# ID: svediakorp-per38
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1886
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,539
# sentences: 980
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Om gift qvinnas eganderiitt e n l i g t Nya Lagberedningens ftirslag.
etta förslag, soni s ?i ifrigt varit emot ' sedt, har nu efter mer an z ' /?
ars väntan blifvit offcntliggjordt, och de flesta af våra större tidningar Iiafva mer eller mindre utförligt redogjort för dess innehåll.
Denna tidskrifts begränsade ut- rymnie tillater icke återgifvande af det ganska digra utlåtandet; men afven om det varit fallet, torde för flertalet af tidskriftens läsare de många lagparagraferna liaf \ .a blifvit en föga njutbar lektyr.
I var lagbok samnianhanger den ena sbalkeni nied den andra; cn paragraf betingas af en annan; rubbas den först?
liar, måste ocksa den andra der röra p5 sig.
Om allt detta ar for icke lagkuiiiiige svårt att hafva någon mening.
Förvisso har arbetet varit drygt, och niycken tid och omsorg torde derpi blif \ ?it nedlagda; att det varit samvetsgrant, derom vittna ledamöter i främsta rummet de reservationer, hrilka af snn~tl~gn afgifvits.
Endast en öfverlagscn, fint juridiskt spetsad penna borde derför liar tillata sig att falla nigot omdöme.
Men då ju ett lagförslag.
sådant som detta, sil djupt ingriper i familjens, i det dagliga lifvets niangskiftande intressen, berör mer eller mindre hvarjc samfundsmedlem, iifven den ringnste, verkar i den rikes saval som i den fattiges hem, sa ma ej anses olämpligt om förslaget skarskadas afven från synpunkten af .Ic gros bon scns coiiimun .. Endast fran sådan synpunkt kunna vi denna $ng yttra oss om förslaget, under förhoppning att framdeles få meddela utlatanden fran verkligt konipetenta personer.
~ H v a d skulle vinnas genom detta förslag, ont det bleke ar dcn fråga, som först frainstiller sig G r dcii närmast lag ?&gt; intresserade, d. v. s. den svenska hustrun, och denna fråga skola vi så kort och enkelt som möjligt söka besvara.
Som bekant blcf gerioni 1874 års lag en början gjord till att rubba den s. k. egendomsgcinenskapen i äktenskapet, en brklie skjuten i niotst51idar1ics fastaste bilverk.
Det erkändes, att, med iakttagande af vissa fornialiteter, egendom kunde rara icke blott enskild, d. v. s. hustrun eller mannen eiiskildt tillhörig, utan öfvcr sidan egendom kunde tillkomma jcmval att föninltni~~gm hustrun.
Mycket skrefs och an mera talades da för tiden om - Dagny.
17
258 dessa lagstadganden och deras praktiska betydelse, men för all- mänheten vor0 och förblefvo de sett dunkelt tal.&gt; Och dock var möjligheten af hustruns icke blott egande- utan förvaltningsrätt af enskild egendom derigenom erkänd, - ett erkannande, hvars be- tydelse först genom framtida reformförslag skulle fullt uppskattas.
Men shvad stort sker, det sker tyst !.
Ar kommo ocli gingo; under det fragans vänner, visserligen motvilligt, men dock böjande sig för klokhetens rad, iakttog0 en afvaktande ståndpunkt.
Har är nu icke meningen att gifva en historik öfver frågans vidare utveckling.
Det allmänna räthedvetandet, som småningom ' utvecklat sig, yrkade på något annat och något mer än dessa medgifvanden, och vid 1884 års riksdag väcktes af frih.
Stackel- berg m. fl.
den motion, som föranledde riksdagens beslut om en skrifvelse till Kongl.
Maj: t angaende ändring i äktenskapslagen z i syfre att bättre, än i sainma hgsh~tnti~g skett, tillg~dose gift qvimrias rätt och b&amp;.
* Denna skrifvelse remitterades till Nya lagberedningen, och förslaget ar i enlighet dermed utarbetadt.
För de mariga, som hysa verkligt varmt intresse för denna frzga, har, som ofvan blifvit sagdt, tillfalle varit beredt att, i snart sagdt hvar ocb en af våra dagliga tidningar.
taga kännedom om förslaget och försöka.
tyda dess ordalydelse.
Under förutsättning att detta sNjla lagberedningens försiag filt forandrradc Iagbessla,melser i ' fraga ona Akta N a k a r s Inbördes EgendornsförhBllande~~ * är Mr våra läsare kändt, kunna vi öfvergå till de frågor, som ligga den gifta qvinnan närmast.
Dessa torde kunna samman- fattas i följande tvenne punkter: Om detta förslag blifver lag, hvad lur den @ a pinnan utunriit?
Xvad rlterstdr att Ö~riska?
Främst synes oss då komma frigan om m3lsmanskapet.
Detta skall enligt förslaget bibehållas, dock med undantag för viss slags egendom, öfver hvilken hustrun, oberoende af målsmanskapet, skulle ega att rada.
Dessa vilkor och undantag, hvilka öfverallt i förslaget ater- komma, torde antagligen i praktiken blifva föga praktiska.
Att dc äro betingade af mödig varsamhet, omsorg om det beståend-, sden historiska utvecklingen, famiijens intressen, äktenskapets natur., .den nödvändiga begränsning i den ogifta qvinnans frihet, soni inträder i äktenskapet och som grundlaggandet af familjen för med sig&gt; m. m. anses vara otvifvelaktigt.
- Alla dessa uttryck igenlianiier man nämligen med en viss förvaning som gamla be- kanta fran f ö r e g h d e förhandlingar i denna fraga.
Men da Kya
259 lagberedningen otvetydigt säger sig vilja utg5 fr5n riksdagens skrifvelse och allts3 det nu utarbetade förslaget principielt icke, livad i skulle befatta sig med &amp; got annat eller nigot ~ I I C I ~ än naninda skrifvelsc blifvit begardt, så kan o c k 4 en förklaring finnas, hvarför det liela blifvit inskränkt till det minsta möjliga.
Mcii om målsmanskapets bibehållandc miste blifva det förnämsta ' inkast, som af den gifta qvinnan kan göras mot Lagberedningens förslag, och om flera knappt mindre vigtiga invändningar kunnat göras emot forcslagiia eller bibeh5llna bestäinmelscr, ni5stc dock erkännas, att i itskilliga detaljfrågor medgifvanden blifvit gjorda i syfte att försvara hustruns egande- rätt.
Främst denna, att före äktenskapets iiigieiide X d, så väl som derefter förvärfd fast egendom, eller sådan, erhållen genom gäfva ocli testaniente icke blott jordegendom p?
landet, utan jemval hus och tomt i stad blifver endera makens enskilda cgcndom, öfver Iivilken, dock utan att särskildt förord eller aftal varit af nöden, egarcn eller cgarinnan eger förvaltningsrätt; samt vidare att om sidan enskild egendom genom köp eller byte cller p i annat satt öfvergir till annan egare, det vederlag, som för sidan egendom erhålles, fortfarande förblifver den ursprungliga egarens cller egarinnans tillhörighet och stalles under hans ellcr hennes förvaltning.
För öfrigt vill det synas, soni om hela förslaget blifvif som man i hvardagsspr3ket säger, sinkrångladt., derigenom att egande- och förvaltningsrätten blifvit skilda.
Under andra för- Iiillanden, då det galler myndiga personer, kan en sidan skilnad eniellan egande- och förvaltningsrätt knappast ifr !lgakonima, för s i vidt icke, som t. cx.
vid bolag, .hvarje delegare frivilligt åt styrelse eller förvaltare öfverlåter en sådan ratt.
Efter 1874 blef möjligt att dela fönaltningen ett stadgande, som gaf upphof till mycket skilda tolkningar.
Enligt nu förc- liggande förslag skulle niakars egendom kunna vara dels cnskild undcr enskild förvaltning, dcls samfiild under mannens, dels ock samfald undcr hustruns förvaltniiig.
S3 länge dock frågan står ciiicllaii de tu, man ocli hustru, är den möjligen enklare att lösa, ehuru, som ocks3 en reservant inom lagbcrcdningen - - - ' Della borde synas sjclRlor1.
3fcn da man häri slldmn fnll nniöras som i. ex. att en qvinna, som fKr liicriirt eller konatntiiligt arbete uppburit en hundra kronors-sedel - Kfver hvilken summa hon enlig1 Ing egde rlldn, - am hon vexlnl sedeln i tv8 sedlar h 50 kr.
gennai förlorat sin r8diEhtf, sll att mannen egdc bcriiimlmma om summans anviindande; dll m2 man vtil erkiinnn, ntt s8dann lagnr brhKfva ändring.
ickc hlott .kummeniirii; r ..
260 anmärkt, hvarje makes bidrag till gemensamt bo och barns underhåll borde mer än som nu skett uppmärksammats.
Men tillkommer tredje mans rätt, och i all synnerhet när konkurs inträffar, då boets egendoni måste afträdas till borgenärer, d i vill det synas som om vederbörande domstols skipande af lag och rättvisa genom detta förslag betydligt försvarats.
Men, som sagdt, hithörande paragrafer kunna blott med juridisk sak-kunskap bedömas.
Allmänheten, och i synnerhet den gifta qvinnan, m8 dock glädjas, att ett sa vigtigt inlägg i fragan blifvit gjordt, och att denna efter en tids hvila ånyo komniit under debatt.
Innan detta lagberedningens förslag fran Kongl.
Maj: t återsändes till riksdagen, torde manga ändringar kunna ske, och dess vidare öden äro nu svåra att förutse.
Att nian gerna hoppas hvad man gerna vill, ar ju en gammal erfarenhet.
och i detta fall m8 man väl halva temligcn grundade för- hoppningar, att vara lagstiftare skola taga steget fullt ut och ickc längre försöka sig med kompromisser mellan det gamla och det nya eller fortsatta på halfmesyrcrnas otacksamma stråt, hvaraf enda följden skulle bli, att man oroat alla och tillfredsstalt ingen.
Om det ytterst vigtiga och mest svårlösta kapitlet, * det om gäld,.
kunna vi nu icke yttra oss, utan vi hänvisa hvarje qvinna, som intresserar sig för denna fråga, till lagberedningens förslag, hvilket till pris af I kr.
finnes i bokhandeln tillgängligt.
Derjemte fästa vi uppmärksamheten vid de synnerligen för- träffliga artiklar rörande denna sak, hvilka i Aftonbladet för den 26, 27 och 28 okt.
varit synliga.
Till sist afsluta vi v.lr korta öfversigt med följande citat ur den, lagberedningens för- slag åcöljande reservationen af haradshöfding Wåhlin, i hvilkrt yttrande för öfrigt hr Presidenten Berg instämt: * Ett siadgande, soorn tiflrtter &amp; trn att rrtdu bjver ege~rrlottr, men h1tiRu iiurrhdiler, alt munnen cger radn öyvcr h u s h n, irrncbdr en i18re misägcfre.
Skull luLchar&gt;~ ega fomafhzingsrätt, bör munnens rn~In~zanskup rrppoffras.~ L.
A:
Ibsen.
%, n ensom Mand !s SB kallar han sig sjelf, och d kallas han af andra.
En man, som flyttar milstolparne allt IXngre och längre ut och star pS vakt, spejande efter soluppging.
SS snart han blir upphunnen, drager han sig skygg undan och kämpar sig allt Iangre ut p8 iStenrnse og Vidders.
Han stannar icke för att se om han far andra med sig.
Han är en pionier, som gitr före sin samtid och derför alltid kommer att gS ensam, höjande baneret och manan- de ständigt: framat l uppat!
Man ville blott önska, att den outtröttlige vandraren stundom ville unna sig nigra ögonblicks rast och se sig om för att fa klart för sig, huru Iangt stycke vag dock blifvit lagd till rygga.
Det skulle taga bort en del af bitterheten ur hans själ.
LikvXl skall han aldrig kunna inpassas i gruppen af * tidens store män *.
Henrik Ibsen kan icke följa en sluten trupp.
Han ser fram- tidskolonnerna rycka fram, men han gir alltid förut.
För honom gäller i hela dess kraft bibelns onl, till den, som satt handen till plogen.
att icke se sig tillbaka.
Han är norrman fr5n topp till ta, men en norrman, i hvilken icke finnes en skymt af Per Gynts humbug, en norrman, som hyser en sa stark .sjelfkritikens Xngslan för att göra sig löjlig, att han i den punkten nästan kan sagas \, ara dansk.
Ja, helt visst Sr han en aensom M: ind,, en varsam man, hvilken, s i snart talet faller pi3 lefvande samtidspersoner, i synnerhet diktare och konstnärer, ögonblickligen knäpper igen rocken Xnda till hakan och sitter der framför en, otillganglig, fiordig, meil hSrdt samman- pressade Ilppar.
Men nämn blott idgema.
de store döde.
och man skall illa känna Ibsen, om man kallar honom sluten.
När den store diktaren sitter hemma hos sig, rigtigt lugnt och irefligt, och har en eller tv&amp; tre omkring sig, som han kinner sym- pati för, och som han tror, det vill säga icke misstänker för att vilja draga vexlar pb honom, d i kan denne tyste man, som icke utan svarighet finner uttryck, plötsligt blifva vältalig.
T v i ganger har jag sett honom upprymd, nastan hänförd.
Ena gången var da .Kongsmnnernes uppfiirts i Berlin, den andra efter Suezkanalens öppnande.
Till mina basta minnen höra sommaraftname i hans hem i Dresden.
Det var en sidan afton han skildrade in- trädet af kejsarinnan Eugenies skepp i kanalen.
&gt;Hon satt der under dinande kanonsalut., berättade han, smidt pS det blomstersmyckade däcket.
omgifven af sitt hof och helsad af tusen sinom tusendes jubel en annan Kleopatra!
Jag hade aldrig sett en skönare syn.
* -
262 SH uppdrag han bild efter bild, icke med Farger, utan allt i fasta former, det var ingen milares pensel, utan bildhuggarens mejsel; och allt som han talte, stodo bilderna för oss, likasom huggna i sten.
Det fins till och med ögonblick, d i Ibsen.
kan vara hjertlig, och dfi en godt smileende mildrar hans skarpa drag.
8 a a Ibsen är en man, som kämpat sig fram, som har tagit sitt eget ansvar p i sina egna breda axlar och velat hafva sig sjelf att tacka eller klandra för allt.
Icke förd fram af reklamer, icke frin bör- det jan buren af något parti - andligt taladt en serfrnadc man .är Ibsens storhet.
För flere år sedan skref han till mig följande: .Tag icke rad af någon, gör hvad som synes er sjelf bäst.
Lit icke inverka p i er af nigon.
L i t inga af edra försök blifva liggande i skrifbordslidau.
Gif ut dem som bevis pH er egen ut- veckling.
eljest växer ni ifrin er sjelf .. &gt;För att med framging beträda författarebanan fordras nigot mer än den blotta naturhegifningen.
Man maste hafva nigot att dikta på: ett lifsinnebåll.
Har man icke det, s2 diktar man icke.
utan man bara skrifver böcker.
Nu vet jag mycket väl, an ett ensamt lif icke nödvändigt är ett inncliillslöst lif.
Men menniskan är dock i andlig mening en lingsynt varelse.
Vi se klarast p i stort afstånd.
Derför: res bort från Norge!
Detaljerna förvirra; man mikte g i bort frin det nian vill bedöma.
Sommaren skildras bäst om vintern.
.
.
Hiifviidsaken är att blifva sann och trogen i förhallande till sig sjelf.
Det beror icke pH att vilja ditt eller datt, utan p i au vilja blott det, som man absolut mbte, emedan man är sig sjelf och icke kan vara Ni skall icke tro, någon annan.
Allt annat förer blott till lögn.
att jag är SH ovänligt stämd mot mina landsmän, som minga be- skylla mig för.
Och i allt fall kan jag försäkra er, att jag icke 51 en smula vänligare mot mig sjelf än mot dem ...
* Brand kom p i sin tid till som resultat af något genomlefvadt - icke upplefvadt -; det var mig nödvändigt att i diktens form fri- göra mig f&amp; något, hvarmed jag blifvit färdig i mitt inre, och när jag pa det sättet blifvit det qvitt, hade min bok icke vidare något intresse för mig ...
.
.
.
Ett är visst, Henrik Ibsen är framför allt annat en sjelfständig man.
Han liter neppeligen inverka på sig af nfigon.
Ingen bör räkna p i honom sbom anhhgare af ett b e s m d t parti, om han ej vill narra sig sjelf.
Da wKejser og Galil.5 ut- kom, sökte genast en viss krets att inregistrera honom hos Sig.
Det var lika f å h g t som om teologerna trott sig kunna lägga beslag p % Henrik Ibsen.
De, som lemnade Ibsen i den tro, att han var d m, föijdes af hans tysta smilöje, der han stod och i tysthet tänkte blott sitt.
Detta .sitt * är nagot högst egendomligt och ej lätt att första Kristen eller fritänkare?
Blir månne Ibsen nigonsin vare sig det ena eller - -.
.
.
andra?
Han iir en lefvande fika, tviflet personifieradt.
Icke desto mindre h u en menniska haft ett ingripande inflytande $,hela hans diktning, och markligt nog iir denna nienniska en kristen.
Det ar hans hustru.
Hans hustrn har ingjutit hos honom den aktning och vördnad för qvinnan, som gHr lik en röd trad genom alla hans verk, och som utmarker honom framför de flesta moderna författare.
Det 3r henne vi h a h a att tacka för, att h.an SH trofast antagit sig qvinnans sak, och att han icke skildrat den nordiska qvinnan sllsom parisarne skildrat den franska makan och modem, att för Henrik Ibsen qvin- nan icke iir liktydig med kokotten.
Den norske diktaren iir en lidelsefnll natur.
Han ' är icke A h a eller Vesuv, blomsterprydda och vinomiankade.
Han ar Hekla, hvil- kens vulkaniska krafter jäsa och sjuda niider nordens is och snö.
Ibsen är oppositionsman, ja hans natur tir lutter opposition.
Afven om det, för hvilket han kampar nu närmast qvinnans och arbetames sak segrar, skall han i följe af sitt ideala kraf, och naturligtvis II^ grund af denna var stackars verlds ofullkomlighet, fortfara att flytta milntolpune.
Han skall förblifva oppositionsman sa, som en kristen alltid borde vara, ntiinligen s i Iiinge synden fins till.
Den kamp Kristus rackte p i jorden ar oafbmten, utan hvila, intilldess sanningen gifvit lögnen dödsstuten.
Meii likt inanga ideala naturer är Ibsen otalig.
Likasom Björn- son vill han gems springa öfver utvecklingsgraderna och giher icke tid.
Det är hos honom &amp; got feberaktigt förhastadt, hriisynslöst for- drande.
Deraf kommer missmod, förakt, skepticism.
Siiden gror icke pS en dag.
- - a * a.
Huru mycket man 3n tir böjd att tiiiika sig Henrik Ibsen sisom en vandrare ö h e r högsltitterna, helst i snöstorm och oviider, s i gifves det dock en annan bild, som mera korrekt och p8 ett mer lefvande satt Htergifver honom och hans lifsgcniing.
Han liar sjelf gifvit oss den i följande ord: iNcj i Dybei mm jeg ned; der er Fred Im Evighcd.
Uryd mig Vcjen.
tunge I~iiinimcr, til det dulgicr Hjcrieknnimer.
Ilammerslag pin Hammeislag indtil Livets ridrtc Dng.
Ingen Morgenstriirle skinner, ingen Haiibcts Sol uprinder ..
Denna dikt ar ett skrifterm81.
Han röjer för oss h3r pH en gllng sin stora styrka och sin stora svaghet.
Den behöfver ingen kommentar.
Bilden 3r tillriickligt tydlig.
-
264 Det var bergsmannen.
som p8 sin tid kom från bergets djup upp till den Ekdalska vindsboningen, höll upp sin grutiykta och lät dess skbande Ijus Wla p s de bländades anleten.
Bergsmannen er- kanner sjelf: Lyset blinder jo mit @ je, hris jeg sliger i det heje.
Intet under, att familjen Ekdal ocksi blef bländad och höll för ögonen!
Kauske hade de stackars förskrämda menniskorna, när allt kommer omkring, batue a l t sanningens Ijus an Ibsens gruflykta.
Solen icke blott lyser, titan ger ockst!
värme och lifskrait.
Man vänjer sig ocksa vid ljuset.
Hell och lycka dock för bergsmannen, att det underbara mil nar den tunga hammaren banat honom vag till .det iördol- tima, att das bjertekammarea, och när djupets andar lart honom att lösa ?Iii- vets ändlösa gitas han dfi icke tillika m&amp; säga om sig sjelf: - --, &gt;len j- glcmte Dagens Prag1 i d a midnrtsmörke Schakt, glemtc Liens rus og sang i min Gruber Tempelpng .. utah att .hoppets sol.
m&amp;te rinna upp iör Henrik Ibsen, trots iHammenLg paa Homrnerilag indlil Li %wts oiäste Dag!, Literaturanmalan.
Paul Heyses noveller, öherntta ni A.
G. Engbcrg.
Stockholm, P.
A. Xorrtcdt K Söner.
Pris: 50 öre hiifiet.
' $J au1 Heyses mhgsidighet gör det srart att skildra honom.
Han h61 till dessa lyckliga naturer, som finna sig hemma öf \ .erallt, och hos bvilka lifvets rexlande scener och dess skiftande gestalter bringa mots \ .arande striingar hos diktaren sjelf i dallring.
Detta ar dock sant endast med en inskriinkning.
Ty Tör det råa, det simpla, det briiLda har Heyse intet öra.
Och ni^ han skildrar, f&amp; det skil- drade en viss likhet, icke med honom sjeli, men med det han äiskar.
Och som detta iir harnioni och hvad derunder inbegripes, uppuiider iii~.en sjeliva brottet hos honom med en viss storslagenhet, en samlad kraft, som vacker, visserligen icke vbrdnad, men dock en viss beun- dran.
Se t. ex. Andrea Dehin.
Han flyttar gema sina personer upp i en förklarad atmosfer, gjuter kring dem en skönhetens helgongloria, hyllar dem sjelf med en tyst dyrkan, som aterspeglar sig i skiidringens bevingade kraft, och skonar dem, om de behöiva medlidande, med en försynt ömhet, som s a r i den skarpaste strid med naturdismens agande karlek.
, Till Ctderneslandet ar han kosmopolit, till trosbekhnelsen eklek- tiker, till symliatierna universell, och dock ar det en nationalitet lihsom det är en riss ilder och en riss typ han förehadesvis vzljer.
I Italiens jord d i r hmis dikt d r a helst sina rötter, för de iingas lif och deras alder klappar huis hjerta varmast, och rikast .I&gt;loniinar hans poesi, iiar dct I r den unga qvinnan han 19r skildra.
Helst skildrar han henne.
icke med ett omedvetet stilla hlomlifs inbunden- het, umn hos hen&amp; slSr jungfruliglieten ut i sträng otillg3nglighet: hans Arrabbiafa hm rissa slletskansdrae med nahlrelementen i sitt blinda trots, sin utmanande haisrt ' migGt, sin stolta ota~njelighet.
Si fort uiigdoineii och tunheten komiii: i 115 tal, Dr konstnlren hos Heyse ökerhand öfver serlcskildrnen och historikern.
Det kan htinila horioin att tappa Iiort trideii och förlora sig i för iimnet mera frain- niande skildringar, nar han sysselstitter sig med sidana bilder, och o h iiro icke de noveller Iiist, dar Heyse mest oforbeh911samt liter sitt hjerta tala; men huru gerna öf \, erser man icke med en och annan konstniirlig brist, för det tillfille de g i f n oss att se in i hans sjil.
som han annars hiller omsorgsfullt tillstangd Gr obehöriga blickar.
Hans kiirleksnowller iiro firpile af ett visst vemod, soni ' annars iir sällsynt hos H e p.
Detta remod intrider hos honom ungefir samtidigt med kjirleken, och det förklaras, efter h d jag tror, deraf att kärlekens komplement iir förgingelsen.
Och hvem har det icke slagit, att detta \ .einod ar s i vanligt just hos iistetiska naturerl För skönhetens beundrare och svurne dyrkare ar lifvet kort, kortare i n för audra, och fur dem fins det en rest af lif, ilderdo~iieii, som de knapt vilja kalla med namnet lif; det fins för dem en solskensdng, d$ lyckan shilar och klrleken ler, men den förbleknar hastigt, och sedmi jir lifvet ti~iiit och kallt, och de vimm sig d9 hos nya genera tioiier eller sl~egla sin Hydda ungilom i minnets matta glans.
Hör icke Heuse iust till dessa.
och limer icke h3ri hans dikts svaghet s i val son; s t y k a?
För honom kon&amp;ntrerar sig liivet i ung- domsniutnincens ö~onblick.
i den Ilsk.mdes smekande tinnenbarelse.
Derfö; tycker mn; sig h&amp; ur hans noveller nästan soii ' en Sngest- lull bön, den enda sens mord, man kan tillskrifva honom: försiiinrna icke ungdomen (si skulle denna sens mord kunna öfversattas), leta efter kIrleken och akta dig, att lyckan icke undgir dig.
En af norcllerna heter R m r c f c r bckurr: den unga qvinnan ar sjuk af sainvetM~aI, hon hm vlgrat att I~önhura sin askade.
Hon jagar honom ut i natten, han störtw frin sin hist och dur.
h t t a iir hennes brott.
ufverallt ser hon hans Iiedjande ögon, hon hör hans klagande röst; och dessa ögon och denna röst tyckas liksom förebri henne, s8gande detsamma som korpen i l ' oes beundnnsciirda dikt: never, nerer more!
~ Tiupp, en figur, som s d r all- Hveiii kmner icke ~ / i c &amp; a l f&amp; deles 115 @ insen till det orimliga, men hvars strid niot Ilskarens inotstrafvighet och kyla hur till det mest storartade Heyse diktat.
Endast afslutniiigeii verkar nigot afkylande, d i diktaren tycks ha writ radd .för sin egen figurs djerfhet och litit förleda sig att iippl&gt;lanui&lt;la hennes tro med hif \, el, nigot som icke torde v a n i stil med karnk- tjiren.
266 He) .se har i den yttre konturteckningen af sina figurer latit ndgot af den entusiasm tala, som den lyckliga kiirlekrn anviinder i sitt sprak.
Han malar med en plastisk tydlighet, som blott iir det inspirerade ögonblicket förbehillet.
P3 hans riiltalighet i ordinalningen behöfva inga exeppel anföras, d i sadam kunna igenfinnas pS.
snart sagdt hvaje blad.
Men diktaren har en nk och smidig talang, som Iiimpar sig för alla iimnen.
I känn @ företager han till behandling en sjals- sjukdom, som han triiflande betecknar med namnet .andlig sömnlöshet, och hvars resultat han besknfver som olyckan att alltid fört31as af zheinliingtan till sig sjclfw.
Dess symptomer hafn framkallats af re- flexionssjuka, af öfvermatt af kritik, och dess botemedel 51 kärleken Slutligen har diktaren nhen ett ord för det rent sagolika.
Han later fantasien hafva lösa tyglar i en d d a n befittclse soni Clas Pafra.
men han inblandar ett .underbart, mystiskt element afven i hvardags- lif \, ets förh8llanden, och han d r i uppfinnandet af iiiventyrliga intri- ger ofta för Idngt.
Ilenid finner man, att diktaren mottagit sina iingdomsintryck TAII en annan tid iin \ .år.
Ett drag, som förtjenar mycken nppmiirksamhet, ar hans förskriickelse för omaka förbindelser och hans böjelse att lita dem upplösas, iif \ .en om detta skulle ske genom ett torrt maktsprik.
I E n moders bild 51 t. ex. meningen att skildra den helsosamma h a, som en rcrldserfaren förmyndare ger sin oerfarne och karleksdmckne myndling, som kommit in i ett kar- leksförhdllande, der en alltför stor Sldersskilnad iir för handen.
I ett samtal, som ar ett diplomatiskt mitsterstycke, der tonen redar f r h finaste salongston till ransakningsdomarens nirgdngnn striifhet, i ett samtal, som sdledes iir alldeles för m5sterligt för att n8gonsin kunna bafva hdllits, dtcrger författaren scenen mellan den kalk, den iskalle mentorn, som för sin.
unge viins talan, och den för3lskade ipinnan, som i fört \ .ifladt trots haller fast vid sin eröfring och försrarar kiir- lekens eganderiitt.
Situationen ar dramatisk, men ytterst osannolik, och det förtviflade hjelpmedlet, som sedan anviindes, 5I ännu osanno- likare.
Det förefaller oss, som hade denna kallblodiga beriikning icke sin plats i ett förhiillande, der hjertat har första ordet och torde ega skfl iifken d a förnuftet iir s~; uslöst, och det förefaller oss, som om en sidan dialog niellan försthd och kiinsla icke riitt passade för He) aes firn pensel.
Amnet iir 8tempptoget i Lilla nlamma, der det 5I behandladt med s t ö m finhet.
Diktaren hm stora kraf pil yttre likformighet mellan tvenne \ .arelser, hos hvilka böjelsen skall vara ndgot mer 3n ett flyktigt tycke.
Huru 19ngt dessa kraf knnna striicka sig, finner man af bertittelsen Vin Tibcrstru1u31n.
Skildringens glanspunkt iir be- skrifningen 118 Caterina och det tumult, denna nppenbarelse af italiensk lifskrak Sstadkommer i den tyske lärdes sjfl, bunden som han 31 med ring och löfte rid den engelska missen.
Ojemfödigt starkare iin hela Fredriks förhdllande till &amp; stinön iir beskrifningen p9 det intryck, den italienska flickan gör.
Det s r dock engelskan, som behaller segern, och s M e t hiirtill ar nigot dunkelt.
Diktaren har hiir förnekat den naturröst, hvars allmakt han annars 51 den förste att erkiinna, den
~Qtaligaste att prisa.
Och denna tvetalan visar, att Heyse karaktari.
stiskt nog 5r mera kiilturnirnniska till sin Öfvertygelse iin till sitt temperament.
Hrytningen herfinnes i var tid hos de flesta skalde- naturer och leder ofta till inkonscqvenser h8de i dikt och lif.
Del ar dock att gS för IPngt, att som Brandes beskylla Heyse för efter- gifter i t en blott konventionell moral.
Att han ibland gvrcs gura d- dana, beror enligt min tro der$, att han icke önskar att de konven- tionella hsnsynen Iattsiiinigt eller groft trampas under fötterna, likasoni han icke,, heller kan förlika sig med, att de blott af yttre skal Ssido- sattas.
Ar dereiiiot oppositionen mot ett konrentionelt band djiipt och innerligt rotfsst och gnnidad p9 psykologiska funitsattniiigar d8 wekar icke heller Heyse i valet.
I detta fall sker brytningen mot hafdvnniicn sedvYnja, ehuru icke 113 ett stormande sstt, men p9 ett fullt gentleiiiaiinnniessigt.
Verldsmannnkorrektheten ar nitinligen alltid Heyses karaktsrer medfödd, och Brandes har gjort den intressanta nppt5ckte11, att han gerna beskriker sina personligheter med ordet ~f " rn81ii~ eller nSgot dernicd synonymt.
Olvers ?ittningcn af Heyse erbjuder uto~iiordentli~a svSrigheler, hvilka dock hans senaste öfversiithre tycks ha varit fullt vuxen.
D3 Heyses författarskap iithiirdar jemförelse med det biista, sanitidslitrra- turen crbjiiiler, torde i denna gedigna tolkning bokens fraiuging fl anses betryggad.
- 11 Lh&amp;tn.
g FrBn Fredrika-Bremer-Förbundet.
id Fredrika-Brcmcr-l~örbu~idets san~miiiantradc torsdagen den zr oktober afhandlades bl.
a. fragan on1 förbundets alltiiicr utvecklade verksamhet samt bchofvet att fördela det stiindigt vaxande arbctet 118 flera händer, och beslöts att tillsätta en koinitd och utse vissa personer, At hvilka skulle uppdragas att öfvertaga cn del af göromfilen.
I koniitén för utarbetande af en plan för bildandet af en stipendiefond iii- valdes fruarne Tli.
Gyldéii och S.
\ \ ' hitlock samt herrarne G. Sjöberg och J.
H. Pnliiic.
Till att fi förbiindets v5gnnr granska och bedönia literatur för barn och ungdom utsagos fru E. Ankarsvärd samt fröknarnc L. Engströni, M. Forscll och G. Hjelnierus.
Till att verka för spridning af insigt on1 sjukkassans varde uhågos fruarne S. Adlersparre, T h.
Gyld&amp;n och G. af Klintberg samt fröken A. Roos.
Till att ombesörja anordnaiidet af sällskapliga samqvam och föredrag utsågos fruarne G. af Klintberg och G. Weiden- hjelni samt fröken A. Roos.
Herr Tobiasson.
Jolhiatoria af Ernst Ahlgrcn.
har alltid varit ett nöts, sade herr Tobiasson till sig sjelf tidigt pil julafton, d % han efter slutad rakning lyfte ljuset mot spegeln rör att se hur arbetet lyckats.
Han silg länge p % det gamla ansigte, som ur spegeln betraktade honom med icke mindre uppmarksamhet.
Ja, herr Tobiasson var ett ovanligt gammalt nöt, det visste han.
Men han kunde icke fatta hvarför han skulle vara det.
Han hade från barns-ben sökt att vara klok och rörståndig, som alla andra roro det.
Men det hade icke lyckats.
Och derrör stod han nu och granskade sitt ansigte, som om han der kunde finna svar p4 de spörs- in31 han stälde till sig sjelf.
Ansigtet sig emellertid ut, som om det kunnat tillhöra en ganska intelligent gammal herre.
Derrör trodde ingen honom om att vara sidan han erk kli gen var.
Och det var val.
Ett lustigt ansigte var det.
Det kunde bli I h g t och det kunde bli kort.
Det hade mjuka, rörliga drag, liksom af kautschuk.
Mumen var hoptryckt, som hade man slutit den genom att ge hakan en knyck, näsan var klumpig och stor, beherskande det hela med komiskt ma- jestät.
Ofver den blanka hjenan lag haret draget upp i tunna stripor för att skyla kalheten, men från öronen växte det mndt kring nacken i kortklippt st5lgril rikedom.
Ur detta gummi-ansigte logo ett par ljusa ögon, skyddade af gardinlika ögonlock, med ni %nga skrynklor.
Genom en elak liten dragning af ena mungipan i förening med en hopknipning af dessa ugonlock, kunde detta ansigte förvandias till en inkarnation af gubb- slug illmarighet.
Det viste herr Tobiasson, och han visste, att det var hans lycka, ty deri lag hans enda värn, när dumheten ville lysa igenom.
&gt;Jaha jas, sade han och silg pil det godlynta gamla ansigtet med dess många valkar, faror och riinder.
Det der y a h jaa var rör honom ett slags dillskap.
Det kunde svara p % allting och utsiiga allting.
Hela dagar kunde för$, utan att han hade annat umgänge än det.
Men det kunde vara tillrilckligt s %, ty egent !igen bestod han af h4 personer.
Det var just det, som förargade honom.
Han hade flyttat den langa riigen från Lund till Stockholm bara för att bli qvitt den ena af dessa tvil.
Och nu var han med i alla fall, det kände herr Tobiasson.
Det var derför han drog ihop sitt ansigte.
sil att munnen blef till ett enda smek och hakan lyftes upp emot n&amp;an.
Af ögonen syntes nhtan icke ett spfr: gardinerna voro för; och herr Tobiasson ref sig i nacken, der det ännu fans nägot att rifva i.
Ja, tv % personer var han.
Den ene en gammal tok, soni
2 ' 59 inte kunde Iita bli att hhaa af hela verlden, den andre en inbiten skeptiker, som h9nlog St denim sentimentalitet.
Hrarhelst herr Tobiasson mötte nagon, som behöfde hjelp, der var narren framme och pockade 119 att h m skulle vara tillreds.
Och om herr Tobiasson fogligt svarade, att hvar och en fSr reda sig.
som han kan, sa fick han kanna sin pI3goande.
T y han gaf icke tappt.
Han kunde hlllla den arme inannen vaken niitter igenom, han tutade i hans öron, att han var en arstockad gammal syndare, ja, han förbittrade hvarenda bit niat för honom och kom honom att kanna det, soni om han stulit den i f r h andra.
Nitr herr Tobiasson till sist var 4 forpint, att han icke kunde mer, s9 gjorde han narren till viijes.
Men d9 blef det skeptikerns tur!
Och hade herr Tobiasson haft det hett förut, s3 blef det etter-virre nu.
T y skeptikern var ISiigt mera raffinerad lin narren, och han för- stod att framh9lln det hela SS bottenlöjligt, att herr Tobiasson kunde blygas ögonen ur sig.
Han hetsade den arme mannen med sitt haii, han niarterade honom nied sjelfforebr9elser han visade honom med matematisk noggrannhet, hur ett visst litet kapital skulle rinna bort genom gifmildhetens tomma taska utan att leinna qvar annat 9t en viss gammal herre lin niedretandet att ha hushillat som en tok.
SlnttablSn bestod alltid af herr Tobiasson sjelf, sedd som fattighus- giibhc i iiiagisk I~elysning.
Med det sista kunde skeptikern göra herr Tobiasson ursinnig; i sin förbittring tritte den gamle herrn p9 narren, knöt handen s 3 till siigaiides för nisan p3 hononi och sade, att han icke rar vird en pris snus.
Men ingenting hjelpte.
De foriforo att slitas om honom, de tvi.
och han skulle velat ge allt hvad han egde bara för att i 3 ro.
Han gick alltid med eii hemlig klinsla af att hrad han gaf i t en, det tog han i f r h en annan, och det var narren skuld i.
Derför beslöt han att bryta nied denne; han ville helt enkelt resa i f r h honom och söka räddning hos skeptikern.
Detta visa beslut satte han i wrket med en bridska, som om det g91t att rädda sig undan en jordbiifning.
Han salde sitt hus, satte auktion p3 sina husgudar och köpte sig en IifrXntn.
I l a n d kunde han icke stanna, ty hwrje medellös student rar en snara, ja öfver hufvud taget hvarje student, som befann sig i ~tillfAllig~ knipa.
Och gatorna vinilade af dem.
Till Stockholm kom han en ruskig decembermorgon, medan staden 136 och sof.
Han njöt af att d11 s i g s3 friiiimande ut och kallt.
H i r skulle han rara freilad.
Hans böcker och hans niusik skulle bli hans verld.
Studentshigen gaf han tusan; hir hade han stora operan.
Och i hade herr l ' obiasson under sin jagt efter rum funnit en möblerad dublett, som rar olik alla andra dubletter han besett.
Han hade endast anniórkt, att han skulle önska en schislong i sitt iunersta rum, och en schSslong anskaffades.
\ ' 5rdinnaii var en vónlig menniska, fórskr9ckligt ridd, att herr Tobiasson skulle bli niissniijd och Hytta bort.
I hans d9varaiidc -,
sinnesstämning gjorde denna ödmjukhet honom godt, ty den kom honom att känna sig som en hinlhjertad gammal man, hvilken icke bekymrade sig on1 n5got annat än sin egen beqvämlighet.
Han för- summade intet tilll ?llle att framsta som sidan.
Det skulle vara ett slut p3 gamla liket, - absolut!
Han var ordentligt rädd för att f3 intresse för sitt värdfolk.
Men nu der han stod och beskadade sitt nyrakade ansigte nu hade han andi dessa menniskors historia 55 klar i sitt huf \ wl som i en iippslagen bok.
Han hade a t t den bit för bit, utan att de sjelfva vetat derom; han hade a t t den af uppsnappade ord, af frun, af pigan, af barnen; af sjelfva möblerna, som han begagnade.
Ty mot sin \ .ilja var herr Tobiasson en mycket vaken och mycket nyfiken gammal herre.
Han visste, att dessa tva haft ett trefligt litet hem, som de sjelfva arbetat ihop, hon som sömmerska, ban son: handelsbitride.
Sedan de gift sig och etablerat affar, hade allt gatt dem väl i händerna, ruda tills krisen kom och mannen p % borgensförbindelser miste allt hvad de spa~at tillhopa.
Så blef det att börja M n början igen, sedan konkursen var utredd.
Sina bästa mm hade de hyrt bort för att skaKa sig en inkomst, och allt hvad möbler de egde qvar hade de anrändt p i att göra dessa rum så lockande som möjligt; det fans sa godt om lägenheter nu och var svart att ii hyrcsgigbter, men de hade velat göra sin bsta.
Sjelfva hade de nied barnen packat sig tillhopa i sängkammaren.
Herr Tohiasson hade en gang kommit att kasta en blick dit in: - SH godt som tomma väggarne, en urblekt stol, ett barskrapadt bord, de fattiga sängplatserna, och för resten rama, nakna nöden.
Ilet enda de sökt rädda undan mannens schrs- long det hade han strkkt ut sina labbar efter, bara deriör att han hade penningar och de hade inga.
Fans det rättvisa i det?
Och der gick han gamla latmask som han var!
- och hoiverade sig i öfverflöd, medan andra som tritiar niacite slita för sig och sina barn.
Var han iute en gök i ett smilfågelnäste?
.
en oförskamd gammal gök!
Var han iute en inkraktare och blodsugare?
Han hade fruns chiKonier och herms skrifbord, och deras b#sta divansmatta Iig under hans fötter till dagligt bruk.
Och miste icke herrn som en tjuf smyga sig ut i sin egen tambur för att fA höra sin eget piano, när herr Tobiasson värdigades spela $ det samma!
Och kunde de arma ungarne taga sig en enda glad stnnd utan an genast tysm med ett: sgamle herrn kan bli ond,!
En pi a hade de, som bara hon kunde göra herr Tobias- son gr$ h r, om han inte haft det förut.
För det första kunde han icke tänka sig i hvad för ett uselt kyKe de kunde ha hittat upp henne, ty det fans dgouting i hela hennes utseende, som om hon aldrig sett solen skina p5 sig.
För det andra vom hennes kläder 55 tunna och elandiga, att herr Tobiasson frös bara af att se pa dem.
Och 55 sig hon alltid skrtimd ut för uagot, s5rsliildt f61 honom sjelf; och alltid gick hon och strickte fram hnhudet, som om hon sökte efter första ' b3sta råtthal att krypa ned i.
Han märkte, att hon aldrig tilläts komma in till honom utan att först hafva gjort särskild toalett, hvilken - - - - -.
.
.
- -
27.1 bestod i att hon vattenkammade sitt burriga h91 samt satte framför sig ett urblekt och förtvattadt förkläde, tunt och starkt som ett stycke frun bakade sm5bröd till försiljning papper.
PS stökdagar kunde haii se pigstackaren skynda iiker g9rden i en annu vame kostym an vanligt.
Han hade sarskildt h t sig rid att det p9 ena öfverarmen iifvits e n trekantigt hå.1 i det tunna bomullstyget, sa att bara skinnet tithde fram.
När det var en riktigt kall dag - och s5ilana funnos det manga den vintern - d9 kunde den r e f ~ m ordent- ligi spöka för herr Tobiasson.
Han sSg den hvar han gick och stod, h m kunde icke tanka p9 annat Sn hur kölden mfste nypa i denna nakna hud, krypa Iiings kroppen under tunna kliider, fnarra ett bli- fruset skinn, draga i det med skalfvande nervtridar, smyga genoni smyga genom marg och ben, smyga anda ned.
i sj %- h a r por, len, - denna I~itanrle köld, som tr8ngde genom hans tjocka vinter- rock.
Det var att.bli \ .amettig af, att kanna hur hon frös, och ingen tycktes se det mer an han!
Alla kunde 19ta henne g9 sa, bara inte inte han!
han Var det inte att bli tokig af!
Hvad rörde det honom, att hon frös?
Han hade sagt sig det hundra g i n p r, och and8 föreföll han sig sjelf som en förkastad varelse, bara derför att han v9gaile ha enni ni ng ar, medan nijden gick utanför hans dörr.
Hvilkn qval m %te det icke ligga i att vara rik, nä^ nian kunde kilniin det s9 af en stackars Iifranta!
Han hade imnat fira sin afton s8 angeniiiit, ensam med en flaska Johannisherger och sin musik; han hade Mtt hem nya noter, ett helt fång att äta sig igenom.
Och nu kom detta och förstörde h.ms endast den fdrbannade narren, som var glädje!
Det var narren skuld i det.
Han hade sagt 9t herr ' I ' obiasson: x111 kan g5 ut, lika godl hvart, du kan saga ddig bortbjuden, proinenera i staden och fS en bit niat pS en restauration: Hvail skadar det dig?
Och s9 kan du lennia raningen St dem, skaK1 leksaker 9t Iiarnen, ett klädnings- tyg a t pigan och nagonting St frun.
Du kan hilla dig undan, sa att det Bier 51, som oiii d e hade sitt lilla hem, och som om allt vore som förr och ingen inkräktare funnes.
Det kan du göras.
Sa I h g t hade det gitt, n9r herr ' I ' obiasson tog till med sitt &gt;jaha ja *, och han sade det förtretadt, ty han kgndc redan i faggonin, att hur mycket han stretade emot, s i skulle narren draga 3stad med Jaha ja, han skulle lemna allting i f r h sig, j a h i liononi and9.
.
- Han r a r s9 förbittrad, att han sjöd.
Och hur skulle det g&amp;?
Jo, man skulle marka, att ha11 var ctt f *.
Man skulle taga emot allting; i början med öf \ .erraskade miner, tacksamma leenden, sedan skulle det gradvis nedsjnnka till en angenam vana, ett likgiltigt hal- Iande till godo; sist skulle det bli till \ +i.unde fordringar.
Och sa viirdinnans toffel.
I Lund hade det varit var nian under toffeln: hushbllerskans.
Skeptikern grinade som \ .id smaken af malört.
Nej!
Hvad rörde det honom huru deras julafton blef?
Kunde h 1 8 hjelpa aila menniskor?
Han ville s19 bort sina dumheter.
Han \ .ille g 8 ut och äta mid- dag.
Hvad var det ined julafton?
Var det nagot, som han hade - - - - -.
.
- - '
272.
.
.
med att göra?
Julafton?
.
bara för baml Han skulle behandla den öfverlagset.
Han hade vuxit i f r h julafton.
Han var en gamnial skeptiker.
Nyrakad och fin gaf han sig btad.
Rakad hade han nu en g h g blifvit; det kunde icke hjelpas mer.
P9 gatan mötte han barn och gummor med papperssirade arm- stakar.
Han mötte herrar med paketer, stadsbud med paketer, fröknm med paketer.
Herre Gud, menniskorna voro ju galna1 Och alla tycktes de ha bradt om, alla d g o så vigtigt förväntningsfulla ut.
Han kitnde sig till öfverlopps eller som en obehörig, och han gick fort liksom för att inbilla folk, att nigon vitntade honom.
För att slippa ga pa gatan och spela en komedi, som ingen brydde sig om att se pi.
slank han ned p9 Ostermalms ångkök, det var det nsr- maste.
Han rar en tarflig man med bara en Iifranta och inga illusio- ner; han kunde gerna itL?
pil Sngkök.
Ensam satte han sig vid ett bord, och medan ban rantade 118 soppan föll han i funderingar.
Ung hade han varit en g5ng.
Och det hade funnits en annan, som ocksa var ung da, och som hade röda kinder, en mnd liten figur med nätta fötter i högkla&amp;ade skor.
Hans mor hade icke yttrat ett förebråelsens ord, men han hade krni med hennes k&amp;slor, kant med henne hur det var att bli tillbakasatt af den man höll mer af itu sitt lif, att skjutas undan i andra rummet, att lemna husets svrelse ur sina hinder efter att ha egt den i trettio Sr.
Hvaje vänlig blick Ht de röda kinderna var en stöld fr5n modem: det var en slitning att icke utharda.
Derför drog han sig tillbaka för att tänka e k, innan han tog ett afgörande steg, och medan han t5nkte efter, gifte sig de röda kinderna med en kolhandlare, i den fasta öfvertygelsen, att Per Tobiasson var en svekfull mansperson, den der sam \ .etslöst dref sin lek med trofasta qrinnohjrrtan, och allt framgent nitrande ett agg emot hela hans kön kolhandlaren inberitkiiad.
för att försona Och s9 blef herr Tobiasson gammal unglrarl sitt svek.
Ja, och nu satt han der ensam p8 angköket och at soppa.
Jaha ja.
Hnr hade det varit förra julafton?
Han hade haft studenter hos sig, tre stycken, som inte hade nagot hem an resa till.
De hade varit sa glada, bersttar historier, rökt hans cigarrer och sjungit visor till öf \ .er tolf.
Nar de märkte, att han ville de skulle gå hem s8 tidigt, blefvo de missnöjda och tyckte, att han inte behöft bjuda dem, fast de roro för artiga att visa hvad de tänkte, och nitr de @ t, var hushallerskan arg som ett bi, derför att de stannat sa länge.
Hrr skrattade skeptikern öfverlitgset.
S9 var det att bry sig om andra!
Nej, man skulle leka för sig sjelf bara.
Endast en kan man göra till nöjes; ina da denne ende vara man sjelf!
Herr Tobiasson E n d e sig snillrik.
Det var ju en aforism, han hittat 115, en sannskyldig aforism, - och med ilsstan cynisk aptit förtärde ban sin biff, som eftemitdt soppan.
Xitr han hunnit till katrinplommonen, var han nöjd med sig sjrlf, utm ringaste förbehall.
- - - -
Men det var qvaft der nere, och det kiindes godt att komma opp p5 gatan igen.
Det låg snö p5 marken, lyktorna voro tiinda.
Sliidar ping- lade fram och tillbaka, sjelfva klangen hade n5got af friluit och frost.
Han stack händerna i öfverrockens fickor och Ilörjade g$.
Der lag HumlegSrden, aftecknande sina lyktor och triin mot ett genomskinligt töcken, der lag Hil~lioteket s i mörkt och tungt, b o m f r h Esplanaden andades det elektriska ljuset i Ihgsamma drag och med bl9aktigt sken.
Detta var annat iin I.und!
Det var s5 stort och ödsligt att g5 ensam i denna friinunande stad.
Han tyckte om ilet och han söp in luften i d j u p drag, som \ sidgde bröstet.
Det iir iind5 iniirkrirdigt med julafton, luften * en annan, !jusen ha ett annat sken, och minnen komina tigande, sorgsna stainningar, lycka.
I~arnsliga tankar och en underlig saknad af Aha, rar han nu der igen!
Nej, julafton var en dum inr3ttning.
Hvad hindrade hononi, att ignorera den?
Att trotsa den rcnta6 Han viinde hastigt om och började g5 ned5t Stureplan till.
Han ville g5 en tur i Kt1ngstrtidg8rden.
Hvail rörde det honom, att andra hade I~rLltoin eller att andra vor0 viintade dit de gingo!
Han rlref sakta frain9t trottonrcn, förbi de upplysta I~odfönstren.
1 ' 8 Sturel~laii rar det skumt.
Hvilken massa granar!
De liksom sög0 inörkrct till sig, gömde det emellan sig.
De stodo 115 triifötter, de Iågo 113 marken, stora granar, s1118 granar; granar till b5de fattiga och rika.
En sträf lukt af harr och nyskuren en kom med hvarje andetag; dct IBg jul i sjelin Iiiiten.
Viirdfolket skulle inte ha gran; de hade inte r5d till det.
De hade sökt klargöra det för de sin&amp; incn alensa hade icke kunnat fatta det.
Hvarför skulle de icke ha gran?
Ile skulle x w a tysta och sn911a hela dagen, kunde de &amp; icke f3 gran?
Han hade hört det 113. morgonen, genoni (len tunna hriidriiggen, nir han var i sin garderob.
Hvilkcn jiitte till gran!
- mörk, tiit och styf.
.Hrad kostar den?, frågade han endast af nyfikenhet, ty han var c11 \ .et~irie ~ a ~ n ~ herre.
nal .Femtio öre ..
Hans 11ii1) nad var inillös.
Var det ett nris?
' Jag k i l liks5 grrna sälja den till d; som att skipa hem den igen,.
sade karlen.
Men det var ju inte skapligt att salja en sadan gran för femtio öre.
Det var iu barbari.
det var iii rena vanvettet.
Hush~llade nian s9 nied sko&amp;n hiir npl; e?
Karlen stod och s9e s5 förviintninnsfull ut: han höll mössan i handen.
Hir skulle det k l bli handel 2.
=Det har gatt daligt i dag.
S5 daligt har det aldrig gatt d g o t ar, derför sfiijer jag för vrakpris.&gt; Karlen hade statt der med sina granar från tidigt p5 morgonen, han hade rest in till staden, den langa vägen, medan det innn var Dopy.
i8 - U U -
mörkt, I %ngt innan dagni började gry.
Och nu sålde han en &amp; dan gran för femtio urel Herr Tobiasson såg ut som om han betänkte sig.
Karlen med rle förvinminnsfiilla örronen stod och betraktade honom,.
anaeligen an kisa hms ' tankar.
Var det nu möjligt att s3ga sig ha fragat af nyfikenhet blott, och att g9 sin vag?
- se den höfligt pilpassliga minen g9 öfver i niissr %kning och p l l!
, Det nr röf ?areköp?, sade karlen.
: B3r hem den d %, har iir mitt kort.&gt; =Och s8 Mr jag tjugufem öre Tör jag 1131 hen1 den.
* Herr Tobiasson gaf honom sina sjuttiofem öre och gick virlare.
Der, p5 hörnet, lag en blomsterbutik, liten och oansenlig.
men med s3 vackra blommor.
Herr Tobiasson kunde aldrig lita bli att se p8 dem, han mr en blomste~~an.
Derinne stod en ung nian och sag pa, medan tr !idg3rdsiiiiistnren ordnade friska blommor i en korg, h \, ita, rc (da, m9iigbrokiga.
och under blommorna Iig det frukt - ipplen, paron och driifvor, - drufior i stora, gröna klasar.
De11 unge mannen log, han log så lycksaligt, och hans vinterrock var d s1itr.11, hans hinder röda af kölden.
Men hvad tnnkte han p9 det!
Det var julafton.
Herr ' I ' ol~i~sson gjorde helt 0111.
Det var icke att litharda.
Han hatade den unge mannen, som var s3 glad, han hatade tradgirds- mrstmen, som d g s3 heslintig ut.
Hvad rörde det dem, att det var julafton i q \, ill!
Behöfde de görn sig till finar för det?
Druhor och blommor.
.
.
.
Jaha ja.
Han dref Ster hemit.
Han skulle g3 hem och läsa tidningar.
Iiitsa som om ingenting vore p % farde.
Ingenting?
Jo pytt!
Man skulle viinta julklappar af honom, uu, n&amp; han vant ute.
H m visste precis hur det skulle g % till.
Pigan skuIle komma in ined hans aftonte, se p8 honom med cn skyggt glad blick: nu ger ban mig sin g9fva.
Och han skulle litsa om ingenting.
D9 skulle den glada minen draga bon igen som en fors %.innande ljusglimt, bon skullc sänka hufvudet p??
det der sittet, liksom hiingde det löst pa en trdd och föll framat af sin egen tyngd.
Och hennes ögon skulle fyllas af t9r32.
Han kinde det $5 \ .al.
Det var utseende, ljushl9 glosögon.
' I ' 9rme skulle drnga sig öft~er dem som ratten öf \ .er en glasruta, göra hlicken orörlig, sfi och leka p9 briddm af ögonlocken, E~rdiga att rinna öfver.
Hon skulle göra allt for att ddolja det; bortviid skulle hon g i ur rummet och ljudlöst sLinga dörren efter sig.
Men han skulle ha sett det Bnd&amp; och h.an skulle se den blicken om och om igen i sitt minne, han skulle piiias, vindas.
.
Och nu spökade den igen, den slankiga gamla boniullskl~dningen med rehan p9 irmen, der kölden bet i nakna huden.
Hade han d3 mera 1pm sjelf iin att han kunde lef \ .a som han gjorde!
Hvad var det för fordringar?
Hvad skulle han försaka?
Nej, det ~uåste vara slut med blödigheten1 - - - -.
.
Under det han gick och gr5lade med sig sjelf kom han in i trappuppgingen och traskade iipp.
Det var pigan soni öppnade.
* Har rar nyss en karl med en gran., sade hon tvekande, shan sade, att den sknlle hits.
* Jaha, jag vill ha gran,&gt; sade herr Tol&gt;iassoii kort.
Han steg in.
Der stod granen och @ Ide hela rummet med doften af jul.
* Det i r sant, h5r var en herre och leninade sitt visitkort, han sade, att han skulle komnia igen om en stund,.
rapporterade pigan i det hon glintaile p3 dörren.
&gt;Jash Hon stingde dörren igen, Herr Tobinsson.
gick frain till sitt skrifbord och sSg p3 kortet.
Ja, det rar ju ritt: Imlvig hade Hyttat till Stockholin för ett nar Sr sen.
det hade han inte kommit att tanka p i förr 5n nu.
Kortet var fr&amp;i en af hans m h g a brorsiiner, fr211 den bland dem alla, som h m hållit mest a t Herr Tobiasson stod innii och sig p5 det vfilkanda nannict, dS det ringde ~ii.taiiibiirklockan.
Pigans röst hördes deriite: * jo, herrn ar heinkoninienm.
Och 4 öppnades dörren.
Herr Tol&gt;i: lsson ryste i fiirkinslan a i nya konflikter.
~ H v a d r ilet for fmoner, att koinnia till Stockholm s i der iii.
kognitoh sade den intr51luide, i det han kom fram emot den gamle, * ja, farbror kinner val knappt igen mig; det har bIHst inanga v5der sedan vi rikades sist., Han \ .ar liten och jovialisk, med ett par gulgr3 mustascher, som slukade hela knrlen, och med ett par skrattande kisögon.
g o visst, jo visst,.
sade herr ' l ' obiasson, soni mr ingen ilel ville se rörd ut, och han skakadc kraftigt hand med sin g9st.
&gt;Det Br en hel historia, bara hnr jag kunnat hitta farbror,.
sade denne.
.Farbror hade bott p i hotell och jag s3g det i tidnin- garlie; fiir resten har jag fltt g s till v5ga som en tletektiv.
H 3 tag i fnrbror skulle iae di.
.
Siilana konster.
att inte kunna under- rBtta iiiig !a Alldeles den ramla tonen!
Herr Tobiassoii blef varm oin hier- !at bara af att höra den.
&gt;Ja, att jag 5r gift, det vet farbror.
Och hur, det skdl farbror sjelf IS se ..
Jo, det syntes.
Det formligen sken omkring honom.
Herr l ' ol&gt;iasson kinde sig smatt generad, det gjorde han alltid inför nygifta.
, Och iiXr man i r lycklig, har man sSdant behof att dela med sig .. fortsatte hrorsonen, * och farl~ror kan d i rakt inte 13 sitta.
ensam julafton.
Vi ha ilct litet och enkclr hos oss, men der i r hemtrefnad och bariiaglidje.
Farbror skall komma till oss i qVa11.
Jq går inte, förr Bil jag Zar farbror med.
Herre Gud, det skall riktigt piminna on1 galilla tider: jag har ju firat t r i julaftnar hos farbror jag.
Hvad det var en hirlighet att f3 koinma från student-.
- -.
.
rummet ned till farbrors lilla hem1 Kom nu med strax, farbror.
- Farlxor skall se mina bytingar; jag har t r i stycken redm.
.
.
.
Min lilla hustyrann kommenderade mig till att göra ännu ett par uppköp, pzl hemrägen, men farbror kan ra följa med i alla fall, sa kan jag visa vägen.
Det 31 kringligt annars att hitta, för farbror, som iir fr5inling.r Herr Tobiasson kände sig iinnu villridig.
Det \ .ar honom son1 skulle en dold fara kunna lura i brorsonens hus.
Men p i samma g8ug kunde han icke siiga nej till de der bgonen, som stå viinligt roro fastade 11 % honom och väntade ett war.
&gt;Ja!
jag foljer med.
* Hvilket iuhel det skulle bli h31 hemma.
när han eickl Han skulle I h a áein taga granen, han skulle^ bli borta h&amp; q v ä f l ~.
han.
.
Xarren ville icke ge honom tid att h g r a sig; nu skulle det gi i en hast.
=Jag kommer strax., sade herr Tobiasson, som redan hade ena armen i ytterrocken och brQarle för a n få den andra 3rmen pi, medan han med harska steg gick igenom tamburen, mot familjens bonings- rum.
Efter att ha annniiilt sig med en ijudlig knackning öppnade han dörren.
Endast barnen vor0 inne.
Det största af dem, en liten flicka, satt p i en pall och tycktes brriitta historier för de andra tva, hvilka helt obesväradt slagit sig ned p5 golf \, et framför henne.
Reritterskan tystnade hiipen och sag pa den gamle h e m.
=Jag vill tala vid mors, sade han.
Den iildsw.
skyndade ut i köket, och strax derefter kom frun.
Herr Tobiasson drog sig ut i tamburen, der det rar morkt, och frun blef sttående midt emot honom, i den öppna domen.
szld.ant, Seha: jag vill be frun kbpa n8gonting at barnen, och sa st&amp; det en julgran derinne, och fors&amp; jag mig inte p5 och stå gir jag bort nu och kommer inte hem förr in mycket sent, s i att herrskapet kan begagna inina mm alldeles soin sina egna: alldelcs för mycket;, sade frun ödmjukt och s ' l ' usen trick, det med tydlig Öfverraskning, medan hon i skumrasket förs6kte att för- stulet se pzl penningame.
* Det iir inte jul mer 5n en gang om Sret,&gt; sade han med en ton, som genast afkylde henne och kom henne att likt eit skyggt barn se upp p i den striinge gamle mannen.
Han kliande ett syng i hjertat.
Denna skygga blick skulle för- stora hela hans julgliidje.
Han var elak, han var hhd, han var en gemen gammal knarr.
Han oqviidade sig med allt som stod till att upptänka.
Han rar inte viirrlig att g5 p % jorden.
Hade inte den stackaren ledsain- heter nog, utan att han behhfde komma och säga henne ovanliga saker.
Och s i öppnade han diirren in till sina mm och sade: snuärjag tardig .. KYr de kommit pi halfh trappan, mnde han om, sprang upp igen och slog larm pa köksdörren.
.
.
- -
277 .Ar ' l ' ilda der?, fragade han hhftigt, d9 fnin öppnade.
a ' l ' ildal~ ropade fmn.
&gt; ' Tilda!
* ropade barnens smil klena röster derinifrin.
Och Tilda koni springande nieil andan i halsen.
Herre Gud, det gamla odjuret kunde alltid hitta p9 och flytta till nyar, om man icke gjorde honom till nöjes.
Han sag p i l ' ilda och visste inte riktigt hur han skulle siiga.
Och denna hans villr5digliet tog sig uttryck pS sitt eget s9tt: kaut- schuks-hakan sköt upp emot nPsm, de borstiga ögonbrynen ssnktes, ansigtet blef s i kort, munnen si bred och nSsan s9 komiskt be- herskande.
.Hur mycket kostar tyget till en kladning ?&gt; kon1 det till sist.
' l ' ilda sSg upp, om fraga11 verkligen vore st9ld till henne.
Det var den, ty under de yfviga Ögonlocken plirade ur skugg.m ett par ögon ned p$ henne.
Hon stainniade, stirrade och letade efter ord.
Kunde.
.
.
.?
Var det niöjligt att.
.i Hade han en kirestal Ilet hade s5rlnna gubliar ibland.
Ilet var som on1 han last hennes misstanke.
och den gjorde hononi ursinnig.
1 en piga !.
kr.uade han till med ett korplate s9 omenskligt, att ' filda förfirad sSg bort till matmoderii efter undsritning, .En Stta, tio kronors, svarade denna, soiii mera bibehallit fati- ningen.
* Se der.
Och lilt mig s3 slippa att se den der med mf \ m pil Srmen: den 9r inte v9rd b9ttre 3n brännas upp,&gt; sade han vresigt och rackte henne en tiokronesedel.
De iitstSende ögonen bleho blanka af t5rar.
Var det af tack- samhet för dan nya klidningen eller af förödinjukelsen att bli före- b r a d den ganila?
Hiir kunde han rem!
Hon neg till tack och s9g dubbelt s9 förl~gen och dubbelt SS fattig ut som annars.
Det skar i det gamla tokhjcrLlt att se det, och han skulle gifvit mycket, om han kunnat stryka nied sin hand öher det burriga, nedböjda hiifvuilet, som icke hunnit bli vnttenkamiiiadt, och vin han ined r9nlig röst kunnat siiga: stackars hm jag menade icke illa.
Men dct kunde han icke.
Han var förlagen, mycket förltig~iarc tin.
.
' l ' ildfi~.
-.
.....
Medan lian i siillskap ined brorsonen gick utfor trappan med tunga, knarrande steg, raknadc han harmset efter hvilket hi1 dessa onödiga utgifter gjort i hans kassa.
Och nu iiihte han naturli@ris köpa iiigonting at Iirorsonens barn ocksa?
Julen ri.
ju ett uttryck för ett det oförsyntaste iitliressningssysteiii, det kunde \ .S1 inge11 be- strida.
- Och hvad skiille han hitia p i att köpa St de barnen, soni han icke kunde afspisa ined pengar!
Hrad brukar man köpa St Iinrn?
Lkt rissie icke herr l ' oliisson.
Runde man gS in i en bod, slSnga penningmne pS bordet och siiga: ge mig for tre kronor leksaker.
Han kkncle sig bitter och gallsjuk.
Hvarför skall julafton! \ .ingas p!
i dem, som icke vilja ha ilen?
Han ville icke.
Hvarför kunde han da inre slippal
278 Emellertid hade de hunnit ned p i gatan.
Det frös.
Snön knarrade sa, att det nastan skrek under fötterna.
De kommo förbi en leksaksbod.
&gt;Har skall jag in., sade den gamle med förniflans beslutsamhet.
Hrorsonen hejdade honom.
.De 19 leksaker mer an tillritckligb, sade han,; köp fur femtio öre karameller att locka fram dem med; det L lagom.
: Den gamle k5nde beundran för denna afgdrande ton.
Bet var ju märkvitrdigt att veta s8 precis hvad som skulle till!
ablen har skall jrrg g1 in, vill farbror g i med ?.
ilen best&amp;nde unge mannen steg in i en gmnbod, och utan att h.eka bad hm att 19 se p i n %gr.i yllerastar för fruntimmer.
: Det skall vara västar med Srmar i .., tillade han.
Man lade fram en packe ylleplagg p i disken.
aJa, de kannas ju tjocka och bra,.
sade han gillande, i det han med kiinnareniin grep och viinde i dem.
Det var var som om han aldrig i sitt lif gjort annat an köpt fmntimmersrastar.
Herr Tobias- sons beundran vm i stigande.
.Det skall rara h var pigas, förklarade den unge mannen, vind till den gamle.
Och han syntes icke villridig.
Han tog ut en vitit, svart och röd, och han fick den inlagd i ett papper, och det var alldeles som ingenting fiir honom.
Sa gick man.
1 dörren tvarstannade herr Tobiasson.
Han vinde sig hastik * och sade hänsynslöst: * Far jag ocksa en af de der tjockaste; en af dem med armar i.
Han fick den inlagd i ett paket, betalte och gick ut till bror- sonen.
som \ .antade p5 trappan.
Herr Tobiasson rar beliten.
Kan man Vinka sig sadan tur!
En ylleriist hade han aldrig kunnat tanka p i af sig sjelf.
En ylle- \ .ist med arniar i, det var just hvad som behöfdes.
Nu skulle hon icke behöfva g3 och frysa p i stök: och bakdagar.
Jaha ja!
För det \ .ar s5 likt honom: vaga, hegninda, ingra, föresatta sig med en den vidlyftigaste omstriidlighet, och så i ett ögonblicks öf \ .erilning g i bort och göra just det han föresatt sig att i c h göra.
Hade han icke nu sliiugt ut penningar igen.
Fyra kronor!
T v i operor hade han kunnat få höra för det.
Yen han \, m ett.
% i Derför skulle lian t 3 sluta p i fattighuset, utan nigra operor.
* *: Maltiden var slut, granen hade varit tand, barnen hade fått sina gafvor, och nu satt man och rökte i herrns \ .ä1 ombonade arbetsmm.
Flickan, som var yngst af de tri, hade somnat 111 soffan.
om- gifven af sina leksaker, och pigan hade burit henne bort, alltjemt sofvande.
Men pojken var annu lika vaken som nigonsin och sprang omkring 112 golfvet, ridande på en kapphäst och smällande med en piska.
279 I en beqriini skrifstol satt herrn, med fötterna hvilande 113. en a f dc utdragna Ifdorna i sitt skrifl&gt;orcl, och iiiira hononi, med ariii- b5garne inot ett litet sybord, sntt hang unga hustru, Shörande honom med lifligt intresse, ehurn \ .iil han I h t t hade att förtiilja i ~ m sakcr,: som borde vara henne gamla och viilbekanta, niimligen hans första bukantskap nicd henne sjelf, hans obetiinksanima frieri och allt soni deriiplib följt.
Viil hade det varit ett vagstycke att gifta sig 11 % s8 sini inkomster, men det tycktes g8 I m, och nian hade icke Stigrat sig.
HBrrid J g o de tv5 p9 hvamdra med leende, menande I~lickar, och herr ' I ' olhson fick det intryck, soni rore de nppfylda af en oindlig tacksamhet emot hrarandra för nigonting.
Utsiriickt i viirdens Voltaire-stol och med ciggarrkoppen p i dess lilafl, satt han och betrnktacle den lilla interiören med en skygg.
viil- villig nyfikenhet.
Egentligen var det niycket fS äktenskap herr Tobiasson sett, nieii att dut fans lyckliga och olyckliga sSilnna, det visste han.
I de lyckliga smektcs man och det gjorde hononi skamscn,.
!
t smekningar roro forbjnden frukt, som det rar en friickhet att plockn niidt för allas iiiisa, - i dc olyckliga trstte man, och d i var (lut siikrast att h5lln sig pi afstiiid.
Att bli s i der handlöst inkastad i tv3 unga menniskors henilif, gjorde ilerför et!
underligt intryck 1); hononi.
Det fans nSgonting s9 natnrligt och otvunget hos drni, d e r a viinlighei hade en sjiilsfinhet, soni rar ny för honom, och deras hvnrdagssprik var d kamratlikt, att han kiinde sig hemniastadd som i en krets af sina student- skyddslingar.
Med sin gamnialmans-nyfikenhet granskade han deras ansigten, och han fann i dem intet, som tydde p8 slitningar, ingenting, som ingnf oro, imhsgor ellcr nicdlirlnnde; cn&lt;l: rst trygghet och tillfreds- stiillclse.
Siirskildt slog detta honom hos den unge mannen, och han kunde icke lita bli att jeniföra honom med sig sjelf.
Pinades han inSnne af denna kiinsln, som var herr ' I ' ol~iassons IifsplSga, dm.
att antingen @ ra oriitt mot sig sjelf eller inot andra?
Sikerligen icke.
Det miste finnas nigonting inom honom, som satte jenirigt i det hela.
Medan denna tankegSng flöt fram som en stilla understr (ini, satt .den gamle och lyssnade till den unges berattelse om de smi hiin- rlelser, soin bildat hans och hans filjeslagernkas Iefnailsöilu.
Pojken sprang omkring, lekte för sig sjelf, slog med sin piska, och sn19pratade, soni om han haft nigon till sillskap.
Attraherade af rörelsen, följde herr ' I ' obiusons ögon hans lek, i I&gt;örjan tanklöst, men srniniiigoni med vaknande intresse.
För den gamle enstöringen rar denna inenniska i tillviirt rent af ett fcnomen.
0111 barn visste han lika litet soni om iiktenskap: imga stuileiitrr och gamla ungkarlar haile varit hans hela unigriige.
Visserligen var han van att pS gator och i promenader möta sidana smS kriik, rallade af mödrar eller barnflickor; han .hyste en viss vördnad för dem, som för nSgonting af en djup och hemlighek- f1111 betydelse, men derjemte som för nigot, hvilket var honom okändt -
som en främmande kult.
Barn voro det uppräxande slägtet helt enkelt den kommande generationen och bestodo för honom egentligen icke af individer.
Han sknlle lika litet kunna känna dem atskils, som han kunde känna det ena myrägget frlln det andra.
Att qrinnor vardade barn var lika bersttigadr, som att myror släpade sina otympliga larver omkring i solskenet; men att detta pa nagot satt kunde röra en man, det hade aldrig fallit honom in, der- för hade han aldrig känt den ringaste lust att närma sig en af dessa tjocka, kringrultande sma menniskolarver.
Tvärtom; han gick ur vagen för dem.
Hrad som först &amp; te hans uppm3rksamhet rid den lille rar.
att han i det ~ndkindade ansigtet trodde sig märka ett spel af skif- tande sjalsrörelser, hrilka han aldrig sknlle ha tillskrifvit en sil out- vecklad varelse.
Den lille hade kommit underfund med att han \ .ar föremlll för uppmärksamhet, och med det samma var hans satt att uppfura sig alldeles förändradt; det hade kommit en viss tillgjordhet, man skulle knnna säga medvetenhet demti.
Efter att först med en min af otillgänglig misstro ha hallit sig p % afstilnd, började han n11 komma niirmare, men alltjemt under en antagen likgiltighet, som tog sig utomordentligt komisk ut.
Vanda som föraldrame voro vid honom, gafvo de ej akt p5 den lilla komedi, som spelades sa att säga mellan kulisserna.
Det var barns vanliga satt och ingenting att fasta sig vid.
Men herr Tobiasson var ända till häpenhet förvanad.
Detta inaste vara ett alldeles markvärdigt utveckladt barn, ett riktigt litet underverk.
Sklille föraldrame icke ha märkt det!
Denna varelse i sin afstubbade kolt och med sina tjocka sma ben var ju en sann- skyldig menniska, redan utrustad med den menskliga naturens egen- domligheter, själsskiftningar, ja s j e h dess sma narraktigheter.
Herr Tobiasson skulle ha haft lust att i öfvermattet af sin rörelse ropa: han tänker, han tanker bestamdt!
.
Men han blygdes.
Föräldrme sago nt, soni om det hörde till det dagligdags vanliga; herr Tobias- son fruktade att icke kunna göra sig begriplig för dem.
De matte icke hn blick för saclant.
Men i tysthet erfor han den mest naiva glädje.
Det var som on1 han gjort en upptäckt, hrilken var så häpnads \ .äckande ny, att han ännu icke vagade aniörtro den at nagon, och han kände der- jemte ett slags natursamband mellan sig och denne lille.
Dmna känsla gaf ett intryck ai rikedom och fullhet; det var som om syn- kretsen vidgats omkring honom.
&amp; derdomens kärlek till de snia hade vaknat med ens: indi- videns instinktiva kärlek till sitt slagte.
Herr Tolinsson skullc timvis kunna sitta och se p8 denna lilla lustiga figur.
H U tycktes vara ett outtömligt filt för iakttagelser.
Den lille sökte latsa, som om han icke det n~insta fdgade efter den gamle, men p8 samma gang spejade han efter om ej denne skulle vara hagad att taga första steget till ett narmande.
Allt oftare strök han förbi under sin lek, nästan snuddade vid, drog sig undan, som om han fruktade att bli fasthallen, men gjorde allt för att ut- - - - -
mana till ett attentat i den riktningen.
Nir icke detta hjelpte, små- myste han glimtvis med en min af hemligt först5ncl, och s9 bar det af igen i ïigzag och kmmbugter, som när en hare skall förvilla sparet.
Herr Tobiasson sanitalade under allt detta, hörde och svarade, men hela hans intresse följde den lille.
Om mm tordes lyfta lik den der trinda bytingen?
O111 han skulle skrika vid det?
Tro lian kiinile Varil tllllg?
Herr Tobiasson fick ett bcgsr att lyfta honom, - ett alldeles omotiveradt och oresonligt begir, som inom ett par minuter vuxit till passion.
Han in&amp;tc lyfta honoin, han iidstc kinna, om han kunde vara tung.
Utan ett ord och utan ett leende ty han kande att detta rar ett experiment, som fordrade den utomordentligaste djerfhet och kallblodighet - strickte han sig fram, grep trearingen, lyfte honom rakt upp iiiigcfiir en aln f r h golfvet och satte honom derps genast ned igen, precis p3 den flBck, der han tagit honom.
Jo, han rar tung, förtjusande tung, alldeles hinforande tung, tung soni en nicnniska, ja, nsstaii soiii en kliinip.
Herr Tobiasson hade rodnat starkt - af niistrBngnin~ - eller siiiuesrörelsc.
Pojken stod stilla ett ögoblick och i g p8 hononi lir ögonvran, allrarsaiiit, forskande.
Han betinkte sig synl~arligen p$ hur han skulle iipytnga dessa preliniin8rer för en iiiiriiiarc sanimanslutning.
Sa gii5ggadc han till som en hiist, galopperade bort i rummet och Istsade, som om ingenting hiindt.
Modern sig efter honom med en Iieuiiilrandu blick, nicii herr Tobinsaon syntes fiillkoinligt oföriindrid och samtdet fortgick som förut.
lnoni ii9gra iiiinuter hade den lille emellertid Ster börjat 119rma sig, i siii5 aCsatser och nied iiifinga kriuiispr5ng, iipl~bju~lande alla sina småkonster för att locka den ganile till att förnya manövern.
Meii 118 detta icke ville lyckas.
befnns han till sist st9ende alldeles stilla vid herr Tohiassons ena I~en, tungt Iittnnde sig iii ileremot och med sin ena knubbiga hand hVilande deröfver.
Inviten rar tydlig.
Herr ' I ' obinssoii tog deniia lilla hand i sin, och det fick skc; efter ett ögonblicks I~etänketid lyfte haii hela den lille herm upp i sitt kni, Iiiggaiide sin arm om en tjock liten niidja, och Sfven detta fick ske; ett tlnkniide litct nnsigte vsiide sig till och ined om, och ett par bl5a barnaögon sago iii i det gamla ansigtet.
Ilet kindes s9 underligt, så.
underligt!
Det blef s5 varmt kring hjertat, det steg som en fuktig v9rririiie genom bröstet, det ville välla upp som en vag och strömma ned soni ett regn öfver skrynk- liga kinder, men ilet löste sig i ett leende, som likt ett solsken strilade ned öf \ * er den lille och lyste up11 hela ilet firadc anletet.
Den unge imniljefadern tvsrtystnade.
Ilet fans nigot i denna gmpp, som tilltalade sjelfva hans skönhetssinne, och drifsven af ett plbtsligt infall sade han: * Willy, kyss farfar .. - - -
Ordet kom honom i munnen, nästan utan att han tiinkte p9 det.
L) en lille &amp; g ett ögonblick 118 den gamle, liksom pröfvande, sd stödde han hiinderna niot hans bröst och rllnde med allvarlig min sin ljusröda, fuktiga harnainun upp emot hononi.
Den eanile höjde sig ned och kysste den sa lätt som en andedr3gt.
&gt;Liten f3.r aldrig se nigon annan farfar, sade den unge mannen.
.papp fick inte lefva &amp; länge, att han kunde få se iiagra barnbarn.
han stackaren!
Men s9 borde det ha \ .arit: farbror skulle ha haft barnbarn nur Det uppstod en paus.
Guhhen lade undan sin cigarr, som var nara utrökt, och som han glömt att hdla eld pi.
Ja, d horde dct ha mrit.
klang det genom hans simle.
Han borde ha varit cu ganiiiial farfar nu, med barnbarn pi sitt knh.
Men han hade spmngit öfver en Iiink i kedjan.
.
.
Farfar: Hur egendomligt det Iiit!
Det v u blott ett oskyldigt sk51nt.
men det kastade ett ljus öfver hans furghgna lif.
För första gingen slog det herr ' rohiasson, att det aldrig funnits ntlgonting öfwr- och underordnadt i hans förhilllande till nienniskorna.
Han Ilade känt samma förpligtelser mot alla och hade derför aldrig kunnat racka till för dessa oproportionerliga krat Det rar denna bristande förm9ga i att öfver- och underordna, som hindrat den inneboende kiirleken i hans natur att sla ut i blommor.
hindrat den att förtiitas till frukt och kiirna.
Det ena förh8llandet hade förq \ .Zft det andra utan att sjelft ega form9ga af utveckling.
Medan herr Tobiasson satt och kom in på dessa funderingar, hade fmn gatt ut efter kaffet, som hon nu sjelf kom in med och stidde p8 det lilla bordet, under det mannen vigtigt sysslade med att draga korken ur ett likörkrus.
&gt;F&amp;hror fSr inte tro, att \ .i under vanliga förhzllluiden iiro s9 hiir öfverd9diaa *, sade han alndi, iued omsorg knackande I) &amp; lacket.
tundtom, N~~ToI ", m e n om- julen kan manui \ .iiI få lof ait glöinnla sin \ .anliga sparsanihet.
.
Fram med likörglas, hustm!
Hvilken doft!
Jo, jag vet, att du först&amp; dig p9 det, - kick er mun !^ Han log upp emot hustrun, som stod och ordnade kopp= och glas p i kaffebrickan, för att kunna rymma allt.
Herr Tobiasson satt och d g p9 sin brorson, stadigt hallande sin arm kring den lille.
Denne: .familjeförsörjare?
mr en bild af helsan.
Hans figur började redan runda sig s9 sndtt, men endast som i ett uf1,ermatt af viilbefinnande.
Kände han det kanske, nar han gaf at de sina, som om han tog it % andra?
Aldrig!
Han rar p8 det klara med hrad som iör honom var öfver- och under- ordnadt.
Hiir falls det inga slitningar mellan ensidig egoism och ensidig sjelWrglBmmelse, hiir fins regulatorn: familjen.
Det som egen fördel och valviljaii Mr herr Tobiasson varit s9 oförenliar mot andra, det cammansm3lte h&amp; d natuAgt, det begränsades- sd viileörande.
Han undrade Bfver att han aldria sett Sktenskapet f r h sa&amp;= sida som nu.
Det fans ju en helt an&amp;n betydelse i-det, iin det, som han drömt om.
-.
.
.
-
283 Ueii garnle herm fömjönk i sina tankar, soin han s9 ofta Iiru- kade göra; hans blick blef frinvaraiide och han gnf icke akt pi, att I~rorsoiien, setlan han slutat sina bestyr ined likörkrusel, nu satt och betraktade honom.
Ofver detta godmodiga iniga ansigte med sina stora iiiiistascher och sinn Cinliga (igon hade det lagt sig ett innerligt deltlgandr.
Hans eget hjerta var s i rikt och fullt, iiii rörde honoin fattigdomen i den gamles lif p1 ett annat s9tt Bn fSrr, d9 lian sjelf var cn glad student, som njöt af den smula Iienitrefnnd enstöringen förniiitt s k a p omkring sig.
Hiir g r h hade ej h2rt.t blifvit!
Hiir firadt detta hederliga.
hjertegoda arisigte!
Han lade sin hand på hiistr~ins arm, och hennes (igoii f (iljde riktningen af hans hlick.
=Maii kan se Iiur \ .ni1 farliror .Tr att vara ensam *, sade han, och rösten rar mjukare an vanligt, d e n der in9t \ .anda, koncentrerade Iilicken ?r s9 typisk %r deni, som Bro hiinvisade 91 sig sje1fva.r Soni med leii hand v5cktc orden den gniiile lir hans griibbrl.
Han s9g upp.
och de rörliga dragen jeinnadc sig till ett uiinligt leende.
Hvilkct vackert ~~atriarkliiifviid det var i alla fall!
* Ja; och derfur skdl du hn tack, att du drog mig hits, sade han, .af mig sjelf hade jag nog aldrig ko ini nit^.
Hans rack var uppriktigt.
1) et fans n9got hos dessa unga nieiiniskor och i deras sunda hrardagslycka, som verkade helande 115 hans s (inderrellekterade sinne, och som gaf honoiii n9got af den sinnesro, han s9 liiiige längtat efter.
Och s9 19g det nigot i att kinna dcnoa vanna, mjuka lilla kropp i sina armar, som kom hans spridda medK91islor för allt Iefvande att sanila sig, - samla sig i ksrlek till detta lilla bnrn, som likt en skjuten figelunge hiingde p3 hans k med dut silkeshiriga hiifvudet tryggt hvilnnde mot hans 1) röst.
rMan sof \ .er !.
liviskade modern och Iiöjde sig ned för att se in i det finhyade ansigtet, * han ar trött, han har soiiinal.
Se hur rart han sitter hos fnrlxor !.
högtidlig, vigtig, Farbror Iiejakarle iitropet med en nick, nästan andaktsfi~ll.
Man log niot hvarandra och gick p9 ta.
Ungn frun satte en kopp i herr Tobiassons lediga hand, och man serveraile honom der han satt, för att han ej skulle behöfva resa sig.
; Man drack kafie och man praLwle hallhögt.
Herr Tobiasson log och nickade, men var sparsam med svaren.
Kunde nian rilnta, att han skulle svara, upp- funktion!
D9 och d3 tagen som Iinn var af en s9 ~naktpblig~nnde sag han med kiirlig omsorg ned 119 det I&gt;londa hufvudct, som vilje- löst och tyngdr af sömn I9g mot hans bröst.
Frun antydde, att pigan skiille komma in och taga den lille, han kunde vara till besvar.
klen herr Tobiasson sköt fram sina rappar, s9 att hakan plattndes in till ett intet, och han drog saniiiian hela sitt gummiansigte till en enda protest, p3 samma g h g han myndigt afiitrjande riflade ett nej i luften med sin lediga hand.
Och man höll af herr Tobiasson för det, man var förtjust i herr Tobiasson; han var rent af idealet Tör en grandonkel.
-
284 Man drack sin likör med känslan af att bilda ett heligt litet frimurarelag.
Till sist miste ändi lillen bringas till kojs, och ~ ~ i g a kom n pii tröskeln.
dian inte jag bära honom?, vbide sig herr Tobiasson blygt fragande till den unga frun.
Hon nickade jakande och pigan fick en vink att försvinna.
I teten gick frun och öppnade alla dörrarne, ända till säng- kammaren, efter kom herr Tobiasson med sma otynipliga steg, af hvilka hrart och ett - under hans ifriga försök att g5 pii ta- spetsarne kom honom att göra en s i eftertrycklig knyck med öfver- kroppen, att det behöfdes en kärnsund barn-naturs allra benndrans- rardaste sofgifvor för att icke väckas derat Sist kom den ungs familjefadern, stolt öfver att af egen tillskyndelse ha skafat denna perla af en farbror in i huset.
SS blef den lille afklädd, stycke för stycke, beundrad och till- bedd, och när moderns h9ndiga fingrar lyckats få honom - annn iförd sin langa nattskjorta, som lik en dopklidning sofvande hangde ned öfver fötterna, da s9g man p9 hvmndra med vädjande blickar, och han lades sakta ned p % kuddarne, tacket höljdes öfver honom, och min skulle g&amp; Nattlampan stod och brann p9 en liten hylla, kastande ett matt sken öfr.er rummet.
Modem kysste den röda lilla kinden, som lyste lik en finhyld frukt ofvan lakanets kant, fadern kysste den, och, öfvervinnande sin hjertas skygghet, böjde herr Tohiasson stela gamla knän vid bädden, tog den dunvarma lilla handen och tryckte den mot sina ögon.
Han askade detta lilla barn, som han sett först i dag Han älskade det sa, som endast en den der k3nner sig ga bort ifrin lifvet, kan älska den, som intriider deri.
Och sa gick herr Tobiasson fran lyckliga menniskor hem till sitt lilla ungkarlsbo, bärande sitt paket under armen.
Och fast ingen- ting yttrats, vnr den bortgiende lika pa det klara som de qrar- blifvande med att nästa inackordering den gamlc skulle söka miste bli just hos dem.
Annu, da han kommit hem, a t t tZndt i sin syigkammare och börjat kläda af sig, var han endast upptagen af tv$ ting: 1,ndvigs pojke och Tildas yllevast.
Han hade haft tamburnyckel med sig och sjelf öppnat; hon skulle saledes icke få sin gafva iörr Zn följande morgon.
Hon skulle säkert komma in och väcka honom med kaffebrickan.
Ja, och s i skulle hon se paketet!
Kej han ville gömnia det riktigt v !&amp; sa att hon ingenting made, förr 31 han räckte henne det mjuka plagget.
Hur han kände dess värme genomströmnia sitt sinne!
Nu skulle icke den slitna kladningen spöka för honom pa alla kalla dagar.
Men hvar skulle han gömma sitt paket?
HY, under hufvn&lt;l@rden.
Det var ypperligt.
Och sa skulle han ge henne det och försöka att icke hlygas öfrer sin egen vänlighet, och icke kraxa bort sin väl- niening med en sarkasm.
Han skulle vara enkel och naturlig som dessa menniskor han sett i qvall.
- -
285 &gt;Aah !s - drog han ut med I h g t viiibehag och kastade sig i sin sang, efter gamla vanan SS handlöst som en fallande stock, och han s5g l) &amp; Ijusct ett ögonblick, fr3nvarande, initviindt, innan han kunde niiniias art sliicka det.
den lille, som var sh tung Nu Iig han i sin sang, den lille, att lyfta.
den lille, som skulle växa upp och vara ung och stor, 1151 herr ' I ' obiasson ISg och blef till intet i sin graf.
Den lille, som kanske skulle bli en gainmal man, ocksa han.
Men inte en gammal enstöring: - en gammal man med bam och b ?rnabam.
, Si blaste herr ' robiasson lit sitt ljus och somnade sjelf som ett barn fr3.n sin julghdje: somnade frin tanken p3 den lille, och med ' I ' ildas ylleväst under sin hufvudgiird.
- Till frAgan om arbetslönen.
I. Huilhet är att fdrcdraga: Arbctc for ficrtalct mot svälrlun, eller arbetc jur cfi mindn antal mut en lön, som mokvarar arbetets vän&amp;- och @ r &amp; t mo~I&amp;t f&amp; &amp; n arbctandt att lcfa cii anstarli@ och Iicdcrligt Iv?
Detta spörsma har jemte m h g a andra framkastats vid de engelska arbetarföreningames (trades-unions) nyligen i Huil samlade kongress, samt derefter debatterats inom den engelska pressen, särskildt af The Spcctatur och Times.
Fragan väcktes af ordföranden; Mr F. Madison, d % han i ett tal uppmanade Englands arbetande män och qvinnor att .s&amp; vidf ini / / / @ vägra nrcdvcrkm eflcr understöd St Avajc arbctsgrjcvare cllcr bolar, som producerar un~ ?crbctaldt arbctc.&gt; Specwtor gillar detta uttalande.
Visserligen kan det vara s v h t att bestiimma normen för underbewldt arbete, men likval ar det för folket i dess helhet bättre, att arbetslönen icke nedpressas under afven om det minimum, som krafves för en mensklig tillvaro derigenom den offentliga fattigvirden i sv&amp;ra tider skulle tagas i än att mäns och qvinnors redbara arbete ut- stegradt ansprak bringas i marknaden .till rampris&gt;, sedan lönen för detsamma blifvit nedtryckt till hvad med fullt skal kallas svaltlön.
Times anmärker ater, att rsvaltlön val dock ar bättre än ingen lön ..
&gt;Nej., svarar Spectator, * bättre att s e problemet ran i ansigtet och veta hur m h g a fattighjon vi verldigen hafva, än a n utarma arbetet p i allt hopp genom att pressa ned lönen under det belopp, hvarföntan icke ens den flitigaste arbetare kan lefva ett anstindigr och hederligt lit= - -
II.
Huru finna en värdcmatart far arbeht?
P&amp; m h g a hall rider en s i fullkomlig okunnighet om värdet af intellektuelt arbete, att det torde vara nyttigt att, om ocksi indirekt.
genom frågor och jemförelser, sisom här nedan, väcka uppmärksam- heten derpi.
Antaget att en arbetsgifvare söker en lärarinna för sina barn och fordrar af henne fullgoda lärarinnekunskaper i svenska äninen och frtimmande sprak, jemte förmiga att undervisa i musik, samt tillika af henne hegnr, att hon skall biträda med husliga sysslor, d i hon icke iir upptagen af sina Urinne-iligganden - hnnr my&lt;Rct h o p lon bör han d8 erbjuda henne; jemfordt med den Iön han bcta / ar ~talhi~ngcn, som uhdar hans hästar?
O. S.
A. Hvarjehanda i qvinnofrAgan.
Sverige.
D r ~ f m m f d r e ~ ~ i hade ~ ~ n den 2 9 sistlidne okt.
ett talrikt besökt halfirnmöte, som öppnades af föreningens ordförande fru K. Bohman, f. Ruffel, hyarefter till mötets ordförande utdgs fröken Ellen Key.
Enligt föreningens stadgar skulle revisorer och revisorssuppleanter väijas, och 11ts8gos dertill fruarne Lind af Hageby och von Koch samt fröknarna Anna K m e och Ingeborg Taiiström.
Haretter föredrogs föreningens nrhetsberitttelse för det förflutna hamret; och fraingick ur densamma att föreningen omfattats nied lifligt intresse s i vi1 i Stockholm som i landsorten, samt att föreningen varit verksam hufvud- sakligen medelst utarbetande af modeller till underkläder, hvad olika prof tillhandahöllos de vid mötet nar \ .arande till p5seende.
Den till diskussion uppstillda fragan: whiotsvaras dc fordringar, man ställer p8 iindamånsenliga kläder och skodon, af de modeller, drägtreformf6reningen förordarh inleddes med ett intressant föredrag af med.
kand. fröken Ivider- ström, som b e t o d e så vi1 det ohelsosamma som det osköna i qvin- nans nusmande driigt.
Af den derefter h5llna diskussionen framgick, am de, som begagnat föreningens modeller till underklider, funnit dem synnerligen praktiska, hygieniska, lätta och behagliga.
a g n Lirarinn~-Se~nu~ar~trts 25-Srs jubilcunr.
Med anledning der- af, att högre Lirarinne-Seminariet nu egt bestand i 2 5 år, hade nigra, som tillhört den första uppsättningen af dess 18rjungar, den 30 okt.
anordnat en enkel fest, hvilken alltigenom preglades af den hjertli- gask och gladaste stämning.
Festen hölls i n: o I I Jnkobsbergs- gatan a HushSllsskolnn, som till föresthdarinna eger en af Seminariets
287 f. d. elever, fröken Hedda Cronius.
Kallelsen till denna högtid hade kunnat hörsammas af ej mindre fin 36 bland ile t r i första arens 78 elever.
Flera af Seminariets förste lärare hade infunnit sig.
bland dem Kektor P.
A. Siljeströin, Lektor G.
A. I,öwenhjclm, 1) oktor Feilitren, Professor Kramer in.
fl.
Seminariets första föreståndariiina fru Kobb, född Elfving, rar till alla .. glädje Sf ?en nitrmrande, och likaledes dess vice förestandarinna I&gt;oktnrinnan Idströni.
Salen var prydd med blommor och flaggor samt ett porträtt af Fredrika Iiremer, i hvars rika och varma sjR1 första idén till Semi- nariets I&gt;il&lt;lande framspriingit, och som fir a5 $r sedan var nicd oin den s. k. IHunafcsten eller den högtid, da Seminariet invigdes och dess bibliotek öppi~ailcs.
Under aftoiicns lolip Iiijllos la1 hade för de 1 2 aflirlne IRrarne, hvilkas namn syntes inom en 5 ena viiggen iipphingd cypresskrans, och för flere bland de närvarande IRrarne och lärminnorna.
Den stiimningsfulla och i allo angeniina festen af- slöts ined en god supE, hvarefter, strast före skilsniessan, bön hölls ich en psalni afsjöngs.
Indien.
En Indisk dam, CN hondebai Joshe, promoverades denna var i Philadelphia till Medicine Doktor vid dervarande medi- ciniska högskola för qvinnor och cniotiog kort derpi anbud att eRer sin Sterkomst till Indien förest9 ett sjukhus, nfsedt endast för qvinnor och barn.
Hennes slagting, den frnmsiiende braminska damen A~ndifn Ran~abai, som varit anstäid soin lärare i sanskrit i Cheltenham i England, hade derifraii rest till Amerika för att ö h e ~ a r 3 fm Joshees graduering.
l ' illfr5gad om &amp; n quin&amp;a bildmngeni ståndptnkf i Indin sade I ' undita Ramabai: r1 staden Povna äro 1oo.000 innevånare.
Kanske bland dem finnas 50 qvinnor, som kunna Iasa, och dock stod Yovna högre i afseende i qvinnans undervisning än de flesta andra orter., Kina.
En Miss Elisnbcfh Rcifsoj.&amp;r, som tillhör &gt;de Anlerikanska qvinnornas förenadc iiiissioi1ss5llska~m, och som nyligen lyckligcm ut- fört en af de svaraste operationer kirurgien kiinner till, är nu syssel- satt med att i Shanghai för infödingarnes qvinnor gmnda ett sjukhus, vid hvars uppbyggande man Smnar tillgodogöra sig alla de förbättringar vetenskapen iued afscende i dylika anstalter de senaste Bren ul~pt5ckt.
Q-i * mocrnancifitionrn gör framsteg afven i Kina.
I forna tider kondc ingen kinesisk qvinna, som satte värde pS sitt rykte, visa sig p5 offentliga stiillen, men nu ser man damer p5 teatrarne och andra publika platser.
Dessa nya seder ha dock väckt stor harm hos de konservativa, och guvernören i Peking försöker göra ett slut pH 3oskickeb.
Afrika.
Konp.
En Svensk, hr Th. Westmark, har om qvinnornas stiillning i Bangalas, den längst mot öster belagna Kongostationen, berättat följande: ~Q \ .innorna äro der en simpel handelsvara, som man köper pr kontant, men öfver hvilken man sedan har full dispositionsrätt, äfven i hrad angar lif eller död.
Att en man slagtar en af sina hustmr
och äter upp henne, betraktas s o m den enklaste sak i verlden och Pr e j m e r klandervärdt, ä n i fall d e t vore frilga o m en kyckling eller en lamnnge.
I detta fall äro qvinnorna likstalda med slafiarne, hvilka ocksil i ett s o m allt Hm bemende af sin herres välbehag och aldrig am säkra för slagtarknifven o c h köttgrytan.
D9 en n k m a n d&amp;, offras ett stort antal af hans qvinnor; hälften af de d6da gifves honom till sallskap i grafven; den a n d r a halften k o k o c h tjenar hegcifnings- gästerna till spis .. D e t behtifves tydligen e n agitation för qvinnofrilgan i Kongo!
Korrespondens-afdelning.
l d.
P8 min mins och mini egna vägnar lär jing p l det hjerllig.stc inckn dig fPr det sïtt hvnrpi du bemött Stella Cleres o~iirdiga anikcl i ~FrnmBt .. Tröttna ej att vnrn dc hederlig.
qvinnornnr rdrkïmpc mat all den uselhet.
som hotar it1 rdrrt6rn vart folk och fnlrkcligcn utgifvrr sig vara ett uttryck dqvinnans srtt nti sr och tnnkn i dessa frsgor.
A /.
R.
Lund 17.
I I.
Red: " uttrycker sin glXdje ö h e r detta och snarlika meddelnnden f r h 5,s viil S. och M.
K. rom frin II.
I).
fran E.
X., R h J. Ii.
m.
H.
Till Dngnvs IBrore.
Med anledning af inkomna frågor meddelas at1 Göteborgs qviinofllrenlng h u.
ener Hem swnmmträdcn och IiHi n debatter.
drdrtar att fnln och w r d nästa dr u j j h ~ o x,&amp;.
fidningtr - fiuwr %=.
Till Fredrika-Bremer-Forbundet och Dagnys redaktion frin nedansthende forlaggare insanda böcker: Lars Höckerbergs förlag: Slagtingar och andro Novellcr samt iv8 dramatiska utkast.
1886.
P.
A.
N o r s t e d t &amp; Söners iörlag: Paul I h p r r Noveller.
öfverr.
i f k G. Engberg I - r+ ......... per bmc Turprnjtffs 6 och 7.
P e t u c h k o f.
Virströmmar.
Adelsfolk.
- F&amp; - R Noveller k m öfvcnsttC ....................................................
Viser p i ' k l a n s k e Tongrnile dekis it16 Frcdrek p1 Kinnrlt L ...... / / .C.
Blumrnbtrg.
Handbok i gallande Pattigvirdslagstiftning.
?
: nu pl.
N. Lindtr.
- R e d e r och r i d a n d e n d e svenska s o r i k e t s behandkna - i t a l och skrift.
.............. y .................................................... Franpir Cuizot, Den europeiska civilisationens historia.
Ofvers.
af Spilhimmnr.
.......................................................................... 0.50.
3.- .. 1~50.
t,q.
ZJS.
3,-.
W. Billes förlag: C.
C. Berflan, Berättelser a f franska författare.
med anmYrkningnr 2.25. och ordliiti.
.......................................................................... F. P s l l a n d e r s f ö r l a g: Gotcbog.
F. Psilnndtr, F r a n s k a skriiöfnlngar.
företrädcsris dredda för flickrkolor.
0.X Götebore.
.............................................................................. Gernandts b o k t r y c k e r l a k t l e b o l a g: Anton Utrgh.
Skolan ocb ögat.
Faredmg hBllet till lörmln far Pedi- gogiskn biblioteket i Stockholm.
1885.
D Carl Sunesons förlag: Lotten vor Kmmtt .. Dikter.
........................................................
z.-.
