# ID: svediakorp-per60
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1888
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,276
# sentences: 1,116
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DAGNY TIDSKRIFT FOR SOCIALA OCH LITERBRA INTRESSEN UTGIFVEN AF FREDRIKA-BREMER-FORBUNDET.
4888.
TREDJE-FJEREE HÄFTET, &amp; ?selde.
En svensk storman i hanu förhållando-till sitt land och till sin hustru.
M.
Goldschmidt.
(.Ur efterlemnade skrifter.)
Olöst.
En friarescen.
DeZtagare.
Ett samqväm och en hvardagskomedi.
Literaturöfversigt.
Fredrika-Bremer-Förbundets meddelanden: Pristäfian.
En tidsenlig uppfostran af husmödrar, af Hedvig Huglzcnd.
Skrift, prisbelönt af Fredrika-Bremer-Förbundet.
Hvarjehanda i qvinnofrkgan.
Stadsfullmä k tigeral en.
Esselde.
Björnstjerne Björnson.
Pris pr årgiing: Forbundets medlemmar kr.
8,50.
{För För icke medlemmar 4,00 * 1)
Rante- och Kapital-Försäkringsanstalten i Stockholm emottager i helt Krontal penningar till beredande af Lifränta (ension) eller Kapital att lyftas på, en gång vid II pgifven å1 er.
Kontoret N: r 6 Stora Nygatan, hålles öppet aga söckendags förmiddagar kl. 11-12 samt Onsdagar 6-6 e. m.
För i Stockholm bosatta obemedlade personer, som in- sätta medel för att bereda lifränta, betalar Fosterländska För- eningen förvaltningsafgift samt för insatser, ej öfverstigande under ett år 50 Kr., Tjue9zi procent såsom premium: hvarige- nom för hvarje såliinda insatta 6 Kr.
i boken införes dessutom E n Krona.
s Stockholms Maltkuranstalt.
Nyberedt Maltextrakt (varm nialtinfusion), som är e n särdeles välsmakande dryck, finnes alla dagar, kl. 11-3, till afhemtning och drickning på stället, N: r 67 Drottninggatan.
För herrar och för damer finnas särskilda, stora salonger.
Alla Stockholms tidningar finnas.
Intyg finnas till påseende från flere Herrar Läkare i Stockholm som efter mångårig pröfning rekommendera kuren såsom nett särdeles välgörande och stärkande nzedel vid katarr såväl i respirations- som digestionsorganerna, h a g -, mag- och tarm- kutarr), bleksot, dålig matlust: nllmän svaghet och dålig nutritionn.
Priset är 20 kr.
per månad (vid afhemtning och för barn 15 kr.).
Personer, som önska pröfva medlet, innan de inskrifva sig, få göra detta afgiftsfritt.
Vilja de fortsätta härmed e n längre.
tid, blir priset 5 kr.
pr vecka.
Vid lättare åkommor verkar kuren ofta inom kort tid till förbättring.
Till lands- orten försändes särskildt beredt Maltextrakt mot efterkraf.
Tryckta cirkulär och läkareintyg utdelas gratis i anstaltens lokal.
Snara anmälningar önskas, t y såvida ej tillräckligt antal patienter anmäla sig före Maj månad, stänges Stockholms-an- stalten för sommaren, men öppnas åter höst ' terminen.
PROSPEKT för Norrköpings Hush %llsskola vid Torshag för unga flickor.
Skolan börjar sin verksamhet den 15 Augusti detta år vid Torshags herrgård, belägen i Qvillinge socken i Östergötland, 15 min.
väg från Åby jernvägsstation.
Torshags läge är utomordentligt natursköiit och helsosamt, omgifvet som det är af Kolmårdens med rik omiTexlande barr- och löfskog klädda höjder.
Täcka insjöar invid och helt nära stället erbjuda tillfällen till badning och båtfärder, och talrika, vackra promenadvägar bidraga att göra vistelsen i trakten särdeles angenäm.
Byggnaden, som oingifves af en större trädgård och naturlig park, är stor, sund och beqväni, med höga, rymliga boningsrum, stor veranda och tillräckliga eko- nomilägenheter; trakten är liflig och folkrik med tal- rika sommarvillor och industriela etablissementer.
Samfärdseln med det närbelägna Norrköping för- medlas genom jernväg, telefon, post och telegraf.
På grund af alla dessa förhållanden synes lokalen särdeles väl egiiad för det afsedda ändamålet.
Skolan, i hvilken emottagas s$väl hel- som half- pensionärer från 16 års ålder, har till uppgift att åt unga flickor, som slutat sin skolgång, meddela de för
ordnaiidet och skötandet af ett hushåll behöfliga kuii- skap er.
Styrelseii vill uppbjuda all sin förmåga, att skolaii rriå blifva ett godt och välordnadt hem för eleverna.
I skolan ineddelas undervisning i följande iimnen: ma tl agning; bakning; syltning, inliiggning och konservering a f matvaror; inköp af matvaror; o slagt; tvätt och strykning samt öfiiga hushållsgöromål; nu bruklig handaslöjd.
Föreliisiiiiigsvis meddelas af skolans läkare en kurs i h ush Al 1 sh ygien; i elementerna af hushållskemi; i näringsmedlens sammansättning, värde och till- redning, deras vanligaste förfalskningar och dessas upptäckande; en samaritkurs samt hufvuddragen af helsovården inom hemmet.
Dessutom komnia uiidei kursen excursioner att ega rum till Norrköpings slagtericr och andra praktiska iii- rättningar, som för eleveriia kunna vara af intresse.
Piano finnes på stället.
God undervisning i såväl musik som språk kan fås i Norrköping.
Läroåret delas på två.
termiiier: höstterminen fråii den 10 Aug.
till den 15 Dec., vårteriniiien fråii den 15 Jan.
till den 10 Juiii.
Vid hvarje läroårs slut leinnas betyg öfver elevciis kunskaper, uppförande och flit.
Hvarje helpensionär skall medföra bädd, lämplig för jeriisäng, hvitt täcke, 3 par lakaii, 6 örngåttsvar, 12
handdukar, 6 serveter, I matsked, I thesked, 1 dessert- sked, knif och gaffel samt servetring, allt tydligt märkt.
Årsafgiften är för helpensionär 600 kr.
och för half- pensionär 400 kr., hvaraf hälften betalas vid hvarje ter- mins början.
Halfpensionär erhåller frukost och middag i skolan.
Fri läkarevård.
Inträdesanmälan, egenhändigt skrifven af sökanden, skall vara åtföljd af ansvarighetsförbindelse från måls- man för årsafgiftensfinbetalande 2i af styrelsen bestämda terminer, intyg från läkare, att sökanden icke är med svårare eller smittosam sjukdom behäftad och prest- betyg samt ställes till hushållsskolans styrelse under adr.
Norrköping.
Styrelsen utgöres af: Fru Doktorinnan Hedv.
Haglund, Ordförande.
Hospitalsgatan 17.
Fru Borgmästarinnan NI.
Lothigius, Fru Doktorinnan A. Edström, Drottninggatan 32.
Skolgatan 16.
Fru Malla Grönlund, Gerda v. Friesen, Dr o ttninggatan 6.
Föreståndarinna för Norrköpings nya läroverk för flickor.
Carl Grönlund, Carl Otto Björck, Kronofogde, Kassaförvaltare.
Prakt.
lilkare, Sekreterare.
* --- Lithograiisks Aktie-Bolaget I Norrkaping.
65 En svensk storman i hans förhållande till sitt land och till sin hustru.
Svenska akademiens handlingar från 1886.
Del.
I.
Stockholm 1887.
Norstedt &amp; Söner.
5, 4$ n ny serie af Svenska akademiens handlingar är i sig själf en literär företeelse af nog mycken vigt för att förtjena större uppmärksamhet än som hittills egnats densamma.
Och när dertill första delen af en sådan serie utmärker sig for ett innehåll af så gediget värde och fängslande intresse som den här ofvan a-nförda, vore det att beröfva sig själf en verklig njutning om man lemnade den oläst.
Volymen inledes med ett kort och kärnfullt tal af pro- fessor c.
T. Odhner, hvari lemnas den öfliga öfversigten af det föregående årets händelser.
Talaren erinrar om akade- miens jubelfest och kastar en blick pii tidens betryck, hvilket tvingar såväl höga som låga att öfva den försakelsens konst, hvilken eljest i vårt land så ofta varit bortglömd af alla an- dra än armodets barn.
Vid en blick på den inhemska lite- ratnren befinnes den icke hafva lidit några svårare förluster.
Men det särskilda landets literatur står i liflig vaxelverkan med verldsliteraturen; och denna hade under det förflutna året förlorat mer än en af sina yppersta målsmän.
Talareii uppehöll sig säiskildt vid den oersättliga förlust Tyskland och hela den bildade verlden lidit genom den nittioårige Leopold von Rankes död, ” en man som var för historien hvad Göthe var för dikten och Thorvaldsen för konsten ”.
Den som hörde den svenske historikern med några fii ord uppdraga den tyske häfdatecknarens karaktäristik i bredd med Macaulays och Geijers, samt antyda huru han genom den plats han beredde Gustaf II Adolf i bildergalleriet, af refor- mationstidens män, ” i den dager, som utstrålar från sanningens och frihetens eviga källan, gjort sig förtjent af det svenska folkets varmaste tacksamhet, han glömmer det icke, och åter- läser med rörelse de allvarliga orden i den utkomna delen af akademiens handlingar.
* * * Minnesrunan öfver Tysklands yppersta nutida historie- skrifvare, får sitt motstycke i den enkla, men storslagna skil- dring af en bland våra egna historiska män, som derefter följer.
Ung72y.
5
66 Det är en " den bergfasta viljans ", " det obändiga lynnets " och det varma hjärtelagets man.
Det är svensken " med det fasta sinnet ", den omutliga karaktären, den väldiga talegåfvan och det outtröttliga arbetet på fosterländska värf, hvilkeii själf med ord och gerning skref in sitt namn och sitt lif i fäderneslandets häfder.
Det är skaparen af Göta kanal och Motala verkstad, en af de främsta deltagarna i nybildningeii af vårt samhällsskick 1809, i grundläggandet af föreningen mellan Sverige och Norge, samt i nydaniagen af vårt natio- nalförsvar efter det olyckliga finska kriget.
Det är med ett ord Bnltear Bogislav von Platen, tecknad af Louis de Geer: hvilken blifvit stäld i spetsen för den nya serien af akademiens minnesskildringar.
I sanning ett värdigt val, såväl af före- målet, som dess skildrare!
Den är, derina minnesteckning ett stycke folkhistoria, samladt kring en stormanshistoria, hvilken senare i trots af det mäktiga handlingslif, hvaraf den är uppfyld, dock före- trädesvis ter sig som en karaktärshistoria.
Uppslaget till densamma ligger redan hos den 16- 18-årige ynglingen, *] som i t j enst på handelsfartyg genomgår den hårda skolan för ett verkligt sjömanskap och: samtidigt indragen i hvirf- veln af religiösa tvifvel, räddas från andligt skeppsbrott; det föres vidare med berättelsen om huru den unge sjöofficeren, bosatt jämte två kamrater i ett tarfligt rum i Karlskrona, läser läxor med borstpoj ken till ersättning för hans tjenster, äter middag med kamraterna af de hämtade två matportio- nerna, eller ock, enligt öfverenskommelse afstår middagen, då han är bortbjuden till qvällen.
Så ock när han senare, efter slaget vid Hogland, under två års fångenskap i Ryssland skrifver sina knapphändiga bref till hemmet och insuper afsky för allt ryskt.
Härmed synes den grundläggande karaktärsdaningen af- slutad.
Några år derefter träder manna-karaktären redan fram, i det den unge Platen, förande den svenska fregatten Bellona genom Öresund, utan order besvarar en den svenska flaggan tillämnad skymf från det danska vaktskeppet vid Helsingör på sådant sätt, att dansken tvingas att ögonblick- ligen gifva iipprättelse.
* I Platen föddes år 1766 p % Rugen, der fadern, generalguvernör öf- ver Pommern, hade sitt stamgods.
Han sattes vid 1.3 Ars ålder i kadett- skolan i Karlskrona och utnämdes Ar 1780 till fänrik vid örlogsflottan.
67 Hemkommen hotas Platen med krigsrätt för detta sitt själfrådiga handlingssätt; men själf kallar han ännu på ålder- domen den dagen för den skönaste i sitt lif.
Det var så att säga hans riddarprof i fäderneslandets t j enst.
När han sedermera med sina skarpa anmärkningar mot brister inom sjömannabildningen och tjensten väcker ond blod, men vinner sitt syfte; när han, orättvist anklagad för förment maktmissbruk mot underordnade, blir på ett lysande sätt frikänd, och när han slutligen af missnöje dels med tjen- sten och dels med faderns entledigande från sitt embete tager afsked ur rikets tjenst och drager sig tillbaka till det en- skilda lifvet - genom alla dessa skiften af Platens inngdoms- saga går karaktärens och personlighetens historia såsom den röda tråden?
hvilken sammanhåller och ger färg åt, det hela.
Nu är ungdomstiden förliden och mannen står " fullbordig " och mogen för de ännu okända värf, som vänta honom.
* * * Vid denna vändpunu af Platens lif, omkring år 1800, inträda tvänne för hans framtid djupt ingripande tilldragelser: hans giftermål med Hedvig Elisabeth Ekman, dotter af kom- merserådet Ekman, köpman i Göteborg, samt hans småningom mognande beslut att förverkliga planen om förenandet af Östersjön och Kattegat medelst en kanal.
Om hans äktenskap ger oss biografen den vackraste föreställning.
Hans hustru - heter det - en qvinna med lika mycken mildhet som moralisk kraft, var hans lifs goda engel.
Hans von Rosenstein plägade skämtande påstå, att om Platen ej fått en sådan hustru, hade han blifvit en sjöröfvare.
Själf erkände han, att han hade henne att tacka för, att han blef hvad han blef.
Aldrig hördes han mot henne fälla ett häftigt ord, men ofta kuf ' vade hon hans, emot andra lätt uppbrusande sinne.
Käppen, som han, enligt tidens sed, hade till hands för att straffa felande underhafvande på sitt gods, Frugården i Vestergötland, gaf han i sin hustrus förvar, på det den icke skulle brukas i vredesmod.
Under sju, åtta år lefde Platen och hans hustru med sina två söner och en dotter (den ännu lefvande, för sin verksamma människokärlek högt uppburna grefvinnan Louise Posse i Stockholm) på, Frugårdeii ett lyck- ligt och fridfullt hemlif, till hvilket han senare såg tillbaka såssom på en hvilopunkt i sitt stormiga lif.
68 Kom så tanken att upptaga Biskop Brasks och Gustaf Vasas gamla plan om Östersjöns och Nordsjöns förening me- delst en kanal.
Efter samråd med sin vän, Georg Adler- sparre, är Plateii genast redo att gripa verket an, men hinner blott i en första skrift framlägga den storartade planen förr än han, efter statshvälfiiingen år 1809, blir, jämte andra ti- dens dugande män: dragen till arbetet på ett nytt och för- bättradt statsskick.
Hans betydande andel i detta arbete, särskildt hans samarbete med Adlersparre för valet af en tron- följare och för en blifvande förening med Norge, hans mission till prins Christian August, lians verksamhet i konstitutions- utskottet samt hans förslag till nationalbeväpning skildrar minnestecknaren i lifliga drag.
Efter tronföljarvalet blef Platen, soin bekant, statsråd.
Under tiden hade han icke öfvergifvit sina kanalplaner.
Med stöd af hans skrifter och kostnadsförslag utarbetades motioner vid riksdagen, privilegier utfärdades, en lånediskont upprätta- des, en komit6 tillsattes för bildande af ett kanalbolag, och när första bolagsstämman sammanträgde i maj 1810, hade arbetet på kanalen redan börjat på två linier, " en åtgärd, i hvilkeii man spårar Platens drift och djärfhet. "
De hemliga stämplingarna för prins Gustafs återkallande, prins Carl Augiists död, Fersens mord, hvilket kanske kunnat förekommas, om man följt Platens råd, riksdagen i Örebro och det slutliga valet af Bernadotte till tronföljare upptogo den närmaste tiden.
Knappast torde någon af de handlande personerna hafva i den sistnämda vigtiga riksangelägenheten gjort en för framtiden mera betydelsefull insats än Platen med sin pro memoria till Bernadotte rorande en blifvaiide förening mellan Sverige och Norge, om hvilken pro memoria minnestecknaren säger, att den i sin måii bidrog att grund- lägga 18i2 års politik.
Hans arbete på åstadkommande af en nationalbeväpning 1810-1812 var ock af stor betydelse.
Ville Sverige tänka på att behålla sin själfständighet, funnes ingen annan utväg än en allmän beväpning, hvilken ock, rätt behandlad och rätt använd, lämpade sig bättre här, än i något annat, land.
Kring indelningsverket som kärria skulle hela nationalkraften samla sig, då fienden hotade.
Med svenskmanna rätt skulle följa ovilkorlig skyldighet att från 20 till 50 års ålder försvara fosterjorden.
Förslaget innehåller mycket som först 50 år
69 senare vunnit erkännande och blifvit genomfördt.
Så vaperl- öfningen i skolorna samt lagen om obligatorisk värnp ' ligt, utan rätt att lega en ställföreträdare *).
Småningom samlade Platen alla detaljerna till en enda stor plan, det s. k.
ce ?itraZfö?
* svni * et, stäldt i samband med en allmän nationalbeväpning, hvilken plan med värme omfattades af Carl Johan, men likväl efter mycket motstånd och åtskil- liga jämkningar blott delvis förverkligades genom den 1812 stadfastade beväringsförordningen, hvilken institution, säger minnestecknaren, hufvudsakligast var frukten af Platens out- tröttliga nit.
När sedan allmogen reste sig mot förstärkningsrnanska- pets uttagande, skrifver Plateii till Carl Johan till försvar för de upproriske.
Han vill ansvara för liela vei-lden, att ingen annan nation än den svenska skulle så kort efter olyc- korna med landtvärnet underkasta sig en nationalbeväring, och enligt hvad han erfarit, låg felet mäst hos embetsmännen.
Hade de föregått med goclt exempel, skulle lydnaden varit fiillständig.
Derför - ber han - var mild i bestraifhingen!
* * * Under allt detta förlorar Platen dock aldrig sitt älsk- lingsvärf ur sigte.
För kanalarbetets skull, äfvensom af an- dra orsaker, begär han upprepade gånger, men förgäfves, afsked från statsrådsbefattningen.
Hans tillgifvenhet för Carl Johan framgår bland annat af yttrandet: " Han niå befalla mig att gå på bramtoppen eller i sin konselj, så lyder jag. "
Dock förklarar han öppet, att han hädanefter alltid skulle sätta sina pligter till kanalen i främsta ruminet.
Han orga- niserade nu detta storartade företag och ådagalade dervid en insigt och en administrat ' iv förmåga, som ställt honom bland den svenska industriens stormän, likasoni hans blick för fram- tiden, hans klokhet och kraft redan då gjort honom till en statsman af första ordningen.
Hans sätt att själf arbeta och leda sina underlydandes arbete var förträffligt.
Hans aldrig frångångna grundsatser att inom landet söka de skickligaste personer f6r arbetets *) Beslutet rörande såväl skolungdomens vapenöfningar som upp- häfrandet af rätt för beväringsskyldig att lega annan man i sitt ställe, fattades först af riksdagarna Aren 1869 och 1871 p-C grund af motioner af ledamoten i andra, kammaren Axel Adlersparre.
70 ledning, men att till arbetets lättnad anskaffa bästa möjliga maskiner, hvarhälst de kunde fås, skulle än kostnaden öfver- skrida det erhållna anslaget, förklarar så väl arbetets fram- gång som det motsthd det rönte från finansernas män.
Med 1810 års ingång pågick arbetet redan på sex skilda punkter i Vester- och Östergötland, och under de följande åren fort- sattes det med stor kraft, utan hänsyn till den gryende miss- tro, som vid 1812 års riksdag yppade sig, eller de konflikter, som uppstodo vare sig med enskilda personer eller offentliga myndigheter.
Så förklarade en ledamot af Riddarhuset, att intet annat skulle komma att flyta i kanalen än aktieegarnas tårar.
Betecknande för båda parter var också konflikten mel- lan Platen och hans vän Georg Adlersparre.
Den förre ville nämligen göra gällande kanalens rätt till skogen på en all- männing i Adlersparres län, hvilken allmänning Adlersparre deremot förbehållit allmogen i den bränslefattiga trakten.
" Skall jag säga den lidande allmogen till tröstn, spörjer Ad- lersparre, " att om tio år skola de få timmer och ved från Småland?
Han frågar, om det var för att upphjälpa eller för att sköfla landet, som kanalarbetet företagits.
- - ' Al- drig blir jag ", fortsätter han, " ett redskap till våld och orätt- visa, minst i en provins, hvars rättigheter det är min pligt att beskydda. "
Äfven inom statsrådet stötte Platen ihop ined en stor- man, Wirsen, i afseende på tull och näringsfrågor, rörande hvilka Platen hyste den frisinnade framtidsmannens åsigter.
Efter att under konteramirals titel hafva återinträdt i flottan, erhöll Platen ändtligen på upprepad begäran afsked från statsrådsembetet och hoppades nu odeladt få egna sig åt arbetet för kanalen.
Men ödet ville annorlunda.
Det napoleonska förtrycket hade nått sin höjdpunkt, de kufvade eller hotade folken, bland dem äfven Sveriges, reste sig för att afkasta dess ok eller värja sig för dess hot, och i spetsen för de förenade armeerna stod som generalissimus tronföljaren i det land, hvars konung fem år förut ansett sig förpligtad att underställa den franske kej sareiis gillande sin önskan i afseende på valet af sin blifvande eftertr " d a are.
Utan att taga någon del i kriget blef Platen nu som förr indragen midt i centrum af de politiska förvecklingarna, J
' riar så mycket svårare att lösa, som det gälde att viiiiia Norge för föreningen med Sverige, sedan det frigjort sig.s,jälft, gif- vit sig en egen grundlag och valt sin egen konung.
Platen hade hsilst varit stilla vid kanalarbetet, men för Norge uiider- kastade han sig allt.
Efter konventionen i Moss vidtog freds- arbetet, hvars första akt anförtroddes åt Plateii.
Med sin vanliga kraft och öppenhjärtighet i förening med stor takt och statsmannavisdom, skötte han det svåra värfvet och lyc- kades så väl, att han å ena sidan tillvann sig prins Kristiaus och de ledande norrmännens aktningsfulla vänskap, samt å andra sidan anmodades att ingå bland de redan utsedda sven- ska kommissarier, hvilka skulle underhandla med det, storting, som beslöt föreningen med Sverige och antog grundlagen af den 4: de november.
Endast i bref har Platen uttalat sin enskilda mening om de former föreningen kom att få.
Han antyder der, att sy- stemet icke helt och hållet öfvereiisstämmer med halis &amp; sigter, men att det torde vara det enda, som för närvarande stode att vinna, att det torde vara bäst att likt engelsmäniien lemna något åt våra barn att göra.
Han erinrade att å svensk sida skulle fordras både försigtighet och försakelse, af ' rådde att uppträda med onödig ståt, m. m.
I och med föreningen var ett af målen för Platens fo- sterländska sträfvandeii uppnådt.
Han återgick iiii till " sin förnämsta lifsgerning ", Göta kanal, och kunde under 15 år oafbrutet egna sig åt den samma.
Men dessa år utgjorde en enda lång kedja af svårigheter, icke inom själfva.
arbetet, der allt gick med samma lugna energi som alltid, utcan med afseende på de ständigt växande kostnaderna, för hvilka, då kanalbolaget ej kunde betäcka dem, tillgångar måste beredas af allmänna medel, genom motioner eller propositioner vid riksdagarna.
Här mötte nu Platen för det mästa ett hårdnackadt, stundom hätskt motstånd.
Det var de stora finansernas män, som med fog protesterade mot på förhand upptagna medel eller öfverskridna anslag; det var småsinnets prosaiska in- vändningar mot framtidsplaner, hvilka öfvergingo dess syn- krets; det var misstron, som tviflade på, möjligheten af de stora företagens utförande och menade att sådant icke dugde
72 för ett fattigt land som Sverige.
Mången beundrade Platens snille och energi samt skattade högt hans personlighet, men trodde att han förgripit sig, då han uppgjort den storartade arbetsplanen och satt den i verket på många punkter sam- tidigt.
Under allt detta stod Platen fast som klippan i brän- ningarna, bemötte alla invändningar, samt intalade mod hos de klentrogne: E t t lands rikedom eller fattigdom, menade han, berodde mera af dess folk än dess afkastning.
Att låta det stora verket afstanna under afvaktan på långsamma riksdagsförhandlingar vore endast att slösa med statens medel.
Andra inkast nedslog han med att uppvisa Iivilka fördelar kanalen skulle, i samband med centralförsvaret, medföra för fäderneslandets trygghet, själfständighet och ära in.
m., och gång på gång lyckades han besegra motståndarna.
För hvarje riksdag blef dock striden hårdare, hälst se- dan Platen börjat anläggandet af Motala mekaniska verkstad, i ändamål att der tillverka maskiner och verktyg som eljest fått hämtas från utlandet.
Under dessa strider var det, som Platen lade i dagen en talaregåfva, hvars make man sällan hört vid våra riks- förhandlingar; och denna ordets väldigt öfvertygande kraft, tillika med det imponerande i hans karaktär och vissheten att han leddes af den vzrmaste, oegennyttigaste fosterlands- kärlek, var det, som gaf honom seger, äfven då det såg som mörkast ut.
Någon gång kunde han erkänna att han felat; men om felet mot formerna betingat vinst och framgång för saken - och att så var kunde han vanligen faktiskt bevisa - så kunde ingen öfvertyga honom att han handlat orätt.
Tvärtom vore han färdig, att när hälst saken så fordrade, handla pii samma sätt.
" Mitt samvete ", tillade han, " förbjuder mig att dölja detta, och med lugn emotser jag påföljderna. ' '
E t t sådant uttalande väckte naturligtvis förbittring.
Carl Johan själf, som dittills stått på Platens sida, drog sig till- baka!
och striden slöt för en gång med nederlag för Platen.
Från många sidor uppbar dock den väldige inannen loford och erkännande.
Om hans tryckta anföranden vid nyssnämde tillfälle yttrade Hans Järta: " de stå som Göta kanal och hela din offentliga lefnad till monumenter af svensk kraft iit kom- mande tider. "
73 Carl Johan besökte kanallinien, och, belåten rned hvaid han sett, lofvade han vid nästa riksdag begära livad som fordrades för kanalarbetets fullföljande.
Vid 1823 års riksdag hade Platen nya tillfallen att lägga i dagen sina egenskaper som djupsinnig statsman, Många af hans anföranden, såsom de om finanserna, om kriserna i näringslifvet och den ekonomiska verlden, om anstalter för penningbesparing, om tullar och handelsfrihet, om indragning af de utländska beskickningarna för att dermed lindra all- mogens nöd, om pensioner åt högt förtjente offentliga män, om offentlighet vid riksdagens förhandlingar, om adeln och yrkesarbetet m. m. visa, huru skarpsinnig och framsynt han var och innebiha märkliga lärdomar och varningar äfven för den tid, som nu är.
Sammandrabbningarna med Ankarsvärd och Schwerin bilda epoker inom Riddarhusets annaler, och efter denna riksdag betraktades Platen allmänt som en af de ypperste talare Sverige egt.
" Det sj älfiilla i föredraget ", säger Criisenstolpe om Pla- ten, " gaf skälen dubbel styrka.
Det låter ej beskrifva sig.
Man måste hafva hört och sett, huru han började utan minsta spår till passion, hurii i den mån som tankarna iitvecklade sig, själens eld mer och mer uppflammade i låga, lågan mer och mer grep omkring sig och slutligen, lik en vulkan som brinner, slog med bestörtning och med beundran allas sinnen.
* .i: * I Platens offentliga lif torde 1823 års riksdag bilda höjd- punkten, likasom han äfven der, i trots a ' f allt motstånd, ge- nomdref de nödiga anslagen for arbetet på kanalen och Mo- tala verkstad.
Några drag af hans hvardagslif och tiktenskap, tecknade efter meddelanden dels af hans samtida, dels och förnämligast af hans dotter, torde bäst förmedla öfvergången till det sista skedet af hans lefnad.
I mån som kanalarbetet fortskred, hade Platen bytt hostad, tills han sliitligen hamnade.
i Linköping.
Här upp- fostrades hans dotter i en för den tiden stor frihet.
Klädd i gossdrägt sågs hon ofta leka eller deltaga i snöbollskastning på offentliga platser med bröderna och deras kamrater.
F ö r
74 sina barn var Platen en kärleksfull, men i rättsfrågor sträng far, hvilket dock för barnen aldrig bortskymde ömheten i hans hjärtelag.
" Vi förstodo väl hans litet tvära sätt ", skrif- ver hans dotter.
När det gälde att få litet pengar till ett extra nöje, vände sig barnen alltid hälst till fadern.
Mot sin hustru var Platen alltid lika öm och hänsyns- full; det innerligaste förtroende rådde mellan de båda ma- karna och synes hafva gjort deras äktenskap sällsynt lyck- ligt.
Om han kunnat, skulle Platen velat bespara sin hustru all oro, dock aldrig på bekostnad af det ömsesidiga förtroen- det.
E t t bevis derpå, äfvensom på det deltagande hvarmed hon följde hans verksamhet, ger ett bref från Platen till en hans adjutant rörande det oväntade genombrytandet af eii under arbete varande bank, på hvilken händelse han vill att adjutanten varsamt förbereder hans hustru, emedan hon eljest torde taga allt för illa vid sig.
Ytterst känslig, led hustrun djupt af hvad som plågade eller kränkte hennes make.
Lik- väl ville hon aldrig, att han för hennes skull afstode från någon sin uppgift.
" Gör det som lir? * ätt ".
var hennes stå- ende råd.
Vanligen allvarlig, till och med kärf till lynnet, kunde dock Platen stundom med närmare vänner vara full af muntra uppthg.
Härvid gick man ofta ganska hårdhiindt till väga.
Själfva erkebiskop Rosenstein, hans äldste ungdomsvän " gaf och fick i all vänlighet många knuffar ", heter det i hans dob andra sidan var Platen i tjensten eller ters anteckningar.
i förhållande till sina medarbetare, såsom redan nämts, stun- dom ytterligt häftig.
Äfven hit sträckte sig dock ofta hans makas lugnande och mildrande inflytande.
Fans ingen annan utväg, kunde hon, såsom vid en mannens konflikt med brö- derna Nils och John Ericson, hvilken hon fruktade skola öf- vergå till våldsamheter, framkalla ett plötsligt afbrott genom att stöta onikull sitt sybord eller på annat sätt afviinda den retade mannens uppmärksamhet.
Ehuru häftig och despotisk var Platen dock i grunden rättvis.
Vreden varade hos honom aldrig länge, och trodde han sig hafva sårat någon, skyndade han att godtgöra sitt fel.
Under somrarna vistades han nästan oafbrutet på kanal- linien, åkande dels i en s. k. medevivagii, dels på bondkärra fr %n station till station för att öfvervaka arbetet.
Hvardagsvis i hemmet följde han regelbundna vanor, slöt dagen med att A
lägga patieiice, steg ofta ' upp vid kl. tre för att arbeta eller tänka, eller begaf sig ut åkande till någon arbetsstatioii, der han då kunde öfverraska sitt folk klockan fem.
Om vintrarna var han vanligen sysselsatt med läsning och skrifning, när han ej upptogs af offentliga värf.
Hans kunskaper vor0 vid- sträckta och i hög grad mångsidiga, hans brefväxliiig vid- lyftig äfveii på främmande språk, och hans skriftliga fram- ställningssätt tungt men slående.
Sitt mästa vetande hade han inhämtat i följd af den praktiska verksamhet hvaråt han egnade sig, så i sjömanskap, i ingeniörsvetenskap, för att icke nämna den politiska historien, hvari han lagt djupa iiisigter i dagen.
Till gestalten var lian lång och starkt bygd, men gick något lutad; dragen vor0 tunga, uppsynen sträf, då ej blicken lifvades af inre rörelse; utefter den breda, tankedigra pannan var håret struket åt ömse sidor och nedföll i tiiiiiia lockar kring nacken.
Sommaren 1827, midt uiider nya konflikter för kanal- arbetet, drabbades Platen af ett hårdt slag, i det han geiiom en plötslig sjukdom förlorade sin äldste soii.
Hasii reste efter sorgepostens mottagande ögonblickligen till Marstrand, der hans hustru vistades.
Bäfvande vid hans plötsliga ankomst, förstod hon att något var på färde.
Mannen ville förbereda henne, men utbrast slutligen: " Filip lefver e,j mer.
Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare hans namn! "
Stark syntes lian äfven nu, berättar hans dotter, men denna förlust bidrog dock a t t tära på den kraft, som så mycket blifvit pröfvad.
Sj älf skrifver han till den gamle vännen Rosenstein: " Min lott är att jämt kämpa i hvirflaiide strömmen, der en planka efter den andra ryckes undan, och kampen synes bli svårare i mån som krafterna, aftaga.
Detta året har varit ett af de vidrigaste, och mycket återstår ännu. "
Till vidrigheterna räknade Platen bland annat den ho- iiom mot hans vilja påtvingade utnämningen till " en af rikets herrar ".
Han hade redan 1808 yrkat, att excellensvärdigheten icke måtte tillerkännas andra än medlemmar af koiiungens råd; och nu harmades han, att själf nödgas mottaga den, fordrade att utnämningen aldrig skulle upptagas i " almanac- kan " (statskalendern), samt förklarade sig aldrig skola komma att med den " pryda Stockholms gator ".
Amiraltitelii, den
76 hade han ärligt förtjent, men excellensen ville han hälst al- drig höra talas om.
Det var äfven 1827, som Platen uppmanades att mottaga riksståthållarskapet i Norge.
Nu som förr vore han villig att offra allt för kungen och Norge, men fruktade att med aftagande krafter blott lamt kunna tjena dem.
Han erinrar om Canning sägande: Åter har man ett stort exempel, att den starkaste kan arbeta sig till döds, och man behöfver ej vara Canning för att känna symptomerna härtill.
- - - " Stormasten är bräckt ", heter det vemodigt i ett annat bref.
Ytterligare öfvertalad, begärde Platen betänketid för a t t " rådgöra med sin hustru ".
Derefter mottog han uppdraget, dock under erinran att han hvarken ville eller kunde lemna sin lifsuppgift i Sverige: kanalen och Motala verkstad.
I P å nyåret 1828 ankom Platen till Kristiania.
Hvad han der hade att lida i utöfvandet af de pligter, som blifvit ho- nom ålagda, ordade han icke mycket om, men han fylde dem troget efter som hans samvete bjöd.
" Tidpiinkten ", skrifver han till norske generalen Birch, " är efter min åsigt så i Sve- rige som Norge vigtig ända till fara; se der hvarför j a g är här. "
Att han kom till sin post i de allra bästa afsigter a t t utjämna de tvister, som uppstått mellan de båda folken, och att han till en början klart förstod och oväldigt bedöinde motiven till norrmännens hetsiga ömtålighet framgår af an- förda bref till Rosenstein m. fl.
Så ock hans öfvertygelse, att man borde från svensk sida gå varsamt tillväga och und- vika all småaktig hänsyn.
Men Platens verksamhet i Norge blef tyvärr alltför afbruten, för att han skulle kunnat göra sitt inflytande gällande i denna riktning.
Han nödgades sär- skildt under pågående riksdag att flere gånger återvända tlili Stockholm, icke blott för kanalintressena, utan ock för för- svarsverkets ordnande och andra vigtiga intressen.
Och ännu var Riddarhuset flere gånger vitne till&lt; hans väldiga kamp för hvad han ansåg vara rätt och till fosterlandets gagn.
Sista gången gälde det kanalen; efter ett hårdt motstånd vann Platen biståad af utskottet; äfven riksdagen beviljade det äskade anslaget, men då var Platen död.
TJnder dessa sista strider återfinner man Platen ännu i sin fulla obrutna kraft.
Deremot synes det som skulle han,
77 i förhållandet till Norge, hafva låtit sig påverkas af opinionen i Sverige och derigenom i viss mån förändrat sitt.sätt att se ocli bedöma de norska stridigheterna.
Det lugnande infly- tande han till en början syntes öfva, gaf vika för uppenbara stridigheter.
Han gjordes till föremål för ovärdiga misstan- kar, hvilka alstrade bitterhet i hans af sjuklighet redan iied- stäinda sinne; grofva pasqviller och invektiver haglade öfver.
honom.
Att han åtiijöt aktning och erkännande af många bland Norges mäst framstående män kunde ej förtaga in- trycket af den vilseledda mängdens orättvisa misstankar.
111- vilja och missförstånd, säger hans dotter, gjorde hans sista dagar tunga.
Själf skrifver han: " Hvad skall hållit mig qvar i ett land, der jag, sliten ur alla personliga förhållanden, ner- spycld från alla sidor, utan deltagande eller aktning, ej kan.
vara till ringaste nytta? "
Innan Platen hann draga sig till- baka, kom dock sjukdom och död och lossade bandet.
Sina sista krafter använde han till att ytterligare för kronprinsen skriftligen utveckla sina ideer om Sveriges för- svar och skargårdsflottan, stälda i samband med Göta kanal ocli Motala verkstad, samt anbefaller dem och de vid dem anstälda förtjenta män till kronprinsens hägn.
Den 30 nov.
sedan han tagit nattvarden med sin hustru, tog han afsked af sin omgifning, bad Gud välsigna dem, uppmanade dem att hålla fast vid pligten såsom den säkraste ledare, samt förtrösta på Herren, som styr allt till det bästa.
Denna öf- vertygelse hade varit hans stöd i alla de strider han dittills utkämpat och skulle med Guds nåd och hjälp blifva det äf- ven i det sista.
I föreskrifter om sin jordefärd begärde han, att den skulle blifva utan all ståt, samt att hans graf skulle förläggas så att hans hustru en gång kunde få rum så nära honom soni möjligt.
På, grafstenen skulle ristas: Grefve B.
B. von Plateii.
" Det öfriga veta de. "
Den 6: te december nalkades slutet.
Hans hustru led out- sägligt af att se honom lida.
Önskande som alltid att skona henne, hade han, som det tros, bedt henne lemna honom.
Till sin vän Wedel-Jarlsberg sade han: " stå icke här och se på denna uselheten ", hvarefter vännen kyste honom och gick.
Då han hörde ett buller för öronen, sade den gamle sjöman- nen att det lät som hade han legat mot en skeppssida, och sporde hvad det var; han frågade äfven hvarför man hade så
78 mörkt i rummet.
När man svarade att ljudetl framkallades af blodets cirkulation, samt att fyra ljus stodo på bordet, sade han vemodigt småleende: njaså, då förstår jag ”, räckte handen åt sina båda adjutanter och nedföll på kudden död.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - Hvad Platens hustru, med det ömt känsliga hjärtelaget, lidit af den hatfulla ovilja från norrmännens sida, som gjort hennes makes sista tid så tung, är lätt att förstå.
Huru hon sörjde röjer sig deri, att hon aldrig efter hans bortgång kunde tala om den älskade maken, att hon aldrig förmiiddes besöka hans graf, utan slöt sin sorg inom sig i stum saknad.
Emot sin önskan fördes Platen som död, enligt Carl Johans yrkande, i högtidligt liktåg med militärisk eskort till Motala.
Der sänktes hans kista i familjegrafven, som han själf låtit inviga på den höga kanalbanken vid Motala, och Tegners härliga minnessång klang lik en segerhymn öfver den stupade kämpen: nLefvande han aldrig svigtat, Derför död han hvile tryggt, Vid de vågor själf han diktat, Vid den strand, han själf har byggt. ” * * * Vår lilla studie af den märkliga minnesteckningen är afslutad.
Afkigten med densamma har främst varit att fasta uppmärksamheten vid originalarbetet, på det att det må blifva läst och behjiirtadt i så vida kretsar som möjligt.
För tänkande, erfarna män och qvinnor, saväl som för den mognare ungdomen, måste en sådan lefnadshistoria, tecknad mot bakgrunden af ett så märkligt skede i vår historia, som det från 1809 till 1830, vara lika fängslande som lärorik.
Ett särskildt intresse har minnesteckningen deruti, att den framställer e12 statsman skildrad af en annan, mannen af 1809 tecknad af mannen af 1863; s % ock deruti, att en stor del af de samhällsuppgifter, på hvilkas lösning Platen arbetat, förelegat också hans minnestecknare.
Vidare har den ett rent literärt intresse i det sällsynt enkla och behagliga sätt, på hvilket den blifvit utförd.
Den är eller borde blifva i det afseendet typisk för nutidens min- nesteckningar.
Dess främsta förtjenst är dess objektivitet.
Man märker knappt den osynliga hand, som ordnat det mäktiga
79 karaktärsstoffet och bemästrat det öfverväldigande materialet af fakta och händelser.
Man ser icke häller skymten af nå- gon estetisk apparat eller förut beräknad plan för ämnets regelmässiga uppdelande.
Man söker förgäfves ordståten och de allmänna betraktelser, med hvilka den gamla tidens min- nestecknare älskade att påminna läsaren om sitt eget jag.
Framställningen är tvärtom lika enkel som storslagen.
Hän- delserna följa på det naturligaste sätt, länkade i hvarandra, och i bredd med dem löper karaktärens historia, tecknande sig själf med dagrar och skuggor i och genom mannens egna ord och gerningar.
e Det är slutligen valet af minnesteckningens föremål: den sjalflärde mannen, utbildad i det praktiska arbetets tjenst; den oegennyttige, frisinnade medborgaren, den framsynte statsmannen; den för en älskad makas inflytande tillgäng- lige, och värdet af hennes råd öppet erkännande äkta mannen - det är valet af honom, som synts oss särskildt beaktans- värdt.
I spetsen för akademiens nya annaler skall bilden af Platen, pligttrogen, viljestark och redo till handling, stå s&amp;- som ett uttryck af det bästa den nya tiden egt och velat, som en allvarlig protest mot den njutningslystnad och sjuka liga viljeslapphet, som hotar med den svenska karaktärens förfall.
Vi sluta här med minnestecknarens egna slutord: " Det vi i främsta rummet hafva a t t lära af Baltzar Bo- gislav von Platens minne, är hvad en bergfast vilja förmår.
Nen en sådan vilja växer endast ur en lika fast tro som hans på det föresatta målets sanning. "
E.sselde.
Olöst.
w Ur M. Goldschmidts efterleinnade s) rift,cr.
y - i n gamle frisinnade vän prosten, som i sina yngre dagar var l i k ifrig estetiker som teolog, kom häromdagen hit till staden på be- sök, och några af våra geinensamrila bekanta vor0 då en afton Iios mig för att triiffa honom: en äldre officer, en adjunkt och en läkare, som tillika är en min kollega, i det han understundom ocksa ' skrifver '.
Då samtalet en stund pågått och rört sig inom politiken tills det blifvit något tröttande, sade prosten till mig: ' Har du icke något nytt i portföljen, som du kunde läsa upp for * oss, eller låta oss få en försmak af? '
' Jo ', svarade jag, ' Iiär har jag liggande en scen eller en liten Iii- storia, eller livad den skall kallas; men den har sin egendomlighet. "
" Det vore skarn eljest! '
ropade prosten.
' Nej, nej, jag inenar inte så!
Det egendomliga ligger deri, att mina ärade herrar själfva måste vara med om författarskapet. "
' Det var löjligt ", sade prosten leende; " men lat oss se, eller rät- tare sagdt höra!
Brorslotten af författarskapet behåller du nog ändå för dig själf. "
Jag tog manuskriptet och läste: - En friarescen.
% Personerna: fröken JESSEN, fru BRUK, STENSEN.
Handlingen försiggår i en småstad i ett mycket enkelt inredt rum 110s fröken Jessen.
Prosten gnuggade sina Iiänder och inföll: " nå, alltså äro de tre om det!
En man och två yvinnor! "
Doktorn sade: ' åhå, då förstår jag hvad soni åligger oss som medarbetare; vi skola hjälpa friaren att afgöra hvilkendera lian menar eller bör mena. '
" Mitt råd skall han få ärligt och opartiskt ", sade prosten.
' Låt se det, när vi komma SA långt. '
' Fru Brun, ung enka, icke sant? '
frågade doktorn.
' Fru Brun är gift med räntmästare Brun och är en mycket hygg- lig dam bortåt fyrtitalet.
Då handlingen börjar, har hon just kommit på besök till fröken Jessen.
Stensen komnier först senare. '
" Ja, men ", fortfor doktorn, ' hveni är då herr Stensen och hveiii ä r fröken Jessen?
Sådant der brukar stå på affischen. '
" Det komnier nog ', sade prosten, ' låt oss taga saken lugnt. '
Jag läste då vidare:
h t a scenen.
Fru BRUN, fröken JESSEN.
FKU BRUN.
Jag har varit borta och sett på den nybygda garden; den blir vacker.
F R ~ K E JESSEN.
N Ja, ni får visst eii mycket treflig bostad, om ni flyttar dit.
FRU BRUN.
Aj,, jag tror nog min man tänker på den, fast den Sr dyr, säger han.
F B ~ K E JESSEN.
N I det här gamla huset med de små rummen vore det ju inte möjligt för er att stanna!
FBU BRUN.
Nej, och det fastän värden är så ung och den bäste värd man kan tänka sig.
Det är ovanligt att ha en sådan värd, i syn- iierhet så u n g soni han.
FR~KE JESSEN.
N Han har ju kommit in i dessa förhållanden ge- nom arf.
FRU BRUN.
Han har kanske också ärft sin plats i stadsfullmäg- tige.
Det gör ett underligt intryck att se den unge mannen - ty han är då knappast öfver tretti år - som i uppträdande och siitt att kläda sig ännu har något, jag vet inte hvad, storstadsmessigt - ja, det är underligt att se honom gå omkring här så stadgad och allvarlig och till på köpet vara ctadsfullmägtig.
Men jag tror då också, att han snart lemnar alltsamman och flyttar till Köpenhamn.
FBÖKEN JESSEN.
Tror ni?
FRU BRUN.
Ja, om icke något särskildt håller hononi qvar här.
- Har ni hört att han lär ha ett godt öga till agentens dotter?
FROKEN JESSEN.
Hon är ju bara sjutton år.
FRU BRUN.
Hvad gör det, bästa fröken?
Men för Guds skull, inga ord efter mig!
I en liten stad som denna måste man väga hvart ord man säger.
Jag har inte vant mig dervid än och gör det väl ej häller.
Nå, hvad er beträffar är jag inte rädd, (med ett litet leende) p&amp; er kan man lita.
Men att tänka sig, att ett sådant sjuttonårigt barn - en rosenknopp, skulle jag säga, om jag vore karl - kanske redan blindvis skall draga sitt ödes lott.
FROKEX JESSEN.
Hvarför blindvis?
Här vid lag är det nog in- gen fara.
FRU BRUN.
Hvar har han varit omkring i verlden?
IIvad medför han från sitt förflutna lif?
Tro mig, det är af vigt att veta; men det frågar man aldrig efter, .utom i Köpenhamn; der talar man då om, att efterforskningar borde göras, att alla karlar borde ställas under uppsigt af en hemlig, qvinlig polis - men det dröjer allt.
Dngny.
6
\ F R ~ K E JESSEN.
N Emellertid har nian ju ocksi sitt omdöme att rätta sig efter.
FRU BRUN.
Ja, men skenet kan bedraga.
Ni har dock själf hög tanke o m honom.
FR~KE JESSEN.
N FRU BRUN.
Jag, ja!
Men det är icke jag, som skall gifta mig ined honom.
Ni får ej häller taga mina ord allt för allvarligt; jag tänkte blott i allmänhet på unga flickors ställning i lifvet, och jag ta- lar som gift hustru, jag menar: som en äldre hustru, icke af egen erfa- renhei, i mitt äktenskap - det vore synd att säga något om min man.
F R ~ K E JESSEK.
N Ja, jag förstår nog; ni talar ii ideens vägnar.
FRU BRUN.
Just så, kära fröken, det är rätta ordet.
Sedan vi a t t er till staden, kan man alltid hos er finna det rigtiga uttrycket för det man tänker.
FR~KE JESSEN.
N Ni gör mig allt för stor ära, fru Brun.
FRU BRUN.
Hvad jag säger är sant.
Det Sr också allas mening.
Ni är - och nu använder jag åter ett ord, som jag hört af er - ni är korrekt ...
Men se, när man talar om solen, så skiner den!
Der kommer herr Stensen p5 gatan.
Han kommer väl från agentens.
Jag skall gU och möta honom och fråga hur frun der mår; i går hade hon sin hufvudvärk.
(Tager nJqked och går.)
FROKEN JESSEN, eizsatn, liigge ?.
haizde.it p 2 hjurtat.
Kan jag da.
inte taga det lugnt!
2: dra scenen.
STENSEN.
God inorgon, fröken Jessen!
Hur står det till?
FR~KE JESSEN.
N ' rack, bra!
STENSES.
Jag kommer för att göra upp våra sinå räkenskaper, om ni har tid och tillfälle.
FROKEX JESSEN.
Gerna.
Var sü.
god och sitt ned.
(De sutta sig c i d bordet m i d t emot h v a m n d r a.)
STENSEN.
Här är nu först qvittot på eder hyra, var så god!
SA är det utgiften för den lilla onibygnaden af skolsalen.
Vi hade gjort upp?
att ni skulle betala tredjedelen.
FROKEN JESSEN.
Ja; inen jag borde egentligen betala mer, ty flyt- tar jag en gång, så måste ni ju göra om alltsamman.
STENSEN, tcekarzdp.
Vi gjorde upp on1 tredjedelen.
FROKEN JESSEN.
M å så vara!
- Men så har jag nog skuld till er ändå?
STENSEN.
Nej, ty här är en anvisning på stadskassan för kommu- iiens friplatser.
Om ni skrifver ert namn på den, skall jag låta inkas- sera medlen, SJ.
slipper ni besväret.
83 FROKEN JESSEN.
Mycken tack för er vänlighet.
STENSEN.
Det är inte d e t.
.
.
FRÖKEN JESSEN.
Är det sant, att ni vill sälja gården?
STENSEN.
Visst inte!
Folk pratar deroin, bara för att jag härom- dageii kom att säga hur högt jag värderar egendomen nu, sedan vi fätt järnväg.
Nej, jag vill intet hällre än ha den qvar, den och hvad som h i s i den!
F H ~ K JESSEN.
EN Ja, räntmästarens änina ju flytta till den nya gårdeii.
STENSEN.
dag inenar inte d e t.
.
.
(med ett försök till sktimat) Fröken Jessen, ni gjorde för litet invändningar mot att betala tredje- delen - ni kunde ju betala hälften.
FRÖKEN JESSEN.
Ja, det är ej nier än billigt.
STENSEN.
Jag menar inte det.
- .Jag har nu så länge sett er arbeta så troget - jag har sett till hur stor välsignelse ni är för små- flickorna - jag har beundrat er och känner den största tillit till er, tror på er - - - och så är ni Znnu ung - och vacker ...
F B ~ R E JESSEN.
N Hvad har det att göra med ornbygnaden af ck o1 s al e ii?
STENSEN.
Upptag det ej illa, anse ej, att jag missbrukar den ställ- ning jag SA att säga på embetets vagnar kommit i gent emot er - haf öfverseende med m i g.
.
.
jag håller cå innerligt af er - vore det möjligt.
.
.
vill ni blifva min hustru?
FROKEN JESSEN.
Det skulle ni hälst inte sagt.
Fröken Jessen, förlåt mig!
Det har nu i lång tid legat STENSEN.
mig på hjärtat, jag maste veta mitt öde -- meii jag är också först.
skyldig er räkenskap för mig själf.
FHOKEN JESSEN.
Det behöfs icke.
STENSEN.
Jo, den som kommer i ett sidant ärende måste göra reda för sig.
- Min fader var smed, men blef maskinfabrikant; jag blef polytekniker, ingeniör.
Far var rik och lät inig göra resor.
Jag kom ut i stora verlden, kom i ett kärleksförhiillande, som bragte mig kort lycka och lång sorg samt for hem med ett fast beslut att göra min pligt i det dagliga slitet och vara andra till nytta, men själf ej begära eller hoppas mer af det, som kallas lifvets poesi.
Så träder ni fram och är för mig just lifvetc poesi.
Först genom att se er har jag kom- mit rigtigt hem igen, allt annat är som en dröm, all sorg är släckt, allt det som tärde är läkt.
Ni har blifvit spännkraften, fjedern i min tillvaro, derför att jag älskar och beundrar er.
Jag har en känsla af ' att ni och jag tillsamman kunde uträtta något godt i verlden, om också allt det goda stannade här i obemärkthet, i den lilla staden.
FROSEN JESSEN.
Herr Stensen, iii ar en rättänkande man.
.
84 STENSEN.
Jag hoppas niigot så när förtjena den benämningen.
F R ~ K E JESSEN.
N Har ni aldrig hört något om mig, om mitt för- flutna lif?
STENSEN.
Nej - j o.
.
.
F R ~ K JESSEN.
EN Hvad då?
STENSEN.
Ingenting l~estämdt.
Xi är ju så afhållen.
Alla sätta så stort värde på er.
Att ni kom Iiit, var en vinst för staden - det är allas mening.
FRÖKEN JESSEN.
Ja, men jag frågade, om ni hört något om mitt förflutna lif?
STENSEN.
Jag vet inte rigtigt.
Jag har hört några antydningar om, att ni en gång skall ha varit förlofvad eller förälskad - men hvilken qvinna i sitt tjuguåttonde, tLiugunionde år har ej haft sin lilla roman?
FELOKEN JESSEN.
Det är sant.
- Och fastän ni anser, att jag har haft en liten roman, är ni icke rädd att välja mig till hustru?
STENSEN.
Rädd!
Ack nej, icke för det!
Jag fruktar endast för, att ni ej vill ha mig.
- Fröken Jessen, jag älskar och ärar er, och ni skulle kunna göra mig till en i sanning lycklig människa.
I Guds namn, vill ni taga mig?
F B ~ B E JESSEN.
N I Guds namn skall ni få mitt svar.
Jag har haft min roman.
Jag blef lärarinna på en herrgård i en adlig familj.
Mannen var omgift.
Der funnos helt sniå barn och en son i första giftet, litet ä1- dre än jag.
Jag var aderton år.
Han såg bra ut, var på allt sätt ut- märkt, full af hänförelse för allt hvad jag såg upp till.
Jag hade ej blifvit härdad i mitt hem.
Jag hade både hört och läst, att kärlek och obegränsad Eiängifvenhet var högst af allt.
Jag gick omkring som be- rusad - - - och så - - - STENSEN, torkar sig 2 ' p a n n a n, sakta: Och så - - - FROJSEN JESSEN.
Så kände jag, att jag icke längre kunde uppfo- stra lians systrar.
På några timmar blef jag klok.
Jag insåg, att jag ej hade rätt dertill.
Jag var för god att stanna.
Det var just vid sommarferierna.
Jag skulle hem till min mor pil besök; men nu ville jag hälst slippa, och något inan brukar kalla clutnpen, men som jag ger ett annat namn förde inig från länk till länk i en kedja, som slu- tade i Hamburg på en diakonissanstalt.
Der fick jag sjuka att sköta, små barn att taga mig af.
Ni har nog läst om kyrkan S: t Croce i Rom med den höga stentrappan, som de botfärdiga krypa upp för på sina knän.
Jag har också krupit på mina knän, fast icke bokstafligen.
Jag har velat, jag har arbetat och stridt för att kunna lefva med någor-
85 !unda själfaktning och tillfredsställelse, då jag nu en gång lefde.
Det varade i åtta år.
Så kom åter den så kallade slumpen, då fröken Niel- sen, coin hade skolan här ville flytta och skref just till mig om att träda i hennes ställe.
Vår föreståndarinna ansåg, att det var ett kall som jag passade för; misslyckades det, kunde jag åter taga min tillflykt till henne.
På så satt koin jag hit.
Det öfriga känner ni.
Fröken Jessen, ni måste hysa stor aktning för mig.
STENSEN.
FEOKEN JESSEN.
Ja, det är sant.
STENSEN.
Och om ni ej upptager det illa, vill jag sliga, hvad jag känner; ni har också någon tillgifvenhet för mig.
FROKEN JESSEN.
Så som sakerna nu stå, hör det ej hit.
" Hvad skall Stensen nu svara? "
frågade jag sällskapet.
Man utropade öfverraskad: " det skall diktaren säga oss! "
" Nej, jag liar ju just inbjudit eder att vara med om författarskapet; det är derför jag läst upp historien. "
Efter en kort stunds tystnad sade öfversten: " Jag antager, att det måste sluta med, att Stensen i Guds namn förnyar sitt anbud.
Jag skulle finna, att det vore i sin ordning, men är ej säker på, att jag själf skulle göra på samma sätt. "
" Det ni nu sagt, träffar i vissa afseenden hufvud pci spik ", sade prosteri, " men det är knappast ett sådant slags afgörande författaren fordrar.
Han vill hafva oss till meddomare öfver en princip, en sam- hällsfordran, och låt oss derför höra något om hans eget voturn - ty ndgon meniiig måste du själf hafva. "
" Ja; jag hade tänkt mig det ungefär som öfversten.
På hennes ord: " så som sakerna nu stå, hör det icke hit ", skulle Stensen svara: " Jo; ty om ni har aktning för mig och håller af mig, så bjuder jag er min hand och ber om eder i Guds namn. '
- Men jag vet icke hur det gick till; i samma ögonblick såg jag dem båda lifslefvande för mig och hörde dem, och der fans i Stensens röst en nästan omärklig tvekan eller bäfvan.
Den hörde hon och uppfattade den, som om han nu talade af medlidande eller fann det omöjligt att draga sig tillbaka utan en förfärlig förödmjukelse för henne.
Hon tog sig för pannan och sade: ' Nej, då jag började berätta, var det nog detta jag önskade; men vid att höra mina egna ord ser jag saken annorlunda.
Vi äro hvar på sitt sätt för goda för detta vågspel.
Vi ha allt för mycket att för- lora derpå. '
Doktorn sade: " Då kunde hon hällre helt och hållet ha tegat. "
" Något sådant var hon naturligtvis ej i stånd till ", sade adjunkten.
" Men Stensen? "
ropade prosten otåligt.
' Hvad svarar han?
L i t oss höra det! '
' Ja, der vor0 åter flere olika möjligheter.
Hurii många tankar kunde ej i en sådan belägenhet mer eller mindre tydligt föresväfva ho- nom.
Han kunde antaga, att lion dock icke i det afgörande ögonblic- ket kunnat glömma sin förra kärlek eller, vid det hon hörde sina egna ord, blifvit slagen af, att de ej vor0 fullt upprigtiga och med verklig- heten öfverensstärnniande.
Så mycket måste bero af hans egen per- sonlighet; ur synpunkten af det han själf var, måste lian bedöma henne. "
" Hvad valde ni då? '
' Jag valde, att låta honom se upp och blifva gripen af det be- kymmer för lifssanning, som i detta ögonblick kunde läsas på hennes ansigte; och så sade han, att han ej blifvit hvad han nu kände sig vara.
utan det han felat i lifvet, och att utan det hon berättat om sig, hade hon ej höjt sig till den själsstyrka och ädelhet han nu beundrade hos henne; de kunde tillitsfullt sluta sig samman och sträfva uppåt. '
" Fagra ord ", sade prosten sakta.
" Och nu måste hon då räcka honom handen, båda händerna ", ropade öfversten.
Adjunkten tillade: " Hvilken prest som liälst skulle viga dem - är det icke också herr prostens mening? '
" Jo ", svarade prosten, " helt säkert; den vigseln skulle ingalunda höra till deni en prest minst gerna går att förrätta.
Men ett är att viga dem i kraft af sitt embete, ett annat att tillråda äktenskapet och påtaga sig ansvar med afseende på den princip eller samhällsfordran, som innebär, att till ett sant äktenskap inedför qvinnan sin renhet, man- nen sin heder. '
Doktorn sade: " den der vackra satsen, eller - om ni tillåter - frasen är skenbart klar, men döljer mycket. "
" Ja, der ligger ej så litet smärtsamt, qvalfullt förhorgadt derun- der, något hvari både fysiologer och psykologer återfinna niidgårdsormen, som trots all kamp ej kufvas förr än, då efter Ragnarök en ny verld födes.
Men satsen eller frasen uttalar en lag, som samhället ovilkor- Iigeii påbjuder för att så mycket som möjligt bevara en idealitet, livai- för utan det måste gå under. "
" Och för den satsen skall fröken Jessen plikta? "
sade adjunkten.
" Jag säger hvarken ja eller nej ', svarade prosten; ' nien fråga henne själf, som hon står för oss.
Det är i henne själf principen lefver och framträder med sina kraf, och jag vet icke, om jag skall låta hennes betänklighet eller Stensens försäkran blifva gällande.
Hvad som förenar dem är det rättänkande, allvarliga, som författaren funnit för
87 godt att nedlägga hos dem, och hvad som skiljer dem, hvad som gör att den sakta bäfvan, som en gång hördes i Stensens röst kan komma igen och vara för henne som ett jordskalf, det är principen, samhällets fordran, som jag förmodar att vi böra häfda, när vi kallas till med- domare. '
" Di inträffar ", sade doktorn, " det komiska eller tragiska att efter d e ord som växlats dem emellan, blir det svårt för de två att skiljas, och enligt vår dom kunna de e.j förenas. '
' Ja ', svarade prosten, ' vi ha nu kommit till den oiritalade döda punkten.
' Men ", fortfor doktorn, ' låt oss åtminstone tacka författaren för att han gifvit oss något pikant att tala om - och hör, vet ni hvad ', tillade han, vänd till mig, ' ni skulle utföra scenen till ett helt, fullstän- digt drama och iåta uppföra det med e n afslutning ena qvällen och en annan den andra! '
' Det vore ju en lösning ", sade prosten i det han reste sig för att taga afsked.
Ett samqvam och en hvardagskomite.
redrika-Bremer-Förbundets vintersamqväni egde i år rum d.
17 niars och hade en säregen prägel af ungdomlig lefnadslust och munterhet.
Man hade tydligen vid de enkla anordningarna haft till bi- träde skämtets och den oförargliga qvicklietens tomtar, hvilka eljest ofta synas vara bannlysta från vår tids sällskapslif.
Likt Puck i Midsoin- niarnattsdrömmen hade tomtarna ined hvarjehanda hokus pokus förbe- redt samqvämet, framtrollat teatern, inspirerat prologen och diktat hand- lingen i pjesen, icke fullt så trolsk som den mellan Titania och Obe- ron, men icke häller på långt när så rörande, som deii mellan Pyra- mus och Tisbe.
Ja, hvad mera ar, jag är viss att de, osynliga, trippat omkring bland åhörarne och genoni indrypande i deras öron af en onämnbar örtsaft gjort dem först uppmärksamma på hvad som koninia skulle och sedan kiinsliga för hvarje finess i ordvändningen, hvarje udd i repliken; kort sagdt, de hade gjort sällskapet mottagligt f " o r det T O - liga, hvilket är vilkoret s h e qua non för att skämtet skall hitta fram, qvickheten nå sitt mål.
Här i hast en Aterblick på hvad som förehades vid det ovanligt talrikt besökta samqvämet.
* * *
88 I tamburen råder öfvermänskliga ansträngningar för att nå kläd- hängaren, medan sorlet fran salen strömmar ut likt en oartikulerad yvittrande kör af sopranröster.
Första anblicken af salen liknar i mina närsynta ögon den af ett stort trädgårdsland, fullsatt i långa rader nied blommor, blomnior ined ögon, med leende läppar och gropiga kinder, många fagra, om ej af skönhet så af ungdom, men dock tillbörligen blandade nied fö ?.
d e f f n Floras älsklingar, nu öfverblommade.
Här och der i det färgrika trädgårdslandet spårar mitt öga en- staka individer af ett mindre blomstrande, men starkare, mera trädak- tigt slägte, högstammiga, skäggiga, svartklädda.
De göra intryck af att vara.
något slags rara, ännu blott sporadiskt förekommande, blott föga kända och derför ej tillbörligen klassificerade varieteter i denna välord- nade Floras lustgird.
Ett praktexemplar har dock ^blifvit satt i spet- sen för hela samlingen, och ett annat, en rödblommig varietet, trä- der nu fram för täckelset, som döljer nedre delen af salen, bugar, pre- senterar sig själf såsoin den lefvande affischen och föredrager så föl- jande prolog.
' Fastän i våra tryckta tider Af tryckta verk fins nog, helt visst, Vårt samyväm här i afton lider På tryckt affisch ty värr en brist; För oss är inskränkt tryckfriheten, Men lyckligtvis e.j talförheten, Och derför träder jag nu fram Att göra tjenst, som tryckt program.
Min mening är er vänligt stämma På förhand för den konstnärstrupp, Som bort kanhända stanna hemnia, Men träder dock helt modigt upp.
Går det på tok -- det hör till pjesen, Gör blott aktörn tillbörligt väsen Utaf sig själf och af sin rol, Man ej mot honoin hyser groll. "
Det förklaras vidare, att här ej är meningen att skatta åt tidens smak, ej att dryfta den gamla kända yvinnosaken eller andra samhälls- frågor.
Det gäller blott att spela " En liten hvardagskomedi Som nämns " Viirdinnaiis brydevi ".
89 Derpå redogöres för personerna: Frun, hennes vän Inga Rååd, och två tjensteflickor.
" Frun har en man, man hör hans röst, Han syns dock ej, det är en tröst. "
Det ar en bild ur Stockholmslifvet från 1880-talet, ' Och är nian artig, då bevars, Man kallar det en nutidsfars. "
Vid dessa ord skjutes förhänget åt sidan, och vi föras midt in i öfverläggningen mellan frun och hennes vän Inga Rååd om förberedel- serna till sällskapsspektaklet och musiken vid fruns supe följande dag.
Allt hvilar på frun, och vännen afhör med beundran uppriiknandet af alla hennes åligganden inom och utom hus.
Hon skall sätta pjesen i scen och arrangera musiken, lära roler, läsa lexor med barnen och laga mannens skjortor, för att nu icke tala om redigeringen af " Peppar- dosan ", estetiskt månadsblad för praktiska husmödrar.
Vännen häpnar och erkänner ansprCikslöct, att hon för sin del har nog med sina om- sorger som styrelsesuppleant i föreningen " Mopsarnas Vänner ' och som vice ordförande i " Sällskapet för småkräkens vård ".
Midt under samtalet höres bakom scenen ett ominöst brummande, såsom af en retad björn.
" Det är Axel, och det betyder att lian är hungrig ", förklarar frun.
Men snart artikuleras ljuden i några rullande eder öfver pigan som förlagt rakborsten, anammat hans papper och kommit hans rock att försvinna samt i stället belamrat haris garderob med diverse qvinliga toalettartiklar, hvilka senare komma indansande mellan kulisserna.
Frun upptager samtalet från scenen och söker på bästa sätt lugna sin herre och rnan.
Rakborsten ligger ju järnte alla öfriga toalettsaker under soffan, skrifbordet är uppflyttadt på vindskon- toret, och der finner han alla sina papper i god ordning.
Rocken, ja den har blifvit försedd med guldgalloner för att begagnas som livre i pjesen; lian kan ju ta fracken s i länge!
I parentes erinrar frun sin vän om den erkända sanningen, att nian för det allmänna bör offra det enskilda, och * hcud ", tillägger hon, ' hund kara då rav-a niirmare u n ens man!? "
Jag måste nu lemna At läsaren att föreställa sig med hvilka älsk- värda medel mannen ytterligare calmeras, hvilka ptvägar som tillgripas för att fylla programmet, när både älskarinnan i pjesen strejkar och den väntade Rumnielqvartetten sviker, samt hur det sista förtviflade försöket går öfver ända, tillika med både Stafva och Lisa, tills frun, slutligen lemnad ensam med sina krossade illusioner, utmattad nedsjun- ker i soffan.
Här kommer hon slutligen till besinning, fir en ljus ide, den sista af de många, och utbrister:
90 Men säg!
' Värdinnans bryderi ', Det är ett förspel blott till festen.
Och skall kalaset lyckadt bli -- Beror ej detta uppii gästen?
Det blir en inakalös ide, Som mina planer omkring hvälfva, Att gästerna på min sup6 F i roa först och främst sig själfva.
Jag öfverlåter åt hvar gäst Att vara älskvärd mot de andra, På så sätt roar man sig bäst, On?
ej hvem kan värdinnan klandra!
- Och skulle under qvallens gång, Nä ' n medlem inom societeten Oss bjuda på musik och sång, Jag tacka skall för älskvärdheten. '
Det roliga är slut.
Men ej blott glada utan ocksi kloka vordna af " värdinnans bryderi ', roa gästerna sig sjalfva och hvarandra.
De svartkläddas antal har stigit, bekantskaper stiftas eller förnyas, tomtarna drifva ännu här och der sitt muntra spel, och samtalens korus växer i mäktighet och lif, knappast häjdad af ett par briljanta pianostycken.
Först vid den i hast uppdukade tesupen tempereras sorlet; se- nare, när de märkvärdiga borden, hvilka först tjenat som ' de tiljor, hvilka föreställa verlden ' och derefter till underlag för vår supe, för- svunnit, ses talrika grupper af ungdorrl samlas i fonden af salen vin- kande till sig en bekant ung sångare med mandolin i hand.
Några knäppningar, och en efter annan ljiida italienska canzonetter och sven- ska visor genom salen, halft sjungna, halft reciterade, och lemna ett har- moniskt slutintryck af det roliga sarnqvämet hos de flesta af dess Deltagni-e.
91 Literaturöfversigt.
EI.
Diwmnaonds Natural law i n the spiritual world, (Lon- don.
Hodder &amp;: Stough.
Pris 3 kronor 50 öre.)
är, skrifver till Dagny en ansedd medarbetare och vetenskapsman, ett arbete som väckt stort uppseende och niycken anklang i England, och som jag gerna ville re- kommendera till tänkande svenska läsare.
Man få.r ju ej begära, att en bok, ehuru förträfflig, skall bygga en allfarväg öfver det svalg, som synes skilja religion och vetenskap, men hon är en god vggvisare för den, soin ej fruktar att med vandringsstafven i hand våga sig fram pa de obanade stigar, som förbinda dessa motstående alpspetsar.
Förf: ns kraftiga slutsatser och originela åskådning kunna ej undgå att fängsla och väcka sympati.
Till Dagny liar incändts i öfversättning ett berömdt arbete af Rev.
G.
A. Rogers under titeln: Hua ?.
d r den förstfödde?
vidare Jesu ord i historisk orcEningsfö [jd af E d v.
Erers, ett arbete som bör blifva af värde så väl för bibelläsare i allniänhet som för kristendoiiislärare och lärarinnor, men som föga lämpar sig för ungdom.
För de unga har deremot utgifvits en samling Fastlagssånger af Charlotte L., hvilka uppbäras af en varm tro och en innerlig önskan att i den religiösa sången gifva ett sant och lefvande uttryck åt ungdomens andliga be- hof.
Boken, hvars misslyckade titehignett icke far afskräcka den all- varlige köparen, kan med allt skäl anbefallas som en lämplig konfir- mat i onsgå fva.
* * * En publikation af alldeles eget slag, afsedd endast för en mindre krets af för ämnet intresserade läsare, är den lilla festskriften öfver I€ö !lre 7ärnri ?zneseminnriets kamratmöte den 25: te årsdagen efter läro- verkets öppnande.
De minnesord, som här egnas forna ledare, förestån- darinnor, lärare och lärarinnor, röja den varmaste tacksamhet och bi- fogas stundom af karaktäristiska personalteckningar.
De ord, med hvilka de som vor0 närvarande af den gamla Iärarstamnien tackade talarin- norna, helsades med glädje, och öfver hela festen Iåg en stämning af glad rörelse, som skimrar läsaren till mötes äfven från den lilla skriften.
Puck Ahnthes Xmå skixxer helsa vi såsom en gammal bekant, hvilken efter korta, flygtiga söndagsbesök (ined Stockholms Dagblads extranummer förlidet år) nu kommit för att på allvar sla sig ned i alla de hem, der man älskar förfms varinl-ijärtade deltagande för de små och fattiga i verlden, hans fina skämt och den lekande allegori- ska form lian stundom ger sin framställning.
Främst ställa vi för vår
del skizzerna " Italien i Paris ", berättelserna från Mont Blanc samt " Leksaker ".
Med nöje förnimmer inan i Pucks hemland, att hans fina skildringar funnit vänner också i England.
Främmande l p r o r af Richard Bergst?
* örn, en rikhaltig antologi af väl återgifna, här delvis föga kända skaldestycken af utländska förf., kan anbefallas såsom värdefull for både äldre och yngre, hvilka sakna tillfälle att göra de resp. skaldernas bekantskap på deras modersmål.
Äf- ven sasoin prof af mönstergill öfversättningskonst förtjenar den värde- fulla samlingen att studeras.
Den Jinska qvinizoförelzingens kalender Excelsior för 1888, har ett i flere afseenden godt och rikt innehåll.
Årsberättelsen om för- eningens raska och kloka verksamhet, biografien öfver den gamla Sara Wacklin, förf.
till den ånyo utgifna samlingen Hundra Minnen .frdn &amp; te ?-botten; Z.
Topelii, Wilhelmina Nordströms och Xainaa H3 vackra poem samt först och sist Aarnes (fröken Gripenberg) rent för- tjusande teckning af Majniemi, Topelii, af hans maka inköpta och ord- nade sommarhem - allt läses med lifligt intresse.
Xman Skildringer f r a Fantasi og .fq * a Virkelighed, af M. Goldschmidt, är den titel under hvilken den uppburne diktarens efter- lemnade, af honom själf ordnade skizzer och utkast blifvit utgifna aP hans son, A. Goldschmidt, med.
dr.
Den egendomliga samlingen inne- håller utom det intressanta företalet fjorton smii skizzer, de flesta af en fin, genomskinlig fägring, som ej kan undgå att intaga, men som i allrnänhet äro så flygtigt tecknade, att de lemna läsaren en sviken för- väntan.
Den lille Dreng, Den lille Pige, Det tilfaeldige Made, ni.
fl.
för- svinna lika fort som vi fått syn på dem.
Masaniello är deremot e n mera utförd ypperlig studie, dock med ett tvärt afklippt slut.
Fra Arcachon ger oss en hel grupp sådana små teckningar, samlade inom en ram, och visar oss huru derigenom intrycket blir mera helt och tillfredsställande.
E t Vaddelab är ett litet präktigt stycke, som bör Ulflst " har ett dju- särskildt tillvinna sig djurvännens deltagande.
pare syfte och en lika fin behandling som de öfriga bitarna och nied- delas här såsom en inbjudning till svenska läsare att skaffa sig den intressanta samlingen.
93 Fredrika-Bremer-Förbundets meddelanden.
Pr istä flan.
i!!
början af år 1887 blef genom red: n af Dagny en suinma af 200 kr.
stdd till Fredrika-Bremer-Förbundets förfogande med begäran, att en pristäflan, för utredning af frågan om den qvinliga ungdoniens husliga uppfostran måtte utlysas, och den gifna sumnian anslås till den bästa skrift i ämnet.
Så skedde enligt tillkännagifvande i Dagny, fe- bruari 1887.
Under den utsatta täflingstiden, mars-november samma Ar, inkommo trenne skrifter samt ett kortare meddelande i ämnet.
Prisnämdens ledamöter, fruarna Gertrud af Klintberg och Charlotte Silfversvärd, föreståndarinnan för Praktiska hushållsskolan fröken Hedda Cronius, samt generaldirektören lir N.
J. Berlin, granskade skrifterna dels hvar för sig och dels gemensamt, samt enades on1 att tillerkänna priset (200 kr.)
åt den skrift, som hade till motto: " Qvinnans uppgift för hemmet, hennes angelägnaste omsorg ".
Beslutet fattades på grund deraf, att denna skrift vitnade om mycken iiisigt och erfarenhet i ämnet: att den röjde en klar uppfatt- ning af orsaken till behofvet af välordnade hushallsskolor för den bil- dade klassens döttrar; att den framlagda undervisningsplanen var väl genomtänkt och praktiskt utförbar; samt slutligen att framställiiingssättet var klart och lättfattligt.
Vid öppnandet af den bifogade förseglade namn- sedeln befans förfin vara fru doktorinnan Hedvig Haglund i Norrköping.
De öfriga täflingsskrifterna innehöllo, den ena en uppsats om tolf sidor, signerad Iris, den andra en novellistisk framställning om nära fetntio sidors oiiifång, af den bekanta författarinnan till en del barn- böcker, fru L a u r a $ ' iitingho$.
Derjämte följde ett kort rneddelande i brefform af ett bland förbundets ombud, fru K.
R.
Här nedan bi- fogas en kort redogörelse för de sistnämda skrifterna.
Fru K.
R. antager, att de husmödrar äro fil, som skulle vil.ja jäfva behofvet för sig själfva och sina tjenarinnor af en grundlig un- dervisning i hvad till ett hushåll hör.
Hon tror, att båda parterna böra samfäldt undervisas, och att derigenom ett vänskapsförhållande skulle inträda mellan bildade qvinnor och deras tjenarinnor, hvil ket nu blott allt för ofta saknas.
Hon erkänner de tjenstsökande flickornas stora okunnighet, omtalande bland annat huru en köksa en gång i husfruns frånvaro " satte på " en stek i sex kannor vatten.
Hon finner fruarnas otålighet förklarlig, men de olärda flickornas okunnighet ännu inera ursäktlig.
Hon varnar för att ödsla och tillägger: " att taga vara på allt är den största och bästa hushållning ".
På landet borde hushållsskolan vara förlagd; en dylik skola i hvarje
' 94 län vore att börja nied önskvärd, hvarp5 den goda och kloka frun slu- tar med följande ord: " Säkert skulle icke stat, landsting och liushållningssällskaper lange tveka att räcka en hjälpsam hand för realiserandet af ett förslag, som icke kan hafva annat än välsignelserika följder.
Klagan att qvinnan är liknöjd för husliga värf skulle så siiiåningom tystna, då hon finge mera in- sigt i dem, och då husmoderns kall blefve uppskattadt till sitt rätta värde. "
Iris gläder sig, att frågan on1 qvinnans husliga uppfostran genom Fredrika-Bremer-Förbundet bragts på dagordningen.
Behofvet häraf framstår för henne bjiirt i " de lefvande exemplar klena mödrar, blod-.
fattiga unga fruar och nerfsjuka flickor, h i l k a fara verlden kring, eine- dan de tro sig ej kunna trifvas hemma i fatniljen, inen som i verklig- heten börjat ledsna vid lifvet redan innan det allvarligt begynt ".
Hon spårar behofvet äfven " uti hemmens ekonomiska obestånd, uti bristande kärlek och sammanhållning inom familjen, uti en missriktad emancipa- tion " m. rn.
Hon glädes att man börjar inse huru " de s. k. tidens fordringar komniit på villoväg ", samt huru " just vår tid, och kanske ännu mera framtiden, har föga bruk för svaga, i hemmens ekonomi okunniga qviniior ".
Förfm vill börja den husliga uppfostran redan vid allra spädaste Ar, varnar mot mödrarnas osed att afspisa 4-&amp;åringarna ined ett " gå icke i vägen, det här förstå icke smii barn ", in.
in.
Redan 10-åringen aiicer hon kunna användas af mödrarna till biträde vid bäddning, städ- ning, dukning m. m., hvilket allt hon tror skall vara barnet nyttigt till både själ och kropp.
Äfven under skoltiden kunna bestyren fortgå i bredd nied lexläsningen.
- Till sist följer en undervisningsplan för de unga efter slutad skolgång, beräknad att tillämpas i det egna heinmet eller sådana hem som taga emot s. k. husliållselever, hvarjarnte några ord till slut yttras om tjenarinnebildningen.
Fru Fitinghoffs novellistiska franiställning lär blifva i tryck till - gänglig, hvarför vi kunna inskränka oss till att namna såsoni skrif- tens hufvuddrag följande: yrkandet att skolan icke måtte öfverflygla hemmet, utan livardera få sin rätta plats i uppfostran, att barnen ini utvecklas i enlighet med sina anlag, dessa må nu peka åt lärdomens höjder eller det tarfligastc praktiska arbete, hvartill slutligen kommer upp- visandet af en bedröflig produkt af ensidig skolbildning, hos hvilken den osmälta lexlärdomen förenas med kokettens och modedockans alla olater.
Här nedan följer den prisbelönade skrifien, och har man anledning hoppas, att förkn, när tid och krafter tillåta, framdeles koriiiner att meddela en plan till bildningsanstalter äfven för tjenarinnor, jämte eii historik öfver de nuvarande hushållsskolornas uppkomst och verksamhet.
______
95 En tidsenlig uppfostran af husmodrar.
Af Hedvig Haglund.
Skrift, prisbelönt af Fredrika-Bremer-Förbiindet.
Qvinnans uppgift för hemmet, hennes angelugnaste omsorg.
vår tid har den s. k. qvinnofrågan, såsom varande en a f mänsklighetens vigtigaste angelägenheter, allt mera trädt i förgrunden; särskildt i vårt land har den tagit i sin tjenst många bland dess bästa literära krafter, föranledt utgifvandet, af tidskrifter, bildandet af föreningar o. s. v., med ett ord, framkallat en högst ovanlig rörelse och ett starkt intresse hos den nuvarande generationen.
A110 detta oaktadt finner man dock ännu, den dag i dag är, qvinnans uppfostran för sin egentliga kallelse vara tämligen styfmoderligt behandlad och i det allra närmaste öfverlemnad åt ” det husliga lifvets traditioner ”, eller beroende af ett slags låt-gå-system.
Ty, ehuru redan biskop Fenelon på sin tid i en liten fijrträfflig uppfostringsskrift: ” De l ’ education des filles ”, *) uttalade tänk- viirda ord om vigten af denna del af qvinnans uppfostran, gro, det niåste väl erkännas, de framsteg vi på detta område gjort ganska obetydliga.
? ’ &amp; vinnan ”, säger den vördnads- värde mannen, ” måste undervisas om det som utgör hennes lefnadsuppgift.
Hon skall hafva uppsigt öfver barnens upp- fostran - uppsigt öfver hushåll, utgifter o. s. v. Häruti be- står hennes embete, och häruti skall hon hafva kunskap. ” Hur mycket har nu i själfva verket, sedan dessa ord för jämt 2 0 år sedan uttalades, hos oss * *) vidgjorts i detta stycke?
Till sakens frumjnnde så godt som intet, enär de visserligen förträff liga, allt erkännande värda försök, soni gjorts att ge- nom några matlagnings- väf- och hushållsskolor i hufvud- staden och landsorten fylla bristen i detta hänseende, dels *) Det siiges att den lilla boken, som utkom 1687, till den grad vann Ludvig XIV: s bifall, att det var den, som närmast föranledde hmom att till lärare åt sin sonson: hertigen af Bourgogne, utse FEnelon.
* +) I Tyskland deremot lära flera uppfostringsanstal ter f6r qvinnans husliga uppfostran finnas: hvaribland särskildt de i Berlin, Erfurt, Strass- burg, Dresden, Halle, Magdeburg m.
fl., alla grundlagda af direktör Karl Weiss, skola befinna sig i ett blomstrande tillstånd.
Äfven i Carlsruhe äro på senare tiden dylika skolor grundlagda af storhertiginnan af Baden.
företagits först iiiider de senaste åren, och dels äro alltför f B a t t ens iiämnvärdt förmå fylla det verkliga, om ock ännu blott föga kända och erkända behofvet.
Till sakens skadande deremot mycket!
Ja, t y den tid och de krafter, som döttrarna i våra mormödrars tid så godt som odeladt fingo egna åt in- lärandet under eii klok moders handledning af den dåvarande hushållskonstens alla mysterier, anses j u numera, nied den nya tidens inbrott, nästan uteslutande böra användas till att på bästa sätt göra den unga qviiinan skicklig att arbeta för sitt!
lifsuppehälle, vare sig på studiebanan, inom handeln eller yrkena.
Och i följd häraf har den så vigtiga angelägenheten af qvinnaiis uppfostran för hemmet och det husliga lifvet, tvingats att snarare träda i skuggan än tvärtom.
Bjärtare än någonsin har under senaste bekymmerfulla år den stora och känbara bristen på detta område trädt i dagen; starkare än någonsin manas ock tänkande människor att se till hvad bäst och klokast kan göras för dess snara afhjälpande.
Fre- drika-Bremer-Förbundet har härvid, som så ofta aiinars, tagit ett godt initiativ, hvaraf man må hoppas, att efterhand goda frukter skola visa sig i ett vaknadt medvetande om, och ett stegradt intresse för den goda saken.
På hvad sätt nu denna brist bäst ska€l kunna aflijälpas, se det är frågaii som väntar på ett svar.
€€va ?., hur och n d r skall den så behöfliga kunskapen meddelas?
" 1 hemmeii och af mödrarna själf ' va, sedan döttrarna slutat sin skolgång ", så höres från många håll, ej minst från mödrarna själfva, det obetingade svaret ljuda; ridet vore j u ett det tydligaste fat- tigdomsbevis detta, att vi ej själfva skulle kunna undervisa våra döttrar i de göromål, hvilka just tillhöra våra dagliga pligter, och hvarmed vi under åratal syssel@tt oss.
Vi skulle nödgas öfverlemna detta åt andra, och bortsända våra döttrar för en sådan småsak! "
o. s. v. ljuder det i korus från ömnia mödrar.
Nå ja, det må nu erkännas, ett fattigdomsbevis är det, detta tal om behofvet af ordnade hushållsskolor, ett bevis på en verkligt förefintlig nöd och brist, på en fat- tigdom som existerar i verkligheten, ej blott i föreställningen och just derför måste afhjälpas.
Mödrarna förmå, de må själfva aldrig så mycket försäkra motsatsen, i de flesta fall intet vidgöra för att afhjälpa bristen, och de rå ej häller derför.
De sakna i allmänhet de vigtigaste förutsättningarna derför; särskildt hafva de i de flesta fall icke själfva fått åt-
97 njuta någon planmässig uppfostran i dessa styckeii, och huru kunna meddela andra det man icke själf fått lära?
Eller när fick väl flertalet bland nu lefvande mödrar någon insigt i livad en god, sund, ekonomisk matlagning tillhörer?
Eller i hushållskemi och hushållshygien, hvilka utgöra en af de säkra grundvalarna derför?
När fingo de inhämta grunderna för bostadens rätta rengöring, för läran om kroppens helsa och den nödvändigaste sjukvården i hemmet?
Eller nä] - fingo de lära de laiidtliga göromål, som, om än ej i staden absolut nöd- vändiga, äro det så mycket mera för en husmor på landet?
Likväl är det sant, att mången husmoder, j a vi tro gerna de flesta, som ärligt sträfvat att under årens lopp till- egna sig ett och annat af de för hennes särskilda behof nö- diga insigtema, kanske också till en viss grad kunnat lyckas deri - och väl för henne i så fall!
Emellertid, hvad värde än en sådan, på egen hand vunnen insigt må kurina hafva för henne själf, icke duger den till mycket när det gäller en systematisk och tidsenlig uppfostran af andra - nej, och åter nej!
De dryga lärpengar, som under de flere eller färre läroåreii för denna kunskap fått erläggas, vare sig ur hus- faderns kassa, eller genom familj emedlemmarnas förderfvade matsmältning, eller för de otaliga misslyckade experimenten på andra, det husliga lifvets områden, borde väl jämte minnet af de många nedslående missräkningar och förödmjukelser hus- moderns okunnighet ådragit henne, afskräcka hvarj e tänkande moder från försöket att tillämpa ett sådant uppfostriiigssystem på, eller meddela en dylik halfkunskap åt sin unga dotter.
", 4f skadan blir man vis, men icke rik ", heter det -- vi skulle förr vilja säga: " af skadan blir man hvarken vis eller rik ".
Ty känner och förstår man ej teoretiskt de verkliga orsakerna till de begångna felen, så är fara värdt att den deraf för- värfvade erfarenheten blir af föga värde, att det praktiska vetandet blir derefter och med visheten i allmänhet ungefär lika väl eller illa bestäldt efter som före det begångna felet och den skedda skadan.
Men icke blott moderns och husmoderns storre eller mindre okunnighet utgör ett hinder för en verkligt god hus- lig uppfostran i hemmet; äfven den fullt dugliga och insigts- fulla husmodren skall i de flesta fall finna omständigheternas makt så afgjordt emot sig, särdeles i stadshemmet, att hon ofta snart skall tröttna på ett så resultatlöst arbete.
Det 7 zogny.
.
.
__.
.
98 oroliga, bullrande stadslifvet med dess mångfald af nöj en och små betydelselösa pligter, med dess visiter och kontravisiter 111. m.; stadshemmets, för utförande af större husliga syslor oftast alltför begränsade utrymme, det nutida t j enstfolkets själfrådighet och obenägenhet att niedgifva intrång på sitt område, och slutligen den unga flickans egna, genom mång- årigt studiearbete helt naturlig blifna olust för och ovana vid allt praktiskt arbete, hennes af studieansträiigning föranledda fysiska klenhet och lojhet skola jämte många andra för- hållanden utgöra lika många hinder för en väl planlagd och konseqvent utförd huslig uppfostran i det egna hemmet.
Vi vilja naturligtvis dock ej förneka, att åtskilliga vackra iindantag gifvas, att många hem kunna påvisas, der en god och förståndig moder genom klokhet parad med energi lyc- kats öfvervinna här ofvan påpekade hinder, för att af sitt eget hem bilda den bästa hushållsskola för den unga dottern.
Men vi frukta, att dessa mödrar och dessa hem ännu bilda så sällsynta undantag från regeln, att dermed behofvet af ordnade hushållsskolor på intet sätt iipphäfves.
ISiIeii äfven der en i allo duglig och insigtsfull moder, i förening med de mäst gynsamma yttre omständigheter, utgör den bästa förut- sättning för döttrarnas husliga uppfostran i hemmet, kan det hända, och händer väl ej så sällan, att modren genom till- varon af en hel skara yngre barn är både till sin tid så upp- tagen och, tyvärr, äfven ofta till helsa och krafter så med- tagen, att hon med bästa vilja i verlden icke förmår lemna den älclsta dottern den nödvändiga handledningen i praktiskt arbete.
Undervisningsmateriel saknas visserligen i ett dylikt hem icke, men dermed är ej nog - den systematiska under- visningen, som måste gifva form och stadga åt det hela, fat- tas, der modrens tid och lirafter ej räcka till, och dermed fattas också det vigtigaste.
Sådana mödrar, hvilka ej äro alltför sällsynta, skola säkerligen, der tillgångar möjligen fin- nas, med tacksamhet skyncla att tillgodogöra sig den hjälp vid uppfostringsarbetet de så vii1 behöfva, och som en god hushållsskola erbjuder.
Är nu således det ofvan sagda en obestridlig, om ock beklaglig sanning, förhåller det sig verkligen så, att vår tids mödrar i regeln icke själfva kunna meddela, samt att de nu- tida hemmen, synnerligen cle s. k. högre klassernas hem i staden, sällan ens medgifva möjligheten af en god, ordnad
undervisning i htisliga värf, så synes tiden vara inne och lir i s.jä1fva verket inne, då något bättre måste sättas i stället för det gängse låt-gå-systemet.
Med andra ord, vi tro den tid vara kommen, då hushållsskolans ide med all inakt skall tränga sig fram jämsides med öfriga intressen på qvinnofrågans område, och angelägenheten af att an- ordna praktiska, tidsenliga läroanstalter för iitbiltlande af husmöclrar *) tinder en längre tidrymd komma att stå på dag- ordningen.
Familj en: ekonomi, ej mindre än dess trefnacl och helsa, visar sig i alltför hög grad beroende af husmodrens verkliga duglighet för sitt kall, för att behofvet af en rationel uppfostran för detta ändamål längre skulle kunna ignoreras.
Men då vid den unga qvinnans uppfostran danandet af en god karaktär måste vara ett öiiskningsmål, ej mindre ef ‘ ter- sträfvansvärdt än, vare sig utbilclanclet af den särskilda yrkes- skickligheten i och för sj älfförsörjning eller af dugligheten för det.
husliga lifvet med clertill hörande syslor, blir frågan huruvida en ordnad, huslig uppfostran kan blifva af någoii betydelse äfven i detta afseende.
Svaret hiirpå horde vid närmare eftertanke blifva ett obetingadt j a.
Hushallsskolan både kan och bör hafva ett godt inflytande på elevernas karaktärsntveckling.
Det ligger nämligen i sakens natiir, a t t endast några bland de för en god karaktär oundgängligs egenskaperna kunna bibringas ungdomen genom den intel- lektuela skolbildningen; de öfriga borde j u deremot få sin ut- veckling i hemmen.
Men i samma mån som den husliga uppfostran i hem- met åsidosättes eller inskränkes till de små handkammarbe- styren under modrens uppsigt, i samma inån försummas också utvecklingen af de karaktärsdrag, som naturligen böra framgå af en sådan uppfostran.
Sådana karaktärsdrag ilro t, ex.: kärleken till arbetet, ej blott för egen framgång iitan ock för andras gagn och trefnad; aktningen för äfveiz de simp- laste former af det praktiska arbete hemlif ’ vet krä,fver; ord- ning, tålamod och offervillighet i utöfning och öfvervnkande af sådant arbete; hofsamhet och takt i förhållande till under- ordnade, samt ett visst, på medvetandet om egen kraft och duglighet grundadt sj älfförtroende, likasom en i allmänhet *) Under detta begrepp förstå vi naturligtvis såväl den ogifta som gifta husmodern, eller hvarje qvinna som fått till sin uppgift i tifvet att förestå ett hem.
klok syn på det praktiska lifvet nied dess niåiigskiftaiide kraf.
Att bidraga till utvecklingen af sådana karaktärsdrag, att gifva en väckande impuls åt det praktiska, under skol- tiden slumrande verksamhetsbegäret, att praktiskt, ej blott teoretiskt, påvisa glädjen och värdet af det förut kanske riiig- aktade husliga arbetet, att geiiom syslaiidet dermed, hälst i ett sundt skolhem på landet, stärka och öfva de fysiska krafterna o. s. v. - detta bör vara ett afiushållsskolaiis syften, och kan det äfveii, der hon rätt anordnas.
Har härmed i någon inån kunnat påvisas behofvet af ' en ordnad undervisning i husliga syslor, så återstår att söka lösa den andra uppgift vi förelagt oss, nämligen att lemiia ett utkast till en plan för en tidsenlig sådan Undervisning.
4 t * Hushållsskolan bör hälst, der så ske kan, vara .belägeii på landet i sund och vacker trakt, nära stad och jernvägs- eller ångbåtsstation samt i någorlunda folkrik ort.
Den laiidt- liga stillheten utan ödslighet, den friska, helsobringande luften, tillfället till promenader i skog och mark, det större, för en del husliga göromål nödiga utrymme, som på en landtgård kan erhållas, möjligheten till deltagande i lättare trädgårds- arbeten m. m.
äro fördelar, som hushållsskolan på ' landet er- bjuder framför den i staden.
Vore blott fråga om en matlagningsskola efter nutidens fordringar, och bortfölle dermed livarj e annan hänsyn än den, att den unga flickan meddelades grundlig insigt i koii- sten att laga god, sund, såväl finare som enklare mat, att väl sköta köket och handkammaren med hvad deitill hörer.
ja, då kunde väl svaret blifva ett annat.
Meii då vi hiilla före, att detta vore en alltför ringa och ensidig uppgift för en skola, som i någon mån vill fylla den i det föregående påvisade bristen i den qvinliga uppfostran, påyrka vi fort- farande att den rätta platsen för en hushållsskola är på lan- det.
Matlagningsskolorna i staden blifva dermed ingalunda öfverflödiga - de skola alltid komma att fyllas af de yngre och äldre qvinnor, hvilka i detta hänseende icke önska eller tro sig behöfva något annat än den, så att säga, fackkun- skap, som der kan inhämtas.
Sammalunda - med väfnadskur- ser, kurser i finare handarbeten, i kläd- och linnesömnad, i
101 träslöjd; de kunna alla hvar för sig vara förträffliga och skola städse finna elever bland dem, för hvilka de passa, men ersätta hushållsskolan i egentlig mening förmå de icke; någon allmännare uppfostrande betydelse kunna de icke få.
Innan vi öfvergå till besvarandet af frågan hur undervisningen i hushållsskolan bor ordnas, vilja vi be- möta ett par invändningar, som stundom ej utan skäl göras mot hushållsskolan på landet, af hvilka den ena gäller dess dyrhet.
Der familjens tillgångar äro begränsade, är det j u nämligen vida lättare att åstadkomma den mindre afgiften för en eller annan kurs i den i samma stad befintliga mat- lagnings- väf- eller syskolan, än den dryga inackorderings- afgiften för helt år i skola på landet, hvilken väl näppeligen torde kunna understiga 600 kr.
per arbetsår.
Till tröst för de vänner till hushållsskolan på landet, hvilka häruti se ett hinder för dess uppkomst och.
framtida bestånd, våga vi framkasta den förmodan, att det ofta är just de mäst bemedlades döttrar, för hvilka behofvet af ett sådant skolår på landet är mäst trängande, enär dt-t, företrä- desvis är just för dem, som det förströdda och ansträngande, för unga sinnen och svaga krafter så, skadliga verldslifvet, omedelbart efter slutad skolgång slår upp sina dörrar på vid gafvel.
Sannolikt är det ock känslan häraf, som ofta kom- mer den ekonomiskt lyckligt lottade fadern att vid denna tid för ett år sända den unga dottern till någon utländsk pension, på det hon ännu någon tid " skall få vara barn ", skall blifva förskonad från ' de äldres bullrande lif ' i nöjenas verld.
Ty sällan torde väl tanken på fortsatta språkstudier vara ensam bestämmande vid ett så vigtigt steg, som a t t siinda ett barn långt bort i främmande land, till helt okända människor - snarare är det väl då antagligt,att båda dessa skäl unclerstödj a hvaranclra.
Då emellertid i slika fall kost- naden icke tycks spela någon hindrande rol, är j u ej otänk- bart, att mången fader med glädje skulle omfatta ett tillfälle att för ett eller ett par år få skicka sin dotter till ett dylikt välordnadt, landtligt skolhem, i stället för till den.
utländska pensionen med dess i flera fall rätt tvifvelaktiga värde.
Skulle detta antagande vara riktigt, och visa sig d e hushållsskolor, som komma att rödja vägen, vara sin höga.
uppgift viixna, då skall kanske snart den tid komma, a t t
102 dessa skolor, om äii så inånga, icke räcka t8ill att mottaga alla dem, soin der söka inträde.
Här torde emellertid böra påpekas, hurusom eii afgift af 600 kr.
per arbetsår för hel inackordering jämte undervisning icke bör vara så omöjlig att åst ' adkomina, som inåiigeii före- ställer sig, om man blott jämför den med ciUa de utgifter, som en ung, i det iiärmaste syslolös flickas lif i det egiia hemmet merändels föranleder.
Så måste j u t. ex. hennes vivre, om än så billigt, dock representera 72dg072.
summa, för- anleda ndgon ökad utgift i hushållet; utgifterna för hennes stadstoaletter, räknar hon sig ock till de mera eiikla och an- språkslösa af sitt kön, måste äfveii blifva mångdubbelt större än för de nödvändiga arbets- och enkla helgdagsdrägter, soin bäst lämpa sig för lifvet i en hushållsskola på landet.
Och stadens mångfaldiga, mer eller mindre kostbara nöj en, hvilka syslolösheten uppfinner, eller af hvilka den skapar sig ouiid- gängliga behof, kunna väl ej häller de anskaffas utan ganska dryga utgifter; härtill komma afgifterna för de lektioner af olika slag, hvilka mångenstädes anses nödiga för att i någon mån utfylla den unga flickans öfverflödiga tid.
Som sagdt --.
af den stora summa, som synes så omöjlig att åstadkomma, då den för ett visst gifvet och nyttigt ändaniål på en gång måste utbetalas, bortplottras nog i de flesta fall under årets lopp eii stor del till ingen nytta och på helt värdelösa före- mål.
För flickor på landet, i familjer der man ej har större inkomster än att debet och kredit nätt och jämt gå ihop, torde saken möta större svårigheter.
Då det derjämte är obestridligt, att många alldeles obe- medlade unga qvinnor finnas, hvilka både önska och behöfva att i eii hiishållsskola utbilda sig till husmödrar i egna eller andras hem, utan att ega tillgångar till erläggande af en så dryg skol- och inackorderingsafgift, torde här för den enskilda och allmänna offervilligheten öppna sig ett vigtigt och tnck- samt verksamhetsfält genom beredande af friplatser, liela eller halfva, vid blifvande hushållsskolor för bildade qviniior.
Exemplet är redan gifvet vid de skolor för utbildande af tjenariiinor, som här och hvar i vårt land inrättats, af hvilka de flesta, tro vi, såväl uppstått som delvis fortfarande exi- stera på grund af antingen enskilda sammanskott, eller an- slag af stads- eller länsmyndighet; exempl&amp; är godt och manar till efterföljd.
Att dereinot ens i den minsta mån genom
103 allmänt eller enskildt bidrag uiiderstödj a beinedZnde föriiildrar vid deiina del af uppfostran, anse vi vara priiicipielt oriktigt.
Den andra invändningen gäller de hinder, dels för ele- vernas fullständiga undervisning i tidsenlig matlagning och dels för skolans ekonomiska bestånd, som svårigheten att på landet finna afsättning för matvaror och bakverk måste uppställa.
Hush %llsskolaii i staden har härvid det obestrid- liga företrädet, heter det, att geiiom försäljning i bodar och bespisning af matgikter kunna på en gång bereda rikligare undervisningsmateriel åt eleverna och större inkomster åt skolan.
Villigt medgifvaiide den relativa sanningen häraf, tro vi dock ej dess betydelse vara så stor, som den vid första påseendet synes.
Bör nämligen ändamålet med den hushålls- skola vi här åsyfta mindre vara att utbilda yrkesskickliga hushållerskor än att iippfostra dugliga och goda husmödrar i ordets egentligaste betydelse, torde nog den dagliga matlagniii- gen för ett htishåll om 18 6, 20 personer kunna lemna ett tillräckligt material för elevernas undervisning i kokkonsten med livad dertill hörer.
Den goda husmanskosten, vid lüinp- liga tillfällen varierad med finare rätter, representerar j u också det slag af matlagning, som den förståndiga husmodern bäst behöfver, och torde en säker iiisigt häri vara en till- räcklig grundval för hennes vidare utbildning till en god kokerska i de fall, då hon behöfver en sådan iitbildniiig.
För nödig öfniiig i inköp af niatvaror och styckning af kött in.
m. torde lätt kunna sörjas genom allt emellanåt med eleverna företagna besök på den närbelägna stadens salutorg, i dess slagterier o. d.
För öfrigt bör det ej vara omöjligt att vid en skola på landet låta verkställa slagt af mindre kreatur, hvarigeiioin större tillfälle till öfiiiiig i ditthöraiide göromål beredes eleverna.
Att hushållsskolan, ekonomiskt sedt, icke skulle kunna existera utan med hjälp af matvariiförsäljning eller bespis- ning af ' matgäster - denna föreställning tro vi bero af ett missförstånd.
Begär inan iiämligeii i själfva verket icke mera af skolan än att hon skall kunna bära sig, fordrar man icke af henne, att hon, jämte sin uppfostrande uppgift tillika skall vara " en god affär ", nöjer man sig med att hon blott leirinar medel till tillräcklig aflöniiig åt siii lärare- och t j enarepe rsoiial, och att hennes debet och kredit gå ihop, sC0.
skall hon, rätt ord- nad och skött, säkerligen kunna uppfylla dessa rimliga for-
104 dringar.
Vi vilja emellertid här fästa uppmärksamheten på det förhållande, att en hushållsskola, för hvilken väljes det läge vi i det föregående aiigifvit såsom önskvärdt, ingalunda behöfver sakna den för elevernas tillräckliga öfning och sko- lans ekonomi nyttiga, om ock ej absolut nödvändiga afsätt- ningen af bakverk och matvaror.
Närheten till stad och belägenheten i folkrik trakt nära j ernvägsstation skall vara tillräcklig garanti, tro vi, för en försäljning af kökets alster, nog stor för behofvet.
* * * Härmed torde vi kunna öf ' vergå till frågan om hur en sådan nndervisniiig bör ordnas, eller m. a. o. till försöket att fram- lägga en undervisningsplan för en hushållsskola på landet.
För att ej onödigtvis hindra tillträdet till skolan böra ej intriidesfordringama ställas alltför höga.
Tillräcklig skol- underbyggnad, särskildt i naturkunskap, för att eleven väl må kunna tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen, torde jämte någon insigt och öfning i vanliga, enkla haiid- arbeten vara det minsta kunskapsmått, som inträdessökande bör besitta, men hvilket också synes oss uppfylla alla rimliga fordringar.
Int rädesanuökan bör vara åtföljd af läkare- och prestbetyg, samt, der ej inträdessökande är myndig, af måls- mans medgifvande.
Egentliga Iäroiinanen böra vara: 1.
Xatlagn ing.
2.
Syltning, saftning, inldggning och konsert.eri ?Lg uj- nzatraiw-.
3.
B a k n i n g, alla slag.
4.
Inköp aj ' nzatcaror.
o. Slugt med dertill hörande tillredning af matvaror.
6.
B y k n i n g, tvdtt och strykning, insigt och öfning i rengörings- arbeten och diverse öfriga hushållsgöromål.
7.
Konsten att tillgodogöra en del i liushållen förekominande s. k. a f a l l, hvilket i svenska hem ofta lemnas att förfaras.
8.
Quinlig handaslöjd af hvarj ehanda slag, hvaribland ntaskin- sömnad och väfizad, med hvad dertill hörer, böra vara o bligat oriska.
Enkla, lättfattliga kurser i: 9.
Elementerna i hushdllskemi, födoiintnenas sanzmci) 2.~iitt) ziszg, ndringsuui-de m. m.
10.
Elushållshygz ' en.
1.1.
Hufvuddragen af helsoliirnn och helsodrden inom heminet.
I
12.
Erddare bokhiillei-i, så mycket som behöfves för hushålls- räkenskapernas rätta förande.
13.
Allmun varzikännedom.
Undervisningen i de praktiska läroämnena torde lämpli- gast fördelas på 3: ne afdelningar, hvilka samtidigt sysselsättas: A.
I köket (dagligen) med matlagning m. m: B.
I bagarstugan, de dagar då bakning sker; annars i tvätt- stugan, eller strykrummet, eller med andra mera tillfäl- ligt förekommande göromål.
U.
I väf- och arbetsrummet med väfnad och handarbeten af olika slag.
Vid all arbetsfördelning måste iakttagas, att arbetet rät- tas efter elevernas krafter, men likväl ordnas så, att alla själfva kunna lägga hand vid och fullgöra de syslor, som föreläggas dem.
De bästa möjliga redskap böra underlätta.
arbetet, flera timmars stående påI en gång undvikas o. s. v.; äfven strykning bör endast sparsamt och i mån af krafter åläggas eleverna.
I de teoretiska läroämnena, hvilka för nybörjaren äro ganska svårlärda, måste undervisningen noga inskärpas, samt illustreras med lämpliga experiment; den meddelas samtidigt för alla eleverna.
Skolan bör närmast och i möjligaste måtto likna e t t go&amp; hem.
Den måste uppbäras af en allvarlig, god och kär- leksrik anda, och hiismodren, på hvilken Stora fordringar stäl- las, vara fullt vuxen icke blott att med ordning och punkt- lighet leda och öfvervaka det hela, utan ock att vara en förstån- dig uppfostrarinna för hvar och en särskildt af eleverna, en god vän för dem alla.
Renlighet och prydlighet böra prägla allt i hemmet, glad vänlighet råda i umgänget mellan dess medlemmar, Dagordningen måste vara noga bestämd, hvmje arbete hafva sin tid, hvarje elev veta sin plats dervid.
För det kroppsliga välbefinnandet måste väl sörj as och tillbörligt af- seende fästas vid elevernas olika mått af helsa och krafter.
Tillräcklig hvilotid mellan för- och eftermiddagsarbetet bör iakttagas och hälst begagnas till vistelse i det fria, lekar och kroppsöfningar.
Uppstigningstiden om morgnarna bör vara tidig, dock ej alltför tidig - kl. 7 torde vara den lämp- ligaste timman; häraf följer att sena qvällar ej få förekomma.
K1.
l, 2 10 eller 10 om vintern, ' 12 11 om sommarn torde vara den senaste tid, då allt bör vara tyst och eleverna gångna till hvila,
Enär eleverna i inån af sina krafter böra lägga hand vid alla husliga syslor, torde dagens arbeten, sedan sofrum- men vädrats, lämpligen kunna börjas med bäddande af den egna sängen och städning af det egna sofruinmet.
Till så- dana dagliga små pligter, som af eleverna turvis böra full- göras, räkna vi äfven damningen af de gemensamma rummen, matbordets dukande och afdukande, serveringens och upp- passningens bestridande, torkning af diskar, skänkens och linneskåpets iordninghållande, fönsterträdgårdens tillsyn, ord- nande af blomstervaser m. m. d., som till ett hems ordning och trefnad kan bidraga.
Aftnarna, då eleverna efter slutadt dagsarbete samlas kring husmodern i det upplysta, trefliga samlingsrummet, böra anordnas så att de utgöra den bästa vedeiqvickelse efter dagens mödor och i allo påminna om ett gladt, okonst ' ladt familjelif.
Med musik, samfäld läsning och lekar, eller, i det egna rummet, brefskrifning till hem och vänner, böra ele- verna då, efter eget val få sysselsätta sig.
Skolhemmets yttre anordning saknar ej häller sin be- tydelse; att rummen böra vara rymliga, ljusa och glada, bo- staden i allmänhet sund, varm och treflig, faller af sig själft.
För undvikande af kasernmässighet är önskligt ', att rummens möblering ej är alltför likformig - äfven i detta hänseende måste det enkla men trefliga privathemmet tjena till förebild.
I enlighet med hittills vunnen erfarenhet, torde arbets- året lämpligast böra indelas i 2: ne terminer; höstterminen från d.
15 augusti till d.
15 december, vårterminen från d.
15 januari till d.
15 juni.
Då påtagligt är, att fullständig undervisning i alla de föreskrifna läroämnena, i anseende till dels de olika årstidernas olika alster, äfvensom till nödvän- digheten af en tillräckligt lång lärotid, icke kan meddelas under kortare tid än ett helt arbetsår, må afgångsbetyg icke gifvas elev, förrän hon bevistat minst 2: ne terminer i skolan.
Ehuru vi visserligen för vår del tro, att det för elevens ut- bildning vore lyckligast, om denna lärotid kunde förlängas med ännu 1 A 2 terminer, inse vi alltförväl, att detta, åtmin- stone i närvarande tider, vore att ställa fordringarna alltför högt, och att derför afgångsbetyg icke bör nekas elev, som finner sig förhindrad att mera än ett arbetsår bevista skolan.
Antalet elever bör vara begränsadt; 15 till 18 torde vara det lämpligaste antalet.
Öfverskrides detta väsendt ' ligt är
fara för haiideii, att skolan förlorar deii så öiiskliga karak- tären af ett hem.
* - F * På frågan nlir undervisningen i den landtliga hiishållssko- lan bör taga sin början blir svaret i korthet: j u förr dess hällre efter slutad skolgång, hvilket svar så naturligt framgår af det (ofvan sagda, att vi tro oss icke vidare behöfva motivera det- samma.
Härmed är dock icke sagdt, att hushållsskolan bör stänga sina dörrar för kunskapssökande af högre ålder, hvilka känna sig besitta tillräckliga krafter och verklig håg att till- godogöra sig hennes undervisning.
Särskildt anse vi öiisk- ligt, att hvarje ung qvinna, som står i begrepp att ingå äktenskap, om möjligt icke underlåter att, bättre sent än al- drig, godtgöra det i den tidigare ungdomen försummade, och genom ett år i en hushållsskola söker bereda sig fijr sitt vig- tiga kall såsom blifvande husmoder.
Men vi tro blott, att det är en lycka för den unga flickan j u tidigare hon får taga itu med och lära sig älska det praktiska arbetet; lir ren sani- tär synpunkt torde det ock bäst behöfvas, och göra den stör- sta nyttan, så godt som omedelbart efter de sista ansträngande .studieåren.
* .fc * Till slut hänvisande till vårt, i det föregående gjorda medgifvande, att hushållsskolans behöflighet till en viss grad är ett fattigdomsbevis, vilja vi ej häller förneka öiiskvärd- heten af, att den en gång efter väl förrättadt värfmå blifva åtminstone mindre nödvändig än nu - fullständigt skall den dock sannolikt aldrig kunna undvaras.
Till ytterligare belysning af denna vår åsigt tillåta vi oss ändtligen här citera och ansluta oss till några ord af den store läkaren och vetenskapsmannen professor R. Virchow i Berlin, hvilka utgöra slutorden af ett af honom en gång hål- let föredrag öfver detta ämne.
” Lycklig den familj ”, säger han, nsom i sig själf förenar alla uppfostringens elementer och kan öfverfösa dem ifrån slägte till slägte!
Den familjen torde kunna undvara min tanke och må förkasta honom.
Men säkerligen är icke så fallet med flertalet af nu lefvande familj er.
Till deras bästa måste nya uppfostringsniedel sökas, om hela samhället skall blifva uppbygdt på en säker gruiid- val.
Måtte dessa mina ord med sin lilla skärf bidraga dertill! ”
108 Hvarjehanda i qvinnofrågan.
Srenska ukndentien har uppfört j k u V. Henedictsoit (sign. Ernst Ahlgren) 5 förslaget till uiadei-stöd åt vittra författare, nied ett be- lopp af 500 kr., med särskild hänsyn till framställningens och den sed- liga uppfattningens fört,jänster i hennes ' Fru Marianne ', samt berättel- serna ' Kamrater ' och " Herr Tobiasson " (först utgifven i Dagny).
Kongl.
Maj: t har.
bifallit förslaget.
ilfålarirzna ?e fru Bildeyard l ' horell har valts till niedleiii af juryn för den svenska afdelningen af konstutställningen i Kjöbenhavn.
Det torde vara första gången en qvinlig konstnär erhållit ett dylikt upp- drag inom den nordiska konstnärsverlden.
Qriiznoi- i kungl.
telegra,fverkets tjänst.
Antalet ordinarie tjän- stemän vid telegrafverkets stationer är 397, af hvilka 193 äro qvinnor, P å extra ordinarie stat tjänstgöra 205 qvinliga telegrafister.
Till deltagande i den detta år vid telegrafverket öppnade nya 1ä- rokursen för qvinliga tclegrn felevel.
hafva trettiotvå elever anmält sig.
Qöinnn belörtad föl- odlingsJEi ' t.
Norra Kalmar läns hushåll- ningssällskap har offentligen tilldelat pigan €Iilmn Kristina S o j a Jo- hansdottei- sällskapets belöning för odlingsflit.
Till&amp;ntnad interpellation.
Ledamoten af riksdagens andra kam- mare €ir P. Waldenström begärde d.
14 sistlidne mars kammarens tillå- telse att.
få framställa följande interpellation till Kongl.
Maj: t.
" Ar det K.
M: ts regering bekant att, i strid med svensk lag, i Stockholm och andra studer en af polismyndigheten reglementerad pro- stitution existerar, och är regeringen sinnad att företaga niigra åtgär- der för att skydda lagens helgd. "
Interpellationen, hvilken bordlagts, förekom åter d.
17 och afslog kammaren då hr Waldenströms begäran med 66 röster mot 35.
Det torde vara första gången, soni denna sedlighetsfråga blifvit inom något lands representation utan påtryckning utifrån, frivilligt af ett folkom- bud upptagen.
I€zc.shc " llsskoln.
Ett antal personer inom Norrköpings samhälle, hvilka varmt intressera sig för qvinnans praktiska utbildning, ämna der anordna en hushållsskola för unga flickor.
Prospekt för skolan med- följer detta häfte.
Företaget, soni ej afser någon vinst utan endast att få en sådan nyttig undervisningsanstalt till stånd, är dock beroende på att ett tillräckligt antal elever anmäla sig.
Lagni.izgsbyrde? *.
Till följd af en notis från Amerika, intageii f Dagnys januarihäfte, om s. k. lagningsbyråer, har tanken på dylika by- råers inrättande här i hufvudstaden ej allenast blifvit väckt utan redan kommit till utförande, i det fröken A. Th. Lind, Olofsgatan 13, nära Adolf Fredriks kyrka, fått en sådan till stånd, tillsvidare i förening nied en sybehörshandel.
Man får der inlemna allahanda slags kläder till lagning.
Det är troligt att inom kort dylika byråer komnia att uppstå äfven inom andra delar af staden.
Pensionsinrättning f ö r burvtntorskor.
Hr Falk har uti en till denna riksdag afgifven motion föreslagit, att riksdagen skulle ingå
till Kongl.
Maj: t med en framställning rörande utarbetande af förslag till en allmän pensionsinrättning för barnmorskor med bidrag af stats- medel.
Första kammarens andra tillfälliga utskott, som hehandlat nio- tionen, har nu tillstyrkt densamma.
Slöjdimdervisning fö?
* Jlickor.
H.
K.
H. Kronprinsessans slöjd- skola för flickor vid Tullgarn, kommer att utvidgas och lär en rymli- gare lokal för skolan rned det snaraste skola uppföras.
I fröken Mathilda Halls elementarskola för flickor i Göteborg, be- stående af 200 elever, undervisas nu sedan öfver ett år äfven i slöjd, och bestrides undervisningen af tvänne från slöjdseminariet å Nääs ut- examinerade lärarinnor.
Vulgörnnde f ?.untimmers-sdllska2~et.
Till 60 fattiga fruntimmer utdelades vid januari-sammanträdet, enligt hrr kyrkoherdars förslag, 1,800 kronor.
Till Diakonissanstaltens flickskola anslogos 250 kr.
och till lilla praktiska hushållsskolan vid Sundbyberg likaledes 250 kr.
Sällskapet f ö r arbetsjlitens befrämjande, hvilket sällskaps verk- samhet går ut på att af behöfvande fruntimmer uppköpa arbeten, hvilka sedan säljas i " Bikupans " försäljningslokal, har haft sitt arssamman- träde hos H.
K.
H.
Kronprinsessan.
Oinsättningssiinimari i Bikupan, hvilken sedan början af förlidet år varit förenad med sällskapet, har under nämda år uppgått till 21,713 kr.
26 öre, ett under nuvarande onis t ändig h e ter ganska t il1 fredss t älland e resul t at.
Srnåskolevännen, en tidning utgifven af Maria Nyströni, utkom- mande med ett nummer hvarannan onsdag, innehåller ledande upp- satser i frågor, soin beröra småskolan och dess lärarepersonal, medde- lar de vigtigaste nyheterna från skolverlden, lemnar råd och anvisnin- gar rörande undervisning och uppfostran samt innehåller fullständig för- teckning öfver lediga platser rn.
ni.
Priset är 1 kr.
50 öre för helår.
Flickskolekomitha.
Den af K.
M: t nedsatta korriiten för under- sökning af undervisningen i de högre flickskolorna har nu mera så af- slutat sina arbeten, att tryckning af komitens betänkande kan börja.
Betänkandet skall tryckas i en upplaga af 3000 exemplar.
Xtipendier för quinnoi .. Till ett ledigt stipendium å 300 kr.
från fru Wilhelmina Hiertas stipendiefond, afsedt att tilldelas obe- medlade qvinnor, som egna sig At tandläkareyrket, har ingen sökande anmält sig.
Till Kjellbergska jlickskolan i Göteborg har en oiiämd gifvare öfverleninat 30,000 kr.
Till rektor vid folkskollärarinneseminariet i Stockholm hafva lärarinnorna Ida Broman och Ingeborg Rydberg öfverlernnat 700 kr.
till grundfond för ett stipendium, som under namn " Lärarinnestipen- diet " skall förvaltas af läroanstaltens lärare och lärarinnor.
När fon- den vuxit till ett visst föreskrifvet belopp, skall räntan årligen utdelas till ordentliga behöfvande elever.
Medlen hafva samlats, dels af forna elever vid seminariet, dels af andra för saken intresserade personer.
Norge.
Fri undervisning för quinnor.
På hösten 1885 stiftades Kristiania en " Forening til fri undervisning for kvinder (*, som har till
110 ändamål att skaffa obemedlade qvinnor tillfAle till utbildning i vanliga skolämnen, och omfattades denna sak med stort intresse.
Vintern 1886 - 1887 undervisades 90 elever.
Undervisningen bestrides uteslu- tande af lärarinnor och ämnena äro de vanliga skolämnena jämte språk.- Tidskriften " Nylznde " uppmanar alla qvinnor, som dertill ega kunska- per och tid, att anmäla sig som lärarinnor och tillägger, att det här e,i blott är meddelandet af kunskaper, som har sin stora betydelse, utan afven den bekantskap, som på detta sätt knytes mellan personer, hvilka förhållanden och fördomar annars åtskilja.
Ett förslag till o ~ d n a n d e a f den högre lh ' i,a ?.iiLnebild ?aingen skall i stortinget inom kort diskuteras.
Förslaget, som utgått från rege- ringen, föregås af en synnerligen innehållsrik motivering.
Det afser för öfrigt endast att ett litet anslag ni5 beviljas till friplatser vid Nisseiis Pigeskole i Kristiania, hvars ' ' guvernantklas~e~ skulle i någon mån ut- vidgas för att kunna meddela en mera omfattande liirarinnebildning.
Danmark.
En petition, undertecknad af ett stort antal qvinnor, har inlemnats till riksdagen, i syfte att bereda tilltriide för qvinnor till landets konstakademi.
Qrinnornas sedlighetsadress, som utgått friin 400 inbjudare och funnit tillslutning af 114,148 qvinnor öfver 25 år, har nu inlemnats i riksdagens båda ting.
Island.
&amp; rinnors ~ i i t t att studera.
En kungörelse angående qvinnors rätt till deltagande i undervisningen vid seminarium för prester och afläggande af exaniensprof i religion, bestämmer, att qvinnor kunna del- taga i undervisningen i sanitliga ämnen med undantag af predikokonst, läran om prestenibetets styrande och kyrkorätt.
Denna kungörelse ansluter sig till den isliindska lag af 1886, som gaf qvinnor rätt att aflägga studentexamen vid den " Lerde Skole " i Reyk,javik, samt rätt att deltasa i undervisningen vid prestseminarium och vid läkareskolan i Reykjavik.
Med afseende på undervisning och examina i medicin blefvo de likstälda med munnen, inen de fingo e j riitt att bekläda embeten eller bestiga predikstolen, ej häller erhHlla de del af några stipendier för studerande.
En isländska, en ung bonddotter vid namn Brie1 Bjarnhejdins- datter, har hållit ett offentligt föredrag i Reykjavik om qvinnans utbild- iiing och rättigheter.
Det är första gången något dylikt inträffat på Island.
Finland.
iMotioize?
* i lnndtdagen till f ö r m å n &amp; f ö r qi-inno? ..
- En af representanterna för Helsingfors har inom borgerskapet väckt den motion, " att qvinna vid tjuguett års ålder måtte ega att sitt gods förc- stå ctc. '
och är denna motion afsedd att framflytta ogift qvinnas myn- dighetsålder till den svenska ståndpunkten.
Dessutom har väckts motion om rätt för qvinlig studerande, hvil- ken aflagt vederbörliga kunskapsprof, att utan särskildt tillstand vinna inträde vid universitetet med de rättigheter och åligganden som tillkomma manlig studerande.
111 Finsk qcinnqförenitzg representerades af fröken X. Gripenberg vid den internationella cpinnokongress, hvilken egde rum i Washington den 25 mars innevarande år.
Samma förening har väckt förslag om åstadkonimandet af soni- markolonier för arbetande qvinnor och nedsatt en koinit6 för att ut- reda frågan.
Ryssland.
Den qt-inliga läkaren, fröken L o z i m k i, hvil ken, enligt Petersburgtidningen " NovostiY, nyligen aflagt medicine doktors-examen vid ett af de schweiziska universiteten, kommer att i Konstantino- pel öppna ett sjukhus för qvinnor.
Emedan det, är muhammedan- skorna förbjudet att vid sjukdomsfall låta behandla sig af niän, hafva i Turkiet flera qvinliga liikare en mycket stor praktik.
Tyskland.
Xömmerskor.
Tyska riksdagen har låtit anställa en undersökning af sömmerskelönerna i Tyskland och har denna under- sökning bragt förskräckliga missförhållanden i dagen.
Bland de sömmerskor, som icke hafva familj, utan måste helt ocli hållet lifnära sig sjnlfva, råder det största elände.
De förtjäna på 12 timmars helsoförstörande arbete icke nog för att betala det knappaste lifsuppehälle och den anspråkslösaste bostad.
En skicklig sömmerska förtjänar 7: 20 A 8 kr.
i veckan, en mindre van endast 3: 60 k 4: 50 i veckan, och säsongen, da de hafva fullt upp med arbete, räcker blott fem månader.
De formligen mdste hemfalla till prostitutionen för att kunna lefva.
England.
Qrinnor medlemmur af lärda saqnfund.
Tre stora vetenskapliga samfund i London, det geografiska, det Linneska och det geologiska, ha nu beslutat upptaga yvinnor som niedlemniar.
Qvinnans röstriitt i England.
I underhuset har lord Dimsdale väckt förslag om att bevilja de engelska qvinnorna rösträtt.
En 61Lc " ~rnantföreniiag.
Från London skrifves, att tyska guver- nantföreningen i England, soni för 11 år sedan stiftades af fröken Adel- inann, ständigt går framåt.
Sedan sin stiftelse har föreningen försett 1,486 engelska familjer, skolor ocli seminarier med dugliga tyska gu- vernanter.
Med föreningen är förbundet ett guvernanthem samt en sjuk- och lånefond.
Föreningen räknar nu 700 medlemmar.
- Eit engelsku, som gjort sig mycket, f ö r ~ e n t orn Sverige, X r s X a r p Howitt, har enligt engelska tidningar aflidit i Rom den 30 januari.
Hon var född 1799 och dotter till en välmående yväkare Bot- ham.
Sedan hon 1823 ingått äktenskap med William Howitt egnade hon sig, ofta i förening med sin man, åt litterära sysselsättningar .., Märklig för oss är hon genotn sina talrika öfversättningar från svenska språket: hon gjorde Fredrika Bremer känd i England, heter det i bio- grafierna.
Ett arbete: " The literature and romance of Northern Eu- rope " har henne och mannen gemensamt till författare.
En hennes dot- ter liar utförligt skildrat ett års vistelse i Sverige Iios Fredrika Bremer.
112 Stadsfullmäktigvalen.
I enlighet med hvad föregående år egt rum, och efter tillkänna- gifvande i flere tidningar, har för de nu afslutade stadsfullmäktigvalen inom hufvudstaden erforderliga upplysningar leninats 5 byrån åt Stock- ’ holms röstberättigade yvinnor.
Dessa upplysningar omfattade dels röst - rätten öfverhufvud och röstantal, dels hvad vid valen var att iakttaga, såsom tid och ställe för de samma, vallistors uppgörande, fullmakts utfärdande m. rn.
Från Stockholms kommunalförening och öfriga håll hade till byrån insändts exemplar af de olika listorna, hvilka ock der- städes funnos att tillgå.
Efterfriigan på byrån var i år mindre, möjli- gen beroende derpå att, dels qvinnorna nu själfva veta hvad de hafva att iakttaga och icke behöfva särskilda råd, dels antalet röstegande icke obetydligt minskats, från närmare 5,000 till 3,525, enligt uppgift i Af- tonbladet, måhända en följd af den ekonomiska ställningen i allmänhet.
Inom samtliga valkretsar vor0 röstsiffrorna i sin helhet lägre än förra året; så t. ex. i andra valkretsen (Klara), hvarest de visa en minskning af cirka Is.
Större splittringar och meningsskiljaktigheter gjorde sig blott undantagsvis gällande.
’ Björnstjerne Björnson.
I det ögonblick detta häfte var fsrdigt att läggas under pressen, tillkännagafs att Björnstjerne Björnson, på inbjudning af Federationen, skulle i Stockholm hålla sin föreläsning om engifte och månggifte.
Så skedde ock den 6: te april.
Inimanuelskyrkan, som upplåtits för ändamå- let, fyldes af mer än tusen allvarliga, djupt intresserade åhörare, och pii slaget kl. 7 trädde Björnson upp på talarestolen.
Aldrig hade dittills nigon föreläsare varit så uppburen af Stock- holms publik som Björnson, och likväl hade han i sina mest lysande ögonblick kanske aldrig så fängslat, så djupt gripit sina åhörare ellen hos dem lemnat så outplånliga intryck som nu.
Innehållet får som bekant ej refereras, emedan föredraget skall utgifvas i bokform.
Amnet var sedlighetsfrågan.
Han tog den i liela dess vidd, hela dess djupa betydelse.
Han visade huru det förslappade sedlighetskrafvet ingriper i hemmen, i skolan, i äktenskapet, i samhäl- let, i hela lifvet, individens så väl som folkens.
Han skildrade dess olycksbringande inflytande pA karaktärsbildningen, han vederlade påstå- endet om naturens obetvinglighet, han ‘ visade slutligen hur sedlighets- frågan är i eminent grad en qvinnofråga och huru uppfostran är dess häfkraft.
Och alla dessa ömtåliga ämnen framstälde talaren med så mycken hänsyn, en så ren-grannlagenhet, att den mest finkänslige kunde höra det utan att rodna.
Många vor0 också de mödrar, som tagit sina unga söner och döttrar med sig, och mer än ett trolofvadt par satt der, lyssnande i djupt allvar till den väldige talarens framställning.
Vill man i få ord Sammanfatta den behällning man hemförde från det gripande föredraget, kunde man säga att det var tron på möjligheten af en sedlig reform, samt ansi * met för att denna reform måtte bringas till s t h d.
Esselde.
Till redaktionen insänd periodisk literatur: De svenska landsmålen 32: dra h., B; Nordisk tidskrift, 11.
2; Ny svensk tidskrift, h.
3; Pedago isk tidskrift, h.
2; Tid- skrift för kristlig tro och bildning, 1; Framåt, h.
7; Eira nr 6; Helsovännen, n r 6; Jordemodern, nr 3; Sedlighetsvän- nen, nr 4; Verdandi, h.
1; Läsning för hemmet, h.
1; Läs- ning för folket, h.
1; Tidskrift för folkundervisningen, h.
1; Svensk läraretidning, nr 14; Småskolevänneii, Qnr 7; Slöj dun- dervisningsbladet, nr 3; Hemvännen, nr 6; Aret om, nr 7; Sveriges ungdom, n r 3; Svensk musiktidning, nr 6; Idun, nr 14; Norden, nr 13; Tidning för trädgårdsodlare, nr 4; Finsk tidskrift, h.
3; Nylande, h.
6; Kvinden og Samfundet, h.
3; Tilskueren, h.
3; Deutsche Hausfrauenzeitung, nr 14; Neiie Bahnen, nr 6; Illustrirte Frauenzeitung, nr 1; Frauenberuf, h.
2; Die Lehrerin, nr 8; English Woman ' s review, nr 3; The woman ' s journal, nr 11; Women ' s suffiage journal, nr 4; La citoyenne, nr 1. h.
Till redaktionen insända böcker: Excelsior, Kalender 1888.
Red.
af Finsk qvinnoförening.
- Lappiske eventyr og folkesagn af J. Qvigstnd og G ... Sa.lzd- berg.
- George Eliot, Silas Marner, Väfvaren i Raveloc.
Ofvers.
f ' rån Engelskan.
II.
- Sommarferier och Skolarbete af S.
- Kan kvindesagen og sadeligheclssagen skilles ad?
af A., Y.
- Borg, F.
Y '., De tre äro ett: Kommunism, Socialism, Socialde- mokratien.
Ett bidrag till de kroppsarbetande klassernas hi- storia.
- Winterhjelm, Kristian, Grevinde Sissi.
Lmaholtx, C., Bland menniskoätare.
II, III. '
Å förbundets byrå hafva under februari månad anmält sig: Arbetsgifvare: för erhållande af lärarinnor 6, lektioner 11, biträde med kontors- och skrifgöromål 4, värdinna 1, s: a 21.
Arbetssökande; lärarinnor 18, lektionsgifvare 14, kontori- ster och skrifbiträden 4, värdinnor och biträden i hem 8, s: a 44.
Under mars månad hafva anmält sig: Arbetsgif vare: för erhållande af lärarinnor 9, lektioner 4, öfversättning 1, biträde med kontors- och skrifgöromål 5, bi- träde i hem l, s: a 20.
Arbetssökande: lärarinnor 20, lektionsgifvare 7, kontorister 6, värdinnor och biträden i hem 4, s: a 37.
Anmälan.
@ e n stora och glädjande f r a m g å n g Dagny rönt under första åren af s i n tillraro m a n a r att låta henne f o r t g å i samma rikt- ning och @ er samma program.
Dagny skall siiledes ä f v e n under 1888 rerka för F r e d r Lka-Bremer-Förbtmdets ändazmål, en sund och lugn utveckling af arbetet på qvinnans höjande, och viil hola dägyemte söka afvärja eller varna för de missriktningar, som hota att föra qvinnofrågan på villospår.
Dagny viil af cen meddela literära uppsatser, kortare berättelser m. m. Dagny utiiommer med i ii 2 tryckark .för hvarje månad och skall tills vidare utgi-fuas under ledning a f S. L-d Adlersparre, hi- trädd af e n redaktionskomitt !.
För följande huften hafca zitlofrats: Minnesteckning öfver Agnes Hamilton f. Geijer och utdrag ur hennes bref a f E r n s t B e c k m a n, Qvinnouppfostran och nervositet a f Se- v e d R i b b i n g, Literär kritik a f prof. L i d f o r s s, Qvinnoupp- fostran och hemlif i Frankrike under feodaltiden m. m. Vi- dare h a r Dagny att cänta bidrag af E r n s t A h l g r e n, E l l e n F r i e s, U f f e, N i l s E r d m a n n m.
3.
P r i s e t f ö r h e l å r g å n g blir f o r t f a r a n d e: F ö r m e d l e m m a r a f f ö r b u n d e t.
.
k r.
2,50 F ö r i c k e m e d l e m m a r.
.
.
.
.
.
,, 4,OO F ö r b u n d s m e d l e m m a r prenumerera å Fredrika-Bremer-För- bundets byrit, I S Lilla Vattugatan, personligen eller medelst postan-.
risning.
I c k e f ö1.b.1~ndsmedlenznan ?.
kunna penurnerera d e l s vid alla postanstalter i riket, d e l s pit förbundsbyrån, d e l s (if ren hos h r r bokhandlare.
D å priset sålunda u r satt så ytterst Iågt i syfte att göra Dagny tillgdnqlig i så mycket vidare kretsar, p å r ä k n a r hon, att hennes vün- ner matte k r a.ft i g t verka för hennes ytterligare spridning.
Den, som till byrån insänder antingen 24 k r.
i prenumerationsmedel eller bevis att enahanda belopp erlagts rid postanstalt, som p e n.
it 6 ex. a f D a g n y, e&amp;c " rller $ j d [f 6 k r.
Norrköpiug 1888.
Bl.
W. Wailberp &amp; Comp.
Bokt,ryckeri.
