# ID: svediakorp-per3270
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Tidevarvet
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Tidevarvet', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1925
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,867
# sentences: 935
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-tidevarvet
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 52.
26 dec.
Den u n d e r b a r a kronan Tidevarvet N:r 52 Den underbara kronan är m legend Om hur Jeanne d ’ Arc skaffade kung Karl av Frankrike en konungakrona till kröningen i Reims.
Den är för- N:r 52.
3 årg.
1925.
Befriaren Var kommer damm ifrån?
det är en fråga som alla ha gjort sig.
vilkas uppgift är att hålla vet fattad av Jean Jacques Brousson, som vunnit sin ryktbarhet genom ho- ken " Anatole France i tofflor ".
Som sekreterare till Anatole France har han fatt syssla ganska mycke med materialet till dennes bok om Jung- frun.
Han har plockat denna berät- dammfritt i världen.
Man d a inte, men d e t faller, det tätnar under det förblekna alla färger en enda ihop i så kommer gråhet.
det igen.
och flyta Torka bort det,.
Också i våra sinnen faller dammet över d i t som är gammalt och telse i “ de franska legendernas skö- na trädgård, som han själv säger.
Översättningen är gjord av Elsa Wil- vant.
Vår själ att se det un- behöver m dammsugare för som blivit självfallet.
derbara, i det bästa invärtes kens.
- och också julförberedelse den Den jag gjort enda — har jag företa- Emilia Fogelklou och Befriaren högtidssägner git mod hjälp av hennes bok: Det dagspolitiska läget är m orien- och bilder.
en blick in i den poitiska framtiden av Elisabeth Tamm.
tering och Spänningens orsak är ett försök till sammanfattning av den f. n. pågå- ende diskussionen om kvinnornas plats i tiden, kvinnan på tröskeln, som slagordet kommit att lyda.
den Doktor Emy Ek, rom vi också räk- på som medarbetare för nästa år, har dragit upp ni intressant parallell mellan Psyke och Världsstaden, Ola Hansson och Ludvig Nordström.
dag, brytes den sjunde utanför I Kalaset på Norröö av Ulla Lin- der får läsaren se Magdalena Leijon- stierna uppträda en sista gång rom nungen stadens nycklar och heders- adelig fru av stånd, innan hon gifter bägaren med Vi ".
Stadens befolkning sig med sin utvalde, den unge bond- mötte Karl i hänryckning, — han var för dem solen som bröt fram efter sonen Måns Andersson.
na,.
ge- - Om aftonen den i6 juli stod Karl Reims port.
“ öppna i den himmelske konung- ens namn ".
ropade Johanna, vars Julnovellistiken föritrider efter rustning glimmade i mörkret som en förmåga av 1825 — 1925 av Elin Wäg- ärkeängels harnesk.
Och hon slog ner.
med sin vita fana, där den heliga jungfruns bild syntes mellan liljorna Doktor Nilsson, Ada som även för nästa år har i beredskap en serie av sina mycket omtyckta socialmedicin- ska artiklar.
skriver över temat: är medicinen “ Vetenskap eller konst ”?
.
Befriaren är hennes namn för d a stalt, som är medelpunkten i evengelierna ah det kan kanske icke skada att på- minnas därom, — vars födelse vi fira på ovädret.
Och Johanna, som betvungit det engelska rovdjuret, hälsades så- som välsignad bland kvinnor.
Rådsherrarna frågade: “ När befal- ler Sire att kröningen skall äga rum.
Konungen ratt som en drömmande på sin springare.
Allt syntes honom så overkligt.
Detta segrtåg genom erövrade städer, denna lycka, skulle allt detta icke upplösas som m dim- ma och Jämna plats för en sorglig verklighet?
" I Guds namn ", sade Johanna, rom red till höger om konungen, “ låt oss kröna konungen så snart som möjligt Hellre i dag än i morgon, hellre i morgon än i övermorgon. ” Hon till- lade och stödde vemodigt pannan mot För n:o I av 1926 en novell i brev- form av Emilia Fogelklou.
Med ett: god jul och på återseende befallde mig att gå ut i striden och nästa år sluta vi innehållsförtecknin- föra prins Karl till Frankrikes he- gen för årets sista nummer.
Och så liga stad.
Här äro v i nu Ej stan- nar jag länge, ty mina dagar äro räk- till sist ett citat ur Harriet Löwen- nade.
Må kröningen ske i morgron hjelms l i l l a vackra julbön: bittida.
Må man arbeta hela natten för att ingenting skall hindra fullbor- O Gud, som gjort den fagra jord.
dandet av verket. ” Giv smulorna från livets bord Rådsherrarna skyndade till stadens till alla de förknytta!
skattkammare för att framtaga kron- En dog, en lycklig dag dem giv juvelerna.
Med mycken möda öpp- nade d e järnkistans sju tunga lås.
O av detta snabba jordeliv, ve, sjufallt r e!
På den purpurglän- och gör dem som förbytta!
sande sammeten låg blott en narrstav och en harlequinmössa.
Engelsmän- Ork låt dem skåda solens sken men hade, vid sin avfärd från staden, och snön, som är på gran och m, på ingivelse av djävulen, medfört de kungliga insignierna.
och mänskor, som är mätta, På detta sitt ville de förekomma den heliga smör och låt dem bjudas i ett kur, jelse, utan vilken ingen kan bli dör del är varmt och julgransljus, Frankrike- konung.
och låt dem bliva mätta.
Vad gjorde de väl nu med Karl den stores krona och med hans värjs.
då mörkrets tilltagande välde och ljuset vands åter.
“ Den glädjerika ”, som slumrade i sitt att den heliga oljeflaskan skulle kom- Jag f i n n boken söndagen före jul, violetta sammetsgehäng?
Vad gjorde ma ned från himmelen.
Den oljan stora de väl med guldspiran och rättvisans har större makt än stenkastnings- med tomten som mannekäng.
hand?
De helgerånarna!
De ha e j maskiner och murbräckor. ” respekt för något De skulle natur- ligtvis sända de underbara regalierna genom advent a h jul genom Befriarens över havet.
Deras lille kung på den sadeln och fäste ritt vita vardag, hans påsk ah hans pingst.
Led- barbariska ön skulle roa sig med dem som barn hos oss spela med kulor.
sagaren genom det stora hjälteäventyret, På sammetskudden invid narrspi- den underbaraste av levnadsskilringar, ran var ett epigram fastsatt.
Råds- det och befallde.
lägger icke an på att vara originell.
Men herrarne läste: “ Gå till guldsmeden Perrfinet Ro- hin vid Rue Folle-Peine.
S i g t i l l ho.
sådan är sammanställningen av evangelier- “ För den krigiska Karl den stolliga nom: Johanna befaller att i morgron nas egna ord med psalmer a h gamla kvä- Förd till Reims av Johanna den fjol- bittida skall du hava en krönings- den, och hennes korta inledningar ah in- liga ”.
krona färdig, vackrare än den förra.
riktningar, att det konventionella dammet När Johanna fick höra om helge- Därjämte en spira, en rättvisans blåser lart.
Emilia Fogelklou har använt rånet och det hånande narrspelet, hand, ett spänne, guldsporrar och blev hon rit a v vrede.
förgyllda och inlagda pärmar till ä r sin lärdom endast till att göra berättelsen oss mera förtrogen, genom att med några namn ”, Guds “ I utropade hon, “ de kebiskopens handbok. ” " Vad tänker du på Johanna?
Icke drag f ö n oss in i den tidens vardags- skola ej ta med sig dem till paradi- kan allt detta göras färdigt p i en natt.
liv, under v i l k a d a utspelades.
set. ” Därtill behövs ett helt år, en stor Hon frågade: “ Är den heliga olje- mängd arbetare, och en skattkam- vi få exempelvis veta, att befriaren sa- flaskan i behåll?
mare att ösa ur.
M e n fienden har de ordagrant till Jairi dotter: Lilla tösen För alla de rövares skull.
som här- berövat oss allt.
Vi äro bragta t i l l nu stiger v i upp.
Hans uttryck: flickan jade i landet, och e j respekterade tiggarstaven. ” är icke död, hon sover, tas bokstavligt gudshusen mer än att de läto djuren “ Nog är han m mästare i sitt yr- dricka ur vigvattensskålar och dop- ke.
Ingen kan rom han smida ett som d i t är sagt, så som hade hon legat funtar, hade priorn i Sankt Remy ta- värjefäste eller utsira m halskedja av en dödsliknanda dvala, ur vilken den bju- git undan den heliga oljekapseln från guld Men han måste räl ändå ha dande stämman väckte hanne.
Med någ Apostelns grav.
M e n som priorn var någon tid på sig.
Vem skall hjälpa ra få drag har historien kommit oss d mycket gammal, hade han glömt bort honom? ” nära och blivit frisk och ny.
“ Änglarna. ” gömstället och visste e j var nian skulle söka den.
Johanna höjde ögo- " Och varifrån skall allt guldet Men det underbara är inte d ä m d bor nen mot himmelen och bad sina hel- komma.
som behöves? ” II.
Tvärtom.
" Ring i katedralens stora klocka.
' ” gon om hjälp.
Och se, en duva syn- tes, som bar i sin röda näbb den he- Den stora klockan klämtade.
Alla liga kristallflaskan, drypande av un- Reims invånare infunna sig hastigt dergörande olja.
Fågeln lämnade den på platsen framför katedralen i ängs- ga ramen alla de händelser, som sedan gå t i l l Johanna, som av vördnad tog lan och bestörtning.
Var det engels- vo stoff till Jesu underbara liknelser.
Den emot den i en flik av sitt huckle.
den grannlåtsdagen, modeuppvisningen Boken fru Angelinos underbara bilder förde mig där får författaren osökt in i den naturli- Johanna var utom sig av glädje.
“ Johanna den fjolliga ’,, upprepade anna steg upp på sin vita häst, hon.
“ Fjollan skall driva ut Er från det heliga Frankrike Dumhuvuden ord flögo lätta som fjärilar genom äro Ni, som stjäla " dra regalier för luften.
att hindra kröningen.
Ni tänkte e j “ För att hindra den heliga krö- ningen av vår konung Karl, ha nig- elsmännen bortfört Karl den storer krona, hans värja “ den glädjerika ”, guldspiran, rättvisans elfenbenshand och granatspännet, ram hörde till sa- lig konung Ludvigs mantel.
Likaså guldsporrarna, och ärkesbiskopens handbok, där det heliga ceremonielet står upptecknat.
För att ersatta allt vad de helgerånarna stulit, måste Ni samla ihop guld och silver, allt vad s i äga. ” (Forts. å sid. 8) t ett mästerstycke.
Den som vill för barnen återberätta be- friarens liv.
d att det renas frän biblis- kans och läxpluggets slentrian, bör sök hjälp av denna vackra bok.
Barnen lyssna med spänning, det som blott gått dem förbi, får en mening, och deras fantasi fylles till brädden av hjäl- ten, vars l i v var m sådan bragd, att ha fick det stora namnet Befriaren.
Devine.
villkor.
Dess anhängare skola käm- pa för det i en tid, för något annat I en annan.
Dess program blir aldrig " avverkat ".
Det skrevs också för en allmän rösträtt.
V i ha ett politiskt tid sedan, att den engelske statsman- nen, nationalekonomen och författa- partiväldc, där ett fåtal ledande sty- ren Keynes, inte var liberal, därför ra och vid sidan av detta ett byrå- att han yrkade på avrustning, han var kratiskt välde, som mer och mer ar- inte liberal, han var en fantast.
- betar sig fram med tillhjälp av hö- Men vilka ha då vant liberalismens ger och socialdemokrater, som hell- bärare genom århundradena - långt re lämnar makten till en byråkrati än innan man räknade med politiska par- till varandra.
tier - om inte de s. k. fantasterna, Men man kan inte gärna ge sig till som vågat träda f r ds med den förklaringen, att reak- personligheterna.
tionära strömningar gå genom tiden, fram för en idé och givit sitt liv för den.
Vanligen oförstådda a v sin man skulle viii också gärna vilja ha samtid, föraktade och förlöjligade, reda på orsaken, motström- kanske hatade för att de sagt ett ord, ningarna inte förmå att göra sig gäl- soni en gång skulle bli en självklar lande.
i dag står och sanning.
Ett parti, som Pressdiskussionen har under hösten livligt kommenterat partiställningen i morgon faller, kan bringa liberalis- mens budskap - och må alla krafter och då bland annat konstaterat, att — vi anviinda något andra ord än sittas i rörelse att så sker - men de ärade tidningarna - högern re- det kan aldrig bli detsamma som libe- kryteras av dem, som ha något att ralismen, den livstro, som aldrig dör och den inre kraft, som i ständigt förlora, socialdemokraterna av dem, som ha något att vinna och mellan- nya former för fram det individuella det självständiga partierna av dem, som varken ha nå- och fördomsfria, got att vinna eller förlora.
Till över- och trosstarka.
Det dagspolitiska läget De sista åren ha i stort sett inte medfört några vidare förändringar i avseende å den politiska utvecklingen i vårt land.
Partiställningen vid fjol- årets andrakammarval skilde sig inte avsevärt från valen 1921.
Låt vara att socialdemokraterna och högern i viss mån ryckte fram på de frisin- nades och liberalas bekostnad, det v a r ändå inte så mycket soni man trott.
Nu är det i alla fall av ett sär- skilt intresse att just nu ta den poli- tiska harometern i hetraktande.
Det är, som om maskineriet kommit i baklås!
Ty partiställningen har bli- vit sådan, att de stora partierna, so- cialdemokrater och höger, sakna full majoritet, frisinnade och liberaler ut- göra, som det heter, " tungan på vå- gen ", men därtill är också deras verk- samhet i n s k r ä n k Det kan visserli- gen kallas att ha bestämmanderätten.
Men den består bara i att bestämma, vilken av da båda, som egentligen sko- l a iii ha makten.
Att föra frani och ge- nomdriva ett självständigt förslag är vägande del hette det, vilket inrymmer.
under sådana betingelser uteslutet.
E n att undantag finnas.
För att fortsät- fatal situation!
De starka partierna ta på grundval a v denna ganska pro- ha intet avgörande och de avgöran- saiska partigruppering och med den soni, säger, att man de äro för svaga för att kunna föra världsklokhet, en egen talan.
Alla äro klavbundna måste räkna med människorna såda- i alla försök att komma ifrån detta na de äro, är det ju tydligt, att de odrägliga tillstånd.
Därom vittna andra partiema ha ett patos att sam- också Iiiistens politiska föredrag från las om, vilket mellanpartierna sakna.
skilda läger och den därpå följande Att slå vakt kring det nian har eller pressdiskussionen.
Det är som om att försöka erövra något man vill ha, nian inte trivdes riktigt bakom parti- det enar.
Ilet är inte säkert.
att det rutornas galler; det känns litet trångt har bärkraft för framtiden, men d e t och instängt.
Man försöker titta ut kan bli till en makt för stunden.
De andra partierna ondgöra sig of- och se, om d i r inte kan finnas und- sättning från något håll.
Man ropar på samling, borgerlig eller icke bor- gerlig.
Högerna blir framstegsvänlig, socialdemokraterna bli betänksamma och vi frisinnade-liberala försöka gö- git monopol på att fika personlighe- r a rättvisa i t båda håll.
Men ingen- tens talan.
I höst särskilt ha de an- ting hjälper, vi stå, där vi stå, v a r dra partierna också velat vara med och en bakom sin ruta.
V i vädja till om att hålla på personligheten, och de politiskt ointresserade, till den man har anklagat de frisinnade för stora procent av svenska folket, soni att oblygt ge sig ut för att ensamma ännu inte försvurit sig t i l l någon ka- bland politiska partier kämpa för en- tegori.
M e n också det är fåfängt; bart ideella syften, för ett rättfärdi- de se på oss för ett ögonblick med gare samhälle.
De andra partierna ett medlidsamt leende och tänka: Så utgå ju från staten som medelpunkt.
länge politiken är, vad ni göra den till: en grym l e k, ett ansvarslöst ma- skineri, ett ovederhäftigt spel, kunna vi använda vår tid- och våra k r a f t e r bättre än där.
Och när nian betän- ker det politiska livets vedermödor i en sådan åskådning måste också ta alla former, är det verkligen inte så sig uttryck i uppfattningen om olika underligt, om det råder en viss tvek- frågor.
Men det är inte liktydigt samhet.
när det gäller att utöva det med ett monopol på det eljes förak- medbogerliga kallet och i synnerhet tade ordet idealism.
att infoga sig i ett parti.
Om det är förklarligt, att det poli- tiska intresset är tämligen svalt, hur varför.
så ringa?
Det var inte länge sedan dessa partier, som då visserligen ut- gjorde ett, sutto vid styret.
J a, man kan säga, att världskriget, som i sig själv var ett så reaktionärt element medan kriget pågick, i nödens stund kunna också de konservativa bli li- berala.
l l a n behövde kvinnorna.
; un- derstöd i större utsträckning, man behövde arbetarpartiernas hjälp, och de fingo d å i gengäld större rättig- heter, det var en nödfallsåtgärd.
Men sidan!
Man brukar tala om, att vår tid är demokratisk.
Men inte är den demokratisk, därför att socialdemo- kraterna kommit till makten.
Social- demokraterna kunna naturligtvis va- r a så väl soni andra radikala, men det är inte en given följd av, att de hylla socialismens läror inom samhäl- let.
Det verkligt radikala måste be- stå i att utgå från en viss åskådning och sedan tillämpa den.
Att gå till roten med något - det latinska radix = roten - det är radikalt.
Demo- krati, d.v.s. folkstyrelse, det inne- fattar hela folket.
Men inte ha vi någon folkstyrelse, fast vi ha lika och Man frågar sig, finns där i vår tid ingen jordmån för en frisinnad grund å kådning, finns den inte annat än i så måtto, att återstoden av de frågor.
som en frisinnad åskådning på sin tid förde fram, proklameras soni pro- gram?
H a de senaste årens djupa omvälvningar och ingripande händel- ser inte givit uppslag till kravet på en ny samhällsordning för en ny tid?
Det talas ju ibland om " en ny libera- lim ".
Men den kommer aldrig.
I l e t lir inte underligt.
Ilet är oformligt att tala om en ny liberalism.
Utan i stället, vad kräver liberalismen av en ny tid?
Att läka de djupa så- ren?
Att slå en bro, som inte r i m - nar, över alla klyftor?
Att låta verk- l i r a värden bli de gällande och bäran- de?
Är det inte något, som borde samla?
Samla!
Men hur skall det gå till?
Ska vi alla, som förut till- hörde ett och samma parti, gå ihop?
Vi tveka.
Är det möjligt?
Vi — kunna inte glömma eller förbise fjol- årets valkampanj.
Gemensam beteck- ning för att vinna röster och i övrigt bekämpade man varandra s i mycket som möjligt.
På så sätt kanske någ r a röster mera för det ena eller andra partiet!
Vad vinner man på Fredsveckan Såsom ett led i det positiva arbetet för folkförsoning och världsfred kommer in- ternationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet att liksom föregående år 7-13 januari 1926 anordna en upplysnings- vecka, varvid ett 40-tal talare från de nordiska länderna komma att avhandla de politiska.
ekonomiska.
sociala och etiska faktorernas betydelse för fred och inter- nationellt samarbete.
Torsdagen den 7 jan.
öppnas upplys- ningsveckan på Läkaresällskapets lokal av ordf. i förbundets svenska sektion.
fröken M. Widegren, varefter statsminister Sand- ler håller inledningsanförande.
Förutom en hel del ströföredrag över aktuella spörsmål, som stå i samband med freds- frågan, har programmet uppdragits efter fyra riktlinjer: i.
Skapandet av en ny mentalitet genom pressen.
litteraturen och uppfostran.
II.
Nationernas förbund.
III.
Fred inom näringslivet.
IV.
De eko- nomiska faktorerna och världsfreden.
Bland talarna över ämnet Skapandet av en ny mentalitet må nämnas dr. Maikki Friberg, Finland.
lektor Carlgren, rektor Hermelin.
prof. Thunberg och prof. Bá- rány.
Nationernas Elisabeth Tamm dess aktuella ar- lare från de olika nordiska länderna.
De ekonomiska faktorernas betydelse för världsfred och internationellt samarhete behandlas av flera av våra förnämsta na- tionalekonomer.
Den engelska parlamentarikern Walter Ayles kommer troligen att någon av da- garna hålla ett föredrag I samband med upplysningsveckan av- håller Internationella Kvinnoförbundet p i Läkaresällskapet sitt ordinarie årsmöte, varvid ordförandena i de nordiska sektio- nerna föreläsa över förbundet, dess mål och arbetsmetoder.
detta?
I det går nog inte så lätt att foga till- sammans det, som en gång brustit, brustit, därför att det inte fanns nå- gon gemensam bärande grund.
Det kan inte gå så till, att de båda skilda grupperna och de utanför stående ba- ra besluta att återigen bilda ett parti.
Det måste ske spontant, inifrån.
Det måste vara några frågor, som så ta vårt intresse, att de med nödvändighet det kan också ge anledning till en v i s driva oss saiiiman.
Är ett program förbistring ..
När liberalismen under den naturliga förutsättningen för att 1800-talet tog form av ett politiskt forma e t t parti?
parti, \ a r det av oerhört stor bety- Livet är kort!
Vad vår genera- delse, ett steg i framstegsvänlig rikt- tion skall göra, får inte dröja länge.
ning.
Men där låg också en fara.
Insatt i det historiska sammanhanget, Det kunde komma en tidpunkt, när jämförd med de stora utvecklingslin- detta parti drevs in i den politiska jerna ter sig vår dagspolitik så fat- virveln.
så att det förkunnade sitt till- fälliga program att vara liberalismens tig, så liten.
så kortsynt.
Människor- nas nöd är stor!
Måtte stunden eviga sanningar.
Låt o s s vara ärli- snart vara kommen, då liberalismens ga!
Är inte det d e n olycka, som nu heliga eld tändes på nytt!
Då vi drabbat oss, och som förlamar vår kunna samlas, inte efter de gamla handlingskraft.
Liberalismen är en linjerna, som föra åt skilda håll.
utan livsåskådning, en livsfilosofi!
För-.
er andra råmärken, förutsättnings- änderlig allt efter som tidens krav t, radikalt, allt efter som tiden krä- ' indra sig!
Med oanade utvecklings- ver det.
Låt os.
; inte hämma d e t le- möjligheter fördolda i framtiden!
- vande livet genom snäva partigrän- Liberalismen är inte allmän rösträtt, ser.
Låt oss kasta gammalt groll och frihandel och 8-timmarslag på vissa gamla fördomar och småsinnad äre- lystnad.
Då ska vi också f å med oss alla de många politiskt hemlösa, som vänta på en rättfärdigare politik, och när de väntat för länge, vända sitt intresse bort från samhället, därför att de ingenting kunna uträtta under förhållanden som råda.
Låt oss sam- las f ö r det gemensamma målet: en ljusare fraiiitid för ett kommande släkte!
förbund, betsfält och verksamhetsformer kommer att belysas av ett flertal framstående ta-
Spänningens orsak En modern engelsk tänkare, jag vill minnas, att det lir Wells, har sagt, att ingen av rörelserna i vår tid är så betydelsefull som den skridning, som sker i könens förhållande till var- andra.
Värdesättningen skall inte här varken förnekas eller bekräftas.
Men det är riktigt.
att här försiggår en långsam, mäktig förvandling om än med uppehåll och bakslag, en om- flyttning av maktbalansen fram mot jämvikt.
tionens bann.
Det sägs, och jag vill inte att det område, där emancipationen gått lättast har varit det erotiska.
det gamla området för kvinnans segrar, övergrepp och rac- kartyg, och det där hon erövrat sina få ögonblick av triumf och maktkäns- la.
Mannen möter detta med blanda- de känslor och blandade åtgärder.
Han kan dra fördel av kvinnlig för- domsfrihet i ett fall.
den kan såra ho- n o m i rn annat, rom allmän företeel- se fyller den honom med olust, om han överhuvud hör till den kategori, a m begrundar allmänföreteelser.
Inför möjligheterna till sexuell fri- het, reagera kvinnorna olika.
somli- ga begagna den, andra låta den ligga.
Som totalomdöme kan man våga det förneka det, va lika lön och lika rätt till karriär.
I irritationen ingå alltså varandra motsägande element, d i r rädslan om da gamla makt- och rörelseområdet strider med önskan om en bättre kva- lificerad kvinnlig hjälp, där förargel- sen över den asexuella är lika stor som förargelsen över den sexuellt överbetonade.
De män, som tycka att kvinnan är dålig kamrat, borde betänka: dels att den som önskat vara kamrat och jäm- like just inte nått någon uppmuntran.
Dels att kvinnan som samhällsvarelse befinner sig i en helt annan ålder och annan tid på dagen.
Hon har inte genomgått de erfarenheter, som l e t t män till att tiden kräver ordning och diciplin.
Det stora flertalet känner sig icke ha delaktighet och medan- de kvinnor, som se den klan, äro helt svarighet i samhället, ingen har lärt befriade från dess välde.
En del dem att så är.
Ingen utom kvinno- män öva den medvetet, andra liksom rörelsens ledare.
Men kvinnorna kvinnorna äro själva under sugges- som helhet ha grundligt varnats för tion och hjälpa t i l l att förtäta den.
Man får enligt min mening icke något grepp på kvinnorörelsen genom som en biföreteelse till industrialiseringen och demokra- tiseringen såsom Marika Stjernstedt gör i uppsatsen Kvinnan på tröskeln (Vår Tid) och efter henne fru Anna Söderblom.
Dessa två stora tidsfenomen ha på- experiment visat att den kvinnliga verkat kvinnorörelsen, påskyndat uniformiteten i sexueIIt avseende va- dess yttre förlopp och bestämt dess rit resultat av likartat trång och lik- direkta.
korta och praktiska mål.
Men artad suggestion, men att sexualite- själva kvinnorörelsens ström flyter ten på det hela taget varit förträngd.
djupare och dess upprinnelse ä r att Den har blott fått finnas som en söka längre bort.
Det är människo- objektets reflex vid önskade tillfällen getterna hade och följde dem.
En anden, som reser sig i en ny inkarna- I gengäld slog den inåt och blev ho- kvinna, som skall bli en sådan gestalt, sitter för närvarande som professor i tion, d e t är frihetskravet som av tryc- instängda och vingklippta kvinnor ket pressas fram hos en ny grupp under namn av kärlek det enda intres- Jena och förbereder sig, så som Mo- ses gjorde genom att vakta Jetros får.
människor.
set.
När erotiken tillfredsställer på Om den ledande kvinnan skall väl- Industrialismen tog bort det pro- ett sunt rätt lämnar den även hos ducerande hemarbetet, berövade kvinnan plats för andra sidoordnade komnas (det må bli den jag tänker el- ler någon annan) vet jag inte.
Ge- husfrun hennes maktpåliggande orga- angelägenheter.
nisationsarbete och den värdighet, Erfarenheten går alltså stick i stäv som därmed följde.
Demokratien be- med den officiella suggestionen, att rövade de högre ståndens kvinnor de kvinnan p i en gång är släktbunden kön med sig och kräva plats för det, företräden de haft den tid d i förde- och saknar drift lir inställningen en motsatt.
len av börd vägde upp nackdelen av En hel sekt av kvinnliga författare För närvarande är könens andliga kön.
Men samtidigt skänkte industri- predika släktbundenheten fanatiskt m arbete utanför hemmet och där- rom en religion.
Därmed kommer isolering stor.
Antingen är den stör- med större rörelsefrihet.
De demo- den arma, som här friheten med nyc- re än den nånsin varit eller märks kratiska principerna användes — och keln till egna ingången i fickan, un- den blott mer, därför a t t den skiljer det var inte mer än rätt för kvin- der m ny suggestion och g i r under, män och kvinnor, som arbeta inom nornas räkning, när det gällde erövra efter konstens regler för den kvinn- samma yrke: konstnärer, pedagoger, det medborgarskap, som tillslut till liga psyken.
Se till exempel Ger- läkare.
När man talar om kvinnornas re- kom alla män blott som män.
trud Bondeson i Gustaf Hellströms Men om industrialism och demo- historiska roman “ Sex veckor i Ar- ger.
betänker man icke.
att ile ännu krati sålunda äro jämnlöpande.
pi- kadien. ” Se Undset, Roll-Ander, ej övervunnit det tryck som ersätter både husaga a h målsmanskap, och skyndande företeelser, så gäller själ- Ring.
va kampen, lom blott hos mindretalet Detta att kvinnan huvudsakligen det är mindervärdesuggestionen.
Den är mrdveten, befrielse " T påtvungen experimenterat med sin självständig- har påtagligt ökats för att ersätta de forn.
protest mot att bli betraktad het på det erotiska området är enligt bortfallna medlen.
De flesta äro icke lom ting, som instrument.
som egen- Marika Stjernstedt orsaken till att en medvetna om suggestionens tillvaro, dom.
Den gäller luft.
utveckling, an- ny ton av kvinnoförakt höres särskilt dess kraft.
dess ständiga nydaning av svar, ja, det a~ människor mest åtråd- i Frankrikes annars kvinnodyrkans argumenten.
Jag tror icke, att ens da av allt: makt.
förlovade land.
Männen anse menar Funnes inte detta bakom.
då kun- hon att kvinnan icke visar önskvärd de ju industrialismen ha utlöst m helt självtukt och disciplin och att hon in- annan reaktion hos kvinnan: hon kun- te kommit med tillräckligt värdefulla de förfallit till fullständigt parasit- och originella insatser i samhällsli- l i v, när det forna arbetsområdet vet.
Det har hon heller inte, och jag krympte in.
skulle önska, all jag kunde tro, att Det visar sig ju också som bland kvinnoföraktet komme av missräk- andra Marika Stjernstedt träffande ning, av krav som icke blivit uppfyll-!
m ä r k t, att där hos den enskilda in- da, förväntningar som blivit svikna.
dividen ingen sam helst kamp eller Men jag tror icke att den attityden inre frigörelse motsvarar den av tids- finnes annat än hor mindretalet för- läget skänkta yttre friheten.
då blir domsfria män.
Ty detta kvinnoför- resultatet en högst sammanhangslös akt har alltid funnits, det fanns långt personlighet.
Den är löst ur det innan det ens var möjligt att härleda tvång, som består i kontrol av tider, det ur missräkning på kvinnorörelsen.
portnyckel och kassa, och märker ic- Den nya klangen däri är motståndet ke ens det tvång, som består i att le- mot feminismen, eller rättare mot det va i en helt och hållet manligt byggd praktiska utslag därav, rom består i och inriktad stat.
Den är fri från en tävlan på arbetsmarknaden.
Och rad hämningar och tror sig frigjord, detta motstånd gäller dels galicierna, men lever under mindervärdessugges- som gå för lägre lön, dels de som krä- att betrakta den — Detta hindrar inte de fall, där båda parter leva lyckliga tillsamman under den gemensamma suggestionen.
E j heller att många män äro övernatur- ligt goda mot sina egna kvinnor och gentlemän mot alla andra, dem de ej möta på kvinnorörelsens arena.
Om därför efter denna artikel den obligatoriska damen skulle träda fram,, som säger sig aldrig ha mött annat än ridderlighet och att här skildrade förhållanden äro påhitt och nonsens, så kan man gratulera henne, men förklara att hon aldrig mött mannen på intressekonflikternas om- råde eller med de anspråk som väcka motstånd .. Ett exempeI p i, hur suggestionen arbetar: Det går icke längre att på- i tid, dels den härskande suggestio- stå, att moderskapet, hur starkt det nen.
Det är önskvärt att den gamla än absorberar under vissa tider.
fyl- suggestionen får vika för en ny.
Inte ler kvinnornas liv så som det gjorde, denna: du är som kvinna kyskare, då kvinnan var upptagen av barna- mildare.
intuitivare, känsligare och så födande under tjugo år av sitt liv.
vidare än mannen, utan denna: (tän- Det påvisas också, att förbättrad ker jag mig) gå du, du enskilda, ner spädbarnsvård och minskad barndöd- i ditt väsens djup och hämta därur lighet betyder en oerhörd besparing dina mänskliga krafter och anlag, av förut bortrunnen moderskraft.
Då tro på de möjligheter du har, tro på sättes suggestionen i stället in p i att att du kan fylla din uppgift, kvinna visa, att endast det.
att hålla sig pa- eller icke, som människa.
rat under en tjugoårsperiod att föda Att iaktaga omvandlingen LY vad är en sådan kraftansträngning, att man kallade den sekundära könska- den förminskar kvinnornas andliga raktären och att följa vad som blir prestationsförmåga.
Den månatliga kvar och vad som bortfaller a h allt- blodförlustens förhållande till krapps- så icke var könsbetingat, är oerhört vikten räknas ut i siffror för att rik- spännande, icke alltid glädjande.
Det tigt imponera.
Medan icke ett o r d rom förloras kan vara något värde- sägs om hur stor summan är av den fullt och den korsettbefriade själen kraftförbrukning, som givetvis måste är stundom formlös och oskön.
Det vara mannens offer pi släktets alta- har talats am författarnas uppgift re.
(Överläkaren vid Kvinnokliniken jurt nu.
Efter mått av begåvning i Oslo i ett nyligen hållet föredrag.)
och ansvar komma de att fylla den Ett tecken till att vi äro inne under suggestion är att vi gå med p i att diskutera kvinnan som m enhet: lön- nen har flikiga blad, kvinnan är säm- re än mannen, respektive bättre.
Den nya kvinnan är si eller så.
Jag kan inte tro, att friheten skall skapa en ny enhetlig typ.
bättre eller sämre, men frigöra en rikare mång- fald.
Vad l o m alltid i mångfalden kom- mer att bilda en enhetlighet är natur- ligtvis dels den primära könskarak- tären, som på samma sätt bildar en enhet av mannen, dels gemensamhet olika.
Men det är sannerligen tur för dem alla att leva just nu.
Vi be- höva ni ny manlig och kvinnlig psy- kologi alldeles som det behövdes en ny nordisk familjebok efter världs- kriget, emedan så mycket i världen blivit förändrat.
De rön om suggestionens makt och självsuggestionens förmåga an lösa bundna möjligheter, rom utgått sär- skilt från Nancyskolan, förklara myc- ket av de nuvarande förhållandena och skola kanske bidra att förvandla suggestionen från ett vapen mot kvin- nan till en hjälp för henne.
Vilket till slut, när motsättningarna upplösts skall visa sig till nytta för alla par- ter.
Elin Wägner.
före jul Du stry- en, likaså varje an- baknng alla barnbio- rkar S I får du le- inte ut med några mina ungar, som inte fir följa med i si " - gorna och b r a på m korg, som jag fick stora rättegångar strax Kvällsritualer var genomgången, barnen hade kommit I säng a h pratets porlande små bäckar tystnade plötsligt alldeles så som det händer var kväll I varje barn- kammare I denna värld när friska barn när jag var liten - Låt dem få lägga sina slantar i fräls- ningsarméns gryta - Ja det ska de, men det kan ju inte bli ett minne som följer en för alltid -.
Sörj inte för det m a går inte mera omkring med korgar till m annan sam- hällsklass Nej, jag har liksom inte förvärvat mig rätter till det under året.
Jag har inga grannar.
Det är med de fattiga som med Vår Herre i hans hus man kan inte be- söka dem bara om julen Jaså du inser det också, sade man- nen, jag menar det Om Vår Herre Förra julbön skämdes jag hela tiden över att höra den älskvärda prästen glädja sig över att så många hedrade Guds hus med sin närvaro som aldrig annars brukade komma Jag kände det som om jag alls inte hade rätt att komma på turistbesök Kanske att för min skull någon trägen he- sökare inte fick sin vanda plats eller nå- gon plats alls - Det tänkte jag inte på Jag minns extra pengar - Ja, att vi men det var väl inte meningen bara skulle stryks allting Vi skul- En midvinterfest le ju hitta på en ny ju efter vårt eget sinne - Ja visst men först måste si ju göra rent hus och skapa ett tomt tidsrum nu ska vi börja bygga.
Låt se.
Eftersom vårt liv är jäkt och givande ut penningar, tycker jag, att kontraster måste bli still- hos foster- sträckte ut handen och hon gav honom modern Sömnen halva livet.
Måtte h neka dem helt i sin vård när det långa livet eller det korta livet var förbi.
Tyst öppnade hon a h slöt dörren om dem a h gick in I vardagsrummet Hon skulle föra in en del poster I sin utgifts- bok, men satt där i stället över siffrorna och smålog åt ungarna.
De hade varit så Först hade de överbjudit nätta i krill varandra i grova önskningar, i fantastiska uppräkningar av vad de ville ha i julklapp De hade höjt sig till barnbiograf a h en pianola att sköta musiken därvid h i m Olle den minste dade slutligen bräckt dem alla genom att önska sig en motorspark Några rättmätiga behjärtansvärda önsk- ningar hade icke dessa barn ouppfyllda det var det som var felet.
Hon hade försökt leda in dem pi att tänka över vad de ville ge i stället för vad de ville ha Och strax voro de lika ivriga på det Men där hade de genast mycket större känsla för rimlighet och proportion Pappa skul- le få en almanackpärm, Frida ett förkläde och mamma tusen kyssar att fördela över hela året ånej de behövde bara räcka under jullovet.
När hon suttit en stund kan hennes man in, dock inte ensam Han hade sin feta bukiga portfölj med sig.
full med akter förstår som vanligt, skilsmässor, arvstvister Hon rynkade pannan hon tyckte inte m att påminnas om vad det var för levebröd hon åt.
Han satte d i g i gungstolen a h började läsa göra rand- anmärkningar.
Ibland smålog han, det var väl vid något särdeles utslag av mänsk- lig dårskap Hon frågade honom icke h a, visste ungefär ändå och dessutom ville han icke ens bli sedd på när han arbetade.
Men hon visste att när han kom in i hennes rum med sina papper, det betydde tre - Det är ju chiffer, sade han T-a m.
- Tinga mangel sade hon efter några sekunders hemsk ovisshet Hämta fot tisd vita cykl bill än ro fru M ledig 18-20 slummen mammas pkt Torsten 18 basaren kondolera kron- ljus pappa Herman?
Frida presentkort klippning fjälster - Jag blir yr i havet, sade mannen och lämnade igen hennes anteckningar - Än jag tror du då?
Han tittade på henne.
- N u har du julmagrat igen, tänk att du ska ha så mycket bekymmer M e n du kan stryka Herman?
för jag vill inte ha någon julklapp, sånt kommer man över.
- Det betydde egentligen skall jag vå- ga be Herman om pengar?
sade hon och grep tillfälle - Jag är ingen orimlig husfader sade han, jag vet, att det inte är ditt fel att det är jul Men jag vill bara säga dig att klienterna betalar ingenting i julmånaden het och avhållsamhet från att köpa saker!
- En idealisk tanke, sade hon och små- - - med okända personer och dansa kring er pensionatsgran?
Det kunde v i for visso göra, men då hade du inte alls skapat nå- gon jul a h måste stå dir med skammen inför minnet av dir mormors mor.
- Gott, sade hustrun Kan du genom- föra stillheten hemma nog kan jag.
Och då ligger det ju nära till hands att våra ungar f i r den julklapp som d e alltid läng- tar efter a h kältar m.
att man ska ha tid med dem, leka med dem och svara på frågor.
De blir hänförda, om de märker att du vill vara som m av dem.
Men be- red dig p i m verklig julrengöring av hjär- nan när du skall stå för ungarnas exa- men.
Dessutom får du vara barnbiograf pianola och motorspark i en person.
Nej, men du gråten väl inte på allvar?
- Det är inte av förtvivlan sade hon, Nå, men du själv då.
men jag är så trött, Jag tror, att det vär- sta är man måste låtsas så mycket a h göra så mycket onödiga ting Det är nå- praktiskt och förnuftigt inpassad i årets - Jag skall ordna julfesten som en pro- hushållning och sysslornas rytm Det är test mot mörkret.
kylan och de kala trä- got galet med det hela Det galna, sade Herman, ligger uttryckt alldeles fel att vi bevarat taditioner med den, gråheten blommor Det skall bli färger och mycket och alltså grönt och hän- syns lösa mängder söderns och som- i de två orden på ditt block: klippning vår lyxjul fjälster.
Fjälster är 1825 klippning 1925 Först om du kunde skapa en jul som marens håvor.
Du försöket sluta om ett helt sekels va- var lika riktig som julen fordom var, då - Nej, nu börjar är dra öronen åt skulle du visat dig värdig dina traditio- mig, sade mannen Jag kan ju inte ta nor, som inte trivs tillsamman Å, är det det jag gör då är det inte ner.
Men kan du det?
snapsen t i l l apelsin När man ser tillbaka, så tycker man, Jag tänkte att du - Nej, sade hon.
underligt att jag är trött - Vi få lov att lätta på din börda Jag att förr i världen då föll rig allting och skulle ge julspriten år Hoffman Där- avstår från julkorven, stryk fjälster.
Bar- blev a h var naturligt Nu ska jag sitta med är v i inne på ett kapitel i julens saga, nen bryr sig ju inte om den.
Det är m här och tänka ut m naturlig jul, och så som vi inte berört: beredande av julglädje annan sak med deras julglädje blir den ändå gjord åt andra.
- Jag konstaterar som jag så ofta gjort - Jag har just undra i dag sade hust- - Prat, tror du inte att människorna i run om barnen verkligen har så roligt om tiders tider ha fått tänka ut saker Det sade mannen, att måtta är en manlig dygd julen Jag misstänker att de forcerar sin här roar mig Nu ska vi först se till vari För en halvtimma sen, hade du inte en julglädje en smula de mod.
Det är som den tidens omväxling bestod Du har re- tanke på annat i n att underkasta sig den om den hade ett konventionelt tonfall.
dan sagt att dom fick bröd och färsk mat vanliga julen, a h nu rör do vårdslöst vid och ljus vad lick dom mer som var ovan- det allra heligaste - Ja måtta är m manlig dygd a h mod ligt?
- Rent, sade hon m kvinnlig sade hon Det ena är precis Herman Det gör gott ännu att - Ja, det är sant, rent Det var en lika sant som det andra.
Nu kan du inte hur roligt man hade, tycker inte du det förmildrande omständighet med julstöket.
hejda mig Frida och jag kommer att ta med?
- Jo, men för mig var det så annor- vi har ju Och vi är all- oss fullkomligt ledigt i jul.
Frida for- lunda Julen var verkligen ett avbrott dir tid rena, vad m " * är.
Livet blir allt svinner till sitt umgänge, men jag finns Allt hade det ovanliga tjusning a h sak- fattigare på önskningar Ändå såg jag där att roa och roas, att läsas högt for.
nadens bakgrund Men våra ungar, de på listan, att du ämnade ha fru Malmkvist när barnen lagt sig har söndagsbilagor och ljus a h julbord här tre dagar, stryk henne.
- Och bli sjungen serenad för kanske hela året om, a h på hösten f i r de hela Ja men då blir det ju ingen julstämning Aldrig, om du nekar mig julskinkan.
Jag sin vinterutrustning.
Julen det är lite alls, om du inte haft en enda smul otrev- ångrat att jag löste traditionens länkar om tjockare bilagor och lite mer ljus och lite ligt dagarna före jul!
dina handleder - Inte otrevligt Jag har utslag i två mer godsaker.
De kan bese julskyltningen Det är inte du den förste m a n som har med brokiaga ljus och strålkastare över gjort, ångrat menar jag.
Men du har gatorna, vad betyder då en julgran med gjort a c t Du utmanade mig att göra min - =,, av - - - bara.
Den späda rosen fina som Julen - Och så säger du att &amp; inte skäm- mer bort våra ungar Nej, det gör jag visst inte.
De lever i väl upplysta rum och f i r färgtrycksbi- lagor och färskt bröd och sogel varje dag, därför att det finns Tycker du, att jag skulle hålla er vid talgljus och salt fläsk - ofta Inte för Kom ofta bara, se sade inte på och vred stjärnor av ljuset och torrt bröd hela hösten för att ni skul- I C längta t i l l julen?
Jag medger, att det vore vansinnigt det är lika vansinnigt att stoppa korv baka när det inte tjänar något nyt- ändamål, a h inte gör någon männi- glad.
Om vi genom vällevnad förlo- vår julglädje, så låt oss stå vårt kast pa allt ihop De stora kulturländerna miner, Då - - Möjligen men du har lärt mig.
Jag använder mig av din undersökningsmetod och finner att julmiddan är lika orimlig som julslakten.
Släktsammanhanget från förr är ju brutet Då är det ingen me- ning i, att vi äter skinka på julen med folk, som vi annars aldrig umgås med.
- Det kan inte hjälpas, jag vill inte såra dem, Kära du, de blir så glada att slippa Nej ska vi göra rent hus, så ska vi.
Bort från alla fränder som inte samtidigt är - då, sade hustrun, en särskild nordisk själsfränder - Du sa något nyss om julglädjen åt andra?
Du vill väl inte kalla våra julbjud- ningar för julglädje heller?
Det har inte med att bjudas och bjuda igen att göra På den punkter känner jag mig allra - ar Men en barnbiograf bortkommen Jag räknar inte de va behovet är längtans ttet, kontrasten det gjorde konstverk av gör glä husmodern av I och samtidigt var den sin ju vän med folket här för att kunna flyga på någon med julgåvor Det är synd om a h ett tag så är det väl stjärnorna.
jul som husmodern av 1825 gjorde sin Och jag behöver ju inte som hon gjorde ge de mina sprit och fett a h blodmat, för att de ska få i sig värme och vita- - Du måste i alla fall ha det där, när har vår julmiddag för släkten tvingas du att backa tillbaka i grytdoppet, korven.
skinkan syltan kin-.
smörba- kelserna a h lulölet Jag tänkte inte ha någon julmiddag - Du är tokig horn eller na.
- Dem Om människorna behöver vi inte förvandlat reformera något * - alltid rent vi ett - - f i l l vardags.
sitta i - minnas några ljus a h lite glitter?
blir b r a en hopning över förmåga av vad de har gärna vad att kritisera oss kolossalt Det går aldrig väl Så konventionella barn som vi har.
Blir du nu plötsligt rädd för ungarna du som varit så reformivrig - Ja, visst är jag rädd för dem Det blir ett oerhört konststycke att roa dem så mycket att de inte märker att de blivit bedragna på den konventionella julen - Grubbla inte mer i kväll sade man- nen och reste sig Det här har i alla fall haft sin nytta med sig för att klara upp begreppen Hör du min flicka v i ska fram Jag behövde då jag var barn, sade Men doftar salighet Jag vill allt stå i ett hörn, om så skall vara for att inte ta upp plats - Det vill kanske jag med sade man- nen.
Men jag ska inte Men där gör var och en som känner det.
Våra barn kommer att insistera på att få gå i julbönen.
De kommer överhu- Inte stjärnorna väl sade hon Bara sina dåraktiga tankar om dem.
Sången om broder Sol Si, varje ny dag upptänder d uhonom i t oss, och han är skön och strålande med väldig glans, av dig, Allrahögste, en sinnebild.
Lovad vare du, Herre, för syster Måne och stjär- norna Till att lysa på Himmelens valv har du satt dem, och du har gjort dem vackra och kosteliga och klara Lovad vare du, Herre, för broder Vinden och för luften och molnet och aftondaggen, ja, för all väderlek, genom vilken du håller din skapelse vid makt.
Lovad vare du, Herre, för syster Vatten.
Si, mäkta nyttig är hon och ödmjuk och kostelig a h kysk.
Lovad vare du.
Herre, för broder Elden, genom vilken du upplyser åt oss den mörka natten Grann är han och glad och stark och tapper.
Lovad vare du.
Herre.
för syster Jorden, vår moder, vilken uppehåller oss och giver oss näring och framalstrar allehandra frukter och färgrika blomster och gräset.
Bilden av Franciskus och Saneta Clara är hämtad från Paul Landowskys storslagna monument Le Heros, till vilket skiz- zer utställdes vid Pariserutställningen 1925.
“ Sången om bro- der Sol ” återges i Lisa Lundhs översättning.
Cantico di frate Sole.
Lovad vare du.
Herre, och lovade vare dina skapade verk, nådige herr hetens krona.
Loude delle creature.
Allrahögste, allsmäktige och gode Herre.
din vare lovsägelsen och äran och härligheten och din välsignelsen ifrån alla läppar och hjärtan.
Dig allena, o Allrahögste, tillkomma de.
och ibland männi-kornar barn är ingen värdig att mästra dig.
besynnerligast Lovad vare du.
Herre.
för dem, vilka förlåta av kär- lek till dig sin nästa, för dem, som äro bedrövade och kranka.
Saliga äro de, vilka framhärda i friden, ty av dig.
Allrahögste, säall åt dem räckas härlig- broder Solen.
\ Lovad rare du.
Herre, för vår syster den lekamliga Döden, vilken ingen levande mäktar att undfly.
Ve dem, som dö uti dödssynd.
Saliga de, vilka leva inneslutna i din heliga vilja, ty den andra döden skall icke skada dem.
Loven och prisen min Herre och tacken h m a av allt hjärta och tjänen honom i stor ödmjukhet.
Amen.
Död o c h liv Av KARIN EK Chokladskjuten “ Vad han har blivit lydig ".
säga al- la människor, gillande och uppmunt- rande.
Jag håller med dem och förråder inte min allra innersta känsla, som är den, att det på något hemligt vis är olustigt att ha ett lydigt barn i huset.
Till mig själv säger jag: vad är det med dig.
du har ju önskat och ar- hetat på att han skulle bli lydig?
På denna fråga finns ju inte något antagligt svar.
Ty man kan ju inte gärna erkänna, att man med saknad ser tillbaka på den tid, då ungen för- nam sig själv som tillvarons medel- punkt och behärskare.
Man kan inte erkänna, att man sörjer försvinnan- det av denna absurda övertygelse och den gudalika säkerhet, den beslut- samma orubbliga olydnad, som föd- des därur.
Jag kan så mycket mindre sörja över hans begynnande orientering i tillvaron, som jag själv strävat att hos honom inplanta begreppet hänsyn och andras rätt.
Det är absolut orim- ligt av mig Det är en missriktad form av de vuxnas generositet.
o c h ändå trvis jag inte med denna lydaktighet.
Då inträffar en händelse, som kas- tar ett visst ljus över lydnadens vä- sin.
Jag kommer en dag rummet in i där han hålls och leker, varvid jag märker, att han hastigt gömmer un- dan ett föremål bakom ryggen.
Då han märker att jag märkt det, rodnar han långsamt, och ögonen mörkna.
Han ser mig styvt in i an- siktet med en genomträngande blick Tag fram det du har bakom ryg- — gen.
Det dröjer en halv minut, så lyder I blåa oktobermorgonen barnet står helt tankfullt med lökar i handen.
Om våren i varma jorden små frön der sår nu planterar det i hästsvarta landen.
han.
Han har förstått att spelet är väsen och det är därför jag inte tyck om denna lydnad, som alla prisat.
förlörat.
Under den lever oberörd instinkten I sin lilla hand hiller han en chok- ladpistol.
Han visar fram den med att slå, skjuta.
ge igen.
en djupt olycklig min.
Det kramar i handen hyacint och tulpan och gömmer dem i jorden den kalla.
Barnet gräver gravar på frostbiten plan tryggt förtror det ett liv åt dem alla.
Det glänser Vi stå tysta mitt emot varandra.
fuktigt i ögonen, som äro stora och Han utforskar mig för att se vad som djupa som källor H a n är helt och skall komma.
Min tystnad gör ho- hållet ånger, syndmedvetande och bön om förlåtelse.
M e n det står mig ögonblickligen att denna ånger, delta syndmedvetande kommer inte ur honom själv.
Det är uteslutande en spegling av mig och mina åsikter, förmaningar, bannor.
“ Hon tål inte att jag slåss.
Hon tål inte.
att jag skjuter med min skjut som jag fick av farbror Justus Jag får inte låsskjuta med fars käpp.
Nu blir hon förstås också ond över den här chokladskjuten.
Det var dumt att jag inte i t opp den med detsam- m. "
Han har icke genomträngt tanken bakom förbudet att leka med skjut.
Därför drar han den felaktiga slut- satsen, att innehavet av en choklad- skjut kommer att bestraffas.
Det är oresonligt men när man är liten, får nian anpassa sig.
Detta var lydnadens Det tänker blott 96 våren — den kommer snart: nom osäker de svarta landen påskliljor bära!
Dit vet ej av månaders långsamma fart, det anar ej hur mörkret är nära.
Jag har ingenting annat att göra än vända och p i ut ur rummet.
Aldrig mer skall jag tala, uppfostra med ord, förmana.
Han var rädd det lilla krä- ket.
Hans rädsla reflekterade den häftighet.
varmed jag vid andra till- När äntligt m gång kommer den milda vår med blom efter dödens bittra vinter — då är jag kanske borta, e j höra jag får din jubel mot narciss och hyacinter.
fällen förmanat honom till saktmod.
“ Den unga generationen måste växa upp i en ny åskådning. ” Det är vackert tänkt, men detta obeskrivliga, som är atmosfär, som gör tankar för- trogna och självfallna, hur barnsligt att tro att det skapar med ord, med förmaning och förhud för skjutar.
Han skall icke förbjudas att ha skjutar mer.
Han skall icke inläras hat till skjutar och skjutning.
Han skall, vid Gud, aldrig mer få en åsikt serverad av mig.
Härmed avsäger jag mig högtidligt alla ord som upp- fostringsmedel.
— Då går du mellan blommor i solens sken blommor som ur gravar fått stiga ...
Gömd vilar jag i jorden under skuggig sten, där vårens röster evigt, evigt tiga.
- Ur diktsamlingen Död och Liv.
Medan detta beslut mognar, öppnas Det är den inte.
Denna alkohol- dörren försiktigt, och han kommer in.
fria saga är icke så rolig som sagan Han är brunsmetig om munnen och om den grymma örnmamman, som har alltså ätit upp indicierna.
Utan slog klorna i en liten ankunge eller ett ord kryper han upp i mitt knä, som sagan am di stygga karlarna, ordnar sig bekvämt med huvudet mot som spikar hop ett kors med stora — min axel och lägger sin arm om min så här stora!
— spikar för att hin- hals framifrån, vilket lir hans sär- upp den gode herden p i, skilda lilla smekning.
Berätta!
Nu får jag en mycket — Berätta sagan om brandsolda- smetig kyss också.
ten!
Jag forskar inte mer.
Välsignade Lilla barnatanke, du genomtränger unge, om du verkligen tagit till brand- mitt hjärta som ett stygn.
Vad är soldatssagan för att f:?
mig god och det du famlar efter, när du begär sa- glad igen, då känner du ju i alla fall gan om brandsoldaten.
som är en av till ett bättre vapen in skjuten att minn välmenande sagor, avred att in- besegra dina fiender med!
Och ur din själs stridande möj- skärpa det civila hjältemodets stor- — ligheter växer upp den kunskap, som Varför vill du höra just den bättre än jag skall besegra din pas- sinn för skjutar.
sagan?
Devinez.
— För den är den roligaste.
het?
-
Kalaset på Norröö Då julen paserat a h nyåret 1678 med köld a h mycken snö gjort sig hemmastatt i Östgötabygden, då släkt- bjudningarna, som helgen alltid med- förde, gjorts undan.
då nyårsnyet strålade gnistrande kallt och lysande vitt över slätter och skogar, då gick im Christina von Scheidings budkav- le runt i trakten och bjöd till fest.
Men bara dem som drabbats av olyckan bjöd hon, dem, som måst gå från gård och grund eller dem, vars ägodelar blivit d reducerade, hennes fader, ståthållaren ding givit för högtsalig Gustav Adolf och drottning Maria Eleonora.
Den stod för henne som det vackraste hon sett i den vägen.
Nu ville hon göra denna tröstefesten lika värdig och flesta av sina tjänare, vacker.
De långa borden digande under umgås med fränder bördan fat och skålar med kall- Det kom att b l i en stor samling.
t och syltade frukter, av vinstån- kor och karaffer, av blomster i glas Och till det mesta gamla damer.
Ungdomar bjödos inte.
Under 25 h i burkar och av ljus i två- och år fick ingen vara, ty fru Christina flerarmade stakar.
Det var en grann ville göra en tröstefest, a h ungdo- och ståtlig anblick.
Det var ett fest- men, menade hon, behövde ej tröstas.
bord att aldrig förglömma.
Inte på det sättet - med mat och Äh grannare blev det, när gästerna dryck och oklanderlig uppassning slagit sig ner runt omkring borden, &lt;la- åtminstone.
Den är sig själv nog och la i färgrika o c h frasande siden- hjälper sig bäst själv.
ter med kedjor och pärlband på Där kom alltså, denna klara janu- ara halsarna och armarna, her- aridag, gående, åkande slädarna fullproppade av folk, s i många som de bara kunde rymma och hålla!
ridande ja till och med skidande, en talrik människor, så festklädda Vem såg i denna belysning, att si- och utpyntade, som de gamla kistor- var sprucket och stoppat och na och skåpen, vilka noggrant pejlats, denet sammeten nött och nerfläckad?
Vem det tillät.
tänkte på, att de flesta ögonen voro Där var till exempel överste Pihle- matta och rödkantade, pannorna fåra- felt med överstinna, medförande sina de, kinderna insjunkna av brist på två gamla fastrar, två dito mostrar tänder?
tre systrar, tvi svägerskor, en svär- När alla gästerna satt sig väl till mor, boende i hans ej alltför rymliga översteboställe.
Där var rätta, och d e första rätterna redan förre riksrådet Rosenhane med fru njutits, de första bägarna starkt och och fyra döttrar.
Där var en gam- sött redan tömts, då slogos d e dubb- mal grevinna Bielke med sex dött- la dörrarna till förstugan upp och at- rar, en friherrinna Sparre med fem ta livréklädda uppassare kommo in, systrar, alla änkor efter krigare, som var och en bärande högt på sina båda fallit på utländsk jord.
Där var händer ett stort, avlångt fat.
och på Leijonburgs, en herre och nio damer, varje fat tronade en väldig påfågel.
fastrar mostrar, kusiner, sväger- Bröstets fjäderskrud glänste högblå ska.
Gyllencreutz med tre herrar och med vackra skiftningar, huvudet, fjorton damer, Gyllenanckars, Ängel- konstrikt uppsatt, syntes en smula nedböjt, och på den lilla hjässan dir- kronas, Pistolekors ’.
rade en krans av strån som en liten Sop av, där blev fullt hur Den stora stenfarstugan, där trä- krona Men bakåt, över tjänarens hängare för kläderna uppställts rad axel, föllo de ståtliga, mångfärgade glänsande i grönt, efter rad, blev så proppfull av folk stjärtfjädrarna, och sedan av päIsar, kappor, rockar, blått, brunt, gyllene.
mössor av alla slag, att man fick Det blev ett ögonblick tyst i salen, kryssa sig försiktigt fram mellan sorlet upphörde, skratten stannade hängarna för att ej stöta omkull dem.
av.
Man bara såg och såg.
Fru Christina log segerstolt.
Hela Norröö strålande i ljus.
Talg- “ Påfågelstek!
Jo, jag tackar! ” sa- ljus stodo i alla fönster som på själ- va juldagsmorgonen.
i stora matsa- de Rosenhane smackande och blinka- len, där långa bord dukats tvärs över de med sina små rödkantade ögon “ De granna fåglarna, som jag be- bredden p i rummet, och i de två sto- ra salongerna gnistrade kristallkro- undrat så många gånger! ” suckade norna böhmiskt glas med alla överste Pihlefelt, hennes granne på sina ljus tända.
Men hur fru Chri- andra sidan.
“ Kusin har e j ens spa- rat dem för vår skull! ” stina burit sig åt att få blommor Men fru Christina böjde sig först levande blommor.
både avskurna och inplanterade i burkar till alla des- mot ilen ene och så mot den andre sa långa borden, det var för aIla en och skrek — ty de voro bra lomhörda gåta.
båda —: “ De började bli för gamla, Fä mycket av silver och tenn skall jag säga, för gamla och stridi- bägare, skålar, fat hon ägde.
hade ga.
Men Kusin skall inte vara rädd, putsats upp och ställts fram, och till att de äro segra.
De ha stekt länge.
rätterna brukades tallrikar av silver Och så har jag smugglat in unga, och tenn.
av porslin, av lergods, ja, feta gäss emellan skivorna i bålen.
til och med av trä.
En hit påfågel, förestår Kusin, en hit Men till så många gäster fordra- gås S i fick jag det både f i n t och För utseendet skall heller ej des också, om kalaset skulle bli vär- gott.
din och nöjsamt.
mänga tjänare.
Fru föraktas. ” Ja, det var m middag, riklig, fet, Christina hade därför uppbådat en extra trupp, hade letat ut bland sina stark och god!
Länge mindes de avskeda de upphöra med av att - för d vitt vi stått bi a h redeligen beflitat oss om det rätt a h riktigt är.
Jag hörde av min frände ett vac- kert ord, fällt av en annan frände.
den saligen avlidne — fast av m grym och för tidig död borttagne - herr Gustaf Banér, herren till Djurs- holms slott och gods.
Då han i fän- gelse satt, väntande sin död, och hans trofasta maka med de många små barnen, gråtande och snyftande trängdes kring hans knän, talade han t i l l dem dessa orden: “ Barn, önsken Eder aldrig livet för glädjes skull el- ler döden för sorgs och olyckas skull, utan tagen med jämnmod evad som kommer av fröjd eller av sorg, och veten, att allt är sänt av Herrens hand!
Han den Starke skall heller.
Eder då aldrig övrgiva. ” Det synes mig a t t dessa äro vack- ra och manligs ord.
Ord, som en rätt svensk ädling och adelsman här - eller bör bära i hjärtat.
Så låt- mogna, underhavande ute i bygden sådana som voro passeliga att tjäna vid den- na festen, och till dem alla hade noröölivréer sytts i all hart.
mörk- och grannar.
av Ulla Linder — — Nu på denna Norrööfesten sågo al- la den remarkabla förändringen.
Dir hon stod bredvid den stora harpan, rodnande som en ung flicka av blyg- sel och rädsla, var hon så söt, an &gt;i- las blickar förundrade vändes mot henne.
Hyn var åter vit och skär.
Händer och armar voro runda och släta.
De gråblå ögonen strålade med en glad och god blick.
Hela ansik- tet, hållningen, sättet att föra sig var en livskraftig och glad ung kvinnas, en som vill och väntar sig något av livet och som tror på livet.
Hon har m klädning av tjockt, styvt, ljusblått siden, som hon fått till fästmögåva av den gamle Louis Svanstjerna, sin svärfader.
Det vackra, blonda håret var lindat med pärlband och uppsatt i stora bubblor, men i pannan och kring öronen ring- — — om oss då nu, vänner och grannar, dricka skålen i botten för detta sin- net.
detta ädlingssinnet, som vår frände Banéren givit för oss ett d- dant gott exempel uti! "
— fingerringar.
gjorde All denna grannlåt henne in mer generad, men — skara versparre, i örat: rit ur elden!
alla — — - — - - - - — Då Kongl.
dragningsstat, så borde han ock gi- vit dem svarta brillor for ögonen i medan hon ännu var Svanestjernas sådant här sällskap.
Här måste dock änka och tillhörde ståndet.
Gud vet, parollen följas: se men inte röra! ” om hon sedan kunde bjudas i slikt F r u Silfversparre log sötsurt och sällskap!
viskade tillbaka e j fullt så lågt —: Fru Christina skulle nog se henne hos sig ibland.
Inför henne skulle hon vara lika god som förr, men alla de andra kunde hon ej tvinga.
och mången skulle naturligtvis komma att rynka p i näsan Det finge vara som ett avskedskalas för Magdalena Leijonstjerna detta, från det liv hon nu lämnade.
(Fastän kalasmiddagar var då egentligen det minsta som äk- tenskapet med Svanestjerna bjudit henne!)
god och överseende ut, lyckte hon Fru Christina höll därför med flit Gud hjälpe henne, fattiga barn.
Men fram Magdalena vid den här festen, vad var att göra?
Söta mor Christi- lät bjuda henne före svägerskan, fru na måste hon ju lyda.
Helena Kylander (till dennas bittra Så satte hon sig ned och grep i harm!)
och placerade henne mellan strängarna, och när hon hört de för- förnäma och angenäma grannar.
På sta långa ackorden, gingo tankarna aftonen, d i middagsslöheten började ge med sig, bad Christina von Schei- tacksamma och förtjusta gästerna den och kände av den.
Vilka mästerverk hade inte de lej- da kockarna - ty ingen tilltrodde dock Malin allt detta!
— åstadkom- mit både i tillagning och uppsättning.
kokt il, stekt strömming.
inkokta karpar.
Där var inkokt skinka, varm oxstek, sockrat lamm.
För att tillva- rataga den sköna.
starka, röda gås- bloden var en härlig svartsoppa tilla- gad.
Vem kunde motstå den?
Åt- minstone ingen av herrarna.
Där var grönsaksrätter och bakade rätter, ostkakor och pannkakor.
Och Y al- la små söta bakverk efteråt och de syltade frukternas mångfald Ja, det var sannerligen en tröste- måltid, som hette duga f ö r dem som kommit på obestånd och satts på in- derö, där hon lekt som liten flicka.
flon hade tvättat sina dockkläder i länge sedan Hon mindes vattenpussarna som regnet gjort mel- knappt något utantill.
Fingrarna Vo- ro så styva.
Men värdinnan gav sig ej, och så måste Magdalena till sist from och låta höra sig.
Magdalena Leijonstjerna v a r vid så var hemma i Norrköping och morkärs dragningsstat.
vackra, goda ansikte, Hönsäter såg Men när det klara, guldgula rhen- hon sedan.
Den gode onkel Harald ska vinet bjudits omkring i höga tum- Som barn hade hon aldrig sett nå- Stakes fula, ärriga ansikte dök upp lare och var och en fått sin bagare got ut, hon hade varit allför framför sig, knackade f r u Christina tanig.
“ Benig kalvstek ” plägade i tallrikskanten, reste sig med sin skonen kalla henne, i motsats tumlare i handen och talade sålunda stern Elisabeth som fick med högan röst stekta julskinkan ”.
ste i solen - bokarne, ekarnes valv. "
A l l a kära, goda vänner och gran- Den skönhet som verkligen börjat blomstermattan.
Och som minnena nar, närmare och fjärmare ifrån, hö- blomstra det året, då hon gifte sig kommo, så kom också den ena melo- ren på mig nu m liten stund!
med Svanestjerna, förgick på några dien efter den andra.
Jag v i l l e j hälsa Eder välkomna månader.
H ?. "
blev åter glåmig, kin- Hon spelade och spelade.
De skar- ty det haven I alla varit, alltsedan I derna infallna, ögonen voro trötta, of- pa ögonen runt omkring blevo v satten foten p i Norröö trappa, och tast rödkantade, minen misslynt och ligen allt mildare och ljusare.
Det det har jag också redan en gång sagt tung.
Dessutom vårdslösade hon sitt Eder.
yttre, valde fula färger.
kammade sig Men nu ville jag tacka Eder, för att illa, så att håret hängde kring öro- I gjort Eder möda med att färdas hi.
nen.
Smycken brydde hon sig inte trots köld och snö.
Samtidigt ville alls om.
Men o m det är en sanning, strängarna, som om I i ogärna velat jag också tacka Eder för långvarig att skönheten kommer inifrån samt lämna dem, sedan nu äntligen be- vänskap och för trofasthet.
Ingen av kantskapen förnyats.
Tankarna hade Eder är en vän från i går och ingen ock svårt att vända tillbaka.
Allt av Eder blir en obekant, hur än värl- gammalt hadc kommit för henne, så den och tiderna nid växla.
kärt och så nära.
Vad veta " i väl om det öde oss Då slog det henne som m förebrå- möter?
- Intet!
Sorg och bekym- else, att hon ej alls tänkt på Måns mer möta oss alla förr eller senare, under hela tiden.
Inte en enda tanke det är rad vi med vishet bida.
Sorg i tidiga ungdomen, då hon för- på honom, som hon ändå höll av mer och bekymmer ha redan mött de fles- älskat sig i en ovärdig.
Det var nu.
än allt d i t andra nu, a l l t det gamla.
ta bland oss härinne församlade.
Jag som om hon suttit inne med sparad Det gled som ett moln över hennes ville nu bedja Eder alla.
I mina kä- kraft, magasinerad blomstring.
Som ansikte.
ra, gamla, goda vänner: Hållen LY- Men så ljusnade det igen, och hon vudet högt!
Gen Eder över!
Tron log i sitt hjärta.
Han fanns på bott- Gud om gott!
Han vill oss pröva t i l l en av allt numera, tänkte hon Un- en liten tid, men lönen kommer.
då der och tvärs igenom alla gamla bil- stunden är mogen, och v i själva äro utveckla sig der, såg hon hans kim.
goda ansikte.
gång.
;
Vetenskap eller konst Psyke och världsstaden Av Ada Nilsson Av Emy Ek Det ofta citerade ställe, där Pascal lokomotiv, ångbåtar, flymaskiner, liknar människans jordeliv vid ett telegraf, telefon, radio, varigenom uppvaknande på en öde U. dit hon “ planetens alla celler tvingas till en kommit utan eget förvållande eller enda samtidig rörelse, genom att de vetande.
och dir hon i känslan av börjat kunna stå i ögonblicklig kon- trängde sig oupphörligt fram till be- själens ensamhet och hemlöshet gri- tukt med varandra och följaktligen grundsatser?
Se där de uppställda svarande i den stora dirkursion som pes av oro och förtvivlan.
gjordes av alla på en gång utföra en och samma frågorna vid diskussion.
ägde rum vid Föreningen för Voltaire till föremål för en lika ofta viljeakt.
d.v.s. att planeten börjat tes medicins sammanträde i Berlin, Båda inledarna lämna i huvudsak anförd hånfull kommentar.
där han bli en person, en enda maskin. "
Detta sistlidne sommar med anledning av nekande svar men ställa sig dock nå- förklarar, att kulturmänniskan visst och närmast föregående citat äro den berömda Berlinerkirurgen Au- got olika till frågan.
Den ene, gust Biers stridsskrift om homeo- professor Müller från Marburg sy- icke lever på en ä utan i en stor stad, hämtade från Världsstaden, den patin.
nar i sömmarne slagordet " Natur- tätt befolkad, rik och med ordnade första delen av Petter Svensks histo- som Bier visste mycket väl att han skul- heilkunde ” — “ Naturläkekonst ”, förhållanden, där människorna äro ria, en teoretisk inledning till den nu le råka i n i e n getingbo.
när han tog en samling behandlingsmetoder, vars så lyckliga, som den mänskliga natu- utkomna Bröderna Persson i Sverge.
upp homeopatien till allvarlig pröv- mest utmärkande drag är att var och ren medgiver.
Dessa båda yttranden Under det att Petter Svensk i f ning, men han visste även att hans en botar allt, men alltid med samma hava f a l l i t mig in vid läsningen av delen är osynlig som en försvinn ord var för tungt vägande för att metod, olik alla andrar.
Men vad är kunna tigas ihjäl.
Med tysk grund- naturläkning, säger han vidare, an- två av julbokflodens mest egenartade liten atom i världsstadskroppen, lighet togs även saken u p p i den hög- n i t än att kroppen genom sin lokala böcker — Ola Hanssons Psyke och framträda släkten Perssons medlem- lärda församlingen.
Två professo- och allmänna skyddsmekanism mot Ludvig Nordströms Bröderna Pers- mar med mustiga konturer i den nu rer höllo långa inledningsanföranden skadligheter helar sig själv och vad den ene beskådade homeopatiens naturläkekonst annat in vår strä- Så långt ville ingalunda den andre son i Sverge.
Sammanställningen kan utkomna delen Men alla i vanlig me- att lära känna dessa naturens inledaren professor Heubner gå- Han förefalla djärv, men det är verkligen ning individualpsykologiska faktorer uppkomst, utveckling, förekomst och skyddsmekanismer, kunna stegra, anklagar framför allt homeopatien frestande att låta två så frappant oli- äro bortrensade.
Äktenskapen ingås förhållande till kvacksalveri i allmän ska eller efterapa dessa kroppens för bristande vetenskaplighet.
man äls- ka mentaliteter v relief åt varandra.
av ekonomiska hänsyn egna reaktioner.
Lyckas vi stegra Det var icke ett förutsättningslöst Ola Hanssons Psyke är de sista ac- kar inte ens i en bisats eller en pa- rens skyddsmekanism, d kan sökande efter sanningen som låg bak- man kalla det att handla efter en om Hahnemans teorier.
Då den tan- korden av en diktning, som ständigt rentes, man omfamnar varann efter blicerats och man återfinner d i r de le- homeopatisk princip mildra vi eller ken för honom var outhärdlig, att li- sökt fånga själens dolda rörelser och en lycklig alfärrtran-aktion eller ef- dande namnen inom invärtes medicin.
undertryrka ett farligt övermått av danden och sjukdomar skapats på skiftande dagrar.
Dessa sista ackord ter koncipierandet av en ljus idé, Trots att talarnas ord ofta gingo för- kroppens skyddskrafter, t.ex. genom jorden utan att möjligheter skulle äro spelade med en åldrande mans och man föder barn med en anmärk- h i varandra, vilket de själva gång på, febernedsättande medel, så handla vi finnar att bota desamma, så drar han styvnade fingrar, men d i och d i ningsvärd lätthet - “ utan så mycket efter den allopatiska principen.
Vi äro slutsatsen att läkemedlen helt enkelt klingar e n underbar melodi fram, så- som en suck ”.
I stället för individual- sålunda icke homeopater eller allopa- måste finnas.
.
ter, vi äro en gång båda delarna.
Men vetenskapen räknar endast som när han förespår, att vår tids psykologi gives en skildring av grup- principer äro ej varandras cism gjorde att ett verkligt me- blodsorgier och dyrkan av materiella pen, släkten, samhället.
Frihetstidens föreställningar anpassade efter verk- notsats endast två sätt att re.
ej ningsutbyte kom till stånd, som det värden skall genombrytas av “ den kommersiella uppvaknande och över- enda utan två bland flera, och ligheten och logiskt sammanhängande kan ha sitt intresse att referera.
med varandra Homeopatien, säger enkla lärktonen i ett hjärta, den klara vinnande av det föråldrade " Vasa- vara oss till nytta vid sjuk- Homeopatin är ingalunda en i vårt Heubner, är från begynnelsen och allt och klingande tonen i ett skuldlöst Sverges ” näringstvång, rangordning m e j utesluter andra lie land okänd företeelse, och erbjuder i framgent en affektbetonad trosbe- trakelsesät.
och byråkrati tecknas i livfulla, stun- sitt framträdande många likheter kännelse, vilket gör den för många och oskuldsfullt hjärta ”, och att Professor Müller varnar för att en- personer så tilltalande.
Ordineran- detta skall båda en ny uppåtstigande dom groteska drag.
med förhållandena i Tyskland.
Tide- varvets läsare ha även haft tillfälle bart bestrida de goda resultaten av det sker hantverksmässigt och utan linje för själen.
Men på andra s t i l - Det är ju klart.
att dessa båda till homeopatiska kurer.
Det gäller att krav p i diagnotisk förmåga Därför len i de små prosastyckena klagar sin själsliga struktur så olikartade bedöma fallen.
först undersöka om han bittert, att vår tids människor.
författare representera två diametralt Han tog inget bort, Måns.
M e n in- sjukdomen funnits för handen hur genting tog heller bort honom.
In- ofta färeligger e j feldiagnos?
Och så Hans- som glida förbi varandra i en evig motsatta livsåskådningar.
Ola genting.
, pekar han på varje behandlingsme- ström på stortadsgatorna, äro “ vä- son iii individualisten, som alltid mer Hon knäppte plötsligt tillsammans tods psykiska effekt.
så satsen att sjuka organ äro känsli- senslösa schemata och automotorer eller mindre känner, att han lever pi sina händer i skötet.
Det ljöd en De psykiska faktorernas inflytan- än friska m.m., m.m.
Det enda av kött och hen - utan ett enda en öde ö mitt i människovimlet.
Han bön inom henne: “ Gud låt aldrig na- de även på grovt materiella sjukdo- gare han går med p i är de homeopatiska drag.
som röjer själens känsliga da- är icke så agressivt individualistisk got i världen heller ta bon honom!
mar ha avslöjat sig vara mycket stör- dosernas verkningar.
Om Bier ger si- ning i personlig särart och utan en som Strindberg, vilken förvandlar Jag vill aldrig, aldrig ha annan lyc- re ä " föregående årtiondens materia- na patienter dagligen 3 tiotusendels ka! ” — — listiska och mekaniska åskådningssätt milligram jodsvavel, så är det dock enda blick, vari själen tänt med ljus sin ii till en befäst plats, från vilken Fru Christina kom bon och klap- tillät någon att tro.
Därför bota ho- omkring tusen billioner molekyler.
och eld, varje förbisvävande skugg- han kan beskåda världsdramat, som pade Magdalena på skuldran och meopatiens sockergryn, elektroho- Det är icke mycket men dock något.
gestalt ett stycke kaos med automa- böljar omkring honom som medel- strök henne över håret.
Hon kunde meopaternas fludia.
Christian Scien- Detta gäller dock de lägre potenser- tisk rörelseförmåga.
Efter arbetsda- punkt och iscensatt för honom sär- ej t i t a bli.
Christina von Scheiding ces böner, undergörande bilder och na.
I de högre potensernas utspäd- var eljes varken hjärtnupen eller våra egna recept!
Efter en längre ning kommer icke mer än en mole- gens plikttrogna kappkörning i bil och skilt.
Från sin ö gör Strindberg sina smeksamt anlagd.
Men Magdalena kritisk utläggning BY homeopatiens kyl på 100,000 piller.
D i vägrar ve- aeroplan största de andfått till den för- bekanta utfall: " Hela mitt l i v s kamp var så rörande, där han satt vid har- grunder och utveckling råder han till tenskapen att rara med längre.
Men tjänta förströelsen och den behövliga bestod i att försvara mitt jag.
Upp- pan med händerna knäppta.
och ögo- att låta striden avgöras av den prak- erfarenheten vid sjukbädden!
Miss- avspänningen i “ biografen ”, för att hörde jag a t t kämpa.
skulle de andra nen blanka av tårar.
tiska erfarenheten vid sjukbädden tro den, säger Heubner.
Det blir så där bli kvitt den sista envisa o c h obe- fylla mig med sitt jag, sina åsikter. ” “ Stackare! ” tänkte den gamla Visar sig Biers erfarenhet med sva- lätt önskeuppfyllelse “ Wunscher- kväma kvarlevan av själ, som de in- Ola Hansson har endast under sin velbehandling i homeopatiska doser füllung ”.
Läkaren ser de resultat adelsfrun.
nu icke lyckats svettas bort i de fula korta nietzscheanska period höjt rör- Det kom plötsligt för henne, när vara riktiga, d i ha ju dessa Biers han vill se, och patienten blir som lä- försök den största praktiska betydel- karen sill ha honom.
Men det är ge- kapploppen eller brottas bort i de råa ten för att poängtera sin individua- hon såg Magdalena sitta så där, att armtagande eller hoppa bort i de löjliga lism, i hans övriga verk är det just det måste ändå vara ett offer, hon se och teorierna få sättas efter erfa- bragte sina barn, detta giftermålet.
renheten.
Behandlingen av en sjuk- längdskutten eller sparka bort i fot- stillheten, den dämpade, lågmälda Då blev det henne med ens mycket dom kan icke alltid vänta tills expe- bollspelet, denna de bakre extremi- rösten, som tolkar själens innersta mer tilltalande.
än då hon trott Mag- riment skaffat det teoretiska under- särart.
Hans själ är ett instrument.
teternas triumf över de främre. "
dalena vara förälskad i den där bond- laget för behandlingsformen.
Kvick- skaplig!
som reagerar vid svagaste beröring.
När Ludvig Nordström skildrar pojken.
Det kunde fru Christina in- silver, jod och kinabehandling funnos Enligt min åsikt, svarar Bier, är århundraden före sin teoretiska för- medicinen mer än naturvetenskap.
En skugga av ett minne, ett omärkligt te fatta.
världsstadens utbredning över jorden, klaring.
H a n slutar med att en god Naturvetenskaperna äro medicinens intryck, en minimal känslofaktor är Men ett offer, en praktisk ut- kärna kan finnar även hos homeo- tjänarinnor, visserligen mycket vikti- är det med hänförelse över att vi kom- nog för att komma hans själs in- räkning - det var en helt annan Jak.
patien och med vederbörlig kritik ga sådana, men medicin är mer än mit så långt M kaos: " Vi se massor " Stackare! "
tänkte hon.
och det kanske till och med komma oss till strument att klinga i melodier a~ ve- vetenskap, den är också konst och i av separatstäder, som ryka på alla mod och längtan.
av ångest och oro, kändes riktigt varmt inne i hjärtat hjälp.
konsten spelar intuition en mycket kontinenter, vi se järnvägar över de- för styvdottern.
“ Herre Gud, ett så- av ljusning och m. Skönast skildrar Många instämde med honom i stor roll.
Hahneman var ett natur- dant öde!
- Men v i får j u ta det, ras slätter och ända uppe på berg, som vår Herre pålägger.
Var och skyldigheten att taga upp Biers för- ligt geni, som en gång skall liksom 15,000 fot över havet (Anderna i han de stilla ögonblicken av högtid och frid.
då själen stiger upp ur sig sök till allvarlig prövning.
Paracelsus få sin upprättelse.
en får minsann sitt! ” — Sydamerika), vi se stora kanaler, själv, tvagen och ren, fylld av en Visst gives d e genial intuition — Iäkarblick — svarar Klemperer, en Suez och Panama, vi se ångare om (Forts. å sid.
8.)
annan tysk medicinsk storman, min 50,000 ton.
som gå fram och åter över det beror icke på att man anar, utan haven mellan miljonstäder, i rörelser, det hänger på att sanningen anas.
så regelbundna som pistongslagen, i Hur länge lever en sanning?
svaras en ångmaskin, vi se flygmaskiner i från andra hållet.
En gång var det luften p i 12,000 meters höjd över sant att jorden var platt, att lungsot e j kunde botas och ryggmärgslidande planetytan, och betrakta v i städerna, se vi p i bestämda klockslag, männi- desslikes icke.
Var voro vi nu, om dessa och skoströmmar passera genom gatorna många andra sanningar e j betvivlats.
som blodkroppar, fram och tillbaka, Alla äro dock till slut eniga om drivna i världsstadens ådror som av ett att medicinen innefattar konst och vetenskap på en gång, konst så till- enda världshjärta, ett enda pumpverk. ” vida att det är nödvändigt för läka- Denna världsstad.
d.v.s. den ma- ren a t t handla, även där vi ej ha m skinkultiverade jorden, ta sig för bestämd sjukdom för oss utan en Ludvig Nordström som förverkligan- sjuk människa, som fordrar hjälp p i det av den gudomliga världsplaner ett eller annat sätt, vars fysiska eller psykiska behov eller rubbningar man eller med andra ord som andens se- måste ana.
Dien detta löser ej läke- ger över materien, under det att Ola konsten från kravet.
att så långt möj- Hansson i samma fenomen ser m a ligt är vara vetenskap.
Intuition är teriens seger ö v a anden.
För Nord- en personlig gåva, den kan aldrig lä- ström är andlig odling allt det.
vari- ras ut.
Vetenskapens krav äro ofrån- komliga.
Inför dem skiljas kvacksal- genom människan övervunnit natu- ren och avstånden, alltså maskinerna: varen och sanningssökaren.
“ Medicinen är mer än na- taga del av en redogörelse för pro- är också fessor Biers stridsskrift.
konst. ” Aug.
Bier.
Har homöopatien I sin nuvarande Utövar den behandlande läkaren form existensberättigande och äro er- vetenskap eller konst?
Den frågan farenhetsrönen hittills av den art, att d. tvinga oss till att antaga dess turvetenskap, den invär- — — — -
morgonländer.
Ludvig Nordström åter är den so- ciala människan, som betraktar sig själv a h andra blott såsom försvin- nande leder i det hela, vilket strävar mot förverkligandet av världsstadens idé Det individuella själslivet blir för honom blott en oerhört liten del av en högre psykisk enhet, den kol- lektiva själen, familjens, samhälls- Johanna slöt ögonen och läste i histo- riens bak.
S i sade han: " Rubinerna kan Ni hämta vid Ta- hurr.
Tag med litet jord därifrån.
Näst Golgatas jord är den den heli- Den underbara kronan fläcklös a h tidlös harmoni, av dof- ten från daggfriska (Forts. fr. sid. 1) " Förbarmande.
förbarmande ”, ro- pade mängden.
" Vi ha ingenting kvar, soldaterna ha plundrat oss jord i värl- den. ” “ Och safirerna? ” “ Gå och ramla små kiselstenar rid gaste, mest bloddränkta på allt. "
" Här måste samlar guld och sil- ver ", ropade Johanna åter.
Hennes läppar darrade som av en hetsig vre- de.
“ Du måste lämna frän Dig guld klassens eller den ekonomiska grup- och silver, ärorika och penninghung- pens, nationens och ytterst mänsklig- riga stad.
I mödrar, som förlorat hetens.
Ludvid Nordström står ju i Edra söner i kriget.
Giv hit Edra denna sin uppfattning i samklang vigselringar, de må v a n av ädelt guld eller dålig metall, det gör detsamma.
med en livskraftig rörelse inom vår Metallen har blivit förädlad genom tids litteratur och psykologi, sam rik- Edra tårar! ” tar uppmärksamheten allt intensivare Mödrarna kommo fram till altaret på det faktum, an det mänskliga a h lade ner sina ringar av guld, sil- själslivet icke är isolerat utan med ver och tenn.
" Nu ä r det Er tur.
Ni änkor, som otaliga trådar bundet vid föregående släkten och nu levande grupper och förlorat Edra män! ” Och änkorna kommo i sin tur organisationer.
Ett par kända exem- fram och lade på den dyrbara brode- pel p i denna åskådnings målsmän rade altarduken sina ringar, sina äro den engelske psykologen W. Mc spännen, sina krucifix och radband Dougall, vars arbete Gruppens själs- sina armband och örhängen.
Man såg de unga fästmörna kom- liv nu utkommit på svensks, och den franske författaren Jules Romains, ma och rodnande lämna sina trolov- ningsringar och de ogifta flickorna vars bok Någon är död även i Sve- vårdslöst slänga ned sina fingerbor- rige väckt ett berättigat uppseende.
gar.
Gamla farmödrar, sig man med Han skildrar där med fin iakttagelse, möda drapa sina nötta vigselringar huru en gammal mans död för några av fingret och offra dem.
Men hopen blir orolig.
Smädes- moment sätter kollektivsjälen i några människogrupper i svingning, till skrin höras från alla håll: " Se på skökan.
Se på Parquette.
Hill er for dess att minnet av honom är utslätat, näsan, hu vad hon stinker av par- såsom ringarna på vattnet efter en fym.
Hur vågar hon tränga sig fram kartad sten så småningom försvinna.
bland hederligt folk.
Ned.
ned från Efter allt att döma kommer denna altaret, säger jag dig.
Ditt guld och riktning att allt starkare framträda.
dina smycken äro besmittade av djä- Den är m naturlig följd av det mo- vulens otyg! ’ ’ Den obarmhärtiga folkhopen ville derna samhällslivets allt starkare or- med vild slita ned den förtroende, ganisation och allt mindre utrymme olyckliga kvinnan från altaret men för den enskilda individens särart.
Johanna får Y tilltaget.
Med sin Och det är naturligtvis av största in- vita fana betäcker hon den lastbara tresse att få vetenskaplig belysning kvinnan och säger lugnt: “ Varför Moronvilliers. ” Alla förvåndes att hon kunde veta namn på dessa platser.
där hon ald- rig varit.
Med de kunde inte l i t a bli att misstroget fråga.
” Inte kan m vanlig kiselsten er- sätta den hårdaste av alla ädelstenar, den gudomliga safiren? '
Johanna upprepade: “ Gå till Mo- ronvilliers.
Soldaternas blod har hel., gat alla stenar där. ” “ Och smaragderna? ” “ Min gosse, spring till bäcken vid Vesle.
Stick din hand i det klara rinnande vattnet och fyll den med några droppar för att pryda kronan.
S p i n g fort, min gosse! ” Helgonen ha sådana märkvärdiga idéer, man måste i alla fall lyda dem.
Man lydde Johanna, men alla tyckte att stenarna och den smutsiga jorden egentligen förstörde den underbara glansen på kronan.
Med ogillande såg man också hur Johanna tog kronan, som ännu var alldeles het efter gjutningen och satte den på sitt huvud.
" Vad gör hon?
H a r hon blivit to- kig!
J a, det är det jag alltid sagt, den som vaktar får, bör stanna hos sina får.
Heliga jungfru, vad hon är blek!
hon kommer att dö efter detta helgerån, endast en konung är det tillåtet att bära denna krona.
Se, hennes panna blöder.
kronan är tag- gig som en törnekrona.
Knappast kan hon åter lyfta den av sitt sargade huvud.
Stackars lilla jungfru!
- - Men vad är detta?
O under!
Vilken glans av ädla stenar sprider sig e j över kronan.
Jorden från Tahure, stenarne från Moronvilliers, vatten- Vid årsskiftet Tidevarvet gör inga försök att konkurrera med eller efterlikna de stora kvinnotidningarna och illustre- rade magasinen.
Den har inga .in- dra löften för 1926 att komma med än att den oförbätterlig vill fortsätta efter samma principer som hittills.
belysa tidsföreteelser som synas oss värda att diskutera av fullvuxna män- niskor.
Här nedan följa namnen p i våra medarbetare under 1925, dem v i hop- pas att även under nästa år få se i vara spalter.
Rut Adler.
Andrea Andreen-Svanberg.
Gunhild Bergh.
Natanael Beskow Ingeborg Björklund.
Anna Björkman.
Ezaline Boheman.
Märta Schulz-Cajander.
Greta Cardell.
Margit Cassel.
Helene Edenholm.
Emy Ek Emilia Fågelklou Märta Tamm-Götlind.
Ellen Hagen.
Kerstin Hed.
Beht Hennings Honorine Hermelin.
Kerstin Hasselgren.
Maj Hirdman.
Marie Hjelmer.
Ebba Holgersson.
Hildur Hult.
Klara Johansson.
Karin Kock.
Sigfrid Leander.
Carl Lindhagen.
Lulli Lous.
Mia Leche-Löfgren.
dropparna från Vesle, ha förvandlats, mir de vidrörde den jungfruliga pan- och konstnärligt uttryck för de lagar.
nan.
till kosteliga ädelstenar Blod- som behärska de stora psykiska en- dropparna ha blivit rubiner, tårarna Marika Stjernstedt.
heterna, och de relationer, sam finnas ha blivit till smaragder och safirer.
Stjernstedt.
Ruth mellan kollektivsjälen a h individer- Det iii soldaternas blod, det är m a - Elisabeth Tamm.
" Men Johanna, vet du pi vilket nas själar.
m m a s och änkornas tårar, som äng- Elsa Thulin.
skamligt s i t t hon har fått sina guld- larna så ha förvandlat.
Leve, leve Sam Thysell.
Ludvig Nordström representerar, kammar, sina halsband? ” Anna Westergaard.
nen.
M e d fuktiga ögon upprepar kung Karl.
som har så trogna tjäna- så vitt jag kan se.
en alldeles särskild ” Ja, jag YR.
Stackars flicka! ” re Ära vare dig, Jungfru, du som Anna Wicksell.
En fet och välmående munk, all- hon allvarligt: “ Elden renar allt?
art av denna rörelse.
Han har spe- Elsa Wilkens.
Johanna lägger sina brännande är tapper som e t t lejon och mild som deles blodröd av vrede ropar nu: cialiserat sig på studiet av den eko- Eva Årads.
Hon ett lam. "
.
.
.
.
" O Johanna, du som kommit t i l l händer på synderskans nomiska utvecklingen i Sverige och Kröningen äger rum.
Därefter är oss från himlen, kan du tillåta att torkar hennes sminkade anlete fritt När vi tacka för allt intresse och har för rinn iakttagelser funnit en från tårar och ångestsvett med det det stor fest i hela Reims.
Brunnar- hjälp.
som kommit tidningen till del, detta orena guld, förvärvat genom ett standarets vita siden.
na bjuda vin i stället för vatten.
A l l a göra v i det fullt på det klara med att absolut originell form.
Men hans lastbart liv och äktenskapsbrott, skall jungfruliga starka framhävande av de kommer- blanda sig med mödrarnas tirar, fäst- Hon tillåter Paquette kyssa hennes tidningens framtid beror på, att detta klädnads fåll.
intresse från läsarnas och medarbe- mörnas kärlekspanter och farmödrar- siella faktorerna.
vilka Ola Hansson Till sist kommo några girigbukar nas ruckar! "
tarnas sida fortfar och alltjämt ökas.
utan vidare skulle kallat de motvilligt fram och lade sina rostiga Men boder Pasquerel, Jahannas la, stöter bort många.
A l t de eko- Red.
av Tidevarvet.
mynt p i altaret.
Riddare syntes bryta sönderbrutna vinstockar och klaga allmoseinsamlare, säger stilla: nomiska förhållandena faktiskt göra de förgyllda fästena på sina vär- Si " nöd.
" Elden renar allt.
Rent och orent, sig till herrar över vart liv, så att de guld och koppar och tenn, allt skall jor och lägga dem på högen, som nu “ Herre, dina soldaters hästar ha Johanna samlade upp trampat ned allt vårt \ i ".
Vi gladdes flesta BY våra handlingar verkligen blandas med varandra till ett heligt vuxit stor alla klenoderna i en flik av sin kläd- åt en rik skörd nu få vi dricka influeras av ekonomiska fluktuatio- offer. ” nad på samma sätt som hon var van vatten t i l l din ära. ” ner inom en större eller mindre grupp, Johanna ser som i en syn bålet i att göra i Domremy, när hon gick ute Kungen söker i kassaskrinet, men som vi tillhöra, är obestridligt.
Men Rouen.
Hon sluter ögonen.
Hon ser i skogen o c h plockade svamp.
Ledd det är tomt Inte ett öre finns där.
finns det icke ett quand même, en en hatfull folkhop, som larmar om- a r sina röster gick hon raka vägen t i l l kring elden.
lin vit flickgestalt, över- guldsmeden, Perrinet Robin.
Johanna har sett allt o c h kommer hålles den 9, 10 jan.
1926 trots allt.
som individualsjälen kan Hon tar en höljd av skymford, förtäres av lå- av Mästersmeden och hans lärlingar till sin konungs hjälp sätta mot alla försök att reducera gorna, som stiga mot skyn.
Kvinnor arbetade feberaktigt hela natten.
O m söndertrampad druva från de brutna Svenska kvinnors Centralförbund hennes självständighet?
Finns det och skrattande barn hjälpa till att bä- någonting inte ville lyckas, bragtes grenarna, pressar ur dess saft över för fysik kultur.
konungens bägare och säger: ” Drick, ra risknippor till bålet.
Hon känner icke en möjlighet, att själen kan inse en hälsning därom in till Johanna, Ordf. dr. Nilsso Ada och erkänna de otaliga relationer.
ge- igen sig själv därinne mellan rökmol- som låg på knä i sitt l i l l a rum som en Sire. ” munk i sin cell.
Och på hennes bön Karl gör en prima .. men behärs- Den aktuella frågan om den kvinnliga nom vilka den är förbunden med det idrotten under diskussion.
kommo änglarna t i l l hjälp.
Man kar sig och dricker.
“ Vid alla hel- förflutna och det samtida, och dock Anmälan om deltagande till gym- Sam andlig typ är Ola Hansson för skymtade två av dem i smedjan, två lekfulla små keruber med krusigt hår nastikinspektrisen Elin Falk, Narva- mig icke i främsta rumme!
tidspräg- o c h guldvingar, som sutto och runga- vägen 30 eller gymn.
dir. Karin Kar- lad utan tidlös typen av männi- de i repet t i l l bälgen.
ling, Vasagatan m, Göteborg.
slan.
för vilken allt är ande, allt är På ett ögonblick var metallen ned- själ.
Verkligheten är för henne icke smält.
Guldhalten provades på ste- verklighet, förrän hon genomträngt nen: det var nitton karat!
Underbart, hur hade alla dessa silverarmband, den, smält den, fångat dess innersta rätt till ett djupt och starkt inre liv.
tennfingerborgar och oäkta guldring- väsen.
Måhända kommer den fram- ar kunnat bli nitton karat.
tida litteraturen att utveckla sig på t v i linjer: i n litteraturart, som p i r så att säga på bredden, ger överblic- ken.
sammanhanget, relationerna, de Frankrike!
Men bed för Johanna! ” stora perspektiven, a h en som går på djupet, in mot själarnas liv.
Den förra följer med snabb flykt tidens och utvecklingens andlösa rapiditet, den senare ropar med Proust och hans efterföljare: O, Temps.
su- spends ton vol, o, tid.
hejda din flykt.
att vi må kunna gripa det t i l l synes den kungliga kronan, rubinerna, sa- ogripbara, utlyssna den innersta, dol- firerna, pärlorna och smaragderna.
De tomma platserna gapade och gåvo da melodien — Psykes röst hela kronan ett ofullbordat utseende Man klagade p i det inför Johanna.
~ panna.
materiel- av — - Riksmöte i Göteborg
