# ID: svediakorp-per3571
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1932
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 9,735
# sentences: 487
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jordäganderätten vacklar.
Krisen i Sundsvailsdistriktet.
Kan n i leva på 900 kronor om året?
Devinez: Österns kvinnor Jag revoltera mot kvinnohandeln.
En tragedi i Vimmerby.
Festföreställning för Goethe år 1932.
Av Sven Stål.
* Ädla givare av en radio!
Av Devinez.
Vem betalar?
Av Anna Björkman.
Vad har hänt?
N T R A G E D I, S O M INLED- D E DES med skottet i Paris är allt- jämt händelsen som överskuggar allt och svenska folket är djupt sys- selsatt med dess vidare utveckling.
Undersökningskommissionens kom- muniké var ett verkligt Långfredags- budskap, som lät allting ana utan att nämna det vid några avskräckan- de namn.
Är det inte möjligen som en fransk tidning uttryckt saken att allmänna meningen i Sverige är rädd för sanningen på denna punkt?
Det första som nu skall ske tycks vara regeringens stora stödaktion för Skandinaviska banken, som skall f å 100 miljoner kr.
i statsobligatio- ner för att klara likviditetskrisen, varvid man förutsätter en 50 miljo- ners insättningar från de enskilda bankerna.
Från riksbanken överfö- ras till riksgäldskontoret engage- mang i Kreugervärden på över 100 miljoner kr.
Proposition om denna jättekredit har förelagts riksdagen så fort den samlats efter påsk.
Stö- det medför att den nyligen bebådade utdelningen på skandinaviska ban- kens aktier inställes!
Men den pa- nikslagna börsen har återhämtat sig från sin nattsvarta pessimism.
GLANSEN KRING HENRY F O R D börjar även blekna.
Ar- betare massavskedas, arbetstiden in- skränkes och lönerna nedpressas även på åtskilliga andra sätt.
Och sista underrättelsen: att ett fredligt demonstrationståg av hans arbetare beskjutits av Fords egna poliser.
I N O M ENGELSKA I M P E R I E T har en ny konflikt seglat upp.
Den gäller denna gång Irland, vars nya regering de Valera satt sig före att avskaffa trohetscden till England samt räntorna för vissa engelska jordköpslån.
de Valera förklarar trohetseden vara en inre irländsk an- gelägenhet, vars upphävande inte kommer att rubba fördraget med England.
Enligt engelsk uppfattning är den däremot en viktig beståndsdel a v den traktat, med vilken det en- gelsk-irländska förhållandet stadfäs- tes efter upproren 1920.
Konflik- ten har fått en extra spets genom demonstrationer i Dublin på påskda- gen för den irländska revolten 1916.
Nu växlas noter regeringarna emel- lan, men om innebörden får man ingen klarhet förrän underhandlin- garna förts till slut.
Veckovakten tt möte av teknici upptog härom da- gen idén om fem arbetsdagar i vec- kan i stället för sex, såsom ett förslag som vore ägnat att lösa problemet om arbetslösheten.
Det gick förbi utan att väcka vidare intresse eller glädje, ty för närvarande är full arbetstid, fulla dryga fyrtioåtta timmar i veckan, snarare än fyrtiotimmarsveckan idealet för alla dem som sysslolösa stå till förfogande.
Ar- hete, arhete, är människornas skri och längtan just nu, arbetslösheten har oer- hört desorganiserat folkets liv och rub- hat dess jämvikt.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka att införandet av proportio- nen fem och två i veckan mellan indu- striarbete och vila, det vill säga vila lika- med andligt arbete och förströelse, skall bli det goda som kommer fram ur den- na bittra och onda tid.
Man kunde förstås tycka, att det inte skulle behövts denna nöd och denna eko- nomiska desorganisation för att vi skulle förberett oss för att komma fram till fem- dagarsveckan.
Men det är sa här i värl- den, att framstegen sällan ske i god ord- ning och efter förnuftig planering och förberedelse.
Vi leva i utredningar och tro på utredningar, men det är mest små- saker som komma fram därur.
Ägde vi verkligen förmågan att förutse och pla- nera på lång sikt, så skulle vi jämsides med den ökade rationaliseringen av pro- duktionen och den hastiga avlösningen av muskelkraften med kraft, tagen direkt ur naturen, ha förberett oss på att utnyttja tiden på ett annat sätt och fördela om den mellan arbete, förströelse och intel- lektuella övningar.
Minskning i arbetet per individ och vecka samt planering för användande av fritiden skulle då ha följt i samma takt E Sång i mörkret.
Av Klara Johanson.
D:r Alma Sundquist.
E f t e r att under ett och ett halvt år ha berest Orienten i egenskap av ledamot i den kommission, som i oktober 1930 skickades ut av Natio- nernas förbund med uppdrag att un- dersöka den internationella handeln med kvinnor och barn, har doktor Alma Sundquist nu kommit hem på ett tillfälligt besök i Sverige.
D:r Sundquist kommer sedan att resa ner till Genève, där kommissionen skall ta itu med bearbetandet av det väl- diga material, som insamlats och till årsskiftet kommer troligen den offi- ciella rapporten att föreligga färdig.
Undersökningen har omfattat myc- ket vidsträckta områden, berättar doktor Sundquist, från Kina, Japan och Korea, Siam, Indokina och Hol- ländska Indien till Persien, Syrien och Palestina.
Den har utgjort en fortsättning på de undersökningar beträffande internationell barn- och kvinnohandel, som tidigare företagits i Europa, Norra Afrika och Sydame- rika, likaledes på Nationernas för- bunds föranstaltande och med eko- nomiskt stöd från Rockefeller genom den amerikanska byrån för socialhy- gien.
Kommissionen har bestått av ame- rikanaren mr Bascom Johnson, den polske diplomaten h r Karl Pindor samt doktor Sundquist.
I nära sam- arbete med resp. länders regeringar har den företagit sina undersöknin- gar och resultatet har enligt vad d:r Sundquist berättar varit mycket in- tressant.
Undersökningen har inte bara åsyftat de internationella .affärs- männens.
tillvägagångssätt utan också de motåtgärder, som vidtagits av myndigheter och enskilda organi- sationer i de olika länderna.
Det har visat sig att ett stort intresse finns att förhindra den internationella kvinnohandeln och de flesta stater ha också genomfört ett tämligen effek- tivt skydd, men kryphål finnas alltid.
Det har nog en viss nytta, säger dok- tor Sundquist, att metoderna finnas samlade i en enhetlig rapport, det kan verka stimulerande för deras för- bättring och även befrämja ett ökat internationellt samarbete, där det kanske för närvarande kan klicka ibland.
Emellertid har intresset för ett sådant samarbete i alla former varit utomordentligt stort och kom- missionen har överallt blivit synner- ligen väl mottagen.
Självfallet är det omöjligt att in- nan materialet bearbetats uttala sig om detaljer för de olika ländernas vidkommande.
Vad doktor Sund- quist emellertid uttryckligen framhål- ler är det nära sambandet mellan hela företeelsen internationell kvinno- handel och kvinnornas ställning i samhället.
Det pågår för närvaran- de kolossala förändringar inom kvin- novärlden i hela Östern.
Det är på många håll överraskande vilka mo- derna idéer som h a gripit omkring sig.
Myndigheterna själva äro ofta djupt intresserade av kvinnornas höjda ställning och deras delaktighet i den moderna uppfostran.
Den ökade upplysningen bland kvinnorna har också visat sig vara ett av de förnämsta botemedeln mot kvinno- handeln.
Förut ha de i stor utsträck- ning blivit lurade in i prostitutionen, men med den ökade läs- och skriv- kunnigheten bland flickorna själva har det visat sig betydligt svårare att fylla marknaden.
I en stor stad, t.
(Forts. å sid. 3).
sliter inte aderton skor om året.
som rationaliseringen av produktionen.
Man skulle ha i förväg uttänkt ett system att använda tiden medels fridagar och vilo- och studietider, alternerande med furvärvsarbetstider.
Skolor och studie- möjligheter och tillfällen att genom hela livet följa med vad som sker i den poli- tiska och kulturella världen skulle ökats samtidigt med avkopplingen av den mänskliga muskelkraften.
Femdagars ar- hetsveckan skulle varit klar att starta som ett led i utvecklingen just vid den tid- punkt, då maskinerna övertagit den sjätte dagens arbete.
Den skulle då icke fått stämpeln av att vara en nödfallåstgärd, följd av kännbar inkomstminskning.
Den skulle varit efterlängtad och dess möjlig- heter med tacksamhet utnyttjade.
Då det i dessa dagar sitter samlade grupper av arbetslösa äldre och yngre människor, som lyssna till föreläsningar och vidga sin kunskap och sin horisont, så är detta en heroisk prestation, en övervinnelse av oerhörda påfrestningar.
Tänk på hur det skulle varit om de i stället fått samlas som fria och trygga studenter för att jämsides med sitt enformiga maskinella arbete få företaga upptäcktsfärder i den underbara brokiga hemlighetsfulla värld som är vår.
Hade man I förväg berett sig på att förfoga över den tid som maskinerna gi- vit fri, så skulle man också lärt sig att långsamt koppla av de åldrande frän ar- betet, i stället för att ställa dem mellan alternativen: arbete över förmågan eller intet alls.
Och man skulle ordnat för mödrar så att de fått den behövliga le- digheten omkring barnens födelse med full ersättning, och det skulle aldrig ha fått ske som nu att moderskapet är ett sådant handikap för kvinnan inom indu- (Forts. å sid.
4.)
Skall den 13 mars bli av historiskt värde?
Kommentar till valresultatet i Tyskland.
D e n 13:de mars bragte två överrask- korsprydda mänskor, det var knappt en ningar.
icke-nazist vägade sig ut på gatan.
Den Visserligen hade de som stodo bakom 13:de mars var det mycket stillsamt i Hindenburg bestämt räknat med hans se- Berlin.
Men bakom stillheten kände man ger.
Men inte med en sådan överväldi- den gränslösa spänningen skälva.
Man gande, en sådan stralande seger.
Det räknade timmarna till kvällen, då offent- fattades bara några hundratusen röster, liggörandet av valresultaten skulle be- för att Hindenburg skulle nätt fullständig gynna.
Det var nog inte många radio- majoritet.
Det hade ingen väntat.
Det apparater, som voro ur tjänst den kväl- len.
Och sa kom då resultatet: - val- var den första överraskningen.
Den andra var kommunisternas fiasko.
krets efter valkrets - klar Hindenburg- De uppnådde endast obetydligt mera seger.
Det var det första ljusa ögonblic- roster än vid septembervalen 1930.
Trots ket denna mörka vinter.
de sista Arens ständigt stegrade nöd har I Hitler-pressen erkände man naturligt- majoriteten av de tyska arbetarna behållit vis inte nederlaget.
Där ordades bara huvudet klart.
Deras röster gåvo utsla- storvulet om de många nyvunna rösterna.
get den 13:de mars.
Utan dem hade det Men det hade ju ingen betvivlat - att inte gått.
De ha räddat Tyskland från Hitler vunnit röster sedan september 30.
Och det var inte det saken gällde.
Det inbördeskrig.
- - Det var nog inte så utan, att även de gällde - som Hitler själv uttryckligen mest optimistiska Hindenburg-väljarna betonat - allt eller intet.
Hitler blev inte blevo en smula ängsliga de sista dagarna rikspresident.
Således återstår - intet.
före avgörandet.
Luften var laddad av - Så vii lir det förstas tyvärr inte.
Na- nazisternas propaganda.
Deras plakat tionalsocialisterna finnas kvar och be- och flygblad dominerade, hotande var och tyda fortfarande en makt och en fara.
en till liv och egendom, som inte hörde Men de stå vid en vändpunkt.
De ha lidit (Forts. å sid.
4.)
till dem, överallt i staden mötte man hak-
TIDEVARVET Krisen i Sundsvallsdistrihtet.
REDAKTIONSKOMMITTÉ: Elin Wägner, E l i s a h e l h T a m m.
A d a Nilsson, En del av karlarna ha hemgjorda tyg- Hur kon människor reda sig i detta ut- skor eller flätade tofflor på fötterna.
Ute döda land?
ligger snö.
Men de kan ju också hålla REDAKTÖR: Det är frågan, som man evigt frågar D e n 2 a p r i l 1932.
Carin Hermelin.
inför de tysta sågverken och de stoppa sig inne!
- De som inte begära bättre de fabrikerna i Sundsvallsdistriktet, där än att få arbeta!
En av de värst hemsökta kommuner- en skorsten, som ryker förefaller som ett misstag och där arbetslösheten har er na ä r Alnön.
På c:a 6,700 invånare äro omfattning, som på få ställen i Sverige omkring 1,000 arbetslösa.
13 sågar stå Allting är tyst, linbanor och traverser stå av 15 och flera av dem anses efter kri- stilla, brädgårdarna ligga övergivna, luf- sen skola bli definitivt nedlagda.
500 man I sitt föredrag under lantbruksvec- ten är rökfri och klar.
Och människor, få s.k. A.K.-understöd, arbetslöshets- kan angående jordbrukets ekono- na?
Människorna ser man inte mycke kommissionens, ett vägarbete för omkring miska läge förklarade professor Myr- av, förrän man uppsöker dem i deras hem, 30 man har just satts i gång, utbildnings- dal, a t t statsmakternas hjälpåtgär- stilla och väntande med dagarna fulla av kurser för ett femtiotal pojkar startats.
der skedde i blindo, innan jordbru- bekymmer för hur man skall klara fattig- De ha med förtjusning kastat sig över kets verkliga skuldbörda vore utredd.
domen, men med rörande gott om tid för detta tillfälle och jag skall säga de få be- Detta ä r ett anmärkningsvärt utta- den besökande.
röm av sin lärare, som vi händelsevis lande, ty därmed ä r f r å n national- - Det går ju ändå an, medan man går träffa i hussen.
ekonomiskt håll s a g t, a t t jordbrukets så här och inget har, men när fabriken - Den fliten och det intresset är det obestånd icke endast b e r o r på de- kommer i gäng och man börjar arbeta, minsann inte något fel på, det ä r en rik- pressionen och d e d å l i g a tiderna utan då kommer bekymren med skatter och tig glädje att undervisa i en sådan skola o c k s å på skuldbördan.
Sanningen är hyran till bolaget och veden - - - Så av målmedvetna unga människor.
envis, den pressar sig fram.
O c h många stiliga, intelligenta ansikten och kr.
Men allt förslår ju så litet.
190,000 Arbetslös sågverksarbetare vid Hör- blir denna sanning erkänd, inträder kloka ögon man såg förmörkade av den utdelades i fjol i kontantunderstöd, kom- ningsholm.
ett nytt läge.
D å ä r det inte endast förtvivlan, som bara arbetslöshet ger, f r å g a om a t t organisera jordbrukar- bleka, slitna drag.
skickliga arbetshänder na för a t t h ö j a priserna för allmän- som tvungits till overksamhet.
heten, utan e n väsentligt allvarligare - V i är ju visserligen vana vid det här, s a k: jordfrågan.
D ä r m e d kommer det ä r bara en tre, fyra år mellan var man in p å en m a s s a spörsmål, som gång det star still och 1929 — 30 är de d e jordbrukare i c k e h a f t en t a n k e på, enda år vi arbetat för fullt sedan 1921. som lånat f ö r dagen.
Det k a n få Strax efter kristiden drogs det in en ho- allvarliga, och f ö r den enskilde ingri- per folk från landsbygden till industrier- pande, följder.
Den j o r d, som är be- na här och så har det blivit överbefolkat.
lastad med lån ä r icke fri, d e s s s.k.
Men nu ser det så illa ut, att man inte ä g a r e är berövad sin handlingsfrihet vet var det skall sluta.
i en g r a d motsvarande belåningen.
I Njurunda kommun med sin stora in- Skuldsättning a v j o r d ä r s å l e d e s ett dustri och sina 12,000 invånare ä r an- intrång på äganderätten, inte från talet arbetslösa omkring 1,000.
Därtill Brädgård vid Skönvik med Östrands sulfatfabrik i bakgrunden.
det allmännas s i d a, utan f r å n jord- komma alla, som tidvis permitterats.
Un- ä g a r e n s, den förmente jordägarens.
der förra året utbetalades där 108,000 munen betalade omkring 40,000 för ar- liksom hos så många andra av dessa sti- Att l å g i v a r n a f ö r s k a f f a s i g säkerhet kr.
i öppen fattigvård.
Skatten står i betslösheten, den öppna fattigvården upp- liga människor möter man en spänstighet behöver inte det allmänna bekymra 11:50 pr bevillningskrona.
För en ar- gick till 130,000 kr.
Högsta understödet i tal och sätt, en tapperhet inför bekym- sig om, det göra d e s j ä l v a så långt betare, som i fjol hade 2,000 kronors in- kan bli 900 om Aret, men då skall det vara ren som förefaller underbar.
möjligt, men det allmänna h a r givet- komst, uppgingo skatterna till samman- flera barn.
Utdebiteringen är 17 kr.
Hur i all världen klarar ni er?
vis o c k s å intresse a v a t t b e v a k a sir lagt 500 kr.
Skatter, försäkringar, sjuk- Skatteunderlaget sjunker emellertid här - Vi är så väl vana vid det här på ön, rätt.
Jorden f å r inte skuldsättas, så kassa, foreningsavgifter och tidning kos- som överallt annars, mot 55,000 bevill- svarar hon.
Vi är tränade, för vi har varit a t t det s a k n a s rörelsekapital till d e s s tade denna familj på tre personer 1,055 kr.
ningskronor 1920 har man nu bara 21,000. fattiga jämt vi.
Och vi försöker ju klatra skötsel, och produktionsförmågan Uppe vid Alnöns norra hörn ligger den oss igenom - inte kan man sätta sig ner Fadern och modern tillsammans hade därigenom förminskas.
O c h en g å r d s på ett Ar givit ut 5 kronor på nöjen.
Men gamla sågen Hörningsholm på en liten Ö i och tänka, man får ta det som det är.
s o c i a l a standard f å r inte heller ned- i ä r bli inkomsterna mindre - en Arsin- havet.
Dess arbetare höra till dem, som Annars blev det ju att gå pil kommun och s ä t t a s, den måste h å l l a s uppe vid en komst på 1,200 — 1,300 hör inte till d e, ha det sämst.
det vet man väl, den är så tryckt förut, viss nivå.
D e t t a ä r samhällets rätt - Vi visste ingenting annat än att sa- så dit vill man inte gå.
Men tog man sämsta.
till jorden.
Samhället h a r varit så På Klampenborg, den övergivna ön, gen skulle komma i gång och arbetet någon, en arbetare från Vivstavarv t. ex. beskedligt eller försumligt a t t inte ta var 1,500 kr.
om året mycket bra betalt.
skulle vara, säger en gammal arbetaremo- - det ligger mitt emot över viken och den till vara.
Men n ä r så j o r d ä g a r - Det var inte många som haft det.
Där har der, vars pojke just ä r borta på kursen.
satte hit den, då skulle han nog bli svag- na missbrukat sina förmåner så att man i många år arbetat bara en 6 — 7 Man blev ju inte litet snopen, när den slog sint på en månad!
d e måste v ä d j a till det allmänna för Det förefaller också som en hemsk månader om aret, tills sågen nu, som det igen så där handlöst.
Nu ä r vi uppsagda att räddas, b ö r j a till sist nationaleko- sägs, definitivt lagts ner.
Men ändå har och måste flytta om tre månader eller be- dröm, sedan man återvänt till trakter, där nomerna a t t sysselsätta s i g med pro- arhetslösheten överröstas av allt arbete tala hyran, vi har haft bostad och ved av man klarat sig bättre där än vid mänga blemet som helhet, ej blott prisfall av fabrikerna och rett sig utan understöd.
bolaget förut.
Här bar vi annars inte som fortfarande pågår och livet ännu, åt- och bärighet m. m. utan intecknings- - Det är konstigt att det går, säger en på flera år haft arbete om vintrarna, bara minstone på ytan, går efter gamla banor.
rätten som s å d a n och d e s s förhållan- men det har gått bra, Men jag måste be att i en följande artikel arbetarfru, men med maten klarar det sig litet på sommarn d e till äganderätten.
om man lever mycket, mycket enkelt och man har varit litet i skuld på vintern men ännu en gång få återkomma till vad som icke ö k a d e Följden blir kanske faktiskt kan man spara in på den ännu kunnat ta igen det.
Det bar gått till en händer och sker i sågverksdistriktet kring pålagor f ö r a n d r a skattebetalare till mer, när man inte arbetar.
Det är värre vana.
Men nu blir det väl aldrig arbete Sundsvall.
.
utan, om j o r d ä g a r n a s underhåll C.H.
mer.
med kläder.
man f å r tro p å underverk, a t t jord- I allmänhet ha familjerna bara ett eller frågan t a g e s upp även i Sverige.
två barn.
D e n reformen har genomförts med svindlande hastighet häruppe, och väl är det, säger man.
Men vi träffa i alla fall en ung hustru, som har inte min- dre än sex små barn under tio år.
Man- nen ä r arbetslös förstas.
Men hos henne Honorine Hermelin.
- Jordägande- rätten vacklar.
— - - - -
En minnesvård Kyrkojordens Tysklands i mörkret.
åt Edith Södergran.
förvaltning.
högsta domstol Sång Av KLARA V e m känner inte till den omotstånd- liga gamla operaduetten » Låtom oss fly! » Det blodiga ödet nalkas mel- lan kulisserna, räddningen hänger på se- kunder, men tenor och sopran framme vid rampen tillbringar en kvart med att i ångestjäktad växelsång repetera den förståndiga maningen.
Ett motstycke till detta roliga parodi- nummer har vår beundransvärt sam- sjungna och scendisciplinerade press i veckor fägnat oss med.
» Håll huvudet kallt!
- Håll huvudet kallt!
- Håll hu- vudet kallt! » Så lydde texten som skräll- d e oss i öronen från manskör efter manskör med febrilt crescendo.
Betraktad som en ny metod a n fylla pressens alltmera överväldigande upp- gift, spridandet av panikepidemier, var denna prestation ett vackert prov på fyndighet.
Men dessvärre lär det inte gå an att fatta den så.
Det ä r ingen teaterfasa, det ä r primitivt äkta förfäran som darrar i den bevekande sången.
Allt- så bör man avstå från applåder.
Sin gripna högaktning däremot bör man inte undanhålla svenska pressens hittills oanade förmåga av heroisk själv- behärskning.
Ingen - eller åtminstone inte många - begär ju att en så värde- full kraft skall ansträngas i vardagslag, till exempel vid familjemassakrer och exfurstliga giftermål.
Men nu gäller det allvar, och se - man visar sig situa- tionen över allt beröm vuxen.
Man var- nar strängt för ryktessmiden, kannstöpe- rier, indiskretioner och beklagar allmän- hetens böjelse för slikt ofog: själv in- skränker man sig till valda sakliga och bestyrkta meddelanden, av vilka, hur de än må låta, publiken förbjudes att dra några oroande slutsatser.
Vi kan bara dunkelt och tacksamt föreställa oss den massa ohälsosamt vetande bladen bespa- rar vår lättsinniga nation.
Den förutsatta och frenetiskt bekäm- pade svårigheten att hålla huvudet kallt JOHANSON.
existerar i detta fall inte för dig och mig, Teofil.
Vi har ju våra kapital pla- cerade där, som det star i bibeln, varken mott eller mal förstör dem, ej heller job- bare får mixtra med dem.
Skulle nå- gon på grund därav anse oss för blådå- rar eller idioter så vill jag triumferande upplysa om att hans synpunkt helt nyli- gen har blivit föråldrad.
En stor högeravisa inskärpte nämligen i sin svårmodiga påskdagsledare att de andliga värdena står över de materiella, j a, rent av är så viktiga att konsten, ve- tenskapen, religionen och moralen bildar förutsättningen och grundvalen för verk- ligt fruktbärande affärstransaktioner.
Tänk, Teofil, detta Guds ord på ledar- plats!
Världens bekymrade barn böjer ödmjukt sitt heta huvud för våra ovärlds- liga intressen.
Därpå kan man mäta hiiftigheten av den chock de fatt.
Visserligen skulle man vara fantastisk som en världsfinansiär eller trossalig som en aktiesvärmare för att knyta för- hoppningar vid ett sådant söndagsryck av ruelse.
Vi betraktar även detta kris- tidssymtom som en momentan sinnes- rubbning, utan ringaste betydelse för vart sunda näringsliv och vårt solida bankväsen, samt håller fortfarande hu- vudet kallt.
Svea, du gamla robusta änka, dig må ingen kondolera, ty ett dyrbart minne har lagts till din skatt, och du kan en- ligt ditt språkrör Nationell tidning med stolthet sörja » en man som - liksom en annan stor svensk, också kan en guldkonung från Norden - utmanade en värld och föll i striden,.
Jag hör dig sakta gnola din senaste älsklingsre- fräng: Das gibt ' s nur einmal, Das kommt nicht wi-ie-der, och det slår sannolikt in, men hur tack- sam bör du inte vara för lyckan att en gång ha haft sol och vår i ditt ekono- miska drömliv!
En tragedi i Vimmerby.
Festföreställning för Goethe anno Domini 1932.
Om Av SVEN före år 1914 en randstat till Tyskland låtit sin förnämsta tea- ter uppföra Clavigo i stil med det fram- förande skådespelet för närvarande får på vår förnämsta talscen, ä r jag över- tygad om att diplomatiska förvecklingar uppstått.
Den festföreställning Drama- tiska Teatern gav är en regelrätt skymf, och inte en hedersbevisning!
Det festliga, vari bestod det?
I hovkapellets musik eller scenöppningen och sufflörluckans lit de parade arrangemanger?
Sedan Kungliga Dramatiska Teatern kommit under ny ledning har den konst- närliga nivån sänkts månad för manad.
De verkliga artisterna fösts åt sidan och dilettanterna, eleverna, de ytligt begåvade medelmåttorna, immer fort skickats i el- den.
Snälla amanuenser i teaterverket.
Och de ibland de yngre artisterna, som visat varaktiga prov på självständig in- telligens ha genom felplaceringar, avsikt- ligt eller oavsiktligt dum instruktion och därmed åtföljande konstnärligt vidriga omständigheter, bringats därhän att de spegla teaterledningens inkapacitet och deras egna » jag » förbleknat.
Man kan inte längre tala om individualitet och skaparkraft.
Kulmen har natts i Clavigo - nu kunna vi lugnt låta hoppet fara och se hur det rutschar nedför.
Goethes ungdomsskådespel Clavigo, hör till en mycket begåvad ung mans syn- - STAL.
der.
En synd som skall läsas likt en diffus självbekännelse, men skall den spe- las uppföras offentligt inför en lysan- de publik, då gäller det inte enbart för- fattarens ära, utan också teaterns.
På scenen måste skådespelet skänkas en daggfrisk fräschhet, en trovärdig naivitet och en blåögd troskyldighet, som gör att man rörs och lider med gestalterna bakom rampen.
Har en regissör åtagit sig att sätta i scen Clavigo, då bör han ingå ett hemligt förbund med Goethe, inte med Eckerman och konstdoktorerna.
Det gäl- ler livet den dag när repetitionerna hun- nit så långt, att dagen för premiären kan bestämmas.
Till Marie Beaumarchais, Clavigos en gäng älskade, nu försmådda, fordras en subtil, genomskinlig liten varelse.
Man skall bokstavligt talat s e hjärtat genom hennes klänning.
Hon måste med varje andetag vädja till oss.
fånga alla våra sin- nen och så att säga leva inom oss.
Till denna fragila flickgestalt hade teatern ut- sett fru Märta Ekström, som den mest idealiska.
Alltså fick vi se en rustik, rul- tig och allt annat än vacker bondtös med » ont för bröstet ».
Skådespelerskan hade lyckats förvrida sina annars mörkt sköna drag till stupiditet.
En fortsättning på den försupna hushållerska hon excellerar i, i » Pickwick-klubben ».
Hennes tal var sliskigt, nasalt och de ömtåligaste passa- - Den april.
Även listor kunna rekvireras från expeditionen.
ger gav aktrisen en rent parodisk kulör.
En artist som fru Ekström, värderad för sin intelligens lika mycket som för sin sceniska begåvning, har inte rätt att låta sitt förnuft urspåra och genom sitt spel driva med publiken.
Vi begära ingen litteraturkritik av skådespelerskan, hen- nes privatuppfattning om rollen angår oss inte, vi betala våra biljetter för a t t s e det omöjliga möjliggjort - teatern ä r den enda och rätta hemvisten for slika sub- tila trollerier.
Skådespelsförfattaren Beaumarchais har av Goethe tecknats som en klipsk karl, en elegant arrangör av dramatiska scener.
Man tänker sig en smidig, stål- spänstig kavaljer, en ordets riddare lika- väl som värjans, en eldig, temperaments- lull och på samma gång behärskad ung man, vilken med den borne artistens sinne för valörer i spraket, vet att turnera sina repliker, spinna det nät i vilket Clavigo hjälplöst faller.
I unga dar hade de Wahl varit idealet, i vår tid finns det inte många att bjuda på och därför stormade herr Henrikson in på scenen och bidrog till förstörelseverket.
Varje replik fick en korthuggen, lågkomisk karaktär och pa- rodien inte enbart tangerades, den genom- fördes.
Det var oerhört påfrestande för skrattnerverna att lyssna till dialogen mellan herr Henrikson och fru Ekström, översättningen gjorde tyvärr allt till för att banalisera texten, föra den in på livet av vår tid.
Det lät som den sagigaste saga med små inslag av patetiska utrop » Syster!
Broder!
Du lilla toka!
Du ljuva ängel!, etc. etc. Herr Alw kämpade over evne med Cla- vigo.
Inom sig kände han säkerligen alla Clavigos lidelser, men vi i salongen kände inte ens medlidande med honom.
Herr Blickingberg, vår göteborgsgäst, gjorde sin insats till kvällen som Carlos, Clavi- gos demoniske och ränksmidande vän.
Blickingberg såg ut ' som Caliban och ta- lade med Ariels stämma.
Ett otal syd- ländska gester förmörkade luften utan att betona talets innebörd.
I nästa roll, i nästa pjäs, hoppas jag a n denne vår gäst ifrån Västkusten får ett ordentligt till- fälle att demonstrera sin med säkerhet icke obetydliga talang.
I några mindre roller märktes herrarna Bergvall, Hillberg alla och Sjöstrand samt fru Björling klokt ackompanjerande inom diktverkets ram.
Den dekorativa delen av föreställnin- gen var övervägande vackert utformad a la Reinhardt.
Totalintrycket=en sce- nisk depression som nått eländets dju- paste schakt.
- allmänna meningen tycks vis- serligen enig om a t t nuvarande ordning f ö r förvaltningen a v den kyrkliga jorden ä r i behov a v en om- organisation.
Men ecklesiastikmi- nisterns förslag som föreligger i en nyligen väckt proposition, h a r inga- lunda f å t t någon enhällig berömmel- se.
Till propositionen ä r f o g a d en reservation a v finansministern, som för sin del icke kan tillstyrka d e s s framläggande inför riksdagen, fram- förallt emedan han finner det olämp- ligt, a t t som förslaget avser, s k a p a en ny tjänstemannakår vilken torde komma a t t visa s i g bli större än s o m beräknats, vidare d ä r f ö r att försla- g e t s genomförande också i andra hänseenden måste komma a t t med- föra större kostnader än vad utred- ningen anger.
Finansministern på- pekar o c k s å, a t t f r å g a n om prästjor- dens förvaltning n ä r a sammanhänger med f r å g a n om prästernas löneregle- ring, som ä r uppskjuten tillsvidare och a t t detta s a m m a n h a n g inte utan vidare kan upplösas.
Hr S t a d e n e r s förslag b y g g e r i vä- sentliga delar p å 1931 å r s sakkun- nigeförslag.
D e t g å r i f r ä m s t a rum- met ut på löneboställenas kommuna- liserande, genom a t t pastoraten g e - nom sina o r g a n s j ä l v a skola f å hand om d e r a s förvaltning.
Kontrollen över boställsförvaltnin- gen föreslås skola överlämnas åt d e ecklesiastika boställsnämnder, som föreslogos a v sakkunniga.
Hr Stade- ner finner en å t e r g å n g till d e stat- h ä r när- liga o r g a n e n s kontroll v a r a en min- mast landsfiskalerna dre lycklig åtgärd.
Meningen ä r att församlingarna i f r ä m s t a rummet skola kunna använda löneboställe- nas avkastning till avlöning a v sitt prästerskap och man avser a t t å s t a d - komma en utjämning a v den anhop- ning a v medel i kyrkofonden, som nu sker på pastoratens bekostnad.
Propositionen innehåller även för- slag till underlättande a v kyrkojor- dens försäljning, framförallt för upp- rättande a v e g n a hem.
D e s s fram- gång i riksdagen ä r ännu svår att förutsäga, inte minst med hänsyn till den finansiella kritiken från hr Ham- rins sida.
- - Social diktare.
En egendomlig tystnad har sänkt sig över Martin Kock, påpekade d:r Emy Ek i sitt föredrag förra måndagen om dennes sociala romaner.
Martin Kock, med sin lidelse för rätten, sin djupa medkänsla för mänskligt elän- de, som upplevat arbetarrörelsens genom- brottsår, och som t. ex. i Arbetare skild- rar arbetarnas liv och striden för deras rätt.
Kock skildrar expressivt även den undre världen.
som i Guds vackra värld, en värld med djupa avgrunder och rätts- löshet, obehärskade drifter som utlöser sig i brott, men även med en vördnadsfull tillit till de goda makter, människor med sunda rättsbegrepp, som introduceras i boken.
Det är en allvarlig polemik mot fängelsestraffet, där de olyckliga andligen kvävas, hårdnar och meningslöst nedbry- tas.
I Fromma Människor synes han orubb- lig i sin tro på andens seger, på san- ningen, inför godheten.
Kocks främsta styrka är kanske hans ansvarskänsla, hans intensiva medkänsla med de skild- rade personerna, med hela deras elände.
Konsekvent hävdar han en rättsstat över hela jorden, vilande på rättens grund och ej på makt.
Ej med ord utan med handling, ärlig- het, rättrådighet skapas en ny kultur, och liksom Goethe, förutser Martin Kock nya människor med större rättfärdighetskrav och djupare känsla för de andliga vär- L.Th.
dena.
Norrköpingskretsen av Fogelstadsför- bundet sammanträder den 3 april kl. 3 e. m. i Hemgården, Drottninggatan 18.
Diskussionsämne: » Uppfostran och ka- raktär ».
I stöder gift kvinnas till anställning.
rätt av ett de senare häftena a v Inter- nationella Arhetshyråns publika- tion för upplysning i industriella o c h arbetsfrågor redogöres för ' en dom vid arbetsdomstolen i Berlin, som bekräftat gift kvinnas något hotade rätt t i l l anställning.
En kvinna, som avskedats från sin anställning inom handelsyrket p å grund a v giftermål, v ä d j a d e till ar- betsdomstolen under åberopande a v den bestämmelse i tyska konstitutio- nen, som tillerkänner a l l a medbor- g a r e lika rättigheter.
Domstolen god- kände klagomålet och dömde a r b e t s - givaren a t t återtaga avskedandet samt betala den anställda ett skade- stånd a v 1,200 R M.
I domstolens utslag förklaras, att avskedandet utgjorde en orättvisa gentemot den anställda på grund a v hennes kön.
O m hon icke gift s i g, skulle hon icke hava avskedats.
Men en kvinna h a r s a m m a rätt att g i f t a sig som en man och hör icke bestraf- fas d ä r f ö r a t t hon utövar rätten.
Anmärkas m å, a t t g i f t a kvinnors rätt till anställning ungefär samtidigt bekräftats i t r e a n d r a fall.
D e t gäll- .le här avskedandet a v tre b a y e r s k a skollärarinnor till följd a v giftermål.
Rikets högsta domstol g j o r d e g ä l l a n - de, att ingen allmän åtskillnad kan göras mellan män och kvinnor i egen- skap a v d e t allmännas t j ä n a r e o c h att det lika litet ä r tillåtet a t t a v s k e d a en kvinna på grund a v giftermål som det skulle v a r a a t t avskeda en man av s a m m a skäl.
Avskedandet a v skollärarinnorna i f r å g a vore därför att a n s e som olagligt o c h d e vore be- rättigade a t t utfå lön.
Österns kvinnor revoltera.
(Forts. fr. sid.
1.)
ex., med en mycket s t o r legaliserad prostitution v a r det nu s t o r a svårig- heter för furnissörerna a t t f å flickor i s j ä l v a staden, man måste s k a f f a dem från landsbygden, d ä r d e ännu voro okunniga.
Europeiska kvinnor träffar nian o c k s å ytterst sällan, med undantag f ö r en del ryska flyktingar, som h a f t vissa svårigheter i Asien.
Skandinaviska flickor förekomma inte alls.
I det pågående arbetet f ö r kvin- nornas frigörelse h a o c k s å missionä- rerna, Frälsningsarmén o c h andra o r - ganisationer, K.F.U.K.
m.fl., haft och h a fortfarande en s t o r betydelse och j a g h a r fått en verklig respekt för d e m, s ä g e r doktor Sundquist.
Också d e internationella kvinnoföreningar- na g ö r a ett gott arbete.
Man mötes o f t a a v påståendet a t t man, när det gäller prostitutionen och kvinnohandeln kämpar mot så urgamla företeelser a t t ingenting finns a t t göra.
Den nya utvecklin- gen i Östern h a r bevisat motsatsen.
D e t finns nya krafter och företeelser i tiden, som s ä k e r t komma att gå vi- d a r e och medföra stora förändringar.
Vem betalar?
Ädla givare av en radio!
D e n charmanta presenten av en Aga- tillfällighet rakade vi en kväll in i domen Baltic har berett oss mera glädje i Aachen, där en orgel som annars står här på landet än vi kunnat drömma om.
stum, beledsagade mäktiga korssånger Att ha en radio med europeisk kapacitet och klagosånger, sjungna med en så oer- är nämligen en sensation som man inte hörd intensitet att man tyckte endast i erfarenhet kunde förklara har en aning om då man sitter i huvud- staden, hänvisad uteslutande till det sven- den.
Slutligen förlorade detta sin tyska prä- ska programmet.
På skärtorsdagen restes antennen i en gel och blev bara människoandens stora ek, och därmed öppnades dörrarna till kamp och seger.
Det hände en och annan gäng att pro- hela den skattkammare av musik som fromma konstnärer hopat omkring pås- fana ord och melodistumpar slogo ige- kens historia.
nom passionshymnerna, ett enkelt Svenskt Ur Tyskland stego oavbrutet passions hejsan kom en gång mitt i en profetisk hymner och uppståndelsehymner, så klagosång och en annan gång en vulgär länge påsken varade, och det blev oänd- varietéstump från en engelsk station.
Men ligt patetiskt då man tänkte på detta stac- till och med dessa störningar hörde till, kars arma Tyskland, som nu väntar, utan ty de gåvo ett intryck av världen sådan att kunna företaga sig något, på att om den ä r med dess disharmonier, dess stri- några veckor vid preussiska valen få veta der om uppmärksamheten och blandning vem som skall vidare leda dess öden.
a v löjligt och sublimt, heligt och oheligt.
Så fick denna klara, svala, lantliga påsk Den gamla kyrkomusikens mäktiga svall svepte in över var fredliga vrå, så e n stor del av sitt innehåll och sin skön- att vi levde med i lidandet, ångesten, dö- het, ädla givare, genom den gåva vi hade den, befrielsen, försoningen och jublet p &amp; med oss.
Därför ha vi velat än en gång ett nästan alltför våldsamt sätt.
Av en för den.
Devinez.
samstämdhet tacka Skall den 13 mars bli av historiskt värde?
(Forts. fr. sid.
i.)
ett kännbart nederlag, och samtidigt med detta torde det vara slut med deras lega- litets-period.
Efter det misslyckade kupp försöket 1923 har Hitler anlagt en mask av legalitet.
Rörelsen avancerade storar- tat på denna väg, millioner anhängare värvades, och den 13:de mars skulle den slutgiltiga segern vinnes och firas.
Då segern uteblivit, kommer man inte längre att kunna fortsätta på samma väg.
Ock- så om Hitler personligen skulle önska det, så komma hans under-generaler inte att vilja det.
Denna vändning torde tvinga den hit- intills alltför godtrogna regeringen att äntligen intaga en klar oppositionsställ- ning.
Ansatser härtill ha redan visat sig.
Preussiska inrikesministern Severing har uppdagat nationalsocialistiska kupplaner, vilka, i motsats till Boxheim-dokumentet i höstas, omöjligt kunna ursäktas bort så- som ett verk av enskilda.
En mobilise- ring av hela S.A.-armén måste Bruna Huset ha varit underkunnigt om.
T. o. m. herr Groener har nödgats inse, att ett in- skridande är nödvändigt.
Återstår att se, hur aktionen avlöper - till ett förbjudan- de av Hitlers borgarkrigs-armé kommer den väl tyvärr inte att leda.
Men det ser i alla fall ut, som om det statstrogna Tyskland, med regeringens stöd, småning- om skulle sammansluta sig till en fast kampfront emot Hitler.
Kommunisterna försökte i sin valpropa- ganda göra gällande, att det i Tyskland endast existera tvenne fronter - en fa- scistisk från Braun till Hitler och en röd arbetarfront.
Det gjorde detsamma om man valde Hindenburg eller Hitler - bå- da gingo fascismens ärenden, saken var densamma, bara tonen var litet olika.
Detta påstående var naturligtvis osant.
Hindenburg är ingalunda detsamma som Hitler.
Åtminstone vad inrikespolitiken beträffar ä r detta höjt över varje tvivel.
Utrikespolitiken ä r emellertid e n kapi- tel för sig.
Propagandan för Hindenburg hade inte så litet av 1914 års anda.
Man talade mycket om den gamla hären och den tyska äran.
Och det betonades, att man behövde lugn inom landet för a n fram- gångsrikt kunna fortsätta den hittillsva- runde utrikespolitiken.
Men denna har näppeligen varit till välsignelse varken för Tyskland eller den övriga världen.
I själva verket har den tyska utrikespolitiken efter Stresemanns död varit en starkt bidra- gande orsak till världskrisen.
Den har gett första upphovet till den allmänna misstänksamhet, som nu föranlett alla länder att i ekonomiskt hänseende för- vandla sig till fästningar.
Och den skil- jer sig inte så märkbart frän den av Hit- ler propagerade.
Härvidlag kan man verkligen med ett visst fog säga, att det bara ä r tonen, som är litet olika.
När nationalsocialisterna, därför att Hindenburg inte ville gå in på deras ford- ringar, vägrade att välja honom, motive- rade de detta med orden: vi vill ha varor för vara pengar.
Socialdemokraterna däremot fordrade ingenting.
Som så många gånger förr gingo de med utan villkor.
I själva verket gav varje tysk, som den 13:de mars uttalade sitt förtroende för Hindenburg (och därmed även för Brü- ning) också sitt gillande åt den efter- Stresemannska utrikespolitiken.
De so- cialdemokratiska massorna gjorde inte detta medvetet och med avsikt.
De valde Hindenburg för att förhindra ett inbördes- krig.
Som lön för att de räddat Tysk- land ur en överhängande fara ha de rätt att fordra, att deras önskningar äntligen bli respekterade.
Att utrikespolitiken om- orienteras.
Att nödförordningspolitiken, i vissa katastrofala situationer delvis oundgänglig, inte blir till en bekväm vana.
Det måste Brüning och Hindenburg in- se.
Annars var den 13:de mars inte av historiskt, utan endast av ganska övergå- ende värde.
Helge Heerberger.
Av ANNA BJÖRKMAN.
D e t anses inte vackert att lyss.
Jag har heller inte gjort det.
En gång satt jag emellertid på en båt, som inte är så stor och därför kan rulla bra.
Jag be- hövde skingra den oroliga aningen om en annalkande sjösjuka.
För resten kunde jag inte rå för, att en ung röst med triumferande distinkthet nedlät sig till förkunnelse åt två medelål- ders damer.
Tanterna verkade tillbaka- dragna, vilket är särskilt klädsamt i en ålder, då livet obönhörligt brusat en förbi och allt vad man säger endast vittnar om att man är hoppliist lämnad bakom.
Den ena tanten insåg så beskedligt sin plats på mattan, att hon fullständigt teg.
Den andra vågade i varje fall dumdristigt falla in med ett och annat ord.
Samtalet började med det som är hög- sta intresset för en ung dam med själv- aktning: hennes toaletter.
Vad hon skulle ha på vid avslutningen.
Intet annat än något nytt kunde tänkas.
Den beskedliga tanten framhärdade i sin försiktiga tystnad.
Den mera aktiva inlade en svag protest: - De är inte så fina vid såna tillfällen.
Inte.
DA skulle ni se.
De ä r klädda i fullkomliga supeklänningar.
Alla.
Då kan du väl ha din balklänning.
- Den som jag har haft så många gån- ger.
fast man ska ha en ny klänning för varje hal egentligen.
Det miste man, om.
man ska räknas med.
Då båda tanterna nu tego, försökte den unga damen upplysa dem: - Det har Jane.
Och hennes mor ä r ända änka.
Och har fyra barn, så det år vådligt svart för henne.
Pappan tog livet av sig.
Jane är äldsta flickan och så vanvettigt söt.
Nu är hon förlovad, och hennes fästman ä r vanvettigt förtjust i henne.
Den lilla systern, som ännu går i skolan, hon har också ny klänning på var hal.
Hon är don stiligaste i skolan.
Det är dyrt att ha stiliga flickor och bil- ligt med fula.
Men ändå finns väl inga pappor och mammor, som ä r så tanklösa, att de önskar sig fula flickor.
- Hur kan det gå?
inföll tanten, som hade reda på sig.
Mamman bör inte ha mycket mer än en 1,000 kronor i pension.
Det var ju rätt vettigt sagt, fast jag önskade att hon frågat: - T o g pappan livet av sig fur att slippa betala sina sti- liga flickors klänningar?
Men flickan ignorerade alla invändnin- gar: - Den yngsta flickan har varit på alla klassbaler, och det kostar 10 kronor för var och en.
Det måste man.
Min sjösjuka matte i alla fall flugit sin kos, efter jag började kunna underhålla mig själv, lyss till mina egna tankar och icke till mina medresandes förtroenden.
- Varför måste man?
undrade jag.
För vem är det nödvändigt?
För föräld- rarna?
För barnen?
Jag kom till det resultatet, att jag nu i levande livet mött något, som jag tidigare endast mött i litteraturen.
Det var detta, som kallades Den Moderna Ungdomens Uppror.
Men att inte våga sticka av mot andra, är det uppror?
Varför våga inte föräldrarna säga nej?
Ack, så dumt, insåg jag strax.
Föräldrar kan väl inte göra uppror.
Var- för vågar inte unga människor vara sig Så dumt: själva inför sina jämnåriga?
inte kan de unga göra uppror mot det unga människor anser riktigt?
Uppror ska göras mot äldre.
Det ä r klart man måste följa sin egen generation, inte opponera mot den.
Inte kan uppror göras mot unga: Skulle de sätta sig mot varandra?
Inte vore det uppror: Ungdom mot ungdom?
Jag insåg alltmer hur hopplöst efterbliven jag varit.
Nej, uppror görs mot föråldrade fördomar, mot allt det murkna gamla, som ska rivas ned.
Fast inom kort övergav jag mina mo- raliska reflektioner.
Jag borde inte varit höjd för dem.
Själv hade jag i depres- sionens år 1932 kastat ut en del.
Jag hade sett sköna tavlor i en storstad, där ar- betslösa vimla.
Det kostar inte mänga mynt att se sköna tavlor, men de kunde fyllt i en bössa för arbetslösa.
Jag hade sett genial tolkning av klassisk komedi.
Jag hade ätit fin middag, där vin inte saknats.
Mitt dagskonto hade uppgått till samma summa, som den kommunen utbe- talar i veckounderstöd åt en arbetslös.
Jag hade ingen anledning att förhäva mig Jag sliter inte still i denna fråga, kan man inte låta bli att tro att maskinerna som arbeta så fe- nomenalt fort och precist i så gott som människotomma fabrikssalar, maskinerna som hugga och saga, borra och spränga, lyfta och bära, plöja och skörda, tröska, mula, baka, brygga, väva och sy ha na- got att göra med att människan fatt sa mycken tid övrig.
Behovet ä r icke mättat, säger man, vänta tills köpkraften återvänder och nya marknader öppnas.
Ja, det förstas, men vilka skulle först få arbete, då produk- tionen ökades igen, maskinerna, som nu gå med halv kapacitet eller människorna?
Kapitalet i en maskin skall förräntas och maskinen skall skötas antingen den ä r i gång eller ej.
Om maskinerna satte i gång med hela yrseln och makten av sin kapacitet att göra bilar, skor, kläder, så skulle vi snart komma till den dag, då vi icke kunde hålla jämna steg med produk- tionen, även om vi ville.
Det finns grän- ser för hur många par skor j a g kan köpa om året, även om j a g har aldrig så gott om rad.
Förenta staternas skoindustri kan förse sitt lands befolkning med nio par per person och ar, men bleve det e j ett straff till slut att skola hålla den in- dustrien i gång för fullt Vad skall man göra med aderton skor om året som man inte hinner slita ut?
Ja, härom tvista de lärde, och hur myc- ket mera de olärde då.
Men den depres- sion som nu ligger som en mörker över världen måste väl ända, så vitt den kan genomridas utan yttre- och inrepolitiska katastrofer, tjäna som en jätteutredning till människornas tjänst över frågan om tidens fördelning och rätta bruk i den moderna civilisationens tidsålder.
- - aderton skor.
(Forta.
fr. rid.
1).
strien, att hon för att hålla sig konkur- renskraftig inom industrien drives fram till att förneka a n barnafödandet behöver ta någon vidare kraft och tid.
Men så går det nu en gång inte till i världen, de stora omgestaltningarna tvin- gas i stället fram ur nöd, misstag och li- danden.
Därför att vi veta det, ha vi rätt att hoppas att den tid till andlig utveck- ling, vidgande av horisonten och fri and- hämtning som är ett nödvändigt komple- ment till tillvaron vid maskinen, skall pressas fram ur den nuvarande bristen på jämvikt mellan arbetskraft och efterfrå- gan.
Detta resonemang förutsätter att ar- betslösheten sammanhänger med rationa- liseringen och mekaniseringen, vilket för- nekas av många.
De peka i stället på krigets och fredsslutens rasering av de ekonomiska sammanhangen i världen, på tullpolitiken och den politiska osäkerheten som drar ett streck över alla förnuftiga kalkyler och förtar tilliten till framtiden.
Ingen förnekar att här gå många av de- pressionens rötter.
Arbetslösheten kom ur kriget och kan leda till krig och om- störtningar igen, det ä r ganska säkert.
När man sitter i en spårvagn i Stock- holm och hör arbetslösa män säga att en- dast ett nytt krig kan ge arbete igen, sa blir man ganska förtvivlad, inte över den- na cynism men över detta korta resone- mang.
Men många orsaker ha gemensamt bryggt ihop den nuvarande situationen, och även om man som lekman borde tiga Deviner.
moraliskt, om j a g än tyckte mig kunna andraga, att jag åtminstone betalat allt- samman.
I anslutning till denna trygga insikt lämnade j a g en obekväm moral och ägnade mig tidsenligt åt praktiska be- räkningar.
Vem betalar änkors döttrars balklänningar?
undrade jag.
ä r man vanvettigt söt; kan man få en man att betala.
Men så fantastiskt söt kan ingen vara, att en svärson för flickans skull be- talar svärmors räkningar från den tid, då flickan var minderårig.
Var finnas alla dessa godhjärtade donatorer till stiliga barns klädkonton?
Ar det affärsmännen?
Vem betalar?
svenska riksdagen arbetar.
Hur På N o r s t e d t &amp; Söners f ö r l a g (Svenska Bokförlaget), har i da- g a r n a utkommit ett litet h ä f t e m e d ovanstående titel, utarbetat av R a g n a r Ekman.
V i klippa en liten artikel,- Riksdagen o c h f o l k e t s o m provbit o c h a n g e n å g r a kapitel- rubriker: Riksmötet i Arboga 1435 R i k s d a g e n s b ö r j a n o c h högtidliga öppnande, R i k s d a g e n s inre maski- neri, Hur blir m a n riksdagsman?
- Det ä r icke ovanligt, att man även i högt bildade kretsar får höra ringaktande ord fällas om den politiska verksamheten och riksdagsarbetet.
Politiken har också onekligen sina frånstötande sidor.
Den innebär en ständig strid mellan principer och personer, och i kampens hetta kunna oöverlagda ord fällas, vilka icke bära den besinningens och vederhäftighetens prä- gel, som vore önskvärd.
I vårt nuvarande demokratiska samhälle ä r dock riksdagen folkviljans viktigaste om än bristfulla instrument.
Det har icke uppfunnits något bättre eller tillförlitli- gare.
Vi böra också ihågkomma att sti- gande upplysning bland folkets breda la- ger och stegrat intresse bland allmänhe- ten för de politiska angelägenheterna, av vilkas utformning dock alla äro beroen- de, kunna medverka till att en renare po- litisk atmosfär skapas.
— Då svenska folket numera med små undantag äger full rösträtt, hör det vara dess första plikt a n begrunda det ansvar, som följer därmed, och dess främ- sta ruffighet att utnyttja den givna för- månen.
Politisk vakenhet ä r en värdemä- tare på ett folks vilja till liv och utveck- ling.
B o k e n rekommenderas.
Elsa Svartengren.
