# ID: svediakorp-per61
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1888
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,617
# sentences: 1,271
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DAGNY UTOIFVEN AF FREDRIKA-BREMER-FORBUNDET.
1888.
HÄFTET.
FEMTE-SJETTE X INNEHALL:.
.
.
e.
" Kan ej! "
Poem.
O n h B.
Upprättelse.
En samvetshistioria.
Red: n.
Om samskolan.
Literatur: Anna Maria L e n n p n af Karl Warburg.
Anm. af Edw.
LuxJorss.
Kampen för lyckan.
TVA paralclldramer af A. Ch.
Edgren-LeMier.
Anm. af B8aelde.
Nonny v. 8-ni.
Vårvisor: April.
Vkrfloden.
internationela qvinnokongr af.
Praktisk välgörenhet.
F r h arbetsstugcmna.
Xivarjehands i qvinnofrågan.
Forts. från föra.
häft.
- P+ u.
FUrbunbts medlemmar kr.
230.
{For Far icke qx$Uepnar - 4,m.
Fris pr.+årgång: ?&gt;,.
1
Riinte- och Kapital-Försäkringsanstalten i Stockholm emottager i helt Krontal penningar till beredande af Lifränta (nsion) d e r Kapital att lyftas pB .en vid u pgifven å l g r.
Kontoret N: r E Stora Ny atan, hål es öppet aga söckendags förr4Sdda arkl.
Il-12 ’ samt “ nsdagar 5-6 e. m.
För i Stockfiolm fosatta obemedlade ersoner, som in- sätta medel för att bereda lifränta, betalar &amp; sterlandska För- eningen förvaltningsaf ift samt för insatser, ej öfverstigande under ett år 50 Kr., Zfzqu procent såsom premium; hvarige- nom för hvarje sBlunda insatta 6 Kr.
i boken införes dessutom En Krona.
6 yång b H uPu ‘ u d k o n t or: Malmtorgsgutan 5.
Fredrika-Bremer-Förbundets byrå är flyttad till 6 Malmtovgsgatan, i tr.
113 “ Kan ej! “ “ F .ag k a ~ z ej “ - modlös sii du ofta sagt, G Alär talet gälde kunskap eller wakt; N h fös.
din nästas sak, din egen lgcka Det höfdes dig att j h m i ledet rycka, Du drog dig undan med ett fegt: ” Ack nej!
Jag ville gerna, men j a g kan det ej. ” K a n s 7 ~ det ordet kostat mkngen tår, Kanske ditt hopp i lifvets w g a vår?
Din dröm om seger, fra ?ngång utan &amp; d a, Den bleknade f ö r alltid bort måhändu, Då rådlös inför ödets bud du stod Och szcckade: ” jag vill, ?neri har ej mod. “ Ej mod?
- Hvad blifver då din lott till slut?
Ej mod i lijvets kamp att hålla ut!
Ej mod till handling, ej till eftergifter, Ej häller mod för fredliga bedrifter?
Den är f ö r svag, den grund huarpå du står Du passar icke f ö r en tid som udr.
+- ” Jag vill ”, det ordet fordrar all din kraft, En insats a f ditt väsens märg och saft.
Det fordrar all dega spänstighet du eger, Din tro p å lifvet, p å det rättas seger.
V i k ej tillbaka, tiden ej förspill, Och clzc skall se: dzc kan om rätt du vill.
M ... e. Iingny.
8
114 Upprättelse.
I. tB \ et var tidigt på morgonen.
Fullkomlig stillhet rådde öfverallt i den lilla staden; endast i Agda Törnes modebutik vid bakgatan hade de redan länge varit uppe.
Gamla Martinson flyttade undan modellhattarna, som vor0 utstälda i butikens enda fönster och hindrade utsigten åt gatan.
Derpå såg hon iit med oroligt spanande blickar.
' Ser du till honom? "
frågade Agda Törne från rummet innanför butiken.
Hon var ifrigt sysselsatt med att stoffera en elegant fruntim- mershatt och var mycket missnöjd med gamla Martinson, som var sa orolig, att Agda rent af blef nervös - som om hon ej skulle behöfva hela sitt lugn just nu, då det gälde att fästa plymerna!
.
" Gud skydde oss! '
svarade den gamla bodfröken och drog sig försigtigt tillbaka mellan stäliningarna.
" Han kommer ej, och klockan är redan fem. "
" Seså, Martinson ", hördes iter Agdas lugna röst frAn det inre rummet, ' det är en hel timme qvar till dess tåget går.
Allting är j u packadt och klart, så han hinner nog.
Är han bara här half sex, s å.
.
. "
Det blef tyst en liten stund, och Agda arbetade ifrigt vidare, men snart hörde hon hur Martinson åter började flytta hattarna.
" Martinson, människa! "
ropade hon då i vredesmod.
' Hon för- stör mina hattar.
Låt hon Harald komma, när han vill, och Iåt hat- tarna vara i fred, annars får jag göra om hela uppställningen. "
Gamla Martinson drog sig sårad tillbaka från fönstret och kom in till sin unga principal.
" Du är lugn, du ", sade hon ined försmädlig ton.
" Om det vore min bror som skulle fara till Amerika, så kunde jag inte vara som du. "
' Nenej. "
' Ja, tänk så besynnerliga ni ä '!
Harald går bort den sista afton han kan få vara i sitt gamla hem och sitter på källaren med sina vän- ner, så att han håller på att komma för sent till tåget. '
" Du kan väl förstå, att de vilja fira honom riktigt nu, sista gången. "
" Åh, de ha firat honom tillräckligt nu i många år, tycker jag, men denna sista afton åtminstone kunde han ha varit lieinma.
Inte skulle jag ha haft hjärta att vara borta då, det vet jag. "
,
115 ' Ja du, Martinson! '
" Och du, Agda, du bryr dig bestämdt inte häller om att han far.
Han är inte min bror, men jag kan inte sitta och sy, när jag vet, att han ska ' fara.
Ja, det är vii1 att inte alla äro lika mig.
För jag ä r dum, jag. '
' Prat! '
" Jo du, det vet jag, att jag är ', fortsatte den lilla torra varelsen .och strök bort en tar ur ögonvrån.
' För det är alltid dumt att inte vara kall och lugn och sansad.
Man ska ' inte ta ' sig af något.
Hvern tackar en för det!
Hvad behöfver jag bry mig om att Harald reser.
Jag ä r ju bara en främling här, fast jag varit i din och din mors tjenst i så många år.
Och hvad behöfver jag tänka på att han kommer för ' sent.
Jag kan ju sitta lika lugn som du.
Mig angår det ju inte. '
Agda Törne blickade upp Ined ett muntert leende.
Det var ändå så obeskrifligt lustigt, att Martinson talade orn att ta ' saken lugnt och sansadt.
" Försök! '
sade hon uppmuntrande.
' Nehej du, jag ämnar inte försöka, visst inte.
Ty du är bra, du Agda, förstås.
Du är lärd. '
' Åh, Martinson. "
' Har du ej gått igenom elementarskolan kanske, och har du ej läst och läst hvar ledig stund? "
Romaner!
" Jaha, men Iärd är du ändå, och du är snäll med, DS salig rådmanskan, din mor, kom i fattigdom, så satte du upp den här buti- ken och underhöll henne med ditt arbete.
Och du är dugtig att för- tjena pengar, och ingen kan sy sådana hattar som du.
Och din bror Harald har du haft mycket bekymmer med att underhålla och hjälpa, t y han har nu aldrig varit annat än en stackare.
Men, ser du, jag vill ej vara som du i alla fall. "
" Hvarför det d$? '
Agda hade så bridt, att hon knappt hade tid att följa med samtalet.
' Jo, för du har inte något hjärta ", förklarade Martinson hög- tidligt.
Agda Törne hade hört detta så många, många ganger förut, men nu måste hon ända kasta ifrån sig arbetet en stund och skratta.
Nej, inte hade hon något hjärta i den Martinsonska meningen, gudskelof, men sundt, praktiskt förstand och riktig hunger efter att göra nytta här i verlden.
Hon var en vacker, frisk och stark flicka, tjugoåtta år gammal ungefär, duglig och arbetslysten, sanit själfmedveten till den grad, att
116 det skulle varit obehagligt, om hon ej själf skämtat deröfver.
Hon in- gaf förtroende och trygghet, nien i hennes väsen saknades ännu den mildhet och ödmjukhet, som endast finnes hos dem, hvilka lärt att tvifla på egen kraft.
' Agda ', började Martinson ånyo.
' Hvad vill du? "
' Hvarför ska ' Harald resa till Amerika? '
' Ser du, Martinson, eftersom Harald inte vill arbeta, s i blir han häller aldrig något mer än extra i posten, och det är ingenting att lefva på, förstår du.
Nu har jag underhållit honom, alltsedan han var femton år.
Och, vet du, Martinson, lian är mycket dyr.
Hur många räkningar tror du inte jag får betala för honom, och hvad tror du inte det kostar att som lian sitta på värdshus qväll efter qväll?
Arbeta kan jag ej få honom att göra, och h3r har haii för öfrigt så många kam- rater, som aldrig lemna honom i fred.
Han börjar ju redan ztt se försupen ut, och han grtr förlorad, rent förlorad, om han får gå i en sådan här liten stad och bara slå dank.
Nej, Martinson, nu har han, ju i en välsignad stund fått lust att fara till Amerika, och resa skall han.
Derute blir det folk af honom, ty der måste han arbeta, om han eqj vill svälta ihjäl. '
Ack, hvad all denna sköna logik var bortkastad på gamla Mar- tinson!
" Hvarför kan han inte arbeta här? '
frågade hon.
4Du har väl sett hur det går rned det arbetet. "
" Ja, men hvarför skulle det då gå derute? '
' Jo, der blir han tvungen. '
' Ja, du är väl trött på honom, och det är vii1 för dig, att du har hjärta att låta honom fara, rigtigt väl.
Jag skulle ej kunna det. '
" Det är ej fråga om mig nu ', sade Agda Törne, " utan om att riidda honom. '
' Jaså ', sade Martinson och knep ihop läpparna ined ett retsamt uttryck af att vara tystad, inen ej öfvertygad.
Klockan hade nu skridit fram mot half sex.
Martinson hade un- der samtalet glömt sin oro.
Nu var det Agda, som gick till fönstret för att spana efter brodern.
Hon s i g ut efter honom med något hårdt och förbittradt i sitt ansigte.
Skulle verkligen detta afskedsgille, hvari han deltagit hela natten, räcka så länge, att han ej skulle hinna med tåget?
Nu då hon var så nära att bli af med honom, kände hon det som något outhärdligt att kanske nödgas lefva tillsammans med honom ännu en månad, tills nästa ångbåt skulle gå.
Hon förfärades själf öf- ver att hon e.j vidare tänkte p5 honom med slö likgiltighet.
Nej, lion
117 var ej i stånd att längre t8la att han kom hem drucken om nätterna och att han slösade bort alla hennes pengar.
Hon stampade otåligt i golfvet, men så drog hon ett lättande andetag.
Der kom han and&amp;.
Han trädde in i butiken med förfärlig brådska, snafvade öfver.
tröskeln, var blek af nattvak och högstämd af vin och afskedstal.
' Kan du tänka dig ", ropade han, ' att de ämnade supa mig full och f5 mig att glömma tiden, men jag smög mig ifrån dein så ledigt.
ser du.
Jag tror inte de märkte, att jag kilade.
Ahå, garnla Martis, har di1 kappsäckarna klara? '
Han var en liten karl, mycket mager och glåmig, med ' långa, ned- hängande rnustacher och små grå ögon, der det hvita var blodsprängdi och oklart.
Om det ej varit för de många små muntra rynkorna vid ögonen, skulle man tagit honom för en melankoliker.
Agda stod och såg på honom, som om han varit långt.
borta, och hon kunde ej låta bli att undra på hvad en annan syster, en, som ä1- skade sin bror, skulle ha kant, om hon sett honom komma in så der litet påstruken och litet gråtmild af ruset, nu då de skulle skiljas för alltid.
Hon för sin del tog ingen anstöt deraf.
' Det är tid på att du ger dig i väg ', sade hon.
Han plirade med ögonen utomordentligt listigt.
' Riktigt ', svarade han, ' det är tid på att jag far.
Skönaste sy- ster, tiden är koinmen att skiljas.
Äh, du inin dygdiga, arbetsamma, sköna, förståndiga syster, tror du, att jag i den nya verlderi skall finna din like? '
Martinson kom nu in med hans resniössa och kapprock.
Hon satte dem på honom, under det han fortfor att deklamera för Agda.
" Uppoffrande varelse! '
sade lian.
" Jag, din bror, säger dig, att du skall få din lön.
Någon skall komma, som bedåras af denna stolta, smidiga växt, denna mörkkrusiga lugg, dessa strålande, blå ögon.
Någon skall komma, säger jag dig. '
Agda svarade intet.
Hon gjorde endast tecken åt Martinson att skynda.
' Och äfven du, Martis ', utbrast han och bredde sina armar öf- ver henne, medan hon knäppte ihop hans kapprock, ' äfven dig vänta drömda lyckodagar. '
' Ah, tyst han! "
' Dina ' Blåsippor ' skola bli tryck ta, Martis.
Hör en försvinnandes röst, du gamla qvinna!
Akademien väntar dig. '
' Harald, du är tvungen att gå nu ', sade Agda.
' Martinson föl- jer dig ner till stationen. '
Han blef plötsligt allvarsam, tog ett par steg frain mot sin syster,
118 hvarvid han bet ihop tänderna under bemödandet att git stadigt.
Han ämnade synbarligen säga något rörande eller omfamna henne, men af- stod derifrån, då han såg in i hennes kalla, afvisande ögon.
Han räckte henne endast handen och sade: ' Adjö, Agda! '
" Adjö, Harald ", sade hon, och dermed var afskedet öfver.
' Och du, gatnla Martis, fö1.jer med till stationen? "
" Ja, jag gör väl det ", svarade Martinson tämligen torrt.
" Ja, SA, få vi ta ' ett rörande farväl der då. "
' Ja, vi fil det. "
Martinson var så indignerad öfver hans uppträdande, att ej ens hon hade en tår för honom.
Han uppfattade klart hennes misstämning och njöt deraf.
" Älskad på gatan, hatad i hemmet ", sade han och slank ut ge- nom dörren.
Agda hade knappt flyttat sig från sin plats vid fönstret.
Hon stod qvar der, dit han gick förbi.
Han såg henne och knackade p&amp; r ii t an.
" Lycka till! "
ropade han.
" Till hvad? "
" Att bli af med mig.
Präktig affär! '
Hon log spotskt.
Hade han lust att inbilla sig, att det var för att blifva af med honom, som hon lät honom resa, så hvarför inte?
Men som hon nyss sade gamla Martinson, det var den enda räddnin- gen för honom själf; nien hur skulle han kunna begripa det!
* * * Det var på qvällen den dag Harald rest.
I Agdas rum in- nanför butikeri firades den bortfarnes minne med en splendid tillställ- ning.
Gamla Martinson var visserligen den enda gästen, men hon njöt så mycket mera af vinet, frukten, tårtorna och konfekten.
Hon satt alldeles tyst, åt och drack och strålade af belåtenhet.
Agda Törne rörde hvarken vinet eller sötsakerna.
Hon halflåg i sin mors gamla länstol, höll fötterna på en annan stol och händerna bakom hufvudet.
Hon tog sig präktigt ut och var själfsvåldigt yster och uppsluppen.
Hon pratade oupphörligt om sina framtidsplaner och om sig själf.
Gamla Martinson hörde p l henne med en beundrande min.
' Ser du, Martinson, det är ju ej så mycket att vara hattsömmer- ska, men om man är ärelysten och har pengar - och nu när Harald är borta, får jag snart godt, riktigt godt om pengar - så kan man ändå förmå stora ting.
Till en början utvidga vi nu affären här, du,
119 och flytta från vår gamla ruskiga butik till den nya i Lundbergska hu- set vid torget.
Har du sett den butiken, Martinson?
Den har två ko- lossala fönster åt gatan, och derinne är det bara speglar och niessing och ek, hvart man ser; gammal ek, du Martinson, som är så modern nu!
Visserligen skulle jag tyckt inera om päronträ, men det är en småsak.
I de der fönsterna skola vi ha en utställning, du Martis, af idel karaktäristiska hattar, hattar, som uttrycka något: koketteri eller blygsamhet eller intelligens eller något annat.
Ser du, Martinson ", här- vid reste hon sig något, inlade allvar i tonen och- sträckte högtidligt ut armen mot den garnla bodfröken, " det beliöfves bara, att någon med snillets trollspö berör qvinnohatten, för att de skatter af symbolik och poesi, som ligga gömda der, skola springa i dagen.
Det är dct jag skall göra, reformera fruntimmershatten.
, Jojo, du Martinson. "
Och hon sjönk skrattande tillbaka.
" Nej, men du äter ju ingenting!
Äro inte tårtorna goda, och vi- net se ' n?
Ja, bry dig inte om mig.
Jag är så glad, att jag inte kan äta.
Tänk, att Harald är rest, verkligen rest, oåterkalleligen rest.
Vi behöfva ej bqtala några källarräkningar mera.
Vi få använda våra pen- gar efter eget behag.
Det är lustigt, du, jag trodde, att människorna här vor0 så förtjusta i Harald, derför att han är så rolig, stackare; men i dag ha de kommit den ena efter den andra och liksom gratulerat mig att vara af med honom.
Ja, inte direkt, förstås, men ändå fullt begripligt.
Och vet du hvad borgmästaren sade, da han köpte hand- skar i dag?
Jo, så här sa ' han. '
Och hon härmade förträffligt en däst, gravitetisk karlstämma.
" Vet ni hvad, fröken Agda, äfven om ni nu ut- vidgar er affär och förtjenar mycket pengar - och det kornmer ni visst att göra - så skall ni ej öfvergifva er fädernestad, utan stanna qvar hos oss och låta er framgång bli en heder för oss alla. '
Kan man inte rakt af bli förtjust i honom, då han talar Sa ', fortsatte hon med sin naturliga ton.
" Och de andra säga nästan på samma sätt, för ser du, Martinson, de tro på mig och inina hattar, och himlen löne dem för det, Hör du, Martinson, jag får visst taga fram vår älskade roman och läsa litet i den för dig i yväll.
Tänk du, om människor visste, att du svärmar för Zola!
Martis, tror du, att de kommo och handlade med dig då?
Men i qväll få vi lof att läsa.
Ska ' vi ta ' beskrifningen på butikfdnstret der i början? '
' Folk får säga hvad di vill, men ' Damernas paradis ' är en bra bok ", yttrade Martinson med stort eftertryck.
" Ja, åtminstone för modister.
Den är som ett poein öfver siden och spetsar, inte sant, Martis?
Och då man läser om den stora per-
120 sonalen och om varorna och om de förfarliga magasinen, g i r det kalla kårar utefter ryggraden, gör det inte det? "
" Jo, ' åjo. "
' Och du drömmer, eller hur, Martiiison, att du ser framför dig ett sådant der etablissement, som med sina butiker, varuupplag och inottagnmgssalonger upptar hela palats.
Och ser du inte dig själf i spetsen för det hela, ledande och styrande det invecklade maskineriet? "
' Ånej, då. '
" Bah, du är.
inte ärelysten, du, Martinson. "
Hon satt tyst lyssnande ett ögonblick, for så upp med förfarlig brådska, tände ett ljus och gick in i broderns rum.
Hon kom snart tillbaka och kastade sig skrattande, men rätt blek, ned i länstolen.
" Jag tyckte, att.
det gick derinne.
Jag trodde, att Harald koin- mit igen. "
' Men, kära Agda. "
' Ja, jag tyckte det, säger jag dig, och jag måste riktigt lysa bade på soffan och i vrån och i garderoben och vid skrifbordet. "
" Ja, det sista var då onödigt ", sade gamla Martinson.
" När sAg du väl Harald sitta vid ett skrifbord? "
I samma ögonblick ringde det på tamburklockan.
' Tror du det är Harald? "
frågade Agda och reste sig med syn- bar motvilja för att ga ut och öppna.
Hon stannade en tämligen l h g stund ute i tamburen, och gamla Martinson hörde henne föra ett ganska häftigt samtal med en fram- inande karl, men Harald var det då inte, gudskelof.
Inte för att Mar- tinson hade något emot Harald, men det hade varit ett så svårt slag för Agda om han kommit igen.
Agda kom in med en rynka mellan ögonbrynen och hårdt sam- mantryckta läppar.
" Det var doktor Ivarsson ", sade hon tvärt, som för att ahärsia alla frågor.
" Herre Gud, visste han ej, att Harald var rest? "
" Nej, han påstod det själf " Men hvad talade du så länge med honom om? "
' Var inte nyfiken, Martinson ', hon försökte att se skälinsk ut.
' Förstår du ej, att lyckan måste komma, nu då Harald är borta.
Skål, Martinson! "
Hon slog i ett stort glas vin och tömde det raskt.
" Herre Gud, den ohyggliga karlen ", utbrast Martinson.
" Han är soin en höstdimma ", sade Agda patetiskt, " idel rahet. "
121 Hon lade sig ater till rätta i länstolen, rnen det var slut pii niun- terlieten, och hennes klara, blå ögon blickade dystert framför sig.
' Hvad går det åt dig? "
" Jag är arg. "
" Så du talar. "
" do, det är jag.
Hvad har lian för rättighet att konima hit och reta mig så nedrigt. "
" Nå, men hvad sa ' han då? "
" Jo, du skall få Iiöra det alltihop.
Han hade knappt kastat en blick på mig, sedan jag öppnat för honom, förrän han vände sig om för att gii.
' Jag ser, att det är osanning ', mumlade han.
' Godnatt, fröken Törne. '
Då sig jag så förvånad ut, att han fann för godt att förklara sig.
' Jag ser genast på edra sköna ögon ', sade han, ' att ni ej gråtit i daga Således kan det ej vara sant hvad de prata i sta ' n, att Harald skulle ha rest till Amerika i morgse.
Godnatt! '
Och så ville han åter gå, men, ser du, jag ville ändå veta hvad han hade för afsigt ined allt detta.
' Jag förstår ej alls hvad doktorn menar ', sade jag.
- ' Ja, det är också onödigt ', sade han då.
' Jag skall ' säga Harald rjälf m i n tanke om hans resa. '
- ' Ja, men den skulle jag Ineci vilja höra ' sa ' jag. "
" Då kom han in igen, du Martinson, och stälde sig alldeles tätt inpå nig, så att hans styfva mutascher nästan snuddade vid mitt har, och SA talade han, och då rigtigt darrade han på målet: ' Reser Harald till Amerika bara för sitt nöjes skull? '
- Jag försökte svara så hygg- iig och stolt som möjligt.
- ' Jag förmodar ', sa ' jag ", och hon slog an en mildt tillrättavisande ton.
" ' Jag förmodar, att Harald ej anser, att hans begränsade inkomster tillåta honom att göra en sådan resa bara för att roa sig. ' "
" ' Ja, det skulle jag också tro ', sa ' han då, ' men hvad skall han då göra der? '
- ' Förtjena sitt uppehälle ', föreslog jag.
Vet du, Mar- tinson, då jag säger detta, blir lian alldeles rasande.
' Människa! '
skri- ker han - jag tänker du hörde ända in hur han skrek -- ' Vet ni ej, att han skall svälta ihjäl der, om ni låter honom resa?
Han kan ju inte arbeta; jag känner honom, han dör hällre än han arbetar, och hvad skulle han för resten taga sig till, han kan ju ingenting.
Och hur tror ni det skulle gå för honom att konima med en så usel hjärna och en så blodfattig kropp till ett land, der man förbrukar mer niuskel- och hjärnsubstans på en dag än här hemma på ett år?
Och han dric- ker ju till på köpet, har ni tänkt På det? ' "
" En så ' n faslig manniska att gå på ", suckade Martinson.
129 " Joho, du, nog är det roligt att ha en bror, alltid.
Men se, jag svarade honom att många, som äro sämre än Harald, fara till Amerika. "
" ' Ja visst, fröken ', återtog den ilskna menniskaii, ' deras slägtingar sända ju dit dem för att bli af med dem.
Det är praktisk darwinism, fröken, ren darwinism.
De sämre lottade individerna måste bort, och i teorien kan man ju omöjligt ha något emot saken, men jag tycker ej om att bevitna själfva exekutionen.
Jag, för min del, tyckte bättre om deras sätt fordomtima, då de individer, som ej gjorde slägtet heder, mördades, så snart de komnio till verlden; men jag undrar just hur ert fina flicksamvet skulle försonat sig med den saken.
Inte undrar jag häller på, om ni vill bli af med Harald.
Han har varit er ett svårt påhäng, och ni, soin har duglighet och intelligens, har mer rätt att lefva än han; men ändå säger jag er, att jag ej skulle vilja vara med om den här affären.
Nåja, jag bråkar ju onödigt, ni hav ju ej gråtit i dag, och utan tårar sänder väl knappast en syster en bror ut till det der obarmhertiga landet vesterut, för att det i hennes ställe inåtte 7 mörda honom. '
" ' Ser du, jag kan det alltihop det är ord, som sitta i, och vet du Martinson, jag skulle ha velat skrika högt eller slå honom. "
" Det skulle du ha gjort.
Komma och prata sådana dumheter!
Han var väl drucken. '
" Men nu sade jag bara: ' Jag har aldrig tänkt, att Harald skulle dö deriite. '
- ' Inte det, verkligen inte, fröken ', säger han då.
' Ni tror väl, att det händer hvarje dag, att väl dresserade varginnor kommo och gåfvo di åt de utsatta barnen.
Nej, vet ni, i allmänhet var det just meningen, att varginnorna skulle äta upp dem, och det gjorde de äf- ven pligtskyldigast.
Dock, hur skulle, jag kunna ha nigot att invända mot saken, då ni ej har det?
Den har både vetenskap, sedviinja och natur för sig.
Men hveni tusan kunde ändå tro, att ni skulle vara s5 sundt anlagd!
Farväl!
Helsa Harald! ' "
" Jag kan ej förstå, hur du kan komma ihåg en sådan niassa skräp. "
Gamla Martinson var så förargad.
Hon var ej den, som kunde tåla, att någon annan än hon grälade på Agda.
' Jo, det var något i den vägen åtminstone, begriper du.
hlen ser du, jag ville allt ge honom litet igen. "
" Ja, det var rätt. "
' ' Menar doktorn ', sade jag, ' att jag skall säga Harald, att lians kära sällskapsbroder, som så trogei hjälpt honom att förstöra hälsa och karaktär, gjort ett så oegennyttigt försök att förmå honom återtaga sitt gamla lif? '
Jag trodde visst ej, att han handlade af egoism, men jag
123 ville förarga honoin igen, och det retar alltid människor att bli miss- förstådda. "
" Nå du, hvad svarade han på det, hvad kunde han svara på det? '
" Han var redan utom dörren, men rände sig om nied ett för- smädligare grin än vanligt!
' Jag tror, att mina små antydningar snär- tat till den ömma punkt, som kallas ett sjukt samvete.
Ejah, fröken,.
samvetet och det naturliga urvalet, hur kunna de paras ihop?
Skulle Harald ändh verkligen vara rest? '
- Som om han ej skulle vetat det hela tiden! "
" Det visste han förstås, det visste han. "
" Det var inte slut än.
Han koni rusande tillbaka, just som jag skulle stänga.
' Vi ska ' inte vara osams, fröken ', sa ' han.
' Vi tycka ju oni Harald hvar och en på sitt sätt.
Om det nu är förderf för honom att han far, och förderf för er att han stannar, så ges det väl något tredje, som kunde rädda honom.
Vi ska ' fundera ut hvad det kan vara. '
" " Som om han skulle kunna det, den kraken! '
Martinson ryn- kade föraktfullt på näsan.
" Om jag hade varit med bara, så ..
. '
" Så hade du ej sagt ett ord, Martinson. "
II.
Kl ?ckan visade åter på fem, och det var åter morgon.
Gamla Martinson, som Iåg i sin ljufvaste sömn, väcktes af att Agda häftigt drog upp gardinen, så att hon fick morgonsolen midt i ögonen.
" Revare mig, barn, hvad gör du uppe så bittida i dag igen? "
Agda var alldeles färdigklädd och sysslade i nervös oro med nå- got som det ej var den minsta brüdska med.
" Jag har inte sofvit på hela natten ", sade hon.
" Herre min Gud, teet var för starkt, kan jag tro. "
" Ja visst. '
Martinson läg och undrade hvad det nu var fatt igen.
Agda hade ej varit sig lik, sedan den der doktorn varit hos dem.
Skulle han ändå möjligen sagt något mer!
son1 Agda ej talat om?
Men i alla fall kunde hon ej behöfva ligga och blinka mot denna stickande sol- " Du kunde kanske se, äfven om du läte gardinen vara litet ned- fäld, Agda, bara så att solen komme u r mina ögon. '
Agda for upp.
" Stackars gamla Martinson, plågar jag dig med ", sade hon och drog genast ned hela gardinen.
' Så mild hon är i dag ", tänkte Martinson och slöt ögonen för att få sofva igen.
124 Men hvad i all verlden var det hon hörde alldeles bredvid sig2 En snyftning!
Hon satte sig yrvaken upp i sängen.
Der låg Agda Törne på knä, med ansigtet mot den hårda sängkanten, och grät, SK hjärtat kunde brista.
Gamla Marthson blef så uppskakad af att se Agda gråta.
Det var förskräckligt att se en så frisk och stark varelse kufvad af bedröf- velsen.
Gamla Martinson fick tårar i ögonen bara vid tanken på hvad det måtte vara för en förfärligt stor sorg, som kunnat bryta Agda Törne.
Eljest satt hon tyst i sängen och stirrade på henne.
" Martinson ", snyftade Agda, " det är sd förskräckligt, Martinson. "
" Ja visst, barn, men hvad är det? "
Hvad Martinson kände sig rådlös med denna gråtande Agda!
Hon, som eljest ständigt brukade vara så modig och ta ' saker så förnuftigt.
Agda slog armarna kring den gamla och tryckte henne intill sig. "
Är det sant, Martinson? "
" Hvad då, Agda?
Herre Gud, barn, låt mig iiu snart f i veta hvad det är! "
" Tror du, att jag skickat bort iionom för att döda honom, Mar- ti nson? "
" Hvil ken? '
" Harald. '
" Åh, herre Gud, sådana dumheter!
Visst inte. "
0 ' Ja, men du sade så i går, du med.
Du tror, ocksil du, att jag intet hjärta har. "
" Inte ett ord, barn, sade Jag om det.
Skulle jag tro nQot s i dumt!
Det var ju han själf, som ville resa, vet jag. '
" Jag har inte kunnat sofva för det på hela natten. "
Hon snyf- tade så, att hon endast med svårighet fick fram orden.
" Jag tänker på att jag är en mörderska. "
" Åh, sådana dumheter! "
Agda lyfte upp sitt f ö r g r h a ansigte och såg Martinson skarpt i ögonen.
" Det är inga dumheter ", sade hon.
" Mitt samvete dönier mig.
Jag sände; utahonom för att bli af med honom, och han skall dö af det.
Derför är jag en mörderska. "
" Du sänder ut honom, för att det skall bli folk af liononi och för att han skall lära arbeta. "
Agda kände nog igen sina egna ord, men det var eci tröstande i alla fall.
" Jag kan ej låta honom resa ", sade hon dystert.
125 " Visst skall han resa.
Det är alldeles nödvändigt, att han kom- mer ifrån sina ' dåliga bekantskaper. "
" Alldeles nödvändigt ', eftersade Agda.
Hon satt qvar på golfvet framför sängen, dock grät hon ej mer.
, " Men nu kan jag ej låta ho- nom fara, Martinson.
Jag kan knappt andas med denna tyngd påmitt bröst.
Det är för min skull han måste komma åter. "
" Jag skulle ändå låta honom försöka att resa ", sade Martinson, " Han kan ju konima hem, orn det ej går för honom. "
" Martinson! "
" Ja. "
" Det är ju inte rätt, det doktorn sade? "
" Nej, visst inte. '
" Tror du, att jag vill mörda miii bror? "
" Inte så länge jag har mitt förstånd i behzill. "
" Det är ju så minga andra, som sända ut söner och bröder till Amerika. '
" Ja visst. '
" Ångbåten går ju ej förr än kl. 12 i dag från Göteborg. "
" Neej. "
" Tror du, att jag kunde hinna dit ined tåget, om jag far nu? "
" Ja, det skulle då vara nätt och jämt, fast ångbåten går kanske ej så punktligt. "
" Adjö nied dig då, Martinson!
Sköt du butiken åt mig, medan jag är borta! "
" Men, Agda! '
" Ah, var du lugn, han skall f A fara.
Jag skall endast resa dit ned och ge honom litet förstärkning i reskassan, så att h m ej behöf- ver svälta, så fort han kommer fram.
Också vill jag säga honom, a t t.
.
. "
" Hvad dc ' l, Agda? '
" Att han är välkoinmen hem igen. "
* * * Den stora utvandrarebåten låg just färdig att afgå, då Agda Törne kom ombord för att lemna Harald nigra hundra kronor.
Harald stod .långt, borta på akterdäck och var tämligen dyster och modstulen.
Det bedröfliga afskedstagandet rundt omkring tycktes ho- nom böra vara något riktigt muntert för de deltagande emot att stå der så ensam som han.
Då han fick se Agda, som ifrig och orolig skyndade fram mot hononi, öfvergöts hans grableka ansigte af en hög rodnad, och de matta ögonen blixtrade till.
" Ne,j, se Agda ", sade han och sträckte båda händerna emot henne.
uKommen för att säga farväl!
Det var hederligt af dig. "
Då hon nu såg honom, så liten och kraftlös som han var, kommo alla nattens samvetsqval, som hon trott sig kunna muta.
till tystnad, stormande inpå henne igen.
Hon bleknade af sinnesrörelse och i stäl- let för att säga: " Harald, jag kommer för att ge dig litet mer pen- gar ", sade hon: " Harald, jag kommer för att ta ' dig med mig hem. "
" Men, Agda. "
" Ja, det är inte värdt du far, jag har tänkt på det i natt.
Skynda dig nu att få dina - saker i land. "
Hon talade ifrigt och brådskande.
och hennes röst darrade af sinnesrörelse, fastän hon ej inlade något deraf i orden.
Derpå såg hon hur han med ens blef lika upprörd som hon.
" Agda ", sade han, " hvarför vill du ej lita mig resa?
Är det af kärlek, är det derför att du saknar din ende bror, som du ber mig komma tillbaka? "
Han borrade sina blickar in i hennes ansigte, inte en rörelse i hennes själ undgick honom.
Hon visste, att om hon nu svarade ja, skulle han följa med henne, och i hennes själ fans i detta ögonblick bara en enda önskan, den att hon skulle få honoin med sig, och hon skulle ha velat ljuga, men det var henne ornöjligt med detta förvän- tansfulla ansigte tätt inpå sig.
Hon teg.
Då han märkte detta, vände han sig ifrån henne.
Hon s i g hur spänningen försvann ur hans drag och ett uttryck af slapphet och leda som en grå slöja lade sig öfver hans ansigte.
Hon kunde ha jämrat sig öfver att hon ej var i stånd att ljuga.
Nu visste hon, att han eci skulle följa henne i land.
Hon gjorde likväl ännu några försök.
" Harald ", hon bemödade sig att slå an sin vanliga käcka ton.
" Nu lägga de ut kablarna för att dra ' in den sista landgången.
Bestäm dig genast. "
" Tror du jag vill fara hem och lefva p i nådebröd hos dig igen?
Fara hem och höra dina predikningar?
Tackar så mycket! "
Hon gick fram till honom och lade sin hand på hans axel.
" Harald ", sade hon och var så ängslig att hon knappt kunde få fram orden.
" Harald, kom med hem!
Du skall dö derute ", tillfogade hon svagt.
" Ja, är det ej det, som är meningen? "
sade han hårdt och ska- kade bort hennes hand.
" Låt mig resa, kära Agda ", tillade han litet blidare, " jag förstår, att du är orolig för mig nu, men du lugnar dig snart, och du får det så bra, då jag är borta. "
" Jag kan ej låta dig resa ", jämrade hon sig.
.
127 " Ah, sa du pratar. '
" Jag ville.
att jag kunde.
.
.
Jag ville vara som andra, som kunna låta sina närmaste fara, men jag kan ej. "
" Ja, det är ju beklagligt, men du får försöka.
Nej, meii dn inå- &amp; e gA i land nu.
Sista plankan dras undan. "
Hon vände sig mekaniskt mot land och såg, att hon ännu egde, en minut, innan hon måste från bord.
Hon vred sina händctr i tingest.
Han rördes deraf.
" Seså, Agda, det blir snart bra.
Jag reder mig nog derute, skall d u se. "
Hon sände honom en harmsen blick.
" vad bryr jag mig om dig, tror du?
Det är bara det, att mitt elsndiga hjärta ej kan uthärda, att du reser. "
" Nej, men gå nu, annars.
.
. '
i!
följer dig, jag reser " Ja, det gör det samma.
Låt båten @ dag med till Amerika. "
Hon slungade ut orden med synbar förbittring.
Hon hade sett d e t komma emot sig likt ett oundvikligt öde, detta, att hon skulle följa Harald till Amerika, men ända tills hon uttalade tanken, hade hon ej vigat göra den klar för sig, utan i det längsta sökt andra hjälpmedel.
Nu var hon högeligen uppretad både på honom och sig $jälf, derför att hon ej kunnat finna någon undanflykt.
Äfven nu i beslutets stund fans ej ett spår till entusiasm för hennes företag hos henne.
Det var bara derför att hon, som hon sade, hade ett så eländigt hjärta, som hon måste öfverge allt som var henne kärt, och följa honom.
Harald blef stående och stirrade på henne.
" Du har ingen biljett. '
" Jag har pengar. "
" Du har ju inga kläder! "
" Det köper jag i Kristiania. "
I det samma drogs landgången in.
Harald gick fram till henne.
" Agda, jag skall aldrig glömma detta; men se nu hit!
Hoppa bara öfver från soffan till ångbåten här bredvid, och du kommer i land. "
Hon satt orörlig.
I det samma började propellern piska vattnet till skum akterut.
Då ångbåten satte sig i gdng, skyndade Agda nedför närniaste trappa, gick in i en salong och sjönk der ned på en soffa i den hiiftigaste gråt.
Hon såg upp om en stund, ty hon fick en plötslig förnimmelse af att hon ej längre var ensam.
Hon märkte att Harald kommit in och satt der gråtande han med, som hon först tyckte.
Nå, för honom
3 28 behöfde hon ej lägga band pa sig; han kunde gerna se hur bedröfvad hon var, och hon gaf sina tårar fritt lopp.
Men då fann hon att Harald ej grät, han bara härmade henne.
Hon tvinnade nämligen en gång näsduken samnian och höll den med båda händerna hårdt åtdragen om pannan, han gjorde så med; hon suckade, han med; han satt der verkligen och härmade henne!
Hon upphörde att gråta i förbittringen öfver att han just nu kunde börja med sina vanliga upptåg, och från den stunden sjönk hennes bror ohjälpligt i hennes aktning.
Det fans ingenting så lågt, att hon ej trodde hononi om att kunna begå det, och med bitter ånger tänkte hon sedan ständigt p&amp; hur hon uppoffrat allt för att följa den ovärdige.
* * * Öfverresan var för Agda Törne högeligen bedröflig.
Hon angreps af den allra envisaste sjösjuka och tvangs på så sätt att ständigt hålla sig inne i sin hytt.
Och under sista delen af resan, då sjösjukan lem- nade henne någon ro, pinades hon endast så mycket värre af ånger öfver sitt förhastade beslut, af hemlängtan samt af bitterhet öfver det hatfulla sinne, som Harald lagt i dagen, då han hånat och Iiärmat hen- nes sorg.
Harald deremot trifdes utmärkt väl ombord.
Han brukade ibland koriima in till Agda och berätta för henne lustiga historier om passa- gerarna, än om “ den dystre gentlemannen ‘, som förlorat sina rikedo- mar och beundrade Harald som tyckte sig vara rik med Agdas två- hundra kronor; än berättade han om en koketterande ung dam, än om ett par glada själar som rymt från sina kreditorer.
En bondflicka som Harald upptäckt bland utvandrarna ombord och som förr tjeiiat hos Agda, kom också stundom in till henne; men hon ville ej mottaga besök af någon främmande.
Agda vande sig så småningom att tala med denna flicka om allt som 1åg henne på hjärtat, främst om hennes förhällande till brodern.
“ Ser du ‘, sade hon en dag, “ Harald och jag hafva varit upp- ledsna på hvarandra, men först här ombord har jag förstått att han hatar mig och har något ondt i sinnet emot mig.&amp; “ Herr Harald ser ej ut att tänka på sådant; han bara skrattar och skämtar, och icke häller lär han dricka mera.
Sjöfolket ä ’ så glada i t honom.
De ha aldrig haft en så treflig herre ombord, och uppe bland de fina damerna och herrarna gycklar han dagen om.
Han klär ut sig och ritar af dem midt för deras näsa och spelar komedi för dem, s i de hålla på att skratta sig förderfvade.
Så säga uppassarne åtniin- stone.
“
' Ja, men det ligger något under allt detta ", anmärkte Agda.
" Han är sig alldeles inte lik.
Han går bestärndt och grubblar pii nå- got ondt. "
" Hur kan fröken tro det. "
" Du skall få höra. "
Och nu berättade Agda hur den norska da- nien, som hon fått till hyttkamrat i Kristiania och som var så otreflig med alla sina sjalar, bylten och hattaskar, fram emot aftonen rusat in i hytten, samlat ihop allt sitt pick och pack och lemnat Agda, som allt sedan dess fått vara ensam i hytten.
" Ja, det är ju skönt för fröken. "
" Ja visst, men den människan kom nästa dag p&amp; qvällen smy- gande hit, sträckte ut ena armen emot mig, sa här.
Och s5 sade hon med en hemlighetsfull hviskning: ' Jag förråder ingen, men akta er för den som följer med er. '
Den som följer med mig, det är Harald, det förstås; och hon har fiitt reda på att lian vill göra mig något ondt, det iir säkert! '
Mari skakade misstroget på hiifvudet.
Nästa g&amp;ng Mari kom, började Agda genast tala om samma sak.
" Nu vet jag hvad han ämnar göra ", sade hon.
' Han ämnar resa ifrån mig, så fort vi komma fram till New York och lemiia mig att svälta ihjäl der. "
' Hur kan fröken hitta på något siidant? '
" Hör bara!
Jag låg härinne som vanligt i gAr, och dörr ' n stod p&amp; glänt.
Då hörde jag ett fruntimmer i salongen här utanför fråga hvem den bleka damen i n: o 7 var.
Och då hörde jag Harald svara: ' Åh det är ett slags barmhertighetssyster, som satt sig i sinnet att göra mig till en ängel.
Men ni kan tro det är tröttsamt att låta bearbeta sig så der.
Jag tänker ocksa.
lemna henne att predika för sig själf i New York. ' "
" Jag kan aldrig tro, att han menade, hvad lian sade då. "
" Jo visst gjorde han det, och nu förstår jag att han .är rädd för att nödgas dela med sig af de 200 kronor, som jag gaf honom att lefva på i Amerika dii han for, och att han derför ämnar resa ifrån mig med pengarna. "
" Ja, men de äro ju frökens. "
" Hvad frågar han efter det, da de äro det enda som star emel- lan honom och hungersnöden? "
En annan gång hade Agda hört ett par herrar i korridoren sain- tala om1 ' den okända damen som följer Törne '.
- ' Ja de fruntiniren liafva då sina lustiga ideer ', anmärkte den ene.
' Men den här stac- karn, hon bränner väl allt sina kol förgäfves.
Han reser bestämdt ifrån Dugny.
9
130 henne, då de komma till New York! '
" Ser du der ", tillade hon, " hela verlden vet det. "
" Ja, inen det är så omöjligt att tro honom om det, när en ser honom. "
" Ja, jag tycker så jag med, då han sitter här och pladdrar.
Men tänk att ibland, då han lyckats narra mig att skratta åt sina lustighe- ter, har den norska damen tittat in, skakat på hufvudet och pekat pA Harald.
Och vet du allt det der plågar mig sa jag tror jag blir tokig.
Hvad skall det bli af mig då Harald reser ifriin mig, jag som knappt förstår och inte kan tala ett ord engelska.
Innan jag hinner att skrifva hem och få pengar, är det redan slut med mig.
Och så ligger jag här ensam dag ut och dag in och grubblar öfver detta och känner en så- dan skräck för Harald, att jag snart icke mer kan dölja det för hononi. '
" Ja fröken sitter nog för mycket ensam, och det blir en konstig i hufvu ' t af.
Jag kan då inte tro något ondt om herr Harald. "
* * * Dagen innan de skulle vara framme i New York!
kom Mari in till Agda som låg påklädd på soffan.
Agda var lugnare än vanligt, medgaf att hennes vilda tankar kanske varit blott en fix ide, och SR började hon spraka om gamla tider.
" Jag drömde förr om att bli något stort, jag ", sade hon, " att ar- beta mig fram i verlden.
Då jag vaknade om morgonen kunde jag ligga och hålla tal för mina egna fingrar.
Kika, små varelser brukade jag säga till dem, hvad ni ha mycket att göra i dag och alla da- gar, innan ni äro vid målet.
Tänk så fula och krokiga ni skola bli af allt ert arbete!
Och då tyckte jag alldeles att mina fingrar svaradi:: men vi bli snillrikare och skickligare för livar dag, om vi än bli fulare.
Och jag kysste mina fingrar, ty jag kunde aldrig låta bli att tro, att de lefde sitt lif för sig och behöfde en smula vänlighet ikland.
Och jag sydde inte mina hattar som andra, jag, utan då jag såg spetsar och plymer framför mig, kom ingifvelsen öfver mig, mitt hufvud blef varmt och mina händer behagligt kalla.
Jag tyckte att jag diktade, ty en.
hatt är ett poem, det är nu min tanke om saken. "
Här måste hon le åt sig själf, som kunde sitta och tala om SA- dana saker, som den andra ej alls förstod.
" Men det är gagnlöst att tala om sådant nu ", sade hon.
" Nu far jag till Amerika för att svälta ihjäl och skall aldrig mer känna siden och sammet under mina fingrar. "
" Den soni vore hemma, den soin vore hemma ", fortsatte hon efter en stund af tyst förtviflan.
" Hur kunde du fara hemifrån, Mari,
.
131 du som ej var tvungen?
Hiir hade du hjärta att fara ifrån de dina och vårt kära sköna land?
Hur kunde du ha hjärta till det? "
Åter måste hon le; var det ej som taladt af själfva Martinson!
Mari visste nog hvarför hon for, men hon såg ner och teg.
' Ja du far väl ut för att råka någon, som du tycker om ", bör- jade Agda åter, " men ser du jag har aldrig älskat något annat än min egen stad.
Och inte människorna endast, utan husen, gatorna, hästarna, hundarna, allt, förstår du.
Jag tyckte om att lefva der alla tyckte om mig och der hvartenda barn jag mötte på gatan lielsade på mig. "
Här satte hon sig upp som gripen af eii obeskrifligt smärtsam tanke.
" Hvem tror du tar min bäiikplats i kyrkan nu, Mari?
Mins du, attjag ständigt suttit på samma plats?
Det var dit min mor förde mig första gången hon tog mig med i kyrkan, och nu tyckte jag alltid, att jag hade henne bredvid mig då jag satt der, och jag hörde så tydligt hur hennes milda gamla röst blandade sig i psalmsången, att jag måste vända mig om för att se, att hon verkligen ej satt der.
Ack, jag skall ej kiinna henne bredvid mig i det främmande landet!
Och hvem vet hur rnånga sön- dagar jag får upplefva der. "
" Fröken ser allting så svart. "
I samma ög ' onblick lyfte någon på dörrförhänget, och ett blekt ansigte visade sig.
" Der är hon ', utbrast Agda och grep hårdt om Maris arin.
" I morgon äro vi framme.
Akta er då! "
sade den nykomna, skakade p i hufvudet och försvann.
Agda sjönk tillbaka med ett skrik.
' Ser du ', klagade hon, ' ser du!
I morgon kommer det, då är det ute med mig. ' '
III.
Agda och Harald hade tagit in på ett hotell i New York och hen- nes Iijrsta göromål hade varit att skrifva till gamla Martinson.
Nu var den t,jocka luntan kuverterad, och hon satt grubblande öfver hvad här- näst skulle ske.
Hon tänkte också pii hur mycket Harald vunnit till sitt utseende och väsen under resan.
Han rörde sig såsom en, den der vet hvad han vill; hela uttrycket i hans ansigte hade blifvit.
intelligen- tare, hållningen var själfmedveten.
Hon tyckte nästan, att afven hans kropp utvecklat sig, och hon undrade om han vuxit.
Hvad henne själf an- gick, tyckte hon sig endast vara en skugga af den Agda, som farit åstad fråii Göteborg; och det var ändå hon, som följt med för att vara till stöd och h,jälp!
Hon var alldeles säker om att stunden nu var iiiile, då Harald
132 skulle öfverge henne.
Ännu satt han och läste i en tidning, men liar.
slutar snart, tänkte hon.
I samma ögonblick reste han sig upp.
" Nu går han och studerar plankartan ", sade hon för sig själf.
Och han gick mycket riktigt fram till en liten handbok för re- sande i New York.
Hon fann ett eget nöje i att se hur han gjorde allt det hon tänkte.
" Nu tar han pa öfverrocken. "
Han gjorde si.
" Min dystre gentleman skall möta mig ", sade han, " adjö, Agda! "
Detta var också ett dåligt tecken.
Agda hade bland annat fått för sig, att det var " den dystre " som ingifvit Harald att han skulle fly från henne.
Nu satt hon och vågade ej andas en gting.
Hon visste att Harald hade plånboken i en annan rock.
Skulle han ej ta ' den med, då allt kom omkring?
" Jo, nu famlade han i sina fickor; så, nu tog han den och stop- pade den på sig.
" Jag får väl inte gå ifrån den här "?
sade han.
- D å han öppnade dörren för att g&amp; hörde han inifrån rummet ett tungt fall.
Han rusade in igen och såg sin syster ligga afsvimmad pä golfvet.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
* Efter ett par månaders förlopp var Agda så ' pass återstäld, att hon kunde sitta uppe.
Hon hade angripits af e n tämligen svår feber och var nu klädd för första gången sedan den dagen, då hon svimmade.
Harald hade i New York sökt opp Mari, Agdas förtrogna från ång- båten, och hon skötte Agda under sjukdomen.
" Jag är nästan rädd för att komnia upp igen ", sade Agda då hon var färdigklädd och beqväint placerad i ett soffhörn.
" Hvarför det då, fröken? '
frågade Mari.
" Det är nu det stora svältandet skall börja ", förklarade Agda.
Hon säger det skämtande, Hon är visserligen långt ifrån att vara ett sådant praktexemplar af arbetskraft och företagsam het som förr, men hon har delvis återvunnit sitt friska lynne.
" Jag tycker inte det ser så ut ', svarade Mari.
Hon visste nog att ingenting fattats dem och att de bodde i hotellets dyraste rum.
" Ja ", fortsatte Agda, " om jag kunde begripa hvad vi lefva pi %, men det kan jag ej.
Vi ha väl kredit här på hotellet, förmodar jag; men tänk hvad jag kostat under min sjukdoni, och nu skaffar Harald mig kläder och böcker och allt hvad jag kan önska.
De tvåhundra kronorna måtte vara slut för länge sedan. "
Äfven Mari funderade hvar enda dag pfi detta, hvar herr Harald tog pengar ifrån, men hon hade ej kunnat upptäcka rikedomskällan.
133 " Han Sr ju nästan aldrig ute ", sade Agda. '
Bara om qvällarna. "
' Nej, annars sitter han då inne hos niig hela dagen.
Och han har inga bekanta. "
" Rara den dystre gentlemannen, som han kallar honom. '
' Ja, och den eger jii ingenting.
Tycker du ej att Harald är för- iindrad, att han liksom gått framåt.
", frågade Agda vidare.
' Herr Harald är den bäste som finnes. '
Agda smålog.
Mari var oförbätterlig med sin beundran för Harald. '
i n din fästman då? "
Här teg Mari.
' Har du aldrig sett honom, Harald menar jag, dricka numera? '
' Aldrig, fröken. '
' Och han har blifvit så trefiig, du, han håller sig inte för god att visa att han är intresserad af böcker och af allt vackert i verlden, Han som ej talte ett förnuftigt ord förr! "
' Herr Harald tycker om att visa sig sämre än han är. "
' Ja eller också bättre. '
' Hur så? '
' Jo, han är ju så viinlig mot mig, men det är ej uppriktigt me- nadt. '
' Är det inte? '
" Xej, han hatar mig och jag afskyr honom, men vi ha lärt oss att hålla god min i elakt spel.
Snart hoppas jag i alla fall ' komma i från honom. '
' Ämnar fröken resa härifrån? '
' Har du inte hört det ännu?
Värdinnan har på hotellet har skaf- fat niig plats på ett stort modemagasin, och så snart jag förtjenat nog mycket pengar för att kunna fara hem, reser jag naturligtvis. '
" Det skulle inte fröken göra ', sade Mari mycket allvarligt.
' Skulle jag inte?
Martinson skrifver, att de sakna mig så fasligt derhemma och att det är nästan omöjligt för henne att ensam sköta om butiken.
Harald lär ej sakna mig, han har ju varit hygglig nu, men han tycker väl det varit synd oin mig medan jag legat sjuk.
Kanske han reser nu, då jag blifvit frisk. "
I * * * A4gda ansåg det vara ett klart bevis på Haralds hatfulla sinnes- stämning, att han en vecka senare bjöd Mari och henne på cirkus.
Hon
134 visste, ju ej iiiigot afskyvärdare; iilen trogen sin föresats att vinna lio- noin genom medgörlighet, tackade hon och gick på föreställningen.
Der väntade henne en stor öfverraskning.
Hon satt just och klagade för Mari öfver hur ohyggligt trikigt det var att se på de onaturligt dresserade hästarna, de grinande clow- nerna och de sprattlande akrobaterna, då hon började att med oerhördt intresse följa en liten clown, soni för tillfället var ensaiii inne p '; i cce- nen.
Hon kände igen honom ocli grep Mari häftigt i armen.
" Ser du hvem lian liknar? "
Mari satt äfven och stirrade på den uppträdande.
Y Herr Harald! '
Det var omöjligt att misstaga sig deroni.
Det var han själf.
An- sigtei var ej alls sniinkadt, och fastän lian bar en narraktig kostym var han sig lik, alldeles sådan som de sågo honom alla dagar.
Agda förstod snart, att Harald gjorde sin sak förträffligt.
Hon hade aldrig tänkt sig något så skrattretande som hans ge- ster och miner; publiken vred sig i skrattparoxysmer bara han rörde på sig; vid sitt inträde helsades han af blommor och konfekt liksom en sångerska.
Då han sade något tjöt publiken af förtjusning.
Agda satt länge tyst och såg på, men så vände hon sig med en hjälplös min till Mari.
" Visste du detta? "
frågade hon.
b " Nej, han har e,i talat om det för en lefvande själ. "
' Är det på detta vi lefvat då? "
' Det är väl det.
Fröken tycker inte om det? "
" Jo visst, jo herre Gud, nog är jag glad, att lian hittat på livad som är hans kallelse här i verlden.
Det gör ju detsamma hvad det är.
Men jag är så förvånad, ser du. "
Harald utförde en gråtserie.
Han återgaf först den nyföddes gråt, sedan sexåringens, så skolpojkens, derefter den romanläsande ungmöns och slutligen den fullväxtes.
I den sista framställningen kände Agda igen sig själf.
Det var just så hon gråtit ombord på ångbåten, da Harald härmat henne.
Snyftningarna vor0 hennes, och det der sättet att draga åt en näsduk on1 pannan hade han ju också lärt af henne.
Hvad hon blef ond!
Hon bet ihop tänderna, ocli rynkan mellan ögonbrynen fördjupades.
Medan alla rundt omkring henne storskrattade, satt hon der tyst, hård och strang.
' Fröken ', säger då en amerikanska till henne, " ni tycker ej att det är roligt, men detta är också rakt intet emot då han härinar sjö- sjuka. '
Agda och Mari återvände ensamina hem.
135 Agda gick mörk och sluten, men lion tankte bittra, hatfulla tan- kar, och hon beslöt att ännu samma qväll ha en förklaring med Ha- rald.
Hon skulle säga rent ut hvilken börda han varit för henne, hur hon följt med honom, icke för hans skull, utan för sitt eget tokiga samvetes skull; hur bon länge insett att han ocksil hatade henne, men att hon inte längre ville vara hvarken hans offer eller hans leksak, utan nu skulle de skiljas för alltid.
Mari, som uppfattade hennes sinnesstämning, ville säga några blid- kande ord, men Agda afbröt henne sägande: " Hvad bryr jag mig om hur det blir se ' n!
Jag vill tala ut en gång, och det skall bli en sann lisa. "
' Fröken, er bror ber er stiga in i sitt rum ', sade en uppassare till Agda, då hon gick igenom hotellets förstuga.
' Så mycket bättre!
Han känner kanske han också, att stunden ä r kommen för en förklaring ", tänkte hon.
* * * Då Agda koin in i Haralds rum, fann hon det strålande upplyst och en inängd festliga anordningar vidtagna.
En sup6 stod uppdukad yå ett bord, och en högst elegant sup6 var det till på köpet, med vin, frukt och en massa goda saker.
Harald kom emot Agda.
Han var iklädd frack och hvit halsduk och bugade sig mycket ceremoniöst för henne, men hon såg att han ocksR var så upprörd, att lian hade svårt att bibehålla fattningen.
Han såg derjämte så lycklig ut, att det var henne en ofantligt stor frestelse att genast falla öfver honom med alla sina onda ord och förstöra hans stämning.
Men det koin något öfver henne, något öfver- naturligt, påstod hon sedan, som tvang henne att tiga.
Det var allde- les samma makt, som en gång på ångbåten förrniidde henne att följa ined Harald.
Då Harald bjöd henne armen för att föra henne fram till hor- det, kände hon hur denna darrade, och den darrningen hjälpte henne att tiga.
De satte sig, och ännu alltjämt tego de.
" Nåå ', sade Harald och såg på Agda.
Tänk om hon skulle slunga emot honom detta: " Jag vet, jag har alltid vetat hur du hatar mig; men genera dig ej, jag återgäldar lika mot lika. '
Men hon var inte mer den gamla Agda Törne.
' Du gjorde din sak utmärkt ", sade hon.
" Hvem kunde tro att du skulle duga till clown. '
Han märkte att hon talade med en viss stelhet.
" Tycker du ej om det ", frågade han.
" Jo visst, jag gratulerar dig att ha funnit ditt lefnadsmål. "
Men nu kunde han ej låta bli längre, utan började prata.
" Tag dig en bit bröd, Agda, och ät på det, så får jag tala om alltihop för dig.
Ja, du förstår ju, att då jag for hemifrån, hade jag inga andra förhoppningar än att svälta ihjäl här på ett hederligt sätt som gatsopare.
Men det var tusan så tråkigt hemina hos dig, och jag var ju en så ' n kanalje, att jag ej undrar på att du var led på niig.
Det var ju så ledsamt hela lifvet der också, sannerligen man kunde ta ' sig till annat än att dricka.
Jag behöfde mera luft att andas i, förstår du, och sa vor0 vi ej för hvarandra det, som vi varit nu sedan.
Men nu pratar jag utan ordning, och jag ville bara komma åter till det, att jag bara for hit derför att det var så tråkigt hemma.
Men dR du så kom efter niig på ångbåten, Agda, då blef det annat af.
Jag såg, att du ej gjorde det af kärlek till mig, men jag tyckte, att det var så myc- ket dugtigare gjordt af dig, att di1 lemnade allt som d u höll kärt, för att följa mig och se till att jag ej förgicks i elände, och det hade jag gjort, det hade jag sannerligen annars gjort.
Då du satt i salongen och grät, Agda, då fattade jag det beslutet att du skulle få heder af mig och att jag skulle sluta att dricka; ty det ger en människa kraft, ser du, att någon finner det löna mödan att offra sig för henne. "
" Var det, medan du härniade mig, du tänkte så ', utbrast Agda.
" Härniade jag dig, det vet jag ej om.
Det gjorde jag ofrivilligt.
Mina tankar vor0 på annat håll.
Men jag ville ej, att du skulle veta något deroni, förr än jag sett, om det skulle lyckas för mig, och jag har ej druckit se ' n dessu Han smålog och nickade bekräftande.
" Det satt åt, må du tro.
Men jag var så lycklig, då jag märkte att det såg ut att gå; och du förstod det nog också, Agda, ty du började bli vän- lig mot mig.
Gjorde du ej det? "
Agda bara nickade.
Hon höll pA att yväfvas.
" Ja, ser du, jag tänkte nog äfven att jag retade dig med mina upptåg ombord; men jag kunde ej låta bli, jag tyckte då att hela verl- den var så härlig.
Nu är, jag mycket allvarsammare; jag har nog med upptåg om qvällarna.
Emellertid var det nog bra också, ty min dystre gentleman, du vet, han såg hvad jag dugde till; han rådde mig till att bli clown.
Ja, du tycker inte riktigt om det, Agda, men man förtjenar dugtigt med pengar på det, du.
-- Nå, hvar var jag nu?
Jo, (] et skulle jag också säga dig, att när den der norska fröken såg så otreflig ut med sina många askar, så hittade jag p i att du var en för- klädd karl, en kassör, som rymt med kassan och att jag var en detek-
137 tiv, soni skulle gripa dig i New York.
På det sättet blef du af med henne. '
Agda satt och hörde på honom med många sällsamina tankar.
All hennes oro hade således varit onödig, den sista tidens qval vor0 helt själfförvållade.
Om hon haft en tanke öfrig för annat än sig själf, sin uppoffring, sin hemlängtan, sin olycka, då skulle hon märkt hvad som försiggick med Harald, och hennes galna ideer skulle aldrig ha uppkommit.
Nu kunde hon ej ens begripa hvar hon fått dem ifrån.
" Det allra bästa var i alla fall ", fortsatte Harald, ' att du blef sjuk pd båten och här.
Ingenting var det, som gjorde mig sd stolt, som att du nu helt och hållet berodde af mig, och derigenom fick jag riktigt visa hvad jag dugde till, och du var så snäll medan du var sjuk.
Och så var det så roligt med din sjukdom på ångbåten. '
" Hur så? "
" Jo, de vor0 så nyfikna, så nyfikna på hvem du var, och ingen visste det.
Ja, hade vi ej haft dig, så hade vi förgåtts af enformighe- ten; men hvar dag satte jag ut en ny historia om hvem du var.
Än var du en förrymd hustru, än en fasligt förnäm furstinna, och jag vet inte allt hvad, men de trodde alltihop. "
" Gjorde de det? '
" Naturligtvis, annars hade de dött af ledsnad.
Det var väl att du blef sjuk här också.
Aniiars vet jag ej hur jag skulle kunnat hålla alltihop hemligt för dig.
Jag funderade nästan på att resa bort och ej komma igen förrän jag var fulländad clown, men nu behöfdes det ej.
Om du kunde tänka dig hvad jag längtat efter den här stunden, du, dii jag var färdig och kunde säga dig allt; men jag ville inte göra det, förstås, förrän du var riktigt frisk. "
Och han böjde sig frani öfver bordet för att se in i hennes an- sigte och der läsa att hon var nöjd.
Hon rusade upp ifrån honom och skyndade in i nästa rum.
Så fort hon var ensam, föll hon på knä.
' Gud ", sade hon, " du har utvalt mig till att rädda en männi- ska, du har också hindrat mig från att i vild vrede förstöra det goda du låtit mig omedvetet göra, och så har du lärt mig hvad jag är för en ömklig, egenkär och kortsynt usling.
Jag skall ej glömma läxan, det är jag viss om, och så skall du ha tack, herre Gud, för alltihop. "
Derpå gick hon åter in till Harald.
" Du är inte nöjd med mig, Agda ", ropade han oroligt emot henne- Hon gick tyst bort till honom, stälde sig bakom hans stol, tog hans hufvud mellan sina händer, böjde det bakåt och kysste honom på pannan.
138 " Min bror, min älskade bror ", sade hon.
Harald blef alldeles röd i hela ansigtet vid Agdas smekning.
Han såg ut som en skolgosse som fått premium för flit och godt uppförande, " Harald, du är bättre än jag ", hviskade Agda.
" Jag liar varit sti stygg emot dig. "
" Åh nej, du var alltid sniill. "
" Jag skall försöka att bli det nu. ' '
De omfamnade hvarandra och hade bttda tv5 stor lust att greta, men de stredo tappert mot tårarna.
' En så ' n dugtig gosse ', sade Agda och strök hans liar.
" Sa mycket han utfört pii egen hand redan! "
Hon skulle velat bekänna allt för honom, men hon ville ej göra honom bedröfvad i afton.
' Nu Agda, nu dricka vi vin i yväll; jag dricker ju aldrig annars, men nu inåste du föresla.
niin skål och dricka den med. '
Och lian började draga upp en af huteljema.
' Eå det var sant, jag glömmer j u det bästa.
Tror du inte jag märkt hur du längtar efter din butik och dina gamla vänner, och sedan du nu hjälpt mig stt utmärkt att etablera mig här - - - ' " Jag som varii sjuk hela tiden! '
" Ja det var ju precis rätta sättet.
Men titta nu under din tallrik! "
Der lågo tre sedlar på hundra dollars livardera.
" Respengar ", sade han lakoniskt.
Det var en oerhörd missräkning för Agda.
Ville han sända bort henne efter allt detta?
' Börjar du inte dricka sedan jag farit? "
sade hon. '
Visst inte. "
Men hon tyckte ej om glansen i hans ögon, da lian nu höjde champagnebuteljen för att fylla i glasen.
" Jag har en sådan lust att ensam rä om all den der vackra champagnen ', sade hon.
" Sälj den till mig för 100 dollars! '
' Dina respengar! "
utbrast han förvånad.
Men han räckte henne skrattande buteljen och mottog sedeln.
' Gar det der präktiga chateau-vinet för sarnnia pris? "
" Inte kan man säga, att du knusslar. "
' Nej det vore verkligen orättvist.
Nu ger du mig väl Joliannis- bergern för min sista sedel? '
' Antag att jag vill ha 101 dollars för den. '
' Du får inte vara obillig. "
Och för tredje gången öfvergick buteljen till henne och sedeln till honom.
Derpa tog Agda Törne sitt dyrbara vin, gick bort med det
till vattenledningen, slog sönder flaskorna och lät det doftande innehiil-] et strömma ned genoin afloppsröret.
Det förekom dem båda som om hon härmed utförde en handling af djup symbolisk betydelse.
.
" Du stannar således liar, Agda ", säger han.
" Ja ", svarar hon, " ingenting kan nu mera skilja oss &amp; t. "
" r ' jej, ingenting i verlden skall komma mig att glömma hvad du nu gjort. "
Om en stund tillägger han: " Det var lätja, lögn, drycken- skap, som gingo der. "
" Ja väl ", säger hon, " men med dem följde kärlekslösheten, egois- men, högmodet ".
Och sa satte de sig ned, och supen blef en den allra muntraste.
En sup6, som aldrig ville taga slut; de hade ju SA mycket att språka om!
" Vill du verkligen ej bli af med mig? "
frågar Agda ibland.
Men Harald bryr sig knappt om att svara på sådana orimliga frågor.
" Jag testamenterar min affär hemma till gamla Martinson ", sä- ger Agda.
" Men hur skall du ända kunna stå ut här, Agda? "
" Ah, allting går nu, då vi äro så goda vänner.
Men du skall ej tala om det gamla landet ännu på en tid, jag blir för vek af det. "
" Och alla dina planer.
.
. "
" För dem har det ingen nöd, Det kan allt hända, att äfven för mig Amerika är den rätta platsen.
Men nog kohma de att se hisk- liga ut derhemma, då Martinson skall ställa med deras hattar. "
" Hur kom du egentligen at?
fara efter mig till Göteborg, Agda? "
frågar Harald en gång.
" Ja, jag vet inte rätt, men det retade mig så förskräckligt, att doktor Ivarsson sade att det var darwinism att låta dig resa. "
" Darwinism?
Är det något ondt i darwinismen? "
" Visst inte!
Nog trodde jag så en gång; men nu förstår jag, och det kan du tala om för din vän doktorn, att darwinismen är bra bara man ger den en liten tillsats af samvete. ' '
Om samskolan.
@ edan några år står samskoletanken på dagordningen i den skandinaviska norden.
Danmark har börjat tillämpa den i sina bästa folkhögskolor.
Finland har upptagit den på en- skildt initiativ i flera privatskolor.
Norge har sedan några år med framgång tillämpat den genom att göra " komrnime- skoler " i några mindre städer, tillgängliga också för flickor.
I Sverige upptogs tanken på samundervisning i vissa af statens skolor, förslagsvis af ett riksdagens utskott redan 1868.
H r Ernst Beckman skildrade vid återkomsten från en längre studieresa i Förenta staterna samundervisningen i der rådande skolsystem och framhöll i lärorika och entusiastiska uppsatser den amerikanska samskolans stora fördelar.
Kom så den så kallade " stora läroverkskomiten " 1882-84, men i motsats till hvad man kunnat vänta så väl af dess starkt reformatoriska tendenser som af riksdagens en gång tagna initiativ och af de fördelaktiga underrättelserna om det aine- rikanska systemet, rörde komiten icke vid samskoletankeii.
Deremot framstälde en af dess medlemmar, ledamoten af an- dra kammaren hr A. Hedin, år 1886 en motion om skrifvelse till K.
M: t rörande flickors tillträde till statens elementarlaro- verk för gossar.
c Motionen afslogs men gaf anledning till ett diskussionsmöte, anordnadt af " Eöreningen för gift pinnas egan- derätt ", hvarvid många kraftiga uttalanden till samskolans for- mån afgåfvos.
Dagny hade då en uppsats i ämnet, skrifven af en entusiastisk vän af samundervisningen, men beledsagad af några varnande ord af red: n, som visserligen trodde sam- skoleideen innebära mycket godt, men likväl kräfva stor var- samhet i tillämpningen.
Under tiden sammanträdde den af K.
M: t utsedda flick- skolekomiten.
För dess uppgift låg samundervisningsideen alltför nära för att den skiille kunna förbigås.
Sekreteraren ge- nomforskade alla tillgängliga källor för sakens bedömande, och äfven enskilda upplysningar söktes och erhöllos.
Resultatet var: att komiterades flertal enades om att i samband med sitt förslag till flickskolornas förbättrande också framlägga ett, för- slag till samskolans upprättande under förhållanden, som der- för lämpade sig.
* Q - * Under denna tid hade ett par enskilda skolor i hufvudstaden bör- a t tillämpa den i förberedande klasser vanliga samundervisningen äfven på högre stadier, med den pliföljd, att frtn den ena förliden vår tv8 liar- jungar sflade mogenhetsexamen med mycket qoda betyg.
*
141 Innan ännu flickskolekomit ens betänkande offentliggjorts, anordnades i Stockholm sistlidne april månad af samma för- ening som sist, föredrag och diskussionsmöte rörande samsko- lan, hvarvid professor Wallis redogjorde för de studier af sam- skolan, som han under en sommarfärd i Förenta staterna fått tillfälle att göra.
I diskussionen framhölls ånyo det amerikanska skolsyste- met med dertill hörande samundervisning, såsom det ideal, hvartill vi och hela den gamla verlden hade att sträfva.
Blott en röst höjde sig för att vi måtte tillegna os ' s ideen, men til- lämpa den i öfverensst6minelse med svensk sed och svenskt skaplynne, något som vår flickskolekomit6 sades hafva försökt.
Talaren, som varit medlem af komiten, har här genom Dagny velat meddela ofvanstående redogörelse, samt ytterligare lemna några upplysningar och uttala några personliga omdömen i frågan.
Då emellertid de senare stå i nära samband med ko- miterades förslag och detta ej kan meddelas förr än det blif- vit offentliggjordt, skola här först lemnas några uppgifter som torde visa, dels att Förenta staternas skolväsende i dess hel- het, vare sig med eller utan samundervisning, icke kan för oss gälla såsom ett eftersträfvansvärdt ideal, dels att i För- enta staterna samundervisningen, der den blifvit fullt genom- förd på hlögre stadier, sedan många &amp; r tillviiniiitl sig stort och berättigadt förtroende.
\ * * * Dr Clarkes ' bekanta skräckfulla skildringar af den qvin- liga skolungdomens bedröfliga helsoskick lära nog hafva va- rit öfverensstämmande med verkliga förhållandet i Amerika; men de drabbade icke alls samskoieidth i och för sig, utan hela systemet för elementarundervisningen.
Detta lär också fortfarande vara betänkligt.
Bristen på pedagogisk utbildning af lärarekåren, dennas ytterst rörliga beskaffenhet, i det fler- talet lärare och lärarinnor egnar sig åt undervisning blott några år i afvaktan på fördelaktigare platser; det ideliga in- pluggandet utantill af s. k. V,extbooksn samt det långt drifna mångläseriet under en jämförelsevis kort skoltid anföras så- som systemets skuggsidor.
Dessas följ der blifva naturligtvis desamma i separatskolan som i samskolan, och troligt är väl också, att de verka skadligare på den uppväxande flickan än då gossen. '
142 " he secondary education is the zoealiest point iu our wholc sljstem ", yttrade vid den internationela helsovårdskongressen i London 1884 miss Freeman, en framstående amerikansk del- tagarinna i öfverläggningarna.
Hos oss skulle det lyckligtvis helt säkert vara otänkbart att inför ?a ett sådant lärosystem.
Det för vara svenska skolreformatörer ideala är väl också en- dast den stora gemensamhetsprincipen i det amerikanska sy- stemet, med en " primary " och en " secondary " friskola för hela folket, och samundervisning i dem båda.
Af det anförda ses dock, att amerikanerna själfva icke äro rätt belåtna med resultatet.
I högre läroverk för vetenskapliga studier, academies, uniuersities och hvad de allt kallas, lär deremot nndervisnin- gen vara förträfflig.
Väl möter ännu här och der motstånd af resp. styrelser i gamla läroverk att införa samundervisning.
Men der det skett på förnuftigt sätt, synes man vara fullt be- låten med dess resultat.
Detta framgår bland annat ur en in- tressant och ytterst lärorik korrespondens i ämnet från pro- fessorer vid Wisconsins universitet, (Madison) som blifvit stäld till Dagnys förfogande, och iir hvilkeii här nedan det väsent- ligaste meddelas.
* rit * Wisconsins universitet, säger professorn i statsekonomi clerstädes F. €3.
Parkinson, kan med skäl sägas hafva gått i spetsen för samundervisningens tillämpande på universitetets breda grundval.
Och detta experiment, som tog sin början för femton år sedan, har i alla afseenden lyckats.
De unga qvinnorna hafva från början ' titan svårighet kunnat följa med studierna på alla områden; i vissa ämnen hafva de tagit för- steget, och alla dessa resultat hafva vunnits utan sänkning af de allmänna kunskapsfordringarna och utan fara för de unga qvinnornas helsa.
Professorn i latin, Lucius Heritage, har under åtta års undervisning vid universitetet icke kunnat upptäcka några af de förutspådda olägenheterna af samundervisningen.
I fråga om studiernas resultat uttalar han samma omdöme som prof. Parkinson.
De unga männens och qvinnornas gemensamma arbete i klassrummen leder icke till några frivoliteter; tvärtom träda deras individuela karaktärer der så tydligt fram, att der- igenom makten af blott yttre företräden neutraliseras, och föga
143 anledning gifves för en ytlig behagsjukas små konstgrepp.
I umgänget hafva de båda könen den stora fördelen af att i grunden känna hvarandra.
Biträdande läraren mr Julius E. Olson, hvilken arbetat vid universitetet fem år som studerande och tre och ett halft år som lärare, meddelar äfven sin uppfattning af saken.
Han har aldrig bevistat någon separatskola för gossar.
Samupp- fostran synes honom derför vara det naturligaste i verlden.
Han har icke funnit den medföra n å g a allvarsamma olägen- heter, men väl många fördelar.
Sedan han tillträdde sin lärarebefattning har han aldrig hört saken ens debatteras inom lärarekollegiet.
Samunder- visning antages der såsom ett naturligt sakförhållande och utgör icke mera föremål för något meningsbyte.
Wisconsins universitet har skäl att vara stolt öfver de graduerade unga qvinnor som det utsändt.
De hafva beträdt olika lefnadsbanor och der vunnit lycka och framgång.
Ehuru många ibland dem förvärfvat kunskaper, som kunnat tillåta dem att med heder verka inom vetenskap och literatur, hafva de ofta föredragit en hustrus och en moders anspråkslösare uppgift.
De hafva i sina hem varit lika lyckliga och verkat i flera fall med större framgång än flertalet af sina niedsy- strar, emedan de varit andligen bättre rustade.
Professorn i historia William AZZcns bref meddelas här nedan i sin helhet.
" Då samuppfostran för omkring femton år sedan först infördes vid Wisconsins universitet, tror j a g att det var högst få af professorerna, som hyste något synnerligt förtroende till dess verkningar.
Planen hade af ' flere skäl befunnits fördel- aktig, men vi betraktade den soni ett experiment, som lika väl kunde misslyckas som lyckas.
I denna stund tror jag icke, att någon enda af profes- sorerna skulle vilja gå tillbaka till det förra systemet, och jag tror att vi alla erkänna, att det nya lyckats rätt bra.
Dock äro naturligtvis somliga mera och andra mindre nöjda med samskolans resultat.
De invändningar, som i allmänhet göras mot samskole- iden, gälla sedligheten, helsnn och Eunskapsriziittet.
Det befaxas, att umgänget bland ungdomen af båda kö- nen under så förtroliga förhållanden skiille leda till - osed- iighet.
I detta afseeiide kan jag tryggt försäkra, att farliå-
gorna icke besannats.
Förhållandet mellan de unga männen och qvinnorna är, så vidt vi kunna döma, suridare * och gif- ver mindre anledning till anmärkningar än på den tiden, då de hade skilda klasser, eller i jämförelse med flertalet qviii- liga seminarier.
Man befarar vidare, att flickornas helsa ej skall kunna bära ansträngningen af ett oafbrutet själsarbete.
De sy- nas likväl befinna sig vid fullt lika god helsa som yiigliii- garna.
Visserligen kan denna fråga ej fullt afgöras förr än några år efter sedan eleverna lemnat universitetet; men helt visst är deras helsotillstånd fullt lika godt som de unga da- mernas i societeten.
Äfven befarar man, att de icke.
skola kunna fullgöra sitt ’ arbete så bra som männen.
I denna punkt skulle det vara oriktigt att påstå, att vi icke förmärka någon skilnad.
I de flesta ämnen lära flickorna sina uppgifter lika bra och komma lika långt som gossarna; i några ämnen arbeta de kanske bättre, i några sämre, t. ex. i historia och ekonomiska ämnen.
På det hela taget skulle jag vilja säga, att flickorna full- göra sina förelagda uppgifter lika bra som ynglingarna, hvar- emot de lyckas mindre bra då det gäller originalitet i upp- fattningen eller sj älfständigt arbete.
Den enda mindre goda sida jag kunnat upptäcka i samskolesystemet är, att det tenderar till att väcka öfver- drifven håg för förlustelser.
Den mängd utflykter, picknicks, m. m. som egde rum förlidet år, var fast otrolig, och detta kunde ej underlåta att verka skadligt på elevernas arbete, kanske icke på klass-läxorna, men på deras tankeverksamhet och privata studium.
Vi hoppas att i år kunna bättre tygla förlustelsebegäret, men faran för öfverdrifter i denna riktning är oskiljaktig från samskolan.
Det påstås slutligen, att de unga damernas väsen och hållning lida men af det förtroliga, dagliga umgänget med de manliga kamraterna.
J a g kan ej säga i hvad mån detta klagomål är grundadt.
Utan tvifvel fästes mycket litet afse- ende vid konventionela bruk och etikettens gamla fordringar.
Men jag är icke i stånd att upptäcka, att våra unga flickor äro ‘ mindre ladylika än deras jämnåriga af samma lefnads- ställning. ’ ’
145 Literatur.
g n m Maria Lenngren.
Ett bidrag till Sveriges literatiir- historia af Karl Warburg.
Stockholm, Adolf Bonnier, 1887.
Pris: 4 kronor.
Våra yppersta literära biografier återfinnas, som bekant, i Svenska akademiens handlingar.
Der har äfveii d r Wm- biirgs skrift om Dalin, hans lif och gärning sin plats, såsom belönad med stora priset, och dit hör efter hela dess anlägg- ning och utförande äfven hans nu föreliggande arbete om fru Lenngren.
Det ä r utmärkt genom samvetsgrann forsk- ning, billighet i omdömen samt en vårdad och behaglig stil, allt egenskaper som äro egnade att tillvinna denna afhand- ling ett varaktigt värde, och i själfva verket torde icke myc- ket återstå för en framtida axplockare pii det fält, der dr Warburg nu insamlat en så rik skörd.
Förf.
har behandlat sitt ämne under sex titlar: 1) föräl- drahemmet och iingdomstiden: 2) Anna Maria Malmstedts författarskap; 3) fru Lenngrens skriftställeri 1780-92, öfver- gångstiden; 4) Anna Maria Lenngrens skriftställarskap 1793- 1800, glansperioden; 5) efterblomstringen 1801-17; fru Lenn- grens hem och personlighet; samt 6) fru Lenngrens eftermäle.
Det mesta nya om fru Lenngrens personliga förhållanden torde innehållas i de båda första afdelningarna, men af hennes alster förekomma förut otryckta prof spridda i hela boken; man kan om dessa säga, att fru Lenngrens kynne röjes i dem alla, men de flesta försvara nog bättre sin plats så här i en biografi, såsom upplysande för gången af hennes utveck- ling o. s. v., än hvad de skulle göra i en upplaga för den stora allmänheten.
På tal härom, skulle vi för vår del önskat, att förf.
i ett fall varit en smula mindre hänsynsfull: det gäller den bekanta, för att icke säga beryktade, Anders och Köks- Kajsa.
Att sjunde strofen af denna dikt uteslutes ur de vanliga upplagorna är, med afseende på den sedan århundra- dets början så betydligt förändrade tonen i allmänna lifvet: försvarligt och i mångas ögon säkerligen godt; men i en bio- grafi, som för öfrigt är så allsidig och uttömmande, synes haii kunnat få behålla sin plats, hälst så ytterst få hafva tillgång till Stockholmsposten och fru Leiiiigrens rykte sannolikt far bättre af, att denna hennes " mannabragd, ' framtriider i sitt LVrgny.
10
146 ratta skick, iin att det öfverlåtes åt fantastiska gissningar att göra upp saken till något vida värre än hvacl den verkligen är.
E n utomordentlig flit och möda har förf.
nedlagt på att kontrollera originalen till fru Lenngrens mångfaldiga imita- tioner och öfversättningar, och det har nog varit i högsta grad tålamodspröfvande att för detta ändamål genomgå de olika årgångarna af L ' Almanach des Muses, Poesies fugitives, och hvad de allt heta, dessa samlingar, der Parny, Sedaine, Imbert, Pannard, Riviere du Fresny och andra skalder af tredje och fjerde rang införde sina bagateller.
Att frans- männen skulle vara frii Lenngrens förebilder, var livad inaii a priori kunde vänta; men dr Warburgs trägna forskningar hafva ådagalagt, att just under hennes bästa tid äfven danske författare, en Wessel, Baggesen, Zetlitz m. fl.
tjenat henne på samma vis, och härigenom bekräftas ytterligare hvacl prof. Ljunggren så bestämdt påvisat rörande Kellgrens och akade- misternas bekantskap äfven med andra främmande literaturer an den franska.
Hiiruvida nu fru Lenngren känt engelska och tyska, torde vara ovisst och framgår åtminstone icke af hennes poetiska alster; men deremot vet man säkert, att hon studerat latin, och detJta ger oss anledning att rörande källan för ett af epigrammen underställa förfis bepröfvande en från hans afvikande åsigt.
Det är fråga om Lycka träfar man, hvartill dr Warburg anser ämnet vara hämtadt från Lafontaines fabel " Le Tresor et les deux Homines ".
Det kun nog vara så; men anmärkningen, att Zetlitz af denna fabel gjort en lång skämtberättelse på nio sidor, gäller till en viss grad tifven Lafontaiiie, som användt iK) verser, medan dere- mot s3mma sak af Ausonius utt ' ryckts i all korthet så här: Thesauro invento, qui lirnina niortis inibat, Liquit ovans laqueum, quo periturus erat.
A t qui, quod terrae abdiderat, non repperit aurum, Quem laqueum invenit, nexuit et periit.
*) Oss vill det synas, att det är en omedelbarare öfverens- stänimelse mellan Ausoiiii fyrcc och frii Lenngrens sex verser, än mellan dessa och Lafontaines fyratio.
-- Beträffande Bagge- sens ' Kyssene " kan det väl tagas för gifvet,, att detta stycke +) Ifannen, vid lifvet trött, som fann den gyllene skatten, Jublande slängde han bort repet han knutit tillreds: &amp; !en den som guldet i jorden dolt och fann att det röfvats, Lade, då repet han såg, snaran om halsen Gch dog.
Ofuers.
rtf S - 4.
147 är gjordt efter senare hälften af Catiilli feinte dikt (Vivaniiis, mea Lesbia, atque amemus); men i detta fall torde det vara sannolikare, att fru Lenngren för cle tre stroferna Till Sophie anlitat icke Catiillus, utan hans danske efterbildare.
Måhända skulle äfven ett par anmärkningar kunna göras.
På sid. 126 synes genom ett förbiseende hafva inkommit det tillägg, genom hvilket den epigrammatiska udden, det som Lessing betecknar med “ der A u f s ~ h l u ~ likställes s~~, med Kants “ En spänd väntans upplösning till intet ”.
Detta sistnämda uttryck betecknar Karits, för öfrigt icke helt tillfyllest görande uppfattning af det Komiska, och Lessing B sin sida vill icke som riktiga epigram godkänna sådana dikter, i hvilka: ’ der Aufschluss ” saknas.
Detta har, som sagdt, antagligen varit ett rent förbiseende, och vi medgifva gärna, att saken är af ringa betydelse.
Samma meclgifvande göra vi ock för hvad vi hafva att anmärka om det som säges på första noten å sid. 25 ’ 7.
Fru Lenngren hade skrifvit (TiZZ XX den 10 Juli 1799): Ack, iilom kort skall man få se - Din lekamen s&amp; tunn som stickan.
Förf.
fäster uppmärksamhet vid, att handskriften verkli- gen har denna läsning, ” ehuru lekumen din skulle vara bättre för versen. ” Ja, otvif ‘ velaktigt efter nutida uttal; men Westes svensk-franska lexikon (Stockholm 1807), ovärderligt just eme- dan det, och endast det, angifver de svenska ordens accentuering - upptager för det h.är i fråga varande ordet båda, uttalen: lehimen och ldkumen, hvilket senare således annu var brukligt i århundradets början och för öfrigt har sin goda etymolo- giska raison d ’ etre (Zi7-l~u~; l.2=köttslig skepelse).
På sid. 260 förekommer i andra noten ett villsamt tryck- fel: analogien i stället för anthologien.
I ett par citater, som icke häller iiro fullt korrekta, göra felen ingenting till me- ningen.
Våra anmärkningar äro, som man ser, ytterst obetyd- liga.
Också hafva de icke framstälts för det nöjet att få göra dem, utan för att visa, hvilken uppmärksamhet vi egnat åt dr Warburgs bok; möjligen har han ock redan gjort dem själf och i alla händelser kunna dylika småsaker naturligtvis ej på minsta sätt rubba det totalomdöme vi strax i början af ‘ denna anmälan tillät0 oss att uttala.
Det återstår oss endast att önska deiina vår fullständigaste biografi öfver fru Lenngren all den framgång, den både genoni yttre och inre egenskaper sh väl frjrtjenar.
Eclv.
Lidforss.
Kattapeta för lyckapa.
Tvål paralelldraliaer af A. Ch.
Edgren- Lt ?fler.
Stockholm 1887.
2.
Hzggström.
Ingen har förnekat vår framstående novellist frii Edgreii- Leffler originalitet.
Men näppeligen hade man tilltrott henne att framlägga denna egenskap på ett s % främmande sätt som i det ofvannäinda arbetet.
Lika främmande som det lär vara för fru Edgren att skrifva öfver andras ideer och sålunda öfva en originalitet i andra hand, lika främmande för vår drama- tik lär väl den diktart vara, som genom detta skriftställeri uppkommit, nämligen 7 ' paralelldramat.
' 7 De båda författareb initialerna K.
L., som förekomma på det inre titelbladet i stäl- let för fru Edgrens namn, tjena blott till att göra förhållan- det så mycket mer främmande för att icke säga tvetydigt.
Särskildt går en granskare ganska tveksam till sitt värf un- der dessa omständigheter.
Han vet j u icke hvem han skall hålla sig till, den som skrifvit dramerna eller den som tänkt och " i tankarna genomlefvat dem seii för sen ", antingen frii Edgreii eller den mystiska författarekomplexen, som, " af skäl som ej närmare kunna förklaras, önskar vara okänd ".
Han torde derför få inskränka sig till ett kort referat och några allmänna anmärkningar.
De båda dramerna hafva en gemensam prolog, hvilken spelar midsommaratfton på motivet af den gamla dansleken: " När hvar tar sin, så tar jag min ".
Deltagare i leken äro baron Gyllenhj elms dotter Alice och hennes barndomsvän, för- valtarsoiien Karl, den rike brukspatronens dotter Marta och Karls broder Ernst, Paula, syster till de iiämda unga herrarna, och Alices kusin baron Hjalmar Gyllenhjelm.
Det går myc- ket ogeneradt till, men som alla parterna äro barndomsbe- kanta och vana att leka tillsammans, stöter det icke allt för mycket.
Det hela slutar med kärleksförklaringar och halft underförstådda förlofningar.
Afsigten är nu, att på grund af detta gemensamma upp- slag visa först hur det går när man sviker sitt barndoms- tycke och söker lyckan utanför detsamma, samt sedan " hur det kunde ha varit ".
Den första framställningen är i vår tanke alldeles miss- lyckad, sammansatt af idel osannolikheter och saknande såväl intresse, soni dramatisk effekt.
Den sens moral stycket vill inskärpa synes vara, att äktenskapsskilnad är vilkoret för att " kampen för lyckan " skall nå målet - ett påstående för hvars
1 bevisande fru Edgren bort, enligt hennes vänners åsigt, anse sig för god att låna sin penna.
Oss förefaller hela stycket som en klumpig parodisk efter- bildning af Shakespeares Midsommarnattsdröm, öfverflyttad från den luftiga drömverlden till de sociala spörsmhlens torra mark, hvarvid drömbildernas lek tager skepnaden af verkliga människors lek med pligt och rätt.
Icke ens med sådana sökta effekter som att två af flickorna berättas hafva tagit student- examen - en omständighet som icke har ringaste betydelse för deras karaktärer eller handlingssätt - har stycket kiin- nat räddas från att redan vid läsning göra fiasco.
Från sce- nen lär man lyckligtvis aldrig få se det.
E t t helt annat intryck gör dramat n: o 2.
Der iir natur och friskt lif, spännande intressen, starka karaktärskonflikter och en både naturlig och effektfull iipplösning.
Också här är en fråga stäld under debatt, men det är icke äktenskaps- fragan utan arbetarfrågan.
Så till vida hafva de resp. dubbel- författarne svikit sin uppgift.
Den äktenskapsskilnad, som skulle utgöra paralellen eger visserligen rum också i dramen 1x0 2; men den arrangeras der så lättvindigt, och genom att läsaren på förhand underrättas, att förbindelsen, enligt öfver- enskommelse mellan makarna, aldrig varit ett rätt äktenskap, utan en helt syskonlig förening, förlorar skilj smässan all be- tydelse.
Men om detta är en fördel i moraliskt afseende, så ä r det en brist i kompositionen.
Det som skulle varit det ledande motivet för handlingen blir derigenom helt enkelt onödigt.
E n bruten förlofning hade gjort alldeles samma tjenst och varit mycket naturligare och mer sannolik.
Det enda de resp. författarne vinna på att fasthålla den fixa ideen att i pjesen måste förekomma ett upplöst äktenskap, är att Alices lidelsefulla ord då Karl står förrådd och öfvergifven af alla: " jag ger dig mig själf och allt hvad jag (: ger7 ', blir mera stötande och motbjudande än de behöfde hafva varit.
Tyngdpunkten af intresset ligger dels i frågan om Karl skall lyckas ersätta den afledcla vattenkraften med elektrici- tet och sålunda kunna göra sig till egare af det, jernbruk hans hustru förlorat genom att gifta sig med honom, dels och i synnerhet i lösningen af missförhållandet mellan den blif- vande bruksegaren och de till en del nu onödigblifna ar- betarne.
150 Med iiågoii oinarbetniiig och fullkomligt skild från sitt systerdraina, skulle dett ' a stycke helt visst giirst lycka på scenen.
Esse7de.
Vårvisor af Arorm / 1 '.
S-n.
April.
161 Vårfloden.
Cngdosnens cfriska, energiska bild.
Xtr komme ?.
tArJloden - hejsan, g&lt;f m m!
S e hrad det g l i t t v a ~ cif pedehritt s l a m!
Hö ?.
hu ?.
han t o l k m med trotsnnde ljud TTd vens - be,f?
* icr rens- h d ?-sknreb.rtd!
Den internationela qvinnokongressen i Washington och några af dess ledare.
JBå ning utsatt dag 24 sistlidne mars sammanträdde på i n b ’ d - af Förenta staternas National Suproge dim cl.
Woman den första internationela qvinnokongressen i Washington.
I ” Riggs house ”, der de allmänna sammanträdena skulle ega nini, vimlade salongerna och korridorerna af ombud och del- tagare i kongressen.
nära 400 tlill antalet.
Den oöfverskådliga raden af intelligenta och elegant klädda damer, hvilka ined värdig hållning tågade fram genom de rymliga salongerna, säges hafva gifvit en ståtlig anblick.
I en af salongerna befiinno sig kongressens ledarinnor, mrs Stcrtzton, iniss Sz.tscnta At ?tlmp, och mrs Jzrlin Wcrid Hoxe,
102 miss Livermorc, Reverend Annie Shaw, och en mängd andra, tillika med de europeiska ombuden; och här egde preseiita- tionen af kongressens öfriga medlemmar rum.
* * * Följande dag, en söndag, hölls gudstj erist eller föredrag af kongressens medlemmar i en mängd kyrkor och samlings- salar.
Kongressledamöterna sj älfva samlades i Albauglis opera- hus kl. 2,30 e. m.
Den ståtliga byggnaden var från bottnen upp till domen fyld ända till trängsel af väntande åhörare.
Samlingen uppgick till öfver 3,000 personer, hvaraf hälften män.
Olika staters baner och nationalflaggor smyckade bal- kongerna.
Platformeii upptogs af ombud och inbjudna gäster.
K1.
3 öppnade miss Anthony mötet; Reverend Phebe Hanaford uppläste Lorigfellows " Greeting "; auditoriet reste sig och sjöng sången.
E n annan presterlig talarinna uppläste ur Apostla- gerningarna Pauli berättelse för Agrippa om sin omvändelse.
En tredje gjorde bön.
Slutligen höll Xevereiid Annie Shaw en gripande redikan öfver textorden ur Apostlagerningarna: " Så var jag ic e ohörig den himmelska synen, konung Agrippa ".
Predikan var allvarlig och vältalig, och många anleten, som i förstone visat blott nyfikenhet, vitnade innan slutet om en bättre känsla.
Flere hymner afsj öngos, och gudstj ensten slöt med uttalandet af välsignelsen.
Miss Mary Livermore predikade enligt förut gifvet löfte vid både morgon- och aftongudstjensterna i " Church of our father " för en talrik församling.
Miss Frances Willard, den stora nykterhetsifraren, talade å morgonen i den af åhörare öfverfylda " Metropolitan Methoxist church " öfver ämnet " social purity " (renhet, i umgänget).
Under aftonen strömmade talrika skaror, i trots af reg- net, till Ryland chapel, Union methodist church samt good- templarlogen m. fl.
samlingssalar oför att lyssna till fruariiat Lathrop, Ileifer och Allen m. fl.
Atskilliga damer talade för nykterheten, en för " the home versus the saloon " (hemniet gent emot förlustelsesalen); en höll barnpredikaii, och alla hade, i trots af det fula vädret, talrika åhörare.
k * * * Vid kongressens formela öppnande, måndagsmorgonen, började högtidligheten med bön, hvilken förrättades af den första qvinna i Amerika och troligen i hela verlden, soin or- dinerats till prest, Reverend Antoinctte Brozon B7ackwell.
Hon är en äldre qvinna med anletsdragen präglade af djupt all- var och de mörka ögonen fylda af en varm nitälskan.
Hon bad i starka och innerliga uttryck om rättvisa samt om led- ning af Guds vishet.
Derefter framträdde miss Susan Anthony.
Hon är, att
103 döma af den intressanta porträttserien i det stora, af henne, mrs Stanton och mrs M. Gage utgifna arbetet, " History of woman suffrage ", en person af helt annat skaplynne.
Det välformade men något stora hufvudet ser ut att rymma myc- ket tankestoff.
Profilen (påminnande om en qvinnofrågans främjare i Sverige) samt de djupliggande ögonen uttrycka energi i förening med ett vemodigt allvar.
Hon började med att erinra om, hurusom inbjudningen till den första ameri- kanska qvinnokongressen vid Seneca Falls för 40 år sedan saknat underskrifter, men hur alla vetat, att s,jälen i det hela varit den oförgätliga, nu aflidna, Lucrdiu Hott samt Elisa- beth Cady Stunton, som ännu verkar med outtröttligt nit för den gemensamma saken.
Hon uppdrog i korta betecknande drag olikheterna mellan förr och nu inom qvinnans verld: huru qvinnan icke egt en lats eller en verkningskrets utan- för hemmets slutna områ (P e; hur ingen själfständighet, inga pekuniära tillgångar, intet anseende, intet arbetsfält, ingen lifsuppgift funnits för henne utanför äktenska et, samt huru, för den ogifta qvinnan de enda utvägar till grvärfvande af en torftig bergning varit sömmerskans, guvernantens, koker- skans och fabriksflickans yrken.
Sedan dess hade ett " Sesam öppna dig! "
brutit väg till nästan alla former af f ' örvärf eller nyttig verksamhet, så att den amerikanska qvinnan i denna stund, på nästan alla arbetsområden och i fråga on1 de flesta tillfällen till kunskapsförvärf, står såsom mannens j ämlike.
" Mannen ", fortfor talarinnan, " har tillerkänt oss i lag och sed, i privilegier och rättigheter nästan allt, utom den rätt, som i vårt land utgör vehiklet och värnet för all annan rätt - den medborgerliga. "
Mrs Stanton frambar välkomstadressen, och vid hennes framträdande reste sig församlingen helsande henne med vif- tande näsdukar.
Hon påpekade huru det 40-åriga arbetet på rösträttens beviljande åt qvinnor, ehuru det ännu icke nått sitt mål, likväl utverkat alla andra lagreformer till qvinnans förmån.
Efter de två första i staten New York hållna qvinno- mötena antogs sålunda inom samma stat den förbättrade la- gen om gift qvinnas eganderätt.
Och när en serie af andra möten hållits i andra stater, upptogo dessa, den ena efter den andra, den först i New York stadfästade lagreformen.
" På detta sätt ", fortfor mrs Stanton, " u pstod den första och mest betydande frihetsrörelse som verlds istorien haft att anteckna: krafvet p6 frihet och själf bestämningsrätt för halfua tnänskliggheten.
Den ton som i vårt land anslogs 18.48 har se- dan genljudit genom hela verlden, och vi mötas nu här af personliga eller skriftliga uttalanden i samma riktning från nästan alla Unionens stater samt från det brittiska riket, Frnnk- rike, Finland, Italien, Sverige, Norge, Danmark, in.
fl. "
.
Talarinnan uttryckte amerikanskornas flädj e öfver att få välkomna till sina kuster ädla qvinnor rån främmande R
154 land, och hon kände sig förvissad att sanivaroii och taiikeiit- bytet mellan personer af så vidt skilda lefiiadsförhållaiiden måste vidga intressena och frigöra omdömet från förutfattade oriktiga åsigter.
De skulle icke känna sig soin främlingar inför hvarandra, ty hade de icke alla en frändskap: de2 un- dertryckta rättens, och ett s råk, modersmålet, för alla ofria andar: smärtan.
“ Lån t tiTlbaka i tiden hörde vi frihetssö- kande själar uttala en Yängtan, som stod i saniklang med vår.
Så Mary Woolstonecraft, m: mes de Stael och Roland, George Sand, Fredrika Bremer, mrs Browning och George Eliot, hvilka alla hafva i bunden eller obuiideii stil skildrat qviii- nornas rättslöshet - - ” För närvarande äro amerikanska qviiiiior i besittning a f fulla medborgerliga rättigheter i tväiiiie distrikt, innehafva municipal valrätt inom e n stat samt valrätt i skolfrågor inom halfva antalet af Unionens stater.
Detta är den stora vinsten af 50 års arbete, men vi tänka icke åtnöja oss dermed.
Ar- betet skall gå oaflåtligt framåt och den iiiteriiatioiiela qviniio- kongressens fria förhandlingar om tidens sociala, politiska och religiösa spörsmål skola blifva en ny insats i det stora arbetet. ” Talet är i sin fortsättning ytterst originelt.
Med ett djupt allvar i syftet och en rikedom af högt flygande ideer förenar det de mest humoristiska sidoanmärkningar, drastiska bilder hvilka kunde komma håret att resa sig på konservativa mot- ståndares hufvuden samt ett sätt att tilläm a de bibliska be- rättelserna som är högst öfverraskaiide.
när det klagas att Amerikas qvinnor, sedan mötet vid Seneca Falls, vaiidrat 40 år i åtlöjets öken, likasoin Israels barn i den arabiska, men utan att nå det förlofvade landet.
Mrs Cady Stanton torde vara den äldsta af de iiu lef- vande inbjudarna till mötet vid Seneca Falls.
Hennes iitse- ende är högst originelt.
Tämligen korpulent, bär hon p i porträttet sitt silfverhvita hår lagdt i iipprullade lockar öfver hela hufvudet samt deröfver kastad eii svart s ets.
Hennes ansigtsdrag, med de höghvälfda ögonbrynen ocf: de stora lif- liga ögonen, påminna om den bonrbonska t y en.
Ofver muii- nen ligger ett spirituelt leende, paradt me$ uttrycket af eii viss förkärlek för detta lifvets goda, ett uttryck, som bildar en lustig komentar till det domslut rörande tvistefrågan mel- lan England och Amerika om fiskerirätten, som hon i aiida- nom hör de framtida qvinliga röstegariia fälla: nLåtom enfiadenserna ula sin kabiljo 2: f r i d, så Ilinge ri lm uåra ostron,?
; år gös och cGr läckra kaliforniska lax! ” - ” !bi * * * Det följaiide sammanträdet upptogs af de delegerade da- resentation och korta helsningstal till mötet, alla ut- mernas tryckaii e den glädje och tillfredsställelse, som tanken på en sådan kongress väckt, samt erkänslaii för de amerikanska da- x
mer, som uppoffrat tid och krafter för att förverkliga deii- samma.
Derefter redogjorde mrs Stantoii för det uppdrag hon f ' iitt att utse femton af kongressens ledamöter att bilda den föreslagna permanenta internationela qvinnonämden.
Till ord- förande hade hon utsett miss E ' rances E. WiElard och till medlemmar representanter från olika länder, bland hvilka märkas fransyskan m: me I s a b d a Bagelot samt den finska fröken Alexandra Gripenbety.- Aftonsaminanträdet samma dag egnades åt 1 4 ~ 2 fostri2ags- 1 friigor, hvarvid hölls ett ledande föredrag öfver högre qvinno- uppfostran af mrs May Whiglzt Sewall samt ett annat öfver Ihdiens qvinnor af den begåfvade och ansedda indiska damen Pundita Ramabai Saraseuti; vidare talades oin olika skol- organisationer, om Kiiidergartensystemet och sainuppfostran.
Till slut föreslog ordf. att kongressen skulle uttala såsom sin önskan att alla högre skolor och universitet i Förenta staterna måtte bli tillgängliga för quinnor lika väl som för män.
För- slaget antogs enhälligt af församlingen, som bestod af tusen- tals människor, hvilka till tecken af sitt bifall, pik en gång alla reste sig från sina platser.
Förhandlingarila fortgin o med aldrig svikande intresse under veckans alla dagar, for- och efteriniddag.
De vor0 gruppvis ordnade under vissa hnfvudriibriker, så att vid ett) sa3mmantiäde af handlades den religiösa missionen, vid ett annat nykterhctssaken, vid ett tredje r6strättsjrcignn och andra lagre- former, vid ett fjärde sjukuiirclen och quiniania sona läkare, vid ett femte co- operativ-prim5pen, vid ett sj ette yrkesuerksawhetc9a7 vid ett sjunde qvinnans tqqyift inom pressen, vid ett åttonde om hemnaet och familjen samt p å d e w inwrkmade lagar, vid ett nionde om välgörenhet.
Vidare höllos föredrag om qvinnaii inom politiken, om kommunal valrätt, om tillträde för qvinnaii till skolråd ni.
m.
Fredagen hölls ett särskilclt, endast för qvinnor tillgäng- ligt möte för öfverläggning o m sedlighets f rågula och fedrra- tionen.
Vid dess afslutande beslöto deltagarinnorna att afsäncla telegrafiska helsningar till qvinnor, som tagit verksammare del i eller beskyddat, sedlighetssträfvandet; så till fruarna Josephine Butler, Jucob Wright, mnae Laren m.
fl., så väl som till drottning Victoria, kejsai * innnn af Tyshland samt kronpri~z- sessan a f Danmark Ett bland de sista sammanträdena hade fått namn af Förkämparnas mote " der föredrag höllos af, och tacksägelser heinburos till de närvarande ledarna och deltagarna, män så väl som qvinnor, i det första för 40 år sedan anordnade mötet vid Seneca Falls för öfverläggning om qvinnans ställning.
Verkställade kongresskomiten utdelade blommor till inrs Stanton, miss Anthony, miss Lucy Stone, nirs Gage: mrs Howe ocli miss Livermoie.
Miss Aiit ' hony höll afslutlniiigstalet, J o h n
Hutchinson sjöng den kända sången " Auld lang syne ", och derpå up löstes den egentliga kongressen.
Sön agen hölls en religiös fest, hvarvid mrs Gage talade om yvinnun ander kyrkans jorsta tider, samt Reverend Antoi- nette Blackwell om vetenskapen och derb religiösa sanningen.
Alla sammanträden under hela kongressen började med bön och sång, och under hvilostunder mellan föredrag och öfverläggningar utfördes vacker musik, dels af orkester, dels af solister.
Ofver hela mötet låg en egendomlig stämning af hög- tidsallvar och festglädje jämte en viss förtrolig laisser aZZer, som ej sällan framträdde t. o. m. i föredragen samt i repartier och repliker de talande emellan, och hvartill, om vi ej miss- taga oss, mrs Stanton med sitt originela inledningstal tog initiativet.
Så vidt man kan döma af de tryckta förhandlingarna, var det hela synnerligen lyckaclt.
Och äfven den i afseende på nyttan af internationela företag mest misstrogne torde vid läsningen om The international Woman Council i Washington icke kunna värja sig för känslan af, att här förelegat en till- dragelse af stor %etydelse, som toode komma att sträcka sitt inflytande långt in i framtiden *).
K Qvinnofrågan och äktenskapsåldern.
8 tockholm har i vär varit ovanligt rikt på företeelser af vigt inom qvinnofrågans område; s5 främst Björnsons föredrag i setllighets- frågma, sä diskussionsmötet om.
~ n m s l t.
o Z e ~ ~.
i i z c så i ~ nu ~ e ~ senast ~, kan- didat Emil Svensens märkliga föredrag om äktenskapsålderns inflytande på qvinnofrågan.
Talaren, som gjort etnografien till sitt hufvudstudiuin, betraktade först sitt ämne ur dennas synpunkt.
Etnografiska data från jordens alla delar visa, sade han, att äktenskapsåldern, särskildt för yvinnan, är tidigare ja lägre ett folk står; vidare att qvinnans ställning är sämre hos krigarefolk, der p t a l e t män understiger antalet qvinnor, än hos kolonialfolk der männen äro talrikare.
I vår tid skärpes motsatsen mel- lan könen genom männens tilltagande celibat och yvinnäns täflan med dem p i olika förvärfsbanar.
Följden liäraf skulle enligt talaren kunna blifva ett könshat som medförde större olyckor än klasshatet.
FrBn denna utgingspunkt gjorde nu föreliisaren sina betraktelser rörande månggifte och engifte, de ogifta yvinnornas ställiiing i gamla *) De flesta föredragen komma att tryckas, lika som förmodligen också en berättelse om mötet, och det iir att hoppas att dessa värdefulla handlingar måtte bli tillgängliga äfven hos oss.
0
157 tider, samt osedligheteii ocli dess orsaker.
Han visar huru djuret i människan kan bekämpas endast långsamt genom uppfostran, huru svå- righeten för männen att gifta sig beror af uppskofvet nied lösningen af den sociala frågan, samt huru qvinnornas öfvertalighet frestar deni själfva till fall och männen till haremslif.
Efter högst intressanta utläggningar af Vetenskapens rön i dessa och hithörande ämnen korn föreläsaren ii11 hvad han ansåg som huf- vudvilkoret för lösningen af så väl qvinnofrågan soin delvis äfven den sociala frågan: bestämmandet aj ' samma dldersgräns fö 1- äktenskapet så väl * för man som qvinna; samt förläggandet a.f denna itlders- gräns till de R r, då antalet mdn och qvinno ?.
äi= lika, hvilken tid, som kunde kallas den naturliga äktenskapsåldern, sammanfaller med den inom civiliserade nationer antagna myndighetsåldern, eller 2 1 år.
Man och hustru skulle således i allmänhet vara jämiiiiriga; olä- ' genheterna af förtidiga gifterinål (såsom mannens sjuklighet, q vinnans förtidiga åldrande och barnens stora dödlighet) skulle undvikas, äktenskapet och qvinnan skulle stiga i betydelse, handske-moralen ej längre för- blifva en utopi ".
Qvinnan skulle icke så lätt falla och lättare kunna upprättas, männen skulle blott med svårighet kunna utanför äktenska- pet tillfredsställa sina daliga lidelser och osedlige mäns ställning skulle försvåras genom trycket af en mera sedlig allmänanda.
Fördelarna af reformen äfven ur fysisk synpunkt skildrades utför- ligt, på samma gång föreläsaren ånyo starkt betonade, att det icke gif- ves någon universal medicin för samhällenas olika s,juklighetssyniptom, samt att qvinnofrågan ej låter sig helt lösas annat än i samband med den sociala frågan likasom denna icke kan skiljas från qvinnofrågan.
Vilkoret för bådas lösning är: ' .fni?
* p l a y ", rent spel 1 ' tillvarons stora kamp.
* * * Innehållet af de iiiärkliga föredragen var allt för nytt att kunna på en ging smältas eller ge en klar inblick i alla följderna.
af de före- slagna reformerna.
Vi hafva också här endast kunnat beröra grundtankarna af före- dragen, men hoppas att de måtte snart utgifvas af trycket och gifva anledning till den mångsidiga granskning, äfven ur social-statistikens synpunkt, som det vigtiga ämnet onekligen förtjenar.
Praktisk välgörenhet.
Från arbe tsst ugorna.
(Efter cn lärarinnas ineddelande.)
(D l e genom fru Anna Retzius ’ initiativ i Stockholm inrättade arbets- stugorna för barn utgöra en förträfflig form af praktisk välgören- het, hvilken torde vara både behöflig och lätt nog åstadkommen i de flesta större samhällen.
Vi vilja här, med ledning af en folkskolelärarinnas meddelanden, ointala en liten historia som visar hvilka frukter arbetsstugan kan bära.
Flickan Anna X. hade under hela sin skoltid gjort sig bemärkt för fräckhet, råhet och allt slags okynne, och hennes späda anletsdrag buro redan prägeln af en verklig förnedring.
Vid upprättandet af en arbetsstuga inom den församling der hon bodde, anmälde hon sig som en af dess första lärjungar.
Anna var vid denna tid fullkomligt lik- nöjd för skolarbetet.
Hon kunde aldrig sina Jäxor.
Hon bemödade sig ej det minsta att med eftertanke besvara de frågor, som stäldes till henne under lektionerna, utan drog till ined den första orimlighet som kom för hennes mycket snabba tunga, naturligtvis utan att stå i något förhållande till hennes irrande tankar.
Sin klasslärarinnas tålamod pröf- vade hon på tusen sätt, bland annat genom att stundom under lektio- nerna visa ett högst försmädligt leende, eller genom att göra miner och ge vinkar åt sina kamrater.
Sedan hon en termin deltagit i arhetsstugornas undervisning, för- iilärktes hos henne några svaga bemödanden till förbättring, som myc- ket gladde hennes klasslärarinna.
Kom så höstterminen och med den samma tröghet, samma slöhet och okynne.
Hvarje spår af förbättring var borta.
Fadern öfvergaf hemmet, fat tigdomen derstädes hlef större än förut.
Anna fick nu fortfarande besöka arbetsstugan, der hvarje barn efter slutadt arbete erhiller en riklig måltid, och de tre dagar i veckan då denna välgörenhetsinrättning är upptagen af gossar, erhöll hon fri middag å en för fattiga skolbarn inrättad spisningslokal.
Just då klasslärarinnaii gifvit hoppet om förändring i flickans vä- sen hardt när förloradt, inträdde en slående förbättring.
Hennes upp- förande blef stilla, hon läste sina läxor mönstergilt och var under lek- tionerna uppmärksam och ifrig att $öra framsteg.
LTnderligast af allt var måhanda den förändring hennes iilseende liksom genom ett troll- slag undergick.
Det råa, allt utoiii barnsliga uttrycket i hennes anlets- drag försvann och leninade rum för en vänlig och ödmjuk uppsyn.
För den öfriga skolpersonalen och för lärarinnorna i arbetsstugan var fiirändringen i hennes sätt och utseende lika påfallande som för hennes klasslärarinna.
Detta glädjande förli&amp;llande fortfor under de tvänne inånader som iterstodo af höstterminen.
Den oafhrutna vistelsen i hemmet, eller kanske snarare på gatan, under de sistförflutna julferierna, har naturligtvis hos Anna efterlein- iiat sadana spår, att hon nu åter understundom gör sin klasslärarinna 4
159 bekymmer, dock ej på lingt när sS stora soni för ett år sedan.
Det märkes att hon - äfven då lärarinnan måste straffa lienile - förstår att denna är hennes vän.
Flit och godt uppförande stå fortfarande i högt värde inför hennes omdöme, äfven då hon sjäif ej inäktar utöfva dessa dygder.
Aga kräfver hon alltjämt och blir då bättre för en tid, Frågas nu hvad det egentligen är uti de välgerningar, för hvilka cleiina flicka varit föremal, soni verkat förändringeii hos henne, så blir svaret: först och främst det, att klasslärarinnan lyckats vinna hennes hjärta, och att hon icke känt sig utstött af de människor, med hvilka hon kommit i beröring, utan tvärtom funnit sig vara föremål för deras välvilja och omsorg; vidare att hon, som i hemmet ofta fått svälta, nu- mera fått åtminstone ett godt inål mat hvarannan dag, och dettii som frukt af eget arbete.
Anna har också alltid haft stor förmåga att barns- ligt glädja sig At allt, soni i minsta mån afvikit från den för hen&amp; hvardagliga ordningen, hvilket äfven kan hafva bidragit till att om- stämma hennes sinne.
Slutligen är det ju tänkbart, att hennes kropps- krafter genom det dagliga tillskottet i näring stigit och för henne möj- liggjort ett större mått af ansträngning, vare sig det gällt att tillegna sig kunskaper eller bekämpa onda vanor och böjelser.
Att nu arbetsstiigan, der den gör sig till ett redskap för den rätta kärleken, är en stor kraft till upprättelse äfven för de mycket vanartiga, det synes oss Annas historia bevisa.
Denna historia visar ock huru önskligt det vore, att arbetsstugan kunde vara i verksamhet iifveri under ferierna, på det ej under fridagarna det resultat inå blifva oni intet, som under terminen vunnits med mödosamt arbete.
Hvein kan för öfrigt väga, mäta, beskrifva medlen och vägarna med och p5 hvilka kärleken, i all synnerhet den bedjande kärleken, når samhällets ' sorgebarn ' och förvandlar dem till glädjeämnen?
Vi se blott verkningarna, och detta är nog för att mana oss till fortsal arbete i iilänniskokärlekens tjenst.
Aniias bön då hon varit stygg: Ah fröken, " haj * i i n) ~ litet tdlnmocl med mig! '
behöfva vi alla bedja inför vAr $; ii- doinlige lärare.
E.s.wlde.
160 Hvarjehanda i qvinnofrsgan.
Forts. fr. föreg.
häfte.
Frankrike.
Qvinnoi-s anställning i franska statens tjänst.
1877 försökte postministeriet för första gången att använda fruntimmer vid postkontoren i Paris.
För närvarande äro öfver 5,000 qvinnor anstälda i franska post- och telegrafverken, nied löner växlande mellan 800 till 4,000 francs.
Efter 30-årig tjänstgöring erhålles pension.
Inom jinansministeriet är ett litet antal qvinnor sysselsatta med afskrifvandet af den stora hufvudboken.
Jernv&amp;ysboEagen hafva anstält fruntimmer soni skrifbiträden, dess- utom äro en mängd qvinnor anstälda vid biljettförsäljningen, banvak- tartjänster etc.
Den fi-anska bunken sysselsätter omkring 400 fruntimmer.
Äf- ven de stora bankerna Criidit foncier, Crhdit Lyonnais och Societe generale använda en massa qvinnor i sin tjänst.
Detsamma gäller för telefonbolaget.
Vid zcndewisningen är det dock som ett öfvervägande antal qvin- nor finna användning.
Oafsedt 30-34,000 andliga “ systrar ’ äro öf- ver 35,000 qvinnor aiistälda vid lägre och högre flickskolor.
Lägger man härtill dem, som gifva privatlektioner eller äro anstälda som lära- rinnor i familjer, så visar det sig, att öfver 100,000 qvinnor i Frank- rike egna sig åt undervisningen.
Föreningen fö3.
qi-innornas i-ättigheter har framlagt sitt pro- gram, enligt hvilket fordras likställighet för man och qvinna i alla afse- enden, saväl moraliska och borgerliga som politiska.
Schweiz.
Att p i n n a n inom den moderna industrien spelar en mycket framstående roll visar sig bäst vid Schweiz ’ väfverier och spinnerier, vid hvilka sysselsättas ej rniridre än 103,452 qvitinor men blott 52,828 man.
Italien.
Lifmedikzis hos drottningen af Italien är en ung qvinna, som studerat medicin vid universitetet i Bologna.
- Vid universitetet i Pisa har nyligen fru doktor Cutani utnämts till p~o.fessor i pntologi.
Signora Crispi, hustru till Italiens statsniiiiister, ämnar i Roma bilda en internationel yvinnoklubb, der yvinnor friln alla länder skulle kunna sammanträffa och i i t byta tankar, der föredrag skulle hållas, läs- rum finnas ni.
m. Spanien.
En ung spanska har skrifvit in sig vid medicinska fa- kulteten i Paris.
Hon är dotter till en journalist i Madrid och har förut under pseudonymen Renooz offentliggjort flere större vetenskap- liga arbeten.
Sorrk6piiili: 18 % M. W. Wallberg &amp; C: o Eoktrjckeri.
hälan.
e n stora och glädjande framgdng Dagny rönt under f ö r s t a aren af sim tillvaro m a n a r att låta henne f o r t @ i samma rikt- ning och efter, samma program.
Dagny skall således ä f v e n under 1888 verka för Fredrika-Bremer-Förbundets ändamål, en sund och lugn utveckling af arbetet p&amp; qvinnans höjande, och u211 h o n derjämte söka afvätja eller varna for de missriktningar, som hota att fora qvinnofr&amp;gan på viiiospår.
Dagny via ä f v e n meddela literära uppsatser, kortare berättelser m. m. Dagny utkommer med 1 d 2 tryckark f ö r hvarje manad och skaU tills vidare utgcfvas under ledning af S. L-d Adlertiparre, bi- trädd a f en redaktionskomitd.
P r i s e t för h e l d r g å n g blir fortfarande: kr.
2, ~ F ö r medlemmar a f förbundet F ö r icke medlemmar.
,, 4,OO För b u a d s m e d l e m m a r prenumerera å Fredrika-Bremer-För- bundets hyrd, 5 Malmtorgsgatan, personligen ekler medelst postan- visning.
I c k e f ö r b u n d s m e d 1 e m m a r kunna prenumerera d e 1s vid alla postanstalter i riket, d e l s p d förbundsbyrdn, d e l s ä f v e n hos hrr bokhandlare.
.
.
.
.
.
.
Å förbundets byrå äro under april månad anmada: arbetsgifvare: för erhållande af lärarinnor 9, lektioner 12, öfversättning och biträde i affär 2, s: a 23. arbetssokande: lärarinnor 29, lektionsgifvare 8, tolk 1, kontors- och skrifbitriiden 3, värdinnor och biträden i hem 5, s: a 46.
Delegarne i förbundets sjdckassa hade den 23 april sitt årsmöte, hvarvid bland annat meddelades att kassans verk- samhet började den 2 maj 1887, samt att medlemmarnas an- tal nu stigit till 116.
Se.vidare årsberiittelsen, som utkom- mer i slutet af maj.
Norrköping 1888.
M. W. Wsllberg &amp; Comp.
Boktryckeri.
