# ID: svediakorp-per789
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1890
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 51,199
# sentences: 2,428
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 51 (157) Fredagen den 19 december 1890.
Annonspris: T i d n i n g e n kostar endast 1 kr.
för kvartalet, med 35 öre p r p e t i t r a d (10 stafvelser).
F ö r » P l a t s s ö k a n d e ' o c h » L e d i g a platser- Iduns- Mode- och Mönstertidning 25 ö r e.
1 kr.
6 5 ö r e; U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r p e t i t r a d.
postarvodet inberäknadt.
Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 9 — 1 0.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
Till p o e m e t å följande Teckning af J E N N Y N YSTRÖJI - S TOOPENDA,YL.
3:dje år g. TTtgrifning-stid: hvarje helgfri fredag.
Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2V-j t r.
(midt för Kungsträdgården.)
L ö s n u m m e r p r i s: 15 öre (vid kompletteringar).
P r e n u m e r a t i o n sker i landsorten å p o s t anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n e n.
sida.
Träsnitt af G U N N A R F ORSSELL.
i e klara stjärnor brunno, och det var julekväll, i [Det k o m m e r hit till j o r d e n hvar julenatt igen, Det nalkas snart m e d gåfvor underbara.
Och gnistrande låg s n ö n kring berg och marker.
De tyngda granar sågo på ensligt prestgärdstjäll Och aldrig har det nån ' sin förgätit någon vän, S o m allvarsamma hvita patriarker.
Hur liten o c h hur arm han m å n d e vara.
På löftet i sin k a m m a r satt gamle prostefar Och barnens ögon lysa uti en sällsam glans, Och stretade för otta o c h för messa, Sma hvita händer knäppa de tillhopa.
Och himlen g e n o m fönstret han g l i m m a d e så klar Den lille pilten jublar: » jag lofvar att bli hans » På gubbens text o c h silfverhvita hjässa.
Och » jag vill vara med » de alla ropa.
Men nere uti köket det sprakade i spis, Nu steg man in i salen, o c h där stod granen tänd, Och drängarne sig samlat helgdagsklädda.
Och folket böljade i glada ringar, Det slamrade i mortlar, det doftade af gris, Och själfve vördig prosten nu blifver eftersänd, Och kakan sken uti ett skum af grädda.
Och ölet går omkring, och gubben klingar.
Själf sitter unga prestmor i barnakammarn blid Hvad ängslan, hopp o c h jubel, när skörden bäres in, Och pyntar sina sex till kvällens gamman, När liten famn blir full af granna I knät hon tar den minste, en byting flink o c h strid, Då vidgas alla hjärtan, det blir sä varmt i sinn ', Och flockar ulliga små hufvud samman.
En barnavärld i m o r m o r s öga blänker.
M e d stilla röst hon täljer, s o m blott en m o d e r kan, Sist sjunges julcpsalmen, och prostfar lyser frid Om Barnet, s o m vardt födt att världen frälsa, Utöfver hus o c h hem o c h unga, gamla, H u r stjärnan Åt dem, s o m hem ej hafva, åt hvarje h o p p l ö s strid, för de vise i Österlandet brann, skänker!
Hur alla himlens härar barnet helsa.
Åt alla själar, s o m i mörker famla.
Och ingen kung i världen och ingen hög o c h vis Han ber för markens äring, för fågeln i sitt b o, Så mäktig är s o m detta barn allena.
För alla djupens klagorop, de dofva, Det styrer alla världar och har ett paradis För alla nya släkten, i tidens gårdar gro, F ö r alla små, de m e n l ö s a o c h rena.
Och dem i fosterjordens grafvar sofva.
— Snart var det tyst i huset, men natten andaktsfull Uppsamlar j o r d e n s julskatt, alla böner.
Sitt ljusregn stjärnor sila på denna mörka mull, Och Gud ser ned på alla stoftets söner.
Edvard Evers.
Julottan.
ulafton och julottan, hvilka kära minnen, hvilka ljusa för- hoppningar framkalla ej dessa ord!
Hvem erinrar sig ej med saknad den tid, då man ännu i barnslig oskuld eller med ung- domens hela hänförelse väntade efter julen såsom den ljufligaste r och härligaste af alla fester på året.
Och väl var det då ej endast och allenast tanken på den från gammalt härstammande seden att gifva och mottaga gåfvor, eller minnet af den kära hvarje år ständigt återkommande lika vänligt grönskande granen, som gjorde denna högtid så framför alla andra efter- längtad.
— Vi tro, att äfven det stora äm- net för julhögtidens lof, den underbart dju- pa, men på samma gång så enkla och idyl- liskt sköna berättelsen om Je %usbarnets fö- delse, ej saknade sådana toner, som anslogo barnahjärtats strängar.
Vi tro, att denna heliga fest, som bryter in med sitt evighets- ljus midt under vinterdagarnes kulna him- mel, särskildt tilltalar barnasinnet, ja fyller hvarje hjärta, den gamles och den unges, med lif och värme.
Också kvarstår det redan i barndomen mottagna intrycket af denna härliga ljusfest såsom ett af de skö- naste minnen, ett minne för lifvet.
Hvem minnes ej såsom en ljuspunkt från sin barndoms dagar den rena, oskuldsfulla glädje, han erfor, då han första gången fick följa sina föräldrar och andra högtidsklädda skaror till julottan!
Den tidiga morgon- stunden, de klart brinnande stjärnorna, hä- starnes traf, pinglornas ljud, facklornas sken, det klingande föret, allt gaf åt denna färd någonting fängslande, färgrikt, festligt, som uppfyllde barnasinnet med sällsamma käns- lor.
Och den tidiga ekläreringen sedan!
Icke allenast i rik mans gård, äfven i fat- tigmans hydda stodo brinnande ljus i fönst- ren, ja icke ens fattighuset saknade den morgonen den sedvanliga hyllningen åt den nyfödde judakonungen.
Nu hördes genom den mörka rymden kyrkklockornas vänliga helsning.
I rik belysning strålade från sin höjd det åldriga templet såsom en lysande eldstod i natten, visande det på skilda vä- gar kommande kyrkfolket den gemensamma mötesplatsen och inbjudande alla till den heliga festen.
Mäktigt brusade orgeln under de höga hvalfven; men ännu mäktigare skållade den gamla julsången: » Var helsad, sköna mor- gonstund » af hundratals röster från de huf- vud vid hufvud tätt slutna skarorna, hvilka stående sjöngo den kära julpsalmen.
Psal- mens sista ackord hade nyss förklingat, och nu följde predikarens ord så enkla och konstlösa, men dock så inspirerade och gri- pande, att allas ögon oafvändt voro fasta- de på den vördnadsvärde, åldrige läraren.
Han talade om den underbara julnatten i Betlehem med dess ljusglans, dess sköna änglasång; han förde oss in i herdarnes sällskap, för att med dem bringa Fridsfur- sten vår hyllning.
Han ställde oss fram inför krubban och bjöd oss att se, se med trons barnablick, till dess vårt häpna öga upptäckte, huru en gloria af gudomlig klar- het kringstrålade det späda barnets hjässa.
Han sade oss, att, här i denna krubba gryd- de själfva morgonrodnaden till en ny dag, den skönaste, som någonsin uppgått öfver jorden, en dag, som skulle skingra mörkret, okunnighetens och fördomarnes mörker, syn- dens och sorgens mörker, en lefnadsdag, som, ända in i aftonskymningen så rik på uppoffrande kärlek, skulle bringa jorden oberäknelig välsignelse.
Han talade om ju- len såsom en kärlekens fest, hvars uppgift var att värma, närma till hvarandra dem, som vandra kärlekslösa och ur usla brunnar ösa.
Han målade den som en barmhertighetens fest, som kommer äfven den karges hjärta att vekna till gifmildhet, så att äfven den utarmade i sin eljes så mörka, kalla koja då får glädja sig vid en sprakande brasa på härden, ett par strålande ljus på bordet och en riklig, om än tarflig måltid åt sig och de hungriga barnen, hvilka, äfven de, då få känna, att det är jul, är Hans hög- tid, som var de fattigas vän.
Han talade om julen såsom en oskuldens, en barnens högtid, då barrskogens friska dotter, den yppigt grönskande julgranen, som med sitt ljus och sitt namnam utgör barnens stora glädje och kommer deras ögon att stråla, är en skön, om än matt bild af de lefvande frukter, som vuxit ut från vinträdet Kristus.
Han skildrade för oss minnet af vår barn- doms jul, hurusom då, innan julnatten för- de oss till ro, vi med undran lyssnade till den hvarje barnasinne tilltalande berättelse, som fadern läste vid familjehärden ur den stora boken med stålspännena: » Oss är födt ett barn, en son är oss gifven, hvilkens her- radöme är uppå hans axlar, och han heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Frids- furste ».
Han slutade med att i bevekande ord bjuda oss att än en gång varda såsom barn, och vi skulle åter få känna doften af den stilla frid, den rena fröjd, som gör barnahjärtat så lyckligt, så sorgfritt.
Allt var tyst.
Det var, som om en ängel gått fram genom det heliga rummet och lagt på hvarje åhörares hjärta ett » ja och amen » till predikantens ord, ett amen, som gaf sig uttryck i de tacksamma blickar, de tårade ögon, det andäktiga allvar, den he- liga frid, hvarmed män och kvinnor stodo upp från sina bänkar för att skingras hvar och en till sitt.
Men utanför, under himmelens höga tem- pelhvalf, hade stjärnorna börjat blekna, och morgonrodnaden, som redan skimrade i öster, bredde en trollsk halfdager öfver det hvita snötäcket på kyrkogården med dess bladlösa träd, dess marmorvårdar och enkla lutande träkors.
Det var en strid mellan dag och natt, hvarur ljuset skulle framgå med seger.
Det var en färgrik tafla, en lefvande illustration till den slutvers vi nyss sjöngo därinne: » Si natten flyr för dagens fröjd, Och änglars röst från himlens höjd Det bud till fromma herdar bär, Att född den gode herden är. » K. A. Hagström.
E t t par handskar.
Berättelse af V i l m a L i n d h é.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
å går jag mycket hellre barhändt », sade Sigrid Werner vresigt, i det hon ryckte af- sig den till hälften pådragna vensterhandsken.
» Men, kära barn, » svarade fru Werner och såg ett ögonblick upp från sitt arbete, en strumpa hon höll på att stoppa, » du fick ju handskarna i förgår. » » Jag tycker, faster Karin borde förstå, att alla inte kan ha ' sådana kökslabbar som hon själf. » » Men Sigrid då! » » Det finns ingen i hela skolan, som skulle vilja gå med sådana handskar, » fortsatte Sig- rid med gråten i halsen.
» Men hvad är det då för fel med dem? » » Såg mamma inte då, hur det satt stora tippar utanför fingrarna? » » Du hade inte tagit på dem ordentligt — om du det gör så — » » Ful färg är det också, kan inte mamma ta ' dem? » » Jag har ju mycket mindre händer än du. » » Men mamma frågar aldrig efter hvad mam- ma har på sig. » » Är det så säkert? » » Det måtte väl synas, mamma ser riktigt tarflig ut, och iag tycker.
.
.
» Fru Werner såg upp, och det var något i hennes ögon, som kom Sigrid att slå ned sina.
» Mamma behöfver ett par nya handskar, det vet jag, » sade hon inställsamt.
» Det har jag behöft länge. » » Om mamma ta ' r dessa och köper mig ett par andra. » » Jag har ingenting att köpa för.
.
.
» » Än kalkduken då? » » Den är inte färdig. » » Mamma ämnade ju sluta den i dag. » Det lät nästan som en förebråelse.
» Då hade du fått gå utan strumpor i mor- gon.
» » Jag kunde ju stoppat dem själf, » sade Sigrid smått skamsen, » vi talade ju om det igår. » » Ja, men då hade du varit tvungen försaka antingen kälkåkningen i middags eller dans- tillställningen i afton, och det ville jag inte, du skall ha roligt, medan du kan. » Sigrid satt tyst och följde med blickarne moderns magra hand och stoppnålen, som stack ut och in genom ullgarnstrådarne.
Hvad mo- dern ändå var god, arbetsam och tålig.
In-
gen var som hon!
Om hon bara inte varit så tarfiigt och illa klädd.
Det var förfärligt fult och syndigt, och hon brukade bedja Gud om förlåtelse därför, men hon skämdes att gå tillsammans med henne på gatan, åtminstone då någon af kamraterna såg det.
Ja!
Någon snäll flicka var hon ej, det visste hon nog, men hur svårt var det ej också att vara snäll!
» Fanny Borg hade nya handskar i går igen, ljust bruna, alldeles efter klädningen, » sade hon plötsligt.
.
» Fanny Borg!
Jämför du dig med henne? » Det kom ett hopplöst, trött uttryck i moderns af sorg och bekymmer tärda ansikte.
— » Det vore visst värdt, hon som är den ri- kaste i hela skolan! » » Och du den fattigaste. » » Om mamma bara visste, hur svårt det känns! » » Det vet jag, men du skulle inte tänka så mycket på det. » » Det kan mamma säga, som sitter här hem- ma och ' inte ser, hur andra ha det. » » Det är nyttigast för mig. » » För din helsa, ja, » svarade Sigrid förströdd, » men mamma skulle bara komma in till Borgs och se, hur de ha det. » » Det låter jag helst bli. » » Mamma kan väl inte bli afundsjuk? » » Hvem vet! » » Skulle mamma kunna bli det? » » Hvilket? » Modern hade redan glömt frå gan för det svårlösta problemet: huru Sigrids strumpor skulle kunna stoppas ännu en gång, och hvar nya sedan skulle tagas ifrån.
» Har mamma aldrig känt afund?
Aldrig mot någon? » » Jo — mer än en gång. » Det glimmade till i Sigrids ögon.
Modren var således ej felfri, det kändes som en lätt- nad.
» Mer än en gång, » upprepade Sigrid skade- glad.
» Ja!
När jag sett, hur andra mödrar kunna glädja sina barn, hur de ej behöfva neka dem något; och först oeh främst när jag tänkt på, hur de kunna betrygga deras framtid, då vet Gud, att jag afundats dem. » Sigrid svarade ej, men den obehagliga för- nimmelsen af något orätt, af någon synd hon begick, som hon kännt på sista tiden, kom lik- som närmare inpå henne.
» Det är tid på, att du klär dig, » sade mo- dern ögonblicket därpå, och Sigrid var glad att få gå.
När hon kom in i sängkammaren, ett mörkt gårdsrum, låg allt hvad hon behöfde redan framtaget: skor, klädning, hårrosett, skärp samt brosch och armband, moderns enda smyc- ken, som hon för längesedan gifvit dottern till bruk.
Tvättvattnet var till och med upp- slaget och spegeln för bekvämlighetens skull nerflyttad från byrån till bordet vid fönstret.
Det var så vanligt allt detta, och Sigrid brukade aldrig tänka därpå, men i dag kände hon liksom en dof vrede mot modern.
Hvar- för kunde hon ej få göra allt detta själf?
Ha- de hon bedt henne kanske!
Hon skulle på bal till Fanny Borg, som hon afundades.
Inte såsom modern afundades — af kärlek till en annan — utan med allt hvad styggt, lumpet och elakt, som fanns inom henne själf.
Kanske hade faster Karin rätt i alla fall!
Det var något så skeft, så hälft i alltsammans — men att taga det steget ut — det kunde hon aldrig, aldrig!
» Är du inte färdig att kammas än? » ro- pade modern från rummet utanför.
» Jag hjälper mig själf » — kom svaret, snä- sigt och buttert.
» Hjälper dig säjlf! » sade modern, i det hon reste sig upp och slängde undan strumpan.
» Jag undrar, hur du då skulle komma att se ut? » Det gick heller inte, det hade Sigrid redan insett, men det var nära, att hon hade gråtit af förargelse, då hon lemnade kammen ifrån sig.
» Hvad är det barn lilla? » frågade modern ömt, i det hon smekte det krusiga, guldglän- sande håret, men Sigrid vred sig undan, som hade beröringen plågat henne.
Det plågade henne också att se moderns beundrande blic- kar, då hon stod där klädd i en dräkt, så nätt och prydlig, att Fanny Borg knappast hade en vackrare.
» Adjö, » sade hon blott, och slängde på sig kappan; som hade det gällt lifvet.
Hon fick hjelpa sig själf ändå!
» Adjö » kom det ännu en gång, med gråten i halsen, så rusade hon utför trappan.
» Hvad kom det åt barnet? » tänkte fru " Werner, där hon stod kvar.
Sigrid hade ej kysst henne, som hon brukade.
Det kändes så tungt och bittert.
Fru Werner gifte sig sent, och hennes ung- dom hade varit sträfsam och glädjelös, därför njöt hon dubbelt af den lycka en makes kär- lek och omvårdnad beredde henne.
Han var ämbetsman och inkomsterna tillräckliga att föra ett enkelt, behagligt lif; men då han dog, året efter Sigrids födelse, funnos för enkan inga an- dra tillgångar än en årlig pension på trehundra kronor, och hade » faster Karin », den aflidnes syster, ej räckt en hjälpande hand då och då, vete Gud, hur det gått.
Fru Werner, som var en skicklig brodös och flitigt använd, förtjänade visserligen ej så litet på sina arbeten — fanor, kyrkoprydnader, utstyrslar oeh hvad som erbjöds henne; men det förslog s-å litet, helst då Sigrid växte upp och arbetskraften blef mindre och mindre.
Fru Werner älskade sitt barn, som en en- sam moder oftast älskar.
Älskade det som mannens testamente, som minnet af den enda lyckliga tid hon genomlefvat och som allt hon hade kvar att lefva för.
För henne arbetade hon, för henne hoppades hon, för hennes skull drömde hon om en framtid.
Hon skötte henne från första stunden, passade henne natt och dag, gick så att säga upp i henne, och Sig- rid hade blifvit så van att taga, utan att gifva, att hon aldrig tänkte på, att det kunde vara annorlunda.
Hon var alltid väl klädd, medan modern gick i lappade, förslitna klädesplagg, och åt henne sparades hvarje glädje, hvarje njutning, hvarje nöje, liksom hvarje läckerbit.
Just för att hennes eget lif varit så tungt och glädjelöst, ville modern skona sitt barn, oeh då hon tyckte sig förmå så litet mot framti- den, som reste sig hotande och dyster, nekade hon henne aldrig, hvad stunden hade att bjuda.
Så växte Sigrid upp med en rik flickas pre- tentioner och behof, utan blick för att modern arbetade sig till döds för hennes skull.
» En god uppfostran » var det enda kapital fru Werner kunde gifva sitt barn.
Därför sattes Sigrid i en af stadens dyraste skolor, där hon fick kamrater från rika, öfverförfinade hem, hvilka hon afundades och sökte likna, och genom hvilkas umgänge allt det sämsta inom henne spirade likt ogräs i gynnsam jord- mån, medan kunskaperna däremot växte lång- samt utan must oeh märg — litet barlast kan- ske, men ingen värklig hjälp på vägen genom lifvet.
Huru svårt det var att hålla henne vid det dyra läroverket visste endast den, som trälade sig sjuk därför, och böckerna sedan, och att hålla henne klädd som de andra, helst nu då hon blifvit vuxna flickan, storväxt och stark vid sina fyllda fjorton år!
Faster Karin, som hade ett charkuteri och stod sig godt, var den hjälpande handen, men också törntaggen, som ständigt sårade, ty hon skydde ej att säga sin mening rent ut, och den var bitter nog att höra.
* Det var danstillställning hos Fanny Borg.
Bara ungdom på högst tjugu år; men allt var gjordt som nu för tiden göres, för att de unga skola kunna ha roligt.
Hela den praktfulla våningen upplyst, regementsmusik, dansprogram med den unga värdinnans monogram i guld.
Dyrbara kotiljongsdekorationer, förfriskningar af alla slag samt till sist en splendid supé med många sorters vin.
Det gick också rätt muntert till — isynnerhet efter supén.
Sig- rid var uppbjuden som alltid, ty hon var en af de vackraste flickorna och dessutom genom- trängd af lusten att behaga, att visa det hon — den fattiga flickan — var lika god som någon annan.
» Ni är er inte lik i kväll, fröken Werner, » sade hennes kavaljer, Harald Borg — sonen i huset, ett snobbigt löjtnantsämne, för hvil- ken Sigrid i tysthet flammade.
» Jag fruktar att ni inte har roligt. » » Visst har jag roligt, » svarade hon oeh dansade ut; men en sanning var, att tårarna ville fram, och att prakten i detta hus aldrig plågat henne som nu.
Medan hon dansade, såg hon magra, hvita fingrar, som stoppade på en strumpa.
De dyr- bara dräkterna påminde endast om lappade, nötta klädesplagg på en tärd mager gestalt, och från de granna gemaken l ä D g t a d e hon hem till två små fattiga rum, där hon hade glömt något, tyckte hon, något som måste hemtas, innan det blef för sent.
» Nej, jag kan inte stanna längre, » bedyra- de hon.
» Inte ens, om jag ber? » Det var återigen Harald Borg, som talade.
» Mamma lägger sig aldrig, förrän jag kom- mer hem. »
f DUN IS9G » Fröken brukar vara den sista i laget el- jes.
» Det var, som skyndade dessa ord på henne ändå mer.
» Och hvem följer er hem? » » Portvakten som alltid. » När dörren till det rika huset slog igen ef- ter henne, erfor hon en känsla af lättnad på samma gång som en dunkel förnimmelse af att det var för sista gången.
J o!
Lampan brann som vanligt!
Sigrid ha- de tagit af ytterplaggen i den lilla tamburen och gick på tåspetsarne, utan att veta af det.
Hennes hjärta klappade.
Ack om modern sof- vit ändå!
Men det gjorde hon ju!
Där satt hon med kalkduken nerfallen i knäet, det präk- tiga guldbroderiet bjärt afstiekande mot den grådaskiga, lappade klädningen.
Hufvudet lu- tadt mot den hårda stolsryggen, ögonen röd- kantade, händerna slappt nedhängande och något så dödstrött i hela ställningen, att Sig- rids hjärta krympte tillsammans af fasa.
Var det sömn eller död?!
På bordet, bland sybe- höret — nu föll hennes blick därpå • — låg ett par nya handskar, ljust bruna.
Det sjöd något upp inom henne, något likt bruset af ett stort vatten, så störtade hon till moderns fötter och vätte hennes händer med sina tårar » Hvad är det?
Hvad är det, älskling? » Fru Werner var vaken med ens.
Sigrid kunde ej svara, blott snyfta, som ville hennes hjärta brista.
» Har någon sårat dig?
Hvad är det?
Så tala då, » sade modern i ångest.
» Förlåt!
Förlåt! » snyftade Sigrid.
» Hvad har du gjort, då? » Då reste Sigrid sig.
» Faster Karin har sä rätt, så rätt så — fast jag inte ville tro det » — snyftade hon.
» Faster Karin?
» » Ja!
Och jag vill inte gå i skola längre, inte träffa Fanny Borg eller någon af de an- dra, det gör mig bara elak.
Jag vill arbeta för mamma, och mamma får inte passa upp mig — inte slita ut sig för min skull, för det är synd, synd emot mig också. » Hon skrek nästan fram de sista orden.
» Det är ju min glädje. » » Men det är ingen glädje för mig längre. » » Sluta skolan — hvad talar du o m?
» » Mamma vet ju, att faster velat det så län- ge, och att jag får plats med lön hos henne hvad dag jag vill.
Då slipper mamma skol- afgiften, böckerna och allt det där; inte be- höfver jag några granna kläder heller; och så förtjänar jag pengar och kan ge mamma, hjäl- pa mamma på alla sätt. » Sigrids ansikte sken af glädje, men fru Werner satt tyst, medan tår efter tår droppade utför hennes kinder.
Hur hade hon ej tagit miste i all sin kärlek; hur hade hon ej felat mot sitt barn, felat grymt, då hon planterat själfviskheten i hen- öfverraska de sina genom de gåfvor, man för- nes hjärta, i stället för att gifva henne vapen färdigar under timmar, som böra egnas åt hvila i händerna på den knaggliga lefnadsvägen, som oeh sömn, och man kommer vanligen att öfver- hon ändock ej kunde gå i hennes ställe.
Hur raska dem med åsynen af ett par försvagade hade hon ej glömt, att ingen är satt i världen ögon, bleksot oeh nervositet frampå nyåret.
Ett att tjänas, utan att tjäna.
Hur egoistisk hade allt för dyrbart material har blifvit användt, ej hennes kärlek varit, midt i själfuppoffringen!
utom pärlorna, guldtråden och sefirgarnet, näm- » Min präktiga flicka » sade hon sakta, i det ligen helsa och kroppskrafter.
hon smekte dottrens lockiga hufvud, där det Och hur ofta månne det händer, att man i smög sig intill henne, » jag har felat mer än sitt eget hem lyckats bevara julklappshemlig- du. » heten för sina närmaste?
Äfven under förut- sättning, att alla familjemedlemmarne respek- tera hvarandras mystiska paket, lär man väl sällan lyckas att undgå alla tillfälligheter, som röja arten af det arbete man har för händer, och så göra gissningar och slutsatser det öfriga.
Jag minnes en gång, hur jag, af en på golf- mattan tappad tråd, rispad af ett tygstycke, Af Ave.
ögonblickligen förstod, hvad som förvarades i lla människor tyckas vara ense därom, att en mycket omsorgsfullt läst byrålåda, och jag julklappsgifvandet är en lika vacker som minnes äfven, hur det följande julafton pinade god sed, hvilken ej utan stor skada för jul- mig att låtsa en öfverraskning, som var mig glädjen skulle kunna bortfalla.
Men enigheten fullständigt främmande.
Dylikt har nog händt härvidlag är blott, så att säga, officiell; i hem- de flesta af oss, och låtsade känslor, af hvad lighet förargar sig mången öfver denna sed och slag de vara må, bidraga aldrig till en äkta motser både jul och julklappsväsendet med be- julstämning eller en oförfalskad julfröjd.
Sed oeh osed.
M kymmer.
Seden i sig själf är vacker, fast infödd svensk torde den näppeligen vara, ty ännu för 40 ä 50 år sedan tillhörde den blott julen i våra städer, oeh ännu är det ej allmänt bruk på landsbygden att gifva julklappar.
Men i samma mån som de urgamla jullekarne och upptågen försvinna från allmogehemmen, hålla julklap- parne sitt intåg därstädes; men icke alltid vin- ner den äkta julglädjen därpå.
Julklappar skulle ju vara uttryck för en jul- glädje så stor, att man måste meddela däraf åt sin nästa.
De äro eller borde vara symbol på Guds kärlek till människorna i dess högsta potens: Guds sons födelse på jorden.
Så upp- fattades äfven denna sed under äldre tider, och gifvarne sökte då äfven att sända sina gåfvor till dem, » som sutto i mörker », i fattigdomens eller sorgens mörker, på det glädjen måtte klappa på deras dörr och lemna ingång åt kär- lekens fest.
Sedd i detta ljus, få julklapparne en både hög och skön betydelse för hemlifvet, ty hvarje liten gåfva blir då liksom en glitt- rande stråle från stjärnan öfver Betlehem.
Men äfven om icke våra julklappar sändas oss, burna på detta stjärnljus, kunna de förhöja vår julglädje, när vi se, att hvarje gåfva är ett uttryck för personlig vördnad, tillgifvenhet eller kärlek, ty hvarje prof på, att någon håller oss kär och tänker på oss, värmer hjärtat och lockar fram det bästa, som finnes inom oss.
Men för att väcka glädje hos emottagaren fordras, att denne kan märka, att gifvaren tänkt på honom med kärlek.
Det är ur denna tanke- gång, som den seden, att man själf skall för- färdiga julklappar, framvuxit och ännu till en del bibehåller sig, trots vår tids starka arbets- delning.
Äfven i denna prisvärda tankegång insmögo sig dock skefheter, hvilka gjorde den vackra seden till en klandervärd osed.
Man ville väcka uppseende, bli berömd, väcka afund i sin um- gängeskrets genom att förfärdiga granna, dyr- bara saker, lyxartiklar, hvilka kräfde en oer- ' hörd flit och möda, och så fingo stundom lejda händer utföra arbeten, åt hvilka gifvarinnan lånade sitt namn, och for hvilka hon uppbar beundran och beröm, fast litet hvar anade eller visste, att det var humbug.
Detta var en sida af den skefva tankerikt- ningen.
En annan, ännu vanligare är att för- störa eller åtminstone försvaga helsan genom nattvak i och för julklappsarbete.
Man vill Hvad som dock i ännu högre grad egnar sig till att förstöra julstämningen, är familjemed- lemmarnes osed att gifva hvarandra dyrbarare julklappar, än de hvar för sig hafva råd till.
I de hem, där kärlek och förtroende råda emel- lan makarne, kan det naturligtvis ej komma i fråga, att de gifva hvarandra annat eller mera, än som är fullt förenligt med deras gemensamma ekonomiska ställning, och ej heller kräfva barnen i ett sådant hem några julklappar, som det skulle kosta föräldrarne bekymmer att anskaffa.
Men tyvärr händer det mångenstädes, att hustrun ej känner mannens affärsställning och därför betraktar hans kassa som ett slags bank, pä hvilken hon, utan ersättningsskyldighet, kan draga vexlar, och han å sin sida behandlar henne som en, på en gång enträgen och farlig gäldenär, hvilken han ej kan rent afvisa, af fruktan för att hon skall misstänka hans soli- ditet och kanske genom sparsamhet göra hans kredit vacklande.
— Bättre då, att han själf tar sin hustrus och barnens dyrbara julklappar på kredit samt skänker frun en kontant summa, för att hon må kunna köpa någon onyttig sak åt honom.
Dock i sitt sinne önskar mannen, att han lefde i ett land, där man hvarken känner till jul eller julklappar.
Må de verkligt förmögna och rika bland oss gärna köpa guld, juveler, siden, spetsar, blom- mor och de tusen slags andra lyxartiklar, som fröjda allas ögon under våra julutställ- ningar!
De, som hafva råd därtill, de göra väl uti att låta penningarne komma i omlopp.
En lyxartikel, köpt oeh betald hos en man, som redligt sträfvar framåt på konstens eller indu- striens mödosamma fält, är en bättre välgören- het än en handfull slantar, kastade åt tigga- ren, ty genom att förfärdiga lyxartiklar åt de rika förvärfva tusentals andra människor en nödtorftig bergning.
Och hvem vet, om ej dessa tusen och åter tusen, som arbeta i lyxens tjänst för sin utkomst, utan att ens själfva ega ett uns guld eller en enda af de granlåtssaker, som de förfärdiga, ändå ej ega förutsättningar för att lefva ett lyckligare lif än detta fåtal rika, som köpa dessa lyxartiklar?
Att klandra lyxen, som ger arbete och bröd åt otaliga skaror af våra medmänniskor, vore lika så orimligt som att klandra den vackra seden att gifva julklappar.
Må vi glädja oss åt allt det vackra, det dyrbara och eleganta, som julutställningarna ha att uppvisa; men må hvar och en blott köpa de julklappar, hvilka
han med lätt sinne kan betala, så att ej nyårs- räkningarna framför sig kasta en tung skugga öfver julfröjden oeh fördunkla skenet från jul- granens tända ljus.
Men må vi tillika vid våra uppköp, ämnade att bereda våra kära julglädje, ej glömma att tillika bereda säljaren en glad jul!
Till de oseder, som insmugit sig vid julklapps- gifvandet, finnes äfven den att hos säljare, om hvilka man vet eller anar, att de äro i trångmål, passa på och pruta ned den önskade varan till ett vida lägre pris, än den kan erhållas för hos den välbergade försäljaren.
Detta är icke alle- nast ett okristligt ocker på fattigmans nöd, utan tillika ett rof af nästans rätt till en julfröjd, som borde medfölja ett sträfsamt, ärligt arbete.
Människor, som med allvar söka att hvarje jul bereda glädje åt allt flere och flere perso- ner, skola helt visst märka, att den därmed ökade summan af julfröjd pä jorden skall lända äfven dem själfva till välsignelse, i det de för hvarje år blifva allt mer och mer samvetsgranna och eftertänksamma i både handel och vandel och därigenom bereda en ständigt ökad fond af en tolf mänaders lång julfröjd åt sig och sin omgifning.
Ty man tänker sig aldrig rätt klart in i en god tankegång, utan att flere andra goda tankar därvid spira upp som snöklockor vid islossningen.
Och här, liksom i så mycket annat, som rör hemmets värld, tillhör det oss kvinnor att an- slå rätta tonen, så att julglädjen må kunna bli både fulltonig och harmonisk, så väl i stugan eller kammaren med den alnshöga julgranen som i gemaket, där granens ljus bryter sig mot rika förgyllningar och blänkande kristallprismor.
Det hela beror på, om där finnes hjärteguld och hjärteklang i julhelsningen: en glad, god och välsignad jul åt eder alla!
1 Det är något underligt gripande i att tänka på, hur hela den kristna världen, annars så splittrad af skilda intressen, i detta ögonblick enas i en enda känsla: julens glädje.
Och medan jag i den stjärnklara decem- berkvällen ensam ströfvar af och an mellan de upplysta husraderna, förefaller det mig, som hade för några ögonblick all strid, all äflan upphört, — genom aftonens stillhet, likt ett pulsslag från mänsklighetens bjärta, vibrerar den stora jultanken: » ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja! » Men då kommer plötsligen som ett skärande missljud i den sköna stämningen en annan tanke.
.
.
Finns det då icke ställen, dit julens glädje icke förmår tränga, ställen, där det glada budskapet endast ljuder som tomma betydelse- lösa ord?
Och fantasien ilar ut i vidare kiet- sar.
.
.
Den målar sig nästen af synd och skam, af lidande och kval, så mörka och oge- nomträngliga att ingen stråle från Betlehems- stjärnan förmår bryta ditin.
Dystra minnen stiga upp för tanken, halfutplånade bilder tränga sig fram taga form och gestalt, börja lefva igen, — och slutligen, midt under detta grubbel, som skymmer julgranens ljus, reser sig i inbill- ningen en tung byggning med grågula sten- murar och en hög, svart tillstängd port.
.
.
blick är fylld af denna egendomliga församling af lika klädda, gråhvita gestalter, — lösdrifver- skorna på läktaren, straffångarne nere i kyrkan.
Gudstjänsten börjar; en julpsalm sjunges, och därefter håller presten ett föredrag.
Det är eget och gripande att iakttaga de stackars kvinnornas olika uttryck därunder.
Hos straff- fångarne märkes på fleres ansikten en djup rörelse; de flesta af dem äro barnamörderskor, bondflickor, som komma hit direkt från sina hem, och då de nu sitta i kyrkan och lyssna på pastorns ord, är det som om de ville fram- tvinga en stämning från fordom, med hvilken de stilla sin längtan eller insöfva sin oro.
De vagga sakta på kroppen, liksom bondgum- morna i kyrkan pläga göra, niga eller buga sig, då Frälsarens namn namnes, läsa ifrigt i psalm- boken och deltaga i sången.
.
.
Och öfver en del ansikten breder sig så småningom en stilla frid.
.
.
Minnen från fordom tyckas uppstiga i deras hjärtan.
.
.
de drömma sig tillbaka till den gamla landskyrkan, där de suttit så många gånger med mor och syskon, där de försökt att uppmärksamt lyssna på prestens ord, ända tills lavendeldoften döfvade deras sinne och sömnen smög sig öfver dem, och de förskräckta sprutto till vid klockarens gälla toner: » Allena Gud i himmelrik »!
.
.
.
där de en gång gråtan- de stodo vid det löfsmyckade altaret oeh aflade sina löften och gjorde så många vackra före- satser att hålla dem.
.
.
Det är kvinnofängelset på Norrmalm, de af brottet stämplades, af samhället förkastades bostad.
.
.
En del åter har ett ovanligt, nästan förtvifladt Hur månne de fira julen där — hvad har den haft att säga åt d e s 3 a olyckliga, för hvilka uttryck i sina drag.
Det synes, att julen berör den vackra decemberkvällen, de snöhöljda gatorna dem, men icke för att bringa en helsning om med deras slädar och bjällror, de lysande frid, utan för att störa och oroa dem, kanske butikerna, julgranarna bakom de upplysta fönst- väcka ett slumrande samvete, kanska tända en ren, hemglädje, julbrådska och julfrid — allt, allt dröjande ånger ...
Hos lösdrifverskorna förmärkes däremot icke är endast vemodiga drömmar från förflutna tider?
Hur ha de emottagit budskapet om frid på en skymt af rörelse; det är som alla religiösa känslor stelnat hos dem, som om alla minnen jorden oeh god vilja åt människorna?
Och omedvetet följa stegen den riktning, dödt bort, som om i deras inre icke längre hvari tankarne gå: uppför Drottninggatan, inpå fanns enresonnansbotten för öfversinnliga tankar.
Barnhusgatan, bort till det gamla f. d.
» Spinn- Slöa eller fräcka stirra de framför sig, de sköna huset », som ligger där mörkt och ensamt i orden om frid och försoning klinga meningslösa för dessa olyckliga, åt hvilka lifvet icke bragt julaftonens glädje.
En ringning på porten, och några sekunder annat än ofrid och kval.
.
.
Då gudstjänsten är slut, då de sista tonerna därefter höras steg, nyckeln vrides om i låset, Skiss af porten öppnas, och jag står inne på gården.
.
.
af julpsalmen: » En jungfru födde ett barn i De nakna stenarne, som på alla håll om- dag » förklingat, stiga fångarna upp och begifva Mathilda R o o s.
gifva gården, se lika dystra och kväfvande ut sig till logementen för att fira julafton.
Här är verkligen en skymt af jultrefnad.
|ifulaftonens underbara stämning hvilar som vanligt; vinterkvällens mörker genombrytes, J&amp;Mm \ öfver staden.
Decemberkvällens mör- endast här och där af en sömnigt brinnande Fångarne ha i dag haft ledigt sedan klockan lykta; då och då kommer någon gående öfver 12, och de ha användt sin ledighetstid till att ' " ^^Mérfi ker, som ute på landsbygden lägger gården, ibland någon af befälet, ibland en fånge, efter bästa förmåga pryda logementen.
De sig tätt kring skogar och stigar, skingras här af alla de tusentals ljus, hvilka göra gatorna hvars hvitgrå dräkt spöklikt framskymtar i dunk- nakna otrefliga rummen se också nästan in-, nästan lika upplysta som under dagen.
Män- let.
Här är allt så olika emot därute, — - så bjudande ut, upplysta som de äro af ljus, hvilka, niskorna strömma af och an; i butikerna råder stilla oeh tyst, så dödt.
Eodast de stora, gnist- julen till ära, ha ersatt de vanliga lamporna.
feberaktig brådska, kunderna vimla om hvar- rande vinterstjärnorna, 3 o m lysa öfver den En del af fångarne ha förstått att göra det rik- andra, ifriga att bli uppassade, stora sändningar mörka gården, äro de samma här som därute.
tigt jullikt omkring sig; liksom i kyrkan försöka Medan jag står och ser mig omkring, blir af paket skickas åt olika delar af staden.
Men så småningom upphör den ifrigaste här plötsligen lif och rörelse.
Från logementen rörelsen på gatorna.
Stunden, då julljusen skola i straffängelset, som upptager södra och vestra tändas, nalkas; alla de, som ega ett hem, begifva sidan af gården, från östra porten, som vetter ' &lt;€ ' M i k sig dit.
Fadern eller brodern i det rika hem- åt den s. k. Smedsgården, där lösdrifverskorna met kommer tillbaka lastad med paket och hållas till tvångsarbete, komma skaror af fångar, bespejad af nyfikna tindrande barnaögon; den hvilka skynda öfver gården, in genom en på fattiga modern, som i sista stunden varit ute venstra sidan liggande port.
Det långa sorgliga tåget skymtar hastigt förbi; för att få en liten gran för billigt pris, skyn- dar hem med sin skatt under armen oeh mötes endast från lösdrifverskornas led höres ett i dörren af jublande skrik från en väntande kväfdt skratt eller prat, men straffångarne gå stilla och tysta, och deras hvitklädda gestalter barnaskara.
.
.
Tystare och tystare bli gatorna, det är som med de skygga ljudlösa rörelserna glida förbi sänkte sig öfver jorden en dröm om kärlek och som underliga dystra drömfigurer.
Det är den stund, då julgudstjänst skall firas frid, som förjagar världsbullrets oro.
Det är något egendomligt i att en dylik i kyrkan, dit fångarne äro beordrade att in- stund gå ut i staden — vandra gata upp och finna sig.
Jag följer således efter det långa tåget, som, ned — se hur ljusen tändas i fönstren — före- stulla sig dessa olika hem, där öfverallt julen alltjämt i samma hastiga takt, går uppför trap- pan, in i kyrkan, hvilken inom några ögon- firas.
.
.
De fångnas j u l.
1890 (DUN de äfven här att frammana det förflutna, genom att, åtminstone på julafton, få något af det gamla hemmets luft in i det dystra fängelset.
Lösdrifverskorna däremot, som i allmänhet icke ha några barndomsminnen att upplifva, pryda sina logement med bandrosetter och trans- paranger och vilja helst fira julen med att gä omkring och prata.
För öfrigt finna de julhelgen lång och tråkig, längtan efter frihet, som ständigt bränner dem, blir då häftigare än annars.
Endast några af de äldre, för hvilka fängelset blifvit likt ett hem, tycka om, att det är jul.
En gammal gumma, som allt sedan 1864 idkat lösdrifveri, kommer helt gemytligt emot mig och önskar » god jul ».
Hon ser glad och förnöjd ut, hon är som en huikatt i fängelset, utanför hvilket hon numera i-j skulle trifvas.
» Här ä ' bättre än på ' Söder ' och ' Grrubben ' », — försäkrar hon, — » här ä ' bättre mat, och så ä ' di snällare mot en. » Då fångarna kommit upp på logementen, utdelas af vaktkvinnan brefven, hvilka natur- ligtvis på julaftonen äro mera än vanligt efter- längtade, i synnerhet af straffångarne, som dä merendels få några rader från hemmet.
De lyckliga, hvilka erhållit bref, kasta sig nu med ifver däröfver, och de, som ej själfva kunna läsa, vända sig till någon läskunnig för att få hjälp med att dechiffrera raderna, hvilka måste läsas om flere gånger.
Sedan börja de utbyta nyheter hemifrån, och under en lång stund hör man nyfikna, ifriga meddelanden om brefven: » den spräckliga kon har nu kalfvat, men vi kan inte lägga på kalfven, för vi ska ' samla te smör » eller » nu har Lars Erson giftat sej ' me ' Inga », eller » välkommen hem, kära barn, de ' ska ' inga titta snedt på dej, för den, som är utan synd, han kaste den första stenen », eller något dylikt.
med att sjunga; till och med från Smedsgården höras toner, det är några lösdrifverskor, som en gång under forna bättre tider studerat sångkonsten, och som nu på julkvällen sjunga en psalm för sina olyckskamrater i fängelset!
Så gå timmarne — den vanliga ronden och räkningen af fångarne ega rum — ljusen släckas — logementen stängas — mörker och tystnad inhölja gården och byggningarna — och jul- festen i fängelset är slut Men då jag kommer till det hem, där jag firar min julafton, • — då jag ser den festligt klädda våningen med julgranen och de af presen- ter öfverfulla korgarna, då jag ser de ungas glädjestrålande ansikten oih hör barnens skratt och jubelskrik — då är det, som hörde jag tusentals missljud möta mig, jag måste vända mig bort ifrån alltsammans, gå ia i mitt rum och under några ögonblick vara för mig själf ... Och länge efteråt, sedan mitt öga vant sig vid de ljusa rummen och mitt öra vid glädje- ropen, ser jag i fantasien framskymta än ett trotsigt likgiltigt ansikte, hvars hårda drag inga julminnen förmå uppmjuka, än en sorgsen tår- fylld blick, full af drömmar om barndomens försvunna julglädje.
.
.
Men hos en del af fångarna väcka dessa erinringar från hemmet en ännu djupare längtan än kyrkan och psalmerna, och medan de andra prata, sitta dessa tysta för sig själfva, försjunkna i tankar, likgiltiga för allt omkring dem ...
Där vid kakelugnen sitter t. ex. en straff- fånge, en barnamörderska, med hufvudet stödt mot handen och det bref, hon nyss läst, liggande på knäet.
Stora tårar rinna utför hennes bleka ansikte, och bröstet häfves upp oeh ned af den häftiga sinnesrörelsen.
Jag går fram, helsar på henne och trycker hennes hand.
Hon besvarar vänligt min hels- ning och reser sig upp.
» Ni har fått bref hemifrån? » frågade jag tve- kande.
stå därutanför, » det var då riktigt rart främ- mande, riktigt, riktigt rart.
Stig in för all del.
Och så kommer fru Setterholm precis som efterskickad.
Vi ha just kaffet på bordet ».
» Tack, snälla fru Nykvist, det skall smaka mycket godt.
Jag har sprungit hela morgonen i regnvädret.
Men för att vara ärlig, så får jag lof att bekänna, att jag kommer inte all- deles utan ärende ».
» Det dröjer vi med », sade fru Nykvist, » till dess vi värmt oss med en kopp ur glaspum- pau.
— Fru Setterholm borde skaffa sig en pumpa.
Det är märkvärdigt, hvad kaffet blir godt i sådana. » De båda fruarna drucko och pratade en god timme, och till slut skulle då ärendet fram.
» Ack ja, jag är ute och springer för att samla ihop en liten sunarna till en familj, där mannen brutit benet af sig, och barnen inte ha något att äta.
Det är ett sådant elände.
Nu kommer också värden och hotar att kasta ut dem på gatan, om han inte får sin hyra. » » J a », sade fru Nykvist, » det är den vanliga historien; sjukdom och fattigdom, sådant hör man så ofta.
Det är förfärligt.
Man tycker, att man borde hjälpa, och man borde det verk- ligen.
Men ser fru Setterholm — om hvar och en hjälpte sina närmaste, sä blef nöden aldrig så stor.
Jag har en syster, som blef enka med fyra barn, » fru Nykvist fick vid dessa ord tårar i ögonen.
» V i voro som lif oeh själ i vår flicktid.
Allt hvad jag kan undvara är det både min skyldighet och mitt hjärtebehof att ge åt henne. » » Ja, d ' ä ' från syster min », svarade hon snyftande, » min lilla syster, som jag är så glad vid.
.
.
hon skrifver så vänligt oeh godt, och d ' ä ' så tungt att sitta här och vara ett s ' ånt dåligt exempel för henne.
.
.
» Hon vänder sig bort och gömmer ansiktet i händerna.
» Och en så ' n här afton ä ' det värre än van- ligt, » fortfor hon mellan snyftningarna, » att tänka på, hur di har det där hemma nu, d ' ä ' så tungt, så tungt.
.
.
» Jag kunde ingenting svara; jag tryckte blott ännu en gäng hennes hand och vände mig bort — äfven jag med tårar i ögonen.
.
.
Men nu ringer klockan till aftonvard och afbryter alla samtal.
Fångarna tåga ned i matsalen för att där intaga sin julgröt.
Äfven de fångar, som sitta i cell, trakteras härmed, och det är en vemodig syn att se dem äta sin grötportion vid skenet från det enda ljus, som svagt upplyser den lilla cellen.
Det är deras julafton — gröten och det tända ljuset!
Då aftonvarden är slut, förströ sig fångarna Hvem är den lyckligaste af två kvinnor?
Ä r det den, som är högst älskad?
Nej, det är hon, som älskar högst.
A. de Mussal.
Jag har en syster.
Fru Nykvist arbetade upp sig till den ärli- gaste och ömmaste systerkärlek.
» Jag vet ju, hvad hon, stackarn, måste för- saka och arbeta.
Jag skulle nog gärna ge, men när man har så nära anförvandter, som 071 nära på lida nöd, dä tycker jag, att man hat- en tydlig fingervisning, hvar man skall hjälpa.
När en syster.
.
.
» Här af bröt fru Nykvist af verklig rörelse sitt tal.
Hon kände sig på gränsen till det sublima.
Fru Setterholm blef så deltagande för fru Nykvists syster och hennes fyra barn, att hon icke sade ett ord mer om hennes fa- milj, hon bara tackade för det utmärkta kaffet och gick.
Medan fru Nykvist plockade in småbröden, tänkte hon fortfarande på den stackars Anna och hennes svårighet att kunna ta sig fram i lifvet.
Påminnelsen om henne väckte just en känsla af ädelmod inom henne, hennes själ snuddade så tätt intill plikten, att blotta när- heten däraf kastade liksom ett skimmer af till- fredsställelse öfver hennes inre.
Men så kommo dagens bestyr och plånade ut alltsammans, och på aftonen fick hon naturligen förströelse för sina tankar af allt, som berättades i Nyheterna, som hon alltid gömde till kvälls-lektyr.
När hon följande dag gick upp till Stock- holms Enskilda bank för en liten omsättning, så klack det till i henne, då hon tog emot räntan och i detsamma såg en sparbössa, hvarpå stod: » För husville män. » Då hade hon icke längre kvar gårdagens ärliga rörelse, men hon hade känslan af en skyldighet, när hon kom ihåg formeln: » Jag har en syster », och hon vände bort ögonen från sparbössan.
Fjorton dagar senare in i november var det den där vedgubben, som högg fingrarne af sig.
Hustrun kom och grät och beklagade sig, och fru Nykvist hade redan en krona i nypan, men så kom hon hastigt att tänka: » syster! », och så bytte hon om till tjugufem öre.
Och så gjorde hon gång på gång.
Det blef hennes stående tes, som rörde henne, som ingaf henne en känsla af rättfärdighet och ansvar, som riktigt höjde henne i hennes egna tankar: » Jag har en syster!
Skulle någon ha, så vore det hon. » Och så nalkades julen.
Det blef så mycket utgifter, som det alltid blir den tiden.
Man måste ja ha litet snyggt, och fru Nykvist hade för ingen del mycket att ta af.
Litet fick man väl lof att underhålla huset, om det inte all- deles skulle förfalla, och litet mera mat än vanligt måste man ju ha till helgen, ifall någon skulle helsa på.
Man fick väl lof att någon gång se sina vänner, när man själf var bjuden både här och där.
Och det där trefliga teköket, som hon gått och sett på i bodfönstret i tre månader!
Det må man då medge, att till julen kunde hon då kosta på att ge sig själf en pre- sent, så mycket måtte man då ha rättighet till, när man inte spenderar mera på sina nöjen, än hon gör!!
Ja, det är märkvärdigt, hvad de där helgerna ta pengar.
Bara tvätten blir ju ett helt kapital.
» Stackars Anna, — — men vänta bara — — till nyåret — — » Men hur det var så gick nyåret oeh så gled året så småningom vecka efter vecka för fru Nykvist som för andra, med små dag- liga bestyr till sitt slut.
Ibland kom där cn hastig tanke: » Ja, nästa vecka.
.
.
det skall då bli s ä k e r t.
.
.
» Emellertid sträfvade » stackars Anna » i sin utkant af den lilla småstaden natt och dag för sig och barnen, utan aning om, hvilken sköld hon var mellan mänskligheten och fru Nykvist, som fortfarande vid förekommande fall till sin egen och andras belåtenhet begagnade trollfor- meln: » Jag har en syster! » Amanda Kerfstedt.
V i d middagen var hon långt ifrån så glad som vanligt och blef nästan lika otålig, när lilla Signe kom och kysste henne, som när Karl knöt upp hennes förklädsband.
Hon ville vara i fred, och hon hade beslutit en sak: att antingen rädda familjens anseende eller också inte vara med och se på, när det gick förloradt.
I den vägen gjorde hon också två försök.
Det första utfördes en stund, sedan de stigit upp från bordet.
Skiss af A n n a Wahlenberg i ä ' bortbjudna i kväll, » sade gross- handlarn, i det han kom ut från sitt rum sysselsatt med att knyta natt- rockskordongen om lifvet.
Han hade nyss kommit hem, och liten och satt som han var, pustade han ännu efter trapp- promenadens och omklädningens ansträng- ningar.
» Hvart då, pappa? » En ung, blond flicka med ett lifligt, rund- kindadt ansikte vände sig om från buffeten, där hon höll på att ordna alla dryckeskan- nor och muggar, hennes far fått till julklapp.
» Till Wennmarks. » Om grosshandlarn varit en god iakttagare, skulle han nog kunnat märka ett rödaktigt skimmer, som spred sig öfver dotterns klara hy, men han såg inte vidare på henne, utan började vrida och vända på kannorna.
» Ja, det vill säga, » fortsatte han, » det skulle väl snarare vara en påstötning än en bjudning.
Jag träffade Wennmark utanför Stöhrs, och han tyckte, jag gärna kunde kom- ma hem till honom och spela vira med hans svåger.
Man skulle någonting göra på tret- tondagsafton. » » Men då ä ' det j u bara du, som ä ' bjuden. » » Nej, för all del.
D u kan j u ta dina barn med, sa ' han. » » Tror du han menade Karl också? » frå- gade den unga flickan dröjande.
» D e kän- ner ju ingen annan än mig.
Karl var inte med, när vi gjorde visit hos dem, oeh inte heller var han hemma, när fru och fröken Wennmark var på återvisit hos mig.
Så de ha aldrig sett honom. » Grosshandlarn gjorde helt om på klacken.
V a r det någonting, som förargade honom, så var det visiter.
Han kunde inte begripa, hvarför man högtidligt måste gå och figurera emot hvarandra två förmiddagar, innan man kunde ha trefligt tillsammans på en efter- middag.
Det var alldeles händelsevis han hade tagit sin äldsta dotter med sig upp till Hon hade icke utan hemlig glädje funnit Svens bästa jacka förskönad med en stor lucka i ryggen, om hvars tillvaro egaren un- der en hel vecka lemnat världen i okunnig- het, ty han var ingen vän af bråk i förtid.
Med detta plagg på armen inträdde hon i faderns rum och förklarade som sitt bästa råd, att man skulle ge barnen litet russin Wennmarks och mandel och låta dem stanna hemma al- en söndagsför- lihop, ty det vore synd, om Sven skulle sitta middag, efter- ensam på trettondagsafton.
som de ändå voro ute på Hennes * far sköt upp glasögoneni pannan promenad, och han hade ett och tittade på henne.
par ord i affärer att säga auditören.
» Den, som inte kan följa med, blir hemma.
Och så kommer flickan och gör det De som kan går med, har jag sagt, och där- till visit!
med punkt. » » D u med dina visiter!
Ni ska med allihop, Det han hade sagt,- det hade han sagt.
både du och Karl och alla de andra. » Ja, hon kände tillräckligt sin fars fasta ka- Hon stirrade på honom alldeles häpen.
raktär, och när hon kom ut, höll hon nästan » Nej men pappa, inte går det a n.
på att gråta i kapp med Sven, som kastade » Går det inte an!
Jag får säga dig, Hed- sig öfver en soffkarm och stortjöt, när han vig, att jag anser mig ha lefvat länge nog fick höra sin fars dom.
Men hvad tjänade för att veta, hvad som passar sig.
Ni går det till, att han var hemma, när alla de an- med allihop, och därmed punkt. » dra skulle vara med!
Det var j u bara synd Han gick tvärt in i sitt rum, och där fick om honom.
Han hade nyss stått på hufvu- Hedvig stå vid sin buffet och fundera.
det af glädje öfver bortbjndningen.
Hon hade flere dagar gått och undrat, om Hon letade fram hans näst bästa kostym, de inte skulle blifva bjudna till Wennmarks, sydde i knappar, tvättade, borstade och gnug- men att bjudningen skulle komma på det gade under Svens stigande intresse, tills den här sättet, det hade hon inte tänkt sig.
För blef någorlunda passabel, och gick därefter henne hade den hägrat som ett större afton- in till sin far igen med ett mycket lidande sällskap, helst med dans.
Hon skulle haft utseende.
Hon hade så ondt i hufvudet, att sin nya mattblå crépeklädning med de svarta hon inte kunde följa med.
kokarderna, som hon nyss fått hem, som var » Prat », sade fadern och vände tidningen.
så enkel och chic, " som klädde henne så väl, » Hvad ä ' det för konster?
Nu vill jag, att och som han, Anton Wennmark, docenten, du ska gå med. » icke sett på de julbaler, där de träffats.
Si- Hon stod och höll i dörren.
sta gången hade han sagt, att hans ferier » Men jag kan väl inte gå, när jag mår snart voro slut, oeh att han skulle tillbaka så illa.
.
.
» till Upsala, men att han hoppades de skulle » Pytt, litet hufvudvärk!
Jag gick på bo- råkas innan dess.
lagsstämma i fredags, när jag hade tand- Oeh nu skulle de verkligen råkas en gång värk.
Sätt på dig du och se glad ut. » till!
Men hur?
Han höll tidningen för ansiktet igen, och Inte på bal.
Ingen musik omkring dem.
Hedvig gick, men inte såg hon precis Ingen tete å tete i en fönstersmyg med sol- glad ut.
fjädern viftande emellan dem, inga täflande Klockan half sju gaf man sig af.
Först kavaljerer, inga nådiga blickar, inga blom- gick grosshandlarn själf, och så alla hans mor, ingen tunn luftig dräkt, intet chic!
barn, Hedvig, nitton år, Karl sjutton, Märta Hon skulle komma i en mörkbrun ylle- tolf, Sven tio, Gustaf åtta och Signe sju år.
klädning, som missklädde henne, hälften bju- När hela gåsmarschen kom in i tamburen den och hälften objuden och eskorterad af hos Wennmarks blef den alldeles full, och en rad barnungar, som inte voro bjudna alls.
Hedvig hade riktigt svårt att komma fram Det var då visst och sannt, att hon lika till spegeln.
väl som pappa unnade syskonen ha roligt, men man skulle väl också tänka litet på familjens anseende, och när fint folk har många barn, visas aldrig hela barnkammaren på en gång, om den också vore inviterad på kort.
Tänk bara att gå och vara barnvakterska en hel kväll, hon som varit baldrottning förra gången hon träffade honom.
D å hade hon hållit honom stramt.
Han hade fått tigga länge, innan han fick sin tredje dans, och när han ville stjäla en tappad blomma, hade hon slagit till honom med soltjädern.
Men nu skulle hon knappt våga tala med honom.
Hvad skulle han tänka om henne och hennes familj!
Hvad den där klädningen satt illa!
Håret hade hon heller inte fått bra, och hon var varm och upphettad i ansiktet, som om hon stått framför spiseln och Jagat mat.
Ah, hvad hon såg tarflig ut!
Skulle han känna igen henne?
Salongsdörren slogs upp.
Fadern steg på, och de andra efter.
Där var han!
Jo, han kände igen henne!
Hon glömde all förlägen- het och förtret, medan han helt varmt höll hennes hand och tackade för sist.
Men länge fick han icke hålla den, ty där räcktes upp en tredje liten hand emellan dem.
Det var Signe, som hade brådtom med att göra ifrån sig sina hels- ningsbestyr.
Hon kunde inte vänta.
Ä n måste hon springa upp för att öfver- tala Gustaf att skona bordsfötterna eller be Märta låta bli att skrufva sig mot gardinerna eller hindra Sven från att visa sin skicklighet i att spela Gubben Noach på flygeln.
Och hvar femte minut kom Signe till henne, såg upp med ett par strålande ögon och le- ende mun, sade tyst, att hon ville tala med henne, och drog henne bort i något hörn, där hon stod och hviskade, frågade och pe- kade på allt möjligt, som om hon aldrig förr i sitt lif sett en finare salong.
Docenten gaf hen- ne ett handslag och såg sig en smula för- vånad omkring.
Han hade tydligen icke haft en aning om, hur många systrar och bröder Hedvig hade.
» Nå, det var snällt, » sade han, » det var riktigt snällt, att ni tog era syskon med. » Trodde han, det var hon, som tagit dem med?
Hedvig kände, att hon blef allt rödare och röda- re, och var glad, när fru Wennmark drog henne bort att dricka te.
Där stodo bara ett hälft dussin kop- par på bordet, men jungfrun kom strax in med flere par.
Bar- nen ordnades på sina stolar, och sedan de slutat teet, försökte dottern i huset att roa dem med lekar i salen, medan de fullvuxna spredo sig i de andra rummen, antingen för att spela eller konversera.
Alla människor voro vänliga och artiga mot Hedvig, men hon kunde inte hjälpa, att hon kän- de sig förlägen och främmande i kväll och mest för Anton Wennberg.
Det gick inte för dem att prata som förut.
Men så fingo de inte heller vara i fred.
Just när de höllo på att tala om den blif- vande vårfesten i Upsala, kom Märta och ställde sig att hänga på Hedvig med armen öfver hennes axel och höra på med den mest spända och obehagliga uppmärksamhet.
Och så var det omöjligt att hålla tillsammans sina tankar och vara intressant, när man jämt skulle tänka på småbarnen ute i salen.
De- ras mor var död sedan flere år, och Hedvig visste mer än väl, att alla deras brister i sätt, klädsel och uppförande voro stora sy- sters fel, som inte uppfostrade dem bättre.
» K o m ska vi leka en rolig sittlek!
Ni få lof att vara med allihop, » sade fröken Wenn- mark i salongsdörren med Signe i ena han- den och Sven i den andra.
Efter ett allmänt uppbrott placerade man sig på stolarna, som barnen ställt upp i en väldig ring ute i salen, och leken begynte.
Bäst det var, observerade Hedvig, att en af damerna drog på munnen, under det hon en- vist betraktade Gustafs långa ben.
Och hvad var det nu också, som slank kring hans dinglande fötter.
Hon flyttade sig in- till honom för att se bättre.
Det var nå- got slags papper, som hängde ut mellan snörena på skorna.
På den ena sidan var det hvitt, på den andra blankt svart.
Hon böjde sig ned och drog i det.
» Hvad ä ' det där, Gustaf? » Gustaf försökte se ogenerad ut, ryckte undan fötterna, göm- de dem så godt sig göra lät bakom stols- benen och låtsade, som om han ingen- ting hört.
» Hvar ä ' plösarna? » Intet svar.
» Hör du inte?
Hvar har du gjort af plösarna? » Hon hviskade, men det hade blifvit tyst i rummet, och alla lyssnade.
Gustaf tug- gade på näsduken och såg ned på golfvet.
» Jo, ser du, min fällknif ville inte rik- tigt gå igen och, och.
.
.
och då gjor- de den så illa fic- korna.
.
.
och.
.
.
» » Hvar &amp; ' plösarna, frågar j a g?
» » Och ser du, där- för så.
.
.
så skulle jag göra den till slid- knif. » » Slidknif.
.
.
?
» » Men jag hade in- tet läder till slidan, och då tog jag.
.
.
för ser du, om man bara snör ihop skorna riktigt bra och har riktigt mörka strum- por, så behöfver man inga plösar.
Ville Malm har aldrig någ- Anton Wennberg var också stelare och tystare än annars.
Hedvig tyckte, att hans ögon följde henne med ett underligt uttryck.
Han hade nog gjort sig en helt annan före- ställning om henne i hvardagslag.
Det var hon säker på.
Hon var inte till sin fördel i kväll, det kände hon, och om han förut haft något intresse för henne, så försvann det nu, utan att hon kunde göra något för att hålla honom fast vid sig.
Hon var ta- fatt, dum, otreflig och tarflig i kväll och kunde inte vara annorlunda.
Åh, hon ön- skade sig långt därifrån!
ra han. » Gustaf tittade ned på sina marinblå ben.
Om de bara varit litet mörkare, hade han aldrig behöft några opålitliga svarta pappers- plösar, som åka undan.
Det fnissades rundt omkring.
Hedvig visste icke, om det var syskonen eller värdfolket, men hon var säker på, att ingen kunde för- stå, hur det kunde gå till, att sönerna i ett ordentligt hus begagnade svarta pappersplösar i skodonen.
Sedan hon varit ute med Gustaf i ett an- nat rum och efter förhållandena satt hans
skodon i bästa möjliga skick, återtog hon sin plats i stolsringen och försökte tvinga sig att visa uppmärksamhet för leken.
Men det ville inte gå.
Oupphörligt kom den tan- ken för henne: hvad skall man tro om oss?
Och hon blef stelare än förut.
Det var en lättnad, när värdinnan slutli- gen kom och bad herrskapet stiga in i sa- longen, emedan supén skulle dukas fram.
Hedvig reste sig, glad att åtminstone komma undan de många blickarna.
Och när de flesta af sällskapet gingo in till herrarne för att se på spelet, passade hon på och kröp in i hörnet mellan soffan och ateniennen, tog Signe i knäet och visade henne porträtten i ett album.
Den lilla flickan satt med sin ena arm om hennes hals, medan hon flitigt vände bladen, frågande och pratande om alla herrarne oeh fruarna.
Men Hedvig svarade helt från- varande.
Hon satt i sina egna tankar.
Hvarför kom han inte till henne?
Han brydde sig då alls inte om henne.
På ba- lerna hade han sökt upp henne oupphörligt.
Men här i hans eget hem försummade han henne.
Hade hon då sjunkit så i hans ögon?
Signes frågor kommo emellertid allt spar- sammare och trögare.
Hennes lilla hufvud sjönk ner mot systerns axel, och albumet böljade glida ur hennes hand.
Hedvig märkte ingenting, förrän det var nära att falla ner på mattan.
D å tog hon hastigt fatt i det, lade det på bordet, makade det lilla huf- vudet med de slutna ögonlocken och det yf- viga, ljusa håret i en bekvämare ställning, knäppte händerna om den veka barngestalten och föll åter i sina tankar.
Hon hade suttit så några ögonblick, då hon plötsligt märkte, att någon stod bredvid henne, och då hon hastigt vände sig om, såg hon också, hvem det var.
Docenten stod där, helt lugnt stödd mot en stolskarm, och betraktade henne oafvändt och med en min, som om han stått där länge.
» Hvad ni skrämde mig!
Hvad gör ni där? » utbrast Hedvig nervöst.
Han kom fram och satte sig bredvid henne i soffan.
» Jag studerade, » svarade han.
» Det trodde jag ni hade slutat med, » sade hon med ett försök att skämta.
» Nej, jag har lärt mig mycket i kväll. » » A f mig? » » Nej, af era syskon. » Han lutade armbågen mot bordet och höll hufvudet i handen så, att nedre delen af ansiktet skymdes och detta helt och hål- let beherrskades af de mörka, gråblå ögonen.
Hedvig hade icke förr än nu sett, hur vackra, innerliga och goda de kunde blicka fram.
Hon tyckte, att de sågo djupt in i henne.
» När de hängde oeh drog i er och tog er bort i vrårna för att hviska sina hemlighe- ter, då lärde de mig en god del, » fortsatte han.
» Och när de kommo och kysste er, lärde jag ännu mer, och jag lär fortfarande af den där lilla där, som håller sin arm så fast om er hals oeh sofver så tryggt mot ert bröst.
Hon småler med sin lilla öppna mun.
Hon ligger så godt.
Vet ni, hvad hon lär mig? » » Nej. » Hedvig kunde icke se på honom.
» V i l l ni veta det? » » Ja, det vore roligt. » Nu hade hon hemtat sig och kunde se upp, men läpparna darrade litet.
» Då ska ' jag säga er det, men inte nu, inte här.
Får jag komma hem till er? » » Ja, » sade hon sakta.
Hvarje artig fras dog bort, innan den hann sägas ut.
» I morgon? » » Ja. » De sutto tysta.
Ett ögonblick vågade Hedvig åter se in i hans ögon.
Men nu strålade de så, att hon icke mer vågade se dit.
Värdinnan kom in.
Rummet blef fullt af folk.
Man reste sig och gick ut för att äta, och Hedvig gjorde detsamma.
Men hon rörde sig hela tiden som i en dröm.
Hon talade, pratade och skrattade, men tyckte sig ändå långt borta från alltihop.
Inte förr än hon kommit hem, gått om- kring och sysslat en lång stund och trädde in i sina småsyskons rum för att släcka ljuset, blef hon sig själf igen.
Hon smekte och kysste dem gång på gång.
Hon tyckte, att hon aldrig förr vetat, hur mycket hon höll af dem.
Och vid Signes lilla säng föll hon på knä, borrade hufvudet i kudden och kramade den lilla varma krop- pen intill sig.
Hvad var det, hon hade lärt honom, den lilla älskade ungen?
Hon visste det!
Hon visste det nog!
SfiLafc tfcött p å &amp; n å ui3 fi * å33en J-ag 3u totétig get.
me3 » änRefcj m u n n e n mig.
Cij; oofi fieta p a n n a n Hfa-ta Stoppat » tå-nfiet.
2) i t t uanEiga, 3itt £j / uj; i&gt;a i&gt;a » cn i a l l t i n g fla-tt J noat.j .e |Eåflt ett ot3 3et n u l » f i, a t i rVDafcj-e oja a * » ig g o m m e *.
; - to » Set Stomme *.
Su; ^öfcnummen fiua * Su 4tå3 » a / t-, oori mig.
aE3 * ig n a t a, fiotta, nat tiSia » oE g e t l å n g a Saga-fc oori u l n t e t A r i u m n m g ge * S e m fiofcta.
V. Qmm.
Se Alperna f r å n vaggon- fönstret.
UR RESEDAGBOKEN.
regn och höstrusk hade jag åkt från Stockholm och ned genom Europa.
I Stockholm hade man hunnit glömma bort, att det fanns solsken till i den trista världen.
I Köbenhavn var den nya, be- römda asfalten på Ostergade oklanderligt torr, men molnen höllo på att fyllas, snart färdiga att spricka, oeh ingen ' asphaltier ' gick utan paraply.
Östersjön bredde sig gråtjock under en tung, låg himmel och Nordtyskland var gråare än allt grått, ängarna genomsura, vä- garna som smutsiga svarta streck fram öfver de leriga fälten.
at wug nåtn-iaét, Sti a * m i g Ra^aétj Su ät m i t t aCl / la fiä » ta; Su Hat Sitt &amp; em. uti / m i t t Hjärta, Såt.
a n Sta pTu&amp;tigt g å » t a.
ä l t i m i t t fifcoat 3u figgefc » om 3öt » om guES » ptangSt i n i fiåtSa » tenen j ria-fc 3u » Ea git 3j,upa - iötte * B l o m m a n gofc i åliefctenen.
•et » o m e n Eiten &amp; aEEa fjEan3 Hj-otliafcna i fiagen, » om ic&amp;e j^uée * tiEf!
o m vintatn oori » uaElia *.
n e f a » o m m a t S a g e n.
Berlin var världsstad i regnväder.
Hällande skurar öfver flanörer, uniformer och militär- musik.
Mtinchen smutsigare än någonsin med ljusgul dy öfver de breda gatorna och en storm, som gjorde paraplyer till helt och hållet bety- delselösa persedlar.
Söderut, söderut!
Bort från regnets, töck- nets, smutsens regioner.
In i vaggonen och igen med fönsterna!
Imman lägger sig öfver rutan och mattsli- par glaset, så att man slipper se kloaken, man färdas fram igenom.
Jag tänder en cigarr, dåsar i kupéhörnet, sluter ögonen och ser framfor mig ett litet ombonadt rum — skym- ningsbrasa, hvilstolar med mjuka kuddar, por- tiererna fördragna och gardinen nedfälld — världen utestängd, en egen liten värld här inne.
Samspråk mellan fyra ögon om smått och stort, allvar och skämt, lugn efter dagens arbete, brasskenets lek öfver tapeter, taflor, böcker — • stämning af hem och vinterkväll.
.
.
Stämning, som brytes af att konduktören rycker upp dörren och släpper in allt det bay- erska rusket, en hel störtnod af blåst och regn och otrefnad.
Till tröst talar den lille tjocke mannen med bieransiktet, de koketta mustascherna och den öfverflödande svarta pe- ruken, som liknar en ålderstigen fårpels, om att den som ej har » gepäek » att förtulla, har hela tio minuter på sig att äta middag vid gränsen till Tyrolen.
Hvarpå han drar sig ut igen efter väl förrättadt ärende.
Han har
IOUN 1890 tittat på biljetterna och kylt ut vaggonen.
' Der Mohr k ann gehen '.
Tyrolen!
Man borde i alla fall se, hur det tar sig ut.
Jag torkar af fönsterimman.
Ur det flacka landskapet stiger med ens en bergshöjd upp, långsträckt och grönklädd, en förberedelse till höglandsnaturen.
Så åter en och en till — Alpernas förtrupper.
Och länge dröjer det inte, förrän tåget rass- lar fram i dalar mellan tyrolerbergen, tätt be- vuxna höjder, branta, upptill hvita af snö, som ligger kvar i remnor och hakar sig fast mellan buskarna.
Och snart växa bergen och få jämna snötäcken på sig, och i dalarna nedanför ligga små landtgårdar med sina gröna fönsterluckor, de långsträckta balkongerna och de framsprin- gande taken, sammanhållna af stora stenar — den kända typen för dessa små leksakshus, som vi alla minnas från vår ungdom.
Men himlen är allt annat än blå öfver ty- rolernaturen, som den plägar vara på taflorna, regnet smattrar ohejdadt på rutan och stormen ofvanom dalarna, där vi åka fram, tränger järn- vägsröken nedåt, så att den bildar ett hvitt dunbolster, som bäddar sig omkring tåget.
När hvirflarna lätta sig, glida nya tafior fram utanför.
Det börjar skymma, en blågrå slöja töcknar om dalen, ett och annat ljus tindrar fram här och hvar och slöjan tätnar, medan landskapet ljusnar allt mer från grönt till ljusgrått, till hvitt.
Det är vintern, vi kommit in uti.
Det är nu ej blott bergtopparna, som bestå sig med snökalotter, utan snön ligger öfver dalarne, och sluttningarnas granar stå hvitklädda som jul- träden hemma.
Oeh tankarna flyga åter dit upp, från december-naturen här till julkvälls- stämningen i norden.
Taflorna vexla oupphörligt, bergen torna sig upp på hvarandra, någon öfre kant ha de ej, ty topparnas snö smälter samman med him- lens.
Än vältrar stormen hela massor af snö öfver fält och mörka strömmar och små byar, och banvakterna se ut som små tomtar, där de stå orörliga i sina svarta kappor med ka- puschonger.
Ibland äro vi inne i lä af bergen.
Där är lugnt, där ligger snön tjock pä trädens grenar och är bredd mjukt som ett nytvättadt täcke öfver marken, sä att jag endast saknar lämp- ligt sällskap för att få mig en liten uppfri- skande pojkaktig duell på snöboll, då tåget håller hela fem minuter vid den lilla stationen i grytan mellan alpväggarna.
Men man har åldrats till humöret under spleendagarna i Tysklands regndusk, och hvar- ken den lille energiske holländaren eller den skäggbevuxne tyske Herr Doktor eller den di- stinguerade italienske galantuomo med det stub- bade hvita håret och de varma, mörkbruna ögonen förefalla hågade att kasta snöboll.
Hvarför idéen får gå samma väg som flertalet idéer gå.
Jag öppnar i stället Bsedeker — den ound- gänglige reskamraten — läser, att Gossensass här höjer sig öfver alpkedjan, tittar ut i mörk- ret och antecknar i mitt minne, att jag sett på Gossensass.
Hvarpå jag finner det föga lönt att söka efter andra märkvärdigheter.
Tåget rasslar in i tunnlar och ut ur tunnlar.
Det bär uppför, man känner, hur vagnen lyf- tes, oupphörligt uppåt.
Och Brenneralperna susa förbi som hvita jättespöken.
Det är ej längre i dalarna man håller sig.
Långt nedanför ligger nu landskapet med små städer och små kyrkor, svarta sjöar oeh sling- rande floder.
Men det hela skönjes helt obestämdt, doldt af vinterkvällens mörker.
Åter dåsar jag till i mitt hörn, sluter ögo- nen och har en förnimmelse af, att jag sitter i en vagn och blir dragen af en uttråkad krake upp för knaggliga backar, som aldrig vilja taga slut.
Uppåt, ständigt uppåt.
Bilderna vexla, fantastiska, utan form och konturer som al- perna i mörkret utanför.
Men till hemlandet gå de som vanligt, och om hemmet kretsa de.
Och de se ej hemmet i enformigt höst- slask, så som man skulle minnas det, om man vore fullt vaken.
Deras himmel är aldrig en- färgadt grå.
Den är som Italiens himmel.
Äfven när det regnar och ruskar, är det sol däri.
Man plumsar ut i hög snö vid en station utan namn.
Den sista ölsejdeln.
Sedan natt- stämning med half slummer ibland, men oftast vaka.
Än mörkt i vaggonen med tre utsträckta sofvande herrar, svepta in i pläder, än ljust med ett hälft dussin skränande viveurer dit insläppta — herrar i eleganta sommarkostymer och utan vördnad för sömnen, mänsklighetens stora tröstarinna.
Folk, som kommer och för- svinner igen, lifligt samtal på något obegripligt barbarspråk, så intet ljud utom vagnar nes jämna rasslande.
» Ala! » ropar konduktören med bieransiktet.
Ut med gepäcket att visiteras igen.
Genom mörkret fram till domarbordet.
Domaren för- står ej tyska och den bleke sköne kyparen i baldräkt och friserade lockar i restauranten förstår ej heller tyska.
Vi äro i Italien.
Sejdlarne äro utbytta mot små halmomspunna foglietter med halmpropp.
Stora bröd med platta kotletter på ha efter- trädt de små runda ' belegten Brotchen '.
Nu tänker ingen på att sofva mer.
Kupé- fönstren aftorkas, ingen lägger sig, man tänder en ny cigarr, alla medresande äro försedda med cigarrer — • det var endast vid tullvisita- tionen, som det var en så allmän brist på den varan — och snart är ett lifligt samtal i gång.
Det var öfverskridandet af Italiens gräns, som kunde en så kraftig verkan åstadkomma.
Natten skrider fram, men det har blifvit ljusare omkring oss.
Himlen är blå, mörkblå, marken torr, all snö bortblåst eller uppsopad på bergskammens höjder.
Den lilla stad, vi glida fram öfver, ser ut att ha elektriskt ljus öfver gatorna och de små hvita husen.
Men det elektriska ljuset kommer från månen, som helt och hållet oväntad tittar fram mellan skyarna.
Nu rasslar tåget nedför, i ohejdad fart ned från alperna, genom en natur, mera leende och yppig än den, vi klättrade upp igenom, ned till Italien, ned från vintern, bort från gråda- sket och allt hvad spleen heter, ned till sol- sken och grönska.
Och då Verona dök fram mellan svarta cy- presser och ekar, som ej fällt sina blad, då stod fullmånen på en alldeles molnfri himmel och lyste på den gamla stadens kupoler och terrasser, drömmande och silfverklart som den gång, då Bomeo smög sig fram genom dessa slingrande gränder, fram till Julias balkong, där hon väntade, blek af bäfvande längtan i det hvita månljuset.
Georg Nordensvan.
• Mannen kan icke förnedra kvinnorna, utan att själf förnedras; han kan icke upphöja dem, utan att själf blifva bättre.
A. Martin.
675 i Tecknad ur minnet af Mathilda Langlet.
^ u l e n var för fyrtio år sedan, likasom den är nu, och, låtom oss hoppas det, fort- farande, så länge världen står, också skall blifva, särskildt en glädjens och fridens hög- tid.
Men man hade då icke så mycket att komma med som nu, när man ville föran- stalta någon fest, och man måste glädja sig öfver saker, som numera skulls betraktas med förnämt förakt, liksom man också fick festa med mindre dyrbar apparat, än nu för tiden.
I synnerhet var detta tillfället på landet, där man.
mest måste själf tillverka allt hvad man behöfde, både för nytta och nöje.
I hopp att jämförelsen mellan förr och nu skulle kunna väcka ett visst intresse, vill jag här meddela några spridda minnen från ju- lens firande på landet i en välförsedd prost- gård.
Det så kallade » julstöket » började ganska tidigt; så där en tre veckor före jul, eller första dagarne af december, tog prostinnan fram almanacka och blyertspenna och bör- jade vid somliga dagar göra några kabba- listiska tecken, under det hon halfhögt mum- lade, icke besvärjelser, men för den oinvigde dock tämligen svårtydda fraser, hvari stun- dom urskildes uttrycken: » syfta maltet », » luta fisken », » stålsikt », » sallake » (saltlake) m. m.
Slutligen såg hon upp och vände sig till sin äldsta dotter, som flitigt sömmade på broderiet till en toffel.
» Vi ha ej mer än tre veckor till jul nu, Klara, » sade hon.
» Inte mer? » sade Klara med en half suck och tänkte på den stora bordduken, som hon och syster Lisen, vid skenet af undansnillade, hemstöpta talgljus, om nätterna virkade, och som skulle vara färdig till julklapp åt mam- ma.
Garnet var färdigt tvinnadt, det var en god sak, men virkningen, som just nu kommit på modet, gick långsamt, ty mönstret var tätt och botten icke särdeles gles heller.
» Om vi nu skulle göra byken först, » fort- for prostinnan, » och så, medan kläderna hänga uppe, brygga och slakta — » » Så långt förut? » undrade Klara.
» Ja, du skall få se, att vi få kallt i j u l; Anders slaskar och Thomas braskar, det slår
aldrig fel.
Oeh då få vi undangjordt en hop, så att vi blott ha bakning och rengöring kvar. » T y » stor rengöring » skulle det vara till julen, det var klart!
» Förmaket » städades och pyntades först och afstängdes för publi- kum, så kom ordningen till sofrummen; sa- len sparades till sist, på prostens begäran, ty när där var skuradt, fick man order af prostinnan att » icke gå på golfvet », hvilket både prosten och » magistern » opponerade sig emot, ehuru befallningen icke behöfde tagas efter bokstafven, utan egentligen afsåg, att persontrafiken skulle hålla sig på mattan, d. v. s. de utlagda trasmattorna.
Klockan fyra på morgonen anlände slak- taren och » räntgummorna », hjälpgummorna, som skulle rengöra » räntan », innanmätet i slaktdjuren.
Kaffe med dopp skulle då vara färdigt, och sedan slaktkreaturet blifvit aflif- vadt, kom slaktaren in för att få den s. k. sticksupen, som för resten hans medhjälper- skor ej heller försmådde.
Någon nykterhets- sak afhördes då för tiden ej, och ehuru det egentliga superiet öfverlemnades åt karlarne, togo sig gummorna gärna en tår på tand vid slakt och byk och andra svårare sysslor.
Brygden sköttes af tjänstflickorna, men när jästen skulle läggas i karet, blottade mam- sell Klara — fröknar funnos den tiden ej i ofrälse hus — själf sin hvita arm och stack ned armbågen i vörten; om då en » kall ring slog sig omkring armen », var värmegraden lagom — någon annan termometer visste man ej af.
När grynkorfven skulle kokas, inträdde också ett högtidligt ögonblick.
Sedan alla till korfven afsedda » skinn » blifvit fyllda och vederbörligen med nål och tråd hopsydda eller ock med korfstickor hopfästa, påsattes i den öppna spiseln en ofantlig trebent gryta med vatten; på den långa » bordbänken » och det uppslagna köksbordet breddes frisk lång- halm, hvarpå den kokade korfven skulle upp- läggas, och så väntade man blott, att vatt- net skulle börja koka.
Så fort tecken där- till förmärktes, tillsades alla att hålla sig tysta, haken lades på köksdörren — lås fanns ej på denna, utan blott kliaka och hake — och nu tog prostinnan själf, under an- daktsfull tystnad, korfvarne om hand och nedlade dem i grytan.
Först sedan de alla kommit ned och vattnet åter började sjuda, upphäfdes förtrollningen, haken kastades af, och händer och tungor kommo åter i rörelse.
Skulle någon förut yttrat ett ord, så hade ofelbart korfven kokat sönder, och ordspråket » klart som korfspad », kommit på skam.
Det var för öfrigt en rätt egendomlig scen, denna korfkokning.
Belysningen var skäli- gen klen; en » dank » eller två i det stora köket, stort som en nutida balsalong, för- mådde ej sprida sitt sken i vidare kretsar, utan i hörn och vrår rådde ett mystiskt dunkel.
Medan korfven lades i grytan, lystes med båda dankarne, så att de svarta spis- murarne oeh den ofantliga vida skorstenen klart upplystes, medan det öfriga rummet låg i ett halfdunkel, där tråg och byttor och halmbäddar och ljushåriga pigor fram- skymtade.
Sedan skulle kött och fläsk saltas ned.
Prostinnan stod själf i saltboden, klädd i skinnkofta och väderhufva, och strödde med egen hand salpeter » mellan hvarfven » i kött- tinan, ty eljes blef det aldrig lagom, sade hon.
Voro nu slakt, byk och brygd väl öfver- stökade, så skulle tvätten skötas, och detta gjorde husets unga döttrar mest på egen hand; till manglingen fingo de hjälp, men hopläggningen och strykningen af de rena kläderna voro deras ensak, och ehuru de ej behöfde » draga » mangéln, måste dock en af dem vara med och » lägga på stocken » och tillse, att allt blef ordentligt gjordt.
När då i en välförsedd prestgård funnos i storbyken så där fyrtio par lakan och 1 8 — 2 0 dussin serveter och handdukar, sä var man allt litet trött, när man om kvällen lemnade mangelboden.
Det torde vara nödigt att så godt först som sist anmärka, det de tre unga döttrarna i prestgården icke försummat sin andliga ut- bildning för dessa sysslors skull.
De voro både språkkunniga och musikaliska och myc- ket belästa, vida mer än kanske till och med nutida unga damer.
D e hade dock aldrig besökt någon skola och villigt måste med- gifvas, att de voro bedröfligt okunniga i na- turvetenskap och matematik.
Men detta an- sågs på den tiden tämligen öfverfiödigt; kunde man blott trilla limporna släta i botten och passa ugnsvärmen för smörtårtan, behöfde man ej veta det ringaste vare sig om värmet eller tyngdpunkten eller » trögheten » eller någ- ra naturkrafter af hvilken som helst beskaf- fenhet; och kunde man blott se efter att man » fick rätt tillbaka », när man gjorde sina små uppköp, så offrade man ej en tanke vare.
sig åt den högre eller lägre aritmetiken.
Dagen före julaftonen kunde det väl se litet stökigt ut, och det kunde väl blifva li- tet sent, innan man kom i säng, men dock var man på julaftonen uppe i tid och drack morgonkaffet vid ljus.
Tjocka hemstöpta talg- ljus stodo i höga armstakar på kaffebordet och » smakbullen » af saffransbrödet låg upp- skuren i den röda lackerade skorpkorgen.
Man satt länge vid kaffet och sprakade, och alla voro glada.
Allting hade lyckats väl: färskölet var sött och starkt, limporna visade ej spår till degrand, smörtårtan hade icke fallit ned, mandelmusslorna voro möra, och korfven låg rund och kall på sin halmbädd därute i handkammaren — icke en hade spruckit sönder.
Nu sattes ljus i alla stakar, framlades duk- tyg och annat linne, synades och framsattes silfver och.
porslin för helgen.
T y allt det bästa, som fanns i huset, skulle fram under julhelgen — det var j u en så stor högtid, som skulle på allt sätt firas och hållas för mer än alla andra tänkbara högtider.
Pro- stinnan lade upp på det med en hvit duk belagda köksbordet tjänstfolkets » julhögar » — en limpa, en rågsiktkaka en hvetbulle och en » saffranskuse ».
Till julhögen hörde dess- utom ett ljus och ett litet paket med kaffe och socker.
Medan prostinnan sysslade med detta, klädde hennes båda äldsta flickor julgranen för små- syskonens räkning.
A f allt det bjäfs som nu, under namn af julgransprydnader, kan fås för en ringa penning, fanns då ej en tillstymmelse.
Granen stod i en kruka eller låda med jord och var ej högre, än att den kunde stå på salsbordet.
Några röda äpp- len och litet konfekt samt, om det skulle vara riktigt fint, några med bladguld ofull- komligt öfverdragna valnötter upphängdes däri.
Litet kardad bomull lades på gre- narne, föreställande snö, några stjärnor klipp- tes af guld- och silfverpapper, och i toppen fästes en, likaledes af guldpapper utklippt ängel med silfvervingar.
Det var hela ståten.
(Forts, längre fram i numret.)
En (_^_^^ af Johan / f l PvlyBr julberättelse V a r e n Nordling.
^ £ decembermorgon, och låg ännu i ostörd sömn hvita snön.
Långt bort öfver furuskogen, som likt en svart mur i det gråa töcknet reste sig på andra sidan Säfsjövikens isgolf, förmärktes dock en svagt opalfärgad strimma mellan topparne, den sena vinterdagens första förebåd.
Uppe på herrgården lyste det redan genom de tre stora köksfönstren; inga gardiner skymde utsikten, så att långt ned i stora alléen kunde man se elden flamma i spiseln.
Från den ena flygelbyggnaden kom just gamle Jakob, gårdsdrängen, lunkande med yxan öfver axeln för att, ännu knappast mornad, bege sig till vedbacken, då mamsell Ulrika steg ut på stora förstutrappan och lyssnade ned åt går- den.
Hon hörde Jakobs stöflar knarra öfver den frusna snön.
D å kom hon ned.
Kappan hade hon på och de väldiga fårskinnsbottinerna, och en tjock schal var lindad om hals och hufvud.
» Ä r det du, Jakob?
Det var just bra, att du har yxan med.
Följ mig till gran- backen, se vi ut en julgran. » » En julgran » — • gamle Jakob hade så när släppt yxan i f ö r v å n i n g — » hvad säger mam- sell, skall det bli julgran på Säfsjö i år! » » Jo, det skall det bli », svarade mamsell Ulrika bestämdt; » kom nu bara! » Jakob trafvade efter.
I fyrtio långa år hade han lydt mamsell Ulrikas kommando, och han hörde nog på tonen, när det var allvar med.
Men underliga tankar väcktes under hans gråslitna mössa.
En julgran — herre Gud, sedan » gamla baron » dog och den » söta fröken Elsie » med sådan jämmer kom ur huset — det var femton långa år sedan dess — hade där icke varit tal eller tanke på någon julgran vid Säfsjö gård.
Unga baron tålde intet julfirande, han; allt skulle gå på hvardagsvis, oeh butter och tvär som alla andra dagar om året gick han om- kring på själfva Kristi heliga dag.
VimfåfW / mörkret fs^S^y?
öfver den Annat var det i forna dagar — hvad han mindes det väl!
Då körde julen upp till trappan med festlig helsning och bjällrors klang, och hela huset var rustadt att värdigt ta emot den välkomne gästen.
Gamle baron tog de små, baron Knut och fröken Elsie, en vid hvardera handen, och Jakob med sin stora yxa hemtades från vedbacken.
Det gällde att se ut en syskongran, en riktigt vacker syskongran med två stammar från en rot åt de kära barnen, en stam åt dem hvar; och Jakob hade under hela året förut gjort sina rekognoseringar för den viktiga stunden,
1890 så att nu visste han på pricken, hvar Knut och Elsie hade att finna den.
Hvilket jubel, när yxhuggen sjöngo genom den gröna skogen, och syskongranens snöbräm stod som en hvit sky i den klara luften.
Vid tredje hugget — där föll den!
Och med glädjeskri kastade sig Knut och Elsie öfver den att släpa den hem med sina små krafter, sopande öfver snön.
Ty de tilläto ingen annan att göra det.
Då såg gamle baron på Jakob och log.
Han kunde le så godt, gamle baron, att det gick ända till hjärtat.
Men barnen växte upp, och det kom andra tider.
Det kom en jul, om hvilken ännu i dag ingen på gården vågade tala högt, men som de gamle mindes, som hade det varit i går.
Det var den där främmande ingeniören, som gjort bekantskap med fröken Elsie uppe i Stockholm — de älskade hvarandra, de unga, oändligt älskade de.
Men baron var stolt, och sonen höll med honom: ingen van- börding skulle tränga sig in i deras familj.
Det hade ju dock gått så långt, att det ej kunde göras om.
Det var förfärligt!
Den stackars lilla fröken grät, som om hjärtat hade slitits ur hennes kropp; baronerna, den gamle och den unge, rasade; och på själfva julaf- tonen — tänk, på denna glädjens kväll — körde de den främmande ut på dörren, när han kom med hjärtats böner och helgens frid.
Och fröken Elsie — hon följde honom.
.
.
Så djupt grep allt detta den gamle baronen, att hans sjuka hjärta på nytt satte honom hårdt an, och annandag jul var unge baron Knut herre på Säfsjö — ensam herre.
Sedan dess hade ej fröken Elsies namn fått nämnas på fädernegården.
Baron Knut var som en annan människa efter de dagarne; det kom en kyla och ett bittert allvar öfver honom, som bredde en beständig vinter öfver hela hans omgifning.
Alla dessa minnen och tankar foro igenom Jakobs gråa hufvud, där han vankade efter mamsell Ulrika i snön.
Hade något öga I • • ' \: JA J-t.
IDUN kunnat tränga in i hvad som försiggick under den tjocka ylleschalen, skulle det ha förnum- mit, att äfven hennes tankar gingo samma vägar.
Till sist sade hon, nästan hviskande, som hade hon fruktat lyssnare: » Jakob, vet du, hvar det finns någon syskongran? » Jakob spratt till som en gammal knekt vid lystringsordet.
» Det är inte så fritt, att jag spekele- rat ' ut en riktigt vacker en i år också.
Man ska någon julefröjd ha, » menade han.
Snart stodo de båda gamla vid Jakobs gran.
Han var uppspelt som en orre af detta ovanliga nöje, den gode gårdsdrängen, och sjöng och hojtade, när yxan gick, så att mamsell Ulrika måste tysta på honom.
Ett grått morgonljus började sila in mellan trä- den.
» Måtte vi nu bara få in den i flygeln, så att inte baron får se ' n », sade Ulrika, när Jakob väl hade trädet på ryggen.
» För inte ett knyst får någon veta om detta mer än vi, så mycket du hör det, Jakob! » » Nog kan- mamsell lita på mig, » försäk- rade han.
Och det visste hon, att hon kunde.
* tiiixri; mnyr I den stora, gammalmodiga salen en trappa upp stod mamsell Ulrika och stirrade ut genom en af de svarta rutorna.
Det var julkväll.
Nere på gårdsplanen skar ljuset från den ena flygelns låga fönster i långa strimmor genom mörkret; gårdens folk firade där inne i all tysthet sin helg med litet extra förplägning och stillsamma lekar.
T y tyst och stilla måste det försiggå, att intet upp- seende och buller gjordes, som kunde störa den dystre mannen, baron Knut, som enligt sin vana stängt sig inne i sitt arbetsrum åt trädgårdssidan, ensam med sina tankar och minnen.
Gamla Ulrika hade nyss helt obemärkt smugit sig ifrån det församlade gårdsfolket.
Tyst, tyst hade hon kommit uppför trappan och förbi baronens dörr.
I mörkret bakom sig hade hon den vackra syskongranen, hem- ligen smyckad med mångfaldiga ljus, med röda vinteräpplen och glittrande julgranskram, undangömdt och glömdt sedan så många år.
Huru hennes hjärta klappade!
Det var ett farligt slag hon gick att slå — skulle, skulle det månne lyckas?
Hennes öron spändes för att uppfatta det minsta ljud.
Det var så tyst och tungt: hon hörde sitt eget hjärta slå.
Emellan fingrarne rullade hon i mörkret den lilla breflappen, som i dag underrättat henne, att allt var redo.
» Jag kommer, som du ville det.
Må Gud vara mig nådig.
— Din Elsie. » Det var allt hvad den innehöll.
Men otaliga gånger hade hon läst oeh åter läst det under dagens lopp för att gifva sig mod att föra sitt verk till slut.
Hyste hon då fruktan — fruktan för en god gärning?
Det var j u hon själf, som velat det så.
Den stackars kära, lilla Elsie — gamla Ulrika var ju hennes enda vän från barna- år.
Från henne hade hon långt emellan fått de få knapphändiga underrättelserna från det dystra hemmet, till henne hade hon anför- trott sig, när mannen i det fjärran landet af döden plötsligt rycktes från henne och hennes tvänne små barn.
Och nu var hon åter på fosterjorden, en sorgbruten, förkrossad kvinna; och i kväll — i kväll skulle hon komma.
.
.
Ett svagt klingande af bjällror trängde i detta ögonblick till Ulrikas öra.
I andlös spaning tryckte hon sitt ansikte mot den kalla rutan.
Hon såg genom dunklet, att en släde stannade vid mynningen af alléen.
Inom en minut var hon därnere.
En djupt beslöjad kvinna med sänkt hufvud stod redan bredvid släden; tysta, förskrämda af den sena, ovanliga färden trängde sig två små flickor upp mot modern.
» Elsie, mitt hjärtas barn, Elsie — Herren välsigne din återkomst », den gamla trotjäna- rinnans röst stockades af snyftningar, då hon slog sina armar om Elsies skälfvande gestalt och ömt smekte barnens kinder.
Elsie för- sökte tala, svara.
Hon fick ej ord öfver sina läppar, hennes strupe sammansnördes.
Gamla Ulrika fick nästan bära henne på sina starka armar.
» K o m, kom, » sade hon.
Så tyst skred det lilla tåget fram öfver den mjuka snön.
När de gingo förbi de upp- lysta flygelfönstren, innanför hvilka gårds- folket firade jul, trängde några toner af en unison psalmsång till deras öron: » Si natten flyr för dagens fröjd ... » Det svällde och svällde i Elsies hjärta; nu brast det ändtligen löst, och hon började gråta, stilla och tyst som ett barn.
D e små höllo sig krampaktigt fast vid hennes kläd- ning, steg för steg.
Ändtligen hade gamla Ulrika sina gäster lyckligt inne, uppe på sitt eget rum bredvid handkammaren, där en stor flammande brasa muntert, lockade att tina upp frusna lemmar.
Och som en moder klädde hon af Elsie hennes ytterplagg, värmde småflickornas fötter fram- för elden, allt under det hjärtats naiva inspi- ration gaf hennes mun att tala tröstande, uppmuntrande ord.
.
.
* * * O, huru det strålade!
I de två gröna kronorna lyste otaliga brokiga ljus, guld- papperet glänste, de röda äpplena svängde siratligt på sina långa trådar.
Hela det stora annars så dystra rummet blef varmt och ljust.
Det var, som hade det gamla gipsade taket öppnat sig för att låta en glimt af själfva himmelens klarhet se in därigenom.
• Gamla Ulrikas blåa ögon lyste af fröjd, när hon tändt den sista lågan och betraktade sitt verk.
I - stum beundran stannade hon inför det, och till sist undslapp det henne som en glad hjärtats suck: » alldeles som förr! » Där borta från dörren svarade ett svagt eko: » alldeles som förr », medan Elsies var- ma tårar stannade midt på kinden, och hon lyfte sitt hufvud med ett vemodigt leende.
Så fick hon se till att tysta på de små, hvilkas förtjusning hotade att spränga allva- rets bojor.
När hon åter såg upp, var hon ensam med dem, oeh hennes hjärta började på nytt att häftigt klappa.
Men nere på baronens dörr knackade just nu Ulrikas skälfvande knoge.
Ett barskt » stig in » till svar, och hon stod nigande innanför tröskeln.
» Förlåt, herr baron, » stammade hon med nedslagna ögon och tummade sin förklädes- fåll; » men jag ville så gärna önska julefrid, oeh så har jag en bön till baron. » Baron Knut såg upp med mörkt ansikte.
Han satt tyst en minut och betraktade henne skarpt.
Till sist kom det: » Och bönen? »
IDUN G78 » Jag har en liten öfverraskning där uppe i salen — jag ville — ville be, att baron icke blir ond, utan följer mig dit upp — ett ögonblick — bara ett ögonblick — » » Jag är ingen vän af öfverraskningar, det vet du nog.
I alla fall — jag skall göra dig till viljes! » Med fasta steg gick han före henne i trappan, som knarrade under hans fötter.
Gamla Ulrika kände sina knän svikta.
Nu har han handen på låsvredet och slår dörren upp.
Förvånad, BLÄNDAD stannar han innanför dörren.
Syskonträdet, strålande af ljus — hvad vill väl detta säga!
Han stirrar orör- lig framför sig, han ser endast de hundra glänsande små lågorna; de dallra och dansa framför hans blick, som blir skum, och det kännes så underligt inom honom.
Han önskade, att han kunde bli vred; han famlar i sina tankar efter något bistert ord öfver detta gyckel, men han finner det ej.
Och då — plötsligt rycker han till, vid att hans namn namnes, sakta, bedjande i en ångestfull snyftning.
Han ser åt sidan.
Denna svartklädda kvinna, sträckande sina händer emot honom, dessa två barn, som ängsligt söka dölja sig undan hans blick.
.
.
» Knut, » beder det på nytt, » kan — - kan du glömma och förlåta » Han känner en isande kyla gripa sig, det svartnar för hans blick.
Elsie — skulle hon ha vågat?!
Det blir så dödstyst, att de höra lågorna susa i den gröna syskongra- nen.
Till sist blir det honom dock öfvermäktigt.
Hans hjärta drar sig krampaktigt tillsam- mans, till dess det brister och öppnas som den mognade frukten.
Och i detsamma ström- mar en berusande värme genom hans ådror, hans bröst arbetar, hans ögon fuktas, och han sträcker ut sina händer med detta enda ord: • » Elsie ... » Famn i famn vid syskongranen stå de två, som växte från samma rot likt den.
De känna, att den ännu icke släppt sitt fäste.
Men gamla Ulrika skrattar och gråter om hvartannat, där hon nere på förstugubron för- täljer segern för Jakob, som ifrigt väntat hen- nes första depesch.
D e båda gamla arbets- händerna mötas i en lång kraftig tryckning, och Ulrika nickar hjärtats bifall, när Jakob ger sin förnöjelse ord: » Det var ett välsignadt juleträd! » Om liemmet.
Af J.
A.
ANNELI.
Belönadt med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
M o t t o: Gud ske lof för mycket godt, Som har fallit på min lott!
Mången har väl mera fått Både utaf stort och smått; Ack, men hvem Ett sådant hem?
G. Wennerberg.
H / Ted hemmet kan i inskränkt mening förstås, familjens eller den enskildes bostad; men därmed är begreppet långt ifrån uttömdt, ty det ligger däruti något sär- deles tilltalande, som berör våra innersta och heligaste känslor, ja verkar bestämmande på både vårt eget och andras lif.
Vi förstå därför med hem i ordets högre mening familjen eller rättare den ande, förädlande eller förderf- vande, som därinom gör sig gällande.
bindelser, ity att mannen ej besitter samma känslodjup som kvinnan.
Hans kärlek, då den beträder känslans område, öfvergår lätt till passion, men lägger sig tämligen snart; sedermera älskar han sin maka af plikt och högaktning.
Kvinnan åter uppgår med hela sitt väsen uti kärleken och dess föremål.
Hela hennes styrka, men ock all hennes svag- het samla sig här liksom uti en enda punkt.
Att en ytlig, pliktförgäten och lättsinnig man kan förfäkta läran om den fria kärleken, är tänkbart; men att någon enda kvinna med känsla för eget värde kan hysa dylika åsik- ter, är i högsta måtto förunderligt och utgör ett af tidens mest sorgliga tecken, ty hon blifver i alla händelser den förlorande parten.
Det talas ju mycket om emancipation; men skall denna bestå uti kränkande af de heli- gaste känslor, så må kvinnan så snart som möjligt ' taga saken uti sin egen hand och emancipera sig från all förnedring, allt lätt- sinne och all fåfänga.
Därigenom skulle hon rädda sig själf, sina barn, ja hela fädernes- landet från det moraliska elände, som tyvärr tyckes mer och mer utbreda sig och åstad- komma sönderslitenhet på alla områden.
Det kan till en början vara nyttigt göra sig reda för familjens eller hemmets bildande.
Människan, lemnad alldeles ensam åt sig själf, är snart sagdt den hjälplösaste af alla varelser.
Denna hjälplöshet framträder bjärtast uti barn- domen, men gör sig äfven sedermera gällande på mångfaldigt sätt.
Det blifver därför en tvingande nödvändighet för henne att träda i förening med andra, som äro i stånd att fylla hennes behof.
Detta tillgår så, att hon antingen bildar eget hem eller ingår såsom medlem uti andras.
Det är för öfrigt grun- dadt uti hennes natur att lefva så att säga ett dubbellif, dels alldeles enskildt för sig, dels i förening med andra.
Dessa bägge sidor af hennes väsen ligga hvarandra ganska nära och rent af förutsätta hvarandra, ty hon må till sitt inre vara huru god och ädel som helst, om detta vore för henne möjligt att blifva utan andras hjälp, så kan hennes dygd icke göra sig gällande annat än uti det all- männa lifvet bland medmänniskor.
Den na- turligaste föreningen är den mellan mannen A f skäl, som strax skola nämnas, tro vi, och kvinnan, hvilkas förening tager sin vackra att kvinnan, och särskildt den svenska, till gestalt uti äktenskapet, med hvars ingående hvilken dessa ord riktas, har just i våra familjen och på samma gång hemmet bildas.
tider en synnerligt skön uppgift att lösa; och Men det stannar icke därmed.
Familjen är, vi tveka ej uttala den bestämda öfvertygelsen, blott den första länken uti en betydelsefull att vårt fäderneslands framtida väl ligger uti kedja af föreningar, uti hvilka människan är hennes hand.
Man talar så ofta om refor- bestämd att ingå dels för egen välfärd, dels för mer; här kan behöfvas en verklig reforma- en för andra gagnande verksamhet.
Dessa högre tion, hvilken företrädesvis bör vända sig mot föreningar äro kommunen och staten, hvilka allt osundt i tanke- och handlingssätt inom bägge äro bygda på familjen såsom grund.
Ä r många af de svenska hemmen.
Ingen annan denna senare undergräfd och vacklande, så ram- är mera lämplig till reformator än kvinnan, lar snart hela huset, och hvad värre är dess in- som på samma gång är maka och moder; vånare dragas med i fallet.
En maskstungen men må hon först börja med sig själf.
Hon rot åstadkommer snart hela trädets förvissnande; har också numera alla förutsättningar för och hvarje träd bär frukt efter sin art. Om ett sådant ädelt kall, ty bildningen unuan- nu staten har att sörja för allt hörande till hålles henne icke, lagstiftningen har mer och det borgerliga lifvet, så har kyrkan samma mer slagit in på den rätta riktningen att uppgift på det andliga området.
Hemmet borttaga allt förmynderskap, skydda hennes borde aldrig förgäta, att det är äfven äm- person och egendom samt göra henne fullt nadt att vara förgården till templet.
Blomstra själfständig, och slutligen hafva gamla för- inom det förra gudsfrukan, dygd och rena domar brutits, att hon icke skulle kunna an- seder, så gör sig äfven gällande ett friskt ständigtvis egna sina krafter och förmåga åt kyrkligt lif, hvilket sprider sina välgörande något annat än de inomhus förefallande göro- verkningar icke blott öfver alla andliga för- målen.
Nu står ett stort antal banor öppna hållanden, utan lika mycket öfver de lekam- för henne, hvarigenom hon kan förvärfva sig liga.
sitt lefvebröd, ifall det ej skulle förunnas henne A f det nu sagda framgår familjens eller bilda eget hem eller, om så har skett, dess hemmets djupa betydelse, ja nödvändighet så- öfriga förvärfskällor utsinat.
Denna sunda som rot och grund för all välfärd.
Ä r o de- emancipations välsignelser komma henne nu larne d. v. s. de särskilda hemmen förderf- till del, och hennes ord och handlingssätt böra vade, så kan icke det hela d. v. s. staten därför väga tungt i vågskålen.
A c k, om alla och kyrkan vara bättre.
Det gäller därför svenska kvinnor, framför allt de gifta, betänkte tillse, att denna första viktiga förening erhål- sin höga kallelse att reformera hemmen och ler sin helgd både vid sin tillkomst och sedan ej läte bedåra sig af en farlig tidsandas si- under hela sin tillvaro, hvilket endast kan rensånger.
ske uti det fullt lagliga äkenskapet, då ma- karne känna sig såsom ett, liksom hemmet är ett, och hafva allt gemensamt.
Historien visar tydligt, att alla folk varit starka, så länge de stått kvar på fullt sedlig grund och hållit familjelifvet okränkt, men att de snart fallit, då dessa grundvalar blifvit undergräfda.
Man hör i våra dagar oförsynt framhållas lä- ran om den så kallade fria kärleken, då mannen och kvinnan ingå tillfälliga förening- ar, hvilka lika lätt kunna upplösas, som de blifvit lättsinnigt knutna.
Men hurudant skall ett sådant hem gestalta sig, omöjliggöres icke därigenom all uppfostran?
Denna lära har omöjligt kunnat komma ifrån kvinnan, utan från mannen.
Det råder nämligen en psykologisk skillnad mellan könen beträffande kärleksför- Hustrun må aldtig glömma, att hon är den ena hufvudpersonen inom hemmet med en sådans både rätt, förpliktelser och ansvar.
Emedan hennes verksamhet i vanliga fall är förlagd uteslutande till detta hem, så borde hon vara dess sol, som förlänade ljus och värme åt det hela.
Men detta ljus finge ej vara ett irrbloss, som vid vissa tillfällen lade i dagen en och annan talang, och värmen ej bestå uti en falsk sentimentalitet, som be- skärmade sig öfver det onda i hem eller sam- hälle och ej sökte motarbeta detsamma.
Vid en något djupare blick in i förhållandena måste man bäfva för den ytlighet, som nästan öfverallt gör sig gällande.
Ä r o våra hem helge- domar, dit vi kunna taga vår tillflykt från det yttre lifvets larm, oro, strid, egoism och synder,
vetande, att där aldrig blifva misskända, men alltid förstådda?
Älskar man i nöd oeh lust, hvarigenom lyckan och friden åtminstone där blomstra?
Äro de plantskolor, där barnen under den första lefnadsåldern skyddas så mycket som möjligt för ondskan och genom en god uppfostran icke blott stålsättas för alla frestelser, som sedermera i lifvet möta dem, utan äfven få kärlek till allt sannt, skönt, ädelt och godt?
Skulle man döma efter ytan, så vore man färdig prisa vårt fädernesland lyckligt för de många utmärkta hem, som där tyckas blomstra; men kanhända midt upp i allt öfverflöd och all yttre lycka och glädje möttes man af den hopplösaste förtviflan.
Ett rikt hem och ett gödt hem äro icke all- tid detsamma.
Hvarje hem, till och med den eländigaste koja, där knappt bröd för dagen finnes, är ett godt sådant, där en god ande råder.
Omkring hvarje enskild män- niska sprider sig så att säga en viss lifsluft, som verkar till välsignelse eller skada för alla, som komma i beröring med henne; ännu tydligare framträder denna osynligt ver- kande,-men dock starka makt i hemmen.
Den möter en besökande genast vid inträdet an- tingen såsom en fridshelsning eller rent af så- som en graflukt.
Och säkert är, att inga per- soner taga i så hög grad intryck däraf som hemmets eget folk, framför allt barn och tjänare.
Fästa vi oss vid de förra, så ifras j u med rätta mycket i våra dagar för skolor och upp- fostran.
Staten oeh de enskilda täfla i an- strängningar för denna viktiga sak; men må man se till, att man icke gifver med ena handen och tager tillbaka med den andra.
Rätt mycken ytlighet möter tyvärr äfven på detta område, ty man söker väl efter kun- skapen och förståndsodlingen, men förbiser alltför mycket de sedliga krafven.
Det före- faller en betraktare, liksom vår tids människor hade blott hufvud, men saknade hjärta, ty på uppöfvandet af vissa anlag lägges den hufvudsakliga vikten, men på den goda vilje- riktningen och karaktersfastheten fästes mindre afseende.
Hemmen begå därför icke så sällan följande fel mot de unga: 1) Råder därinom en frivol ande, som rent af förkväfver alla religiösa anlag hos barnen; 2) Anser sig hem- met hafva uppfyllt all rättfärdighet, då det fått öfverlemna barnet åt skolan, och betänker ej, att skola och hem böra städse samverka för uppnåendet af ett godt uppfostringsresul- tat; 3) Bortklemas barnen och få tidigt vänja sig vid öfverflöd och pockande på andras hjälp, hvarigenom de blifva kärlekslösa och lätt komma att betrakta andra människor blott såsom medel för tillfredställande af just deras önskningar; 4) Få barnen icke lära sig tukt och lydnad, hvilket sedermera i lifvet bereder dem otaliga svårigheter, då de komma i be- roende af andra; 5) Genom ytligheten i upp- fostran kunna lätt energien och arbetslusten förgå hos barnet, ty äregirigheten är en mycket svag drifkraft, som vid motgångar lätt slår öfver till sin motsats: likgiltighet; 6) Blifver icke alltid nedlagda uti barnets själ den kärlek till det goda oeh den sedliga styrka, som kunna bevara detsamma för den mängd frestelser, som möta i lifvet, utan den unga är redan från början lik en båt, som utan både segel och roder är utkastad på hafvet och föres blindt af vind och våg, tills den blir för- dränkt eller krossad mot klipporna; 7) Det kan icke förnekas, att ett gräsligt lättsinne gör sig i våra dagar alltmera gällande; och hvar har man att söka roten därtill, om ej i hemmet, ty ynglingen har ej kanske uti sin egen moder lärt sig akta och värdera kvinnan, och flickan ej fått klart för sig, att dygden utgör just hennes värde såsom kvinna och aldrig kan ersättas vare sig af talanger eller hela världens skatter.
Detta viktiga ämne om hemmets inverkan på barnen skulle kunna belysas från många andra synpunkter; de nu anförda må vara nog.
Måtte mången kvinna och moder betänka, att det ej är nog med att gifva lif åt barnet, sörja för dess timliga behof, bibringa det en yttre dressyr i sättet att skicka sig samt i sin tid kasta det på skolan för kunskapers förvärf- vande, utan att det gäller uppfostra ett all- varligt och för allt godt nitälskande släkte.
V i hafva ej talat så mycket om mannen, icke därför att vi på minsta sätt underkänna hans betydelse; men han har sin yttre verk- samhet och ingriper ej på det hela taget i hemmets dagliga arbete åtminstone gent emot barnen i så hög grad som hustrun.
V i neka ej, att många dåliga män finnas.
Detta sorg- liga förhållande inverkar ej på långt när så skadligt på barnen, som om modern själf är dålig, ty af henne taga de förra isynnerhet under de första lefnadsåren ett högeligen starkt intryck.
Se de henne lida af mannens dåliga tanke- och handlingssätt, så få de äfven afsky för detsamma oeh blifva vanligen ut- •ät med öaan, ostcufds&amp;fata, märkta människor.
Genom modern har så- ledes hemmet varit för dem ett mycket godt Åö^a, hem.
Detta bekräftas af världshistorien, som du set uéé tiff åimfen visar, att alla store män haft en ädel moder, äz det som du så^e Sänkte, såvidt nämligen denna är bekant.
De barn äro därför att lyckönska, som erhålla sin vård ' •i ett vanviat mänsJtoö^ay af en god, känslig och gudfruktig kvinna.
an Sällan förolyckas de och blifva vanligen en prydnad i lifvet, äfven om de komma att intaga en högst anspråkslös ställning.
A n - som en åätå^&gt; syn dätafoan dras lycka söka de då befordra och blifva därigenom lyckliga framför allt uti eget godt omotstandå^-t åän diet dto^e: hem, der gudsfruktan och rena seder få göra sig gällande.
Oeh får en sådan ande gå fän^tans^ufft dit iij&gt;j&gt; du s&amp;ådaz, genom de svenska hemmen under århundra- mot di^&gt; io^e.
den, så skall vårt folk alltid behålla sin själf- som am än^iat ständighet och kunna lösa de civilisations upp- gifter, försynen förelagt detsamma.
Alla män- niskor må betänka sin plikt att bidraga till det helas förkofring och sunda tillväxt, så dZyss ti$j-otdens s&amp;u^vätl tömmen att vårt fädernesland i stort taget må bli ett enda godt hem, som väl vårdar sina söner ffzån det stöta ^adetsåuset, och döttrar i både andligt oeh lekamligt hän- åät du med i dessa ö^on seende.
Sällt är det land, den stad, det hus, Där bön och rena seder I molnets dagg, i solens ljus Hans mildhet kalla neder, Där helsan går I mödans spår, Där trefna odlarn röner En tacksam jord Och kring sitt bord Ser sina söners söner.
som ett åtetsåen •ff det &lt;9fcai myokwa effet nät Mannens själ är en solljus dag; kvinnans själ liknar en månklar natt; och den okla- raste dag är klarare än den klaraste natt.
Men dagen fördunklar stjärnorna och gör lif- vet jordiskt; natten framkallar alla stjärne- världarne och gör lifvet himmelskt.
Dagen bringar hetta, torka och hat; natten bringar svalka, dagg och kärlek.
L. Böme.
sfocSna aj^ ^uset.
ut i viivets oto och beK^mmet, s&amp;affl det ännu den sista Stinna, natten sammet i •oia icfce - himlens analat mti$ Si^vets Sbäff öevata, fiJcsom i dess ^tynin^s dessa öaon os^-fdsdfata timmat,?
K. JI.
Meli
danska litteraturen.
Hans prosa- romaner skola icke kunna bestå inför en B t r ä n g konstnärlig dom- stol, men det oaktadt ha de haft det allra största inflytande på Danmarks ungdom och hela det danska folket.
Det var dels de fosterländska ämnena, som hänförde oss, och kanske allra mest den entusiastiska anda, i hvilken de voro skrifna.
Den man, som hade diktat dem, äl- skade och beundrade själf sitt fädernes- land och dess minnen, så barnsligt, så hängifvet som det väl var möjligt, och det var hans smittande värme, som drog oss med.
Knappast har jag senare gent emot konstens stora skönheter känt mig mer uppriktigt genombäfvad, än jag var vid femton, sexton års ålder vid att läsa vissa kapitel, vissa skildringar i Inge- manns romaner.
Dessa ord, hvarmed » Val- demar den store », började: » Aarhundreds- stjernen for tolvte Gäng — Sig over Golgathas kors opsvang! », ljödo för oss som en högtidlig uvertyr till ett stort och märkvärdigt drama!
E t t besöl^ hos Ingemanri.
Han var under en lång rad af år den författare, som mest lästes af de vuxna barnen, af de helt unga oeh af den läsande allmogen.
Den begärlighet, hvarmed hans historiska ro- maner slukades af denna hans hufvudsakliga publik, kan blott jämföras med den värme oeh hänryckning, hvarmed de sedan älskades af deras läsare.
Det fanns en god del af den första kärlekens okritiska, hängifna svärmeri i den känsla alla vi unga egnade denne vår favoritförfattares ro- maner.
I Sverige finns knappt något liknande, om icke möjligtvis i den beundran ungdomen egnar » Fältskäras berättelser » af Topelius.
Men Ingemann gaf oss en hel rad romaner, skildrande vårt fäderneslands storhetstid, alla de personer, som vi genom historien och hjäl- tedikterna ha lärt oss att beundra, — och dess- utom en hel mängd människor af hans egen uppfinning, som också för oss blefvo lefvande personligheter.
Vi sågo, som sagdt, icke därpå med kritiska ögon.
Sedan den tid, då Ingemann var den » mest läste författare », har litteraturen i Skandinavien gjort ett mäktigt framsteg, och ungdomen nu för tiden har en helt annan fordran på natur- studium och verklighet i de skildringar, som de vilja beundra.
Med denna fordran på, att en författare skall känna den tid och de människor han skall be- skrifva, om hans verk skall ha något bestående värde, • — med denna rättvisa fordran faller hela den historiska romanen, som, till och med när den är bäst och komponerad med stora hi- storiska och etnografiska kunskaper, dock endast blir en reproduktion, ett experiment, som kan lyckas mer eller mindre bra, men aldrig få san- ningens fulla klang.
Ingemann har bland sina romaner en: » Val- demar den store och hans män », hvilken, som en härlig dikt, alltid skall häfda sin plats i den Hur vi gräto öfver drottning Dagmar i » Valdemar Seir », hur vi ledo vid de älskan- des motgångar i » Erik Menveds barndom », och hur vi genomskakades af Erik Menveds mord i Finnerups lada.
Det mäktiga i situationerna, de gamla, älskade ämnena hänförde oss, så att ingen af oss tänkte på, att hjältarne och hjält- innorna samtalade på ett så bildadt och reflek- teradt språk, som knappast någon person från medeltiden skulle ha kunnat prestera, eller kände den stora portion af tysk sentimentalitet, som Ingemann hade rönt stort inflytande af.
med en våning och gafvelrum, var utanpå prydt med klängväxter, och det stora hvardagsrummet hade höga bågfönster med kulörta rutor här och där, — alltid en liten påminnelse om de medeltida rum, som han så ofta skildrade i sina böcker.
Hans gamla fru, som var en liten, späd kvinna med ett vackert, själfullt ansikte med stora, mörka ögon, var klädd på ett märkvär- digt fantastiskt sätt, egentligen endast inhöljd i själar och draperier, med ett mörkt hufvud- kläde stramt draget öfver hufvudet och om halsen som på en nunna.
Hon var en inta- gande gammal dam, stilla och fin, och det her- skade det vackraste förhållande mellan Ingemann och hans hustru, som han behandlade med en ridderlighet och ömhet, som vi naturligtvis voro öfvertygade om, att en man som han måste ådagalägga.
Fru Ingemann hade en ovanligt stor lust och en mycket obetydlig talang för att måla.
Inga ämnen tycktes henne för svåra, och huset var behängdt med stora taflor af hennes hand, före- ställande yttersta domen, de dödas uppståndelse och andra omfattande ämnen, vimlande af figu- rer.
De behöfde väl den noggranna förkla- ring, som Ingemann gaf de resande åskådarne, för att någorlunda uppfattas och förstås.
Men kunde man än ej med bästa vilja beundra fru Ingemanns taflor, så lyssnade man med dess större pietet till hvarje ord, som utgick ur vår älskade författares mun.
Man kunde knappast riktigt förstå, att han verkligen gick och var som andra människor, en stillsam, vänlig man, som gärna ville skämta litet på ett oskyldigt sätt.
Emellertid närmade sig den dag, då han skulle fylla 70 år, och den tanken slog oss, unga flickor, som en blixt: Hvarmed skola vi fira honom?
Hvad skola vi göra åt honom?
Hans romaner voro våra älsklingsböcker, och ve den, som drog på munnen åt dem eller åt Vi skulle ha velat bära honom på våra händer, oss och underrättade oss om, att vi snart skulle öfverhölja honom med rosor, bedja honom att inse, att de icke hade någon stor konstnärlig fordra något arbete, något offer af oss, som betydelse!
skulle kunna visa honom, hur stor vår tack- Ingemann bodde i Sorö, i den lilla tysta samhet mot honom var.
Skulle han ha en staden midt i Själlands skogar vid Sorö sjö.
gåfva, så måste det vara det vackraste, det Han lefde där ensam med sin hustru.
De hade dyrbaraste, det märkvärdigaste, som fanns att få.
inga barn.
Hans hus låg vid sjön, nära Sorö Det måste vara något, som kunde erinra om akademis härliga park, omgifvet af en gammal- hans diktning, om alla de danska hjältar och modig trädgård med stora träd och rosenbuskar hjältinnor, som vi älskade med honom; — en oeh med utsikt öfver sjön och dess skogkran- dryckesbägare, ett horn, — ja, helst ett guld- sade stränder.
horn, ett sådant, som de gamla danska kun- Alla vi unga, i synnerhet vi unga flickor, garne druckit ur.
önskade som en alldeles särskild lycka att en Då vi började tala om detta, var det en gång få aflägga ett besök i denna helgedom.
mycket ansedd man, som uttalade sig emot Liksom det för bokälskare är ett alldeles sär- det.
Han fann icke, att Ingemann var värd en skildt behag i den doft af ryssläder och instängdt sådan gåfva, och detta indignerade oss till den solsken, som kommer emot en i ett gammalt grad, att vi fattade det raska beslutet att ute- bibliotek, så var det för oss unga en alldeles sluta alla män ur deltagandet i denna insam- särskild atmosfer, som omgaf Ingemann.
Det ling.
Vi kvinnor, vi flickor, skulle nog själfva var, som om det hängde litet af medeltidens åtaga oss saken.
dam vid den svarta kaftan han alltid gick klädd Först gick uppmaningen muntligen man och i, och vi hade en oförklarlig känsla af, att han man — eller rättare flicka och flicka emellan ofta personligen sammanträffat och talat med alla — och den spridde sig sålunda ganska raskt, de stora män och kvinnor, som för länge sedan som man nog kan förstå.
voro döda, och som vi andra endast med åter- Därefter måste vi dock gripa till skrifna hållen andedräkt kunde läsa om.
inbjudningar, och, så vidt jag minns, blefvo Jag besökte honom en gång med min far, dessa slutligen tryckta, för att lättare kunna då jag var helt ung, knappt fjorton år.
Han gå land och rike omkring.
var redan då en gammal man, hade långt, hvitt Emellertid strömmade pengarne in som vatten.
hår, ett vänligt rundt ansikte, med ett barnsligt Man kunde af de många och rikliga gåfvorna uttryck, och en svart kalott på hufvudet.
Han bäst se, hur stor Ingemanns popularitet var följde oss själf ned i trädgården, där det låg bland kvinnorna.
Unga och gamla, rika och spillror af gamla pelare och andra arkitektoni- fattiga kommo lika ifrigt med sina gåfvor, och ska fragment i gräset bland rosenbuskarne; ja, guldhornets utförande öfverlemnades till en af han plockade till och med af en ros oeh gaf våra mest ansedda bildhuggare.
mig, lyckliga!
Det blef ett stort horn af rent guld, prydt Hans hus, som var ett stort vackert stenhus med modellerade silfverfigurer, föreställande olika
personer från hans historiska romaner och buret på ryggen af tomtar, påminnande om Ingemanns saga: » De Underjordiske ».
V i sågo med glädje och stolthet, huruledes detta arbete framskred, och pengarne fortforo att strömma in.
Hornet började prydas med ädelstenar — alltjämt flere.
Till sist sattes en stor briljant i den yttersta spetsen däraf, — men nu förklarade konstnären, att han icke kunde få plats till flere diamanter.
Det skulle då bli allt för öfverfyldt.
V i stodo med ännu en hel mängd oanvända pengar, som vi icke visste, hvad vi skulle göra med, till dess en af oss hittade på, att vi för dessa pengar skulle köpa några af Ingemanns böcker och skänka dem till lånbiblioteket i Schleswig, så att folket där kunde få läsa hans böcker fritt.
Det visade sig också sedan, att den danska befolkningen i Schleswig ifrigt be- gagnade sig däraf.
Så kom den 28 maj 1859, en mild, stilla vårdag, då en skara unga flickor begåfvo sig från Köbenhavn till Sorö för att öfverlemna Ingemann den dyrbara gåfvan, som vägde tungt af guld, men ännu tyngre af alla de beun- drande, tacksamma känslor, som hade skapat den.
Enkedrottningen, Karolina Amalia, hade skänkt det bästa vinet i sin källare att fylla hornet med.
Beskyddade af en äldre dam reste alltså ett dussin unga, glada flickor i väg med skatten.
Vi voro icke i någon egentlig högtidlig fest- stämning på vägen dit.
V i voro snarare bång- styriga af glädje.
Jag tror icke, att den äldsta af oss ännu hade fyllt aderton år.
I Sorö åto vi frukost hos olika bekanta och klädde så om oss i ljusa dräkter, hvarpå vi barhufvade vandrade ned till Ingemanns hus.
Hela Sorö var på benen, tusentals människor voro ute, och öfverallt fladdrade och svajade otaliga dannebrogsflaggor.
Staketet kring Ingemanns trädgård var prydt med blomsterguirlander, och oaktadt skogen ännu icke var alldeles utslagen, var vädret full- komligt vårlikt.
Då vi närmade oss helgedomen, började all vår munterhet försvinna, och våra hjärtan slogo med en bäfvan, som nästan liknade förskräc- kelse.
Att uppträda så där fin för alla dessa åskå- dare, som trängdes för att få se en skymt af högtidligheten, att räcka fram hornet, utan att darra på handen, att på det hela taget bära oss någorlunda ordentligt åt i detta viktiga ögon- blick, föreföll oss plötsligt som en mycket öf- verväldigande uppgift.
Då det kom till stycket, ville ingen af oss hålla i hornet, och vi måste komma öfverens om, att vi skulle stå så tätt tillsammans som möjligt och på en gång taga i det, en tre, fyra stycken, sä att ingen sedan kunde tala om någon bestämd af oss som fram- lemnaren eller sätta oss i tidningen, för hvilket vi voro förskräckligt rädda.
Sakta skredo vi uppför den fint krattade trädgårdsgången.
Ingemann stod redan därute för att önska oss välkomna, omringad af talrika vänner.
En hel del sångare af eleverna vid Sorö akademi, anförda af komponisten P. Heise, väntade på vår ankomst för att börja högtids- sången, författad af Paludan Muller, en bror till den berömde skalden.
Nu voro vi framme.
Vi helsade och ställde oss i en klunga.
Allting omkring oss var alldeles tyst — och så började sången: » Her sidder den gamle Sånger I Lunden og hviler ud.&gt; — — — Mera minns jag icke.
Vi hade nått detta ögonblick vi så länge drömt om och sträfvat efter.
Glädjen, spän- ningen, högtidligheten, Ingemanns närvaro, hela den stora folkmassan omkring oss, — och nu musiken, som tonade hän öfver oss i den ljusa vårluften; — det var öfverväldigande!
Ingemann talade, flere andra talade också.
Jag var med bland dem, som mycket förläget och säkerligen mycket tafatt sköto guldhornet, fullt af drottningens vin, öfver i hans händer, — men jag erinrar mig inga detaljer mer.
Vi blefvo inbjudna till en festmåltid i Inge- manns hus, guldhornet gick rundt bland oss alla, och alla vi unga flickor hade en känsla af, att vi i detta ögonblick voro i något my- stiskt samband med alla dem och allt det, som Ingemann hade diktat och sjungit om.
— • Efter Ingemanns död skänktes guldhornet till Rosenborgs slott, där det förvaras bland alla andra skatter, som Kristian den fjärdes älsklingsslott innehåller till beskådande för de besökande.
Ingemann efterlemnade inga arfvingar och icke heller några arfvingar till sitt diktarskap.
Smaken för att reproducera förgångna tiders personer, seder och bruk har, kanske för alltid, försvunnit ur litteraturen.
Man kan utan tvifvel bestrida det bestående konstnärliga värdet i den samling historiska romaner, hvilka på sin tid gjorde Ingemann berömd, men ingen skall kunna bestrida det stora och goda inflytande han hade på tusen- den af de unga, de olärda och okritiska.
Det var goda, ädla och rena känslor han ingaf, ty han själf var en god och ädel per- sonlighet.
Han menade uppriktigt, hvad han diktade, och därför gjorde det också ett verk- ligt intryck på de naiva, som väl ofta icke kunna bedöma konstnärligt rätt, men som nästan alltid ha ett väderkorn på, hvad som är ärligt menadt.
Jag erkänner, att jag längesedan vuxit ifrån att kunna hänföras af Ingemanns romaner, men jag vet ingenting, som jag tycker mindre om, än när man förnekar hvad man en gång har älskat.
Hvarje människa utvecklar sig, och mycket få hålla fast vid det, som de tillbådo vid sexton års ålder, men jag inser icke, hvarför man skall skämmas för sin första kärlek, och i litteratu- ren var Ingemann för mig som för många tusen af min ungdoms samtida den förste skald vi älskade, den förste, som förmådde oss att glömma oss själfva för något högre och bättre, och därför skyller jag honom ett evigt tack.
Helena Nyblom.
Anspråkslöshet.
S e v ä r t man än kommer, hör man i våra ((pm dagar sä mycket talas om » anspråk », — * att det ju kunde vara skäl att en gång för några ögonblick sysselsätta sig med det där ordets motsats: » anspråkslöshet ».
Det klin- gar så vackert, blygt och tilldragande, det in- ger förtroende och mod, väl behöfliga i en värld, rik på felslagna beräkningar, där anspråken så ofta med bittra känslor fä krypa i skrinet.
Anspråk kunna blifva till en outtömlig källa af tårar, under det att anspråkslösheten är en frisk och härdad ros, som doftar lika ljuft i mulna som klara dagar.
J Det är sannt, att man numera sällan ser till den där lilla fagra blomman, åtminstone af det riktigt äkta slaget.
Den har måhända blifvit gammalmodig oeh det vore mycket illa.
Den är en härlig prydnad, isynnerhet för kvinnan; den förhöjer hennes skönhet, den inger henne en hemlig makt att bistå mannen i hans strid och bekymmer, den kläder henne bättre än dia- dem af kalla diamanter — och ändå finns det så många kvinnor, som tanklöst kasta den bort och i stället ikläda sig en kall, frånstötande skrud, som i världslifvet kallas » stora anspråk ».
Då Iduns vidsträckta och ärade läsarinne- krets helt säkert hvarken önskar eller begär, att deras tidning endast skall innehålla smicker och lofsånger, och då för öfrigt månget ärligt allvarsord här förut blifvit sagdt, så vågar jag också sägra några, utan fruktan att blifva miss- förstådd.
Vår tid är just icke den allra bästa och icke vår tids uppfostran heller.
Egoismen en- dast fordrar; kärleken, som gifver och själf är nöjd med så litet, den ser man allt mindre till.
Uppfostran går mindre ut på att dana själen, att i den inympa rena, ideella åskådnin- gar, att göra den stark och förnöjsam, då mot- gången möter.
Nej, det gäller nu mera att, om också ytligt, inplugga en mängd kunskaper och » talanger », som sedan stegra fordringarna på en » ställning i lifvet » och redan hos bar- net väcka en känsla af att vara för mer än andra och att ha större rätt.
Det är anspråks- lösheten, som på sådant sätt motarbetas hos den unga flickan redan i hemmet och skolan, och då jungfrun står färdig, så är sinnet redan fullt af » anspråk ».
Hon kan vara god, ren- hjärtad, sanningsälskande, läsa sina böner, an- däktigt lyssna till predikanten i kyrkan, men under all denna stränga, konventionella dygd hvilar dock ett bredt underlag af fordringar, på hvilka hon icke kan och vill pruta.
Stac- kars barn, hon har som oftast insupit dem med modersmjölken, och de ha blifvit allt mera rot- fästa med de kokett utstyraa barndräkterna, på barnbalerna, där man icke lekte som barn, utan öfvade sig i » chic » och salongsvana; och då hon såg sin skönhet slå ut från knopp till blomma, då kände hon sig ha » anspråk » på beundran.
Så växa fordringarna på lifvet, och hon kan icke tänka sig några missräkningar.
Den framtidsbild hennes fantasi målar är ljus och lekfull, » interiören » dyrbar och elegant, en infattning i gyllene ram.
Lilla kära anspråkslöshet — kom åter!
Lek som ett yrt barn, dansa med fröjdfullt hjärta i din enkla, hvita klädning, nicka gladt mot spegeln, som återger din vackra, ungdomsfriska bild, och låt försynen och ditt hjärta skapa din ställning i lifvet.
Då är du, täcka lilla anspråkslöshet, så stark, att du ej känner dig bankrutt, äfven om ramen kring den tafla, din fantasi målat, skulle ramla isär.
Du har icke stora » anspråk » — jo ett: du vill vara lyck- lig och älskad, du vill känna denna inre har- moni, detta inre solsken, som bevarar hjärtat frän kall egoism och skänker kraft att stå upp- rätt äfven under sorg och motgångar.
» Anspråk » ha förstört mången kärlekslycka.
Hur mången förbindelse har ej gått om intet, därför att hon ej kunde nöja sig med det lilla hem, lian mäktade åstadkomma, och det enkla lefnadssätt, som måste följa af hans små in- komster.
Hon älskade nog — ja bevars — men hon kunde icke tänka sig mindre än fem, sex rum med mattor och kronor, möbler i äkta valnöt och damast, det ena efter det andra.
Med få ord, så som hon uppställt det för sig bland sina fordringar på lifvet och så — som hennes väninnor hade det.
Och pruta kan hon icke och icke heller nöjas med litet i början.
Allt måste vara färdigt på en gång!
Hon tän- ker icke på, att hela grannlåten sedan kan
ramla öfver ända, att hon genom sina » anspråk » kanske blir skulden till olyckan, och att hon icke eger det mod, som då fordras för att bära pröfningen och vara sin makes bästa hjälp — ty sådan var ej hennes kärlek.
Anspråkslösheten nöjer sig med litet, men hoppas gladt på framtiden, under det hon ser lyckan i det närvarande.
Hon jämför icke och afundas icke dem, som ha det bättre.
Hon glades lika mycket åt en bukett af ängens fri- ska blomster, ja, mer än åt drifhusens prakt- blommor.
Hon kan älska nöjet, då det bjudes, men hon åtrår det icke.
Hon är ärelysten för dem hon älskar, men aldrig för sig själf.
Hon begär ingen beundran, ty hon får den.
An- språkslösheten, hvar helst hon uppträder i sin äkta skepelse, sprider kring sig ett utsökt be- hag.
I salongerna, när hon uppenbarar sig midt bland lyx och » stora anspråk », tilldrager hon sig allas beundrande blickar, och när hon för sin milda spira i hemmet, så är det helt säkert i ett gladt och lyckligt hem, öfver hvil- ket lifvets missräkningar icke förmå sänka allt för tunga moln.
I mödrar, läggen den fagra rosen redan i vaggan vid edra barns hjärtan; och I unga, som träden ut i världen, tagen den med som er skönaste prydnad!
Dess doft kan omsväfva eder ännu på er ålderdom.
Adolf Hellander.
RESTE TILL V Ä R L D E N E S Ä N D A.
.
.
» " yfwjaris i sommardagar, Paris i sol och lycka, j k ^ Paris med avenyers folkvimmel och dof- •AjK tände parkers svalka — hvem önskar sig % ej då dit bort, hvem vill ej förbli där, så länge glädjen varar?
Men vintern kommer, och det blir främlin- gen dubbelt kallt i den stora världen.
Han känner sig mer ensam, ju tätare vimlet rör sig omkring honom, och han längtar till vänliga sinnen.
c * För några arbetens fullbordande hade jag ansett mig nödsakad att tillbringa julen därute.
Klockan i Saint-Francois-Xavier skulle med Angelus ringa julen in för mig liksom för den stora faubourgen omkring mig, och jag skulle resignera för att slutligen — tillsammans med madame och monsieur — vid midnattsmessan i Madeleine lefva in i en helt ny och under- lig julstämning.
Men tiden gick, och tanken på att den da- gen vara skild från hemmet blef mig allt mera bitter.
Kom så den 2 1 december.
På mor- gonen såg jag de yttre boulevarderna liksom den annars så distinguerade Théåtre-Francais- platsen belamras af marknads-baracker för han- delsmän och gycklare *, på förmiddagen upp- fångade jag skymten af en arbre de Noel, en af de i Paris sällsynta » julgranarna », och på kvällen var det jag, som satte mig på ett tåg vid Gare du Nord (det var i sista stunden, ty det behöfves ju tre dagar till Stockholm!)
Och så bar det af mot norr — mot hem- met, mot julenl * Då jag vaknade den 2 3 på morgonen, värkte det i alla leder: jag hade kastats som en boll i hytten.
» Ni är i Korsar! » ropades det.
» A f n å d.
.
.
ännu en halftimme! » » Omöjligt!
Om en kvart går tåget till K0- benhavn! » Jag reflekterade: det går nog snart ett nytt tåg, och jag hinner till dess både kläda mig ordentligt och stärka min uthungrade mage med en frukost.
Jag stack därför ut hufvudet ge- nom dörren: » Halloh!
Ett annat tåg går väl senare på morgonen, eller hur? » » Tåg, tåg? » svarade en säflig ganymedstämma.
» Javisst, ett tåg? » » Jo,.
.
.
nej,.
.
.
hm!
.
.
.
jo, klockan 9. » Godt!
Jag klädde mig i ro oeh åt min fru- kost, och klockan - | 9 presenterade jag mig för stationsföreståndaren: » När hinner jag fram med det tåg, som går kl. 9?
» » Ett tåg klockan 9?
Aldrig i världen, herre! » genmälte stationsföreståndaren med samma för- smädliga säflighet som ganymeden — för Kor- S0r måtte det vara en specialitet!
» Men klockan 4 på eftermiddagen går det ett. » Klockan 4!
Ganymeden hade alltså lurat mig!
Det kokade inom mig, och hade » damb- skibet » ej lagt sig ute i hamnen, skulle jag ha gett den munsjörn ett duktigt kok stryk.
Jag hade alltså låtit mig kastas som en express- försändelse från det ena tåget till det andra — öfver Frankrike, Belgien, Tyskland, öfver Bäl- ten —, jag hade tålmodigt låtit mig framslun- gas som ett rekommenderadt bref, nej, som ett iltelegram, och nu.
.
.
Hvilket väder, hvilket samhälle!
Schopen- hauer, Hartmann och alla epigoner i yrkespessi- mism, I måtten bestämdt ha skrifvit edra böc- ker från Kors0rs horisont!
A f människor såg jag i Kors0r för resten ingen enda — de hade allesammans influensa, påstods det.
I Kobenhavn var det mera folk, men också mer influensa, och i Malmö mycket influensa, mycket bönder och mycket skånsk dialekt.
Jag drog en suck, dä jag från rådhuset hörde hu- sarernas musik.
Det var julen, de blåste in!
* Så.
Ändtligen — tåget satte sig i gång.
.
.
Min kupé var proppfull: folk, som skulle och fira julen; alla skulle hem och fira julen — alla utom jag.
Tågets stampande upphörde då och då, det blef tyst för en stund, dörren slogs upp.
.
.
ett stationsnamn och en klockringning.
.
.
nå- gon resande klifver ut, dörren smälles igen, och tåget sätter sig ånyo långsamt i, rörelse — * Själfva julfirandet, sådant det sker hemma hos oss, har ingen motsvarighet i Seinestaden.
Julen där kan egentligen betraktas som en barnfest, — ty ger man då gåfvor, så är det till barnen — eller ännu rättare såsom en slags inledning till Nyårs- dagen, som firas med pomp och ståt, och på hvil- ken man vexlar presenter (étrennes).
dunk, dunk, dunk, — samma eviga, marterande enahanda!
Oeh ändå var det julafton!
.
.
.
Slutligen finnes i kupén, utom jag, blott ett par barn, som klarögda och tysta ha krupit tillsammans i ett hörn.
De äro från Amerika och ha ensamma gjort den långa färden.
Vid en station uppe i Småland hoppa de ned och omhändertagas af en gammal kvinna, antagligen deras mormoder.
Jag vänder mig bort för att slippa bevittna den scen, som följer.
— — Det hade mörknat.
.
.
Jag såg ut genom fönstret.
En nyfallen snö, som täckte vägar och hustak och lade skogssluttningarna i half- ljus, ökade jultidsstämningen.
Här och där tändas granar bakom fönstren.
.
.
små barna- händer sträckas upp mot röda äpplen.
.
.
jag var stundom så nära, att jag tyckte mig kunna hoppa in ibland skaran.
Utanför stationshusen stodo grupper af all- moge, som pekade åt tåget till, betraktade hvar- andra sedan och nickade menande och medlid- samt.
De pekade på den ensamme, och den ensamme var jag.
Vid midnattstid underrät- tade mig konduktören - — • äfven han ej utan ett visst, genant medlidande —, att jag var tågets siste passagerare.
Jag hörde t. o. m. bland personalen röster, som hviskade om » herrn, som ska ' till Stockholm ».
» Herrn, som ska ' till Stockholm, » — jag hade alltså blifvit en kuriositet!
Hvad var att göra?
Huru fördrifva enfor- migheten?
Jag svepte filten omkring mig och mätte kupégången med nervösa steg.
Jag ra- sade, jag var förtvinad.
Allt finge nu hända; snöhinder, en järnvägsolycka — ja, gärna för mig!
Åh, denne ganymed i Kors0r!
Min Gud, om jag ändå stannat i Paris med marknadsba- rackerna, boulevardslamret, krämarne, charla- tanerna oeh midnattsmessan i Madeleine!
Här på tåget, ensam på hela snälltåget!
Och ändå var det julafton!
.
.
.
Så slog jag mig åter ned i soffhörnet, grep med bitter resignation min tidningspacke — jag hade redan läst den frän början till slut, jag hade slukat både väderleksbulletiner, min- neslistor, anmälde resande och giftermålsannonr ser!
— — ah!
det fanns verkligen en oläst artikel!
» JULEN Ä R FRIDENS OCH FAMIL- JENS HÖGTID » ...
Drömde jag sedan?
Jag vet det inte.
Men jag vet, att jag i tankarne skref en julaftons- stämning, en liten scen, en lever de rideau, — hvad ni vill kalla det, mellan henne och honom.
Han kom långa vägar ifrån, från den stora, kalla värld, där lifvets vågor gå höga, där det kämpas hvarje dag, och där det ej skänkes nå- gon pardon.
Och hon, hon har tändt brasan och flyttat den stora fåtöljen därintill; i det lumra skenet från slocknande kol sitter hon nu med hufvudet tillbakalutadt och ögonen slutna och undrar, undrar om vännen ej ändå skall komma.
.
.
hennes tankar taga formen af en gammal folkmelodi, och dämpadt sjunger hon för sig själf: » Och om jag än reste till världenes ända,.
.
.
» Men dörren har öppnats så sakta, och vän- nen smyger sig fram bakom stolen, böjer sig ned och trycker med lidelse intill sig det huf- vud, som är honom kärast, medan han halfsjun- gande hviskar: » så ropar mitt hjärta till dig!
.
.
.
» * * *
Allt det där finner ni rysligt sentimentalt — inte sannt?
Ja, nog är det så.
Men sen- timental blir man alltid på julkvällen.
.
.
när man sitter ensam.
.
.
på ett järnvägståg.
Måtte det aldrig hända er, min läsarinna!
Därför: akta er vid jultiden för ängbåtar, isynnerhet om de gå till Korsar, o c h akta er framför allt för danska ganymeder med säfliga stämmor!
Alvar Arfwidsson.
Charlotte Seuerling.
ämnet Seuerling är bekant i Sveriges teater- historia.
Det bars af ledaren för det första mera betydliga landsortssällskapet i vårt land.
Karl Gottfrid Seuerling — f. i Sachsen 1728, d. i Öre- bro 1794 — var ej blott en energisk teaterledare, han säges ock varit en bildad och redbar man, och i Örebro församlings dödsbok har vederb.
pastor till den gamle tysksvenske » comedie-directeurens » håg- komst inskrifvit: » Han höll god disciplin vid sin troupp, var själf ordentlig och styrd af religionen ».
Ännu ett bevis på hans respektabilitet är, att samt- liga hans barn — han var gift med Margaretha Lindahl, en dotter till en af frihetstidens förnäm- ste teaterförfattare, Peter Lindahl — blefvo aktade samhällsmedlemmar: äldsta do] ttern, hvilken varit primadonna vid faderns sällskap, blef vid 20 års ålder gift med d. v. rektorn i Örebro, Höijer, och dog 1821 som prostinna i Eker, Södermanland.
Yngsta dottern kom som guvernant öfver till Fin- land, blef där väl gift och lefde ända till 1803.
De båda äldste sönerna blefvo landtmätare i Nerike och den yngste lärare vid Karlstads lärdomsskola samt domkyrkosyssloman i samma stad.
Den mellersta dottern Charlotte Antoinette har emellertid blifvit mest bekant och detta i förening med en af de märkligaste och mest välsignelserika rörelserna i vårt land: Per Aron Borgs ädla lifsverksamhet.
Direktör Seuerling hade vid sin död efterlemnat en rätt vacker förmögenhet, men huru enkan hus- hållade med sin andel, fick hon efter några år göra cession.
Hon bildade då en teatertrupp och begaf sig därmed till Finland, där hon i flere år for om- kring och gaf representationer.
V i d afresan kvar- lemnade hon i en familj i Stockholm sin blinda dotter Charlotte, och i denna familj kom mamsell Seuerling, då redan några och tjugo år gammal, att göra bekantskap med Borg, som då förberedde an- läggandet af sitt institut för blinda.
Öfverraskad af den unga blinda kvinnans intelligens och lysande naturanlag, beslöt han att göra henne till sin allra första elev och lät henne därför ock flytta hem till sig och blifva en medlem af hans familj.
Bland de många bref, som i kungl.
bibliotekets handskriftsamling förvaras från gamle kungl.
biblio- tekarien Gjörwell till hans begåfvade och vittra dot- ter fru Gustava Eleonora Lindahl i Norrköping, finns ett, hvari han beskrifver ett sitt besök 1809 i Borgs ofvan nämnda institut.
Och han talar däri om de märkvärdiga resultat, hvartill B. kommit med ut- vecklandet af sin elev m:ll Seuerlings intellektuella anlag.
» Född med syn — tillägger Gjörwell — » blir hon vid 4 års ålder vaccinerad i Jönköping, men högst ovanligt misslyckades denna eljes så säkra kur, koppmaterien kastar sig på hennes ögon och hon blir stockblind.
Hon är liten till växten, ser blek ut o c h ' är blygsam uti hela sitt väsen.
M:ll Seuerling hade den godheten att med blyertspenna skrifva några rader för att visa mig mekanismen af hennes — af henne själf uppfunna — skrifnings- manér emellan 2:ne messingslinealer.
Det är dessa rader, som jag här tillfogar och ber dig i synnerhet förvara. » • De hafva ock noga förvarats och finnas ännu i behåll, kvarliggande i brefvet till fru Lindahl.
D e lyda: Något vidlyftigare bar Gjörwell i ett bref till professor Sjöborg i Lund skildrat besöket i Borgs institut: En ädelsinnad medborgare, herr kongl.
sekrete- raren Per Aron Borg, har här i hufvudstaden för 2:ne år sedan inrättat ett institut för blinde och döfstumme, uti hvilket de undervisas och inöfvas uti både tanke-, snille- och arbetsväg, på ett sätt och med den framgång, att de kunna blifva de lyckliga- ste ibland människor, af naturen eller af tillfället så vanlottade.
Dessa elever hafva undergått offentligen anställda förhör och pröfningar, ibland hvilka sig dock förnämligast utmärkte den examen, som an- ställdes den 5 sistlidne juli och på Stora Börssalen, samt hvilken hennes Maj:t Drottningen behagade med sin höga och nådiga närvaro hedra.
A f alla eleverna har ingen gjort större framsteg än mamsell Antoinetta Charlotta Seuerling, som, på sitt fjärde år och uti kopporna, förlorade så alldeles synen, att hon nu är det man kallar stenblind.
Utom den färdighet, som hon uti fruntimmersslöjder vunnit och ökar, äger hon ovanlig hug för att lära både språk och vetenskaper samt förer pennan att skrifva en redig och läslig styl, författar äfven vers, sjunger och beledsagar dem med spel på harpa.
Då hon för en dag hade den nåden, att inför Hennes Kongl.
Maj:t visa prof härå, söng och accompagnerade hon på harpan desse af sig sjelf författade verser: Från min barndoms första dagar synen mig beröfvad var; först i dag mitt hjärta klagar öfver den förlust jag har: jag den sällhet icke njuter, att Dig, dyra drottning, se; men du hör den suck jag gjuter, ser min känslas rökelse.
Och igenom dessa blickar, slutna för en önskad syn, tårar bedjande jag skickar up til Honom öfver skyn, Han skal mina böner höra, gjuta ned välsignelse, som en Gud så säll Dig göra., som Du skapat lycklige.
Härpå fördes hon fram till Hennes Maj:t för att i underdånighet framlemna dessa, äfven med egen handstyl skrifne, verser; och då Drottningen här- vid nedlät sig til de nådigaste, tillika välgörande uttryck, blef mamsell Seuerling, utomdess uti hela sit väsende själfva blygsamheten, så djupt rörd öf- ver så mycken hög nåd, att hon svimmade.
En närvarande åskådare, krigsrådet grefve Gustaf Suoil- sky, på det lifligaste intagen af denna scene, för- fattade genast en sång, i underdånighet ställd till Drottningen, och uti hvilken det, i afseende på det nyss anförda, heter: Här den blinda sångmön rörd sig ter och af tacksamhet i vanmakt dignar.
.
.
Ännu en versifierad hyllning från Charlotte Seuer- ling till drottning Hedvig Charlotta — Borgska in- stitutets allra första beskyddarinna och som sådan utmärkt nitisk och intresserad — har bevarats för eftervärlden.
Bland nämnda drottnings å riksarki- vet förvarade papper finnes i original nedan följande lilla nyårshelsning, » från de blinda och döfstumma underdånigast genom blinda Charlotta Seuerling: » V i d nya årets första blick och första morgonrand, sågs nödens frälsta barn med glad förtjusning hasta i broderligt förbund förtroligt hand i hand att sig för Skaparns thron i stoftet tacksamt kasta.
I kretsen deras vän och trogne ledare steg in och böjde sig med andakt emot jorden.
G u d!
sade han och rörd mot himlen tecknade, Gud!
skydda hennes dar, hon som vår mor är vorden.
Den stummas blick var höjd, den blinda suckade — Du, dyra drottning!
var den bön, som hjärtat sände — till himlen trängde sig den svages rökelse — Och Gud för dina dar en lycklig stjärna tände.
Sorgen kom, och nattens tystnad och skymning brötos, och glädje oeh ljus intogo dess rum.
Hvad Borg sjelf tänkte om sin begåfvade elev framgår tydligt af hans redogörelse 1809 inför of- fentligheten öfver sitt instituts verksamhet.
Det he- ter häri: » Blinda Charlotte Seuerling har sedan senaste examen uppöfvat de då visade förmögenheter uti skrifning, tyska och franska språkens explikation och talande, äfvensom färdighet på zittra och harpa.
Och har hon i sistnämnda talang, äfvensom i tyska språ- ket, kommit därhän att hon kunnat informera an- dra däruti och därigenom själf mycket bidraga till sitt underhåll, Utom detta har hon börjat spela claver skrifva tysk språket, räkna med ziflior samt fått lectioner i naturlära och geografi, till hvilket ändamål en karta öfver Sverige är inventerad och brukad, där allt af blinda kan kännas.
H o n har äfven öfvat sin f a l l e r e t i skaldekonsten, i musiea- lisk composition samt i mechaniken, af hvilket isyn- nerhet presenteras en machin hon inventerat för att såsom blind kunna själf liniera sitt notpapper och skrifva sina kompositioner.
Hennes ringa fallenhet för fruntimmersslöjder, men outtröttliga och nästan ouppfylleliga benägenhet för etenskaperne hafva, sedan hon fått en öfversikt af de flesta literaturens grenar och isynnerhet fästat sig vid mathematiken och naturkunnigheten föranledt mig att bestämma henne till medicinen, genom hvilken hennes utkomst och verksamhetsbegär tidigare kan uppfyllas genom någon annan vetenskap.
Arrangementer äro också därtill gjorda, och hafva några om sin vetenskap förtjänte lofvat att bibringa henne de i denna ve- tenskap nödiga undervisningar. » a v a n Sedan Borg erinrat om, att ofvan nämnda hans plan ej borde förefalla » den upplyste » besynnerlig, samt hänvisat på exempel att blinda, t. ex. den be- römde engelske professorn Saunderson, kunnat hålla de grundligaste föreläsningar äfven i optiken och dömt mera bestämdt och skarpsinnigt öfver ljus och färger än de flesta seende samt varit med blotta fin- gerkänslan i stånd att skilja den ena färgen från den andra, yttrar han följande, för den tiden sä- kerligen djärfva ord: » Möter mig åter fördomen hos någon mindre upp- lyst eller åtlöjet af någon misstämd ärbarhet i an- seende till mamsell Seuerlings kön, så önskade jag att en gång floret fölle bort, som gör dem kortsynta nog för att icke finna, det könet orättvist är ute- slutet ifrån många sätt att gagna och förtjäna, hvar- till själfva naturen och deras lynne skapt detsamma.
Jag vill nu ej tala om att ganska mänga slöjder, hvilka med uteslutande rätt borde tillfalla kvinnan, nästan synas röfvade från henne; men äfven om flere vetenskaper, t. ex. chemien, botaniken, physi- ken, naturalhistoria, _ vitterheten och en stor del af informationsverket.
Ömhet vid sjukbädden, outtrött- lighet i vård, lätthet i lynnet, minne och penetra- tion, förenad med snarhet att se saken ur dess na- turligaste och sannaste synpynkt, se där kvinnans och läkarens hufvuddrag, oeh likväl hafva de nästan aldrig fått se tillsammans i en person.
Själfva om- ständigheten kväfver ofta ett önskadt begär om råd, och ett fruntimmer, som vore läkare, skulle åt värl- den återskänka många offer, som nu falla för den tysta blygsamheten.
Man tackar vanligtvis Försynen och oroar sig mindre, då ett familjestöd faller, om barnen äro söner; hvarför?
emedan gossen eger mera utsikter för sin bergning och sin utkomst; men den ömma moderns sista farväl till sina värn- lösa döttrar förbittras mångdubbelt af den smärtande tanken: hvad blir ert öde?
tiggarens eller tjänarens eller — här öfvergär henne en starkare rysning än dödens — förförelsens.
Hvilken stor välgerning vore det ej för mänskligheten, att med fördomars nedbry- tande skulle ljusna vårdarens sista blick på de efter- lemnades framtid!
Hvilken stark pelare i sedernas tempel, om man åt den unga flickans förstånd för- trodde en nyttig kunskap!
Hvilken minskning af armodets legioner, om man i hennes händer lem- nade en närande slöjd!
Vare dessa tankar mitt för- svar, för det jag bestämt min blinda eleve till me- dicinen! » Borgs plan måste dock stranda mot de ännu her- skande åsikterna om kvinnans plats och bestäm- melse i samhället; måhända — medgifvom det — var den väl ock med hänsyn till Charlottes blindhet väl mycket sangvinisk.
Aret därpå, 1810, lemnade Charlotte Seuerling Borgs institut och familj och flyttade åter till sin moder, hvilken med sin trupp vistades i Å b o.
En uppgift förmäler, att hon, ehuru blind, uppträdt å teatern och bl.
a. spelat en roll i komedien » Den betslade filosofen ».
Säkert är, att hon i oktober 1810 gaf en konsert i nämnda stad.
Sedan 1813 var hon med moder bosatt i Helsingfors.
Därifrån kal- lades hon till S:t Petersburg för att med sin erfa- renhet och sina råd biträda vid anordningen af ett blindinstitut i den ryska hufvudstaden.
Hennes mo- der följde henne dit.
Som erkänsla för det nämnda biträdet erhöll Charlotte Seuerling och hennes mo- der af d. v. enkekejsarinnan Maria Teodorowna en årlig lifstidspension af G00 rubel.
Efter moderns död, som inträffade i Helsingfors 1820, återvände Char- lotte till Stockholm.
Vi ha här ofvan anfört två prof på Charlotte Seuerlings vackra poetiska begåfning.
V i meddela ytterligare ett par.
Det ena ett litet poem » Öfver H r Kongl.
Secreter Borgs porträtt », hvilket poem i original ännu som en dyrbar relik bevaras af hen- nes välgörares åldrige son, direktor Ossian Borg, hvilken ock haft godheten att till Iduns julnummer lemna i afskrift detta alster af själsodling och tack- samhet: Dygden, mildheten och redligheten hufvuddragen uti bilden är — sanningen, förent med mänskligheten, visar styrkan af dess karaktär.
Ur dess öga himlens godhet strålar, visheten man på dess panna ser, i dess blick sig själens storhet målar, snillet skämtsamt på hans läppar ler.
Det andra en sång, hvilken länge i Sverige sjöngs till ackompagnement af klaver eller guitarr och flere gånger — i skillingtryck och visböcker, senast 1852 — trycktes, men väl nu är förgäten: Från det höga ingen stråle lyste.
Hemsk var natten, mörker omgaf mig.
Ensam stod jag och för mörkret ryste; törnbeväxt och ojämn var min stig.
Djup var natten, som sig kring mig bredde; vilse jag i öknen irrade; ingen vän mig öfver branten ledde; kring mig våldsamt stormen rasade.
I mitt kval jag ville söka döden, redan gripen af förtviflans hand; för att sluta mina sorgsna öden själf jag ville slita lifvets band.
Meteoren lik uti mitt hjärta hoppets stråle hastigt fladdrade, men försvann uti min djupa smärta.
Äter utan tröst jag i r r a d e.
.
.
Skall då evigt detta kvalda hjärta — så jag tänkte — sucka efter tröst?
Jag om lindring himlen i min smärta bad, men han var sluten för min röst.
Då, lik morgonrodnans första ljusning, ett eteriskt sken ur dimman bröt: Vänskap kom, och vid dess milda tjusning lugn och sällhet till mitt hjärta flöt.
* Den 25:te september 1828 slog hon upp blicken till de renare, klarare synerna ofvan jordlifvets töcken.
Birger Schöldström.
Stor i det lilla.
ter i det lilla — då du fylla skall din plikt såväl s©m någen Kär i världen.
3 hemmet kvinnan verke, hennes kall är r 6 S 6 r så i magra arbetsvärden.
©ch skapar du åt den du älska lärt ett paradis bland splitet, midt i stri= den • — att då du lefvat, det var lifvet värdt, 6ch segerlönen den är hjärtefriden.
T i l l Iduns l ä s a r i n n o r, Med detta julnummer sänder Redaktio- nen Iduns alla läsarinnor de varmaste önskningar om en angenäm och lycklig jul.
På samma gång tacka vi för det ständigt ökade förtroende, som kommit oss och Idun till del.
Vi kunna endast försäkra, att vi hvad på oss ankommer skola söka att värdigt motsvara detsamma.
Och med fast föresats att göra tidningen bättre och värdefullare allt efter den uppmuntran, den röner, afsluta vi Iduns tredje årgång.
Hvad det nu föreliggande julnumret an- går, så hafva vi, då det ju är svårt att just till det numret finna ett lämpligt por- trätt, i stället sökt bereda en liten omvex- ling för ögat genom att i texten inflicka några små teckningar, utförda af de väl- kända konstnärerna fru Jenny Nyström- Stoopendaal och hr Viktor Andrén.
Här- med har naturligtvis, såsom lätt inses, in- galunda varit vår afsikt att ingå i täflan med öfriga illustrerade jultidningar.
Däre- mot hafva vi hvad texten beträffar samlat omkring oss en både god och talrik medarbe- tarestab, hvars här införda alster säkerligen af alla skola läsas med odeladt intresse.
Vidkommande för öfrigt tidningens plan för framliden torde vara öfverflödigt nämna, att Idun äfven hädanefter kommer att re- digeras i samma erkändt goda anda som hittills.
Intressanta berättelser och novel- ler — vi framhålla särskildt flere utmärkta sådana från Iduns senaste pristäfling — skola omvexla med allvarligare uppsatser i ämnen, som röra kvinnan och hennes verksamhet i oeh utom hemmet.
Och de praktiska rönen och råden skola ej bli färre än hittills, och för att göra dessa riktigt praktiska och lätt tillgängliga när som helst, ämna vi vid slutet af hvarje år- gång bifoga ett särskildt sakregister, upp- rättadt i alfabetisk ordning och med hän- visning till den sida i årgången, där den eller den saken finnes omnämnd.
Först härigenom blir denna afdelning en verklig hjälpreda för kvinnan, af hvilken hon snart sagdt i alla förhållanden kan hafva nytta.
Att Iduns kvinliga porträttgalleri skall fort- fara faller af sig själft.
Goda förmågor komma för öfrigt att medverka på alla områden.
Då de två afdelningar, för hvilka väl fler- talet kvinnor i allmänhet mest intresserar sig — klädedräkten och handarbetet — voro alldeles för vidlyftiga för att, i fall de skulle göra afsedd nytta, få plats i själfva Idun, beslöto vi uppsätta ett särskildt organ för dem.
Så tillkom Iduns Mode- och Mönstertidning, hvilken nu tillryggalagt sin första årgång och under densamma för- värfvat sig ett förtroende, som nära nog kan jämföras med det, Idun själf vunnit.
Den har nämligen redan hunnit till de flesta hem, där Idun läses.
Den torde ock förv tjäna det för sitt rikhaltiga och väl valda innehåll.
Vi bedja våra läsarinnor för öfrigt taga noga del af den å annat ställe i detta nummer införda annonsen om Idun och Iduns Modetidning.
Under förhoppning att till det nya året ej blott åter få möta alla våra hittillsvarande läsarinnor, utan att dessa ock skola draga många nya med sig, tillönska vi eder ännu en gång: en glad och angenäm jul!
Redaktionen.
Några ord o m handarbete oeh om böcker.
af Cecilia Wsern.
j [=| r^r et kan tyckas väl sent att i julnumret komma och tala om handarbete — ett L ämne, som kunde haft aktualitet på höst- sidan, när det för kvinnovärlden gällde att be- stämma hela raden med julklappar till släkt och vänner.
Hvem känner dem icke dessa öfverläggnin- gar om hvad man skall kunna hitta på — som de icke hafva förut — till far och mor och mormor, hvilka alla sätta så mycket värde på dessa bevis på deras älsklingars flit; till tanter, som man måste krusa litet, till snälla farbröder, som man vill bevisa sin tacksamhet, till bröder, kusiner och vänner, som man är van vid att gifva något litet handarbete i ut- byte mot deras bok eller presentkort på hand- skar eller hvad det nu är, som de bruka upp- vakta med.
Och resultaten, hvem känner ej dem?
Efter mycket hufvudbry slutar man med att i förtviflan gifva fruarna en ny dyna ellor soffskyddare — som af många af dem genast pietetsfullt lägges in till den öfriga samlingen i linneskåpet eller kamfertskistan — då det ju är » synd att sjaska ned den snälla flickans vackra arbete ».
Å t de äldre herrarne syr m£a pallar, som de sparka undan, stolöfverkast, som förarga dem genom att ramla ned, just när de kommit sig i ordning i hvilstolen, och annat sådant mera.
Åt de yngre, som man icke vill låta sitta alldeles lottlösa på julafton, köper man hos korgmakarn eller i tapisserihandeln någon ful och opraktisk borsthållare, kraglåda, frimärksask eller plånbok och tror sig förläna dessa något ästetiskt eller handarbetadt värde genom att förse dem med några tungor eller en liten remsa broderadt kläde eller med ett instucket monogram.
Och herrarne kunna ändå prisa sig lyckliga, om de slippa en un- derhaltig klädesborste med broderad rygg eller en penntorkare, languetterad med silke, som fastnar i pennspetsen, och försedd med ett för- gyldt handtag i form af ett fågelbo med små kulörta ägg.
Och julbrådskan sedan, hvilken människa med sundt förnuft har ej försökt att predika mot den?
Litet julfeber — ett eller annat litet nattvak för att lacka in eller hinna julklappar färdiga hör till stämningen — i synnerhet när bröder och kusiner äro med om att skrifva vers och koka kaffe i smyg.
Men icke den kroniska julfebern, som brukar inträffa redan i början af december, med obarmhertigt jäk- tande, upprepade nattvak och ofelbart därpå följande bleka kinder och förstörda nerver.
Och allt detta för att åstadkomma resultat, som icke en på tjugu sätter eller kan sätta något verkligt värde på, sedan känslostämnin- gen på julafton väl är öfver!
— Men hvad vill man göra, frågar man.
Icke kan man väl heller gå och köpa julklappar till tanter och kusiner?
Ånej, kanske icke till alla.
Men man kan bestämdt betydligt inskränka de sydda julklap- parnes antal.
Hvarför skall man envisas tro, » att man visar mera vänlig omtanke » genom att sy en onyttig sak än genom att köpa nå- got, som man kunnat se — om man gjort sig litet möda att se efter — att mottagaren skulle ha nytta af?
Nog skulle unga fruar göra hvar- andra mer glädje sinsemellan genom att på utstyrselmagasinen köpa nätta moderna små- ^
IDUN 1890 TI - \ y GJFE » A U 1 r.
I ... I-.IA SFÄ3G- ?K Moderata e - L - - 4- V - J^ -.
- „ •• O ... - ;!
- - I.
.. « -- • ^ „J„ ^ ^ F, 5^ Ä^ ?|&gt; V A L B O R G trantjuillo.
; .... .. i; / &lt; 1 i, ', ' t \ &gt; — ±4 * 2 — —; P _ C A U L I N.
1 » » ~a * m d i m ^ ^ » — i S Ö T •0~ * * • - 0-0-0-0-^0-0- f ii fl * - 0-s~ - » — f-i I ' I 15 legato.
J — I — I — I - 4 4 ds * T F - R » ' / " • a * I I J I I I v " Et T — N - fr t — P- 3 d tempo - # - R- # F- P R A I T un poco rit I.
.
1 — » IL I 1 M-0 &amp; --- 0 R &gt; » « « _ * =±ZTZZ±Z * * 11 — — I M ™™R™ I I I J I — I — I I!
—!
- P %-0- I h mc Z 7 -, 0 * • un poco - ±- largamenfe.
I .•a- » I - 1 — o •&gt;• .. # - - 07 » 1 K • — « — » — » 1 x - ff P B T ^ J- 1.
_ ^ W tit R ^ w v ~ 3.
« TF ' ' 0 ^0 tempo.
=1 = T R T = ± r TI * - 5 3 1
pjäser till middagsbordet, än genom att sy dumma och dyra soffskyddare af plysch och silke — hvilka ofta äro dyrbarare och ömtå- ligare än tyget på soffan, som de äro afsedda att skydda?
Ja t. o. m. åt de » svåra » her- rarne vore det nog icke så krångligt att hitta på något, som de skulle kunna ha glädje af, om man bara lade sig vinn därom.
Man be- höfde blott under någon förevändning gå upp i deras rum, oeh ' ett snabbt kvinnoöga ' skulle säkert genast få idéer till julklappar.
Luckor och brister i utstyrseln hos den ene, som ej hade sinne för trefnad — handduken hängd öfver spjällsnöret, gardinerna hopknutna med linneband, ljusstaken använd till askkopp och pennskaftet till pappersknif, fars och mors porträtt i urblekta plyschramar.
Hos den an- dre tydliga bevis på smak för blommor eller prydlig ordning eller rentaf på någon liten samlarvurm.
Hos alla bestämdt någon möjlig- het att genom en väl vald, köpt småsak visa mera verklig vänlighet än genom att sy ett litet dumt broderi på en skräpande, oanvänd- bar sak.
Man vet ju också, huru det ofta går till med dessa smärre julklappar.
Idkar man någon liten handaslöjd, som träskärning t. ex., är allt godt och väl.
Annars uppskjuter man gärna i det längsta tanken på dem, kan ändå » intet hitta på », utan går rådvill till tapisseri- handeln.
Inte tycker man just om de omöj- liga ' rök-bord ' eller vidunder af öfverklädd papp eller förgylld korg, som man bjudes på, som » lämpliga för herrar ».
Men ju längre man väljer, dess svårare blir valet, och slutli- gen köper man hvad som helst bara för att » komma ifrån det ».
Och syr det sedan fär- digt under brådska och undertryckt hat till hela julklappsväsendet, så olika som möjligt de kärleksfulla tankar, som en sydd julklapp anses representera.
Vill man sy, och börjar man i god tid, så att man har tid att tänka sig för, skaffa ma- terial o. s. v., finnas nog områden, där man med litet kvinlig händighet kan göra glädje.
Åt sprätten kan man brodera namn på en fin näsduk, åt den ordentlige sy ett borstställ af engelskt linne, åt jägaren sticka mjuka strumpor.
Man skall bara komma ifrån den föreställ- ningen, att sådana reella saker eller ett par timmars ordentligt arbete på symaskinen ha mindre värde än ett litet broderi, eller att nå- gon enda förnuftig karl tycker mera om att få en skopåse på tunnt linne, med ett stort monogram och en sko i brokiga silken, än att få två eller tre sådana af groft linne, märkta med namn i korsstygn.
Eller öfverhufvud taget från föreställningen, att dessa opåkallade garneringar, rosetter och krams ha något det minsta ästetiska värde.
En strut af silfver- bronserad papp t. ex. är ju en praktisk och lätt åstadkommen papperskorg, och en målad vallmo eller annan blomma bidrager onekligen att pryda den.
Men ett rysch eller en rosett af skära band äro bara till förargelse — både för städerskan och — det ästetiska sinnet.
Icke skall man heller lefva i den illusionen, att julkapparne i allmänhet falla sig nämnvärdt billigare genom att förfärdigas hemma.
Jo, om man är ett geni i smått i fråga om uppfinningsförmåga eller händighet.
— Men huru många äro väl det?
Med de praktiska, sydda sakerna brukar det vara ömsom: än kosta de lika mycket, som om man köpte saken färdig, sluppe bråket och ginge miste om tillfredsställelsen att ha gjort den helt och hållet själf — som ju alltid bör väga något.
— Ån är det uträkning med att göra- dem hemma.
Om alla de opraktiska, stillösa sakerna kan det nästan gälla som regel, att de bli dyrare än en praktisk färdigköpt sak, afsedd för samma ändamål.
En broderad plyschram — kanske i form af en palett med två korsställda hille- barder till stöd, som en ram jag sett — utan att någon kunnat upplysa mig om, hvad dessa fantasier kunde ha gemensamt med porträttet i ramen eller med de påbroderade liljekonval- jerna och rosenknopparne i hörnet!
— en så- dan ram kostar mycket mera än en vida mer tillfredsställande, rät och slät metallram eller slipad glasplatta.
En virkad och bronserad korg — hvartill fordras, utom virktråd, färger och kulörta band till att träda genom handtaget, en ställning från bleckslagarn — blir minst lika dyr som ett vackert litet blomglas.
Och det ena fägnar ögat, det andra — bär blott vittne om ' mycket arbete '.
# * * Så fort arbetet är konstnärligt, förfalla alla anmärkningar.
Allting vackert har sin egen rätt att vara till.
Man borde helst vara säker på, att föremålet är vackert och arbetet konst- närligt.
• Men härvidlag går det icke an att vara för sträng.
All konstflit är i och för sig en sådan glädje för den, som utöfvar den, en sådan uppfostran för öga, hand oeh sinne, en sådan sund och uppfriskande sysselsättning — eller förströelse — att man ej får ta det så noga, om alstren bli litet dilettantmessiga.
Men äkta skola de vara; ej till den viktigaste fjär- dedelen ' afslutade ' af lärare eller handtverkare.
Och helst icke alltför oskäligt dyra att pro- ducera.
Till konstflit höra naturligtvis äfven artistiska broderier på linne, silke, kläde, sammet eller hvad det vara må!
Handarbetets Vänners oför- trutna sträfvan att återupplifva smaken för dem, ge litet mera stil och skönhet åt våra handarbeten, har ju ock redan haft välsignelse- rika följder.
Skall man sy en soffdyna, går man åtminstone icke och köper en färdigsydd krans violer i filosellsilke eller tre hundar vid en balustrad i glaspärlor oeh låter ' arbetet ' se- dan bestå i att fylla i botten med mörkt se- firgarn.
Men H.
V:s bana har ingalunda varit en dans på rosor, och ännu ha de ej hunnit uppfostra sin publik vare sig till lydnad eller till själfständig smak.
Så de bära ej ansvaret för alla de stora tunga soffskyddarne, broderade med ullgarner på yllestramalj, hvarken stil- riktiga eller originella, hvilka snart bli lika odrägliga, som de virkade antimakassarne.
Ej häller är det deras fel, att landet öfversväm- mas med all denna ullighet.
De bjuda ju — numera — på utsökt vackra förebilder i till- talande stilarter — ståtlig renässans, praktfull barock och yppigt förtjusande österländsk stil m. fl.
— till sådana rent konstnärliga arbeten som silkesbroderi, plattsöm, guldstickeri m. m.
Men allmänheten fortsätter att föredraga sina stora ylleskynken och vill ej inse, att där ligger mer skönhet och värde i ett enda förnämt och klart sydt ornament i guldtråd på sammet än i många alnar fula korsstygnsbårder.
* - • * *.
.
.
- ' c.
• V * • Och nu till en annan fråga, som jag hittills skjutit undan, — - den om böcker.
Det är allmänt bekant, att skriftställarbanan i Sverige endast bjuder ett knappt lefvebröd.
Publiken hos oss är så liten, invänder man.
Sanningen är, att den är mycket mindre, än den behöfde vara.
Man läser nog gärna de ' nya böcker ', som göra uppseende eller rekom- menderas af literaturens vinprofvare-tidnings- anmälarne.
N.
B. om man kan få låna dem af någon vräkig ungkarl, som är nog lätt- sinnig att ge ut pengar på böcker.
— Mäng- den aktar sig noga för en sådan vidlyftighet.
Det finns ju så många roligare sätt att bruka sina pengar, exempelvis att ha en öfverflödig maträtt till supén eller en extra vinsort till middagen.
Och att yrka på reform i detta fall tror jag tills vidare vore förspilld möda • — huru lifligt man än må vara öfvertygad om, att litet mindre barbariskt öfverdåd i mat och dryck icke skulle vara till men för ett förfi- nadt sällskapslif.
Men — skulle man icke kunna öfverlemna åt herrarne själfva att förse sig med (praktiska) tändsticksställ och (bruk- bara) portföljer och i stället använda de kronor och ören, som man vill anslå åt dessa små vänlighetsbetygelser, i bokhandeln.
Där finns numera rätt mycket att välja på, i öfversätt- ning eller svenskt original.
Och äfven om man icke är road af skönliteratur, torde väl desse unge män ha lika mycken glädje af att under juldagarne få litet reda på hvad exempelvis hr Landin har att berätta om Argentina eller De Amicis om Oceanen som af att få ett af of- vannämnda mer eller mindre skräpande oting.
— Endast härigenom skulle man kunna ge en afsättning och omsättning åt literaturen för dagen, som skulle inverka högst betydligt på skriftställarnes ekonomiska ställning och på lusten för läsning i allmänhet.
Lusten för läsning och själfbildning står hos flertalet af svenska kvinnor alls icke i sam- manhang med deras ofta goda naturgåfvor.
Och i detta fall försöka de att göra sin lojhet och brist på intresse till en dygd.
Man har » icke råd » att köpa böcker och » icke tid » att läsa.
Men till stora, tidsödande, dyrbara handarbeten finner man både tid och pengar — året om och icke blott emot jul — och den anses för synnerligen flitig och aktnings- värd, som bredvid sitt husliga arbete frambrin- gar mest i den vägen.
Men skulle då icke unga mödrar göra mera nytta i världen genom att köpa en bordduk till salongen för / af den summa, som ett stort arbete skulle kosta, och egna resten af sina sparpengar och hela sin fritid åt att läsa sådant, som skulle kunna hjälpa dem att först förstå de fina barnasjälarna och med berättelser sysselsätta de ifriga barnasinnena, samt sedan ha något begrepp om de spörsmål och under, som sysselsätta ynglingen och flickan.
Grubbel och oro ligga i luften och gripa sinnena mera för hvarje dag.
De barn, som ännu äro lyckliga och små, få om tio år svåra gåtor att brottas med.
— Och ve den mor, som då sitter främ- mande för dem öfver sitt stora handarbete!
1 3 * * * Om denna lilla uppsats varit lämplig för ett julnummer vet jag ej.
För min del skulle jag vara nöjd, om jag med dessa rader kunnat förmå en enda kvinna att icke blott uppskjuta, utan helt och hållet inställa besöket i tapisserihandelns ' galanteri ' - afdelning, och att i julklapp af sin man önska sig någon värde- full bok i st. f. det öfliga » planschverket för förmaksbordet ».
MAN EVIGT.
JAG; SADE » DET » MEN MIG, ÄR ATT MÄNNEN MÅHÄNDA ATT KVINNORNA DET ÄR ALLDELES VISST. » KUNNA MÖJLIGT », KUNNA K.
HATA SVARADE ÄLSKA EVIGT, Herloffsohn.
IDUN 830 J u l e n på landet för 4 0 år sedan.
Tecknad ur minnet af Mathilda L&amp;nglet.
(Forts, och slut fr. sid.
676.)
Yl jusen åstadkom mos så, att man köpte lÅi den tjockaste vaxstapel, som stod att få, skar den i lagom långa bitar och band med tråd fast dessa i granen.
Våra prostgårds- flickor, som voro hvad man kallar påhittiga, satte öfverfullt med ljus i granen, men på- tände blott ungefär hälften; när dessa brunno ned, påtändes de återstående, och så räckte härligheten dubbelt längre.
Därute i köket hade den stora trebenta grytan redan klockan åtta på morgonen blif- vit satt öfver elden.
Här kokade nu jul- skinkan, ett stort stycke rimsaltadt oxkött samt icke så få alnar kött- och fläskkorf.
Den färdigkokta skinkan upplades på ett ofantligt fat och ställdes midt på det dukade köksbordet såsom skådorätt, ty ingen kunde ens i tankame gilla ett sådant illdåd som att röra skinkan förrän juldagen, då hon, glacerad, garnerad och försedd med af pap- per utklippt manschett, åter visade sig.
Ofantliga högar af bröd, väldiga skifvor af limpa, siktbröd och hvetebröd lågo upplagda på fat; tillbringare med färsköl och dricka stodo mellan faten, och af köttet och korf- ven var något uppskuret och framsatt.
Klockan half ett samlades tjänstfolk och herrskap i köket, lille Karl läste bordsbönen och så börjades » doppningen ».
Hvar och en beväpnade sig med en tvåstänglad stål- gaffel, högg därmed en brödskifva och gick till spiseln, där den stora grytan stod och puttrade öfver en glödhög, framdragen så långt som möjligt på hällen.
Brödet doppa- des nu i det feta, salta spadet, där skinkan m. m. kokat, och förtärdes med god smak af både gamla och unga.
Emellanåt för- friskade man sig med ett glas färsköl eller varierade måltiden med en bit korf och litet senap till det flottiga brödet.
Men bra mådde man, magkatarr hörde man aldrig ta- las om, och sur limpa och fläskspad ansåg man som en läckerhet.
Någon annan middag bestods ej, men un- gefär en timme senare fick man kaffe med dopp, och nu sparades ej på saffransbrödet.
Sedan tändes » julbrasan » i salen, och om- kring denna samlade sig nu barnen, medan far och mor i ett annat rum » lade in jul- klapparne ».
En ljuflig doft af lack och granbarr spred sig i rummen och fyllde med längtan och hopp de ungas hjärtan, där de sutto vid brasan och med sagor och samtal sökte fordrifva tiden.
När brasan brunnit ned, kom prostinnan ut i salen och tillsade flickorna att tända ljus.
Tjänstfolket inkallades, en af flickorna satte sig vid pianot och » tog upp » en jul- psalm, de öfriga stämde in, och detta var högtidens början.
Måhända klingade sången inte så rent, antagligen » detonerade » den ena och andra, men alla kände sig andäktiga och högtidligt stämda, och detta var j u huf- vudsaken.
Efter sångens slut önskade pro- sten alla de närvarande » god jul och Guds frid och välsignelse ».
Därefter utdelades tjänstefolkets julklappar, som mest bestodo af förkläden, halsdukar, strumpor och vantar.
Någon, som tjänat någon längre tid, kunde väl få en liten sjal eller ett » kjoltyg », men sådant hörde till un- dantagen.
Drängarne fingo ett par riksdaler, eller högst en » tvåabanko » i julpengar.
Därefter tändes julgranen, och sedan den behörigen beundrats, brötos julklapparne.
De smala vaxljusen brunno snart ned, men då tändes i förmaket de tjocka, hemstöpta gren- ljusen, och man slog sig ned därinne, trak- terade sig med äpplen och nötter, pepparka- kor och fikon, tills klockan slog åtta, då kvällsvarden framdukades.
Var middagen enkel, så var kvällsvarden så mycket öfverdådigare.
Först lutfisk, hvit och dallrande med mäktig, hvit sås; så ris- grynsgröt, i timmar kokad i oskummad mjölk; därefter oxstek och stekt svinrygg, som det då hette — nu kallas det fläskcarré — och sist en stadig smörtårta med sviskonfyllning.
De funnos, som åto af alla dessa rätter och inte mådde illa ändå!
Julkvällen gick man tidigt till sängs, ty julottan började klockan half sju, och senast klockan sex skulle ljus brinna i alla prost- gårdens fönster, på det att äfven de till kyr- kan först anländande skulle se, att man icke där försofvit sig.
Kyrkan låg tämligen nära — man gick dit på mindre än tio minuter — men till julottan skulle alla åka.
Pro- stinnan blef hemma och vaktade elden och snoppade ljusen; alla andra skulle till kyrkan.
Denna låg på en kulle, och en hög präk- tig stentrappa ledde från uppkörsvägen dit upp.
Det var roligt att stå däruppe i den tidiga, mörka morgonstunden och höra bjäl- lerklangen från alla håll.
Då och då syntes ett rödt sken blänka fram öfver snön — det var herrskapet från » bruket », de åkte alltid till julottan med tända bloss och fack- lor.
Uppför trappan tågade damer i pels- verk och flor, bondgummor i styfva hemväfda ylleklädningar och doffelkappor, torpare i vadmalsrock och herrar i lifpels, rödkindade tjänstflickor och bleknosiga mamseller om hvarandra och strömmade in i den upplysta kyrkan.
Dennas eklärering åstadkoms me- dels sammanskott af ljus, tjocka, hemstöpta talgljus, som mera enkelt än smakfullt ned- stuckos i för ändamålet i pulpiturernas skil- jeväggar borrade hål.
I de stora kronorna i taket brunno också talgljus, men på altare och predikstol funnos stearinljus, skänkta af socknens herrgårdar.
Klockaren, som var ett slags » skjön-aand », hade med lock och pock åstadkommit en » dekoration » på altarväggen, bestående af en hög spetsig båge, fullsatt med ljuspipor, däri stearinljus brunno, allt- sammans bekostadt af kyrkans kassa och allmänt förklaradt såsom varande » grufligt vackert ».
Och när ljusen brunno, såg det nog bra ut, men då de tomma piporna på den hvitmålade ställningen sedan året om sutto där och gapade, var det just inte så till- talande.
Andedräkten stod som en rök därinne i kyrkan, och de osnoppade talgljusen brunno med sömnigt sken genom dimman.
Kallt var det, nästan som ute, ty uppvärmda kyr- kor hade ingen då hört talas om — icke på landet i hvarje fall — och dessutom stodo kyrkdörrarna mest hela tiden öppna.
Men ingen tänkte just på dessa obehag, och när den förutnämnde klockaren, som utmärkt " väl spelade orgel, tog upp den härliga psalmen: » V a r helsad sköna morgonstund », uppsteg i alla dessa enkla, hederliga människors sin- nen en så andaktsfull stämning, att den i och för sig var en gudstjänst.
Predikan var kort — samma prest skulle ju hålla en gudstjänst till, så fort ottsån- gen var slut.
D e flesta åkte hem då, och bland allmogen började nu den vildaste kapp- löpning, ty det var afgjord sak, att den, som först kom hem från julottan, skulle först få det kommande årets skörd inbergad.
Klockan tio var högmessan slut.
En stund senare kom prosten hem, vanligen med kyrk- värdarne i sällskap.
I detsamma han steg inom salsdörren, påtände prostinnan » glög gen », en blandning af rom eller arrak, soc- ker och russin, som alltid om juldagen skulle vara redo vid frukosten.
Den stod där i en kopparkastrull, blank och röd som solen, och brann med en blåaktig låga, och det hela tog sig mot den snöhvita duken och det inbjudande frukostbordet ganska väl ut.
Till denna frukost hörde ovilkorligen pressylta och grisfötter.
Sedan juldagsmiddagen med surkål och skinka blifvit afäten, var den, så att säga, mera officiella delen af högtiden förbi.
An- nandagen var det för det mesta » julkalas » på något håll i bygden och sedan under » mellandagarne » och ut på nyåret, så länge » julmaten » räckte, höllo också julkalasen i.
Till dessa hörde alltid dans, danslekar och andra lekar, och både gamla och unga voro med om att » skära, skära hafre », fria på narri, m. m.
Nästan hvarje familj hade ef- ter själfva juldagarne hos sig några gäster, släkt och vänner, hemlösa ungkarlar o. s. v., som ökade den vanliga kretsen.
Nöjena voro anspråkslösa, men sinnet var lätt och gladt, och ehuru just ingen talade om » lifsglädje&gt; — sådant föll j u af sig själf — så visste ej häller någon, att det ens fanns något, som kallades lifsleda.
Litet finare kunde det hafva varit — myc- ket finare är det nu — men roligare, gladare, lyckligare juldagar — • se det kan omöjligen finnas!
Julen i England.
Skildrad för Idun af Anna Fleetwood-Derby.
^jj^Tvad som här först kommer en att märka, &lt;U, I att julen är i annalkande, det är ejjul- klappar som i Sverige, nej — det är något mera prosaiskt, de stora upplagen af russin, korinter, kanderade pomerans- och ci tronskal m. m. i kryddbodarnes fönster, redan i början af november.
Detta är en vink om att tiden nu är inne för att rusta i ordning plumpuddingen, eller, som den här kallas, » the Christmas Pudding » (julpuddingen).
Och ett rätt stort arbete är det.
Alla russin skola » stenas » och skäras i 3 å 4 delar, korinterna rensas, och deras små stjälkar plockas bort; de kanderade skalen, mandeln och citronskal skela skäras i mycket små bitar, mjöl, brödsmulor och kryddor tillvägas, njurtalgen hackas, och allt blötas med ägg och gammalt öl samt rö- ras om mycket väl, och framför allt: af alla, familjemedlemmarne — till och med minsta » baby » — ty det bär lycka med sig.
Julaftonen och julklapparne äro ej här som i Sverige, så att säga, julens medelpunkt, utan det är för » the Christmas Dinner » (juldagens middag), som tillredelserna egentligen ske, och mot hvilken de flesta se som mot festens glanspunkt.
Veckan före jul börja slaktare och fågel- handlare att behänga sina öppna bodar — både innan och utanför — med otroliga mas- sor af sina varor.
De förras präktiga får,
kalfvar och oxar äro utstyrda med den mest egendomliga ståt af bandrosetter, pappersblom- mor samt guirlander och knippor af grönt, framför allt af hollyn med dess vackra röda bär.
Och fågelbodarne!
Hvilken ofantlig mängd af vild fågel, kalkon, fasaner, höns, ankor, gäss m. m., äfven ordnade med grönt och band.
De trenne sistnämnda slagen tillhöra i allmänhet de mindre bemedlades julmiddag, medan de förra, jämte biff, utgöra » les pieces de résistance » på de rikas ymniga bord.
Hela husgafveln, ofvan och på bägge sidor om de vida, öppna ingångarne, samt väggar och diskar innanför, äro öfverfyllda med rad öfver rad af dylikt fjäderfä.
De äro mestadels f. d. befjädrade, ty nästan alla äro plockade, och inga säljas med fjäderklädnad och innanmäte.
Julklapparna spela, som sagdt, föga roll i England.
Presenter gifvas visserligen i famil- jer, där barn och ungdom finnas — hvarje medlem ger en julklapp till hvar och en af de andra — • men de äro sällan arbetade af gifvaren själf, utan köpta färdiga.
Bodarne öf- verbjuda hvarandra därför i rikt och prydligt utställande af eleganta och lockande varor; i synnerhet om kvällarna förete de ofantliga bod- fönstren en strålande och vacker anblick.
Ut- om prislappar gifvas uppgifter sådana som: » Christmas Presents », » Useful Xmas Gifts » e t c, motsvarande de svenska anvisningarna: » passande för julklapp », o. s. v. Många bodar anordna särskilda afdelningar, kallade julbazarer, för allt hvad i småsaksväg kan lämpa sig för julen.
Utdelningen af julklappar sker juldagen; någon gång på aftonen, men i allmänhet för barn på så vis, att dessa aftonen förut upp- hängt sina strumpor på sängstolparne i förvän- tan, att de under natten skola fyllas af Sankt Klaus (julgubben), barnens sanne vän.
De små äro ej sena att på julmorgonen undersöka, hvad den snälle Klaus — i pappas och mam- mas person — • har stoppat in i deras strumpor.
Julgranen, som infördes i England af prins Albert af Saxen-Coburg Gotha (drottning Vic- torias gemål) är numera ganska allmän, och man ser hvarje år ett ökadt antal däraf utan- för blomster- och frukthandlares bodar.
Alla — från de små af / meters höjd till de 2 ä 3 meter höga — säljas med rötter i kruka.
De odlas i stor mängd af trädgårdsmästare på lan- det, men trifvas ej länge i Londons rökiga luft.
Med frukter, glitter och grannlåt klädas de i hemmen och tändas på juldagsaftonen.
x 2 Det är en gammal sed, att rummen skola dekoreras med holly, lager och annat vinter- grönt, hvarpå England ur så rikt.
Detta sker på julaftonen, och är det isynnerhet alla taflor och större vaser, som prydas på detta vis.
Då upphänges äfven — oftast i en dörröpp- ning — en bundt mistel, oeh en gammal tradition tillåter en herre att kyssa den dam, som oförsiktigt ställt sig därunder.
Med det intresse, hvarmed de flesta här om- fatta sin kyrka, är det helt naturligt, att kyrko- dekoreringen medels grönt och blommor, vid julen och andra högtider, här vunnit den all- männa spridning och tagit de storartade dimen- sioner, som nu är fallet.
Ett par söndagar förut tillkännagifves, till hvilken dag blommor och grönt skola vara insända, och under de yngre presternas (» the Curats ») ledning utföres dekoreringen af församlingens unga damer och äfven herrar.
I koret ordnas ståtliga blom- grupper, pelare och balustrader lindas med guirlander, men rikast klädas altaret, predik- stolen och dopfunten.
Julaftonen på kvällen oeh under juldagen hållas gudstjänster i de flesta kyrkor — dock ej i alla, ty » dissenters ».
erkänna ej andra helgdagar äu söndagarne.
Vid julaftonens korta gudstjänst sjungas i st. f. de vanliga hymnerna några af de gamla » Christmas Carols ».
Dessa, stundom blott hälft religiösa, sånger sjungas och spelas också både före och efter jul om nätterna af kringvandrande sångare och musi- kanter.
Äfven fattiga barn gå omkring om kvällarne och sjunga sina » Carols » utanför in- gångsporten (» or the doorstep ») för att belö- nas med ett par pence.
De nattliga musikan- terna infinna sig efter jul för att anhålla om » the Christmas B J X (julpengar) for the waits », som de kalla sig.
På landet bibehålles ännu å några orter det gamla bruket att under glädje och gamman draga hem från skogen » the Yule log », ett stycke af en trädstam, som skall brännas som julbrasa under juldagen.
Bokmarknaden öfverflödar på julböcker, och alla de mångfaldiga magasinen och illustrerade tidningarna ha sina julnummer.
Julkort äro ännu mycket i bruk, och till den grad är po- sten anlitad vid denna tid, att Londons » ge- neral post office » då måste öka sin kår med 3,000 extra män.
På flere af Londons teatrar ges stora jul- pantomimer, egentligen talpjäser med sagor till motiv och féeriscener, öfverdådigt dyrbart och storartadt uppsatta samt en » great attraction » både för unga oeh gamla.
.
Mot barns uppträ- dande i dessa har från flere håll en stark op- position varit rådande.
Ett parlamentsbeslut förra året tillstädjer dock barn i pantomimer » under vissa lämpliga vilkor ».
Till.
julmiddagen samlas, så vidt möjligt, alla familjens medlemmar från när och fjärran.
Det gamla bruket att servera ett vildsvinshufvud — numera representeradt genom ett vanligt svinhufvud — fullföljes ännu på stora herre- säten och vid några af Oxfords » colleges ».
Hufvudet är prydt med en grön guirland, en citron är instucken i det öppna gapet och på ett silfverfat bäres det in med högtidlig ståt af » the butler » (munskänken), hvilken på ömse sidor åtföljes af betjänter, bärande brinnande vaxljus.
Denna ceremoni helsas af bordsgä- sterna med en » carol », på engelska med la- tinskt omkväde.
När plumpuddingen ställts på bordet, tillkommer det den yngsta familjemed- lemmen att däri placera en bärrik hollyqvist, allt under samtligas lifliga handklappningar.
Annandagen är ej kyrklig helgdag, men en af årets 4 » Bankholidays », stiftade på banki- ren, Sir John Lubbock ' s, förslag, för att ge fridagar åt den öfveransträngda affärsvärlden.
Dagen kallas » Boxing-Day » efter den, gamla seden, att på den dagen i » boxes » (lådor) ut- delas gåfvor till de fattiga.
Dessa » boxes » bestå numera i drickspengar, och slaktare- och bagardrängar, mjölkbud, tidningspojkar, lykt- tändare m. fl.
infinna sig denna eller följande dagar för att få sina » Christmas Boxes ».
Men hvad som mest utmärker julen i Eng- land är dock ett ständigt växande deltagande för nödställda likar.
De otaliga barmhertig- hetsinrättningarna sända före jul omkring sina upprop om hjälp, och stora summor fela ej att inflyta. '
» Christmas Dinners » och » Teas » samt förlustelser af mångfaldiga slag gifvas i all synnerhet för ålderstigna och barn.
Alla föreningar, alla hospital, arbetshus och många skolor o. s. v. hafva sina » entertainments »; få försumma att göra något för att under denna glädjens fest hjälpa,fröjda och omhulda dem, hvil- kas lif annars kanske eger högst få glada stunder.
Och detta är ju den ädlaste julglädjen — och det bästa sätt att » fira julen ».
f / i ^^yonungslig gåfva jtiar fallit i gyllene brand nyss på hans lott.
£De ädlaste kryddor i ' österland XHl öfverflöd har han fått.
fj \ len sägnen förtäljer: llomstren små, ' Som.
herdarnc strött öfver krabbans strå, ^De fägnadc mest hans öga.
^Haii mäktar ren med sin späda hand J) em föra mot barnamund.
%tt strå, förvissnadt från hedens • sand, förgylldes ydvart i samma stånd: blad blef grönare, blomstren, nyss Så bleka, rodnade under hans kyss " Och doftade mera Ifufligt.
Quds heliga blick till hjärtegrund, ' Tivar gärnings väsende går.
^N~u reses hans krabba kring jordens rund, ^Han tusendens hyllning får.
' Och, • liksom i sagan undrets glans J^örskonade herdarncs enkla krans ' Och halmen i guld förbytte, ' Så gifver han huldi välsignelse åt ^Den ringaste gåfva än, " ftians makt förgyller det vissna stråt ' Och skapar kärnor igen.
c J) et kärlekens, verk, som öfvas tyst, — ' Likt späda blomman, som barnet kysst får högre, skärare fägring.
Jjnna Knutson.
Ändå!
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
det kan se ut något, det, hjärter åt alla håll, en ljus väg — en — två — SSA fyra — åtta • — ser Maggie, ett sådant roligt bref; det blir väl till Tidasjö på nyårsbalen.
Åh kors, sådana granna kort har jag då aldrig sett — ruter kung — till på köpet — unge löjtnanten förstås, hm, hm. » » Karin, du får inte prata några dumheter.
Ska ' du spå, ska ' du spå ordentligt. » Maggies lilla mörklockiga hufvud skakades energiskt.
Karin såg upp med en liten slug blick ur sina plirande blå ögon, små och ljusa som omogna blåbär, men med ett uttryck af innerlig godhet.
» För mig själf, för vännen, för huset, hvad som ska ' ske ».
Karin lade med en viss skicklighet, som vittnade om mångårig vana, ut de olika högarne.
» Hvad som ska ' ske, är jag allra nyfiknast på, » försäkrade Maggie.
» Det ser rart ut också, vill jag lofva.
Jag •kan rakt inte hjälpa det.
Ser hon här, Maggie, förlofningsringen. » Maggie makade förtretad och rodnande ihop korten med sina små hvita händer och gaf de sjutton årens hela förkrossande förakt åt mam- sel Karins spåkonst.
» Det slår aldrig in ändå, så det är just inte mycket värdt, » sade hon och kröp upp i soff- hörnet, så långt hon kunde komma, liksom för att skydda sig för stormen, som skakade de sekelgamla lindarna och hven i fönstersprin- gorna, och höstregnet, som oafbrutet slog emot rutorna.
Härinne var det varmt och godt i mamsell Karins kammare.
Från köket hördes ett mun- tert slammer med spiselringar och kastruller, ett torroligt infall af gårdsdrängen, som belö- nades af pigornas högljudda skrattsalfvor.
Dörren till venster förde genom en lång gång in i handkammaren.
Där var mamsell Karins värld, där hade hon nu ställt upp och tagit ned syltburkarnes prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor till baken, lagt upp smör och bakverk, där var hon nästan suverän, och det var endast lilla Maggie, husets yngsta, som vågade trotsa den gamla husmamsellens makt.
Men mamsell Karin var visst icke någon vre- sig gammal flicka, tvärtom; hennes skratt kunde genljuda ända upp till salongen ibland, så att hennes nåd måste draga på munnen och undra, hvad de nu hade för sig därnere igen.
Hennes lilla rum var en sådan där gammal- modig jungfrubur med pärlfärgade möbler, ordent- ligt följande väggarna, ljusa tapeter, hvita knutna gardiner, en byrå med virkad duk på och cf- versällad med saker, vaser, små byster, eaude- cologneflaskor och skrin.
Det var här Maggie trifdes så väl, i den hårdt stoppade soffan med sitt rödrandiga öfver- drag.
På bordet framför henne stod vanligen något nämnarn att fördrifva skymningen med, och när lampan tändes, blef mamsell Karin en värdig sibylla.
Nu satt emellertid Maggie all- deles tyst, och de vackra, tänkande ögonen följde med ett drömmande uttryck de skiftande reflexerna frän brasan i kakelugnen.
» Hvad tänker min lilla fröken pä? » undrade Karin.
» På lifvet, Karin. » Mellan dessa bägge hade det aldrig varit så noga med titlarne.
De hade ju tillbringat hela sitt lif tillsammans.
€$$0, » Det var fasligt djupsinnigt det.
Jag tän- ker på min lilla kaffepanna, jag, om det ska ' vara för bitti ' att sätta på den än. » Maggie satte ut de röda läpparne, men plöts- ligt lystes det unga älskliga ansiktet upp af ett nytt intresse.
Hon såg med tindrande ögon på Karin och frågade hastigt: » Har inte Karin haft någon historia, någon sådan där som man kallar en ungdomssaga?
Åh bestämdt, tala om, säg raraste Karin, tala om! » Hon smekte öfvertalande Karins tjocka ar- mar och smög sin hand i hennes stora, för- kylda, hvars sträfva fingrar återgåfvo smeknin- garna.
» En historia — det är bara skräp, käraste mitt barn, tiden går nog ändå, och inte är det värdt att tala om det, som har varit; det har farit också. » Karin skrattade så godt, att alla de präk- tiga hvita tänderna lyste.
» Se så Karin, berätta bara, något minns du väl; inte har du alltid varit så här lugn och nöjd och tyckt, att allting var bra. » » Åh nej, jag hade väl min lilla dröm jag också; men jag hade inte tid att drömma länge. » » Nå ser du nu, » ropade Maggie triumfe- rande.
» Tala om, hör du! » » Åh, sådant får väl Maggie vara med om själf, mycket finare och bättre, det här var bara inspektörerna. » » Inspektörerna? » — Maggie såg häpen ut.
» Tyckte du om allihop? » » Den ene först och den andre sen, ' förstås. » Karin log belåtet.
» När de kommo hit till gården och voro obekanta i trakten än, voro de litet artiga mot mig förstås,-och jag lagade så godt åt dem, jag bara kunde, och när julen kom, fick jag alltid litet till bosättningen af herrskapet.
» Jag sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, så kom den förste och ville flytta, han hade fått plats i hemtrakten.
Jag grät en vers, och så var den sorgen öfver.
Den andre skulle ha ett eget litet arrende, så for han. » Nu stannade Karin ett litet tag.
» Nå var det ingen m e r?
» frågade Maggie ifrigt.
» Jo, det var allt en till.
Då bade jag just kommit af mig att drömma, men det gick snart att komma i gamla spåret igen.
Jag satte in mina små besparingar i blåa boken, såg om min silfverlåda och mitt lilla linneskåp, ragu- serade tuppar och vägde mera godt till brödet, men under allt detta var det, som jag inte rik- tigt varit med.
Jag gick omkring och ordnade mitt lilla hem, satte upp hvita gardiner, ställde blomkrukor i fönstren och hängde taflor på förmaksväggen.
Så kom det handtverkare, som byggde till inspektorsbyggnaden.
Allt djärfvare satte jag ihop, min stackare.
Jag minns till och med, att han en gång frågade mig om, hvilka tapeter han skulle ta till salen, och att jag svarade: de där med röda rosorna på, för jag har tänkt, att vi skulle ha röda och hvita gardiner!
Han såg så förvånad ut som aldrig det.
Året efter var allting färdigt, och så for han bort på ett par veckor.
När han kom hem igen, var det någon, som ordnade blommorna i fönsterna, ett hvitt ljust hufvud tittade fram mellan de skira gardinerna.
Han hade varit borta och gift sig, förstår hon, Maggie. » » Men han var ju inte förlofvad, Karin. » » Hm, det är inte alltid säkert, att tarfligt folk ha ringar inte. » » Men hur kunde han leka med dig, Karin? » » Han lekte inte; det var bara jag, som trodde för mycket på hans artighet. » » Men sörjde du inte förfärligt? » » Åh, visst sörjde jag väl, men det var bara inne i handkammaren.
Där grät jag väl mina modiga tårar, men tiden gick.
Jag blef snart god vän med hans lilla hustru, och herrska- pet gaf mig klädningstyg till jul i stället för något till bosättningen. » » Var det alltihop, Karin? » frågade Maggie besviken.
» Ja-a, » sade Karin långsamt; » det har fal- lit mycket snö sedan dess.
Men jag är ändå glad, att det har varit. » » Glad » — upprepade Maggie.
» Ja, ser hon, grynet mitt; lifvet utan kärlek, det är som kaffe utan klarskinn.
Man kan nog dricka det, men grumligt är det.
Men si min flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det! » Karin smekte Maggies mörka lockar och skrattade sitt friska, klingande skratt.
fe- Man kan sålunda definiera mannens och kvinnans olika roller: å mannens sida är makten; å kvinnans sida är inflytandet.
Om kvinnan vid denna fördelning är missnöjd med sin andel, vågar jag påstå, att hon ingenting begriper däraf.
Den lumpnaste själ kan äl- ska makten; en upphöjd själ, som känner sin styrka, skall föredraga inflytandet, ty det är själens makt.
A.
Ränner emellan.
På grund af uppmaningar från många håll hafva vi äfven i år lå- tit trycka utmärkt vackra presentkort å Idun för år 1891.
De äro af trenne slag, lyda alla för helt år och kosta för: Idun med Modetidning jämte färglagda modeplanscher kr.
8: — Idun med Modetidning utan färglagda modeplanscher » 6: 50 Idun ensam » 4: — Dessa presentkort erhållas endast hos Redaktionen mot insändande me- dels postanvisning af prenumerations- beloppet jämte namn och adress å den person, åt hvilken presentkortet är ämnadt.
Säkerligen torde ett dylikt present- kort få räknas som den på samma gång mest välkomna och nyttiga jul- etter nyårsgåfva.
REDAKTIONEN.
Literatur.
Nya böcker: Wilhelm Billes förlag: Såsom synnerligen lämplig läsning för den mogna ungdomen kunna vi rekommendera följande arbeten: Pieter Maritz, Boersonen från Transvaal, af Aug.
Niemann; ofvers.
af Richard Bergström.
M e d talrika illustrationer.
P r i s: häft.
4: 25, kart.
5 kr.
— Ödemarkernas barn, af Bret Harte.
P r i s: 1: 50.
— Älfv / an från Inträ och andra berättelser af Johanna Spyri.
Pris: kart.
2: 50.
Hugo G e b er s förlag: Vintergrönt, dikter af C.
D. af Wirsén.
Be- höfva ej våra rekommendationer.
— Poetisk läsebok för folkskolor, folkhögskolor, arbetare- institut och menige man, utgifren af Amanda Lefflcr.
Författarinnan, känd för Iduns läse- krets, har här gjort ett godt urval ur nyare tidens diktning.
Priset — 65 öre — orimligt billigl.
— Vackra Nivernesiskan, en historia om en gammal båt och dess besättning, af Alphonse Daudet, ofvers.
af Ernst Lundquist.
P r i s: 1 kr.
Både förf:s och öfversättareus namn borga för bokens godhet.
— Bara flickor, af Sarah T-gtler, ofvers.
af Math.
Langlet, Iduns välkända och högt skattade medarbeterska, utgör den första länken i ett af ofvers.
redige- radt ungdomsbibliotek » Pä lediga stunder ».
Pris 2: 50.
— Robinson Crusoe, af G.
A. Gräb- ner, 2:dra uppl., ofvers.
och förbättrad af Julius Humbh, m e d 16 större oeh 14 mindre bilder.
— Redan bokens tUel spänner i n - tresset.
C.
E.
F r i t z e s k. h o f b o k h a n d e l: Gräs och ogräs, plockade och hopsamlade i barnens trädgård af » Tante Cissy » (Cecilia MiloV).
Pris: kart.
1 kr.
— Författarinnan, ej obekant för Iduns läsarinnor, kan ej få bättre rekommendation för sin bok än de var- ma loford, skalden Topelius gifvit densamma.
Z.
H a e g g s t r ö m s förlagsexpedition: Chrysantemum, sånger och dikter af Daniel Fallström, andra samlingen.
Pris: häft.
2: 25.
— Daniel Fallström är alldeles tillräckligt introducerad hos Iduns läsekrets och af den- samma uppmärksammad, att vi äro öfverty- gade om, att hans sånger och dikter ej skola behöfva ligga osålda i julmarknaden.
— Nor- nan, svensk kalender för 1891, adertonde å r - gången, redigerad af Georg Nordensvan, hvars namn j u har en mycket god klang hos Iduns läsarinnor.
— Kalendern utmärkt.
Nya musikalier.
Abr.
Lundquists k. h o f m USi kh an d e l: Från konsertsalen och salongen, solosånger och duetter m e d pianoackompagnement: 1.
Min drottning, af Brahms; 2.
Stjärnströdda natt, af Gölxe; 3.
Näktergalens sång, af Sup- pé; 4.
Det är en dröm.
af Wellings.
— Som- martoner, säng för tenor eller sopran med piano, af Jos.
af Sillen, tillegn.
Arvid Ö d - mann.
— Barytonisten: 4 1.
Mins du det än?
af Jul.
Wibergh; 42.
Hemlängtan, af O. Hä- ser; 43.
H a r du mig k ä r?
af C. Bohm; 4 4.
» De ögon blå », af AM; 45.
Blomsterskålar, af O. Häscr.
— Prélude du deluge, violin princi- pal et quatuor, transcrit pour piano, af Saint- Saens.
— Romans ur op. Tannhäuser, satt för violin och piano.
— Entrémarsch, tillegnad öfverste C.
B.
Munck, af Carl Clement %.
— Min vän och jag, polka för piano, af John Öländer.
— 5 Valser af Waldteufel: A m o u r et printemps; I m m e r oder n i m m e r; Tch liebe dich; Pres de toi; Mein Traum.
— På begä- ran, hambopolka af Holt-: .. — När hvar tar sin, hambopolka af de Wahl.
— Vinterblommor 1 8 9 1, nyaste valser, polkor, fransaise, galopp och mazurka för piano, arr.
af Isidor Lund- ström.
— Barnbalen 1 8 9 1, nyaste samling af omtyckta danser för piano; lätt arrangerade m e d fingersättning.
— L a Gracieuse, vals för piano, af John Öländer.
— Marsch-album, 50 marscher för flöjt, utg. af Hj.
Rosendahl.
Gehrman sikhandel: &amp; C:o, f. d. Julius Bagges m u - Den gamia visan, säng vid piano af Aug, Edgren.
— » H y d d a lill ', tyst och still », sere- nad för en röst vid piano, af J. Besehnitt.
— Rigoletto-polka, tillegnad grefve Clarence von Rosen, af John Öländer.
— Gnistrande stjärnor, vals af Waldteufel.
— Bagatell, polka af Wald- teufel.
— Loin du bal, intermezzo för piano, af Ernst Gillet.
— Santiago, spansk vals al A. Oorbin.
— » Napoli », mazurka af Otto Fttehs.
— Baltimore-marsch, för piano, af A. Willi- bald.
Förslag till matordning för veckan 2 1 — 2 7 dec.
S ö n d a g: Puré på jordärtskockor; Grisfilet; Oxfilet med grönsaker; Darm- städter-nudlar; Gräddskum med cho- kolad; Frukt eller glace.
M å n d a g: Buljong med selleri; Ugn- stekt gädda med kaprissås; Kastanie- kroketter.
T i s d a g: Puré på morötter; Stekt fårlår; Stekta äpplen.
O n s d a g (julafton): » Dopp i gryta », under den svenska medeltiden kallad » Mölia ».
Till aftonen (eller middagen, där så brukas eller önskas): Hors d ' oeuvres: Sandwichs med ost och sill, I vinner i elegans.
A f mindre skinn- eller dylikt.
Väskorna anbringas nu stycken kan man med tillhjälp af mot- kroketter af hummer, potatiskroketter midt på ryggstycket från det ena hör- svarande remsor sammansätta större o. s. v.; Lutfisk med gräddsås; Lam- net till det andra.
I det fjärde (ne- dukar.
kotletter med ryska ärter; Eisgrynsgröt dersta) hörnet anbringas likaledes en med socker och kanel; Dansk julkaka.
väska.
Vill man göra handskväskan Väggfickor.
Ett mycket bekvämt före- riktigt prydlig, monterar man den med T o r s d a g (juldagen): Blåkål; Kokt mål för sofrum, boudoarer etc. äro vägg- rosetter och syr de olika facken i snibb bergtorsk; Kokt rökt skinka med ma- fickor, i hvilka man förvarar allehanda nedtill.
deira och grönsaker; Stekt hare; Plum- småsaker, som man gärna vill ha i sin pudding; Krokan och glace.
omedelbara närhet.
Bedan länge ha Lätt broderi till garnityr på klädnin- F r e d a g (annandag j u l): Soppa på dylika fickor varit i bruk, ehuru myc- gar.
Man klipper efter friska murgröns- hönslefver; Kokt lax; BSkt Hambur- ket enkla och primitiva, i form af so- blad af olika storlek flere bladformer gerbringa; Kalfbräss med madeira; A lida askar eller korgar, förfärdigade af af hvitt papper.
Man lägger nämligen la daube på hummer; Punch å la ro- papp och på tre band hängande på ' bladet på papperet, ritar omkring det maine; Kapun; Gratinerad blomkål; väggen.
Nu förekomma dessa fickor med blyerts och klipper ut teckningen.
Citronsouffié; Ost och cakes; Krokan; prydda med atlas- och plyschbroderier Efter detta pappersmönster klipper man Glace, frukt och konfektyrer.
och kunna genom sin prydligbet göra af svart sammet det erforderliga antalet L ö r d a g: Puré på vildt; Stufvad anspråk på att få plats äfven i ett ele- blad.
Hvarje sammetsblad underlägges lake; Kokt rökt svinhufvud; Stufvade gant rum.
De arbetas delvis på små med svart gaze och omgifves rundtorn sellerirofvor; Kastaniepudding.
ståltråds- eller korgställningar, så att med groft svart silke i languettstygn de förekomma i en mängd olika vackra Därpå sys i bladen ådror af svarta, Recept.
former, en vapensköld, ett ymnighets - slipade pärlor, hvarvid är bäst att an- Darmstädter-nudlar.
En deg eller horn etc.
Det inre består mestadels vända kråkspark af svart silke, på af rutigt stickad vadderad atlas.
Yttre hvilket man vid hvarje stygn träder tjock gröt kokas af mannagryn, mjölk, monteringen väljes i kläde, plysch etc. upp flere perlor.
När bladen äro fär- socker och raspade citronskal; medan och förses med lediga arabesker i bro- diga, tecknar man på det svarta siden- gröten ännu är varm inarbetas några kigt silke och metalltrådar.
Till afslut- eller ylletyget, som skall broderas, en äggulor, alltefter kvantiteten af manna- våglinie, som bildar stjälken till blad- gryn (tre äggulor för 100 gram man- ning tjäna kordonger med tofsar, stora moaré- och atlasrosetter, pomponer rankan och likaledes sys med svart sil- nagryn) äfvensom litet smör och något ke och pärlor.
Till denna stjälk an- slags frukt eller endast russin och ko- i broderiernas färger, greloter etc. En vacker bröllops- eller julpresent är ett slutas bladen så naturligt som möjligt rinter.
När gröten kallnat, utbredes par dylika fickor, förfärdigade i sof- och förbindas genom mindre stjälkar den och formas i aflånga, fyrkantiga rummets färger och bestämda att hän- med hufvudstjälken.
Man gör bäst i stycken, som doppas i ägg och rifvet gas upp ofvanför eller bredvid sängarne, att först fästa alla blad med knappnålar bröd, stekas i smör och anrättas på fat.
för att om kvällen mottaga nycklar, och sedan sy fast dem med små osyn- Garneras med äppelgelé och serveras portmonnä, anteckningsbok e t c, hvilka liga stygn eller pärlor.
Små pärl- med vanilj sås.
eljes läggas på nattduksbordet.
grenar och rankor komplettera blad- Plumpudding (engelsk).
200 gr. njur- mönstret.
Särdeles vackert tar sig fett rensas och skares med knif, några Cigarrställ med skogsmosaik.
Ett 10 detta slags broderi ut på kjolisätt- äpplen och syltade orange- eller citron- ningar till sällkapsdräkter.
Bladen bö- cm.
långt och 13 cm.
bredt stycke af skal skäras i tärningar, hvarefter allt ra alltid vara af sammet, sedan beror locket till en cigarrask öfverklistrar detta jämte 125 gr. malagarussin, 125 det af hvar och ens egen smak att man på ena sidan med mörkbrunt pap- gr. smyrnarussin eller korinter, 125 gr. välja den i olika färger.
Ju större per, bestryker det på andra sidan med pudersocker, 60 gr. mjöl, 85 gr. rifvet yta man har att anbringa broderiet bröd, 1 nypa stött ingefära och muskott, upplöst gummi arabicnm eller lim och på, dess större tager man bladen, lik- 1 pris salt, 5 äggulor, 5 cl.
rom, kon- beströr det med skrifsand.
A f ett väl alltid i flere storlekar för att ran- stycke tunnt papp klipper man en rund jak eller arrak och 5 cl.
grädde noga blandas med en sked.
En ser vet blö- skifva af 9 centimeters genomskärning kan skall se naturlig ut.
Naturligtvis kan man nyttja hvilken bladform som och anbringar i densamma på lika tes på midten, den våta delen bestry- helst som mönster; små runda eller afstånd sju runda hål af en cigarrs kes därpå med smör, beströs med mjöl stjärnlikt klippta sammetsstycken, kon- omfång.
Härpå klistrar man öfver och utbredes öfver en skål.
Blandnin- turerade med silke och med ståndare hela skifvan med brunt papper, likväl gen slås däri, och serveten hopknytes af pärlor bilda vackra blommor.
så att hålen bli fria, syr tillsammans väl kring densamma, hvarpå puddin- ett 8 cm.
långt och 5 cm bredt stycke gen nedsättes i en gryta med kokande papp på längden, så att liksom ett rör i Kransar af skogsfrukter.
Man sam- vatten, hvilken sedan flyttas åt sidan uppstår, på hvilket man klistrar brunt j lar ek- och bok-ollon, al- och tallkot- att koka öfver svagare eld omkring 3 papper.
Detta rör sätter man fast me- tar, rengör dem omsorgsfullt, fäster timmar.
dels en remsa af brunt papper och dem på blomståltråd och flätar af dem Då puddingen skall serveras, får den fisklim på den med sand beströdda kransar på en stomme af grof ståltråd.
afrinna, doppas i kallt vatten, serveten sidan af plattan.
På öfre öppningen Den färdiga kransen bestrykes med aftages, puddingen upplägges på ett af röret anbringar man den med hål spritfernissa och bronseras med guld- fat och öfvergjutes med soekerlag, till- försedda plattan så att ett ställ i form eller silfverbrons.
Dylika kransar passa satt med konjak eller arrak; prydes af ett litet bord uppstår.
Bundtom till ramar kring taflor, att hänga på med en kvist af järnek eller annan foten på bordet applicerar man ekoll- grafkors o. s. v. grön kvist på midten.
on, snäckor o. s. v. och arrangerar så Kalfbräss med madeira.
Då brassen att en ollonskål, i hvilken spetsen af Lampslöja af cigarrband och hvita är ordnad till stekning, späckas den spetsar.
En mycket originell, vacker cigarren hvilar, alltid kommer under fint och lägges i en kastrull, så att lampslöja förfärdigar man med ringa hvarje öppning.
Framtill på plattan intet af styckena ligger på det andra.
möda på följande sätt.
Eöda cigarr- klistrar man fast en stor aflång mussla, Däröfver läggas några smärre bitar band i tillräcklig mängd strykas och som omgifven af alkottar tjänar som smör, och påhälles så mycket buljong, sys omsorgsfullt tillsammans, två och askkopp.
Till sist öfverstrykes allt det tillsatt med litet madeira, att den nära två, så att den ena smalsidan blir rak, applicerade med kopalfernissa.
Fylld täcker den; locket pålägges; kastrul- den andra snibbig.
Dessa röda remsor med cigarrer utgör denna lilla sak en len sättes på elden och glödande kol nätt gåfva till rökare.
förenas sedan sinsemellan genom en läggas på locket.
På detta sätt kokar hvit mellanspets, som likaledes upptill den 15 minuter, då buljongen och vi- klippes rak och nedtill utlöper i en Hanskväska för tamburer.
Ett stycke net böra vara hopkokta till glass, hvar- snibb.
1 hvarje spets fästes antingen javastramalj af 28 cm-.s bredd klippes med kalfbrässen glasseras, sedan den en röd silkesgrelot, en pompon eller i fyrkant.
Mest praktiskt är att välja en liten tofs af guldpärlor.
Slutligen blifvit upplagd.
Serveras med madei- den i mörk färg och brodera den med rasås, och garneras med stekt bröd.
gör man en 4 cm.
bred dragsöm i öfre ljusare garn.
Ett monogram sys i ena kanten af den 22 cm.
vida lampslöjan O. II.
D. hörnet, så att det vid sammansättnin- och omger den med en röd silkeskor- gen af väskan kommer uppåt.
Då mo- dong, som i ändarne ordnas i flere nogrammet är färdigt, tager man ett nedfallande ögglor.
stycke foder af 28 cm:s bredd, lägger stramaljen på fodret med rätsidan in Nytt handarbete.
Man söker därtill och syr ihop 3 sidor, vänder styckena finna så jämnt sämskskinn som möjligt rätt och anbringar mellan dem ett — det måste åtminstone på ena sidan Dekokt på lingonris såsom botemedel stycke papp i motsvarande storlek.
vara riktigt slätt — spänner detta i mot reumatism.
75 gram (17,6 ort) Därpå kastar man tillsammans den ram, ritar upp för sig det önskade lingonris, hälst växt i barrskog, sön- fjärde sidan.
Detta stycke kommer att styckets storlek och målar härpå med derskäres i små bitar och kokas i tre bilda ryggen och monteras antingen oljefärger blommor, fjärilar, fåglar etc. dricksglas vatten under högst femton med band eller kordonger.
Till de i japansk och persisk genre.
När mål- minuter, hvarefter dekokten frånsilas egentliga väskorna klipper man en ningen är riktigt fri från fukt, utför och drickes ljum, tre glas om dagen man blommornas ståndare, bladådror, remsa stramalj af 10 till 12 cm:S bredd under två månaders tid.
och så lång, att man får nog till 2 vingfjäderpennor och insektkroppar i Ännu bättre är att gjuta vattnet kok- väskor på bredden.
Väskorna bildas brokigt silkesbroderi.
Dessa arbeten äro hett öfver lingonriset och därefter låta genom att man lägger ett veck på hvar utmärkt effektfulla och lämpa sig för- blandningen under två timmar stå och sida och på midten ett motveck.
träffligt till kuddar, dragskärmar, ljus- » draga » i öfvertäckt kärl.
skärmar, skrifportföljer, bokpermar etc. Midt på hvardera väskan anbringas Det medför snarare gagn än ' skada Vid broderiet användas äfven olikfär- broderi.
Bemsan fodras med tyg i att låta lingonrisets rötter medfölja vid gade metalltrådar, hvarigenom det hela någon ljus färg och kantas med band dekoktens beredning.
Svea.
Handarbete.
Allmännyttigt.
I M A T L A G N I N G ".
Ostronrätter.
Stufvade ostron.
För hvarje person beräknar man ungefär ett dussin ostron och köper dem fast tillslutna, för att intet af saften, hvar- af såsen beredes, skall gå förlorad.
Se- dan man alltså öppnat skalen och tagit reda på vätskan, lossar man ostro- nen, befriar dem från skägget, lägger dem bredvid hvarandra på ett fat och dryper citronsaft öfver dem.
Där- på låter man ostronvattnet jämte skäg- gen, något kryddnejlikor och cayenne- peppar, ostronskal och eu nypa salt, koka ungefär en kvart.
Nu silar man vätskan, tillsätter 25 gr. smör, 1 tesked mjöl, en liten kopp söt grädde och två äggulor och rör alltsammans öfver svag eld till en jämn sås.
När den är färdig, drar man den genast af elden och lägger i ostronen till värrn- ning, likväl fa de aldrig koka upp, emedan de då krympa samman och bli hårda.
Vid uppläggningen begagnar man sig af en tjock skifva rostadt bröd, som man lägger på midten af fatet, ostronen läggas ofvanpå och öfverhällas med såsen.
Till ostron en coquilles (i skal) förfar man med ostronen som förut, men kokar saften och skäggen blott med citron, salt och peppar och rör såsen öfver elden blott med smör och äggula, ej med grädde.
När detta är färdigt, lägger man i hvarje mussla efter smak ett eller flere ostron, häller såsen öfver, beströr dem med finstötta skorpor och rifven ost och droppar öfver dem smält kräftsmör.
Där- på låter man ostronen helt hastigt stå i ugnen och gifver dem till sist ännu mera färg genom att öfver dem hålla en glödande skyffel.
Stekta ostron äro mycket lätt och fort tillagade.
Man tager ut dem ur skalen och befriar dem från skägget.
Saften hälles ut, skalen torkas och bestrykas invändigt med smör, hvarpå man åter lägger i ostronen, dryper något citron- saft på dem, beströr dem med rifven ost, slår litet smält smör däröfver och gifver ostronen, sedan skalen ställts in- vid hvarandra på heta spiselhällen, en- dast uppifrån någon färg medels en glödande skyffel.
Allt detta måste emel- lertid ske så hastigt som möjligt.
Ostronsoppa finns ju egentligen icke, utan man tager till denna höns- eller kalfbuljong, som man blandar med det genom en gazelapp silade ostronvattnet och afreder med 4 — 6 äggulor.
De urtagna och från skägget befriade ostronen uppvärmas (ej kokas) i hvitt vin och salt, och dessutom rostar man runda hvetebrödstärningar, vända i rifven ost, gulbruna i smör.
Därpå placerar man ostronen jämte vinet och brödtärningarna i soppskålen, häller den varma soppan öfver och serverar den hastigt, sedan man ytterligare med något cayennepeppar och saften af en citron gifvit dem en pikant smak.
Petit chou.
65 cl.
vatten, 213 gr. smör, 425 gr. smör, 12 hela ägg.
Smöret och vattnet sättes på elden, så iröres mjöl under stark vispning, hvarpå smeten aflyftes att kallna, då äggen arbetas i, ett i sender.
När smeten är riktigt kall, lägger man på en väl smord plåt med en sked klim- par att gräddas i vanlig ugnsvärme.
När bakelserna skola serveras, skär man af ett lock och fyller dem med vanilj- grädde och socker samt pålägger åter locket.
Elin F. Fraspannkaka.
1 ägg vispas väl, därpå tillsättes 65 cl.
mjölk samt 2 näfvar mjöl, till sist 8 cl.
skiradt smör.
Gräddas i vanlig pannkakspanna.
Elin F. Huskurer.
Medel mot ömkyla.
Kåkar man nog illa ut att kyla ansiktet eller händerna, är bäst att så fort som möjligt därefter ingnida det frostbitna stället med se- napssprit.
Bore.
bokhandeln på HASSE Forlofnings-, vigsel-, födsel- och döds- annonser, förlag: USMODERNS RÅKENSKAPSB (T Annonser böra, för att kunna inkomma i veckans nummer, vara inlem- nacle senast t i s d a g.
S. k. små- annonser, som beräknas efter 10 stafvelser pr petitrad, böra vara åtföljda af likvid, plats- annonser efter 25 öre, öfriga annonser efter 35 öre pr rad.
W. T T J 1 L B E R G S med tryckta rubriker i kolumnerna.
Blumenbergs metertäbeller för detaljhandel i hvarje ex. — Denna nya hushållsbok torde vara den enklaste och mest praktiska som utkommit.
U S M O D E R N S I N K O M S T - och U T G I F T S B O Ny npplaga utan tryckta rubriker i kolumnerna.
Pris för hvardera 1 kr.
TANDLÄKAREN DOKTOR C A R L P I E N S B U R G Lilla V a t t u g a t a n 14.
Hvardagar |3 — - 14.
Helgdagar 10 — 11.
Behandlar företrädesvis Barnsjuk- domar.
[3089 R O L A N D har M A R T I N f l y t t a t till DROTTNINGGATAN [1343] 15.
[2 9 1 6] DOKTOR P E R JOHANSSON Riddargatan 3 9.
(2540] HTariaEar Kl. 9 - 1 0, 2 — 3; söndagar 9 — 16, som ju särskildt beröra familje- D: R E.
S t å n g e n b e r g kretsarne, böra främst införas i 2 C Kungsträdgårdsgatan 2 C Idun, där de mera än i någon an- Hvardagar kl. 9-10, 2 - h a l f 4. nan tidning observeras inom hem- [2824] S p e c i a l i s t för met och familjen.
Priset å for- Ö r o n -, N ä s - och H a l s s j u k d o m a r.
lofnings-, vigsel- och födelseannon- ser är 1 kr.
50 öre pr st; för dödsannonser beräknas priset efter det antal rader annonsen upp- D r o t t n i n g g a t a n 2 2 5, 2 tr. Professor Key-Åberg tager.
[2447] behandlar ö r o n e n s, n ä s a n s och s v a l g e t s sjukdomar, hvardagar half 10 — half 12 f. m. samt å annan tid efter öfverenskommelse.
LEDIGA PLATSER.
(&amp;.
25958) I j ^ I L Tandläkare vid en mindre hushållsskola i Örebro hlifver ledig att tillträda 1 nästkommaude april.
Ansökningar inlemnas före januari månads utgång till Prostinnan Edlund, Örebro, som ock lemnar närmare upplysningar.
; E Olycksfall-Försäkrings- Aktiebolaget iii R [1737J T a n d l ä k a r e n E.
Ett L _ K A N D I N A V I E | _ meddelar [3017] medelålders fruntimmer, helst barnlös enka, erhåller genast a n - ställning hos en enkeman m e d 2 barn att sköta huset på egen h a n d.
Biträde till bak, tvätt och skurning lemnas.
Den sökande bör vara barnkär, snygg och ytterst ordentlig samt kunnig i matlag- ning och något hemmastadd i sömnad.
Pri- ma rekommendationer fordras, som med u p p - gift å lönevilkor samt om möjligt åtföljdt af fotografi, insändes till » X.
», Warberg, p. r.
., [8096] fö J O L I N W E S S Götgatan 1 4.
W I D F O [2448] vyv o l y c k s f a l l f ö r s ä k r i n g.
N D, lats önskar en flicka i större, finare fa- milj i tre månader att lära i hushållet.
Betalning erlägges.
Reflekterande härå in- sände snart svar märkt » A.
M.
», Sala, p. i.
(CT.
26577) [3093] T C ^ - y » fattig folkskollärarinna önskar under JGWJFTJL ferierna (jan.
febr.)
plats i bildadt hem för att m o t fritt vivre undervisa i vanl.
skolämn.
och handarbete.
Ä r villig deltaga i husl.
göromål eller renskrifning.
Svar till » Julie Lidköping, p.
r. n ung, anspråkslös flicka önskar på n y - året plats som lärarinna.
H o n kan undervisa yngre barn i vanliga skol- ämnen, språk och musik.
Vidare upplysnin- gar lemnar kyrkoherde G.
H.
Engström, adr.
Madesjo, N y b r o.
E 23 », [3097] [3056] E n ung flicka önskar plats i ett bättre hus, helst i stad, att gå frun tillhanda.
Närmare upplysningar hos F r.
E.
Hagström, Eskilstuna.
(G.
26348) [3048] E N U N G F L I C K A, som vill lära hushåll, gröfre o i h finare hand- arbeten m.
m,, kan få treflig inackordering hos bildad familj ä landet.
Engelska talas.
Piano finnes.
Pris 40 kr.
i månaden.
Svar med första till » P. — - G-. », Idmis e x p.
[3016] 25 Regeringsgatan 25, Stockholm, O insätter artificiella t ä n d e r efter nutidens b ä - sta metoder samt verkställer plomberingar med guld, amalgam och cement m. m.
Träffas hyard: kl. 10 — 2 och %fe- %6 e. m [2863] H y p n o t i s k behandling af N e r v - och S j ä l s l i d a n d e n, nervositet, hysteri, melankoli, nerv- smärtor, moralisk svaghet, drycken- skapsbegär m. m.
10 Wahrendorffsgatan.
kl. 2 — 3 e. m.
Med.
D:r Anton Nyström.
[2838] Smärtfri tanduttagning, Liktorns- och (Pris 2 I B Hamngatan.
F. H a Alldeles på ep I i kan ni lära Er Stenograf!
efter den lärobok för själfsmdium, som mot in- sändande af En krona i fri- eller spar- märken erhålles portofritt från Sleipners Redaktion, Vestervik.
Med.
W e s t b e r g s oöfverträffllga [2551] Nageloperationer kr.
pr st.) O B S.
!
Nedre botten.
m b e r g [2988] f. kandidat, leg. fältskär.
(G.
23571) r3091] ^ÄSTA D A M E - H E R R - * - &amp; j} a r n Kl. 10 f. m. — 1 och 4 — 7 e. m.
T A N D K L I N I K.
Från och m e d den 15 november utvidgas undertecknads tandklinik m e d en särskild af- delning för plombering, reglering oeh utdrag- ning af tänder, som utföres af min medhjäl- pare, en examinerad tandläkare.
Själf k o m - mer jag att behandla munnens och tändernas sjukdomar samt verkställa insättning af alla slags artificiella tänder.
Genom begagnande af de nyaste instrumenter samt genom tillämp- ning af de bästa metoder för plombering torde nutidens kraf blifva i allo tillgodosedda.
L u n d, 1890.
C a r o l i n a K r o n m a n n.
examinerad Tandläkarinna.
[2938] Panorama International, 2 6 H a m n g a t a n 26.
Öppet hvarje dag från kl. 10 — 10.
Fr. o. m. d.
\ t. o. m. d.
| |: l:sta serien af Sachsiska Schweiz och Dresden.
Entrén är: Äldre 30 öre.
Barn 20 ö.
Sön- och helgdagar 25 ö.
Barn 20 ö.
Hvarje söndag nytt program.
OBS.
Hundar få ej medtagas.
[2993J DIVERSE D O K T O R A.
A F Z E L I U S, Iiilla V a t t u g a t a n 2 4.
Mottagningstid 9 — 10 och 2 — 3.
Företrädesvis mag- och hudsjukdomar.
$ m n: \ goa af Iduns ärade läsarinnor skulle hafva sig bekant någon ange- näm famiij eliers.
k. boardinghouses i södra England, där en u n g m a n kunde erhålla inackordering till moderat prj,s, utbe- des benägen upplysning härom till Å n g b å t s - kontoret, Jönköping.
[3101] PLATSSÖKANDE.
P [U x Tvättpulver •42 D r o t t n i n g g a t a n 4 2.
1 tr. upp.
(3C ST ^^ ^j PAPPERSHANDEL 100 a r k jodt papper * 100 st. tarter O SAMT r [2584] s ä l j a s för 6 O och ö r minut.
e.
i parti Profver sändas franko.
hos alla specerihandlare.
F Ö R J U L B O R D E T T V Ä T T E N Praktisk Julklapp!
.
Konfekt.
Kandcradt pomeransskal.
Hufvud- saken är att de förvällda apelsinskals- bitarna få afrinna väl, ja, vara alldeles torra, innan de doppas i kanderings- lagen — eljes » biter » sockret ej på dem.
Konfektcigarrer.
Mandelmassa » af- brännes » med litet mera mjöl än till marzipan, rullas till naturliga cigarrer, hvilka doppas i ehokoladglasyr och på bredsidan en liten bit i kristallsocker.
Kanderad mandelmassa.
A f mandel- massa formas runda kulor, hvika flere gånger doppas i karamellsocker.
Sockrade hasselnötter.
Hasselnötter rifvas i mandelkvarn, blandas med strösocker och fuktas med rosenvatten.
Nötstora kulor formas däraf — dessa doppas med köttgaffel eller ståltråd i kokhett sockerlag (tunn) och därpå ge- nast i mycket torrt florsiktadt socker.
Torkas en liten stund på pappersunder- lägg på varm spishäll.
Citronspån.
1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strö- socker, saften af - J citron och det rifna skalet af hela citronen.
Massan stry- kes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver ocb skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne.
Sedan torkar man dem i kakelugns- nischen.
Chokladspån.
250 gr. sötmandel rif- ves, fuktas med rosenvatten, blandas med 4 ägg, 200 gr. socker och en mat- sked cacaopulver (litet vanilj).
Bland- ningen bredes på oblat, gräddas först och skares sedan i aflånga strimlor, hvilka krökas.
Fylda katrinplommon.
Katrinplom- mon förvällas med något socker, få af- rinna.
vispas och kärnorna tagas för- siktigt ur; i deras ställe lägges en skållad mandel, eller lika mycket man- delmassa.
Plommonen rullas i kristall- socker.
Chokladbiscuit.
3 ägghvitor röras (vispas ej) tillsammans med 250 gr. socker, tills det höjt sig, då 1 hg rif- ven choklad blandas däri.
Aflånga plättar sättas med sked på mycket väl smord plåt, denna sättes en stund i en varm ugn, så att biscuiterna hastigt höja sig, men för resten färdiggräddas de i sval ugn.
På jordgubbar af mandelmassa, utanpå rödfärgade, gör man intryck med rif- järn, då de se naturligare ut.
En li- ten stjälk samt kalkblad af grönt pap- per påsättas.
Små marängringar.
2 ägghvitor vispas till hårdt skum, röras därpå åt samma led, med silfversked tillsammans med 250 gr. fint torrt strösocker och en matsked god ättika (några droppar ananasessens ge fin smak) tills mas- san känns fullkomligt tjock och stel.
Bör hvila ?-timme i kallt rum, röres så ytterligare en stund, hvarefter en kopp skållad, i ytterst tunna strimlor skuren och väl torkad sötmandel iblan- das lätt; med bjälp af tvänne smala teskedar sättas på särdeles väl smorda plåtar ringar, hvilka endast böra torka i ljum ugn — ej flyta ut eller grädda.
(Blir ungefär 50 af satsen, så framt man behandlat den rätt).
Stenia.
.
Det nya sättet att tvätta med fotogen- tillsats, som i n:r 47 beskrefs i bref från London, försökte jag genast och är mycket belåten med resultatet.
D e smutsigaste handdukarna blötte jag kväl- len förut i kokande vatten, som fått en obetydlig tillsats af kronsåpa.
De öfriga kläderna lades endast i kall blöt.
Till själfva kokningen tog jag 8 liter vatten, 50 gr. såpa och 1 a, 2 teskedar fotogen åt gången.
D e smutsigare klä- derna skubbades lätt före kokningen, de andra blefvo fullkomligt rena af endast kokningen, som fortsattes hvar gång ungefär en kvart.
Stenia.
% H U S LÄMPLIGASTE KORLIGEN F A JULKLAPP D E N I D E TILL R N S % H U S M O D E R N DAGARNE praktiskt elegant utstyrda I ÄR ' OVIL- B O K H A N D E L N TILL- uppstälda GÄNGLIGA, S J E L F B I N D A R E N, afsedd för dels inhiiftning af muszkalier, dels för samlandet under löpande året af tidningar och tidskrifter, är en bland de nyttigaste julpresenter för familjen.
S J E L F B I N D A R E N föres Å lager utom för m u - sikalier äfven för tidningarna Idun, Svea, Ny T Matmors Antecknings-Bok ÖFVER P R I S: M E D I N K O M S T E R KART.
ORIG.
I OCH K R O N A; Ulustrerad Tidning, Freja, Kasper, Sön- dags-Nisse, Tidning för Idrott, Illustre- rad Familj-Journal, Fliegende Blätter, t / ber Land und Meer samt Der Bazar.
S J E L F B I N D A R E N, afsedd för musikalier, OCH sätter hvar och en i tillfälle att sjelf på ett mycket enkelt sätt inbinda sina nothäften, utan att be- höfva söndersticka dem.
Obehaget af söndriga nothäften — så vanligt inom familjer hvarest musik idkas — undvikes härigenom.
S J E L F B I N D A R E N, afsedd för tidningar och tid- skrifter, afskaffar förargelsen att aldrig veta hvart det eller det numret tagit vägen.
S J E L F B I N D A R E N är en fullständig imiversal- pjes, som ej borde saknas i något ordningsälskande hem.
S J E L F B I N D A R E N behöfver inköpas endast en gång, enär den kan användas år efter år.
S J E L F B I N D A R E N tillverkas i 3:ne qvaliteter, af hvilka 2; ne äro högst eleganta.
S J E L F B I N D A R E N kan erhållas hos hvarje B o k - &amp; Musikbandlare samt de flesta Pappershandlare i Stockholm och landsorten.
UTGIFTER.
KLOTBAND OMSLAGSTECKNING I: 5 0.
Jenny F R U AF Nyström-Stoopendahl.
jMST " E n mera praktisk H U S M O D E R N SE I D U N N U M M E R FÖR P, B E S L Ä M D T HERZOGS 4 9 BOKBINDERI- I O C H D E N K A N ERHÅLLA!
D A G E N S N Y H E T E R D E C.
9 k JULKLAPP EJ BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAGS S T O C K H O L M 1 FÖRLAG.
(30S5) (3086) P. HERZOGS BOKBINDERI- S W Nyhet!
I Nordanqväll Med OCH af M o r b r o r G u s t a f.
teckningar af Victor Andrén.
Pris 1: 50, bunden 2 a 3 kr.
" Så fint har jagaldrigsett! "
Detta skall enhvar utropa, som fär se (Skandinaviens mest intressanta, prydligaste och pä samma gäng bil- ligaste sällskapsartikel, E x a m i n a t o r.
Därigenom att tusentals ex. salts, lem- nas den nu till endast 1: 5 0 pr st. Ku godiköpsupplajja, benamd L i l l a Exam 1 n atorn, ar lill innehall ungefar med Examinator, lemnas rabatt.
Parti- och minutiörsäljare i Stockholm Hrr A.
E. Jacobsson &amp; C o, Drottninggatan 29 A. John Fröberg, Finspong~ Ännu är möjligt att t i l l j u l e n erhålla s c h a - lar, sängfiltar, resfiltar, häst- filtar, klädningstyger, kostym- tyger, öfverrockstyger, kapp- t y g e r af våra svenskullsfabrikat om order snarast insändes.
Begär prof och prisuppgift, som sän- des panko.
Jönköping den 10 december 1890.
P R I S B E L Ö H T I T A R I S T &amp; BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG, H O L M.
L O N D O N, M Å L M Ö, A N T W E R P E B M a l t e x t r a k t preparater däraf, tillverkade å undertecknads därför särskildt inrättade laboratorium.
OBS.
Detta Maltextrakt är af en mängd svenska läkare med syn- nerligt förtroende användt och af dem väl vitsordadt.
OBS.
Hr Kemie Professorn Aug.
Almén i Upsala säger i sin analys: Det är ett verkligt Maltextrakt, fritt från främmande till- satser och skadliga ämnen, bestående hufvudsakligen af maltos och dextrin samt peptoner och för öfrigt mer än van- ligt koncentreradt, hvilket bidrager till dess oföränderlighet vid förvaring.
I medicinska tidskriften » Journal d ' Hygiéne » (Paris) yttras om 0B.
maltextrakter, att bland dem intager onekligen Oscar L. Björk- 3 co boms i Göteborg främsta rummet.
Vid utställningen i London yttrade prisdomarne, att detta 0B.
a, maltextrakt var det renaste preparat af detta slag, som de någonsin undersökt.
0B.
Bland de i Malmö utställda svenska och danska maltextrakt var detta det enda, som tillerkändes första priset.
OBS.
Finnes å de flesta apotek i riket.
A platser, där så icke är förhållandet, antagas kommissionärer.
OBS.
Beskrifningar jämte prisuppgift öfversändas portofritt på begäran.
Göteborg.
Oscar L. Björkbom.
Fabrik för Förbandsartiklar af alla slag.
Priskuranter öfversändas portofritt på begäran.
Göteborg.
Oscar L.
(G. Björkbom.
(N o r d.
A.
- B.
, Göteb.
4347 x 3) [2792] I Wienerskomagasinet D R O T T N I N G G A T A N I O, INGÅNG FRÅN JAKOBSGATAN 1 8 Filial: Fredsgatan 26 är nu inkommet stort lager af H E R R -, D A M - och B A R N S K O Största lager af Tofflor och Balskor.
Beställningar och reparationer emottagas samt utföras fort o c h väl.
D O N, Högaktningsfullt P.
G.
L Drottninggatan FILIAL: A 10, G E R S INGÅNG S O FRÅN P R E D S F F A T A N N, MOTLSGATAN Nya ' har 2 18.
2 6.
S.
O u m l a e i i Annonsbyrå Annonsbyrån, flyttat D R O hufvudkontor sitt T T N I N G G A T A N till 2, med afdelningskontor i gamla lokalen.
13 R i d d a r h u s t o r g e t &amp; S t o r k y r k o b r i n k e n 13.
SaUströMa fatattens MeMag.
F K 8?
13090) ör en nes det.
skolämnen, Kärleksfull nad.
Svar C men är, hvad utstyrseln beträffar, näsrot non plus ultra i sitt slasr.
Lilla Examinatorn kostar endast 1 kr.
pr st. Likvid tor- de insändas pr postanvisninsr.
Vid partiköp O och BERÄTTELSER E n liten godt utstyrd b o i, hvars sagor ba ofta verklighetsfärg.
D e äro enkla som sig bör, och af ett lifsvarmt, trosfyldt innehall.
[3088J Göteborgsposten.
lika T ^ På F. G- Bjurströms förlag i alla boklådor: SAGOR 1 26644) eller tvä flickor i skolåldern fin- tillfälle till inackordering på lan- Tidsenlig undervisning i vanliga språk och m u s i k; språk talas.
omvårdnad.
Pris 6 0 kr.
för ma- till L.
, Hallstahammar.
[3094] G u m s e l i u s (G.
624 %) &amp; K o m p.
, Tryckeriagentur o c h Pappersaffär, ha f l y t t a t till 2 D r o t t n i n g g a t a n 2, e n tr. tipp.
[3082]
I I D U D U 693 N I N är nu efter tre års tillvaro och oaf brutet framåtgående (dess fasta abonnementantal uppgick vid l:sta årets slut till ungefär 7,000, vid 2:dra årets slut till 11,000 och nu vid 3:dje årets slut till 19,000) tillräck- ligt känd och välkänd, för att dess värde skulle behöfva närmare påpekas.
Vare det nog sagdt, att inga omkostnader sparats eller komma att sparas för att till dess spalter draga de bästa förmågorna inom vår literära värld.
Också har, enligt kom- petente domares utsago, innehållet särskildt under det sist gångna året stått betydligt öfver hvad öfriga veckotidningar här i lan- det haft att erbjuda.
Särskildt bedja vi få erinra om, att i stället för utlofvade kvinliga porträtt i hvartannat num- mer sådana förekommit i hvart- enda nummer.
Bland den nya årgångens blifvande innehåll vilja vi i s y n - ^ ^ T s ^ n erhet påpeka flere prisbelönade noveller och skisser.
M O D E - D O C H U N S LO M Ö N S T E R T I D N I N G liar efter endast ett års tillvaro sa vun- nit frantiminersvärldcns förtroende, att den numera finnes i de flesta hem, där IDUN läses.
Den har ock redan tagit lofven af alla öfriga modetidningar här i landet.
Till- det nya aret komma flere förbättringar att införas.
Sålunda skall baksidan af mönsterbilagan förses med talrika handarbetsmönster i naturlig storlek samt tvänne fullständiga mo- nogramalfabet.
Därjemte kommer, mot en obetydlig extra afgift, en färgtryckt modeplansch i stålstick, utomordentligt väl utförd, att medfölja hvarje n:r till dem, som sådant önska.
Dessa modeplanschcr, tryckta på tjockt, fint papper, äro Igot af det allra bästa X i sitt slag.
V, CM C Ö £-1 Q.
~M CD Ph H g H ^ • H T * © å Ij ° C Ö M CD - M - M GÖ Cfi Praktisk veckotidning för kvinnan och C Ö utkommer hvarje fredag med ett 12- å 16-sid. nummer.
Ö I D U N S Mode- och M ö n s t e r t i d n i n g utgifves en gång i månaden med ett 8-sid. rikt illustreradt nummer, åtföljdt af en rikhaltig mönsterbilaga med hand- arbetsmönster i naturlig storlek på baksidan samt dess- utom (mot en obetydlig extra afgift) en utomordentligt fin färglagd modeplansch i stålstick.
Prenumerationspris: Idun med Modetidning Idun med Modetidning ta A a 1-4 • a xn W cd IDUN u kolor.
planscher utan kolor.
planscher ensam helt år Kr.
8: — helt år Kr.
6: 50 helt år Kr.
4 hälft år.
.
.
&gt; 4: — hälft år.
.
.
&gt; 3: 25 hälft år.
.
.
&gt; 2 kvartal &gt; 2: 25 kvartal » 1: 85 kvartal » 1 jämte cg P-i I — (B J D Befordringsafgiften inberäknad.
CD af Idun upptager detta är mindre än 24 sidor text, med 14 tecknin- gar af Jenny Nyström-Stoopendaal och Viktor Andrén.
Bland dem, som bi- dragit till texten, må utom alla här bredvid uppräknade nämnas: Amanda Kerfstedt, K. A. Melin, V E. Öman, Edvard Ev ers m. fl.
Lösnummerpris: 50 öre.
S O M G R A T I S B I L A G A sändes med sista januarinumret den vid Iduns senaste pristiifling med 500 kr.
belönade novellen » Gösta Berlings saga » till alla dem, som prenumerera å Idun jämte Modetidning för minst ett kvartal.
I D U N utgifves fortfarande af undertecknad under medverkan af en mängd kända oeh värderade författarinnor och för- fattare, bland hvilka må nämnas: He lena Nyblom, Mathiida Langlet, Eva Wigström (Ave), Mathilda Roos, Anna Wahlenberg-Kjerrman, Cecilia Holm- berg, Vilma Lindhé, Cecilia Wmrn, Anna Fleetwood-Derby, Selma Lager- löf; Johan Nord / ing, Georg Norden- svan, Birger Schöldström, Dan.
Fall- ström m. fl.
Stockholm i dec.
1890. i o H: 0 M O O &gt; C Ö Frithiof Hellberg red.
och ansv.
utgifvare.
R.
B L Å E D E L &amp; C:os (G. Chelius) Stockholm s n S B f l å B I M I N N E S i alla boklådor i Sverige o c h å i krona: C. V. Modin, å å å k 80 60 50 4SO Öre: Öre: Öre: Öre: V. Finland: Koraller; Johan Nordling, På lifvets våg; Moll och M. R — g, Vågskvalp; S. H — r, På lifvets haf; L- S., Hemåt och Hvitare än snö.
D. Fallström, Ljufva minnen; 0.
Beer, Blida stämningsstunder; S. H — r, Blomsterhelsning; V. Moll, Kosornas saga.
L.
S., Oförgängliga blommor samt Var stilla för Herren!
0.
Beer, Violknippan; S. H — r, Hjärtehelsning.
Trons vägvisare; Himmelska fotspår; Gröna ängar; Lifvets väg — dessa fyra innehållande väl valda bibelspråk till daglig ledning under en månad.
[3074]
I D U N 695 f \ C " 7nf \ H Extrafina 1: 5 0 a 2 kr.
Pr duss.
V i d köp a * minst 100 st. är priset 10 a 12 k r.
pr 100, Hummer, lefvande eller kokt, alla sorters Skogsfågel samt Gäss, K a l - koner, Capuner, A n k o r, Poulard, Hamburger- kyckling, ' Fasaner, Vaktel, Morkulla, Becka- Till och den rökt, sedvanliga sin, Lax, färsk Färsk saltsjöfisk, färsk rysk Caviar, färska Tuppkammar, ryska Saltgurkor, ryskt Thé, Sill och Anjovis i ut- märkt goda kvalitéer.
WIRÉN &amp; K:ni.
Stockholm.
Telefon 22 59, 3 96.
Telegraf- adress: W i r é n s.
[2S28] UÖiliUlN, Små rmsmoderlig-a julvinkar.
Eriksbergs Mineralvattenfabr ig Angenäm o. helsosam läskedryck A R M K L Ä D E R * Smörbakelse.
Serveras å &lt;7e flesta He- &amp; Ca feer.
stawranter VL Saffran Stenia.
till saffransbröd Adolf Bonniers B P.
N. BERGSTRÖM Stenia.
Lutfisk.
smörbakelsen til jul bör man ej taga nytjärnadt smör — därmed är dock ej sagdt att det skall vara gammalt!
Bästa sortiment och billigast hos M i n a L u n d e l i [2086] 40 Drottninggatan 40, I tr. Artificielt Kolsyradt KinerähT — „ i. torkas på ett papper på den varma spishällen, stötes till pulver och öfverhälles med en vattentår — men allt detta dagen innan man tänker begagna den, j u l e n!
Arbeten i träskulptur och glöd- målningar, Den högst ritning, obehagliga luk- väfnader m. m., passande till julpresenter.
Oskulp- kan af- terade träsaker såsom: ramar, staff- väl ge- ten, som vidlåder kokt lutfisk, hjälpas, om man lägger några nomglödgade träkol (utan aska och låga) i fiskvattnet, hvarifrån de före fiskens upptagande lätt kunna aflägsnas med skumslef.
Som passande moder rekommenderas ett hälft dussin simpla kammare, matbod, källare, skafferi och skänkar äro de nästan absolut nödvän- diga under vintertiden; men saknas för det mesta just där, medan de finnas i nästan hvarje boningsrum.
T i l l Nora.Konst- o. Slöjäutställn.
ty just i kök, hand- 9 KAm.csgatan 9.
[3005] Etablerad råder jag mina med- Prisbelönta spolmaskilier för väfnad il 3: 50 — uppskuren.
för kallt knypplingsarbeten å 4: — Kombinerade - ä 5: — expedieras fraktfritt mot efterkraf från ÖMESladS SlÖjllSkOla, adr.
Önnestad.
0BS-!
Maskinerna återtagas, ifall de ej skulle vara rekvirenten till nöjes.
Pelsvaruhandel l:sta klass Hotel.
LP il Stockholm i R u m från i: 50 t i l l h ö g r e pris.
18 Fredsgatan 18 Omnibus möter.
[2811] 1 nära Hotell Rydberg och Gränd Hotel J gasa öi5i355353 SS5S Sr35a535BMK 4 Storkyrkofarinken 4 EJ AUG.
HOFFMANNS 4 Vesterlånggatan 4 Försäljer alla sorters U 1 P i a n o f a b r i k 1 F E L S V A R O R Ä 50 Regeringsgatan 50 f l Julen utkomna: Musikalier finnas uti Elkan &amp; S c h i l i t o c h t s Musikhandel &amp; Musiklånbibliotek.
17 Fredsgatan 17.
M ä s t e r S a m u e l s g a t a n 5 4 B.
[3065] J U L K L A P P.
G u i m n i s t ä l l.
praktisk prydnad på skrifbordet.
Pris 2 kr.
Bästa medel mot s n u f v a är torra och var- ma fötter — rekvirera der- före V a s e l i n å 50 öre pr ask till skodonens in- gnidning — samt h å r - e l l e r h a l m s u l o r till 50 a 75 öre paret.
Uppgif fotens längd.
Tänk ock på tänderna och köp D:r Martins berömda Tandpulver.
Pris i pappask 1 kr., i ask af nickel 1 kr.
25 öre.
Sändes mot postförskott eller efterkraf.
U p p k ö p a f j u l k l a p p a r m. m. ombesörjes.
Maria Ström, [3076] 31 A. Engelbrektsgatan.
Stenia.
För att få kristallerna i ljuskronor kallt indigopnlver.
Stenia.
(J) ti spenalfrö tt 9?
W Stenia.
7?
Till landsorten mot efterkraf.
03 riktigt glänsande bör man gnida dem för tvättningen (i vatten) med tel o Trädgården.
&amp; • ra a.
03 O Q) Svar.
N:r 809.
F ö r att behandla barns m ö r k - rädsla, bör man för det första aldrig visa sig själf rädd, utan ensam och utan ljus uträtta de i mörkret möjligen förekommande ärenden såväl på vinden som utomhus — undantagande när göromälet är sådant, att det fordrar ljus — Barnet tilltalas ju alltid af dikt och saga — låt dem där beundra ett orädt och lydigt era i novem- c * - O fe » O CD C /) N:r 808.
För att få fönstren klara oeh torra, måste man först och främst ha alla rutorna m y c k e t väl tvättade och torkade så att de äro fullkomligt torra, innan man sätter in dem.
Äfven måste man passa pä och sätta in fönstren en dag, då himlen är fullkomligt klar och luften kännes torr, men ej nog här- m e d, i det rum man sätter in fönstren måste dörren hela tiden stå öppen oeh så mycket luft som möjligt k o m m a in under fönsterin- sättningen.
Obs.
Torra små tegelstenar måste alltid läggas under bomullen, mossan eller hvad man vill ha till prydnad emellan fönstren.
E t t godt.råd af Lilla Ytts.
O § | 8 " Sä 3 B a: fr » o Sfr sorter, oöfver-; i cälsmak - ringsv ' ärde.
I fjol sådde jag, enligt uppmaning i Idun I I sid. 369, ber och hade den glädjen att trots vårfrosterna redan i midten af maj skörda utmärkt grann spenat.
Jag påminner Iduns läsarinnor om detta förträffliga sätt att skaffa sig tidiga grönsaker utan drifbänk; ännu är det ej för sent.
i — • s [Spis röd [2987] Adolf Bonniers förlag: j * Rådgifvare för husmödrar.
j En samling råd och upplysningar för hemmet och hushållet.
Bearbet- Ining från tyskan af 0.
H.
D.
Med 168 upplysande träsnitt.
Pris 3: 50, Å i l o n t a r des Dames, * 6 0 Drottninggatan 6 0.
Specialité: [3047] B a n d * Största lager.
Billigaste pris.
En gammal frimäikssamling önskas köpa.
Svar till » M.
B.
N:6 12 », S. Gumaelii Annonsb., Stockholm.
(S.
16.)
[2895] Jll förr ha så billiga priser förekommit i Sverige!
därför J u l inga k mörka l a p kryd- p a N y a &amp; detalj.
Aldrig " » Hvitkorf », dor).
Stenia.
Frankfurter Bierwurst) Prinskorf Alla till Obs.
i parti STOCKHOLM [z978] j a 5 S 5 E5S5 a5B5 asas S5S5S5S5]; [3081] r.
S k r i d s k o r och K ä l k a r.
S p a r k s t ö t t i n g a r samt Lyktor och Klockor till dito.
V e l o c i p e d e r med alla därtill hö- rande tillbehör: Lyktor, Väskor och Klockor.
Verktyg för L ä d e r p l a s t i k och T r ä s n i d e r i m. m. hos P e r F r o m, Stockholm.
1844 Guld-Medalj i Paris 1878 o. 1889 Stenia.
P r a k t i s k julgåfva julslakten sr frukostkorf (äkta 11 kg.
fläsk, i kg.
fläsktärningar, 2 glas rödvin, rifven muskolt, salt, peppar, ingefära och stött koriander stoppas efter tillräckligt arbetande löst i får- tarmar (eller de smalaste grisfjälster).
Efter 10 cm vrider man tarmen och lemnar ett litet tomrum, men de små korfvarna behöfva ej bindas, utan man låter hela raden sitta ihop.
D e skola hvarken stekas eller egentligen kokas, utan man lägger dem i en panna med kokande vatten och ställer denna nu afsides på spisen, att korfvarna » draga » en kvart.
Serveras heta till smörgås- bordet.
Xgl, Hof-Leverantör - STOCKHOLM — åt en hus- [28o6] i lin, skrifbordssaker, bokställ, bröd- bräden, brödknifvar, brickor, per- mar m. m., för träsnideri och mål- ning till de billigaste prisei.
Stenia.
julklapp termometrar, Till systrar att fårsöka följande korfsort, som egnar sig både färsk och lindrigt rökt till 1 kg.
målet magert fläsk, | kg.
fläsk- tärningar, | kg.
i grisspad uppmjukadt hvetebröd utan kanter, salt, hvitpep- par, muskottblomma, ingefära och fint hackadt citronskal blandas och arbetas mycket väl, stoppas i breda raktarmar, någorlunda hårdt, förvällas sedan för- siktigt omkring 20 minuter.
(Namnet är förlag: WÄCHTER, kvinnans sjalfhjalp vid underlifslidanden, ofvers.
m e d 10 träsn.
75 öre.
ERICSSON, Blom- sterodling i boningsrum.
4:deuppl., m e d 43 träsn.
2: 50, inb.
3: 5 0.
Anlägg- ning och skötsel af sötvattens- akvarier af O. E., m e d 31 träsn.
75 öre.
För 2 fabrikanter och en konkursmassas räkning bortslumpas under denna m å n a d: Har kostat.
Nu.
1,400 st. Arbetsskjortor ... 1,75 1,15 300 &gt; HerkulesSkjortor2,25 1,63 800 » Celluloid-Kragar 0,50 0,25 2,000 » E x t r a l: m a hel- yllehemst.
B a r n - koftor 4,50 2,50 ä 3,00 2,000.
Extra l: m a hel- ylle hemst.
Svea Damkoftor 9,50 5,00 - 7 0 0 &gt; E x t r a l: m a hel- ylle h c m s t.
M a n s - rockar 10,00 5,5C 500 &gt; Extra l: m a hel- ylle hemst.
D a m - västar 3,50 2,25 S00 » E x t r a l: m a hel- ylle hemst.
D a m - västarVictoria ... 5,00 3,00 340 » Stanley-skjortor (nytt) 2,00 100 par Krankorderoj-Byxor 2,75 500 » Helylle korderoj- Bvxor 9,00 4,50 900 » Iuiit.
Jseger-Kalsonger 1, 1 0, 1, 2 5, 1, 5 0 900 st. » » Tröjor.
.
.
1,10, 1,25, 1,50 1,700 &gt; helylle hemst.
Trikotkläder (för 3-9; år) 7,00 3,75 600 » Norska hemst.
Trikotkläder ... 3,00 500.
Ylle-Kjortlar, hemst.
2,00, 2,50, 3, 0 0 200 » A m e r i k.
Rundtröjor 2,00 3,000 m.
Klänningstyg 4 0, 5 0 ä 63 ö. m.
600 » Krankorderoj (det starkaste b y x t y g som fins) 90 ö. m.
500 » Y l l e Korderoj, dubbel bredd.
.
.
7,00 4,20 E t t parti Filtar, Schalar, Dukar, Käppar och Iniit.
Läder-Jaiousier samt Porträttramar bortslumpas till i Stockholm förut okända priser.
Profver å väfnader endast dä !i0 öre följa.
Order till landsorten m o t efterkraf.
M e d båtar expedieras ej utan förut insänd betalning.
Herrar handlande i landsorten torde observera att de ej hos någon i Sverige kunna köpa yllevaror så billigt som hos mig.
E n fullständig profkollektion, i handel värd 130 kr., sändes för 75 kr.
Observera!
m A. Williamson.
w inb.
4: 50.
[2149] P Näringsmedel o. deras näringsvärde, m] Inköp af näringsmedel.
Råa näringsme- r I dels förvaring.
Inläggning o. konserve- I ring.
Näringsmedlens tillredning.
V a t t - I net i hushållets tjänst.
Kokkärl o. h u s - I geråd.
Arten o. beredningen af olika I slags blandningar.
Spiselns o. kakelug-] nens skötsel.
Ordningen i hushållet.
I Tvätt.
Fläckars borttagande.
Sprit- och] fotogenlampor.
Striden mot ohyra i h u - I set o. köket.
Praktiska vinkar för varma och kalla dagar.
Helsovården i familjen.
Sjukrummet.
Stockholm, Vesterlånggatan 57, 1 tr. upp.
extra rabatt!
[2018] Oirekt fr. produktionsorten X imiorteraflt, oTörfalsxadt x TE CEL CEL m KINESISKT ed fin arom försäljes i SIÖR flere utmärkta o. prisbilliga SIOE kvaliteter gen.
Hrr Speceri- T handl.
En gros lager hos T Otto Dahlström &amp; Co XCELSIOE-T T T T T T Y V T 9 V. »!
[2356] Denna tidnings läs
A L L M Ä N T E R K Ä N D T B Ä S T A, HITTILLS OÖFVERTRÄFFADE, S n ö r l i f v e t L a HVILKET EJ G r a c i e u s e behöfver hårdt tillsnöras för att blifva välsittande.
Finnes endast att erhålla i Sverige genom H E N E I Z OBS.!
V Ä L F O R M A D E L A B A T T, Stockholm, 27 Drottninggatan 27, 1 tr. upp.
Expedieras mot efterkraf, om storleken kring lifvet uppgifves i decimaltum elier centimeter.
BARNS UIVERVINNANDE AF SIN FRUKTAN!
GIF DERN DÅ OCH DÄ ERT LITEL UPPDRAG ATT utföra I ETT MÖRKT RUM ELLER Å VINDEN, ÖLYERTYGA DEM OM ATT HVARJE MÖBEL, HVARJE SAK ÄR PRECIS LIKA I MÖRKER SOM I LJUS, JA, ATT ALLT I RUMMET ÄR OFÖRÄNDRADT UTOM LJUS OCH m ö r k e r, MEN SJÄLFVA MÖRKRET, FRUKTAR BARNET sällan, OCH LAT DE.M EJ SLIPPA IFRÅN UPPDRAGET — HELLRE MÅ DE GÄ TVÅ OCH TVÅ TILL EN BÖRJAN.
— SÖK g ö r a DET KLART FÖR DEM ATT MÖRKRÄDSLA ÄR EN DEN TÄNKANDE OCH BILDADE MÄNNISKAN OVÄRDIG KÄNSLA, SOM HAR SITT INNERSTA UPPHOF I ETT DÅLIGT SAMVETE, TALA EJ OM BARNENS MÖRKRÄDSLA INFÖR ANDRA, SÅ ATT DE TRO DET VARA MÄRKVÄRDIGT — BARN VILJA MYCKET GÄRNA VARA MÄRKVÄRDIGA.
— OCH — KANSKE BORDE DET NÄMNTS FÖRST — UNDAN- DROG DEM SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT DE MÄNNI- SKORS SÄLLSKAP, SOM UIAO MISSTÄNKER FÖDA ELLER NÄRA, DENNA RÄDSLA.
FÖRHINDRA OCK SÅ LÅNGT MÖJLIGT, ATT DE BLIFVA SKRÄMDA, SÄRSKILDT I MÖRKRET.
DETTA FEL SÅVÄL SOM ALLA ANDRA FORDRAR DOCK ETT ihärdigt, tålmodigt OCH sakt- modigt ARBETE FÖR ATT UTROTA.
E.
N.
N:R 8 1 0.
O M MEZEREUM TILL IDUNS BYRÅ IN- SÄNDER NAMN OCH ADRESS JÄMTE BREFPORTO, SKALL HON MED OMGÅENDE ERHÅLLA DE BADA ÖNSKADE POEMEN.
N:R 8 1 2.
FÖR NÅGON TID SEDAN VAR JAG GÄST I EN FAMILJ DÄR HUSMODERN VAR FINSKA.
SOM » AVEC » TIL!
KAFFET EFTER MIDDAGEN BJÖD HON OSS PÅ XLLÄGGBÄRSNALIFKA », SOM HON FÅTT FRÄN F I N - LAND, DÄR DET SKALL ANVÄNDAS MYCKET.
DET FÖLL OSS MIA I SMAKEN.
STENIA KAN JU FÖRSÖKA ATT BJUDA PÅ DYLIKT I SITT HEM; KANSKE BLIR DER ÄHVN DAR OMTYCKT.
HURU DET TILLGÅR ATT GÖRA Ealifka BESKRIFVES I ETT FÖREGÅENDE N:R AF IDUN FÖR I ÅR.
Sten.
N:R 8 2 5.
Jäst vinbärssaft.
ENLIGT MIN ER- FARENHET JÄSER SAFT ENDAST DÅ MAN EJ TAGIT BE- TYDLIGT MYCKET SOCKER, TY SVAGA SOCKERLÖSNIN- GAR JÄSA LÄTTAST.
VILL MAN EJ KOSTA PÅ S.
K.
ÄKTA SAFT OCH ÄNDÅ TILLVARATAGA BÄRSAFT TILL SOP- POR OCH CRCMER, GÖR MAN KLOKAST ATT » SAFTA » ALLDELES UTAN SOCKER.
J A G BAR BÅDE PRESSAT UT DEN RÅA SAFTEN OCH DEN AF MED VATTEN BE- TÄCKTA KOKTA VINBÄR.
ATT VINBÄRSSAFT EJ BÖR KOKA LÄNGRE ÄN HÖGST 20 MINUTER, ÄR EN KÄND SAK, — DEN HAR ALLT FÖR STOR BENÄGENHET ATT GELCRA; HALLON DÄREMOT ICKE ALLS.
Stenia.
AF J U L K L A P P A R G R A T I S.
TILL OMBESÖRJES LANDSORTEN postförskott.
I D U N S U T R ÅT I D U N S efterkraf MOT PORTO Ä T T N ABONNENTER ELLER MEDSÄNDES.
I N G S B Y R Å.
Äkta ungerska bord- och dessertviner hos ETT GODT PIANO (längd 195 E u g é n e cm) säljes till billigt pris.
Torsgatan 34 (hörnet af f. d. Eörstrands- och Dala- gatorna), 3 tr. upp till höger.
(G.
25B7G) B p a n g a r d t S T O C K H O L M.
[OSOJ 3 (3092) K E X &amp; BISCUITS FR A N Göteborgs Kexfabriks Aktiebolag finnas att tillgå i hvarje välsorterad Krydd- &amp; Delikatesshandel.
| [3069] V ä l k o m m e n j u l k l a p p i hvarje hem I N G C N I Ö R S T E K P A T E N T BIKUPAN — HERDARUES GIIFVA; POEM AF Anna Knutson.
(MED.
1 ILL.) — ÄNDÅ; SKISS ' AF Elisabeth Kuy- lenstierna.
LITERATUR.
— FÖRSLAG ' TILL MATORDNING FÖR VECKAN 21 — 27 DEC.
— HANDARBETEN.
— ALL- MÄNNYTTIGT.
— MATLAGNING.
— HUSKURER.
— FOR JULBORDET.
— TVÄTTEN.
— SMÅHUSMODER- LIGA JULVINKAR.
— TRÄDGÅRDEN.
— SVAR.
[2904] J U L K L A P P A R, INKÖP N:R 8 2 7.
BEKYMRAD HUSMODER MÅ FÖRSÖKA ATT FÅ BORT FLÄCKARNA PÄ SINA knifvar MEDELS EN KORK, DOPPAD I SODALUT OCH HET TRÄ- ELLER STENKOLSASKA.
KOST FLÄCKAR ÄRO NATURLIGTVIS SVÅRA ATT AFIÄGSNA — ÄFVEN MYCKET INBITNA GAMLA HÄCKAR FÖRORSAKADE AF SYROR.
KANSKE HJÄLPER Hos I. Flodin, Sthlm, och alla boklådor: SKURNING MED GLASPAPPER, I VÄRSTA FALL FINNS ATT K V I N N A N EGENT- EJ ANN^T MEDEL ÄN ATT LATA SLIPA BORT FLÄCKARNA B E V I S AF NÅGON METALLARBETARE.
Stenia.
LIGEN ICKE ÄR M Ä N N I S K A.
N:R 8 2 8.
SÄKERLIGEN KAN » GREGORIUS » Å Af J.
WALLFLSCH.
50 öre.
HERR AUG.
VOGELS GLASSLIPERI, HAMNGATAN 34, [3058J FÅ BESTÄLLA ETT PASSANDE GLAS TILL ÖLKANNAN.
S.
B.
N:R 8 3 3.
BÄST ATT » CAROLA » VÄNDER SIG DI- REKT TILL FÖRESTÅNDARINNAN Å SOPHIAHEMMET, FRÖKEN E.
STORCKENMDT, ADR.
VALHALLAVÄGEN, GRUNDAD 1 8 7 0 STOCKHOLM.
PERSONLIGEN TRÄFFAS FÖRESTÅNDARIN- 21 K L A R A B E R G S G A T A N 21 NAN Ä SOPHIAHEMMET ALLA SÖKNEDAGAR KL. 12 — 2 FÖRSÄLJER I K O M M I S S I O N ALLEHANDA S V E N - E.
M.
S.
B.
SKA FRUNTIMMERSARBETEN, S Å S O M: KONST- VÄFNADER, GARDINER, NATIONALDRÄKTER, SPETSAR, TRÄSNIDERIER, PLYSCHARBETEN, BRODERIER, STICKADE OCH V I R K A D E ARBE- INNEHÅLLSFÖRTECKNING:: TEN, FÖRKLÄDEN, DEKORATIONSARTIKLAR, ARBETSKORGAR, L A M P S K Ä R M A R, DOCKOR, JUL; POEM AF Edvard Evers.
(MED 1 ILL.) — LEKSAKER, JULGRANSPRYDNADER M.
M.
JULOTTAN; AF K. A. HagslrÖm.
— ETT PAR HAND- R E K V I S I T I O N E R Ä F V E N S O M BESTÄLLNIN- SKAR; BER.
AF Vilma, Lindhé.
PRISBEL.
VID IDUNS GAR EXPEDIERAS S K Y N D S A M T O. O M S O R G S - STORA PRISTÄTL, (MED B ILL) — SED OCH OSED; FULLT.
AF Ave.
— D E FÅNGNAS JUL; SKISS AF Mathilda UTSTYRSLAR FÖR BRUDAR OCH S P Ä D A BARN Boos.
(MED 1 ILL.) — JAG HAR EN SYSTER; AF FÖRFÄRDIGAS P Å BESTÄLLNING.
Amanda Kcrfstedt.
— I GÄSMARSEH; SKISS AF M Ä R K N I N G M E D BRODERI OCH BLÄCK UT- Anna Wahlenberg.
(MED 3 ILL.) — UR PORT- FÖLJEN; POEM AF V.
E. Öman.
(MED 1 ILL.) — FÖRES.
ALPERNA FRÄN VAGGONFÖNSTRET; UR RESEDAGBOKEN HANDBRODERADE REMSOR, KNYPPLADE AF Georg Nordensvan.
— JULEN PÄ LANDET FÖR OCH V I R K A D E SPETSAR FINNAS P Å LAGER.
40 ÅR SEDAN; TECKNAD UR MINNET AF Mathilda [2892] Janght.
(MED 1 ILL.) — SYSKONGRANEN; EN JULBERÄTTELSE AF Johan Nordling.
(MED 2 ILL.) — O M HEMMET; AF J.
A. Anell.
BEL.
MED HEDERSOMNÄMNANDE VID IDUNS STORA PRISTÄF- LING.
— TILL ETT LITET BARN; POEM AF K. A. Melin.
(MED 1 ILL.) — ETT BESÖK HOS INGE- MANN; AF Helena Nyblom.
(MED 1 ILL.) — ANSPRÅKSLÖSHET; AF Adolf Betländer.
— &gt;OCH OM JAG ÄN FORE TILL VÄRLDENES ÄNDA.
,.
», ', AF Alvar Arfwidsson.
(MED 1 ILL.) — CHARLOTTE SEUERLING; AF Birger SchÖldslrÖm.
(MED 1 AUTOGRAF.)
— STOR I DET LILLA; POEM AF Daniel Eallström.
— Några ORD OM HANDARBETEN OCH ÖM BÖCKER; AF Cecilia Wccrn.
— ALBUMBLAD; KOMPOSITION FÖR PIANO AF Valborg Aulin.
— JULEN I ENGLAND: AF Anna Eleetwood-Derby.
Storlekar finnas från 48 till 85 centimeter.
O M T E R N O L I G T SE IDUN N:R 332.
E R I C S O N 49.
Försäljes i alla välsorterade bosättningsmagasin och hos järnkramhandlare.
Ordres till landsorten expedieras mot efterkraf eller postförskott.
[3080] S T E N E.
E R I C S O N, M u s i E / eg, Presentkort (med ett musikstycke).
BRÄNNKYRKAGATAN 2 8.
STOCKHOLM.
nyheter.
FÖR P I A N O: Gillet, Loin du bal, Intermezzo Fuchs, Mazurka Napoli _ Corbin, Santiago, Spansk Vals (2 uppl.)
Rosch, Agirs döttrar, fantasi Willebald, Baltimore-marsch — — — — — &lt;0 75 75 75 50 S A N S M U S I K: Waldteufel, Gnistrande stjärnor, (succés) _ _ Waldteufel, Bagatelle-polka Bonnerose, Svärmeri, vals ... Ekdahl, .Noblesse-vals (succés) Manveloff, La Bienvenue, vals Öländer, Rigoletto polka (2 uppl.)
Berens, Min sista nyhet, polka Ericsen, Ett litet troll, polka ._ Sandström, Ayala-polka Lange, Landtluft, hambopolska Gantier, My Darhng, schottiscb, V E R K L I G T!
SVART HELSIDEN MERVEILLEUX, PRIMA KVALITÉ Å 2:50 PR MTR = 1: 50 ALN.
SVART HELYLLE BIARITZ, DUBBEL BREDD Å 2: ÖOPR MTR = 1: 50 ALN, KOSTAT 3: 90 PR MTR.
SVART HELYLLE C A C H E M I R E, DUBBEL BREDD Å 1 KR.
PR INTR = 60 ÖRE ALN, PROFVER FRITT.
EXPEDIERAS TILL LANDS- ORTEN MOT EFTERKRAF.
A U G U S T CARLSON 50 VESTERLÅNG-G-ATAN 50 61 DROTTNINGGATAN G1.
[2956] T F K N I F S S L M R A R E.
vals 1: — 60 1 1 1 — 60 — 50 — 50 — 50 — 50 — 50 S Å N G E R: Alla islags instrumenter.
[3IOOJ Sjögren, E., I drömmen du är mig nära — Sjögren, E., Falks sång ur » Kärlekens komedi » — Edgren, Aug., Den gamla visan ... — Beschnitt, Hydda lill ' tyst och still (Lilla tjäll) _ Andrée, Svanen, för sopran och violin med piano eller harpa __ 1: 50 75 50 50 S
