gar man på hvarje sida i bortersta kanten tvänne_ själfförsakelse sökt förbättra detsamma.
Genom kolumner, öfver hvilka skrifves kronor, öre, och på ' utdikning af det stillastående vattnet, plantering första sidan antecknas på öfversta raden: » Inkom- af den osunda jorden hafva de sålunda gjort ster » och på den andra: » Utgifter », hvarefter dessa inskrifvas, hvar på sin sida jämte datum.
I denna den beboelig för sina medmänniskor.
Men hvad bok antecknas endast hvad som användes i mat detta arbete kostat dem, förstår man först, då och dryck för hvarje månad, och då månaden man inträder på det lilla klostrets lugna kyr- är lilländagången, summeras inkomster och ut- kogård.
Graf vid graf har bäddats där åt de gifter i hop hvar för sig, för att man må kunna pröfva om de gå ihop, samt se, hvad hvarje offer, som sumpfebern kraft; de första åren du- kade öfver hälften af bröderna under för den- månad kostar.
Den andra boken begagnar jag till » mina egna samma, men sedermera hafva de äfven haft den utgifter », linierar upp den på samma sätt samt tillfredsställelsen att år från år se dödssiffran antecknar däri blott hvad jag för min egen del aftaga, och de som sofva den långa sömnen erhållit och användt till kläder m. m. därute hafva ej behöft gå ned i sina, mången Vi komma nu till boken n:r 3, som äfven kan anses för en slags afslutningsbok; den innehåller: gång för tidigt bäddade grafvar, utan att kunna » Utgifterna år 78 ... » medföra medvetandet om uppfyllda plikter — då I denna bok antecknas alla de utgifter, som säkerligen många medmänniskors lif räddats ge- man just ej kan kalla för » de dagliga », men som nom deras själfuppoffrande verksamhet!
förekomma under året, såsom hyra, vedbrand, tjänarnes löner, enskilda uppköp, resor, nöjen m. m.
Bokföringen afslutas mycket lätt, då året är tilländagänget, genom att först i hushållsboken summera ihop det belopp man har fått för hvarje månad samt därefter inskrifva dem i boken mr 3.
På samma sätt förfares med boken n:r 2, hvarefter man summerar ihop alla utgifterna ge- mensamt.
Hvar och en kan på detta sätt ganska noga få reda på lefnadsomkostnaderna för året.
Kanske tycker någon, det är besvärligt att härtill begagna tre böcker, men då är detta lätt af hjälpt, med att endast begagna en stor och blott lemna några blad emellan hvarje anteckning.
Så till sist, mina kära husmödrar, skulle jag vilja gifva eder ett vänligt råd: Lefven aldrig öf- ver edra tillgångar!
&gt;Wia. » " Eucalyptus globulus. "
Ett r e s e m i n n e.
ff||||et är nu snart fyra lustrer förflutna sedan &lt;^sM dess!
Ung, glad och oberoende var jag med min man stadd på en resa i Italien.
Komna ifrån F r a n k r i k e hade vi genomströfvat större delen af norra Italien och anlände mot hösten till det gamla Roma, hvarest vi ämnade slå oss ned för en längre tid för att söka göra oss hemmastadda i konstens hufvudstad, stu- dera dess skatter och njuta af lifvet.
Till om- vexling med besöken i museer och härliga bygg- » Hvad stort sker, sker tyst » säger ordsprå- ket — och tyst är det äfven i detta samhälle, där de stränga ordensreglerna ålägga bröderna ständig tystnad.
» Memento mori » (tänk på döden) är den enda helsning eller påminnelse, som tillätes dem att uttala, då de mötas.
Detta var allt vi kunde påminna oss att hafva hört om trappisterna, och med våra sinnen upp- tagna af dessa allvarliga tankar anlände vi till klosterporten, där vi ringde på för att begära en förare (guide), som kunde visa oss kyrkorna.
Brodern portvaktaren besvarade vår anhållan med en stum böjning af hufvudet, hvarpå han försvann för att strax därefter återkomma med en annan ordensbroder.
Aldrig skall jag glömma det intryck, som åsynen af denne man gjorde; han var en lefvande illustration till det lif vi nyss tänkt oss inuti.
Begåfvad, varm- hjärtad, liflig och energisk syntes han genast vara, men bar på samma gång prägeln af de bittra försakelser, som han påtagit sig.
Det tärda, gulbleka ansiktet, som framstack ur den grofva hvita yllekåpan, hvilken utgör ordens- dräkten, talade i hvarje veck om de pröfningar, som det asketiska lifvet inom klostret pålagt en eldig natur.
De mörka ögonen, som lågo djupt in i hufvudet, blickade lifligt till vid åsy- nen af främlingar.
.
» Vous parlez francais M:r et Dame? » var första frågan.
.
Förvånade öfver att vår ledsagare skulle blifva en af dessa tyst- låtne munkar, som dessutom genast tilltalade
ÌÙUU 1891 oss, besvarade vi frågan något dröjande: » Oui mon Père!
Très bien!
fort bien!
— bief sva- ret — och förmodligen genast uppfattande situationen, meddelade oss den liflige, intelli- gente fransosen, att munkarna i tur och ord- ning utförde ciceronskapet i kyrkorna, att den Helige Fadern den dagen gifvit dem tillåtelse att bryta sitt tysthetslöfte.
Den belåtenhet han visade med denna förordning föranledde oss att tänka, det han ej strängt kritiserade utvikelsen, utan njöt han i stället i fulla drag därutaf; ty från det ögonblicket blef det ej lätt att inflika en fråga eller begära en förklaring.
Som en länge tillbakahållen ström forsar fram, då hindret blifvit undanröjdt, så forsade äfven ordets ström fram öfver hans tunna läppar.
Med god smak och uppfattning beskref han ställets märkvär- digheter, men upprullade samtidigt en innehålls- rik bild af det försakande lif, som fördes inom orden.
Han resonnerade dessutom i kyrkliga och religiösa ämnen, och hela hans sätt och språk röjde den bildade mannen, hvars alla intressen dock uppgått i den sak han tjänade, ty han framställde aldrig någon fråga om det lif, som fördes utom klostermurarna.
Ovedersägligen njöt dock mannen af att höra sin egen röst, att få tala om sina egna intressen och det mål, hvaråt han och hans bröder egnat sitt lif.
Med hvilken kärlek han omfattade de före- mål, som han förevisade, bevisas af följande.
I en af kyrkorna visas den pelare, vid hvilken aposteln led martyrdöden, och legenden berät- tar, att då hufvudet skildes från kroppen, gjorde detsamma tre språng, hvarje gång vidrörande jorden, — genast runno klara källor upp där, och i verkligheten finnas också trenne källor på kort afstånd från hvarandra.
Munken tog en bägare och bjöd mig dricka — men upp- skrämd som jag var af alla berättelser om stäl- lets ohelsosamma beskaffenhet, förekom mig ej drycken inbjudande, hvarför jag vänligt af böjde den med förklaringen, att jag ej vore törstig.
En ljuDgande stråle ur det mörka ögonparet mötte min blick, och med en skymt af öfver- lägsenhet i tonen upplyste han mig: » Ah, ma- dame, ce n ' est pas pour le soif qu ' on bois ici », (O, min fru, det är icke för att släcka törsten, som man dricker här), vände sig därpå om och gick vidare.
Då vi utkommit i det fria, förde han oss om- kring för att bese något af de torrlagda träsken samt planteringarna, som till mesta delen bestodo af det blå gummiträdet (Eucalyptus globulus), hvilket träd i synnerhet har den egenskapen att uppsuga fuktighet och skadliga dunster.
Jag tog ett blad af växten, stack det i munnen och njöt af dess aromatiska smak, allt detta utan någon vidare tanke därpå.
Ännu en stund sprakade vi med den vän- lige mannen, som nu troligen, äfven han, sofver den sista sömnen på den stilla kyrkogården, sida vid sida med sina bröder, starka såsom han i tro och kärlek!
— Återfärden anträddes, och vi gingo tysta vid hvarandras sida, begrundande de intryck vi er- farit.
Hela morgonen hade jag plågats af huf- vudvärk, men på en gång känner jag en obe- skriflig lättnad och märker, att densamma för- svunnit.
» Jag tror jag lemnat hufvudvärken i klostret », utbrister jag glad.
» Har man så kunnat förtala luften därute? » Min man, förtjust öfver promenadens goda inverkan, undrar, om ej den af Eucalyptusträdens starkt aromatiska doft mättade luften varit hel- sosam, och jag påminner mig då, att jag upp- ätit ett blad af trädet.
Men nya intryck kommo snart hela händelsen att falla i glömska.
Detta var mitt minne från klostret vid randen af de Pontinska träsken.
Jag är ej längre ung, har färdats vidt om- kring i världen, men har ofta haft påhelsning af min mera trogna än kära ungdomsvän — hufvudvärken.
I mitt hem har jag ständigt några exemplar af » Eucalyptus », och dess blad bringa mig framgent lindring mot nämnda li- dande.
Säkerligen finnes bland Iduns läsarin- nor mera än en, som i likhet med mig lider af denna ledsamma åkomma och däremot för- sökt många medel.
Skulle dessa, genom att vilja följa mitt exempel, finna någon lindring — ja, då har jag måhända ej förgäfves fram- tagit denna enkla blomma ur mina gamla min- nens herbarium.
£.
Som våra läsarinnor finna, hafva vi från oeh med det nya året vidtagit ett par förändrin- gar i tidningens uppställning, hvilka vi hop- pas med tillfredställelse skola mottagas, af vår publik- Så kommer hufvudnumret att hädanefter alltid innehålla 8 fulla textsidor, ograverade af alla annonser.
Större delen af den mängd praktiska råd oeh rön, som hit- tills meddelats på de smala spalterna, ordnas hädanefter så, att de medfölja minst hvartannat n; r på ett särskildt blad, som vid årets slut kan afskiljas oeh inbindas som en ytterst rikhaltig upplagsbok: » Idunshjälpreda, » till förhöjande af hvars värde vi ytterligare komma att lemna ett utförligt sakregister- De sedvanliga textspalterna på annonssidorna komma därför ej att saknas, utan upptaga matsedeln för veckan » Frågor oeh svar, » » Läkarråd » m. m.
Att gifva vanligt kött smak af vildt.
Hedersomn.
svar å prisfrågan XL.
Ujpjfårkölt är det, som mest lämpar sig att på 3H3 konstgjord väg förvandlas till villebråd.
En uthuggen fårstek behandlas för detta ändamäl på följande sätt.
Allt fett aflägsnas sorgfälligt, och med träklubba bultas köttet från alla sidor minst en kvarts timme.
Därpå bortskäres med hvass knif skinnet på stekens öfversida, så att man ej förstör själfva köttet: marinaden tränger då bättre igenom och steken kan lättare späckas, innan den kommer i stekpannan.
(Man skulle kunna tro, att en fårstek krymper mera, om man tar bort skinnet, emedan saften då kan fritt rinna u t; detta är dock knappt fallet, utan krympnin- gen beror på att man har kött af ett alldeles för ungt, omoget kreatur; steken af ett välgödt får lär näppeligen krympa, vare sig man låter skinnet sitta på eller ej.)
Efter bultningen ingni- des köttstycket med grofstött peppar och krossade enbär — ej med salt; detta tillsättes ej förr än vid tillagningen.
En i ättika doppad linneduk slås omkring; den bör hållas fuktig under 8 dagars tid, hvarunder det inlindade köttet dagli- gen vändes.
Om någon påspädning behöfs, d. v. s. om duken kännes torr, kan detta ske genom god t dricka, i st. för ättika, och fatet kan med fördel öfvertäckas tjockt med gran- eller enris.
Ett annat sätt att förbereda köttet är att in- gnida den bultade stekbiten med litet salt, pep- par, kryddnejlikor och en knifsudd pulveriserad citronsyra, linda grankvistar rundt omkring och nedlägga den i en kruka med lock.
Efter 6 da- gar är köttet färdigt att begagnas; med den ut- runna saften spädes vid stekningen.
Ännu ett annat förfarande består i att endast gnida den förberedda fårsteken med krossade en- bär och låta den ligga 8 — 14 dagar i skummad •f mjölk, hvarefter den späckas och stekes.
och sur grädde bör ej sparas med.
Smör I Frankrike brukar man göra falsk rådjursstek sålunda.
Den nyslaktade fårsteken befrias genast från fett och skinn, inslås i en torr linneduk eller påse och manglas på klädmangeln, tills köttet känns riktigt mjukt.
Förvaras hängande i påsen tills början af haut-gout inställer sig; först då lägges det i en kall marinad af hvitt vin (eller ättika) peppar, nejlikor och lagerbärsblad.
Efter 5 dagar lagas steken med grädde och kapris.
Vill man tillaga falsk vildslek, utan att behöfca ha köttet förut en tid i marinad, kan man göra på följande sätt.
Den bultade, skinnade, magra fårsteken späckas med både fläsk- och sill- (resp. sardell-J strimlor, beströs med grofstött stark- och kryddpeppar, enbär och lagerbärsblad samt ångstekes i litet utspädd ättika.
Först när ättiksspadet till det närmaste insugits, fräses smör brunt och köttet stekes färdigt under påspädning af rödvin och sur grädde.
Litet rifven sandost ger god smak åt såsen.
Att gifva en färsk grisstek smak af vildsoin går ungefär till på samma sätt.
En färsk skinka ma- rinerad 6 dagar i vin eller ättika med peppar, lök och enbär, kokas sedan 1 timme i den silade marinaden samt stekes därefter färdig i smör.
Svalen aftages naturligtvis före serveringen och ytan beströs med rödt rifvebröd.
Stenia.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Den kvinliga pristag arinnan vid Svenska akademien, fröken Charlotte Lindholm, som på högtidsdagen erhöll dess andra pris för en religiös diktcykel, benämd Veronica, bör ingalunda vara obekant för Iduns läsarinnor, som vid skilda till- fällen mött alstren af hennes penna i sin egen tid- ning.
Senast till det nyss gångna årets sista num- mer, som lades i press ungefär samtidigt med frö- ken Lindholms akademiska utmärkelse, hade hon bidragit med en vacker dikt.
Fröken L. är bördig från Norrköping, där hennes föräldrar (eller kan- ske rättare fosterföräldrar) tillhörde arbetsklassen och under många år voro boende i det s. k. Midtina, hvarest de egde en gård.
Fröken Lindholm, som redan i barndomen visade poetiska anlag, är för närvarande anstäld som lärarinna vid kvinnofän- gelset å Norrmalm i Stockholm.
Ett tredje kvinligt läkarstipendium.
Till fröknarna H. och A. Hiertas stipendiifond för kvin- liga medicine studerande har en person, som ön- skar vara onämnd, till Karolinska institutets lärare- kollegium öfverlemnat 5,000 kr.
jemte ränta för det löpande året.
Härigenom kan ett tredje sti- pendium utdelas under detta år.
Vår bekanta författarinna Anne Char- lotte Leffler, hertiginna af Gajanello, har nyli- gen fullbordat en 3-akts-komedi, » Familjelycka », hvilken af dem som tagit kännedom om den sam- ma anses för ett af författarinnans bästa arbeten.
F å g e l peniX- B e r ä t t e l s e för af M a t b i Ida Idun • Lönnberg '.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
[^•ar äran att anmäla ditt geheimeräd sömmer- skan, lilla mor. » Den talande, en yngling på omkring nit- ton år, hade öppnat salongsdörren och tit- tade in i rummet med en skalkaktig blick på sin mor.
Denna steg upp från sin plats, sköt med sin ena hvita ringprydda hand ifrån sig ett så kalladt » arbete » — ett broderi i guldtråd och bro- kigt silke på spelstyg.
Hon såg ganska ung ut, fru Emilia Granberg, och man skulle snarare kun- nat taga henne för en äldre syster än mor till den unge mannen i dörren.
Hon gick med ett
I D U N 8 förnöjdt småleende till den motsatta dörren i sa- longen, stannade ett ögonblick och väntade, tills sonen skyndat fram och öppnat den.
» Tack, gossen min! » — sade hon, i det hon lät sin hand smekande glida öfver hans arm.
Hvad den såg bländande hvit och fin ut mot det mörka klädet!
Han böjde sig ned och kysste denna lilla hand.
Han hade alllid beundrat sin mor, för honom var hon kvinnoidealet, blid och fager, alltid småleende, alltid vänlig.
Han älskade hennes blåa, barnsligt klara ögon, hennes hvita panna, från hvilken, i motsats till det rådande bruket, det bruna håret var struket, deladt af en bena midt i fram.
Ett par små rynkor emellan ögonbrynen skvallrads visserligen om årens flykt, men tinningarna sågo ännu helt ungdomliga ut.
Den hvita handen var genomkorsad af ett nät af blåa ådror.
Han var förtjust i hennes afmätta, behagfulla rörelser, men framför allt i hennes hän- der — dessa små hjälplösa, hvita, ringsmyckade, onyttiga händer, som sällan öppnat en dörr, aldrig förrättat något verkligt arbete, blott leknnde farit öfver pianots tangenter eller långsamt dragit ut en väl påträdd nål med en silkesända för att bro- dera någon liten lyxartikel, som kammarjungfrun merendels gjorde färdig.
Icke dugde dessa fina fingrar att arbeta.
Han tog den lilla handen, som låg på hans arm och vände den lekfullt.
Han kysste det ena fingret efter det andra, under det att han såg på den fulländade formen af de smala, rosenfärgade naglarne, på ådrornas skiftning från djupblått till grönaktigt och violett i sina finaste förgreningar.
» Det blir väl en rikligt förtrollande toalett det här? » sporde han med en hemlighetsfull, hvi skande ton.
» Ah, » svarade modern litet afvisande, men ändå smickrad; » du vet ju, alt jag ej mer är ung. » » Kanske icke.
det, men förtjusande. » » I dina ögon möjligen. » Hon suckade.
» I mina naturligtvis, » svarade han och strök den hand, som han ännu kvarhöll, långt uppåt armen; » men i andras också.
Säg mig färgen på din nya klädning! » » Aurikelfärg, » svarade modern småleende; » au- rikelfärgad sammet och gult siden till framvåd. » » Så bra den skall taga sig ut!
Bättre än både brud och tärnor. » » Din tok!
Tror du, alt någon har en sådan tok till gosse som jag har? » sade hon ömt.
» Det vet jag inte; men jag vet att ingen har en så intagande mamma. » » Nej, du är alldeles tokig, och så hindrar du mig och låter mig sinka bort frökens tid.
Nu får du afsked.
Jag måste afprofva min klädning. » Hon gick.
Hon dröjde ett ögonblick i dörren, hon vände hufvudet och smålog emot honom.
Så sköt hon undan portieren till toalettrummet, där sömmerskan väntade henne.
Sonen slängde dör- ren efter henne, tog sin mössa — den hvita tek- nologmössan med röd kant — och gick, småhviss- lande en munter melodi, nedför trappan och ut på galan.
Han var nyss återkommen till sin födelsestad, efter att hafva tillbragt sitt första år vid Tekniska högskolan.
Det roade honom att visa sig för gamla vänner och kamrater, utbyta glada hels- ningar med farbröder och tanter, möta hälft blyga, hälft förtroliga blickar från kvinliga, för delta lek- kamrater.
Ja, tili och med utropet: » Kors, hvad du har växt, käre Gunnar! » kunde ej dämpa den feststämning, som fyllde hans sinne.
Det var ljuft att äter inandas hembygdens luft efter att ett helt år hafva uppehållit sig bland främlingar.
Det var en hvila att gå genom de breda, tysta gatorna, då man lefvat i den brådskande, bull- rande hufvudstaden.
Det ligger ett egendomligt behag öfver Norrlands korta sommar, och aldrig hade Gunnar känt det såsom nu.
I de små trädgårdarne blommade hägg och rönn och syrenerna stodo smyckade som mid- sommarbrudar.
På rabatterna prunkade en mängd blomster, alla frodväxta och med höga, mättade färger, såsom de blifva dessa Floras barn, då de fostras i » midnattssolens land » i ett nästan oaf- brutet ljus.
Gunnar vandrade nu genom den ena galan ef- ter den andra ned mot hamnen, där man lastade hans faders ståtliga fartyg, briggen Dorothea.
Han sköt mössan bakåt nacken och såg, huru den sista plankstapeln alltmer förminskades, buren af starka armar ombord.
Kaptenen gick fram och åter på akterdäck med en liten kort pipa mellan tänderna.
Det var en gammal sjöman med väder- bitet ansikte och gråsprängdt hakskägg.
Styrman stod vid vindspelet och utdelade sina befallningar om lastens stufning.
Det var ett rörligt lif och brådska öfverallt.
Gunnar närmade sig kaptenen, rörde vid mös- - san på militäriskt vis och helsade: » God dag, kapten Lohman! » » Ah, se Gunnar — herr Gunnar, » sade kapte- nen, under det att en ljusning drog öfver det vä- derbitna ansiktet.
» Tack för sista seglatsen! » återtog Gunnar och räckte handen emot kaptenen.
» Tack själf!
Treflig seglats annars — roligt få se er — hon seglar snart, om nordvesten står bi — fint väder annars — kunde väl behöfva en starkare halare, förstås. » » Hvart gäller resan denna gången? » frågade Gunnar.
» Stettin, » svarade kaptenen; » var uppe hos kon- suln i morgse och fick alla papper klara — rå- kade fru konsulinnan också — en så fint tacklad kvinna får man leta efter — skulle aldrig föreställa sig, hon kunde vara mor åt Gunnar och alla de andra.
Men så har hon alltid seglat för förlig vind i smult vatten.
Tänker ibland på Skriftens ord om liljorna på marken, som inte spinna — undrar, hur ett sådant där fint fruntimmer skulle bära sig åt i en styf kryssning i skarp motvind med kastbyar emellanåt.
Tänkte på min hustru, när jag såg henne gå där i trädgården med en ros i handen och morgonrocken fladdrande om- kring sig — tänkte på min hustru, där hon sit- ter med stickstrumpan j hand i sin gamla vända tibetsklädning — tänkte, det är olika don det.
Önskade att aldrig något måtte tillstöta — en så- dan där motgång, som de säga på Iandtbacken — som sliter sönder de fina seglen, knäcker den smäckra masten. » » Har kapten någon särskild anledning att tänka på någon motgång för min mor? » frågade Gunnar litet oroligt.
» Bevars nej.
Jag tyckte bara, hon aldrig skulle kunna tåla vid något sådant, » svarade kaptenen; » jag har ingen orsak.
Ingen vet emellertid fram- tiden, Gunnar.
När ni var så liten som så » — kaptenen höll handen knappt en half meter öfver däcket — » då skulle ni j u bli sjöman, och ni ta- lade om att bli min kajutvakt som den stackars Pål, hvilken ni tyckte så mycket om, men som gick öfver bord i Biscayaviken en natt, då djäf- vulen släppt lös alla vindarne — och nu så har ni slagit sjön ur hågen. » » Inte riktigt, » svarade ynglingen med en lätt suck; » jag tänker förfarande mycket på sjön.
Om jag icke mer tänker på att segla, så tänker jag i stället på att bygga skepp. » » Det var en sak det, Gunnar, » genmälde kap- tenen skrattande.
» Hvilka fina båtar ni kommer att bygga!
Jag vet så väl, huru de komma att se ut, som hade jag dem framför mig — smäckra och smidiga med hög tackling — en fröjd för ögat — och rymliga kojer och en salong så fin som själfva konsul Granbergs, och ett lastrum så litet, att frakten inte betalar resan.
Jag har sett sådana där fartyg förr, jag. » » Ah, » sade Gunnar och rodnade litet; » så där opraktiskt skall det väl inte bli.
Vi få lära i Tek- niska högskolan. » » Ja, det är knuten, ser ni, att lära i skolor.
Ack, Gunnar, inte duger det, inte.
Ut i det prak- tiska lifvet, min gossel Det är lärdom, som duger. » Här afbröt kaptenen sig.
— » Nej då, kommer inte gumman där, » sade han och plirade förnöjd med ögonen; » kommer för att ta afsked än en gång. » Han gick ned mot landgången och tog emot sin hustru.
Gunnar kunde ej återhålla ett små- leende, då han kastade en blick på kaptenskan och tänkte på, att kaptenen jämfört henne med hans mor.
Huru kunde dessa två jämföras?
Jäm- för man en praktväxt med ett sädesax?
Jämför man fågeln, som sväfvar fri i den höga luften, med arbetshästen som går och drar lass nere på jorden?
Kaptenskan kände ej genast igen Gunnar, men då hon gjort det, kom hon vänligt till honom.
Han hade dragit sig litet åt sidan för att ej störa man och hustru, om de hade något att säga hvar- andra.
» Kära Gunnar, » sade hon och räckte honom en stor kraftfull hand; » förlåt, jag säger ännu Gunnar som förr.
Huru stor och riktigt manlig ni ser uti Det var riktigt en glädje att se er!
Ni påminner mig alltid om gamla, goda tider, då min stackars Pål lefde — hon suckade — ni tittar väl in till mig, fastän jag är så ensam nu; alla tre gossarne utflugna och Gustafva gift.
Och nu reser gubben också. » » Ja, tänk, » inföll kaptenen; » jag reser.
Det är visst något att tala om, en sådan där liten tur på ett par veckor; jag, som var borta år och där- utöfver. » » Det kan nog vara sannt, Gustaf, men jag var 1891 ej så ensam då som nu.
Äfven då du for bort, hade jag alltid något af barnen hemma. » » Och nu har du bara hunden och papegojan.
Men nu har jag inte tid att prata längre — där är ångbåten, som skall bogsera oss ut ur ham- nen — han såg på sin klocka — det är en tio minuter förr än jag beställt honom, men vi äro i alla fall klara, bara vi få lyfta ankaret. » Han gick upp på komandobryggan, hans starka röst ljöd öfver fartyget.
Kraftiga händer firade upp ankaret, landgången drogs in, en tross kasta- des ombord till ångbåten, och briggen Dorothea gled ut från kajen.
Gunnar hade följt fru Lohman ned från farty- get.
Då hon gick förbi sin man, räckte de livar- andra handen.
» Gud vare med dig, Gustaf!
» Tack, mor!
Gud vare hos dig också! » Det var hela afskedet.
Gunnar jämförde i tankarne detta afsked med det, han en gång sett emellan sin far och sin mor.
Han tänkte på sin mors förtvillan och sin fars alla försäkringar, att denne skulle tänka på henne, och att hennes porträtt, som han medförde, skulle vara hans enda tröst under de fjorton da- gar, han vore borta.
Han mindes, hur modern hälft medvetlös fördes uppför trappan, att hon stängde sig inne i sitt rum och ej vidare lät se sig på hela dagen.
Och där stod fru Lohman helt lugn och viftade med sin näsduk och talade emellanåt till Gunnar om allehanda likgiltiga ting.
Han måste följa med henne hem, han måste se den japanska liljan, som hennes man fört med sig hem från sin sista resa, och som nu var fär- dig att blomma för första gången.
Och så måste han se angorakatten — det var en unge efter Påls katta — och det skulle bli roligt att se, om pape- gojan kände igen honom.
(Forls.)
Dä från flerc håll till Redaktionen ingått uttryck af förvåning, öfver att fröken Karin Åhlins porträtt saknats i tidnin- gen i samband med hennes för en tid sedan firade jubileum och medaljering, anse vi oss böra förklara, att vi redan en vecka före dessa tilldragelser hade uppgjort med en framstående författa- rinna om att skrifva öfver ämnet föl " Idun, samt att vi personligen aflade be- sök kos fröken Åhlin, men att hela pla- nen strandade på omöjligheten att öfver- tala fröken Å. att medgifva offentliggö- randet af hennes porträtt.
Redaktionen.
F r å n Iduns läsekrets.
Under rubriken » En fråya till Ave » har jag genom redaktionen fått mig tillsänd en i tre punkter de- lad fråga, hvaraf blott första punkten här kan be- svaras: Nej, jag tror icke, » att det är någon reaktion i annalkande mot våra segrar inom arbetsmarknaden », för så vidt icke alla platssökande kvinnor skulle visa sig vara af så häftigt sinnelag som » Ernestine ».
Jag är dock fullt öfvertygad om, att bakom det häftiga skrifsättet döljer sig ett varmt, godt hjärta, och att » Ernestine » blir mycket tacksam, så väl mot Iduns redaktion, som mot mig, för det vi ej upp- fylla hennes förhastade begäran att få sina obevisade och obevisliga beskyllningar mot manliga arbetsgif- vare och lyckligare kvinliga arbetskamrater införda i tidningen.
Här finnas artiklar, som vi, sedan vi nedskrifvit dem, böra lägga på vår hufvudkudde, alldeles unler vårt högra öra, och under nattens tystnad få vi då höra hviskningar af goda andar, hvilka äro i färd med att utplåna det, som vi i vrede, öfverilning, eller under tyngden af en missräkning, nedskrifvit för att offentliggöras.
Och väl oss, om vi lyssna till dessa hviskningar samt, utan långt betänkande, för- störa vårt opusl Den, som denna gång skall göra denna goda gär- ning för » Ernestine », tecknar sig här hennes per- sonligt obekante vän Ave.
