# ID: svediakorp-per318
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1907
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 7,457
# sentences: 330
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stegrade uppgifter. ")
Svenska kvinnornas stors rösträttspetition anno 1907 har samlat 142,128 namnunderskrifter.
Siffran ar imponerande och framhafves ocksh med stolthet af alla kvinnliga anhängare af jus suj7 " ' agii.
Men afven om dessa, icke vilja inlåta sig på att sum- mera ifran alla dem som hAglöst, endast för en god väns skull eller ' för en ihärdig persons påtryckning, m. m. dylikt gifvit sitt betydelsefulla penndrag, borde de icke för mycket yfvas öfver siffrans storlek.
Ty bakom denna stSr en ännu otald falang af kvinnor, %oni icke sagt sitt ord: de ovissa, att icke saga ovisa, de konserva- tiva, de tanklösa, de efterblifna, de undertryckta, de i urgammal f ördom bundna, de f ör manlig gunst fjäskande, de ännu sofvande etc.
Under hvilken rubrik vi an vilja stalla dem, faktum ar, a t t de utgöra en kompakt, stillasthende massa, ett fruktansvar- ' dare hinder för de etthundrafyrtiotusens hoppfulla strafvan an de stockkonservativaste faderna i riksdagens biida kamrar.
Och om den i sig s i rättvisa saken blir beledd, satt i fråga, förnekad, till sist röjd föraktfullt u r vägen, SA är det ytterst denna orubb- liga kinesisks &amp; ur, mot hvilken den stjälpt.
De kvinnliga röstrattsföreningarna ha med berömvardt nit tiuidt intressets låga för den stora rättsfrågan litet hvarst&amp;.hs i vArt l %ngstrackta land.
De ha under sin korta lifstid gjort ett godt stycke arbete, det skola af ven motsthndare erkänna, men de ha annu icke natt målet.
Fastmer stå de nu inför stegrade uppgifter.
*) - Denna, till tidskriften strax efter riksdagens afslutning i början af juni inswda uppsats, .ansluter sig i hufvudsak till redaktionsartikeln, Rättigheter och ansvar^ i.
haft.
11-12, ' hvartill vi hänvisa.
Sten Graves ord lro ett ytterlignre bevis för Iiur lefvande ansvttrsklnslan gent emot v t t släktes, stegrade uppgifter, blifvit; här är det en representant för Syd-Sveriges kvinnor, som under denna pseudonyni riktar en allvarlig maning till sina medsystrar.
Red. '
Det är icke nog med att intresset för kösträtten och därmed för de stora samhällsfr %gorna t b d t s 110s kvinnorna.
Det flam- mar för häftigt hos en del, flämtar hos andra och halles natt och jämt vid lif med rykande veke hos svaga själar.
Annu vill det mycket till innan det bringas att lysa likt en - stadig fyrbak vida omkring öfver djupen som ph höjderna.
Ratt ofta rdder just däruppe ett större egyptiskt mörker än man skulle tro vara möjligt i en s % upplyst tid.
Där har ofta den skinntorraste kon- servatism sitt tillhhll och dar går all bevisföring i cirkelghng, ona den ö£verhufvud går alls, ty oftare står den i kräftans tecken.
Icke utan förvåning f %r man diir lyssna till argument från Xose dagar och frågar sig därvid förvirrad, om man rilkat förirra sig.
in i en Iiingesen förfluten tid.
Och nere i djupen ropa andra röster, h ~ i l k a icke heller tyc- kas vara af denna tiden, utan af en kommande, d&amp; » kif och strid och blodig mantels, långt i f r h att befinnas fiir alltid för- risade till det förflutna, %ter framdragas i namn af det 2i.llmän- nas.
biista.
Därvid man Aterigen tager sig om pannan och frå- gar, om detta blott ar en ond dröm i fredens tidehrarf.
I san- ning mörkret ligger lika tungt, ehvacl man blickar upp eller ned.
Kraftiga.
tag ha redan tagits för folkupplysningen i vSrt land.
Nu måste ännu kraftigare verkas för kvinnoupplymingen speciellt.
Vi först % att det behöfs, s % länge det ännu förekon~mer att afven ganska unga kvinnor med mormorsbekj-mrad min skaka pA hufvudet och förnumstigt, utan att i ringaste mAn sjiilfra h:!
satt sig in i frågan, eftersäga det manliga argumentet: Jag vill för ingen del yrka p % rösträtt för k~iiinan, därför att hon iiteslu- tande har sin uppgift inom hemmets fyra agg ar, och det kan aldrig befordra hennes lycka att blanda sig i de allmanna an- gelägenheter, som det är mannens ensak att sköta.
Sankta Simplicitas!
Hvar star det skrifret?
Och hvem har väl pSstått, att detta rättfirdiga kraf p&amp; full likställighet med mannen i medborgerligt afseende framkommit för att befordra den enskilda kvinnans personliga lycka?
On1 en sidan obetyd- lighet handlar det alldeles icke.
Hvad det galler ar möjligheten att genom hennes hjälp göra tusen olyckligas och riirnlösas till- varo en h %rsmAn mindre usel, lättare att fördraga.
Har denna tanke aldrig fatt rum i Simplicitas hjärna?
Eller om den en kort stiind stigit upp i hennes bättre hjärta, har hon d&amp; trott sig göra till fyllest med en allmosa vid dö~ren %t en bland tu-
' * sen?
Nåväl, ingen förringe ett karleksverk i det tysta, änskönt det verkar som en droppe i hafvet; Måtte likviil allt flera af denna Simplicitas, systrar bringas att inse det den hjäl- per bast, som arbetar på, att alldeles förekomnia eliindet, än den som pti måfå söker dampa dess hejdlösa flöde.
Att således den kvinniiga hjälptrupp, som är på uppmarsch för att bispringa man- nen i deras fruktlösa ' l~amp mot den kringgripande sociala nöden, missnöjet och orättvisan icke kan, icke utan största men för sam- hallet får tillbakavisas.
Sannerligen vi lefva i tider, d&amp; det icke ar rådligt att försmå ens en svag kvinnas hjilpsamt framstrackta hand.
Det måste göras begripligt för såväl kvinnor Eon1 man, att eftersom vi icke stA kvar på den g,zmmalpatriarkaliska sthnd- punkten, duger det icke att fortfarande tanka urmänniskornas tankar.
Långsamt, oändligt långsamt, har kvinnan arbetat sig upp ur stoftet.
Från att vara mannens triilinna och leksak, har hon omeicier nått fram till att blifva en niiinniska son1 han.
Nen mycket Aterstår, innan den gudomliga skapartanken - » nlannens hjui !p » - förverkligas i ' hela dess obegriinsande, a£ manlig tanke annu knappast skönjda räckvidd.
Att hon Sinnu icke på langt när hunnit dit bör icke förundra, snarare k m det anses stort att ho11 hunnit eti 1Angt.
Hon har inestadels statt ensam i sin kamp, eftersom det endast iindantagsvis fallit man- nen in att han, den starkare, haft plikt som hans haft förnliga att har vara kvinnans hjilp.
Och hon har därvid visat pro£ p % en e&amp; oerhörd uthAllighet och en s,?, okuflig arbetsenergi, att .rin- gaste eftertanke borde saga det nlanlign sliiktet ': har ar en kraft att taga vara pA, en kraft som pti ett helt annat och förmån- ligare satt borde komnia mänskligheten till.
godo.
Det är emellertid icke företrädesvis mot miinnen de kvin- liga röstriittsföreningarna nu inbete rikta sina vapen.
De mera upplysta och fjärrskådande bland dessa stå ju redan på deras sida.
Nej, deras friinista iippgift maste blifva att spränga den oEvaniiiimnd,z muren på kvinnolinjen, cenienteracl som deii i r af manlig trihghet, att skjiita brasch p i bräsch i den rnörlra stilla- stående nxissan., tills det blir möjligt att i de glesnande leden upptacka och förgöra de varsta clödsfienclerna.
Och hvilka skulle vii1 de mest seglifvade bland dessa till sist befinnas vara, om icke de tv5 kanda veteranerna: fórdo~neil, och s5 den fiende, som Cyrano, döende, annu n-~ecl förtviflan bekämpar - dzcnzlzeten!
Det heter 5nnu frBn ' alla hall, och tyvärr of ta med f ull riitt: kvinnan ar icke mogen för rösträtt.
Det Ögonblickliga genmälet: icke heller rättaren pB hennes gods, icke heller arbetaren i hen- nes fabrik, icke heller hennes betjänt, för hvilkas rösträtt riksda- gen nu gjort sitt yttersta - kan likväl icke anses som ett dräpande mothugg.
Faktum kvarstår.
Om den manliga kontingent, som nu framsläppes blott och bart i sin egenskap af män, icke ar mogen, kommer detta striingt taget icke kvinnorna vid, sh länge de sjiilfva icke heller äro det.
Hvad som tillkommer dem ar icke jamfö- relser med de i bildningsgrad lägre sthende, utan ärligt, intensivt arbete på egen mognad till bitnad för familj, samhiille och stat.
Det duger icke att sl&amp; sig till ro med ett lamt: mogenheten kommer nog af sig sjalf med ansvaret.
Detta ar en oförliitlig tidspillan!
Ansvarskänslan, som i allmiinhet ar stor hos kvin- nan, sa stor ofta att den skrämmer henne tillbaka, skall visserligen blifva hennes basta drifkraft.
Hon skall säkert sjalf vara den första att erkänna sin oförmAga och sin okunnighet, men s i skall hon ock med sedvanlig energi siitta in all sin kraft på.
att rada bot för sina brister.
Helt visst miste dock de kvinn- ligq röstrattsföreningarnas närmaste uppgift blifva, att i detta ar- bete riicka henne en hjiilpsam hand.
.
.
Har skall endast göras ett par antydniqgar, i hvilken riktning denna hjiilp kunde gifvas.
Hvad som behöfdes vore f&amp;-eZiis; ~ings- föreningnr fir kvinnor, i likhet med de för arbetare start.a.de.
Att ett skdant behof föreligger kan en enda blick pil auditoriet vid .en s. k. arbetareförelasning snart öfrertyga om.
Det visar c sig darrid.
esomoftast, att det ojämförligt större antalet bhörare utgöres af kvinnor af alla klasser och Aldrar.
Om nu icke en- dast arbetarekvinnor, utan afven deras mera bildade systrax SA talrikt infinna sig vid dessa populärt hiillna föredrag, kan viil detta anses vittna om en stor kunskapstörst.
Xen hvad de se- nare oftast fA vid dessa tillfallen ar ju blott en repetition -- visserligen en ganska god &amp; lan - i ämnen Iiom de redan kanna.
Kunde röstriittsföreningarna, utan att störa de gagnrika arbetnre- föreläsningarim verksamhet, jämnsides med dessa anordna spe- ciellt för bildade kvinnor agnade förelasningskurser i allmanna
och.
sociala .ämnen, skulle hela kvinnosaken föras ett stort steg framåt.
.
Därjämte borde i anslutning till de populära sommarkurserna (hvilka, shdana de nu gestalta sig, i allmänhet agna sig mera för lärare och barnuppfostrare) bringas till s t h d en särskild kurs för kvinnor af alla Aldrar, hvilka, utan att ha tillfälle till lång- variga akademiska studier, önska utvidga sitt vetande och icke niinst sin tankevärld.
Härvid skulle främst hänsyn tagas till de- ras.
utbildning s&amp;soln mlinniskol-, ehuruviil deras eventuella upp- gifter som hustrur och mödrar icke ' finge förbises.
Växte sedan ur dessa kortare larokurser i hvarje stad kvinno- högskolan fram med sin mangsidiga, grundliga utbildning i alla iimnen, kunde den kvinnliga rösträttens föresprakare sagas ha natt ett l %ngt stycke, om än icke m %let för sina stegrade uppgifter.
Vid denna högskola skulle dessa akademiskt utbildade kvinnor, hvilka man im endast med oblida ögon tyckes vilja slappa fram i de manliga arbeteleden, vara p % sitt ratta arbetsfalt.
Icke s&amp; att försth, som skulle alla dess lararekrafter varaaf enbart kvinn- lig art.
Detta skulle endast befordra den ensidiga syn pS tingen, som nu ar så vanlig hos båda könen, och som kvinnans ingri- pande på de hittills exklusivt manliga arbetsornrhdena just skulle söka afhjalpa.
Af samma skäl skola ock kvinnliga lararekrafter vid gosskolor och universitet icke kunna annat an inverka på ett lyckligt satt till en allt Iielsidigare slaktets utveckling.
Och detta niaste ju vara det stora framtidsmhlet.
Ingen ödesdiger nivellering mellan de båda könen.
Nej, men ett lj4tande af kvinnor som man, SA att öfverlagsna man icke se ned på kvinnan och underlägsna män icke frukta den öfver- lagsna kvinnan.
Då skall icke liingre spörjas efter man eller kvinna, utan hjälpen skall, när den behöfe, sökas där den står att fB - hos dugligheten. '
Det %r endast den kvinnliga tanklöshetens, flärdfullhetens och ytlighetens tomma agnar, som med okuniiigheten behöfva sarn- las och brännas bort, tillika med det ynkliga o£öret %nd, som ar i karlarnas oviirdiga sätt att betrakta kvinnor endast siisom ho- nor, det - vill saga endast shsom kviwnor~.
Det är en man, därtill ett stort om än mieskändt snille, som yttrat dessa sistnämnda ord i samband med sin höga upp- skattning af kvinnokönet.
För honom ar kvinnan enligt natu- rens gudomliga ordning:, l) en förat %ndig varelse: med all en sadan varelses rattig- het och höghet;.
2) en människa: med all en människas rättighet och höghet; 3) en medborgare: med all en medborgares rättighet och höghet; 4) en van: för alla sina vänner; 5) en släkting: för alla sina sliiktingar; 6) en husmoder för hela sitt hushåll; 7) och ändtligen allra sist en hon, en älskarinna för en viss lycklig karl, eller om ni hellre vill en hustrus.
Samme man - Thomas Thorild är hans halft förgätna namn - hvilken icke skräder orden, d % han i samma lilla skrift talar om männens dhrskap, förklarar afven, att om man betän- ker huru just, i den m %n en karl förädlas, liknar han i mildhet af seder och väsende en kvinna - och tvärtom, att just i den mån en kvinna försämras, börjar hon i all slags osed att likna en karls samt d e n likhet som &amp; r emellan kvinnor och alla sanna snillen, - om man betänker allt detta, säger han, » s&amp; iir det omöjligt att ' ' \ icke tillägga kvinnorna just samma naturliga hög- het öfver karlarna, som dessa alltid tilltrott sig äga öfver kvin- norna, hvarigenom förståndets ordning i världen maste upprättas p % detta sätt: naturen, snillen, kvinnor, karlar, il juren ».
Utan att vilja pilst % att kvinnokönet i sin helhet under de g %ngna hundra åren, som sig bordt, gjort sig förtjänt af denna höga rangordning, ville vi gärna instämma med denne oförvägne kvinnans förkämpe, d % han vidare fråntager mannen all ratt att tala om svaghet: ~ H v a d kan man vänta af karlarnas vett, när de med all sin trotsighet niistan aldrig kunnat upplyfta sig till ens en tanke om det som är högre styrka.
.
.
Att styrka i senor ar styrka, det är det allra första och klaraste at ' allt hvad de veta och rätta principen i hela deras vishet; men att sa.nningens makt, hvars minsta vink gör revolutioner och omskapar tiderna, att skönhe- tens makt, för hvilken alla hjältar fallit, att välgörandets makt, som aldrig n %got lefvande vasen emotstår - ar en oandligt högre
styrka:.
det är för dem en nyhet.
Men denna styrka ar Guds och snillets och kvinnornas » Det var en man, vi upprepa det, som för ett sekel.
sedan ställde kvinnan ph gamma plan som Gud och snillet.
Det till- kommer ännu kvinnan, att i ödmjuk själ£kannedorn om hvad hon varit, ar och borde vara lyfta sig till denna tankes höjd ...
Sten G~ave.
De norska kvinnornas rostrattsseger.
Hur innerligt vi iin hade önskat, att Sverige fatt aran af att vara clen första fullt suveräna stat i världen, som visat h i n n a n.
den aktning och det förtroende, som den statsborgerliga rösträtten och valbarheten innebiir, s&amp; lyckönska- vi dock- uppriktigt Norges.
kvinnor och Norges.
land till lyckan att ha fått gå i spetsen.
Vi deltaga af allt hjiirta i deras glädje.
I-Ivarje vunnen röstrattsseger iir så att saga gemensam för hela världens kvinnor, oberoende af nationalitet.
Den är en hjiilp på viigen för alla, som ännu ej nHtt det stora m&amp;let,.
men kampa för det.
Lyckligtvis ha vi hopp om att Sverige snart ock&amp; skall visa viigeii för öfriga europeiska stater i att .hedra kvinnan med medborgerlig tillit.
Det vore eljes sorgligt, om svenske nliin icke skulle anse sitt lands kvinnor värda ' samma förtroende, som Fin- lands och Norges kvinnor rönt d sina landsman.
Vi hoppas t. o. m. att vår riksdag skall ha inod att ta ste- get fiillt ut och bevilja kvinnorna allmän rösträtt lika med männen.
Norges Icvinnor ha fört en målmedveten och energisk kamp för sina politiska rättigheter.
Bland annat ha de flitigt begagnat den rätt hvarje norsk medborgare äger att väcka motion i stor- tinget.
Stortingsmiin, villiga att framläggs och förespraka deras motioner, ha aldrig saknats.
1886 framlades första gången i stortinget två förslag om politisk rösträtt för ' kvinnan.
De behandlades 1890.
Då utta- lade sig 4 medlemmar i konstitiltionskommitt6n principiellt emot och 3 för saken.
E11 medlem ansag, att vägen till politisk röstriitt ' o
för kvinnan borde g % genom ernåendet af den kommui~ala.
För- slaget om rösträtt för kvinna p&amp; samma villkor som för man fick 44 röster.
Tre år senare behandlades ånyo likalydande förslag.
D&amp; var det minoriteten i konstitutionskommittén som afstyrkte, medan ma- joriteten tillstyrkte.
Förslaget om röstriitt för kvinnan pil samma villkor, som d % gällde för mannen, fick 58 röster.
Fr&amp;n midteii af nittiotalet sker en vändning.
Den ofvan- nanznda uppfattningen, att kvinnan först borde ha kon~munal rösträtt, vinner tillslutning fr %n m h g a håll och tycks minska stortin&amp;männens intresse för friigan.
1902 afstyrkte konstitutionskomrnittén alla förslag om politisk rösträtt för kvinnan.
Bland skalen för afslag framhölls, att man önskade vinna erfarenhet om, hur den komunala rösträtten, som tilldelats kvinnan föreghende Ar, skulle verka.
Icke heller 1904 ansag sig konstitutionskommit tén ha nog er- farenhet efter endast ett kommunalt val, hvari kvinnorna deltagit, utan afstyrkte därför ånyo.
Kom sk 1905 Ars folkomröstning, dA omkring 300,000 kvin- nor inom fjorton dagar, frivilligt och utan ekonomisk hjälp eller stöd från nAgon myndighet, tecknade sina namn under en adress till stortinget med tillslutning till $: de junibeslutet.
Inom alla politiska partier förmiirktes genast en beredvillig stamning för att utsträcka rösträtten till kvinnan.
Arbetarepar- tiet satte upp allman röstriitt för kvinnan som första punkt p5 sitt program.
P % riinsterns program ställdes: sPolitisk rösträtt för kvinnor efter samma regler, som nu galla för den kommunala röst- rattens.
Regeringen stallde sig utanför fragan, men statsminister Michelsen uttalade sig under valkampanjen f ör reformen.
Inom konstitutionskommittén fanns endast en motstandare.
Ur konstitutionskommitténs utlåtande i Ar m&amp; anföras följande för kvinnan hedrande ord: sSAval kvinnans förrnaga och begif- ning, som hennes utbildning, karaktär och intelligens anvisa henne plats vid sidan a.£ mannen att.
lösa samhällsuppgifter, som svir- ligen kunna lösas fullt tillfredsstallande utan en samverkan af alla krafter i samhällets.
Den slutliga debatten, 1 4 juni, blef icke särdeles anmark- ningsvärd, så nar som på att flera talare betonade, att en be- gränsning af rösträtt till endast kommunalt röstberättigade kvin- nor med nödviindighet snart milste bortfalla.
o
Den kände kvinnosaksmotst %ndaren, herr Malm, som i lång- liga tider mer gagnat an skadat kvinnosaken genom sin uråldriga, in i det rent absurda g %ende uppfattning om kvinnans rätta ställ- ning, underhöll församlingen med ett lika långvarigt som skrattre- tande inliigg mot hela kvinnorörelsen, hvilken han betraktade som ett sjukdomssymptoni, ett memento mori för samhället, Han ci- terade Marcus Yorcius Cato, som 195 Hr före Kristi födelse höll ett lysande föredrag mot kvinnorna, hvari han siiger: » Vi romare härska öfver hela viirlden, men öfver oss härska vAra hustrur .. » Detta är faktiskt förhållandetw, nienade herr Malm, .och s5 skulle vi utvidga deras inflytande gehom att ge ifrån oss det lilla, vi ha kvar!
» Herr Brygyesaa, ordf. i konstitutionskommittbn, anförde däre- mot, att arbetet skulle bli bättre och grundligare, om nian och kvinnor arbetade samman, de skulle se sakerna mer allsidigt.
Han trodde, att kvinnorna kanske hade särskild fallenhet för de sidor af det offentliga lifvet, som mannen vor0 minst skickade för.
Just diirför skulle samhället vinna p i att f % ocksh kvin- norna med i arbetet.
Herr Castberg påpekade, att i andra lander var det arbetarne, som genomdrifvit rösträtt för kvinnan, och han ogillade, att man nu utestiingde ett stort antal arbeterskor.
Han phvisade, hur bl.
a. nykterhetsrörelsen vunnit i Australien genom kvinnornas deltagande i det politiska lifvet - ett uttryck för att den mora- lisks rörelsen i landet blifvit starkare.
Likaså hade en .miingd humanitiira reformer i lagstiftningen på sociala omr %den genom- förts sedan kvinnorni kommit med.
Professor S t m g ansag den uppfattningen ha segrat genom den allmänna rösträtten, att det är alla synpunkters och alla in- tressens brytning i ~amhällslifvet, som skall ' vara ledande och styrande.
Men hur skall man då kunna utestänga hiilften af mänskligheten?
Den har väl också sina egna synpunkter, sina egna intressen?
Han såg ett betryggande för fredsarbetet i tan- ken på att m h g a kvinnor, möjligen i en nara framtid, sutte i parlamenten rundt om i Europa.
Redan innan frigan behandlades i stortinget var man tam- ligen viss om utghgen.
Den blef, att » I~vindestemmeretufore- iiingens.
förslag, frarnstiilldt af &amp; u-l StouslamZ, bifölls med 96 röster mot 25.
Därmed beviljades röstrait åt alla kvinnor, ' som fyllt 25 år a
och betalat skatt till stat och kommun för en inkomst af 400 kr.
i stad, 300 p % landet, eller som ha iigendomsgemenskap i Skten- skap med en man, som betalt skatt för denna summa.
De röst- berättigade kvinnornas antal anses nu vara omkring 300,000.
Enligt grundlagen ar hvarje politiskt röstberättigad person, som fyllt 30 %r och bott 10 år i landet, äfven valbar till stor- tinget.
Landskvindestemmeretsforeningens s f örelag om allmän röst- rätt för kvinnan förkastades med 73 röster niot 45.
- Jublet bland kvinnorna öfver stortingets beslut var natur- ligtvis stort.
Ty, om ocksa ej alla landets kvinnor fAtt röstriitt, som önskligt varit, s % hade dock 3 / ' 5 af dem fatt det.
Och man hade det basta hopp om att de utelämnade snart ocksh f 5 sin rätt.
På flera ställen i landet höllos kvinnofester.
I Kristiania hade sLandskvindestemmeretsEoreningen » möte, där f i a Qmm hälsades med stormande app1å.d vid sitt inträde.
I varma ord blef hon tackad för sitt outtröttliga och uppoffrande arbete för saken - ett arbete, som kostat henne mariga sömnlösa nätter, mycken möda och bekymmer.
Afvensh ägnades tacksamma ord At minnet af hennes aflidne man, statsminister Qvam, den förste att kamps för kvinnans medborgarrätt, och %t hennes dotter, dr Louise Qrnm, som genom sina motioner oin rösträtt uträttat mycket i stortinget.
nyl lam dess grundläggande, kraftfulla och modiga redaktris, fröken Gina Krog, som i skrift och föredrag alltid mrit en af de hamsta stridskämparna, fick af ven sitt välförtjänta tack.
Till henne strömmade lyckönskningstelegram och bre£ frbn nar och fjärran, både inom och utom Europa.
SH afven frAn Sveriges politiskt intresserade kvinnor, framst naturligtvis från deras stora politiska organisation Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hvilken genom sin ordf. fröken Anna Whitlock lyclrön- skade » till vunna medborgerliga, rat tig heter^ ").
Om denna sina landsmanninors stora seger skrifver Gina Krog i ~ N y l m d e s:, Som s % mycket annat stort kom ockeA kvinnorösträtten stilla.
En förmiddags debatt, som Adagalade, *) F.-R.-F: s styrelse har iifreii siiiidt ett lyckiinsknii~gstelegrnin.
hur stadfästad ö£vertygelsen var hos anhängarna - och vi hade den ».
- - » Men ock&amp; de stora följderna skola säkerligen komma stilla,.
undan för undan och naturligt.
Kvinnorna tanka nog icke ph att förvåna världen i ett tag ..
Efter hvad vi erfarit, tänka de mer p&amp; det nya ansvar de £ %tt, och i glBdijen ofver det .vunna glömma de ej, att det vill arbete till för att kunna bruka de.nya rättigheterna och att utöfva de nya plikterna till gagn för sig.
.
själf och andras.
Vi tvifla icke på att denna fröken Krogs uppfattning är rik- tig, och vi sanda därför de.
norska kvinnorna ett tillitsfullt » lycka till!
» A2212 Jfarg~-et Hobngren, f öcld Te9.s11zec2en ..
De tillspillo gifna.
I.
Det var invigningsfest vid ett tyskt Magdalenahem.
Den be- tydelsefulla akten hade försiggiitt nied öflig högtidlighet, och fest- talaren, styrelsens ordförande, hade hunnit till afslutningen af sitt anförande, utan att hans ord gifvit uttryck för andrnföreställnin- gar an siidana, som %hörarna vor0 förberedda pk att höra.
Men vid sjalfva afslutningen framkastade han en tdanke, som vackte allmän öfverxasknlng och hvaraf flere togo anstöt.
Efter att ha framhållit de stora offer af tid, pengar och kraf- ter, som detta arbete skulle komma att kriifva, tillade talaren: » Likviil v %gar jag pastA, att om blott en elzda a£ dessa arma, vilse- konma varelser här blefve räddad, skulle alla offer rikligen vara belönade.
» En af de narvarande, en högre ambetsman, fick senare till- fälle att föreBAlla talaren det öfverdrifna i ett dylikt påstående.
Men denne svarade endast: » Blina ord inneburo icke en skymt af öfverdrift.
Jag är fullkomli&amp; viss på att om denna enda räd- dade vore er dotter eller.
syster, skulle inte heller ni anse ' offret för stort .. »
Min dotter!
, Via syster!
Härmed ar säkerligen den enda ratta synvinkeln anla.gd, icke blott p % detta slag af raddnings- arbete, utan p % samhälleliga åtgöranden öfver hufvud.
Nar det icke längre gäller ett x i den stora massan utan en kär, närskyld person, då bli vi icke mindre ömsinta för olyckan än öfverseende och redo till att bringa offer.
Icke bör man affarda en sådan samhörighetsfordran med n %got af dessa slagord - tftopi, sentiiiten- talitet m. m.
- hvarmed under offentliga debatter en mera ideell uppfattning af samhallskrafven i regeln bruka afiifvas!
Den kan i själfva verket lika mycket vara uttryck för den förutseende klokskap, hvarmed man tager lifvets omskiftelser och tusende möj- ligheter med i räkningen.
Dock, för en lagstiftning, byggd på kristlig grund, borde den förra synpunkten icke vara främmande.
Man kunde med fog framställa det piståendet, att om denna syn- punkt hade f %tt vara bestämmande för vart offentliga lif, liksom den mAngen gång är det i det enskilda, s % hade vi icke nu att bevittna dessa maktens öfvergrepp gentemot en svagare part, hvilka leda tanken snarare till en mohammedamk lifsuppfattning an till I en kristen.
Jag vill här icke tala om sjalfva denna akt af tillspillogif- vande,.
som den reglementerade prostitutionen och hela dess an- ordning i sjalfva verket ar, i det att därigenom den ena parten obestridligen offras för den andra.
Kraftigare pennor an min hafva framhållit detta, för att om möjligt väcka det allmänna rättsmed- vetandet.
Hvad jag i detta sammanhang vill söka klargöra, ä.r den mindre beaktade princip af tillspillogifvande, hvilken präglar de offentliga åtgärderna emot de inskrifna, £ör s % vidt de rika komma utom gränserna för det af reglementet föreekrifna.
Tack vare dessa Atgarder, som komplement till inskrifningen, äga vi i vart högt kultiverade samhälle en klass kvinnor, hvilka med ratta kan införas under rubriken de tillspi220 gifirn.
Att sådana grymma miss- förhållanden kunna f % besta, visar nogsamt det vi under samhal- kvar, lets vigda dopmössa ännu hafva nagot af ~hedningahiret~ ty kristendomen erkänner inga spillror, siledes icke heller den ena människans tillspillogif vande af den andra.
Alla våra sinnen h a h a i denna tid blifvit upprörda af en liten skrift8,) p % hvars blad en sådan tillspillo gifven uttalar sin ankla- ") den undre varlclen~.
En lifshistoria.
287.
gelse mot de undantagslagar, hvilka drifvit henne allt djupare ned i fördärfvet.
Anklagelsen f&amp;r s % mycket större vikt som den talar med det oåterkalleligas myndighet.
Man tvingas att lyssna till den rösten, antingen man vill eller inte, ty man miirker snart, att denna olyckliga icke hörde till dem, som med förbundna ögon kasta sig i fördarfvet och sedan viljelöst låta sig drifva med af ström- men, utan att hos henne fanns en ande, dar det goda och det onda kampade en väldig strid med hvarlndra.
Och hvad som gör skildringen så ytterligt tippskakande ar den slutledning, hvarje tankande läsare maste komma till: det var tilliimpningen af vissa samhälleåtgarder, som gaf striden dess tragiska titgång.
Det.
ar ~ålunda alldeles påfallande, hvilken afgörande vand- ning, som inträder i den olyckligas sinnesförfattning, medan hon undergår sitt första fängelsestraff.
I f r h att ha varit en visser- ligen vilseförd och lastbar, men dock medgörlig och godmodig kvinna, som aldrig t8nkte pB att taga sig sjalf ratt, blir hon.
hård och trotsande.
» Jag tog glaset till min tröst och började trotsa Gud och nzanniskor s, skrif ver hon.
Efter denna första bekantskap med den samhälleliga rättvisan, ar utförsvägen gif ven för henne och hennes lif blir därefter en enda vandring mellan häkte, fängelse och sjukhus.
» Fiingelset endast förhardade- mig », skrifver hon efter andra resans straff; &gt;) nar jag slapp fri, tog jag skadan igen och begagnade glaset sa mycket flitigare ».
Under den, tredje fiingelseperioden ansiittes hon n£ sjalf mordstankar, och för hvarje upprepad bekantsskap med fangelselifvet finna vi uttryck för föï- hiirdade tankar, hvarmed hon nedtystar de kraftiga dragningarna till upprättelse.
» Jag kan inte tanka pA nAgon bättring, nar jag ser huru orkttfardigt det går till i denna viirld ...
.Kunde jag f ramdeles vedergälla mina oförrätter, sh skulle jag göra det ...
Jag börjar förhärda mig sjalf », med hvilka sorgliga ord anteck- ningarna sluta.
Ovillkorligen frhgar man sig, huru och hvarigenom fängelse- straffet kunnat utöha en SA nedbrytande inverkan.
Jag föreställer mig, att där brottslingen kan erkänna ett ratt- vist förhiillande mellan brottet och straffet, dar bör detta kunna verka till upprättelse i stallet för till förliardelse.
.
Jag tror kfven, att om denna kvinna, hvilken ingenstädes söker bemantla sin synd, utan äger kraft att döma sig själf, blifvit ådömd tvångsarbete för sjalfva detta lastbara lifis skull - naturligtvis innan hon ägde in- skrifningens sanktion -, s % hpde straffet ej p&amp; henne haft denna,,
nedbrytande verkan.
Man maste komma ihåg, crtt l i f w t i syu7eii var tillåtet; d&amp; var endast en sådan relativ obetyiiligliet som öfverträdandet af polisens föreskrifter för detta lif, hvilken &amp; af- fades.
Diraf kom hennes sinnes uppror mot hvad hon miiste känna såsom en förfarlig orättvisa, en ordningsmaktens godtycklighet.
Den arma kvinnan ger sällan upplysning om orsaken, hvar- för polisen wtogs henne.
Genom att läsa de af ÖfverstAthållare- ämbetet utfärdade föreskrifterna för de inskrifna, kan man dock själ£ s % ungefarligen utfylla luckorna.
Dessa föreskrifter afse, dels att förhindra spridanciet af smitta och bestamnia sålunda öfver besiktningsskyldigheten, dels att upp- rätthålla en viss ordning, ph det att en dylik skamfläck på en stads lif m %.
hallas s&amp; mycket i skymundan som möjligt.
De in- skrifna förbjudas shlunda att beträda vissa af polisen narrnare bestämda gator och platser, att vistas ute efter ett uppgifvet klock- slag s % väl som att tilltala förbipasserande och att visa sig i fön- stren, att utan polisens tillsthnd byta bostad eller lamna staden o. s. v. De skola i det hela taget, som moment a) säger - Irrilket i sitt sammanhang later nästan parodiskt -, föra ett tyst och stilla lefverne w. Dessa föreskrifter synas under de gifna förutsättningarna icke vara s5 synnerligen strängt fordrande.
Det är föret, nar de stallas i ljuset af den?
: de paragrafen, som man förstir deras ratta inne- börd och konsekvenser.
Enligt denna skall en imkrifven, som underlAter att stiilla sig till efterrattelse dessa föreskrifter eller sde föreskri£ter, som i öfrigt kunna henne af polismyndigheteriia meddelas » och oaktadt erh8llen rarning ej later sig ratta, dömas enligt lösdrifsarelagen och kan i sadant afseende Qdömas allmiint arbete pb intill 3 Ar.
Med de ofvan citerade orden de föreskrifter, som i öfrigt kwmn 7teme a.f ~101ismy~~clighetern.n nzecZclelns, ar tydligen fältet öppnadt för administrativt godtycke, och härmed förklaras möjligheten d den hetsjakt, som polisen satte i giing gent emot den olyckliga för- fattarinna af omberörda skrift.
Xan mAste komma ihiig, att för- seelser mot lösdrifvarelagen icke beifras vid dlmiin domstol, utan af poliskammaren i staden och motsvarande forum p&amp; landet.
Den klagorätt, som den dömda visserligen äger *), torde ya1 sällan komma till användande af kvinnor i den undantagestiiilning, som här närmast är frAga om.
*) Besvärsrätt för ildömclt tvdnparbete finnes till Högsta doiiistolen.
Nu är det att märka, ' det tvtlngssibetet icke i juridisk mening betraktas som ett straff, utan som en åtgärd, afsedd ' att för någon tid oskadliggöra för samhället besvärliga individer, saledes som ett preventivt medel.
I sin praktiska tillämpning torde denna Atgard dock blifva ett verkligt straff, och det ett ganska strängt sådant, som vi senare skola se.
När tvångsarbete därför ådömes ndrninistra- tivt, således utan de skyddsformer, hvilka, laga domstol förlänar, och för en relativt så ringa förseelse, som försyndelse emot lös- drifvarelagen - bettlande, vagabonderande - måste straffet drabba de dömda som en svar godtycklighet från ordningsmaktens sida och därför verka förhardande.
I synnerhet gäller detta de kvin- nor jag har närmast afser, hvilka, d % de ju drifva ett yrke, ur kommunal synpunkt ett yrke som andra, hvaraf staden drager in- komster - icke rättsvisligen borde kunna föras in under denna lag.
.
Det ar icke svart att föreställa sig, huru under sAdana förut- sättningar tviingsarbetet skall verka på dessa kvinnor, ovana som de äro vid arbete öfver hufvud, men däremot vana vid ett tygel- löst lif, nedbrutna, som de äro till kropp och sjal just af detta lif.
Beröfvade friheten, underkastade ett i de minsta detaljer noga bestamdt reglemente, hvilket tillämpas med militärisk stränghet, satta under strang uppsikt till ett arbete, som försiggår i instängda rum och alltid detsamma, måste dessa stackars .kvinnor, under dagarnas dräpande enahanda, k h n a aig som insnörda i en spänn- tröja.
Under spänntröjan födas sällan ädla, botfärdiga känslor; men däremot trots, hat och bitterhet, och nar den tages af, vak- nar endast lifshungern med förökad kraft.
Det fall, som i, ?&gt;Den undre världens beskrifves, synes i .detta hänseende .vara typiskt.
Icke blott hos oss utan också i andra länder, dar man söker p % ett motsvarande sätt bekämpa lösdrifveriet, erkännes detta .vara ett ganska vanligt resultat l).
Visserligen ar bevakningen kvinnlig shväl i Norrköpings tvhgs- arbet.sanstalt som i Landskronas, och det ligger nara till hands att tanka, det en varmhjärtad kvinna skulle kunna vara till stort gagn p % en sidan plats.
Något mildrande, an mindre nhgot höjande inflytande kan dock icke under den nuvarande ordningen från bevak- ningen utgii, i det reglementet förbjuder de uppsiktshafvande hvarje meddilande med fångarna utöfver de strängt nödvändiga tillsägel- serna.
, ' l) Om tvhngsarbetets inflytande pO manliga fångar se ~Hem.och an- stalter för 16sdrifvare~ n£ G.
H. von Koch.
8
Den inverkan det oerhördt enformiga lifvet utöfvar på detta slag af kvinnliga fångar ger sig ett pregnant uttryck i de besynnerliga, för att icke sägn abnorma idall dessa emellan&amp; få ..
Den mörka cellen är i allmänhet.
ett fruktadt straffmedel, men ibland händer det, att fhngar med afsikt begå en eller annan våldsamhet blott för att få komma dit.
De äro d %, hvad de själfva k d a,)) angripna af cellsjuka », hvilket vill säga s&amp; mycket som att enformigheten ar på vag att döda dem.
De känna dA en oemotstandlig hunger efter ombyte, bestode detta också bara i - att komma i mörk cell.
För att kunna frånkänna frihetens beröfvltnde under 85, för- svkrande omstandigheter karaktaren af straff, måste man alldeles sakna förmilgan att satts sig in i dessa miinniskors själstillstAnd.
Tvilngsarbetet, silsom det hos oss tillimpas, torde i verkligheten drabba lika tungt som något fängelsestraff, afven om det icke kan kallas straff i betydelse af rättvis vedergällning.
Det ar darför som rent preventiv Atgärd - hvilket det ju är ämnadt att vara - oförsvarligt siriingt.
Denna stränghet hämnar sig själf i SA måttoto, att ' de frukter lagen väntar i ersättning för de kolossala summor, hvilka Arligen på dessa anstalter utgifvas - nämligen att lösdrif- varne dar uppfostras till ett ordnade och arbetsamt lif - att dessa frukter uteblifva.
Däremot kan man icke förneka tvängs- arbetets preventiva betydelse i en annan mening - i detta fall äro dess fruker alltför uppenbara - niimligen däri, att det synes alldeles sarskildt ägnadt att förvandla lagens mera tillfalliga offer till fangelsets stamkunder.
Darigenom befrias visserligen sam- hället från besvärliga individer, men individerna gifvas tillspillo.
Att det dock finnes utvägar att tillvarataga ocksil dessa brutna krafter visa resultaten från Tysklands kvinnokolonier.
Hvad kunna vi göra för vår rösträttsfråga?
Kvinnornas rösträttsfr&amp;.ga har nu intriidt i ett läge, som kraf- ver mer arbete af oss än någonsin förr.
Utsikterna till frfigans snara lösning ha aldrig varit gynnsammare - nota beue shvida
vi nu göra allt som ban göras för att väcka frAgnn till ökadt lif och för att satta alla krafter i rörelse för den på den korta tid som Aterstår oss till nasta riksdag.
Frågan om kvinnans politiska rättigheter står reclan på det socialdemokratiska partiets program ..
Den Lindhagenska gruppen har i åratal kämpat för oss.
Vänsterns ledare har nu nyligen uttalat, att partiet inser nödvändigheten af ' att uppta frågan, och högern har visat miinga tecken till välvilja.
Man skulle d % kanske tro, att allt ar val bestalldt.
Nej, alla dessa man i riksdagen, som vilja ge kvinnan ratt, såväl som mannen, måste se och höra att de ha ett starkt stöd i den allmanna opinionen fös att kunna genoniföra en så stor reform.
Som bekant afslog 1907 Ars riksdag alla förslag om politiska rattigheter för, kvinnan, men antog, shsom hvilande, förslag till allnzun rösträtt för man.
För att bli lag maste detta förslag ånyo godkännas under nästa riksdagsperiod.
Om 1908 års riksdag kan förmås att bevilja politiska, rättig- heter åt kvinnorna, skulle vi alltså samtidigt med de hittills ute- slutna mannen kunna £å komma i åtnjutande af förtroende som medborgare.
.
I annat fall - om vAr fråga ännu en g h g faller - d % sta Sveriges kvinnor utestängda i sällskap med förbrytare och.
för-.
st %ndslösa -!
Kan vi, utan att af all v %r kraft söka förekomma det, låta.
.
en siidan skam öfverga oss?
Nej - inte om v i ha aktning för oss själfva och karl&amp; till!
vårt land, inte om vi önska se Sverige bland de Iiinder, s o q visa.
vägen i humana, tidsenliga och riittvisa reformer.
» Men hvad kan vi då göra? » .hör jag er fråga.
Jo, ganska.
mycket.
Jag skall har uppräkna några smärre företag, som hvar-, ken ta tid eller krafter i ansprhk.
De kunna göras redan i!
sommar, öfverallt, på landet eller i staden, vid badorter eller p&amp;.
resor och möten af olika slag.
Se har: B.
N kan liniera upp en lista med kolumner till anteckning af namn, titel eller yrke, och postadress för kvinnor som vilja im trada i nzlgon af landets 92 röstrattsföreniagar.
Försök muntligen och skriftligen att vinna minst ett, helst många namn.
Inslind så listan till sekreteraren i Landsföreningen för kvinnans pditiskai rösträtt Arsenalsgatan 4, Stockholm, men upptag icke årsafgiften, den ar olika i olika för,eningar.
/ \
kan hos ofvannamnda person portofritt f&amp; flygblad, upprop m. m. till gratis utdelning pi % möten.
Ni kan skaffa större eller niindre penningsummor till bestri- dande a£ tryckkostnad och porto för sildant tryck, samt insända beloppen till nyssnämnda adressat, som dA sander kvitto.
hri kan uppmuntra kvinnor pi4 landsbygden att under som- maren bilda nya rösträttsföreningar, hjiilpa dem att få nödiga upplysningar för ändamklet o. s. v. Ni kal2 uppmana rättvisa mitn af alla partier att nu träda fram och sla ett slag för politiska rättigheter a£veii &amp; t kvinnan, den gi£ta som den ogifta.
Uttalanden och opinionsyttringar, zf män äro just nu ytterst viktiga.
Och till sist: Ni kan - det minsta och liittaste a£ allt - anlagga den internationella röstrattsalliansens mgrke, som fas h 35 öre hos Stockholms F. K.
P.
R: s sekret., Grefgatan 10.
' Troligen finus märket att få inom alla öfriga röstrattsf6reningar.
.&amp;ensii - helst i parti - hos bildhuggarinnan, som modellerat det, Fru Pedersen-Dan, adr.
Griffenfeltsgade 39, Köpenhamn.
Det enkla och vackra märket är gjordt af bronsliknande koppar och framställer bilden af en kvinna med vågskii1 i hand.
PA den släta botten läsas orden: 2 Jzu Suffragib, som betyda Röstratt.
Detta märke bäres nu af kvinnor öfver hela vida världen, till synligt tecken på att de önska få rösträtt.
Kanske menar mhngen, att en dylik liten tingest ar bety- delselös - ej värd att talas om ens.
Långt därifrh.
Blefve den ständigt buren af hvarje kvinna i d r t land, som $11 ha rösträtt, skulle den helt visst tala ett ganska mäktigt spriik.
Den skulle dessutom blifva en föreningslank mellaa kvinnor d alla aIdrar och samhallsställningar.
Det skulle ha en stor och vacker betydelse, om den rika frun bure samma prydnad som den fattiga fabriksflickan.
Det skulle betyda, att blida ha samma längtan att hedras med den tillit och det förtroende som politiska rättig- beter innebära.
Ann Nargret Holstgren, ' f. Tersilr edeii. "
