# ID: svediakorp-per319
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1907
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 7,787
# sentences: 379
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Barnavård och modersplikt. '
I det a£ Centralförbundets för socialt arbete Fattigvårdskom- mitte nyligen utgifna verket ~Reformlinjer för Svensk Fattigvårds- lagstiftning » in@r en ganska utförlig underafdelning med titeln » Om dibarn och deras lizödrai.
.i fattigvhrdshlimeende~, 2 å denna fraga står i närmaste, samband med det; ~moderskyddsljroblem », hvaråt vår tidskrift under den ghngna tiden genom flera artiklar agnat sin uppmärksamhet, ligger det ju nara till hands, att vi ingå i en redogorelse för granskning af det mycket värdefulla inlägg i friigan, hvilket här föreligger som en frukt af samarbete mellan med.
d: r Ivar Svensson och C.
S.
A: s Fattigvårdskommitte.
Barnadödligheten är ett allvarligt samfundsondt, och den blir, om den stiger till en viss grad, en stor nationell fara.
Det finns trakter i Ryssland, där mer än hälften af alla spada barn icke uppnA slutet af det första lefnadsgret.
I ett land med ringa na- tivitet, silsom Frankrike, ar en dödlighetsprocent af 16 inom första Aret en hotande fara.
I v&amp;rt land raknar man med 10 %,, ocksi detta en hög siffra, i betraktande af Sveriges ogynnsamma stallning i fråga om befolkningens återväxt.
I vissa delar af ~ ~ s k i a n är d barnadödligheten förfarande stor.
I Sachsen utgjordes under en viss tid närmare halfva antalet begrafna döda af barn i första lef- nadsåret.
, 4tt dödligheten bland späda barn är relativt stor, kan ju på visst satt sägas vara en naturlig sak.
Barn iiro, likt späda växter, utsatta för mhnga faror.
Men i betraktande af de framsteg, hygie- nen gjort på alla omraden, mhste den nuvarande barnadödligheten anses som en onaturlighet.
Och då denna dödlighet ar så ojäm- förligt mycket större bland de s. k.
.oiikta födda, de barn, som i regeln kort efter födelsen skiljas från sina mödrar, ligger det ju i öppen.dag, att en af hufviidorsakerna .till det onda ar, a t t bar- net, i stallet för den naturliga modersvhrden, får en dålig eller Atminstone mycket bristfällig vård.
DA inga kvalifik.ationer be- ' ',
294 garas af den, som iltager sig att vArda ett epädt barn, d % endast den mest uppenbara vanv %rd af en sidan spad varelse kan lag- ligen beifrns, medan okunnighet och viirdslöshet ostrdadt florerar bland s. k. fostermödrar, ar ju icke underligt, att ett flertal barn duka under.
O * Att ersätta barnets bästa och naturligaste iiäringsmedel, mo- dersmjölken, med artificiell föda iir alltid en vansklig sak, som fordrar både insikt och noggrannhet.
Fattas biidadera, blir resul- tatet gifvetvis därefter.
VArt land har aran af att ha tagit ett stort och viktigt steg i riktning mot att rädda ett stort antal barn fr %n viidoha af en dAlig och vårdslös artificiell uppfödning genom det af d: r M. Blurnenthd uttänkta Xjölkdroppsystemet.
Förste uppslaget till denna allmiinnjttiga anordning var en g&amp;-a p % 5,000 kronor, som lämnades till d: r B. af en person, som i tidningen last en notis om de franska agouttes de lait,, hrilka gratis utliimna mjölk till fattiga späds barn.
D: r Blumenthal upptog den franska tanken, men utarbetade den till ett sjiilfstan- digt system,.
som i sin ordning med erkännande omfattats äfven i andra länder.
Inom Sverige finnas f. n. ett tjugotd aMjölkdroppar~, hvaraf fem i Stockholm.
Angilende Mjölkdropparnas uppgift och betydelse, en sak som icke torde vara tillräckligt kand och ansedd, \ - ilja vi citera några rader, hiimtade ur C.
S.
A: s redogörelse.
&gt;En Mjölkdroppe %r en a.nstalt till £örmin för spada barn inom första lefnadsåret med hufvudsaklig uppgift att till fattiga barn gratis utdela det för dem lämpligaste artificiella näringsmed- let.
Men då det - - - alls icke ar visst, att samma mjölkbland- ningar lampa sig för alla barn af en viss ålder, s % iir det ett nöd- vändigt villkor för att en Mjölkdroppe skall kunna fylla sin be- stämmelse, att klienterna följa föreskrifterna från Mjölkdroppen, infinna sig på, bestämda tider li dess lokal och sta under dess kontroll.
PA grund haraf ' har en Mjölkdroppe manga andra upp- gifter an blott helt enkelt att dela ut föda At späda barn, som upp- födas artificiellt.
Den ar i verkligheten en poliklinik för splda barn inom företa lefnadsåret och uppfyller de ofvan framställda fordringarna p&amp; en shdan inrättning iifven i det hänseendet, att
å en Mjölkdroppe förordnas behöflig medicin, som vanligen kan gratie erhiillas från apoteken.
PA bestämda tider uppvisas och vägas å e11 Mjölkdroppes lokal alla de barn, af hvilkn den anlitas.
Samtidigt antecknas, huru barnen utvecklats, hvarjainte, om S&amp; befinnes nödigt, mjölkblandningarnas styrka andras och medicin ordineras.
De utan inmiildt förfall uteblifna barnen besökas i regel samma dag i sina hem af Mjölkdroppens föresthnderskn.
Dessutom besöker denna senare dels efter behof, dels i tur och ordning, alls Mjölkdroppens klienter, meddelar upplysningar, be- handlar enklare åkommor, ser till att föreskrifter följas, förmamr till ordning och snygghet samt gör de anmälningar till veder- börande, hvilka synas henne vara af behofvet påkallade.
A Mjölkdroppen meddelas råd i alla frågor (äfven af ekono- misk natur) rörande hahandeskap, förlossning, behandling af brösien i och för digifning, spiida barns fostran m. m.
- - Till behöfvande utlAnas kostnadsfritt barnkläder, skinkas dinap- par m. m. » Det citerade torde vara nog för att visa i huru hög grad injölkdroppesystemet ar agnadt att motverka cle faror, som hota de spada barn, hvilka icke ixppfödas med modersn~jölk.
Det Sr ett venkelt, rationellt och föga kostsamt system, som tillgodoser både mödrars och barns basta iitan att afslita bandet dem emel- l.
Ocksa har det ÖEverallt vunnit ett varmt erkiinnande och visat SA förtraffliga resultat, att de små klienterna, som siirskildt i hufvuclstaden utvalts från de allra fattigaste hemmen, ofta i ut- seende och frodighet kunnat jämföras med de friskaste mödrars dibarn.
Tilliiggas bör, att iifven sadana mödrar, som bo p&amp; l h g t afstfind från nAgon Mjölkdroppe, vid densamma kunna få uader- visning och rAcl angående barnens uppfödande och genom en s. k. baby-apparat (pris Gi kr.)
gifva barnen god artificiell nuring.
Ännu nH dock mjölkdroppesysteinets villgörande verkningar blott till ett relativt mycket ringa antal barn.
Mjölkdropparna behöfde nara fördubblas, och man kan vii1 med författarne till clen citerade redogörelsen med sk51 frliga sig, on1 det ej skulle ligga i statens intresse .att anlagga och ixnclerhiilla flera dylika för att därigenom omhulda det iippvaxnnde elaktet, » landets blifvande kraft och styrka ».
-.
\ ' '
Det är ju dock m h g a andra fiender an oliimplig föda, som hota de spiida barnens lif, och i följd däraf många ÖnskemAl, som göra sig gällande, d&amp; man ser sig om efter botemedel för nu- varande missförh Allanden.
Vi anföra efter den ofvan citerade källan några bland de viktigaste reforml linjerna&gt;.
En ytterligare skärpning och utvidgning af den år 1902 antagna lagen om fosterbarns vård ar den första och viktigaste.
Lagen omfattar icke de barn, som vårdas af stSfforäldrar, far- eller nzorföraldrar och laga förmyndare, ej heller dem, som utan ersättning vbrdas af fosterföriildrar.
Dessa undantag göra dels, att en miingci fall- som skulle kräfva verklig kontroll, undan- drages all sådan, dels att lagen på flera satt kan kringgas.
SA- lunda kan ett verkligt » anglamakeris bedrifras af fostermödrar, son1 en gång för alla erhållit en kontant summa vid barnens mottagande och sedan förklara sig rarda barnen * utan ersätt- ning ».
En särdeles önskvärd reform vore att i ?znnn fosterbarn finge mottagas, tillstånd diirtill skulle sökas af myndigheterna och att vissa oundgängliga betingelser d&amp; uppställdes som villkor.
Son?
det nu ar, kan en kvinna, som saknar medborgerligt förtroende, som erhhller fattigunderstöd, som har en supig man eller som bebor en ytterst oliimplig lägenhet, fik mottaga fosterbarn och först sedan uppgörelsen skett och barnet vistats en tid i hem- met, maste anmiilan härom göras.
Farorna af en dylik brist p&amp; kontroll behöfva ingen vidare utläggning Som en föresyn, när det galler kontroll öfver spada barns vArd, namnes det i Köpenhamn tillämpade D Pleijebörnstilsynet D, som ar af dels lag- stadgad, dels frivillig art.
Det förra omfattar barn anda till f 4 Qr (i Sverige galler kontrollen endast barn till 7 Ars Alder).
In- spektionen, som är särdeles flitig, företages af 9 distriktkikare med biträde af 12 aflöuade inspektriser.
I regel fAr blott ett spadt barn i t gangen mottagas af samma fostermor.
Vid den frivilliga inspe1ct.ionen utdelas premier för god vård.
Större enhetlighet och koncentration i inspektionen öfver spada barn ar ett önskemiil i ej blott Sveriges utan andra lan- ders barnavgrd.
En i niirnnda fragor mycket förfaren person har till C.
8.
8: s fattigvårdskommitti: framställt önskriirclheteii af att n~ålsmanskapet öfver ininderhriga öfrerflyttades fran fattigvårds- styrelserna till barn,zvArdsnamndeii, sa att.
de förra Mott skulle ha att betala barnens inackorderingsafgift.
Det har niimligen visat
sig, att de barn, som uppfostrats af socknen, i regel erhållit d&amp;- lig uppfostran.
Det ligger dock i öppen dag, att utackordering af spada barn i och för sig ar ett rnissförhhllande och att både mödrar och barn blifva bast hjälpta genom åtgärder, som gå ut på att ej skilja dem fran hvarandra.
I detta syfte har redan i Stock- holm upprättats tvenne privata anstdter för ogifta mödrar och deras barn, Benedickska asylen och Småbarnshemmet, men dessa hslfva bilda ett ringa omfhng och afser blott en tidig period i barnens lif.
Det vore därför önskligt att liknande anstalter kunde genom kommunalt understöd utvidgas och milngdubblas.
En annan åtgärd, som föreslagits för att hindra skilsmässan mellan mödrar och barn, ar upprättandet af sikskilda bostadshus med billiga lägenheter för ankor och andra ensamma kvinnor med barn, en tanke som har utsikt att inom en snar framtid delvis realiseras i hufvudstaden.
Vi ha p % annat stalle framhållit, hurusom nutidens tendens att förbiittra de ogifta mödrarnas och deras barns stallning kan ses frhn tv&amp; håll, och att de+ ovillkorligen berättigade i denna strafvan måste understödjas a£ en ö k d sedlig ansvarskiiasla, ej i lossandet af de moraliska begreppen, s h i d a vi ej genom vhra åtgöranden skola skapa nya, an svhrare missförhållanden.
Denna synpunkt framhillles med all önskvärd tydlighet af fröken Ebba Westberg i afdelningen Sanh&amp;llets barnccvdrd.
Vi tro oss ej på bättre sätt kunna afsluta v8rt inlägg i denna mycket aktuella och samhallsviktign fraga an genom ett citat ur fröken Westbergs uttalande on1 2De ogifta mödrarnas bafn »: » Det må da först fastslhs, att om det i närvarande stund är minst sörjdt för de ogifta mödrarnas barn, sa kan detta icke uteslutande sagas vara samhiillets fel.
samhället rnkste från sin synpunkt hålla pk, att det normalt skall vara tvil miinniskor om att uppfostra ett barn, och att ingen äger ratt att först satta barn in i viirlden och sedan kasta omsorgen om dem öfver pA sanlhäliet.
Man gör hvarken samhället eller.
de enskilda nagon verklig tjsnst genom att rubba denna fundamentala princip för samhällets be- stind.
Ty on1 det än finns mycket falsk och egenrattfardig, sedlighet, i världen, så finns det ocksi och maste finnas en,
som är äkta.
Den finils i alla förhållanden människor emellan, och med denna iikta sedlighet &amp; r oskiljaktigt förbunden aktningen för andras rätt ..
Det ar därför tvii människor aldrig aga att som en ensak för sin personliga känsla betrakta en handling, där tredjemans riitt har kraf att bli hörd.
Tredjeman heter i detta fall barnet.
En öfvergifven ung mor, som trott och svikits, är vanligen långt mera.
olicklig och l h g t mindre klandervilrd, iin samhället i ailmiinhet dömt henne till att vara, men helt utan skuld ar icke heller hon.
Och det veta i sjalfra verket innerst alla kvinnor.
s Med framhållande af att den viktigaste uppgiften i föreva- rande fall bestar i att höja ungdomens sedliga niva säges vidare:, Kan man med ögat fäst p % sjalfva det föreliggande faktum, de öfvergifna mödrarna och barnen, önska en ännu friare uppfattning af dessa fragor an hittills ?^ - - - %I det humanitiira uppriittelae- arbete som, allt£ör länge försummadt, i rara dagar är pAhegynt på denna punkt - och som måste göras och göras med värme, förstaelse och frisinne - ar det darför den icke minst viktiga uppgiften att akta sig för att förlora kursen samt att hblla luften omkring de svaga och okunniga ren, äfv.en frbn det slags erotiska fram- tidsidéer, som de ha alla möjliga förutsiittningar att missförstå och missbruka.
Och det ar dock en skillnad niellan miidrar och mödrar.
Den skillnaden g&amp;r emellan dem, gom k h n a ansvaxet af att sätta barn in i viirlden, och dem, som icke kanna det - och att denna griins visst icke alltid sammanfaller med gränsen mellan gifta och ogifta, berättigar icke till att man släpper af krafvet p&amp; ena sidan gränsen, emedan man tvärtom bör skarpa det p&amp; bada.
Framtiden skall kanske en g8ng h s lärt, hur tidigt ~bnrnavArden, i ordets vackraste och djupaste bemikkelse mbste börja.
Vår tid måste nöja sig med att Ater och Ater ställa kraf- vet, men samtidigt sörja för att icke förspilla de svagn hjälplösa lif, som kommit till, därför att krafvet icke förstods %.
Skolans varld och hemmets varld.
Det ar Sveriges framtidsfolk, som i denna stund spirar i vara skolsalar och klassrum.
Efter den bakläxa vi som nutids-
folk fått., hvem känner icke därvid, hur mer än någonsin an- svarsfullt uppfostrarens värf blifvit?
Vi lefva i barnets %r- hundrade, har man sagt så länge, att både vi ganila och barnen själfva tro det.
Men borde icke enligt naturens ordning föräld- rarnas komma först?
Och ha vi icke helt enkelt hoppat öfver det?
På mindre än hundra år har.
skolan g %tt framåt med j5tte- steg.
Från den ganila förestiillningen om nyttan af färlans ideliga användande p % lärjungens rygg samt nödvändigheten af läxans utanläsning, med ett ord, om behörigheten af, att så kännbart som möjligt göra barnets dagliga pluggande z&gt;surt », har man steg för steg arbetat sig fram till en lyckligare uppfattning af under- visningens väsen.
All sträfvan koncentreras numera istallet på att underlätta skolarbetet i högsta mån.
Läxor blifva snart ett okiindt begrepp, allting liigges till rätta för barnet, och den skick- ligaste läraren är den, som på det mest roande sattet förmår bi- bringa de nödvändiga kunskaperna.
Läraren får icke längre ostraf- fadt straffa en vanartig eller försumlig lärjunge.
Vi fA i v %rt land bevittna hur ett språk i en handvändning maste förändra sin gamla- v5rdiga fysionomi och hur ett helt folk motståndslöst böjer sig därför, blott emedan de små älsklingarna skola få mindre staffel.
Ett mA1 som dock kunde nåtts med enklare medel1 I sanning, den Pröbelska satsen: slåtom oss lefoa för våra barn » - har åtminstone i skolans värld vunnit full tilliimpning.
.
Men den samvetsgranne pedagog, som från katedern sitter och ser.
in i ungskogen af böjda hufvuden diirnere vid pulpeterna och iakttager hur okynnets och lättjans och ohederlighetens svarn- par där viixa hejdlöst, antingen brandrödt lysande eller smygande giftigt färglösa - hvad känner han därvid?
Ar det icke först och sist sin vanm.akt?
Ty hvartill tjanar hans ärliga plikttrogna arbete i enstaka skoltimmar, i ändamhl att af dessa » råiirunen » dana människor, då man i hemmen pCc allt sätt motarbetar ho- nom?
Visst icke upps %tligt, nien af oförstå.nc1.
.
Det höres en allmän klagan öfver de » bortfuskade % barn, hemmen sanda i skolan.
Om föriildrar ville inse, att de med ett dylikt barn fran~visa ett lifslefvande underkand i fråga om uppfostringsförmAga, skulle de bemöda sig om att ge bsrnet någon barlast med hemifrån, som Atniinstone kunde halla det p % rätt köl.
Men faktum är, att föräldrarna blifvit efter, medan skolan gått framåt.
(Lysande undantag ha alltid funnits!)
Nu, som för hundra år sedan anse de sig äga själffallen.
,.
ratt att esperimentera sig fram p5 ett omrade, hl-arest den in- siktsfulle pedagogen endast vågar r h sig med varsamma steg, ett omrade, som kanske till och med till sitt begrepp är dem fullkomligt okandt - barnpsykologiens.
Det har numera blifvit ganska brukligt ritt lAta den unga flickan göra grundliga fackstudier i kokkonsten.
Detta kan ock med ratta anses oundgängligen nödigt för den blifmnde hus- modern.
Men den blifvande modern - hvarför försummar hon det oandligt mycket viktigare: att skaffa sig insikter i pedagogi- kens första grunder?
D % man sett en oerfaren moder i vredesn~od aga sitt barn för en i det stora hela s % futtig förseelse som för- störda kläder, medan samma moder ser genom fingrarna med varkligt straffvärda karaktärsfel, förstår man, att det behöfs.
Eller hvilkn unga föräldrar skulle icke behöfva lära sig, att konsekvens är a och o i all barnuppfostran samt att ett bortskamdt barn blir en olycklig människa?
Att läta kommendera sig af ett tvåårigt barn kan vara .lustigt nog och likash att i dess närvaro i tid och otid upprepa dess kvickhet&amp; och lysande egenskaper.
Alen det m8rkliga ar, att de oförstindiga föräldrar, som hänge sig A t denna alls icke ovanliga vana, icke fatta hrilken obotlig skada de dar- med göra sitt barn.
Hvarthan en dylik förvänd uppfostran kan leda Askådliggöres pi % ett beklämmande satt i den väl skrifna romanen, John Hall », hvilken kunde tala att begrundas af mer an en ung fader och moder.
DB nu s5 mycken tid och omsorg nedlägges pil var lärare- kårs utbildning, hvarför göres ingenting för föräldrarnas?
Ar icke deras mission i a.nnu högre grad krafvande En de fiirras?
Ty om den grund de lagga ar ohållbar, hur blir det möjligt att bygga vidare därpR?
I all synnerhet om de daliga grundlaggarlie icke stalla.
sig solidarislm med byggarna.
Och hur ofta göra de det?
I nio fall af tio, vi kunna giirna saga s % godt som alltid, intaga ett bortskiimdt barns föräldrar en fientlig hallning gentemot skolan.
Hvarje dess bestraffning betraktas af dem i enlighet med barnets snedvridna riittsuppfattning silsom %naturligtvis orattris)).
Diiraf den alldagliga företeelsen af dessa, n m l vore frestad kalla dem &gt;ambulerande » skolbarn, hvilka undan orattrisa lärares för- följelser få flytta fran den ena skolan till den andra.
Straff i sliolhldern skulle ju enligt Ellen Key$ teori vara en iifvervunnen stAndpunkt.
Visserligen, men d i dc försummats i behörig tid,
finns det fall, da de icke Bunna undvikas.
Enhvar, som ' haft den ringaste insikt i skolans värld, vet ocksh hur ytterst ogiirna den plikttrogne läraren griper till denna så allmänt hatade utvag.
Den omedelbara följden blir ju esomoftast, att föräldrarna anställa Atal mot den djsrfve eller att de beröfva skolan en elev.
Bestrafl- ningen träffar nämligen den1 sjiilfva, som en indirekt korrigering a£ deras egen uppfostringsnietod och kan darför icke smältas.
Och likväl ar uppfostran utan etraff helt enkelt icke tank- bar.
Naturligtvis ar det här icke fråga om lrroppslig aga, utan om den moraliska sveda, som pil ett eller annat satt kan bibrin- gas och soin stadse visar sh hälsobringande följder, att ingen bör kunna förneka dess nödvandighet.
Gent emot olydnad, lattja, ouppmärksamhet, uppenbar ohöflighet, fusk, trots, för att blott.
namna nagra af de i klassrummen rikligt blonistrande olaterna, skulle lararen stå fullkomligt maktlös, om han icke ägde straff- ratt .. Och de föräldrar, som vilja beröfva honom denna borde i sanning ådömas, att efter sin teori dag efter dag undervisa nagra af dessa klassens rötagg.
Kanske de d&amp; skulle inse ohåll- barheten dari!
Skolans vidd och hemmets värld, de äro alltjämt två skilda viirldar, oalrtadt deras ömsesidiga verkningar pA tusen sätt för- grena sig in i hvarandra.
Ser läraren ogärna, att färäldrar blanda sig i skolans angelägenheter, hvilka dessa i allmänhet ha ringa förutsättningar att förstå, så vore det i de senares tanke högst oförsynt af den förre, att vilja ingripa i barnets herrilif.
Hvilket oerhördt inflytande på slrolgHagen har likväl barnets användning af fritiden!
Hiir tillkommer det föraldrarna att öfva kontroll; men hur uppfylla de denna sin skyldighet?
Vi ha i vart ' land en otillbörligt rundt tilltagen ferietid.
Nu skulle man tanka, att fördelad som den ar vid årets alla, högtider den mer an vs1 kunde racka till för de ungas förströelse.
Eller vore det orimligt om skolan begärde, att Atminstoile alla de nöjen, s x u kräfra nattvak oafvisligen förlades till ferierna?
Således icke som nu barnbaler och sena dansöfningar tv&amp; A tre ganger i veckan midt under pbgaende termin, och inga teater- eller cirkusaftnar midt i skolreclran.
Med iitvakade, gliimiga, slöa skclbarn inför ögonen känner lararen, att han har ratt att krafva detta.
Hälsan ar sa dyrbar, arbetstiden ar sil kort, och skolan får endast allt- för ofta biira skiilden för Iarjungnrnas öfveransträngning.
Det är det onödiga nattvaket, Bom är skolbarnets förgift ..
En oklok användning af eftermiddagens fritid borde ock af föräldrarna kunna förebyggas.
SAlunda kulle en bestamd tid för läxläsningen omintetgöra allt slarf med hemuppgifterna.
Det obe- gränsade flanerande på gatorna vid sena aftontimmar, som ar en så föga uppbygglig företeelse i våra stader, borde ock mera an nu är fallet vara f öremål f ör föräldrarnas uppmärksamhet.
Ty hvad följer däraf 3 Jo, att sedan eftermiddagen förslösats, stiidielampan först vid åtta eller niotiden tändes.
Vid dess sken sitter SA en halfsofvande ungdom bortåk tol£tiden öfver de läxor, som i vaket tillst %nd kunnat inhämtas p&amp; halfvn tiden.
Och sedan skryter man med, att icke komma i sang n$gon natt förr an klockan ett.
Detta lir ingen saga och intet enstaka fall, utan fakta, grundade på fullt trovärdiga vittnesmal.
* * * Hurudant skall det folk blifva, hmrs ungdom i dylikt oför- stand sätter halsa och arbetsenergi p&amp; spel?
Och hur äro ile hem beskaffade, dar sadant fär passera utan gensagor?
Det slappa, nonchalanta sätt, pr2 hvilket skolarbetet bedrihes af ett beklagligt stort antal elever, för hvilka det personliga nöjet, i basta fall, sporten, i samsta, flirten, spelar hufvudrollen, pekar ocksa tydligt p&amp; svalget mellan hem och skola.
Nu heter det: hemma får jag göra hvad jag vill - pappa eller mamma, friigar aldrig efter hur jag använder min fritid etc. Och läraren, som i skolan har tillfiille att se resultatet af denna uppfostran i frihet, har intet skäl att betvifla riktigheten d dessa p&amp;stiieuden.
Alan sander barnen i skola endast för att erhalla litet af den nödvaii- diga yttre polityr, hvarmed man i allmiinhet kan reda sig ute i världen.
Detta kk skolan ge och cliirför tolerar m m den.
Gärnn vill man ju afven för sin egen fåfängas skull se sina barn lyss med goda betyg, det ar det enda man fragar efter vid examens- tider.
Aldrig visar man under terminen en skymt d intresse för den skolans värld, i hvilken barnet framlefver halfvn sin dag.
Hinder det nilgon gång, är det endast för att låna ett villigt örn At dess oftast obefogade klagombl öfver den eller den l i a r e n s orättvisa.
Och alltid stiller man sig därvid p&amp; den anklagades sida.
Uen fragar man väl nigonsin efter lärarens Asikter om barnets beghfning och fallenheter eller om dess uppförande i den f rammande orngifningen?
Hur of ta ha föraldrar egentligen ett ratt begrepp om det » vildskotts » verkliga karaktär, som det ar
.
likarens uppgift att slrola?
Hur ofta fatta de att uppfostrarens enda ratta mal just är danandet af sanna karaktärer?
Och hur mltnga af dem göra sig reda för att undervisningen i den mång- fald af kunskapsgrenar, skolan har att bjuda pB, blott är medel icke mal?
S % länge föriildrar ännu stå kvar p % denna ståndpunkt, iir det alls icke underligt om bwnet, hvilkets uppfattning i alla frå- gor får sin fiirgläggning a£ hvad det ser och hör i hemmet, lcom- mer till skolan utan förutsättningar att förstå hvad det där gäller.
Man kan knappt undra p % att skolbarnen betraktar den som ett slags tvHngsinrattning, dar fusk blir dess skyldighet och kitslighet mot mindre omtyckta lärare dess förnämsta uppgift.
Tanken att de skickas dit för att göras dugliga för lifvet, har ju aldrig väckts hos barnen därhemma.
Ja, det är icke sällsynt, att man där hjälper dem att föra läraren bakom ljuset genom oförståndig hemmahjälp.
Kanske, att man till och med tolererar, om icke uppmuntrar, deras benägenhet att göra Rpe af liirarnes egenheter.
Allt sådant ar otillbörligt i hemmets värld.
Dar borae sko- lan i stallet finna allt det stöd den mer an val behöfver för sin tunga gärning.
Redbarhet, plikt- och ansvarskänsla, öppenhet, på- litlighet, ordning och arbetslust, alla dessa dygder, som tyvärr synas blifva allt niera tunnsadda hos skolungdomen, hvar skulle dessa finna vArd och ans, hägnas och främjas, o m icke inom hemmets fridlysta område?
Om allt detta förarbete dar ar undan- gjordt, hur underlättar detta icke lärarens vkrf!
Ty det böra förald- rarna veta, att tydligt trycker ett godt hem med ordnade, solida förhiillanden sin prägel p % barnets uppträdande och hela satt att vara i skolan.
Alltför ofta binda svaga föräldrar i blindo ris åt sina egna barn, under idel joller och efterlåtenhet för deras barns- liga hugakott.
Hur lätt kunde icke detta undvikas om de vore villiga att lilta sina ögon öppnas af den genom sin.
opartiskhet i regel mera oförvillade läraren.
Alttrig för tidigt kan ett mognan- de förstånd, en för lifvet dugande karaktär begynna härdis genom och till pliktuppfyllelse.
Ett närmande mellan hem och skola vore allts % en af f ramtidsuppgif terna.
E&amp; samlande af alla hemmets goda krafter för att i barnets sjal förena dessa båda, i dess tanke hittills så oförenliga viirldar till en enda.
Då &amp; all det först %, att det gäller lifvets allvar - visserligen, men ock dess framtida basta.
Och.
att hvad man från båda hållen sträfvar och önskar att ge barnen är hjiilp - hjälp fram till arbetsglädje och till lifsförklaring.
# te12 Grave.
En vinterbild.
I slutei på september, d % alla lundar skiftade och pruokade, föll det Vivica Ljung in att gå och fundera p5 en vinterbild.
Hon gick i målarskola och var en lofvande elev, men hon hade sitt hufvud för sig och stundom hände, att intet af veckans kompositionsiimnen föll henne p&amp; läppen.
d a g kan inte f&amp; för mig annat an rimfrost och ro,, sade hon en morgon till sin van Ella Björk, bnilgrs slitna, gula buskar blir jag val fardig med innan lördag, men nu mSste jag gifva form åt min hvita fantasi.
I december f (ir man ju alldeles gifvet öfva sitt snille p % en vintervy, sil det skadar egentligen inte att ha saken undanstökad.
s %Lägg band pk din hvita fantasis, invande Ella, som nu aldrig tog något s % hett.
f van ta en månad eller två, så kommer vinterbilden i rättan tid.
B %Väntas, utbrast Vivica otåligt, skall jag g&amp; och rufva p&amp; en tanke tills den lyfter vingarna, flyger sin kos och aldrig kommer igen?
Vänta p&amp; vinter - det är ju full sommar ännu!
w Ja, midt på dagen, i solskenet, kunde man stundtals verk- ligen inbilla sig, att det var sommar, men så kom dar en vindil och sade helt kallt, att allt som tjusade och värmde endast var ett afskedslöje.
När Vivica skulle fantisera ihop något, maste hon alltid ut i Guds fria natur, och därför bad hon nu väninnan följa med pH ett litet ströfthg utom stadens hank och stör.
De b %da ungdomarna voro s&amp; gods ranner, att de kunde gA och moltiga bredvid hvarann, men i dag var samtalet i full fart.
DB de efter en mycket kort j ä r n v a g ~ s a befunno sig bland berg och backar i en tämligen nyanlagd villastad, pekade Vivica lifligt ut den ena landskapsbilden efter den andra.
%Se el la^, sade.
hon skälmaktigt, Bnu tecknar jag af björ-
, karna, och sedan tänker jag mig rimfrost och ro och vinterhimmel i morgonglöd, ja, allt, allt det dar, som jag går och bar inom mig!
», Tag det som det ar B, manade åter kamraten,, det skall man göra med allting här i världen.
BB vi inte tids nog frost och köld?
Det ar ju mild, gyllne höst, den härligaste, man kan önska sig! ».
Det var sant - hösten var härlig med sina varma firgskift- ningar och sin rena, genomskinliga luft, som dock för tillfallet syntes n %got beslöjad.
Med en liten skugga af misshumör slog vår artist igen skiss- boken och lade händerna i kors.
Och iindti farins dar motiv rundt omkring.
Därborta p % kiillen ' stod; en stor röd lönn, ensam i sin rena ' glöd, och dar reste sig en björkdunge med glesa krouor, hvita stammar och bladen ströddi som en klargul matta öfver marken.
Dar fanns en kr %ksvarm, som susade likt en svart storm öfver stubbgkern, och den långa.
kornbruna vassen, som speglade sig så vemodigt i viken, var en stamningsbit, bara den.
Trakten var ännu inte sil bortfusksd, ' att dar inte förekom några gammaldags landtghrdar och en af dem såg särdeles hem- treflig ut med sina röda vaggar och hvita fönsterbbgar.
Kring den snyggcz boningen frodades en afsigkommen tradghrd, där krus- bärsbuskarna vuxit ihop till snår, och aplar och päronträd växte midt i gräset.
Pä ett plommonträd hängde ännu tunga,.
daggbl5 frukter.
&gt;) Plommon, du)), sade Ella piggt, » ja, det är nog det enda som finns att få.
Allt annat är redan skördadt och torgfördt.~ Flickorna enades så om att gå in i bondgården och köpa plommon.
Det var en hel timme innan tåget skulle g % och något m %ste de ju ta sig för.
De vandrade helt lugnt uppför den löfströdda stig, som ledde till plommonträdet.
Gardens sluttande skiffertak såg tungt och griitt ut, men f r h skorstenen steg röken som en luftbl % pelare.
Vid ena långviiggen utbredde sig en rabatt med ringblommor och ' stockrosor och det var ett präktigt färgspel i brinnande gult och blossande rödt.
Men Vivica, hade intet annat att saga, an att stockrosorna vor0 de triikigaste blommor hon visste: de vor0 ju raka som eldgafflar och stela som, pappersstrutar.
Gården var verkligen hemtreflig.
Där fanns ingen.
morsk, skallande bandhund, endast en vänlig väktare, som förstod sig på att skilja på folk och folk.
Han hade knorr på svansen som en ' '
gris och diir fanns inte en gnista ras i honom.
bien Ella, som var djurvän, klappade den snagghhriga ryggen och strax vif- tade han välkommen.
En svart katt med hvita tassar kom och strök sig mot dem, och iiagra tama höns förföljde dem anda in på trappan, där de tydligen brukade f&amp; nAgra smulor sig tillmätta.
I förstugan fingo de strax syn på ett blamfiladt skAp med gula slingor och gammalt Artal.
Vivicas ögon strillade och hon yttrade en halfhög förundran öfver, att det ~ k &amp; p e ännu t ej hamnat ph Skansen.
sDet gläder mig, att det står, dar det står,, sade Ella och knackade p&amp; dörren, som strax öppnades af en äldre frynt.lig kyinna.
Hon agg blid och välvillig ut, och d % Vivica sagt sitt ärende, bjöd hon dem stiga in och hvila, medan hon gick ut och skakade ner plommonen.
, De ha mognat SA sent i ar,, sade hon,, men s&amp; äro de desto grannare., Hon följde dem genom ett unket obebodt rum och öppnade dörren till en rymlig, treflig kammare.
, Fröknarna skola sitta inne hos farmors, sade hon,, gumman är nittiofem ar och all- deles stendöf, men för öfrigt ganska kry och vid sina sinnens fulla bruk.
Det kan ju inte skada att ungdomen fhr se Alder- domen sh här pil nara hAll.~ Hon log menande och lämnade härmed flickorna A t sitt öde.
Kammaren var enkel, men verkligen mycket treflig med sina brokiga trasmattor och gula bomullsgardiner.
De mörka tapeterna voro nästan enfargade och nfigra starkt kolorerade litografiermrned bibliska motiv riktigt lyste upp raggarna.
En stor, jiirnbeslagen kista, ett litet, brunt viiggskiip och en lång, röd pinnsoffa med stolar i samma stil vor0 tydligen rester fr8n farmors hem.
P&amp; fönsterbordet, som tillhörde en nyare tid, syntes en fr811 triidgh- den nyss inflyttad mörkviolett aster och p&amp; skiipkanten prunkade rönnbärsklasar i en smal, blA mugg.
.
P&amp; den öppna spisen flammade elden och i länstolen framför brasan satt farmor med fötterna hvilande på en etoppad pall.
Nittiofem %r - ingen af flickorna hade raknat tjugo somrar, och plötsligt stallda inför denna snöhvita, skröpliga ålderdom, k b d e de sig niistan högtidliga till mods.
Hon var s a s a m att skåda, denna gamla kvinna.
Ansiktet var litet och gulhvitt, som hade det varit skuret i elfenben, och det sliitkammade hhret sken som silfver.
De stora mattblA ögonen,
vor0 som halfsläckta, men ännu gjorde de tjänst, ' ty hon hade glasögon på näsan och bok i knät.
Det var ' en bok med mycket stor stil och p % den uppslagna sidan, laste de unga ögonen på långt h %ll: &gt;Jag hafver en gång varit ung, men ar nu gammal vorden,.
.
Vivica ville gr %ta, h9n visste ej rätt hvarför, men lade band p&amp; sig och gick bort och hä1sad.e pA den gamla.
Ah, en slldan liten vissnad hand, lätt som ett löf l Vivica neg djupt, alldeles som hon brukade, d % hon var en liten flicka och skulle visa sig.
.
riktigt vördnadsfull.
Och Ella, som.
ofta var ett troget eko af .väninnan,- utförde strax samma stumma hedersbetvgelse. '
Ett löje for öfver det gamla aïilgfet och hon sade &amp; ed tunn, lag stamma:, Välkomna, smh vänner, roligt att se klara ' ögon och friska kinder.
.Jag satt just och laete i boken.
ja, I kunnen nog först %, att för mig finns d e b u mera.
bara en bok.
D 2 Jag hör ingenting, mina små.
vänner, ingenting utom kyrk- klockorna.
Hels viirlden är annars stum omkring mig, och jag är glad, att vårt hus ligger s&amp; nara kyrkan Hvarenda söndag och ofta dessemellan tala klockorna till.
mig.
Ah, det är s &amp; förunderligt.
8 Hon nickade, satte.
glasögonen till riitta.
och såg bort At fönstret, dar man hade god utsikt och den gamla kyrkan skym-, tade fram mellan höstgula trad.
.
Flickorna stodo dar och bara stirrade på gumman.
Det var något sh torrt och tunnt, något s % luftigt och hvitt öfver hennes lilla gestalt, och i löje och blick låg ett sallaamt uttryck a£ friin- varo, djupaste, kyligaste frånvaro.
Hon var inte riktigt med längre, hon gick At helt annat h %U, bort, bort Och det föreföll dem, dessa0 varelser som lefde midt i det närvarande friska, blodfulla lifvet, som mötte de plötsligt fkakten af den kommande förgängelsen med dess bleka, rysande ensamhet.
rNi hä rS2tt er, mina sm8 .vähner~, sade den val gatt och tröttat e r ' i backarna, fast ännu är det ju sol och sommardag och battre ute än inne.
En &amp; dan där gammal stac- kare som jag, kommer inte ut hvar dag; men jag äz glad att f % sitta och varma mig i spiselvrih.
Fem och nittio &amp; r ar en hög %Ider och kanske £Ar jag lefva tills jag raknar - hundrade.
Kungen han ar ju unga karlen - skickar mig d&amp; en hälsning och en blomsterkvast.
.De bruks göra s&amp; ibland, säger m8n.r Hon skrattade ett litet klanglöst, men förnöjdt skratt.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
' - *.
- # Ja, det är .en hög Alders; fortfor hon,, och nog kbns det i den gamla ryggen och de gamla benen.
Ibland g&amp;r jag ut och kan, l %nga stunder, hålla mig både rak och kry, men för det mesta sjunker jag ihop här i länstolen, Min dotter ar bara sextio Ar, hon, och sköter mig som ett barn.
MA Gud löna henne, jag kan ingenting annat an vara till besvär l D Hon vaggade sorgset sitt hvita hufvud: .Åh, I unga, ni vet, inte hur det känns att vandra nedåt i årens kyliga dalar.
Man kommer så fr %n allt, och nu sedan jag blifvit döf, ar jag s % l h g t, '.
långt borta.
.
Men med mina skarpa glasögon ser jag bra och det ' är nu en särskild Guds gåfva.
Se, hur jag själ£ letar upp min karaste psa1m.w ' Hon.bl ' 8ddrade upp psalmen och laste med sin spröda röst: SNU.
vill jag bryta upp, nu vill jag hädanfara.
och komma till det land, dar mig ar godt att arara.s Och medan hon satt och mumlade igenom alla verserna, stötte - Vivica; p % Ella och sade: sDEr har jag min vinterbild!,.
Det for som en spelaide stråle öfver Vivicas ungs.
anlete, hon öppnade skissboken och började, med blicken stadigt fiistad pA.
den gamla, teckna.
Hon tecknade, raskt och säkert, och niir gumman last psalmen .till slut,.
hade hon ritat af henne drag för drag.
Interiören.
.f %ngade hon sedan upp med några snabba ögonkast: pinnsoffan, skhpkanten med muggen och ~önnbarskvisten, geraniekrukan i: fönsterkarmen och den gamla kistan, som sannolikt en ging i - tiden rymt farmors hemgift.
- Hon .var just färdig med sin skiss, d&amp; dotterdottern kom in med en korg plommon, stora, härliga; blAa som drufvor.
Och den läckra frukten bjöds ut för E&amp; godt pris, att de bida flickorna guvb ut sina slantar med kaiisla af att de borde tacka till.
D % de.
ville; saga farväl, hade farmor slutit ögonen i. lätt .slu ' mmer s.
.
.
%Det händer henne.
inte s&amp; sällans, mde dottern,, hon: behöher också hvila både till kropp och sjal.
Jag har p&amp; det - hela taget ganska.litet besvär med henne.
Hon ar som ett barn, men ett .godt barn,.
som tillhör Guds rike.
D Och ahon tog .med sitt.
milda leende boken ur de små vissna.
händerna och.
lade, en dyna under det trötta hufvudet.
DI sanning, en vinterbilds, hviskade Ella, ss5 hvit och s % .dödslik.
hon synes.
detta ar rimfrost.
och ro.
Om fröet till l O.
.
ett bättre lif ej ' spirade under denna sofvande snö, vore det allt nigot bra tomt och ödsligt .med vårt- korta lif.
;. » LVårt lifs dagar äro sjuttio och till ' det högsta Attio år », sade den sextioåriga kvinnan, citerande den hebreiske skalden, %och då det som bast varit hafver, hafver det möda och arbete varit, ty det ghr ' snart sin kos, liksom flöge vi bort.
Hon där har lefvat öfver den vanliga tiden, men tro mig, det har ändå gått fort. % När d e unga kommo ut i Guds fria.
natur, tog.
ungdomen snart ut sin ratt.
Nog borde man lefva och sträfva och taga dagen sådan den är.
Därute var mild, gyllne höst, den härligaste man kunde &amp; ska sig !.
Vivica var glad, men mest gladdes hon dock öfver sin svinterbilds.
b Amza Enutsolz.
Föreningsmeddelanden.
F.-B.-F: s Skrifvelse med anledning af.
de0 nya lärlingslagen,.
.. hvilken i medlet af juni mhnad inlämnats tiil Finansdepartementet, är af följande lydelse: Till Herr Statsradet och Chefen.för Kungl.
.Finansdepartementet.
.
Fredrika-Bremer-Förbundet, soni f8tt anledning förmoda, att inom den närmsste fsamtiden förslag till en s.
' k.
lärlingsl ' ag torde komma att utarbetas, anh %ller harmed vördsamt att f&amp; phpeka, a t t inom en stor del yrken den kvinnliga arbetskraften redan länge vunnit användning och att en mängd kvinnor P egenskap af handtverkase af ett eller annat slag vinna sin utkodst.
Förbundet ber därför att fa framhAlla viliten däraf, att en eventuell lagstiftning äfven mfitte tillgodose den kvinnliga ung- domens bästa och att de unga kvinnorna m8tte beredas samma förmåner som de unga männen.
Skulle med anledning af det ifrAgavarande lagförslaget en kommitt6 komma alt tillsättas, anser Förbundet, att det vore mycket lyckligt oni &amp; fven de kvinnliga intressena särskilclt bevakades, och Ile~nstUer huruvida icke detta bäst skulle kunna ske diirigenom, att en för bedömande af med yrkesutbildning samhörande frf~gor kompetent kvinna insattes i kommitt6n.
Under vördsam anhA.llan, att de af Förbundet här framh&amp;llns syn-
punkterna, diktekade af varmt intresse för rar ungdom och hela d r t samhälles sanna val, mktte vinna beaktande, teckna för F.-B.-F: s styrelse Agda Moratelizcs, ordf., Sigrid Ulrich, sekreterare.
F.-B.-F. och reglementeringsfragan.
D % alltemellanht till Förbundets byrh inkomma shviil undertecknade som anonyma skrifvelser, med uppmaning till Förbundet att upptaga kampen mot prostitutionens reglementering eller att rent af ~icitaga Pt- garder för att afskaffa densamma, torde nfigra upplysningar i friigan hiir vara ph sin plats.
.
Det ligger ju icke i Förbundets, lika litet som i andra enskilda foreningars eller personers makt, att vidtags antydda Atgllrder, men För- bundets styrelse har angihit sin stallning till saken genom den Petition ut2 Regilenzent&amp;ngsfiågan, styrelsen till Ofrerst~th&amp;llarämbetet &amp; r 1902 in- gaf och hvilken kan &amp; byrBn rekvireras.
Sedan 1903 Brs riksdag inghtt med en skrifvelse till Kungl.
Maj: t med begäran om en utredning rörande htgarder mot smittosamma könssjukdomar i förbindelse med reglemen- teringsfrkgan, har en kunglig kommitté tillsatts, och denna har Bnnu icke inkommit med sitt betankande.
Friigan skall, sedan detta inkommit, Hter inför riksdagen, för att sedan g % vidare för författningsenlig behandling.
Man har tillsvidare intet annat att göra än att ställa sig afraktande och under tiden k öka satta sig in i fragaii för att kunna klargörs sin stallning till densamma.
O F.-B.-F: s Landthushållningsskola.
Till l aug.
uppgick antalet af in- tradesansökningar till F.-B.-F: s skola vid Rimforsa, hvilken skola öppnas l nov., till 44.
Af dessa äro 20 antagna till elever.
rb De norsks kvinnornas politiska r0striitt.
31ed anledning d denna riktiga tilldragelse h m F.-B.-F: s styrelse till Soruk Krindesagaforenings ordf. fru Randi Blebr aflabtit ett s&amp; lydande telegram: oEn uppriktig lyckönskan till Norges kvinnor med anledning ' af vunnen seger D.
