# ID: svediakorp-per49
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1887
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,222
# sentences: 670
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Om, qvinnans tillträde till ' förvärf Af Marcus Rubin, Chef för Köpenhamns Statistiska kontor.
.
.
j Med författarens tillstånd för Dagny öfversatt af A.
R. '
är folket i gamla tider, i det romerska kejsardömets dagar, skulle till .fredstallas, då måste det hafya ~palzem et circentps~, det ville hafva nog att äta och förströelse dessutom .. Som en lycklig och betecknande motsats till det gamla ropet om bröd och spel framträder .det moderna fältropet om wdtten till gr bete^.
Det innehåller ingen fordran på smulor från .de rikes bord, ingen fordran på lön utan arbete, p3 andel i andras egodelar.
Det innehaller blott fordran på ett: .ratt till arbete f ö r att genom sjelfva arbetet kunna förtjena det ' nöd- vändiga lifsuppehället.
Men låt det också vara sant, att det gifves tider och för- hållanden, då det icke fins tillräckligt mycket arbete att satta den existerande befolkningen i händerna och der fordringen på ratt till arbete derför blir akut och, som furst Bismarck för några år sedan antydde, icke lätt för staten att afvisa trots de tnanga praktiska svårigheter, som uppfyllandet deraf nödvändigt Denna förträffliga uppsats, hvilken vi haft den stora fördelen att af sakkunnig hand få på svenska atergifven, meddelas har såsom det basta svar, som kan gifvas p % de många inkast och förfragningar, hvilka framstälts med hänsyn till den uppfattning af ämnet, som gjort sig gällande i Dagny.
Vi hade önskat att kunna i bredd med de här förekommande sifferuppgifterna rörande arbeterskor och arbets- löner i Köpenhamn meddela motsvarande siffror för Stockholm.
Men detta har omöjliggjorts i följd af det ofullständiga skick, hvari denna gren af hufvudstadens industri-statistik ännu befinner sig.
Vid jam- förelse ser man dock, att arbets- och löneförhållanden inom många .områden äro i de båda staderna nara lika, och kan deraf sluta, att den danske förfins uppgifter i allmänhet kunna antagas approximatift galla afven för våra svenska qvinnors arbetsförhållanden.
De ur vetenskaplig synpunkt dragna slutsatserna hafva naturligtvis i ena som i andra fallet samma varde.
.
Red: n.
måste medföra, - s i ar det dock mera allmänt, att det a r lönen för arbetet an bristen på arbete, som bildar hiifvud- föremålet för befolkningens klagan och nödrop i vår tid.
Fordringen på tillräckligt arbete glider öfver i fordringen p2 tillräckligt väl ~ f l ö n d arbete och leder derigenom in p s den ekonomiska utvecklingens missförhållanden i allmänhet, Men tager man ' faltropet aratten till arbete&gt; i dess ur- sprungliga betydelse, så ar det val vardt att ihågkomma, att det innehåller ett erkännande af arbetets nödvändighet och af arbetsamhetens fördelar, som länder vårt tidehvarf mer an andra tider till heder.
Det ar då också wattp7t till arbete;:, som är och som bör vara det grundläggande fältropet för det qvinliga emancipations- strafvandet i vår tid.
Fältropet har här uppstatt, icke i de bredare lagren, men i de battre lottades, vanligen icke af nöd, men af känsla för egen värdighet.
Man kom till det erkännandet, att, till och med om man kunde lefva och lefde af andras, af männens arbete, s % var det battre att sjelf förskaffa sig det nödvändiga lifsuppehället an att f2 rbröd och spel, tilldelade som gåfva.
För qvinnorna ställer sig emellertid fordringen p i arbete annorlunda an för mannen.
Ty medan mannen saga: &gt;skaffa oss arbete, ty vi vilja lefva:), så säga qvinnorna:)) utestang oss icke från arbete, ty vi vilja uträtta niigot.:.
Man inser lätt, att denna senare fordran miste hafva utgatt frin klassen af qvinnor, som k u m a lefva utan att efter sin egen uppfattning gifva till- räckligt mycket arbete i utbyte.
Det ar ocksa från dessa klasser fordran har utgått p i deltagande i det andligt svåraste arbetet; det ar de, som hafva fordrat och fått genomfördt qvinnans deltagande i universitetslifve~ hennes tillträde till lakare- och sakförareverksamhet och andra liknande sysslor.
Denna, den battre lottade klassens fordran p5 deltagande i arbete skulle hafva ett jemförelsevis ringare intresse, om den ej innebure mera an den i hvarje gifvet ögonblick lyder pk Det kan visserligen haha sin betydelse bade för vederbörande qvinnor och för samhället, om qvinnor blifva läkare, advokater o. s. v., men i och för sig kommer qvinnans tillträdc till dessa förvärf icke att utöfva något markbart inflytande hvarken p2 det ekonomiska eller sociala lifvet.
Det ar konseqvensen af qvinnornas forna utestängande från förvarf och deras nu börjande inträde i desamma, som har sin stora sociala betydelse; det ar
.
den förutsättning, som har legat till grund för fordringenopå lika ratt .till dessa förvarf, som har vidtgående och genom- brytande följder.
Ty förutsättningen ar den, ntt qvinnoma kafva samma vätt till a l t arbete som mannen.
Man går ut i f r h att inga naturliga grunder finnas att utestanga qvinnor frin hvilket som helst arbete, som d e kunna sköta, och att, nar man aflagsiiat de hinder man.
nu har lagt qvinnorna i vägen, det skall visa sig, att de kunna sköta oandligt många fler arbeten an man hittills har funnit naturligt.
Man går derifrån vidare och förklarar det för onaturligt att utestanga qvinnan fr511 att arbeta så långt och så vidsträckt, som hennes krafter racka till; man fordrar lagligt lika tillträde för qvinnor och man till.
alla förvarf och man fordrar motsvarande utveckling och utbildning för qvinnorna som för mannen, så att det icke för dessa skall skapas ett konstladt företräde, som de till pä köpet sedan förvexla med ett naturligt.
.
Härigenom får spörsmålet om qvinnans tillträde till förvarf en afgörande betydelse för alla sam halls klasser^ Det får det socialt genom att ställa qvinnan på samma samhallstrappsteg som mannen.
och genom att göra henne lika myndig som mannen - det egendomliga i utvecklingen hitintills kan kortast uttryckas så, att man ansett henne för minderzrig.
icke jemn- hög med mannen, något som nättopp ypperligt låter förena sig både med all visad brutalitet och all visad ömhet emot henne -; det får det ekonomiskt, emedan qvinnans tillträde till alla förvarf hon kan sköta kommer att i vasendtlig mån förrycka alla bestående ekonomiska förhållanden, bade till- verknings- och förbrukningsförhållanden.
.Fordringen på ratt till alla förvarf betyder då för den stora mängd qvinnor, soni redan nu ar förvarfsdrifvande och som tillhör de bredare samhällslagren, en fördelning på långt flera förvarf an de nu tillhöra.
Man måste nämligen komma ihåg, att likasom det blott ar de ekonomiskt allra gynsammast stalda qvinnor för- unnadt att hangifva sig till sysslolöshet eller tomma och onyttiga sysslor - och heller icke alla man äro ju arbetsamma eller hafva iiagon fruktbärande verksamhet -, så tilltager nödvandig- heten för qvinnorna att arbeta, allt eftersom de ekonomiska vilko- ren blifva mindre och mindre gynsamma.
I de breda samhallslag- ren hafva qvinnorna i alla tider måst taga dugtigt uti - stundom och på sina stalien ännu dugtigare an mannen -, och spörs- målets stora bärvidd beror derför, som redan ar antydt, icke
blott på att förskaffa de qvinnor: som hittills i allt för ringa grad liafva kunnat använda sin arbetskraft och sin arbetslust.
ett vidsträcktare falt för deras verksamhet, utan afven och isynnerhet på att förskaffa hela den verkligen arbetande klassen af qvinnor en sådan utbildning i och dermed ett sådant till- träde till nutidens många olikartade förvarf, att de icke i sluten trupp kasta sig in p i de enskilda förvarf, som nu sta dem öppna och hvarest de, till och med med den lägsta vanliga arbetslön som måttstock, erhalla en alldeles ojemförligt ringa lön för sitt arbete.
II.
Till belysning af de faktiska förhallandena nu för tiden med hänsyn till det qvinliga arbetet kunna vi taga nagra siffror från folkräkningen i Köpenhamn 1880.
Dessa siffror skola icke gifva någon måttstock för förhållandena i hela landet - tvartoni.
det fins stora och mycket väsentliga olikheter -, men det ar heller icke meningen att i den föreliggande framställningen lemna det qvinliga arbetets statistik; siffrorna skola blott gifva oss några stödjepunkter för att förstå hvad det är, som den samhallsrörelse, som ar förbunden med fordringen om qvinnans ytterligare tillträde till förvarf, egentligen innebär.
De följande siffrorna kunna också i och för sig blott gifva en ungefärlig bild.
Har man i allmänhet p4 förvarfsstatistikens område endast kunnat lernna högst ungefarliga resultat - af många olika anledningar, som vi har icke skola fördjupa oss uti, - så gäller detta i synnerhet statistiken om de qvinliga forvarfven.
Icke blott ar det har bristande insigt i meningen med de kringsanda listorna, som gör upplysningarne opålitliga; många qvinnor äro radda och skämmas för att meddela.
att de äro sömmerskor, butiksbiträden o. d.
Dertill kommer, att många qvinnor blott hafva sömnad m. m. som biförvarf i hemmet, och de anse det derför för öfverflödigt att meddela detta på listorna, så att man i det stora hela endast med mycken varsamhet kan begagna statistikens resultat hvad de qvinliga förvarfven beträffar.
För det afsedda andam %let kunna dock de följande siffrorna vara tillräckligt vägledande, nar man blott ihågkommer, att de för hvarje särskild grupp, och spccielt för gruppen sömmerskor, blott äro minimi-tal.
Det fans i Köpenhamn d.
I febr.
1880 inalles 125,998 individer af qvinkön (nu, 1886, l: ', mera).
För två tredje-
delar af detta antal upplystes det, att d e - försörjdes af andra (fäder, makar o. s. v.), för den tredje tredjedelen = 41,281, att d e försörjde sig sjelfva (eller försörjdes af allmänna medel).
Fördelningen a f dessa 41,281 var i stora d r a g - följande: lärarinnor.
barnmorskor, sjuksköterskor, andra fast anstalda på underordnade platser, studerande, nuniior, o. dyl. pensionister, hjon å milda stiftelser, kapitalister.
damsömmerskor (med syatelier.).
egare af tvättinrättning.
hiirfrisörskor (med atelier).
andra innehafvare af handtverks- och industriaffärer.
småkrämare.
restauratriser o. dyl. modehandlerskor.
andra innehafvare af handelsaffärer.
sömmerskor.
tvätterskor, strykerskor m. m. tobaksrullerskor o. dyl. andra fabriksarbeterskor och biträden i handtverk och industri.
butikbitriiden o. dyl. i handelsaffarer.
tjensteflickor.
.daglejersker&gt; l, portvakter, lediga tjenarinnor, kokerskor o. dyl. med obestamdt eller icke arigifvet förvärf. '
personer i fattigstiftelser, straflanstalter m. m.
E n blick på denna lista skall snart visa, att d e qvinnor, som försörja sig sjelfva, icke hafva mycket omvexlande förvärf.
Bortser man från gruppen fattiga m. m. och från gruppen pensionister och kapitalister - hvilka grupper ju icke ingå i d e förvärfsdrifvandes antal, - iterstår det omkring 35,000.
Af ' dessa hafva åter 3,000 obestämdt och oangifvet förvarf, d. v. s.
äro till största delen, antingen qvinnor, som lefva af någon förmögenhet och något biförvarf, men icke hafva angifvit detta, eller ' qvinnor, som lefva af tillfälligt arbete, likaledes utan att hafva anfört detta.
De bilda så tillvida öfvergingen till d e 3,000 ~daglejerskernes ' m.
fl., och vi stå dermed vid siffran 29,000.
Af dessa äro d e 14,000 - eller öfver en tredjedel af hela antalet t- tjensteflickor; d e 8,000 - eller inemot en femtedel af hela antalet -- sömmerskor; 1,ooo lärarinnor, I ?OOO C ' ttrycket torde beteckna qvinliga arbetare med mera iillfallig aosliillning.
0.a.
barnmorskor, sjuksköterskor m. m. och de återstående 5,000 fördelade dels som affarsinnehafvare, dels och i synnerhet som biträden i samtliga handels-, handtverks- och industrigrenar (d. v. s. väsentligast i de lättaste och enklaste af dessa, jfr.
tabellen).
Sålunda äro qvinnorna med enskilda undantag för- delade på få förvarf, till hvilka det hör ringa utbildning och som de uppfylla i stora skaror.
Man kan då redan af den orsaken icke förundra sig öfver att den lön, som qvinnorna mottaga för sin verksamhet, icke ar hög.
För offentligt anstalda qvinnor.
folkskollärarinnor o. d. har dock lönen, som bekant.
under de senaste aren stigit icke obetydligt, om den an, i synnerhet i maximisatscrna, ar mark- bart lägre an för motsvarande verksamhet, utöfvad af män, bl.
a. emedan qvinnorna förskaffa sig ett billigare lifsuppehalle an männen (jfr.
längre ned betydelsen af detta moment).
Redan de privata lärarinnorna aflönas ju emellertid till större delen mycket dåligt, och gå vi fran dessa särskildta fön-arf till d c allmänna, der utbildningen är jemförelseris ringa, s i träffa \ - i lönesatser, som icke synas tillräckliga ens till det tarfligaste lifsuppehalle.
Beträffande de qvinnor, som sysselsätta sig med industriela förvärf, finna vi upplysningar om lönen i Köpenhamns industri- statistik för 1882.
Det framgår af densamma.
att genomsnitts- lönen var: Sålunda är genomsnittsdaglönen för qvinnor I krona mindre an för barbejdsmaend~ och under halfva gesällernas.
1.ikalcdes ar ackordförtjensten per vecka för qvinnor under halfva ge- sällernas.
Genomsnittet af maximisatserna för den qvinliga daglönen ar I kr.
79 öre: af minimisatserna I kr.
i6 öre; och raknar man årets arbetsdagar till p, far man salunda i genom- snitt en maximi-, minimi- och medelJrsinkomst af resp. 537; 348 och 41 I kr.
Man inser, a t t ' e n årsinkomst af 400 kr.
icke är mycket för e n qvinna, som helt och hållet skall lefva af detta belopp.
O c h medelbeloppet når ju t. o. m. endast denna höjd, för .såvidt arbetet är oafbrutet under hvar och en af veckans sex dagar, och liksom detta ganska ofta icke ar tillfallet, sa 11 % ju .också endast en del af de qvinliga arbeterskorna detta belopp; .en ringa del når öfver det upp emot maxi.mibeloppet, en större del, sarskildt af sömmerskorna; får under det nöja sig med en .iirsinkomst af knappast 350 kr.
Likasom det ö f v a det anförda genomsnittet af niaximisatserna finnes lönesatser, som närma sig nlännens, så finnes det under genomsnittet af minimisatserna lönesatser, som t. o. m. med arbete hela året igenom blott ' kunna .bringa irsinkotnsten upp till 200 kr.
Det ar klart.
att på detta belopp kan ingen vuxen qvinna lefva, och för att - icke svälta kommer hon antagligen, om hon intet stöd har, att skaffa sig biförvarf, hvar hon kan finna dem.
Beräknar Inan årsiiikomsten pi3 grundvalen af ofvan anförda ' lönesatser, men med 365 arbetsdagar, far m a n en maximi-, ininimi- okh medelårsinkomst af resp. 653, 423 och 500 kronor.
För vanliga arbeterskor kan man, som sagdt, väl knappast $rakna arbete för hvar och en af veckans sex söckendagar hela året igenom, an mindre för samtliga j65 dagarne.
En: sådan arbetstid har emellertid hvarje tjelaare, som icke ar ledig någon del af året.
Lönesatserna för de qvinliga tjenarne mot- svara ocks5 någorluiida de nyssnäiiinda beloppen.
Raknar man., allt jämt med Köpenliariin~ ensamt för ögonen och bortsedt frän - undantagen både nedat och uppåt, minimi-lönen per månad för e n tjensteflicka till 8 kr.
och maximilönen - t. ex. för kokerskor i s. k. herrskapshus .- till 16 kr., gifver detta omltring IOO och - 200 kr.
i årlig lön för hvar och en af de resp. parterna.
Lagges härtill för de bäst aflönade tjenarne de drickspengar dessa få sa val hos handlande (slagtare, bagare, m.
m.)
son1 a f familjen vid jul, nyår o. s. v. och raknar man wfritt vivre, i ett välmående hus ' till 400 kr.
årligen, når hela beloppet upp till det ofvannamda niaximibeloppet 650 kr.
Ä andra sidan kan man rakna wfritt .vivre, för de ogynsammast ' stalda tjenarne blott till 300 kr.
och deras årsinkomst kommer också då knappast att öfverstiga det namda minimibeloppet 420 kr.
Slutligen kan =fritt vivre.
hos en familj.
af medelklassen be- .räknas till omkring 350 kr.
årligen (r kr.
om dagen) samt lön s c h drickspengar till 150 kr.
så att också medelinkomsten för ',
en tjenare kommer att motsvara den ofvan namda medel- inkomsten af 500 kr.
O m an tjensteflickans stallning ar mindre fri och hennes arbete måhända mera ansträngande an andra arbetande qvinnors, så ar dock hennes stallning l h g t mera ekonomiskt saker.
Kost.
bostad, tvätt samt 100 till zoo kr.
årligen i penningar kan blott ett fåtal qvinnor, tillhörande de breda arbetslagren utanför tjenareklassen, göra rakning pi.
(Forts.) Hvad vi i Sverige hafva att lära af den qvinliga valrattsrörelsen i England.
1 anvisande till de tvänne uppsatserna i Dagny, iiyril 1886 sid. 97 och aug.-sept.
sid. 206, vilja vi har i nigra korta punkter uppställa de vasendtliga lärdomar, som för vara svenska förhållanden kunna utdragas af det i nämda uppsatser skildrade arbetet för de engelska qvinnornas politiska valrätt.
Vi kunna deraf bl.
a. lära: I) Att yrkandet på den politiska valrättens utsträckande till qvinnor bör upptagas först da, nar man med visshet kan påräkna att ett störe antal tankande man och qvinnor, åt- minstone af dem som på sjelfstandigt och aktningsvärdt satt arbetat för qvinnornas framåtskridande, äro beredda att under- stödja detsamma.
2) Att den qvinliga röstrattsfragan, innan den afgörest bör underkastas en noggrann utredning och pröfning, så val mundtligen vid möten, som genom tryckta skrifter.
3) Att reformen icke bör genomföras förr, an den gifta qvinnans ratt att råda öfver sin egendom blifvit af lagen erkänd.
4) Att karaktären och det moraliska inflytandet hos den person, som inom representationen en &amp; ng skall varda reformens målsman, blifver bestämmande för den grad af aktning och erkännande, som reformen frin början förmår tillvinna sig: likgiltigt för öfrigt om mannen i andra frågor ar liberal eller konservativ, men vigtigt att han icke ar politisk partiledare, hvarigenom frågan kunde förryckas till en blott partifråga.
5) Att de konservativt-liberala visat sig vara pålitligare och.
oegennyttigare vänner af reformen än radikalerna.
6) Att det mera skadar ano gagnar om reformens qvinliga anhängare göra sig till verktyg för olika partier i hopp att sålunda påskynda dess seger.
.
.
.
7) Att det vore önskvardt att ett slags instruktiva institutioner upprättades i syfte att bibringa tankande qvinnor (och hvar- för ej afven den manliga ungdomen?)
insigt i samhällslärans.
grunder samt intresse för det medborgerliga lifvets kraf, så väl på det sociala som det politiska området, sarskildt i af- seende på ratts- och pligt-förhållanden, värdet eller ovardet af olika politiska eller sociala grundsatser, teorier eller pläg- seder, handlingssätt och karaktärer m. m.
8) Slutligen kunna vi lära tålamod och varsamhet af det faktum,.
att Englands qvinnor, hvilka utmärka sig för större sjelf- ständighet och mera vaken allmän-anda an de flesta andra länders qvinnor och derför afven hafva större inflytande på,.
och röna mera tillit af mannen, likvisst ännu efter 20 års oajltGZga str~~vvandm ej lyck&amp; få sig tillerkänd politisk valrätt; samt att af dem eller för dem ännu aldrig någon rätt till politisk valbarhet tagits i anspråk.
Vi tillägga att man i England vantar, att, vid den snart inträdande nya parlamentsessionen, reformen andtligen skall genom- föras och sålunda komma att bilda ett värdigt minne af den qvinliga suveränens femtionde regeringsår.
Skulle, mot förmodan, frågan hos oss komma att beröras vid den nu sammanträdande riksdagen, får Dagny tillfälle att d å ur svensk synpunkt närmare belysa densamma.
Stockholm d.
20 Jan.
1887. '
Elise Orzeszko.
Q e slaviska folkens literatur, för nAgra tiotal år sedan nästan obe- kant utom sitt eget omrade, har pH senare tider börjat att allt mera läsas hos oss.
Den raknar inom sig stora och snillrika författare, och deras arbeten äro af den anledningen i hög grad värda att läsas.
Men detta ar icke det enda skalet och knappast det franista.
Det finnes ett annat, som risat sig ega en stor drag- ningskraft och som gjort, att den slaviska literaturens alster kunnat i vesterlandet samla en så talrik och intresserad skara af läsare, ja.
som gjort att m %nga, synnerligen franska författare sjelfva vandt sig till de slaviska länderna och f r h dem hemtat ämnen för sina egna arbeten.
Dessa länders literatur har nämligen för oss öppnat in- blicken i en nästan ny verld, ny i den meningen att de seder och det samhälle den beskrifver, de omgifningar i hvilka den rör sig, d e karaktärer den framställer äro i så många och väsentliga afseenden olika vara egna, att de atminstone vid första bekantskapen göra in- trycket af något fullkomligt nytt.
Dertill kommer, att denna nya och obekanta verld, just vid den tid under hvilken vi ffi göra dess bekant- skap, ar i många afseenden inbegripen i en stark brytning, om hvars djupgaende betydelse den sjelf ar medveten, men hvars gång ock mal den ännu är l h g t ifrån att hafva klart fattat, ja, hvars viclarc utveckling af manga bland dess författare motses med stor misströstan.
Hvad vi nu sagt galler naturligtvis i främsta rummet om den ryska literaturen, och det ar också för det mesta dess alster, som genom öfversättningar blifva bekanta för vesterlandska läsare, Mer, afven p % den polska literaturen, som ingalunda ar obetydlig, eger det sagda sin fulla tillämpning.
Ehuru det polska folket stått den vesterländska odlingen narniare, har denna dock afven hos dem trängt in endast öfver ytan af samhället; och förhållanden, seder och karaktärer äro afven der tillräckligt egendomliga, ursprungliga och fr %n vara vidt skilda, för att vara för oss i hög grad intressanta och lärorika, Dertill kommer, att det polska folket genom de lidanden, som det undergått, och de utrotningsförsök, hrarför dess nationalitet varit utsatt, men som det ihardigt motsatt sig med hela segheten och kraften hos en rikt begllfvad nation, har en alldeles särskild ratt till vfrt intresse och vår medkänsla.
Kampen oin det polska folkets ratt att vara till, som så ofta och s2 olyckligt förts p&amp; slagfältet, föres lika ihardigt p % det andliga omradet, och hvarje författare af framstående begafning, hvarje arbete af betydenhet och talang ar der e n seger för den polska nationaliteten.
I föregaende häfte af denna tidskrift hafva våra läsare genoni e n der i öfversättning intagen berattelse, Thadeus, gjort bekant ska^
med en af det nuvarande Polens mest framstiiende författarinnor.
Vi hafva trott oss g % våra läsares önskan till mötes, om vi rörande Elise Orzeszko, till sina strafvaiiden och arten af sitt författar ska.^ otvifvelaktigt en af sitt lands ädlaste qviiinor, meddela det vi kunnat inhemta om hennes lif och verksamhet.
Efterföljande notiser äro hemtade dels ur en uppsats af Z. Nlilkowsky i mr Th. Stantons bekanta arbete: &gt;The.
Woman questioii in Europe,, dels ur ett bref af henne sjelf.
Fru Orzeszko föddes 1842.
Redan i sitt andra ar förlorade hon sin fader, B. Pavlowsky, som .var jordegare i närheten af Grodno-och lemiiade henne en betydlig förmögenhet i arf.
Upp- fostrad dels i siii moders hus, dels i en pension i Varsjava, blef hon vid 16 ars ålder gift med en ung och förmögen godsegare i Lithaueii.
Hennes äktenskap varade blott sex år; ty %r 1864 blef hennes nian, sannolikt till följd af förbindelser nied de polske insurgenterna, för- visad till Sibirien, der han kort tid derefter dog.
Hans egendom indrogs till stafeii, och hennes egen förmögenhet blef, till följd af de politiska och ekonomiska hvalfningar, som följde på insurrektionen, i högst betydlig grad minskad.
Dessa olyckor, som drabbade henne i hennes tidiga uiigclom - hon var då blott ett par och tjugu %r - inverkade titan tvifvel mäktigt på utveckliugen af hennes karaktär, af naturen kraftfull och spänstig, nu under intrycket af genomgåiiglia lidanden tidigt vanjd till allvar och arbete.
, Under de följande tio %ren » säger hon, » förde jag ett klosterlikt lif p % landet, i min fäderneärfda boning, niidt ibland de omätliga lidanden, som hemsökte mina landsmän, brinnande af begär att kunna vara mitt fädernesland till någon nytta, detta fädernesland, som tycktes dö, men hvars outsläckliga lif jag kände inom mig sjelf~.
Den vag hon sökte för att gagna sitt land fann hon i skriftställeriet.
Redan från sin barndom hade hon haft en utpräglad böjelse för literara syssel- sättningar, och under den nu följande tiden egiiade hon sig helt och hallet först &amp; t studier, sedan äfven åt författarskap.
Ar 1866 offentlig- gjordes hennes f6rsta arbeten; det var smärre berättelser och poemer, som trycktes i den periodiska pressen i Varsjava och genast synas hafva viinnit odelad framgång.
Under de följande åren utkommo under hennes namn flere större ronianer, en hel del noveller sanit atskilliga broskyrer i de sociala frågor, som vid denna tid syssel- satte, den allmänna meniiigen och pressen i Polen.
Fru Orzeszko säger sjelf om det mottagande hon tinder sitt offentliga uppträdande rönt:, Den polska publiken är mycket van vid att se qvinnor taga liflig del i det intellektuela arbetet, och under hela min literära bana har jag ej mötts hvarken af hinder eller fiendskap af nigot slag, sa- vida icke,, tillägger hon med lätt ironi, ajag dertill vill räkna den preventiva censuren, hvilken inrättning visserligen ej är tillkommen för att vidga författarnes idéer eller egga deras fantasi,.
Fru Orzeszkos romaner och noveller hafva hittills endast blifvit öfversatta till ryska och tchechiska, och det ar hufvudsakligen med ledning af de omdömen, som blifvit uttalade om henne i ofvannäninda engelska arbete, som vi nu i nagra f % ord skola gifva en karaktii- ristik af hennes författarskap.
Hennes mest bekanta arbeten äro
följande: novellerna Eli Makower, Marta, I buren; skizzerna Från landtlifvet och Från olika kretsar, en märklig skrift om Patriotism och Kosmopolitism, m. m.
Hon gifver i dessa arbeten lifliga och gripande skildringar af folkets, och främst de lägre, ännu i mlnga afseenden förtryckta klassernas stallning och lif i det olyckliga land, som är hennes.
Seder och bruk, karaktärer och personer framstå under hennes penna med lefvande kraft; Milkowsky säger om hennes framställningssatt: Hon ar icke nöjd med att mala en situation med invecklade för- h %llanden till mera eller mindre intresse för tanklösa läsare.
Hennes berättelser äro sakförare, som plädera.
Hon för de olyckliges, de förorättades, de bedragnes talan eller deras, som lida utan att kanna vare sig sina pligter eller sina rättigheter.
An ar det en qvinna, som strider mot den sociala strömmen och öfverväldigas i den ojemna kampen, an ar det en familj, som gar under, oförmögen att försona sig med det öde, som drabbat det olyckliga Polen, an ar det en ung, af naturen väl utrustad qvinna, som slutligen faller in p i den orätta vägen, besegrad af hinder och indragen i förvillelser.
Det ar sant att hvad författarinnan målar ar icke af det glada slaget; hon älskar mörka färger, men färgerna tala och bönfalla, och läsaren nödgas vid slutet af Klise Orzeszkos arbete fraga sig: hvems ar felet.?
Af det nu anförda finna vi, att fru Orzeszkos författarskap i det väsentliga hör till den sociala romanens omrade; hon skildrar sitt folks missförhållanden och lidanden, och hon skildrar med afsigt att väcka intresse och pilkalla hjelp.
Men hon ar p8 samma g h g konstnär; ty det praktiska intresset gör ej intrång på den lefvande Askadligheten af hvad hon skildrar, med andra ord, hon rasonnerar icke öfver sitt anine, hon framställer lefvande personer och händelser och later dessa omedelbart tala till läsaren.
Att hon eger denna sistnämnda förmaga, det finna vi snart vid genomlasandet af den lilla berättelsen om Thadeus.
Denna berättelse kan naturligtvis ej raknas till den sociala romanen eller novellen; man skulle kunna kalla den för en idyll, om ej den sorgliga utgången lade cn annan stamning deröfver.
Idyll ar den dock i ordets bokstafliga mening, d. v. s. en liten bild, konstnärligt uttagen och afrundad, framstäld med lefvande och frisk askadligbet.
Huru präktig och på sina stallen verkligt glänsande ar ej naturbeskrifningen, huru klara och lefvande träda ej emot oss gestalterna af de bada makarne, torparen Clemens och hans unga hustru Chwedora, i d e n s tunga strafsamma arbete, som knappt tillater deni att trätias mder hela dagens lopp.
Den scen, som skildrar deras möte om morgonen ute på fältet, p % hvar sin sida om en hack, öfver hvilken barnet för nigra ögonblick far helsa på fadern, innan han följer modern till hennes arbete, ar af rörande skönhet.
Och slutligen Thadeus sjelf, de båda makarnes tvaarige son, hans lilla person och hans bedrifter under dagens lopp, den sista i hans lif, äro tecknade med rörande kärlek och oöfver- trafflig finhet.
Hela berättelsen med dess något sorgsna, melan- koliska ton, med dess enkla, naturliga och träffande språk, ar i vårt tycke utmärkt.
Det talas ofta om episk stil; vi skulle vilja tillr&amp;la
.
hvar.
och en, som vill.
veta hvad dermed menas, att uppmärksamt läsa Fru Orzeszkos Thadeus och gifva akt på det satt, hvarmed hon skildrar, berättar och med de enklaste medel för läsarens fantasi framställer sina bilder så åskådligt, att vi tycka oss .se dem framför OSS.
Bland fru Orzeszkos arbeten brukar Mezr Ezofowkz särskildt nämnas.
Hon sysselsätter sig der med en fråga, som för det polska samhället är af stor betydelse, nämligen den om de polske judarnes ställning.
Hennes kärlek och intresse för de undertryckta klasserna hafva ledt henne.
att egna sin uppmärksamhet äfven åt denna folk- race, som i Polen alltid varit förtryckt och hatad och på senare tider ater utsatt för förföljelser.
Meir Ezofowicz skall vara grundad på djupa och allvarliga studier af den polsk-judiska nationaliteten och medlen till förbättrande af ' dess eländiga stallning samt inne- hilla intressanta skildringar af dess karaktär och lif.
Härmed f5 vi afsluta vår oftillsfändiga teckning af en författa- rinna, som vore väl förtjent att blifva närmare bekant för den svenska allmänheten) och vi hoppas, att tillfälle måtte yppa sig för erhallande i öfversättning af några hennes andra arbeten.
Elise Orzeszko ar blott några och fyrtio år gammal; hon bör således, menskligt att döma, ännu hafva en lång bana framför sig, och med kännedom om hennes förflutna lif kan man hoppas, att den skall blifva gagne- rik och fruktbärande.
Lotten von Kraemer o c h h e n n e s diktning.
Sånger och bilder.
Stockholm 1886. cyuttröttligt arbetar alltjemt den viilbekanta L. v. K. med sin penna, uppfångande i diktens reflexionsspegel allt som kommer henne för: personer och föremål, gamla hjertehistorier och nya samhalls- rtirelser, mikrober och x-solbrudar)).
Hennes vänner följa med god- modigt smilöje skiftningarna i hennes afventyrliga lynne.
Främlingen frågar sig hvad det är som bryter harmonien, och skingrar det inre sammanhanget i de brokiga styckena, och ofta kommer dem att gifva motsatt verkan till den diktarinnan afsett.
Han finner icke svaret, men tanker ofrivilligt p&amp; den danske novellistens, bevingade ord »: uden ~nid@unkt.
Den åter, som med det vänskapliga intresset för- enar intresset för den menskliga utvecklingen på dess olika stadier, bevarar med glädje de få enstaka drag af sann helgjuten poesi, som samlingen innehiller, men lägger bort boken med en vemodig tanke på huru annorlunda en s % rikt begåfvad natur som L. v. K. kunnat gestalta sig, om den erhållit en ändamålsenlig) harmonisk utveckling.
L. v. K. ar ett uttryck af brytningsskedet i den svenska ilviiino- bildningen, och det förklarar på sanima gång det ursäktar niycket i hennes uppträdande både som diktare och personlighet.
Men en rikt utrustad qvinna, afven om hennes intellektuela uppfostran förfelats, hennes nhjertas dallrande qvades aldrig latit sig omsattas i verkligheten, och hennes diktalster aldrig skola n % odödligheten, kan dock finna omriden der hon möter det gensvar, som hennes » lyras.
fåfängt eftertraktar, områden der hon kan inskrifva sitt namn för samtid och efterverld att i tacksamma hjertan bevaras, ja der hon kan di&amp;tn, blott icke tomma bilder och fantasier utan lefvande mentziskoödc~t, der hon kan &amp; cklaggöra och bereda utväg för nndra att v i m a de7t zctueckhzilg som hon s / eIf aldr&amp; .adde.
Lotten v. Rrzerner har en g8ng visat, att det omr %det icke är henne främmande.
Der skulle hon också allt framgent skara sina rikaste lagrar samt vinna den inre jemnvigt, soni verksamheten för andra skänker.
Afven med pennan ar Lotten r. Krzemer lyckligast d&amp; hon glömmer sig sjelf.
Det ar icke den szrbjcktiva lyriken, den hon blott allt för ofta missbrukar, utan den objektiza, som nigon sällsynt g %ng gör henne till verklig skald.
Härom vittna de intagande stycken - - - riktiga perlor af skar känsla och fin form - som vi har nedan bifoga.
l Sof.
of ljuft, du min älskade lilla Som fogel i bo!
Som vinden bland blommorna stilla, Sof sött, sof i ro!
Ack, barndomens lyckliga dagar Som guldmoln de fly!
Snart, snart kanske ängsligt du klagar Vid mörknande sky: moder, niig slut till ditt hjerta!
Min fröjd blef ej lang.
NU vagga, o vagga min smärta Till ro med din sång!
3 0 Som förr i de vårliga tider Till värmande bröst Din älskling nu slut, ty det lider, Det lider mot höst!
Sedan detta skrefs, har L. v. R. af Robinson erhallit vznligt erkiinnande och godt rid.
- 4ftonbladet n: o 20 för i 3r.
Uin fogel, din ensliga lilla, Ej mera förmår; De toner han lärde att drilla; Ack, ingen förstår.
0, moder, o, låt mig få ila Till skyddande bo, Som förr vid ditt hjerta få hvila, Få hvila i ro !&gt; Den vilseförda.
on koni med hjertat så gladt, så lätt.
Ti-ll hufvudstaden hon tagit biljett.
Ur hucklet tv % röda kinder lyste, En blick så klar och en mun som myste.
BI Stockholm~, s % skrifver ' Cha ' ldte ', hennes van, BP % dans får du komma, på bröllop se ' n,.
Så bjert ser hon allt i den kulna dimma, Soni s %ge hon kyrkor i julljus glimma!
Nu saktar sig t %get, det sänder ett skri.
Hon blickar omkring sig så stolt, så fri.
, Kom blott&gt;, bad ju vännen, &gt;du ej skall radas, P % herrskapsvis f %r du bo och klädas,.
Hvad menskovin~mel!
Hvad sorl och larm1 Men ingen räcker henne sin arm.
Hon tanker p % hemmet, den stillsamma ängden, Der fram hon nu förs med den böljande mängden, S % tillitsfullt med en vanlig nick En vandrare spörjer hon till - han gick.
Der kommer en annan: Hvar skulle hon hamna?
Hvar får hon sin kara väninna val famna?
En, tredje nalkas.
~ H v a r t vill hon hän, Så ensam, sa ängslig, så vacker, så van?
Skall har hon dröja, så frusen och stilla?
Nej, torka sin tår och följ mig, min lilla!
:) Hvad skulle hon tro?
Förstulet hon gret.
Hon visar adressen.
- ~ G o d t!
Vägen jag vet.&gt; D&amp; fattar hon mod vid den smekande rösten Och följer, tacksam för skänkta trösten.
Hon koin från stranden vid granars skog - 0, hvart, liten arla, hvart var det du drog?
.
.
.
Hur nianga ljus bland de speglande vatten Der darra som gråt i den mörka natten!
Literatu r. Fr. Schdele, Arzrtidslöper.
ellrr i; ra ?ntidssa1zningaii?
Kritik af Max Sordaus Nutidslögner och Paradoxer.
C ' psala 1885.
Pris: 1,25.
Carl Carlsson, E n nzot tio, granskning af literara vensterns program.
Stock- holm 1885.
Pris: 1,5o.
F. A.
Ek, Ontstörtning eller UfveckZing.- ' Blick p&amp; senaste Srens sociologiska skrifter i svensk öfversattning samt deras genljud i nordiska skönliteraturen.
Stockholni, L. Hökerberg.
1886.
Pris: I .75.
V. n massa populära skrifter rörande den sociala fragan, dels f. .örversattning, dels ocks0 af inhemska förf.
har under senare Ar öfversvamniat var bokmarknad, inträngt i vara hem och in- sinuglats i vira skolor.
En stor del af dessa skrifter gifver sig sken af att predika splitter nya läror, egnade att upplösa pligtbanden, undergrafva rättsmedvetandet, afsatta samvetet och i deras stdle göra godtycket, lustarna och sjelfviskheten till lag.
Framstalda i en till- talande, stundom blandande form, vinna dessa läror blott alltför talrika anhängare bland den oerfarna ungdomen, och uppenbara redan sitt sorgliga inflytande saval inom literaturen som inom lifvet.
Man erinre sig har blott Stella Cleve och hennes försvarare; och man besinne det kända faktum, att föräldrar och larare, hvilka mist ingripa för att hejda tilltagande oseder och synder bland skolungdomen i statens läroverk, hos de flesta af de felande patrafiat Strindbergs och Nordaus med fleres skrifter.
Jemte de afgjordt dåliga böckerna hafva vi en mängd farliga, hvilka, ehuru skrifna i god afsigt, ljitt kunna missförstås och leda omdömet på villospår.
Under sådana förhållanden blir den vanliga kritiken inom tidningspressen otillräcklig.
Hvad man behöfver ar en kunnig vägledare genom literaturens irr- gangar och en opartisk varderniitare af dess alster.
Ett par sidana
enstaka försök gjordes för ett år sedan, då docenten v. Schéele p i högst förtjenstfullt satt behandlade Nordaus Nutidslögner, och Carl Carlsson ' granskade Geijerstams revy 1885, deri med särskild kraft upp- visande den ohyggliga och delvis opåkallade missriktningen af Annie Besaiits lifsåskldning.
Bristande krafter och utrymnie hafva hindrat Dagny att förlidet år redogöra för dessa.betydaiide inlägg mot miss- riktningariie af den moderna literaturen.
Med afseende på sign.
Carl Carlsson skulle hon också haft många protester att göra; så bl.
a. mot förfins uppfattning af hrr B. Meijers och G .. af Geijer- stams bidrag till revyen samt mot den visserligen qvicka, nien.
i det hela icke träffande och derför misslyckade satiren öfver fr. Keys uppsats.
Förf.
har emellertid gifvit en riktig belysni ' ng åt vissa framstaende delar af revyen, afveiisom stält i deras ratta dager d e enstaka uttryck af en krass lifsåskådning, hvilka gå såsoni en olycksbådande röd tråd genom revyens olika stycken, afven de, hvilkas förfxe säkerligen icke hylla en sådan åskådning.
Man erinre sig t. ex. påståendet, att det vore gagnlöst att för sig itypstalla ett lifsideal, eller det om tillåtligheten att njuta lifvet, vore det an på aiidras bekostnad.
Det ser ut som hörde dylika uttryck till &gt;det unga Sveriges, jargon, hvilken omedvetet meddelar sig äfven %t dem, som vilja något inycket högre och bättre an de antydda uttrycken kunde låta förmoda.
De nämnda kritiska arbetena, af hvilka hr docenten v. Schéeles a r mera vetenskapligt, hr Carl Carlssons deremot helt populärt hållet, hafva således uppvisat halten af den moderna tidsandan, sådan den- samma i nämnda tvanne publikationer gifvit sig tillkänna.
Herr I;: A.
E k ger oss i sin nyligen utkomna bok, ~Omstörtnbcg eller Utveckli ?tp, något annat och inera.
Denna bok, som utkoni p2 förhösten, ar i vår tanke en af de värdefullaste och nyttigaste, som den svenska literaturen på mycket länge haft att bjuda.
Förtii uppreder och särskiljer de olika åskådningssätt, som göra sig gällande hos författare, hvilka ofta dömas öfver en bank, han grupperar och jeniför dem sanit uppvisar det inflytande de haft till ondt eller godt p&amp; opinionen och literaturen samt på den sociala frågans utveckling och särskilclt p % aktenskapsfrågans behandling inom den skandinaviska norden.
Hans utredning af begreppet osedlig literatur ar, om något, ett ord i siiioni tid, ensaiiit val inotsvarande bokens laga peiining- värde.
Redogörelsen för grui~dtadiariie i Nordaus, Ingersolls, Henry Georges och Herbert Speiicei-s olika sociala system, ar i all sin korthet mästerlig.
Förfins egen lifsåskådning imdertryckes icke, utan står ren och klar för läsaren och ger denne samma känsla af trygghet soni friimlingeii erfar, då han vid en saker vigvisares hand fardas genom okända trakter.
Sjelfständiga och erfarna läsare torde val ej i allt sluta sig till förfins åsigter - sarskildt ined afseende på de Spencerska teorierna.
Men att läsa en god bok, med mot- stånd * i vissa punkter, stegrar intresset och ökar ej siillan behallningen.
I vår tanke ar, som sagdt, hr Eks bok en af de värdefullaste som.
den svenska literaturen p&amp; mycket länge haft att bjuda.
Vi anbefalla den p % det varmaste till alla, soni vilja göra sig förtrogna med, och bilda sig ett klart omdöme om de sociala frågor, som uppröra vår tid.
Alldeles sarskildt uppmana vi till behjertande af det htonde.
kapitlet, som framhaller svenskarnes öfverdåd och den dermed föl- jande frestelsen att lefva på andras tillghgar och genom bedrägligt förfarande halla uppe ett oförtjent anseende.
.
Förf.
påpekar huru vdra skriftställare skona detta national-lyte, hvaremot i Norge en Bjnrnson, en Lie m. fl.
behörigen straffat detta skadedyr: ?.
Föräldrar och uppfostrare hafva mycket att lära af den skarpsynte och ren- sinnade författaren.
Charlotte Koren.
Fra fer og nu.
- Hans Skjabne.
Kristiania 1886.
A. Cammerineyer.
Denna hos oss okända förf.
intager i den norska iiovelliteraturen en aktad plats mellan partierna likasom fru Aubert.
Hennes diktning.
ar ren och anspråkslös samt kan med trygghet såväl läsas i familjen som sättas i händerna på ungdonien.
För vår del stalla vi främst den val berättade historien oskal det lykkes hende3 Hufvudpersonen,.
den unga flickan, är friskt och naturligt skildrad.
Sjelfva hennes öfverdrifna offervillighet för brodern ar hos karaktärer af denna art naturlig.
Den fåfanga modern och hennes umgängeskrets ar behandlad med en lätt men godmodig satir.
Den lättsinnige brodern och den redbare, trofaste kusinen val karaktäriserade, Händelserna äro ratt spännande och först på de sista bladen lugnas läsaren med den lyckliga men omoderna öfvertygelsen att: inar slutet är godt, är allting godt~.
Charlotte Korens arbete anbefalles till svenska läsare såsom en underhållande och ofarlig lektyr.
K. Winterhjelm.
Naturalisterne.
Kristianla 1886.
A. Cammermeycr.
Boken ar ett skämt med trenne af de Rousseau ' ska idderna hårdt angripna naturalister, hvilka, flyende fran kulturlifvet, x&amp; embetets vägnar2 studera bönderna, deras tänkesätt och förhfillanden, för att hos deni finna det sökta idealet af menskiig tillvaro.
Samtliga forskare, af hvilka en tillhör det qviiiliga, tv % det manliga könet, börja dock snart, till följd af åtskilliga inträffade obehagligheter, att tvifla p % rigtigheten af dessa ideer, och blifva slutligen, genom kärleken till personer af deras egen bildningsgrad, helt och hållet omvända derifrån.
Boken %r lättläst och skrifven med en viss talang; dock tyckes det oss, som om den satir, hvilken ju utgör sjelfva .grundelementet i en dylik skildring, icke blifvit nog saltad, för att kunna.
verka med sin fulla kraft.
Förf.
har visserligen upp- fattat det komiska i de personer och situationer han skildrar; nien hans framställning deraf sker i allmänhet endast med yttre, burleska drag, icke på detta psykologiska, i själsrörelsernas löjliga samman-
drabbningar inträngande sätt, genom hvilket satiren stämplas som fin och akta.
Thomas.
Et Aar blandt de Infedte.
Kristiania 1886.
A. Cammermeyer.
Denna skildring af en ung wskolebestyrers&gt;&gt; lif bland %de inf~dtes i en småstad, dit han blifvit kallad att förestå skolan, hans strider mot de i gamla idéer fastsittande stadsboarne, hvilka strider an slutas med seger an med nederlag, ar gjord med en aldrig svigtande friskhet och humor.
Karaktärerna framst % genom författarens be- rättelse - förf.
talar nämligen i sitt eget namn, - klara och lefvande.
En del, t. ex. den humoristiske och originelle grosshandlare Reiss, ar tecknad med en sällsynt skarp uppfattning af de för total- bilden sl %ende egendomligheterna hos en dylik karaktär, Stilen är lätt och flytande, och det g %r en anda af mod och sund lifsiskadning genom boken.
Pristaflan för utredning af fragan o m den qvinliga ungdomens husliga uppfostran.
8 fträfvan efter intellektuel utbildning har i v2r tid blifvit ett genomgående drag hos ungdomen af båda könen, och detta " L) är ju i och för sig godt.
Likväl kan denna sträfvan med- föra sina faror.
Så kommer den oss lätt att förbise vigten af den praktiska utbildning, som dock ar s8 oumbärlig i alla lifvets skiften för både nian och qvinnor.
Särskildt för den qvinliga ungdomen är utbildningen för det husliga lifvets uppgifter af största vigt.
Men dels i följd af förändrade förhallanden inom hemmen, dels i följd af den trägna skolgången, kan skicklighet i hudiga åligganden numera .icke inhämtas på samma sätt som förr.
Man inser, att underviskngen ocksa i dessa ämnen maste blifva mera systematisk och innefatta teoretiska insigter jemte de praktiska öfningarne.
E n ansedd vetenskapsman, professor H. v. Post vid Ultuna landtbruksinstitut, har redan för länge sedan l förklarat, att om inga åtgärder vidtagas för att husmödrarna må inom sitt om- råde följa med tidens kraf, så kommer hvad mannen inom den ' S e Tidskrift för Hemmet.
16 8rg.
5 haft.
yttre husliållningen vinner genom tillämpningen af nya veten- skapliga rön, att i den inre hushällningen förslösas af hustrun.
Å andra sidan kan det mångariga, oafbrutna skolstudiet lätteligen undergräfva både flickans helsa och hennes sinne för praktiska sysslor, ställande henne vid äldre år hjelplös inför hemlifvets kraf.
Vid flickskolemötet förliden vår uttalades märkliga ord i detta ämne af såväl herr Lovén och rektor Humble, som af den erfarna och för ungdomens rätta utveckling varmt intresserade föreståndarinnan för normalskolan, fröken H. Casselli.
Den sist- nämnda beklagade bland annat, att flickorna få allt for liten praktisk sysselsättning i henimen.
Hon påpekade faran af att efterkomma yrkandet på minskning af skolarbetet under flickans utvecklingsår, så länge hennes lediga tid i hemmen användes endast till stillasittande sysselsättning med virknålen eller roma- nen, samt uttalade sin åsigt att flickan, särskildt i utvecklings- åren, borde hafva Krojpsarbete genom att biträda i hemmens s. k. gångsysslor, såsoni städning, rengöring, baddning, o. s. v. Både ekonomiens, hygienens och pedagogikens målsman hafva således förenat sig i att varna mot den missriktning af qvinnouppfostran, som ett oafbrutet intellektuelt arbete kan med- föra.
På grund häraf a r det, som Fredrika-Bremer-Förbundet genom några af sina medlemmar blifvit satt i tillfalle att inbjuda till den pristaflan, för hvilken har nedan narmare redogöres.
Pristaflan.
Ett fris om zoo h. utdelas gerrouz Fredrika-Bre~~zez * - FÖ~ * - bundets försorg for for dm den basta s k ~ g t röraitde belwfiet af ~4zderdis ?ti ?zg pviidzga u~zgdo~tsnz i g m d e r ~ z a f&amp;- henztizets v h?
jenzte dertill hörande sysslor sam t eit plmz för ordnande af e72 didse7tlzg sådan ztndemis~tiizg, af-.
sedd att z&amp;ildn anthzgen e7tdast ihlrsnzödmr och h s l i g a bitriide~z eller devemte också tjPn arilznor.
Prisdomarnes namn skola framdeles tillkännagifvas.
Taflingsskrifterna böra insändas till Fredrika-Bremer-För- bundets byrå under november månad 1887.
Om narmare an- visningar och upplysningar i ämnet önskas, bör begäran derom skriftligen insändas till byrån under tiden mars-juni.
Rätten till skriftens offentliggörande i tryck tillhör förbundet.
Intryck fran s c e n e n.
. %f Selma Lagerlöf.
En folkets fiende.
(Petra: Olga Björkegren.)
väl mött R R ' ~ gdng på lzyvets st * B Elt h m qvidig viiït med vnckrn, klara blickar, ZG Som, di?
ett glad?
goddag hon åt dzg nickar, Tycks göra Izflten renare kring dig.
Din tro hoa vacker stark och inner&amp;.
DZG vet, att fast sia båt hon framåt vickar PK far&amp; ström emellan sk&amp; och prickar, Skall hon dock lagnt och siikert riicda s&amp;.
Ty alskvärdt / tje@lös vill holt i d e vara, Hon tror, att herznes viirde det förstnrker, Att hon på veyldens st@ar hitta kan.
Men detta &amp; ger ju p&amp; yta78 bnra, Hon ar sd pvinlig, att man k m f l a s t miirker, Att o f a nog hon handar som en ma ?z.
En midsommarnattsdröm.
(Pyramus och Tisbe: hr Janzon och hr Grip.)
1 &amp; tfva svariitar&amp; NUi graJ So~rt a % sa alskltgt i hvarandms armar, 71th ' Hirr @ @ t det hvarjc kct ' nsligt sinne harmar, Att ödet dewna grynma lott er gaf!
Har BåM är hjelten med sin Barska gZaf, Hkr qerft han ryter, och hur ömt hals larmar, Att Lejo~t icke nd&amp;gst sig förbarmar, fWen sänier er och OSS i smir: rtuns haf.
Och Tisbe, så jungfrzclikt ve&amp; och öm, WZGY kan da slikt behag i h&amp;9t ega?
1Kcn nzctirlS uselhet af detta döm.
Rörstå v i dska em, jag ber &amp; g sBga, val doge Uvem nzc för sddan Py~-a~lrzcs Och he7n för slik en Tisbe döden toge?
Gounods Romeo.
(Romeo: Arvid Odmnnn.)
En Krden natt fömtan mtirsta stjema, G@, tårar, Z&amp;, ez sorgkZ2dd rnin~resdrd, En sKickeZse, som d8dee7a Knll o&amp; ABrd, Mer Kan en tragiker ej * ö7zska: gema.
Tolf Iåvtga, aZskogsgZliida~tde dz~eftez; kärlek, al&amp;&amp; trött att &amp; &amp; - le&amp; nib, Det mb val varo nog för sångmns i h.
E9z Don Juan.
(Don Juan: Algot Lazige.
sctnea blickar Spaitiens ~nUne rzed.
p, i2 Smilla sofver, 7nen dess sköm zwka.
1 mystisk Kappa och 7eed plymer slnka Doil Juast tråder ayventyrens led.
QvaZZ efei- qvälll, s2 ar def m hatts sed I se&amp; re ' n, ha7z väwfer j h t tillbaka, Att, skölta &amp; rars; r, (yUfva faitzzntag smaka, Och stör 7ned serezader tzaftem f&amp;.
Han dansar sb-&amp;f Mosarts meizzreff Och föZjer 7nd till guvernörens fest.
Se ' n spökets jertzhand han f Ömii,ret t~yckte.
Pi3 scenen dör han, h a j j a s t mer an ritt, Men i mitt minne Zefver han som bust, Sto.
trotsig, skön och far&amp; som sitt rykte.
Statistikens siffror och d e t verkliga lifvet.
A f Ave.
.
: g f t e r att i Dagnys augusti-septeniberhäfte haha läst den afhand- liiig, som bar öfverskriften; Om.
ousakema till att brottI&amp; / ietsfre- pensen ä r fem h sex gånger större bland den ?~zn ?zli&amp; an blatird .den guinlea befo / kninge ?i, kom jag ovilkorligen att tänka på en för- ening, i hvilken jag för omkring r 5 år sedan afhörde ett ordskifte a m just saiiinia sak.
.
Enar qvinnorna i allmänhet äro obenägna att offentligen yttra sig till och nied i anmeii, som röra dem ganska nära, var det ej underligt, att mäniieiis fasta hållning fick synligt uttryck i ett tidnings- referat följande dag, der det hette, att föreningen (hvars nianliga inedlerniiiar voro betydligt öfvervagande) fattat det beslzh, att den - manliga befolkningen vore långt brottsligare än den qvinliga.
Ehuru smickrande för mitt kön detta märkliga ~beslutw än d vara, vågar jag dock ej antaga detsamma, ej heller statistikens siffror .soni rätta värdemätare på det moraliska tillståndet, utan tror att maii, .för att döma ratt, bör moderera deni genom att i rakiiiiigen medtaga förh~llanclena i det meiiskliga lifvet, sådant vi se det röra sig om- ' kring oss.
Vid ett af våra större straffiiiigelser der min maii under tio års tid varit aiistäld som tjensteman, hade jag ofta tillfalle att marka huru, företrädesvis i fråga om förfalskningar och försnillningar, en ejler flera qvinnor spelat en vigtig rol, dock alltid bakom kulisserna.
Jag vill har meddela några af dessa mina erfarenheter.
Har ha vi en fånge dömd för tillgrepp af kommunala medel, samt för förfalskning af dithörande räkenskaper.
-- Har han familj?
- Ja, en mor och en faslmö, hvilka båda han tyckes afguda.
Fästmön har löst sin förbindeise med honom; den beklagansvärda inoderii sörjer förtvifladt öfver den förhoppningsfulle sonens brott.
Jag lärde kanna de två sa beklagansvärda qvinnorna, och annii uppröres min rättskänsla vid minnet af dessa två ostraffade brottslingar.
Eller hvem kan man val kalla brottslig, om ej en nior; som vet att hennes son blott uppbar 800 kronors årlig lön och dock rent af krafver, att han, för att tillfredsställa hennes hejdlösa.fafanga och njut- riingslusta, använder tre &amp; fyra tusen kronor om året?
Eller kan den. '
fastmö förtjena naiiinet af hederlig qvinna, som genoni koketteri och begär efter nöjen och lyx både hjelyer till att drifva en svag, fåfang yngling in på brottets väg och samtidigt dermed i hemlighet knyter en osedlig förbindelse nied en annan?
Om de kände till hans forsiiillniiigar?
Sådana varelser akta sig noga för att uttala den ringaste inisstanke, som kunde låta dem komma att deia ansvaret för brottet.
Men fördelarne förstå de val att begagna.
L %tom oss gå vidare!
Der sitter en tjenstenian dömd till 13 års straffarbete för försking- ring af allmänna medel och förstörda räkenskapsböcker, p8 det nuinera sorgligt vanliga sättet Han ar en medelålders man; hans ovanligt vackra hustru ar betydligt yngre.
För att sopa igen spåren efter hennes fars försnillningar samt för att tillfredsställa den själlösa hustruns.
alla nycker och fordringar, har den af kärlek förblindade mannen dragit olyckan öfver sig.
- Den faller föga tungt öfver herzne, ty hon var -.
Ben stackars oskyldig engel med ett par värnlösa barns; der- för måste hon oinhuldas.
- Hur ofta har jag ej sett denna uengela leende och koketterande promenera förbi fangelset i sailskap med sina manliga och qvinliga beundrare, medan hennes fingne man tryckte sitt ansigte intill fangelsegallret, girigt uppfhgande hvmje.
skymt af henne, soni han afgudade!
Och nar hon så någon gång under de första åren kom för att tala med mannen, huru pinade hon honom ej genom beskrifningar öfver sina &gt;oförskylda, lidanden, sina försakelser, sina bekymmer öfver att barnen skulle f8 se fadern i fangdragt och - s5 hade hon sjelf ingen fin kappa, ingen modern hatt, - o, så olycklig han gjort henne!
Pi detta satt afyressade hon den bedragne mannen största delen af hans i fangelset förvarfvade arbetsförtjenst; men d&amp; han bad henne laga det fina linne, som han hade tillatelse att sjelf aiiskafi, d i ne- kade hon fången denna tjenst och beskärmade sig inför mig öfver hans .oförsynthet att begära sådant af henne, den förorattatle.
h i l u en tjensteman, dömd för ungefar sanima brott och med en ung fru till den grad maklig, att hon tillbringade hela hans fangelse- tid i fullkomlig overksamhet, om man nämligen ej raknar det sall- skapslif, hon så flitigt idkade.
Man berömde henne mycket för hennes trofasthet mot den straffade maken, som i allt var en låg karaktär, men i sjelfva verket hade hon en stor fördel vid detta, bland annat derför, att hans familj tipptagit henne, och hon kunde vänta, att han efter förloppet af sin fenxlriga strafilid skulle sättas i stand att försörja henne.
Orsaken till hans brott hade varit den inest vanliga: eu ohejdad fåfanga, en vansinnig lys och njutningslusta hos dem båda.
Der är ytterligare en man ur s. k. bildade klasserna; han gr dömd för en blodig våldshandling mot sin hustru, en qvinna, som tycktes rent af ha funnit ett nöje uti att drifva hans våidsamma lynne till utbrott.
Har ar en köpman, ruinerad af en fal älskarinna;.
der en dråpare, soni slagit sin i hemlighet gynnade rival till döds.
-
Vilja vi så efterforska medhjelparne till den eller den tjufvens eller mördarens djerfva brott inom fangelset, så finna vi dem bland den skara qvinliga roffoglar, som, oaktadt all befälets vaksamhet, står i ständig förbindelse med de farligaste förbrytarne.
Må ingen undra ', att jag vid niinnet af detta rika ' galleri, ur hvilket jag blott framdragit några få bilder, ej kan tillmäta moral- statistikens siffror iiagon afgörande betydelse.
Man behöfver dock ingalunda kanna en mängd stramngars en- skilda lif för att komna till den öfvertygelsen, att qviiinans relativa oansvarighet och tillbakadragna ställning visst icke skydda henne för fall, men val för det straff, som borde följa på brottet.
För den, som vill se förhållandena sidana soni de verkligen äro, blir det klart, att det just ar qvinnans verkliga eller stundom litsade okunnighet om det allmänna lifvet, hennes vana att endast verka indirekt och välta allt ansvar på mannen, som skapar inaliga af de laster och brott, hvilka n u.
i så beklagansvärd grad flacka vårt folk.
- Att här finnas vissa synder och brott, i hvilka båda könen iiro lika skyldiga, men der qvzizvtan nlletaa får lida straff, veta vi ju alla; men detta får ej hindra oss från att se och erkänna den sanningen, att hon i inånga andra fall går fri, då hon borde dela den af lagen dömde manlige förbrytarens straff.
Det är af lika stor vigt för den uppväxande flickan, so111 för gossen, att rättskänsla och sjelfansvarighet s % inplantas i deras hjer- tan, att de, hvilken stallning i verlden de an koinnia att intaga, ni&amp; kanna sig lika förpligtigade att soni sedliga menniskor stödja hvarandra i en gemensam kamp mot frestelserna, vare sig att dessa fralnträda mot dem inom det stilla hemmet eller ute i det rörliga, brusande samhallslifvet.
Inom mina fyra vaggar.
Karolass allt för dystra skildring af en lärarinnas skol- och hemlif, hennes pligter och försakelser, offentliggjordes i Dagnys aprilhäfte, verkade den en viss förstämning, hvilken somliga af oss liirarinnor behöll0 för oss sjelfva, andra åter i bref till red: n uttalade.
Förf.
lofvade dervid, att en fortsatt- ning vore att vänta, som komine att blifva ett motstycke till artikeln sSkollif In.
Och vänta fingo vi.
Häfte efter häfte har utkommit, men vid en blick på inne- hiillsförteckningen har ständigt var viintan blifvit besviken.
upptäcktes SS helt nyligen nedanstaende lilla skin, hvilken undertecknad tager sig friheten insända till red: n.
Från en sida sedt, ar den lilla teckningen ju visserligen en motbild till ~Skollif b; likväl säger den på langt nar icke hvad som kunde sagas i detta ämne, och det iir endast under nfbidan att .Carolas i en ej alltför aflagsen framtid ville infria sitt löfte, som jag fritt från tyskan åter- gifvit densamma.
.
Det är en kall och ruskig dag på senhösten.
Klockan slog just nu fem, och skymningen börjar inträda.
Frusen ilar jag framit de gator, som leda från skolan till mitt hem.
Snart står jag framför min egen dörr, nyckeln vrides om, dörren öppnas och - hvilken mild fläkt strömmar mig ej till mötes f r h det lilla rummet!
Var det verkligen s % dystert och kyligt derute på gatan?
Hur kan det d3 blifva mig s % varmt om hjertat vid återinträdet i mitt rum?
Snart star den lilla tekitteln öfver spritlagan, och trött sjunker jag ned i hvilstolen i den halfmörka vrån.
Annu förnimmes i hufvud och sinne efterdyningar af dagsarbetet; de tunga ögonlocken slutas, och ovilkorligen draga dagens minnen förbi min själ.
Alla minnen!
Nej, endast de glada, de ljusa!
Hvad af mörker som mött mig, det a r glömdt.
Ar det val rätt att hafva ett så ensidigt minne?
Jag vet det ej; jag vet blott, att det gör mig lycklig, och hvad som bidrager till sann lycka, kan väl ej vara helt och hallet förkastlig:.
Tekitteln börjar ett sakta sjungande.
Jag hör ännu en gång min rundkindade lille Hans fråga med en röst som ögonblickets all- var gör nästan ohörbar:?
) Hvad hette di % Adam i tillnamn?
:: Leende &amp; r jag mer vatten på tekitteln; nu ar ocksa Hans redan försvunnen och jag ser framför mig de två små flickorna från förmiddagsrasten i dag.
Elsa knäpper just på ryggen hardt samman sina sm % händer.
Marie går gråtande åt höger, under det Elsa helt trotsigt vänder sig å t andra sidan.
Tillfälligtvis går jag förbi, och kan icke undgri att fästa uppmärksamhet vid händelsen, då ju denna uppenbart är er, orsak till bedröfvelse för den ena parten.
Jag stannar alltså fram- för Elsa, som tummar sitt förkläde och vänder det an på ett hal!, a n p % ett annat, betraktande mig, i början nagot häpet, inen sedan helt modigt, liksom niedveten af sin fulla rätt.
~Hvarför gråter Marie?
:), Jag skulle räcka henne handen pa, att vi äro t a nner.
: ~, Och hvarför ville du inte göra det ?^, Jo derför - derför att jag anda i morgon blir ond p ?i henne igen.
B, Vet du det redan nu ?^ &gt;iTa!
Jag blir alltid retad på henne.
Och när jag nu vet det redan gå förhand, kan jag ju icke gifva henne handen på, att vi äro vanner.9 Hvilken gyllene ärlighet och sanningskärlek!
Hvilken samvets- ömhet i sjelfva det oskickliga beteendet!
Nu sl %r jag i mitt te.
Jag erinrar mig härvid huru i dag cn liten klok, ljuslockig flicka nedskrifvit hvad ännu ingen af vara skrift- ställare vågat sig p %: historien om sin egen födelse.
Pa en till- skrynklad papperslapp som fallit ur barnets ficka, läser jag följande berättelse: DI Miinchen Knöbelstrasse n: r I 2 bor herr direktören.
Han har två söner och en dotter.
En af sönerna heter Ludvig, en Hans och den lilla dottern Anna.
Anna var endast sex &amp; r gammai.
Anna var ett älskligt och godt barn.
Anna var mycket vacker.
Det var just vgr.
Då satt Anna i trädgården.
Der flög en stork förbi.
Då ropade Anna högt: stork, skaffa mig en liten syster!
Nästa mor- gon lag en syster i bädden.
Det var jag.
Anna var mycket förviinad ..
Och ännu en gång draga de förbi mig i tankarna, alla de kara, små barnen, s % som de vid skoltimmarnas slut togo afsked af mig.
Huru stralande betraktade mig ej den minst skickliga i klassen, eme- dan hon i dag för första gången skrifvit ett godt tema och i följd deraf erhallit ett berömmande ord!
Huru hvart och ett af de små menniskobarnen har sina behag och sina egendomligheter!
Och huru ser jag ej i allas ögon nagonting glansa, som säger att de halla af mig, till och med de som blifva tillrättavisade, de som ofta blifva straffade!
De öfverströmmande känslorna drifva mig till pianot; med stilla fröjd slår jag an några ackorder och småsjunger dertill:, O, kunde jag med tusen stämmors ljud Lofsjunga dig, min skapare och Gud!
0, kunde jag utur milt hjertas grund Dig prisa för hvar lycklig lifveis stund !^ Allt tätare blir skymningens slöja;.
tunga regndroppar sia mot fönsterrutorna.
Jag sjunker åter ned i min beqväma hvilstol och ser mig belatet omkring inoni mina fyra vaggar.
Allt hvad har finnes har jag nied egen kraft förvarfvat, med eget arbete vunnit, eller har det blifvit ordnadt af kara händer.
Och jag fröjdar mig öfver hvarje sak, som om den hade blifvit mig en god van.
Vid det af murgrönsrankor omgifna fönstret är min käraste plats.
Der står mitt sybord.
Ej eger jag ofta en ledig stund att tillbringa der, men när s % sker, ar det alltid under .en viss feststämning.
Huru uthviladt blir icke sinnet medan händerna syssla med lappning eller stoppning!
I hörnet der, vinkar mig mitt skrifbord.
Der star bilden af den ädle man, hvars heliga nit för ungdomens uppfostran först tände hos niig kärleken till mitt kall.
Ofta när jag vid mitt skrifbord förbe- reder mig till den kommande dagens arbete, betraktar jag denna bild frågande: P A detta ~ riktigt?, Tyckas då de allvarsamma ögonen svara ja, är jag tillfredsstald med mitt arbete.
Nu en tyst fråga till dig, kara läsarinna!
Eger icke också du derhemma i ditt skrifbord en hemlighetsfull låda, hvari de tankar hvila, hvilka ' röra det käraste af hvad lifvet gifvit dig?
13u nickar med ett hemligt försthd och vill liksom jag ogerna pladdra derom.
, Går ni ofta p % teatern?, frågade mig nyligen en vanlig dam.
, Sällan.
Jag är tyvärr icke stark nog att vara uppe länge om aftnarna och att ända sedan kunna arbeta friskt andra dagen,, svarade jag.
&gt;Ni har då icke sett senaste uppförandet af der Nibelungenring?
Verkligen icke!
Ah, det är ju barbariskt,, brummade hon.
Jag gjorde en undfallande bugning och tänkte med hemlig fröjd p % det nya porträttet af drottning Luise som jag köpt och latit in- fatta i ram jiist för de pengar, hvilka annars stgått till teaterbiljetten.
Nu prydes mitt rum af den adla qvinnans bild, och ingen dag för- går, under hvilken jag icke deraf finner mig styrkt till pligttroget arbete.
Stormen skakar fönstren just som den der karnavals-natten, då en af mina bekanta inbjöd mig till bal.
Jag stannade hemma.
Dagen derpi infann hon sig för att öfverhopa mig med förebraelser och locka mig till anger.
Jag lyssnade uppmärksamt på skildringarna af all prakt och glädje.
~Hvarför kom du ej ?&gt; frågade hon harmsen.
, Emedan jag icke ville&gt;, svarade jag dröjande.
s o c h hvarför ville du icke?
Du vet nog att jag mycket gerna velat låna dig pengar till din toalett,, förmenade hon i mildare ton.
, Pengar felades mig ej den gången,^ försäkrade jag.
Vid en niisstrogen blick fran min gäst, öppnade jag skåpet der mitt nya linneförrad låg och sade smaskrattande i det jag visade p % mina rikedomar:, Här äro pengarna för halen.
a Försonade skildes vi åt.
Nu ljuda aftonklockorna.
Huru högtidligt dampad tränger sig icke deras klang hit in i min kara fristad, hvarest nu hvardags- bestyrens flod aftager, hvarest allt som kan störa själens harmoni dör bort och tiger.
O huru arm, huru beklagansvärd ar ej den, hvilken ingen liten vra eger, som han kan kalla sin egen, som han kan pryda med.
sina idoga händers arbete, och dit han kan draga sig tillbaka fr %n menuiskovimlet.
, Välj det stilla lifvet i hemmet hellre än nöjenas och förströel- sernas döfvande larm!
Först då blir dit inhemsk i din boning och ej en tillfällig gäst derinne,, säger en vis författare.
Dock, nog nu med eftersinnande och pladder.
Lampan tändes; h n u ett par timmars allvarligt arbete, och de trötta lemmarna sträcka sig på den mjuka, sjelfförtjenade bädden, händerna knäppas, och med en tacksägelse till Gud för mitt fridfulla hem, samt bönen sgif också alla andra hvad som blifvit mig beskardt~, insomnar jag ljuft.
Bref till Dagny fran Kristiania.
Af M.
S.
Januari 1887. en ärade red: n önskar höra något om Albertine-saken.
Son; hennes korrespondent läst boken och följt striden, skall hon här tillmötesgA denna önskan.
Albertine ar en berättelse af m %laren Krogh.
Den handlar om en tarflig ung flicka, hvars fantasi, uppskrämd af en systers öde och mattad med stygga föreställningar, rör sig blott kring ett enda före- mal: den förnedrande framtid, som hon med skräck emotser, och som vänner och grannar p % förhand utpekat för henne samt sedlighets- polisen redan utsett %t henne blott p % grund af, att hon ar sin systers syster.
Ett tomt sjalslif, lusten att kläda sig grann och räknas till de fina, samt olusten till arbete slappar viljan, och någon motstands- kraft sattes aldrig i fråga.
Efter en liten kärlekshistoria i all ärbarhet
med en fin herre, nog förståndig att varna och skiljas vid henne då han ej kunde gifta sig med henne, blir hon ännu liknöjdare för sina närmaste och olämplig för sitt stånd.
Slutligen låter hon, med ec för läsaren fast otrolig dumhet, inbilla sig af en polisman, att hon redan står under polisens iippsigt och miste lyda honom, hvilket leder till att hon af honom förderfvas och ohjelpligt inkastas i den prostitutionens afgrund, för hvilken hon alltid fasat.
Såsom sa ofta .i den moderna novellen, är det alltså för den fallna clvinnan, soni läsarens sympati tages i anspråk; men niedan Dostojewski och Guy de Maupassant, dessa de fallna qvinnornas svurna riddare, vilja öfvertyga oss, att en qvinna ar lika god, ja bättre sedan hon prisgifvit sig, göres hon i Kroghs bok utan skuld till sitt fall och sin derur framgående fräckhet.
Skulden blir sedlighetspolisens.
Detta står i samband med våra lokala förhallanden.
Redan länge har uppmärksamheten fastats vid det ohyggliga och orättfärdiga i den lagbetryggade osedligheten och sarskildt dess påföljd, att nämligen de, hvilka skulle öfva det förmenta sedlighetsskyddet, förderfvas och i sin ordning sjelfva förderfva, sålunda utbredande det onda de skulle hämma.
.
.
.
.
Kroghs bok kom som en val underrättad mans bekraftelse på denna misstanke och mottogs som ett värdefullt inlägg i saken.
Beslaget, som skedde först sedan? /, af iipplagan salts, verkade som en reklam för boken och den blef nu last i långt vidare kretsar an eljest varit fallet.
Protester i alla former hafva haglat öfver beslaglaggningen.
Statsministern har, med anledning af en sadan protest, lofvat .. att prostitutions-saken skulle komma iiiider regeringens behandling.
Afven qvinnor hafva, såsom ni känner, tagit ifrig del i protesterna, dertill drifna af varm öfvertygelse.
I min tanke har dock deras entiisiasni förledt dem att öfverskatta boken i estetiskt så val som i moraliskt hänseende, Utrymmet tillåter icke att närmare ingå p % detta spörjsrnål, hvilket ju ocksa beror af deil individiiela uppfattningen.
Jag vill blott af fru Antonie Lachens varmhjertade uttalande i Dagsposten framhålla ett påstående, som synes mig innehålla niissvisningar.
Hon säger naml.
att sådana mödrar som Albertines mor smaa forbande os, dannede nmdre, naar vor blufcerdighet ikke kan tillade o; at lcese hvad deres d ~ t r e maa gennemgaa af den dannede klasses mcends.
För det första har alltså bildade mödrar sldana man till söner, hvilket knappast kan göra dem ointresserade i saken.
För det andra ar det deras oskyldiga döttrar, som afventyra att f&amp; sådana man till makar.
Saken ar den: vi bl$va alla merl ' inh-esserade när det guller att bekä ?~$n det onda, $6 det att det e j md drabba oss alla.
Men huru?
Bjarnson har i en liten skarp artikel (Dagbl.
14 jan.)
utsagt hvad många tanka, i det han uppmanar att taga den sak, som Kroglis bok afhandlar, under behandling, men se faran i dess helhet, icke stanna p % halfva vägen.
Behofier sarl2funtlet skydd, s8 911å det skydh s&amp; mot min så val som mot pvim~or.
Först d % kan moralen vinna en verklig seger.
Det * nar till htet aitt börja med slapl) het och exalterad ?nedömkan i för- hc ?lZnnde t a pvinnai.
Riitffiirnlkheten skdl fö ?fw-~i: lika sfi-iirzgt mot dem bido.
Och han har ratt.
Fran Fredri ka-Bremer-Förbundet.
tyrelsen har haft den glädjen att genom fru S.
- Idlersparre få mottaga nedanstaende frikostiga gåfvor, att användas för förbundet och dess tidskrift: Af fru Fredrika Limnell 400 kronor; Af en gifvare, som vill vara oiiämd, 7 0 0 kronor.
Från och med februari ininad kommer förbundets byri att tisdagar och fredagar kl. 5-8 e. m. hållas öppen s k o m läsrum för förbundets medlemmar.
Tidningar och tidskrifter blifva der tillgängliga.
För att tillmötesgh en från flera orter i Skåne itttal.lac1 önskan har en filial af förbundet bildats i Malmö.
Föreståntlariiina ar fröken Mathilda Silow.
.
- Ett ganska stort antal personer har till förbundet framstalt för- frågningar angående dess sjukkassa.
Kmellertid hafva endast 96 af de 150 personer, hvilka erfordras för att kassan må.
kunna komnia i gång, antecknat sig som ledamöter.
Vi stalla derför härmed en kraftig uppmaning till alla qvinnor, hvilka nu eller framdeles niaste lefva af sitt eget eller de sinas arbete, att de måtte begagna det tillfalle som här bjudes, att under helsans dagar försäkra sig mot det betryck och elände, som följer p i en kikad sjukdom.
Slutligen erinra vi oni fördelen af att i tidiga år ingå som ledamot i kassan, enär afgiften då för all framtid blir lägre.
Hvarjehanda i qvinnofdgan.
Sverige.
Donotioner.
Aflidna fru Maria Lundberg har i sitt testamente donerat en fond af 10,000 .kr.
hvaraf irliga rantan skall tilldelas behöfvande ogifta fruntimmer och enkor inom T,unds stads- församling.
Kyrkoherden J.
H. Lagström i Runstens församling på Oland har skänkt 300 kr.
till arbetskassa fui- q~ittl * sloyd, hvarigenom rnedel- lösa qvinnor måtte sattas i tillfälle till arbetsförtjenst under den tid af året, då intet jordbruksarbete kan erhållas.
Qviltnor i ~ o m fatt&amp;&amp;deiz.
Till ledamot af fattigvårdsstgrelsen hafva stadsfullmäktige i Landskrona invalt enkefru M. Ohlsson.
Detta val har öfverklagats hos länsstyrelsen af en af fattigvzrds-
styrelsens ledamöter, som anser detsamma icke alagligen gruiidadtp och anför som skal härför, att, enligt gällande förordning, endast man kunna väljas till ledamöter; att, som för valbarhet fordras att råda öfver sig sjelf och sitt gods, och qvinnan vid inträde i akten- skapet maste blifva förlustig sin valbarhet, äfven detta utgör ett hinder för den .valdas lämplighet såsom fattigvårdsledamot, och att.
sliitligen enkefru Ohlsson ar omkring 60 år, hvarför ildern afven borde utgöra ett hinder.
0 1 1 2 nvztnlet 7,rnnligo och pvinl@a förhytme anföra vi efter Afton- bladet följande: Att mannen vida oftare än qvinnoriia göra sig skyldiga till brottsliga handlingar, hvilka hemfalla under lagens straffande arm, a r bekant och bekräftas afven af erfarenheten från vart eget land.
Sålunda vor0 af cle 300 lifstidsfångar och 2,132 straffarbetsfångar,.
som vid 1885 års utgång vor0 inneslutna i v %ra fångvårdsanstalter, bland de förra 246 inan och 54 qvinnor och bland de senare 1,748. man och 384 qvinnor.
Blanc1 de mindre förbrytarne, eller de till fängelsestraff dömde, raknas för hela året 1585 mot I 1,063 man 705 qvinnor.
S3luncla bland de gröfre brottslingarne, eller lifstids- och straff- arbetsfångar omkring 4] /?
gånger och bland de öfriga förbrytarne nara 16 gånger si?
niånga nian som qvinnor, och detta oaktadt qvinnorna i vårt land äro ej obetydligt talrikare an mannen.
Till qvinnornas nackdel har man p8stått, att, om de också ej så ofta begingo förbrytelser, de deremot .. lättare an männen återföllo deri, sedan de en gång hade fallit.
Afven cletta påstgende håller dock icke streck, åminstone hvad vårt land beträffar.
Jämföra vi könen just i fr %ga om det slags brott, som både försigg %r vanligast och der återfall äfven oftast förekommer, eller frågan om tjufnaclsbrottet,.
finna vi, att återfallen för qvinnorna utgjorde blott 33,3, men för inannen 37,s proc.
af hela antalet tjufnader.
~ n n u skarpare framträder skilnaden i frliga om bestraffningar af benådade lifstidsfhgar.
Bland dessa, hvilka för nyss nanida period 1876-1880 utgjorde 300 man och 36 qvinnor, gjorde sig nämligen skyldige till återfall 98 man och 9 qvinnor, eller ungefar l /, af mannen, men endast l /, af qvinnorna.
Dan m ar k.
Dm kvz ' ndcl&amp;e Ei.e71zsk7-idts-fore7zi7tg har fram bur i t för riksdagen eii ansökan om kommunal valrätt för qvinnor, och Dansk Kvindesamfund förbereder en petition i samma syfte.
Qvhvzol- i kyr&amp;o~&amp;l.
I kyrkoriidet i Höve friförsainling invaldes nyligen tvi gifta qvinnor.
Sagde församling ar säkerligen den första.
; Danmark, hvarest gifta qvinnor erhållit valbarhet och rösträtt.
Ert272 Abil~ (l ' esa71lf217zdets verksawhet m % framhållas den franigsng.
hvarmed föredrag rörande qvinnosaken hållits i landsorten, samt den.
samling smilskrifter som iitgifvits, och hvari afven förekommit den förträffliga uppsats &gt;Om Kvindens Adgand till Forvarf,~ hvaraf Dagny meddelar en öiversattning.
Finland.
Af Etrask qvinnoföreeitirtgs 2rsberätfelse erfar nian: bl.
a. a t t föreningen sökt gifva sin verksamhet en allt mera praktisk riktning; - att intresset för föreningen ar i stigande, hvilket yttrat sig dels i omedelbart unrEerstöd, dels i det allmänna gillande, som innebär det basta moraliska stadet; - att fören.
sett ett af sina önskningsmil realiserad t genom tillsättning af en fattgsakförare i Helsi~zgfors; - att inom fören.
tillsatts arbetande utskott bl.
a. ett för redigerandet af kalendern ExteIsio~-, hvilken utkom till julen; - aft diskussioner förts i flera ämnen bl.
a. angaelide den olika löneberäkningen för lärare och för lärarinnor, hvarvid uttalades, att man gcke borde Z.&amp;r Zct ' rari ?z~zan betala plikt för sitt &amp; dir. - PQI-~ ?ZZ ' ~L~~IL ri !&amp;mn- f. n.
70 medemmar.
Qviwza i Ko~~zmzrna~ömaZtmizgen.
Enar medleinmar af Finsk qvinnoförening för stadsft~llmaktige framstalt sin önskan att vid valet af ledamöter i Helsingfors fattigvårdsstyrelse äfveii en qvinna skulle komma i fråga, blef fru 0.
Aspelin till ledamot föreslagen.
Vid valet erhöllo fru A. och hr Brondin hvardera 1 6 röster, inen vid anstald lottning utföll lotten till den senares fördel.
Det var allts3 endast en tillfällighet som hindrade att en qvinna, tvärt emot gällande komniunalförordning, blifvit ledamot i fattigvårdsstyrelseii.
England.
E n haizdslöjns-ufstuIl~ti ?~g i Londom.
Coun tess Brown- low, en af de verksammaste ledarne af föreningen rrHome Industry: &gt;, hvilken har till ändamål att uppmuntra hemslöjderna, föranstaltade förlidet år en utställning af arbeten från de under föreningen lydande skolorna, afvensom af linne- och spetsarbeten från ~ I r i s h Cottage Industrys.
Till denna utställning hade m-s A. l ?leeh~oon?
Derby.
hvilken godhetsfullt meddelat oss uppgiften härom, blifvit inbjuden, samt anmodad att dit lana sitt förråd af textil konstindustri frår: Sverige.
Bland de besökande var äfven prinsessan af Wales samt hennes äldsta dotter.
Inträdesafgifterna roro ämnade att förstärka föreningelis kassa.
Damerna egnade sarskildt sitt lifliga intresse åt en spinnrock, hvilken, lustigt nog, sköttes af en herre.
De tyckte att arbetet såg s3 näpet ut, hvarföre några önskade att sjelfva öfva sig i konsten, hvilket d e gjorde - med handskarna p i.
Qvinl * läkare.
En engelsk dam, miss Mead, som aflagt lakare- examen vid universitetet i Edinburg, har antagit indiska qvinno- föreningens kallelse till läkarebefattningen vid dess medicinska missions- station i Jeypore.
Indien.
I Indien arbetas af föreningar fortfarande på möjligheter.
att bland hinduerna upphäfva bruket af de ohyggliga enk-ofien samt flickornas bortgiftande i spad Hlder.
De engelska myndig- heterna hafva nedlagt mycket arbete på motverkandet af dessa seder, men anse att reformen häraf maste lemnas At hinduerna sjelfva.
AiIedicinsk högskola föl- quiiznor.
En förmögen parser har for afsigt att anlägga en dylik i Bombay i förening med Camosjukhuset.
