# ID: svediakorp-per3464
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1929
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,275
# sentences: 627
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


TIDEVARVET N:r 5: 1929 Medan de ännu strida Den moderna ungdomens revolt Om mina iakttagelser inte äro full- V å r ledande artikel, L a n t a r- ständiga, beror det väl till en del på h e t a r e, handlar om egnahems- Det var söndagsförmiddag och re skilsmässa som bekräftar vad som fasta och kärleksfulla makar så län- att utgångspunkten för dem var en bil, styrelsens f ö r s l a g i f r å g a n om lant- allt arbete låg nere.
Samtal fick e j redan skett.
g e de voro i livet.
- H a r ni märkt, en liten snygg Fiat 609 med god fram- arbetares jordbruk.
heller ä g a rum, ty två familjemed- Radiolyssnarna äro dömda till sade F r a n k, att uttrycket » tills dö- åtanda.
Fastän till synes så liten och barns- lemmar lyssnade i radio till en pre- att vara de stumma mottagarna.
den skiljer oss åt », är borta?
- J a, lig hade den vågat sig in djupt i den E t t märkligt tecken f r å n F i n - dikan f r å n en Stockholmskyrka.
A n - Kanske skulle annars en och annan sade j a g och såg på Katherine, och stora världens allvarliga angelägen- land, landet som vi erinra ors med dakt, nöje.
bifall växlade över deras velat invända något.
Det skulle det ä r därför a t t?
heter.
Den mötte ute i Europa gräns- M a t h i l d a Wredes ord om » detta ri- områdenas av brännande frågor och ansikten.
Så spelade alltså en le- H a g a r vande röst p i människohjärtan i he- j a g inte h a gjort.
Men j a g skulle - Döden skiljer oss j u inte i t, ouppfyllda önskningar skälvande luft k e s.
krigiskhets,, ä r ha berättat en historia som j a g fick sade Katherine.
Olssons drama om g i f t g a s e r i med samma glada mod, med vilket den la landet, djupt inne i dess fördol- höra några dar tidigare, en alldeles Därpå fick j a g veta, att det var en tillät sig passera de- långa leden av k r i g, S.O.S.
Dr. Emy Ek daste vrår.
På begäran om ett refe- ny historia till uppbyggelse.
utjäm- grupp ungdomar som reagerat mot regnvåta danska beväringar på deras skriver i veckans n: r av Tidevarvet rat kom svaret: det var mot skils- n i n g och bevis a t t d e t f i n n s andra ordalydelsen i det urgamla ceremo- smutsiga marsch ifrån höstmanövern.
om detta D r a m a o m e n mässorna.
(T e x t: den kananeiska strömmar i världen, och att det inte nielet och vägrat längre s ä g a: » till Den tog inte hårdare synen av fascist- i nöd.
mänsklighet kvinnan.)
ä r bara den kananeiska kvinnan med death us do part,.
D e hade en an- läger med vimlande hästar och tält H u r detta tema f o r ärkebiskopens sina många män som a r vår tids sym- nan, en mera djärv och anspråksfull och män i en skymmande skog än den bayerske polisen med sina föreskriv- D e n m o d e r n a ungdo- predikan kunde förklara den synba- bol.
uppfattning a v sitt förbunds helgd na armrörelser och vita jättemanschet- r e v o 1 t handlar om är- mens ra belåtenheten, må lämnas därhän.
J a g var på besök hos ett ungt, ny- och varaktighet.
De ville inte sätta ter, som från sin pliktuppfyllelses höjd kebiskopens predikan emot skilsmäs- Det ä r ju annars ett kusligt ämne.
g i f t par, han engelsman, hon ame- gränsen vid döden och fingo in en gav den tillstånd att passera.
sorna och ett möte mellan D e v i- Därför att en liten bil, om den kom- Men det var inte bara den frågan rikanska.
Tänk nu e j genast på vad ny ordalydelse i formuläret, A s nez och den nya ungdomens all- som det sammanträngda referatet B e n L i n d s e y h a f t att berätta om den long as we both live betyder: så län- mer världshändelsernas hjärta aldrig var och disciplin.
så nära, ändå aldrig upphör att bilda sin lämnade obesvarad.
Han har natur- moderna amerikanska ungdomen, ty g e vi ha känning av varann, med- egen slutna värld.
Den hägnar om sina ligtvis icke nöjt s i g med att fördö- det passar e j här.
vetande om varann, om på denna el- passagerares modersmål genom tio län- H r Per A l b i n H a n s s o n s tal f ö r ma skilsmässorna, tänkte man.
Han Den unga hustrun var full av still- ler andra sidan graven.
der.
Den skyddar osvikligt deras hem- den kvinnliga solidariteten kommen- vet att man inte kan mura igen skor- sam värdighet och lycka, hennes man A l l t s å hade inom en ny genera- ländska vanor och ägodelar som inte få teras under rubriken G stenen, medan elden brinner på här- så öm, så ständigt aktpågivande, så tion brutit fram en så k r a f t i g revolt kastas.
Och i sin oskuldsfulla förviss- d e. den.
D å riskerar man j u bara att mjuk i sitt handlag, så lycklig av mot den äldres svaghet och skepti- ning om att vara världens medelpunkt låter den länder och öden, människor, röken svärtar väggarna, kväver in- en mild lyckas eld, att man tyckte cism, osradighet och vanmakt att den lidanden och fröjder, hav och slätter och Till k r o p p e n s o c h sjä- nevånarna och söker s i g ut genom bara ' hans tonfall kunde lena alla drev viljan till bestånd och oupplös- berg rulla förbi sig som en glänsan- lens fostran ä r e n redogörelse fönstren.
hjärtans blåsyresår i världen.
lighet ut över tidens gränser.
Med de film.
f ö r Svenska Kvinnors Centralför- Men som i en film, där censuren li- V a d har han då haft att s ä g a om Bland det första han gjorde var allt vad detta (krävde av dem.
bunds f ö r Fysisk K u l t u r riksmöte tet vårdslöst klippt utan bekymmer för hela det förlopp varpå skilsmässan att veckla upp för mig den stora N ä r j a g hörde det, tänkte j a g, att sammanhanget, stå också bilderna kvar den 27 jan.
ä r en bekräftelse: upprepade miss- pergamentsrulle som var deras äk- det ä r så en ny riktning bryter in.
för den som låtit bilen bestämma sin B a n d y p r e m i ä r av T o o t a g i tal och tystnad, hjärtats för- tenskapscertifikat.
Bruden tillhör- I en tid av f ö g a ambition och f ö g a väg genom världen.
kan g o t t stå under samma rubrik.
torkande, nervernas sammanbrott, to- de en amerikansk kväkarförsamling, Därför hinner j a g inte i inbillningen tro på möjligheten att förverkliga tal vanmakt?
Det ä r ju denna lång- och så gott.
som alla medlemmarnas det sanna äktenskapet reser sig ung- tömma den skönhetens bägare till bot- Den svenska arbetarrörelsen f r å n ten, som bjöds av gyllne oktoberträd, samt s i g fullbordande tysta skils- namnteckningar stodo där till vitt- domligt trots, allvar och disciplin och storstrejken till världskriget ä r äm- strålande floder i vitt och grönt, him- mässa som ä r det väsentliga, och det ne på att F r a n k och Katherine den sätter himlahöga mål på nytt.
melsmjukt försvinnande alpers skära Ströms ner för Fredrik som en själasörjare kunde h a anled- och den dagen inför församlingen Devinez.
och grå, förrän jag flyttas till Sachsen bok, D e n r ö d a h i m m e l n, n i n g sörja Över, mer än över den ytt- lovat att med Guds bistånd vara tro- med dess genom människoverk djupt Mi- vilken recenseras a v Ellen människofientlig vordna slätt.
c h e l s e n.
De långa fruktträdsalléerna orka inte längre.
Det är inte fabriksskorstenar- nas gallerverk vid horisonten, som Ett S a m t a l m e d A x e l skrämmer oss.
Men vi befinna oss med Öman återges a v den konstnärli- ett i öknen.
öknen utan liv, utan gräs g a penna, som föres av Fru Rå- eller träd, utan fåglar och barn, utan * * * * * Drama om en mänsklighet i nöd stiger.
- Mötesplatsen Av EMY EK Vid Svenska Kvinnors Centralför- Den svenska litteraturen i Finland monterade individer utan typer, som bunds för Fysisk Kultur riksmöte i arbetar under hårda betingelser representera mänskligheten.
Hagar Stockholm den 27 jan.
omvaldes till ord- men präglas hos s i n a basta represen- Olsson säger själv på ett ställe i sin förande dr Ada Nilsson och till vice tanter av inre kraft och glöd och en utomordentligt innehållsrika och ordförande rektor Maria Aspman, livlig rapport med det starkaste.
som mästerliga essäsamling N y genera- Stockholm.
Till styrelseledamöter om- rör s i g i tiden.
Det ä r ett egendom- tion på tal om det nya dramats ge- valdes dr Andrea Andreen-Svedberg, ligt och betydelsefullt tecken, att nombrott: s H e r r Andersson och Fru Stockholm, gymnastikinspektris Elin två författare, vilka pläga räknas till Pettersson viftade ett vemodigt far- Falk, Stockholm, gymnastikdirektörer- helt olika litterära grupper, i sina väl i den försvinnande borgerliga ku- n a Ingrid Fischer, Gävle, Elsa Hallan- nyutkomna böcker samtidigt behand- lissen.
medan Damen i blått och der, Stockholm, Marrit Hallström, Stock- lat samma ämne av allmänmänskligt Herrn i cylinder med hemlighetsful- holm, Ingrid Holm, Nääs, Elin Johans- intresse.
kampen mot giftgasernas la miner troppade in.
Den Namnlösa, son, Göteborg, Karin Karling, Göteborg, användande i krig, Hagar Olsson i Främlingen och Den Osedda hälsade Kjellström, Malmö, Karin dramat S.O.S.
och Jarl Hemmer i Pierrot och Colombine välkomna åter Kerstin Ljungwaldh, Uppsala, Gertrud Löfven- novellen » Uppfinnaren som fann nå- från förvisningen.
De döda och de mark, Stockholm och Ester Svalling, got » i samlingen Budskap.
T i l l ofödda installerade s i g p i tiljorna.
Stockholm, samt dr Karolins Wider- Jarl Hemmers novell, som är av en där deras hinsidesblekhet ropade på ström, Stockholm.
Nyvalda blevo Mär- gripande.
starkt koncentrerad kraft, en mera fantastisk belysning.)
Per- ta André, anställd vid socialpolitiska in- återkommer j a g möjligen senare.
sonerna i dramat S.
O.
S.
, äro Ma- stitutet, gymnastikdirektör Ragnvi H ä r skall blott ges en antydan om ria, Fadern, Väninnan.
Patrick.
I Torsslow-Lundgren och journalist Bar- H a g a r Olssons drama.
Det ä r fyllt ett mellanspel uppträda S j u herrar i Alving, Stockholm.
Till revisorer av lidelse och eld, av visionär k r a f t frack, T r e riddare.
T r e furier etc. bro utsågos gymnastikdirektörerna Mia Den kvinnliga huvudgestalten, och inspirerad poesi.
P å vissa punk- Schannong och Gerda Levin.
Stockholm, ter beror dramat moraliska problem, Maria, ä r typen f ö r den kvinnliga med dr Hedvig Malmström och fröken som utrymmet icke tillåter att nu hängivelsen, hjärtat, som vill älska Ingrid Hübner, Stockholm, som supple- diskutera.
T r o t s dessa omstridda mo- och offra.
Hon säger: » V i kvinnor anter.
ment har det av en av Finlands behöva någon eller någonting, som Efter förhandlingarna höll rektor främsta kritiker, d r E. Kihlman, f r i g ö r våra krafter genom att vädja Honorine Hermelin föredrag om Min- f å t t stort erkännande.
till dem.
V i har djärvhet, intelli- dervärdighetskänslan och arbetsresul- H a g a r Olsson ä r en representant gens och lidelse.
H u r mycken djärv- tatet, till vilket Tidevarvet Hterkommer f ö r det modernistiska dramat, som het, det har de kvinnliga martyrer- Lilie, Göte- icke imiterar och fotograferar livet na i alla tider bevisat, inte minst längre fram.
D r Einar borg, inledde.
diskussion om Kvinnornas utan i visionära bilder f å n g a r dess de revolutionära.
Men vi kan inte deltagande i Olympiska spel och likar- själ och rytm.
Dramats figurer äro använda dessa egenskaper som själv- tade tävlingar.
:. '
,.
.
- \ - icke i detalj karakteriserade och upp- ändamål!
V i behöver n å g o n t i n g att ' o f f r a oss f ö r - en man, ett barn, el- ler en stor ide! » I första aktens långa dialog mellan Maria och vän- innan ser man den starka motsätt- ningen mellan två kvinnotyper - den ena längtande e f t e r den hängi- velse och självuppgivelse i en stor känsla, en stor uppgift, som skall skänka den djupa inre tillfredsstäl- lelse.
hon söker, den andra i trotsig självhävdelse fången i sitt eget j a g, sin egoism.
Som en instängd fågel f l a x a r hennes själ mot jagets mu- rar.
Maria däremot ä r redo att gi- va sig hän restlöst, utan gräns.
Hon känner redan under dialogen med väninnan den hemlighetsfulla och oemotståndliga kallelsen.
Någon ro- par henne - och när väninnan gått, stiger med självklar naturlighet - eller övernaturlighet.
om man så vill - den Okände in - d r Patrick, som varit chefen f ö r landets hela gift- gasindustri och i ett ögonblick av förfärande klarsyn över konsekven- serna av sitt verk förstört sitt labo- ratorium och på en natt undanröjt allt, som skulle möjliggjort en fort- satt drift av giftgasfabrikerna.
Han ä r nu förföljd, jagad som en landsförrädare.
som saboterat sitt lands försvarsmöjligheter.
Under han p i gatan sett Ma- sin f l y k t ria och i henne igenkänt drag av Forts. å sid. 4. har.
doft.
Vid sidan av den breda asfaltbanan reser sig en vall av jord, så väldig att det är som om ett helt land blivit byggt till murar och fort.
Ledningsrör och stegar försvinna som små dockpåhitt mot dess ändlösa ytor.
Några små, små människor synas överst, med sina skottkärror, men övertrumfade och för- aktade och glömda av sitt eget ohygg-, liga verk.
Det är en färgfabrik av de tyska be- römda.
Den fordrar för sitt fortbe- stånd denna enorma jordschaktning.
Den sprider över landet en luft som förkväver allt liv, en luft där inte en växt eller ett djur längre förmår att andas.
Men människorna!
De finnas någon- stans i ödemarken.
De skaffa sitt livs uppehälle genom arbetet på vad som ter sig som död.
De leva si t gråa, aria liv i den förpestade luften.
Vid gränsen till öknen ligger en stad.
Där står i en liten lund ett monument över fallna krigare, sådana som vi mött dem hundratals gånger i de små byar- na, i alla städer utefter den långa vii- gen från Italiens gräns.
Det står inga namn på monumentet, bara 914 döda.
Ingen kan veta vilken andas verk mo- numentet är, vilken riktning.
som fick sin vilja fram, när det restes.
Det fö- reställer en ung gosse, som sträcker sig mot solen.
I tystnaden där han står är det bara några ord pli sockeln, som svara ifall någon frågar.
Hader heisst und Hass der Feind Nur vereinigt sollen wir leben.
Oh Volk.
Die Stimme der Toten höre.
Är det sant?
Att människorna ännu i den svarta öknen tro pli ljus och leva för gemenskap ännu medan de strida?
Casan.
Lantarbetare 1928 års riksdag beslöt på grund av motioner en skrivelse till kungl.
maj: t med begäran om utredning av frågan om anskaffandet av mindre arrendegårdar eller jordbruk å t lant- arbetare och nied dem jämnställda.
Statens egnahemsstyrelse har utarbe- tat detta förslag, vilket i Tidevarvet meddelats med omnämnande, att vi längre fram skulle återkomma till saken.
Förslaget går ut på, att riksda- gen borde anvisa 600,000 kr.
för bil- dande av en fond, kallad lånefonden för lantarbetaresmåbruk ur vilken byggnadslån på c:a 4,000 kr.
pr lä- genhet skulle utlämnas under 1930.
Dessutom begäres 60,000 kr.
att ut- gå i premielån på c:a 400 kr.
och lika stort belopp till inrventarielån på högst 500 kr.
Lånevillkoren skulle i det närmaste överensstämma med de för Övriga egnahemslån f a s t s l a g na, bl.
a. a t t låntagaren f å r låna in- till 5 / 6 av jordens och husens vär- de.
Det föreslås också inrättandet av s.k. stattorp eller daglönartorp, d ä r lantarbetaren-arrendatorn ge- nom arbete på huvudgården skulle beredas trygghet för erforderlig ar- betsförtjänst.
F ö r a t t intressera jordägarna, skulle de, som vore vil- liga a t t anlägga sådana torp på för- delaktiga villkor härtill f å låna in- till 5 / 6 a v d e till uppförande avsed- da åbyggnadernas värde.
Både lant- arbetsgivare- och lantarbetareföre- ningarna ha haft tillfälle a t t yttra sin mening under utredningens gång.
Social-Demokraten, som i sin le- dare av d.
9 dec.
behandlar frågan, yttrar s i g välvilligt men mycket för- siktigt.
Det ä r alltid klokt, när man inte vill g å in på detaljer.
Eller in- te riktigt vet, vad det ä r f r å g a om.
Beträffande förslaget innebar det inte något nytt.
Det ä r inte heller nödvändigt, mångt och mycket kan lösas genom välkända och beprövade metoder.
Men ä r verkligen tidens lösen i vårt land - lån - en i allo välkänd och beprövad metod?
H a r den inte ofta, där den använts, brin- g a t låntagaren i fördärvet.
Det kan inte nog starkt och nog ofta sagas ifrån, vilken fara, som ligger i, att vi svenskar leva högt på lån.
Det ä r en av kristidens olyckliga verk- ningar.
N ä r det gäller den enskil- de, må det kanske vara den resandes ensak, men kreditgivningen, möjlig- heten a t t låna ' bör inte f å förstöra hela vårt svenska jordbruk.
Där- med ä r icke sagt, att låneformen är i alla avseenden förkastlig för jord- bruket och egnahemsrörelsen, tvärt- om, den ä r oundgänglig.
men just därför är är det av sådan vikt, a t t den håller s i g inom sunda gränser.
Ä r fem sjättedelar verkligen det tal, som uttrycker det svenska jordbru- kets förmåga a t t Lära skuld?
I så fall må ingen klaga pi dess b ä r i g het.
- Och stattorpen som de kalla- des, vilka jordägarna skulle f å hjäl- pa till a t t bygga eller förledas a t t låna till, ä r o de egentligen något an- nat än de egna hem, som äro f ö r små för a t t h a rätt till l i n av egnahems- nämnden?
Skillnaden skulle vara, att stattorparna ' hade tillfälle till ar- betsförtjänst vid större gårdar.
Men hur skall det kunna tryggas, som allmän regel.
Vi förstå Social-De- Studiekamraten TILL KROPPENS tio å r OCH SJALENS FOSTRAN.
Det är inte mer än en sex, sju år sedan man diskuterade om f r i idrott överhuvudtaget var lämplig f ö r kvinnor.
For tre å r sedan var den frågan aktuell, huruvida d e alls skul- le få deltaga i tävlingar och nu äro vi redan framme vid stjärntävlin- garna och kvinnornas möjligheter till deltagande i dem.
Med dessa ord gav Dr. Einar Lilie redan från början i sitt inlednings- föredrag till diskussionen om kvin- nornas deltagande i olympiska spel och likartade tävlingar, vid S.K.C.
F.
K: s riksmöte i Stockholm i sön- dags, en bild av hur gamla gränser falla och hur snabbt nya värdesätt- ningar och åsikter kunna vinna fot- fäste också på idrottens område.
Men den fria idrotten för kvin- nor, nämligen löpning, hopp och kast, h a ändå inte ens i idrottskret- sar tillkämpat s i g en obetingat er- känd ställning, fortsatte d r.
Lilie.
Detta förhållande avspeglar sig inte minst i en del organisationsfrågor.
- Den fria idrotten ä r internatio- nellt organiserad i två federationer, en manlig och en kvinnlig, medan exempelvis simning för såväl män som kvinnor omhänderhas av sam- ' ma förbund.
N ä r kvinnorna förra året för för- sta gången deltogo i olympiska spel tillsammans med män, måste man trots alla betänkligheter, som i för- väg uttalades inte endast från man- ligt håll, göra den iakttagelsen att de ifråga om såväl stil, teknik och entusiasm väl försvarade sin plats vid de, krävande tävlingarna.
Av ' * undersökningarna, som före- togos av kvinnliga läkare, fram- gick också att flickorna väl stodo ut med påfrestningarna.
I n t e ens- fi- nalisterna voro efter löpningarna s i trötta, a t t de inte snart kunde sprin- g a omkring igen, prata och skratta.
E t t par kanadensiska löperskor hade visserligen efter 800-meters- loppet utmattade kastat s i g till mar- ken och denna händelse har tagits till bevis för att åtminstone detta lopp vore allt för påfrestande för kvinnor.
Förhållandet var dock, a t t den ena av löperskorna gick miste om en väntad placering, vilket be redde henne stor missräkning, me- dan den andra alls inte tränat för 800 meter, utan endast sprungit nied som pace-maker för kamraten.
F. ö. var det för ett par årtionden sedan vanligt bland männen a t t störta till marken vid målet.
Men sådana ova- nor gå över med bättre idrottslig fostran och ännu finnes intet sak- ligt skäl som talar emot 8oo-meters- sträckan.
Kvinnornas deltagande i de o- lympiska spelen r a r framförallt ur den synpunkten av stor betydelse, att det gick upp f ö r de ledande in- om idrotten a t t kvinnorna här äro något a t t räkna med.
Deras lycka- de deltagande ä r en god propaganda för idrott i de vidaste kretsar.
Det uppställer ett nytt ideal efter vilket man formar sig, idrott f ö r breda la- ger, förståelse för d e harmoniska rö- relserna och den vältränade krop- pens betydelse i vardagslivet.
Mot bakgrunden av dessa gynn- samma intryck f r å n kvinnornas o- lympiska tävlingar, vilka även dir. Eugen Bolmstedt underströk m e d några personliga skildringar från spelen.
utkämpades i diskussionen den egentliga principstriden mellan sta- dionchefen, dir. E. Bergwall och d r Andrea Andreen-Svedberg.
Direktör Bergwall förde manssta- tens talan, d ä r det gäller för män- nen a t t tilldela kvinnorna deras roll och om sorgsfullt bestämma vad d e tåla och var d e f å vara med, vad som ä r nyttigt för deras hälsa och utseende och kvinnliga egenskaper.
Han ansåg a t t idrotten bör anpassa s i g efter och utveckla de speciellt manliga och kvinnliga egenskaper- na.
Men då mjuka muskler bör va- ra ett ideal f ö r kvinnan, kan hon inte utan skada deltaga i hårda täv- lingar i sådana grenar som exempel- vis löpning, vilken gör musklerna hårda och torra.
Kvinnorna kunna heller inte underkasta sig en sådan träning som ä r nödvändig f ö r all- mokraten, som framställer saken som ett försök.
Lantarbetarefrågan ä r utan tvivel en av våra viktigare sociala spörs- mål, men så snart man rör vid någon av de frågor, som hör tillsammans med jordfrågaii, stöter man ständigt på detta, a t t jordfrågan måste ta- gas upp till utredning i sin helhet.
Det hjälper inte att bara g e ett litet anslag till lån här och göra en liten ändring av en och annan lag där.
Finns det verkligen ingen bland dem som makten hava som har hjärta för det svenska jordbruket och kunde föranstalta en saklig, ekonomisk och i egentlig mening fosterländsk ut- redning om jordfrågans lösning!
Dess resultat skulle nog bli ganska revolutionerande.
V i skulle kunnat stanna där.
Men i samband med denna f r å g a erin- ra vi oss en ledare i Sv.
Dagbl.
av den 28 nov.
Den handlar också om lantarbetarna och beskriver, hur d e fackorganiserade industriarbetarna försummat lantarbetarna och riktat s i g på deras bekostnad.
D e utestän- g a lantarbetarna f r å n möjligheten a t t komma in i det bättre avlönade industriarbetet.
Allt detta skulle vara orsaken till » den högst märkli- g a företeelsen a t t så många lantar- betare vid årets riksdagsmannaval antingen underläto a t t avgiva sina röster eller röstade under borgerliga partibeteckningar ».
A t t en del lantarbetare inte röstade, är inte märkvärdigare, än att en del bland andra grupper av medborgare inte röstade.
H u r många av dem, som röstade under borgerlig partibeteck- ning ä r oss icke bekant, men vi kun- na anföra några bidragande omstän- digheter.
Inom ett valkretsförbund t.ex. gick bondeförbundet fram med 4 st. listor, varav de ädelmodigt skänkte lantarbetarna en, de skulle f å en egen lista.
De andra tre lis- torna hade en gemensam beteckning.
Därigenom var varje möjlighet ute- sluten för lantarbetarnas lista annat än a t t hjälpa högerpatronerna.
- Man hörde också talas om kaffebjud- ningar och kalas, där arbetsgivarna sedan utdelade åsikter.
Så klumpi- ga medel kommer nog inte a t t lyc- kas en gång till, men det kan gå på andra sätt.
Där finns inte något radikalt par- ti i Sverige.
Men varför äro inte socialdemokraterna h ä r på sin vakt?
V i rikta en öppen fråga!
T r o inte socialdemokraterna,.
a t t de samhälls- bevarande - och det snart - kom- ma a t t med a l l makt försöka vinna lantarbetarna och lösa deras fråga genom a t t lova dem guld och gröna skogar?
Räntan på det kan bli dyr för lantarbetarna att betala, även om den till synes räknas till 4 proc.
F ö r socialdemokraterna också.
Vore d e t inte bättre a t t d å ta upp jordfrågan och dithörande spörsmål till diskussion och utredning?
Tidevarvet, som vet vad det vill säga a t t kämpa för ideer, lyckön- skar sin kollega Studiekamraten, till a t t ha levat och kämpat i 1 0 år.
Utan något kapital bakom s i g började en liten tapper krets.
en studiecirkel i Arbetarnas Bildningsförbund att sätta i gång tidningen med den fasta avsikten a t t giva sina arbetskamra- ter ett förstklassigt bildningsorgan och en sammanhållande länk i stu- diearbetet i d e olika cirklarna.
Själ- va arbetade de snart sagt natt och d a g med falsning av tidningen och dess utsändning utan ett ö r e s ning.
Och se, deras offervilja väck- te genklang inom d e skrivandes led.
E j blott framstående folkbildnings- män skyndade till deras bistånd, nej, museimän, skalder och lärare, som förr stått rätt främmande f ö r arbe- tarbildningen, kom till deras hjälp och lämnade alla sin tribut utan a l l ersättning.
Det ä r på sitt s ä t t en triumf för idéens makt, a t t det knap- past finns i Sveriges land en tid- skrift, som kan skryta med en så som f ramstående medarbetarlista den fattiga Studiekamraten.
Ledningen har trots ekonomiska svårigheter nied berömvärd envishet uppehållit en högtstående utstyrsel med en mångfald a v klichéer, som por en å r g å n g av Studiekamraten bland annat t i l l en populär uppslags- bok i konsthistoria, ett ämne som tidningen särskilt omhuldat och där- vid i första hand lagt an på ett le- vande bildmaterial.
Men har Stu- diekamraten tack vare en seg ihär- " mot dighet kämpat igenom ro okunnighet och råhet för det ädla och goda " ä r dess position dock in- galunda säkrad.
Konkurrenterna, ej minst d e råa och okunniga, ha skju- tit upp som svampar u r jorden och tävla om a t t förslöa folket genom mindervärdig läsning.
Studiekam- raten liar därför mer än någonsin behov av stöd och intresse.
Prenu- merationspriset f ö r 24, rikt illustre- rade häften om året, ä r 5 ' kronor.
ersätt- år varliga tävlingar.
D e kunna träna högst två, tre g å n g e r i veckan, av hårdare träning bli d e psykiskt ned- brutna.
Vidare måste d e ofta avbry- t a träningen.
Simning ä r en sportgren som med sina muskeltänjande rörelser väl lämpar s i g f ö r kvinnor.
Men hur välvillig dir. Bergwall ä n ställde sig till simningen blev likväl hans sista ord: Bort med alla hårda tävlin- g a r f ö r kvinnor.
L å t dem tävla på lek.
Det passar dem.
Men låt dem inte tävla vid olympiska spel - inte ens i simning.
Idrottens nytta eller skada måste för såväl män som kvinnor bedö- mas efter dess inverkan p å hälsan, sade dr.
Svedberg.
V i kunna ännu inte veta så mycket om denna sak, eftersom vi inte g å t t in f ö r frisk- undersökningar vid all idrott, som man gjort i en del a n d r a länder, ex- empelvis Tyskland.
Men a t t den all- mänt utbredda idrotten har stor be- tydelse f ö r folkhälsan, liar betygats av bl.
a. provinsialläkarnas rappor- ter f r å n de olika länen.
Vi h a j u också obligatorisk läkar- undersökning före större tävlingar.
Dessa ha visat a t t flickorna klara ansträngningarna bra.
Vid mäster- skapstävlingarna i Gävle, som var dr. Svedbergs enda erfarenhet a v större tävlingar, hade hon f å t t en klar, uppfattning, av både de stora fordringar, som sådana tävlingar ställa på sina deltagare men ocksi av den f r a m g å n g med vilken flic- korna uthärdat ansträngningarna, både fysiska och psykiska.
Kamrat- andan och det goda humöret voro glädjande bevis på a t t flickorna vo- ro påfrestningarna vuxna.
I Övrigt ville dr.
Svedberg när- mast bemöta direktör Bergwall.
Hon f a n n det dock svårt p å grund av d e olika utgångspunkterna.
F ö r mig står det klart, sade d r Svedberg, a t t d e t e j finns någon så-
Glädjande.
N ä r d e t sker något glädjande, bör man e j underlåta att t a f a s t a därpå.
Och det ä r glädjande, a t t red.
P e r A l b i n Hansson i n f ö r d e socialde- mokratiska kvinnorna talat o m kvin- nors plikt a t t vara solidariska med kvinnor.
Man förstår a t t han som organisator och politisk ledare rent yrkesmässigt, rent u r anständighets- synpunkt reagerar mot d e t sätt varpå kvinnorna sköta sig.
H a n ser vilka möjligheter de förspilla genom bristande sammanhållning, det upp- rör honom a t t kvinnor kunna be- g a g n a sin politiska rösträtt till a t t stärka d e partier som äro motstån- dare till kvinnornas personlighetsut- veckling och samhälleliga frihet.
S o m exempel nämner han kvinnorna i Lettland som strukit kvinnliga kan- ditaters namn på sina röstsedlar och överhuvud d e kvinnor, även här i Sverige, som röstat med reaktionära partier.
Dessa f ö r oss så a l l d a g l i g a, s i g ständigt upprepande fenomen visar emellertid icke som redaktör Hans- son kanske tror, a t t kvinnorna icke ä r o mäktiga någon sorts solidaritet.
D e t visar bara a t t samhörighetskäns- lan med det samhällsskikt d e tillhö- r a ä r starkare än samhörigheten kvinnorna emellan.
N ä r m a n f ö l j t redaktör Hansson lite l ä n g r e - f r a m i hans föredrag, märker man emellertid, att medan han ä r k l a r över a t t kvinnor tillhö- rande reaktionära samhällslager bö- r a bryta klass-solidariteten och hålla på kvinnosolidariteten, så vacklar hans hållning i f r å g a om vilken so- lidaritet som bör vara den starkaste hos hans eget partis kvinnor.
D e t beror inte på, a t t han inte inser a t t det k a n finnas intressekonflikter hos d e socialdemokratiska kvinnorna mellan kvinnointresset och klassin- tresset.
H a n ställer tvärtom s j ä l v upp en sådan intressekonflikt, och vi- sar hur kvinnorna d ä r måst o f f r a sig f ö r arbetarrörelsens skull.
Han kunde j u också dragit upp andra in- tressekonflikter, kanske ömtåligare ändå, d ä r kvinnorna också f å t t g e virka, t. ex. de som uppstått vid kon- kurrensen mellan män och kvinnor om arbete och löner.
D e n intresse- konflikt han uppställer rör d e g i f t a arbetarhustrurna.
D e h a måst stan- n a hemma, avstå f r å n mannens h j ä l p i hushållet och f r å n den fritid d e med hans h j ä l p kunde h a f å t t a t t bruka till utbildning och politisk träning.
D e h a måst offra s i g p å det a t t mannen obundet skulle kun- n a a l l a kvällar e f t e r arbetet e g n a sig å t arbetarrörelsen.
H u r skulle vi annars h a kommit någon v a r t?
f r å g a r han.
M a n kan j u genast invända att denna uppställning a v problemet är felaktig.
Arbetarrörelsen borde nog h a kunnat marschera framåt, även om arbetarna.
skulle hjälpt till med en och annan disk eller suttit hem- m a hos barnen någon kväll i vec- kan, så att hustrurna kunnat f å va- ra med i och tränas f ö r det samhäl- leliga arbetet.
J a man kan ställa upp den motfrågan, om inte rörelsen skulle hunnit längre p å s i sätt än den nu kommit.
Ty kan d e t egent- ligen tänkas, att det ena könet k a n nå obegränsat långt f ö r e det andra?
K a n en klass, e t t folk nå väsentligt längre än dess kvinnor n å t t?
B l i r det inte alltid en försening, en trög- het, en ojämnhet, ett haltande?
E n vacker d a g s t å r d ä r en man inför en kvinnoförsamling och säger, var- f ö r är ni inte solidariska?
Och glömmer vad uppfostran det tar, vad tid, a t t n å den överblick som resulte- rar i solidaritet.
E l l e r han s ä g e r: varför hjälpte ni oss inte bättre vid valen?
V a r f ö r g ö r ni inte bättre förarbete vid ungdomens uppfostran f ö r ett nytt samhälle!
Livets egen logik g e r h ä r sitt svar: därför att ni försummade oss f r å n början.
Sannerligen: det skulle h a lönat s i g tusenfalt a t t t a dem som själv- f a l l n a kamrater, även om det skulle betytt a t t torka en och annan disk.
H a n d p å h j ä r t a, inte ä r brist på tid den djupaste orsaken till a t t kvinnorna inte f å t t mera vara med?
Orsaken l i g g e r däri a t t både män och kvinnor legat under f ö r samma föreställning a t t det inte var så vik- tigt o m kvinnorna voro med.
Dessa a v redaktör ' Hansson dömda kvin- nor som strukit d e kvinnliga nam- nen på valsedlarna, h a bara därmed visat a t t d e tro detsamma som alla män tro, a t t kvinnorna ä r o undermå- l i g a i det samhälleliga arbetet.
E g e n t l i g e n ä r det svårt a t t s ä g a vad det är f ö r skillnad p å att stryka kvinnonamnen p å valsedlarna.
där d e finnas, eller a t t godtaga röstsed- lar d ä r d e f r å n början icke finnas.
Och det ä r vad alla partier, även socialdemokraterna, begärt a v sina kvinnor som en självfallen sak.
och vad dessa i k r a f t a v sin mindervärde- föreställning g å t t med på.
Men l å t oss å t e r g å till det posi- tiva, det aktuella och det glädjande i redaktör Hanssons anförande, nämligen f r å g a n om solidariteten och samarbetet mellan kvinnor av oli- k a läger.
Vi behöva knappast beto- na.
a t t det ä r v å r uppfattningatt ett sådant bör ske, d ä r det ä r möjligt.
Mellan de radikala och de socialde- mokratiska kvinnorna tyckes samar- betet l i g g a väl till, därför a t t d e l å n g a stycken h a en sammanfallan- d e åskådning och samma mål.
A t t början till e t t sådant samarbete ock- så g j o r t s, k a n icke vara redaktör Hansson obekant.
Vi tro oss d ä r f ö r icke t a f e l, om vi uttala den för- hoppningen a t t i och med hans t r a v på kvinnlig solidaritet detta samar- bete f å t t sin officiella välsignelse.
dan allmän väsensskillnad mellan män och kvinnor, som direktör B e r g - wall anser, utom p å det sexuella om- rådet.
På andra områden tror j a g, a t t d e individuella skillnaderna ä r o större ä n skillnaden mellan könen.
D e t ä r också f ö r m i g klart, a t t i v å r tid, med eller mot vår vilja, kvinnor- n a tvingas a t t reda s i g själva och därför lika väl s o m männen behöva den fysiska och psykiska fostran, som idrotten kan ge.
Än en g å n g betonar j a g, a t t folkidrott p å bred bas ä r d e t för folkhälsan värdefull- la.
D e stora tävlingarna beröra all- t i d e t t litet f å t a l.
Måhända ä r det så, a t t de människor som skola vara d e f r ä m s t a i världen på något områ- d e e j kunna undgå a t t t a någon ska- d a till kropp eller själ.
M a n kunde kanske h ä r tala om kulturens o f - framhöll a t t d e hårda stjärntävlin- garna ä r o till skada f ö r individerna bland såväl män som kvinnor.
D a r behöver man inte g ö r a någon skill- nad.
Och denna principfasta mot- ståndare till a l l a tävlingar erkände att det g å t t upp f ö r henne a t t d e i alla fall h a sin betydelse som exem- pel för idrottsamatörerna och f ö r att intressera allmänhet och myndig- heter a t t g ö r a något också f ö r den kvinnliga idrotten och kunna därför inte helt förkastas.
Mötets deltagare tycktes enigt slu- t a upp kring dessa linjer och gläd- jande nog syntes den a v direktör Bolmstedt uttalade synpunkten vara allmänt o m f a t t a d: L å t oss avstå f r å n föreskrifter och låt kvinnorna själva delge oss sina intryck i prak- tisk idrott.
ferväsen.
Men vad som händer detta f å t a l h a r j u ej något a t t betyda f ö r folkhälsan.
S j ä l v a h a d e också sin belöning.
Och deras g ä r n i n g h a r sin stora betydelse f ö r a t t stimulera till allmänt intresse f ö r den sak det gäller.
D e a v dr.
Svedberg framförda synpunkterna kompletterades av gymnastikdirektör E l i n F a l k, som Radikal förändring av samhällets Den röda Fredrik Ströms n y a bok, f j ä r d e de- len a v krönikan Rebellerna, börjar en sommar ett p a r å r e f t e r storstrej- ken 1909.
Den fortsätter fram till augusti 1914.
Man h a r just hört knallen a v skottet i Sarajevo, tele- grammen h a kommit om Tysklands.
Rysslands och Frankrikes mobilise- ring, om Englands ultimatum.
Så sättes punkt.
- Denna f j ä r d e del ä r alltså en skildring av svensk ar- betarrörelse under d e f e m å r förbe- delserna till den stora världskata- strofen ä g d e r u m.
Femte delen skall berätta om världskriget och revolu- tionerna.
Den ä r icke doktrinär.
Fredrik Ström söker g ö r a d e olika skiftnin- g a r n a hos den svenska arbetarrörel- sen rättvisa.
B å d e den stora stabi- l a socialdemokratiska kadern, det - röda ungdomsförbundet och d e av B r i n k e Bertengren fostrade ungso- cialisterna.
S j ä l v tillhörde förfat- taren under dessa å r det röda ung .. domsförbundet, och det ä r intressan- t a och intima interiörer han målar från Stormfågelns, d.v.s. Storm- klockans brandröda redaktion.
D e n hade redan d å sitt säte i det ryktbara huset Thorsgatan 10, och det ä r här den yttersta vänstern s a m l a s: A l m - hagen, Hogland, Z. Nerberg och K l a s Brand (F r e d r i k Ström själv.)
H i t kommer K a t a f r å n s i n a färder i d e norrländska skogsarbetare- och rallarebygderna.
K a t a s porträtt ä r förövrigt bedårande gjort, fullt av pietet och kärlek.
H ä r skymtar också den kristne prästen Spaks fängslande och extatiska ansikte.
Fredrik Ström säger själv på ett ställe, a t t han gott kunnat kalla sin bok Berättelser om de trehundra e f - ter antalet a v figurer som där upp- träda.
Den har ingen h j ä l t e i roma- ners vanliga mening.
Hjälten ä r den svenska arbetarklassen själv.
D e t ä r en bok om massan, folket.
Demon- strationståg, A:salsmöten partikon- gresser.
Det ä r med dessa skildring- a r av de stora folkmötena förf:s be- rättarkonst bast kommer till sin rätt.
och det ä r också d e som g e boken sitt stora och bestående värde.
Dar är den fullproppade A-salen t. ex. år 1912.
Spänning, upphetsning, dis- kussionens vågsvall och bränningar.
Men över allt Brantings, Hövding- ens, örnblick och fältherrelugn.
D ä r ä r e t t jättemöte på Cirkus som- maren före bondetåget.
E n duell mellan Asiaforskaren och Stormfå- gelsfalangen.
I två läger ä r cirkus delat upp, d e rikas och d e fattigas.
Det guldsmidda Östermalm och det trasiga Söder.
Det ä r f ö r Söder den berömde Asiaforskaren är där.
D e t ä r Söder han vill vinna.
Men Söder säger nej.
Söder g å r aldrig med Ös- termalm.
D e båda h a icke samma fä- dernesland.
E n sammankomst, e t t m ö t e står högt över alla a n d r a: Internationa- lens i Basel sommaren 1912.
D e n stora världsolyckan kastade redan sin svarta skugga f r a m f ö r s i g, och socialisterna i Basel g e varandra det heliga löftet att till d e t yttersta sö- ka avvärja den.
Basel kan man inte läsa om utan a t t gråta.
H u r var det m ö j l i g t a t t detta kunde slås itu?
struktur I n å g r a målande drag h a r Fred- rik Ström tecknat d e mest framträ- dande av Internationalens gestalter.
Den gamle underbare Bebel, Jaurès, den kristne profeten K e i r Hardie, den unge glödande Liebknecht.
R o - Luxemburg med sina stora stjärnögon, A n g e l i c a Balabanoff, som erövrat Italien med sitt hjär- den tas eld.
A l e x a n d r a Kollontay skönaste a v dem alla.
Hon s o m gått från tsarens balsal ner i revolutionä- rernas hålor ... I ett hörn ruvar Mussolini lik.
J u d a s vid den sista påskmåltidens bord ... S n a r t e f t e r Basel kom j u här- hemma bondetåget med b r g g å r d s - talet, och dagen e f t e r detta arbetar- tåget med d e dova trummorna mel- lan leden ... Och så kom den som- maren man aldrig glömmer, d å kri- g e t bröt ut.
- Det ä r 5 å r s världs- historia sedd genom en socialists Ögon Fredrik Ström h ä r giver.
Sä- kert kunde den berättats bättre!
Skönt skulle det t. ex. h a varit a t t slippa åtminstone en del a v dessa många älskande par som man i vart- enda kapitel ovillkorligen måste ha med som påbröd till anrättningen.
I n t e ens i det heliga Basel får man vara ifred f ö r dem.
Dock d e höra med till det tämligen lösa s t a f f a - g e t, och man glömmer dem lätt.
Svenska socialister h a r alltid va- rit nära allierade med ryska.
E f t e r den misslyckade ryska revolutionen 1905 var Stockholm fullt a v lands- flyktiga ryssar.
En skildring a v svensk arbetarrörelse kan icke und- vara en skildring a v dem.
D e t skall icke förnekas a t t den svenska röda himmelen skulle varit rätt så blek om icke ryssarna varit där.
Det ä r de som skjuter in den röda vågen. '
Skildringarna a v sammankomsterna mellan de svenska och ryska rebel- lerna i d e sistnämndas f a t t i g a små nästen, d ä r te, bröd och cigarretter ä r hela undfägnaden, men d ä r l u f - ten vibrerar a v de underbara sånger- na f r å n Volgas stränder tillhör det basta i boken.
D e tala om revolutio- nen, leva f ö r den, drömma om den.
Revolutionen, handlingen som ska co- pa undan d e ovärdiga f r å n Rysslands heliga jord och g ö r a moder V o l g a till folkens Jordan.
- E n sådan kväll dimper plötsligt en liten man - med sin gamla mor vid armen in i kretsen.
H a n s namn.
är Vladimir Uljanov, hans stridsnamn Lenin.
Vem anade, att denne lille man någ- ra å r därefter skulle störta tsarens rike?
Kära Tidevarvet!
Mottag först och främst mitt varma tack för allt det värdefulla du givit mig.
- Fast du egentligen ä r en tid- ning, är du s &amp; mänsklig och levande, att du framstår för min tanke som en k ä r vän, och då j a g nu gör allvar av min föresats att skriva till dig, faller det sig därför naturligast att använda det förtroliga tilltalsordet du.
Det ä r något alldeles särskilt j a g har på hjärtat, och att j a g skriver just i kväll beror på den knuff jag fick ge- nom E l i n Wägners artikel Syndaboc- karna.
Genom den ytterst intressanta artikeln f å vi veta, att Frankfurt- kongressens avslutningsförhandlingar genom några kommunisters inlägg i dis- kussionen fick ett en smula disharmo- niskt förlopp.
Elin Wägner berättar vidare, att detta intermezzo hos en del av församlingen endast utlöste obehags- känslor, och att förhandlingsordföran- den fick tjäna som syndabock för stö- randet av den eljes så vällyckade kon- gressen.
Vi få följa den reaktion in- för det inträffade, som förmodligen ut- löser sig hos en genomsnittsmedlem av " Die Frauenliga ".
Frau Kommerzien- rat visar sig emellertid i fortsättningen vara litet mer än en genomsnittsvarel- se.
Hon kan nämligen konsten att dra ut konsekvenserna och hämtar därför följande lärdom av det skedda: det hjälper inte, att den storartade Frank- furt-kongressen s &amp; ovederläggligt bevi- sat, att modernt krig ä r liktydigt med allmänt självmord och därför en orim- lighet.
En explosion i krig är trots allt möjlig, å ena sidan därför att de, som äga en på våld uppbyggd makt- ställning, icke vilja avstå från att med våld försvara denna, H andra sidan där- för att de, som icke äga makt, de som med rätt eller orätt kalla sig under- tryckta, icke vilja avstå från att med våld söka skaffa sig makt och frihet.
Alltså finner hon: ” att intet mindre än en radikal förändring av samhällets struktur, en nyorientering i förhållan- det mellan raserna, staterna och be- folkningsgrupperna i världen, kan brin- ga kriget ur världen ".
, För min uppfattning ter sig en enbar pacifism såsom ohållbar och inkonsek- vent.
Ä r det inte egentligen solklart, att eftersom värt nuvarande samhälle ä r uppbyggt på våld och för sin exi- stens måste lita till våld en övertygad pacifist (i betydelsen motståndare till våld) först och främst måste inrikta si- na ansträngningar på detta samhälles omdaning?
Och det inte bara med li- tet reformer här och där för att av- hjälpa de värsta, mest skriande miss- förhållandena.
Visst ä r det bra, n ä r så sker, men ur pacifistisk synpunkt måste väl alla reparationer, som bygga på den gamla våldsgrunden betecknas så- som otillräckliga och ineffektiva.
Då Frau Kommerzienrat i blixtbelysningen av det inträffade såg " att intet mindre än en radikal förändring av samhällets struktur, en nyorientering i förhållan- det mellan raserna, staterna och be- folkningsgrupperna i världen kan brin- g a kriget ur världen ”, varför sade hon sig inte då i nästa ögonblick: och där- för måste detta ske.
Vi, som kalla oss pacifister, och som känna det som vår plikt att sätta in a l l t, manhang få lägga fram för Tidevarvets på att förhindra det Ragnarök, som läsare något av det j a g fann.
Denna utbrottet av ett nytt krig troligen skulle rörelse med dess i mångas öron-anstöt- leda till, varför rygga vi tillhaka, när liga namn ä r en fredsrörelse i ordets vi finna att krigets rötter har sitt faste vidsträcktaste och radikalaste betydel- i det kapitalistiska samhället?
Ä r detta se.
Den vill fred, men inte fred till samhälle oss så kärt, att vi hellre offra varje pris; inte på bekostnad av de un- livet än det?
Vi tvinga vår egen och dertrycktas rätt.
Den vill en ny sam- andras fantasi att skapa en föreställ- hällsordning på grundval av rättfärdig- ning om ett modernt krigs namnlösa fa- het och rättvisa.
Vad för slags rätt- sor, och dock taga vi hellre risken färdighet och rättvisa?
J o den, som därav, än vi utsträcka kampen mot det genom Jesu bergspredikan och hela liv onda också till dess rötter, emedan des- på ett ofrånkomligt sätt blivit åskådlig- sa icke kunna uppryckas med mindre gjord för oss.
Kan man bygga ett sam- vår egen priviligierade ställning följer hälle på detta?
Borde vi inte blygas med.
Böra vi icke vara kommunisterna att kalla oss kristna och fråga så.
De representanter för denna rörel- i Frankfurt tacksamma, för att de ge- nom sitt ingripande blottade hela det se, som j a g lärt känna äro inte några opraktiska svärmare och utopister.
Det förfärande allvaret i vår situation?
Kommer nu äntligen till det, varom är inte genom att blunda för vilka mak- j a g önskar få sagt några ord i Tide- ter, som driva sitt spel, i denna världen, varvet.
I somras, närmare bestämt i som de kommit fram till denna stånd- Tidevarvet av den 28 juli, stod det un- punkt, utan därigenom att de haft mod att blicka djupt nog in i denna värl- der titeln Ett samtal med Romain Rol- land några ord om en rörelse för dens elände, och därigenom att en gnis- kristen kommunism, Die Bewegung für t a av Kristi egen frälsarkärlek tänt en christlichen Kommunismus.
Eftersom eld i deras själar, som tvingar dem att j a g just gjort en resa med ändamål att på allvar ge sig in i kampen för bröder- taga närmare kännedom om denna rö- na.
I deras i somras utsända manifest relse, vore j a g tacksam att i detta sam- förklara de sig hava für avsikt att UPP- - - - - him - Fredrik Ström har med sin bok givit de svenska arbetarna en gåva, som av dem säkert till fullo skall uppskattas.
K a n s k e kan den också f o r en och annan utanför arbetar- skarorna stående bli av .värde.
Den avhandlar f e m brinnande å r a v den väldigaste tidsrörelse jorden äger.
Också den mot, socialismen avogt stämde borde den kunna h a något att säga.
F e m t e delen av Rebel- lerna skall som sagt skildra kriget och revolutionsiren.
Man motser den med förväntan och spänning.
- Ellen Michelsen.
taga kampen mot det onda i alla dess former.
I tio år har rörelsens ledare, den nu 33-årige P r m y s l P i t t e r med tal och skrift outtröttligt arbetat i denna an- da, men redan i det första krigsåret föddes den sammanslutning, som nu kallar sig Die Bewegung fur christli- chen Kommunismus, och under sin för- sta tid bar det vackra symboliska nam- net Das neue Jerusalem.
Kretsen i Prag, den stad där rörelsen såg dagen och fortfarande har sitt centrum, räk- nar för närvarande omkr. 200 inskrivna medlemmar, och en betydligt större krets av vänner och sympatiserande.
Dessutom finnes nu systergrupper i ett flertal länder.
E n alldeles särskild plats inom rörelsen inta de till densam- ma anslutna kolonierna, " Die Siedlun- gen '. '
Dessa, som f. ö. ha var sin egen mycket utpräglade väsenart ha alla det gemensamt, att de vilja leva " det nya livet ", som de kalla det, som de tro, att vi alla småningom skola komma fram till.
Detta liv innebär ingenting mindre än ett fullständigt uppgående i gruppen gemenskapen.
Privata in- tressen existera inte för dess medlem- mar.
Och gruppen i sin tur lever för —
E n m ä n s k En l mänsklighet i nöd B a n d y premiär Samtal med Axel Öman ombord på ångaren Ann-Sofi Forts. fr. sid. 1. hennes mor, som h a n älskat.
Hon hade varit en a v dem, vars väsen va- rit hängivelse och eld, och hos hen- nes dotter finner han samma själs- art. Linder ett samtal natten efter deras möte skildrar han.
huru han kommit till beslutet a t t förstöra sitt eget verk, giftgasfabrikationen.
Han hade under många år arbetat i sin specialitet och drivit den till allt högre fulländning utan att någon- sin tänka på konsekvenserna.
Han hade h a f t ett rent teoretiskt intresse av a t t lösa problemet: den effekti- vaste giftgasen, mot vilken intet skydd finnes.
J u s t när han en dag trodde sig h a funnit lösningen och ' gick ifrån laboratoriet, s å g han där- utanför en skara barn leka.
» Såg dem mycket tydligt.
deras lockiga huvuden.
deras klara hy.
D å stacks oförmodat en liten hand in i min.
Den var så späd och varm, den låg där, intet ont anande.
Jag kän- de en svag tryckning.
Min hand skälvde till.
J a g s å g på barnet som skrattade upp emot m i g - och i en enda sekund stod allting klart f ö r mig.
Fabriken, giftgasen, barnet som i en mardröm såg j a g det f ö r - färliga sammanhanget!
J a g vet in- te, hur j a g kom tillbaka till labora- toriet.
J a g visste bara, a t t någon- ögonblickligen ting måste göras innan det var f ö r sent!
Jag re- flekterade inte.
J a g handlade säk- rare och snabbare än någonsin, lik- som en människa inför överhängan- de dödsfara.
Ingen makt i världen kunde ha hejdat m i g i den stunden.
J a g arbetade hela natten, ända till morgonen, men kände ingen trött- het.
A t t j a g var densamme, som utfört det hemska arbete, j a g nu för- störde.
det hade j a g ingen känsla av.
J a g var fullständigt lugn, min hjärna nästan Övernaturligt klar.
Den natten skall j a g aldrig glömma.
Den rymde allt seger och under- gång.
död och uppståndelse ...
Den var värd ett liv. » F r å n denna stund har han djupa- re och djupare borrat sig in i pro- blemet och beslutat att ä g n a sitt liv åt kampen f ö r freden, f ö r » att skyd- d a människan mot människan., Ma- ria gripes av kärlek till denne m a n och viger sitt liv å t hans sak och mänsklighetens.
» J a g ' har känt en fläkt av kärleken, och e t t nytt liv har börjat f ö r mig.
Jag vet, a t t dess väsen ä r l j u s och dess strål- krets oändlig.
Nu först börjar - - - - - att göra en insats i det godas tjänst på det ena eller det andra området, för att, såsom en medlem av kolonien i Waidhofen i Osterrike uttryckte det: göra den arma sönderslitna världen li- tet lyckligare och vackrare.
Denna ko- loni i Waidhofen är f. ö. värd sitt sär- skilda kapitel.
Men j a g måste fatta mig kort.
B r e vet har j u redan blivit sil långt, Rö- relsen vill verka för sitt mål genom spridande av sina idéer i och för vin- nande av nya anhängare antingen så- som aktiva medlemmar eller s.k. pas- siva, d.v.s. sådana, som utföra det tyvärr blott alltför viktiga arbetet att ur de aktivas väg röja bort de klippor, som heta inga pengar.
I somras hade rörelsen kommit så långt, att den samtidigt med manifestet kunde utsända första numret av sitt organ.
N:r 2 ligger ännu i redaktö- rens skrivbordalåda och väntar på, att kassan skall bli stor nog att möjliggö- r a dess utträde i världen.
Skulle det bland Tidevarvets läsare finnas någon, som ville bli en stödjande medlem av denna rörelse eller genom en gåva läm- na den tillfällig hjälp kan detta ske antingen genom direkt hänvändelse till ilet internationella sekretariatet Prmysl Pitter Celakovského 7 Praha - Kar- lin Tshechoslowakei eller genom för- medling av undertecknad, som även gär- na besvarar frågor angående rörelsen.
Jag har j u endast givit några korta an- tydningar om densamma och har ändå otillbörligt tagit Tidevarvets utrymme i anspråk, är j a g rädd.
I det j a g ber om överseende härför, förblir j a g din tacksamma Elna Pousard.
Bandy ä r en sport, som under många mitt liv.
Hittills har j a g icke le- vat.
N u lever j a g och välsignar mitt år utövats av damer.
Den första klub- Vad en sån här gammaldags last- öde., E t t å r senare kommer hon ben med bandy pil sitt program var ångare är hemtrevlig och komfortabel!
på besök i hemmet.
Hon är märkt Kronprinsessans hockeyklubb med kron- Vi känna oss absolut som furstar.
Och av arbete.
lidande och umbäranden, prinsessan Margareta som högsta be- alltför tillmötesgående var det då av men hon har samma hänförelse, sam- skyddare och energisk och intensiv med- såväl rederiet som kapten Öman a t t lå- ma troivisshet.
Väninnan f r å g a r: lem.
På den tiden funnos enbart i den.
t a oss följa med och disponera hela kap- » V a d förmår ni mot flygeskadrar- klubben ett tiotal lag med käcka damer, tensvåningen.
na och bankerna och trusterna och allt efter dräkten benämnda blå, röda, - Ja, vad mej beträffar, förklarar koncernerna?, och Maria svarar: vita, gula laget.
Vid kronprinsessans vår lille småländske skeppare mycket » Vad ä r den makt, som står emot frånfälle ändrades namnet till Damer- trovärdigt, ty han är en blygsam man oss annat än en död makt?
Maski- nas hockeyklubb, vilken tyvärr numera och e j fallen för flärd och kompliman- nernas och guldets.
Den ä r dömd endast finnes till namnet, då den förra ger, så ä r j a g bara glad att få lite a t t förinta s i g själv.
Den här inom året nedlade träningen för att eventuellt sällskap vid måltiderna.
Då blir det nå- s i g sitt eget sönderfall.
På vår sida framdeles återupptaga den.
Bandyspelet bedrives däremot desto got ätet.
Kocken ä r ond på mig, att står .den stora.
levande människo- j a g inte rör maten.
massan.
den levande individen, det intensivare av två andra Stockholms- - J a, det är verkligen synd, han som klubbar, Artemis och Kvinnliga Bandy- levande hjärtat. » - Personligen h a r lagar så gott!
hon f å t t bringa det största o f f r e t a r klubben, och det var den sistnämnda, Det smakar inte, när en sitter en- som pil söndagen drabbade samman med alla - hon har icke f å t t vara i den sam, och j a g bryr mig inte om att för- älskades närhet, utan blott f å t t arbe- Linköpings flickor.
I första halvtid, som verkade i hög söka ens ibland.
Det finns j u kapte- t a som en a v d e m å n g a i d e skaror, som ledas a v honom.
Väninnan f r å - grad rörig, märktes premiärnervosite- ner, som inte gör annat än äter, så de g a r häpen: » H u r kunde du komma ten, men mot slutet spelade töserna upp blir som ballonger, j a g förstår det inte över den personliga besvikelsen ?.
sig och då visades stundtals prov på för j a g ä r aldrig hungrig.
Och vad och Maria svarar: » D e t ä r de bittra verklig och vacker bandy.
Linköping hytten beträffar, så har j a g allt j a g örterna, som är läkande. » I dra- med sina gängliga men söta och hur- behöver därframme i navigationshytten.
mats sista scener komma poliserna tiga gosstyper var bäst och väl förtjänt Någon vidare sömn blir det i alla fall av att vinna, men deras forwards voro inte, när man ä r i gång.
Här på.
den- f ö r a t t f ö r a M a r i a till fängelset.
Liksom d e båda kvinnotyperna i inte skjutskickliga nog, varför Kvinnli- na rutten ä r det j u någorlunda lugnt, så j a g kan våga lägga mig ovanpå i- detta drama äro kontraster, äro också ga Bandykluhben vann med 2 — 1.
Bäst i segrande laget var Alice Nord- bland mellan ett par vakter.
Styrman de b i d a männen, d r Patrick och F a - dern, tänkta som motsatser.
Patrick quist, som gjorde ett par goda genom- kommer j u in och tittar i korten då Övervinner j a g e t s isolering och in- brott med uppåkningar och som hon och då, så j a g kan följa med hela tiden tellektualismens kyla.
H a n lyssnar både var snabbast på plan och duktig var vi är.
Men går vi på Vita Havet, till hjärtats röst och känner ansvaret målskytt, resulterade det i två mål.
I som vi mest gör, så får j a g allt vara på inför mänskligheten.
Fadern är en Stockholmslaget voro också May Jacobs- bryggan hela natten.
—?
Sperling bra, och mål- kall och hård natur, som i makten son och Brita Dimma.
Dåligt med fyrar, där och ägandet ser livets värde.
Han vakten Berna Carlsson presterade ut- prisar den man lycklig.
som s t å r i märkta saker särskilt i andra halvtid, f å r man passa - sig.
- Hur kan man stå ut med ett sil- spetsen f Ör g i f t g a s p r o d u k t i o n e då n.
Linköping låg över.
» D e t ä r allvar.
D e t ä r ett arbete, Linköpingslaget hade en utmärkt ked- dant liv!
Bara nervspännande vak- värdigt en man.
E t t l i v, vävt att j a, som visade många vackra kombina- samhet i hundväder och hundvakter, och leva.
E n man, som bär ansvaret f ö r tioner.
Framför Stockholmsmålet blev så varken sömn eller mat.
- Man vänjer sig.
Visst var j a g en sådan produktion, han känner a t t det dock alltid en enda röra, ur vilken han lever., L i v ä r f ö r honom kamp.
det var svårt att f å in bollen.
Bästa glad, när j a g äntligen fick befäl här » All försoning ä r falskhet, ödesdi- spelare var Karin Antonson, som gjor- på Ann-Sofi.
Så många som f å r tjäna g e r svaghet.
Rovdjuret kan inte de enda målet.
Det trevliga skolflicks- styrman i alla sina dar med kaptens- tämjas.
Döden blixtrar mellan de laget från Linköping ä r hjärtligt väl- papper på fickan.
Men det är klart, nog skulle en hellre stanna p i land, om vita tänderna .. » J a g ville vara i kommet igen.
den mannens ställe i det avgörande Det är skada a t t Bandyklubben skall en bara kunde få något att göra - men det finns väl inga utsikter för en gam- ögonblicket,, säger han.
» K ä n n a li- ha så fula dräkter.
Det blir mycket vets och dödens krafter mötas i hög- större propaganda om dräkten göres li- mal man?
Nej, nej, j a g kan tänka sta spänning i min egen hjärna.
tet kokettare och i livligare färger och det.
B ä r a förintelsen i min egen hand.
propagandavärdet fil vi nu i dessa ge- - Det härliga sjomanslivet!
Ä r det Miljoners ögonblickliga förintelse.
nombrottsår inte förbise.
Vem vill med verkligen så att man helst vill slippa Och själv vara den ende, som inte någon översvallande glädje skruda sig i ifrån det?
- Håja, de flesta ville nog det.
Det darrar .. H a n arbetar upp s i g till en svart dräkt, där en vit krage utgör ett slags isande hänförelse f ö r den- enda uppiggande avbrott?
Använder ä r ett tungt liv och inte mycken glädje.
ne mäktige mans g ä r n i n g: » K r i g man därtill långbyxor, som en av delta- Inget hem, fast man har fru och barn.
bryter ut, förödelsen slipper lös - garna nu gjorde, blir resultatet avskräc- Se här, j a g har just fått min stuga och han, den osynlige, s t å r bakom kande.
Då var Linköpings blå och vi- färdig.
Och kaptenen visar oss fotografier det hela.
Vetenskapsmannen, som t a dräkter bättre, men även de för mör- kanske aldrig tänkt p å konsekven- ka.
F å vi be om litet mer färgspel näs- och talar med en helt ny glad livlighet om hur vackert den ligger vid Kalmar- serna, medan han, oberörd a v tid och ta gång.
rum och människornas ävlan, full- Too.
sund.
Talar om gumman och pojkarna, som vore det det enda av värde i li- f ö l j t sina obevekliga experiment driven a v en iskall lidelse, en vilja vet.
till makt Över naturens hemligaste han låter s i g icke påverkas, han g ö r - För folket ä r det j u på samma sätt.
krafter.
N ä r gasmolnen sprider sig sin plikt och anmäler sin dotter f ö r De flesta här är gifta.
Visst är det Över stad och land, tränger in.
i hu- polisen.
Men i slutscenen, d ä r han galet, men naturen bjuder det och så sen, f ö r g i f t a r män, kvinnor och barn ser sin dotter med e t t ljust leende g å och och förstör själva markens växtkraft mot fängelset, genombävas hans själ begär - med er fruktansvärda är det ingen som tänker på den av en oemotståndlig känsla a v vörd- oövervinneliga vilja till det onda.
Bet kemiska kriget mänsklighetens nad f ö r människohjärtats k r a f t att hjärna, där detta drama utspelats, självmord!
skriker edra tidningsru- l å n g t innan det överflyttats till älska och a t t offra.
Mellan andra och tredje akterna i briker.
Men ni vaknar inte.
ni var- verkligheten.
Den kvalfullt döende förbannar Gud och ödet och samhäl- detta drama ä r placerat e t t mellan- ken ser eller hör, vad som sker utan- let och regeringarna, men ingen för- spel, som i symbolisk framställning för e r egen l i l l a krets.
Si a n a r inte bannar hans namn.
Oberörd s t å r uttrycker och intensifierar dramats sammanhanget, ser inte symbolerna, han på sidan och ser till, a t t ingen- innebörd.
D ä r f å n g a s tidens röster f a t t a r inte, a t t kriget i dess o h y g g - ting klickar.
S j ä l v vet han, att det i ett virvlande kaos, under det ligaste former ä r bara en bild av e r en återverkan i d e t ytt- ytterst ä r han, som bar ansvaret.
mänsklighetens nödsignaler S.O.S.
egen s j ä l Men hans hand-darrar icke.
H a n s - S a v e our souls - rädda våra sjä- re av drifternas spel i det inre.
D ä r i-er egen s j ä l, i er onda vilja och lar oupphörligt flamma i rym- h j ä r n a ä r van vid ' högspänning.
h a r ni a t t söka H a n s namn skall l y s a i guld p å häv- den.
Patrick tolkar d ä r dramats bud- ert onda uppsåt dernas blad.
H a n s g ä r n i n g är en skap till människorna i ord av eld: upphovet till mord, k r i g och förstö- a v människoandens största trium- » Må a l l a hjärtan höra m i g!
M å de relse.
D ä r bor döden!
D ä r härskar fer. » N ä r denne f a r, som dödat s i t t förfäras och vakna, liksom mitt har han över världen och skall, om han hjärta, därför a t t han föraktar allt, förfärats och vaknat!
V i bar alla icke hejdas, förinta allt liv inom en som ä r känslobetonat, ser s i n dotter samma ansvar, ingen ä r utan del i krets, som människan r i d e r över.
gå, liksom en g å n g hans hustru vänt det som sker.
Onda makter f ö r g ö r V å r a maskiner har h ö j t oss över jor- goda, död underkuvar liv!
Männi- den, utplånat gränser och avstånd.
sig bort ifrån honom, genomfläk- vi f l y g e r inte med!
tas hans själ av en undran inför skan förnedrar s i g i n f ö r djurens, Men vi själva dessa själar, så olika han ' s e g e n: stjärnornas och hela skapelsens ögon.
omkring oss ä r rymd och frihet » Sällsamma ljus au ett ljus, jag inte S e r ni dem inte, d e väldiga pansar- men vi blinda slavar, bär dödens Ränner vad är ditt väsen, vilka skeppen på haven, d e spanande pla- stenblock p å våra axlar, och tyran- dina källor?
Gåtfulla flamma, närd nen i luften, den ogenomträngliga nens piska viner över vår krökta av drömmar ock löften, förtärande muren av vapen på jorden alla rygg.
Vem l y f t e r sin hand till a t t glöd i hjärtan, som söker utan att riktande död och förintelse mot det befria människan?
V e m h ö r hennes finna vem känner ditt ursprung, kommande släktet, mot barnens klagan?
V e m visar henne vägen vem pröva din sanning?
Kanske värnlösa huvuden?
Ni ser dem - till det förlovade landet? » Till den- är d e t m i n a Ögon, som ä r blinda, och ser dem ändå inte!
Ni ser inte, na mening, a t t kriget ä r en återspeg- min s j ä l, som lever i mörker?, Men vilken framtid ni bereder edra egna l i n g a v d e onda-drifternas spel i han reser s i g strax å t e r i trotsig efterkommande med e r t högmod, människornas själar, ansluter s i g den självständighet.
Han har rätt, e r vinningslystnad, ert blinda hämnd på annat ställe i dramat framförda - - - - - - - - - - - - - - - - - g å r de och hinder sig.
Det blir mest bara pengarna som får resa hem.
Då och då blir det j u ett par dar en gång emellan.
Ja, och så blir det barn och mera pengar.
Det blir inte mycket över till landgångspengar och nöjen.
Ja, det ä r kanske häst så.
Kan pojkarna hål- la sig från spriten, så ä r de hyggligt folk allihop.
Var det inte för spriten var det allt en hel del, som inte skulle vara här alls, for den delen.
Kocken t. ex. Herrskapet tycker han lagar god mat.
Ja, j a g skulle tro det.
Han har varit restaurantkock, skall j a g säga, men kunde inte låta bli att tulla butel- jerna och så var det adjö.
Många av de andra har också sett bättre dar.
En av eldarna trakterade fiol innan han trak- terade kolskoveln.
Så det är liksom li- te straffkompani här, kan man säga.
Men hyggligt och bra folk är det i alla fall.
- Nej, nu måste j a g opp på bryg- gan.
Om herrskapet vill h a något, så hara säg till stewarten, j a g tänker så litet på sånt.
E n liten senig, tålig figur vankade han på bryggan, stirrade i den mörknande kvällen efter fyrar och lanternor och upptäckte dem själv länge innan posten föröver varskodde.
Vid hjulet en an- nan figur, mörk, undergiven, orörlig och vakande.
Vågorna slogo, båten rul- lade, maskinerna arbetade blanka och oljade, vakterna hytte.
Svarta trötta gestalter sökte sig föröver mot vilan, försiktigt skyddande bleckkoppen med skaffning de hämtat sig.
Andra tör- nade ut.
drogo på ollar och oljekläder till skydd mot nattkylan och fukten.
Sakta och försiktigt stävade Ann-Sofi mot sitt mål en värld för sig under de höga stjärnor, en värld full av fa- ra, vedermöda och ansvar, avskild in- te bara av stora vatten från landkrab- bornas lugna ljusa liv.
Stumpar av gamla idiotiska sjömans- visor döko envist upp i mitt medvetan- de och tvingade mig till jämförelse.
Var fanns väl det där " tusan djävlar " och " mössan käckt på svaj " som hör till äkta sjomansliv?
Är det kanske reser- verat för korta landgångstimmar?
Om man har lust och råd till sprit och flic- kor.
Men det har inte vår Axel öman.
Han stannar ombord.
Vad har han med den främmande hamnens alla lustbar- heter att göra, han en främling!
I stället för herr ” sjöcharmören ” stod nu sjömannens typ framför mig som en flygande holländare, tvingad a t t hela li- vet igenom kämpa med väder och vind om sin fattiga existens.
Och j a g tänk- te: Ack!
Om de bara visste det.
Alla dessa käcka trevliga små gossar, som läst sjöromaner och gnolat om Axel Öman i hans blå kavaj, tills de fulla av drömmar och förhoppningar skria.
" Jag vill inte gå i skolan mer, j a g vill gå till sjöss. "
— Fru Råstiger.
tanken, a t t den eftersträvade f r e - den icke till sitt väsen är slö ro, utan andlig strävan, » en förtärande eld,.
som skall bränna bort det onda till roten, - en väckelse, en omvändelse och en stor mission. » N ä r man läser detta drama, erin- rar man sig ett gammalt ord, a t t d e flesta människor icke tåla mer än » Dreiviertelskraft » - trefjärde- delskraft.
Genom H a g a r Olssons drama om en mänsklighet i nöd bru- sar och flammar en k r a f t, en lidelse, en eld, som icke vet a v anpassning e f t e r det lämpliga och o f ö r a r g l i g a.
Hon kunde s ä g a som en estländsk författarinna i en dikt, som H a g a r Olsson en g å n g översatt: Mina dikter ä r o oupphörliga ham- marslag på den nya mänsklighetens port.
där j a g skall tränga i n eller stupa av trötthet tätt invid!
Emy Ek.
