# ID: svediakorp-per3450
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1929
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,650
# sentences: 750
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


TIDEVARVET N:r 3 7 1929 Förstakammarvalet, le- dande artikel.
- * Ett världsarlament Av Elin Wägner Trafikkontrollör A n n a W e S- t e r g a a r d, Kopenhamn, redogör för det förut i Tidevarvet i kort- Nationernas förbunds försam- het omnämnda radikala förslaget ling gör på åskådaren intryck av till J o r d u d s t y k n i n g i D a n - ett världsparlament.
Behovet att mark.
vid början av församlingens tion- de sammanträde konstatera detta E t t v ä r l d s p a r l a m e n t av är ett bevis på hur långsamt det E l i n W ä g n e r handlar o m U. g å r för tröga hjärnor att tillegna F:s nu pågående tionde försam- sig som levande verklighet nya ling.
begrepp, det m å vara, Nationer.
* nas Förbund eller klockan 19.
S k a vi verkligen alla behöva Käcka idrottsflickor i Västerås och resultaten av mäs- vallfärda till Geneve för att få in terskapstävlingarna skildras av i blodet att världen har fått ett Torsslow-Lund- parlament.
så är det bäst att vi Ragnvi gren.
ta vårt parti och göra det.
* I dag då detta skrives har E l i n Wägner anmäler H.G.
grundstenen lagts till Nationernas Wells nya bok om en film, Förbunds nya hus.
Det lär dröja K u n g e n s o m v a r e n k u n g fem år.
innan det blir färdigt.
* Till dess l ä r Förbundet få b o Veckans novell, Uppstån- kvar i Salle de la Reformation, d e l s e n, är skriven av H a r r y och där ä r tyvärr föga rum för de Martinson.
pilgrimer som vilja övertyga sig om att det ä r sant att något nytt har begynt, att prässa sig fram i värl- den.
Läktarna i den calvinistiskt kala, biinhusaktiga salen äro vis- serligen fulla som aldrig förr av journalister och publik.
men vad förslår det?
, Det säges att lokalens tristesse och förhandlingarnas ytterst enk- la och föga ceremoniösa karaktär skulle vara ett hinder för läktar nas folk att inse att här ä r nå- got märkligt på färde.
Det har j a g svårt att tro, just därför att Nationernas förbund ä r något all- deles nytt, kan det inte ha ett stort färdigt palats till sitt för- fogande.
Det kan inte heller h a några traditioner eller några pom- pösa former och ceremonier fär- diga.
Man har lånat kostymen från det parlamentariska livet så- dant det avspeglas i de olika län- derna.
Allt ä r så enkelt för det obeväpnade ögat som monsieur Briands rock.
D e som vilja draga lenkläder, som det hette i den gamla bibelöversättningen m å g å i konungahusen.
Men det ä r rätt.
Känner man någon missräkning - varom mera en annan gång - så ligger den på ett helt annat plan.
Ingen enkelhet kan komma en att förbise att här sitta de officiella representanterna från 54 av de 55 till N.F.
anslutna sta- terna.
Flera av dem äro statsmi- nistrar eller utrikesministrar.
Nå- gra av dem äro sin tids mest betydande statsmän.
Deras ord och beslut har man många gån- ger avvaktat med olidlig spänning.
H ä r ä r Österland och Västerland.
Den nya världen, Amerika, de ännu nyare världarna Afrika och Australien.
Alla fem världsdelar.
na äro där.
inte för att disku- tera teoretiskt som vid de inter- nationella konferenser som nume- ra äro dagligt bröd, utan för att fatta gemensamma beslut.
Än så länge äro de mycket angelägna o m att framhålla att Nationernas förbund icke ä r någon övernatio- nell auktoritet utan bara en mel- lanfolklig, rådgörande församling.
Samtidigt äro de livligt inbegrip na i arbetet att skapa denna över- nationella auktoritet och att stifta lagar och ingå överenskommelser som böja deras suveränitet under en högre, vilja.
Tänkesättet Machiavelli viker, om än under motstånd, för tänke- sättet Wilson.
Det ä r en öppen fråga om det ä r bra för Församlingen att de som representera Machiavelli så- som t. ex. den italienska delega- tionen, andra att förtiga, likväl finna med sin förmån förenligt att vara där.
Men antagligen s k o l a de vara där.
Kampen skall stå inte bara utanför, utan även inom Nationernas förbund.
(Forts. å sid.
6.)
Jordens Udstykning i Danmark Av Anna Lösningen av det internationalt ak- tuelle Beskæftigelsesspörgsmaal, Spörgsmaalet om hvorledes der kan skaffes Beskæftigelse til Landenes voksende Befolkning, beskæftiger Po- litikere i alle Lande.
For Daiiniarks vedkommende er Si- tuationen den, att Landets Hoveder- hverv, Landbruget.
ikke kan optage sit eget Födselsoverskud.
Landbru- gets Unge kan ikke beskaftiges paa Landet, og som Fölge deraf vandrer d e i Tusindvis ind mot Byerne, hvor altfor mange af dem gaar iii i de Ar- hejdslöses store Skare.
I de mange og dybtgaaende Over- vejelser angaaende Afhjælpning af Arbejdslösheden, som ogsaa i Dan- mark finder Sted, indgaar som et Led det danske Radikale Venstrepartis Forslag om en vidtgaaende Udvidelse af den danske Jord-Lovgivning.
Den moderne danske Jordlovgiv- ning (Lovene a f 1 9 1 9) bygger paa det Princip, at Staten fra Prestegaar- denes Jorder og fra de store Lensbe- sidderes Gaarde faar til Raadighed til Udstykning c: a 70.000 Td.
Land.
(til Erstatning faar Preste-Lönningsfon- den Renten af Jordværdien, og Lens- besidderne faar fri Raadighed over Del af Westergaard deres Jord, som de behol- der tilbage, alt efter særlig herom giv- ne Lovbestemmelser.
Dog udreder til- lige Lensbesidderne en Sum af c:a 70 mill.
kr., der danner et særligt Fond.
(Statens Jordfond).
De a f sta- ten erlivervede Arealer udstykkes til Husmandsbrug saaledes, at Husman- den i Stedet for at indbetale en kon- tant Köbesum forrenter Jordens Vær- di med en Rente af 4½ %.
Staten gi- ver dernæst Byggelaan, indtil 9 / 10 af, hvad det koster at opföre et passeiide Husmandshus.
Dette Laan afdrages efterhaanden (I % om Aaret).
Eje- ren (Husmanden) faar Sköde paa Ejendommen, og naar Statslaanet er tilbagebetalt, kan han omsætte sin Ejendom til hvem som helst.
Saa- længe Laanet ikke er tilbagebetalt, kan Laanet kun overgaa til ny Ejer med Landbrugsministeriets Tilladelse.
naar ikke Ejendommen övergaar til nær- meste Slægt.
Disse Loves Virkning et ' bl.
a., at de aflaster Eftergpörgslen efter Jord i det fri Marked til Gavn for dem, der vil begynde, og trykker Jordpri- sen.
idet den offentlige Jord sælges til Skattevurderingspris og ikke til Spekulationspris.
- den Der udstykkes aarlig Jord fra ca.
70 Prestegaarde - en Jord, der tid- ligere var Danniarks daarligst drevne og mest misrögtede Jord.
Fra Lens- gaarderne fik man Raadighed over 50.000 Td.
Land = ca.
1 / 3 av disses Jord samt 70 mill.
Kr.
- (” Jordfon- den ") - Erstatiiingen til Staten for Lensjordernes Overgang til fri Ejen- dom.
Disse store Lensarealer, som hen- laa i Kraft af en middelalderlig Ord- ning.
hvor enkelte Slægter gennem Lovgivning var sikret en Særret, hvor- efter de bl.
a. raadede over store Dele af Danniarks Jord, til hvilken hele det övrige Folk fornienedes Adgang, fik i mange Aar deres særpræg i dansk Landbrug gennem de tomme Slotte, hvis Ejere boede i Udlandet, de bort- forpagtede Avelsgaarde med Forpag- terens Maskiner, Polakkernes frem- medartede Klædedragter og sultelön- nede Herregaardsarbejdere, mens i Markernes Udkant Polakkasernen og de Svinehusformede Arbejderboliger m e d de mange Skorstene tittede frem.
Resultatet var i niange Aar regelmæs- sigt det, at Herregaardsarbejderen, naar han var slidt op for en ringe (Forts. å sid.
5.)
Skördekalaset Septembersolen som minutvis listar sig fram mellan de hastigt vandrande gråvita och blåaktiga molnen är blek och dess värme försvagad och mild.
Grönblanka björkar och lönnar svänga rastlöst sina grenar och skaka det fris- ka lövet i kraftig blåst, som viii göra sommarens sista dag till höst.
Den i ok- tobers rönnbärsröda och klargula fär- ger alltför tidigt förklädda grenen., som skymtar nere i backens lummiga sväng, dyker fram i den dansande vinden, om och om igen bland .ståndaktigt gröna gelikar.
Just så här tycker jag att skördeka- lasdagen alltid har tett sig och alltid måste te sig år efter år.
Samma friska doft av nyss överståndet regn, höst- blommor, gödsel och jord.
Samma hög- tidliga förväntan hos dem man möter och underförstådda gemenskap, vi ses i kväll i glädjen!
Det lantliga arbetet är fullt av mil- stolpar.
Färdiga, samvetsgrant avsluta- de uppgifter läggas ständigt bakom en, varje dag, kanske varje timme betyder ett uppnått och övergivet mål.
I går kördes rågen in, det sista Brusarpsgär- det.
I dag sås vetet vid kommerseråds- stenen.
Till middagen hinna vi grön- fodret undan eftermiddagens förtretliga skur, i morgon sluta de plöjningen bort- om ån.
Fält efter fält, lass efter lass, plogfåra efter plogfå a påbörjade, av- slutade veddösar, halmstackar, fyllda vattenkar, ryktade hästar.
Ett ständigt uppfyllande, skapande, fullbordande.
Skördefestens dag är också en milstol- pe, men den är placerad mitt i den evigt svängande cirkeln av stora och små gö- romål och betyder ingalunda något upp- hörande eller stillestånd.
Tvärtom.
Nu är rågen bara halvbärgad och havren står grön, medan nästa års skörd förberedes, såningsmaskinen går fram med sitt dyrbara utsäde över här- ligen tillflidda åkrar.
Under de sista årens förskräckliga nyckfullhet har det ibland fallit snö också på den raske jordbrukarens oinkörda havre.
Därför firar man nu skördekalas en lördag i september och kastar sig på måndagsmorgonen åter in i skördearbe- tets brådskande mödor.
Jag kan inte tänka mig något till- fälle, när önskan att få hälsa välkom- men kan vara så värmande stark, som när dessa finklädda gäster stillsamt stiga Över tröskeln.
De räcka handen till kraftigt handslag för att sedan så små- ningom slå sig ner vid de långa bord, där stek och bruna bönor, saltgurka och ostklyftor i mängd äro den uppskattade välfägnaden.
Rättaren först, bredaxlad, böjd av ett arbete, som alltid varit tungt och skonade fjortonåringens skuldror lika litet som nu sextioåringens.
Unga drängpojkar, på ett par år hemlighets- fullt förvandlade och uppvuxna, från de spinkiga små skolbarn man mötte vid handelsboden till ståtliga unga män med stiliga strumpor och halsdukar, härliga skärmmössor och vänligt skämtsamma och höviska röster.
Vuxna, allvarsam- ma karlar, arbetshjältar, pålitliga kam- rater.
Kvinnorna äro färre.
Är det nå- gon som måste stanna hemma för små- barn blir det hustrun.
Man underhåller sig med måttlig iver, men varje samtal är bräddat av drama- tiska, komiska eller hårresande bilder ur livet.
Mannen, som så föga förmår förena lära och leverne, att han slår sina söner men gynnar både leanare och baptister.
Man måste veta vart man hör!
Amerikabåten, där pojken från Sommen, som ni väl känna igen, är med.
Men över allt ligger skämtets glädje och när man senare störtar sig i spring- lekarnas betvingande fart, är man med varje fiber av sin kropp medveten om att detta är årets stora och glada dag.
Till och med stadens urlakade barn känner sig ha en levande rot i den fris- ka jorden och förnimmer sitt ursprung i den friska jorden och förnimmer sitt ursprung i de nvärld, där solen, regnet, vinden och mörkret ge arbetet dess spänning och varje dag des sskiftande innehåll.
Casan.
TIDEVARVET UTGIVARE.
Ada Nilsson.
REDAKTIONSKOMMITTÉ: Elin Wägner.
Elisabeth Tamm.
Honorine Hermelin REDAKTIONSSEKRETERARE Carin Hermelin.
F ö r s ta kammarvalet Det är, som bekant, Älvsborgs Ian och Stockholms stad, som i å r äro i tur att välja representanter till första kammaren.
I Älvsborgs län, som re- dan valt, Övergick det liberala manda- tet genom landstingets sammansätt- ning efter senaste val till högern.
Obe- kymrade om Hr.
Ekmans helomvänd- ning sedan 1928 års val och hans fi- entlighet mot högern med därav föl- jande inviter till socialdemokraterna, ha de borgerliga partierna gått under gemensam beteckning.
Stockholms stad skall välja först den 18 sept.
Där blir utgången mera spän- nande.
Genom den förkättrade kvin- nolistan, som ej stod under borgerlig samling vid valet 1927, övergick en elektorsplats från högern till socialde- mokraterna.
Ställningen ä r nu sådan, att högern får fyra säkra platser, libe- raler och frisinnade en och socialde- mokraterna behålla sina fem.
Dess- utom tillkommer det socialdemokra- terna att avgöra, om den återstående platsen skall gå till högern eller kom- munisterna.
Genom att gå tillsammans nied de borgerliga skulle de kunna skänka platsen tillbaka till högern, och genom den nya vänskap, som uppstått mellan H r.
P.
A.
H a n s s o n och den borgerliga samlingens upphovsman, Hr.
C.G, Ekman, kanske inte ens det- ta ä r uteslutet.
Rätteligen borde plat- sen tillhöra kvinnolistan - då man hyllar det proportionella valsystemet ä r det oproportionerligt att ge kvinno- listan så förunderligt mycket ovett utan motsvarande proportionell vinst.
Alen något sådant har troligen aldrig fallit vederbörande in, och vilkendera, som får platsen, en högerman eller en kommunist, kan förefalla tämligen likgiltigt.
Dock synes det klokare att låta kommunisterna stånga hornen av sig inom och inte utom den lagstif- tande församlingen. — På vem de fri- sinnades och liberalas val kommer a t t falla, ä r ganska dunkelt, så mycket me- ra, som det i denna stund är svårt att avgöra, vad som menas med liberal och frisinnad.
Det kan i en betydelse vara att utse en högerman!
I en annan att hålla sig inom partiramen!
Och möjligen också att göra upp ett mel- lanhavande mellan frisinnade och li- beraler från 1928 års valstrid i Stock- holm.
Försiakanimarvalet 1929 är icke vi- dare spännande.
Det har intet att skaf- fa med en ny tids radikala politik.
Med käcka idrottsflickor i Västerås Äran att f å anordna årets svenska mästerskap i fri idrott för damer hade tillkommit Västerås, där den svenska eliten till ett antal av inte mindre an 53 flickor från 16 olika klubbar sam- lades.
De, den kvinnliga idrottens belacka- re, soni påstå att det ä r fult a t t se kvinnor springa, hoppa och kasta bor- de se en sådan tävling.
Eva ä r visst inte mera oestetisk i sin idrottsutöv- ning än Adam, tvärtom.
S e p å en Eb- ba Sundholm, Inga Gentzel, en Adams- Ray.
De taga sin idrott rätt, de ha stil och fart över sig, de idrotta vac- kert.
Dessutom har kvinnan sinne for effekter, i vackra dräkter, välfrisera- de och lätt pudrade på nästippen kle- vo 1929 års mästaraspiranter ut på den miserabla kolstybb, soni hedersbe- nämnes Västerås idrottsplats.
T. o. m. Östermalnis förkättrade är favorit i en tävling mellan de två.
Tvådagarsslaget inleddes nied 100 m., motsett nied stort intresse.
Skulle den duktiga, lugna Ebba Mylirberg el- ler flotta, snabba Ebba Sundholm el- ler tjuvstartande lilla Maud Sundberg vinna?
Den senare kunde malören att uteslutas också drabba (2 tjuvstarter har uteslutning till följd).
Efter mas- sor av enerverande skottklickningar, med Maud dragande i klar tjuvstart, kommo de äntligen i väg.
Ä n n u efter So m. ledde Maud Sundberg, men här gick Ebba Sundholm fram och vann med en klar meter en populär seger.
Maud såg ledsen ut, när hon vandra- de tillbaka för att hämta sin stora ted- tybjörn, som varit en dålig mascot.
Hon har ännu aldrig lyckats löpa 100 m. nied- bibehållen stil och kommer nog aldrig heller, hennes r o l l soni first string ä r utspelad.
Guldlockiga Ebba Myhrberg var det synd om.
Hon låg så snällt kvar i groparna och väntade att den grova tjuvstarten skulle åter- kallas, men startern, dålig funktionär, felade, och protesten lämnades utan avseende.
Tiderna voro för de tre bäs- ta: 12,8 sek. Sundholm, 12,9 Sund- berg och 13,4 Astrid Helander.
Sven- ska rekordet ä r 12,7.
Sedan blev det längdhopparnas tur och de visade både form och stil.
Maj Jacobsson, Bandyklubbens trum f kort, nästan för vältränad, vann soni hon ville.
Hon är en trevlig idrottstös, duk- tig i allt, men ändå tillbakadragen.
Hon har gott " häng " i hoppen och hennes längsta på 5,23 ni.
understeg bara med I cm.
hennes nyligen satta rekord.
Daga Berling från Lidköping nied sitt säregna " spring " i luften blev tvåa m.
4,85 och trea Bibbi Larsson från Bandyklubben 4,73.
Någonting som låter okvinnligt men icke ser så förfärligt ut ä r kulstötning.
Den och stående längdhopp äro dock de mest oestetiska grenarna i kvinnli- ga idrottens tävlingsprogram.
Den kraftiga, energiska egnahemsbrukaren Elsa Svensson från Lidköping vann på tämligen dåligt resultat, 10,05 m., tvåa Maj Jacobsson 9,44.
Stående längd blev rolig och jämn.
Edit Sandgren från Göteborg försva- rade sin titel med hopp på 240 cm.
ef- ter många underliga koncentrations- svängningar med armarna och nedhop- pet nied vitt skilda fötter, synnerligen ful stil.
Något " divabetonade " Maud Sundberg och strumplästhoppande Ebba Myhrberg hade båda 235 cm.
Hopp efter hopp fingo de lika resul- tat.
Publiken bönjade nästan undra, om det var hoppdomaren eller de täv- lande, som behagade skämta, då änt- ligen i det nionde hoppet Maud lyc- kades hoppa till sig någon centime- ters skillnad.
Nio hopp i en tävling är antagligen ett unikt fall inom idrotten.
Sondagens tävlingar inleddes vac- kert med häcklöpning 80 ni.
Efter samma preludier som på 100 m., krån- gel med startpistolen och Maud Sund- berg tjuvstartande, kommo de äntli- gen i väg.
Över sista häcken låg Maud fortfarande främst, men då kastade Maj Jacobsson sig fram och vann med nytt svenskt rekord på samma tid som världsrekordet, hållet av tyskan B r e - dow på 12,8 sek. E n utmärkt presta- tion på de gropiga banorna.
Förra re- kordhållerskan Lydia Alsterberg från Gävle fick nöja sig med tredje plats.
Fortsättningen blev också vacker.
Höjdhopp är en gren, som lämpar sig bra för kvinnor.
Denna tävling blev dock delvis förryckt av den dåliga pla- nen.
Ansatsen måste tagas över en gro- pig gräsmatta och ribban avtecknade sig ej, då den hade publiken som bak- grund.
Mjuka lilla mästarinnan med den vackra stilen, Bride Adams-Ray från Stockholniskamraterna, fick här se sig slagen av den långbenta, flotta studentskan Ahlstrand från Skattkärr.
Höjden f ö r dessa två så pass blygsam som 140 cm.
Trea M a j E l i a s o n med 135 cm.
F. ö. voro stilarna lika många soni deltagarna, en del störtade sig vårdslöst med huvudet före (regelvid- rigt) och andra rullade över på mer eller mindre mystiska sätt.
Diskuskast- ning, som pågick samtidigt, vann Ruth Svedberg med 36,01.
Inga Gentzel, vår maskulint suve- ränt löpande flicka, vann 800 lekande och lätt.
Hon ledde från start till mål och höll igen farten avsevärt med tan- ke på 200 m., som gick några minuter senare.
Aven där vann hon överlägset med Astrid Lundin, Gävle, på andra plats.
I spjutkastning sattes nytt rekord, som trekamparen Ruth Svedberg, Gö- teborg, stod för.
A t t hon ä r en av dem, soni varit nied längst, märks så väl på både förberedelser och tävlingsmo- ment, säkerheten hos henne fäller många gånger utslaget.
Hon blev nu tredubbel mästarinna med två rekord.
Mästerskap i diskus, spjut och tre- kamp, rekord i de båda sista, en riktig sportbragd.
Hårdaste och mest spännande täv- ling blev stafettlöpning 4 × 100.
Synd att banorna bara voro tre, så att Gav- lekaniraterna, för att kvalificera sig till finalen, måste löpa 3 gånger inom loppet av 20 minuter.
I finalen segra- de Bandyklubben med nytt svenskt re- Så var då " årets evenemang " till ända.
Facit av det hela, dåliga arran- gemang, urusla banor, okvalificerade funktionärer, utmärkta idrottsliga re- sultat och mästartitlarna fördelade mellan sju käcka svenska flickor.
Ragnvi Torsslow-Lundgren.
A t t k ö p a på avbetalning - Är - Ja, det frun själv?
det ä r det.
- Mitt namn är Svensson från X- berg &amp; Co.
Kanske jag får besvära frun endast ett litet ögonblick.
Det gäller demonstration av en liten sak jag har med mig.
Intet köptvång alls naturligtvis.
Jag har med mig firmans nya katalog, om frun kanske skulle vilja kasta ett öga i den.
— Vilken i ordningen av försäljare och agenter som herr Svensson utgjorde, kan jag verkligen inte tälja.
Under mitt ' första år som husmor Öppnade jag säkerligen för ett hundratal av samma slag.
Vi hade nämligen oturen att slå oss ned i en nybyggd stadsdel bland idel ungt och nygift folk, ett fullständigt eldorado för allt vad för- säljare heter att döma av deras otro- liga energi och ihärdighet.
Det här en j u emot att slänga igen dörren mitt för näsan på en medmän- niska, så jag hade tagit för vana att tala dem till att gå.
Förklarade för dem så gott jag kunde, att vi inte hade råd att köpa bil under detta seklet tro- ligen, och att vi voro de lyckliga ägar- na till två korkskruvar.
Det forst- nämnda argumentet var det mest miss- lyckade jag kunde hitta på.
- Vem hade talat om pengar, i varje fall inte om kontant betalning.
Visst inte, om frun bara betalade 25 kronor nu, el- ler mindre om så Önskades, så kunde det utgöra en första avbetalning på grammofon och dammsugare och kri- stallampa och gaständare eller vad det, nu kunde vara som behövdes.
Alltsam- mans kunde levereras före torsdag.
25 kronor ä r ju en bagatell för så myc- ket vackert och nytt på en gång!
F ö r att återgå till herr Svensson i början av spalten, så släpptes han ock- så.
in för att demonstrera sin " lilla sak ”.
Det visade sig vara allt mellan himmel och jord inrymt på ett per hundra sidor i en katalog.
I sanningens namn kunde jag j u in- te påstå, att jag hade allt som stod på de hundra sidorna och ingenting nytt behövde, så jag försökte med att det " bar mig emot ” att köpa på avbetal- ning.
- Någonting av en princip, för- står herr Svensson.
Vi äter på var- (Forts. å sid.
6.)
Kungen som var en kung De som bär våra EN Litteraturen går in i ett nytt skede.
Nya konflikter, nya problem, nya h j ä l - tar.
nya nederlag.
nya segrar.
Tradi- tionella egenskaper f ö r kvinnan, nian- nen, barnet, nationalhjälten.
skurken, fienden, negern.
underklassen duga icke längre.
Ej heller stå människorna i samma relation till varandra.
I n t e heller duger den gamla motiveringen för, knappast, den gamla heteckningen på niänskliga handlingar.
sedan den nya psykologien blandat bort begrep- pen.
D e t är mycket lustigt a t t höra att den moderna romanen måste handla om trafikprohleni.
Det finns bra myc- ket viktigare saker än fortskaffnings- medel som r ö r a sig i våra dagar och avståndets behärskande ä r icke allt som utmärker vår tid.
bördor i halva da ’ r FREDSFILM filmkung soni Wells erbjuder värl- dens filnidirektörer.
M e n i alla fall är lian icke Iietydelselös eller en luftfi- gur.
D e t kommer icke att bli utan ver- kan att diktarna driininia dessa dröm- niar.
Ännu är icke det verk skrivet som fångar människornas fantasi och hjärta och g ö r de stora frågorna le- vande f ö r dem.
Men dessa försök ä r o tecknen på att det ä r i annalkande.
Hundratals misslyckade eller halvbra krigsromaiier förberedde marken f ö r Remarque.
Oppositionen kommer också att tvingas a t t dikta.
och så få vi en li- terär prohlemdiktning kring de väldi- gaste idéer som någonsin sysselsatt den niänskliga hjärnan.
Balkan.
Sålunda rör sig filmen om hur Amerika och England spela mot varandra med dessa små länder som schackpjäser, men huru schackpjäser- na ta sina öden i egna händer, tack vare kungen som var en kung.
D e in- te blott vägra att slåss f ö r stormak- ternas intressen utan erbjuda världen en lösning e f t e r nya linjer på proble- met om nationalstaternas naturtillgån- gar.
" Vi vill inte sitta och hålla på calcomiten ”, säga de, " vi vilja heller inte lämna den i Amerikas händer el- ler Englands.
Tillsätt en kommission med representanter f ö r alla världens metallindustrier som f å r kontrollera och fördela calcomiten e f t e r behov. ' '
M e n kungen som var en kung stan- Wells bok ä r icke något konstverk nar icke därvid i sin politik.
H a n " ger Vi märka nu början till en littera- och avser icke att vara det.
H a n släp- upp sin flagga, sin armé, sina tullta- turens inriktning på detta nya.
V i för- per läsaren in i sin verkstad och dis- r i f f e r och gränser till Världens för- nimma upptakten till en litterär dis- kussion kring de heta brännande frå- g o r som tillhöra tiden, även om de än- nu icke kommit in i dagsdiskussionen.
En ny hjälte har trätt fram i littera- turen, kring vilken den moderne dik- tarens fantasi spelar.
Det ä r hjälten som bekämpar kriget.
Å t e r och åter dyker han upp.
Det a r mannen som försonar t v i länder och förenar Eu- ropas oförenliga stater, det ä r man- nen som förstör sin egen uppfinning av människoförintande giftgaser, i stället f ö r a t t ställa den i de patrio- tiska intressenas tjänst, det ä r drott- ningen som abdikerar hellre än att va- r a medskyldig i vapenfabrikation och krigslieredskap.
det ä r härföraren som segrar, icke genom a t t döda men genom att dö, det ä r kungen som ä r en kung och kastar sin intelligens, sitt liv, sin krona in i kampen f ö r a t t förhindra ett krig mellan sitt land och grannens.
Den skickligt- och beslutsamme natio- nellt inställde utrikesministern, den krigsberedde krigsministern, den sto- r a generalen, revolutionären soni re- ser sig mot den krigsvägrande konun- gen - alla dessa bli skuggorna mot dessa ljusa gestalter.
D e bli represen- tanterna för förstörelsens mörka mak- ter.
de som förr voro hjältegestalter- na i litteraturen.
Den nya hjälten vill skapande i stora mått, samverkan, sammansmältning, broderlig fördel- ning.
Han bekämpar forstorelse.
er- övring och bevakande av nationella skatter.
H.
G. Wells liar skrivit något han kallar boken om en film.
som bär titeln Kungen som var en kung.
H a n s hjäl- te är typisk för denna omvärdering och omplacering.
Liksom de andra hjältarna i kampen mot kriget ä r han bara en dröm.
H a n ä r tillsvidare inte ens e n filmkung, han i i i blott en tänkt kuterar med honom hurudan en film enta stater ", t i l l något som alltså ä r om krigets besegrande bor vara.
H a n långt mera ä n ett Nationernas för- förklarar i detalj hur han resonerat bund.
vid skapandet av densamma och var- för han valt konflikten mellan två små balkanstater till ämne och till hjälte en kung ä r en kung, en man soni varken gömmer sig bakom en diktator eller nöjer sig med att va- ra en Iiortskänid nationell symbol utan ä r en verklig ansvarig härskare, Den- na ram kring filmen ä r mycket roligt skriven och nian kunde o f f r a en hel artikel åt att diskniera med Wells hans principer.
Särskilt uppkallar hans re- sonemang m i kvinnans förhållande till kriget t i l l motsägelser.
Men som han släppt alla andra fördomar i den- na bok, må vi låta honom få behålla sina förtloniar om kvinnan t i l l belö- som ning.
Filmintrigen ä r inte alls skickligt gjord.
1 Munroses drama Ryktet, som vi för länge sedan relaterat i Tidevar- v&amp;, ä r historien om hur finansman- nen anstiftar krig i syfte a t t komma åt naturtillgångar som äro skyddade av intakta gränser.
mycket mera sak- kunnigt skildrad.
Frank Heller kun- de säkert knyta intrigen i ett sådant politiskt filmdrama skickligare.
var- för gör han det inte?
Men Wells har den stora förtjänsten att se proble- met i hela dess vidd, och att göra fredshjälten till en person som icke bara undviker ett krig med grannen utan bemästrar ett världsproblem.
D e t ä r de vanliga tre små Balkan- länderna som nu.
' ter äro framme.
Det ena av dem har inom sina gränser hela världsförrådet a v den f ö r värl- dens metallindustri nödvändiga calco- miten, så när soni på de förråd.
som ligga under Englands kontroll.
Ame- rika vill nu samla i sin hand kontrol- len av denna dyrbara vara nere på D e t ä r inte bara världens metallin- dustrier som måste ligga under kon- troll, samma skäl föreligga f ö r att kontrollera näringsämnena och folk- vandringarna.
det vill säga platsen på jorden.
det vill i sin tur säga rasernas under närvarande tillstånd olösliga problem.
Internationalism ä r ett föråldrat begrepp, amalgamering ä r det nya lö- senordet.
Med mindre ä n ett ekono- miskt värlsdirektorat nöjer han sig inte.
När j a g kom upp till Helena satt hon ute på gårdsplan bredvid nämndemans bikupor och sydde ihop Sörgården i ryg- gen.
Detta är under terminerna Hele- nas vanligaste lördagsarbete, j a g sjönk ned på gräsmattan bredvid henne och kände höstens vemod: - Ännu en god sommar förliden!
som min gamla mor- mor brukade säga.
Vad ha vi kvar av den?
Helena suckade litet, hon har rest en del och läst en del och haft släkt i ga- velrummen och syltat ingenting.
- Åh, alltid finns det något kvar!
sade j a g tröstande.
Jan-Christian har ökat fyra kilo.
Dem har han åtmins- tone med sig till stan.
Dessutom f y r a fina ormar, blivande praktnummer i skolans spritmuseum - de äro kvar, jag fick tag i den ena i går, när j a g drog ut lådan i ditt toalettbord, Helena.
F r å - gan blir hur det g å r med velåssipeden.
F ö r j a g mötte nyss bakhjulet som kom alldeles ensamt och självständigt rul- lande utför vedbacken, och det föreföll mig av den klangfulla farten a t t döma som om utgångspunkten varit vedbod- taket.
- Ja, det är troligt, sade Helena.
De sitter helst däruppe, när de lagar velås- sipeden.
- Varför?
- När man har levat så lång tid till- sammans med pojkar som j a g, sade He- lena, så har man alldeles upphört a t t fråga varför.
Kanske de tycker a t t det är ett svårt stillsamt göra, och någon motion måste de j u ha, och då blir det j u litet med a t t springa utför och upp- för och hämta grejorna när de rasar ned.
- Nej, när hösten kommer, sade Helena drömmande och lade Sörgården numro 3 bredvid sig på bänken, då finns det bara en sak som j a g längtar efter, bara en sak.
- Reineclaude-burkar?
sade jag.
- Le- nas vita äpplemos?
Vattenledningen i stan!
F ö r du menar väl inte som Hasse Z:s Anna-Clara sade f ö r r i världen: a t t en liten trettio hästkrafters bil skul- le vara smaskens?
Nej, aldrig i tiden!
sade Helena.
Vill j a g driva ut från stan i gnistrande sep- tember, så går j a g väl hellre på mina hurtiga skor.
över skogarne, där svam- pen består.
Nej, mera etiskt betonat än så: - E f t e r lärarna!
De som bär våra bördor i halva dar, frukostrasten från- räknad.
- Och kom inte till min erfa- renhet och säg a t t de ha valt sitt kall för brödfödan.
Hos de lärare, som j a g har haft a t t göra med - och det har har j a g varit väl så där ett dussin alltid märkt något sällsamt!
Det före- Att bekämpa kriget är endast en början.
" Världsfred betyder ingen- ting.
om det inte betyder skapande.
Om det icke frigör vetenskap, hand- lingskraft och makt. "
Hur det d ä r går till.
vem som in- spirerar kungen och vilka som bekäm- pa honom, hur lian nedslår oppositio- nen och hur hans och fiendelandets proklamation mottagas i stormakter- nas utrikesdepartement - allt detta är detaljer som vi icke kunna gå in på, men det ä r rolig läsning.
Om värdet av denna filmsynopsis som sådan våga vi e j uttala oss.
Tro- ligt ä r att den måste gå igenom fack- männens händer innan den kan fil- mas.
Men texterna behöva ingen o n - formning, de ä r o utmärkta.
Korta, enkla, precisa.
överraskande, D e ä r o konflikter och hålla de rivaliserande färdiga att radieras när som helst.
staterna ifrån a t t ryka ihop.
H a n in- Som vi se.
ä r Wells långt bortom tresserar sig f ö r världens omskapande verkligheten.
Han intresserar sig inte efter en plan som gör konflikter, av- för hur man skall undvika krig i den und, undertryckande omöjligt.
Ingen värld som nu är.
med nationalstater enda idé har han uppfunnit.
Men l i a n på att le- eller nationalstatsgrupper soni göra törs väga sin författarära monopol på naturtillgångarna.
vilka vandegöra och popularisera dem.
Gud gav världen gemensamt.
Han Elin Wägner.
bryr sig inte om det mellanfolkliga skiljedomssystemet som skall iitjiinina - faller mig som om de tyckte om barn.
Till och med när barn ä r pojkar.
Jag minns intill min ålders höst den milda och förklarande och utredande rösten hos en som ringde på till mig ibland och sade a t t han önskade a t t det gick litet bättre för Jan-Christian i satslära, faktiskt, det föreföll mig som om han verkligen önskade det.
Och om de hitta- de ett kvarglömt ormskinn eller ett säll- synt idealiskt grodyngel eller t. o. m. en ny modell på hundbomber i en pul- pet, tänk, så tror j a g de skulle först &amp; det.
- Fenomenet ä r ett faktum, sade jag, j a g har också mött det.
Jag har däremot en sextiårs tant, som aldrig dragit en barnkärra med sin hand, hon säger till mig vänligt kollektivt: - Alla barn ä r elaka, så dina ä r visst inte ensamna.
— V a r kommer alla snälla vuxna människor ifrån?
frågar j a g milt.
T y själv har hon en man som är det go- daste på denna jord.
- Livet t a r hand om dem, kära du, svarar hon då, livet det t a r nog hand om dem, som väl ä r och vrider om dem.
Men därförut så är alla barn små odjur av vildhet och bråkighet, j a, j a g kallar det elakhet.
- Jag talade i ett förfluget ögonblick om de orden för de mina en kväll, då Ja, mor tror nog inte, sa ’ Lillebror: att j a g blir omvriden i den här veckan, så det är nog bäst j a g g å r och lägger mig i förväg, n ä r Tant Gina kommer!
och faktiskt, vi gör ’ t.
Vi lägger ho- nom i förväg, s &amp; bara hans lilla söta rentvättade huvud syns ovan laka- nen.
Och kommer Tant Gina in, s &amp; ligger han precis still och vänder ögo- nen sorgset mot taket, han törs inte annat.
- Menar du, sade Helena, a t t feno- menet med de vänliga och aldrig irri- terade, som bär våra bördor i halva dar, är hur respekten kan g å i têten, när glättighet med klassen ändock förefin- nes.
- Ja, sade j a g, j a g tror nu mest a t t det är massan som gör det, pojkmassan.
De lyssnar i klump och skrattar i klump.
Och ve den - för de andras förakt - som vågar gå utom laglydnadsstrecket.
Det är sant, sade Helena.
Den förnämsta dygden hos lärarkraften det vet j a g nu, det ä r a t t den inte skall vara » småsaksaktig ».
Vari timmarnes småsaker består, det f å r man aldrig riktigt klart för sig.
Men de stora de formar ut sig inför deras ögon.
Mina två kom hem en dag och var beundrande hänförda över a t t en av lektorerna hade satt sin synnerligen begåvade pojke i en annan skola.
Malcolm tydde det som så: - Han kände väl me ' sej a t t det skulle varit omöjligt för en eljest a t t inte ge honom medhåll.
Och j a g insåg i bredd med dem stor- slagenheten.
Jag unnar den pojken alla de andra lärarnes medhåll i nya skolan och studenten vid sexton år.
Nej, inför fenomenet lärarkraften står j a g alltid beundrande, sade Helena.
- - Men låt oss nu g å ut och plocka cykelhjul innan vi flyttar in till stan.
- - Eva Schmidt.
Uppståndelsen Av När han var tolv HARRY å r inträffade en olyckshändelse i gruvan.
E n hisstrum- ma föll ned och dödade hissmannen och t v i andra.
H a n stod vid gruvhålet när de för- des upp i ljuset och när han sedan såg dem ligga på varsin bår, med sol- skenet spelande över de döda ansik- tena, väntande på skjutsen till bårhu- set, tyckte han att de förvridna, svär- tade dragen anklagade hela världen.
Det grät i hans hjärta när han såg dem.
Hissmannen hade varit en hygglig gubbe, som många gånger släppt ner honom i gruvan när forskarlusten kommit på.
- Nu låg han där, död, med ett krossår över högra ögat.
Flu- gorna kröpo över ansiktet - skulle han?
j a han måste gå och jaga bort dem.
J u s t då gingo två arbetare förbi.
J a, nu har gamle Joel slutat si- M dagar, sade den ene.
H a n dog som han levat, han föll från en stor höjd, sade den andre.
Och de stannade vid bårarna, tittade allvarsamma på de tre döda och tände sina pipor.
D e andra döda voro två okända ar- betare, från norra Kopparberg, som arbetat två dar i gruvan och tycktes ha kommit hit enbart f ö r att dö.
Den ene låg med halvöppen mun.
E n guldtand tittade fram i mungipan, skiftande, glänsande liksom den poc- kat på att bli tillvaratagen.
- Och en av d e levande sade: Ja-ja-tackar-ja, han har vatt i Amerika också.
Tolvåringen stod en bit ifrån, i skuggan av hisstornet, tyst som i an- dakt.
H a n tänkte på vad arbetaren nyss sagt om gamle Joel och gick frani och frågade något, tyst så att ingen annan hörde det.
Men svaret koni, generat och förargat: Ah, det här begriper du inte, gå hem till mamma du.
Och den lille tolvåringen gick, skamsen och oförstådd.
Han tänkte och grubblade över döden, som kom så hastigt över människorna.
Vad ' var det väl f ö r mening med att de två ar- betarna kommit hit från Kopparberg och dött efter två dagar, när sällan någon av gruvbyns folk omkom?
Dö- den var skrämmande och underlig, ingen kunde bli klok på den.
- Och han g i c k hem, till barracken Littra M., upp f ö r trapporna till tredje vå- ningen, till kyffet med de nio barnen och föräldrarna.
H a n beslöt att inte säga något, för att e j f å bannor för att han varit ne-.
re vid gruvhålet.
H a n letade i stället upp några trä- sniderier som han sysslade med och satte sig att tälja på dem med en gam- mal morakniv.
D å och då höll han styckena fram mot fönsterljuset för att pröva effekten av ett snitt.
och så fortsatte han att tälja.
H a n höll särskilt på med en relief föreställande Uppstdåndelsen.
Hade någon frågat hononi vad en relief var, hade han e j kunnat svara.
Han hade helt enkelt en idé att göra Uppståndelsen med upphöjningar i trä och han snidade och snidade.
Den gamla morakniven ville inte ly- da alla hans konstgrepp, och han mås- te arbeta med yttersta försiktighet för att ej skära f ö r mycket.
Modern var vid dåligt lynne och frågade e j ut honom, som hon bruka- de göra.
Barnen stojade runtomkring, men han fortsatte att snida.
E n gång måste han avbryta arbetet för att hjäl- pa sin näst yngste bror nied resning en a v ett sagoslott av smutsiga bygg- klossar, man sedan flyttade han bort till fönstret igen och fortsatte snidan- det.
Han smålog när han förde trästyc- ket fram till fönsterljuset: reliefer började t a konturer.
- - - MARTINSON D ä r var den stora graven som lik- nade en grotta, och den mantelkläd- da gestalten i gravdörren.
d e för- skräckta väktarna med de breda svär- den svängande; framåtvridna, på huk, nied fötterna hårt i marken och vrist- senorna spända till flykt.
Och där var klippblocket vid gravdorren, rullande bort ' nied en kraft som om det skulle vräka undan Golgata, som med sina tre kors reste sig mot en himmel för- tonande i träet.
Över alltsamman drog ett förfär- ligt oväder, skickligt ditsatt genom att låta ett moln virvla runt över två träd, vilka i extas bugade sig för ge- stalten i gravdorreii.
D e små händerna arbetade ännu med några detaljer kring Golgata.
S m å träsmulor droppade ned på gol- vet - så, ett sista skär med kniven och han höll trästycket fram mot lju- set, reliefen var färdig.
Ungarna stojade runt omkring ho- han blev avbruten med att nom han fick knäppa byxorna på yngste bror - så lade han andäktigt trästyc- ket på bordet, trutade med munnen, skar in sitt förnamn Ove alldeles un- der hålfoten på den mest fruktans- värde a v väktarna och satte sig sedan att med huvudet i händerna betrakta sitt verk.
Det hade kostat honom tre veckor av grubbel och försakelser att göra Uppståndelsen, och äntligen var den färdig.
Han skulle ge den åt skollärare Aren, det skulle han, det behövde han inte skämmas för - och skollärare Aren skulle klappa honom på axeln och säga: Utmärkt, gentilt, briljant, just som han alltid sade när någon skött sig bra.
- Det skulle han, ingen annan än han skulle få se den först, han var den ende som förstod sådant.
Utmärkt, gentilt, briljant, mum- lade han och slöt ögonen medan han kramade om trästycket - i andanom kunde han se det upphängt på väggen i biblioteksrummet: en klunga folk stod runt omkring och en a v dem sa- de (som om han sagt det å samhällets vägnar): Det har Ove, den där tyste pojken i Littra M., gjort.
- Och Ove i Littra M.
kramade om trästycket och log djupt och lycksaligt när han tänk- te på det.
Just då gick ryktet om olycksfallet och knackade på dörrarna, men Ove satt tyst kvar och drömde över sitt trästycke.
Från svalen hördes i stigande fal- sett: tänk tre man!
två unga friska kopparbergare och så gamle Joel, så förfäärligt, så förskräckligt.
O v e drömde vidare.
Han såg Upp- ståndelsen hängande på väggen i bib- liotekssalen sedan folket gått, och han såg skollärare Aren ta ner den och vi- sa den för sin frus kaffebekanta och säga: Det har Ove, den där lille spens- lige pojken i Littra M., gjort.
Och han drömde vidare och vidare, tills fadern kom hem från gruvan och skickade honom till butiken efter ett hekto snus.
Så koni kvällsmaten och sängdags och natten med drömmar om uppstån- delsestycken skurna i trä.
Dagen efter skickade modern ho- nom att handla.
Trästycket hade hon lagt på kommoden, hon var närsynt och såg inte riktigt vad det var; men yngste bror såg.
Han såg att det var ett trästycke och han visste att trä kunde brinna.
Som en liten katt var han uppe på stolen, fick tag i träbiten och bar den bort till spiseln.
Modern var ute på svalen.
Näst yngste hjälpte honom med luckan - och en lång stund sut- to två bröder och stirrade hänryckta in i ligan där det lustiga, kådrika trä- stycket sprakade och brann.
.
- - Ännu en stund - och en broder Ove satt skälvande, med Ögonen fulla rödspeglande tårar.
och nig den sista oförtärda kanten av sin uppstån- delse sjunka ned i glöden.
Det var en grym och hård stund.
Länge satt han kvar och såg i elden.
Glöderna föllo och suckade, som om de gjort ett förfärligt brott som de nu ångrade.
— Modern kom in: Ove, stäng luckan, hur många gånger har j a g inte sagt e r att ni inte f ä leka med elden.
v a?
- Ja, m e n träsycket, sade Ove och snyftade.
- trästycket, - Vilket trästycke?
J a g la ' ett på kommoden.
- Ungarna ha väl fått tag i ’ et, sade hon sedan hon fattat sammanhanget.
- Du får val skaffa dig ett nytt.
Ove stängde luckan, flyttade sig längst bort i den mörka vrån vid ved- låren och grät - grät.
Aldrig skulle en klunga människor stå framför ett trästycke i biblioteks- salen och säga: det dar har Ove i Littra M gjort.
av — — — — — — — — * Dagarna som koni höll han t i l l ne- re vid gruvan; invid ett av hisstornen var hans tänkareplats.
Här kunde lian sitta i timtal på en kullstjälpt malm- tunna av rostig järnplåt och tänka och tänka tills huvudet värkte.
E n dag hade han inte suttit där mer an en halvtimma förrän han hoppade ner från tunnan och gick hem.
O m någon människa med känne- dom om barn hade sett honom, där han vandrade hemåt.
skulle de ha kun- nat svära på att han fått en stor idé.
Han gick som i trance med de små händerna knutna p i ryggen.
Hisstornen gnisslade.
smältverket brummade - han hörde det e j.
E n affisch på en stolpe talade vördsmat om att cirkus Tritoni hade premiär vid tivoliplatsen i kväll: världsattrak- tion: konstberiderskaii P a l m a Liara.
s j u lejon, fem tigrar och två kineser - han märkte det e j.
H a n gick som i trance.
med hän- derna knutna på ryggen.
in genom kvartergrinden, upp for de knakande vindeltrapporna till tredje våningen I Littra M.
H a n hade ett nytt trästycke på bott- n e n i klädskåpet.
Han satte sig på vedlårn, tog fram morakniven ock började arbeta.
Barnen stojade om- kring hononi hela dagen, men han skar och snidade.
Barnen stojade omkring honom var dag i tre veckor, lian snidade.
En dag steg lian fram till fönster- ljuset.
såg på det nya trästycket och snidade vidare.
Det låg ett fruset le ende kring den slutna munnen och han hade blivit mager.
En kväll gick han bort till nipper hyllan, där de två gipskattorna sutto och stirrade i halvdagern, tog ner Aren.
ma.
.
.
till.
.
.
mamma mam ... mammas förstoringsglas, det hon an- vände när hon någon gång läste, gick fram till henne, där hon satt lutad över en strumpstopp, räckte henne glaset och trästycket och sade: Mam- ma.
se här.
- Den kvällen fick lian en kyss av henne, och vid sängdags sade hon till fadern: pojken ä r duktig - om vi hade råd kunde det bli något av poj- ken.
Men pojken hade redan somnat; uttröttad och niager sov han, och hade mardrömmar, bort i dragsoffan.
Och fadern svarade: hum, dä-tror-ja-dä, om en hade råd, ja.
Nästa dag var dragsoffaii ett sjuk- läger.
O v e hade feber och yrade; yra- de om trästycken och eld och upp- ståndelse.
Modern fick plötsligt igen den kär- lek hon haft till honom - den ende sonen - innan det blev flera och många söner.
Hon lagade hans älsklingsrätt.
bru- na bönor och fläsk och gav hononi honung och varm mjölk om kvällar- na.
Men barnen stojade i rummet och han tynade av mer och mer för var dag.
En kväll, när skymningen föll och rutorna skallrade av ett regnväder, viskade lian svagt: Mamma.
kära mamma, kom.
Hon kom frani till soffan, - J a g vill hålla dig i hand, mam- ma, och be dig o m något.
sade lian.
Och modern torkade en tår och sa- de: J a.
mitt barn.
- Jo.
mamma, trästycket.
det nya trästycket!
- J a, mitt barn.
-- Ge det till Arén, till Arén, nia.
.
, - han förstår sig på.
.
.
till Och det lilla magra huvudet föll till- ma.
haka på kudden.
Kvinnan sjönk ner vid bädden.
Barnen sutto tysta, glöden suckade i spisen och ett regnväder skallrade på rutorna.
Kvinnan vid bädden grät - grät.
I biblioteksrummet på Larberga bruk hänger ett litet konstverk skuret i trä, kallat Uppståndelse.
Det avbil- dar tre arbetare soni döda föras upp ur en gruva.
Deras änkor synas sit- tande i ena hörnet - sänkta i förtviv- lans gråt.
F o l k som se den pläga vän- da bort huvudet och säga: Det ä r Ove, pojken i Littra M., som gjort det.
Svart på Vitt För att fastställa identiteten a v en Frankrike nyligen mördad kvinna, vars styckade kropp insydd i en säck blivit funnen i Marne, måste polisen anställa efterforskningar bland alla de försvunna och saknade och myndig- heterna ha vid detta tillfälle offentlig.
gjort några statistiska siffror.
P å så sätt fick man veta, att antalet för- svunna kvinnor i Frankrike under år 1929 belöpte sig till fyra tusen (4,000!)
Fyratusen kvinnor i ålder från aderton till sextio år, ha glidit genom maskorna på det officiella skydds- och registreringsnätet, ha lösgjort sig ur fa- milj- eller yrkesgemenskap, irra om- kring som namnlösa eller under falska felande eller flyk- namn, som frivilt tande genom världen: Denna gigantiska och förskräckande siffra säger också att fyratusen kvinnor i ett enda Jand antingen v i l l e eller voro tvingade att glida ur myndigheter- nas beskydd.
Att det antingen var rädsla för officiell eller privat förföljelse, van- sinne, eller leda vid omgivningen, som jagade dem ut i det ovissa och drev dem till att utplåna sina spår - eller det var något tvång av annat slag hotel- s e r, u t p r e s s n i n g, v å l d eller erotiskt beroende.
Polispresidenten i Paris har nyligen kort och Kott meddelat, att huvudpar- ten av de fyratusen förmodligen fallit offer för vita slavhandeln.
Att utan tvi- vel mer än hälften av de försvunna be- finna sig i några för dem stängda, an- nars alltför öppna hus i Sydamerika el- ler på Balkan under skarp kontroll av en » Beskyddaren för vars framtid de arbeta.
Hur många av dessa två eller tretusen som årligen falla offer - i ordets vi- dare bemärkelse - för feber, utmatt- ning, tuherkulos - hur många som för- därvas genom druckna klienters kniv- stygn och knytnävsslag - det är ett annat kapitel vars statistik ännu för- blivit obekant.
i — -
Jordutstycknig (Forts. fr. sid.
1.)
L ö n, blev overladt til Statens og Sog- nets Forsörgelse ved Fattighjælp eller Alderdomsunderstöttelse.
Denne Særstilling f o r Lensbesid- hele Ordningen derne var en U r e t uværdig f o r en moderne Landbruger- nation, og derfor v a r det naturligt a t den maatte falde.
- *, D e r e r i Löbet a f 30 A a r i Dan- m a r k med Statsstötte e f t e r forskellige L o v e oprettet 20.000 nye Husmands- brug.
K u n d e man oprette 2.000 nye B r u g om Aaret, vilde dette være til- strækkeligt til a t optage Landbefolk- ningens aarlige Tilvækst.
Imidlertid e r Udstykningen a f Prestegaards- og Lensjord e f t e r Lo- vene a f 1919 nu i det væsentlige fört til E n d e, og det radikale Venstre har derfor i E f t e r a a r e t 1928 i Rigsdagen forelagt Forslag, der anviser nye V e j e til Videreförelse a f Jordens Udstyk- ning til stadigt större Dele a f det dan- ske F o l k.
D e t nye Forslag bygger paa den T a n k e, a t det i den kommende T i d vil blive nödvendigt mere end hidtil a t drage d e kommunale Myndigheder o g d e lokale K r æ f t e r i Landets forskel- lige E g n e ind i Arbejdet med Jordens Udstykning, o g gaar i Hovedtrækkene ud paa fölgende: I hver Kommune oprettes en kom- rnunal Jordfond, der administreres a f e t a f Kommunalbestyrelsen ved F o r - holdstalsvalg valgt Jordudvalg.
Denne F o n d skal köbe J o r d i Kommunen til Udstykning mod aarlig Forrentning a f Jordværdien med 4½ % o g uden Udbetaiing a f kontant Köbesum f o r den udstykkede Jord.
D e t kommunale Jordfonds Midler s k a f f e r Kommunerne ved a t optage L a a n i en bestemt dansk B a n k; men n a a r Jordfonden köber J o r d til U d - stykning, indskyder Statens Jordfond i den kommunale Jordfond rentefrit e t Belöb, svarende til Trediedelen a f den köbte J o r d s Grundværdi.
Dette Ind- skud afdrages a f Kommunen med 3 % aarlig.
Endvidere faar Kommunerne R e t til a t yde Garanti f o r L a a n til O p f ö - relse a f Bygninger paa den a f K o m - munen udstykkede J o r d.
Den aarlige Jordrenteydelse a f d e udstykkede B r u g g a a r ind i Kommu- nernes Kasser.
- D e t vil ses, at ved disse Lovbestem- melser opfordres alle Landets K o m - muner til a t deltage i Udstyknings- Arbejdet, o g a t Kommunerne endog vil kunne opnaa direkte finansiel F o r - del ved a t bruge Loven, fordi J o r d - rente-Ydelserne vil kunne mere end erstatte Forrentningen a f de Belöb, Kommunen selv h a r anvendet.
- E f t e r a t Lensjordens Udstykning nu snart e r tilendebragt, har Statens Jordfond gennem de udstykkede E j e n - dommes Jordrente e t aarligt Tilskud paa c: a 5 mill.
K r.
, o g dette B e l ö b kan altsaa uden Svækkelse f o r Statens Jordfond anvendes som Grundlag f o r Danmarks fremtidige Jordudstyk- ningspolitik.
Endvidere vil den eventuelle nye L o v bidrage til, a t Kommunerne vil kunne s k a f f e deres egen Ungdom Bolig og Virkefelt, Haandværkerne o g A r b e j - derne A r b e j d e og Fortjeneste.
Ogsaa f o r Bykommunerne vil L o - ven kunne anvendes, nemlig til U d - stykning til Have- o g Byggegrunde til F r e m m e a f den Bevægelse, de senere A a r h a r bragt i Retning a f a t s k a f f e egne H j e m i höjere Grad til den brede Befolkning.
Hjältar i kamp mot hungern II.
Babcock, den gömda hungerns upptäckare Det finns ett slags hunger, helt olika den, som gör ansiktet magert a v brist på föda, den som kommer magen a t t värka, därför a t t det inte finns någon- ting a t t fylla den med.
Det finns ett slags dold hunger, och av den kunna människor svälta ihjäl, medan de ä t a rikligen.
Babcock från Wisconsin var den för- sta av alla moderna människor, som fann denna hunger, som varken gnager människor eller djur så a t t det känns, men som överfaller dem med underliga sjukdomar, j a kanske dödar dem.
Bab- cock, den gladaste bland glada!
Det märkvärdigaste hos honom, utom det skallande skratt, som alltid exploderade vid de mest högtidliga och pinsamma tillfällen, v a r det sätt på vilket han alltid vände ryktet och berömmelsen ryggen.
Han själv skulle vara den förste a t t bestrida a t t han var någon föregångs- man i kampen mot denna nya, hemlig- hetsfulla hunger.
Men detta står fast: a t t Stephen Moulton Babcock, vars vetenskapliga arbete alltid var ett slags privat för- ströelse för honom själv och hans vän- ner, allra först ställde den frågan: Finns det en hemlig hunger?
Han levde under de dagar, då människorna med sin växande civilisation gatt ifrån fäl- ten och skogarna in till staderna, och där l ä r t a t t ä t a allt f ä r r e och färre slag a v föda.
S å lurar den nya hung- ern i ett dussin olika skepnader, hemsk, ofta dödlig - i småbarnens ömkligt svaga ben, i den oförklarliga dödlighe- ten bland barn, s o m födas friska och felfria, kanske lungsot, säkert i många andra sjukdomar.
Babcock var pionjä- ren som skickade ut ett nytt slag av hungerkämpar på det nya spåret, le- tande sig fram emot målet, plågornas besegrande.
Han studerade kemi hos de största auktoriteter i Europa.
Han kom tillba- k a med en tysk doktorsgrad, full a v de nyaste kunskaperna om den rätta analysen a v födoämnen, med förtröstan på den moderna satsen a t t en noggrann blandning och balans mellan äggvita, fett, stärkelse, salt etc. skulle innebära just den r ä t t a mängden energi för a t t hygga upp vävnaderna hos grisar, kyck- lingar, kvigor och småbarn och få dem a t t leva och frodas.
Babcock blev kemist vid en försöks- station i Staterna.
Han v a r alltid nyfi- ken.
Han tvivlade alltid på de fastslag- na resultaten och förbluffade sina över- ordnade och medarbetare med experi- ment på områden, där de redan ansågo sig veta tillräckligt.
Tjugusex år efter hans första skämt- samma försök med utfodring a v kor kom äntligen Babcocks tur.
F ö r sina experiment hade han användning för sexton kvigor.
Medhjälparna Hart och Humphrey köpte dem, fem månader gamla, högklassiga korthornskvigor, fulla av liv och munterhet som kalvar skola vara och hungriga.
Storartat!
De levde j u f ö r a t t äta!
Och det är vad vi behöva, sade Babcock skrattande.
Vi måste vara säkra på a t t de ä t a nog av den enformiga, oblandade föda vi skola ge dem.
Folk f å r inte komma och säga, a t t de helt enkelt blir svältfödda, därför a t t de sätta nosarna i vädret och vägra a t t ä t a vad vi g e r dem.
i Det vackra och det rätta E n ålderdomligt utseende skylt i hör- net av Regeringsgatan och Lästmakare- gatan i Stockholm drar uppmärksamhe- ten till sig och väcker nyfikenhet.
ör- jansboden s t å r det i bleka röda bokstä- ver.
Fönstret under skylten innehåller också tilldragande saker: lampskärmar av pergament i vackra former, dekore- rade i rött och svart, smidiga mässings- stakar med höga ljusspiror, lampetter i skulpterat t r ä, handmålade sidendu- kar.
I denna tid, då intresset för vackra Fællesregering a f Socialdemokrater og Venstremænd til Magten, a f det nye Lovförslag e r det natur- bringer Forslaget ind i Realiteternes Verden og betydeligt foröger Chan- ligvis ikke let a t s p a a; men det kan dog siges, a t d e seneste Begivenheder cerne f o r dets Virkeliggörelse.
Anna Westergaard.
i dansk Politik, hvarved der kom en Om Udsigterne f o r Gennemförelsen Radikale Han delade upp dem i fyra grupper.
Den första fick ingenting annat än majs, m a j m j ö l, majsfoder i alla for- mer.
Nästa grupp måste leva på vete, agnar, krossat vete, vetehalm.
Den tredje gruppen i denna underliga skara, som gick mot liv eller död - vem kun- de veta det?
- började utfodras med enbar havre.
Och nu t a r vi de sista f y r a och upp- föder dem på en blandning a v de här tre sorterna, sade Babcock, majs, vete, havre, en tredjedel av vart.
De ska bli vår kontrollgrupp.
På sex månader hände ingenting alls.
De sexton djuren åto friskt och tycktes växa och utvecklas lika bra som vilken frisk kalv som helst.
De växte upp.
De blevo färdiga a t t fullgöra sin ko-plikt i livet.
Para dem, sade den gamle forskaren till Hart och Humphrey.
Gör vårt expe- riment likt livet självt.
- - De majsuppfödda kvigorna först.
De bestodo sitt moderskaps prov utan a t t blinka.
På rätta dagen födde de sina kalvar, fina, fullviktiga kvigkalvar.
Den majsfodrade moderns, n:r 666, kalv kunde redan efter en timme stå på egna, starka ben och dia.
Men hur g å r det med de fyra, som levat på vete?
De ha alla blivit dräktiga av samma ädle t j u r som de förra, den renrasige Coralettes son.
Men mer än en månad före den rätta tiden börjar det gå på tok med dem, förskräckligt och oförklarligt.
Här är kalven till den veteutfodrade modern n: r 561.
E t t elän- digt litet kräk, som kommer till värl- den 16 dagar f ö r tidigt.
Det andas men kan efter fyra dagar ännu inte stå på sina vingliga hen.
Hart och Humphrey mata det med flaska så ömt som goda vårdare anstår, mer!
på elfte dagen f å r den lilla kalven konvulsioner och på tolfte finner man den död.
Den andra vetemodern föder en usel liten kalv som lever precis två timmar.
Långt före tiden f å r den tredje ett stackars liv, som andas svagt en halv dag och dör, den fjärde vetemodern f å r en liten tjurkalv dödfödd.
Kalvarna som föddes av de havre- ätande koma voro litet mitt emellan.
Tre levde av fyra, men de t r e voro inte överdrivet pigga.
Men kontrollkornas kalvar?
Ja, de voro inte särskilt fina.
E n enda levde a v de fyra.
N å, då var det inte variation i och för sig som krävdes.
Och redan de majsätande kor- nas stora kalvar hade j u visat a t t enfor- mig diet inte nödvändigtvis måste vara skadlig.
Men vad var felet med dem som fått blandkost?
Kanske resultaten berodde endast på en slump?
Humphrey gjorde om försö- ken igen.
Men nu började komödrarna själva a t t angripas av krämpor och sjukdoms- besvär.
Det började med dem, som på två år inte f å t t smaka annat än vete.
Utom a t t de rullade med sina tungor och vaggade med huvudena började de stappla omkring på styva hen.
När de stodo på sina fötter stönade de vid för- söken a t t lägga sig och om de lågo kunde de knappast stiga upp.
I oktober 1909 dog en av de vetefödda korna.
Januari kom och man fann en annan hemlighetsfullt död i s i n kätte.
På mor- gonen den 27 m a j 1910, t r e år sedan det egendomliga experimentet begynts, återstodo elva av de sexton djur, som startat så förhoppningsfullt.
Det kunde inte vara tillfälligheter.
Det hände inte en enda gång, sade Hart med den värme i rösten, som all- tid förnams när han talade om sin glade gamle mästare, a t t vi talade med doktorn utan a t t f å ett gott råd, en fin id6 till något nytt experiment.
Och så bytte de om ransonerna.
De togo en härlig, blomstrande majs- ko och satte henne på vetekost.
E n a v de eländiga reumatiska vetefodrade kreaturen började de utfodra med en- bar majs.
Och så vidare.
Resultatet var överraskande.
Stackars vetesvultna n: r 670 började repa sig på sitt majsfoder och var inom kort ef- tersträvansvärd f ö r slakthuset.
Inom mindre än en månad hade hennes ben blivit utmärkta och efter två månader kunde man knappast urskilja hennes revben.
Tre månader - resultatet lik- nade reklamen f ö r en patentmedicin, och ingen kun- utom a t t det var sant de tro a t t det var samma djur.
Alla de förut fördärvade korna, som nu fingo majs levde upp, fingo ny aptit och nytt levnadsmod, blevo f e t a och födde präktiga kalvar.
Det är intet tvivel.
D a r finns ett x, något livgivande, okänt, som finns i majs.
Men den fina majskon, som hän- visats till vetediet?
E f t e r t r e månader började hon s e ledsen ut, blev stelbent.
I september lade hon sig utan a t t kun- na stiga upp.
Vad är detta x?
Är det ett gift i vetet?
F a t t a s det något i vete som finns i majs?
frågade de unga män- nen Babcock.
Men hur skulle den gamle sökaren kunna svara?
Han kunde bara luta hu- vudet å t sidan, gnida tinningens gråa hår, småskratta och säga a t t han visste det inte, de måste själva fundera ut det.
Under de tjugu år som gått sedan han gjorde sitt första experiment, som förtalde om den gömda hungern, hade bokstavligen hundratals forskare över hela världen sökt efter detta x och efter andra x som plötsligt började upptäckas överallt.
Men om deras rätta natur och kemiska sammansättning vet man ing- enting än i dag.
heminredningar är så allmänt och blic- ken för roliga och sköna ting i var- dagslivet likaväl som vid festtillfällen håller på a t t skärpas, är det säkerligen många som av örjanshodens akyltföns- ter lockas a t t stiga in för a t t kanske hitta en länge sökt id6 till belysnings- anordning hemma, eller den rätta for- men för en vänlig känsla mot någon vän, en känsla som varit svår a t t kläda i en passande gåvas påtagliga skrud.
Fru Hallen, Urjansbodens innehavare, berättar om den idé, som kommit hen- ne a t t för ett knappt år sedan starta denna lilla a f f ä r för svenskt konsthant- verk och svenska konstprodukter.
örjanshoden vill vara som en liten rådgivare, där kanske ofta .rådvilla kö- pare kunna f å se och välja på vackra och gedigna saker, som ändå hållas på en överkomlig prisnivå.
Allt fabriksar- bete och alla utländska imitationer äro bannlysta.
Konstnärer och konsthant- verkare lämna in sina tavlor, skulptu- rer, hamrade och snidade lyktor.
speg- lar, stakar och lampor, handmålat pors- lin.
Men örjanshoden har också sina egna modeller, exempelvis de handgjor- da lampskärmarna av pergament, som man här för första gången lyckats spän- na i buktiga och runda former och som lysa som guld, när ljuset tändes där- bakom.
Eller de mörkförgyllda lampet- terna.
Så har också firman sin egen konstnärliga rådgivare.
Alltså vackert.
Äkta.
Svenskt.
Och billigt.
F r u Hallen berättar vidare om intres- set hos publiken, som visar a t t Örjans- bodens idé är berättigad.
Där komma unga par, mannen ofta lika intresserad och sakkunnig som frun.
De som ha sin bestämda och säkra smak söka här sitt hems prydnads- och nödvändighetsföre- mål lika väl-som de mindre befästade, vilka gärna t a emot ett råd.
Och som känna sig trygga vid tanken på a t t ha köpt i en a f f ä r som alldeles försmår att för det billiga skenets skull blanda kram bland kvalitetsvarorna.
- - F ö r några år sedan fick en vördnads- full reporter för The Breeders Gazette den stora äran a t t besöka doktor Bah- cock.
Med stor respekt öppnade interv- juaren sin mun för a t t f r å g a om den berömde mannens vetenskapliga arbete.
Babcock gav honom ett handslag och ett leende som genast kom darrningen i den unge mannens knän a t t upphöra.
Och i doktorns ansikte arbetade en frå- ga, som han hela morgonen längtat a t t någon.
Den här pojken var f å fråga till all lycka från Chikago.
Han måste ha reda på det.
Har Ni läst lev- nadsteckning, som står i tidningarna nu?
frågade Babcock.
Och den gamle med en vetenskapsmannen började eld i ögonen, som gjorde honom ung vid 84 år - a t t uppbygga sin åhörare med sin stora beundran för John L:s bragder, a t t lägga ut vilken s t o r slags- kämpe denne odödlige man måste ha va- rit.
Sådan var den gömda hungerns upp- täckare.
Denne man, som är vitaminer- nas fader.
- John L. Sullivans - Casan,
ETT VÄRLDSPARLAMENT (Forts. fr. sid 1.)
Det första församlingen gör var.
j e år är som bekant att disku- tera Sekretariatets rapport över årets verksamhet.
I fjor började denna debatt så, att ingen be- gärde ordet och församlingen må- ste gå hem.
Alla de stora sta- ternas representanter tego och de små voro inte beredda att kom- ma fram så snart.
Sedan togo de visserligen skadan igen med gan- ska våldsamma förebråelser mot de stora länderna för senfärdighet i arbetet på världsfred och världs- solidaritet.
Såsom otålig medlem av en li- ten stat har man väl ofta fallit med in i den kör som ropat: Heja till Nationernas förbund.
He- j a!
Var inte så försiktigt, så om- ständligt, så partiskt, så ordrikt, så tystlåtet, så självbelåtet och så vidare.
Sov inte!
Det bränner i knu- tarna.
Tiden ä r dyr.
I år hade man hopp om att Församlingen skulle arbeta i en psykologiskt gynnsammare atmos- fär än förut och följaktligen vara mera livaktig.
Den närmaste bakgrunden för detta Folkförbundsmöte var ju: engelska arbetarsegern, den fär- diga överenskommelsen vid H a a g konferensen mellan Tyskland och ententen å ena sidan och ententen inbördes, Iihenlandsutrymningen som i dagarna tar sin början, och Briands tillkännagivna beslut att för Förbundet lägga fram planer- na på en Europeisk sammanslut- ning av ekonomisk och politisk art. Englands nya arbetarregering tog från första stund ledningen i debatten med att säga: nu ska vi handla och handla fort.
Och det anslaget har sedan fullföljts av de andra.
Trots att regering- en Mac Donald icke fullföljer den konservativa regeringens fransk- vänliga politik, torde det dock för Briand vara lättare att i Folkför- bundsfrågor åtminstone samarbe- ta med Mac Donald och Hen- derson än med Austen Chamber- lain och Cushendun.
Låt mig med ett par ord sam- manfatta och kommentera inne- hållet i Mac Donalds tal till För- samlingen.
För det första: Det byggde helt och hållet på kristen världsåskåd- ning, sådan den utbildat sig i sin anglosachsiska, sin reformerta skiftning.
Den avböjde all lit till våld och svärd, han tror på klok- heten i att nalkas människorna med tillit och räkna på att möta hos dem förnuft och god vilja.
E t t fördrag är större skydd för ett folk än ett regemente.
Den som tar till svärd skall förgås med svärd, men jag vill inte att mitt land skall förgås.
Nå, hur tillämpar han denna åskådning?
Inte kompromissfritt så att han vill tala förnuft med upprorsmakarna i Palestina till exempel, eller tro på möjligheten att behandla dem utan svärd.
Inte så att han vill avstå från att straf- fa Tyskland med tunga ekono- miska bördor och klippa dess vin- gar till 1988.
Han är en männi- ska och inget helgon, han har med människor att göra, han har en opposition, han är premiärmi- nister, han lever i en ofullkom- lig värld.
Men han har i alla fall rätt att erinra om att Ockupationen av Rhenlandet upphör fem år tidi- gare än som var tänkt, att Eng- land böjer sitt huvud under ovill- korlig skiljedom i rättstvister, det vill säga undertecknar den frivilli- g a klausulen i fördraget med Ständiga domstolen i Haag.
Han kan också tala om att England och Förenta Staterna äro på god väg mot en överenskom- melse icke bara för begränsning av sina flottor utan verkligen ned- sättning.
Vidare att en sådan överenskommelse måste följas av en femmaktskonferens om ned.
sättning av rustningarna till sjöss och påskynda den stora allmänna nedrustningskonferensen som så länge förhrretts och som Versail- lestraktaten utlovar.
I detta sam hand gav han en välförtjänt skra- pa åt avrustningskommissionens militiira experter som arbeta un- der förutsittning av krig.
i hans delegation har man redan igen- känt Noel Baker och H u g h Dal- ton som experter, d.v.s. två pa- cifister.
Han vill också fylla luckan i Förbundspakten, den som ger även anslutna stater rätt att gå till krig under förutsättning att rådets medlingsförslag icke är en- hälligt.
När Kelloggpakten, eller som den här kallas Parispakten, stämplar krig som brott kan inte Förbundspakten förutse krig som en tillåten möjlighet Vi måste översätta Kelloggpak- ten i praktiska överenskommel- ser, folken fordra det av oss.
D e vilja avsluta de krigiska kapitlen i Europas historia.
I förhållandet till folken av an- dra raser har M a c Donald en stor principförklaring.
Vi måste sluta fred med dem medan vi kunna göra det med självrespekt, innan de riva sönder de orättvisa fördrag vi gjort med dem mitt i ansiktet på oss.
Vi vilja behandla de andra raserna förtroendefullt som med oss likvärdiga.
Mera flyktigt berörde han frå- gan om minoriteterna och manda- ten, och talade till sist om nöd- vändigheten för staterna att över- g å från ekonomisk obstruktion till ekonomiskt samarbete, Hans avslutande ord gällde nödvändigheten att handla modigt och ta fredsriskerna.
Fred har sina risker så väl som krig, men det ä r bättre för ett folk att riske- ra något därför att det går in för en fredlig, förtroendefull poli- tik, an att riskera krig genom att förbereda sig för krig.
Dessa hans ord stodo i stark motsättning till den föregående regeringens motto: » säkerhet först » och, det lärde man under debatten sedan att inse om man inte visste det förut, till den åskåd- ning som hyses av en stor grupp inom Församlingen, en grupp som alltjämt litar till våld som den förnämsta tryggheten för ett land.
Englands utrikesminister Hen- derson kompletterade ett par dar senare Mac Donalds tal genom att tillkännage att även Dominions ämnade underteckna klausulen om ovillkorlig skiljedom, vidare att England principiellt var för det vilande förslaget om finansiell hjälp genom Folkförbundet åt en stat, som hotades av krig eller blev angripen, och att England kunde tänka på att gå in för skiljedom i Dolitiska tvister, ifall det nuvarande fördraget, som ko- difierar alla olika medel till bi.
laggande av tvister, bleve revide- rat i deras anda.
Vid det laget visste man re- dan att den engelska delegatio- nens uppträdande i Geneve av somliga kritiserades såsom ett allt.
för radikalt övergående till en ny solidarisk förbundspolitik, av an- dra såsom allt för snålt och knappt i sin realitet.
Men begrundar man betydelsen av vad England i denna rege- rings namn bjuder världen av för- troende, samarbete och vilja till att avstå från att prässa igenom sin vilja med makt, så kvarstår intrycket att den har inlett en ny tid i förbundets och därmed al- las vår historia.
I nästa nummer av Tidevarvet följer en fortsatt redogörelse för generaldebatten som ännu e j är slut.
Briand har visserligen talat och så har, för att nämna den som ligger oss nära, även Stau- ning.
Men Stresemann har man dag från dag väntat förgäves.
Att köpa på avbetalning (Forts. fr. sid.
2.)
dagsporslinet tills vi kan köpa en Ro- senthal kontant.
Herr Svensson var emellertid myc- ket oförstående.
Så enfaldiga princi- ha råd till det.
Svaret svalde jag.
men herr Svens- son gick r ä t t fort.
Episoden här ovan är visst inte om- talad för att förlöjliga denna kår som har sin knappt tillmätta utkomst soni agenter.
Deras lott är Gudi klagat hård nog ändå.
Det är heller inte meningen att fördöma avbetalningssystemet som sådant.
Att man får köpa på avbetal- ning är ju i många fall en välsignad sak.
Hur skulle en lantbrukare annars få ett tröskverk eller en husmor en sy- maskin?
Dylika avbetalningsaf färer äro ju fullt förenliga med sunda eko- nomiska begrepp.
Likaså att i vissa fall hellre köpa en verkligt gedigen sak - låt oss säga ett möbelmang till bosättningen - än att köpa billigt gods kontant.
Det torde inte behövas fler bevis för att påpeka avbetalningens berätti- gande.
Men vad man måste reagera emot är den avbetalningsepidemi, som nu grasserar i alla samhällslager.
Man tar saker och ting på avbetalning utan att fundera Över, vare sig man behö- ver dem, har råd att överhuvud taget betala dem eller hur mycket dyrare det blir att taga på avbetalning, Det finns exempelvis inkomsttagare, som tagit så mycket på avbetalning, att när de infriat alla sina avbetalningskontrakt för månaden, så har de icke ett öre kvar av sin lön att leva på.
Det blir också så, att symaskinsagenten får till svar, att den här niånaden kan vi inte betala er, för nu har vi dammsugaren och Johans kostym och mors kappa.
Det finns ju bevisligen mänskor, som inte äger skjortan på kroppen, för den ska de betala 2: 5 0 på.
härnäst det blir den I: sta.
Systeniet ä r lika utbrett inom alla samhällsklasser.
På Östermalm köper man bilar, harockkronor och pendyler - ett kontant betalt piano lär vara en fullkomligt unik företeelse - och i Gamla stan köper man overall och livets nödtorft.
Hur kan unga flickor med låt oss säga 150 kronor i måna- den ha pälsar och rävar och silkes- strumpor?
- På avbetalning.
Hur kan unga pojkar med samma storar- tade inkomst ha motorcyklar, för det har de?
- På avbetalning.
Man skall heller inte inbilla sig.
att det endast är vissa firmor, som god- hetsfullt sälja saker på avbetalning.
Vid en undersökning har i Stockholm visade det sig, att våra största varu- hus hade en stor del av sin försälj- ning baserad på avhetalning.
Avbetalningssystemet har dessutom satt fruktansvärda spår i vår brott- målsstatistik.
I snart sagt varje tid- ning finner man notiser om avdömda mål vid rådhusrätterna landet runt.
Om förskingring av grammofoner, om pantsatta.
obetalda böcker o.s.v. I Stockholm visade det sig i den senaste statistiken, att av förskingringsbrot- !en under första halvåret i år utgöra de s.k. avbetalningsmålen 90 %.
På den föregående regeringens ini- tiativ igångsattes en utredning för att om möjligt få klarhet o m avbetalning- ens omfattning.
samt om åtgärder er- fordrades för dess begransning m. m.
Om denna fråga gäller såväl som om de flesta andra, att människor he- höva upplysas om vad de ge sig in på.
I de flesta fall beräkna de av okun- nighet eller tanklöshet icke konsekven- serna av sina handlingar.
De låta sig pratas omkull av smarta försäljare och bli så otroligt lätt duperade av den lil- la summa de på stående fot behöva erlägga för att omedelbart komma i be- sittning av det de länge gått och drömt om eller ansett sig behöva.
De borde ordentligt upplysas om att pälsen och motorcykeln bli bra mycket dyrare på avlietalning än om de lugna sig tills de kunna köpa den, om också icke hed kunna köpa den, om också icke med större sedlar än fem och tio kronor i månaden.
- Och att tänka sig något så förtretligt som att cykeln är skrot och pälsen maläten, innan den är be- tald!
Sådant händer.
R.Th.
