# ID: svediakorp-per3451
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1929
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 7,713
# sentences: 329
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 39: 1929 N. F. o c h k v i n n o r n a, le- dande artikel.
E N STORA DEBATTEN * A V E l i n Wägner E l i n Wägner fortsätter sin skildring av världsparlamentets förhandlingar i Genéve med ar.
tikeln om D e n s t o r a d e b a t - ten.
* Kamratligt behandlas a l l a f r å g o r - det är intryc- ket en besökare får på Island, och framgår tydligt av N a p n a L u n d h - E r i k s s o n s artikel om kvinnornas arbete där.
* Genéve.
D E T S O M DRIVER DEM.
Två världskongresser ur som- Sedan den allmänna debatten marens skörd omnämnas i kort- .nu är avslutad inom Förbunds- het i S v a r t p å v i t t.
församlingen ha delegationerna * dragit sig tillbaka inom sina kom- missioner till det mödosammare arbetet att i praktiska detaljer Veckans novell som handlar om utforma den internationella soli- Småland heter V a d ville mor?
daritetens principer.
Den stora de- batten var ingen debatt, Den var av R i t a.
en rad deklaratiniier av de oli- * ka ländernas förste delegerade rö- rande respektive länders ställning Eftertryck av Tidevarvets ar- till de stora aktuella frågorna.
Till tiklar tillåtet med angivande av exempel: Kelloggpakten utdö- mer krig som brottsligt, För- k ä 11 a n.
bundspakten förutsätter krig som möjligt efter en betinketid på tre månader.
H u r skall man få in Kelloggpaktens principer i För- bundspakten?
Eller: hur skola vi kunna komma en angripen stat till hjälp med materiella medel?
Hur skola vi organisera Europas ekonomiska solidaritet, hur skola vi komma fram till avrustning?
Vilka av oss gå dom och i vilken u Lyssnar man f l dessa officiella fö r, så blir nian slagen av likheten i vändningar, emedan alla citera varandra, och alla använda sam- ma diplomatiska språk.
G i r man.
Vad som frapperar den, som vi vill ha det bättre.
Alltid få från Sverige kommer resande till vi nya mål att kampa för, sjuk.
Island och förfrågar sig om Is- husfrågan, konvalescenthemmet, lands kvinnor och kvinnofrågor, änkepensioner ...
.
.
är, som man tycker, frånvaron av Hon tar fram en tidning.
Den kamp könen emellan.
Kamratligt heter 1 9 J u n i.
Lustigt namn tyc- behandlas alla frågor, och av den ker man, men det h a r sin orsak reaktion mot kvinnornas kamp för År 1915 segrade rösträttsfrågan i likställighet med männen inom för- Althinget, men som på den ti- värvsarbetet, som präglar livet i den liksom ä n i dag alla stor- så många andra länder, marker tingsfrågor måste sanktioneras av man här ingenting.
Likalönsprin kungen nere i Köbenhavn, dröjde cipen är genomförd, och någon det till den nittonde juni, innan kamp om dess berättigande eller beslutet vann sanktion.
De första införande har f. ö. aldrig funnits.
åren utgåvo Islands kvinnor till Visserligen existerar fullt lika lön årsdagen av denna händelse en mellan man och kvinna i samma tillfällighetspublikation, som de tjänsteställning, ej inom alla yr- gåvo namnet efter sin segerdag.
ken t. ex. inom lantbruk, varjäm- l l e n snart nog blev tidningen pe- te mycket säsong och ackords- riodisk, och utkommer i år i sin arbete förekommer, men överallt, 12:e årgång, en gång 1 måna- där samma arbete utföres, där ä r den.
Redaktionen har varit den- det samma lön.
Att kompetensen samma hela tiden, fröken Inga är densamma, därom draga de Lara Laridsdottir, prästdotter från självsäkra och rättvisa islandska Vestlandet, syster och svägerska kvinnorna själva försorg.
Det ser till ett par av Islands mera kän- ut som ginge arbetet sin gilla da professorer, delvis även under- gång och i kvinnornas tidning visande i flickskolan, en synner- ser man intet av den agressivi- ligen sympatisk och intelligent tet, som så ofta möter såväl i kvinna med många och skiftande Sverige som annorstädes.
intressen.
Innehållet i 1 9 j u n i är bro.
Jag har hamnat hos redaktri- sen av Islands kvinnotidning, frö- kigt och rikhaltigt, fast formatet ken Inga Lara Laridsdottir, och ej ä r stort, endast åttasidigt stort kvartformat.
Ett blad, som just ligger framför mig, innehåller ett brottstycke ur en av red.
själv skriven högst intressant serie om Medeltida kvinnogestalter på Is- land, en översättning från engel- skan om utomäktenskapliga barn, ridare speciella kvinnoriksdags- frågor, en översättning från Selma Lagerlöfs-artikeln ur ett num- mer av Tidevarvet.
anmälningar av böcker och - det i mitt tyc- ke intressantaste - redoviiningar av medlen i de fonder, som stå under kvinnornas ledning eller startats av kvinnor.
Dit höra framför allt det sto- ra Rikssjukhuset, f. n. under bygg- nad östanpå i Reykjavik, ett ståt- ligt kvinnoverk, när det en gång blir färdigt.
För att p i ett varaktigt sätt hugfästa minnet a v den dag, då Islands kvinnor fingo sin rösträtt, företogs en insamling.
avsedd att vara grundplåt för ett blivande sjukhus, av vilket Island var i stort behov.
Visserligen är Rey- kjavik i förhållande till sin folk- mängd ganska rikligt välsignat med sjukhus, Vifilstadir för tuber.
(Forts. i sid.
4.)
litet längre under ytan, märker man de stora olikheterna.
De be- ro på om talaren kommer från en av de belåtna status quo-sta.
terna eller från en av de miss.
belåtna, från en av de väpnade eller de avväpnade, men det be.
ror lika mycket eller ännu mera på om han tillhör den gamla el- ler den nya tiden, resonerar för- krigsmässigt eller efterkrigsmäs- sigt.
Ännu ett skikt djupare fin- ner man åter det gemensamma.
Det finns där, därför att alla äro nödgade av samma nödvändig- het, den att finna en form för staternas liv med varandra, där- för att utvecklingen driver dem mot samma håll.
Det är ingen konst för vem som helst att peka på inkonse kvenser mellan ord och handling, mellan ord och ord.
Man kan förhöra Italien närmare på dess fredsvilja, Rumänien på dess för- sonliga hållning mot majoriteter- na, Tyskland på dess avrustnings- vilja djupast inne, Kina på dess förhållande till Sovjet, Frankrike på dess hemliga allianspolitik, England på dess reservationer till Kelloggpakten, Australien och Portugal på deras ställning till de färgade raserna, Schweiz på dess opiumfabrikation.
De som känna till det hemliga spelet bak- om kulisserna och förstå de an- vända ordens valör i hänseende därtill, skulle naturligtvis kunna driva detta ännu längre och gö- ri och humbug, säkerligen med orätt.
Det är fattiga syndiga sta.
ter och människor som här kom- mit tillsamman, och nog hämnas de ibland mot det tvång som driver dem med att göra obstruktion.
Men icke dess mindre fortsätta de, och de återblickar som ständigt gö- ras över Folkförbundets historia visa att ett Iångt stycke tillryg- galagts på de tio åren.
Staterna uppge frivilligt alltmera sin su- veränitet, under det de binda sig för att söka skiljedom vid rätts- tvister.
Nödvändigheten och för- delen av samarbete blir alltmera påtaglig ju mera det prövas.
Käns- lan av bundenhet i samma öde bär allt starkare den känsla som driver fram till betraktelsesärtet att fredsbrott mot en stat angår alla och bör mötas av alla.
Så har ju tyngdpunkten i alla anföranden varit: vi underteckna paragrafen om ovillkorlig skilje- dom i rättstvister eller: vi ta ge- neralakten för medling och skil- jedom utan reservationer.
När Briand står inför detta världsauditorium och säger: det behöver varken skada Frankrikes prestige eller intresse att förlora en process, ty när förargelsen gått över, finner man att man sedan lättare kan umgås med det land samman med vilket man gått till skiljedom, då är det ett nytt b o traktelsesätt som talar ur en gam- mal mans mun.
- Det kan icke avfärdas bara som en charmant fras av en känd vältalare.
Det ä r naturligtvis ingen slump att han talar så, i stället för att tala om la gloire du drapeau som ju i så fall lånar sig ännu bättre till fraser.
PANEUROPA.
Det har sagts att denna För- samling skall gå till historien så- som den som betecknade genom- brottet av skiljedomstanken.
Det av Briands initiativ till europeisk sammanslutning.
Ty det beror all- deles p i om hans första trevare leder till utarbetande av defini- tiva förslag, till en ny samman- komst och till skapandet av or- gan för den europeiska enhet som ännu blott är en önskan, ej mera.
Briand använde en obeskrivlig ton av självironi och vädjan, pa- tos och tvekan, när han under sitt stora tal kom fram till den europeiska solidariteten.
Ungefär som: det kan inte hjälpas, om ni tycker jag ä r lite tokig, men jag måste säga ifrån att jag an- (Forts. å sid.
3.)
N.F.
och S v a r t kvi nnorna VI p å Vitt Världsligan för sexualreform har hål- lit sin tredje kongress i London.
Diskussionen inleddes med en redogö- relse för de engelska förhållandena med avseende på äktenskapslagntiftning och praxis i fråga om skilsmässor.
Talaren, en engelsk präst, framhöll vilka ödes- digra följder den engelska uppfattning- en om äktenskapets oupplöslighet hade på moralen och beklagade skiljsmässo- domstolens upprörande brister.
Han framhöll Norge som ett exempel på, a t t lättheten a t t skiljas i stället för a t t ska- da tvärtom hade gynnsam inverkan på den äktenskapliga moralen, etc. Mot denna bakgrund av det - enligt samme talare - århundraden efterbliv- na Englands ståndpunkt, skildrades ånyo de ryska förhållandena som en bjärt motsats.
Då professor Pasche- Oserski, känd för sitt arbete på detta område, själv var förhindrad deltaga, lästes hans tal av mrs.
Russell I talet erinrades om hur i Sovjet-Ryssland alla barn äro jämnställda, utan skillnad mellan utomäktenskapliga och inom äk- tenskapet födda.
För a t t ingå äktenskap fordras inga särskilda kvalifikationer, för a t t f å det registrerat kräves a t t kon- trahenterna skola vara vid god hälsa, ha uppnått föreskriven ålder, a t t de skola vara f r i a från vissa lyten och in- te vara gifta på annat håll.
Båda Par- ter äro socialt oberoende, kvinnan behö- ver i n t e byta namn och före giftermålet förvärvade ägodelar behållas av varde- ra maken för sig, medan den förmögen- het, som uppkommit under äktenskapet, besittes gemensamt.
ömsesidig försörj- ningsplikt åligger makarna i fall av be- hov.
Sverige skickade från början en kvinna med i delegationen till Na- tionernas förbund.
Andra länder följde exemplet, Alla länder där kvinnan h a r rösträtt torde nu ha kvinnliga delegerade.
Alla de skandinaviska staterna ha kvinn- liga representanter, alla utom Sve- rige.
I den engelska dlelegatio- nen sitta två kvinnliga medlem- mar, det h a r E n g l a n d plats för.
Men den nuvarande svenska re- g e r i n g e n ser sig icke någon möjligliet att b e r e d a plats f ö r en kvinnlig delegerad, ändock alla de andra svenska r e g e r i n g a r n a h a Iyckats däri.
Ha väl tidigare sven- ska delegationer varit m i n d r e be- t y d a n d e f ö r det, och gjort min- dre insatser än den nuvarande helt manliga?
Man f å r inte det intrycket vid en jämförelse mel- l a n f ö r r och nu.
Sverige håller sig a v v a k t a n d e och försiktigt allt- igenom detta år, som snarast an- nars är ett de djärva framstötar- n a s år.
Briand och Australiens repre- s e n t a n t Marr ha b å d a talat i för- samlingen om nödvändigheten av att kvinnorna komma mera in j arbetet f ö r fred.
Det är riktigt, de göra alls icke nog, Men vill man h a dem m e d måste man en- gagera d e m genom deras repre- sentanter i arbetet.
Uppfostran sade Briand, de skola uppfostra det u n g a släktet.
Naturligtvis, men det g å r inte b a r a genom nå- farenheterna februari gon medfödd kvinnlig k ä n s l a och nade äktenskapliga upplysningsbyrån i London.
Upplysningsverksamheten hade hos det sig ha en stor uppgift a t t fylla, nella försvaret, den nationella endast bland den arbetande befolk- utan i ännu självhädelsen, mot f r e d, mot Na- tionernas förbund.
Kvinnorna må- högre grad bland över- och medelklas- Mrs.
Janet moral.
Känsla och engageras i tjänst moral kunna natio- visat inte Chance redogjorde yttrade sig bl.
andra på konferensen med vanlig f a r t och entusiasm.
» - I femtio år har denna den yp- persta bok, som någonsin skrivits om ekonomiska problem, funnits tillgänglig på bibliotekens hyllor, sade mr.
MacLa- ren, och ändå finns det än i dag män- niskor, som anse sig förståndiga och in- telligenta, vilka påstå a t t de inte veta vad man skall göra emot arbetslöshet och fattigdom.
» Framåtskridandet och fattigdomen » besvarar alla frågor röran- de dessa svårigheter, som väckas i un- derhuset.
Det finns överhuvudtaget ing- en lösning utom de förslag som där framläggas.
Fackföreningarna bestämma i grun- den inga löner.
Lagar och förordningar betyda ingenting.
TY lönerna bestäm- mas ytterst av den arbetslöse, som kon- kurrerar om ditt eget jobb.
Om man använder den form av be- skattning som Henry Georges föresla- git, nämligen erläggande till det all- männa av en avgift på det samhälls- skapade jordvärdet, kan man bryta jordmonopolet och öppna de naturliga möjligheterna för människor a t t for- sörja sig själva på sitt fosterlands jord.
Den stora arbetslöshetshären måste då så småningom försvinna.
Förrän den arbetslösa ' skaran utan- för fabrikerna upphört a t t konkurrera om arbetet, kunna inte lönerna stiga för dem, som nu arbeta därinom.
I och med a t t skatter och tullar på mat och hus och andra livsförnödenheter tas bort, kommer ju din egen lön a t t i verklig- heten stiga med samma belopp, som du förr måste betala i sådana skatter.
i för er- år öpp- Men jordvärdebeskattningens genom- förande skulle betyda ännu mer.
Den skul e jorden bryta stor jordägarnas makt över jorden, deras rätt att låta den ligga obrukad och onyttig.
I stället för att ningen även och kanske stora skaror av vårt i dessa fruktansvärda folk nu måste bo slumkvarter skul- le vi f å billiga bostäder, billig.
jord, ste att ha insikt och De argument måste för kunna också göra sin uppfostrande sen.
Detta inte minst i frågor som be- röra barnuppfostran.
gärning.
tränas I detta sammanhang framhölls genom upp i arbetet inom Nationernas dr. Norman-Haire några synpunkter på förbund för att här kunna göra den förebyggande rådfrågning och un- är nödvändig, om dersökning av alla män och kvinnor, en insats icke det arbete som där göres som tänka ingå äktenskap, vilken prak- skall bli ett uteslutande manligt tiserats i vissa stater.
Det finns redan verk med de ensidigheter statistiska uppgifter på vilka goda re- vidlåda allt enbart manligt sultat som vunnits med en sådan förbe- redande undersökning, vilken i en del enbart I avrustningskommissionen kvinnligt.
sit- amerikanska stater redan är obligato- så tala med vår Wizard-fotspecialist ter i år en kvinna som supp risk.
i de flesta fall rör det sig endast Frök.
Hudberg.
Låt hennne närmare leant.
Det är Kanadas represen- om a t t konstatera frånvaron av vissa visa Er och förklara för Er dela hur tant, miss Agnes Macphail, en könssjukdomar, men sin verkliga bety- det lätta, metallösa Wizard-fotstödet radikal pacifist.
Hon torde ä n n u delse f å dessa rådfrågningar först då och dels hur den gummilösa, tvätt- icke h a yttrat sig, m e n redan hen- de göras mera omfattande.
och-stoppbara Wizars-åderbråcks- nes närvaro är ett tecken till att En mycket långtgående barnbegräns- strumpan verkar.
Alla råd och upp- kvinnorna kunna och b ö r a ta del ning bland de fattigast ställda föror- lysningar lämnas kostnadsfritt.
i överläggningarna om h u r av- dades bl.
a. av en Londonläkare, som Tel. Norr 316 00. rustningen tekniskt skall möjlig- ansåg a t t det genomförda tvåbarnssy- göras stemet bland dessa skulle onödiggöra de Det ansågs i vintras som en flesta andra sociala reformer.
Av refe- t o k i g idé att y r k a på minst en raten framgår inte om denna uppfatt- radikal kvinnlig pacifist i en ning fick stå oemotsagd.
svensk försvarsberedning.
Det är Däremot påpekas den uppmärksam- K ungsgatan 4, andra huset från Stureplan.
visserligen icke ett alldeles pa- het, som ägnades frågan om kamratäk- rallellt fall, ty e n svensk försvars- tenskap och samuppfostran av gossar b e r e d n i n g kan icke på närvarande och flickor, » ett steg i r ä t t riktning för skattefria hus, nya städer, förbättrad s t a d i u m tänkas vilja d i s k u t e r a av- förbättrade sexuella och därmed sociala folkhälsa och tvånget att offra miljoner rustning.
Men i alla fall - en förhållanden.
på sjukvård och allmän välgörenhet kvinna sitter nu b ä n k a d med m ä n - skulle lyftas från våra skuldror - » nen i avrustningskommissionen, * Konferensen bevistades av flera av re- istället för att plockas in i den geringens ledamöter.
f e m t e kommissionen för sociala Vid den internationella konferensen frågor, där man helst vill h a kvin- för jordvärdebeskattning och frihandel norna.
Det är ett bevis på att i som i år ägt r u m i Edinburgh, firades s t ö r r e f ö r h å 1 I a n d e n är det också femtioårsminnet av den första Samorganisationen mellan de nordis- möjligt att ta kvinnorna med i upplagans utgivande av Henry Georges, denna stora f r å g a, som ä v e n an- Progress and Poverty, Framåtskridan- ka ländernas kvinnosaksföreningar sam- det och fattigdomen.
Den av Tidevar- las till kongress i Oslo den 27-29 sep- g i r dem.
vets läsare kände irländaren, parla- tember.
Mötet kommer huvudsakligen att be- mentsledamoten mr.
Andrew MacLaren, handla kvinnoarbetets ställning.
Fröken Ingeborg Walin inleder en diskussion om reaktionen mot kvinnoarbetet, varjäm- te programmet upptager ett flertal fra- gor rörande skyddslagstiftning, gift Äro fötterna som och benen besvärl iga, som eller Lagersons -
VAD VILLE MOR?
D E N S T O R A D E B A T T E N Grannarsmor i Sjömålen har fått det lugnt till sist.
En dag i förra veckan föll hon tillsammans i grönsakslandet och måste baras i n i snyggrummet.
Dar fick hon vila i två dygn förlamad till lemmar och tunga, sedan vart det slut och mor Hedda slapp slita och sträva mer.
De två dygnen grannarsmor inte kunde för barnen hennes men värst var det för gubben.
Det var något hon ville ha sagt hela tiden hon famlade och mumlade och hennes ögon tiggde och tala voro förfärliga bad att de skulle förstå, men ingen begrep, vad hon ville Elin, dottern hennes undra- de, om det var kräken.
som hon inte trodde de månade om ordentligt.
men det var det tydligen inte, Det var förr någonting med chiffonjén borta i hörnet, f ö r hennes blic- kar lämnade aldrig den gamla möbeln, där alla hennes jordiska ägodelar lågo alltsedan hon flyttade in som ungmor i gården.
D e t var väl mest av ålder och skröplig- het som nior Hedda fick dö, men nog sa ' s det i stugorna, a t t det var gubben hennes snålhet, som gjort sitt till.
Han unnade hen- ne inte ens medicinen under de sista åren, då hon var krasslig och sjuk.
Pengarna skulle på hanken, så han lämnade något e f - ter sig, när han själv en gång skulle skil- jas hädan, vilket han inte ämnade göra i n - nu på många Herrans år.
Att barnen Över- gav honom och gumman gick före och ing- en sedan behövde pengarna på banken, det var något som han tydligen inte tagit med i sina spekulationer.
Och nu var han först alldeles översiggi- ven.
H a n gick mest f ö r sig själv och vån- dades och malde ideligen samma tanke i hjärnan: vad var det mor ville, innan hon dog.
Inte för ett ögonblick trodde han och det gjorde ingen annan heller förresten att mor Hedda ville ta ett sista avsked av ho- nom och barnen och tacka dem för vad de varit för henne.
Så ' nt gör en inte i den trakten Nej, det var nå ' t rejält hon ville ha sagt.
Göra ogjort.
det som gjort var, det gick inte och när det nu var så illa gånget, så skulle det åtminstone bli en hederlig begrav- ning, tre dar minst.
Och oppsjungen hem- ma på gården, det skulle hon bli, mor Hed- da, med präst och sång och tal.
- - Gör så fint i nånstin kan och bju så många i kan i sockna sa Sjömålarn till dottern.
Dom vi inte kan ta förste dan, få vi ta andre.
Och det blev en hederlig begravning med hundratalet gäster, som åt och drack från elva till sex.
Många skjutsar och fina kran- sar var det och både patron på herrgården och folk i f r å n socknens alla kanter var med.
Och det är då visst och sant, a t t var mor Hedda med i någon måtto, så nog kände hon sig hedrad av a l l den heder och ära som gubben hennes kostade på henne.
hade hon väl aldrig i sitt festfattiga liv fått vara med om maken till kalas, men inte skulle hon tänkt på att välviljan kom lite för sent här som i så många andra fall, och vem brydde det väl då?
et var liksom det lättat lite för gub- ben med hela denna ståtliga begravning, Al- la hade hjälpt honom för att göra det s$ fint som möjligt Framför alla stugor och utfartsvägar hade man risat f i n t och vac- kert.
Man måste följa med sin tid med ris.
ningen också och det gick inte att som förr, när det inga bilar fanns, lägga allt det vack- ra mitt på vägen.
Nu fick man lägga det ljusa.
vackra enriset och de små späda gran- skotten i jämna rader utefter landsvägs- kanten Karl-Johans Hilma var nog den som risat allra finast Med Ijus, vacker aska och vit krita och dalior och astrar ibland allt det gröna.
det hade kostat mycken möda och omsorg, men så hade det också väckt allmän uppmärksamhet.
Hon skulle säkert bli bjuden på efterkalaset Det dög inte att överhuvud taget hoppa över någon som hade risat, De måste på efterkalaset allesammans loksom de som ha- de flaggat eller på andra sätt visat sitt del- tagande.
Förningen hade varit riklig och god, så andra dagen blev inte sämre än den första Fem sorters vetebröd och I I sorters kakor förutom ostkaka och sylt.
När alla ätit sig mätta, rar det ändå stora högar kvar på tallrikarna att l i g g a i papperspå- Själv sarna som utdelades.
Och gubbens vånda tycktes som sagt mins- kas allteftersoiii hedersbetygelserna för mor Hedda framskred Bara han nu hade vetat, vad det var mor ville i det sista, så skulle den där lilla naggande känslan av att han ändock hade något att å n g r a säkert för- svunnit.
Nog hade Iian gett henne mat och bra kläder, piga fick hon under den värsta tiden, och inte hade hon haft det värre an andra.
Han hade slitit och trälat själv i all sin dar och inte unnat sig mer än henne, så inte var ilet vid så farligt.
Kanske det var något om dottern hon vil- le ha sagt.
Att han skulle ta henne till nå- der igen nu när han blev ensam, fast hon gift sig med en snickare som ingen gård hade att sätta henne på Visst ville han göra det nu och symaskinen skulle hon få, för den hade ändå ingen kunnat s,.
%,, sedan hon flyttade, fast han var för snål och arg för att ge henne den förut.
Kanske det rent av var att Elin skulle ha pengarna, som mor haft med sig i boet och som stått på banken och förräntat sig Boken låg i chiffonjén och hon hade j u bara sett och sett åt det hörnet hela tiden.
Och så hade hon famlat med Elins blårandiga klänning.
Ja, nog var det ändå så, att E ii " skulle ha pengarna t i l l att köpa sig kläder och annat för.
- Tills på tredje da´n efter begravningen gick han och nötte på samma tanke.
Nog var det väl ändå boken.
hon mente.
Visst var det boken.
Vad kunde det än boken.
.
Och så sonade gubben sin skuld mot mor I Hedda med d e t största o f f e r han kunde tän- ka sig.
Elin fick boken.
För r a d annat kun- de det vara än pengarna på banken som mor hade talat om i det si-ta Rita.
vara annat _- (Forts. fr. sid.
1.)
ser tiden vara inne för de Europeiska staterna att sluta sig tillsamman ekonomiskt, politiskt, socialt, framför allt ekonomiskt.
Vi måste veta var vi ha varan- dra i nödens stund och vi må- ste ta konsekvenserna av vår geo- grafiska enhet.
Men naturligtvis skall allt detta ske inom ramen av Folkförbundet och naturligtvis drömmer jag icke om en union som skall röra vid de enskilda sta- ternas suveränitet.
Mer sade han icke och mycket mer har man icke fått veta, annat ä n att han bjudit de europeiska delegations- cheferna på en paneuropeisk lunch, att gästerna varit mer och mindre intresserade och entusias- tiska, och att de gingo hem med löftet att få ett p. m. att studera till dess de samlas nästa gång omkring denna stora fråga.
De.
finitiva förslag rörande en euro- peisk solidaritet ha kommit från Belgien och England.
Belgien ta- försökt att följa den ekonomiska konferensens av 1927 rekommen- dationer.
Hur ska vi kunna föra en generös handelspolitik, när an- dra länder gardera sig med tul- lar?
Det blir i längden omöjligt.
Emellertid: Tidevarvet som var den enda svenska tidning repre- senterad vid den första Paneu- ropeiska konferensen i Wien för ett par år sedan och som under hela sin tillvaro med intresse följt denna rörelse, gläder sig med alla andra paneuropeer åt att se tan- ken flyttad över i den officiella världen, bli praktisk politik.
Att det är Frankrike som tar initia- tivet och att Tyskland i Strese- manns person är så oförbehåll- samt med på idén tyckes utgö- ra en borgen för att den största förutsättningen är förhanden, nämligen ett ekonomiskt närman- de av de två stora kontinental- makterna till varandra.
Strese- mann med sina tio sjukdomar tycktes ha tagit sina sista kraf-, narna.
E n stat som funderar på att öppna krig vet å andra sidan att Förbundets materiella resurser stå till offrets disposition.
Och, som det sades i tredje kommis- sionen under behandlingen av för- slaget, det är ju otänkbart att de stater som förpliktat sig att ge denna hjälp skulle låna pengar eller sälja krigsmateriel också till motsatta sidan.
Det var ju som vi veta inte alls otänkbart under världskriget att de neutrala hand- lade med bada hållen, men det har blivit otänkbart nu liksom så mycket otänkbart har blivit tänk- bart.
England har redan förkla- rat sig villigt att sätta sin mäk- tiga signatur på ett sådant för- drag under förutsättning dock att hjälpen är ömsesidig och att en.
dast de stater kunna få hjälp som antagit och utfört det allmänna avrustningsfördrag som Förbun- det snarligen skall lägga fram.
E n liknande ståndpunkt har Tyskland Det ä r givet att den som g i r in för ett sådant fördrag och ger sådana löften överger sin neu- tralitetspolitik, men som vi ändå måste göra det, är en finansiell hjälp att föredraga framför en mi- litär.
AVRUSTNING.
lar om nödvändigheten att förso- na, samordna och harmoniera de olika staternas ekonomiska intres- sen.
Början skulle ske genom att stater som befunne sig på samma ekonomiska nivå slöte sig sam- man om kollektiva tullöverens- kommelser.
England föreslår att man till en början kommer över- ens om att icke höja tullarna un- der 2 år och använder denna tid till att arbeta ut en plan att or- ganisera frihandeln.
Dess handels- niinister talade om att skapa en kommitté på världsomfattande lin.
jer för att studera kolproblemet i dess helhet och helt enkelt ska- pa en världskontroll över kol.
Så fick man då under ett möte av församlingen som icke ansågs sär- skilt spännande höra den engelske handelsministern bruka termer i fråga om världens naturtillgångar, som man nyligen läst i en av Wells vildaste framtidsböcker.
Det var som om Paneuropa ett ögonblick var för gammalt, in- nan det ännu kommit till.
Sveriges utrikesminister yttrade sig i sitt tal uteslutande över den ekonomiska frågan.
Medan Pan.
europeiska möjligheter sväva för fantasien dör den stackars ko som ter för att tala i församlingen.
Han ryckte bara upp sig en enda gång, det var nar han kom in på vansinnet i Europas nuvaran- de handelspolitiska uppdelning.
Han trodde på möjligheten att skapa Europas enhet liksom man skapat Italiens och Tysklands.
S i r a intill dessa planer ehuru alls icke nämnda i det samman- hanget ligger det från tidigare församlingar vilande förslaget att staterna i Folkförbundet skulle komma överens att finansiellt hjäl- pa en stat som blivit angripen el- ler hotades av angrepp.
Det är alltså den positiva sidan av för- slaget att ekonomiskt bojkotta en fredsbrytare.
Förbundets råd skul- le besluta, n ä r en hotad stat skul- le ha rätt till hjälp.
Sverige hotas av krig: varså god här är ett lån på 200 millioner guldfrancs till att börja med, utgivet av en penningstark stat och med bor- gen av hela Nationernas förbund.
Dessa millioner kunna genast for- vandlas i livsmedel, krigsmaterial och transportmedel, allt som be- hövs för att möta ett angrepp.
Ingen stat behöver därför ligga inne med lager, ty han vet att allt står till förfogande från gran.
Betydelsen av Mac Donalds tal blir klarare för en allteftersom dagarna gå.
Han angav tonen, han satte farten och vad som följde sedan var en tävlan, ingen ville vara sämre än den andre.
När han rent ut sade ifrån, att han ansåg att avrustning kunde leda till säkerhet, var det många blickar som gingo till franska pre- miärministern för att utröna vad han gjorde för min vid denna upp och nerpåvändning av hans sats: först säkerhet, sedan avrust- ning.
De som förstodo sig på Briand, påstodo att han var mäk- ta vred, men därav märktes in- genting när han två dagar se- nare stod upp för att hålla sitt stora tal.
Det skulle då vara den lätta anstrykning av ironi var- med han bad om ursäkt för att han nämnde det obehagliga or- det securité Men det behövde inte vara obehagligt för någon, menade han, ty man var nu på god väg att förstå varandras syn- punkter ifråga om säkerhet, man var framme vid den punkt, d å man på allvar kunde börja dis- kutera avrustning.
Jag vet inte om det samma sagts förut, un- der den långa segslitna förbere- dande diskussionen, men nog kän- des det vid dessa ord som om man verkligen skulle komma över från ord till handling, äntligen.
Den förberedande kommittén var förra året nedsjunken i omöjlig- heter.
Nu har den, icke minst genom det angla-amerikanska när- mandet i fråga om sjöstridskraf- terna, kommit upp ur dyn, och man kan hoppas att tiden för den allmänna avrustningskonferensen, som nu fixeras till nästa år, inte återigen skall bli uppskjuten.
Dr Benes som sitter som ordförande i tredje kommissionen vilken har med avrustning att göra, förkla- rade senare i debatten att det
KAMRATLIG BEHANDLING ' (Forts. fr. sid.
1.)
kulösa Kleppur för sinnessjuka och Laugarnes spetälskehem.
var- jämte de katolska systrarna ha ett sjukhus i själva Reykjavik och ett i Hafnarfjord ett par mil söder- ut men ett ordentligt sjukhus för hela landet, där även läkare, sjuk- sköterskor och barnmorskor kun- na utbildas, saknas ännu.
Denna insamling pågår fortfarande varje å r den 19 juni, och även under den övriga delen av året motta.
gas bidrag tacksamt.
Resultatet blev storartat, men målet syntes ändå avlägset, tills insamlings- kommittén fick den genialiska idén att få hjälp av Althinget.
I samverkan mellan Althinget, d. V. s. landet självt och Islands kvin- nor reser sig nu den vackra bygg- naden snart färdig att tagas i bruk.
' Redan ha kvinnorna inbe talat 325000 kronor och ha än- då kvar en summa av 41,000 kro- nor, en summa, som ständigt ökas, där den står på tillväxt.
Bra mar- scherat av våra Isländska syst- rar!
Althingets bidrag för året är 100000 kronor.
Man skall i det.
ta fall komma ihåg, att hela Is- lands befolkning ä r endast 100,000 människor, och att landet är långt ifrån ett rikt land.
Om vacker samverkan kvinnor emellan och om praktisk klarsynt.
het talar en annan omständighet vid det nya bygget.
De inventa- rier, som utgöras av sängar med utrustningar, porslins- och köks- uppsättning, får sjukhuset som gå- va av sina isländsk-amerikanska anförvanter.
Många isländare ha nämligen utvandrat till Kanada el- ler Nordamerika och ha i regel vunnit god ekonomisk ställning.
Till det märkliga 1000-årsjubileet nästa år ämna sig många av des- sa på besök till sina fäders hem- bygd.
Men bostadsfrågan blir väl då det mest brännande spörsmå- let för de långväga resenärerna.
man beräknar en invasion på 20,000 människor.
-- Nu få de bo och ha sin varelse samt del.
vis även mat i det då färdiga men ej i bruk tagna sjukhuset.
Ännu ett ärende ä r f. n. före- mål för de isländska kvinnornas stora intresse - änkepensionsfrå- gan.
Som i de flesta mest civi- liserade länder är änkornas lott synnerligen bekymmersam och minst av allt hedrande för män- nen.
Laga änkepension för tjän- stemannaänkor finns inte, och liv- försäkring förekommer sällan där- uppe.
Althinget beviljar årligen pensioner från 100 till 600 kr., i enstaka fall något högre, åt än- kor efter präster lärare, postmän, författare och i ' vissa ömmande fall.
At änkor efter sjöfolk och fiskare utbetalas, i händelse av männens död på sjön eller i ut- övande av sitt yrke, ett litet grund- kapital till änkan 3 á 4,000 kro- nor, en god om ' än liten hjälp att till en början kunna hålla hemmet ihop.
Att all denna hjälp dock är som droppen i havet är ju självklart.
Också florerar på Island i hög grad adopteringssy- stemet.
Faller familjeförsörjaren eller modern bort, s å komma ge- nast släktingar eller vänner och ta hand om ett eller flera barn med eller utan laga adoptering.
Det ä r väl känslan av barmhärtig het, särskilt stark däruppe samt medvetandet om giltigheten av or- den » i dag mig i morgon dig » och om det faktum att de äro isolerade på sin ö och hänvisade till sig själva, som framkallat det.
ta vackra handlingssätt.
Den hjälp, som vid plötsliga katastro- fer lämnas de kvarlevande, ä r ock- så storslagen.
Men rättvisan och det växande kravet på att hem- men ej skola upplösas har bragt frågan om änkepensioner i ett nytt lage.
Islands kvinnor h a till- satt en kommitti., som f. n. hål- ler på att samla uppgifter om ä n kors ställning, och det ä r bekläm- mande fakta, som redan nu kom- mit i dagen.
När tillräckligt m a terial kommit in, skall man ' gå till verket, och det är, säger frö- ken Inga-Lara, en trygghet för vårt arbete i medvetandet, att vi då ej förgäves komma att fram- lägga våra förslag för Althinget och begära dess medverkan.
Ord- förande i ovannämnda kommitté ä r bäraren av ett på Island mycket gott och populärt namn, fröken Laufey Valdemarsdottir, f. d. ordf. i Kösträttsföreningen.
en av de första studentskorna på Island och nu anställd som korrespondent i en importaffär, en enastående duk- tig och sympatisk kvinna.
Vad hon gör, ä r bara bra, säger frö- ken Inga-Lara med ett tryggt l e ende.
Man ä r frestad att instäm- ma i det yttrandet med något vidsträcktare betydelse.
Vad de isländska kvinnorna göra för var- andra och för sitt lands välfärd ä r bara bra.
Det ä r inte utan att man på samma gång både be.
undrar och avundas dem, detta senare i all synnerhet, när man ser, hur det lyckas och går fram- åt för dem i deras strävanden, och hur förstående isländarna äro gent emot de skiftande krav, som kvinnorna bära fram med anhållan o m uppfyllelse.
förberedande arbetet ä r avslutat, medlemmarna veta varandras ståndpunkter och ha ingenting mer att säga varann.
Så gott som alla deltagarna i generaldebatten ha uttalat sig i samma riktning, fast Stresemann naturligtvis är mera otålig på av- rustning än Scialoja f r å n Italien.
Och fast japanen Adatchi från ett land med oantastat srark militär ställning, kan ta problemet mera ovanifrån än kinesen mr Wu.
Den senare talar j u å ett lands väg- nar, som på grund av bittra er- farenheter börjar tillägna sig den militaristiska syn som Europa för- söker lägga bort.
De två motpolerna i denna dis- från Danmark och greve Apponyi från Ungern.
Den ene kommer från ett land som lever utan fruktan eller önsk- problem som blir det kommande decenniets stora prövosten på na.
tionernas förbund.
Artikel 19 i pakten pålägger Folkförbundet uppgiften att rätta till odrägliga fördrag.
Vid denna uppgift har det ännu icke rört.
Skall det kom- ma så långt att det åtar sig d e n na uppgift och gör sig själv till en ordnande reglerande myndig- het i världen?
Skola folken, de belåtna och de icke belåtna, kun- na böja sig till den grad av dis.
ciplin och allmänanda som for.
dras?
Ännu ä r artikel 19 tabu, det märktes då Kinas represen- tant steg upp och begärde dess tillämpning på sina odrägliga för- bland journalisterna frågan om ta- let betydde ett återtagande av re- geringens tidigare ståndpunkt, vil- ket han försäkrade att det icke gjorde.
Men menige man, det viii säga publiken, fick inte veta att eller o m Danmark står i begrepp att bli det första land som frivilligt avrustar.
Man fick icke klart för sig att Danmarks regering anser sin handling föredömlig, därför att ligger i linje med tidens riktning och ä r betingad av det nya läge som uppstått genom konsolidering av Nationernas förbund, och ge.
nom Kelloggpakten.
Säkerligen var det för att förebygga en tänkt kritik som talaren underströk hur väl han förstod att andra stater i mindre tryggat läge måste se problemet annorlunda.
Mot d e n kritik som trots denna försiktig- het eller blygsamhet ändå infin- ner sig: » det ä r osolidariskt av en förbundsmedlem att avrusta en- sam,) ' kunde han h a sa @ två saker.
minister Stauning sina grannar, n i n g a r i fred med nomgår en fas den Danmark re- dan passerat, som styckades ef- ter ett olyckligt krig i en olyck- lig fred, som avstängdes med tull.
gränser från sitt naturliga eko.
nomiska sammanhang, som vill förändring, som anklagas för att vilja förändring genom krig, Den gamle åttiotreårige greven försäkrar visserligen att Ungern icke tänker på krig.
Det ä r som om han, när han talar, hade när- varande för sig hela det maski- neri som Nationernas förbund i så fall skulle sätta igång, hela den moraliska press som skulle läggas på en fredsbrytare.
Men han k a n icke göra vad Venizelos gjorde å Greklands väg- nar, då han förklarade att Grek- land accepterade sina nuvarande gränser som slutgiltiga.
Jag som sett kejsardömen u p p stå och falla kan icke tro på den närvarande ordningens oföränder- Iighet.
Är det möjligt att man kan tillkämpa sig rättelse av en orättvisa utan våld?
Det har den gamle vitskäggige greven, som sett så mycket, ännu icke skå- dat.
Men där rör han vid det — drag med främmande makter.
att Säkerligen ä r det ofruktbart diskutera alltför ivrigt vilket som skall komma först: avrustning, skiljedom, säkerhet, reglering av staternas inbördes förhållanden.
Här råder en ständig växelver- kan, en rörlighet som skjuter än den ena än den andra sidan av problemet i förgrunden.
Om det ä r viktigt för avrust- ningen, att de folk, som önska för- ändringar, se uppgå för sig som en stjärna möjligheten att få dem utan krig, så kan å andra sidan avrustning göra de folk, som ur sina egna intressens synpunkt ö n ska status quo, mera böjda att betänka möjligheten av en fred- lig nyreglering.
Det ungerska anförandet drog upp hela det problemkomplex som de missnöjda staterna represente- ra.
Samma tema varierades i en fränare ton av minister Voldema- ras från Lithauen, som antydde att om folkförbundet inte tog upp denna fråga skulle andra göra det på annat sätt, mindre fredligt, an.
tagligen.
Danmarks anförande ställde däremot åhöraren inför problemet om den hållning en mindre stat bör intaga d å den icke känner sig ha något bruk för krigsberedskap.
Sällan har väl ett djärvt tillkännagivande klätts i en mera försiktig form än när statsminister Stauning meddelade den danska regeringens stånd- punkt och planer.
Också restes För det första: Fyra tvångsav- rustade stater ha upptagits i Na- tionernas förbund av dem som av- väpnat dem.
Alltså kan förbundet icke anse avrustade stater oför- mögna till de solidariska insat- ser som krävas.
Denna försam- ling har ju också sysslat i allra högsta grad med ickemilitära in- satser till inbördes bistånd.
De som tynga på den väpnade insats en förbundsmedlem måste göra, resonera alltjämt på våldsplanet.
För det andra: hittills har folk- förbundet icke sagt något mot de stater som upprusta - såvida det icke gällt misstankar mot de tvångsavrustades hemliga ansat- ser - hur skulle det d å kunna h a något emot att en stat avrustar?
Det finns ännu ingen norm för tillåtna eller nödvändi- ga rustningar, men överrustning ä r förstås farligare.
O m det är regeringens mening att kompromissa förfaller den- na argumentering.
— —
