# ID: svediakorp-per3568
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1932
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 12,795
# sentences: 633
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Lärdomsproletariat och exa- mensfri skolgång.
Kerstin Hesselgren, det föflutna och det vardande.
En erinran till Tidning för Sveriges.
läroverk.
K e r s t i n Hesselgrens julprydda hem, där julklappsbordet stod En skämtsam högförräderi- framme med sina presenter över hel- process gen, var absolut bevekande som ett med hemvärnsledaren Pfrimer Österrike.
tecken bland många andra på det Av Elsa Björkman-Goldschmldt.
samband hon bevarat med hembyg- den och föräldrahemmet.
Hon har Tidevarvet har glädjen att i detta dragit vida i världen över hav och nummer åter hälsa sin medarbetare kontinenter och har tack vare sina från de första Aren.
hemlighetsfulla orientaliska bekant- Klara Johanson skaper från Genève mycket starka som nu med en artikel om intressen i Kina just nu. '
Men hem- Jubileumsåret met, barndomen, ungdomen, släkten, inleder ett regelbundet medarbetar- vännerna från förr ha fortfarande skap i tidningen.
sitt starka grepp kvar om hennes * hjärta.
Kampen om Mansjuriet.
Det intressanta på detta julbord är annars en tjock bok på engelska Småplatser.
språket om det historiska underlaget Av Harry Martinson.
till de bibliska berättelserna.
I sam- band med den får man veta att En kort historia från Island.
Kerstin Hesselgrens hobby är att lä- A v Estrid Falberg-Brekkan.
sa om tiden före syndafloden.
I landet Ur finner hon äntligen ro för påminnelser om de plikter av vilka Bilaga medföljer.
en förtroendeperson hetsas genom tillvaron.
Har man väl nått dit bort i den mystiska värld där legender och historisk sanning flyta ihop, kan hon under en ostörd helgdagskväll rikta i n det historiska perspektivet E INHEMSKA HÄNDELSER- NA äro av mångskiftande slag.
över problemen om arbetslöshetsför- Sedan Tidevarvets julnummer kom säkring, tullar, jordbrukshjälp och vara läsare tillhanda, har Sveriges nye ärkebiskop blivit utnämnd.
Va- avrustningskonferens, allt detta som let föll på biskop Erling Eidem i tillsammans med redan fastställda Lund.
Det har mottagits med till- sammanträden, konferenser, föreläs- fredsställelse.
Den nye ärkebisko- ningar och resor fullteckna hennes år pen framträder officiellt för första 1932 och ur sin hotande nära fram- gången med en s.k. riksdagspredi- kan i Slottskapellet vid Riksdagens högtidliga öppnande.
Vad har hänt?
D S V E N S K A AKADEMIEN HAR med sedvanlig högtidlighet i sir krets upptagit sina två nya ledamö- ter, justitierådet Birger Wedberg och d:r Torsten Fogelquist, Carl Bildts och Erik Axel Karlfeldts efterträdare.
30 öre mindre i timmen.
ocialstyrelsens nyligen slutförda statistik beträffande 1930 års DEN TYSKE OFFICEREN lönenivå ger en hel del intressanta jämförelsepunkter, inte minst ifråga Pflugk-Harttung har för sitt medhjälparskap i vapensmugglings- om förhållandet mellan manliga lö- affären blivit utvisad av regeringen.
' ner och kvinnliga.
De olika arbets- Hans bistånd vid den fascistiska be- områdena uppvisa mycket växlande väpningen anses icke mera politiskt neutralt, än vissa kommunistiska förändringar.
Lantarbetarnas löner främlingars uppträdande i Sverige.
t. ex., som i genomsnitt beräknas Pressen är uppdelad efter två linjer: uppgå till 1,100 — 1,300 kr.
om året Samhällsvådlig - neutral oskuld.
för män och 800 — 900 kr.
för kvin- nor, ligga nu något lägre än de när- mast föregående åren - jämförda med 1913 års löner ha de emellertid stigit med i genomsnitt 6 5 procent för män och 85 procent för kvinnor.
För de egentliga industriarbetarna är stegringssiffran från 1913 till 1930 för de manliga arbetarna om- kring 121 procent, för de kvinnliga omkring 155 procent.
Och hur ställa sig genomsnittslö- nerna?
För vuxna manliga arbeta- man avvaktar vissa undersökningar.
re har årslönen uppgått till omkring 2,865 kronor, medan kvinnornas me- I FÖRBUDSOMRÖSTNINGEN FINLAND har ägt rum på tis- delårslön beräknas endast till om- dag och onsdag.
Förloppet har va- kring 1,671 kronor.
(Självfallet äro rit lugnt.
Deltagarantalet varierade variationerna för olika orter och yr- mellan 40 och 66 %.
Enligt prelimi- ken ganska stora.)
nära uppgifter från Helsingfors ha Så se alltså de löner u t med vilka där de flesta rösterna avgivits för förbudets fullständiga upphävande, kvinnorna » tränga ut männen från Överallt lägre men röstsammanräkningens slutgil- arbetsmarknaden,.
tiga resultat blir ej känt förrän i ' betalning fast arbetet är detsamma.
nästa vecka.
på textilarbeterskan, Tänk t.ex. som avlöser sin manlige kamrat vid vävstolen i skiftarbetet, och kan be- Veckovakten tvungen overksamhet i mörkrum an- vänt tiden till att knyta ihop i minnet sitt livs kedja i händelse efter hän- delse fram till närvarande tid.
Den som lyssnade till detta, frågade icke efter var på denna kedja hon hade sitt livs pärlor skärvor och märkes- dagar.
En sådan kedja är hemlig, dess årtal behöva icke stämma var- ken med kyrkbokens, uppslagsbokens eller den officiella karriärens.
Men OSS som i denna artikel ha att göra med Kerstin Hesselgren som yrkesmänniska, statstjänare och in- ternationell personlighet, tillkom- mer det att endast studera de årtal som markera vägen på hennes of- fentliga bana.
Vi finna då att det senaste skedet av densamma delar upp sig efter världshistoriska hän- delser.
T y man tar väl knappt fel om man säger att Internationella ar- betsorganisationens första kongress i Washington, betyder ett nytt av- snitt i Kerstin Hesselgrens liv, eme- dan hon då på allvar kom in i det omorganiserade, på nytt med kraft upptagna internationella lagstift- ningsarbetet.
Att år 1922 var hen- nes halvsekelår, är mindre avgöran- de än att hon, när svenska riksdagen det året öppnades för kvinnorna kom in i första kammaren.
Ar 1928 är det år då hon av den folkfrisin- nade regeringen insattes i den de- legation som for till Nationernas förbunds församling, och det är ock- så året då Generalakten antogs, det Kerstin Hesselgren.
vill säga, det år då man samman- tid obönhörligt kräva hennes stu- vår egen kontinent eller vad som fattade i en akt alla landvinningar i dium, ställningstagande, kraft och förresten kan vara kvar av jordklo- fråga om fredlig lösning av mellan- tet, över allt möter hon problem med statliga konflikter.
tid.
Ja, vart skulle hon fly om inte vilka hon inom Internationella ar- På så sätt gick det till att vid till landet Ur?
Vart hon ser: mot betsorganisationen och Nationernas den tidpunkt i livet, då hon själv an- Fjärran östern och Fjärran Västern, förbund kommit i beröring eller åt- tog att hennes arbete så småningom minstone snuddat vid.
Och än vär- skulle avvecklas, inträdde i stället re: början av förra århundradet är den mest expansiva, spännande, ro- för henne icke Goethes utan den be- liga och farliga tiden i hennes liv.
gynnande industrialismens tid.
Det Just nu känner hon det också som är inledningen till den maskinålder, ett gammalt skede avlöstes av ett där hon funnit sitt livs egentliga stu- nytt.
Det har inte så mycket att talas med trettio öre mindre i tim- dium och verk som en av dem som göra med det jämna årtal hon nu men än han - vid samma vävstol stått upp för de mänskliga rättighe- fyller utan fortfarande med världs- och samma väv - endast därför att terna mot maskinen och i detalj ef- historiska växlingar.
Hon, som har ter detalj kämpat för dem, tappert en så lång social verksamhet bakom hon är kvinna.
sig, ser på de senaste tjugo årens Den manliga arbetslösheten, som och framgångsrikt.
Kerstin Hesselgren berättade en socialpolitiska arbete såsom ett i nu under minst ett årtionde statis- (Forts. å sid. 6).
tiskt kunnat påvisas vara större än gång att hon under några dagars Inför en ny tid.
” Gott Nyt År! ” S arbetslösheten bland kvinnor, hänger synbarligen också samman med att kvinnorna i stor utsträckning ha det husliga arbetet att tillgå som reserv.
Så länge ett husligt jobb jämställes med förvärvsarbete och avlönas, är ju allt gott och väl - det kan då också i någon mån stå öppet för män.
Men som man vet förekom- mer just på den punkten en mycket olycklig och allmän missuppfattning av det husliga arbetets art.
De låga lönerna för kvinnan som förvärvsar- beterska anses till stor del berätti- gade, just genom hennes möjlighet att samtidigt sköta ett oavlönat hem- arbete, d.v.s. » leva billigt,.
Med andra ord, kvinnorna skola med min- dre lön utefter hela linjen g å i land med ett dubbelarbete, som ingen man annat än i yttersta nödfall skulle tänka på att kunna åtaga sig.
Mannens ställning som familjeför- sörjare, som under tidigare rådande arbetsformer motiverade hans högre lön, är under nuvarande arbetslös- hetsförhållanden inte längre en självklar sak.
Kvinnan däremot har (Forts. En skämtsam högförräderis process.
Av ELSA BJÖRKMAN-GOLDSCHMIDT.
Genomsnittsösterrikaren som inte har gåva att vara annat än en god statsmedborgare utan parti- firma, måste stå fullständigt oför- stående inför utgången av den hög- förräderiprocess som i dessa dagar inscenerats omkring den österrikiske hemvärnsledaren d:r Pfrimer.
Eller hur skall en vanlig medbor- gare kunna fatta att den man som den 13 sept.
i Steiermark ställde sig i spetsen för en hemvärnsskara som å sid. 6).
reste sig under parollen » marsch mot Wien! » (enligt Mussolinis berömda motto amarschen mot Rom,), som riktade ett upprop till allt folket att han gripit statsrodret i sina händer - som föranlett blodsutgjutelse att han och alla hans medhjälpare förklarades frikända från anklagel- sen för högförräderi.
Ledaren för revolten, d:r Pfrimer, flydde i första förskräckelsen över misslyckandet till utlandet och ett (Forts. å sid. 6).
-
REDAKTIONSKOMMITTÉ: E l i n Wägner, E l i s a b e t h T a m m, A d a Nilsson, Honorine Hermelin.
REDAKTOR: Carin Hermelin.
ANSVARIG UTGIVARE: A d a Nilsson.
Striden om Mansjuriet.
D et stod i pressen för någon tid sedan att Labrador ville sälja sig, och att många köpare anmält sig, även Tyskland.
Om även detta fjärran kalla, ogästvänliga land kan Den 2 j a n.
1 9 3 2.
bli begärligt i överbefolkningstider, hur mycket mera då Mansjuriet med sitt relativt goda klimat, sin goda jordmån, där säd växer, med skogar, olja, kol och metall.
Det är inte un- derligt om Japan, med sin brist på råvaror och livsmedel, Kina, med sin brist på plats, råka ihop om rätten att exploatera detta land.
Inte underligt?
Det är väl lika underligt att Japan tränger in i en kinesisk provins som det skulle vara 1931 - det var det året, då guld- myntfoten upphävdes i Sverige lik- om Tyskland toge Jylland för att det som i många andra länder.
Och behövde mer land eller Ryssland den ekonomiska krisen gjorde sitt norra Norrland!
Fullt likartad är påtagliga intåg även i vårt land.
situationen emellertid icke, ty Man- Kronan har sjunkit.
Våra aktier ha sjuriet är först på senare år inkor- sjunkit.
Och därmed, som vi veta, porerat med det egentliga Kina och vårt anseende.
Så plägar det gå.
det har växelvis legat under ryskt Det hjälper inte mycket, att man för- och japanskt välde.
Ryssland .he- söker lugna svenska folket med att härskade det, till dess det måste dra säga, att vår ställning är förhållan- sig tillbaka efter sitt nederlag i kri- devis god och att den snart blir ändå, get med Japan 1905.
Då återgavs bättre.
Fakta tala om det närvaran- det nominellt till Kina, men i verklig- de, och om framtiden veta vi intet.
heten styrde Japan landet, kolonise- Vad vi veta är, att arbetslösheten rade det och upparbetade dess till- tilltagit i oroväckande grad, att främ- gångar.
Först efter 1922 ändrade mande länder, t. o. m. England, o m - Japan sin agressiva politik och med gärda sig med tullar, vilket natur- det nya nationalmedvetandet i Kina ligtvis drabbar vår produktion lik- vaknade också den kinesiska viljan som alla länders, och att allt vi att helt och hållet ha Mansjuriet i sin måste köpa utifrån blir dyrare på hand.
Japan har emellertid ett par hundratusen landsmän i Mansjuriet, grund av kronans lägre köpkraft.
Detta har hänt under 1931.
Det företag, handel och kapital.
Det får har också hänt, att man icke försökt livsmedel och råvaror från Mansju- att sätta jordbruket på fötter.
I stil- riet, som det inte kan undvara och let antog riksdagen ett dokument, kan inte låta sig jagas bort därifrån.
Nu kan man på avstånd tycka att som visserligen skaffade de bäst si- tuerade större jordbrukarna vissa industristalen Japan och agrarstaten förmåner och gav sysselsättning åt Kina skulle kunna ha ett givande ut- en del tjänstemän, men icke hade byte av livsmedel, råvaror och fär- någon förmåga att göra ställningen diga produkter utan att ställa till ett gynnsammare.
Och jordbrukets nöd- krig i Fjärran östern.
Men man läge, ett ord som länge missbrukats, måste medge att regleringen av de- är nu sådant att det svårligen torde ras förhållanden inte är en lätt sak, kunna avhjälpas annat än genom särskilt under nuvarande osäkra ti- någon slags reduktion eller ett sta- der, då Kina befinner sig i inbördes- krig och ingen stark centralmyndig- tens tvångsingripande.
Inför 1932 måste vi sätta ett stort het finnes där, medan militarismen i frågetecken.
Sannolikt blir det i alla Japan vill dra fördel av Kinas van- avseenden värre än 1931.
Ett hårt, makt.
Frågan är naturligtvis komplice- mörkt år, troligen med stora föränd- rad och tar sin tid att utreda, men ringar och omvälvningar.
Vad mena vi då, när vi nu enligt för så vitt det är någon mening med sed strö omkring oss vårt vanliga medlemskapet i Folkförbundet och ytliga: g o t t nytt år! » Mera allvar, djupare ansvar, ökad samhörighets- känsla?
Tiden är i varje fall kom- men, då detta obevekligt kräves.
Eller också undergång.
” Gott Nytt År! ” underskriften på Kelloggpakten, bor- de Japan och Kina följt Rådets upp- maning att avstå från ockupation och fientligheter under avvaktan på en fredlig lösning av konflikten.
Som vi veta satte Japan ett segt motstånd mot Rådets önskningar, och Rådet fick retirera, nöjande sig med att sända en undersökningskom- mission till Mansjuriet.
Japans mod att trotsa väcker för- våning, och man frågar sig efter de skäl som ligga bakom.
Ett par gånger förut under senare tiders historia har Japan ansett sig tvungen att retirera från sina positioner i Kina efter makternas påtryckningar.
Hur mycket mera skäl då att nu rätta sig efter Rådet när det visar Japan på dess plikt som Folkförbunds- och rådsmedlem och undertecknare av Kelloggpakten.
Ännu ett annat skäl finnes för Japan att föra en försiktig politik.
Om man får tro de uppgif- ter som läsas i ett amerikanskt-ja- panskt ekonomiskt arbete, kan icke Japan föra krig utan att få låna pen- gar eller köpa krigsmaterial.
Dess ekonomiska ställning är icke god, och landet är fullkomligt beroende av sin handel med andra länder, även i fredstid.
Under dessa förhållanden tycktes allt ligga tillrätta för att Nationernas förbund skulle kunna få hand med den japansk-kinesiska konflikten.
Då i, stället Japan gör som det vill, så har detta utlöst skadeglada eller bekymrade kommentarer över Folk- förbundets vanmakt även som för- sök att framställa resultatet såsom en partiell framgång.
.
Från Folkförbundskretsarna i Ge- nève har man en annan syn på sa- ken.
Man döljer inte att resultatet av Rådets arbete under den långa ' sessionen i Paris var dåligt, man medger, att Rådet underlåtit att till- gripa de påtryckningsmedel det haft till sitt förfogande.
Men man till- bakavisar anklagelsen mot Folkför- bundet såsom sådant och kastar den tillbaks på folken som i brottslig slö- het underlåtit att stödja dem som hål- lit på att Folkförbundet skulle häv- da sin auktoritet.
Folken må själva ta ansvaret om Folkförbundet genom detta lidit en så obotlig skada, att försöket att upprätta en rättsordning mellan folken att göra tjänst som krigets ersättare skjutits bort ur den praktiska politiken.
En tydning på Rådets slapphet har också kommit från Genève: de regeringar som äro de ledande inom Rådet unnade själva icke Rådet en okning av dess prestige så kort före avrustningskonferensen!
Eller med andra ord: militaristerna och den gamla ordningens män hade makten i Rådet under den tid då konflikten i Orienten skulle behandlas.
Det låter fantastiskt, men då man är nere i Genève har man en så stark förnimmelse av att onda makter sö- ka riva till sig Folkförbundet, och att striden står hårt där mellan gam- malt och nytt.
Så man förstår gott hur denna förklaring kunnat komma till.
I diskussionen om vem som har skuld till att det gick som det gick, skulle vi vilja göra det inlägget, att folken på intet vis kunna fria sig från skuld och medansvar.
Denna passivitet hos folken inför det spel som drives med deras öden kommer säkert att stå dem dyrt.
Det blir då en klen tröst, om vi kunna säga oss att vi själva vållat vårt elände ge- nom att låta möjligheterna och de avgörande ögonblicken g å oss förbi.
Allt är möjligt.
G r ä n s e r n a för det som är tänk- bart inom politiken har vid- gats mycket under det år som nu gått.
För ett år sedan talades det väl om Tysklands oförmåga att be- tala, men den var icke officiellt fast- slagen och betvivlades särskilt i Frankrike.
Det talades om att Ame- rika borde efterskänka sina fordrin- gar på de allierade och dessa släppa sina anspråk på det stora skadestån- det från Tyskland enligt Young-pla- nen.
Men ingen av dem som hade att bestämma, tycktes villiga att dela uppfattningen att dessa åtgärder vo- re nödvändiga och skulle lätta de- pressionen.
Och var stå vi nu?
Ett stillestånd i hela betalnings- systemet äger rum sedan ett halvt år, och den officiella ståndpunkten att detta stillestånd, även förlängt, icke betyder att de fattade överens- kommelserna komma att rubbas, upprätthålles ännu av amerikanska kongressen och konseljpresidenten Laval.
Men regeringarnas eget verktyg, expertkommissionen i Basel, säger ifrån att Young-planen icke längre är tillämplig på Tyskland emedan världsdepressionen icke in- gick i beräkningarna, då den upp- gjordes.
Vilket betyder att ett mo- ratorium blott och bart är icke nog.
Det behövs en revision av hela skuld- och skadeståndsproblemet, och rege- ringarna måste, hellre i dag än i morgon, samlas för att ta upp frå- gan i hela dess vidd.
Amerika för- klarar sig ointresserat, vilket icke får hindra de europeiska staterna att hålla sin konferens.
England inte minst har skäl till denna brådska, ty England kan icke betala Amerika sin skuld i dyra dollar, om det icke får betalt från Tyskland, och England vet att där är föga hopp.
Man har alltså att välja på att ta händelserna i sina händer och inom övliga for- mer komma fram till en revision eller att se hela byggnaden av skuld- och skadeståndsöverenskommelser störta in av sig själv.
Det verkar underligt att läsa hur möjligheten av en betalningsinställel- se från Englands sida gent emot Amerika diskuteras i Manchester Lärdomsproletariat och examensfri skolgång.
En erinran till Tidning för Sveriges Läroverk.
T idevarvets ofta framförda yr- kande på en examensfri högre skola för såväl gossar som flickor har kommenterats i Tidn.
för Sve- riges läroverk för den 19 dec., att en sådan skola, » utan examen eller an- dra hinder för nivellerande och sän- kande av kraven på den högre skol- bildningen,, blott skulle tjäna till att i .obegränsad omfattning, öka ett » lärdomshögfärdigt manschettyr- kesproletariat ».
Tidevarvet tar med glädje detta uttalande till anledning att förtyd- liga sin ståndpunkt i de här berörda viktiga, ja, grundläggande frågorna: om examens innebörd och betydel- se, dels som upprätthållare av bild- ningsnivån i den högre skolan, dels som spärr för ett, trots allt, växan- de lärdomsproletariat.
Vad examen förhindrar tycks oss vara något vida väsentligare än en alltför stark strömning till och ut- strömning ifrån realskolor och gym- nasier.
Man skulle väl kunna säga, att vad den förhindrar är det effek- tiva arbetet för stärkande av själs- förmögenheter och samlande av kun- De tyska skadeståndsbetalningarnas för- delning mellan Frankrike, Storbritannien skaper.
T y ett sådant arbete måste Italien samt övriga stater.
Det hela ham- nar hos Förenta Staterna.
Guardian med förtvivlans mod, trots att man har klart för sig faran av att ge själva kreditsystemet som sådant en farlig knäck.
Efter övergivande av guldmyntfo- ten - betalningsinställelse!
Vem kunde ha trott att sådana möjlighe- ter skulle diskuteras!
Eller att Hit- lerska parollen om vägran att betala krigsskulden skulle förvandlas från en farlig och övermodig gest av ett folk som skakar sina bojor, till ett alternativ som tvingas fram av nöd- vändigheten, därest inte en omreg- lering sker inom den närmaste fram- tiden.
Amerikanska kongressen som för- klarar att en nedskrivning eller av- skrivning av fordringarna inte ingår i dess politik, har en viss likhet (utan all jämförelse för övrigt) med en man som häromdagen begagnade vakt- mästarens telefon i Stockholms råd- hus för att be familjen skjuta lite på middagen emedan hans mål drog ut på tiden.
Men medan han bestäm- de om sin middagstid, var redan hans häktning bestämd av höga rätt- visan själv.
Kokbok för giftgaser.
D e n n a titel kan man med fog ge den bok, som för en tid sedan utkom M. Stolzenbergs, Hamburg, eget för- lag under titeln: » Föreskrifter för fram- ställning av ultragiften.
Boken blev för någon tid sedan konfiskerad, sedan en del tyska tidningar påvisat dess tillvaro.
Tyvärr hann jag ej få fatt i den före konfiskeringen, men de tidningsartiklar, som sta till mitt förfogande, ge tillräck- ligt tydliga uppgifter över denna » kok- bok », vilken omfattar 70 sidor och kos- tar - Rmk 20!
I denna bok beskrives, hur även de farligaste giftgaserna kunna framställas, och detta ej blott av kemiker, nej.
» kok- recepten » äro sa väl beskrivna, att varje bildad person kan framställa dem i sin egen privata våning.
Dessutom ger herr Stolrenberg en noggrann anvisning (åt- följd av ritningar) på, hur de olika ga- serna kunna användas.
Vidare bifogar han en prislista på de olika kemikalierna.
p i de olika redskap, som äro nödvän- diga för att kunna framställa gaserna.
dessutom rekommenderas t. ex. en in- på ha sin grund i att varje ålderspe- riod får stilla sin hunger med den näring som just då kan smältas och bli till en ofrånkomlig beståndsdel av väsendet, vetandet och förutsätt- ningarna för en kommande produk- tiv insats.
Att för varje dag, i mån som man spänt sina krafter, få en hunger stillad, frågor besvarade, aningar väckta och nya världar öpp- nade eller mera öppnade, det är vad barn- och ungdomsår skulle ha rätt att fordra av skolan.
Men för en sådan » lärogång » måste planen gö- ras upp på lång sikt, i ett samman- hang och efter inre fordringar - alltifrån de första skolåren ända fram till ungdomsåren, till den andliga mognadstiden i 17 — 18-årsåldern, då organen blir vuxna för självstän- digt initiativ och för val - av yrke och ideal.
Kunde vi verkligen se in i ett barns eller ung människas utvecklingsgång, hur skulle väl vår nuvarande skola te sig med sina tre avdelningar, bot- tenskola, mellanskola och gymna- sium, alla pressade av » avslutande kurser, och mer eller mindre djupt skuggade av en examen.
Examen - till skillnad från varje samlande, sammanfattande och friskt uppoffrande » tentamen » över något särskilt område - kastar ju alltid ett koniniande skedes och en främman- de världs - egentligen de vuxnas och färdigas!
- skugga in över det soliga idag där barndoms- och ung- domstid under djupa, lugna andetag och med all iver borde få ägna sig åt att föra till slut nära liggande, eggande, angelägna och allvarliga uppgifter.
Kravet på en examensfri, skola, som når upp till ungdomstiden, den and- liga pubertetstiden och dess problem, som planerar sina » kurser » med hän- syn till att åt varje åldersperiod ge tillfälle att ta i besittning och spän- na sina speciella krafter till det yt- tersta - en sådan skola i » obegrän- sad omfattning:, måste vara demo- kratiens önskemål - för att inte sä- ga livsvillkor.
(Må sedan examina förläggas till de vuxnas värld, där de hör hemma!)
Den skolan skulle inte befordra utan bryta udden av lärdomsprole- tariatets faror.
Det är examensplugg och meningslöst proppande tvärs emot ett inre motstånd, som är äg- nat att skapa ett hjälplöst och tafatt lärdomsproletariat.
T y i den mån som barn och ungdom inte kan bju- da det döda plugget och iproppan- det ett starkt och friskt motstånd, blir de bestulna på andlig näring, initiativkraft, mod och framtidsdug- lighet.
struktionslåda för militära ändamål, en skilt inrett litet rum; här skjuta vi av dylik för skolundervisning!, en polispistol skottet = giftet.
Vid avlossningen ut- för retande gaser (Reizgase) och olika breder sig nu antingen ett fint regn eller gasmasker m. m. dimma, vars lukt ävensom fysiologiska Stolzenberg star på den ståndpunkten, verkan man fastställer.
' Är giftet far- att det är ej nog, att vi tala och läsa ligt, iakttar man dess verkan på djur, om, och kanske ibland fasa för, ett kom- som man medför i detta gasrum.
mande giftgaskrig, nej, vi skola med klar Just då jag var färdig avsända ovan- blick, nyktert och klart sinne betrakta stående artikel till Tidevarvet, tillsändes detta nya krigsvapen, vi skola, så att mig ett utdrag ur en ny bok, » Giftgaser- säga, i tid lära oss och skaffa oss dessa na och vi », vilken utkommer inom när- gifter och lära oss förstå deras verknin- maste tiden, om ej den också i tid skulle gar samt skyddet därför.
Så har Stol- bli konfiskerad!
Författaren är en dok- zenberg för detta ändamål inrättat en tor med.
och phil.
H. Büscher.
Han lå- s.k. instruktionslåda med 12 av de vik- ter denna bok utkomma i två upplagor: tigaste och mest kända giftgaserna.
De den ena omfattar cirka 110 sidor med äro indelade efter sin verkan på orga- många instruktiva bilder till ett pris av nismen i för ögon, näsa och svalg re- Rmk.
2:85; den andra är en stor mo- tande ämnen och i lung- och hudgifter.
nografi » Über Grün und Gelbkreuz » till Här Aterfinna vi bl.
a. phosgen, lost eller ett pris av 38 Mk.
En enda mening i yperit, lewisit, adamsit etc.
Dessa tolv detta utdrag tillåter jag mig att citera: olika gifter ligga i små glasampuller, så » Att kunna giva en så värdefull och att vi tydligt kunna se deras olika färger.
populär framställning av ett så svårt och Vi ha en liten pistol (naturligtvis le- vetenskapligt ämne som giftgasfrågan ar vererad från firman Stolzenberg!)
till den högsta konst, sam finnes,.
hands, vi förse oss med skyddsglasögon Kommentar ä r överflödig!
eller gasmask, beroende på med vilket Bremen i dec.
1931. gift vi laddat pistolen, vi gå in i ett sär- Sigrid Åkerhielm.
Tre romerska möten Jubileumsåret av KLARA JOHANSON.
H är i stan jubileras alla dagar.
Man kan inte längre tänka sig ett tidningsnummer utan den- na stående och slitna kliché: en mansperson halvt begravd mellan blomsterkorgar, krukväxter, kran- sar och rosenfyllda pokaler.
Dum och generad som en kyrkbrudgum ser han ut, men vem kan med sina sinnens fulla bruk hålla en slik ge- honom även som pittoresk attrak- tion.
Hans militära talanger inger mig samma kyliga intresse som det j a g skulle ägna en kannibal med utmärkt förskärarhandlag, och så skicklig som Napoleon var han väl ändå inte.
Hans berömmelse i ut- landet är naturligtvis ett väldigt plus för oss Grönköpingsbor, men vi har några namn med större räck- neralrepetition till krematoriet?
Man bör vänligt förmoda att han under- vidd.
Om » troshjälten, svamlar kanske ännu i dag pastorer och folk- kastar sig den lugubra plägseden av barmhärtig hänsyn för vårt be- skollärare, särskilt i Tyskland; nu- hov att fira och beundra om inte tillvita den store imperialistiske po- annat så åtminstone bedriften att ha uthärdat livet ett halvt sekel eller litikern en naiv missuppfattning av den genom Luther startade sekula- suttit på samma arbetsinrättning ett riseringsrörelsen.
fjärdedels.
För de närmaste tolv månaderna borde man emellertid fridlysa den- ne Överexponerade välgörare och unna honom obskyritetens balsam.
Rent ut sagt: vi har inte användning för hr Vemsomhelst 1932.
Hela detta år med sina tre hundra sex- tiosex dagar är abonnerat av ett par odödliga, och inte ens den rara di- stinktionen att vara född 29 febru- ari berättigar någon dödlig jubilar att göra väsen av sig.
Alldeles rationellt kan det knap- past förklaras varför somliga » hi- storiska » årtal och data upphöjes till överhistoriska och sålunda vid varje återkomst berör oss med det evigas oundkomliga aktualitet.
Det- ta gäller inte om sådana nationella festanledningar som fjärde juli, Ba- stiljdagen och sjuttonde maj — h u r de har uppkommit förstår man utan vidare.
Men mystisk och undrans- värd förblir vår sjätte november.
Den regelbundna firningen med flaggor, sång och retorik har natur- ligtvis bidragit att ur almanackssyn- punkt fixera dagen i folkmedvetan- det.
Mer än så kan den inte uträt- ta.
Inga publika ceremonier har något att skaffa med den gåtfulla åminnelsestämning som för sven- skarna hör ihop med konstateran- det: i dag är det sjätte november.
Vad i hela friden kan det vara för slags auktoritet som tvingar mig att en viss dag på året känna mig roja- listisk som en illustrerad veckotid- ning?
J a g har grubblat skarpt över detta problem.
Fullkomligt uteslu- tet är det att Gustav II Adolf som regent och statsman skulle ha an- tänt mitt hjärta; led j a g av den säll- samma driften att inom Sveriges kungalängd kora en favorit i detta tvetydiga fack valde j a g tveklöst hans farfar, vilken ju överträffar mångsidigt mera vill väl ingen bildad person Hur begåvad högt och och därtill sympatisk han än framstår finner j a g varken i hans levnad eller i hans väsen tillräcklig grund för våra känslor den sjätte november.
Gåtan ljusnar något om j a g fram- drar till jämförelse vår andra stora nationaldag, trettionde november.
Underbart är det ju att svenskarna ensamma av alla världens nationer koncentrerar sin minnesandakt på två kungliga dödsfall.
Det låter sorgligt och servilt men är i själva verket raka motsatsen.
Må andra folk göra sig till med löjliga para- der för den okände soldaten - vi celebrerar stillsamt och av hjärtat något oerhört som de har starka skäl att avundas oss: två översta krigsherrar omkomna » på ärans fält ».
Vilka nya strålar skjuter in- te deras gloria när man minns de sjaskiga kejsare och kungar som för en del år sedan gjorde sina små försiktiga visiter bakom fronten och hur de aktades likt råa ägg!
I sanning, ingen antimilitarist be- höver skygga för att begå den sjätte november.
Jubileumsåret har en » dag » till, och en större: den tjugoandra mars.
På den torde svenskarna vara syn- nerligt klent beredda, men ignore- ras kan den inte i någon bebodd vrå av jordklotet.
Bladen och radion kommer att sörja för det minimum av folkbildning fallet kräver.
De tysk- och skrivkunniga skulle på ett utsökt sätt kunna betyga sin vörd- nad för dagens och årets hjälte: ge- nom att icke översätta » Über allen Gipfeln » ... Inom det år som är Goethes och Gustav Adolfs bör verkligen ingen dödlig ställas fram för offentlighe- ten mellan blomsteruppsatser och Orreforsglas.
.
v medGandhi.
id en cypress framför en ro- senhäck står Gandhi.
Him- meln är blå, solen öser utan skugga av moln, men det ligger snö på ber- gen och vinden är mättad med is.
Gandhi drar sina vita höljen täta- re om sin skelettmagra kropp och föreslår att vi skola g å fram och till- baka.
Roms Monte Mario är ej Ben- gala, och det är alldeles för kallt att hålla sig stilla.
Medan han rusar med långa steg, som gunga som lappars, går tungan lika snabbt.
Vad j a g skall göra?
Återvända för att börja bojkott i stor stil.
Intet nytt har kommit ut av konferensen i London.
Den engelska regeringen fortsätter som förr - is harping the same string.
Och icke har j a g hos något annat lands representanter märkt någon som helst större förstå- else för vad Indien vill, vad Indien kämpar för.
J a g har lärt av denna Europa-resa, att Indien e j skall ef- terlikna Europa.
Och att Indien skall sträva ivrigare än någonsin att göra sig fritt från Europa.
Låt Europa hava sin civilisation.
J a g tror ej därpå.
Men låt den vara.
Men låt samtidigt Indien hava sin.
Jag tror ej på maskinkultur.
J a g är övertygad att maskiner förslöa och döda.
J a g tror på handens arbete, på människans direkta insats.
Indien skall skudda av sig främ- mande fernissa samtidigt med främ- mande ok.
Indien skall leda i stri- den för Asiens nya och dock urgam- la civilisation.
Se, Kina har redan slutit sig till oss.
Palestina, Persien och Egypten söka sig också till In- dien.
Japan tvekar, men kommer ' även.
En tid framåt skola vi kanske be- höva köpa något från Europa.
Men så småningom skola vi minska all import.
Somt skall bliva för oss all- deles obehövligt, somt skola vi kun- na franibringa själva.
Bojkotten skall, som sagt, börja igen och myc- ket intensivare än någonsin tidigare!
Min resa har lärt mig förstå vad det kommer att betyda för Europa att mista Indiens marknader.
Och Euro- pa skall få känna vår makt.
Inte bara England, Indien ämnar tillsvi- dare handla utan åtskillnad med alla de länder, varav det kan hava fördel att handla.
Men sedan också draga sig undan från alla europeiska län- der utan undantag.
Indien skall le- va sitt liv oberört av Europa.
Om detta program går att genom- föra utan strid?
Gud vet hur myc- ket j a g avskyr våldsamhet, och i ' all synnerhet att gjuta blod.
Men kan- ske det blir nödvändigt.
Om Gud så befaller måste vi lyda.
Och även om striden gäller våra bröder, våra indiska musulmaner.
Endast Gud vet hur mycket j a g gjort och hur mycket j a g ännu ämnar att göra för att åstadkomma förståelse och samarbete mellan hinduer och musulmaner.
Men om trots alla des- sa mina ansträngningar, j a g miss- lyckas igen då finns det ingen an- nan utväg än strid, revolution, blod - tills de starkaste och bästa - the cream of the nation - lyckas skapa ett nytt Indien för nya lyckligare ge- nerationer - - - -.
Åtta timmar senare, möter j a g Gandhi i en hertiglig salong.
Bred- vid honom står miss Slade, kadaver- blek, tomt leende, en underlig kom- bination av slavinna och härskare.
På andra sidan sonen, tydligen trött och på dåligt humör och framför en rovfågelsnäbbad markisinna som ut- stöter små skrik på franska: » Mästa- re, detta har j a g längtat efter - Mästare, oh, som j a g förstår E r strid - Mästare, oh, som Ni fyllt En kort historia från Island.
N D är bolsjarna vinner, då får jag et är en snötung decemberdag, &gt;&gt; mig en bössa, och den allra för- kallt och stormigt.
Väldiga is- sta jag ska skjuta, är då gamle Johan- block fylla fjorden, men det ä r ebb, och nes!, ' Dessa kraftiga ord hörde jag en skara barn leka därnere.
Redan vid Palle, sju år gammal, yttra till en vuxen tvåtiden blir det skymning, och enstaka man, som skämtade litet med den lille flingor börja falla.
Då höres plötsligt hetsige politikern.
- Johannes var en ett gällt skri utifrån fjorden, och alla fredligt sinnad och mycket vänlig gam- barnen bli med ens så stilla.
Åter och mal man i grannskapet, han var » må- åter hör man det - en fågel, som är nadskarl » i en affär och på grund därav i nöd, vingskjuten eller fastklämd mellan » överklass », ägde ett hus, och ville inte isblocken .. Alla stå rådlösa, men varje ha barnen hängande på staketet i tid och gång skriet höres, börja de små fötterna otid, men för övrigt fanns det visst in- röra på sig - man ville och borde hjälpa gen anledning att börja med honom.
men kan inte.
Palle var barn till samhällets värste Flodvattnet börjar sippra in, det är bolsje, som emellertid såg så menlöst ingenting annat att göra än att gå upp snäll ut, att det aldrig fallit mig in att på stranden.
Den siste, som lämnar sin tro på alla de hårresande historier man plats, är Palle, och han står och stampar visste att berätta om honom.
Jag såg av förtvivlan var gång fågeln skriker.
honom gå och köpa mjölk och fisk, Plötsligt störtar han iväg hem och kom- skotta snö, tälja båtar, piska sängkläder mer efter ett par minuter springande med och passa barnen, han gjorde allt för sin far.
Denne är i höga sjöstövlar, och att hjälpa hustrun, och som jag rakt in- utan att säga ett ord, vadar han ut bland genting har emot en liten omplacering isen, vattnet går snart upp över stövlarna av makten och härligheten här i världen, kunde jag gott unna denne fader till nio barn litet mer av denna världens goda!
Men sedan jag lärde känna Palle, blev jag betänksam, för han talade all- tid om bössor och att skjuta, och han hade alldeles klart för sig, vilka som voro de besittande och vilka, som borde vara det, och hans små, pigga ögon rik- tigt gnistrade av rovgirighet.
Som de gamla sjunga, så kvittra de unga .. det måste ju vara någon sanning i det jag hört berättas ...
Jag kan inte neka till, att jag var litet rädd för Palle.
.
.
mitt liv - Mästare, detta är ett ögon- blick - - - &gt;.
Gandhi ler så hela den tandlösa undergommen blottas.
Han mumlar sin franska tacksamhet mot den för- sta, medan han sekunden därpå ta- lar tvär, skorrande engelska med ett par andra lika hängivna själar.
Ahi- mè - det slutar inte med det!
Väl e t t par tjog högadliga damer äro här församlade och de trängas alla om att upprepa ett och detsamma.
Och Gandhi ler och ler och tac- kar och tackar.
Även det mest groteska tar j u emellertid slut.
Och så blir det kväll och vi försaniias i ett stort, lågt rum med få möbler och många blommor och en väldig öppen spis, vars flam- mor enbart bestå belysningen.
Vi - Gandhi, sonen, miss Slade, värdfolket, ett halvt dussin individer av lika många nationaliteter och så, närmast Gandhi, tyst och blyg - Maria av Savoia - den italienske konungens sjuttonåriga dotter.
Så börjar aftonens bön.
Svag, nästan osäker till en första begyn- nelse.
Lugn och betvingande efter ett par minuter.
Oändligt ljuv, obe- skrivligt mild.
En odefinierbar blandning av åkallan och vaggsång, emellanåt enbart det senare.
Bräd- dad med ömhet och tillit.
Flammorna domna i elden som in- gen längre ansar.
Ute i trädgården bullra på avstånd bilarna, på vilka tjänare nu bland annat bagage lastar jättekorgen med » indiska fikon, som den lilla prinsessan bragt Gandhi till reskost.
Inne i vårt stora rum är det så tyst, att ej en stavelse av sången går förlorad.
Borta i det land, varemot tåget om en timme skall föra Gandhi och hans följe, bedja samma stund på samma sätt miljoner andra.
Är det därpå Gandhi tänker då ' bönen är slut och ljusen tändas och han står med tillbakakastat huvud och ögon som för första gången denna långa tröttande dag lysa och le?
E. V — g.
Roma 14 dec.
31. men han fortsätter, kämpande med de skarpa isblocken.
På stranden står Palle, nej, han står inte, han springer och hoppar jämfota och skriker: » Ser du honom, pappa?
Kan du se något?
Vet du, var han är? » Men vinden är emot, och man hör inte, vad han svarar.
Skymningen blir med varje minut täta- re och snöyran tilltager, man kan knap- past skymta honom längre, och de vux- na, som stå på stranden, börja bli oro- liga.
Men plötsligt utbryter ett jubel bland barnen: Han kommer, han kom- mer!
Och när Palles pappa, drypande av vatten och is och blöt ända upp un- der armarna, stiger upp på stranden, håller han i halsgropen en liten flämtan- de and, som han befriat.
När han drager fram fågeln och räcker den åt Palle, ser man, att hans händer äro blodiga.
Men Palle lägger den kalla, våta fågeln mot sin kind, kysser hans näbb och sme- ker honom, sticker honom så innanför tröjan och följer tyst sin far.
Estrid Falberg-Brekkan.
Småplatser.
O ch ni tror bara a t t vi gick mellan stora hamnstäder, därför talade ni varnande om den förfärliga synden i dem.
Vi sade ordet hamn och ni såg genast framför er Londons dockor, vetesilotornen i Buenos Aires och det blåa sagokärl som ä r Rio de Janeiros hamn.
Ni sågo Ant- werpens nerspydda synd.
Jag har varit i alla dessa stora ham- nar: i chablonhamnarna, i programham- narna.
Men bort med dem i dag.
J a g skall berätta för e r om andra hamnar.
Det kom order att vi skulle gå till Bra- hestad i norra Finland och lasta trä, o c h vid en sådan order ser man alltid framför sig bilden av en liten stad, må- l a r ut för sig en gissningstavla om hur pirarna gå ut i havet, hur hamnfyren står, om husen till Övervägande delen ä r o vita, om det möjligen står långa ra- d e r av kjolfladdrande flickor p å pirarna eller om hamnar- liksom i S:t Valerey, betarna bestå a v jättestarka kvinnor lik- som i Kotka.
Det arbetar mest bara kvinnor i Fin- lands och Rysslands smärre virkesham- nar.
I en liten byhamn, som bara be- stod a v brädstaplar av alla möjliga stor- lekar och variationer, såg j a g på sex da- gar bara kvinnor, alla möjliga former av kvinnor, men inga män.
Om männen voro utdöda vet j a g inte.
Byn låg långt inne i finska viken.
Dess.
namn har j a g » glömt, men den hade en liten rysk lök- kyrka som tittade fram mellan några gra- nar och kupolen var så ärggrön att den v a r giftig att bara s e på.
Kvinnorna voro klädda i brokiga schalar och bildade un- derliga färgtavlor mot brädstaplarnas citronfärgade fond och mot de nystu- vade däcken av vetebrödsvitt granvirke.
Dessa kvinnor voro goda stuvare.
Det var som om de ordnat i sitt hem när de stuvade.
När däckslasten blir alltför hög så vet n i a t t man måste bygga in trappor i lasten, så att folket kan komma ned till s i n a skansar, annars skulle de bli inmu- rade i plank.
En sådan trappa gjorde kvinnorna i den där byn.
De gjorde den vackraste lasttrappa vi haft i någon av.
» mina » båtar.
Så fin trappa fanns inte i lök-kyrkan.
Trappan var inbyggd i lasten som i ett hus där en god vän skulle bo.
Den höll Av Harry Martinson.
över Nordsjön, den höll över Biscaya.
I Sfax bredde muhammedanerna ut sina bönmattor alldeles vid trappans rand därpå började de gräva sig ned i lasten: Tunnare och tunnare blev den kompakta däckslastens gyllengula klosskub under deras händer, och med den gyllengula kuben försvann också trappan, ty de voro ett väsen, byggda ur varann.
Så var alltså en sjötrappa ur världen liksom vattnet försvinner när det ångar.
Men j a g minns särskilt den där trappan.
Den var så moderligt gjord.
Vi gissade alltså på hur staden Bra- hestad i norra Finland kunde vara, och under tiden som vi gissade eldade vi och arbetade och närmade oss Brahe- stads hamn, lotsen kom ombord tidigt på morgonen en dag i oktober, lotsade oss i bottenhavsdiset in mellan några tra- siga ruskprickar och grund, maskintele- grafen spelade pingeliping, ankaret skramlade till och gick i sjön.
D å rusade vi upp ur eldrummen för att se???
Vår gissningshamns översvallande vita ansikte???
Kvinnorna på pirarna, kjolarnas flag- gor???
Hamnfyrens kalkrappade kropp, vit i skymning.
Dess agarodnande ansikte?
Vi kommo upp på däck.
D ä r låg Bra- hestads hamn: det var etthundrafemtio- två plankstaplar och en granskog.
En annan plankstapel kom seglande ut mot oss på en pråm, några vildögda halv- lappar med skinnjackor och näbbskor stodo på toppen av denna planktårta.
De omtalade hest att Brahestad låg en mil inåt land, genom en skog, en per- keles mörk skog.
Vi gingo in i skansen för att röka och gissa något hur det kunde vara i Salva- dor, t y det v a r dit vi enligt order nu skulle flyta med vår plank.
En liten hetögd spansk stad i baskiska provinsen, alldeles säkert en liten bra stad.
E t t apelsingrin i de bruna baskiska bergen.
Men gud hade beslutat att visa oss att det fanns annat än stora städer i värl- den.
Det skulle vi också bli varse.
Vi gissade på vita, vackra huskuber och ett apelsingrin från bergen.
Vi svu- ro, vi skreko, vi eldade oss fram till Sal- vador: den låg i Sebastianbukten och be- stod av en brygga vars pålar voro struk- na med kolstybbstjära.
Ett par de go.^ stodo i ösregnet och sågo ut som om de väntade på hela jordens begravning.
Några svarta, låga pråmar lågo ut- spridda likt dödens näckrosor i den regni- ga viken och väntade att få vår plank.
Sedan de fått var och en sin brädsta- pelstårta gledo de bort över viken, vilken på detta sätt och med denna färgglädje lånade ett grin av tröstlösa sjömän.
Inga berg, men en sorts lerväggar stu- pade ner i havet, de hade gula, regiifrätta sår mellan den hängande vegetationen av starrtuvor.
En underskön plats.
Om kvällen satte vi ut lillbåten och rodde i land, kletade oss upp för ler- väggarna och klängde oss fast i starr- skalperna i hopp att finna ett naturligt förnuft och en kvinna bakom dessa alper av smutsgul jord.
Vi funno en bykrog utan by, en ge- nomvåt åsna stod i regnet och frös, ibland skrek hon till som om hon bad för hela baskiska provinsen.
Krögaren hade gikt och gick så som människan gör då verklighetens stigmata strålar in i själ och kropp.
S e människan.
Hans dotter hade blodbrist - på grund av traktens, tråkighet, förstås.
Hon satt vid disken och var akvarell.
En lockfågel av spröd ton.
E t t helgon utan kön.
Ute regnade det.
Vi söp rödvin och åsnan skrek därute.
V a r gång hon skrek vak- nade hennes ägare, en bonde och fyllbult, som satt i en vrå och söp och sov.
Efter en stund kommo hans söner in från regnet, blinkade och synade ett slag i lampljuset, upptäckte sin fader, svin- mönstret, i en vrå och kastade ut honom i regnet.
Det hela försiggick fullstän- digt apatiskt, rödvinet sjönk sakta i vår butelj, diskflickan log inte.
Som vi hade regnkappor gingo vi ut ett tag för a t t syna trakten.
Stötte på en landsväg som var lagd mellan två ödsligheter - öde och tom, dess pölar viskade i regnet.
Uppe på en bergknalle glimmade ett hus.
Där bodde förstås bonden med åsnan och de nyktra söner- na.
Han bodde olympiskt, den där fyll- bonden.
Vi hörde ett ljud liksom klunkandet i Fogelstadförbun- det i Norrköping.
Kretsen av Fogelstadförbundare i Norrköping har genom en av sina medlemmar sänt Tidevarvet en rolig och utförlig redogörelse för sin historia och sitt arbete, som började i augusti i år.
Man har kommit överens om a t t samlas en gång i månaden i olika kamraters hem, skriver denna Norrköpingskretsens kor- respondent, fröken Anna Rosén, trakte- ringen tar deltagarna med sig själva och kvällen ägnas å t föredrag och diskussio- ner i olika frågor.
Vid det första sam- manträdet t. ex. diskuterades frågan Varför kalla vi oss radikala, med inled- ning a v fröken Wulff, som tillika med fru Löwenadler också var kvällens värdinna.
Vid ett senare sammanträde på Hemgår- den i Norrköping, denna samlingsplats för så många olika rörelser och strävan- den, talade fröken Ebba Holgersson, som just då gästade Staden om Plikt och an- Fredsarbetet.
A r b e t e t för a t t å s t a d k o m m a en s t a r k folkopinion i n f ö r nedrustnings- konferensen bedrives g a n s k a ener- g i s k t av d e s k i l d a f r e d s o r g a n i s a t i o - nerna.
Internationella Kvinnoför- bundet h a r sålunda i sin stora namn- i n s a m l i n g s k a m p a n j f ö r d e n interna- tionella a v r u s t n i n g e n a n o r d n a t en s i s t a r e k l a m v e c k a i S t o c k h o l m innan l i s t o r n a d r a s in någon a v d e första d a g a r n a i j a n u a r i.
På f l e r a o l i k a platser i staden h a r man anordnat namninsamlingscentraler d ä r s a m - tidigt alla u p p l y s n i n g a r om a r b e t e t k u n n a t erhållas.
E n l i g t d e n b e r ä k n i n g s o m hittills f ö r e l i g g e r h a r i S v e r i g e s a m l a t s c:a 200,000 n a m n f ö r d e n internationel- la a v r u s t n i n g e n, m e n r ä k n i n g e n är svar, den goda viljan.
Det politiska och ännu i c k e slutförd.
ekonomiska läget just nu, samt Stuart Informationsbyrån för fredsfrågor Chase ’ s bok om rationaliseringen har vid och mellanfolkligt samarbete in- andra tillfällen varit föremål för diskus- b j u d e r till en s t u d i e k u r s i nedrust- sion med inledningsföredrag av fröken n i n g s f r å g a n o c h N a t i o n e r n a s för- bund, a v s e d d f ö r j o u r n a l i s t e r o c h i Wulff.
Diskussionerna bruka alltid vara mån a v u t r y m m e ä v e n f ö r a n d r a in- mycket livliga, skriver fröken Rosén.
Sär- t r e s s e r a d e p e r s o n e r, s å s o m l ä r a r e skilt frågan om rationaliseringen väckte o c h f ö r e l ä s a r e v i l k a p å g r u n d a v s i n stort intresse och de av deltagarna som v e r k s a m h e t h a s ä r s k i l d a n l e d n i n g a t t s y s s e l s ä t t a sig m e d d e s s a f r å g o r.
själva prövat dess verkningar inom indu- Kursen hålles p å Informationsbyråns striarbetet hade mänga intressanta er- lokaler, Lilla N y g a t a n 4 S t o c k h o l m, farenheter att berätta.
u n d e r tiden 11-15 januari 1932.
D e t preliminära programmet h a r Förbundet har också bildat en studie- följande utseende: cirkel i ekonomiska frågor med fröken M å n d.
1 1 j a n.
Professor Osten Wulff som studieledare.
Studierna gälla Undén: S k i l j e d o m s - o c h s ä k e r h e t s - framförallt det nuvarande ekonomiska lä- problemet.
get.
Cirkeln sammanträder varannan Bohe- E.
T i s d.
1 1 jan.
Envoyé söndag och ämnar fortsiitta också under man: I n f ö r n e d r u s t n i n g s k o n f e r e n - vårterminen.
s e n, I.
O n s d.
13 jan.
Envoyé E. Bohe- Ibland kommer det kamrater från andra man: I n f ö r n e d r u s t n i n g s k o n f e r e n - städer till sammankomsterna, t. ex. från s e n, II.
Nyköping och Stockholm.
Det framgår T o r s d.
14 j a n.
Kapten Brun- J.
C. av fröken Roséns skildring att Fogelstad- skog: Den f o l k l i g a f r e d s r ö r e l s e n o c h förbundet i Norrköping blivit som en liten nedrustningen.
F r e d.
15 jan.
Legationssekreterare central för samarbete och nya arbets- Otto Johansson: Nationernas för- ideer.
bunds sekretariat och informations- Tidevarvet vill gärna vidare förmedla verksamhet.
den nyårshälsning som avslutar Norrkö- S a m t l i g a f ö r e l ä s n i n g a r börja kl. pingsförbundets skildring: 7 e. m.
K u r s a v g i f t e n ä r k r.
5: — (enstaka Norrköpings Fogelstadförbund sänder Anmälnin- kamraterna landet runt sina hjärtliga f ö r e l ä s n i n g a r kr.
1:50).
g a r o m d e l t a g a n d e b ö r a v a r a Infor- hälsningar med önskan om ett gott nytt mationsbyrån tillhanda senast den 5 år!
j a n u a r i 1932. en flaska, det kom närmare och var hov- slagen av en häst.
En karabinjär dök ur regnet och försvann igen.
Han gav oss fan i det hårda regnet.
Vi kunde ha varit Spaniens största mördare, en liga för det successiva iitrotandet av basker- na.
Det regnade för hårt, han jagade vidare och snart klunkade hans sprin- gares hovslag åter som en flaska.
Vi återvände ombord.
Klevo ånyo kle- tande oss fram över den kittiga lerklin- ten, slogo kanor i lervällingen och våra säten stämplade hela branten.
Under- sköna Salvador.
D a g a r n a därefter lågo vi i pannorna och hackade havssalt och pannsten och undrade vart vi skulle gå härnäst.
Våra röster ekade och sjöngo i de tomma och eko-känsliga ångpannorna när vi trätte åsikter om olika platser på jorden.
Nu skulle vi gå till Lybeck, sades det, med kislast från en bondby som hette Piedras och som låg på andra sidan viken räknat från Salvador.
Vi gingo mycket riktigt på den andra dagen (för donkeypannan) över till den där bond- byn.
En plåtränna stacks ut ur berget och bl.?
kis började rinna ned, lastrum- men behövde bara g a p a På en timma voro vi » last » och p i natten lågo vi i Biscaya.
krökte våra krop- par och höllo en arbetets gymnastikupp- visning för de flammande eldarna.
Pro- pellern besjöng Lybeck.
Men de små hamnarna sögo sig fast vid värt öde.
Vi ankrade tre mil från Lybeck vid ett stort stålverk som låg och morrade som en hund i decemberkväl- len.
Ingen fick gå i land p å grund av oroligheter.
Lastluckorna öppnades, gripskopornas käftar glufsade i s i g vår kislast på en natt och en jättetravers förde den auto- matiskt in i smältverken.
Det var ett hav av gnistor och flammor.
Det var skönt att s e som ett uppvärmt norrsken.
Men kvinnan?
Vi hade inte sett en Kvinna på tre månader.
Loss.
Färdiga.
Angan opp.
Full maskin.
.
Propellern maler sig upp genom öster- sjön.
Vi ä r barlast.
Fartyget bullrar som en tom tunna.
En natt står ett norrsken spänt tvärs över bottniska vi- ken.
Det lyser som ett isgrin och en vintervarning genom rymderna.
Det ä r kallt att gå upp på däck i tunn eldar- stass och hiva aska.
Man står och räk- nar stjärnor på den kalla himlen, slinter med foten på ståldäcket, släpper veven, asktuniian rusar neråt, veven slår stjärn- drömmaren i skallen.
Eldaren därnere undrar varför aldrig askpytsen g i r upp, stjärndrömmaren vaknar till från sin svimning och ropar ner genom lufttu- hen: » dra å t helveten.
Inga kvinnor.
Det ä r kallt på bottniska viken.
Mor tjatar jämt i breven att man skall akta sig för synden.
Vevar i ens tän- kande huvud när man ser på en stjärna.
Vägglus i skansen, och fuktigt.
Lite trångsynt blir man, lite dum.
» Du där nere, dra i t helvete., Sedan kommer man ner för att av- lösa.
Det blir slagsmål framför pannor- na.
D e vitglödande fyrarna glo på.
Nå- gon blöder och gråter, sen förlikes man.
» Ska vi vara tummar d.?
igen, grabb?, - » Du förstår hur det kan vara. » Alltså tumma på det.
Över däcket står norrskenet, gör en gard a v iskall eld, fladdrar nyckfullt, hoppar över bottniska viken.
Vintern grinar mot norrgående fartyg.
Så lasta vi i Kalix, mellan några kob- b a r som ä r täckta med snö, bräd- staplarna bära tjockt med snö pi sina skyddstak.
Det ligger snö på den första isen, isen hårdnar och sluter sig om far- tyget medan man lastar.
Bogserarna larma fram i trånga isrännor, skavande fram mellan flaken tum för tum sina föl- jen a v gula, höga snötäckta planktårtor.
Det ä r stillhetens och köldens märkliga tystnad som råder så snart bogserarna stanna med sitt brak.
Men det köldnar till, näsan blir blå, hjärnan påverkas av kölden mer än av bilden.
Man går i land en kväll och försöker få en kvinna.
I stället får man stryk av några svart- sjuka grabbar på danslokalen.
D e vill ha sina flickor själva.
Man kommer om- bord igen med blodig näsa och ett blå- slaget öga som stirrar mallvadstragiskt i kölden.
Det ä r vinternatt med många stjärnor.
Kojen kall.
En sjöman snarkar, en el- dare snarkar.
Det ekar som trätande röster i en ångpanna.
Röster som träta en massa åsikter om platser: - Anna, Lisbet, Rut.
Tjugutvå fots däckslast och en ny sjö- trappa.
Last.
Färdiga.
Angan opp.
Full maskin.
Bottenhavet ä r fruset.
Bogens nos kör i den pressande isen.
Skansen, vårt hem, ligger innanför bogens nos.
Isens larm sönderskakar vår sömn, skär armarna av våra drömmar.
Full fart i rännornas packis.
Vi som ska vila oss en stund, bo gran- nar med dess huller, det ä r som Niagaras vrål i en tunna.
I Skansen ä r isvintern ett stort buller som äter sjömansnerver.
Sjötrappan skevar sig i isskruvningen.
Man minns trappan som var gjord av de där kvinnorna i lök-kyrkans by.
Och nu ska vi gå bort och kyssa Lon- dons trötta och likgiltiga ansikte.
Harry Martinson.
Inför en ny tid.
30 (Forts. fr. sid. 1).
te .ikläda sig ett skägg för att obe- märkt kunna passera gränsen in till En skämtsam öre mindre sitt land och anhöll att man måtte i timmen.
högförräderiprocess.
ha vänligheten att reservera plats viss mån avslutat skede.
Aktualite- (Forts. fr. sid. 1).
tens sken och nödvändighetens tyngd i stor utsträckning - om ock under bekvämare förhållanden - bibehål- ligga just nu icke på arbetsveten- skap och social lagstiftning som ord- lit sin plats som hemskötare, där hon nar för industriens folk inom det mot » försörjning » gav ett obegrän- gamla systemets ram.
Större ting sat arbete, som dock aldrig värde- måste ske nu, nämligen skapande av rades efter vanliga löneskalor.
Men dessutom har hon tvingats att ge- ett nytt system.
Därför är icke det arbete som nom förvärvsarbete med lägre avlö- gjorts inom den teoretiska och till- ning än den manlige arbetarens iklä- lämpade arbetsvetenskapen förgäves, da sig försörjarens plikter.
Utom att inte heller den sociala lagstiftning de låga lönerna på detta sätt inne- som sökt värna arbetaren mot ma- bära en ojämn konkurrens om plat- skinlivets faror, osäkerhet och på- serna, verka d e samtidigt nedtryc- frestning.
Detta arbete kan räkna kande på hela lönenivån.
sin del i förtjänsten att vi ha den Den gamla beräkningen av man- arbetarstam vi nu ha.
Även i fram- nens lön efter försörjningsplikt och tiden blir det nödvändigt att sätta kvinnans efter » billiga levnadsom- in kraft till det mänskligas skydd.
kostnaders - d.v.s. dubbelarbete Men det är inte nog.
Något nytt - håller inte längre streck.
Det är måste till, en omdaning.
ofrånkomligt att här måste ske en Detta ä r ett erkännande som icke omvärdering, om man skall få några är lätt att ge, det ligger vemod i det, hållbara utgångspunkter för en för- ett stygn av påminnelse om den kor- bättring.
Det husliga arbetet bör ta livstiden av alla våra resultat.
naturligtvis betraktas som ett yrke, Endast den kan våga göra det, som värt sin lön efter gängse löneberäk- har en tillräcklig fond av optimism, ningar.
Men normen för yrkesar- vilket är detsamma som mod.
Och betande mäns och kvinnors löner dessutom det drag av ungdom som borde uppställas så, att var och en gör det möjligt att rikta om strål- kunde avlöna en hjälp för hushållets kastaren över nya arbetsfält.
skötsel.
Oberoende av vad denna Svenska kvinnors vänsterförbund hjälp skulle kallas, hembiträde, man- samlas nu, för första gången i större ligt eller kvinnligt, hushållerska eller skaror, till möte i Stockholm, och hustru, mor, son, dotter eller syster.
Kerstin Hesselgren för klubban nu Det v o r e en väg att komma ifrån som hon fört den i Frisinnade kvin- dubbelarbetet, där kvinnorna ofta nors riksförbund förut.
Den syn på slita ut sig och att rensa upp begrep- det förgångna och på framtiden som pet försörjare, så att det bättre kom- vi nyss angivit som Kerstin Hessel- mer att motsvara verkligheten inom grens skall förvisso komma fram un- det moderna arbetslivet.
der dessa dagar av gemensamma överläggningar.
Det ä r inte lätt att i den synen f å in ett skimmer av » den förtröstan som vi behöva bättre än krigaren,.
Den kan likaväl fördunklas av för- skräckelse över sönderfallandet.
Men liksom Kerstin Hesselgrens glada energi hjälpt oss över skarpa hörn T r e gånger har En kärleksnatt vid i gångna tider, räkna vi den som en Öresund fatt första pris i Filmjour- tillgång d å vi nu samlas för att över- nalens röstningstävlingar om veckans lägga och söka oss en väg i tidens bästa film.
DA beslöt jag att äntligen se det även enligt programmet » äktsvenska » mörker och förvirring.
lustspelet.
Elin Wägner.
Det populärt-äktsvenska befinnes vara, God film och ” ä kfsvensk ”.
att en flicka, som i en tävlan om » seklets sannroman » falskeligen uppger sig vara gift, tvingas gifta sig med ett stadsbud.
Och att detta avslöjar sig som 1) den tävlingsarrangerande bokförläggarens son 2) reservlöjnant, 3), hennes räddare ur sjönöd vid ett tillfälle.
Detta lär (fortfarande enligt programmet) skola föreställa satir mot » den litteraturform, som går under namnet sanna berättelser ur livet,.
Emellertid hör man inte kasta sten, när man sitter i glashus.
Glädjan- de nog verka skådespelarna i filmen skä- ligen ointresserade av det hela utom Bul- len, som inte pratar om mat men desto mera om sprit och är rolig, äktsvensk?!
Äktsvenskt a r aven det förspel I tusch och toner, j a g såg några gånger före jul.
Mynnande ut i parollen handla svenskt!
framställer det världskrisen såsom hero- ende på att - svenska folket köper im- porterade varor.
Min ensliga vissling dränktes i de applåder, varmed denna oförsvarligt larviga förenkling av världs- krisens ohygglighet mottogs.
Lyckligtvis voro emellertid de filmer, j a g efteråt såg, importerade tyska.
Den ena var Bröderna Karamasov av regissören Fedor Ozep med motiv ur Dostojevskis roman.
Det ä r en a v de konstnärligt yppersta filmer, som på se- nare tid visats i Stockholm.
Framför allt ligger dess styrka i det mästerliga spe- let.
Jag nämner endast Fritz Kortner som d e n a v lidelse, ångest och åtrå be- satte officern Dmitri Karamasov.
Och Anna Sten som den först beräknande nyckfulla, hjärtlöst kärleksslösande syn- derskan, sedan kristligt självuppoffrande botgörerskan Grusjenka.
Hur intressant är inte denna ryska skådespelerska jäm- - (Forts. fr. sid. 1).
par mindre ledare häktades och togs in » på egen bekostnad,, alltså en sorts inackordering i rannsaknings- fängelset.
Myndigheterna, befolk- ningen, pressen, samtliga partier - alla väntade på vad som nu skulle hända.
P å ett eller annat sätt måste ju i alla fall en sådan angelägenhet redas upp i en ordentlig stat.
även åt honom i rannsakningsfängel- set, han ämnade fara dit direkt.
Sagt och gjort.
Herr Pfrimer kom och föreställningen kunde t a sin bör- jan.
D e anklagade med Pfrimer i spet- sen beträdde domarsalen och utbytte hjärtliga fascisthälsningar med ju- ryn.
Man skrider till undersökning av Fallet.
Är det högförräderi eller ej, om man med vapen i hand reser sig upp mot republiken, författningen, regeringen och parlamentet?
När man besätter bryggor, vägar, post och järnvägsstationer?
När man med ett offentligt plakat förkunnar att man tillvällat sig all makt i sta- ten?
» Heimwehr » - ledaren Walther Pfrimer som försökte en statskupp men I Österrike misslyckades.
Endast hemvärnen själva voro alls inte nyfikna.
De fortsatte med sina parader och sin propaganda och av- höllo öppna möten d ä r den lyckade » generalrepetitionen.
förhärligades och där dagligen nya revolutioner bebådades inom den närmaste fram- tiden.
Hemvärnens högste leda- re furst Starhemberg försummade intet tillfälle att utlova den stora kuppen.
Hemvärnen ropade » Heil » och myndigheterna hörde på och ställde sig avvaktande.
Länge behövde de emellertid inte vänta.
En vacker dag meddelade d:r Pfrimer regeringen att han tänk- Allmänne åklagaren menar blygt och försynt att man kanske skulle kunna kalla det så - men d:r Pfri- mer tillropade juryn att han ej var av den åsikten - ty han var ej be- nägen att erkänna den bestående för- fattningen!
Och d:r Pfrimer behåller rätt.
Han, plus alla de med honom ankla- gade, frikännas.
De lämna rättegångssalen i triumf och därefter föras de till en bankett som redan varit beställd flera dagar innan domen fälldes.
Vid banketten hålles tal och Pfri- mer förkunnar en ny, snar, effektfull kupp.
Allt detta kan man dagen där- på läsa om i tidningarna.
Det är allt som förr.
Ingenting har för- ändrats.
österrikarna äro sedan gammalt operettens mästare.
D e spela ope- rett även när det rör allvarliga ting.
Det är bara en sak som genom- snittsmedborgaren ej kan undgå att fråga sig.
Hade utgången blivit densamma om ett annat parti gjort samma kupp?
Elsa Björkman-Goldschmidt.
förd med massan av söta men intetsä- gande filmstjärnor!
En film, som gatt länge i Stockholm, men som hellre hör omnämnas sent än aldrig - allra helst i en tidning för hela landet - ä r Ariane, byggd a v Paul Czinner på Claude Anets bok.
Även här fängslar i första hand själva spelet, fram- för allt Elisabeth Bergners.
Som den rysk-tyska studentskan ä r hon glittrande charmfull, på en gång brådmoget intel- ligent och naivt hängiven.
Kärleken i denna film verkar onekligen äkta på ett särskilt sätt.
Inte minst be- ror detta intryck, tror j a g, på handlin- gens frånvaro av moral i gängse mening.
Den amerikanska filmen vågar aldrig mer än tangera sinnligheten i kärleken, den ä r könlös, tvetydig, prästerlig.
Natur- ligtvis får man inte bär veta, varför Ariane bränner upp sängen, det får den intresserade ta reda på i boken.
Men de älskande leva, dock öppet och ärligt i » proväktenskap » och s e inte kärlekens höjdpunkt i vigselakten.
Den nya köns- moralens sammanhang med kvinnans eko- nomiska frigörelse markeras också med Arianes universitetsstudier.
SA till vida betecknar filmen ett framsteg i radika- lism.
Men blott ett halvt framsteg.
Till slut s e r Ariane intet annat mål för sin oförnekliga intelligens än att använda denna till a t t tjusa och binda mannen.
När skall den västerländska filmen vi- s a oss mannens och kvinnans förening i gemensam kärlek och i - gemensamma arbetsuppgifter?
Nils Beyer.
MÖTESPLATSEN Skåneförbundet av Svenska Kvinnors Vänsterförbund var den 13 dec.
samlat till extra möte i Malmö hos e. o. hov- rättsnotarie Elisabeth Nilsson, som gäst- fritt som alltid upplåtit sitt hem för sam- manträdet.
Under ordförandeskap av fru Elsa Nordlund, Kristianstad, utsågos 5 centralstyrelseledamöter jämte supp- leanter att bevista Centralstyrelsemötet i Stockholm i januari.
Notarie Nilsson gav en kort orientering över några av de frågor, som skola behandlas d i, var- efter vidtog diskussion i dithörande fra- gor och övriga förbundets angelägenhe- ter.
Förbundets stipendiekassa fick en välkommen tillökning, och uppmanas här- med Skåneförbundets övriga medlemmar att godhetsfullt ihågkomma densamma.
Skåneförbundet har under hösten haft den stora glädjen att i tre lokalförenin- gar, Kristianstad, Ystad och Malmö, ha besök av Vänsterförbundets sekreterare, fröken Elisabeth Tamm, Fogelstad, som på föreningsmöte inlett diskussion om Svenska Kvinnors Vänsterförbunds upp- gifter och möjligheter.
Föreningarna äro mycket tacksamma över att på så s ä t t ha kommit i närmare kontakt med Förbun- det och känna samhörigheten starkare.
Måtte landsmötet i Stockholm i januari lämna ytterligare bevis därpå!
H.
L.
