# ID: svediakorp-per3466
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1929
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,265
# sentences: 814
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


TIDEVARVET De N:r 51-52: 1929 Julglädje, ledande artikel.
Asylrätten har spelat fredl en viktig roll i historien.
För att nu t a det närmast * till hands liggande exemplet: hur hade det gått, om Egypten varit stängt för De båda artiklarna M i n n e t a v politiska flyktingar från Palestina för 1930 år sen?
Tänk om den egyptiska en m a r t y r och G u d s f r i a regeringen hade vägrat den heliga fa- hj ägnas två märkliga män- miljen uppehållstillstånd och passvisering niskor från olika länder och olika och skickat den tillbaka till den kung livsområden.
Den första är Rosa som av rädsla för sin tron mördade sina blivande rivaler bland spädbarnen?
Luxemburg, vars nyutkomna levnadsteckning gjord av vännen Hur hade världshistorien då sett ut?
och arbetskamraten L u i s e K a- Att öppna en fristad åt politiska flyk- u t z k y, anmäles av E l l e n Mi- tingar från andra länder är en gest av barmhärtighet, av humanitet, och såsom c h e l s e n.
Den andra är Da- sådant ett visst irrationellt avsteg från vid Petander, Vandrare- det välordnade systemet.
p r ä s t e n, vars biografi kommit För de flesta av oss har den ett högst ut till jul, skriven av den honom teoretiskt intresse.
Vi h a inte behövt fly, Se Boken närstående O inte jaga mot en gräns, vi ha icke sett Wägner.
anmäles av Elin mot ett främmande land som ett him- * Bilden som pryder Tidevarvets första sida är utförd efter en teck- ning för Tidevarvets julnummer av konstnären Emil Stumpp.
* Elin Wägner L i t t e r ä r a uppror.
Ett drömspel skriver på om bok- hyllan med gästuppträdande av figurer ur nyutkomna böcker av Elsevir.
* Ur Svenska Morgonbladet av- trycka vi novellen » Det korta s t r å e t)) av Elin Wägner.
N r 5 1 o c h 5 2 ä r o s a m m a n - s l a g n a t i l l e t t dubbelnum- m e r.
N ä s t a n u m m e r, nr.
1 f ö r 1930, kommer alltså p r e n u m e r a n t e r n a t i 11 h a n - da f ö r s t d e n 4 j a n.
* Prenumerera på Tide- v a r v e t f ö r 1930 i g o d t i d, så a t t i n t e t a v b r o t t i f ö r - sändelserna m å t t e ske!
* E n d e l a v u p p l a g a n åt- f ö l j e s av en bilaga.
Sjungande barn.
Teckning för Tidevarvets julnummer Emil av Stumpp.
I denna kväll I denna kväll gå tusen barn i hungerns vånda och tusen själar djupt i ensamhetens kval.
Ur öde djup av svarta vindar buren det stiger upp en sång om smärtor utan tal.
O alla ni, vars läppar högt bekänna försonaren, som gav sitt liv för världens nöd, vi bära ni ej ut i kväll att offra rundhänt er oförtjanta glädjes hela överflöd?
I denna natt är hemlöshetens börda hård, tung sam bly av en förtvivlans bitterhet, I denna långa natt, åt frid och endräkt helgad, bär sorgen i sin blick all årets hopplöshet.
O alla ni, vars blickar stå mot framtid vända, över vars hus gå stora tankars flykt, vi glömma ni det mörka nu .vari ni leva, den hemlöshet, som står i kväll mot porten tryckt?
O alla vi, som älska högt de sköna ordern, vi, som åt drömmen om en gärning stolt oss glatt, varför bli orden aldrig kött och varför göres i denna natt?
vår gärning ej i dag — (Ur Advent av Ragnar Jändel.)
melrike, som ett skydd mot döden eller mot evigt fängelse, Men i detta nu är asylrätten för många människor, över- allt, i alla länder en fråga om liv och död.
och Världen är full av flyktingar, världen är full av polisintendenter som vilja visa ut dem.
Det fall som just nu diskuteras i Sverige, nämligen ut- visningsordern mot finnen Hurmevaara, som flydde hit undan 8 års straffar- bete för sina tjänster åt den röda re- geringen i Finland, det fallet är bara ett av millioner.
Det rör sig endast om en av allt att döma obetydlig och ofar- lig herre och hans motståndare är inte heller någon betydande och farlig per-.
son, någon rytande reaktionär.
Men var så säker att man följer detta fall ändå i världen!
Politiska flyktingar äro det rolösaste, det olyckligaste, det mest nev- rasteniska som finns.
D e ha ingen platt- form, ingen hemortsrätt, icke ens till den plats, där de luta sitt huvud om kvällen.
E n attack mot asylrätten väc- ker upp all den vilande skräcken hos dem.
Den röda flyktingen från Itali- en, den vita från Ryssland, kan sitta bredvid den nationalistiske indiske flyk- tingen i samma café i Paris och med ett stygn av skräck läsa om att asyl.
rätten är i fara i Sverige.
Men asylrätt, kan man säga, förut.
sätter undvikande av missbruk mot den.
samma.
Inte minst borde flyktingarna själva i sitt eget intresse och alla de- ras som bero av densamma, vakta sig noga för att g e motståndarna till asyl- rätten såsom sådan vatten på sin kvarn.
Emellertid har det icke kommit till allmänhetens eller pressens kännedom att t. ex. finnen Hurmevaara missbrukat asyl- rätten.
Tydligtvis har han själv haft fullt klart för sig, att han måste vara försiktig för att få stanna i Sverige, vad sen hans hjärtas mening kan ha varit om det svenska samhället.
Andrafrämlingar ha vi hyst som haft en sådan ställning, att de kunnat kosta på sig att vara betydligt mera utma- nande, men dem har man icke utvi- sat!
Hurmevaara är en stackars människa som mest av en händelse råkat bli ett offer under det svenska samhällets re- aktioner mot Tredje Internationalens in- blandning i den kommunistiska krisen.
Han är icke återfordrad av det land, där han har straffarbete till godo.
Sve- rige vill bara visa att bolsjevikerna inte få hållas och ordna här hos oss som de vilja.
Det är inte underligt att vi känna oss osäkra, j a rädda inför den stora gåtfulla grannen Ryssland som är en magnet för så många svenskar.
Men nog vore det lyckligt om denna rädsla oftare toge sig uttryck i omsorg om att hålla en hygglig ton mot Ryssland och inte förse det ens med förevänd- ningar att utpeka oss och våra anti- revolutionära planer.
Det vore ett bättre försvar än att utvisa Hurmevaara.
Devinez.
Motbok eller TILL Julglädje, fri Hilma Borelius handel Jul och julstämning och jul- glädje!
År det något av detta, som förebådas, frågar man sig, då man befinner sig i vårt kulturlivs cen- trum, vår huvudstad dagarna eller veckorna före jul.
För varje år alltjämt nya försök att göra re- klam för nyheter, som ska väcka köplystnad.
En massa överflödigt elektriskt ljus på gatorna, som måste betalas i priset på varorna inne i affärerna.
Och på Sture- plan en stackars liten enslig gran, som s e r ut att längta tillbaka till sin lantliga hemvist.
Överallt tröt- ta människor.
Och varför allt detta bråk och all denna mat?
Men om man i sin slöhet kan låta allt detta halka sig förbi, vak- nar man ändå upp och frågar sig, om människorna äro kloka, när en huvudstadstidning avbildar » tio unga fagra stockholmskor)) och uppmanar sina läsare att bland dem utvälja, den som skall bli » Lucia ».
Det förvånande var in- te, att tidningen kom med ett så- dant påfund, allt ifrån välgören- het till mord kan användas i r e klamsyfte, det förvånansvärda var, att det kunde intressera hu- vudstadens innevånare, så att spe.
kulationerna på lösnummerförsälj- ning lyckades i så häpnadsväc- kande grad.
180,000 exemplar uppges!
» Upp till Lucia-vall » Och sedan denna » Lucia » på en last.
bil och tåg genom gatorna och massor av skådelystna, som hej.
da trafikens.
Det vore önskvärt, att huvudstadens goda medborga- re ville visa ett lika stort intres- se, när det gäller val av dem, som ska vårda och besluta om samhällets angelägenheter.
Men det står j u en var fritt att lägga sitt intresse på det man anser vik.
tigast.
Nar våra barnbarnsbarn en gång komma att berätta för sina barn om vårt sätt att fira jul, blir det nog en underlig berättelse.
De komma att säga: » Stackars människor.
De sökte med andan i halsen efter förströelse, som de kallade glädje.
När de skulle sträva efter värden, skyltade de i sina bodfönster med onaturliga lyxföremål.
Och när de ville fira ljuset i världen, visade de tek- nikens triumfer i elektriskt ljus. » - Men - låt oss hoppas, att de för allt detta ändå inte glömma bort, att också i vår tid finns: t o n e n f r å n h i m l e n i s j ä l e n s g l a d a pilgrims- sång!
Riksdagsman A. Olsson, som är ledamot i Nykterhetsfolkets lag- stiftningskommitté, har hållit fö- redrag, i Gävle över ämnet » Mot- bok eller fri handel, » ett föredrag som väckte berättigad uppmärk- samhet.
Talaren förordade fri handel, kompletterad med en klok skattepolitik, effektiva nyk- terhetsnämnder och verklig alko- holistvård.
Därtill inga spritvin- ster för enskilda personer.
Missnöjet med det nuvarande är ganska restriktionssystemet stort, inte endast hos dem, som obehindrat önska tillfredsställa sitt spritbegär, utan likafullt hos dem, som äro verkligt intresserade för folknykterhet.
Och det med rät- ta.
T y man skapar ej nykterhet genom motböcker, det är mera ett statistiskt intresse.
Och att på så sätt begränsa tilldelningen har vi- sat sig föga verksamt, det kring- gås.
Särskilt på landsbygden har resultatet nog ej varit gynnsamt.
Det har blivit som med brödkor- ten, ransonen skall uttagas.
Att gå samma väg som i Danmark och fördyra spriten, förefaller dock ej tilltalande - om man har råd, får man supa.
Dessutom lär väl den, som verkligen vill ha sprit, låta det g å i första rummet och hemmets fattigdom blir då endast ökad.
E n stor fördel vore, om en- skild vinst skulle kunna avlägsnas från surithandeln.
Kanske det så- småningom skulle lyckas en ny lagstiftning att främja folknykter- het och intresset för densamma.
Tidevarvet ville sända docent Hilma Borelius en lyckönskan till hennes sextioårsdag.
Vi kunna icke sakkunnigt värdesätta den ve- tenskapliga garning hon utfört så- som historisk och litteraturhisto- risk författare och universitetslä- rare i hennes födelsestad Lund.
Vi hylla i henne den nobla, ge- nomkultiverade människan, den för allt mänskligt intresserade, den allt mänskligt milt förstående.
Vi hylla också den modiga käm- pen för kvinnorna, för deras rätt till arbete, rätt till politiskt infly- tande och rätt till objektiv värde- sättning av sitt arbete.
Hilma Borelius har varit en av pionjä- rerna med allt vad detta betyder av mothugg och svårigheter.
Hon är alltför klarsynt att låta förleda sig att tro att den strid hon re- dan tidigt kom in i, nu är avslu- tad.
Därför följer hon också de nya faserna i striden med vaksam- het och förståelse.
Det är på denna punkt vi tro oss ha docen- ten Borelius intresse med oss i Tidevarvet.
Vi sätta värde därpå.
därför att vi högt akta hennes omdöme.
V i önska henne ett gott nytt år, gott fortsatt arbete på före- liggande arbetsuppgifter, bakom vilka må skymta nya.
Mötesplatsen NYRADIKALA G R U P P E N I HALMSTAD.
Göteborgsavdelningen av Fri- sinnade Kvinnors Riksförbund återvalde vid årsmöte den ii de- cember till ordf. frk.
Greta Car- dell.
Omvalda blevo: fru Rut Adler, fröknarne Virginia Ray- mond och Märta Bergqvist.
Som ny styrelseledamot invaldes fru Edit Hulthén.
Till suppleanter val- des: fröknarne Sigrid Olsson och Elsa Skäringer.
Efter styrelsevalet diskuterades en del från V.U.
inkomna frågor varefter frk.
Ray- mond gav en kort resumé av Mo- derskapsunderstödssakkunnigas betänkande och frågan om moder- skapsskydd.
Av den följande liv- liga diskussionen framgick med stor tydlighet att medlemmame funno de sakkunnigas betänkande väl värt ett grundligare studium och att sakkunnigeforslaget i dess helhet omfattas med största in- tresse.
Anledning finnes att för- hoppas frågan skall återupptagas i ett annat sammanhang, då till- fälle till ytterligare uttalanden i syfte att stödja de sakkunnigas förslag kommer att beredas de för saken intresserade.
S e k r e t e r a ren.
F.K.R:s lokalavdelning i H a l m s t a d hade sammanträ- de den 27 november varvid frågan om namnförändring behandlades.
Frågan inleddes av länsförbunds- ordföranden fru Rut Adler och efter en kort diskussion beslöt, sammanträdet enhälligt att antaga namnet » Nyradikala gruppen av F.K.R. » Halmstad den 15 dec.
1929.
T o r a B a c k m a n, Sekr.
M i n n e t av e n m a r t y r Rosa Luxemburgs levnadsteckning Till tioårsminnet av Rosa Luxemburgs död i januari 1919 har den första teckningen av hen- nes levnad kommit ut.
Det är Luise Kautsky, hennes trogna vän genom många år, som skrivit den.
Luise Kautsky har därmed tillmö- tesgått en varm önskan från de många tusental som älska Rosa Luxemburgs personlighet och gär- ning, främst kanske av den tyska socialistiska ungdom, som med svärmisk kärlek omfattar hennes minne.
Den lilla minnesskriften (Rosa Luxemburg.
E i n Gedenk- buch.
Lausche Verlagsbuch- handlung, Berlin 1929) gör inte an- språk på att värdesätta Rosa Luxemburg som politiker eller tänkare.
Luise Kautsky har bara berättat om sin vän, sådan hon var som människa.
Egentligen var ett helt annat arbete planlagt till tioårsminnet: Luise Kautsky hade förberett en ny större samling av sin väns brev.
Men det har gått R.
L.
som det alltid går med de ledande människorna: efter deras död slåss partierna om dem.
Så inlade de tyska kommunisterna, som förvärvat sig rätten till R.
L:s hela litterära kvarlåtenskap sitt veto.
Och så fick vi biogra- fien istället - medan vi alltjämt vänta på breven.
Allt eftersom åren gå och böc- kerna av och om henne komma ut, allteftersom perspektivet blir vidare och gestalten allt tydliga- g a framträder, ju klarare blir det, att R.
L. var, vad många också länge ansett henne vara: en av den sista människoålderns mest betydande kvinnliga personlig- heter.
Rosa Luxemburg var icke tysk.
Hon var jude och polack.
Hen- nes liv och hennes död bär d e tunga och glödande färger som sällan tillhöra nordiskt luftstreck.
Genom hela hennes liv drar det som en mörk storm.
Samma mäk- tiga mörka storm som genom tra- Hon var gedien från antiken född 1870 i staden Zamose i det dåvarande ryska Polen.
Grymhet och orättfärdighet hade hon re- dan som liten inför sina ögon: över hennes barnaår kastade de fruktansvärda judepogromerna sin hemska skugga.
Redan som ung gymnasist var hon därför med i den underjordiska revolutionsrö- relsen, och hade hon icke flytt, hade hon troligen redan då fått vandra in i något av zarens fän- gelser: för den studerande ungdo- men stodo dessa alltid öppna.
Luise Kautsky låter oss följa Rosa Luxemburg i emigrationen.
Hon tog sin tillflykt till Schweiz, till Zürich.
Zürichs universitet var alltsedan 1860-talet samlingsplat- sen för allt vad Ryssland och Polen ägde av utvisad och h e m lös ungdom.
R.
L. kastade sig med brinnande iver in i studi- erna och färdig med sin doktors- disputation över Polens industri- ella utveckling begav hon sig till Paris, där hon länge samarbeta- de med de franska socialisterna.
Kommen tillbaka till Zürich ingick hon ett skengifte .med den tyske socialdemokraten Gustav Lübeck.
Ett viktigt mål var uppnått: Rosa Luxemburg var tysk medborgare och hade som sådan rätt att ar- beta i den tyska socialdemokra- tiens leder.
Från och med år 1900 står hon vid sidan av Karl Kaut- sky marxismens berömde teoreti- ker ' i redaktionen av den i Ber- lin utkommande » Neue Zeit ».
Re- dan 1893 hade hon som polsk de- legat varit med i den internatio- nella socialistkongressen i Zürich och från denna tid ä r hon en av de mest bemärkta personligheterna inom Internationalen.
- Men hon är alltid längst ute på vänstra fly- geln.
Det står ständigt strid kring ' hennes namn.
1905 kom den första, misslyc- kade, polsk-ryska revolutionen.
Att Rosa Luxemburg var på ort och ställe faller av sig själv.
Hon ... arresterades.
strax i början och Men allt var för sent.
Reak- satt länge i ett fängelse i War.
tionen stod icke att hejda.
Den schau.
Lösgiven därifrån drog frist som lämnades Rosa Luxem- hon sig tillbaka genom Ryssland burg var kort.
Från ställe till stäl- upp i Finlands tysta skogar.
Det le hetsades hon likt villebrådet de var från Finland, från den lilla sista veckorna av sitt liv.
Hon gränsstationen Kuokkala hon den visste ju vad som komma skulle.
11.8 1906 skrev till Luise Kaut- Redan 1917 hade hon från fäng- sky: » Sen i går är jag här, na.
elset skrivit till Sonja Liebknecht: turligtvis redan från stationen un- » Ni vet, jag kommer, hoppas jag, der sorgfällig uppsikt, men som att dö på min post: i tukthuset j a g hoppas utom skotthåll)).
eller på barrikaden ».
- Hur mor- Återkommen till Tyskland sam- det utfördes är delvis höljt i dun- arbetade R.
L. igen med Karl kel.
Den lejde mördaren, jäga- Kautsky i Neue Zeit.
Åren gick, ren Runge, har, driven av sam- - Den 4 augusti 1914 hände emel- vetsnöd, tio år efteråt blottat de lertid något som kom henne att ohyggliga enskildheterna - så helt skilja sig från sina forna par- länge han var med.
Men bakom tikamrater.
Det var den ödesdigra Runge fanns det andra.
P å tre dag, då de tyska socialdemokra- herrar officerare vet man namnen.
terna i riksdagen röstade på krigs- Men dem har ännu ingen hört .., ' lånet.
De gjorde det alla - så Rosa Luxemburgs död var väl när som på e n.
E n enda bara, ett fullt konsekvent slut på hen- Karl Liebknecht, sade nej.
Från nes liv.
Hon förutsåg den själv, och med den stunden gick Rosa och, kanske, ville hon den.
in- Luxemburg sin egen väg.
Tillsam- nerst inne.
Paul Frölich, som nu redigerar den samlade upplagan av hennes skrifter berättar hur hon en gång i Warschaus fängel- se 1905 med förbundna ögon för- des ut ur sin cell.
Hon trodde sig själv g å döden till mötes.
När man efteråt frågade henne, hur hon känt det, svarade hon: » Jag skämdes, därför att j a g kände, hur jag bleknade.))
- Om alltså hen- nes död redan stod skriven i de stjärnor, som stod över hennes vagga är det dock outhärdligt tän- ka sig, att hon som trodde på allt ädel och fint och rent hos män- niskorna i sina sista ögonblick skulle vara omgiven av varelser av den allra råaste sort som denna jorden bär.
Rosa Luxemburg var till hela sin natur livsbejakande och livs- älskande.
Hon var gripen i sitt mans med Liebknecht lämnade innersta av det väldiga drama, hon sitt gamla parti och gick att som den mänskliga historien är.
begynna sitt underjordiska och il- Hon älskade färden över livets legala upplysningsarbete bland stormiga hav.
Hennes stora före- Tysklands arbetare.
Det blev av bild var Goethe.
Dock var hen- kort varaktighet.
Liebknecht kom nes eget temperament otåligare än i tukthus och den 18 februari 1915 hans.
Hon var mera eld, mera sattes R.
L. i kvinnofängelset i låga än han.
— Hon eftersträvade Barnimstrasse i Berlin.
Med ett den Goetheska universaliteten.
kort mellanrum satt hon fängslad Hon var inte bara politiker: hon ända till hösten 1918.
Trots fän- var botanist och geolog, hon må- gelsemurarna förstod hon emeller- lade och ritade.
De som last hen- tid att bedriva sin antikrigspro- nes fängelsebrev veta, att hon ock- paganda.
Hon skrev » Krise der så var diktare.
Hon var oböjlig Socialdemokratie », och denna revolutionär, men hon var ömsint trycktes i Schweiz under pseudo- som en mor, och hon älskade min- nymen Junius.
Denna bok, den sta kryp.
I januari 1919, några nu så berömda » Junius-broschy- dagar före sin död skriver hon: ren » var den första mäktiga pro- » En värld måste förgås, men var- test mot kriget.
Det kan vara av je tår som flutit, då den kunde intresse att konstatera, att det var varit borttorkad, är en anklagelse, en kvinna, insparrad i ett fängel- och en människa som trampar på se, som skrev den.
en mask, om hon också skyndar Först när kriget var till ända till det allra viktigaste arbete, be- släpptes Rosa Luxemburg ut.
D å går ett brott ».
var tyska armén slagen och kej- För den ryska saren på flykt revolutionens grandiosa drama ha- de ridån gått upp för första akten.
Mellan kommunister och soci- - Men i Tyskland stack kon- aldemokrater är det idag ett stän- trarevolutionen redan upp sitt digt tvistefrö, vart Rosa Luxem- huvud.
Det gällde att till varje burg skulle hört, om hon levat pris hejda den.
Svag och bräck- nu.
Båda vilja räkna henne till sig.
lig som Rosa Luxemburg var efter Också Luise Kautsky ställer upp den långa fängelsetiden.
unnade denna fråga till slut.
Hon är hon sig icke ett ögonblicks ro utan övertygad om, att ur I I I Interna- kastade sig in i striden.
På dom- tionalen skulle R.
L. för länge sen platsen i Breslau, hennes sista vara exkommunicerad.
Men det fängelseetapp, höll hon omedel- länder Luise Kautsky, som själv bart efter frigivningen sitt första är socialdemokrat, till heder, att tal till massorna.
hon erkanner, att R.
L. säkerli- Hon och Liebknecht strida åter gen icke skulle gått vägen tillbaka sida vid sida.
Över det nyupp- till sitt gamla parti.
- Mellan so- ståndna nationalistiska Polen räck- cialdemokratien och henne revs te de det för livet kämpande kom- bron för alltid den 4 augusti 1914. munistiska Ryssland sina händer.
Denna socialdemokrati som, ställd inför det stora provet så fullstän- digt svek - med den är det svårt att tänka sig att Rosa Luxemburg skulle ha någon förbindelse.
- Ett är säkert.
Om hon levat skulle hon alltfortfarande arbetat och kämpat för mänsklighetens befri- else.
Men vad hon idag, tio år efter 1919, skulle sagt oss, vilken väg hon skulle anvisat oss - där- om veta vi intet.
E l l e n Michelsen.
.
.
...
» Guds fria hjälte »: David Petander Det finns många julböcker, men klarliga och ogripbara ting.
Det taren verkligen hela tiden ha in- gift, att det varken förvånade ho- strängt taget bara en julbok.
Det gäller att samla i en skildring nå- vändningarna, motståndarna, miss- nom eller bragte honom i något är boken om D a v i d P e t a n d e r.
got av det andliga fluidum som förstånden och de falska ryktena slags tvivel.
Han led med män- v a n d r a r e p r i i s t e n, av O l o f utgick från en människa.
Att för- omkring Petander så närvarande niskorna och han varkunnade sig Seger.
T y den boken för läsaren klara hur gamla nötta uttröskade för sig och ta upp tiden så myc- över dem som förspillde sina rika bra nära den gestalt som det skul- ord om Gudsgemenskap och män- ket med dem?
Det är j u klart möjligheter » det är ömt om män- le vara julens mening att erinra niskogemenskap kunde öppna por- att han måste ha varit en stötesten niskorna », sade han, och: » O att om.
Att läsa om David Petanders ten för människorna till en verk- för » dem som icke kände igen du visste hur fjärran från ditt liv.
liv, hans tre vandrareår i Sve- lighet, vilken de levat så nära utan honom ».
Allt det där har sjunkit din själ och mänsklighetens lyc- rige, hans budskap till människor- att se den.
Det gäller att skildra undan nu.
Man ville kanske ha ka du lever ».
Men någon slags na och deras svar är att läsa om en » som var Kristus lik » utan att hört mindre om dem och mer om koinproiniss med vad som för ho- dem som kände igen honom.
' ly nom var det verkliga livet, tillät en gammal historia i ny gestalt- deras häpnad och glädje, deras han ej.
Alla sätt äro bra, sådant ning.
Allt som är ögonblicksbe- förvånade blickar omkring sig i förstod han ej.
Han var absolut.
stämt och geografiskt betingat är världen och på varandra medan annorlunda, liksom Kapernaum är .Det finns i boken icke många de upptäckte skönhet och dyrbar- annorlunda än Örebro, allt i den upplysningar om Petander annat het i varenda en av de vanli- som är tidlöst visar samma drag.
än direkt i hans förhållande till gaste och obetydligaste människor, Olof Seger ä r icke en helgon- människorna.
Man får veta att en deras gränslösa befrielse över att skildrare som Bertrand, Sabatier ha kommit i sin rätta tillvaro, stor ensamhet och seger föregick eller Johannes Jörgensen, men han beslut att lämna kyrkan, upp- där Gud var nära, den är gri- hans har den fördel framför dem att lösa sitt hem och börja sitt ägo- pande att läsa om.
Och i strålske- medan de aldrig skådade Augu- delslösa vandrarliv.
Men där fin- net på dessa ansikten, ser man stinus eller Franciskus, så var återspeglingen av vad David Pe- nes i boken en intressant passus.
Olof Seger Petanders vän och där det antydes att Petander fri- tander var.
medvandrare.
Själv var lian ju heller inte så villigt avstått som från en fres- David Petander dog 1914.
Han intresserad av alla bekymrade el- telse från att begagna sina rika hade då förts fängslad från Öre- ler spetsfundiga frågor t. ex. om gåvor och sin makt över männi- bro upp till sitt rullföringsområ- konst och litteratur hade något skor till att driva fram visioner de i Norrland för vägran att ly- värde, o m inte en sådan likgil- och helbregdagörelser.
Det talas da mobiliseringsorder, stått inför tighet som hans för mänsklig or- heller aldrig om våldsamma ex- krigsrätt, och släppts för att dö.
ganisatorisk strävan, framgång taser i hans krets, endast om Den historien torde ha väckt ett och uppbyggande skulle bryta ner djup, stilla glädje, om människors flyktigt uppseende i de upprör- civilisationen.
Han ingick icke på förvandling från att vara fula, be- da tiderna, men om honom själv, svaromål hur mycket en sann kri- tryckta, obetydliga som folket hans motiv, hans liv och hans ar- sten fick äga och måste giva bort, mest till att bli strålande sköna, bete bland människorna visste hur fattigvårdsfrågan skulle lösas, fria och lyckliga.
egentligen endast de människor Detta ä r en mycket avgörande hur mycket man kunde tro på i någonting som direkt tagit emot bibeln, eller i kyrkans lära, om punkt.
Man märker det kanske hans budskap eller förkastat det.
ännu bättre om man jämför boken forsvaret kunde försvaras eller Under de år som förflutit har Olof när det ögonblick inträdde, då om David Petander med de bil- Seger genom många års umgäng- ur religiöst l$ i det moderna der våld var berättigat.
Utomordent- else i minnet med David Petan- ligt betecknande för hans uppfatt- Sverige som ges i tvenne nyut- der förberett denna bok.
Den komna skönlitterära arbeten, näm- ning är det svar han gay en be- kommer ur den tystnad i vilken kymrad pedagog: » det gör ingen- ligen I v a n S j ö g r e n: F r ä l s a - denne Petanders själsfrande drog r e n s b r ö d e r och A s t r i d ting om man minskar kristendoms- sig tillbaka efter vännens död.
undervigningen i skolorna, bara F o r s b e r g: T u n g o r a v e l d.
Även han hade som Petander läm- lärarinnan själv är ett evangeli- Det är inte fråga om att man nat teologien och har dessa år um ».
Och han visste att för dem icke i dessa böcker rör sig i när- levat som kroppsarbetare på lan- som fått tillträde till det rike han heten av samma verkligheter som det, en vårdare av djur och män- visade hän på och där upplevt skildras i boken om David Pe- niskor.
Dessa upplysningar som gemenskapens och kärlekens lyc- tander.
Men huru oerhört olika icke stå att finna i boken, må ka, skulle svaren ge sig själva på ändå.
Dessa böcker skildra våld- meddelas därför att de ge en för- frågorna vad man skulle tro, hur samma brottningar inom männi- som klaring över till vad man skulle leva och vad man skul- skorna, övergången från djävulen hände med de människor som » fi- till Gud sker i konvulsioner.
Där le giva.
rat högtid » i kretsen omkring Pe- Vilken bibelöversättning ar den är kastningar mellan höjder och tander och det må vara befogat djup som i det jämna borgerliga tillförlitligaste?
frågade man, och efter allt storreportage på hans lär- junge Erik Andersson, för ett par han svarade: livets.
Hans svar på livet icke anas eller beträdas.
D ä r får man bakslaget efter extasen, å r sedan.
Petander hade icke frågan om behandlingen av synd och syndare, så aktuell nu i där ser man de jordiska, de sinn- velat ha någon organisation bland frikyrkoförsamlingarna, var blott liga avsikterna lura för att tränga dem som lyssna till honom, ty ett bibelord: » ljuset ä r domen över in även i de heligaste samman- » lärkorna känna igen varandra på mörkret, det ratta är domen över hang.
Man ser hur de andliga sången)).
Sektbildning och prose- det krokiga, rättvisan ar, domen väckelserna väcka inte bara goda lytmakeri var omöjligt för dem, lika omöjligt som att gå tillbaka förfalla till dyrkan eller förmä- över orattvisan, och kärleken är andar utan även onda, och man till livet sådant de förut levat det.
tenhet.
domen över själviskheten ».
- Men ser hur farligt nära karrikatyren Vad de säga som kunna jam- skall det då icke predikas mer?
ligger just de ädlaste förebilder.
D e hade ju sett det i ett nytt ljus, sett dess värden i ett nytt föra skildringen med verkligheten frågade man denne för detta stats- Det skadar icke i och för sig ljus och människorna omkring sig vet jag ej, men för visso gör den kyrkopräst.
Jo, svarade han, till att det framhålles hur människor- i en ny förklaring.
Därför ha de ett starkt och levande intryck på dess Guds rike träder i kraft i nas väg kan g å över en knivsegg, levat enkla och givmilda liv i den som först genom denna bok människovärlden.
Om då männi- även där de brutit upp för att minne och förbidan, verksamma i kommit i närmare beröring med skor på hans förkunnelse invände: lyda sanningens röst.
Men de kretsar som naturligt givit sig Petander.
Långsamt, i måttfulla, ja men det ä r ju omöjligt, svarade hur tryggt och befriande välövervägda ord utformas bilden han: det ä r det enda möjliga.
för dem.
blir det icke att efter denna skil- Skildringen av David Petander av denna märkliga människa.
Den Världskriget var i hans mening dring, som i båda böckerna är är en ytterligt svår uppgift.
Det enda fråga man gör sig under läs- så ett med mänsklighetens förne- given med stor kraft, f å återgå till gäller att förklara och gripa oför- ningen är denna: behövde förfat- kelse av sitt sanna väsen och u p p David Petanders gestalt.
Den vid- ELIN Om WÄGNER: litterära uppror.
D å och då uppstå litterära upp ror.
När en stabiliserad litterär riktning nått en viss ålder och mognad, måste den alltid vara be- redd på angrepp från en yngre platskrävande falang.
Viktor Svanberg, Arnold Ljungdahl och Sven Stolpe, tre unga herrar bland andra, ha med korta mellanrum blåst signaler till ett sådant upp- ror, riktat mot ett kritikerdöme och en litterär grupp som är all- ting utom grupp, inte mer än: ett plus ett, plus ett ä r en grupp.
Har ett sådant litterärt uppror någon betydelse?
Det förefaller alltför lätt att vara en litterär upp- rorsmakare.
Det fordras mera mod av en diskflicka vid Sara att ris- kera sina 40 kronor i månaden jämte mat och husrum i kampen för bättre villkor åt sig och kam- raterna, än att stå upp och sä- ga: X har gjort fatala misstag som kritiker, Y har gått tillbaka som skald.
Än värre än att strej- ka vid Sara är naturligtvis att försöka sig på verklig uppvigling.
Mot dem som visa sig mena all- var i uppror mot samhällets grundläggande faktorer lägga samhällsväktama icke fingrarna emellan.
På frågan om ett litterärt uppror har någon betydelse, skulle man kunna svara, att det beror allde- les på om det har samband med en åsiktsomvälvning överhuvud.
Om det är en maning till hand- ling, om det innehåller ett pro- gram som det är meningen att förverkliga.
Däremot ä r det bra litet lönt att uttömma krafterna på kritik av en tidigare, generation, dess upp- fattning och skrivsätt.
För det första, så finns det in- gen kritik som träffar bättre, än om man går åstad och gör något ovanligt bra själv.
Det är myc- ket allvarligare än direkt angrepp med fula ord.
Därmed har man också utsikter att driva dessa, vil- kas så kallade fasta position man hatar, ut ur densamma, upp till rörelse och därmed också gagna dem.
För det andra så är all äkta litteratur vad den är av djup nöd- vändighet.
Litteraturen ä r orsaks- bunden: av det individuella dra- mat och, oskiljaktigt därifrån, av samtidens.
Författare skriva som de äro till, som de satsat till, och som tiden är till.
at- Litteraturen ger tillbaks mosfären, tankeströmningarna, vil- jan, drömmarna, humöret, miss- humöret.
Litteraturen borde vara inspire- rande, men den behöver också in- spiration.
Inte bara av en stor romanpristävlan, men av en stark stämning, en folkgladje, en folk- sorg, en folkvilja.
Svenskarna treva för närvaran- de efter dessa tre goda ting.
Där- för är litteraturen trevande, intro- spektiv - alls inte snällt borger- lig som den finländska kritikern Hagar Olsson uttryckte det.
Svenskarna äro icke mållösa.
D e ha många mål, de gå fram para- lellt på många linjer som en rad- såningsmaskin.
Men de ha ingen- ting som kan riktigt härligt ena eller splittra dem.
Kastning mel- lan socialdemokratisk eller höger- valde betyder en hel del, men icke mycket nog.
Det ser ut som om svenskarna bure på mindervärdeskänslor, där- för att de icke fingo något po- sitivt ut av kriget och icke ut av freden.
D e måtte lida av att bara behöva se tillbaka på vad de sluppit, icke kunna se på vad- de genomgått.
Tidigare voro de bundna vid sitt stora historiska förflutna.
» Jag v e t att du ä r och du blir vad du var, » så sjöngo vi förr, men i grund och botten visste vi det inte.
För mig står det dessutom som något ganska förskräckligt, att vilja vara och förbliva det man var.
Nu h a vi i stor utsträckning lagt bort att sjunga så.
Det skulle vara en- bart glädjande, om vi i stället sjönge någon framtidssång.
Men nu tyckas vi trona på våra för- suttna tillfällen.
Vi ha ännu icke någon klar- het över våra framtida riktlinjer.
Ingenting ger sig så där själv- klart, som för andra folk och an- dra tider.
Det ä r intet fel, det är ett öde.
Vi vilja gå in för en fredlig internationell politik,
Elin Wägner: Professorn slutade sin lunch li- tet hastigare än vanligt och gick mot vanan tillbaka från överläkar- bostaden till den kirurgiska pa- viljongen i det väldiga sjukhus- komplexet.
Den var ny och redan överbelagd.
Ingenting förslog me- ra, sedan de demokratiska prin- ciperna började tillämpas även på sjukvården, så att även den fatti- ge fått klart för sig att han inte behövde dö i sitt elände.
Personalen höll middag, och in- gen observerade honom mer än tre små provsystrar som slängt i sig sin mat och nu höllo till fram- me vid fönstret i en korridor där de klippte konstrika silkespappers- slöjor till julgranarna.
De störta de upp och nego till jorden med ett hemligt hopp att överläkaren skulle intressera sig för deras ar- bete, men han nickade kort och försvann in till trean.
Han är svåger med trean, viskade den blonda till den röd- håriga och den mörka.
— Det är inte möjligt, sade den röda, för folk säger om trean att hans farfars far blev halshuggen Inne på trean låg bankdirektör Nerin i alla fall orörlig på rygg sedan fyra veckor tillbaka.
I ’ tre veckor hade översköterskan var- j e dag rapporterat att blödningar- na fortforo, men nu hade de va- rit borta några dagar, och man kunde tänka på operation.
Det var om tiden för denna professorn vill tala med svågern utan över- sköterskans närvaro.
Dessutom ha- de han i fickan ett telegram från sin syster fru Emy Nerin som nyss skilt sig från mannen.
Nu hade hon telegraferat att hon ville kom- ma tillbaks och förlåta och vårda honom.
Vad önskade nu svåger att skicka för svar på denna er- bjudan?
- Sju ord, svarade trean där han låg kraftlös och utsvulten lik- — lådes icke av något av allt detta, den hör till ett mycket högre s t a dium av människornas många, där är intet som man behöver blunda for, ursäkta, tysta ner.
» — Han föreföll mig, » säger för.
fattaren om sitt möte med David Petander, » vara en resande från ett långt, långt avlägset land, där frid och kärlek rådde ... » Elin Wägner.
men icke gärna till någon som förbinder till solidariskt tagande av internationella risker.
Alltid för- behåll alltid försiktighet.
Vi läng- ta till Europa och äro rädda for Europa - icke utan skäl.
Vi vilja föra frihandelspolitik, utom i det fall där tullar.
äro ofrånkomliga.
Vi ville öka vår födelsesiffra men vi stå betänksamma inför även ett blygsamt moderskapsskydd, vi vilja vara ett vägande kulturfolk men främst inställt på att klara sig självt.
Vi vilja ha mondism och klass- kamp, monogami och ’ månggif- te, vi vilja ha frihet och aukto- ritet, vi vilja ha ut vårt goda i denna världen och i den nästa.
Vi ha många brister i samhäl- let, arbets- och hemlöshet.
Men icke det törne i vår sida ändå, som är så skarpt att det nödgar oss framåt.
Innan en ny litteratur av be- segrande livskraft kan slå upp, måste det slå upp viljor och hän- synslösa beslut.
Litteraturen kan bli det första synliga tecknet men ar e j det primära.
» Personlig ny- skapelse är blott möjligt om vin- dar från ett allmänt nyvaknande blåsan, yttrade professorn i so- cialpsykologi F. Siegmund-Schul- ze vid Internationella försonings- D e t k o r t a strået som stelnad i sitt orörlighetsläge.
Bästa Emy kommer du så avreser jag utomlands Karl.
Professorn antecknade utan kommentarer svaret på baksidan av telegrammet.
Han ansåg det fullt riktigt och förståeligt.
- Jaa tänkte vi skulle operera dig, innan du reste utomlands, sa- de han.
- När?
frågade Nerin ut ur sin orörlighet, Det gick som en stöt igenom honom.
Fyra veckors frätande oro, och nu kom avgö- randet ändå för hastigt.
- Det beror på vad du själv har lust med.
Vi kan göra det nu, vi kan också vänta till ef- ter jul, om du föredrar det.
- Tiden trodde j a g överläkaren och sjukdomen bestämde, sade Nerin i likgiltig ton.
- Sjukdomen är inte så obön- hörlig som du är benägen att tro, där du ligger.
Den låter tala vid sig.
- J a av läkarna, med kniven i hand.
Han hoppades att professorn skulle bekräfta denna sin makt.
Men han sade i stället: - Det var inte det j a g mente.
Just i senare hälften av decem- ber ser läkaren så klart att de sjuka har ett visst herravälde över sina sjukdomar.
.Annars skulle inte mitt klientel ändra karaktär så som det gör varje jul.
De som tvunget vill hem till jul, de repar sig märkvärdigt fort, deras sår läker sig eller också mobiliserar de symtom som gör operation o- nödig eller omöjlig för tillfället.
Och de som absolut inte vill in på sjukhus till jul, de lyckas för- vånande väl att skjuta på kata- stroferna, tills helgen är över.
- Man kunde tro att du talade om nervösa fruntimmer och inte om bättre kirurgiska patienter .. - Min kära svåger, vi får lov att finna på ett nytt skällsord för fruntimmer sedan vi konstaterat nervernas herravälde även över män.
I dag kom här in en pen- sionerad vaktmästare, som systrar- na och j a g väntat de tre sista da- gama.
Den här gången hade han skaffat sig en appendicit, en blindtarm.
Han har kommit in punktligt varje jul, sen han blev änkling.
Det finns många en- samma, hemlösa stackare som längtar till helgmatsedeln och de fina granarna och ljusen och sån- förbundets kongress i somras.
Den eldande verkan på en för- fattare av att tillhöra en samman- gjuten grupp, där något sker, kan icke överskattas.
Han kanske inte alls skriver om det som sker där, men han får eld i sin penna ändå.
— Hela denna första del av min uppsats postulerar att skönlittera- tur betyder något i en nations liv som symtom och som eggelse.
Törs man utgå- därifrån?
Klagomålen att vår litteratur för närvarande befinner sig i en våg- dal, de må sen vara alltför sve- pande omdömen eller ej, styrka egentligen uppfattningen om lit- teraturens varde.
Vad behövde man klaga för, om icke ur en hun- ger?
Det betyder mindre att man utdömer romanen om man sam- tidigt i sträng ton fordrar dess förnyelse.
» Vi struntar i att f å veta om grevinnan slet upp biljet- ten med en häftig rörelse eller en silverkniv, om det var dagg på marken eller sirrusmoln på him- meln, den dag då fröken Bunge gav korgen åt ingenjör Hede, » så ungefär yttrade sig en tysk bild- stormare för en tid sedan.
» Vi vill ha kraftiga, muskulösa ro- maner, om ting som angå OSS. » gen, och de skaffar sig ett tarm- sår eller bråck eller annat lämpligt illamående omkring den 20 de- cember.
Om inte min kvinnliga personal lade ner all sin hopspar- da husmoderlighet på att göra ju- larna vackra och högtidliga, så skulle vi inte ha en sådan de- cemberstatistik som vi ha varken på socker eller tarmsår, det kan och morfolog, jag drar officiellt inga slutsatser.
Men du kan vän- da dig till andra som vet bättre besked.
Det finns en hel skola som kallar sig vetenskaplig och den skulle säga dig att dina tarm- blödningar, det har ditt hemliga Själv anordnat åt sig, därför att det finner det bättre för dig att ligga på rygg just nu än vara ute bland människorna.
Och när det slutligen inte finns något an- nat sätt för självet att klara upp härvan då.
reser det utomlands och vänder aldrig tillbaka.
- Tror du inte j a g är karl att möta människornas blickar?
D u kan få skära upp mig i morgon, det är mig egalt sade Nerin.
- Nej, i morgon ska jag ta ett fall som har symtom alldeles liknande dina, också en sjukdoms- bild som inte är mig klar.
Kan- ske det kan vara mig till nytta för din räkning.
S å skrider vi till ver- ket med dig i övermorgon.
Är det något intressant ska du få veta det i morgon.
- Tack ska du ha, sade Nerin, du gör dig så mycket besvär.
Skä- ra sönder en annan för min skull!
Nej låt dörrn stå på glänt.
J a g tycker om att höra småflickorna prata om sin julgransgrannlåt.
Professorns intresse inriktades därvid på den blonda, den röd- håriga och den mörka.
- Nå, får vi resa hem till jul?
frågade han och klappade den blonda på axeln.
Professorn kallade alla för vi, som om han haft någon mystisk delaktighet i både personal och patienter.
E n av oss får resa, men vi vet inte vilken, sade syster Britt, den blonda.
- När får vi veta det då?
- översköterskan hon tyckte, vi- kunde komma överens.
- Men det har inte lyckats?
Vi vill förstås alla resa hem till jul?
Hälsa då översköterskan att hon ska låta er dra lott.
Den som drar längsta strået får julen, den som drar mellanstrået får ny.
år, och den som drar kortaste strået får mellandagarna, Därmed försvann han och hade åter bevisat sig vara den vise och fullkomlige överguden.
Men det tyckte inte flickorna.
De pratade så ivrigt, att de glöm.
.
- j a g som privatman tala om för dig.
Och så roligt patienterna har med att träffa gamla bekanta.
Det är som ett släktmöte på mi- na allmänna salar.
- Skämtar du med mig?
frå- gade Nerin misstänksamt.
- Visst inte, sade den orubblige professorn.
Han var van att sva- ra på den frågan.
Kanske skäm- tade han alltid, kanske aldrig.
In- gen visste riktigt säkert.
- J a g är en gammal slaktare (F o r t s.
å.
s i d.
6.)
För den som nyss skrivit en dat det dunkelt tänkta, men det roman, ligger det nära till hands är för hastigt.
Om ingen vågat att återvända till platsen för sitt släppa sin tanke utanför den brott och fundera över om det skarpt belysta ljusringen av det är någon mening i att leva livet klarlagda, det fastställda, två gån- i denna fantasivärld, utom att den sida som är vänd åt offentlighe- ten är ett rasande obehag.
Men man kommer fram till att sagan eller liknelsen ändå behövs i värl- den, antingen den uppträder som film, radiodrama, skådespel eller en stackars bok att hålla i han- den.
Liknelsen är nödvändig, s$ länge vi icke vuxit från vanan att meddela oss med varandra me- dels symboler.
Ovett mot skönlitteraturen tor- de därför ofta betyda missnöje med de böcker j a g läst eller läst recensioner o m.
Däremot icke likgiltighet för människoskildring i och för sig eller för metoden att i symboler uttrycka livserfarenhet.
Det är ju också rätt naturligt, ty vi äro till allt annat blindstyren och behöva människokunskap och själsbelysning.
Det kan väl icke förnekas att det finns områden där vi endast kunna uttrycka oss i symboler.
Ett favorituttryck här i landet är Tegnérs aforism: » det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta ».
Därmed har man avfär- ger två, om Tegnér varit ensam for hundra år sen och icke kom- pletterats av Almqvist, skulle det varit hälsosammare?
Den dunkla aningen kommer.
före det klara medvetandet, liksom misslyckan- det måste föregå framgången.
Den nyss citerade finländska författaren och kritikern Hagar Olsson var nyligen i Stockholm och föreläste över Teatern som social maktfaktor.
Hon ä r förres- ten en av dem som tror på lit- teraturens betydelse så glödande, att man kunde bli itänd själv.
Hon anmärkte mot den svenska teatern att den icke framför skå- despel med problem som angå de breda lagren utan i stället söker mätta själarna med klassisk dra- matik som icke roar dem.
eme- dan det är förgånget, även Ib- sen.
Publiken är icke rädd för problemdiktning, förklarade hon, men den vill ha sina egna pro- blem.
Eller för tragedier men den vill ha sina egna tragedier.
Sant, men då bör publiken först ha några problem.
Litteraturen kommer att handla om väsentliga ting, när herrskapet intresserar s i g för väsentliga ting!
När vi komma ut ur vårt sö- kande, vårt försiktiga trevande - ty 90 mil i timmen och 100,000 bilar behöver icke betyda rörel- se - när vi ge oss utivärlden, i den förvandlade världen och väl- j a sida i de problem som stå mel- lan klasser, kön och länder, d å få vi diktverk.
som gå fram som stormvindar.
(Forts. fr. sid.
5.)
de att trean kunde höra dem.
- Vad skulle han lägga s i g ' i det här för?
sade syster Britt.
Mamma skrev just i dag att jag skulle be er andra att få julda- garna.
» Tänk på att du har farit med mig till julottan varenda jul sen du föddes », skrev mamma.
- J a, men då gör det väl dig ingenting att hoppa över en enda gång, sade syster Ulla, den vack- ra, mörka flickan som alltid var glad.
- Aldrig för att m i n mamma skulle satt något sådant ifråga, som din, sade den rödhåriga.
Men jag vet att hemma köper de in- gen julgran, om jag inte kommer, då är allting misslyckat.
Jag läng- tar hem så jag kan bli tokig, men jag drar förstås det kortaste strå- et.
Egentligen hade det varit bätt- re att bli lärarinna.
Ulla sade ingenting, hon satt bara och klippte och smålog för sig själv med gropar i kinder- na.
Det gjorde de andra nervösa.
Britt började tala om att över- sköterskorna i allmänhet voro o- gina med att ordna med ledighe- ter.
Syster Mina hade inte fått resa ens på sin brors bröllop.
Det var väl ändå höjden.
Tycker inte du det Ulla?
- Nej, sade Ulla.
För vi ä r ju inte privatpersoner längre.
Vi har uniform och vi har instruktio- ner.
Det ä r nästan som att vara soldat .. J a g tycker det är det sti- liga med sjukvård.
- Men du ville inte avstå från julafton .. .. Nerin låg därinne och hörde på dem.
Han smålog åt de små mun- tra sparvfröknarna som fäste sådan otrolig vikt vid julottan och mam- mas gran.
Underligt hur litet at- mosfären på sjukhuset bekom dem.
Här där luften var tung av avgöranden över liv och död, där varje dörr dolde någon som vän- tade på den stora ' lottdragningen, där behöllo de sina små proportio- ner.
Men varför sa syster Ulla ingenting?
Han väntade på hen- nes mening, men rätt vad det var blev det alldeles tyst därute och han fick aldrig höra mer.
E t t kort strå, ett mellanstrå och DET KORTA ett långt strå.
Det var ju ungefär de möjligheter som lågo framför honom också, tänkte han.
Ett kort lidande och döden, ett långt lidande och döden eller också häl- sa.
Men vilken lott skulle han dra?
Hur många dygn hade icke rullat förbi fulla av frågor, me- dan än den ena möjligheten, än den andra, synts honom mest tro- lig.
Vad ä r där för hemlighet i min kropp som till och med för- bryllar min svåger, denna euro- peiska berömdhet?
Varför blö- der den tyst, utan att säga ett ord?
Han tänkte på vad svågern sagt om självet som kanske lagt honom på rygg, därför att han skämdes att sitta i sin bank, sedan hans hustru låtit sprida ut, att hans far- farsfar blivit avrättad för mord.
Men jag vill och skall dra det längsta strået för att visa min svå- ger att jag törs.
Nog kan jag hålla mina sammanträden och här- da ut under min mottagningstid, och när jag går till och från ar- betet, tänkte han.
Jag kan skaffa mig en bil förresten, en täckt bil .. - Undras hur det går för flic- korna med deras lottdragning?
J a g kastar i n min lott med syster Ulla.
Får hon ledigt julafton, då drar också jag det längsta strået.
Men får hon det kortaste, då får jag det med.
Han ringde.
Syster Ulla kom in.
- Lite vatten, bad han.
- Det vet j u bankdirektören, att jag inte får ge bankdirektören någonting, hur gärna jag än ville.
- Syster a r som Abraham mot den rike mannen.
Men jag har varken varit så rik som den rike mannen eller så likgiltig mot La- sarus.
- Bankdirektörens törst varar i så fall inte i evighet, sade flic- kan och log med en liten smula ironi som dock mildrades av om- het och deltagande.
Hon visste ju att han legat och väntat på operation i fyra veckor och att hans farfars far blivit avrattad.
Men han hade inte beklagat sig en enda gång.
Han å sin sida såg i henne själva urbilden av den fullkomliga kvinnligheten: vek och ändå som tryggheten själv, glad och full av allvar och ömhet och gäckeri, av överseende och tillbörlig respekt på en gång.
Nära och ändå av- lägsen - med ett ord outforsklig.
Ack tänkte han, så gott att jag ändå fick se henne, jag som varit gift med en så ful kvinna och en som därtill avslöjade sig som så elak.
Hon uppmuntrade den där lilla utstuderade varelsen från ban- ken i vårt hus, och när jag slut- ligen föll för henne, då rev frun upp skandal och skildes.
Och i forargelsen över mitt låga under- hållsanbud gav hon till pris den hemlighet jag anförtrott henne i en stund av högsta kärlek och delaktighet.
Jag a r ändå glad, att det dar inte blev mitt sista minne av kvinnor .. Syster Ulla hade sysslat lite i rum- met, alltid var det en liten skug- ga på dörrhandtaget som man måste gnida bort, ett dammkorn från professorns fötter.
Han följde hennes rörelser med förtjusning.
- Var det något annat, jag STRÅET kunde göra för bankdirektören?
frågade hon.
- Jo, tänkte han.
Du kan räd- da mig till livet, om du drar den rätta lotten, du kan bli min tröst för återstoden av mitt liv och du kan vårda mig under en lång so- lig konvalescens vid det blåa M e -.
.
delhavet.
Men det sade han inte.
- Visa mig julgransgrannlåten, sade han.
flon kom in med ett fång sil- kespapper som såg ut som ett ljusblått sommarmoln.
- Och så ska jag komma och sjunga for bankdirektören: » det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam. » Hon satte sina lysande bruna ögon på hans infallna trötta an- sikte.
Han längtar nog att do, tänkte hon, lika mycket som jag längtar efter att få ligga på mor- mors gästrum och sova en hel lång natt till klockan tio på mor- gonen.
- J a g kanske ingenting kan höra då, sade han.
Han tänkte hon skulle trösta honom, men hon sade bara: tro- ligen hör man mycket bättre.
Jag satt inne hos fyran, när hon dog i morse.
Hon hörde den sköna- ste musik de tre sista timmarna.
Och till sist hörde jag den också.
Bankdirektören började förstå att det kan hända underliga sa- ker på ett sjukhus.
Han fick en stark visshet om att syster Ulla verkligen hade hans öde i sin hand.
- Om ni skulle dra lott nu med detsamma, och så kom- ma in och tala om för mig hur det gick, sade han.
- S e j, sade hon, vi har ju tjänstgöring nu.
Det får vara till i kväll.
Orolig för korta strået?
S e j inte är jag det.
- Men tänk så sorgligt, om ledigheten skulle råka bli under mellandagarna.
- Det vore väl inte alls sorgligt.
Då fick jag sova ut och ändå vara med om b i d a festerna här.
Hur det blir, så blir det himmelskt roligt i alla fall.
Syster Ulla hade ingen aning om hur märkliga hennes barns- liga ord syntes bankdirektiiren.
Kanske voro de i sin verkan märk- ligare än något annat han hört.
Han hade kastat iii sin lott med henne, och nu såg h a n plötsligt med hennes ögon på sin egen lott- dragning.
- Snart skall jag dra också, sade han och hans frimodighet var för en gångs skull icke en umgängesform.
O m det blir korta strået, ska jag be syster ta emot min nål med den stora pärlan.
Ja, om det blir långa strået ock- så förstås.
Hon småneg och tackade.
Det var inte första gången man gav henne en stor pärla inför döden.
I trean bodde alltid folk med fina smycken d e ville ge bort.
Men när nian sen blev bra, och hon stilla stoppade ner den stora pär- lan i packningen.
då låtsade man ingenting om.
- Förklara mig, hur det kan bli så himmelskt roligt, hur det blir, - sade Inte han.
kan jag förklara det, sade hon.
Allting ä r himmelskt roligt sen jag kom i sjukvården Jag ar där jag ska vara.
Livet är så märkvärdigt och högtidligt.
Det har man ingen aning om som civil.
Plötsligt tillade hon: vi tyc- ker allihop att bankdirektören har varit alldeles storartad.
mumlade » Alldeles storartad », han förlagen när hon försvunnit med rodnad på kinderna.
E n sari liten flicka.
Det rar verkligen en helt ny synpunkt.
Plötsligt föll det honom in, att den för vilken livet varit en enda stor ansträng- ning att hålla sig uppe mot en oro, mot ett förflutet, mot ett kom- niande.
den vann kanske ' något till slut.
ett slags yttre herraväl- de, disciplin som gav folk anled- ning att kalla en storartad.
hur överdrivet det än var.
Aven den stora familjekatastrofen, hustruns forfarliga grymhet hade ju framför allt utlöst h o s honom en vilja: icke ge tappt, icke darra, icke vi.
sa någon något.
På samma sätt med de fyra veckorna på rygg i dödens närhet: icke g e tappt, inte visa något.
Hålla sig styv i krö- karna.
K ä r nu syster Ulla kom och ta- lade med Livets röst och sade: du slipper mer, för du har varit duktig, då lade sig en livslång spänning, och det kom över ho- nom en mjuk, mild ro, sådan han aldrig känt i ett långt liv.
Denna ro endast ökade och blev under natten fullkomlig fred.
Han räddes icke mer någon av de möjligheter som lågo framför honom: det långa strået, mellan- strået och det korta.
Han hade ingenting att dölja, ingenting att spänna sig styv mot, ingenting att bita ihop tänderna över.
Han ge- nomskådade alla fördomar, även den att man prompt ville leva så länge som möjligt.
Om detta var dödens förgård, hur ljuv måste den då icke vara själv.
Nästa dag kom professorn och sade ivrigt: det var en alldeles ofarlig historia.
E n broskartad svulst på tarmen.
J a g har i hela min långa praktik aldrig haft ett sådant fall förr.
Bien dubbelfal- let måste j u komma.
Det sker alltid som du vet.
Det ä r säker- ligen du.
Nu ska vi laga att du får lite ro till natten, och sen ploc- kar vi bort din lilla broskbit tidigt i morgon bitti.
Du ska inte vara orolig.
- Tack, kära svåger, sade bankdirektören.
Det är bra ro- ligt att din gamla vänskap står bi, trots allt.
Men för min del är det lika himmelskt roligt, hur det går.
Professorn gav översköterskan ett skarpt ögonkast.
Det sade: vad nu då, har han fått något nar- coticum mot mina order?
Översköterskan skakade på hu- vudet.
Trean hade inte fått nå gonting av något slag.
Han ha.
de levat i sin svält och orörlig- het.
Hon visste ju icke vilka gåvor som bankdirektören och den lilla syster Ulla växlat med varandra.
En stor pärla, en ännu större frid.
Och du kan låta E m y kom- m a om det roar henne, sade Ne- rin vårdslöst.
Nu blev professorn allvarsamt orolig och tog ' pulsen.
Har vi svält honom in till van- sinne?
Men pulsen var fullt nor- mal I —
Redaktörens, dröm D e n e n d a v ä g e n På en landsortsredaktionen ligga alla nyutkomna böcker huller om buller på ett stort bord i ena hörnet.
Vid skrivbordet har re- daktören slumrat in trött av jul- nummerbestyren.
Plötsligt vak- nar han till och får bevittna föl- jande uppträde borta i hörnet.
Den ena boken efter den andra reser på sig och börjar ett vis- kande samtal som med tiden blir allt högljuddare.
Efterhand som den enkla kristendom som j a g funnit hos Söderblom en lärd form.
Kanske han gör det hela väl enkelt - det märks, att han ej fått någon akademisk skolning.
Unge John Landquist: Stolpe skall ej förhäva sig över den akademiska bildningen.
Det är nog hundra år sedan och mer sedan akademierna skänkte något nytt till världen.
Dikten står li- vet närmare.
Hur är det Vitalis säger?
» Den gåta som e j snillet genomtänker, i toner löser hon på skaldens mun ».
Den skapan- de inbillningen hos diktare och författare är något vi måste böja i diskussionen Utvecklar sig övergå de till handgripligheter och en och annan bok kastas handlöst över bordskanten.
Den första röst oss för.
han kan urskilja kommer från skapar När Sundsvalls barnavårds- nämnd i början på detta år tog initiativet till en serie upplysnings- föredrag i släktlivets hygien, för skolungdom, föräldrar och upp fostrare, var detta inte något en- staka och tillfälligt hugskott, utan ett uttryck för det allt starkare och mera allmänt framträdande kravet på, att man måste försöka " till stånd en rationell uppfostran på detta område.
Försöket i Sundsvall, som på sin tid omnämn- des både i Tidevarvet och Mor- gonbris och som möttes med stort intresse och tillfredsställelse har under den senaste tiden följts av att få höra hur försöket utfallit.
Tillslutningen var stor och man glädje över föredragen, säger fru Wallentheim detta vore just — ratta vägen Det är nu kvinno- klubbens mening att om möjligt utverka ett årligt anslag så att föreläsningarna skola kunna upp repas.
I varje fall ar det vår av- sikt att i början på nästa år fort- satta med arbetet och anordna föredrag också i de övriga sko- lorna i Nacka.
I Härnösand hade på barna- vårdsnämndens initiativ den 7 och 8 december anordnats en serie på tre föreläsningar i släktlivets hy- i Sundsvall hade styrelsen för Nac- föreläsare.
gien Aven Inbjudna har var voro Dr. Nilsson något sådant som Eyvind Uppmuntrade genom exemplet eleverna Sven Stolpes lilla bok, som kom- Johnsons » Kommentar ».
En bok ka socialdemokratiska kvinno- i folkskolans högre klasser, mot- mit att ligga under ett par tjocka utan tanke utan vilja, Är &amp; - klubb redan för nära ett år %- svarande klasser i högre lärover- dant uttryck för tidens själ, då dan tagit upp och diskuterat möj- ket och flickskolan, läsbarnen och volymer.
har tiden ingen själ.
ligheterna eleverna vid seminarierna — Här- S v e n S t o l p e: Usch jag E y v i n d J o h n s o n: Din aka- föredrag.
nösand har som bekant både folk- kvävs.
Maka på e r Böök och Ös- demiska snobb!
Vad vet du om skrev till barnavårdsnämnd och skollarar- och småskoleseminarium terling och alla gamla, j a g vill själ du som Lever med hjärnan?
skolråd, lade fram frågan och be- — samt föräldrar, lärare och måls- män.
ha luft, j a g är den nya genera- Är inte Värnlunds busar och mina tionen.
ligapojkar en del av livet, som På alla ställena ha föreläsning- V ä rn l u n d: Jag makar inte på folk av din kaliber behöva få arna alltså omfattat såväl manlig mig.
Mina böcker äro visserligen veta om, att de finnas?
Vi äro i som kvinnlig ungdom uppdelad tjocka, men j a g tillhör också den gott sällskap — Nora Hoult, Teo- var for sig, samt föräldrar och nya generationen och därtill dor Dreiser, Tolvskillingsoperan uppfostrare.
den bättre delen.
J a g ä r proletär, och 37:de gatan.
Det är fina pil- Liknande upplysningsföredrag e j akademiker.
' ha vidare planerats av Frisinnade ler för borgarne alltsammans.
Och E y v i n d J o h n s o n: Där fick förresten står det i recensioner- Kvinnor i Halmstad.
Från Var- du, Stolpe.
Värnlund och jag, vi na, att jag har en » artistisk form- berg och Malmö har uttryckts har den sanna inspirationen minst kultur ».
önskan om att få sådana före.
drag till stånd.
Skånska Barna- L a n d q u i s t: Precis som den vårdsförbundet har aven haft for moderna franska litteraturen.
Klat- där lilla magra kritiken och vill schigt, sönderbrutet, filmporträtt avsikt att ordna en serie föreläs- flyta ovanpå.
ningar i sexualhygien i staderna ur livet, konsten för konstens skull.
I v a n O l j e l u n d: Sakta i och övriga större samhällen i Skå- ne.
Man har tänkt sig en samman- innehållet ändå hu- rpr^^^ J a g vet o- vudsaken i en bok.
Varför skul- hängande turné på några veckor.
ändligt mycket det fat- Denna plan har emellertid inte kunnat utföras på grund av svå- le b o k h ö g e n: För ja enda bok, righeten att få en föreläsare för och mogna.
E t t är nödvändigt.
s å lång tid.
Det är i alla fall Om man skriver ba- D o c e n t H ö j e r: Ett är tydligt att en utbredd opinion re- ra för att leva och inte för att vändigt.
Motarbeta kriget dan finns för denna fråga, vars man har något att säga, då är kulturen går under.
stora betydelse blir mer och mer en det väl hederligare att sitta i of rånkomlig.
Be n L i n d s e y: Ett är nöd- postlucka som jag.
vändigt: kamratäktenskapet.
Men hur ter sig saken från fö- P o u l B j e r r e m. fl.
: Vi in- reläsarens synpunkt?
Vi vända oss med några frågor till dr. Nilsson.
stämma.
bråkiga Bruka och inte otrevliga?
barnen ibland vara: jag m u n, kom och hjälp mig.
Jag i en för folk fattbar form just ar så olycklig.
, Absolut inte.
Kanske finns det alltid någon som från början ä r B e n L i n d s e y: Tyvärr, tyvärr inställd på att kasta menande si- har man avsatt mig från mitt do-, marämbete.
Men mitt medlidsam- doblickar på kamraterna och är beredd att reagera med ' ett för- ma hjärta har jag kvar.
Vad är det fråga om?
stulet leende.
Men det brukar al- drig dröja länge förrän allt så- P o u l B j e r r e: Låt mig för- dant försvinner, de gripas helt av klara fallet, Lindsey!
Blenda hade ett undanträngt komplex sedan intresse och äro tysta och upp märksamma.
Det gäller både poj- tonåren, vid 34 års ålder bryter kar och flickor.
detta komplex fram och fordrar Och vad säga föräldrarna och sin utlösning, för henne blir det lärarna?
en livssak, för mannen ett även- Jag har inte så sällan mötts av tyr .. den invändningen, säger Dr. Nils- B l e n d a: Och ändå ville j a g in- son, att upplysning väl knappast te äktenskap, j a g ville bara kärlek.
kan tjäna något till.
Meddelan- Varför är samhället så obarmhär- det av enbart biologiska fakta kan tigt mot ensamma kvinnor med inte hjälpa för att grundlägga den barn?
nödvändiga känslan av ansvar hos D o n n a R a v e g n a n a: Mot ungdomen i vad som rör det mig var universitetet i Bologna sexuella livet.
Jag ä r också på barmhärtigt.
J a g fick fortsätta mi- det klara med att undervisning na föreläsningar, man vördade och aktade mig och jag fick ha min gärde deras ekonomiska och mo- uteslutande i anatomi och fysio- son hos mig.
raliska stöd.
Både barnavårds- logi inte är nog.
Den måste också vara v ä g l e- B l e n d a: Jag önskar att jag nämnden och skolrådet voro in- också hade levat under renässan- tresserade för saken och bevilja- d a n d e för deras handlingar på de vardera en summa för att kun- det sexuella området.
Det gäller sen.
Men na genomföra den.
E n samarbets- att åstadkornma en rätt uppfatt- n n a tagen Ravegnana: jag Do blev med våld.
Aldrig kommitté utsågs, som tog saken ning, höga ideal, ett riktigt val har jag äIskat.
Ni äro så under- om hand.
Skolan uppläts som lo- av handlingar, hälsosamma vanor liga, ni nutidskvinnor.
Ni vilja ha kal och den 4 och 5 december och social ansvarskänsla.
Detta är allt.
Ett självständigt arbete en höllos av Dr. Nilsson tre före- en viktig sida av hela karaktärens hemtrevlig vrå, en kall hjärna, drag, till vilka hade inbjudits skol- formande och uppfostran.
Men ni barnen i de högre klasserna och karaktiiren kan aldrig danas ute- äIskande hur skall hjärta ni få det stackare att gå ihop?
fortsättningsskolan samt deras för- slutande genom intellektuell på- verkan, Jag vill helt och hållet B e n L i n d s e y: Kamratäkten- äldrar och målsmän.
Vi vända OSS till ordföranden instämma i den amerikanske för- skap, Donna Ravegnana, det är i Socialdemokratiska kvinnoklub- fattarens, dr. Galloway ord som enda lösningen.
(Forts. sid.
8.)
I v a n O i j e l u n d: ben, fru Annie Wallentheim för Klubbens stånd sådana, två böcker om året, tjocka böcker så varit skriva en Other vara bara lära Enr annars Blenda kunskaper hur eller lighet, du n: do&amp;^^^^ med Oljelund Han framlägger Blenda Hörde inte do-.
ett — Kamratäk- tenskapet är den enda skola, dit sida i många år, bindas de till- vuxet folk går frivilligt, det har samman av minnena.
Men de le- en oerhörd uppgift att fylla.
D i r va också mera ensamma med var- skall individen fostras för samhäl- andra än ni stadsbor.
let och intresset för barnen är det E Eyvind n d J o h n s o n: Sentimen- som ytterst förenar makarna.
tal goja!
gammal generation!
uff!
D o n n a R a v e g n a n a: J a g är Li n d s e y: Misstag, min gode Oljelund.
Först skola de blivande också en gammal generation, men föräldrarna se efter om de passa jag känner det som om jag le- ihop, sedan skola d e skaffa sig vat i ett för kvinnan behagliga- barn — om de ha råd därtill.
r e århundrade än ni, när jag lä- i n d: Här i Skå- ser en recension på min rygg.
E r n s t N or l B 1 e n d a: Det är naturligtvis ne äro människorna ett trofast släkte.
Ha de levat vid varandras en karl!
Vad har han skrivit?
å D o n n a R a v e g n a n a: Så här säger han: » Människor och hän- delser dan kraft, äro att återgivna man förvånad med en ser så- tillbaka på titelbladet för att över- tyga sig om, att där står ett kvin- nonamn ».
Som författare menar han.
Kör av kvinnliga författare: Oförskämt!
D o n n a R a v e g n a n a: Det syns mig mycket egendomligt, att er tid delar upp det kulturella be- ståndet i världen i två skikt, man- ligt och kvinnligt.
Beror inte allt på produkten och ej vem som producerar det?
B l e n d a: Ack Donna.
Raveg- nana, ni skulle vara en kvinna i postverket då skulle ni få hem- längtan till Bologna universitet.
D o n n a R a v e g n a n a: J a g var ensam kvinnlig professor på min tid Ni äro så många.
B l e n d a: Men det saknas en- het i mångfalden.
D o n n a R a v e g n a n a: Så äro ni då fortfarande barn av renäs- sansen, obotliga individualister.
B l e n d a: eller - egoister.
O l j e l u n d: Ett är nödvändigt - kärleken.
L i n d s e y: Ett är nödvändigt - kamratäktenskapet.
D o c e n t H Ö j e r: Ett är nöd- vändigt - Fred på jorden, män- niskorna en god vilja.
E l s e v i r.
...
Sven Stolpe: Två generationer.
Natur och Kultur 3,90.
Rudolf Värnlund: Det druckna kvarteret.
Bonnier 4,75.
Eyvind Johnson: I.; ommentar till ett stjärnfall.
Bonnier 5,50.
Ivan Oljelund: Ett.
Bonnier 6,50.
Holm och Höjer: Krig eller kul- tur.
Tiden 2,75.
Ben Lindsey och W. Evans: Kam- ratäktenskapet.
Bonnier 4.75.
Nora HouIt: Stackars kvinnor.
Hökerberg 4,75.
Jeanna Otherdahl: Lavendel och Salivia.
Lindblad 4,75.
Elin Bohlin: Blenda.
Bonnier 5,50.
Susanne Trautwein: Donna Ra- vegnana.
Hökerberg 4,75.
Ernst Norlind: Minnena.
Bonnier 7,50.
D E N ENDA V Ä G E N Kvin n liga poliser?
säger, att sexuell upplysning ä r Vissa enkla fakta i ärftlighets- Det är tre och ett halvt år se.
en psykologisk fråga i mycket läran kan stryka under ansvaret dan fru Törnell väckte motion i högre grad än biologisk.
Den för ett nytt livs väckande samt stadsfullmäktige om upprättande måste tala till blide känslan och ge förståelse för fordran på kär- av en kvinnlig polisavdelning i förståndet om den skall kunna lek till den.
som kan bli far eller Stockholm, med samma utbildning hos ungdomen skapa de ideal på mor till ens eget barn.
Och till och befogenhet för kvinnliga som detta område som äro nödvändiga.
slut detta påpekande att de själ- manliga poliser.
Under den tid E n fråga som ofta kommer fram va måste vara vuxna - och vuxna som motionen legat hos polis- är, när denna undervisning Iämp- a r de icke i detta avseende förr- nämnden i väntan på sitt avgöran- Iigen skall börja.
Då vill jag sva- i n de ha slutat växa, således in- de har opinionen för fru Törnells ra, att alla äro eniga om att så på 20-talet - innan de för sina förslag tagit sig många uttryck snart barnet ä r gammalt nog att barns, sin egen och samhällets och tydligt gjort sig gällande vid göra en förståndig fråga skall det skull börjar sitt egentliga sexual- diskussionsmöten, tidningsartiklar också ha ett förståndigt svar.
liv, kan bli en vägledning för de- och uttalanden från olika håll.
Framförallt får det inte avspisas ras handlande.
Emellertid blev resultatet i med några undanflykter eller nöd- Men det är klatt, framhåller Dr. stadsfullmäktige, där frågan änt- lögner, som Störa förtroendeför- Nilsson till slut att man icke påå ligen behandlades i måndags i förhållandet till uppfostrarna eller något vis bör Överskatta betydel- samband med årets statförslag, av- kasta ett sken av skamligt och slag på motionen.
Stadsfullmäkti- opassande över hela.
detta livsom- ge följde istället stadskollegiets * råde.
förslag om att utöka antalet re- Frågan ä r inte alls o m dan befintliga polissystrar till 9 barnet överhuvud taget skall få emot förut 6.
Emot detta förslag någon upplysning i denna sak.
hade fru Gustafsson (s) reserverat Den skaffar det sig alltid på nå- sig med ett yrkande om en ök- got sätt, mer eller mindre till- ning på 5. fredsstallande, genom kamrater, Det lilla medgivandet får väl, böcker eller tidningar eller genom tillika med de uppskattande ytt- vad det annars kan snappa upp.
randen som avgivits över polis- Frågan blir därför inte o m utan systrarnas arbete av bl.
a. polis- n ä r och h u r undervisningen skall mästaren och polisnämnden, tas meddelas.
J a g upprepar: så snart som ett erkännande av att polis- barnet börjar fråga.
För många systrarnas insatser äro oumbärli- föräldrar är det emellertid en svå- ga och att principen om kvinn- righet att finna de lämpliga ut- liga medarbetare inom polisen i trycken.
D e sakna ord som de sig själv är riktig.
Men i och kunna använda i ett sakligt och för sig medför den lilla ökningen allvarligt svar på en fråga från av polissystrarnas antal ingen än- barnen.
Men med det stora in- dring i deras arbetsvillkor eller tresse som numera visas, kommer befogenhet och det ä r där för- säkert denna brist att så småning-, slagets kärnpunkt ligger.
Först om avhjälpas.
genom en rationell utbildning vid, M a n hör ofta den invändning- polisskola eller särskild kurs där- en att barnen i folkskolans si- av, befogenhet till spaningstjänst sta klass äro för unga för denna på samma villkor som de manliga undervisning.
Vad a r doktorns poliserna rätt att anhålla och att mening?
tjänstgöra som förhörsledare skul- Vad flickorna beträffar har man le de kvinnliga poliserna få möj- ju rätt lång erfarenhet om att man lighet att göra de insatser som inte ä r för tidigt ute.
Gossarna, äro nödvändiga.
Att polissystrar- vars långsammare utvecklingsrytm na, trots alla för arbetet hindran- gör att deras pubertet kommer ett de omständigheter ändå kunna par å r senare, förefaller onekli- göra så mycket nytta som exem- gen Iitet unga, men man känner pelvis polismastaren intygar, är ju ändå att de r e a g e r a r för fak- bara ytterligare ett bevis på lämp ta.
De äro intresserade av att ve- ligheten av att utbygga denna in- ta hur man ser ut inuti och hur stitution till en verklig polisavdel- sen av enstaka föredrag.
Endast ning organens verksamhet ter sig.
så som med gott resultat som en upptakt till en målmedve- Barnens kunskap om olika ten och samstämmig inställning skett på många håll i utlandet.
djurs fortplantningsförhållanden från hemmets, skolans och sam- Debatten i stadsfullmäktige in- ger lätt anknytning till männi- hällets - har närmast barnavårds- nehöll en del karaktäristiska små skan i detta avseende.
Skildring- nämndens sida kan de möjligen detaljer.
Där citerades bl.
a. tre- en av det nyfödda barnets hjälp ha sin betydelse.
Vägen är oprö- dje polisintendentens förmodan att löshet och behov av vård och kar- vad, den har sina vanskligheter.
det bleve nödvändigt att tillsätta lek länkar deras tankar in på hem- men den torde vara den enda vi både kvinnliga polismästare och mets och äktenskapets betydelse kvinnlig domare för att tillfreds- och ansvaret för att inte så många har att gå.
, ställa kvinnornas krav på exklusiv barn kastas in i världen utan moj- kvinnlig behandling.
Dar anfördes lighet till hem väckes måhända.
också de vanliga skälen, att om ett par tre manliga konstaplar risk.
ibland knappast kunna reda upp Det var stark spänning i Lon- en anhållen kvinna som visar sig donparlamentet i slutet av novem- särskilt oregerlig hur skall det då ber då imperiets första kvinnliga gå för en kvinnlig konstapel med minister, miss Margaret Bond- sina mindre kroppskrafter.
E n in- vändning som underlåter att ta field gick i elden.
departement hon företräder hänsyn till de psykologiska för- kan närmast jämföras med vårt hållanden som göra, att det ofta socialdepartement, Hennes parti ar lättare för en kvinna att kom- arbetarpartiet säger om hen- ma till rätta med anhållna kvin- nor - och utan att behöva an- ne att hon är en liten kropp med ett stort hjärta.
Under sin barn- E n histo dag Det B r i g h t o n där hon tjänade sitt bröd kalla- des hon Maggie men n u kallas hon m a s t e r l y M a g g i e - nu sen hon avlagt sitt masterprov.
Den bill hon försvarade gällde.
arbetslöshetsförsäkring.
En Efter en kritisk granskning av metoder att handskas med de ar- betslösa utropar hon under alla partiers bifall: » A d m i n i s t r a- t i o n ä r i c k e n o g.
Hon fram- lägger nödvändigheten att ta hand om den arbetslösa ungdomen och icke låta den gå och bli oduglig för arbete genom att gå utan ar- bete.
Staten och föräldrarna må- ste inse att utbildningstiden måste ökas så att en högre standard nås.
Därmed minskas också de ar- betslösas skaror.
Med en varnan- de blick på den nutida s .k.
in- som dustriella rationaliseringen nog skapar en hel del arbetslöshet ' industriledarna :!
nom denna .process i den indu- striella utvecklingen Och in p ' nya vägar.
En redogörelse för socialdepar- tementets budget avslutade hen- nes Törnel Den gav vid handen att ~~~~~~~ den finansering fått fram- Sig med en Stor skuldsumma, ärvd från anlita våld.
Hr.
Söderlund, som talade for stadskollegiets förslag framhöll, utom det allmänt åbe- ropade skalet att lokalerna äro otillräckliga - en sak som ju möjligen skulle kunna ändras - att det sannolikt skulle mota svå- righeter att få kompetenta sökan- de till 5 nya platser!
Frå- gan betecknades för övrigt av hr Söderlund som en speciell kvinno- fråga.
Av de kvinnliga stadsfullmäkti- ge talade samtliga partiers repre- sentanter, utom kommunisterna, för principen om kvinnlig polis- avdelning och stödde i votering na försäkran med ett småleende och en vanlig nick under sitt par- tis bifallsrop.
Miss Bondfield ä r van att bli behandlad med samma aktning som en man.
Vid 21 år börja- de hon sin polititska bana.
Som medlem av Handelsbitradesfor- bundet framlade hon ett lagför- slag mot 12-timmars arbetsdag och för bättre löner vilket antogs och föranledde lag om lagstadgad f ö r e g å e n d e hon kvinna och vart barn i England skola kunna få sitt dagliga bröd.
Major W. Elliot inledde debat- ten med att det var ett historiskt ögonblick då en regering sände en kvinna att framlägga de vik- tigaste punkterna på sitt regerings- program.
Den största heder un- derhuset kunde visa henne var att behandla henne så som man be- handlar en man, och detta lovade han.
Miss Bondfield mottog den- stängningstid för butikerna och en fru Gustafssons reservation.
De framhöllo i flera utredande an- föranden, vilka viktiga uppgifter de kvinnliga poliserna ha t. ex. vid förhör med kvinnor och barn i sedlighetsmål, husundersökning- ar m. m. och vilka goda erfaren- heter man gjort i Tyskland, Eng- land och Amerika.
Det går inte fort att få denna viktiga fråga avgjord på ett till- fredsställande sätt.
Men efter alla uttalanden till dess förmån som gjorts med anledning av motio- nen torde det väl ändå vara hopp om att dess lösning kan komma att uppnås inom överskådlig tid.
arbetstid per dag för handelsbi- trädena.
Inom Nationalförbundet av Kommunala befattningshavare är hon en av de ledande och li- kaså i Trade Unionsrörelsen.
1923 var hon den första kvinnliga ord.
föranden i Trade Unionkongres- sen.
I den första arbetarregerin- gen var hon parlamentssekretera- re i samma departement som hon nu företräder.
J e n n y Velander.
_-
