# ID: svediakorp-per682
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1888
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 30,181
# sentences: 1,543
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jul-Nummer.
Pris: 2 0 öre.
F r e d a g e n den 21 d e c e m b e r 1888.
N:r 51.
B yra: Klarahergsgatan 54, Tidningen kostar en tr. Annonspris: 25 öre pr petitrad (— 10 stafvelser).
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen Jösnummerförsäljning!
Redaktör o c h utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrän kl. 9 — 10 och 4 — 5.
A l l m.
Telef.
6 1 4 7.
l:sta årg.
TTtffifning-stid: hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker: I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, ä Stads- postens hufvudkontor, i de större bok- ladorna samt å tidningskontoren.
" Låt upp / ' det hvis^ar!
» Låt upp, » det hviskar vid koja låg, » låt upp i glädje och gamman, ty julens ande vill hålla sitt tåg härin med hugnad för sorgsen håg och gåfvor åt allesamman.
Har lyckan mätt dig ett ringa mått, förnöjsam var, är ditt hjerta godt, du fann på jorden ej rikare lott! » [let faller natt öfver stad och land och natt öfver vida vatten; der uppe stå tusen stjernor i brand, s ^ ^ ^ © från tusen verldar till jordens strand en helsninsf oår o-enom natten, en hviskning svag såsom luftens flägt från fogelns vinge, till flygten sträckt, en pust af verklarnas andedrägt.
.
.
» Låt upp, » det hviskar vid dörr och knut, » låt upp, ty jul är inne!
Stryk hvardagsvecken ur pannan ut, du trötta slägte, din sorg är slut, och frid öfver hvarje sinne; det är den signade juletid, det är den lisande julefrid, som bräcker törne och sonar strid. » » Låt upp, » det hviskar, » tänd juleljus och smycka de gröna granar!
A f barnajubel och sångers brus det gifve genljud i qväll ditt hus, mer signadt, än sjelf du anar.
Låt upp och red ditt sinne till fest, låt upp och bjud hvad ditt hjerta har bäst, se: julens engel vill blifva din gäst! » » Låt upp, » det hviskar kring stolt palats, kring tinnar och pelarrader, » låt upp, du hjerta, gif kärlek plats, den - varit för länge en naken sats och skrytande tomma bravader.
Gäck ut och dela ditt julebröd, gäck ut och lindra din broders nöd, Så faller natt öfver stad och land och natt öfver vida vatten; der uppe stå tusen stjernor i brand, från tusen verldar till jordens strand en helsnino- o-år o-enom natten, en hviskning svag såsom luftens flägt från fogelns vinge, till flygten sträckt, en pust af verklarnas andedrägt ...
den fallne res och den svage stöd! » SE Johan J \ [o3 ?dling.
Tidningen utkommer I hufvudsiaden hvarje helgfri fredag oeh kostar för ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.
— Sista numret I Arade läsarinnor!
Idun har nu tillryggalagt sin första årgång.
Att tidningen under detta sitt första år stän- digt vunnit allt vidsträcktare spridning är ett faktum, så mycket mera glädjande, som det be- sannat utgifvarens länge hysta åsigt, att en sär- skild tidning för fruntimmersverlden här i lan- det vore af behofvet påkallad — en tidning, som, utan att ingå i lärda och långa diskus- sioner oeh utredningar angående qvinnans rät- tigheter, i mera lättsmält form behandlade frå- gor, som på ett eller annat sätt beröra qvin- nan och hennes verksamhet såväl inom som utom hemmet.
Redaktionen har sökt göra sitt bästa i detta afseende.
Huru vida vi lyckats, öfverlemna vi åt våra ärade läsarinnor att afgöra.
V i vilja emellertid nämna, att Idun under årets lopp innehållit nära halftannat hundratal dylika kortare uppsatser i ämnen, som vi veta vara af intresse för vår stora läsekrets.
Derjemte hafva i våra många underafdelningar talrika rön och råd meddelats till gagn och nytta för husmö- drarna.
De flesta och bästa af dem hafva otvif- velaktigt kommit från tidningens egen läsekrets.
Men liksom till omvexling med det allvar- liga arbetet äfven behöfves en eller annan för- ströelse, så har det varit Redaktionen ange- läget att jemte de mera allvarliga uppsatserna meddela goda och intressanta berättelser och skisser till förströelse på lediga stunder.
Ett eller annat poem har ock, såsom vi tro, bidragit att skänka omvexling åt det hela.
Att denna vår plan för tidningens redige- ring vunnit erkännande, derom vittna de tal- rika skrifvelser, som under årets lopp till oss in- gått.
I dessa skrifvelser har nästan alltid före- kommit uttrycket » vår egen tidning ».
V i be- trakta derför uttrycket » damernas egen tidning » som en hederstitel för Idun, hvilken hon mer och mer skall sträfva att göra sig förtjent af.
Någon förändring i det hittills följda pro- grammet anse vi sålunda ej nödigt vidtaga för det kommande året.
V i vilja endast sträfva att efter vunnen erfarenhet på bästa sätt full- följa och utveckla det redan uppstälda.
Och härvid räkna vi fortfarande på bjelp och stöd från alla våra hittillsvarande medarbeterskor och medarbetare samt dessutom åtskilliga nya både pröfvade oeh opröfvade, ej minst ur Iduns egen läsekrets.
Den lilla modebilagan, som medföljt Idun en gång i månaden, kommer med det nya årets ingång att försvinna.
Man har allmänt tyckt, att den varit för obetydlig för att knnna verk- ligen gagna tidningens läsarinnor, och sjelfva äro vi de första att erkänna detta.
Iduns bil- liga pris tillåter dock ej bortgifvandet af någon dyrbarare modetidning.
Det är sålunda bäst, att denna afdelning alldeles utgår ur tidnin- gens program.
Detta hindrar dock ej, att vi fortfarande få tillfälle att en och annan gång i Idun yttra oss om klädedrägten.
Hvad som emellertid genom denna indragning inbespares, skall komma tidningens läsekrets till godo på andra områden.
Särskildt kommer det qvin- liga porträttgalleriet att bättre än hittills till- godoses.
Minst ett porträtt i månaden skall intagas, och dervid hafva vi en god förhopp- ning att få meddela dragen af de ärade och omtyckta författarinnorna Mathilda Langlel och Ave (Eva Wigström).
Pristäflingar skola anordnas hvarje qvartal.
Till sist hafva vi ej annat än att hembära Iduns stora och trofasta läsekrets ett hjertligl tack för visadt öfverseende och tillönska alla våra läsarinnor och läsare en angenäm jul!
Redaktionen.
I | fS U I I U M IN Elsas månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning.
— Uppgif å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er- dröiri.
Julstämning Af P.
E.
R. vad den gick förfärligt lång- samt, veckan före j u l!
» I d a g är det da ' n före da ' n före da ' n före doppareda ' n », hade barnen gått och räknat på fingrarne och längtat oeh ledts.
D e visste rakt inte hvad de skulle ta ' sig till, julpeDgarne voro uppköpta till sista slant, i julmarknaden hade de varit flera gånger, det var i sanning en pröfnin- gens tid för otåliga, förhoppningsfulla barna- själar.
Men värre än allt annat var detta hemlighetsmakeri innanför reglade dörrar, som gjorde att man blef så nyfiken, att man viste sig ingen lefvande råd.
Hur det var, gick tiden ändå, och nu var det julaftons- morgon.
Der stod granen redan, grön och yfvig, midt i salen och doftade jul.
Och barnen slöto en beundrande krets kring sin gäst från skogen.
Jerker hoppade öfver ett par stolar till tecken, att han var nöjd med granen, oeh alla kommo öfverens om, att den var stilig, derför att den räckte till tak.
Endast Elsa deltog icke i de andras hög- ljudda glädjeyttringar.
Elsa var ett litet sjukligt barn med bleka kinder och något tryckt och förskrämdt i sitt väsen.
Föräl- drarne hade nog ej heller samma känslor för henne som för de andra barnen.
Hon var ful och tafatt, gick i vägen, när det var brådt om, råkade ofta slå ut kaffekoppen öfver frukostbordet och grät vid minsta före- bråelse.
H o n var med ett ord misslyckad, och så blef det tidigt hennes lott att få gå för sig sjelf och drömma.
Medan syskonen helt och hållet gingo upp i ögonblickets gädje, stod Elsa bakom fön- stergardinen och betraktade snöflingornas jämna, mjuka fall och solskenet,, som då och då lyste igenom.
Hon tänkte på skogen, som granen kommit frän och kände — omedvetet men starkt en outsäglig dragning dit fjerran bort till den tysta ensligheten.
Det blef stilla i salen.
Elsa såg sig om, hon var ensam, syskonen hade gått ut för att köpa ljus till granen.
D å smög hon sig fram oeh kröp in under det gröna trädet och satte sig på dess fot.
Litet vinterkyla hängde ännu qvar i barret, litet upptinad frost sipp- rade utefter stammen och gaf en egendomlig lukt af uppblött bark.
Elsa lutade nacken mot den fuktiga stammen och lät sina blickar glida upp genom grenverket.
Då hon suttit så en stund, förekom det henne, som om det var den höga, blåa himmeln der ofvanför, och öfver den blåa himlen seglade sakta hvita moln, och det susade så underbart vac- kert rundt omkring, oeh hon satt midt i gran- skogen, och det var snö på marken, solbe- lyst snö med blåa skuggor på.
Så tyst det var i skogen.
En ekorre skuttade från gren till gren och vållade snö- fall, der han for fram.
Elsa lockade på honom; han vände sig om och nickade; hon log till svar.
Högt uppe i luften åt ena sidan hördes, ehuru svagt, ett par kråkor: kra, kra, kra, och långt bort ifrån, så att det nätt och jämt hann fram, kom ett ensamt hanegäll.
Så blir det tyst igen.
Endast skogen susar oaflåtligt, susar allvarligt, drömväckande.
Och i skogssuset blanda sig ett sofvande barns långa, djupa andedrag.
— God afton, mitt barn!
Sitter du här så ensam i skogen?
Det är skogstomten.
Men hvarför säger han, att det är afton?
A c k j o, det är ju alldelses mörkt mellan granarna.
Himlen är mörkblå med millioner blin- kande stjernor på.
I ett nu står hela skyn som i eld och låga.
Det är grantändningen som försiggår.
Skogen firar sin julafton, och tusen sinom tusen brokiga ljus stråla från alla skogens granar, som äro behängda med det grannaste isglitter oeh den läckraste snö- konfekt.
Musiken spelar upp.
Räfvar och lokattor gnida på fiol och harar sitta i långa rader och spela dragharmonika.
Och alla foglar sjunga till, och skogsdjur och tomtar dansa om hvar andra kring granarna.
Alla äro mycket glada och mycket vänliga mot Elsa; och skogstomten, som först hittade henne un- der granen, trycker hennes hand och säger: » Tack, mitt barn, för att du kom och helsade på oss i skogen; till belöning lofvar jag dig den gladaste jul, du någonsin har haft, och till julklapp skall du få det b ä 3 t a, du kan önska dig, » oeh dermed ledde han henne till slutet af skogen och sade: » farväl och helsa hem »!
» Nej, men se på E l s a »!
ropade syskonen, då de stormade in i salen, med händerna fulla af allt, som granen skulle klädas med, » Elsa under granen! » Hon kraflar sig fram, yrvaken och förlägen, ännu oförmögen att reda för sig sin under- bara dröm.
Det skulle bli den gladaste jul hon någonsin haft, och hon skulle få det bästa hon kunde önska sig.
Hon suckade; det var j u bara en dröm — och för öfrigt visste hon inte, hvad hon helst önskade sig.
Men medan granen kläddes med stjernor af guldpapper, äpplen, ljus och konfekt var det ej mycken tid att tänka på detta.
Elsa rycktes med i den allmänna feststämningen med allt skrattande, nojsande, smågnabb och mumsande på nötter, som hör till, då man skall klä ' granen.
Pojkarue höllo rent af på att komma i lufven på hvarandra, så julafton det var.
» Jerker har ätit opp en punschkrans; det är orättvist », ropade Kalle.
» Ä h, det har jag visst inte. » » Jo, det har du visst det.
Andas, får vi känna!
Andas, om du törs! » Men Jerker hade ingen lust att andas, hvilket renderade honom en s. k.
» sittopp » af äldre bror, och så beslöts i samladt sy- skonråd, att alla felaktiga punschkransar skulle ätas upp, men Jerkor skulle inte få någon.
På julaftonen äro emellertid alla misshällig- heter snart glömda, och derför dröjer det ej heller länge, förr än den bästa sämja åter var rådande kring julgranen.
» Vet du, hvad jag tror jag får, Kalle? » » Neej. » » Jo, jag tror, att jag får ett salongsgevär, för det har jag önskat mig. » » Äh, det skulle väl jag kunna få lika väl då.
Men jag vet något som du får, jag. » » Jo, det-visste du vackert! » (krigslist för att locka fram hemligheten).
» Du får ett par strumpor af mormor. » Jerker blef lång i ansigtet och anmärkte i missnöjd ton, » att så ' nt ska ' man j u ha ändå, vet ja.
Hvad kan man ha för roligt af ett par strumpor? » Nu började Elsa få klart för sig, hvad tomten menat.
En dockspis att laga riktig
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet.
För hvarje 6-tal abon- nenter, som samlas, och för hvilka afglften Insändes till Redaktionen af mat på!
Och hjertat klappade hastigare i bröstet på henne.
V a r det inte ett hörn af den hon hade sett sticka ut ur mammas största paket, när hon kom hem från julmark- naden föregående qväll?
Tänk, om hon verk- ligen skulle få, hvad hon knappast vågat önska sig!
Elsa kände redan, att drömmen höll på att uppfyllas; syskonen voro snälla mot henne, hon hade inte gråtit en droppe på hela för- middagen, men ätit mycket nämnarn och hade grundade förhoppningar att få en julklapp, som alla hennes flickvänner skulle afundas henne.
Hon kunde nu ej ta sina ögon från granen, som var i det närmaste färdigklädd — det var från den som all julglädje utgick, utan granen vore julen ingenting.
Utifrån korridoren hördes tidt och ofta bultningar på en dörr.
Det var småpysarne, som voro otåliga och ville ut och se granen.
D å och då gläntade mor på sängkammare- dörren och såg efter, hur långt det var kom- met med granklädningen.
Men då hon glän- tade, trängde lackos ut, och barnens näsbor- rar vidgades: ack, hvad lack luktar godt om julen!
Så ändtligen kom den efterlängtade stunden, då alla hemligheter skulle uppenbaras, all väntan skulle få sin lön och alla klappande barnahjertan skulle bli stillade.
Hela famil- jen var samlad kring det strålande julträdet, småpysarne voro utsläppta ur sitt fängelse och hade till de andras stora förnöjelse be- tett sig som besatta, då de fingo se granen.
En förväntningsfull tystnad rådde i salen, barnen hade svårt att sitta stilla på sina stolar, ty nu skulle far läsa upp julklapparne.
» Högädla herr Jerker Söderberg » läste fadern med komisk högtidlighet, och lille Jerker gick fram rodnande och förlägen för den ståtliga herrtiteln, och mottog det första paketet.
Nu skulle alla gissa, hvad det kunde innehålla, och känna på det och väga det i händerna.
Det måtte vara ett litet bord, men så föll ett vedträ ut, och formen på det hela var genast förändrad.
Ytterligare ett vedträ föll till golfvet, massor af papper- lindades af, paketet blef allt mindre men på samma gång allt bestämdare till formen, och nu i ett ögonblick var saken klar: » Ett solongsgevär »!
skrek den lycklige mottagaren, rusade fram till föräldrarne och öfverhopade dem med kyssar och smekningar.
Så småningom började det bli tomt i julklappskorgen.
Hvar och en hade fått en hel mängd saker både som han önskat sig och icke önskat sig.
Elsa satt ihop- krupen i hörnet vid kakelugnen.
Hon hade fått sin dockspis, men märkvärdigt nog hade den inte skänkt henne någon synnerlig glädje.
Den vanliga tryckta stämningen var öfver henne igen.
Hon kunde ej vara glad på samma sätt som de andra.
När de andra gingo fram och tackade för en gåfva, fingo de af både far och mor en kyss på pannan och en klapp på kinden.
Elsa fick en vän- lig nick och en förmaning att vara rädd om det hon fått och inte genast bryta eller slita sönder det.
Nå, hon visste j u så väl, att det var skilnad på henne och de andra.
Och hon grämde sig visst inte derför, det var ju alldeles, som det skulle vara, och som det alltid hade ' varit, men glad kunde hon inte känna sig.
Och hon försjönk i drömmar.
Hennes ögon hängde vid den lysande, herr- liga granen, som liksom fick lif, ju mer hon försjönk i den; och den log så innerligt varmt emot henne och hviskade: » var glad, mitt lilla kära barn!
Vi förstå hvarandra, du och I P \ I U I I U Ni IN, d n u.
erhållas at gratWexemplar för hela den tid, under hvilken abonne- mentet räcker.
Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera- jag; jag är barnens vän men deras i synner- het, som ej hafva någon annan vän på jorden. » Modern betraktade Elsa, der hon satt i sitt ensamma hörn upptagen af sina ensliga tankar.
Det låg något så innerligt, något så hängifvet och vackert men på samma gång sörjande i barnets ansigtsuttryck, något som modern aldrig förr hade sett der och som rörde henne djupt.
Inte var Elsa ful, och hvarför hade hon alltid förefallit så obehaglig?
Något smärtsamt, liknande en anklagelse, rörde sig i moderns själ.
Hon steg upp från sin plats och närmade sig barnet.
Så böjde hon sig ned och lyftade upp hennes hufvud: » Hvad sitter du och tänker på, min lilla flicka?
K o m och sitt hos mamma! » Och Elsa fick sitta i soffan med modrens arm öfver sina skuldror och med sitt hufvud, hvilande mot moderns bröst.
Och modern kysste henne på pannan, och Elsa kämpade med gråten, så öfverlycklig kände hon sig.
Det blef med ens så ljust i salen, tyckte hon, som om granen fått hundra nya ljus och alla ansträngde sig att öfverblända hvarandra.
Det var den lyckligaste stunden i hennes lif.
Men då julaftonen var öfver och barnen redan lågo i sina sängar, kommo föräldrarne in och sade godnatt åt dem.
Och då de gingo förbi Elsas bädd, stannade de, och Elsa hörde, hur fadern hviskade till modern: » Så söt hon är; det har jag aldrig märkt förr » — och det var sant, ty ingenting är så förskönande som glädjen — och begge böjde sig ned och kysste henne.
Men då blef det för mycket för den lilla, som aldrig fått löna så mycken kärlek förr; hon * gömdean- sigtet i kudden och grät länge.
Nu kände hon, att hon hade fått det bästa hon någon- sin önskat sig, och att detta var den lyck- ligaste jul hon upplefvat.
Prenumeration torde förnyas med.
allra första, pä det intet afbrott i tidningens sändning måtte behöfva ega rum.
Qvinnan och lifsglädjen.
Af A v e.
f it är j u ett historiskt faktum, att tiden — låtom oss skylla på den gubbstackaren!
— i slutet af hvarje århundrade har en del otrefliga konster för sig, o c h att han sätter dessa konster i verket företrädesvis genom männen, plus ynglingar o c h pojkar.
Århundradet, alias liden, har låtit den stora flocken af ofantligt bildadt folk plöja och plöja med andras kalfvar, hvaraf dock somliga äro så gamla, att de borde få en annan benämning, medan några få dugliga karlar gjort upptäckter o c h uppfinningar, hvilka åter gjort den ärade allmänheten uppblåst af högfärd öfver menniskosnillets underbara förmåga.
Men » när jungfrun fick gult hår, ville hon ha det krusadt ».
När vi fått maskiner, som bespara menniskan en massa tungt kroppsarbete, fått jernvägssofvagnar i stäl- let för skjutskärror, också » rapphönor » kal- lade, fått telegrafer, telefoner o c h fonogra- fer, så att vi kunna både sprida och bevara så mycket sqvaller vi kunna önska, fått köttqvarnar, bicyklar, skolor till och med för små koltbarn, så vill man äfven ha tag i några mera bildade småandar, som kunde förtälja o m, huru det står till med den all- männa samfärdseln på den andra sidan grafven; o m det ej, till äfventyrs, skulle finnas en luflbana derifrån upp till plane- terna eller kanske någon bättre fotografi- atelier, der man kunde få ett bra kabinetts- porträtt af Skaparen.
När nu detta ej vill lyckas, blir man förstås, ledsen, tycker att hela lifvet är bara skräp o c h rent af out- härdligt, då det dristar sig till att kräfva några ansträngningar.
Och det är minsann ej småsaker lifvet kräfver af en akademiskt bildad man, eller af en karl, som ärft en bra affär.
Minst sex ä åtta rum utom pigkammare, möbler i stil med våningen, fru i stil med möble- manget samt en umgängeskrets o c h en krets- gång af nöjen o c h förströelser, så det hela blir harmoniskt, ända tills en katastrof kom- mer o c h gör mannen riksberyktad.
Det är, må tro, tungt att blicka upp till ett sådant mål, der man sitter med ung- karlsskulder o c h fina cigarrer på punsch- brickan.
Så kommer fru Lifsleda, född von Tauge- nicht, med sitt stora, bleka ansigte, ögon, som tekoppar, ett par blåfrusna läppar o c h dito händer.
Ä r det ej så hennes beun- drare beskrifva damerna?
Och då ger man sig antingen till att kokettera med henne inför den ärade allmänheten eller också de- serterar man o c h slutar som — tidnings- notis.
Ja, nu går åter tiden — låtom oss för all del fasthålla detta opersonliga väsen!
— tiden går o c h hänger läpp s o m en oupp- tuktad, bortskämd unge; är ej nöjd med hvarken Gud, naturen eller samhället, utan bara trängtar efter något nytt, något rikligt ädelt racedjur, som kan begagnas till parad- häst under nästa århundrade.
Men det torde hända, att det går — tiden som det gick Fritz Triddelfitz i » Lifvet på landet », att, då han koncentrerade alla sina fram- tidsförhoppningar kring det ofödda full- blodsfölet, fick han se, att det blott blef en långörad mulåsna.
Sådana der öfverrask- ningar har — tiden förr fått, då den gjorde allt för många krumbugter innan den bytte om skinn.
Och på detta surmulna elände skulle vi qvinnor råda bot!
Men äro vi då ej också angripna af tidens dysterhet?
Skall jag vara helt uppriktig, så tror jag, att de ibland oss, som ej bry sig o m att vara » moderna » i någon riktning, snarare äro ordentligt, sundt förargade öfver allt detta gnällande öfver » tillvarons onämn- bara fasor ».
Möta vi en ung man, som ej lider nöd, ser utväg till en hederlig, o m än tarflig bergning, har tillfälle att odla sin själ med läsning, umgänge med hyggliga menniskor och Guds härliga natur, men ändå bjuder till att se lifslcd ut, så finna vi honom, lindrigast sagdt, osmaklig o c h narraktig, i fall han ej är en smula vriden af fåfänga o c h äresjuka.
Ofta är patienten hjelpl dermed, att ingen tager vidare notis o m h o n o m, Men en få- fäng själ kan också leka så länge med andliga smittstoff, tills han verkligen angri- pes deraf, o c h då är mera kraftig hjelp af nöden.
Oftast är det någon personlig missräkning, icke sällan sårad fåfänga, i hvilken lifsledan slår rot; någon gång är det ett klart medvetande o m - att själen lösryckt sig från sitt upphof, men är för högmodig
tiuvi ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden f ö r qvinllg verksamhet m o t t a g a s med tacksamhet.
Endast en sida af papperet bör att söka den rätta hjelpen.
I båda fallen kan en glad, frimodig kristen qvinna blifva den själssjuke till stöd o c h uppmuntran, så han får m o d bortkasta sin småaktiga egen- vilja och lumpna sjelfklokhet.
Blott inga predikningar!
I mennisko- kärlekens och kristendomens namn, inga bibelspråk för dylika sjuka själar!
Är det ekonomien, som, så att säga, bil- dar underlaget för den äkta mannens själs- sjukdom, då kan en förnuftig hustru lindra denna börda genom att helt lugnt dra ' in på staten; hon kan visa, att hon är mera rädd för en fläck på mannens heder, än för arbete o c h försakelse.
Sådant glädtigt qvinnomod blir s o m en sval, frisk flägt öfver mannens feberheta tankar; han får andrum, fotfäste o c h griper ett nytt och säkrare tag i lifvet.
Dock, sådant mod o c h sådan lifsglädje har ingen menniska — qvinnan lika litet som mannen — utan lefvande gemenskap med allt lifs outtömliga källa.
Skall det lyckas qvinnan alt ingjuta äkta lifsglädje o c h lifshopp i en sjuk verld, då kan det blott ske derigenom, att hon i tro håller sig fäst vid lifvets upphof, så att hon sjelf förnimmer den sanna lifskraften.
Ty känner hon, hur denna gifves henne i samma mån, som hon behöfver den i sitt kall, då erfar hon en glädje, som ingen verldslig sorg o c h nöd kan beröfva henne.
Då äl- skar hon allt det ljusa, ljufva, sköna o c h glada, som linnes i lifvet o c h blir ej främ- mande for något äkta menskligt.
Hafven 1 sett och känt sådana lifsglada kristna qvinnor?
Jag har det o c h vet, hur deras lifsfröjd o c h lifskraft liksom tränger in i nedslagna, svårmodiga själar o c h upp- lifvar, styrker o c h stödjer, för att slutligen, blott genom sitt lifs o c h sin verksamhets glada frimodiga predikan, föra försmäk- tande andar till lif skällan.
Och det höfviska skämtets vingade pil, som blott kittlar till harmlöst skratt, hur flög det ej i rätt stund från dessa qvinnors läppar o c h skrattet sjelft klingade som det friskaste barnaskratt äfven i de äldres krets; del ljöd som upplifvande musik, o c h det var ej underligt, då det hade fromma barna- hjertan till resonnansbotten, Du goda, hjertliga skratt från allvarliga qvinnors läppar, du är en verklig läkedom mot många af tidens sjelfskapade småkräm- por o c h löjligt högtidliga fånigheter!
Våra tårar spara vi åt den verkliga nöden, den andliga som den jordiska, der den möter oss; men äfven der skall en stråle af den äkta lifsglädjen verka mera godt än alla våra tårar.
Ty, buren af kärleken, skall denna glädje tränga till härjade mennisko- hjertan o c h locka fram spirande grodd till nytt lifshopp, samt lifvade, domnade krafter till ny och friskare verksamhet.
Glädje, härliga Guds gåfva, hur har du ej blifvit misskänd, besudlad o c h miss- handlad, så alt man knappast mera kan se en skymt af dina ädla, rena drag!
Må det lyckas oss qvinnor att rena dig från lätt- färdighetens smink liksom från den bot- göringsaska, som en falsk gudlighet strött öfver ditt hufvud!
Då skall verlden förstå och känna, hvad det vill säga att vara glad i Gud, o c h den skall i jublande fröjd prisa all glädjes gifvare.
i I I M I L » U IN användas och marginal lemnas.
Namn och adress torde alltid noga anglfvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
Några drag af Ernst Ahlgren.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
Frihetslänatiker var hon men aldrig enstöring — hade ingen lust att draga sig undau i en- samhet-, sig sjelf nog.
Hon skrifver: » Det der kälkborgerliga familjelifvet, att sitta hvarandra inpå näsan och att ha rätt att tråka ut hvarandra efter behag, det är mig förhatligt, det käns som band; då knyter jag mina händer, samlar alla mina krafter och sli- ter dem.
Jag ser så lugn ut, jag skränar aldrig om frihet och socialism, men i alla mina personliga förhållanden är jag den värsta frihetsfanatiker man kan tänka sig.
Jag har också känt mig hemma på främmande stolar och mellan hotell- rummens väggar.
— — Mina husgudar äro flyttbara, de äro mer än det, de älska omvex- ling och nya ställen.
Hade jag bara pengar, så reste jag utan saknad bort från min kula.
Jag kan skapa mig ett hem hvar som helst; jag har hemtrefnaden i mina fingerspetsar.
Helst ville jag långt, långt bort till nya betes- marker.
I längden är icke ensamheten mig nog; jag behöfver menniskor, och nya menni- skor.
» En annan gäng (1886) heter det: » Jag kän- ner mig alltid, som om det fattades mig plats att röra mig.
Jag ville känna mig fri från all kälkborgerligheten.
När jag arbetar är det all- tid i det hemliga hoppet att kunna slå mig fri, kunna komma ut och få andas.
Jag skall då och då taga mig en liten tur till ett fisk- läge eller alla dessa kostliga små samhällen, som vi ha så godt om i Skåne, och der det vimlar af typer.
Man måste friska upp sig med något, och jag har ett oeftergifligt behof af att se nya ansigten.
Det är min andliga föda. » Och hon sänder i sammanhang härmed föl- jande råd till sina vänner: — — • — » Stoppa så pengarne i börsen, tag er en dags titt ut med någon jernvägslinie eller ännu hellre i en båt och drif, bara drif der det fins folk — jag menar inte folk af vår klass, man blir sjuk af att icke se andra än dem.
Nej, bönder och fiskare — oförfalskad vara.
Och så lär man sig att skratta åt sina dumma små lyxhehof, som inte ä ' likt mensk- liga ting alls, utan bara aperi.
Man blir en slaf och en stackare af sådant der.
Man skall trängas med sina dumma vanor på ena sidan (' det brukas ') oeh sin nästa på andra sidan.
Det är så, det menskliga lifvet!
Men dugtiga armbågar och ett godt humör.
.
.
så går det!
Inte får man vara » lassen! » Jag våndas, jag leds, jag illfänas — men jag ger mig inte ».
s Den som skref Fru Marianne var en utbil- dad och finbildad konstnär men en menniska, som ej hoppades allt för mycket af lifvet för sin egen del.
» Om man bara vore till nytta eller glädje för någon menniska, då vore det lönt att lefva, men nu är det skräp ».
Det är i december J886 hon klagade så från Köpenhamn.
Hennes sinnesstämning börjar taga en mörkare färgton, än hvad hennes vänner hittills varit vana vid.
Men hon har icke väl nedskrifvit ofvanstående rader, förr än hon sö- ker skämta bort det intryck, de väcka: ».
.
.
Sick ' en sentimentalitet!
Man skulle kunna ta mig för en gammal fröken på öfver- blifna kartan.
Det låter inte bättre.
Tillåt mig som ett slags parentes inskjuta, att jag alldeles inte är ' ensam och oförstådd ', tvärtom: jag har varit bjuden på två ställen i dag och har afslagit båda bjudningarne ».
— — » För menniskor sådana som.
.
.
jag fins det icke lugn aiinat än i hårdt arbete; arbete med hela sin varelse, alla sina tankar, hvad för arbete gör föga till saken, men ett på hvilket man kan sätta hela sitt lif.
Har ni aldrig märkt att arbetet är som morfin, det döfvar, men det är sundare än morfin, ty det ger verklig, icke skenbar kraft.
Och det ger ett «resultat ».
Hon är åter i Hörby och skrifver i denna tonart: » Jag längtar bort härifrån, längtar så att jag tycker jag kan bli tokig.
Den som bara hade pengar!
— Men jag är ett fä; så tänka naturligtvis alla.
Det är pengar som sätta våra armar och ben i rörelse.
Det är bristen på pengar, som håller en i fångenskap.
Nej, jag kan inte skrifva mer än detta sam- ma tjutet.
Oh, hvad jag afundas dem som kunna trifvas i samma kakelugnsvrå alltid! » Arvodet för » Fru Marianne » var på förhand bestämdt för en pariserfärd.
Hon kom dit i april 87.
Den första tiden blef sådan den ofta är för främlingen i verlds- staden.
Hon kände ingen och hade ej mod att söka upp någon.
Hon dref omkring i kyr- kor, på museer och på gatorna, besökte teatrar, satt ensam i sitt hörn på restauranten, medan Paris marscherade förbi utanför fönstret, bodde i en pension bland idel gamla fröknar — det var det allra värsta — och fann det vara un- gefär som hemma.
Hon måste efteråt bekänna, att hon varit nära att ledas ihjäl.
Det var sällskap hon saknade, nu som alltid behöfde hon umgås på kamratfot » med andra zigenare » för att trifvas.
» Om jag hade några riktiga menniskor att vara tilsammans med här!
Dä först kunde det vara tid för er att skatta mig lycklig.
Kan ni inte komma hit?
Man kunde ha det så rasande bra och trefligt här, om man bara vore några stycken.
Men när man skall gä alldeles ensam, så är det sannerligen icke svårt att hålla sig för skratt ».
Hon blygs inte för att längta från Paris till Köpenhamn, der hennes vänner gjort allt för att skämma bort henne, och der hon trifdes så utmärkt.
När hon vaknar på sitt hotell vid rue de Helder och tänker på de gamla frök- narne, hon skall sällskapa med vid dejeunern, så flyga hennes tankar till Hovedvagtsgade, och hon tror sig höra spårvagnarnes klockor från Kongens Nytorv — tänker för öfrigt mest på den nya romanen, som hon skall gräfva sig ned med på Hörby öfver sommaren.
Det gick likväl med henne som med andra.
Paris tog henne småningom fången.
Känslan af ensamhet gaf med sig, de nya intrycken fylde i allt högre grad hennes sinne, och en vacker dag måste hon tillstå, att hon verk- ligen trifs utmärkt, att hon håller af detta lifliga Paris med sina rika minnen och sitt ständigt vexlande lif.
Hon är numera sällan hemma, går alltid och drifver och saknar en- dast ett — att hon ej haft råd taga med sig den af henses anhöriga, hon var varmast fäst vid.
Hon har inte pennan i hand på en hel må- nad, hon är glad öfver att slippa skrifva rese- bref till tidningar hemma, att få behålla sina nya intryck för sig sjelf, för sin egen utveck- ling.
På teatern är hon nästan hvarje afton, of-
f DU N tast på Frangais men äfven på de andra.
Hon gång — också på hösten 87.
» Jag har alltid har föresatt sig att skrifva skådespel, och » det längtat just efter detta: vara fri, resa hvart gör alltid godt i ens sinne för scenisk verkan » jag vill, lida hvad jag kan, och inte ha någon att se så mycket som möjligt.
Hon tycker att snoka i mina räkenskaper.
om att gå och lullas till ro från alla hetsande Jag är inte sparsam — Gud nåde — men tankar i hotel Clunis fridfulla lilla park — ännu ha honoraren räckt till.
Jag har bröd- om förmiddagarna, när der är folktomt och bekymmer så det ryser i ryggen, när jag tän- den ljumma vårsolen smeker de gråa murarna ker på framtiden.
Men jag är fri, fri, fri!
med deras mörka murgröna och trädens späda, Och jag har min ' galgenhumor '. » halfutspruckna grönska.
» Jag har aldrig sett I ' Köpenhamn började hon ett lustspel som något sådant som detta: det står och dröm- en motvigt mot sin egen sinnesstämning.
Hon mer.
» hyrde sig ett rum i en annan stadsdel än der Från denna tid är Ernst Ahlgren ej i allo hon förr plägat bo, sökte ingen och lefde en- den samma som ditintills.
Det hade kommit sam, ensam med sina tankar, med det beslut något hetsigt, febrilt in i hennes själslif.
hon redan tyckes ha fattat.
Hon hade ännu några dagar qvar att vara i » Led är jag på lifvet, men ledsen är jag icke.
Paris, och hon njöt deraf, insöp verldsstadens Det hela är inte värdt mycket.
Jag står så luft med fulla lungor, kände i hvarje fiber, hur underligt främmande ntanför allting.
Den som hon lefde och kände arbetsbegäret mera brän- en gång stått riktigt ansigte mot ansigte med nande än någonsin men på samma gång sin döden, lär sig visst aldrig att lefva mer.
Det maktlöshet, sitt förtärande medvetande om hur enda jag känner är likgiltighet, den mest dö- ringa hennes alster svarade mot viljan att verka; dande likgiltighet.
Jag har intet att vinna, saknade förmågan att gifva luft åt det rika jag hoppas på intet, intet, intet!
Detta är lif, som sköt ständigt nya hjertblad i hennes icke Weltschmertz; jag tycker att lifvet är vac- inre.
kert.
Men jag står utanför.
Det rör mig inte.
Hennes sista skede var inne, detta skede, Jag är hnndra år gammal.
Och sol har jag som skulle skärpa hennes syn för områden aldrig haft.
Men jag är nöjd.
Jag är fri.
inom siälslifvet, hon dittills ej beherskat, som Det var det jag ville.
Nu har jag ingenting skulle medföra en rik utveckling af hennes mer att sträfva efter.
Jag kan inte få mer.
själsgåfvor, men på samma gång göra henne Och så kan jag gå och lägga mig. » olycklig och taga hennes lif.
Hvarför, frågar man sig, ' hvarför denna leda Hon reser så hem och kommer direkte in i en vid lifvet?
» Ekonomien är nog pudelns kärna, period af modlöshet.
Dugde hon till författare?
fast tomheten och frånvaron af allt familjelif Eller till något annat?
Var hon inte tråkig gör mycket.
Jag lefver som en eremit, Hvil- och pratsjuk?
Ar det ej som skakade fången ket lif 11! » ursinnigt och ändå hopplöst sina fjäctrar, då Hon har förut yttrat: hennes klagan kläder sig i dessa ord: » Jag älskar familjelifvet, det är det sunda- » Jag skulle sälja både kropp oeh själ, om ste, bästa i verlden, men är man författare, det kunde ge lif åt mitt arbete.
Jag har intet, så må man ha plats att röra sig; ska ' man intet annat i verlden än det, i jämförelse med skrifva, så måste man ha rum för armbågen. » det är allt mig likgiltigt. » Att lifsledan äfven hade annan grund har Och derefter: hon antydt i skissen » Dr mörkret ».
Men detta » I Paris kunde man glömma sig sjelf, här är för öfrigt något, som hon ej talat om — om kan man det icke. » ej möjligen i de anteckningar, som ej äro tryckta, » På nyåret », heter det vid jultiden, » reser Pä sommaren efter denna pariserresa talar hon om, att hon varit » förfärligt angripen af jag troligen till Paris för att kanske aldrig lifsleda, men är nu en smula bättre ».
Det mer återvända, och så går ni miste om att är den gamla melankolien, som redan under göra min angenäma bekantskap. » — — — » Arbetet är som ett slags morfin för mig, sjuklighetstiden grott i hennes innersta, som men jag vet icke, hvilken dag jag kastar pen- börjar resa sitt hufvud.
Hon kände sig trött och hennes tillvaro var » ett fattigt, solskens- nan och säger: » jag kommer aldrig att göra annat än skräp.
Och nu är jag trött af det ».
löst lif ».
Jag kan göra det i morgon, jag kan göra Hennes familjeställning undergick åter en förändring, det gamla hemmet på Hörby skulle det om tio år.
Hvem vet något! » Hon lefde då redan liksom utanför verlden.
upplösas.
Det föreföll henne » som om det si- sta ankaret vore lossadt: hemlös och brödlös. » Det är en lugn resignation i allt hon skrifver, Hon satte sig till motvärn och lyckades att såväl i hennes korta bref som i de sista no- vellerna, » Lifsleda », » En baldams historia », » Ur för en tid hålla » lifsledan » nere: » Men det var kanske just hvad jag behöf- mörkret ».
» Framtidsplaner har jag inga », yttrar hon i ver för att strama upp mina krafter till det yttersta.
Jag är fyld af en känsla af mod, april 1888.
» Så länge jag har pengar blir jag sinnesjämnvigt och frihet som aldrig förr, och väl här (i Köpenhamn), och när jag inga har jag skall sälja mitt lif så dyrt som möjligt i så hittar jag väl alltid på någon råd, men inte kampen för bröd oeh frihet.
Och när jag inte tänker jag på det nu, inte. » Äfven i Paris, dit hon for för att se, om kan längre, så dör jag.
Jag är fullkomligt på återseendet af dessa för henne kära ställen det klara med mig sjelf.
Jag vet inte alls, hvart jag tar vägen.
När skulle kunna lifva upp henne, kände hon sig jag inte kan stanna här längre, lemnar jag » ensam och själssjuk. » Sverige.
Man kan bättre lefva sparsamt och ändå fritt, der man icke har så många bekanta — jag menar fri från alla anmärkningar öfver, hur man bor och hur man går klädd etc.
Jag har tänkt på Berlin, Munchen eller Paris.
Men intet bestämdt.
Aldrig har jag trifts så bra som nu, det är väl för det jag måste bort. » » Men jag klagar inte », heter det en annan der Josef Kainz och det tyska sällskapet gaf gästföreställningar.
Hon talade om sitt skåde- spel, » Den bergtagua », som hon börjat och äm- nade göra färdigt, så fort hon slutat ett par smånoveller.
Hon var lugn och kamratltk som alltid, och jag frågade mig förgäfves mer än en gång, hvar- uti hon var olik sitt förra jag.
Något var det.
Hon var tystare än förr, hade ibland ett pi- nadt drag öfver ögonen och talade ej ett ord om sitt sinnestillstånd Hon, som alltid förr gått klädd i svart, bar nu en kulört drägt, och sista morgonen, jag kom upp för att taga afsked, satt hon — kl. 9 — vid sitt skrifbord, klädd i en ljus mor- gonrock.
Hon ville följa mig, bad mig, medan hon klädde om sig, gå in i hennes nya rum, dit hon skulle flytta samma dag.
Ett mindre rum, litet, grått, med ett fönster åt en trång, kall hotellträdgärd — detta rum, som blef hen- nes sista.
Härifrån flyttades hon två veckor senare till Johannesstiftelsens likrum.
.
.
S e n till, ä r a d e l ä s a r i n n o r, a t t I d u n ej s a k n a s nos någon af edra b e k a n t a!
O vintertid, o juletid!
(Fritt efter Otto Carius-) f vintertid, du hårda lid, som svept din snödrägt, lcall och vid, kring sjö, der ingen kring skog, som tyst och öde då nordan ofvan och genom tomma bölja åsen slår, gator drar; då isen kläder tak och vägg, och frosten då öron, strös i hår och skägg; näsa, hand och fot beständigt frukta då räfvens Icöldens hot; skall och ugglans på mörlca heden följas att vandrarn — spritter o vintertid, O vintertid, då värmes till grodd skrämd du hårda du sköna med flingors med skridsko snögubben himmel snö vårens frö; ned till frusen kälken och mot vägg; trifvas inne, lockar håg och sätta sig på hur glänsa ögon, konserten; hjertan jacka, pels sinne; tvären mot bal ' n, teatern och inunder — o vintertid, O juletid, hvad — dam; med sitt långa skägg det är omöjligt omöjligt vid, — hvilket glam!
står stödd mot qvastkäpp när tid!
drifvans den nya då dra de unga dervid tid dans från under låt åt, och klappa kappa, hvad glada ord, hvad skratt Ur ett bref från en af hennes vänner låna vi följande rader: » Jag såg Ernst Ahlgren senast i Köpenhamn i juli detta år.
Hon såg då friskare ut än förr, var solbränd och hade lemnat kryckorna hemma i Hörby.
Hon var på utställningen, i Tivoli, och om qvällarna på Dagmarteatern, står; far du sköna du kära man samlas tid!
tid, brådska och hvad då lampan dervid tänds en i förtrolig julklappsid; aftonstund, rund
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten på Iduns läm piighet för plats- sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags med bladboksgidd för peyparnöt hur klistras och färger och hjerta sockerhjerta; in och klistras på, hur nål och krok och skyttel hur flyger icke allt i när någon kommer der sitter man, en vacker gran man räknar och man utifrån, gör ingen och ser sig dumt ting och menlöst skall väljas dagarne till vet knappast slut, af det, gladligt och sken från med smyckad med barnajubel dina högt i tusen med kära dina ljus, doft, loft, munterheter, hemligheter; öga glädjen och hvarje hus klara gran, med skogens med, dina står, hjerta högre af sällhet och af — dörren.
sinnesfrid, hetsad i mitt med 1 hvarje förrän du helga tid •med, hjerlefröjd var kring; ut, den stora helgen står för 0 juletid, gå; vrån, slår sinnesfrid var helsad,, helga juletid!
Halvor Grip.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för alla vara en god tomte, en tillförlitlig råd- gifvare.
Om julklappar.
Vårt vanliga lillvägagående vid julklapps- inköpen har nog hittills varit att bryta upp med en full portmonnä, göra ronden genom ett dussin boklådor, bijouterie- och andra butiker, till dess ingen glömts, och så vända åter hem igen med tom börs.
Den gåfva, som inköpts för hvarje särskild vän, var då i regel af den art, att den lika godt kunnat passa för hundra andra.
Nu har väl emellertid enhvar, som vi anse värd komma i åtanke vid julinköpen, en bestämd sinnets eller lynnets riktning, en förkärlek för någonting, ett minne eller något dylikt, som vi kunna tillgodose genom att med kärleks- full omsorg samt kanske ock med en smula humor utvälja en obetydlighet och på så sätt behagligt beröra hans hjerta.
Låt oss derför för en gång räkna öfver våra vänners » käpp- hästar » och gerna för min del äfven deras små svagheter samt derefter lämpa våra presenter, och jag vill våga mitt ord på, att vi lyckas göra dem mycket både större och varaktigare nöje än genom den dyrbaraste intet- sägande gåfva.
Vi känna till exempel vissa personer, med hvilkas garderob det inte alltid är stäldt på bästa vis, men åt hvilka vi trots detta aldrig våga ge annat än idel onyttiga och likgiltiga presenter, just emedan de veta, att vi äro uoderkunnige om den svaga punkten.
Men vi känna också andra, hvilka äro i samma predikament och dock mottaga ett par hand- skar eller en vacker halsduk med så hjertlig och upprigtig tacksamhet, som hade Kristus- barnet sjelf kommit med någon af sina him- melska håfvor.
I I L / l I Kl IN annonser som beröra familjekretsen.
— Annonser mottagas endast genom S. Gumgelius annonsbyrå och hos redaktionen.
Abonnentsamlareantagas.
Äkta och sanna menniskor värdera hvarje gåfva, vore den än så ringa, efter den fin- känslighet och omsorg, som valt den eller framställt den.
Ett obetydligt broderi, förfär- digadt af kära om också kanske oskickliga fingrar, erhåller derigenom ett värde, som ej den dyrbaraste och praktfullaste knyppling skulle kunna ernå.
Antalet af dylika finkänsligt uppmärksamma gåfvor är dock dess bättre legio.
Vi erinra oss särskildt ett fall, hvars resultat var synnerligen vackert: en bok skrifpapper, af hvilken hvarje ark i öfre venstra hörnet bar ett monogram, utfördt af sorgfälligt pressade och uppfästa små blad och blommor.
» För detta arbete har hon helt säkert i månader för hvarje dag tänkt på mig, för hvarje dag, » utropade den öfverlycklige mot- tagaren med tårade ögon.
På så sätt behöfva vi oändligt mycket mindre klingande mynt för att anskaffa jul- klappar än finkänslig omtänksamhet och takt, tvänne saker, som ej låta sig bibringas, om de ej finnas af naturen.
» Gif med behag, » har skalden yttrat.
Det sanna behaget vid en gåfva ligger i humorn.
Att mycken humor — som oftast ofrivillig — utvecklar sig redan vid sjelfva inköpet af skänken, faller af sig sjelft af tvänne orsaker.
För det första vet man sällan så noga, hvad man skall köpa, och för det andra köper man vanligen något helt annat, än hvad man ämnat.
Och detta är helt naturligt.
Butiker och jul- expositioner te sig vid denna årets tid som verk- liga jättebazarer, i hvilka till och med gamla menniskor förefalla som barn, hvilka i half förtviflan stå i valet och qvalet, en situation som blir allt kinkigare, ju längre man dröjer med afgörandet.
Det, som man ämnade köpa, fins ej att få, så som man tänkte sig det; man får till svar, att den och den artikeln icke längre är modern, icke längre tillverkas, icke håller sig vid begagnandet; alltid lägges något annat framför en, och så kommer det sig, att en ung fru, som gick ut för att köpa ett cigarrfodral åt sin man, i stället till slut fastnar för en elefantbet, som skall begagnas som pappersknif, trots manneD endast en gång om dagen, när Dagbladet skall skäras upp, har användning för en dylik och knappast ens riktigt begriper, huru han skall handtera tingesten.
Så kommer det sig, att man efter juldagarna till och med i de solidaste hem stöter på lyxartiklar, som rakt icke passa för omgifningen, hvilkas ändamål och användning man platt icke begriper, och att presenter ut- delas, för hvilka ingen i hela familjen har någon användning.
Men om man nu äfven har reda på, hvad som skulle kunna behaga mottagaren och göra honom en glädje, är dock dermed icke sagdt, att ens gåfva slår lyckligt ut.
Ett ungt äkta par har kort före jul satt bo; i deras hem är allt väl ordnadt och pyntadt, der felas blott ännu enligt det unga parets och deras vänners enstämmiga mening ett blomsterbord.
Hvar och en af deras bekanta är förtjust öfver att veta en passande julklapp; och på julaftonen är det unga herrskapet i besittning af — tolf blomsterbord.
Tio ha kommit från slägt och vänner, ett har man- nen gifvit sin fru, och ett har frun gifvit sin man såsom den lämpligaste julpresent.
Lyck- liga de menniskor, som i en slik situation ha sinne för det humoristiska och ej bli alldeles utom sig!
Ett annat fall ur verkligheten är oss bekant, då en hygglig familjefar spelade en sorts omvänd Saulsroll, utan att vilja eller ana det.
Kis ' son drog, som vi känna, ut att söka sin faders åsna och fann ett konunga- rike; den här familjefadern gick ut för att söka — om icke precis ett konungarike — så dock julpresenter för sin familj, och vände åter med — en åsna, för hvilken han hvar- ken egde stall, foder eller någon användning.
Han hade stött på en krets uppsluppna kamrater och med dem deltagit i en auktion, utlyst på en åsna, hvilken värden på stället ville bli utaf med.
Ett särskildt kapitel kunde nog den s. k. vandrarpresenten förtjena.
En ung man kom- mer på den idén att uppvakta sin tant med en ensam vas, för hvilken denna icke finner någou lämplig plats, då den andra vasen, pendanten fattas.
Gåfvan tas emot, gäldas med kyss och genskänk och ställes så undan.
Den får också omsorgsfullt bevaras för alla bekantas blickar, ty nästa år måste den på nytt tjena som julgåfva åt någon annan, som naturligtvis ej heller finner någon användning för den.
Och så går den allt vidare.
Våra kära småttingar öfva för det mesta » förintande kritik » gent emot leksakspresen- terna, i det de så fort som möjligt låta dem gå all verldens väg.
Hur nära ligga då ej skratt och gråt hvarandra, och äfven härutinnan spårar man den äkta humorn.
Våra barns naivi- tet är, som vi känna, af ett alldeles särskildt slag.
Den är ofta mycket mer beräknad, än man tror.
Elsa säger till sin mamma: » jag hoppas, att jag får en ny docka till julklapp.
Den jag har nu, skäms redan, om man frågar, hur gammal hon är ».
Äfven barnaålderns tacksamhet har sia egen karakter.
Lille Fritz har fått en trumma, oaktad!
pappa, som han vet, icke kan fördra trummandet.
Rörd går han till pappa och säger: » jag lofvar dig verkligen, att jag bara skall trumma, när du sofver ».
Lille Otto har icke fått den der granna bleckrustningen, som han med så sär- skildt vacker stil präntat öfverst på sin ön- skelista.
Och helt trumpen klagar han: » nu har jag gjort mig så mycket besvär att ön- ska den, och ändå får jag den inte! » Den icke synnerligen lärgirige Max har endast fått nyttiga saker.
» Nå, är du inte glad, » frågar tant.
» A c k j o, » svarar han helt all- varsamt, » jag är mera glad än alla julklap- parne äro värda. » Hans lekkamrat Mauritz har som den enda stora önskningen satt på sin lista: » att jag måtte få slippa pianospel- ningen! » * Det är saligt att gifva!
Och hur skär det oss ej deremot i hjertat, då på den snösmyc- kade julqvällen genom det gälla barnjublet och de menniskovimlande gatornas larm plöts- ligt en tunn barnastämma ljuder oss i örat: » köp, snälla frun — köp, kära herre! » Hvad då!
En ask tändstickor, något uselt leksaks- kram, som af kölddarrande händer sträckes emot en.
Hvem lyss till ropet från detta julfattiga barn, som snyftar och fryser på trappans kalla sten!
A c k, innan den hemåt- ilandes hand funnit börsen, innan hon eller han, ännu obeslutsam, hunnit hejda sina steg, är den späda rösten förtonad i vinden, och almosan stannar i fickan.
Ä r det icke ofta så?
I denna gåfvofestens tid borde de fattigas barn äfven vara de rikes.
Men så snöd är ännu denna verld bestäld, att man ofta nog är glad, om man blott förmår i fullt mått åt sina egna mäta upp kärlekens håfvor.
Gud bättre oss!
i DU N Henrik Ibsens senaste bok.
Ur en skalds qvinnogalleri.
| § ® | l e t var ej många år sedan en korrespon- &lt;f^^&gt; dent skref från Molde: » Den första dagen jag var här satt jag i ett större sällskap på Alexandrahotellets veranda.
Rakt nedanför hotellet är en liten brygga.
Ytterst på denna stod en äldre man med grå polisonger.
Han var iklädd en högst egendom- lig, tätt åtsittande, lång rock och hade på huf- vudet en likaledes mycket egendomligt formad hög hatt, som han måste hålla fast med han- den för att icke vinden skulle föra den med sig.
Han stod och stirrade i hafvet.
Vi sutto länge på verandan.
Då vi skulle gå, lade jag märke till att mannen stod der allt fortfarande och med blicken fäst på hafvet.
Detta uppväckte min nyfikenhet.
Jag kunde icke se ansigtet och nödgades fråga mig för, hvem det var.
Det var Henrik Ibsen.
Derute står han största delen af dagen, flere timmar i taget.
Derpå går han upp till sina rum i hotellet.
Några timmar derefter kom- mer han åter ut och går ned på bryggan.
Han står och stirrar i hafvet och ser allvar- sam och tankfull ut.
Hvilka tankar sysselsätta honom, få vi kanske en gång veta! » Nu veta vi det.
Säkerligen var det Fruen fra Havet, som då först anades i skaldens själ, der stämningar kommo och gingo som de sol- glittrande böljorna framför honom.
Sedan dess har Henrik Ibsen gifvit oss » Vildanden » och » Rosmersholm. » Men grundtonen är här en annan.
Här vrenskas ej Rosmersholms hvita hästar, här höres ej dånet af qvarnforsen, här finner man intet af det förtärande tvifvel, den tunga sorg, som legat på bottnen af Ibsens senaste verk — här finner sig ej idealisten, sanningssägaren vara » den trettonde vid bordet ».
» Fruen fra Havet » är ett af skaldens ljusaste, sundaste år- beten, det är buret af en segerviss optimism.
» Fruens fra Havet » skald är den Ibsen, som vid festen härstädes förlidet år angaf sig såsom en optimismens man och som tömde glaset för » det vordende — det kommende ».
* Fjorden är bakgrunden till alla akterna i » Hafsfrun ».
Och bakom fjorden ligger hafvet, glittrande brusande och skummande, hafvet med den vida ytan, hafvet med de friska saltbe- mängda brisarne.
I Ibsena stycken spelar all- tid någonting symboliskt in, och Eliida Wan- gels hafslängtan är här detsamma som frihets- längtan.
Ellida lefver sedan 5 år i ett till det yttre lyckligt äktenskap med doktor Wangel — men blot!
till det yttre.
Ellida — märk skepps- namnet!
— är född och uppfostrad ute vid haf- vet, och hon är med hela sin själ och alla sina tankar bunden vid det.
Folket har gifvit henne namnet » frun från hafvet », och äfven hennes man kallar henne skämtsamt » hafsfrun ».
Derute vid hafvet lärde hon i sin ungdom äl- ska en man, en främling; han var sjöman till yrket oeh kom till hennes hemort på ett ame- rikanskt fartyg, som gjort haveri.
Ue talade tillsammans om hafvet, om dess storm och stiltje, om dess mörka nätter och om dess glit- rande solskensdagar.
Och så till slut, i af- skedets stund, » vigde » främlingen dem vid hafvet genom att kasta deras ringar i vågorna.
Han hade kort derefter skrifvit, att så fort han kunde taga emot henne, skulle han under- rätta henne derom.
Ellida gifte sig med Wangel, men främlin- gen ute på hafvet kunde hon aldrig glömma.
En dag berättar hon det alltsammans för sin man.
Ofta kan sjömannens bild helt plötsligt stå framför henne, säger hon.
Han är, sådan han var, då hon såg honom sist.
» Allra tyd- ligast ser jag hans bröstnål.
.
.
den perlan liknar ett dödt fisköga.
.
.
och det liksom stirrar på mig.
.
.
» Och när han så en dag kommer, denne man, som utöfvat en så underlig makt öfver henne, — kommer för att hemta sin » brud » — då är det första, som Ellida utbrister i sin för- färan: » ögonen, ögonen! » Då främlingen frå- gar, om hon vill följa honom, svarar hon: » Nej, nej, jag vill icke, aldrig i evighet! » Men så tillägger hon svagare: » Jag vågar ej heller ».
Då Wangel kommit, säger främlingen till Ellida, sedan några skarpa ord vexlats mel- lan honom och Wangel: » Nu har jag gjort min skyldighet.
Jag har hållit det ord jag gaf dig.
Och nu får du betänka dig till i morgon natt! » — » Rädda mig från den mannen! » ropar Ellida upprepade gånger till sin man, och slutligen utbrister hon bäfvande: » Rädda mig från mig sjelf! » Wangel ser ångestfullt på henne: » Ellida!
Jag anar det — här ligger någonting bakom! » Ellida: » Det dragande ligger bakom. » Wangel: » Det dragande —?
» Ellida: » Den mannen är som hafvet. » Och så går hon långsamt och grubblande ut genom trädgården, der scenen försiggått i skym- ningen.
.
.
Wangel hade köpt henne, och hon hade sålt sig, säger Ellida till sin man.
Hon hade ej gått in i hans hem i frivillighel, och det lif, de lefvat tillsammans, hade i grunden ej varit något äktenskap — med den förste skulle det ha blifvit ett helt och rent äktenskap!
» Gif mig min frihet tillbaka! » ber hon.
Wangel vill ha tid att samla sina tankar till ett beslut.
» Nej nu! » svarar Ellida.
» I natt kommer han.
Jag vill stå framför honom i full frihet.
Jag vill ej skydda mig bakom det, att jag är en annan mans hustru.
Antingen låta honom resa ensam, eller — följa honom. » När främlingen kommer nattetid, vill Wan- gel bortvisa honom.
» Wangel! » ropar då Elli- da, » lät mig säga dig det — väl kan du hålla mig tillbaka här.
Men mitt sinne — alla mina tankar — all min dragande längtan och mina begär — dem kan du ej binda!
De skola jaga — ut i det okända — som jag var skapad för - — och som du har stängt för mig! » » Ja, jag ser det, » svarar Wangel i stilla smärta.
» Steg för steg glider du ifrån mig.
Det är ingen annan räddning möjlig för dig.
Och derför — derför låter jag dig handla — gåj tillhaka nu genast.
.
.
Nu kan du välja din väg i full — full frihet. » Ellida stirrar liksom mållös på honom: » Är det sant ...
sant.
.
.
hvad du säger!
Menar du det — af innersta hjerta!
Och han du det också? » » Ja », svarar Wangel, » det kan jag — der- för att jag älskar dig sä högt.
Nu kan du välja i frihet och under eget ansvar, Ellida. » Ellida griper hans händer och stirrar fram- för sig mot honom: » I frihet — och under eget ansvar.
Det är förvandling i detta! » Ångbåtsklockan ljuder.
Främlingen bjuder ännu en gång Ellida att följa honom.
Ellida vänder sig om och ser fast på honom: » Aldrig följer jag er efter detta! » Och när främlingen gått, säger hon till Wan- gel: » Ja, käre, trofaste Wangel — nu kommer jag till dig igen.
Nu kan jag det.
Ty nu kommer jag till dig i frihet — frivilligt — och under ansvar. » * * * Frihet och ansvar — se der den parole, som diktaren låtit utgå i och med detta gripande drama: frihet och ansvar i äktenskapet — • fri- het för qvinnan att välja den man, med hvil- ken hon skall lefva, och det ansvar, som må- ste åtfölja friheten!
Oeh bärarinnan för sin tanke — Ellida Wan- gel — har Ibsen tecknat med sin vanliga in- tensitet i karaktäriseringen och sin underbara, psykologiska skarpblick.
Sådan hon står der, dramats centralperson, plastiskt fulländad och i skarp belysning, är » hafsfrun » en af de vackraste bilderna i det galleri af qvinnofigurer, den norske skalden skänkt sin samtid.
En noblare, mera själfull och finkänslig bild kunde » realisten » Ibsen ej ha tecknat.
Det är ett sundt drama, sade jag nyss.
Jag vill ej förneka, att det ligger någonting abnormt i Ellida Wangels själstillstånd, i hennes kärlek till hafvet, det » dragande », men denna abnor- mitet öfverväges fullständigt af det sunda, stora i den idé, som uppbär det hela och som ge- nomgår stycket från början till slut, liksom hördes ett mäktigt, växande dån frän det stora hafvet i fjerran.
Friska äro vindarne, som komma från detta haf, men allt qvafvare tyckes också luften bli i de samhällets skrymslen, som skola rensas.
Starka äro vindarne; må de då också gå vida ut, manande oeh väckande!
Och vi ha skäl att hoppas det.
Ty med hvarje drama, som Henrik Ibsen skänker oss, närmas vi ett steg mot — » det vordende ».
Alvar Arfwidsson.
F r ö k e n Gustaf vas julklapp.
(E f t e r en f r ä m m a n d e i d é).
Af MatMlda Langlet.
| M | l e t var ett par dagar före julafton.
Litet kallt var det, och snö låg på marken — • en frisk behaglig vinter, riktigt vackert jul- väder, sade alla menniskor.
Fröken Gustafva satt framför brasan i sitt vackra, mattbelagda, väl ombonade förmak.
Brasan brann ned, men hon märkte det icke, kolen och bränderna behöfde väl röras om, men hon glömde det.
Hon var med sina tan- kar långt borta, icke från rummet, men från tiden.
För trettio år sedan — var det verk- ligen så länge sedan?
Nu när hon tänkte derpå, syntes dessa år så korta, och dock bade några af dem varit långa nog.
För trettio år sedan var hon ung, lefnadeglad och lycklig — så lycklig, som man är vid sexton år.
Vacker var hon ej, men liflig och treflig, omtyckt och gerna sedd öfverallt.
Men hon trifdes bäst hemma.
Hon var så lycklig med sin far, som hon älskade och värderade öfver allt annat i verlden.
Sin mor förlorade hon tidigt, och se- dan hade han varit både fader och moder för henne, och hon tänkte aldrig - på annat, än att de båda skulle lefva för hvarandra.
Men så kom något emellan dem.
Hon visste ej först hvad det var.
Icke att hans ömhet minskades eller att hennes kärlek mattades — tvärtom.
Men det var, som om han gick och bar på nägot, det han ville anförtro henne,
men som han af ett eller anDat skäl hade svårt att säga ut.
Hon undrade oeh var mången gång nära att fråga, om någonting ledsamt händt, men så kom hon sig ej heller för der- med.
tid, tyckte hon, när hon tänkte tillbaka derpå.
Men det visste hon — från den stunden blef hon hård och bitter, och den enda glädje hon hade, var att man alltid och allestädes fruktade fröken Gustafvas skarpa tunga.
Slutligen fick hon dock veta det.
Han äm- nade gifta om sig!
Han gjorde det för hen- nes skull, sade han, men det dröjde icke länge förrän hon insåg, att det var lika mycket för hans egen lycka, som för hennes — ack ja, mycket mer för hans egen skull, ty han äl- skade sin andra hustru vida mera än den för- sta och vida mer än denna första hustrus dotter.
O, hvad det var bittert!
Hennes hjerta sved ännu, då hon tänkte derpå.
Och huru hon hatade denna haltungade, inställsamma qvinna, som pinade henne med ömhetsbetygelser och låtsade alltid tänka på hennes bästa, låtsade försaka för hennes skull, viss om att hennes offer aldrig mottogos!
Ty att allt detta var falskhet och hyckleri, derpå tviflade Gustafva aldrig.
Icke då, i alla fall.
Senare hade nog då och då en tanke insmugit sig, som ville gifva en annan dager åt mycket, som fordom förefallit henne svart och falskt.
Den enda, som härifrån gjorde ett undantag, var Anna-Greta, den gamla trotjenarinnan, som.
mera expressivt än elegant, plägade försäkra, att hennes fröken » bet inte så hårdt, som hon skällde till. » Och nu voro de alla borta — fader, styf- moder, halfsyster — alla borta och gömda i det tysta!
Fröken Gustafva var ensam qvar, och ofta undrade hon, hvarför hon, som var en så onyttig varelse, skulle sparas, då de an- dra, som så saknades, som sörjdes så bittert, togos bort.
Sigrids lycka hade icke varit lång- varig.
Hennes man dog inom några år och lemnade sin unga hustru och sina barn i knappa vilkor.
Gustafva visste ej, hvad det blifvit af barnen — de voro visst döda, de också.
In- gen — ingen af hennes slägt fans nu qvar; det kändes så ödsligt och tomt, och en ofta återhållen känsla af ånger, öfver att hon så alldeles dragit sig bort från halfsystern, öfver att hon så oförsonligt hatat henne för något, som hon ej rådde för, en bitter ånger öfver allt detta kom upp i hennes själ och sved i hennes hjerta.
Hon hade icke det ringaste förändrat sinne- lag, då hon en dag fick veta, att hon hade en halfsyster.
Ännu en som inkräktade på det område, der hon förut ensam herrskat, änuu en att hata och harmas öfver!
Den lilla döp- tes till Sigrid, och fadren kallade henne redan » Sigrid den fagra. » Det var klang i det nam- net, och motsatsen mellan detta och det tarf- liga » Gustafva » föreföll rent af motbjudande.
Och sedan — hur man höll tal om hennes många fullkomligheter, långt innan hon ännu var årsgammal, huru bortskämd och bortfjäskad hon blef a f alla, innan hon ens kunde tala!
Icke af Gustafva.
Hon hade föresatt sig att » hata » den lilla, men det var något, som hon icke gick i land med.
Sigrid var så ge- nomgående » snäll » och älskvärd, att man skulle varit ett odjur för att kunna » hata » henne, och Gustafva var alldeles icke något vidunder — hon hade tvärtom ett ömt oeh godt hjerta, när hon blott ville låta det tala.
Och hon förmådde ej tysta det gentemot den lilla täcka ungen, som tydligen kände sig dragen till henne framför modren.
Detta kunde Gustafva ej motstå, och det dröjde icke länge, innan hon på halfsystern slösade den kärlek, som hennes far — så trodde hon — numera försmådde.
Åren gingo.
En, två, tre gånger kom ett anbud till Gustafva ätt utbyta fädernehemmet mot ett eget bo.
Men hon hade icke håg der- till, sade hon, och hon ville icke skiljas från de sina.
Efter en slägting till sin mor hade hon ärft en betydlig förmögenhet, och hon fruktade alltid, att det var denna, som lockade friare.
Sigrid var sjutton år och förtjusande vacker, det kunde ej nekas.
Men ändock kunde aldrig Gustafva tro, att den allvarlige mannen, som alltid så gerna samtalade med den mognade qvinnan — Gustafva var nu trettiofyra år — som med sådan förtjusning lyssnade till hennes fylliga, klara altröst, och som tycktes taga lif- vet sä på allvar, så djnpt, att han skulle ens tänka på den lilla barnsliga sylfiden, som var minst tjugo är yngre än han, och som ej tyck- tes ega en tanke utöfver blommor och dans.
Och just då Gustafva fick klart för sig, att för henne kunde ingen lycka komma annat än vid den mannens sida, just då kom Sigrid med sitt lilla blyga förtroende — det var henne han älskade!
Gustafva detta slag.
visste aldrig huru hon öfverlefde Ett mörker låg alltid öfver denna » Hvad i alla dagar —?
Sitter fröken här i mörkret? » utropade en gäll stämma i dörren.
» Jag skall väl tända lampan?
Här är en hel smälta med bref. » » Jaså?
Ja, tänd lilla lampan derborta.
Så der — - det är bra », sade Gustafva och tog ur Anna-Gretas händer sin post, som verkligen var rikhaltig.
» Hm — räkning — priskurant — från sy- Anna — bjudning från prostens, » mumlade fröken och lade brefven åsido utan att läsa dem, allt under det Anna-Greta stod qvar med nyfikenheten målad i sina trubbiga drag.
» Hvad kan detta vara?
Känner inte stilen — post- stämpeln är så otydlig — Ö-de-berg, nej, by — nej, Ö-re-bro — nej — » » Kära fröken, bryt brefvet, så får fröken väl se, hvem det är från, » utbrast Anna-Greta, ur stånd att längre tygla sin nyfikenhet.
Fröken sade ingenting.
Hon blott såg upp på Anna-Greta, med en blick af oförstäld för- våning, som genast jagade jungfrun ut ur rum- met.
» Tokiga menniska », mumlade denna der ute i salen, » som kan sitta och vända och vrida på brefvet och glo på ' t, när hon ändå aldrig kan få veta hvarifrån det är, förrän hon bryter det. » En timma, om ej mer, förflöt utan det rin- gaste meddelande från fröken, och Anna-Greta började just fundera på att förlåta sin matmo- der hennes » humör » och gå in och, såsom försoningsoffer, erbjuda sig att grädda fras i pannkakor till qvällen, då en ringning kallade henne in i förmaket.
» Anna, » sade fröken, » jag har fått ett bref. » » Ja, jag såg det, » genmälte Anna-Greta torrt.
» Min halfsyster lär ha efterlemnat en liten flicka, som hittills vistats hos sin farbror, men nu är han död, och presten i församlingen har fått reda på mig och vill att jag skall taga emot flickan; hon lär komma i morgon med sjutåget. » » Nå, bevare mig!
Fröken Sigrids flicka — och hon kommer hit? » » Fru von Benners flicka, » rättade fröken.
» Det var då ett elände! » förklarade Anna- Greta.
» Ja, inte är det roligt, » instämde fröken, » men nu få vi väl ändå taga emot henne. » » Hvad i alla dar ska ' vi ta ' oss till med henne?
Hvar ska ' hon b o?
» » Ja, jag vet då inte, » sade fröken retligt.
» Naturligtvis är hon mörkrädd och törs inte bo ensam der uppe på gästrummet. » » Äh, inte är det sagdt, att hon är mörkrädd, » menade jungfrun.
» Annars kunde hon ju bo i lilla kammaren bredvid mitt — » » Det förstås, » sade fröken dröjande och liksom litet förlägen, » men det rummet behöfs ändå — ibland — ja, det är detsamma — der kan hon i alla fall inte bo; men hvar skall jag göra af henne?
Äh, hvad det här är trå- kigt! » » Ja, sådant påhäng! » sade Anna-Greta i hvass ton, men med en min, som nästan kunde kallas skälmaktig.
Fröken rynkade ögonbrynen, men tonen var lugn och vänlig, dä hon återtog: » Jag har också tänkt på kabinettet — man kunde kanske flytta in — » » En tältsäng dit, » ifylde jungfrun.
«Nej, inventionssoffan är trefligare, » sade fröken i samma ton, » den lilla sparlakanssängen, som står på gästrummet. » » Jo, det går an.
Spegel ooh toilettbord be- höfs väl inte åt en barnunge — » » Åhnej, men det ser trefligare ut; för öfrigt får rummet vara som det är.
Finnes det om- hängen till sängen?
» Ja då, och som ligga rena och strukna med fransar och allt, i linneskåpet, » sade Anna- Greta; » jag skall gå efter dem. » Utkommen i köket företog Anna Greta ett slags krigsdans och jublade högt: » Jag vet pricis hur man ska ' taga fröken, » sade hon för sig sjelf.
» Hade jag inte spelat så fint med henne, så hade den fattiga flickungen nog fått ligga deruppe i kyffet bredvid min kam marhåla och fått så lagom trefligt.
Men nu skall man ställa till det riktigt ypperligt åt henne, stackars öfvergifna barn! » Anna-Greta snöt sig, djupt rörd.
» Ack, den söta fröken Sigrid!
fortfor hon.
» Jag mins så väl, när hon stod brud — acku- rat som en Guds engel såg hon ut!
Men hvad hon skulle göra med den der svartingen, som bon gifte sig med, det kunde jag då al- drig begripa.
Han såg ut precis som de der negrarne, di visar för pengar, eller indujaner, eller hvad det är.
Ja, ja, nu är hon död och borta, och han med — jag undrar, om det är äldsta flickan?
Det är visst tolf år sedan frö- ken Sigrid gifte sig, så hon är väl en tio, elfva år. » Fröken Gustafva höll också en liten mono- log derinne i förmaket.
» Det är förfärligt, hvad den Anna-Greta blir kärf med åren! » sade hon halfhögt.
» Om jag inte yttrat mig så bestämdt, hade hon visst velat, att det stackars barnet skulle bo i kyffet bredvid kökskammaren!
Jag får lof att se till, att hon blir snäll vid den lilla stackaren, som nu inte har någon i verlden att hålla sig till mer än mig! » Det var underligt, så hon blef varm om hjertat vid den tanken!
Hon skulle åter få någon att älska och vårda, någon som också skulle älska henne, som icke skulle öfvergifva henne, ty hon hade ju ingen i verlden att hålla sig till.
Redan klockan tio andra morgonen var ka- binettet bredvid frökens sängkammare i ordning att mottaga den väntade gästen.
Anna Greta log i mjugg, när hon såg fröken klippa af ett par månadsrosor oeh sätta i det höga, slipade fotglaset — hon visste nog hvart de skulle taga vägen.
Och ganska riktigt återsåg hon allt- sammans på toiletthordet i det lilla kabinettet.
Anna-Greta ville icke vara sämre, och så tog hon ned från gästrummet och hängde upp öfver byrån den vackra taflan med gravyren och den i hennes ögon besynnerliga underskrif- ten: Petit Jesus.
Det sista ordet förstod hon och sjelfva bilden förstod hon ock, men hvar- för » de hade skriivit på ' t, att det var petigt, » kunde hon aldrig begripa, huru mycket hon än grubblade derpå.
hade något att uträtta här i verlden, att hon icke hade någon plats, något kall.
En gam- mal ensam qvinna var ju en öfverflödsvarelse, och ofta tänkte hon med bitterhet, att om hon icke haft penningar, en ställning i samhället, så hade hon nog också fått veta af, att hon var öfverflödig.
Men nu skulle hon få något att lefva för, nu skulle hon godtgöra allt.
Hen- nes hjerta var så varmt — hon kände, att hon skulle älska, icke blott detta barn, utan alla menniskor.
Det var, som om hon fått svar på den bönen: skapa i mig ett nytt hjerta och en ny själ.
Hon var, tyckte hon, en helt an- nan menniska än förut.
sitt eget, med en hårdt hopsnodd, lingul fläta beprydda hufvud.
Fröken åt ingenting; hon blott såg på, huru den lilla gästen tog in en rätt försvarlig por- tion af de delikata våfflorna.
» Och du heter Gustafva? » sade fröken slut- ligen.
» Tycker du inte att det är ett bra fult namn? » » Nej, det låter så ståtligt och så hederligt, » svarade barnet i en viss lillgammal ton, » och både mamma och pappa tyckte så mycket om det.
Men ibland kallade de mig också Gu- sten?
» » Mins du din pappa? » » Inte mycket.
Men mamma — » Hon fick gråten i halsen och kunde ej fort- sätta.
Och öfver Gustafvas kinder summo lång- samt ett par klara tårar.
Men det visste hon ej af, förrän de droppade ned på hennes hand.
De stego upp från bordet oeh Gustafva förde den lilla in i kabinettet.
» Här skall du bo, » sade hon, » och derinne är mitt rum.
Du är väl inte rädd att ligga ensam här? » » Inte när jag läst min aftonhön, » svarade den lilla tryggt.
» Tant, » sade hon strax derpå, » är det inte julafton i morgon? » » Ja, det är så. » » Då fyller jag också tio år i morgon.
Mam- ma sade alltid att jag var hennes julklapp. » » Och nu är du min julklapp, » sade tant Gustafva, » och Gud gifve att jag kan göra mig förtjent af en så välsignad gåfva! » Den lilla såg upp.
Hon förstod ej orden, men hon förstod, att hon borde trösta här, om hon kunde, och hon slog sina armar om mo- sterns hals och tryckte en varm kyss pä hen- nes läppar.
Och fröken Gustafva somnade den qvällen med lättare hjerta än någonsin förr på kanske fem och tjugo år.
En liten stund senare stod på byrån den lilla lampan med rosenfärgad kupa, som eljes hade sin plats på fröken Gustafvas arbetsbord.
Anna-Greta stod och såg derpå ett ögonblick, men så rusade hon ut i kökskammaren och Nu öppnades porten — nu komma de!
Hvem kom strax tillbaka med en ofantlig karamell i guldpapper och med en grann bild pä — en af föräldrarne månne hon liknar?
Modren, ung dam med fabulöst smal midja, snörpiga eller fadren?
Skall hon kunna älska denna purpurläppar och blå ögon — hvilken karamell för henne alldeles främmande slägting?
O, det Anna-Greta för ett antal år sedan fått i mark- hade hon icke tänkt på — eller det hade hon nadsgåfva af den vän, som för tillfället hade snarare tagit för afgiordt.
Men, tänk om bar- net redan på förhand blifvit intaget emot henne, plats i hennes alltid tillgängliga hjerta.
Fröken gick ut i staden en stund och re- om föräldrarne — de hade ju intet skäl att sultatet deraf var, att öfver det lilla skrifbor- älska henne — redan intalat sin dotter, att tant det i kabinettet hängdes upp en bokhylla, som Gustafva var elak och hård!
Huru skulle hon fullsattes med goda och nyttiga böcker för barn.
kunna öfvervinna en sådan fördom, huru kunna Anna-Greta smög sig in och mönstrade böc- lära den lilla att älska henne!
Medan dessa tankar ilade genom hennes huf- kerna noga.
Nej, der fanns ingen sådan bok, som den hon tänkte på, och när hon gick ut vud, hörde hon de kommande gå uppför trap- för att göra uppköp för hushållet, gjorde hon pan och in i tamburen.
Anna-Greta sprakade en liteu afstickare till bokhandeln, och en stund redan förtroligt, och en späd, klar stämma sva- senare låg på skrifbordet en icke dyrbar, men rade då och då ett par ord.
Gustafva lade handen på dörrlåset, men drog den tillbaka igen.
rätt smakfull psalmbok.
Vid sextiden osade det och fräste derute i Hon vågade bokstafligen icke gå ut och möta köket, så att det märktes ända in i förmaket.
denna tioåriga lilla flicka, som kanhända redan Fröken Gustafva misstänkte våfflor, men hon fruktade och afskydde henne.
Ack, det vore ju inte mer än rätt, om så vore!
Hon sjelf, låtsade om ingenting.
» Det är då en lycka, » tänkte hon, » att jag Gustafva, hade ju varit så hatfull, så oförson- så väl förstår mig på, huru man rätt skall taga lig.
Hon hade aldrig förlåtit styfmodern, att min styfsinta, men i själ och hjerta beskedliga fadern älskade henne; hon hade aldrig förlåtit Anna-Greta!
Jag var verkligen litet orolig, halfsystern, att hon blifvit älskad — det stod i för att hon skulle misstycka denna tillökning denna stund så tydligt för henne, och på samma i hushållet.
Men jag har då en gång för alla gång fick hon klart för sig, att hennes straff * * satt mig i respekt hos henne, och jag stramar skulle blifva att aldrig mera älskas af någon, ej ens af detta lilla fattiga barn, som stod en- upp tyglame ibland! » samt och öfvergifvet i verlden!
» Alla menniskor » i den lilla staden undrade Efter en stund visade sig Anna-Greta, varm Nu gick dörren upp — Gustafvas hjerta nä- på, att fröken Gustafva blifvit så förändrad, och röd, men glad och » nyter ».
» Det är väl bäst, att jag går ned till sta- stan upphörde att slå — och en liten flicka, och » ingen menniska » kunde begripa, huru det tionen och försöker få rätt på flickungen, » sade vacker, blek, fin, med långt, ljust hår nedfal- kom sig.
Många voro de, som meddelade lande öfver den svarta drägten, steg in i salen.
Anna-Greta sina funderingar i ämnet, men hon hon.
» Ja, det är så godt, » svarade fröken; » jag Blygt närmade sig den lilla, uppmuntrad af en blinkade blott litet småslugt och sade: » Det beror alltsammans pä fröken Gustafvas hade annars tänkt gå sjelf, men det är nog liten vänskaplig knuff i ryggen, oförmärkt med- delad af Anna-Greta.
Gustafva stod som fast- julklapp! » bättre, att du går. » Men » ingen menniska » blef klok på det.
» Jo, det skulle jag tro, » sade Anna-Greta växt vid golfvet; hon förmådde ej taga ett steg.
helt vanvördigt, så fort hon kom utom dörren; Men när den lilla närmade sig och såg upp » fröken, som är ett sånt blindstyre, så hon med ett par oskyldiga blå ögon, sträckte hon inte ser vägen för sig, om hon inte har tu ofrivilligt ut armarne som för att taga sin lilla gäst i famn.
par glasögon pä näsan! » Om h v a r j e a b o n n e n t v ä r f v a r en n y prenume- Och barnet förstod henne.
Med en hastig Jungfrun gick och slog porten i lås.
Det rant å Idun, fördubblas tidningens upplaga, och det blir för Red.
möjligt att dess förr var så tyst i huset, så ödsligt, och Gustafva rörelse kastade hon sig i den öppnade famnen utvidga tidningen.
hade ej ro att sitta stilla.
Hon gick ut i mat- och utropade: » Tant Gustafva! » salen, der en väldig brasa sprakade i kakel- Och så brast hon i gråt.
Och Gustafva ugnen.
Taklampan var tänd, och dess sken föll på det prydligt dukade bordet.
Duken tryckte den lilla varmt till sitt hjerta och bör- lyste så hvit, silfver och glas och äkta porslin jade gråta äfven hon, medan Anna-Greta, på I qvinnofrågan.
fingo en sådan glans i detta ljus, som föll upp- afstånd, betraktade dem båda och torkade sig ifrån öfver allt sammans.
De syltade körsbä- i ögonen med förklädssnibben.
» " ^plann qvinlighet » — få ord äro väl så » Ja, har jag inte alltid sagt, att fröken är ren i kristallskålen skimrade så mörkröda, som JtZe&amp;S gängse i hvar mans mun, oeh få äro god som guld,« mumlade hon; » det beror bara väl så obestämbara, då det fordras en närmare om de nyss blifvit plockade.
förklaring eller utredning af deras betydelse.
Gustafva gick ut och in i rummen, och hen- på, huru man tar henne! » nes hjerta klappade så oroligt, som om hon I allmänhet förstås väl dermed, gent emot haft trettio år af sitt lif tillbaka.
Och under begreppet manlighet, om hvilket ords betydelse dessa få minuter lefde hon detta lif om igen, jag aldrig hört någon tvist, något ljult och men ack!
huru annorlunda föreföll det henne vekt, något omhuldande och vårdande, något icke nu!
Huru ångrade hon icke, att hon för- En stund senare sutto fröken Gustafva och som eger förmåga att sjelf lida och som dock spildt så mycket af de flydda åren med hat hennes skyddsling till bords, medan Anna-Greta alltid bör hafva tröst och balsam för andras och bittra tankar!
Huru mycket godt hade passade upp oeh med glädjestrålande ögon tru- sorger.
Delvis tror jag äfven att från männens hon icke kunnat göra, om ej viljan dertill fe- gade » fröken Sigrids flicka » att äta mera af sida i begreppet qvinlighet ofta ingår en för lats!
våfflorna, för hvilkas godhet hon, Anna-Greta, dessa särdeles lämplig okunnighet om det onda Och hon hade sä ofta tänkt, att hon icke var beredd att borga med, om det så vore, i verlden, en viss oskuld och renhet, samt möj-
ligen religositet, som delvis bör godtgöra, hvad i dessa fall brister hos mannen.
I alla tider har ju den åsigten gjort sig gällande att qvinnans verkningskrets var hemmet med dess mänga olika bestyr och omsorger.
Numera har dock denna krets vidgats, de flesta vägar till eget arbete och eget uppehälle Stä nu qvinnan till buds, men nu framträder frågan: kan hon såsom likstäld med mannen bevara och utveckla detta obestämbara, men icke mindre verkliga begrepp — sann qvinlighet?
Skulle det vara möjligt, att kunskap och och arbete hos mannen, det som innefattas i ordet manlighet, vore i stånd att alldeles ut- rota och förqväfva den motsvarande egenskapen hos qvinnan?
Det är väl ej gerna troligt!
Ej heller kan det vara nödvändigt, att vi för att bevara qvinlighetens äkta perla måste in- skränka oss till hemmets verkningskrets, ty huru rik och omfattande den än må vara, står den dock icke öppen för alla, Men vilja vi vinna seger eller åtminstone gå framåt i den strid, som nu pågår om qvin- nans rättigheter, tror jag, att vi qvinnor mäste söka en annan utgångspunkt för våra sträfvanden.
T stället att rikta anfallet mot mannen, un- drar jag, om vi ej borde rikta det mot oss sjelfva.
Vi borde kanske söka ur vår karakter utrota våra farligaste fiender, de uteslutande qvinliga drag, som så ofta framkalla åtlöjet genom småsinnad och reflexionslös uppfattning af lifvet.
När vi en gäng upphöra att vara mannens medtäflarinna och nöja oss med att vara hans medarbetare i lifvet, hvar och en verksam med den kraft, som blifvit honom eller henne be- skärd, måhända vår qvinlighet kunde framgå luttrad och ren och utan det tillbehör af odug- lighet, som nu, sorgligt nog, ofta innefattas i detta begrepp.
Men innan vi hinna dit, måste vi strida en allvarlig strid emot vår fåfänga och vår brist på intresse för de allvarliga tidens frågor, som nu ställas till oss.
Man och qvinna äro olika och måste så vara, ty de motsvara hvarandra och bilda tillsammans ett helt till ömsesidig hjelp.
Men månne icke denna hjelp frän vår sida kunde blifva starkare och till mera nytta, om vi tillegnade oss en del af männens, i all- mänhet större, syn på lifvet och intresse för lifvets företeelser och kraf.
Och då vi nu ha samma tillgång till själs- odling och utveckling som männen, så är det ju att hoppas och vänta, att sann qvinlighet ej längre skall blifva en skön och oviss dröm utan ett klart och redigt begrepp, som fäster sig vid hvarje rättäkande och god qvinna, som lugnt och pligttroget sköter sitt kall, det må nu vara såsom kassör eller skollärare eller så- som maka och moder.
Karin.
Julens hygieniska betydelse.
f os de flesta folk, åtminstone när de ha en något högre grad af odling, finner man se- den att fira en eller flera ärliga fester, vanligen af religiös, någon gång af politisk betydelse.
Vi se detta såväl hes kristna folk, som hos judar och hedningar.
Bland alla synes sålunda finnas samma behof af att stundom fä ett fest- ligt afbrott i lifvets enahanda hvardaglighet.
Man mäste alltså räkna med detta behof såsom en faktiskt gifven verklighet.
Vi se också, att der man bemödat sig att taga bort alla årliga fester af religiös natur, såsom t. ex. inom den reformerta kyrkan, der hafva i stället fester af borgerlig och politisk natur inrotat sig.
Men huru nu dessa fester komma att firas, det beror på folkets ståndpunkt i odling och seder.
Hvila från de vanliga jordiska sysslorna är dock det för alla gemensamma.
Denna ne- gativa sida gör dock icke tillfylles.
En all- deles passiv hvila är endast för den ytterligt uttröttade ett nöje, och han har deraf snart fått nog; ja till oeh med vid julen, då dock för mången det öfverdrifna, ofta onödiga och oförnuftiga jägtandet närmast derförinnan gör flera dagars hvila mer än ofta annars nödig ocb nyttig.
I stället för arbetet måste snart nog komma, ej blott hvilan, utan förströelsen eller den rent andliga uppbyggeisen.
Men bland alla folk är det endast fåtalet, som uti den senare förstår att hemta ny kraft för lifvets vedermödor och strider.
Flertalet söker förströelsen.
Denna kan väl endels bestå deri, att man tager del i religiösa bruk såsom åskådare, men deraf har man snart tillfylles.
Man begär an- nat; man begär sådant, som kallas «nöjen ».
Arten af dessa gestaltar sig då efter hvars och ens ståndpunkt i odling och vanor.
Den, som har en i konstnärligt hänseende uppodlad smak, kan i sång, musik eller poesi finna det nöje, han behöfver.
Obestridligen är också detta slags nöjen de, hvilka — så framt text-valet är af god och sedlig art — lemna den mesta tillfredsställelsen, och hvilka icke behöfva ha några oangenäma efterverkningar.
Ju mera fol- kets smak kan uppöfvas i dessa hänseenden, desto lättare är det derföre att bjuda det verk- ligt oskyldiga nöjen.
Härutinnan kan ock sam- hällssederna uträtta mycket.
Vårt folk står dock ännu i detta hänseende tillbaka för vissa andra folk, hvartill orsaken torde kunna sökas i det förhållandet, att den lutherska kyrkan lagt alltför liten vigt vid det musikaliska och estetiska momentet i den offent- liga gudstjensten.
En högre grad af odling kräfves det för att af undervisande föredrag kunna hemta verkligt nöje.
T detta hänseende torde vårt folk emel- lertid stå framför de flesta andra, tack vare vårt högt drifna skolväsende.
Härtill har man också anknutit sig genom anordnandet mer och mer i våra städer af föreläsningar i hvarjehanda olika ämnen.
För den stora massan af vårt folk kan detta behof icke tillgodoses annat än genom presterskapet.
Säkerligen vore det der- före godt, om våra prester funne sig manade till att stundom gifva folket undervisande före- drag, hvarvid ju kyrkohistoriska ämnen vore för dem nära liggande.
Kunde icke sådana ingå i t. ex. otte- eller aftonsångspredikan, hvilket troligen för få eller inga skulle väcka anstöt, sä kunde särskilda tider derför anslås, såsom föredrag t. ex. i folkskolornas lokaler.
De stora högtiderna, särskildt julen, borde härtill mana, enär folket då ju mångenstädes tager icke blott de egentliga helgdagarne utan äfven » mellandagarne » till hvilodagar från ar- betet.
Men enär tiden dock mäste fördrifvas på ett eller annat sätt, så sökas tidsfördrifven nu icke sällan i fråsseri oeh dryckenskap, kortspel och dans, sus och dus, hvaraf hvarken själens eller kroppens helsa befordras, utan hvaraf förslappning och ohelsa snarare främjas.
Gästa- budet har visserligen ock sitt hygieniska värde, men blott då det hålles inom måttlighetens gränser.
Äfven det har ju sin betydelse att gifva omvexling åt lifvets enahanda.
På samma gång ger det en anledning att samlas i frän- ders och vänners krets.
Att man då sätter fram » det bästa huset förmår » synes ligga i sakens natur.
Men om man genom oförstånd och öfverflöd i mat och dryck bringar sig sjelf och sina vänner ohelsa eller försätter dem ur sinnets jämnvigt, så gör man ju i sjelfva ver- ket hvarken nytta eller verklig glädje.
Sjelf- beherskning är jordelifvets högsta konst.
Der- förutan ådrager man sig ofta bittra följder af det, som annars skulle vara både godt och rätt.
Att beröfva någon hans sjelfbeherskningförmåga är ingen vänskapstjenst.
I afseende på gästabuden finnes det ock en slags brist på sjelfbeherskning, som medför sociala, faror.
Vi afse detta slags öfverdåd, som icke gifver verklig njutning på något sätt för gästerna, utan hvars syfte endast synes vara att genom mångfalden af rätter och viner ådagalägga husets rikedom, eller visa, hurusom man icke vill eller behöfver stå tillbaka för någon annan.
Kunna än gästerna vid dylika gästabud undgå faran att skada sina matsmält- ningsorgan, så medföra tillställningarna dock en social fara.
Det är nämligen dessa gästa- bud — hvars kostnad af hotellvärdarne, då de få arrangera dem, taxeras till 20 ä 50 kr.
ku- vertet — hvilka blotta de stora klyftorna mel- lan de olika samhällslagren samt alstra den afund och bitterhet, som alltid är det djupa underlaget för anarkiska sträfvanden.
| Den, som har mer än nog för sin del af | denna jordens goda, gör derföre förvisso största i gagnet och glädjen både för sig sjelf, sina vän- ner och samhället, d. v. s. handlar mest hygie- niskt, om han, efter samqväm i all enkelhet med dem, hvilka genom blodets och vänskapens band äro med honom förenade, lyder — med afseende på de stora gästabuden — det höga bud, som är oss gifvet af honom, hvilken är julfestens herre, så lydande: » när du gör gästa- bud, så bjud icke dina vänner eller dina brö- der eller dina fränder eller dina rika grannar, att de skola bjuda dig igen och dig sker veder- gällning; utan när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. » Till den fornnordiska seden vid julen hörer ju, att man skall bereda icke blott sig sjelf utan äfven andra glädje.
Detta är julklappar- nes innebörd, men då man bereder andra glädje, skänker medvetandet derom åt en sjelf också den glädje och frid, som är af den största be- tydelse för själens jämnvigt och helsa.
Men själens stämning återverkar på kroppens.
Der- före kan man säga, att ett väll julfirande är synnerligen egnadt att göra julen till en fest af särdeles stort hygieniskt värde, medan der- emot det öfverdådiga julfirandet medför stora hygieniska faror såväl för individen som för samhället.
(ETelsovännen).
Julfröjd.
jellror klinga, slädar ila, Men ' skor under muntert glam Skynda, utan rast och hvila, Köpa upp för julen kram.
Alla tänka på de sina, Ingen lottlös blifva må.
Gunnar, Helfrid, mormor, Mina, Alla må de något få.
Visst man hört om tider svära Ordas sedan långlig tid.
Mången panna nu fått fåra, Som förut var slät och blid; Men, hvem näns väl hos de späda Väcka sorg på julens qväll, Då så litet kan dem glada, Och då gåfvan gör så säll.
Se!
hur när på dörren gläntas De i andlös spänning stå!
— Stumma af den fröjd, som väntas, Tassa de så tyst på tå.
— Och när sedan bud du skickar, Att i sal ' n de komma må, Julljus eller barnablickar — Hvilka tindra mest väl då?
— Mormor sjelf, så fin och smyckad, Leende bJand barnen står; Hennes glada fest är lyckad, Glädjen högt i taket står!
Mången jul hon lyckligt firat Med de sina, glad och nöjd, Mången gran hon vackert sirat Båd ' till barns och barnbarns fröjd.
Se pä » Mormors gamla Mina »!
Kry vid sina åtti ' år, Fröjdas liksom barnen dina, Fast en tår i ögat står!
— Många dagar, bittra, tunga, Flyktat sedan dessa år, Då som de hon kunde sjunga, Jubla i sin barndoms vår.
Bruten är den glada ringen, Der sjelf förr en länk hon var!
Bland dem alla fins nu ingen Mer än hon i lifvet qvar.
— Men fast hennes öga tåras Vid en blick på forna dar, Uti hennes sinne våras, Hoppet har den gamla qvar!
Lycklig den, som i sin vinter Eger vår i hjertat qvar, Den som, om än foten slinter, Något stöd för själen har!
Julljus skola honom lysa Äter till hans barnaverld, Julefrid hans själ skall hysa, Julfröjd samlas vid hans härd!
Hibou ».
" Hvita liljan. "
Tvänne bref om en behj er tans värd sak.
Bästa fröken Gertrud!
Den godhet och välvilja ni alltid visat mig ger mig mod att komma med en rysligt näsvis och nyfiken fråga; ni kommer helt visst att finna mig påflugen, men jag har verkligen slagit vad med två af mina vänner, att jag skulle locka ut er hemlighet, och jag tror, att ni ej blir ond på mig.
Saken är den, att vi, när vi varit i edert sällskap, observerat, att ni på er ena hand bär en liten ring med de tvänne bokstäfverna » H.
L.
» ingraverade, och vår vetgirighet eller nyfikenhet, om ni så vill, har af dessa hemlighetsfulla bokstäfver hårdt satts på prof.
Hvad betyda väl dessa bok- stäfver?
Annie påstår och tror, att den ring ni bär är en ordensring, och att tecknen gömma ordenshemligheten.
Ä r det verkligen så?
Och kunna inte äfven vi andra bli intagna som medlemmar i orden?
V i skulle visst icke svika ert förtroende, om ni vore så god och svarade på våra frågor.
Men det skulle vara så förtjusande att reta bröderna, som, i parentes sagdt, äro lika nyfikna som vi, och riktigt visa dem en gång, att vi kunna tiga!
Snälla fröken Gertrud, blif nu icke allt för ond på er oförståndiga och frågvisa Eva.
P.
S.
Mina två väninnor ha rest ut till landet öfver julferierna och föreslå derför, att jag skulle bedja fröken svara på vår fråga i » Idun ».
Det tycker jag är dumt i alla fall, ty då kunna ju bröderna få reda på saken lika godt som vi.
Och den der hemligheten, som ligger bakom, är nog fröken så snäll och talar om endast för mig.
D.
S.
% * Snälla fröken Eva!
Hur gerna än jag vill gå er önskan till mötes, så förefaller mig allt uppgiften en smula kinkig, då ni sätter i fråga, att jag skall svara i » Idun ».
Hur skola väl mina anspråkslösa rader taga sig ut bland alla dessa konstiörståndiga uppsatser från öfvade och skickliga pennor?
Det är nästan litet orimligt att begära det af en ensam qvinna, som aldrig i sin dar skrifvit ens en orlofs- sedel, aldrig gjort några » hushållsrön », aldrig dryftat frågan om barnauppfostran och slika — jag medger det gerna — både vigtiga och intressanta ting.
Emellertid har jag inte hjerta, mina älskvärda damer, att låta er bära på den svåra nyfikenheten hela den långa helgen öfver, utan får jag väl derför först som sist berätta eder, att » H.
L.
» betyder » Hvita liljan », och att icke något ordens- makeri med pikanta hemligheter och slikt döljes der bakom.
» Hvita liljan » är endast en anspråkslös fruntimmorsstiftelse, upprättad i ändamål att hjelpa och understödja fattiga nattvardsbarn eller i nöd stadda qvinnor och barn.
Säll- skapets årsafgift är 1 krona, inträdesafgiften 5 0 öre; och den som så önskar kan ock — ehuru mot särskild afgift — få en liknande ring med min, hvilken utgör föreningens tecken.
Gonorn lottning, som verkställes en gång om året, utdelas föreningens små tillgångar i poster af 2 0 kronor på olika händer att an- vändas till hjelp och glädje i fattiga hem.
Tvänne gånger har jag varit nog lycklig att emottaga en sådan lott, som satt mig i till- fälle att fröjdas af att göra en smula godt.
Vill nu någon af er, mina damer, uppoffra 1 kroua om året för » Hvita liljan » och vår sak, så står eder föreningen med glädje öppen, och fröken Evas fråga har ländt till det godas befrämjande.
Sjelf skulle jag med nöje anmäla eder hos direktionen, om ej min före- stående afresa hindrade mig.
Dock är jag viss, att genom korrespondens med fröken Brigitta Påhl, Saltmätaregatan 11, Stockholm, stadgar och alla nödiga upplysningar kunna erhållas.
En hjertlig önskan om en angenäm jul och ett godt och gladt nytt år till er, fröken Eva, och edra väninnor från er tillgifna Gertrud.
Teater o c h musik.
Kongl.
operan.
Sistlidne söndag och tisdag upp- fördes åter efter några veckors hvila Wagners stor- slagna opera » Tannhäuser », som denna gång fick ökadt intresse genom fröken Gina Oselios uppträ- dande i Elisabets roll.
Och i bättre händer har säkerligen, både hvad sång och spel beträffar, nämda parti å denna scen aldrig varit.
Bifallet var stor- mande.
På torsdagen i denna vecka gifver k. operan sin femtonde repris, nämligen » Den stumma ».
Ma- sanielfos parti sjunger denna gång den unge teno- ren hr Hagman, som nu för första gången upp- träder å denna scen.
Han har förut varit anstäld vid Vasateatern.
Med denna vecka slutas verksamheten före j u l å k. operan.
Annandag jul gifvas tvänne före- ställningar, den ena på middagen, då » Vermlän- dingarne » uppföres, och den andra på aftonen, hvarvid » Faust » gifves.
i veckan mellan j u l ocli nyår gifvas omvexlande » Vermländingarne », » Obe- ron » samt » R o m e o o c h Julia ».
Vasateaterns senaste program, » Resan till Kina », lustspel med sång af Labiche och Delacour, har i den dåliga teatersäsongen närmast före jul icke förmått locka mer än medelgoda hus, ehuru både stycket sjelft och utförandet bort betinga fiffigare besök.
» Resan till Kina » är af ganska underhål- lande och muntrande art, ej för läng att trötta o c h tillräckligt besatt att hålla skraltmusklerna i j e m n gång.
Hr Graniters de Rosenville var af stor komisk verkan o c h hr Paulsons gamle efterhängsne notarie karaktäristisk.
Fruarna Cederborg o c h Carlbeck skötte behagligt och täckt de obligata unga giftasvuxna damernas partier.
Svagast före- föll oss hr Hirsch; denne duktige komiker tycktes här ha råkat ut för ett parti, s o m ej » låg » för honom eller ej intresserade.
Don 19 dec.
Literatur.
Mellan skål och vägg, nya humoresker, skisser, bagateller och reseskildringar af John, Johnson (Kapten Punsch).
Den i vida kretsar kände o c h omtyckte skämtaren har kommit ihåg sina vänner — o c h de äro legio, ty de äro många — med em ny samling till julen.
Samma oförargligt godmo- diga humor, samma öppna blick för det karak- täristiska hos menniskorna och tingen, samma grundton af varm medkänsla, som så lyckligt kän- netecknat författarens föregående arbeten, göra sig äfven här i rikt mått gällande.
Detta att hans böcker, på samma gång de skänka oss en mer än vanligt muntrande och uppfriskande läsning, der- till äro genomandade af verklig poesi, der skil- dringen sådant kräfver och betingar, innebär helt visst icke minst hemligheten af John Johnsons ovanliga framgång.
» Något trefligare och mera underhällande att läsa högt i familjekretsen än Kapten Punsch ' s böcker, kan man omöjligt tänka sig », hörde vi just häromdagen en ung fru af innerlig öfverty- gelse försäkra.
Vi tro, att denna unga fru skall få lika många instämmarinnor som » kaptenen » läsarinnor.
Nornan, svensk kalender för 1889.
Nornan, som nu utsändt en ny årgång under samma talangfulla redaktion, som den egt sedan åtskilliga år sedan, har härmed fyllt sitt sextonde år.
Den nya årgån- gen står i intet afseende sina föregångare efter, man må afse text eller illustrationer — häri lig- ger det största beröm, vi kunna gifva den.
Ett synnerligen vackert porträtt af Ebba Bernadotte inleder verket, som i öfrigt prydes af Ernst Ahl- grens, Nils Forsbergs, Sigurd Lovens m. fl.
väl- kända drag.
Det vexlande textinnehållet räknar ett 20-tal författarenamn, bland hvilka vi återfinna en stor mängd högt uppburna o c h gerna lästa pennor.
Från Fyris strand; dikter o c h berättelser af Up- salastudentcr.
Sedan de sju och de nio signa- turernas dagar har endast en gång den gamla idén upptagits: på våren 1884 utsände, under namn af » Studenternas Vårkalender », en samling nya vitter- lekare från den gamla universitetsstaden en ge- mensam profkarta på sin literära alstring.
Före- taget möttes af allmänhet o c h kritik med den väl- vilja, s o m så ofta, vi kunna säga: så genomgående, kommit hvarje lifsyttring i god riktning från de ungas stad till del.
Det har nu ock manat till efterföljd.
Den nya samling af Upsalastudenter, som före- ligger i julmarknaden, innehåller emellertid idel nya namn; af de gamla från 84 ha vi endast kun- nat återfinna ett enda.
Särskildt egnad att väcka uppmärksamhet är samlingens fattigdom på prosa- bidrag; de som finnas äro till på köpet synner- ligen obetydliga, hr Bolanders » På genomresa » undantaget.
Den sistnämde författaren ådagaläg- ger nämligen en god stil o c h blick, hvilka nog torde gifva hopp o m framtida, mer betydande al string.
Hans poem är betydligt svagare.
Af alla de andra många skalderna gifva vi obe- tingaclt priset åt hr Söderman; hr Nycanders bi- drag sakna ej heller värde.
Det öfriga förefaller,
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl.
fogas.
Inga ofrankerade försändelser lösas.
möjligen med något enstaka undantag, skäligen matt.
Men ungdomen är j u poesiens tid; man förmenar ej friska sinnen att ge sina känslor ut- tryck i sång, om ock rösterna ej alltid äro sä skoJade och rena.
Man läser gerna deras poesi — till och med den dåliga — och förlåter den!
Flit, kraft och karaktär, vägen till framgång; af William M. Thayer.
Denna ypperliga bok är icke längre någon nyhet för svenska läsare; den har här, som i sitt hemland, förvärfvat vänner i rikaste mått.
En bättre bok kan knappast en moder sätta i den unga dotterns eller sonens hand.
Också har redan det stora gillande, hvarmed den mottagits, nödvändiggjort en 2:dra svensk upp- laga, hvilken i dessa dagar utsändts i bokhan- deln.
I PV I I M I U UIN Annonser mottagas endast mot kontant llqvld I förskott af 2 5 öre pr 4- spalt, petltrad (=.
10 stafvelser).
Ingen annons införes under I krona.
Men nej — pappa • Rebolledo var som ett barn, för svagt att bära ens sina egna bekym- mer; förhållandet mellan henne och Klara hade åter gått till baka till den gamla ljum- heten, en ljumhet, som hade starkt tycke af kyla.
Det var tanken och minnet af Karl, som stod dem emellan: den ena var syster och försvarade dock för sig sjelf, så godt ske kunde, broderns handlingssätt; den andras ögon- skenliga och undergifna lidande föreföll Klara som retande förebråelser.
XII.
En moders testamente eller Harrys fader; af Silas K. Hocking.
Ruths julfest.
Fröken Con och hennes unga skyddslingar; af •iynrs Giberne.
Tvänne goda öfversätlningar från tvänne goda engelska original, underhållande särskildt för unga flickor, genoroandade af varm religiositet.
Synner- ligen lämpliga som julgåfvor.
|jpl«) et blef en tid af lugn för Ruth efter &lt;Sy^K&gt; denna sista uppskakande qväll — en tid af tungsint, slö ro, som efter de senaste månadernas nervösa spänning kändes oändligt lisande.
Den unga kärlek, som jagat upp all jungfruns svärmiskhet till blossande lif, hade grymt svikits; så hade detta fräcka anlopp mot.
det känsligaste, det noblaste inom henne följt, medan såren ännu, svedo; det tunga lifvet i hemmet, hvardagsarbetet och hvardagsbekymren lade sten på börda; — det var naturligt att till och med detta spänstiga unga sinne slutli- gen skulle mista sin motståndskraft!
Reak- tionen kom.
Det föll en domnad öfver hela hennes känslo- och tankelif, en trött likgiltig- het, som gjorde, att hon kom och gick emellan sina sysslor på ateliern och sina omsorger för den gamle fosterfadern som i en drömlös sömn.
Emellertid vardt det jul, och staden låg hvit af snö.
Det var en frisk kyla i luften, högblå himmel med sol om dagarne, om qväl- len gasens och de elektriska lågornas strål- glans, bjellerklang, brusande gatulif och rösters stim.
Minnet af svunna barndomsår och den stora helgens trefna glädje, medan ännu » lilla mamma« lefde, och familjen inom den gröna porten såg lifvet gladt och förnöjsamt an, vaknade med ens till lif hos Ruth.
Hon kände en begä- i-else att söka upplifva något af de gamla goda traditionerna.
När julaftonen kom, tog hon sig derför ledigt från fabriken hela dagen.
Den värsta arbetsbrådskan var nu förbi, så att det lät sig godt göra.
Det skulle bli en öfverraskning för pappa Rebolledo; han fick partout intet ana.
Nå, han var nu icke synnerligen skarpsynt och skarphörd, så den saken lät sig godt ordnas.
De hade icke firat jul de senaste åren, sedan den lilla frun föll ifrån — ja, väl firat den, med en smula ljus, en portion gröt och litet Guds ord; men icke rikligt: med gran och julklappar och stor glädje på det gamla goda viset!
Nu skulle det allt bli, som det borde!
Ute i boden satt pappa Rebolledo som van- ligt och halfsof vid sin disk, medan Ruth fejade och styrde i de tvä rummen der inom.
Han hade nog förvånats en smula, när hon utan vidare stannade hemma om morgonen och ej i vanlig tid gaf sig i väg till fabriken; men hon förklarade, att arbetet var instäldt för hel- gen, och att hon skulle begagna förmiddagen till litet rengöring, som var välbehöflig.
Der- med var han till freds.
Hon hade redan dagen förut skaffat sig en gran, som ett stadsbud smysslat hem om qväl- len, i skym undan för pappa Rebolledos ögon bakom den täta bersån i trädgårdstäppan.
Och i hennes byrålåda väntade ett glittrande upp- lag af vaxljus, guldtråd och brokig konfekt att smycka julträdet.
Allt efter som Ruth sysslade med anord- ningarne till qvällens fest, intogs hon af en glad ifver, som kom blodet att röra sig i hennes ådror lättare och friskare än på länge — ack, hur oändligt länge!
Hon släpade sjelf in den stora granen öfver trädgårdens drifvor, ^ å att den kom upp på förstugutrappan med sina gröna grenar pelsbrämade af snö; det var så vackert, att hon tyckte det var verkligt synd, då garnityren droppade bort i kammar- värmen.
Och rätt som det begaf sig, medan hon flink och beställsam sysslade rundt om trädet med anbringande af de brokiga ljusen, de glittrande, förgylda kottarne och de rosen- kindade vinteräplena, öfverraskade hon sig sjelf med att hon sjöng, gnolade med halfhög röst gamla visor från gamla dagar, som ej kommit öfver hennes läppar sedan dess!
Hade hon haft någon, något enda lefvande väsen att förtro sig åt, hade hon varit lycklig.
När hon med ens beslog sig sjelf med denna numera så ovanliga glädjeyttring, blef hon så Den oljade fjädern; af P.
B.
Power (fjerde sven- ska upplagan).
En liten bit uppbyggelse i en praktisk och sund framställningsform.
De många upplagorna tala för bokens popularitet och värde.
Huru 10 öre kunna skapa en förmögenhet.
En öfversättning från ett exemplar af det 135:te tusen- det, en god liten bok, rik på värdefulla praktiska vinkar o c h råd, hvika väl följda och väl förstådda nog kunna bidraga att bringa oss åtminstone ett godt stycke på väg till ekonomiskt tryggad ställ- ning.
Förtjenar uppmärksammas.
Blå bandet, illustrerad kalender för 1889, pre- senterar sig med ett omvexlande och intressant innehåll, som bör kunna finna läsare äfven utom nykterhetsabsolutisternas kretsar.
Arbetsstugor för barn, redogörelse för deras or- ganisation och första verksamhet.
Från flere håll, dels från enskilda personer, dels från skolor och myndigheter i flere af Sveriges städer, har begä- ran framslälts om uppgifter rörande Stockholms arbetsstugors inrättning och organisation, i ända- mål att upprätta dylika på andra orter.
För att tillmötesgå så behjertansvärda önskningar har detta lilla häfte föranstaltats, nu tillgängligt i bok- handeln för en hvar, hvilken intresserar sig för den vackra idén och dess framfart.
E t t gratisexemplar erhåller en hvar, s o m sam- lar fem abonnenter å Idun o c h till Red, direkt insänder beloppet.
Ett storstadsbarn.
B e r ä t t e l s e föi ' Idun af Johan rlordling, (Forts.) förvånad deråt, att hon tvärt afbröt sin sång.
Men om en sekund tog hon upp den igen med ett litet lätt, sorglöst skratt åt sin egen barns- lighet.
I all hemlighet hade hon köpt pappa Re- bolledo ett par anspråkslösa julklappar, och hon gladde sig redan i tanken åt, hvilket in- tryck dessa anordningar med alla sina erinrin- gar från flydda lyckliga dagar skulle göra på den gamle.
Den korta vinterdagen led emellertid till sitt slut; öfver södra bergen bredde sig en violett skymning, som snart tätnade till svart mörker, och stjernorna tändes deröfver; utan- för det lilla huset i Hornskroken låg den vinda gatan kanderad af snö, som skimrade i gas- ljuset, trottoarens träläggning knarrade under tunga fötter, som nu i god tid, lätt och gladt, skyndade hem från arbetssläpets möda till an- språkslösa hem, der julen väntade.
Då och då hördes det glada bjellrandet från ilande slädar, Liljeholmsbor, som vände åter från de sista juluppköpen i den stora staden.
Den glada aftonen var inne.
Ute i den lilla butiken rådde tystnad och mörker.
Pappa Rebolledo hade slumrat in vid sin disk under intryck af den bastanta doppemiddagens välmåga; hans jemna snark- ningar, der han satt med hufvudet hvilande på sina armar, förnummos ända in till Ruth och voro henne lugnande tecken till, att hon i ro kunde lägga hand vid de sista bestyren utan att frukta upptäckt i förtid.
Ändtligen var allt klart.
I salen, pappa Rebolledos mm, stod den vackra granen skildt- vakt vid fönstret, mot hvars snöhvita gardiner den mörka grönskan och det brokiga prydnads- krämet gjorde sig väl.
Och huru skönt den strålade af de många ljusen!
När Ruth fått dem alla tända, måste hon stiga till baka på afstånd att beundra sitt verk; hon kände det bli så varmt inom sig, hennes blå ögon blefvo glänsande klara, och hon kunde icke återhålla att slå samman sina händer i barnslig förtjus- ning.
Omkring den gulnade gamla affischen från » Kronjuvelerna », som hängt der så black och melankolisk under sitt glas, allt sedan pappa Rebolledo offrade sin lagerkrans i den lilla fruns graf; omkring affischen grönskade — o, under!
— en ny krans, om ock ej af lager (en sådan dyrbar utgift hade de knappa jul- pengarne ej tillstadt) så dock af frisk ljung och mörkgrönt krösaris!
Till sist, när allt var redo, smög Ruth på tåspetsarne ut att väcka den sofvande gamle koristen, så tyst, så lätt som en flägt genom dörrgläntan.
Hon fick sina mjuka små händer om hans grå hufvud i mörkret, lutade sig ned och hviskade i hans öra: » vakna, pappa Re- bolledo, vakna — granen är tänd! » Pappa Rebolledo känner den ljumma ande- drägten kittla i sitt öra och spritter yrvaken upp.
» Granen, säger du — granen — ja visst, granen — — Kors, det är ju alldeles mörkt! » Så vaknar hans minne så småningom, och det rinner upp för honom, att julqvällen står för dörren.
Han blir så ovanligt blid och vek, och han böjer Ruths lilla varma mun ned emot sig till faderliga kyssar — alldeles som i de gamla dagarne!
» Det är julafton i qväll, barnet mitt, och vi kunna väl derför stänga butiken litet tidigare, » säger han.
Stänga!
— ja, nog kunde de stänga; der hade ej varit en kund inne på hela dagen, så julafton det var!
» Det är redan gjordt, » sva- rar Ruth.
Och gjordt var det.
* * *
Han blef rent bländad, pappa Rebolledo, af granens ljus, när de trädde in, och han stan- nade förvånad.
Han kom sig på många, många sekunder icke för med att säga ett ord, endast stirrade framför sig i orörlig undran.
Blen ju mera och längre han såg, dess klarare blefvo hans ansigte och ögon; rätt som det var föll det en stor het tår från hvarje af dem ned öfver hans skrynkliga skjortveck.
Ruth stod bredvid, nästan i andakt, och följde tyst och med glädjestrålaude uppsyn iSpelet i pappa Rebolledos ansigte.
Men så, plötsligt, slår hon i ett uppflammande känslo- utbrott armarne om hans hals, trycker det runda hufvudet tätt intill hans bröst och hviskar: » älskade, älskade pappa Rebolledo!
V i äro ju dock lyckliga, så länge vi ega hvar andra. » Hur härligt började ej denna sköna qväll!
Ruth läste en julpsalm ur d«n nötta gamla psalmboken med messingsspännena — läste m e d af inre rörelse darrande stämma en psalm och en bön.
Pappa Rebolledo i soffans hörn under den gamla affischen med den nya kran- sen nickade med knäpta händer andäktigt tak- ten till hennes föredrag.
Och när detta var slut, och de aptitliga pepparnötterna, vinter- äpplena och krusbärsvinet kommo fram — - hur förtjusande att sida om sida i soffan dricka hvar andra till och blinka godt förstånd med varma blickar, som sade: ?&gt;ju$t så var det i den gamla glada tiden, precis så här! » (Forts.) Skand.
Modet, haitigaste s här kända =° är e n e k a n t a s t c h r i k tidning =hä,,er a l u: d d e r j e m t e e n Skand.
Modet.r ntressant och spännande föl- jetong.
1 sitt slag.
4 II) O: PC är en prydnad för den finaste Skand.
Modet, salong eller budoar.
är också ej afsedd att vara Skand.
Modet, endast en modejournal, utan ^ifflTlii Mntfpf " bjuder sina abonnenter till OAUilu.
JUUUCli storartsde pristäningar i qvin- lig slöjd om tusentals kronor.
en tidning för salongen, utkommer 2 gånger i måna- den med ett häftad t och skuret nummer om 24 sidor, innehåller i hvarje nummer omkring 80 illustrationer samt ett ytterst elegant omslag med 2 kol.
helsidsbilder.
lemnar med hvart annat aura mer en synnerligt rikhaltig mönsterbilaga.
meddelar dessutom i hvarje nummer en moderevy, full- ständiga beskrifningar till alla illustrationerna och för öfrigt uppsatser i allt, som hör till damernas toalett, meddelar ständigt det allra nyaste inom modets verld.
lemnar alltid å första sidan i hvarje nummer någon in- tressant illustration här hem- ifrån.
Qlranri MAflflt ^ dén jemförelsévis billigaste O&amp;OUU.
1UUUCI.
f alla kända modetidningar.
Skand.
Modet, Skand.
Modet, (D Skand.
Modet Skand.
Modet.
P Skand.
Modet, Skand.
jag messingsvatten och krita efteråt, så att det blir blankt; messingsvatten kö- pes på apoteket: 10 öre för ett qvarter.
Till kopparkärl kan också användas Glöm ej småfoglarne i juletid!
D å böra vi ha öppet hjerta för alla.
Ej messingsvatten, emedan det går lättare att få dem rena dermed, och så slitas allenast de små sångame, utan äfven ' dig sjelf kan du bereda tillfredsställelse de ej så mycket som genom att skuras med aska, som många bruka göra; jag och glädje, om du utmför det fönster, vid hvilket du brukar sitta och arbeta, föredrager messingsvatten och fin skur- sten (trippelsten) efteråt på en yllelapp; låter anbringa en hylla, på hvilken du kopparn blir vacker och håller sig gan- dagligen strör korn, stötta skorpor eller ska länge.
a. d. för foglarne ätbart.
Silfver och bleckkärl putsas med bara krita, först med en våt yllelapp dop- pad i krita, sedan med en torr ylle- lapp och krita.
Vädring af boningsrum är något som i många hem försummas, hvarför jag Lamporna tagas ut och göras rena härmed vill framhålla, hur illa det är hvarje morgon, hvilket sker sålunda: för alla att utestänga den friska luften, först putsas lampglasen rena med en som är så välgörande, vinter såväl som lampputsare samt torkas sedan med en sommar.
Mången fruktar att kyla ut ren trasa; sedan borttorkas » skaren » rummen och skada sig och sina små; å veken med en torr trasa (ej klippes); så är dock ej fallet, utan böra vi, som sedan skrufvas brännaren isär och tor- råda öfver våra hem, ständigt tillse att kas ren ut- och invändigt; lampan på- fönstren i alla rum, särskildt i barn- fylles om så behöfves; minst en gång kamrar och sofrum, dagligen stå öppna i månaden bör lampan få » brinna slut », minst i 20 minuter.
Asta.
så att oljehuset får göras rent, som sker med en torr bomullstrasa samt en pinne.
Intet vatten eller fuktiga tork- trasor få komma i beröring med veken, Om ordningen i köket.
Enligt min brännaren eller oljehuset invändigt.
åsigt är spiseln det förnämsta i köket Lampkupan göres bäst ren med såp- och bör derför hållas svart oeh blank, vatten.
Hanna W. hvilket kan och bör ske sålunda: man blandar litet blyertz i en kopp med litet vatten, ej för tjockt, samt stryker spiseln dermed, då den är nästan kall; strax derpå borstas den med en gam- För kaffevänner.
Såsom bekant äro mal borste, antingen en nära utsliten sedan länge åtskilliga mer eller mindre skur- eller skoborste eller en panel- lyckliga försök gjorda att ersätta det borste, som är bäst, sedan man har vanliga kolonialkaffet med s. k. kafle- begagnat den så länge den duger till surrogat, såsom kornkafie och malt- såptvättning.
Man borstar, tills spiseln kaffe.
Ett ganska lyckligt resultat i blir både svart och blank; detta är det denna väg har emellertid vunnits af första jag lär mina jungfrur, emedan Stockholms Kaffe-Aktiebolag, som för- jag är mycket svag för en blank spis.
ser såväl hufvudstaden som landsorten Den borstas efter hvarje gång den har med ett slags kaffe, hvilket är rostadt blifvit begagnad, dock behöfver den ej och målet af Intubirot, hemtad från smörjas mer än en gång om dagen; Belgien, der den samma omsorgsfullt sedan man en gång har fått den blank, odlas och vårdas.
Intubikaffet lämpar så är den lätt att hålla fin.
I hörnen, sig bäst att användas till samman med der man ej kommer åt med borste, vanligt kaffe: nämda bolags s. k. hus- kan man blanka med papper.
För 10 hållskaffe, som enligt utlåtande från öre blyertz räcker en månad.
flere kompetente personer visat sig väl- görande för helsans bevarande.
Här- Till putsning af messing begagnar I d julbrådskan.
Bostaden.
Köket.
Hushållet.
r a Qlf ATlfl Mfldpt ä r l r e gånger omfångsrikare UfidllU.
JUUUCli och ojemförligt elegantare än andra här kända modejoui- naler.
s t r QVflTlri Mftdflt ^ * typografisk utstyrsel OJMLUU.
1UUUCL.
öfver det bästa, som hos oss bjudes.
ä r r m QfraiUi Mn / iof * ° ° d e - °ch kramvaru- 0JMU1U.
JHUUCi.
affärer, för sömmerskor och damskräddare den bästa an- nonstidning.
QVanH Mndflt kostar för helt år 8 kr., % OAdliU.
lUUUCl.
år 6 kr.
50 öre, % år 4 kr.
50 öre, V4 2 kr.
50 Öre, postarvodet inberäknadt.
h a r t u l Q t Q TlH MAfl of utgifvarc Frithio / OÄCUiU, JHUUCi, Hellberg, red.
och utg. af Idim; adress: Stockholm.
genomkokta, får man upptaga en och skära itu den; om då ingen rå deg synes, är den kokt.
Dessa kroppka- kor äro gråa till färgen.
Till hvita kroppkakor rifves kokt potatis, som fått stå ett par dagar att Att behålla ägg friska en längre tid.
riktigt kallna.
Ett ägg vispas med ett Man tager väl torr aska och lägger så skedblad mjölk och slås till potatis- mycket deraf i en trälåda, att äggen moset jemte litet socker och rifven kunna beqvämt ställas deri.
Äggen muskot.
Härefter knådas degen väl tagas väl friska samt ställas med den med hvetemjöl och formas till kropp- smalaste ändan nedåt och så att de ej kakor med samma fyllning som ofvan- beröra hvar andra.
Sedan påfylles åter stående.
Dock böra fläsktärningarne igen af askan, hvari ett nytt hvarf först bräckas något.
Kakorna böra ägg uppställes, och så fortfar man tills göras små, läggas i kokande saltadt lådan är full.
Den förvaras der efter vatten och då de flyta upp, bruka de i sundt, frostfritt rum och äggen hålla vara färdiga.
Alexie.
sig friska till våren.
Efin.
till kommer, att det samma är billi- gare och drygare än kolonialkaffet, hvadan Intubikaffet nog torde ha att påräkna god afsättning hos den kaffe- drickande allmänheten.
Recept på god senap.
1 &amp; gul senap, 1 S svart senap, \ kanna ättika, 3 tum flädersaft, 3 tum enbärssirap, 6 tum soja, 20 st. hvita inlagda lökar, 2 st. rödlökar, 3 tum kapris, 20 st. anjovis, 1 sillmjölke.
Ett annat: I mitt hem taga vi vara på all den anjovissås, som är qvar i en burk sedan fisken är slut, och för- vara den, tillsatt med vinaigre, på en flaska å friskt ställe.
Efter behof till- lagas senap af J gul senap och |- svart (den senare kan man sällan erhålla annat än å apoteken), tillsatt med an- jovisättika, tillagad såsom förut är be- skrifvet, samt socker efter smak.
Blir en förträfflig senap.
Utilis.
Matlag-ning-.
Kroppkakor.
Rå potatis rifves i ' ett tråg.
Då den är rifven, blandas så mycket kornmjöl eller groft rågmjöl dertill, att massan kan formas med händerna.
Degen bör dock ej vara allt för tjock, ty då blifva kroppka- korna mycket hårda.
Kakorna formas med våta händer, cch inuti dem lägges fläsk, skuret i små tärningar och blan- dadt med målen peppar samt finskuren rödlök.
D e strykas väl släta utanpå och läggas i en kittel med kokande, saltadt vatten, ej för tätt efter hvar- andra och ej för många på en gång.
Noga bör tillses, att kokningen icke afstannar.
För att få veta om de äro Falsk fiskfärs.
8 lod smör smältas tillsammans med ett qvarter mjölk; derpå invispas 8 lod hvetemjöl, och röres blandningen tills smeten släpper panna och visp, då den uppöses att kallna.
JSTär den är väl kallnad, iröras 8 ägg, hvarifrån 4 hvitor tagas ifrån; sedan sättes smak med litet socker, muskotblomma samt bra mycket salt.
Sist inröras de 4 hvitorna, vispade till skum.
Derpå slås smeten genast i en smord form, beströdd med litet rifve- bröd.
Formen täckes med lock och sättes i en kokande vattengryta att koka 2 timmar.
.
Såsen härtill är af smör, mjöl och mjölk och samma kryddor som i puddingen.
I spilkumen lägges en äggula, innan såsen slås upp.
I såsen bör helst åstadkommas färg och smak af hummer, kräftor eller sill- mjölke.
Ester.
Spenatpudding.
I 1 qvarter söt mjölk och \ qvarter söt grädde lägges 14 lod stötta hveteskorpor, 1 qvarter förväld, fint hackad spenat, \ qvarter smält smör, 1 skedblad socker, litet muskot och peppar samt 8 väl vispade ägg.
Allt omblandas väl; sedan smörjes en servet med smält smör, smeten hälles deruti och serveten tillknytes hårdt samt sättes uti kokande saltvatten att koka \ timma.
Något förr än pud- dingen skall anrättas, upptages den och sättes uti ett durkslag.
Under tiden göres en sås af ett godt stycke smör, som fräses tillsammans med ett sked-
blad hvetemjöl; derpå slås så mycket grädde eller mjölk, att såsen blir något tunn.
Då puddingen anrättas, upp- stjelpes den på fat, nu vispas några äggulor i såsen, hvaraf en del slås öf- ver puddingen och resten i såsskålen.
Ester.
Ebba Muncks pudding.
Ett hälft stop gräddmjölk, J &lt;$ rismjöl, ett dito potatismjöl, ett dito socker och ett dito smör.
mjölet, hälften af soc- kret och smöret sättes på elden och kokas en stund, hvarefter det uppslås och får kallna något.
Sedan iröres det sockret och smöret.
Kär smeten är väl kall, rifves och iröres det gula skalet af en citron; 8 äggulor tillsättas Thebröd.
Ett ägg och en hvita, en och sist hvitorna, hvilka först äro slagna thekopp mandel, en dito finstött soc- till hårdt skum.
En form smörjes med ker; mandeln skalas, torkas väl och brynt socker, smeten slås deri och gräd- stötes fin; äggen sönderslås, sockret das l i ej för varm ugn.
När iröres först efter mandeln, degen ar- puddingen serveras, urstjelpes den betas på bordet med litet mjöl, utbakas och ätes med vaniljsås.
Puddingen i hvad fason man behagar och gräddas serveras varm.
Karin.
i svag ugn.
Ester.
Mjölken, öfriga Bakning.
timma skall ningen lemnas sedan att svalna och hälles derpå upp i en butelj, som väl korkas.
A f denna saft, som först ljum- mas, tager sjuklingen fyra till sex mat- skedar dagligen.
Efin.
Medel mot kylknölar.
1 lod rykande salpetersyra blandas med 2 lod kanel- tinktur.
Flaskan bör ej skakas och korken bör urtagas försigtigt, emedan explosion eljes kan inträffa.
Under- tecknad, som ett år fick svåra kylknö- lar på händerna, använde medlet med den framgång, att knölarne aldrig mera återkommit.
Det får dock ej vara sår utan endast knölar.
Mina.
Medel mot svår hosta och lungsot.
4 lod osaltadt smör, 4 äggulor, g qvar- ter honung, 2 lod rifven hvit ingefära Tårta.
5 ägg, \ &lt;8 socker, \ &lt;§ mjöl, arbetas väl tillsammans, tills det blir hälften hvete- och hälften potatismjöl, Syltlök.
Man låter löken ligga i smidigt som en pepparkaksdeg.
Mas- mandel och citron efter smak.
Agg- saltlake öfver natten, hvarefter skalen san får ej värmas, ej kokas, lika litet hvitorna vispas till hårdt skum och afdragas; man lägger derpå löken åter som någon del deraf.
1 tesked tages iröras sist.
Ester.
i saltlake, hvari den får ligga ett hälft 3 gånger om dagen, morgon, middag dygn.
Sedan kokas den i ättika med Konjakskransar.
1 " tS smör, väl tvät- och qväll; har bjelpt många äfven i tadt, 2 K mjöl, ' &amp; socker, 2:ne spets- hvitpeppar, muskotblomma och socker början af lungsot.
Olga von K. glas konjak, 1 ägg; rullas i groft soc- efter smak.
När den blir klar upp- Bröstsaft för hosta, till och med för hälles den i stenburkar, som väl öfver- ker.
Ester.
kikhosta.
Lika mycket brun sirap och bindas; kallnad kan man slå den i Danska kakor.
1 &amp; smör kallröres; hvitt franskt vin uppväges, kokas till- glasburkar, om man så vill.
Vira.
| fS socker, 2 matskedar vatten, 1 ägg- sammans, till dess endast hälften åter- gula samt lagom med mjöl tillsättes står, då blandningen bör vara smidig och knådas till ej för hård deg.
Ur som honung.
Häraf tages sedermera denna uttages kakorna med ett litet allt som oftast 1 tesked.
glas samt öfverströs med hackad man- Olga von K.
Ny metod att tvätta kläder.
Till 20 del och groft socker.
Ester.
kannor vatten tagas 2 &lt;H&gt; såpa, drygt Medel mot strypsjuka hos barn.
Så Mjuk pepparkaka.
5 ägg vispas, till 3 skedar ammoniak och 2 skedar ter- snart man märker den vanliga slem- dess de börja tjockna; deri ilägges g U pentin; detta omblandas väl och skall bildningen, gifver man barnet hvarje socker; 1 g jungfru ljum, brun sirap vara så varmt, att man nätt och jemnt timma både dag och natt 1 matsked af eller honung ihälles sakta under be- i hast kan med handen känna botten nedanstående: ständig vispning.
Sist iröres l hvete- på karet.
Sedan nedlägges kläderna, Tag en ägghvita, vispa den mycket mjöl samt krossade nejlikor efter smak.
så mycket som kan gå uti, först med hårdt, tillsätt 1 ölglas vatten.
— Som En vanlig gjuten panna smörjes väl, klappträd och sen med händerna, så dryck.
gifves dessutom ljumt socker- och smeten slås deri.
Bör stå i ugnen att man väl tager reda, på utrymmet.
vatten, som beredes: en timma.
Ester.
Man bör vispa såpan för sig uti ett 1 ägg slås i en halfstopsflaska till litet kärl, fyldt med det tillredda vatt- 1 bit kandisocker af ett dufäggs stor- Mandelkubb.
1 9 socker och 4 hela net, eljes blir den svår att få sönder lek, flaskan fylles med vatten, korkas, ägg arbetas tillsammans mycket väl då den kommer i karet.
Tvätten lägges ristas hårdt.
Serveras ljumt.
För detta till dess att sockret är väl smält; då uti om aftonen.
Nu öfvertäckes karet enkla medel försvinner strypsjukan iröres 5 " ffi hela, skållade sötmandlar; inom 2, högst 3 dagar.
till sist inarbetas 1 ffi hvetemjöl och ett väl; kl. 3 på morgonen ställes tvätten upp i det samma karet och man ser Olga von K. par knifsuddar hjorthornssalt.
Man noga till, att inga fläckar få sitta qvar.
spar så mycket af mjölet, att det räcker Osvikligt medel mot magsyra, magka- Nu har man rent varmt vatten utan till degens kafling på bordet.
Degen tarr och dålig matsmältning.
Tag mor- såpa i ordning, hvari kläderna omstötas.
delas nu i 4 delar, hvilka formas som gon, middag och qväll 1 rågad mat- limpor och gräddas i mycket svag ugns- Första lagen värmes upp på nytt och sked linfrö, nedsvälj det med | glas värme.
Sedan de äro gräddade, skäras det grofva af tvätten nedlägges i den Linfröen samma; lagen kan tillökas med den mjukt, helst kokt vatten.
de som man behagar och torkas litet, andra lagen, som dessutom kan be- böra vara af årets skörd, väl rensade, ty eljes blifva de sega.
Mina.
gagnas till randkläder.
Dessa kunna fria från dam och andra frön, få ej äfven nedläggas i samma lag, om så kokas eller söndertuggas utan sväljas Goda kringlor, i S urvattnadt smör hela och råa.
Efter högst 4 veckors lämpar sig.
Kläderna behandlas sedan röres, tills det hvitnar, 8 kokta äggulor sönderkramas väl, en rå äggula, 8 lod som vanlig byk med pålakning af lut, dagligt bruk af detta medel är den en- visaste magsyra borta.
Man måste un- men ej så länge som vanligt.
V i d skalad och stött mandel, hälften söt detta förfaringssätt behöfs ej mer än der tiden af hålla sig från kaffe och och hälften bitter, \ " ffi finsiktadt soc- Olga von K. ker, | " ffi hvetemjöl, en thesked hjort- hälften så många tvätterskor som vanligt.
spirituösa dryrker.
hornssalt tillsättes.
Uttrillas i form af Reformar.
Man får nu på förvintern A. W. kringlor och öfverströs med mandel och ofta reformar, som ibland kunna vara socker.
Bakas genast.
A. O. K. ganska ettriga.
Bästa sättet att snart Inläggning-.
Tvätten.
Handarbeten.
Mandel-Ess.
g ® urvattnadt smör, 12 löd strösocker, 3 ägg, 3 lod bitter- mandel, 1 " 8 hvetemjöl, 2 theskedar hjorthornssalt.
Göras i form af ess och trillas i groft socker.
A.
C.
K. Drickbröd till smörgåsbordet.
| stop ljummadt dricka, 2 skedblad smält smör samt hvetebröd knådas till en stadig deg.
Kaflas i mycket tunna kakor och läggas pä plåtar.
Stoppas väl.
Bakas genast.
A.
G.
K. Apelsintårta.
J ' ffi socker, 8 hela ägg, det gula skalet af två apelsiner blandas och slås i en syltkittel; sättes på spiseln, der värmen ej är för stark, och vispas med en stålvisp tills det börjar höja sig och blifver så tjockt, att det ringlar sig för vispen, då J © hvetemjöl sakta nedröres.
Massan slås i en form och gräddas i bra varm ugn.
Karin.
Efterrätter.
Surbrödskaka.
Koka äpplen med soc- ker till mos.
Sält deraf hvarftals med brynt, rifven limpa.
Vispade ägg slås öfver.
Stekes i ugn.
Ates med va- niljsås.
Angående handarbeten torde en er- inran till våra qvinnor i hemmen vara lämplig: månne den tid är väl och rätt använd, som nu upptages af dyr- bara broderier, virkningar etc. Alla dessa » öfverkast », konsolatörer, dukar och hvad allt de heta, som föga pryda oeh intet gagna — hur kan deras till- verkande skänka tillfredsställelse med användningen af Eder dag?
I betalen för kläd- och linnesöm och glömmen sällan att klaga öfver, hur dyrt det faller sig; men hvarföre då icke hellre sy sådant sjelfva i stället för bjefset med perlor, silke m. m. d.
Edra vackra ögon öfveransträngas dessutom.
Eller hvarföre icke snarare tillverka ett nyt- tigt, varmt plagg åt någon stackare, som fryser, och köpa broderier hos en fattig brodös?
Margareta.
Huskurer.
Mot envis katarr med hosta rekom- menderas som förträffligt medel att långsamt koka 500 gram skalade, hela lökar, i hvilka man gjort inskärningar, till samman med 80 gram honung och 400 gram sönderstött melissocker i en liter vatten tre till fyra timmar.
Bland- få dem läkta är alt bestryka dem ett par gånger dagligen med smörlake.
Corinne.
Ett godt medel att borttaga fett-, vin- och punschfläckar är följande: Man köper på apoteket för 10 öre qvilaia- bark, häller derpå en eller två koppar kokande vatten, låter det stå öfver glöd i fem minuter och låter sedan vätskan stå en dag.
Man doppar sedan en yllelapp eller mjuk borste i afkoket och gnider tyget med lätt hand.
Fläc- kar af frukt och rödvin aflägsnas, om man, innan tyget tvättas, håller det öfver glöd, på hvilka man strör litet sönderstött svafvel.
Efin.
Bläckfläckar borttagas ur linne på följande sätt: Det fläckade lägges i sur mjölk och utvrides väl ett par gån- ger om dagen.
Det bör ligga qvar i åtta dygn och lägges sedan på byken.
Corinne.
Genom nötning uppstår ofta på svart tyg en obehaglig glansighet, hvilken dock kan borttagas med följande medel: Man köper på apoteket för 25 öre gaspariarot, som kokas i 1 kanna vat- ten.
Tyget blötes dermed, får ej vri- das utan lägges att torka mellan linne.
Strykes på afvigsidan innan det är torrt, G —.
Vägen till mannens hjerta.
» Vägen till mannens hjerta går öfver middagsbor- det » — läste jag häromdagen någon- städes.
Derför, unga fruar, vinnläggen Eder städse om att göra Er denna väg så gen och lätt, som möjligt.
D.
v. s. servera Eder man alltid en god mid- dag.
Med god mat menar jag visst icke öfverdådigt kräslig, utan endast god, väl lagad, mat, ty denna kan gerna vara enkel i och för sig sjelf.
Haf för det första alltid en god, kraftig kött- rätt (fast naturligtvis stundom fisk).
Låt alla såser härtill vara bruna och lagom simmiga.
Soppan bör aldrig fattas.
Men sliskiga och oftast dyra efterrätter kunnen I deremot gerna spara in på, då de flesta män sällan älska dylikt.
Haf i stället en kopp riktigt godt kaffe efter maten — om Ni bruka kaffe vid denna tid.
Hvad som för öfrigt tillhör är, att maten upplägges och serveras smakfullt, att duktyget är bländande hvitt, silfret blankt och finputsadt, samt slutligen — att I sjelfva aren snyggt och nätt klädda, oaktadt alla köksbestyr.
På denna väg skolen I säkert nå målet — Er mans hjerta!
Ebon.
t) tf~ Pä, g r u n d af m e l l a n k o m m a n d e n e l g d a g a r framflyttas u t g i f v a n d e t a f n ä s t a v e c k a s n u m m e r från f r e d a g e n till lördagen.
Läkareråd.
Ramlajh, En half timme före frukost 2 glas arteficiel Vichy 45° varm samt till frukost och middag ett spetsglas Ronneby vatten.
Diet: uppkokt mjölk, tunna vällingar, svag buljong, löskokta ägg, kokt fisk, hvetbröd.
Lavemang minst hvarannan dag (inga laxer- medel!!).
Fortsätt med kuren flera veckor.
B Slag-t.
God korf.
5 S oxkött, 5 © svin- kött males fint, 5 " 8 späckfläsk skares i tärningar, knapt 1 stop halfkokt, kallnad och rifven potatis, 3 stop upp- kokt och alldeles kall mjölk.
Salt, stark- och kryddpeppar tages efter smak.
Mjölken tillsättes litet om sän- der, det hela arbetas länge och väl.
När skinnen blifvit fylda, gnidas de med fint salt och förvaras som vanlig saltad korf.
Vill man röka en del, få de ej ligga med saltet mer än en dag.
Sådan rökt korf rekommenderas, isyn- nerhet som bräckt till smörgåsbordet.
Hvarj efianda.
Ett medel att borttaga fläckar ur siden finner man i potatismjölet, förutsatt att fläckarne ej äro allt för » feta ».
Man gnider först fläcken med en ylle- eller linnelapp, doppad i mjölet, och sedan med en ren linnelapp.
Efin.
Thalia.
1).
Se svaren till.
.
.
26.
.
.
2) i ntr 47 och till Karin i n:r 9.
2).
Se svar till Finska 2) i n:r 9.
Karl.
Vi kunna ej lemna er någOD upp- lysning utan att hafva undersökt ert hjerta.
Iiöker ni mycket, är det möjligt, att det a kan vara orsaken.
Davida B.
Utan betydelse, om det ej in- träffar oftare.
Wanda von K.
Drick hvarje morgon ett glas kallt Marienbadervatten (arteficielt) samt följ den diet, som föreskrifvits Ramlajh här ofvan.
Två timmar efter måltiderna bör ni taga en half tesked natriumbiearbonat.
P.
S.
Hon bör använda en salva af 1 del salioyl-!
syra, 10 delar zinkoxid, 10 delar stärkelse och 20 delar vasdin.
Ida O. 1).
Troligen äro edra tänder dåliga eller] illa skötta.
Eljes torde felet ligga hos magen.
2).
Temligen vanligt och utan all betydelse.
3^.
Ja — äfven möjligen med an- ledning af frågan 1).
Elsa.
Genomläs läkareråden i n:r 44, så skall ni finna, att ni beskyller oss orättvist.
Ni har lika litet blifvit glömd under signaturen Elsa, som under de andra, ni begagnat vid edra många förfrågningar.
Ebba K — g hänvisas till svaret till Lisa 21 år i n:r 7.
TTndvik dess utom kaffe, thé, öl,
annonser som beröra familjekretsen.
- Annonser mottagas endast genom S. Gumaelius annonsbyrå och hos redaktionen.
Abonnentsamlare antagas.
\ / i vilja sarskildt fästa uppmärksamheten på Iduns mplighet for plats- sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom for alla Öfriga slags S A N D G R E N, Regeringsgatan 6, L a g e r a f d e b ä s t a U R N:r 126.
Håll kärlen väl rena, skölj dem dagligen med friskt vattrn och torka dem såväl inuti som utanpå; begagna ej lavoirerna till medikamentsskåp.
Iakttages detta, före- kommer aldrig någon lukt.
K:na.
— _ Det lyckades mig att ur ett Nybrogatan.
Nybrogatan gammalt skåp, som länge stått obegagnadt, I Tvätt utföres äfven af härvarande ordentliga tvätterakor, fordrifva den unkna lukten genom att ditlägga några ituskuma rödlökar.
Medlet torde ju • hemtas och hemsändes, då adress uppgifves pr telefon 43 90 vara verksamt äfven uti ifrågavarande möbel.
eller pr post.
[74] Ett godt medel lär äfven vara, att derinne dagligen under 4 å 5 dagar ställa en skål med 1 — 2 liter kokhet söt mjölk och sedan tillslula dörrarne och lata mjölken stå till Svesack.
Vänd er till närmaste lasaretts- följande morgon.
Derefter skuras lavoiren läkare i och för operation.
En sådan torde omsorgsfullt med såpa och soda.
Den kall- härvidlag vara enda verksamma medlet.
Laga nade mjölken kan naturl.
ej användas.
att ni har jemn och lös atlöring.
— Svedan Folkare — bo.
kommer sannolikt af någon tillfällig hudlöshet.
Stryk på en salva af lika delar vaselin, citrin- N:r I 24.
Man tager ett qvarter salt till en sctwz och ccaosmör.
kanna kokande vatten; hiiruti nedlägges tyget, medan vattnet är varmt, och i denna saltlag 18-årig flicka.
Specialister i öronsjukdomar får det ligga 8 å 4 dagar.
Innan det tages finnas, så vidt vi veta, blott i Stockholm, upp, gnuggas det något och sköljes mycket Göteborg och Lund.
Skäl Sr natulligtvis att Filial: väl i kallt vatten.
Urvrides och inklappas i fortast möjligt rådföra er med en sådan.
lakan, samt strykes medan det är fuktigt.
rekommenderar sitt stora och välsorterade bok-, musik- och Blott derigenom kan ni få visshet om för- Efter denna behandling blir tyget alldeles hållandet.
som nytt.
Lotten.
pappershandelslager m. m. Sorgbarn.
Oskadligt är det åtminstone så Denna affär, som etablerades år 1876, har allt sedan dess, år til!
vida, att det ej innehåller några giftiga från år, gått framåt under samma egares ledning, o c h är nu, som beståndsdelar, och torde ej heller i öfrigt vara farligt att använda.
— Ä r ni fullt säker pä, kändt är, den största och fullständigaste i sitt slag på Södermalm.
att er svulst ej kan opereras?
— Den nämnda Lokalerna äro väl och centralt belägna i n o m Katarina och Hanna W. Eder uppsats har råkat fö ligga sysselsättningen torde ej synnerligt inverka, öfver ganska länge, men användes nu, sora Ni Maria församlingar.
om den ej förekommer för ofta och för länge.
ser, med tacksamhet.
Vi hoppas Ni snart Allm.
Telefon 3 1 5 8.
[606] Dir - cl.
kommer åter med husliga råd och rön.
=• 1 — r ^ - l •=??
!=•&gt;=• ^ T r ^ • — • r — I •=?
; =• •= H. F. Insända bidraget torde antagligen befinnas lämpligt.
Närmare efter julbrådskan!
Ebba.
Hvarför ge den himlastormande Ett 28 års fruntimmer önskar på N:r 131.
Huru brygges enbärsdricka?
pegasen sä lösa tyglar?
Försök med kapson, nyåret plats i Stockholm eller lands- 1. kanske den artar sig.
orten som sällskap, lektris, skrifbiträde, N:r 132.
Vill någon af Iduns mera upp- Många insändare fa vänta på svar till i lysta läsarinnor underrätta mig om, hur lång att biträda i hushållet eller för barn.
början af det nya året.
Nu vid jultid ha Stor värmeförmåga.
den s. k. sorgtiden är efter maka, föräldrar, göromålen och de inflytande manuskripten Svar märkt » Nyåret 1889 » torde god- Brinna luktfritt.
barn, o.
s. v. Okunnig på landet.
hopat sig så, att vi ej med bästa vilja hinna hetsfullt iniemnas å denna tidnings Briljant belysning.
N:r 133.
H vann ed rengör man bast olje- med mer än ett fåtal.
Detta gäller äfven Pris: enkla med veke målade köksväggar och tak, så att icke färgen, byrå, Klarabergsgatan 54.: &gt;frågande » och &gt;svarande ».
4 — 6 kr., extra so- som är ljus, blir ful eller gar för mycket bort?
F. S.
Vi tacka för uppsatsen, som vi skola lida 7 — 8 kr., med Husmoder använda med det första.
Bed- 2 yekar 12 kr.
N:r I 34.
Hvad fordras i kunskaper o. s. v. Fullkomlig belåtenhet för att ingå vid postverket.
Hur lång Ur garanteras hvarje hvarje dagtjenstgöring och efter hur lång tid köpare.
[292] DIVERSE.
ungefär kan man hoppas på lön.
Qvinnor J.
G.
H A M M A R, kunna ju ock få anställning der?
3 0 Malmskilnadsgatan Göteborgska, » Låt upp, », det hviskar.
Dikt af Johan \ Nordling.
— Ärade läsarionor!
— Elsas dröm.]
N:r 135.
Fins något medel att taga lapis- Julstämning af P.
E.
R.
— Qvinnan och lifs-: öäekar ur golf utan att hyfla dem.
glädjen.
Af Ave.
— Några drag af Ernst Ahl- Mim.
gren (slut).
— O vintertid, o juletid.
Dikt N:r 136.
Hvad skall man göra med ljusa Företrädesvis mag- och hudsjukdo- Min nya priskurant öfver rikhaltiga efter Otto Carins af Halvor Grip.
— Om jul- bandskar, som blifvit smutsiga, när man vill klappar.
— Om Ibsens senaste bok.
Ur en mar.
Verkställer elektrolytisk behand- förråd a f alla slag plantskoleartiklar hafva dem flna och snygga igen?
skalds qvinnogalleri.
A f Alvar Arfwidsson.
— ling af abnormt växande hår, skägg, Blekings flicka.
Fröken Gustafvas julklapp.
Efter en främ- är nu utkommen och tillsändes franko.
[505] N:r 137.
Kan någon upplysa mig om, hur mande idé af Mathilda Langlet.
— I qvinno- vårtor o. d. frågan.
Af Karin.
— Julens hygieniska be- Helsingborg i september 1888. det tillgår när man vill färga ljusa silkesvantar.
tydelse.
— Julfröjd.
Poem af » Hibou ».
— Blekings flicka.
[522] 3T.
P. Jensen.
» Hvita liljan ».
— Teater och musik.
— Lite- N:r 138.
Frågas vänligen om någon af ratur.
— Ett storstadsbarn.
Berättelse för Iduns läsarinnor känner, hvad en resa till Idun af Johan Nordling.
Paris kan kosta, om man färdas på lista eller 2:dra klass.
En ung fru.
I julbrådskan.
— Bostaden.
— Köket.
— Hvardagar ' / z3 — - ' IA.
Helgdagar 10 — 11.
N:r 139.
Huru skall man bäst kunna färga Hushållet.
— Matlagning.
— Bakning.
— en hvit filt, som tycks till största delen vara Efterrätter.
— Inläggningar.
— Tvätten.
— Behandlar företrädesvis Barnsjuk- bom ill, af ungefärligen samma slags väfnad Handarbeten.
— Huskurer.
— Slagt.
— Hvarje- som ett slags köpta badhanddukar?
domar.
[297] handa.
— Läkareråd.
— Frågor.
— Svar.
— » Unc inslitutrice 25 år ».
Breflåda.
N:r 140.
Huru och med hvad färg skall 2 6 Biblioteksgatan 2 6 ett hvitt fårskinn färgas för att kunna an- vändas till matta under ett skrifbord, samt [281] I Stockholm.
huru bör den för den skull monteras?
Vasagatan 10, Stockholm, y&gt;Uhe instilutrice 25 är ».
N:r I 41.
En lärarinna, som ämnar anordna snedt emot Centralstationen.
[572] en enkel julgransfest för sina skolbarn, beder någon af » Iduns » läsarinnor vara god och upp- E n å t v å flickor i s k o l å l d e r n lysa o m, huru man prydligt och på samma Annonspris: 25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
af bästa beskaffenhet och afsedd för erbjudas inackordering och moderlig gäng billigt skall smycka en julgran, t. ex.
Ingen annons införes under 1 kr.
familjebehof.
Underrättelse i Kulles huru man skall förgylla grankottar, framkalla omvårdnad i ordentligt hem i Stock- gnistrande snö eller rimfrost på granen o. s. v. bod, Drottninggatan 36. holm, centralt beläget.
Priset moderat.
Alla möjliga råd och upplysningar derom mot- Närmare härom har fru konsulinnan tagas med tacksamhet af M — a.
L.
Berg, Vasagatan 5, lofvat meddela.
N:r 142, Skulle någon af Iduns läsarinnor PLATSSÖKANDE.
(G.
7282x1) [603] vilja gifva en 35-årig, bildad, men fattig prest- dotter ett godt råd?
Hvad skall hon taga sig T a n k a r till för att förtjena sitt uppehälle, hon eger med anledning af hr K. Wicksells före- intet hem, har i flera år varit lärarinna, men under sista året har hon ej lyckats, tröst sina läsningar om prostitutionen och äkten- många försök att erhålla plats.
Hon vore skapet, af Moster Stina.
tacksam att erhålla ett godt råd.
Innehåll: Om prostitutionen och N:r I 43.
Hvilket är bästa sättet att tillaga Flemminggatan 16 A, 1 tr., Stockholm.
En lärarinna — 22 år — önskar osedligheten.
— Äktenskapet.
— Ett svanssoppa?
[597] med första plats att undervisa i van- Kan man af tuppkammar bereda omelett?
lyckligt hem.
[602] Ekonomisk husmoder.
liga skolämnen (icke främmande språk) Skriftlig undervisning i s t e n o g r a f!
H:r 144.
Huru skall man på bästa sätt samt musik.
Den sökande, hvilken (Arends ' system) erhålles af skicklig borttaga hudhår på armar och händer?
eger vana både som lärarinna och lärarinna mot insändande af 15 kronor Gert.
lektris, har god helsa och gladt lynne jemte noggrann adressuppgift till Red.
F l y g l a r, P i a n i n o s, T a f f l a r och samt har utgått från ett mycket godt af Idun.
[566] O r g l a r från in- och utländska utmärkta hem.
Anspråken äro ej stora.
De N:r I 13.
Begär, under adress: Lundbergs Fabriker t i l l d e b i l l i g a s t e priser.
bästa rekommendationer kunna före- Etablissement Kalmar, en flaska » Benovator »; För instrumentens bestånd ansvaras.
tes.
Närmare upplysningar kunna er- beskrifning öfver användandet följer.
Detta Äldre Pianos tagas i utbyte.
medel hjelper och är fullkomligt oskadligt.
hållas genom Iduns Redaktion, dit utan all profning meddelas på kort tid Friherrinnan S. OBS.
Ständigt lager af F l y g l a r svar, märkta &gt; H.
H.
», o c k torde och till billigt pris äfven i hemmen N:r 123.
Att blomkrukor mögla utanpå från Bliithner och P i a n i n o s från G. ställas.
åt kotterier om 4 si 6 st. kan ej undvikas, livarken i drifhus eller b o - Schwechtens berömda fabriker.
Lärarinneplats för minder- ningsrum.
Ä r ju lätt afhjelpt med en rot- Ang. Aströmmer, borste och litet sand.
K:na.
åriga barn önskas af en ung, bättre, Drottninggatan 2 4, ö. g.
2 tr. upp.
N:r 121.
» Linnea » anskaffar 1 £&gt; vanliga musikalisk flicka.
Fotografi sändes om 38 Regeringsgatan 38. bruna nötskal, som torkas och stötas samt J10F " PresentJcort " 4H| så önskas.
Svar till » M.
J.f, Ostgöta kokas derefter en timme med ffi kalk- ~JG~ Flyglar, Tafflar och Pianinos Correspoodentens kontor, Linköping.
till julklapp finnas från 15 kr.
mjölk; blandningen filtreras och påstrykes flera från J.
Gr. M a l m s j ö.
[5 2 5] gånger.
Behöfves det mycket deraf, kan (G.
27926x1) [G01] [596] dubbel sats tagas.
Folkare — bo.
vin, varma soppor och varma drycker i all- mänhet samt akta er for rikliga måltider.
Ymna.
Alla edra krämpor bero sannolikt på blodbrist eller bleksot.
Tag derför under några veckor 3 gånger dagligen 3 stycken af Blaud ' s järnpiller.
— Borsta tänderna mycket väl h varje qväll och morgon med ett god t tandpulver och skölj munnen flitigt med asep- tio.
Er mor bör naturligtvis låta undersöka sina Öron.
— B e upplysningar, ni i öfrigt önskar, finner ni i svaren till Karin i n:r 9, till.
.
.
26.
.
.
2).
i n:r 47 ocb till Mary i n:r 3. f?
å t t 4 i i å i t i!
i g § i 55 | \ / UvS » Billiga priser.
55.
5aBH5S555HSH5i Assel " Wahlixis Bok-, Hl Musik- och Pappershandel Götgatan 11.
S t o c k h o l m S. Adolf Fredriks torg 3. il nJ Breflåda.
Fr ågor.
J.
G. Hammars Lampkök.
Innehållsförteckning:: Doktor A.
Afzelius Ramlösa Plantskola.
Lilla Vattugatan 24, 9-10 och 2-3.
TDo^top Carl piensbupg 14 Lilla Vattugatan 14.
I Fru Sofia Eklund ROLAND förfärdigar reformerade underkläder.
MARTIN Tandläkare.
Annonser.
Skånsk medvurst JULKLAPP!
Lärarinna, GRETA LANDSORT, lektris eller sällskap.
Sköterska af sinnessjuka, Pianomagasin.
Svar.
Undervisning i klådsömnad fels] GTJST.
PETTERSSON k Komp.,
Tidningen kostar endast en (1) krona för qvartalet, befordringsafglfteii Inberäknad.
— Fullständig mode- och mönstertidning gratis.
l | " - v I I K | I L- / V.J IN Annonser rhoUftgaä genom S. GdrrieeiiuS annonsbyrå öc / 1 Aöå rädaktlonerr till 2 5 öre pr 4-spaltig petllrad (= 10 stafvelser).
L i f f ö r s ä k r i n g till v e r k l i g a k o s t n a d e n.
A s s o c i a t i o n e n f ö r Ö m s e s i d i g Lifförsäkring o c m (Mutual ht - S a erbjuder på bolagen Reserve beqväma F u n d Life A s s o c i a t i o n betalningsvilkor Iäfförsäkring enligt g a m l a systemet) m e d faststälda Sö " Inga aktieegare, som taga vinsten, eller andra in- tressenter, som dela öfverskottet.
Absolut säkerhet.
r-f- Iakttagande af försigtighetsåtgärder fdr att omöjlig- göra spekulation eller bedrägeri.
a Prospektet * till verkliga kostnaden maximipremier, grundade på erfarenheten Bestämda årsafgifter till bestridande a f förvaltnings- kostnaderna.
Försäkring till nettokostnad enligt åldersskala och till ungefär hälften a f kostnaderna vid det gamla systemet.
och vidare upplysningar ta, H fa B Ombud antagas.
på begäran.
W T O R I X V &amp; G * O 61 o Drottninggatan 3 tr. upp Bok-, få h ä r m e d r e k o m m e n - dera Musik- &amp; Fappershaudel Fotografering enligt it Med omsorgsfullt nutidens fordringar.
8 ._.
_ _ i största högaktning w / m m i w Sturegatan.
Samtliga literära oeh musikaliska julnyheter.
Välordnad pappershandel.
Speeialité: Affårskuverter oeh Adresslappar.
Ordres från landsorten expedieras pr omg tidsenliga utföres 84 37.
Grönkall Stockholm, sin n y a, kostnaderna Vasagatan 2 2 A.
J o h a n Millén.
Äilexis 61 af T592] fe &amp; c: o | Örebro Kem.-Tekn.
Fabrik u rekommenderar o • H5E5H5H5H5E5H5E5H5HHH5H5E5E5H5E5E5E5E5E5 Q 3 Ett td lo s t o r t I r i k h a l t i g t a f vackra J Bd O B o c h och sina tillverkningar a f H. u r v a l E. Ekströms Patenterade Jästmjöl billiga (Oumbärligt lör hvarje hushåll,) u l p r e s e n t e r Eau de Cologne, Parfymer, Håroljor, Aseptin, m. fl.
Tekniska fabrikater.
i W Obs, SUF 1 1 Beg-ering-sgatan 1 1 "?
« a 1 9 Humleg-årdsg-atan 1 9.
vidstdende fabriksmärke!
[ÖST] [598] [äl5H5E5H5BS55TE5Z5Z5H5ESH555E5H5H5a5H5H5H5HlB TJULANDER &amp; C:o, V I 1 T H Å N E E L, 55 I.
M.
G Ö T H E 4 8 D r o t t n i n g g a t a n Regeringsgatan £o c * CD 2 7, Skeppsbron 20, ö • 05 * CD ' B V i n e r 54, H U S H A L L S B O K öfversigt af | Johan [1 S p i r i t u ö s a.
[605J Skrif $ordling: j Q VIN NOR Kovelletter och •v 31etersystemet.
Pris: 1 krona.
55, Särskildt framhålles: finare C k a m p.
- C o g n a c från de förnämsta firmor, flere år här i lager, B o r d e a u x - v i n e r af välkända firmor samt k v i t t P o r t v i n, särdeles omtyckt.
[313] samt hos andra Bok- och Pappershandlare i riket i dag utkommet: I enkel och tydlig uppställning med •d hl Hornsgatan Drottninggatan rekommendera sitt välsorterade lager af endast äkta.
utländska 4 8 till Bosättningsmagasin och och Skisser o begär prof ver Hvita tfäfnader Broderier, r] åki »: 1 JU-.
25 öve.
22 384 i livförsäkringsrörelsen.
Aiim.
Telefon: Direktör: r519] hälften inom Sträng sparsamhet i alla riktningar.
Beqväma betalningsvilkor fdr försäkringstagare, med bestämdt maximibelopp.
Vistelseort utomlands och utrikes resor förorsaka inga extra kostnader.
Hufvudkontor för Sverge, Norge och Danmark i Stockholm: £ • i New York) (= ungefär och till Dukttjger, LakanYäfnader STOCKHOLM, prisuppgifter underkläder, Spetsar, i H a n d d u k s v ä f nåder, och Sängkläder.
GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
