# ID: svediakorp-per3441
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1929
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 9,511
# sentences: 433
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


TIDEVARVET N:r 2 7 1929 V a d ä r d e artikel.
p å färde?, ledan- * Gruppens Ande På Medborgarskolan vid Fogelstad Lördagen den 6 juli fyller Ver- n e r v o n H e i d e n s t a m av 70 år.
Tidevarvet har inte kunnat neka sig glädjen att med anledning a v detta jubileum pryda sin första sida med några av hans dikter, hämtade ur Vall- fart och vandringsår samt Nya dikter.
* Elin Gruppens skriver om Wägner a ii d e på Medbor- garskolan vid Fogelstad.
Den aktiiella artikeln om Jeanne d ’ Arc ha vi hämtat u r den av för- fattaren, greve Richard C o II- denhove-Kalergi utgivna tidskriften Paneuropa.
* Elsa Björkman-Gold- schmidt har från Wien sänt oss Praterns blommor, en lika överraskande soni fängslande skildring från en främmande värld.
Tidevarvets semester infaller i år under tiden den 8 — 14 juli, i ställer för i midsommarveckan.
Lördagen den 13 juli utkommer intet n:r av tid- ningen, medan n: r 28 och 29 samman- slagna till ett dubbelnummer utkom- mer i vanlig ordning lördagen den 20 juli.
Vi hoppas att våra läsares semester från Tidevarvet inte måtte hindra dem från att förnya halvårsprenumatio- nen och hoppas på ett glatt återseende lördagen den 20.
Elin Wägner Ensamheten ä r en utmärkande egen- skap hos den moderna människan, har doktor P o u l Bjerre ansett sig kunna fastslå.
Ensamhetskänslan i det mo- derna sanihället tenderar att bli allt starkare och starkare, menar han till och med.
Det ä r kanske sant från hans utsiktspunkt.
Men det växer dock upp en ny rörelse for ensamhetens övervin- nande, och den finnes inom det moder- na grupplivet.
Det kunde vara intressant att fast- slå h u r många skolor f ö r vuxna, kur- ser, kongresser, konferenser, sommar- läger, sällskapsresor som pågå bara denna sommar i Sveriges land, och hur många svenskar som ä r o med ute på internationella kurser.
Grupperna äro sammansatta efter andra grunder än förr men överallt leves gruppliv, sig niänniskorna samlats kring re- ligiösa, intellektuella, konstnärliga, sportliga eller yrkesintresseii.
D e mo- derna niänniskorna erfara alltså grupp- livets möjligheter och faror i nya for- mer, ty samlas måste de.
V a r j e grupp torde vara egenartad och ojämförlig.
E n medlem a v olika grupper spelar ut olika sidor a v sitt väsen, allteftersom han ingår i den ena eller den andra.
i fortsättningskursen och Fogelstad- förbundets årsmöte, ha stått under stark påverkan a v den gruppens ande, som bor på skolan.
Gång på gång gjordes försök a t t definiera den.
V i kände att vi ville ha några ord med oss därifrån, med vilka vi kunde åt- minstone antyda vad vi upplevt och vad soni var just Medborgarskolans ojämförliga egenart.
H ä r ä r nu ett a v dessa försök.
D e t är misslyckat, lyck- ligtvis, ty vad vore det f ö r ande, som läte sig plockas in i en låda av ord?
Men i den mån det endels fångat nå- got a v vad som var, må det gå ut ge- nom lidevarvet soni en hälsning till kamraterna.
D å Fogelstadförbundet samlades till årsmöte i niidsonimarveckans zenit, ta- lade rektor om dess underbara hemlig- het.
Förbundsmedlemmarna komma från skilda världar och tala dock sam- nia språk.
D e äro enskilda människor, kanske ensamma sanivetsinänniskor och dock alla ett.
Detta ä r en utgångspunkt för en de- finition av gruppens ande.
Det är gruppens andes s p r å k vi alla lärt oss att tala och hjälpt till att bilda.
Dar- för händer det fantastiska och upplyf- tande att vi begripa varann.
Det ä r väl V i som just lämnat Medborgarsko- inte underligt då, att vi känna oss be- lan på Fogelstad efter att ha deltagit friade från tryck, hämningar och fruk- vare tan och i stället suggereras och inspi- reras av varann.
Till vad?
T i l l att ge- mensamt tränga fram eller tränga in mot kunskap i den värld vi leva i som medborgare.
Att skala bort, som nå- gon sade, alla höljen, alla stelnade for- mer omkring verkligheten, lyfta fram den och söka fatta dess befall- ning till oss.
V i ha under dessa vec- kor prövat en rad samhällsproblem, som sett knutna och oåtkomliga ut och soni äro omsvärmade a v giftgaddför- sedda olika meningar.
V i ha diskute- rat uppfostran, befolkningspolitik, kvinnofråga, arbetslöshetsfråga, krig, fred.
V i d diskussionen om var och en av dessa frågor kommer man slutligen fram till problemet människogemen- skap innanför alla kalklager.
E n s grunduppfattning om människan och sättet att behandla människan blir av- görande för ens sätt att nalkas och sö- ka inställning till alla problem.
Det blir en fråga om våga eller icke våga, om tillit eller misstro.
Skall man våga befria barnet, lita till dess ska- pande kraft, anförtro det självverk- samhet, självstyrelse?
Skall man våga anförtro barn och ungdom sexuell upplysning?
Duga kvinnorna att be- gagna sin begynnande frihet?
K a n sanihället låta dem utveckla sig som (Forts. V e r n e r von Heidenstam UR Ur HANS DIKTNING Ensamhetens tankar Kosmopoliten I. står.
Bär innerst i niiii ande bor en gnista; Han springer skrämd på tåget.
Tåget att lyfta den i dagen blev mitt mål, går.
niiii levnads liv, mitt första och mitt Då ringer från perrongen, bäst han 4).
sid. 70 år FRÅN SKILDA SKEDEN Bön vid lågorna Helige ende, dig tillbeder jag.
Eld och segersång är ditt namn.
Vedermödans ande och nödens, Ljus över tårarnas stund och dödens, sista.
Bränn till stoft vår människohamn!
Han får ej blund i denna julinatt.
Där kommer torpet tigande och svart.
Hon gled mig undan, tärde och för- Mot dina eviga lågor breder jag Ej gläfs av hund, ej rök, ej ljus som Än ur döden i bön niiii famn.
brände.
glimma, Den l i l l a gnistan är min rikedoni; men boskap sover djupt i ängens den lilla gnistan gör mitt livs elände.
Undret __ -- dimma.
Och skylarna stå lurvig tapp vid tapp III.
genom rummet fönsterkorsets skugga ligger kvastar.
som skuggan av De röra sig, de springa ljudlöst kapp; det stränga korset på en grav, de följa tåget som en här av gastar.
det är e j bättre dar jag tigger; Han menar, att hans land av sten och jag minns de gåvor, som jag fick som liten pilt ris - de många goda gåvor livet gav är kanske fult, men på ett vackert vis.
Han tror, att som en gammal tjänste- och jag förspillt.
som led av gubbar, skyldrande med När kvinna, vid vilkens hand dir blev som liten förd, får i sin tafatthet en tår a t t rinna av både skratt och av att du är rörd, så lockar oss till gråt vårt land, vårt hem.
Är det en enda hed av kiselstenar, XV.
På Harz vid mörkaste skogens stråt står ett grått och stort krucifix av sten.
Och vem som kommer förbi allen, han stannar och brister i gråt.
Hur hinna att gissla det lumpna, säg, behöva vi ej ljuga dessa stenar då så mycket stort blev att glädjas åt?
till guld och pärlor för att älska dem.
Vad båtar mitt hat, då jag brister i Han trycker glömsk av bruket i sitt gråt land för ett lutande kors sid min vag?
med värme tyst kupékamratens hand.
(Vallfart och Vandringsår 1888.)
Under över alla under, höga, outgrundligt stora!
Ulvens klyfta blev ej ditt hem, ej det mörka havets djup.
Född blev du att vandra i den gyllne människoleken.
Broder, syster, du som än går din färd på jordens stjärna, kort är livets väg och kvällen snar, blid och glatt förnöjsam ändå var.
Strid på stridens dag och lek på vilans!
Sök försynt din ro bland goda hjärtan, yr i våren, vis i åldern, och när vitt ditt huvud sjunker, prisa undret att du föddes människogestaltad, gudalik, undret över alla under: (Nya dikter 1915.)
Kejsarens lärdom Vi skola lära oss a t t ä t a mera frukt.
Det vilja vi också gärna.
Ha vi en gång börjat är det svårt a t t låta bli, frukten kan nämligen bli det förträffli- g a material ur vilket vi skapa glansful- la och ur alla synpunkter tillfredsstäl- lande fester av de på torftig grundval byggda måltider, som kanske annars skulle varit vår lott.
För den som lever ur hand i mun så- tillvida a t t han köper mat för en dag i sänder, spelar det under månadens sista dagar, när 25-öringar börja bli de enhe- ter, i vilka avlöningens rester räknas, faktiskt en avgörande roll om fruktpri- serna sänkas så som de i dagarna gjort.
Det kan betyda säkerställandet av en middag a t t han nu - tack vare riksda- gens beslut om tullfrihet på vissa frukt- sorter - kan köpa sina ringäpplen och katrinplommon 60 öre billigare pr.
kilo.
Och citroner och apelsiner närma sig må- hända det överkomligas gräns.
Det är den roligaste och mest överty- gande reklam för frihandelns välsignel- se.
Dess verkningar i smått ingripa i den fruktätande hushållarens personliga tillvaro på ett angenämt sätt.
Om dess större sammanhang kanske han vet nå- got, eller kanske det aldrig bekymrat honom.
De dagar, då söner uppreste sig emot sina fäder, då bröder försköto systrar och makar söndrades inbördes genom nämnandet a v de två orden, frihandel och protektionism, äro förgångna.
Men problemet om den fria handeln ligger ännu kvar i världen i all sin väl- dighet och väntar fortfarande pli lös- ning.
När det vaknande Europa såg tillba- ka pli krigets och krisens Ar och med klarnande ögon fastställde vad det i blindo listadkommit under sin kamp i mörkret, då befanns, bland alla andra sorgliga upptäckter, antalet särskilda tullpolitiska enheter ha ökats från 20 till 27 och 11.000 kilometer nya tullmu- rar ha uppstått, medan en befolkning på omkring 10 miljoner människor drog sig fram utan att deras familjeförsör- j a r e kunde finna möjligheter till pro- duktiv sysselsättning.
Detta är arbets- fältet som vi fått att göra med.
I detta den ekonomiska världskonfe- rensens årtionde har fil.
mag. Josef Wo- lontis givit ut en bok, som heter Han- delspolitiken, grunddragen i dess ut- veckling.
Författaren vill med sin bok ge en överblick, som klargör uppkoms- ten av de problem, som numera tilldraga sig ett så allmänt intresse, men vilkas lösning på samma gång blivit så myc- ket mera invecklad än förr.
I all sin sak- lighet är det också en mycket underhål- lande bok.
De stora vågor, som gått fram genom lirhundradena, som kvar- lämnat tarifftraktster eller tullnedsätt- ningar, oöverstigliga skyddsmurar av tullar eller små luckor för de utländska varuslagen, äro fängslande och lärorika att läsa om, även i denna knappa fram- ställning .. Och uppmuntrande.
Vid varje stor förändring ä r ett namn knutet, en en- skild människas namn, som varit driv- kraften och skaparen.
Från de stora lä- rofäderna Adam Smith och Ricardo, till de stora statsmännen Bismarck, Cham- berlain, Balfour.
Och Napoleon den tredje!
Sin landsflykt i England hade kejsaren utnyttjat som studieresa och satt sig in i Englands ekonomiska poli- tik.
Han skrev en egenhändig skrivelse till sin finansminister för att ge uttryck åt sin övertygelse om den liberala han- delspolitikens nödvändighet för näring- arnas blomstring.
Han genomdrev också en avgörande vändning i Frankrikes handelspolitik.
Historien om Napoleon ger två lär- domar, som också kunna utsträckas ut- över frihandelns område.
Det lönar sig att tycka något.
själv, med personlig kraft.
Och ingen skall misströsta under de tider av landsflykt i olika form, som kunna drabba vem som helst, ty ingen vet vilken frukt de komma a t t sätta på.
oanade och vida fält.
Casan.
V a d ä r p å J e a n n e d ’ A r c Ur e n artikel i * Pan-Europa.
a v RICHARD COUDENHOVE-KALERGI färde?
.
Flaggor, parad, korteger, galafester och tal i samband med besök och till- dragelser som i något avseende rör statsöverhuvuden, det ä r vi ganska va- na vid att läsa om, och det gör inte större intryck på oss, än vi äga mot- svarande inneboende intresse, E n an- man kan spåra bakom Ett halvt årtusende har försvunnit, sedan Jeanne d ’ Arc kämpade, segrade, föll.
Det verk som Bismarck århundraden senare utförde för Tyskland, Garibal- di f ö r Italien, det gjorde denna flicka för Frankrike.
Hennes historia ä r ett mysterium.
detta.
Då överträffar allt vaknar den i övrigt för sådant ointres- serade och frågar, om något ä r på färde.
Även om svaret inte kommer förrän någon gång i framtiden, fram- träda de olika möjligheternas spörs- mål.
Det svenska kungabesöket i Reval och Riga har nu åter givit tidningarna material till långa skriverier.
Är detta något man läser eller utan vidare läm- nat.
I förbigående sagt ä r den ton av storskryteri, som vår press lagt sig till med för fosterlandets skull verkligen motbjudande och till skada för vårt land, sa var det — för att inte gå längre tillbaka - vid Oslobröllopet och så var det nu.
Det ä r inte skäl att skrävla för mycket, även om det sker i en aldrig så ytlig ton.
Vad det förhållandet beträffar, att Sverige återknyter förbindelserna med närstående folk, ä r det givetvis fören- ligt med en nyare tids utveckling.
Vi måste bara ha klart för oss, att när det talas och skrives om, att detta sker i fredens namn, så bör vi f å veta vil- ket slag av fred som menas.
Inte en sådan fred, som då och då franiskym- tar som idealet och skall bevaras ge- nom ett » starkt » försvar och kanske återupplivande av ett s. k. stormakts- välde.
inte ett fredsintresse, som rik- tar sig emot något annat lands fred.
Inte heller något, s o m drar oss ifrån de andra nordiska länderna, som tala samma språk som vi och som modiga- re än vi gå in för en verklig fred, den, som förnekar krigets rätt.
djärvaste diktarens fanta- si.
Det ä r en symbol för allt stort histo- riskt skeende, en förebild för allt his- toriskt viljande.
Vore inte denna flickas historia upp- bevarad i otaliga akter och dokument från hennes egen tid, skulle den histo- riska vetenskapen förlora sig i mytens och sagans rike.
T y så full av under, så underbar ä r den.
• f ö r sin konung, vägen till kronan och segern.
Den 17 juli I429 blir Karl VII, ledd av Johanna, smord och krönt till Frankrikes konung.
Så har Frank- rike åter en medelpunkt.
Denna märkliga gärning skänker henne folkets kärlek och dyrkan men de mäktiges avund.
Hon hindras och förvirras i sina beslut av de kloka rå- den från fiender och falska vänner.
Hon lämnas i sticket i farans stund.
1430 blir hon fängslad, såld och för- rådd av fiender och landsmän, av eng- elsmän och fransmän och efter outsäg- liga lidanden blir hon bränd på bål i Rouen den 30 maj 1431.
Hon dör 19 å r gammal, lika tapper och förtröstans- full som hon levat.
* De moderna skeptikerna beklaga, att de inte kunna förpassa dessa händelser d ’ Arc Jeanne och till fantasiens rike.
De trösta sig med att skjuta dem tillbaka till det för- leon Bonaparte.
Den ena är en bondflicka, ett helgon ' gångna och konstatera att de politiska som räddar Frankrike o c h lägger underverkens tid ä r förbi.
Vad som grundstenen till dess enande och he- var möjligt för femhundra å r sedan ä r friande, den andra en korsikansk yng- otänkbart i dag.
I maskinernas tidsål- ling, en hjälte, som erövrar och räd- der ä r det siffrorna som behärska his- dar Frankrike och sätter sig Europas torien i stället för personligheten, slug- enande före.
Ingen av de båda hjältar- heten i stället för tapperheten, pengar- na fick uppleva sitt mål.
Johanna föll na i stället för tron.
Dessa historiker utan fantasi och innan Frankrike enats - Napoleon dog innan Europa blivit ett helt.
Båda dessa politiker utan tro glömma bort, slutade sitt liv som fångar, som mar- att också i vår tid enades inte Tysk- tyrer.
Men deras verk överlevde dem.
land av sig själv utan genom Bis- Frankrike enade sig.
Europa kommer marck., De glömma underverket Gari- baldi, som med sina tusen italienare att ena sig.
Båda visade världen personlighetens genoniförde ett liknande verk, som år- triumf över den historiska materialis- hundraden förut Johanna i Frankrike.
men.
I historiens avgörande ögonblick De ha förbisett, att två män med oböj- togo de på sig och fyllde den stora lig vilja, Lloyd George och Clemen- ceau, vände och avgjorde världskriget.
uppgiften de sett.
De ha visat världen att vilja och tro De veta ingenting om Lenins erövran- hos en enda människa verkar mer än de av makten, om Mussolinis seger, rädslan och de spetsfundiga tvivlen om den triumf som Sunjatsens ideer vunnit i Kina och om Gandhis kamp.
De äro blinda för ett fenomen som lägger sig i en enda människas hand Kemal Pascha, som i våra dagar ut- f ö r att av denna enda människa låta fört ett liknande under i det av natio- sig gestaltas och bestämmas.
nell förtvivlan förlamade Turkiet.
De stora dådens, d e stora beslutens, * de politiska underverkens tid ä r inte Vi minnas den heliga hjältinnans förbi.
Den kommer aldrig att försvin- historia.
na.
Det ä r bara målen som förskjuta Hon föddes som dotter till ett sig med den historiska utvecklingen.
-- enkelt bondfolk 1412 och 1428, när hon var Frihetens, fredens, .rättens och en- sexton år, upplevde hon budskapet, hetens ideal ha inte ändrats på detta halva årtusende.
Endast föremålen och t o m t e himmelska röster och befallningar.
gränserna för deras giltighet.
I natio- Hennes samvetes stämma ä r så stark nernas ställe ha kommit kontinenter.
Den första juli avgick rektor Maria att hon inte bara känner den gudomli- Världsrikeni ha uppstått och världsde- Aspman från sin rektorsbefattning vid ga rösten, som en gång Sokrates, hon lar upptäckts, världen själv har trätt i Stockholms högre folkskola f ö r kvinn- hor den.
Detta samvete befaller hen- stället för det gamla Aftonlandet.
Vad lig utbildning, vid vilken hon varit ne till ett verk, som miljoner skulle ut- nationerna voro inom Aftonlandets knuten alltsedan dess begynnelse 1919, föra - men som de inte göra.
Att be- gränser, det ä r numera kontinenterna först som lärarinna och från 1920 som fria Frankrike, ena och rädda det.
Att inom världens gränser.
rektor, Under de betydelsefulla start- göra ett slut på det hundraåriga kriget I går krävde politiken nationalsta- ter.
I dag ä r det Europa.
I morgon ä r åren har det alltså legat i rektor Asp- och skänka sitt land fred.
mans hand att organisera och leda ar- Det ä r en tid av tvivel och förtviv- det hela världen.
Den som i dag käm- betet och a t t däri ingjuta sin person- lan.
Den unge konungen tvivlar på sig par f ö r Europa skulle i förgångna ti- lighets kraft.
Med de för en skolas le- själv, på sitt konungadöme, på Frank- der ha kämpat för nationalstaten - dare så ovärderliga givor, som utmär- rike.
Med honom tvivlar hovet, staten och kommer inom kort att kämpa för ka henne, att rätt förstå och behandla hären, folket.
Frankrike hotas av sam: världsstaten.
de barn, som blivit henne anförtrod- ina ode, som Tysklands och Italiens Nationer, klasser, konfessioner, par- da, har rektor Aspman haft en stor att sönderfalla i furstendömen.
Eng- tier ä r o föränderliga och förgängliga.
uppgift att fylla.
Den som fått höra land hotar att erövra och underkuva Odödlig ä r endast motsatsen mellan henne föreläsa om onaturens under,, Frankrike.
tro och tvivel, mellan kärlek och hjärt- om ekstubbens månghundraåriga knop- Då träder denna sjuttonåriga flicka löshet, mellan idealister och cyniker, par, som sIå ut, om den lilla jordny- ut i världshistorien.
hjältar och fega, mellan gårdagens för- pans myllrande liv, vet också att hen- Ett ljus lyser i mörkret.
tryckta och morgondagens barn, mel- nes kunskapsmeddelelse är förtjusan- E n tro lyser i tvivlet.
lan Jeanne d ’ Arc och dem, som evigt de och oemotståndlig.
E n vilja lyser i obeslutsamheten.
förråda, förneka och bränna henne.
Från och med måndagen har doktor Flickan med den starka tron och Motsatserna äro eviga ' och evig ä r Gertie Söderberg övertagit nycklarna, det rena hjärtat, barnet och hjälten kampen mellan dem.
Var och en av oss ansvaret och värdigheten som rektor vet bättre vad som skall ske ä n fält- måste välja.
Den som undandrager sig vid Stockholms stads högre folkskola herrarna, ministrarna, prästerna, de denna kamp om mänsklighetens öde, för kvinnlig utbildning.
Doktor Sö- skriftlärda.
förråder framtiden och sin egen själ.
derberg är naturvetare liksom sin fö- Varför?
Därför att hon är ett hjär- * reträdare.
Hon disputerade med en tats geni, ett viljans geni.
Hon hämtar Johanna ä r den politiska kvinnans doktorsavhandling i zoologi och har sin tapperhet ur tron.
Hon hämtar sin skyddshelgon.
förut varit lärare i detta ämne vid klokhet ur en djup medkänsla med sitt I dag, när kvinnan äntligen efter kommunala mellanskolan i Stockholm.
pinade folk.
Doktor Söderberg har såväl på grund I spetsen för sin här, som rycks med hundratals år träder ut i det politiska av sina kunskaper som personliga av hennes hänförelses kraft besegrar livet, får hon inte glömma detta sitt egenskaper de största förutsättningar hon Englands och Burgunds segerri- släktes oförlikneliga äremärke och inte for sitt nya värv, till vilket vi lycköns- ka arméer.
Genom fientliga länder och glömma i vilken riktning det pekar.
ka henne.
städer öppnar hon vägen till Reims Johanna skall lära de politiskt verk- samma kvinnorna att följa sin instinkt, sin känsla, sitt samvete, sitt hjärta och att misstro paragraferna, knepen och intrigerna, som det manliga förståndet byggt upp mellan människan och poli- tiken.
Att utan opportunism ovillkor- ligt kämpa för det hon befunnit vara rätt.
Att inte låta sig förvillas genom slagord, tvivel och system utan genom- skåda konstruktionerna och handla ge- nom dem.
* Va k b y st^^$^^^^ Napo- historiens avgörande punkter villigt hör
E l l e n Gleditsch D e n förkrossande ä n n u e n gång lagen E f t e r Med anledning a v den glädjande ut- nämning vid Oslo universitet, som att icke börderna följde för tätt på var- helt nyligen givit Norge dess andra Till Tidevarvets redaktion.
andra.
Man skulle därför kanske kunna kvinnliga professor, ha vi bett lektor Ramstedt berätta något sålunda utnämnde professorn den i kemi, anledning av en artikel i n:r 25 omvänd säga: a t proportion t spädbarnsdödligheten till avståndet står mel- i Eder tidning under rubriken » En Att samma iakttagelse Ellen Lektor Gleditsch.
Ramstedt sammanträffade förkrossande lag., heder jag a t t ni måt- lan skulle börderna.
kunna göras i Spanien förefaller första gången med professor Gleditsch högst sannolikt.
Förhållandet är för öv- vid Madame Curies laboratorium i Pa- ligheten är med all säkerhet icke repre- rigt så pass märkligt, a t t det förtjänar ris, där de båda arbetade tillsammans sentativ varken för det ifrågavarande ett beaktande f ö r all upplysning i sexu- Med av E om Eva te intaga följande förtydliganden.
Den i artikeln framförda barandöd- under ditsch en hel vinter.
Professor är född 1879, började sina Gle- stu- landet eller den sociala miljö inom det- ell hygien.
Slutligen vilja vi framhålla, a t t Ni dier hos Madame Curie 1907 och fort- samma, bland vilken materialet insam- satte under nära fem år sitt arbete där, lats.
Det betvivlas icke, att den spanske förmodligen citerat den omnämnde för att sedan som American Scandina- läkaren r ä t t återgivit förhållandena, spanske läkaren felaktigt, d &amp; Ni säger, men de mödrar han t r ä f f a t och vilkas vian Foundation-stipendiat studera hos familjer utgöra undersökningsmateria- kemisten let hava säkerligen varit synnerligen illa ställda såväl vad beträffar mate- S.
A. riella resurser som fysisk styrka.
An- H o n ä r en alldeles ovanligt livfull tagligen är det här fråga om av sjuk- dom, täta börder och umbäranden utpi- säger lektor Ramstedt.
är alltid hjläpsam med vad det må och hur mycket hon än har omkring nade mödrar.
Att från ett dylikt mate- rial draga generella slutsatser rörande Madame gemensamma tid hos var Ellen Gleditsch landet i dess helhet är minst sagt orik- medelpunkten bland kamraterna, alla tigt.
Huru förhållandena i själva verket vände sig till henne och frågade hen- gestalta sig framgår av följande tal, vilka dock icke avse de senaste åren.
ne Hennes om räd och litade på henne.
vetenskapliga bana är j u 1: a levnadsåret avledo i Spanien un- Boltwood, den Yaleuniversitetet store Hon människa, sig.
Under vår i New Haven, vid U. Curie I der ganska ll ovanlig.
Hon apotekare.
Eft e utbildade sig att den totala dödligheten i Spanien (18.247) sedan tre år överstiger födelse- talet (16.309).
De inom parentes utsat- ta talen åsyfta antagligen antalet födda och döda, ehuru terminologien är felak- tig.
Talen kunna möjligen åsyfta staden Madrid (Påståendet har ej kunnat kon- trolleras), men för Spanien i sin helhet gällde t. ex. år 1926, att antalet födda var 644.693 och antalet döda 427.746.
Visserligen är år 1925 icke ett av de tre sista åren, men icke har 1925 års födelseöverskott om c:a 217.000 Perso- ner ä n n u förbytts i något underskott.
E.
C-n.
åren och 1 1921-1924 resp. 14,7, 14,2, 3 % av de levande födda.
14,8 4 i Paris och New Haven blev hon he- Dessa tal s t a j u icke i någon som helst dersdoktor vid Smith College i Nort- rimlig proportion till de av Eder cite- hampton, Mass och hade redan då rade, vilket tillfullo påvisar det orim- * mer än ' E t t kamratsamhälle två tusen år i miniatyr.
På Siciliens östra och södra kuster Tanken är ingalunda ny, den kan spå- f å r man starka Påminnelser om den ras ända bort till de första sidorna i kartagerna grekiska kultur, år 480 som före efter Kristus segern nådde mot vår dernas skrivna lopp, historia.
tagit sig Den olika har, namn under och ti- högsta blomstring.
I det sydliga Agrigento, uppe på den mot havet vet- tande branta ås, som var en naturlig stadsmur, stodo sex tempel och ett dessa står med alla kolonnerna och båda tympanongavlarna kvar.
I sin enkla skönhet, sina ädla propor- tioner av rätt små mått ger det en bild av lugn storhet.
Det största av templen ligger alldeles i spillror, gavelfältens och metopernas reliefer med talrika fi- gurer vräktes i havet, när den nutida stadens biskop på 1400-talet ville bygga en hamn.
Nu vårdas och studeras med omsorg spillrorna av det som tillhört en annan tid och en annan tro, i känslan av a t t kulturen är en gemensam angelä- genhet.
Jag talar ej om de stora bristerna i vår tid, vill bara som ett litet roande minus nämna, a t t en fin italienare på resan från Palermo frågade oss, vilket som är det officiella språket i Sverige.
Han hade svårt a t t första a t t svenskan var annat än en dialekt.
En dialekt av engelska eller tyska!
sin ' ' ' '.
gestalt då de många försöken gjorts a t t förverkliga den.
De mest betydande för- söken ha gjorts av människor som va- rit besjälade av de kristna idealen.
Des- sa försök ha fortgått allt från apostlar- nas dagar och ända in i radions och flygmaskinernas tidevarv.
E t t århundrade höll hela mellaneuro- pa på att bli överväxt av kommunistiska samhällen, men hövdingarna i det be- stående rövarsamhället igångsatte ett som full- planmässigt utrotningskrig, komligt omintetgjorde den spirande eko- nomiska och rättsliga kulturen.
Histo- rien har bevarat intressanta dokument rörande det dagliga liv som levdes i des- sa samhällen och de förordningar efter vilka de styrdes.
Och det är just samma principer man strävade att sätta i sy- stem, som den moderna framstegsmän- niskan på olika, särskilt politiska vägar söker förverkliga, till fromma för hela folket.
De viktigaste av dessa principer äro: full likställighet emellan alla medborga- re, baserad på ekonomisk jämlikhet.
E n F r å n Agrigento reste vi till Syracusa, sådan likställighet kan e j förverkligas under grekisk tid Siciliens största, nu i ett samhälle som är baserat på den en helt eatern, liten stad.
Vi kan se den som på sina i klippan grekiska uthuggna privata ägande-principen.
övriga produktionsmedlem.
Jorden måste och de stäl as sedan ett par år pendiat vid Oslo varit universitetssti- universitet, där hon liga uti att låta sentativa.
Under dessa al vara repre- samma tid uppvisade Tidevarvet har gärna berett för ovanstående inlägg, då ju de plats sif - halvcirklade bänkrader rymmer 15.000 under den gemensamma förvaltningen.
ror som insändaren förmodar att vi 1916 blev docent.
Som sådan hade hon vårt land följande procenttal: 6,4 citerat felaktigt, onekligen äro dunk- åskådare och nu på sista tiden användes Den produktiva verksamheten, i alla grenar, måste ledas personer, vart annat eller tredje år till festspel föreläsningsskyldighet vid universite- 5,6 och 6,0.
Otvivelaktigt alen sorgligt höga och äro de kunna spanska nog av- la.
De återfinnas emellertid i svenska hela ge- översättningen av Maranons bok, sidan av de stora grekiska dramerna.
Vi gå som därtill blivit utsedda tet.
6,3, V i d sidan av denna tjänsgöring har hon ligt bedrivit arbete, et livful t fick 1919 eget vetenskap- Nansenfondens dess pris för ett arbete om mineral och blev 1917 officier de línstruction publique.
länder.
Sedan hon för tre å r sedan blev I befolkningsfrågan intaga vi och ordförande i International Federation E d e r tidning.
ganska olika ståndpunk- of University Women har hon gjort ter, men dessa skola icke diskuteras i flera resor till Balkanstaterna, till Eng- land och Amerika och hållit föreläs- ningar, såväl inom federationen som a v vetenskapligt innehåll Hon är god föreläsare och har överallt gjort sig kand som en ovanligt trevlig, skicklig och framstående personlighet.
P r o f.
Gleditsch utgav 1917 tillsammans med d: r Ramstedt en bok om Radium, vil- ken utkommit på både norska &amp; svenska.
detta sammanhang.
Emellertid förtjä- nar det ett omnämnande, a t t det må- hända ingalunda obetingat gäller, a t t » mödrarnas fruktsamhet står i. direkt proportion till antalet döda barn ».
Vi hava å svenskt material, då fruktsam- heten och dödligheten här i landet icke understeg s a m m a tal i våra dagars Spa- nien, kunnat iakttaga, a t t barnantalet inom familjerna endast obetydligt på- verkade spädbarnsdödligheten, förutsatt Johanna var ett barn, när hon käm- pade sin strid och dog för sin sak.
Där- f ö r måste hon vara en förebild f ö r ungdomen, som brottas med politikens stora problem.
Hon v a r alla överlägsen, inte genom större klokhet, utan genom större nai- vitet, därför att hennes sinne inte var fördärvat a v tusen dumma förutsätt- ningar och förkalkade fördomar.
Där- för att hon såg världen med sina egna levande ögon och inte genom främ- mande, för länge sedan döda männi- skors Ögon.
Därför att hennes håg var ren och hennes samvete ofördärvat.
i denna anda skall ungdomen gripa sig a n med de politiska problemen.
Den skall inte försöka härma e f t e r de gamla, med deras dammiga luntor, de- ras föråldrade fördomar, deras diplo- matiska formler, utan arbeta utifrån ett obrutet hjärtas fullhet, med friskt samvete och klart mänskligt förstånd.
Så har Jeanne dÁrc blivit Europas helgon.
Barn och kvinna, segrare och martyr, kampens symbol och fredens, hjälte och helgon.
En evig sinnebild av den sanna människan, hennes kallelse, hennes ensamhet, undergång och seger.
av av sevärt nedbringas genom rationell bar- na och mödravård samt sexuell upplys- i de stora stenbrotten, där 7.000 72.
Originalet har inte varit oss till- g ä n l i g t.
Av sammanhanget förefaller athenare höllos fångna, en rest av den stora här, som under Alcibiades och Ni- ning.
De äro dock icke särskilt höga i förhållande till andra sydeuropeiska oss otvetydigt, att Maranon med död- kias kommit för att erövra det rika och in menskapen.
Arvsorätten borttages eller begränsas i så hög grad, att de med- borgare som komma till ha samma ma- teriella resurser som de övriga.
.
lighet menar barnadödlighet.
Han be- växande Syracusa, som var dorisk ko- gränsar dock inte i sin undersökning Kr,) måste Efter den svåra stympade nederlag hären (år 413 ge sig f ' jag Dessa länge rader önskat ha framställa kommit till, en emedan fråga begreppet barnadödlighet till I, 1 5 el- loni.
ler 20 år, utan säger endast: » Men i och efter 70 dagar förgicks den, in- till Tidevarvets vakna och för samhälls- tie talrikaste familjerna försvinna näs- stängd här, av hunger och sjukdom, som problem intresserade läsekrets.
tan alla barn innan de blivit nyttiga Tukydides kort och gripande berättar.
Frågan är: Skulle det månne ej vara m ä n och kvinnor. » Ellen Key påminner i kapitlet Syra- möjligt att, när och var som helst, i vår Själva sakförhållandet att j u högre grymma cusa i Livslinjer främlingskap III om detta mot varandra, rasernas tid bygga och ett vår kamratsamhälle civilisation, grunda i miniatyr, och upp- födelsesiffran står i ett land, desto högre är också dödlighetsprocenten men slutar det med att berätta, hur en en modell till det samhälle som vi läng- de späda bernen, är ju av många italiensk flicka hörde att hon var svens- ta efter i våra bästa stunder?
påpekat.
Så visade ju Hamburgers un- ka och hänfört började tala om Andre ', Jag är ej blind för de svårigheter och dersökningar bland arbeterskor i Ber- som det året gjorde sin nordpolsfärd.
missräkningar som ofelbart måste in- lin att av 7.300 koncepfioner ledde en- När jag nyss gick i dessa och ett ställa sig vid försöken att förverkliga dast 50 % till barn, som uppnådde det halvt årtusende gamla stenbrott, börja- ett sådant projekt, men efter ett nära I j ' levnadsåret.
de vaktaren, då han hörde att vi var 20-årigt studium a V saken, såväl prak- Miljöns betydelse framhålles j u ut- från Sverige, tota till något, som vi för- tiskt som teoretiskt, tror j a g dock a t t det ligger innanför gränserna av de tryckligen av Maranon och det måste stod skulle betyda » Malmgren ».
Jag vill ej släppa min läsare ur de möjligheter som finnas hos goda viljor.
vara för alla uppenbart att 12 barn en d u k t i g och frisk miljonärsfamilj gamla stenbrotten, förrän jag fått ge en De värden, andliga och materiella, a r något helt annat än i ett arbetar- skymt av den härlighet, som nu växer som skulle kunna skapas genom det hem » i de mest knappa förhållanden ».
och blommar längs stenväggarnas stup, lyckliga genomförandet av ett dylikt Vad till slut beträffar betydelsen av i klyftor, på marken, Bland akantusbla- företag kunna ej överskattas.
Det skul- olika avstånd mellan havandeskapen den höja sig dess ståtliga blomspiror, le kunna bli ett levande och övertygan- torde väl den vara fullkomligt fastsla- Daturas vita klockor, långa som en de exempel för både troende och tvivlan- gen bl.
a. genom de kända undersök- hand, hänga från sin buske, jasminen de och denna lilla flik av » det förlovade ningarna av d:r Brehmer från Gör- doftar och Bocinvilians purpurröda landet » skulle giva dem, som hålla på a t t.
bersdorff, lungsotssanatoriernas Gör- stif- blommor breda från oktober till juni ut misströsta i denna världens öken, nytt tare.
Men ju sämre miljöförhållande- en prakt, som är överväldigande för en hopp och mod.
Alfr.
Johnsson.
na äro, desto hårdare drabbas både nordbo.
moder och barn av de alltför täta ha- Taormina i juni 1929.
Karin Tegel.
vandeskapen.
j bland " ' i bergsdorf, ta e M nju ma äro, desto m der och barn v andeskapen.
Praterns Forts. fr. sid. bl ommor I. individer, var efter sin egenart eller måste det dundra och tubba in dem i en speciell uppgift medels moraliskt tryck och straffhot?
Hör man, för att ta ett drastiskt exempel, till dem som tro att det preventiv- och fosterför- drivningsparagraferna som skydda och säkra släktets förnyelse, eller tror man på kvinnornas vilja att ge liv och vår- da liv?
Vågar man lita till kraften i rättfärdighet, god vilja och sunt för- nuft i umgänget mellan grannar och grannstater, inom folkliga och utom- folkliga grupper?
Våga vi riva bort de murar vi byggt upp av misstro och hot, lägga bort både skydds- och re- pressalievapen eller skola vi krypa ner för faran i jorden och dölja våra an- leten under masker?
Inga äro s i djärva som de soni viga tro på människorna.
Men göra vi det?
Och inom vilka gränser måste förtro- endet röra sig?
Den frågan leder över i en annan fråga, den som gavs ut som lösen för årets fortsättningskurs: äga vi ett samhällsideal?
Den frågan förvandla- des, som rektor sade, av gruppens an- de under diskussionens gång till frå- gan: kunna vi ha mod att arbeta utan att äga ett färdigt samhällsideal?
Slut- ligen kom man fram till klarhet över att ett färdigt samhällsideal icke är tänkbart eller önskvärt.
Det måste fullkomnas under arbetet.
Långt innan vi nått det ideal vi uppställt för oss har det förvandlats a v nya människor och nya syner.
Ett samhälle, vars ord- ning likt vårt vilar på härskärnas makt över de behärskade, p i barnens, kvin- nornas, de fattigas, de färgades un- derdånighet mot de äldre, de vita, de rika männen, kan icke i ett slag lösas upp i frihet, den måste läras och le- vas fram.
Om kamratsanihället är det ideal s o m närmast föresvävar oss, så ha vi från Ryssland ett tydligt exem- pel på att det icke gir att genomföra i ett slag, liksoni det är farligt med ett alltför teoretiskt uträknat ideal.
är Vi ha inte ens bildat oss ett fram- tidens kvinnoideal.
Vi acceptera till- följe hela vår inställning som utgångs- punkt teorien att kvinnlighetens egen- art är svårbestämd, emedan könspsy- kologiens erfarenheter äro gjorda under en tid, då kvinnan lever under starkt mansherravälde och under manssamhällets suggestion.
H u r Iångt denna teori är riktig, att maktens ägan- de eller icke ägande är bestämmande vid daningen av människornas väsen, må lämnas därhän.
Ett ä r säkerligen riktigt.
Det är att när vi sitta däruppe under festsalens grova takbjälkar och diskutera med varann, det må vara om fantasikommunen Koniteniåttas ange- lägenheter eller världssituationen, om de mest subtila psykologiska själsbe- stämningar eller barnmorskornas u p p gifter på landsbygden, moderskapsför- säkring, jordfråga eller modern litte- ratur, då äro vi så befriade från den omgivande världens suggestioner soni det överhuvud är möjligt i vår tid och vårt land.
.
I och för sig ä r det inte idealiskt med en diskussion, förd av enbart kvinnor, Men den ger en inblick i hur outspädd kvinnlig tanke arbetar.
Till exempel.
Någon återger ett föredrag, en ap- pell, som en stor vetenskaplig aukto- ritet på ärftlighetsforskning tidiga- re framfört inför en kvinnlig åhöra- reskara.
Hans teori var att den nuva- rande samhällsordningen är ett direkt utslag av ärftlighetens lag.
De skikt soni nu äro ovanpå och ledande äro det tiiifölje sina förnämliga arvsfak- torer.
Arvsmassan ger utslaget, miljön betyder mot den ingenting.
Man kan icke räkna på att det inom de lägre skikten finnas slumrande möjligheter, som kunna väckas genom miljöpåver- kan.
När nu de bildade klasserna sat- ta så få barn till världen, så dö de go- da arvsfaktorerna sinåniiigoni ut i vårt folk, Enda räddningen är att skrämma upp de akademiskt bildade kvinnorna och männen till Ökad barnalstring.
Inom en liten stund var.
den stora auktoriteten sönderskjuten.
Man satte mot densamma den moderna psykolo- giens starka hävdande av barndoms- miljöns oerhörda betydelse, som icke låter sig förenas med den dogmatiska är ftlighetsforskningen, nian tog fram ärftlighetsforskningens allra senaste rön om hur arvsmassans förändringar ske, nian hävdade människans möjlig- het till frihet och förnyelse både mot dem som vilja binda henne vid arvs- massan och de som vilja binda henne vid d e första barndomsåren.
Attacken var snahb och vanvördig, inkasten lå- nade sin tyngd u r livserfarenhet och kunskap.
Därefter började man defi- niera begreppet miljö och vidga det ut över vagga och vaggsång, flaska och leksaker, stolar, hord, landskap, kam- rater, lärare, böcker.
Man vill söka få in däri hela den värld, den tysta och osynliga miljö soni påverkar oss rakt genom huden, i vilken vårt väsens fi- naste trådar äro nedsänkta, den ge- mensamma mänsklighetens själ, detta som färgar oss liksom ljuset färgar klorofyllen i växtens blad.
Det var vissheten om den livliga växelverkan mellan personligheten och det omgi- vande universum, som gjorde det omöjligt att binda oss vid någon av de motsatta teorierna eller att dela upp miljöns och arvsmassans anparter i den ständigt växande skapelse som människan är.
Det är givet att diskussionen rörde sig med undersökningar och resultat, gjorda av män om också icke enbart av män.
Men metoden att sätta hop och handskas med dem och pröva dem mot livet, syntes vara kvinnlig, eller utmärkande.
för kvinnligheten i det stadium dar den nu är.
Ett var det som räddade diskussio- nerna, så att de med undantag för nå- gon enstaka gång icke blevo allmänna, obestämda eller alltför blonda.
Det var att de diskuterande alla kommo från sina gärningar i det levande livet.
Som forskare, som läkare, sjuksköterskor, jordbrukare, lärare, industriarbeters- kor, kontorister, adininistratörer, som studenter och lärjungar, som hustrur, mödrar, barnavårdare pröva de sin tro i sin dagliga gärning.
Under sina be- sök på Medborgarskolan skapa de fram ett särskilt sätt att se och dra slutsatser, sen måste de pröva ut ett handlag.
Många som nu i å r voro med på fortsättningskursen hade varit ute, stretat och bjudit till och kommit till- baka.
De hade erfarenheter att kom- nia med.
De visste vilka uppgifter som väntade dem, vilka svårigheter, vilken ensamhet.
Detta var saltet, soni hind- rade diskussionen att bli lös och opti- mismen att bli fadd.
Under kursens gång hade nian kanske fått blicken vidgad för problemens storlek och svårigheter som aldrig förr, f ö r livets tragik och dess faror likaväl som dess härligheter och möjligheter.
Men Lika säkert som a t t snödroppar och violer sticka fram sina huvuden om vå- ren — ett lika säkert, om också inte lika poetiskt vårtecken är att Pratern i Wien befolkas.
Härmed menas inte nöjesfäl- tets många åskådare och besökare; det är Wurstelpraterns innevånare, som dy- ka upp och ta sina nattliga läger i be- sittning.
Lika litet som vi veta, hur blom- morna övervintrat och vad som driver dem fram i solljuset - lika ogenom- trängligt är det dunkel, som höljer pra- terfolkets vinterresidens - lika osvik- ligt deras framträdande till liv och sol i det bleka vårljuset.
.
En vacker förmiddag sticker ett ny- mornat huvud upp ur karusellens sam- sammanrullad som en kyck- metssits, ling i ägget sover en ruggig individ oskuldens sömn i den självstyrande bi- len.
Det finns även de som varit nog pietetslösa att i Panoptikons skräckkam- mare lyfta undan massmördarens offer ur deras kistor och reda sig sitt nattlä- ger däri.
Det skulle vara både taktlöst och dumt, Praktisk kokbok tycks därför vara som en tyst överens- kommelse att - då Iänge intet uppse- endeväckande händer — Iägger man hos innevånarna i Pratern inte så stor vikt vid den annars i Wien obligatoriska av Anna Olsson 7:e uppl.
Endast 3 kr.
Bunden i klotband.
(Har ursprungligen kos- tat 6 kr.)
... ser ut att h a förutsätt- ningar alt stå sig gott i konkur- lämnar en stor samling rensen recept, som göra ett mycket ve- derhäftigt intryck Dagens Nyheter I varje bokhandel -- Lindblads Förslag, Uppsala mitt i allt detta växte ändå upp en trygghet, när man fann att vår lösen: tro på människorna, lita till de skapan- de krafterna, till sanningens makt att tära sig igenom, att denna lösen kom fram ur alla diskussioner, vilka vitt skilda ämnen och inledare de än haft.
Aldrig hände att två föredragshållare upphävde varann, men det hände att de sällsamt grepo in i och komplettera- de varann.
Och detta skedde icke ef- ter föregående konferenser utan med inre nödvändighet.
Om en teori är rik- tig skall den hålla genom alla eld- och vattenprov.
Man kan icke tala om Medborgar- skolan utan att tala om det trofasta, lyckliga, oromantiska kamratskap, som binder alla tillsamman, soni knyter ihop människor från olika världar till vänskap och arbetsgemenskap.
E n ny karta över Sverige bildar sig med stjärna för de orter, där förbundsmed- lemmar bo, och medan starka strål- ningar gå ut från dem till centrum vid Fogelstad och från centrum till dem, gå också många vägar mellan de olika platserna.
Glädjen att vara samman, förstärkt av trycket utifrån inspirerar inte bara till intellektuell anspänning utan till skoj, festliga arrangemang och festliga improvisationer.
Det estetiska sinnet har många möjligheter att skapa med på Fogelstad, men anmärkningsvärt är ändå att stämningen aldrig sökes i skö- na effekter.
Stämningen är där och ut- trycker sig självfallet i skönhet, i blommor, i sång, i tystnad, i ljus, i skymning i en lika naturlig rytm som själva andningens är.
Elin Wägner.
.
— om panoptikons ägare kom på den tan- ken att alarmera polisen.
I nio fall av tio skulle en razzia utfalla utan något som helst resultat: den skulle vara utan risk för jaktbytet — men med så myc- ket större för jägarna.
Wurstelpraterns bebyggare sammanhållas av en sällsynt kamratanda och en idealisk samhörig- hetskänsla.
Och knivarna blänka blixt- snabbt och träffsäkert i Pratern.
Det mantalsblanketten » Meldezetteln » — De f å växa fritt utan trädgårdsmästa- rens sax.
Deras levnadssätt torde också kunna förliknas vid markens liljor, i det att de varken så, ej heller skörda, ej hel- ler samla något i ladorna.
mest träffande liknelsen.
De enklare blommorna passa bättre.
Och vid en rät- tegångsförhandling för en tid sedan kom det fram att en skämtare bland dem gi- vit var och en namn efter de spirande blommorna i Pratern ....
Hästhovsörten - är namnet på en av Praterns mest framträdande figurer.
Om han fått sitt namn därför, att han alltid är den förste på platsen eller om det blott ä r en simpel hänsyftan på att han i sin krafts dagar varit hästskojare ä r inte så noga bekant.
Hästhovsörten - gemenligen kallad Hästhoven - in- tar som sagt en betydande plats: han förestår Praterns hyresförmedling.
Och ve den som försöker att knyta sig i ett hörn av någon tom Praterbiograf utan att hos Hästhoven ha erlagt den erfor- derliga taxan och förskaffat sig papper på platsen.
Varje stackars sate, som hal- kat av vägen och såsom nykomling in- träder i Praterns värld, tillrådes livligt att vända sig till Hästhoven.
Han är också den förste som sticker upp sin gu- la peruk om våren.
Och jag misstänker honom starkt för att han även mot hög- re taxa förskaffar diskreta vinterlokus - också till sådana som med hänsyn till lagens långa armar önska bo obe- märkta.
Praterbostäderna äro naturligt- vis allt efter råd och lägenhet.
Karu- sellernas sammetssoffor äro för the up- Per ten - träbänkarna i lokalen med » Kvinnan utan underkropp " äro betyd- ligt billigare - men naturligtvis ej hel- ler på samma sociala nivå som de före- gående.
Det berättas att en som ådragit sin Hästhovens misshag, hänvisades till en av de förgyllda trähästarna i en tredje klassens karusell, på vilken han fick sova så gott han kunde tills dess Hästhovens hjärta veknade.
- Okvald besittning av platsen och prompt alarm vid eventuell razzia äro å andra sidan de garantier Hästhoven bjuder.
Backsippan eller Krokusen är en grå- skäggig, krokig liten gubbe, men trots det e j att förakta.
Han ä r den äldste av alla - så att säga koloniens » Doyen ».
Dessutom vet ingen någonting om ho- nom.
Ingen känner hans förhistoria men många påstår att han i sin ungdom varit en fin herre.
Nu är han bilvak- tare vid de restauranger, vilka utgöra främlingars och rika wienares utflykter i en annan värld.
Med ett utseende, som kunde tjänat Jannings till förebild i hans angrande-gubbe-roller öppnar han bildorren för rikedom och lyx - och förtjänar några tiogroschenstycken - vid glada fester kanske några skil- ling Men Krokusen har även en annan vik- tig näringsgren.
Han ä r ett sorts juri- diskt biträde för Praterborna.
Han kan » mot ett ringa honorar » med säkerhet säga hur mycket andra eller tredje re- san betingar och vad n~~~ bör an- draga som förmildrande omständigheter vid eventuell otur.
Han kallas därför mestadels även för Hovrättsrådet.
Hagtornet är en farlig person blommar ståtligt men sticker skarpt.
Man kan riva sig blodig mot honom.
Han ar Praterns Don Juan - vild, rå och i besittning av en dumdristighet som ett p a r gånger kört honom fast - men än- n u mycket oftare räddat hans skinn.
Vid den där sista knivskärningen t. ex. blan- dade han sig mitt in i hopen som sökte honom, trängde sig fram bredvid poli- sen * som just tog hans fingeravtryck på bordet - och under hela tiden höll han den blodiga kniven i fickan.
Han hade skurit sig själv också och om inte en av hans flickor smugit sig så tätt intill ho- nom och hängt så fast vid hans arm, så hade säkert bylingarna fatt se den sto- ra blodfläcken på byxorna.
Men det höll han henne räkning för sen!
- Under hans skugga blommar nämligen en hel rad små sippor - såväl allmänna som sällsynta exemplar.
Det kvinnliga ele- mentet är j u annars i minoritet.
I all- mänhet ha de lättare att skaffa sig ext- rafurtjänst och nattlogis.
Ett par gamla mossor blomma svagt, som tänd- sticksförsäljerskor och spåtanter - de slåss om äran att vara mor å t Hagtor- net - men han brukar hålla ordning på dem.
På det hela taget håller han styvt på ordning och disciplin.
Han protege- rar Hästhoven och har trots allt respekt för Krokusen ... Vitsippan kunde gå under benämning- en anemone vulgaris - det är inget an- märkningsvärt i hennes yttre - hon har samma kännetecken som alla de andra sipporna som höra till samma familj: glädjeflicka.
- Det enda är att hon har et: förflutet.
Hon sköt ner Pepi Schwarz, n ä r han stal hennes pengar och bedrog henne med en annan.
Hon blev vild för- stås.
Men på Krokusens uppmaning skildrade hon vid rättegången så livligt sin olyckliga barndom - i rännstenen utan far eller mor - att juryn frikände henne.
Detta höjde såväl Vitsippans som Krokusens aktier betydligt.
Men nyligen kom en annan sippa till Pratern - en f. d. cirkusartist som het- te Resi Fischer.
Hon var sökt för att ha stulit barn - lockat små flickor med sig och sålt dem till en gubbe i Hadersdorf som ville ha något ungt och friskt vita slavhandeln.
- Då nekade Hov- rättsrådet sitt bistånd.
Ja, det var s &amp; nära att han frångått sina principer, gjort gemensam sak med den av honom så föraktade rättvisan och blivit angiva- re.
Men han visste bättre råd.
Han gav Hästhovsörten en vink och Hästhoven spärrade platsen.
Och som Pratersäll- skapet ä r väl organiserat hade hon ing- enstans att ta vägen.
På andra sidan -.
.
.
— — — för
