# ID: svediakorp-per3455
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1929
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,784
# sentences: 684
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


T I D EV ARV E T N:r 41: 1929 Jordens Sarajevo är på veckans ledande titeln artikel.
Den behandlar den nuvarande jordbrukskrisen och de åtgärder som jordbrukarna be- ' gärt för dess avhjälpande.
I e n följande artikel kommer Tidevar- vet att framlägga sin syn På vad jordbrukets vädjan ti1l stat ' rnak- terna b o r d e ha gått U t På.
* K u n g 1, M a j: t s 9 9 s ä t t a t t röka u t kvinnorna ' re- dogör för Och kommenterar ut- gången av de kvinnliga post- tjänstemännens förgäves ansträng- ningar att f å meritera sig för be- fordran i sitt verk.
Den tredje artike1nom s paris k k o n s t av G i n a L e f f 1 e r hand- lar om G o y a.
= I 1 e n M i c h els e n skriver &gt;m G u s t a v L a n d a u e r s brev.
I n d i a l a n d hand1ar Om tre böcker över Indien: Katherine .Mayo: M o d e r I n d i e n, Marga- ret Urquahafl: B e n g a 1 e n s k v i n n o r och Gandhi: M i n v ä g till sanningen.
u, 1.
Maj: ts 9 9 satt att e. röka ut kvinnorna till.
Det var en rörelse som icke kunde besta.
Mrs Pankhurst och hennes dotter » Kvinnorna ha fått rösträtt och lagen o ' ch stöder s i g på högst styrelsen fick med anledning av Christabel Iira lika tacksamt som nigon- valbarhet.
Celiörighetslagen har allmänna p.S ' urgamla fördomar detta beslut bakläxa av ~ ~ sin Gustaf ~ III ~ ha tagit l emot.
kriget som oppnat statens t. o. ni.
högsta ambeten for deni.
Den privata arbetsmarknaden har följt det stat- liga exemplet.
Gamla fördomar ha slopats, nya vägar ha öppnats.
Politiskt och ekonomiskt äro de mannens jämlike.
Det återstår in- tet mer för kvinnorna att sträva efter, allt vad de kämpat för har tillfallit dem Det iir överdrifter, framkallade av sjukliga misstan- kar om underskattning och över- sitteri att tala om en begynnan- de reaktion mot kvinnorna.))
I offentliga föredrag, i tidnings- alsimssioner och privata resonne- mang, i officiella rapporter och utlåtanden - överallt hör man dessa.
toner ljuda.
- Begagna de - rättigheter ni har1 Alia vägar stå er öppnai Det finns inga verk- liga belägg för satsen om ett bak- slag mot kvinnorna.
Jo, svara vi, dct finns, Tidevarvet har upprepade gån- ger pekat p5 fakta, men det Pas- sar icke att se dem och därför ställer man sig blind.
Ilan sätter in » minst en kvinna » i nämnder och styrelser, där så uttryckligen stadgas -, men aldrig två.
Man saboterar suveränt behörighets- l- t l e a t r w f e idevarvet ö n r d s a i s s t a k v a ko * rta- en IämPlig avrundning p i en situation, grundade utlåtanden om kvinnors Maj:t och beordrades att anställa som var för högspänd att i Iängden kUn- olämplighet för exempelvis h ö g individuell prövning.
na hillas uppe.
re befälsposter.
Man placerar all- När man nu inför nyheten om denna tid kvinnor p5 sådana platser på des flertalet av de kvinnliga as.
Etaty tänker tillbaka P i aren 1907-1914 väljarlistorna.
att de aldrig ris- pirantema jämte en manlig, un.
!.
Eng ' andp förefaller vad som da skedde annu mera fantastiskt än det gjorde me- kera att bliva valda.
derbetygen grundades utesiu.
dan det paBick, v i förstå, att dylika fakta äro tande på högst allmänna pnnci- Under de Aren var mrs pankhurst den mycket obehagliga och vi få ris.
piella uttalanden om kvinnors bri.
mest älskade.
hatade, smädade, torterade kera att det upptages som tjat och stande ledareegenskaper och oför.
kvinnan i England, ja i hela världen.
Hon ensidighet att ideliger.
?+:==: =E;; =: kzndskas med en even.
ansigs abnorm, urartadr hon a n s k ha Benom sina stridsmetoder f ö r eviga tider till dessa förhållanden, men det tuellt » svårhanterlig » personal.
In- komprometterat kvinnorörelsen.
Kanske kan icke hjälpas.
Vi komma att dividuellt fingo de prövande ut- har hon det ockra.
Hon uppsade samhal- framhärda, till dess en vändning märkta vitsord.
, [et tro och lydnad och samhället blev till det bättre inträder.
Det framgick med all önskvärd fran Vettet.
Tänk bara p i Katt-och-ritt- Postverket har Farit OSS ett ut- tydlighet av generalpoststvrelsens märkt bevismaterial och är det eget uttalande, att prövningen lade suffragetterna tvungo nämligen till tyvärr fortfarande.
I dess beford- praktiskt taget endast kommit till sig friheten genom att hungerstrejka in- ringsväsende märker man tydligt, stånd för att ordentligt på pappe- till dödens rand.
För a t t h n n a släppa att behörighetslagen blivit en lag ret fastslå de kvinnliga tjänste dem dA de ' Oro döende och skitta in dem på papperet.
En minnesgod 1 %- männens olämplighet för högre sare av Tidevarvet erinrar sig sa- befälsposter, ett förhållande som helst begärde ordningsmakten en ca,- kerligen hur vi steg för steg följt man redan förut var fast under- and-mouse-act och fick den.
Vad som de kvinnliga tjänstemännens strä- kunnig om.
Proven kallades)) full- skedde under den, har endast sin mot- svarighet i vad som skedde med sam- van att erhålla samma ställning ständigt opartiska).
som de manliga tjänstemän in- Alltnog, kvinnorna klagade vetsvagrarna under kriget.
Om man under dessa dagar sig fram- om verket, som ha samma utbild- änyo över de underkända proven a t mot den tid da ledaren för suffradet- ning och samma arbete=_ och begärde att antingen få an- terna skulle vara färdig för staty,-di 17id tillsättandet av tre postas- ses kompetenta att söka de hö- England skulle skryta över henne som sistentbefattningar för något år gre platserna, enär de individu- bevi ' pi att dCt heroiska dragel i den sedan förbigicks som bekant 65 ellt erhållit goda betyg eller också kvinnliga postexpeditörer av tre att f å prövas ånyo.
Besvären läm- fall icke så ' snart.
Men upprättelsen kom manliga tjänstemän.
Generalpost- ' (Forts. &amp; sid.
6.)
s i fort hon dött.
Alldeles som om man ": ~~ä~~~n~Cd ":, ln~~~~:; 5 r~~~~as~c, ', p !&amp;hh~:; z: k~~~n,~nj~nr " ~~~ta~~~ H_ a-n J 0 e s t 5 e n d e ' K r o n o r 1,50. postgironummer ä r 1544.
Vart I 1 Stresemanns liv och verk hän.
ger nära samman med Tysklands och Frankrikes gemensamma hi- storia i dess sista dramatiska av- snitt sedan 1914.
Han står som Poincares motpart i denna histo- ria, Paincares snarare än Briands, ty det är som om ' just dessa båda män upplevt den i alla dess faser som ben av sitt folks ben och kött av dess kött.
Intet ovan stridsvimlet för dessa herrar, intet olympisk lugn och överblick.
De ha lidit igenom folkens öden, ha- tat sig igenom, slagits, misslyc- kats, lärt en \ läxa, besinnat sig och riktat om sig till en mindre inflammerad, mera förnuftig syn.
De ha nått fram till erkännande av den ödesbundna samhörighe- ten och tagit konsekvenserna där- av.
Det ligger så nära till hands att se dessa båda män som symboler för de två grannlanden, emedan dessa folks historia har en stark likhet med förloppet i en mänsk- lig, en personlig konflikt.
Vi veta alla hur en sådan ut- vecklar sig.
Okunnighet, otymp L.
väntat pzi att den lite underliga, kveru- lanta gamla damen, som man icke gärna kunde driva hjältedyrkan med, skulle försvinna f ö r a t t man skulle fzi ta fram kämpen och martyren fran hennes krafts dagar igen.
Redan hennes begravning blev en nationell sorgeakt.
Och nu skall hon alltsa f A sin staty i Westminster, tätt invid alla parlaments stolta moder, mot vilket hon ledde sina anfall, f r i n I lighet, missgrepp, starka intresse- eller drar sig tillbaka i dröm- ~ s ~ ~ b ~ e ~ ~ ~ p ~ ~ ~ a t ~ ~ ~ e motsatser utlösa mellan människor mar om framtida hämnd.
har och rivna kläder.
När statyn inom nigon tid avtäckes, Nu gäller det.
Skola dessa fi akuta kriser.
Et: slå och såra var- ann efter bästa förmåga, de upp- ender förbrännas, förtvina o d när hennes bild hänges UPP i National eldas av hat, förlora sinne för pro- slutligen gå under i sin oför- Gal ' ery, Som för henner skdl brutit mot portioner och egen fördel, glöm- måga att besegra det förflutna; ~ r l ~ ~ t t ~ ~ k ~ ma stridens orsak och mål.
När Eller skola de lyckas att åter, det officiella högtidligheter med premi- ammunitionen förbrukats eller ena ställa mänskliga relationer igen irministern som officiant.
Och de eng- parten tagit ur gadden och stop- Ett f å de välja, undergång ellei elska kvinnorna skola d s st2 eniga i sh hyllning.
pat igen munnen på den andra, försoning.
Inte heller d e unga skola saknas.
Vid inträder ett avbrott i de så länge Men ack, det är icke lätt at mrs Pankhursts begravning funna de hatfulla och livliga förbindelser- välja.
Hur skall jag våga mö unga uttry &amp; for sina känslor i följande na.
Alla broar äro rivna, alla di- ta den knölen i granngården son rader, som ha sin allmängiltighet roran- plomatiska förbindelser avbrutna.
en människa möter e n annan de förhållandet mellan kvinilogeneratio- nernaB det vill säga mellan dem Som äro Men försöka hur man vill, man Hundra mot &amp; ü, att han inte be b,$e:amma brygd av stokhet Och kommer ändå inte från varann, griper det utan * bara drar förde man är hänvisad att leva sida vid av vad han tror vara min Svag jag käiide dig aldrig.
sida, även om den sida, den gräns het.
Vad händer, om jag iäggei Kom aldrig inom trollkretsen av denna man vänder åt grannen är ett av min rustning?
Sticker han mig strålande personlighet.
brännsår.
På något sätt måste inte då mellan revbenen med den jag tänkte sal1an pa dig Och visste förhållandet till gran,nen regleras, dolk han trots förbud bär ej Inte att jag heller alskade fattade dig.
jag vad du betydde och då börjar det mest prövan- gömd i ärmen?
Eller, om har för mig.
de skedet i historien.
I sin smär- svarar med försonliga ord, kar Eller tackade jag dig för den frihet ta, sin osäkerhet, sina förvridna jag våga lita på dem?
Utsättel jag andades, For medborgarska ' ' bildning ' frihet.
föreställningar om varann, begå jag mig inte för att bli bedrager grannarna idel falska steg.
segra- och än en gång lömskt Överfal r e E a i S, b h V ~ d e ~ p ~ o ~ j a ~ ~ ~ ~ ren hunsar den besegrade och len?
Finns det mänsklighet, finn!
~ö~ uppgifter vinka mig.
Frukta icke, du fäktare i tusen stri- söker skrämma igenom sina önsk- det en själ som svarar bakorr ningar, den andra gör obstruk- denna uppenbarelse som jag ba der.
ag i r en sann kvinna och skall ej (Forts. å sid. 5,) tian, söker i sin vanmakt hämnd z t:: z ~ ~ d ~ d ~: tai svika.
Där du anträder din sista resa, stolt och sorgsen, ropar jag: hell dig, jag, arvtagerskan til den mark du vun- D e Y i n e 2. nit.
Jordfrågan har under de sena- ste åren teoretiskt sett varit a), tuell.
Den har varit föremål for diverse utredningar, lagförslag och riksdagsbeslut, dock utan vi- dare inverkan.
Äntligen synes den bli aktuell även i prak- tiskt avseende.
Begynnelsen blev den, som det föreföll, lokalt be- gränsade lantarbetarkonflikten i Södra Möre rörande kollektivav- talen, arbetsgivarna säga sig er- kanna arbetstagarnas förenings- rätt, men vilja ej godta kollektiv- avtalet som form för uppgörel- se.
Konflikten har ej kunnat bi- läggas, den rör en principfråga i förhållandet mellan arbetsgiva- re och arbetstagare, vars lösning en ny tid fordrar av den gam- la.
Men striden har ej utbrett sig i nämnvärd grad, det ä r icke här jordfrågans största och egentliga svårighet ligger, fast det är lant- arbetarefrågan, som bör leda oss på spåren fram till jordfrågans brännpunkt.
Så har också skett.
Och från den lokala Mörekon- flikten har intresset förts över till jordbrukets nödläge.
Är jordbru- ket verkligen i nödläge?
Obe- tingat - ~ - ja!
Men v a r f ö r, där- om kunna meningarna vara de- lade.
Jordbrukare äro kända för att klaga, men de äro också ett tå- ligt släkte.
Det ligger kanske i yrkets natur båda delarna, bero.
endet av väder och vind ger ing- en annan utväg än klagan och tålamod.
Två synnerligen dåliga år ha nu ytterligare tryckt jordbrukar- nas förut tryckta ställning.
När innevarande års ljusare skördeut- sikter genom rådande låga pri- ser inte såg ut att kunna ge,?
gon ersättning för föregående års förluster, gav tålamodet vika för klagan.
Sveriges jordbrukare ha samlat sig p$ skilda platser i landet till möten och diskussio- ner, och där har även fattats re- solutioner, som avgivits till rege- ringen eller konungen, allt hero- ende på skaIan av stämningen.
Det är uppenbart a t t oron är stark och allmän.
Hur mena jordbrukarna att statsmakterna ska kunna avhjäl- pa deras trångmål?
Det skall er- kännas att jordbrukarna lärt un- der de senaste årens politiska strider, åtminstone i klokhet.
Man talar inte längre om lantarbetar- nas i och för sig höga löner, endast om svårigheten att betala dem.
Man förstår, att lantarbe- tarna äro en grupp att räkna Klokarebolagets - Etabl.
1818) LIKKITFABRIK OCH (F. d.
J. F. Wissnells BEGRAVNINGSBYRÅ Skepparegatan 39, Stockholm Tel. 734 36, N.
60 89 Filialer: S:t Paulsgatan 15.
Tele- fon S ö 3087.
Olof Lindberg V e r k s t.
dir. J.
Föreståndaren: Tel. Ö.
65 98.
Jämför våra varor och priser med andras inom branschen!
med, att det är de, som komma framlagt sitt avrustningsförslag.
att avgöra inte bara jordbrukets Man känner i allt väsentligt igen ställning utan också till sist ska det från förra gången den social- demokratiska regeringen framla- ge den politiska utslagsrösten.
de det.
Grundprinciperna äro de- Därför klagar man nu på det samma.
Militärväsendet skall ut- dåliga prisläget för alla jordbru- bytas mot vaktkårer, avsedda för kets produkter.
Röster ha höjts bevakning, icke för strid.
Värn- för lantbrukarnas sammanslut- plikten slopas.
Av generalstaben ning efter danskt mönster.
De en centralstyrelse.
Rekryte- ringen blir frivillig utbildningen mötas av svaret, att klimat och endast några månader.
Vaktvär- avstånd ge andra betingelser än net kommer att kosta 18 milliner i Danmark, dock utan förklaring kronor allt som allt.
Med sitt vaktvärn skulle Dan- hur klimatet kan förvandla våra sammanslutningar från andelsför- mark vara i stånd att uppfylla förpliktelser som åligga det eningar till truster och utan på- de såsom medlem av Nationernas pekande av den folkuppfostran till förbund.
Det skulle kunna mar- samarbete, som är nödvändig för kera sin neutralitet, men avstår att så inte ska ske, något som från att söka försvara den.
Förra gången förslaget framla- Danmark äger genom sin tidiga folkhögskolerörelse och därpå föl- des antogs de ' i Folketinget men föll i Landstinget.
Tecken tyda jande husmansrörelse.
Men vad på att man i år kommer att gå jordbrukarnas vädjan mynnar ut fram på ett annat sätt.
Försvars- i, det är en samfälld begäran om ministern antydde när han fram- hjälp från regering och riksdag.
lade detta förslag att. % prutmån Vilken hjälp?
Hjälp till högre pri- kan tänkas.
blir förslagets öde.
Det enastående ser.
Snar hjälp.
Skydd genom tul- lar eller utförselpremier.
Tillfreds- ställande av jordbrukets kreditbe- hov, ännu mera kredit.
Det ä r detta Sveriges jordbrukare sätta sitt Det hopp är till.
beklämmande!
vi företaget att frivilligt avrusta väc- ker upp våldsamt motstånd inte bara i Danmark utan överallt runt om i världen.
Då hetsig- heten icke gärna kan bottna i någon känsla av värnlöshet och otrygghet inför tanken på att Dan- marks krigsmakt försvinner, så torde det vara den moraliska ver- kan av en sådan frivillig handling man fruktar.
Samtidigt som man icke skulle som helst moralisk betydelse.
Varför väntar icke Danmark på oss!
fråga röster i det övriga Skandinavien.
Skynda på, kan att v i möjligt nå framtidsmålet ett enat, avru- stat Norden.
Skall statsmakterna kunna hjälpa jord- bruket på fötter?
Har jorden, som skall ge folket bröd, ing- en egen bärkraft?
Jorden har bärkraft!
Men jordbrukarna ha rätt, att den hjälp, jordbruket nu behöver, måste komma genom statsmakternas ingripande.
Det ä r endast felaktigt att se hjälpen i tullar och kreditgivning.
Jordbru- karna ha skuldsatt jorden sam- tidigt, som de slagit vakt om den heliga äganderätten till jorden.
Denna motsägelse går inte läng- re, den måste upplösas.
Jorden bär skördar, om den brukas av dem, som ha förutsättning att kun- na bruka den.
Jorden skuddar av sig sakta men säkert dem, som skuldsatta den.
Det ä r vad som nu begynner i almän utsträck- ning.
Jordägarna ha inte förstått, inte velat frivilligt lämna sin för- månsrätt till jorden och ge rum för en nyare tids ändamålsenli- gare former.
Så blir det då stats- makternas sak att leda utvecklin- avrustning så ha någon så snart som " % är det märkliga tidens tec- en konservativ regering lans ytterligare skiljande kan och prästerskapet, medan Sve- riges biskopar motionera vid det urtima kyrkomötet om lättnader för dem som önska utträda ur ken när från kyr- sens chef protesterar mot att den sekulariseringsprocess fortgår som skapat skolöverstyrelsen och hans egen befattning, kan ju anmär- kas såsom ett tecken till att ing- en människa undgår inkonsekven- ser i sitt tänkande och sin livs- gen in på sundare banor.
Än syn.
vore kanske en lugn avveckling Biskoparnas förslag ansluter sig möjlig.
Det ligger i socialdemo- närmast till religionsfrihetssakkun- kraternas händer.
Deras partichef nigas förslag av 1927 för vilket har uttalat partiets intresse för vi då över redogjorde.
Förslaget fick ligga förra riksdagen, och frågan.
Måtte de också äga den d e t ä r nästan som om de ville förståelse för ögonblickets krav, påskynda framläggandet.
som fordras.
när det gäller hand- Lättnaden skulle bestå i att en ling.
Men kanske får jordbruks- person¨ kan efter dubbel anmälan frågan av idag inte lösas genom utträda ur statskyrkan utan att jordens frigörelse på naturlig väg.
tillkännage sin avsikt att inträda i något annat samfund.
Men var- Kanske blir det istället genom en för önskar man nu få denna möj- krasch, den krasch.
jordbrukarna lighet att kunna öppna dörren och ana och omedvetet påskynda ge- säga:)) var så god, du likgiltige nom att begära konstlat skydd eller fientlige kyrkomedlem, träd behöver icke att fundera och hjälp att låna, hjälp till än- ut!
något Du annat samfund träda ut in nu större skulder och ännu hög- i ».
Jo, därför att det med den re räntor, som de ännu mindre fortgående avkristningen börjar kunna betala.
Kanske f å de den bli mer och mer onaturligt att hjälp d e begära, och när de Iöpt en hedning promt måste tillhö- linan ut, kommer den skonings- t i s k t har detta den lösa, obevekliga kraschen.
Södra att rent fientliga församlingsmed- Mörekonflikten blir måhända jord- lemmar kunna driva politik inom frågans Sarajevo.
kyrkan, när det gäller viktiga för- -- samlingsangelägenheter såsom t.
-- ex. val och kyrkobygge.
Är det månne för att hindra dem som utträtt ur kyrkan att a v politi- ska, taktiska skal gå in igen, som, olägenheten,
Spans k t M å l e r i III.
G O Y A Francisco Goya ä r Spaniens si- sta stora målare.
Med Velazquez hade det spanska barockmåleriet nått sin höjdpunkt, därpå följer avmattningen.
Den politiska och ekonomiska nedgången gör sig slutligt kännbar som en nedgång även på det andliga livets om.
råde.
Den katolska reaktionen läg- ger sin förlamande tyngd på det fria skapandet, med utslocknandet av den spanska grenen av huset Habsburg brytas de starka konst- traditionerna från Velazquez tid med konungen som storslagen be- skyddare av spansk konst.
Med det nya hovet av den franska släkten Bourbon följer den fran- ska kulturen.
Under senare de.
len av 1600-talet och största de.
len av 1700-talet skapas ej läng- re någon betydande konst.
Goya är den stora förnyaren.
Han ska.
par en luftig och graciös roko- kokonst, som har en speciell charm, beroende på att den me.
ra ä n något annat lands har un- dandragit sig det franska infly- tandet och har en stark natio nell egenart.
Men Goya har gjort mer än detta; rokokon avlöses hos honom av en ny konst, helt präg- lad av hans egen starkt person- liga syn, av en fantasi, vars käl- la aldrig tucks ha sinat.
Han hör de stora förromantikerna!
: eller tvärtom.
Det ä r rokoko med hållande den lilla minsta infanten med hans vackra, rena barnan- sikte vid handen är full av yttre och inre motsatser.
Överhuvud ta- get äro Goyas porträtt intressan- ta.
Det ä r unga damer med stram, stolt hållning och vita slutna an- sikten, där de svarta ögonen tala om en inre explosiv kraft, por- trätt av framstående män, vän- dras; hans ungdomstid da härva av slagsmål, en- kstyng, sa kartonger gjorde Goya på en ner och kamrater samt självpor- brådstörtad flykt och dueller; han gång till en berömd målare och trätt, där spänningen mellan Ii- är en utomordentlig fäktare - förskaffade honom nya beställ.
delse och behärskning ofta är en tid drar han omkring med ett ningar.
I slottet Alameda skapa- märkbar.
som en och en Don Juan, vars de han en serie dekorationer i Napoleonstiden blev för Spanien stil med kartongerna.
Likartade full av olyckor.
Karl IV:s despo- hjärna ständigt kokar a " uppfin- motiv som i dessa möta men tism blev till sist outhärdlig, ko- ningsrika planer att enlevera de dessutom nya.
Man undrar, om nungen tvingades att abdikera för sköna, Så små och som aldrig tar reson.
det är minnen ur hans egen ung- kronprins Ferdinan, av vilken å åningom lugnar han sig domstid, som dyka upp i dessa man väntade reformer.
Då in- emellertid, blir välbeställd hovmå- scener med rövaröverfall och vil- grep Napoleon.
I Bayonne dit Iare och får slutligen genomleva d a slagsmål.
Redan i dessa bil- de båda kallats, fängslades ' de, en tid, så full av olyckor för hans der skymtar något av det egen.
och kejsarens bror Josef insattes eget land, att detta väl i före- domligt mångtydiga hos Goya, nå- som konung i Spanien.
Detta ning med hans egen sinnesart bi- got på en gång skrämmande och blev signalen till en allmän spansk drager till att nedbryta honom.
tjusande, en fin ironi, en lidelse, resning, underblåst av kyrkan, och Av den forna galenpannan blir en som hos åskådaren kan suggere- så vidtog ett guerillakrig, som för- ra fram en sensation av blod des med förfärande grymhet å olycklig, grubblande misantrop.
Goya fick sin första utbildning och fasa i ett till synes helt oskyl- ömse håll, och som slutade med i Zaragoza.
1775 överflyttade han digt motiv.
Han når denna ver- fransmännens seger.
I ett par dukar har Goya skil- till Madrid, där han var verk.
kan med små yttre medel, mest sam större delen av sitt liv.
Hans med tillhjälp av Ijus och skugga, drat dessa tilldragelser 1808, sed.
första stora beställning var teck- det är konstnärens inre koncep- da med spanjorens ögon.
på ningar till gobeliner för det kung.
tion.
som är det avgörande.
» Re- den ena ger han den förfärande liga jaktslottet El Pardo.
Dessa sandet av majstången » höjer sig striden på Puerta del sol i Mad- fyrtiofem kartonger, i vilka han i bakgrunden ett gräddvitt berg rid på den andra arkebusering.
för första gången utvecklar hela liksom skuret med kniv mot en en ' av de deltagande madridborna sin egenart, hänga nu i Goya- ovädershimmel, och mot detta av- följande natt.
Scenen ä r förlagd salarna i Prado De av franc- tecknar sig den höga sviktande till utkanten av staden.
Mot den männen älskade lätta mytologiska majstången, som skall resas.
Ett svarta natthimlen avteckna sig sta.
motiven med Olympens glada gu- myller av människor fyller for- dens hus alldeles plana, liksom davärld ute på kärleksäventyr grunden, små figurer, som smälta livlösa.
Uppför en trappa kom- samt herdemotiven förekomma ej.
samman och försvinna i dunklet mer en kompakt massa av döds.
Det är det spanska pittoreska folk- a v mustiga, röda, bruna och svar- dömda.
De förut uppförda stå livet, som tjusat honom, och som ta toner med ett blixtlikt blänk uppställda mot en bergvägg och skildras i alla möjliga varianter.
av blitt och gult har och där.
belysas av en stor lyktas flackan- Unga spanska kavaljerer och da- Den syn.
som frammanas hos de sken.
De redan skjutna Iig- mer vandra par om par, kaval- åskadaren, är Golgata och kors ga i livlösa, mörka högar, blodet jererna med knäbyxor.
breda fästelsen och ej en glad folkfest.
har samlat sig i en bred, ångan- platta hattar eller egendomliga.
Men också direkt hemska scener, de röd pöl.
Snett emot stå de höga svarta kaskar, som kasta en förebådande en senare tid i franska soldaterna uppställda, djup skugga över ansiktet, håret Goyas produktion, förekomma här uppskisserade i breda plan utan häxsabbater, inkvisitionsscener, detaljer, alla i samma ställning samlat i en stor hårpung i nac- ken och den vida mantelns ena dystra religiösa processioner.
med gevär färdiga att skjutas av.
flik kastad över axeln, så att den Under tiden stiger Goya i gra- De ha ej någon mänsklig indivi- faller i djupa, måleriska veck; da- derna, blir direktör for Madrid- dualitet, de äro maskiner meka.
merna i tätt åtsittande liv och akademien.
är sedan 1786 i ko.
niska och okänsliga s o m en na- vida kjolar i klara, blomlika fär- nungens tjänst och från 1799 for- turkraft.
Den dödsdömde mitt- ger.
Väldiga lummiga träd.
brett sta hovmålare med stor årlig lön.
emot fångar allt ljuset, som faller och summariskt behandlade och Goya blir som Velazquez kunga- bländande på hans vita skjorta, samtidigt målade med en oänd- familjens porträttör.
Av den obe-.
ligt lätt pensel, stå mörka mot gåvade och ytterligt reaktionäre den ljusa, liksom ångande luften.
Karl Ii ' och drottningen.
Marie Det är något av samma dröm- Louise av Parma, har han målat lika syn som Watteau har, men porträtt, där modellernas alla sva- Tidskrift för soci k kultur.
till denna rokokons luftiga charm ga och dåliga sidor belysas med kommer en nästan heroisk stäm- en skrämmande psykologisk skär- R e d a t i o n: förf.
Bertil Almqvist, fil.
kand ning, något visst gravitetiskt och pa, och där den fräna realismen Leif Björk fil.
stud uritz Konow, Karin Boye, amanuens Alf Jo- pompöst delvis beroende på väx- p i det egendomligaste kontraste- hansson.
lingen av ljusa och mörka fär- rar mot den ljusa, skimrande färg- ger de sammetsdjupa skuggorna, skalan och den luftiga, fjärilslätta förf.
Karin Utkommer med 12 nummer per år.
rokokon i allmänhet allde- penselföringen.
Den stora parad-.
.
Prenumerationsavg.
för helt år kr.
les saknar, figurerna, som verka bilden a v den samlade kungafa- 3. för halvår i 50.
Lösnummer 25 öre.
Adr: Clarté Box 443.
Stockholm.
med silhuettens egendomliga för- miljen med drottningen som en Postgirokonto 2873. storing, mörka mot Ijus bakgrund ond, häxartad megära i mitten, 1700-talets slut.
Liksom Velazquez och liriillo var även Goya från Sydspanien Han föddes nära Zaragoza 1746 som son till fattiga bönder.
Sö- derns heta blod tycks ha runnit snabbare i hans å klror än i an- är dol en sällskap dem- tjurfäktare av - C L A R T É ger, som gula byxor ovanför den röda blod- pölen, förtvivlade mörka ansikte och utslagna händer.
I nästa se- kund har salvan brakat av och också han kommer att ligga som en livlös massa.
Hela krigets skräck och fasa och de beseg- rades förfärliga öde äro samlade i denna bild.
Kriget blev ödesdi- gert för Goya själv.
Redan ti- digt spåras ett egendomligt mörkt drag i hans konst, som har sin rot i hans innersta själsliv.
Detta ökas med åren genom hans per- sonliga olyckor.
Hustrun dör, so- nen gifter sig, och han står då alldeles ensam i världen.
Han blir stendöv, blir alltmer grubb- lande och börjar lida av förföl- jelsemani.
Fosterlandets olyckor blir den sista droppen i hans Ii- dandes bägare, tidvis är han tyd- ligen fullt sinnessjuk.
U r denna sinnesstämning växer en ny konst fram, född ur tungsint grubbel och skräck.
Vill man söka s k a pa sig en bild av Goya från den- na tid, hör man se titelbladet till hans raderingar » Caprichos ».
Där sitter en man i det senare 1700- talets vackra dräkt i en elegant ställning med huvudet stött i hän- derna mot ett hord.
Ugglor, lä- derlappar och andra fantastiska mörka nattdjur svärma .om hans huvud - han är försänkt i dröm.
en svårmodig dröm om onda de- moner, som plåga människan.
I denna nya konst talar misan- tropen, som gisslar människans alla dårskaper och laster och ser världen som ond och sjuk.
I sitt eget hus har han på väggarna målat dessa skräcksyner, som än- nu äga förmågan att isa åskå- daren in i märgen - häxor, de- moner, förbrytare och andligt un.
dermåiiga.
Som 1700-taismänni- ska har Goya alltid varit skeptisk och kritisk, en fiende till vidske- pelse och förtryck.
Hans bilder av religiösa processioner och fes- ter ha alltid något skrämmande över sig, även då man ej kan spåra någon direkt kritik.
Men den bild av » Pilgrimståget till den undergörande källan San Isido- ro », som hängt i hans hem, är som ett vinande gissel.
Figurer- na i tågets början ha pressats samman till en enda klump, där ansikte tryckts mot ansikte.
Allt vad som finns av enfald, okun- nighet och vidskepelse har häm- tats upp ur denna bottensats av mänskligt avfall, det är de fy- siskt och psykiskt defekta, de im- becila, som han utvalt som re- presentanter för tron på mirakel.
Man får gå till Daumier för att finna en motsvarighet till detta frätande hån.
samma motiv va- rieras i vissa av hans samlingar raderingar, såsom » Caprichos » och » Proverbos ».
I » Desastros de la guerra » skildrar han krigets fa- sor och outhärdliga lidanden, som göra människan till det grymma- ste av alla djur, och i » Tauro- machia » h a r han givit bilder från tjurfäktingarna, präglade av fin, elegant teckning och en oerhört snabb uppfattning av rörelsen.
För att söka lindring för sin gikt beslöt Goya att besöka ett franskt bad.
1824 anträdde han sin resa.
I Bordeaux sammanträf- fade han med spanjorer, bland vilka han trivdes så bra, att han bosatte sig i staden.
Han levde upp bland dessa sina nya vänner, bland vilka det förunnades ho- nom ett Par ar av relativ sinnes- frid och lycka.
Här dog han 1828.
Goyas utveckling går över ut- sökt, graciös rokoko med ljusa färger, som läggas på i allt bre- dare plan med alltmer utpräglat dekorativ hållning, till en lidelse- fullt upprörd, våldsam och per- sonlig romantik.
I sin förkärlek för hemska och bloddrypande mo till, förenad med färgens skön- het och raffinemang, är han er föregångare till 1800-talsromanti- ken; hans konst äger samma de moniska tjuskraft som Delacroix ’ H ans förmåga att fånga den snab ba rörelsen och ljuset förebådar den franska impressionismen hans spanska dansös Tirana äger sin de Valencia, motsvarighet hans i Manets arkebusering Lola 1808 i Manets arkebusering av kejsar Maximilian 1867.
Goya är Spaniens sista stora målare av eu- ropeisk betydelse.
Gina Leffler.
T I D E V A R V E T 4 Indialand » Jag ville jag vore i Indialand, och Indien vore sig själv. » Indi- en har upptäckt att det icke är sig själv och det kämpar för att bli det.
Är det månne denna dess kamp och sättet varpå den föres som drivit upp intresset för In- dien i vårt avlägsna land s % pass att det nu kan komma ut på en gång tre verk om Indien och in- diskt liv?
Det är i alla händel- ser märkvärdigt.
Om två av dessa böcker har Tidevarvet redan talat utförligt.
Den ena är K a t h e r i n e M a y o s världsbe- ryktade bok Moder Indien, den andra är G a n d h i s självbio- grafi: M i n a e x p e r i m e n t m e d Då den förra bo- sanningen.
ken recenserades, visste vi ännu icke hur våldsam protesten emot den skulle bli.
Vi yttrade då att boken föll på sin egen orimlig- het, på sina egna överdrifter.
Det har den inte gjort, kanske, men dess anklagelser mot indiskt liv för sexuellt vanvett, vidskepelse, snusk, sjukdom och kvinnoför- tryck ha punkt för punkt bemötts av indiska socialreformatorer, av engelska och amerikanska missio- närer och läkare och andra kän- nare av indiskt liv.
di^^^^ neka ej till att indiskt liv h a många fläckar men de finna att modern Indiens sorger och sår blivit hjärt- löst och oförstående exponerade och oförtjänt framhävda i jäm- förelse med det vackra rena och fram- livsdugliga hos henne.
hålla att i Indien pågår en re- ningsprocess, en kamp, inte ba- ra för yttre frigörelse utan också för en inre frigörelse ur fördomar och laster.
Och de be att få käm- pa sin kamp utan hycklat välvil- liga råd, som i sig dölja den djupaste förolämpning.
.
Vi kunna icke här gå in på hela den historia som vävt sig omkring den amenkanska kvinn- liga journalistens bok eller den litteratur som vuxit upp omkring den.
Hade det inte varit Iämp- ligt att översättarna givit en så- dan resumé?
Först om man kän- ner den bokens historia, först om man vet varför den kom till just kort före England och Indien må- ste ena sig om en revision av konstitutionen av 1919, kan man förstå den.
Först då förstår man varför dess tes: » Indien kan i c k e b ä r a d e t mått a v fri- h e t d e t har, » kommit till och väckt ett sådant stormande bifall och rasen.
Ser man den icke som ett led i kejsardömet Indiens politiska historia av i dag, för- står man den överhuvud icke alls.
Men alla de som följa med den- n a historia, kunna knappast und- gå att läsa en bok som spelat en sådan roll som Katherine Mayos.
Det är ingen vacker roll, men boken är belysande för för- De hållandet mellan raserna, d ä r det är som sämst.
Gandhis självbiografi är ic- ke på samma sätt dagsaktu- ell.
Ilen har ännu icke hun- nit till hans stora gärning som ledare av Indiens frihetsrörelse under åren strax efter kriget.
Men den har en evig aktualitet.
Skil- dringen av hur Gandhis vapen- lösa frihetskamp utformar sig själv under hårda strider för in- diernas medborgerliga frihet i Sydafrika måste bli ett av världs- litteraturens stora dokument.
För övrigt väntar man att Gandhi snart åter kommer att träda fram i dagspolitiken, som han under några år lämnat.
Indiens och Eng- lands inbördes förhållande närmar sig en kris, i samband med för- fattningsrevisionen.
Gandhi kan icke stå bredvid då, han måste fram.
Kanske får han leva för att Se framgång för sin strävan för ett fritt Indien.
Men löser sig icke krisen i godo, d å väntar man att Gandhi skall ta vid sin politiska aktion, där han bröt av den 1922, d å han fängslades och förklara den vapenlösa kampen i dess yt- tersta fas: skattevägran och upp- sägande av tro och lydnad.
Den tredje bok vi talade om heter Bengalenskvinnor av en skotsk kvinnlig missionär: Margaret Urquhart.
Benga- len landet kring Ganges delta beikrives av miss Mayo såsom tillhörande de mest sexuellt över- hettade områdena i Indien.
Hon anser att ingenstans äro kvinnor- na så strängt hållna i avskild- het.
Den politiska oron i Benga- len de politiska brotten och at- tentaten ställer hon i förbindelse med det faktum att när männen uttömt alla möjligheter till nor- malt tillfredsställande av sina upp- jagade drifter, när kvinnoavdel- ningen i hemmen inte erbjuder någon sensation mer för dem, d å söka de utlopp för sina passioner i politiska brott.
Frihetsrörelsen i Bengalen som visserligen icke alltid går i Gandhis anda utan mera använder de västerländska evolutionsmetoderna, skulle allt- så vara ett slags sexuell perversi- tet.
Kanske är det denna ankla- gelse som drivit en kvinna som känner bengaliskt hemliv att skri- va denna bok.
Man återfinner här ofra samma förhållanden som de miss Mayo talar om men sedda i ett annat ljus, beskrivna med en annan insikt, av en ömmare och mera förstående vän.
Det är sant att kvinnorna hållas i okunnig- het och avskiljdhet, att sexuall- vet ä r centrum i deras liv och " de läras undergivenhet och lyd- nad för sin man och familjens äldste.
Det är sant att denna kvin- nornas efterblivenhet blir en död vikt som hämnar sig på hela fol- ket, det är också sant att kvin- nans liv ofta är ett grymt lidan- de.
Men motvikten till detta: char- men och värdigheten hos de ben- galiska kvinnorna, den fasta or- ganisationen av deras familjeliv, fromheten, vördnaden för föräld- de den nämner ett ord om, får man i kvinnliga missionärens bok.
TRYGGHET F0LKET SAMARBETE Brand- olycka- falls- Garanti- Bil-försäkring — — — — — Kooperationens Försäk- rings-Anstalter Kungsgatan 5 Stockholm - — tågar före varje jordens genera- varje generation, utan att ana vil- ka de äro, stenar eller korsfäs- ter, bränner eller skjuter.
Medan Liebknecht och Rosa Luxemburgs liv och tragiska slut åtminstone i någon mån äro kän- da i Sverige, äro Eisner och Landauer så gott som, okända.
Man vet, att de tillsammans med diktaren Ernst Toller voro med vid utropandet av den bayerska rådsrepubliken 1918, men detta är vanligen allt.
Om Landauer före- ligger det visserligen på svenska en biografi (Augustin Souchy: Gustav Landauer.
Revolutionens filosof.
Holmströms förlag, Sthlm.)
Utanför de rent syndikalistiska arbetarkretsarna torde denna emellertid vara ganska obekant.
Och dock gömmer sig bakom Gus- tav Landauers namn den allra ri- kaste, noblaste och ädlaste män- niskotyp.
Han var i sanning en fattas förlorar mannen sin vita.
litet och blir mekanisk i sina va- nor.
Han kan behålla många pas- siva dygder, men all energi och aktivitet lämnar honom.
Förhål- landena mellan könen ha i vårt land ordnats så att ingen plats givits för shakti att verka.
Vi ha sett hur vårt samfund med orör- lig stabilitet såsom sitt högsta go- da, endast odlar de passiva dyg- derna, alltid skrämt för individens Initiativ.
När nu vårt land vak- nat upp för inflytande utifrån, fin- ner det sig oförmöget att motstå främmande intrång.
Det har till och med förlorat förmågan att in- se, att dess svaghet kommer från dess eget sociala system och icke beror på yttre förhållanden. » Märkliga ord.
Här höra vi en av Österlandets stora andar söka orsaken till dess slaveri i det sla- veri som det självt påtvingat si- na kvinnor.
Är det sant, då har rubbningen av den naturliga jam- vikten mellan man och kvinna fruktansvärt hämnat sig.
E l i n Wägner.
- _ delheim.
På gården där störtade en officer friherre von Gagern, på honom och slog honom i hu- vudet med skaftet av sin ridpiska.
Den vilda soldatesken följde ef- ter.
Landauer sköts genom ryg- Då han likväl ännu ross- en gång uppnått 50 år.
Tidigt lade, gen.
trampades h a n till döds.
Li- der.
ket kastades i en massgrav.
Landauers brev äro samlade och i berlintidningen Der Zocia- ' och 1893 är han redan för- utgivna av hans vän, skriftställa- gången i fängelse, anklagad ren Martin Buber.
De äro hu- att ha uppmanat till ohörsamm- vudsakligen riktade ri ' ' hans hu- et mot staten.
Han var född av stru, diktarinnan Hedvig Lach- rika föräldrar, aktningsvärda bor- man, till hans barn, till den nära gare som aldrig kunde förstå, att vännen kritikern Fritz Mauthner, deras son blivit anarkist.
När han till Martin Buber själv och till icke kunde tvingas till examens- några andra av Landauers litterä- läsning, drogo föräldrarna sitt un- ra och politiska vänner.
Bland derstöd in, och Gustav Landauer dessa befinna sig även svenskar.
måste själv tjäna sitt uppehälle.
Vi finna brev till Ernst Norlind Det började för honom en tid av och Poul Bjerre.
I de långa umbäranden, fattigdom och svält.
breven, ibland långa som små bro- Men han ' fortsatte med tid- schyrer, avhandlas inte bara poli- ningen, höll föredrag, gav ut böc- tik och socialism.
Shakespeare, Goethe, Tolstoy och Wilde dis- ker o. s. v. Den väg till mänsklighetens be- kuteras.
De yttersta frågorna Om frielse Landauer pekade på var livet dryftas.
Landauer var i rak den anarkistiska, den antistatsli- motsats till sin samtid en utom- ga.
Han var icke marxist.
ordentlig brevskrivare.
Hans brev äro djupa, intressanta, alltid tan- Marxismen betydde för honom själlöshet och förbening.
Den tys- keväckande ' Breven till Hedvig ka grupp som samlades kring ho- Lachman och dottern Gudula ha nom stod Romain Rolland nära.
en bedårande innerlighet och Den var anarkistisk i sin poli- skönhet.
Att läsa dessa brev är inte ba- tik och filosofi.
Själv kallar sig Landauer anarkisocialist.
- Socia- ra att träda i beröring med en lismen var för honom icke en- sällsynt själfull och intensiv man- bart en förändring av de ekono- niska, med en ande som aldrig miska förhållandena.
Socialismen dagtingade med sin övertygelse.
betydde för honom ingenting min- Det är också att ånyo genomleva dre ä n ett nytt liv.
Den var vårt krigsårens kval och hemskhet samhälls och känslolivs fyllande och den tyska revolutionens för- med nytt innehåll, nya ideal, ny lopp och misslyckande.
- » Sie anda.
När efter kriget den tyska sind fast alle ungefallen, die Dich- revolutionen bröt ut, stod Gustav ter und Denker, » skriver Landau- Landauer sörjande över, att män.
er den 4 nov.
1914 och pekade niskorna voro så litet förbered- på Richard Dehmel, som frivil- da, när stunden kom.
» En revo- ligt gått i kriget och diktade hat- lution kan lyckas », säger han, » en- sånger mot » fienderna ».
Gustav dast när den har bestämda mål, Landauer avföll aldrig.
Han som offentligt och i organiserade drogs aldrig med i det patrio- grupper blivit avhandlade och för- tiska vågsvallet.
Han stod dar beredda)).
Han hade förutsett han stått: med den i n t e r n a t i o- kriget.
Redan 1911 hade han för- n e l l a mänsklighetens väl för si- s &amp; sammankalla arbetarna till na ögon.
» Jag är tysk, men jag en » Allgemeiner Arbeitertag in har ett mänsklighetssamvete », sä- Deutschland)).
Det var hans me- ger han på ett ställe.
ning, att alla arbetare utan hän- Den som i världskrigets blo- syn till partistridigheter skulle råd- diga år var begåvad med ett så- slå Om medel till krigets förhin- dant samvete för den var det drande.
Han ville uppfordra dem farligt att leva.
Och så föll ock- till att förbereda generalstrejken.
så Gustav Landauer som martyr.
Men mötet strandade på social- Man kan på honom tillämpa demokraternas motstånd.
social- ett av hans hustrus, Hedvig Lach- demokraterna ville icke vara med man vackraste ord: » Jag prövade om det » anarkistiska generalvan- inte, ' jag hade intet val.
Utan att vettet ».
akta på törnen och faror, villig Då kriget bröt ut, blev det slut att bära ett strängt öde, sökte j a g med Landauers propaganda för ingen annan lycka eller annat mål socialism och antimilitarism.
Han på jorden, ä n att jaga efter min avskars från all politisk verksam- djupaste förebild)).
het.
Visserligen levde han fri, men Ellen Michelsen.
under uppsikt.
- Ju längre kri- get dröjde, ju klarare blev det Gustav Landauer.
Sein Le- honom, att det skulle få revolu- bensgang in Briefen, I — II Rütten tionen till följd.
Han fördjupade &amp; Loening.
Frankfurt A.
M.
1929. sig under krigsåren i studiet av den franska revolutionen och för- beredde sig till vad som kom- ma skulle.
av dem, som mänskligheten så trängande behöver.
Liksom Eisner, Liebknecht och Rosa Luxemburg var Gustav Lan- dauer jude.
Han var född 1870 och hade vid sin död 1919 alltså icke Tjuguårig är han medarbe- list, sta för — — — — — KALASIRIS Gustav Landauer till München grossessgördel patenterad i al- la kulturstater, en i hygieniskt avseende oöver- träffad maggör- del.
Största resul- tat vid försänk.
ning av under- livsorgan, b r å k vandrande njure o. magsänkning.
Arbetas helt utan gummi, sit- ter därför orubbligt fast, och ger god hållning och stöd.
Rekom- menderas av de främsta Iäkarauk- toriteter.
Prospekt och upplysningar och ställde sig till sin vän Kurt Eisners förfogande.
Eisner hade den 7 november 1918 valts till ministerpresident i den nya bayer- ska rådsrepubliken.
Från denna tid till den 7 april 1919, då mak- ten för ett par korta veckor över- gick i kommunisternas händer, var Landauer undervisningsmi- nister.
Redan i februari 1919 kort efter mordet på Liebknecht och Rosa Luxemburg, föll också Eisner.
Makten svängde några dagar fram och tillbaka.
Den 7 april togs den av kommunister- na som utropade den andra råds- republiken.
Även den blev av kort varaktighet.
Vitgardisterna (Nos- kesoldaterna) inringade München och slog ned de röda trupperna.
Landauer, trots det att han un- der den andra republiken icke in- nehaft någon ledande ställning Man får ett intryck av att man skulle kunna möta kvinnotyper dem man skulle kän- na igen från gamla testamentet och man nästan svindlar, när man tänker på att dessa kvin- nor om en eller annan generation i stället för i zenanan skola be- finna sig i nutiden, med dess brusande liv omkring sig.
T y en revolution a r i gång i Indien som rör också kvinnorna.
Ju läng.
re en revolution uppskjutits ju våldsammare s k e r den, och ' ju mer lidande förorsakar den.
In- diens kvinnor komma att gå ur ett lidandes stadium in i ett annat, till dess äntligen jämvikt uppnåtts.
Till slut skulle vi här vilja citera några ord av Tagore där han berör kvinnans ställning i Indien- i samband med barnäktenskapet.
2:dra maj r e d a n falla som » I vårt språk kalla vi, kvinnans makt Över mannen shakti, » säger Birger Jarlsgat.
108 Tel. 804 71 han.
» Om den skapande proces- STOCKHOLM, transporterade honom från Mün- sen i samhället tvinar, om shakti chen till ett fängelse i staden Ha- i Bengalen Livförsäkring G u s t a v Landauers brev Det ä r ett egendomligt faktum, och man kan grubbla över dess orsak, att i den tyska revolutio- nen hösten 1918 -- våren 1919 icke en enda av de gamla härskarna föllo offer för folkets vrede, in- gen av militarismens och krigets främsta tillskyndare omkom i den brand, de själva anstiftat.
Luden- dorff, Kaisern, kronprinsen leva alltjämt.
- Medan reovolutionens människor, de som ville mördades.
skapa en ny och bättre värld, Rosa Luxemburg, Liebknecht, Kurt Eisner, Gustav Landauer föl- Här lo alla Som martyrer.
skall icke utredas vem av dessa fyra som betydde den för socia- lismen största förlusten.
De voro oersättliga alla.
heliga De tillhöra alla den lilla utvalda skara; som.
Kalasiris — den rar om Rosa Luxemburgs.
Man,
Resandes D e n lilla smilandstösen i f ö r r a numret av Tidevarvet, som knappt varit utanför bygränsen och kom till Stockholm och blev alldeles vimmelkantig, är ingalunda e n s a m i sitt slag.
Till huvudstaden går en ständig och bred s t r ö m av arbetssökan- de ungdom f r å n hela landet.
D ä r h e m m a ha d e det kanske svårt på e t t eller a n n a t satt.
Så bli de förespeg- lade a v a n d r a eller inbilla sig själva, a t t i d e stora städerna, d a r skär m a n guld I led taljknivar, d a r a r det latt a t t få a r - bete, det a r de stora möjligheternas land.
Många ha varken slakt eller a n d r a f ö r s ä n k n i n g a r i staden, intet h a r d e ord- nat f o r sig i f ö r v ä g ingen h a r d e som kommer och möter dem.
S i g e d e sig i v ä g p i vinst och förlust med några slantar i börsen, som d e t a n k e r reda sig på, tills d e f å arbete, vilket d e som sagt t r o r ligger inom n a r a räckhåll.
N a r de så kommer fram till Stockholm.
t a ' e in på f ö r s t a basta hotell, o m d e inte rent a v r i k a u t för bondfångare eller » fina » h e r r a r si g o t t som genast, vilket inte heller ä r ovanligt.
Hotellet kanske ä r både dyrt och dåligt och det dröjer inte många d a g a r förrän d e r a s börs ä r tom och de m i s t e lämna s i n resväska i pant f o r likviden.
Så stå d e d a r ensamma och u t a n a t t k a n n a en människa, som de kun- na vända sig till i sin övergivna belä- Renhet.
Undra på, a t t det sedan g i r rakt på tok f ö r så m å n g a små smålandsjäntor och dalkullor!
Stockholm blir för dem vad ljuset a r sör nattfjärilarna D e blän- d a s a v allt nytt och ovant och märka för sent a t t så mycket b r ä n n e r och svider.
D e t f ö r s t a lilla steget u t f o r ä r s i lekande lätt taget, när m a n s t å r ensam och utan pengar, inte vet vart man skall t a g a vä- gen till natten och ingen människa tycks ha a t t v i n d a sig till.
Det finns så m å n g a möjligheter h a r i Stockholm.
a t t ingen behöver förbli ohulpen.
svarar det s i ofta p i tal om olika sociala missförhållanden.
Det a r möjligt a t t det ä r sant, men det sorgliga ä r i så fall, a t t de som ä r o i behov a v hjälp, ofta inte veta om, var den f i n n s a t t få.
D e t galler aven om d e små landsflic- korna som komma obevandrade till Stockholm.
Inte veta d e om, a t t d e s i snart de stigit a v tåget kunna f å all den hjälp och det bistånd de brhöva både nu och senare av den hjälpbyrå som Dia- konistyrelsen, har startat på centralen.
Detta tycks nämligen vara just den in- stitution vi sökt, fastän de,, ännu är alldeles för litet känd och behöver a r - beta sig i n i det allmänna medvetandet, innan den kan bli vad den är avsedd a t t vara.
På väggen i Centralen står visserligen med stora bokstäver m å l a t: social råd- och hjälpbyrå, men h u r många förstå vad som menas därmed?
Åtminstone inte landsflickorna.
För dem kunde det lika gärna stå skrivet på hebreiska.
Men kunde de översätta » social hjälp- byrå », sa skulle de finna a t t ilet är det- samma som vanlig hjälp och goda råd och vänliga människor som varken ha för bråttom eller äro för f i n a för a t t hjälp son.
Många intressanta och roliga r ö n h a r syster Anna gjort under denna tid och om dem och byråns verksamhet i allmänhet berättar hon något f ö r oss, Huvudtanken med byrån ä r just att hjälpa som arbetssökande ungdomar, komma hit fulkomligt frammande.
Men bara de hittade hit, innan de på egen hand råkat illa ut och gjort a v med de slantar d e hade med sig så ginge det väl an.
Då skulle det vara betydligt lät- tare a t t ordna upp det f o r dem.
Nu få vi försöka a t t till en början få in dem p å något hem.
Visa maertbac ” p shrdlu mgk n i n g s a r m é n U n g a Kvinnors Värn, Hem- met f o r arbetssökande och Vita Bandet, m. fl.
liknande sociala inrättningar.
Lyc- kas vi s k a f f a dem plats p å något av dessa, så kan vår uppgift s ä g a s vara så g o t t som slutförd.
Då tager respektive hem h a n d om sina skyddslingar och for- medlar platser åt dem eller o r d n a r det på a n n a t satt.
Men o f t a händer det ju, a t t dessa hem ä r o fullbelagda och d i gäller det a t t söka skaffa platser direkt åt dem eller också g e d e m respengar hem, o m de s a k n a varje möjlighet a t t slå s i g f r a m h a r uppe.
Alltid har det lyckats oss a t t på något s a t t o r d n a upp det hela.
Och o f t a bruka vi följa våra klienter.
f o r a t t se, hur det g å r f o r dem i framtiden och om d e behöver vidare hjälp.
Blir byrån vad j a g menar.
a t t den skall vara, säger syster Anna, så skall dessa ungdomar kunna t a n k a: Hur galet det än blir ställt f o r mig.
så har jag i alla fall någon människa liar i Stockholm, som j a g alltid kan gå till.
En a n n a n sak a r a t t byrån icke ä r startad f o r a t t hjälpa enbart d e som re- dan råkat på glid Naturligtvis skicka vi icke bort dessa i. k. fallna.
om de kom- ma till oss, men huvudsyftet a r som sagt den förebyggande verksamheten, Detta ä r en mycket allmänt utbredd uppfatt- ning.
som i och f o r Sig ä r mycket beklag- lig, ty den hindrar så många från a t t komma hit.
vilka vi a n n a r s skulle kunna bistå med råd och dåd.
Man är så for- farligt rädd a t t pli något sätt bliva an- sedd a t t vara i särskilt behov av rädd- ning och hjälp.
Det a r ju fullt naturligt, a t t många bli- va alldeles huvudyra, så f o r t d e bara s t å under centralhallens stora valv.
Då h i n - der det mycket o f t a, a t t poliserna visar dem hit eller vakterna kommer hit med dem.
Många bedja oss per telefon eller hrevledes a t t mota vid det och der tåget och ' hjälpa exempelvis e n sjukling, som icke k a n reda sig själv till bestämmelse- orten.
Småttingar, som blivit bortglöm- da, få vi taga hand om och för m å n g a gamla som a v en eller a n n a n anledning ingen h a r sig till mötes, f å vi s ö k a ordna det på bästa vis.
D e kunna ibland vara så rörande bort- komma och sota.
Som den lilla gumman från Härjedalen.
som en d a g stod h ä r på centralen ensam och övergiven och bara visste, a t t sonen hon skulle till hette An- ders Nilsson och var snickare.
Naturligtvis måste det räcka.
Fästmöa heter Lovis.
Kanske hon känner till henne.
tillade hon och klar- - Herr Lamberthier och » kvinnomoralen » Han dog stående Forts. fr. sid. Louis Verneuil h a r en stor förmåga att skriva dialog med vassa repliker och hans lustspel h a därför o f t a synts på teateraffischerna i P a r i s under de senas- te åren.
Går man dit, f å r man i d e flesta fall s e primadonnans roll utföras a v en charm eran^^^ ung dam med ett farligt temperament, en polska, vilken enligt uppgift lär vara gift med Verneuil och för vilken han skriver alla sina putslus- % komedier.
Hennes primadonneroll består i nio fall av tio av a t t ljuga lika I. ställarinna och utplånades till en skugga ra känner såsom bärare av ond- vid sidan a v Maurice vars tragiska oför- vållade ö d e skildrades med all tillbörlig förtryck, Nu hänger någon tyngd och tyskt allvar varöver den sto- av dem vågar Vågar till en bör- ra Basserman förfogar '.
tala, ta upp det bränn- D e t var lustigt a t t se, hur våra ämnet Vågar höja en senter a v allt detta tyska allvar föran- mänsklig stämma, vara i leddes a t t sammanställa fäsören Ver- neuil med dramatikern Strindberg.
En samma rum, införa mänskliga re- lationer.
Den som gim det bry- signatur utsträcker t. o. m. sina littera- ter förtrollningen.
Är bara det turhistoriska idéassociationer gjort, sen kedom, finnas utsikter till lä- Ibsen och hans » Dockhem ».
å erupprättelse, förnyelse dock a t t Nora, född under en olycklig och nytt liv.
Många frestelser att stjärna 1879, nu vid fyllda 50 å r skulle kunna f å avträda från schavotten!
Men falla in i de gamla tagen skola åter- komma.
När all överenskommelse i ännu äro hennes lidandes dagar e j rä- godo ser omöjlig ut.
då viii man nade a t t döma av följande: ska, förströelse?
allt på att recen- jan mötas bara ämn åt ända til Vi trodde k- ar diktera.
då viii man hota, trotsa o f ö r t u t e t som hon andas och f o r t s a t t a därmed a n d a till den näst sista replikeii.
I den sista f ö r k l a r a r hon orsaken till al- la små och stora lögner: den stora allt uppslukande karlekeii till hjälten i pjä- sen.
» Herr Lamberthier », vilken pjäs i för- r a veckan presenterades f o r Stockholms- publiken a v t v i tyskar, h r och fru Bas- serman.
ä r f ö r b l u f f a n d e tragisk f ö r att vara a v Louis Verneull.
Hans ljugande kvinnotyp med kärleken som motiv for sina lögner Hterfinna vi utan svårighet pjäsen igenom, mer hon liar fått en mot- bjudande.
nästan makaber anstrykning.
som kommer en utomstående a t t oroa sig f ö r h r Verneuils äktenskapliga lycka med den trevliga polskan.
Redan pjäsen i sig själv visar det högst omoraliska dubbelförhållande.
i vilket Germaine lever, dels till den gamle älska- ren för ekonomiens s k u l l och dels till den äkte mannen för kärleks skull.
Vid framförandet här förlorade Germaine den pondus och eventuellt tragiska stor- het, hon kunde fått med en annan fram- » Germaine tvekar icke a t t i sitt vittnes- och neka igen.
Men bara man mål o f f r a den oskyldige f ö r a t t därige- inte ger upp eller viker av från nom rädda sin man.
Enligt hennes kvin- vägen utan framhärdar, så bety- nomoral k a n varje lögn och brottslig ut- da bakslag och stillestånd icke väg sanktioneras a v kärleken.
Men den så mycket.
Hatets konvalescen- samvetsömme mannen vet vad han har ter a n ~ ändå på väg mor läke- a t t göra.
Brott och brott - hon k a n dom.
glömma sitt, sedan det förlåtits, h a n där- Detta schema över ett förlopp emot k a n icke komma förbi sitt.
D e t v å kan vara byggt över två männi- karaktärerna stå skarpt mot varandra, skors öden två samhällsklassers, oförenliga motsatser, skilda a v e n alltför två folks.
kan vara arbeta- allvarsam avgrund för a t t kärleken skul- re och arbetsgivare efter storstrej- le kunna bygga bro. » ken, Tyskland och Frankrike vid Kvinnomoralen har nog inte värst myc- krigets slut, J a n Ersa och Per Per- ket med Verneuils ljugande lustspels- sa, Poincaré och Stresemann.
typ a t t göra, aven om denna som i H e r r De två männens öden äro Lamberthier är inflyttad i e n tragisk a t - ka i den mån som segrarens och mosfär.
Hennes lögner utslungas lika au- den besegrades öden måste vara tematiskt inför polisen som förut i ko- olika, Poincarés roll förefaller den medierna och det kommer henne mycket mindre svåra, Stresemanns den litet vid, om d e förlåtas a v publiken eller tacksammare och den inte.
H o n a r - e j som kvinnorna i all- mänskligt gripande, åtminstone mänhet, utan som hennes skapare Ver- synes det så nu vid hans död, neuil h a r velat ha henne - monomant in- då det sista tragiska heroiska av- ställd på karlekeii.
Monomana typer ä r o snittet skuggar över dess tidigare som bekant de enklaste a t t ha i en pjäs.
del.
Båda voro som ledande po- Man vet alltid var man h a r dem och d e Iitiker verksamt med i sitt lands kunna t. o. m. radda kompositionens en- öden: under kriget, då folken sto- het.
do varandra efter livet, under den Mannen i pjäsen har f ö r f a t t a r e n där- första olidliga efterkrigsperioden emot lagt ned e t t kärleksfullt arbete p i kulminerade i Ruhrockupa- som med många och sköna detaljer.
H a n har tionen och Tysklands försök att k a r a k t a r, oskuld.
a r t. o. m. ramvetsom.
vrenska sig från krigsskuldbördan, Hans lilla mord måste nian ju anse be- under den senare försonligare epo- rattigat, även om det skedde blott på ken.
Stresemann kom fram till misstankar, och s i ädelt a t t anmäla sig makten och är just under f o r polisen utan a t t vara misstänkt!
V a r avvecklingen av Ruhrkrisen, det det någon som lade märke till a t t det var var han som tog skeden i vack- f ö r s t sedan hustrun ryggat tillbaka för en smekning a v hans blodbesudlade hän- ra handen och slog in på förso- der, som han insåg det omöjliga i a t t ningspolitiken, men det hade han fortsätta livet som om intet s k e t t?
Hon ej kunnat göra om inte en sin- reagerar instinktivt, han u t f ö r i tanke och nesändring skett även på andra sidan gränsen Poincaré var bor- gärning.
vad hon känt.
D e t ä r ej karak- ett tag från ledningen men tärerna, som skilja dem.
det är skuggan han kom igen, fick han föl- a v hennes lögner och hans brott.
Men ä r det ädlare a t t mörda a v svartsjuka eller ja den politik som Herriot med franska folkmeningens förtroende a t t ljuga a v k ä r l e k?
Den f r å g a n h a r s ä k e r t aldrig besvärat författaren till H e r r Lamberthier och borde d ä r f ö r e j heller foranleda recen- senterna a t t g r a v a f r a m den överåriga N o r a och » kvinnomoralen ».
Fransmännen skola n ä m l i g e e j tagas med tyskt allvar och ännu mindre med norskt.
E I s e v i r. d a r göres reklam för byråerna p å ett helt annat sätt än här.
I Tyskland finns på varenda s t ö r r e station Banhofsmissione och i London lika och det upplyses också vid förfrå- gan a t t det icke ä r tillåtet a t t uppsätta några dylika anslag.
Är våra svenska ku- Det oli- mera -- - - s i finner nian, a t t det t ?. ' "
när F o r vår del ha vi aldrig sett några dy- I
Han dog stående (Forts. fr. sid.
5.)
slagit in på.
Här spelar också fall den första engelska arbetar- geringen.
Den preliminära krigs- Lon- skuldöverenskommelsen i don 1924 är det första synliga tecknet på att man börjat på ny bog.
Det har skrivits så mycket just nu om etapperna på försoningens väg under de senaste sex åren, då Stresemann ledde Tysklands politik utåt.
Hans död har bli- vit anledningen till en hela värl- dens enhälliga bekräftelse på dess riktighet och nödvändighet.
Vi ha i Tidevarvet sökt följa denna po- Iitik.
Vi känna till Locarnoavta- let där Tyskland går med på att acceptera sin nya franska gräns som slutgiltig och avsäger sig tan- ken på att reglera östgränsen med våld.
Vi känna till Dawesplanen, Tysklands inträde i Nationernas förbund i alla dess kritiska och förödmjukande faser och slutligen segerrika avslutning.
Vi känna till det nya krigsskuldavtalet överens- kommelsen om Rhenlandets be- frielse från såväl militär som ci- vil ockupation.
Vi känna till Tysk- lands förbehållslösa accepterande av Kelloggpakten och av skilje- dom i juridiska och politiska tvis- ter.
Vi kanna Tysklands anslut- ning genom Stresemann till den Paneuroepiska tanken, striden in- om Tysklands hjärta om priset i hårda guldmilliarder för terri- toriets befrielse.
Vi känna allt det- ta fram över Stresemanns sista kamp att hålla hop den tyska koalitionsregeringens till hans R ö k a ut kvinnorna (Forts. fr. sid.
1.)
nades givetvis utan avseende av poststyrelsen.
De klagande gin- go då till Kungl.
Maj:t Kungl.
Maj:ts beslut har i da- garna kommit.
Det blev nej till bägge framställningarna.
Det var ju heller icke att vänta att r e - geringen skulle vara mera vidsynt i detta fall an i andra.
Beslutet åtföljdes icke av någon motive- ring.
Befordringsärenden äro i all- mänhet omtyckta offer för skum- raskpolitik.
Det kan också på go- d a grunder misstänkas, att det bakslag som generalpoststyrelsen och dess chef förra gången fick av Kungl.
Maj:t och som av herr Ornes egna uttalanden att döma gick honom oerhört hårt till sin- nes, kastat sin skugga framför sig.
E t t bakslag kan man tåla, men icke flera.
Då ställer man upp ultimatum.
E n dylik politik kan icke för- svaras ens ifråga om enstaka be- fordringsärenden men är absolut förkastlig, när det som här gäl- ler en hel kårs framtids möjliglie^ ter.
Kvinnorna ha ju endast fram- fört den mycket rimliga .begäran, att de skola h a rätt att efter ge- nomgången provtjänstgöring med utmärkta vitsord söka ledigför- klarade befattningar.
Ingen har naturligtvis drömt om att några nya skulle insättas för deras skull.
Av statsfinansiella skäl förvägra- des de den tjänstegrad och den löneplacering i den gemensamma löneskalan, ... till vilken med dem jämställda manliga tjänstemän utan vidare hänfördes.
Istället an- visades de vid behörighetslagens tillkomst att utnämningsvägen sö- ka uppnå den placering som dem rätteligen tillkom.
N u när de be- gagna sig av denna möjlighet, f å de ett blankt nej.
- Detta kal- las sedan att hålla alla vägar öppna.
Gång på gång återkommer man som synes till kvinnornas olyck- saliga inplacering på Iöneskalan.
På alla håll, där d e icke erhöllo rättvis och fullgod placering har, den skapat trassel och oreda samt död dagen efter det han lyckats.
Vi kunna icke närmare gå in på denna historias enskildheter.
Men vi ville har understryka att den bevisar framkomligheten av en försonlig förnuftig politik, förd utan en krigsmakt i bakfickan.
Nar herrarna möttes vid konfe- rensborden, kom Stresemann av- väpnad men fick slå sig ner och kunde ändå föra en positiv politik, inte bara en eftergiftspolitik.
Han lät icke förmå sig att ovillkor- ligt och utan vederlag lyda dik- tamen.
Han var med och for- made ut den europeiska politiken.
Ehuru inmängd med gamla bit- terheter och förbehåll ehuru brist- fällig i tillämpningen, har dock den fransk-tyska politiken gått på den försonliga linjen.
Vad Tysk- land icke åstadkom med världens finaste krigsmakt, med sitt van- mäktiga raseri, sitt: » gör ert yt- tersta vi har ändå ingenting att betala med », det har det åstad- kommit med självövervinnelse, hårt arbete och ordhållighet.
Stre- semann segrade där Ludendorff och Cuno misslyckades.
Tyskland är åter en stormakt.
Vem vet hur annorlunda allt kunnat vara och vad som bespa- rats Europa om en man med Stre- semanns energi och begåvning ti- digare skakat av sig den sugges- tion som band honom, tidigare undfått den politiska tanke som räddat Tyskland.
Det tjänar än.
då ingenting till att grubbla där- över, eftersom det ju var så, att han måste med Tyskland genom löpa alla faserna i dess krigs- och nederlagshistoria.
Till slut hann han dock ett stycke före sin tid, sitt Tyskland.
Man för- stod det, då man följde hans si- sta offentliga upptridande inför europeiskt forum i Genéve.
Han talade om Paneuropa.
Har såg han fortsättningen på sin politik, nya utsikter, etapper, möjligheter.
Det mottagandc som folkför- bundsförsamlingen gav honom översteg i hjärtlighet det som kom vare sig Briand eller Mac Donald till del.
Det var inte ba- ra ett svar på hans framgångar, en lyckönskan till Iihenlandets be- frielse.
Det hade ett rent mänsk- ligt inslag av beundran inför en man som spelade med sitt liv.
Det var gripande att se honom komma in, insprutad och uppdra- gen med konstens alla hjälpmedel, för att kunna fylla sin plikt, sä- ga sitt sista ord om Europa, till Europa.
Det var gripande att se hur ivern tog fatt i den döds- bleke och skugglike mannen och drev upp hans kraft, så att han kunde göra sig hörd.
Ute i ves- tibulen i hotell Victoria väntar döden, på honom, tänkte man, den vågar inte in ännu, men går heller inte sin väg, den stannar, den gläntar på dörren.
De få veckor Stresemann se- dan hade kvar att leva, måste han ta emot raseriet från det Tyskland som icke ville vara med om Haagöverenskommelsen.
Han var väl van vid stormar av det slaget, men nu kunde han icke rida ut den.
Han genomgick ic.
ke något åsiktsmartyrium i bör- jan av sin b a n a före sin upphö- jelse.
Men han fick smaka det i slutet av sitt liv.
Det renar hans historia och höjer upp hans öde som människa och statsman.
H a n d o g s t å e n d e, som Ja- cobsen säger.
Elin Wägner.
äventyrat kamratskap och arbets- ro.
Vore det inte på tiden att rensa upp ordentligt i stället för att sticka huvudet i busken och intet vilja se eller i bästa fall lappa en reva här och en där.
vilka om en tid äro dömda att gå sönder på nytt.
Lagen har t. o. m. på sina håll - vi kunna fortfarande hålla oss till posten - tolkats och tilläm- pats så egendomligt, att den i stället för att giva kvinnorna ut- vidgad rätt till förordnanden och befordringar givit dem en betyd- ligt sämre ställning än före la- gens tillkomst.
Detta var väl i alla fall ändå inte avsett ens av kvinnornas argaste motståndare.
Vi kunna exemplifiera detta med följande fall.
E n kvinnlig postexpeditör i Mellerud, fröken B. har f ö r e be- hörighetslagens tillkomst 1925 upprepade gånger erhållit post- mästartjänsten under vakans.
Ef- ter 1925 har dessa vikariat i stäl- let givits till en förste postassi- stent, över vilket fröken B. gi- vetvis icke kunde klaga, d å denne hade högre tjänstegrad än hon själv.
Men när i varas en post- assistent, som var 18 år yngre och utnämndes till postexpeditör 1 1 år senare a n fröken B., erhöll förordnandet klagade hon och be- garde att få företräde.
Det bör kanske tilläggas, att fröken B. av postdirektionen erhållit gott vitsord såsom fullt kompetent att uppehålla postmästarbefattningen i Mellerud.
Fröken B:s besvär lämnades utan avseende av generalpoststy- relsen och hon gick till Kungl.
Maj: t.
Beslutet har i dagarna fal- lit o c h innehöll varken ja eller nej.
Efter att hava legat tre må- nader på ärendet gör Kungl.
Maj: t en egendomlig kringgående rörel- se och förklarar sig icke kunna taga ställning till frågan, då för- ordnandet redan utlupit.
Sannerligen vi begriper vad Kungl.
Maj:t menar.
Nog vet man val i all rimligheters namn, att ett dylikt överklagande avser att skaffa vederbörande klarhet för framtiden och skapa ett pre- Judikat.
Men det var val det man var rädd för.
Nu hoppas man naturligtvis att generalpoststyrel- sen skall för framtiden akta sig for att skapa dylika tillkrånglade situationer utan tillsätta förordnan- dena med tjänstemän ur högre tjänstegrad.
Det ligger ju helt enkelt utom möjligheternas gräns att överkla- ga ett förordnande som detta, in- nan det redan utlupit.
Det som här avses varade mellan 1: sta april och 31:sta maj.
11 maj delgavs fröken B. generalpoststyrelsens av- slag, varefter hon omedelbart in- lämnade klagomålen till Kungl.
Maj: t.
Ärendet remitterades i vanlig ordning till poststyrelsen, som inkom med yttrande 2 juli.
I dagarna har utslaget fallit.
Da- ta talar för sig själva.
Vi återkomma till vad vi i bör- jan anförde.
Studera fakta och kom inte bara med allmänna ta- lesätt och slagord!
De låta bra men täcka icke verkligheten.
Tanke Min hustru och jag ha alltid äl- skat fåglar.
Med tålamod ha vi lärt känna vattenfågelns sju varningstecken och de olika djupa nyanserna i tranans trumpet.
E n svala byggde sin lerhydda un- der grannens takskägg, och flög sina med ungar dem till ön Samos fostrade — där Pytagoras föddes -.
Två ärlor bodde en sommar under röda tegelpannor på vårt tak.
De lyfte sina vingar och flögo igår till Blå Nilen.
Hur kunna vi egentligen gå kvar här i vemodiga höstar och icke tro på en Gud, som straf- fade oss med, stillhet?
H a r r y M a r t i n s s o n.
(Ur en snart utkommande anto- logi: Fem Unga.).
-- — —
