# ID: svediakorp-per310
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1906
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,027
# sentences: 641
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Madame Roland.
Lifskonturer.
a II.
Med obeskriflig glädje Aterskg M: me Roland Paris, sin fkderne- stad, och hennes första steg gällde Nationalförsamliiigen, &amp; f hvilken hon väntade sig så stora ting.
Dagligen bevistade hon dess samman- komster eller Ahörde Jakobinerklubbens förhandlingar, .och inom kort hade hon satt sig in i de olika partiernas styrka eller snarare svagheter.
Ty för henne, den från provinsen nykomna, med det ' mest spända intresse iakttagande, l %go dessa snart i öppen dag.
Hennes bref från denna tid, i början så hoppfulla, stämmas gradvis ned.
Hon finner ingen fart i förhandlingarna, och inga män, som äro handlingskraftiga nog.
» Om det är sant », skrifver hon till Bancal i början af &amp; r 1791, %att en liberal regering är den för alla dygder mest gynn- samma, så är det icke mindre sant, att det erfordras stora.dygder hos de man som skola grund.a den ».
I juli samma Ar, i ett bref som begynner med utropet: » man upplefver här tio Ar under loppet af tjugofyra timmar » - be- skrifver hon med entusiasm Brissots stora glänsande tal mot konungadömet och den obeskrifliga hänförelsen i » Församlingen »; hvilken dirunder icke mindre än tre gånger reser sig som en man, höjer armarna och svänger hattarna.
» Det är icke längre applA- der, det är skrik af förtjusning.
.
Omsider har jag sett frihetens l %ga flamma upp i mitt land, den skall icke langre kunna ut- släckas; de senaste händelserna ha gifvit den näring », slu- tar hon.
Men redan i nästa bref frambryter åter den misstamning som dag £ör dag bemäkt.igat sig henne, alltsedan Ankomsten till Paris.
Hon saknar hos befolkningen, som hos nationens repre- sentanter, den sanna, den stora hänförelsen för hihetsidéerna, som värmer henne själf, och hon finner med grämelse denna » Församling ».
oförmögen till hvarje afgörande beslut.
Intet blir utrattadt, klagar hon, emedan frihetsvännerna ha det beklagliga felet att handla hvar för sig.
» Vi ha flera armar, an hufvuden ..
Det hehöfs sam- manhållning och planmässighet.
.
I en tid d % alla intressen st % p % spel, alla lidelser äro lössläppta, och alla ärelystna förena sig, skola dygdens barare duka under, om icke afven de bilda sitt parti.
Ty ett parti kan endast komma till stand genom enheten i handling a£ ett antal man, fulla af entusiasm för samma sak och upplysta nog att söka och använda hvarje medel att främja detta mål ».
Kanske födes i denna stund Girondisternas parti i Madame Rolands hjärna.
Säkert ar att stora planer hvälfvas där- inne, ty hon afbrytar sig tvärt med ett: » Mitt hjärta är för fullt och mitt.
hufvud för hett att nu kunna skrifva längre.
Adiö ».
Det var icke första ghgen hon gaf uttryck %t liknande tan- kar.
Lhngt förut hade hon talat om sitt hopp, att hennes salong skulle blifva en samlingsplats för liktankande vänner.
Och snart skulle planen förverkligas.
De fyra man som först möttes hos makarna Roland voro: Brissot, Péthion, Buzot och - Robespierre.
Hvem af dem anade väl dA, att den sistnämnde skulle blifva allas deras bödel!
Den unge obetydlige mannen frAn Arras, som städse skyggt bet på sina naglar i ett hörn af rummet, dar han iakttog allt och sällan höjde sin hesa stamma utan att bli utskrattad för sina otympliga anföranden, var dock redan i juli 1791 i M: me Rolands ögon, » frihetens kraftigaste förespr %kare ».
Hon föruts %g, att han skulle komma lhngt, emedan han ägde denna hansyns- löshet som allena främjar mAlet.
Och då hon vid en kritisk tid- punkt blef vittne till hans ynkliga rädsla och feghet, gjorde hon sig särskild möda att trygga hans säkerhet, emedan det » gjorde henne riktigt ondt om honom ».
Tv % år senare underskrifver samme Robespierre hennes dö&amp;- dom, det säges dock - med synbart samvetsagg.
Sjalf slutar hon också det bref hon i fangelset ekref till honom - utan att nhgonsin afsanda det - med följande passage: » Robespierre, jag vet, och ni kan icke undg % att kanna det, att den som en gång kommit i beröring med mig icke skdl kunna förfölja mig utan att pl %gas af samvetskval ».
Före denna icke så långt dägsna tidpunkt, hade lifvet likväl ännu mycken oro och m h g a bekymmer i beredskap A thennes käns- liga sjal.
Konungaparets misslyckade flykt, som af henne döm-.
.
des som en krigsförklaring mot fadernedandet, hade kommit alla partilidelser att stiga till sin höjdpunkt- Ingen visste n %got, men ingen gick fri från misstankar om förrädiska stämplingar.
Den blo- diga sammanstötningen p % Marsfaltet mellan trupperna och fol- ket lat befara en begynnande kontrarevolution.
Ingen kände sig säker till lif eller lem.
Inom sjalfva ~akobinerklubben ' var M: me Roland vittne till en ömklig panik, frimkallad af ryktet, att sa- len vore omringad.
Med förtviflan i hjärtat satt hon och stig på hur dessa man fegt sökte fly.
Men då en af dem i sin förskrac- kelse tog ett spr %ng upp p % kvinnolaktaren för att dar dölja sig, tvingade jag honom,, säger hon, » att lämna den p % samma satt som han kommit, i det jag kom honom .att blygas öfver sin fega skräck,.
Man .hade verkligen besatt ingångarna, men de inne- varande.
fingo fritt aflagsna sig, ~hvilket jag icke gjorde förrän allra sist », afslutar hon stolt berättelsen om denna episod.
Tillståndet blef likväl allt olidligare, och alla sanna patrioter hade med ' olands maka all anledning att falla tårar af grämelse.
, Det vore omöjligt att för er utmiila det läge, hvari vi befinna oss; jag känner mig på alla sidor kringvarfd af hemlig fasa.
Men med högtidlig och sorgsen fasthet, styrker man i tysthet sitt mod, redo att offra allt, hallre än att nagonsin upphöra att för- svara de höga idéerna; och oviss om den tidpunkt, då-de skola kunna .föras till seger, fattar man inga andra beslut %n det, att åtminstone gifva ett stort exempel)).
» Aldrig förtvifla!, ar trots all förstämning dock hennes 1ö- sen.
, L %t oss dö i breschen hallre än att öfverge faderneslan- det.
detta fadernesland som för hvarje.
dag blir oss allt kiirare, just till följe af all den oro det kostar ossr.
Hon skulle f&amp; dö skm hon önskade, men ännu var tiden icke inne.
Först skulle ma- karna Roland vid Nationalförsamlingens upplösning nödtvunget Atergå till landsortslifvets för dem båda krifvande overksamhet.
Under en kort frist hade de har tillfälle att syeselsätta sig med privatangelägenheter, på samma gång som de med verklig fbber i sinnet följde händelsernas ghng.
Förtalets och ihiljans vågor gingo under tiden skyhöga i Paris mot Brissot, deras gemen- ' samma van, och stänket daraf nhdde dem sjalfva ända hit i denna aflagsna ort.
Det var i Lyon M: me Roland för första gången skulle höra sjungas bakom sig detta hotfulla: » till lyktstolpen med ari- stokraterna !~, som snart skulle blifva den musik, under hvilken hon gick till sin sista strid just mot aristokraterna.
.
.
,
Hon, despotismeris, konungadömets, tyrannernas mest oför- sonliga ovan och folkets sannaste vän, stämplad med detta skymford!
» Efter detta kan man vänta sig hvad som hälstzr, utropar hon indignerad.
Hvad som dock kom lika ovantadt för Roland de la Platiere som för hans .maka var kallelsen till inrikesministerposten.
I början af det minnesvärda året 1792 finna deras vänner, som nu vuxit i antal, den rolandska salongen i Paris Ater gästfritt öppnad för dem.
Och härmed begynner den stora epoken i Ma- non Rolands li£.
.
u * * * Aldrig hade en kvinna varit bättre kvalificerad för att bli en ministers fru och på samma gang hans sekreterare.
I sitt studiehörn i fadernehemmet hade den unga Manon Phlipon tagit för vana att i kortfattad form nedskrifva sina intryck af de om- fångsrika vetenskapliga eller filosofiska verk, som hon erhöll till lans ur en äldre vä.ns välförsedda bibliotek.
Den klara, uttrycks- fulla stil hon därigenom vunnit hade ytterligare utvecklats under det mångåriga skriftliga, samarbetet med hennes make p % la Pla- tiere.
- n hade diirigenom ock vunnit goda insikter i de olika friigor, hvilka rörde Rolands diivarande b.efattning som handels- och yrkesinspektör.
Ofverhopad af göromål, lämnade h m nu gärna de skrifvel- ser, som erfordrade större omsorg vid dattandet i t denna sin dugliga ' sekreterare.
Naturligt nog har hon sjalf aldrig velat fullt vidgå huru stor del hon hade i de ambetsskrifrelser, som buro mi- nisterns underskrift.
Det hade blifrit henne lika naturligt, för- klarade hon, att arbeta tillsammans med hennes make, som det var henne att iita och sofva tillsammans med honom.
Gärna erkanner hon dock, att hon ofta i hans koncept insköt ett mera expressivt uttryck eller ga£ innehHllet en klarare eller mera aam- mantrangd form.
Och hvad man med säkerhet vet, är att det djärfva brefvet till konungen, som af Roland uppliistes inför konventet, helt och hållet flutit ur hennes penna, liksom en längre skrifvelse till ingen mindre an den helige fadern i Rom.
Ofta har hon ock med sin ungdomliga, säkra ingifvelse och raska energi kommit den utom all frilga synnerligen duglige och oför- vitlige, men alltför betänksamme mannen till hjälp.
- Lika gärna som hon i skrift eller i den trängre förtroliga vänkretsen lät sitt snilles ljus lysa med all den .klarhet .hvaraf det ' var mäktigt, lika ogiirna gjorde hon sig gällande i en större församling.
Vid de, .tillfallen, då girondisterna fulltaliga hö110 sina riidplägningar i hennes salong, satt hon själf blygsamt af- sides vid sitt arbete eller vid sitt skrifbord.
Till .synes oberörd, följde hon med det mast spända intresse dessa unga oerfarna republikaners om stor osäkerhet.
och.
villrådighet vittnande utta- landen.
Men hon berättar sjiilf .hvilken möda det, kostade henne att.
bibehhlla sin passiva yta, och hur hon måste bita sig i lap- pen för att icke ljunga ut de tankar som glödde ibom henne.
Det var en brokig samling: af revolutionstidens mast bemärkta män, som gingo ut och in genom Mme Rolands lilla arbets- kabinett, dar hennes anspråkslösa sekretar representerade en stats- mannapulpet.
Medan dessa underhöll0 sig med ministern, satt.
hans fru som en oftast tyst, inen dubbelt uppmärksam åhörarinna.
: Någon salong i egentlig mening höll hon icke; hon umgicks med.
högst få kvinnor och mottog af princip inga besök utom af ' sina.
allra närmaste.
Vid de middagar hon, ministerfrun, gaf två gån- ger i veckan för 15 ' 8 I8 personer serverades blott en rätt mat.
Och likval anklagade jakobinerna henne senare .för de yppiga f estmåltider,: vid hvilka denna a moderna Circe D. förf örde de nar- varande!
.
.
,.
.
Tyvarr upphör med det betydelsefulla året 1792 den flitiga, för tidsförhållandena, sedda ur en upplyst kvinnas ögon, så varde- fulla brefväxlingen med Bancal.
Denne vistades själf i Paris un- der större delen af het, och endast smärre biljetter från hans trofasta väninna skvallra om hur jaktad hon kande sig under dessa orosfulla tider.
, Tiden förtär mig som den gör med- sig; själf ~ f.
- eller:.
, farväl,- jag har knappt tid - att lefva längre, men alltid att älska~ - slutar hon ett pa: af dessa af bekymmer för.
kriget uppfyllda små epistlar.
Dch dock har hon tid att med det djupaste intresse deltaga i och söka.
jämna vägen för sin; väns spirande unga kärlek för en annan kvinna.
Afven hon själf, denna till sin karaktar så manliga, men till qitt hjärta med hvarje fiber så sant.
k.vinliga varelse,.
skulle.
nu i elfte - timman genom en ödets grymhet nPs af det stora kärleks-, budet.
Mid t under det, viildiga revolutionsbruset - allarmskott,.
trumhvirflar, klämtning, rop och skriin fran, .marscherande skaror -; - midt under frihetsruset och de begynnande fasorna sänker
sig.
kärlekens stora tystnad i tvenne hjärtan.
Till farhhgorna för ett älskadt fädernesland skulle nu sälla sig en inre slitning, som blef s % våldsam, att M: me Roland för att bevara den oförvitlig- het hon alltid ställt så högt för sig och andra, beslöt sig ' för att lamna Paris.
Hvem var den man som s % sent störde detta starka kvinno- hjärtas ro?
Det finns några bre£ ur fängelset till den i landsorten som flykting kringirrande unge girondisten Buzot, Bom förrhda att det var han.
Så val hade de båda bevarat sin hemlighet, sh upphöjdt var (leras förhållande, att världen länge icke hade n %gon aning om hvem den kärlek gällde, som i så hög grad väckte Ro- lands svartsjuka.
Men i dessa bref speglas oförtydbart den renaste, den mast hängifna och den mast osjälfviska kärlek i världen.
Denna kärlek gör henne lycklig i fangelset, där hon känner sig fri att älska, med den starkaste kärlek en kvinna kan kanna », och hon tackar Gud, att hon fått möta Buzot och att hon med sitt s % länge fördämda hjärtas förmhga älskat honom.
Hon f r k a r nu hvarken efter friheten eller lifvet, ty hon vet för väl, att så länge hon lefver skall hon likväl viga sina krafter %t att fylla sin plikt som Rolands maka.
oppet som det anstod hennes ärliga natur, hade hon sagt denne dlt, och under de sista veckorna af deras samlif hade konflikten s % tillspetsats, att hon velat fly till sitt lugna landthem.
Men denna plan hann hon aldrig utföra.
Snarorna vor0 redan utlagda kring henne och hennes parti, och den hand som höll nätet inväntade endast ett lagligt tillfälle att draga A t det.
Dessförinnan skulle M: me Roland emellertid få upplefva ännu en högtid och en triumf.
Republikens proklamerande i september 1792 firades af Girondisterna med en stilla glädjefest i makarna Rolands hem.
Men det l&amp;g redan d % en olycksbådande aning i luften.
I det ögonblick ' d&amp; Vergniaud, partiets förnämste talare, höjde sin bägare för republikens välgång, hade M: me Ro- land tagit en ros fran sin bröstbukett och enligt antikens sed latit dess blad falla i vinet.
Sedan Vergniaud druckit, yttrade han halfhögt till sin granne:, Det är icke rosenblad utan cypressgrenar vi borde bryta i vara glas denna afton.
Då vi dricka för en republik, hvare vagga fuk- tats af septemberblodet, hvem vet om vi icke därmed dricka för vhr egen död.
Lika godt, om detta vin än vore mitt eget blod,
skulle jag anda alltid dricka det för frihet och jämlikhet! » .Pro- fetiska ord!
Ett år senare skulle alla de närvarande gå i döden för frihetens sak. '
.
Redan nu begynte stämplingarna mot dem.
Man försökte nedsvärta den för sin redlighet allmänt k b d e, Roland, och man stimde hans maka till ratta inför konvtWet, .. anklagad.
attg ha.
underhhllit hemliga.
förbindelser med rikets fieqder, emigranterna i London.
Detta blef hennes största dag.
För första och enda ghngen hade hon, en kvinna, ordet inför.
nationens representanter.
Redan då hon med högrest hufvud och oskuldens öppna blick inträdd6 i salen, gick.
det ett sorl af beundran genom församlin- gen.
Af presidenten tillfrHgad om sitt namn, svarade hon med värdighet:, Roland, ett namn som jag räknar det för en ära att bära, emedan det tillhör en rättskaffens m&amp; ».
Med fattning Ahörde hon den nedriga beskyllningen, hvilken hon med &amp; dan kraft och klarhet tillbakavisade, att skammen Aterföll på hennes anklagare.
Och hela församlingen reste sig.
och hälsade henne med applåder, när hon åter i stilla triumf lämnade salen.
Det behöfdes ' andra och ännu ovärdigare medel för att krossa den kvinna och det parti, som ställde sig i vägen för ytter-, lighetsmannen inom revolutionen.
Den hand, som ytterst höll i - den ktlagda snaran, var Dan- Ty hur skulle denne man kunnat glömma, att det var Rolands maka, som genom dennes mun nästan öppet utpekat honom som septembermordens an ' stiftare?
Understödd af Marats frenetiska blodtörstighet och Robespierres kallblodiga ärelystnad, ledde han sina hemliga operationer.
Den 31 maj 1793 brast så det länge hotande oviidret löst.
.
Under den rådande ositkerheten hade makarna.
Roland ofta sett sig nödsakade att byta om tillflyktsort för natten, och redan länge hade M: me Roland hvarje natt lagt en pistol un- der.
sin hufvudgärd för att hallre själf taga sitt lif än utlämna sig i råhetens våld.
Det kom således icke ovantadt för henne, då hon natten till den första juni väcktes ur sin ' korta ' hvila af den förskrämde kammarjungfrun med underrättelsen, att.
väpnade man begärde att f % tala med ex-minist.erns *) fru.
.
Med stor sinnesnärvaro klädde hon sig omsorgsfullt, och tons.
*) Roland hade i januliri samma ' ar tagit afsked.
d % hon icke var oviss om hvad det gallde, samlade hon i hast hvad hon ville medföra, allt under det hon i tysthet lyckönskade sin make till att under den föreghende dagens tumult ha, lyckats undkomma den mot honom utfärdade arresteringsordern.
Med nästan onaturligt lugn fann hon sig i sitt öde, och hen- nes f % yttranden vid den nattliga scen som föregick hennes fängs- lande, föllo korta och stolta som replikerna i ett antikt drama.
, Vi äro har, medborgarinna, för att föra er i fangelse och lata försegla allt », säger kommissarien till henne.
~ H v a r är er full- makt?
* frågar hon kort.
, Hars.
- och jag kan svara er %, genmäler hon lika orädd, watt jag icke känner det utskott, som utfardadt den, att jag icke Atlyder dess befallningar, och att ni blott med våld skola föra mig harifriln,.
Under det hon &amp; ser förseglingen af sina tillhörigheter, f8r hon dock tid att besinna det fruktlösa i allt motstand och följer med behärskad och mo- dig.
D % han bevittnar det rörande afskedet med det gråtande tjänstefolket, säger samme man förvanad: wHvad ni ar älskad!,, Det .iir därför, att jag sjalf iilskar », svaxar hon stilla.
P&amp; gatan har pöbeln redan hunnit samlas kring den väntande vagnen, och den högresta kvinnan mellan de väpnade männen mottages rned skymford och de vilda rop af: still guillotinen !~ som hiidanefter skulle ringa i hennes öron ända in i dödsminuten.
Men hon förlorar icke sin fattning.
, Si visar mera mod an rnanga mäns, säger nftgon till henne,, ni afvaktar med lugn rättvisans ghng,.
» Rättvisan!
om det ännu funnes niigon ratt- visa, vore jag icke nu i ert vålds.
.
SI fängelset inneslöts med hennes, säger Lamartine, » hennes partis alla dygder, alla brister och alla förhoppningar, all dess Anger och allt dess hjältemods och smed henne utandades Giron- dens själ,.
Själf utropar hon öfverväldigad af smärts, &amp; ny- heten om de 22 Girondieternas arrestering ett par dagar senare når henne i fängelset:, Mitt fosterland är förloradt!, För sin egen del hade hon för mer an ett ar sedan redan gjort upp rakningen med lifvet.
Hon väntade ingenting och hoppades ingenting mera a£ det, nu mindre än ntigonsin.
Och det ligger någonting fullt afslutadt öfver henne, från och rned den stund denna örnnatur shg sig beröfrad sin personliga frihet.
De minnen och historiska anteckningar hon sysselsätter sig med, äro som skrifna fr %n andra sidan grä.nsen, siisom ett testamente åt eftervärlden, inför hvilken hon var angelägen att rentvå sin -
man och sina olyckliga unga vänner.
Med henne själf må man därför djupt beklaga förlusten af en hel .packe dylika dyrbara dokument, som hon finner sig icke ha tid eller k ' rdter att skrifva om på nytt.
Likväl är det icke så obetydligt hon ännu hinner med.
%Till niiii stora förvåning ser jag)), berättar hon, %att jag på 22 dagar nedskrifvit ungefär 300 sidor under mina ft % ögonblick af fullkon~ligt sinneslugn.
Och likväl har jag ägnat så många tim- mar ht hvila, åt drömmerier, åt musik, åt lzisning, och åt sam- språk med medfångar eller besökande viinner; hvad hinner man icke allt, blott man arbetar ihärdigt undan !&gt;, Åt drömmerier - midt i denna grymma verklighet!
Hvad annat än sorgsna drömmerier?
De enda ljud, som frBn gtter- världen nådde hennes öron, buro ju vittnesbörd om folkets oreson- liga hat mot henne.
Dagligen horde hon sitt namn ropas därute, skymfadt, förbannadt och städse Btföljdt af de frenetiska ropen: 2 till guillotinen!
» eller .förnam hon hur vakterna under hennes fönster talade om hennes nära föresthende afriittning.
Ifrån fängelse- korridorerna trängde genom den tunna dörren det plågsamma bullret och de råa skrattsalvorna frBn de orgier, som där firades mellan druckna man och varelser, ovärdiga nixmnet kvin- nor.
Om sin mans ' och sina vänners öde sväfvade hon i okun- nighet tills strax före sin död och för sin ' unga, snart moderlösa dotters framtid hyste hon de största bekymmer.
Hon skulle icke varit kvinna, om hon hvarje stund pH dagen kunnat bevara den ståndaktighet hennes medfångar st % mycket beundrade.
Ofta fann den vanliga fångvaktarfrun henne badande i tårar vid.
fönstret, livarest en enda flik af himlen bar bud till henne om den här- liga natur hon så djupt tillbad.
I timtal kunde hon stii dar orörlig med pannan lutad mot .det kalla järngallret, fullkomligt öfvermannad af sina sorgsna tankar.
Å andra sidan beriitta &amp; syna vittnen frAn fängelset la Conci- ergerie, ' som blef hennes tredje och sista uppehållsort, hvilken hänförelse hon d k väckte bland sina medfhngar genom den glö- dande vältalighet, med hvilken hon styrkte deras mod och till det sista höll frihetens idé högt.
I flera timmar talade hon till sitt hänryckta, andlöst lyssnande auditorium, och hon fick dem alla att glömnia sin fasansfullao omgifning och sitt ovissa öde.
-
Slutakten nalkades emellertid.
Henne ovetande hade redan de 22 af partiet Gironde gjutit sitt unga blod för republiken, då hon Atta dagar ' senare kallades till förhör.
Aftonen förut hade en advokat kommit för att erbjuda henne sin tjänst.
Hon lat honom utveckla sina planer, men dii han sent p % natten ville taga afsked, reste hon sig, drog med synbar rörelse en ring fr %n sitt finger och räckte bonom den utan ett ord.
, Madame, vi mötas ju i morgon,.
- » I morgon ar jag icke mera till.
Jag vet för väl hvilken lott som vantar mig.
Ni har gifvit mig goda r %d, men de skulle bringa er i fördärfvet utan att radda mig.
Bespara mig den sorgen att ha vållat en heder- lig mans död!
.
, Visa er icke i morgon, jag skall icke antaga er, men tag emot detta enda minne af min tacksamhet - i mor- gon ar jag icke mera t i l l p.
Hon bedrog sig icke.
Hon hade emotsett denna rätteghg för att f % tillfälle att saga sina domare sanningen.
Men hennes ord drunknade i den närvarande pöbelns vr %l, och hon dömdes till döden %som öfverbevisad anstiftarinna och medskyldig i en sammansväxjning mot Republikens enhet och odelbarhet samt mot franska folkets frihet och säkerhet (!
), Orättvisan i denna beskyllning var s % oerhörd, att hon för- aktade att tillbakavisa den.
Hon böjde sig blott för sina domare och sade med ett ironiskt leende:, Jag tackar er, £ör det ni fin- ner mig värdig att dela de store mäns öde, hvilka ni har mördat!
D Hon hterfördes till sin cell och underrättade vid förbigåendet lugn och leende sina i korridoren oroligt bidande medfångar om sitt öde, genom att göra en vertikal gest med handen mot sin hals.
Lamartine, fran hvilken dessa uppgifter om hennes sista dagar hiimtats, målar p % sitt poetiska spr %k hennes vikdiga hall- ning uoder färden till schavotten pilföljande dag.
I samma kärra som hon befann sig äfven en gr %tande gammal man.
Hon för- sökte trösta honom och lyckades få honom att smille.
StrAlande af en inre högtidlig glädje stod hon lugn och sAg med klara ögon ut öfver den böljande mängden, som oafbrutet skymfade henne.
Framför henne färdades denna dystra, novemberdag en l h g rad af kärror, hvilka i tur och ordning aflamnade sina offer åt den i dessa dagar aldrig overksamma guillotinen.
Hennes lifs sista handling sar en handling af äkta kvinligt.
ädelmod.
Då bödeln grep henne, bad hon som en ynnest, att man skulle låta den garde mannen g % först, för att bespara honom fasan af att åse hennes afrättning.
Därpå beträdde hon med fasta steg den blodiga schavotten, och i det hon kastade en sista blick omkring sig, föll den på f rihetsgudinnans kolossala staty där bredvid.
» O frihet, frihet, hur många brott begAr man icke i ditt namn!
» utropade hon med smarta.
I nästa sekund var hennes mun för alltid tystad.
8 * Långt från Paris på en enslig landsväg störtade sig Roland vid underrättelsen om hennes död på sin dolk.
Och af de till olika landsändar flyktade och ännu kringirrande vännerna från Gironde räddades ingen.
Sigrid Platm: » Den nya etiken.))
En tysk tänkare om kärlek och äktenskap.
I den omhvalfningarnas tid hvari vi lefva är kanske ingen- ting anmärkningsvärdare än den ornyärdering af alla värden, som ägt rum p % det moraliska området.
» Den nya etiken » och # den gamla morden^ sta i harnesk mot hvarandra.
Den förra raknar som en öfvervurinen kulturståndpunkt » de gamla konventionella sedebegreppena, hvilka, heter det, pålagt mänskligheten en massa tunga och olidliga bördor, som det gäller att med all gewalt skaka af sig.
» Den gamla moralens » försvarare, erkänna visserli-.
gen utvecklingslagarnas tillämplighet äfven på det etiska omriidet, men hålla fast vid tron på vissa oomkullrunkliga sanningar och bud, med hvilka kulturen står och faller.
I Tyskland, teoriernas och dogmernas land, har den nya etiken ' funnit en väl.
beredd jordmån, liks.om allt med en viss filosofisk bismak.
Den nya skolans största profeter Nietzsche och Weininger finnas visserligen ej längre bland ' ile lefvandes antal, men de ha funnit en värdig efterträdare i vkr iands ' maninna Ellen ' '
Key, af Tysklands moderna andar betraktad som den, nya eti- k e n s ~ främsta representant.
Själf kallar ocksa Ellen Key Tysk- land för sitt andliga fädernesland, där ha hennes teorier vunnit de flesta anhangare, där hennes böcker haft den största silccbs - ja utgåit i mer än ett 20-tal af upplagor - och vid de tillfäl- len hon pA kallelse af meningsfränder in£ör den tyska publiken försvarat sina satser, har hennes kateder formligen belägrats af åhörarskaror.
Men om den nya etiken har sina flesta bekännare bland viira germanska stamfränder och sina ifrigaste utlaggme inom den tyska litteraturen, ha där aden gamla moralens, förfaktare ej varit mindre vakna och slagfärdiga, därom vittna de många tid- skriftsartiklar och skrifter, riktade mot de moderna teorierna, som p % sista tiden sett dagen i Tyskland.
Ett sildant inlägg, förekom- mande i den ansedda tidskriften ~Deutsche Rundschau, junihitet 1905, ar särskildt värdt att uppmärksammas af svenska läsare, allra halst som den i julas utkomna andra delen af » Lifslinier » *) med dess förkunnelse af den nya ~lifstrons, ställer %de gamla, och Dde.
unga, sanningarna mot hvarandra som aldrig förr.
Författaren till ofvannämnda inliigg är den %£ven hos oss kände författaren i praktisk moralläxa d: r Fr. W. Foerster, tysk till börden, privatdocent i filosofi vid universitetet i Zurich.
Uppsatsen har till rubrik ~Bedenken gegen Ellen Keys Ansichten uber Liebe und E h e ~ och vänder sig direkt emot de Asikter om äktenskapet som D 1: sta delen, då nyss utkommen i tysk dräkt.
förfäktas i ~Lifslinier, E£ ter denna lilla orienterande inledning meddelas harmed ett sammandrag af d: r Foersters artikel, d&amp; det, som sagdt, måste vara af intresse att.
erfara hvad en framst8ende lärd och tänkare, tillika en man som pröfvat lifvet och känner människorna, har att säga i ett ämne af sadan lifsdgörande betydelse.
Hvad som i synnerhet frapperar vid genomlasandet a£ den tyske professorns uppsats ar - utom det djupa etiska allvar som genomströmmar densamma - den lidelsefrihet och opartiskhet, @) Grundmotivet i de sista ~Lifslinierna.)
rör sig, som bekant, kring de religiösa^ viirlds&amp;sk&amp;hingarna, men dari preciseras ytterligare förf: s stiill- ning till det sexuella spörsmhlet, och gör ämnets Aterupptagande i dessa spalter dubbelt befogadt.
En langre recension af D Lifslin jer 11, kommer i nhgot af de följande numren att infiyta i Dagny.
.
hvarmed han utfört sitt var£ som granskare.
Det finns ej ett uns af personlig bitterhet eller af rmnnnamhn » i den onekligen ganska stranga dom han uttalar öfver den » nya etiken » och den skrift- stallarinna, som genom sina epokgörande arbeten kan betraktas som dess förnämsta målsman.
.Nej, han later oss förstå att ' han lart känna » Lifsliniernas » förf.
personligen och ställer hennes allvar och uppriktiga människokärlek .utom all tvifvel, liksom han beundrar hennes entusiasm och mod - nien de personliga sym- patier han hyser för människan inverka icke på hans omdöme då det gäller att värdesätta hennes teorier.
Efter att iittryckligen ha betonat hurusom han här skiljer mellan sak och person, faller ' han detta tänkvärda yttrande:. » Hven~ ha^ ej gjort den ' erfarenheten i lifvet, att det är af de ädlaste och finaste människorna man får höra de allra farligaste satser förfäktas, just emedan de själfva stå höjda öfver de svag- heter och de demoniska krafter, mot hvilka andra ha att kampa.
Shdana sällsynta manniskox behöfva inga fasta former, ty det finnes inom dem som behöfver öfvervinnas - hos dem harska de upphöjda tänkesätten tryggt .och utan möda liksom de saliga gudarna i Olympen.~ » Och, forsatter han tankegången, SA göra de af obekantskap med lifvet och den miinskliga naturen den ödesdigra slutsatsen: ' DA vi ej behöfva nAgra former behöfva andra det ej häller ', och så beröfva de dessa andra det enda medel, som kan förhjälpa.
dem till andlig frihet.
Ty det tragiska ligger just däri, att de människor, som icke behöft strida sig till sin sedliga styrka så att siiga med spetsen af in lans, utan fått den i arf från ett genom Arhundraden påghende kulturarbete eller genom ett sam- .mantriiffande af sällsynt lyckliga omstandigheter, icke äro i stånd att sätta sig in i deras andliga atm.osfär, hvilka ha att kämpa nied de låga naturmakterna i vår sinnliga varelse.
Nar s % dessa människor vilja reformera världen tala de om » paradiso » utan att taga » inferno » med i rakningen.
De känna ej den verkliga män- niskan med alla hennes dun: kla drifter och begär, hannes - vankel- mod och brister, och så förleda de henne att underskatta bety- delsen af motsägelserna i hennes inre och att förkasta de skydds- medel, som blott.den helt frigjorde, icke den ännu för sin frihet kämpande kan undvara.
Och slutet blir, i stället för större fri- het, dubbel ofrihet.
Ellen Key, liksom Emerson och andra, hör till dessa för-
nama andar, som icke kunna lösgöra sig fr %n sig sjalfva och dar- för äro ur stand att satta sig in i sina medvandrares behof och sanka sig till deras inferno.
Trots sin egen personliga förtraff- lighet föra de alltså icke människorna uppåt utan nedht.
De uppställa det högsta sedliga ideal, men beröfva i dess namn män- niskan det oumbärligaste medlet att komma detta ideal en hars- m %n närmare, nämligen de fasta formerna, skyddet mot det lAga och obestandiga i hennes natur, framför allt mot de sofismer, hvarmsd denna natur söker smyga sig in i » paradiso)).
Detta inledningen i stark förkortning.
Darpii öfvergår förf.
till sitt ämne: » En undersökning af E.
K: t- aktenskapsteorier ».
De gå ut pil, visar han, att förkasta den nuvarande formen för det monogamiska äktenskapet med dess vigsel och löften.
Hon angriper detsamma icke emedan hon vill bana vag för det slag af » fri karlek », som endast kräfver fullstandig frihet i njutningen och finner njutningen endast i omväxling.
Tvärtom, hon tror på den stora lifsafgörande kärleken och kampar för den, den kärlek, som i sig sjalf ar af så oslitlig art, att den gör hvarje yttre band öf- verflödigt.
Och denna kärlek skall vara den allena bestammande i samlefnaden mellan man och kvinna, alla fasta former t. o. m, de personliga trohetslöftena skola försvinna, emedan dessa för- hindra upplösningen dels af de förbindelser, som knutits af miss- tag eller af andra orsaker, dels zif dem, dar karleken, äktenska- pets enda berättigande, försvunnit.
Vid bemötandet af ofvanstiiende satser maste man, först och främst, säger förf., vidhålla samma argument som nyss.
E.
K. känner icke det verkliga lifvet och de verkliga människorna.
Hon vill otvifvelaktigt det högsta och det renaste, men hennes obe- kantskap med den mänskliga naturen likter henne föresla medel, som blott skola föra till det mänskliga djurets lössläppande.
Nar vi vilja skanka frihet, måste vi först göra klart för oss, hvem och hvad vi vilja frigöra.
Nan tanke sig blott hur det skulle komma att se ut i ett samhälle, där de sexuella förbindel- serna utan några hämmande band och sedvänjor lämnades enbart At individens god ' tycke!
Icke den stora kärleken skulle blifva fri utan den lilla passionen, sinnesruset, ombytligheten, den öfver- gAende lidelsen, den hjärtlösa egoiemen.
Det ar ju i våra stilla
och basta stiuider de grundsatser skapas, som skola vara vårt bättre jags förespriikare och vart skydd vid de tillfällen då lidel- sen och v %rs känslor äro i uppror och beröfva oss omdöme och tankeförmhga.
De fasta formerna äro icke till för att förslafva oss, utan för att i ordets djupaste betydelse göra oss fria, d. v. s. de beröfva oss handlingsfrihet i de stunder och vid- de tider d&amp; vi äro ofria eller med andra ord förlorat förmhgan att beräkna följderna af våra handlingar och att lyssna till samvetets röst.
S % lat ju Olysseus sig af kamraterna bindas vid masten.
.
för att bibehålla sin frihet gent emot sirenerna.
Det är otvifvelaktigt en ganska ensidig och förvrängd upp- fattning af den mänskliga kulturutvecklingens vasen och villkor, när man blott har blick för stegringen af den individuella friheten och förbiser, att det egentliga kulturarbetet består i begränsningen af den personliga obundenheten, d. v. s. i d.en subjektiva impul- sens underordnande af vissa fasta former och förhalanden.
Dessa former äro ju ett uttryck för hela v %rt släktes lifserfarenhet och sjalftukt, de tjäna som en hämsko pii det individuella afgörandet och befria detsamma fr %n allt det som icke är öfverensstammande med samhiillsordningen och den enskildas viktigaste existensvill- kor.
Förat d5 må man ge människan fri när djuret inom henne %r fjattradt.
Betraktar man det sexuella sadifvet från denna synpunkt m %ste man inse, att dess borgerliga och kyrkliga form har till sin förniimsta uppgift att skydda individen för sina egna laga instinkter och förhallandenas makt.
Man beröfvar honom handlingsfrihet eller försvhrar den för honom, då han är mest i fara att fatta sådana beslut, hvilka p % ett ödesdigert satt kan komma att ingripa i en annans lif.
Det yttre bandets högtid- lighet och vikt symboliserar för individen det inre bandets helgd.
Och på det sexuella omradet, dar ögonblicksimpulsen och den obeh&amp;rska.de lidelsen spela in starkare &amp; .i något annat lifeför- hiillande, maste för individen pH det krsftigaste inskärpas, huru nära hans handlingar sammanhänga med samhällets val och ve, och att därför den olösbara formen icke är endast ett yttre tvång utan ett yttre uttryck för en inre sanning.
Äktenskapets borger- liga form representerar i denna bemärkelse könsförbindelsens yttre samhalliga konsekvens och den därmed förknippade ansvarigheten - den kyrkliga Beremonien d ä m o t representerar ' äktenskapets inre ovanskliga ' betydelse för den inre människan. '
' '
.
E.
K. vill göra könens samlif till en ren privatsak mellan de älskande och befria detsamma fr %n hvarje högtidlig och bin- dande form, ty det far ej finnas nAgot äktenskap utan kärlek.
Där den äkta, sanna, djupa kärleken finnes, där skall man tillåta sig allt, dar den icke finnes skall man g&amp; i f r h hvarandra och söka nya erfarenheter.
Därigenom hoppas E.
K. p % en höjning af det erotiska lifvet och i och med detsamma af kulturen i sin helhet.
Men, som redan sagts, hon raknar aldrig med verkliga människor, dadör ser hon ej huru förverkligandet af hennes ideer skulle ställa sig i li£vet, hur det tvärt emot att höja erotiken endast skulle neddraga den och samtidigt hela kulturen.
Ty den frihet hon vill skänka skulle framför allt komma de l %ga drifterna till godo och gynna deras växt p % de högres bekostnad.
Den stora evighetskärleken, som hon fantiserar s % mycket om, önskar hon befria fr %n alla band.
J a väl, men hvilka sällsynta sarumantraffanden af temperament och förhållanden vill det icke till för att åstadkomma en sådan kärlek.
Vid ordnandet af det sexuella lifvet f %r man ej taga till rättesnöre de högsta och säll- syntaste företeelser inom känslornas gebiet utan betänka, att de allra flesta människor p % detta omrade äro underkastade föran- derlighetene lag, emedan deras Eros oftast är helt och hållet opersonlig och behärskas af sinnlighet snarare an a£ själiska motiv.
Blott ett försvinnande f %td af människor är mäktigt en sådan djup kärlek som Tristan och Isoldes, och representanterna för detta filtal äro s % kringströdda bland mängden att deras sam- mantraffande endast ar beroende af sällsynt lyckliga tillfällig- heter.
I otaliga äktenskap förekommer en Tristan men ingen Isolde, eller en Isolde men ingen Tristan, och i de allra flesta hvarken en Tristan eller en Isolde.
Ingenting är darför mera falskt an att framhalla den sexuells sidan af förbindelsen mellan man och kvinna som dess centra- laste del eller siisom den, hvilken ger förbindelsen helgd.
Det ar icke den könsliga kärleken, som ar det bestående och värdefulla hvilket får en ökad tjus- utan det djupa, innerliga, vanförl~dlla~zdet, ning genom den erotiska dragningskraften.
Enligt de nya teori- erna skulle alla akta man, sedan det första karlekeruset fördun- stat, .eller då hustrun åldrats i förtid genom en rad svåra barn- sängar och förlorat sin tjusningsförmfiga, ha ratt och plikt att dra sig tillbaka för att på annat hi311 skaffa sig friskare erotiska erfarenheter.
Och detsamma skulle galla för hvarje kapriciös
f temperamentsfull » kvinna, som tröttnat på det äktenskapliga ' lifvets enahanda och önskar vinna nya intressanta, lifsberusande kärleksintryck!
Visserligen menar ej E.
K. att hvarje flyktigt.
tycke skall läggas till grund för skiljsmassan, endast den stora.
kärleken skall göra det.
Men bevisar det ej en oerhörd obekant-.
skap med lifvet, när hon lämnar åt den i saken intresserade att?
själf afgöra arten af den nya känsla som bemäktigat sig honom?
Liksom det ej låge i hvarje sinnlig känslas natur att lata män- niskan förlora besinningen och att förespegla henne att kärleken.
.
.
är evig och oföränderlig! '
.
Men, frAgar man, riskerar man ej att döma en stor och rik kärlek till döden genom att binda de älskande vid en fast form, och bedrages ej lifvet därigenom p&amp; sitt högsta värde?
Hela E.
K: s tankegång tyckes utmynna i denna fråga.
Men hiir.faller.
hennes obekantskap med människosjälen mest i ögonen.
Hon ser icke att bandets oupplöslighet alls icke beror af den fasta formen,: utan är resultatet eller så att säga den yttre bilden af den oupp- löslighet, som har sin grund i människans inre väsen.
Hos dju- pare naturer - och enbart hos sadans kan det bli fr %ga om ' en stor karlek - ar oupplösligheten p % det intimaste förbunden med de första karleksdrömmarnzls föremål, hvilket för henne förkroppsligar iiktenskapets.
idé.
Har blir det endast fraga om ett så helt uppgående i denna medmiinniska, att hon känner sig med henne oupplösligt förenad t. o. m. nar de känslor förbleknat som ' ursprungligen ledde till närmandet.
Sådana rniinniskor äro där- för blott i undantagsfall i stand att erfara en ny kärlek, htmin- ståne ej i den bemärkelse, E.
K. i släktets intresse lägger i ordet.
Att &amp; dana inre hinder verkligen existera synes E.
K. ej all- deles ignorera, därför polemiserar hon med en sådan skärpa mot den etiskt-kristliga riktningen.
Hon inser ej, att den stora och rika kärlek hvarom hon talar, alls icke fanns till under heden- domen, och att den först är produkten af den djupare samhörighets- och medkänsla, son1 kallats till lif genom kristendomen.
Vidare säger hon,, mänskligheten har icke blott behof af människor, som äro villiga att offra sitt lif för att vinna det, utan äfven af miinniskor, som ha mod att offra andras för.
att vinna sitt eget D. Ater en obegriplig abstraktion.
Och hvilken fruktans-
värd egoism, hvilken hänsynslös grymhet rymmes ej i den satsen!
Hvem skall kunna afgöra hvilket lif ar vardt att offras?
Sanner- ligen den som ar i stånd att offra andra för sin personliga lycka och lifsstegring ar icke mäktig att i en rik och full kärlek .uppgA i en annan.
Att offra andra för att sjalf f % lefva ar död; att ofEra sig sjalf för andra ar uppståndelse och evigt lif.
I frhga om » lifsstegringen » rör sig E.
K. i sjalfva verket med en massa fraser, som hon med en föridinande lättvindighet sätter i stallet för urgammal vishet.
Enligt den kristna uppfattningen är ju offret li£vets mening, d. v. s. alla krafter som röra sig inom människan och strafva efter utveckling äro ej af samma varde, nej, vissa af dem m %ste offras, det lägre i v %rt väsen m %ste under- ordna sig det högre.
Hvad säger i stället E.
K.?
Hon förkunnar, » att lifvet själf måste vara lifvets mening#.
Hvad menas därmed?
Utan tvifvel att lifvet öfver hufvud tagit ej har nhgon högre bestämmelse, därför m % allt frodas som vill frodas, det djuriska som det själiska, det rå.a som det adla, ty det finnes ingen skilnad mellan högt och lågt, mellan godt och ondt, endast mellan det som hämmar och det som stegrar lifvet.
Men hvad ar lifsstegrande?
Det finns ingen fråga sviirare att besvara, och ingen som krafver ett högre mått af människokännedom.
Hur mycket p % det politiska, ekonomiska, fysiska och psykiska området synes ej skenbart och för ögonblicket stegra lifvet, då det i sjalfva verket är lifsförlamande.
För att med visshet kunna afgöra hvad som i sanning verkar lifsbevarande, f&amp;r man ej lita p % sitt eget inskränkta omdöme, utan hämta råd af generationere visdom och erfarenhetsrön.
Och den uråldriga visdomen, bekräf- tad af de nyaste erfarenheterna, lär oss, att det uteslutande är sjalen och viljan som äro bärare af sa väl individens, som släktets lifsenergi, och att därför lifsstegrande i egentlig bemärkelse endast det är som bidrager till att stärka och utveckla dessa krafter.
' Det lifslånga, oupplösliga äktenskapet med allt hvad det kräfver af sj alföf vervinnelse och sjalftukt, af t %lamod och ansvar har visserligen m %ngen g %ng slagit Eros i bojor, men just därför, och .genom det tillskott af viljekraft och karaktärsstyrka, som tillföras de erotiska kanslorna, ha dessa renats och förädlats.
Denna tankegång är emellertid så främmande för E.
K., att hon t. o. m. under namn af » etiskt äktenskapsbrott3 framkastar det häpnadsväckande förslaget, att när en man.
af medlidande med sin sjuka eller hjälplösa hustru, trots det att kärleken svalnat,
icke vill öfvergifva henne, i sitt eget och släktets lifsstegrings- intresse skall ha rätt att utom äktenskapet trada i ett nytt för- i verkliga nållande af erotisk karaktär!
Att detta ofta lifvet ar alltför val bekant, men det ar ' v %rt Arhundrade förbehkllet att göra en dygd och en plikt af lättsinnet och otroheten och att ' nedbryta det moraliska skyddsvärn, som samvetet och hedps- känslan hittills rest kring människans godtycke.
Man bör dock ej gA alltför.
strängt till ratta med E.
K. per- sonligen för sådana åsikter, ty hon rör sig alltid med abstrakta föreställningar utan att rakna med det konkreta lifvet.
Annars skulle det ej undg % henne, hvilka omöjliga, ja ohyggliga förhAl- landen det skulle uppstå i världen om i » lifsstegringens~ namn .den erotiska själfhäfdelsen finge lösa tyglar.
För öfrigt är det märkvärdigt i hvilken phfallande grad E.
K., författarinnan till » Barnets Arhundrade,; genoin sina teorier skjuter A sido barnets mest fundamentala rätt: ratten till far och mor.
Har faller inkonsekvensen ho ' s den f ria kgrlekens anhängare b jartast i ögonen.
De vilja lämna At staten och samhället att draga försorg ' om barnen för att tillförsäkra de erotiska förhållandena en större ' anpassning efter individens behof.
Men de inse ej att genom förverkligande af dessa satser familjebyggnaden, grundvillkoret för den personliga människans uppfostran rubbas, icke därför att.
alla föräldrar äro goda uppfostrare, utan emedan familjelifvet såsom sAdant frigör och utvecklar de sjtilsförmögenheter, som aldrig frammanas af en offentlig uppfostran.
Visserligen kunna de äktenskapliga slitningarna inom en familj verka skadligt p % det uppväxande slaktet, men äfven de sorgligaste intryck och erfarenheter af detta slag äro mer befordrande för barnets andliga mognad, än den fostran som erhålles i ett .internat.
I olidliga fall tillåter för öfrigt alla kyrkosamfund skiljsrnässa, t. o. m. den ' katolska kyrkan, ehuru den icke sanktionerar att de Atskilda makarna trada i nytt äktenskap.
En annan tanke gör sig dessutom gällande bakom E.
K: s teorier, fastan den hvarken är vetenskapligt utrönt eller styrkes genom en fastslagen tradition, den nämligen, att det.
i släktets hälso- och lifskraftsintresse är af allra största vikt, att barnens alstring sker under den högsta erotiska stegring.
Men.som .. sagdt,.
- det finnes ej en skymt af bevis.
för denna sats.
TvBrtom Br det ktagligt, att ett starkt kärleksrus verkar förlamande pA de högre andliga förmögenheterna, liksom t.
ek. '
alkoholmissbriik, och i följd '
.&amp;ra£ har ett menligt inflytande p&amp; afkomman.
.
Däremot ar det med ganska stor säkerhet bevisadt, att föräldrar med viljekraft och själfbehärskning, hvilka veta att underordna de erotiska, begären högre känslor och syften, ock&amp; lamna dessa tendenser i arf.
Och äfven om ej detta vore ferhållandet, måste ju föräld- rarnas exempel och den atmosfär a£ pliktuppfyllelse Bom utgår därifdn vara af stor uppfostrande betydelse för barnen.
Här m8 för öfrigt erinras om, att ett kraft- och karleksgeni som Goethe alls icke var född i ett karleksäktenskap i E.
K: s mening.
Förf.
afslutar sina betraktelser -- hvilka, här, som nämnts, meddelats i största möjliga sammandrag - med att allvarligt ställa läsaren inför frkgan: » Hvilka blefve följderna för v %r kultur om vördnaden för den sedliga lagen försvunne och om den prin- cipen praktiskt efterlefdes, att hvarje enskild människa äger att omvärdera de sedliga värdena efter egen tolkning ?^ Fritankaren Auguste Comte har betecknat detta slag af f in di vi dualis mr^ med uamnet » den västerländska sjukdomen,, hvilken hotar hela vår kultur med undergång.
Och när man ser hur långt en ren och utan tvifvel högt beggfvad kvinna som E.
K. kan g&amp; när hon lösgör sig friln vördnaden för den af mänsklighetens största vise vunna lifserfarenheten - hvad kan man d&amp; ej vänta af andra?
Nar Napoleon en gAng tillfrågades om han ej tänkte stifta en ny religion, säges han ha svarat:, För att göra det maste man gå öfver Golgatha och därtill har jag ingen lust.,.
Dessa träffande ord gälla ej blott för religionen utan ockaå.
för det sedliga lifvet.
Man milste ha trängt in i lihtragediens mörkaste djup, man m %ste aga den mognaste lifserfarenhet för att kunna afgöra hvad som här göres människan behof och för att kunna forst % de hemliga bevekelsegrunder, som leda det mänskliga handlandet.
Men detta ar endast möjligt för de utvalda, för dem som själfra genomgatt lifvets alla erfarenheter, men stå höjda öfver dem och som förrn % fatta det förgängliga endast som det oför- gängligas sinnebild.
Om vi ej lata var 1ifsilskAdning ledas af dessa utvalda, skola vi alltid g % vilse.
Och detta galler i pafallande grad afven den etiska uppfatt- ningen af äktenskapet.
T. o. m. Goethe, som de moderna '
andarna gärna skjuta framför sig, dA de vilja ha stöd för någon af sina älsklingsidéer, var i sina åsikter om äktenskapet ytterst sträng och allvarlig och Iiyste den största vördnad för formens helgd - och detta emedan han ej dömde från en abstrakt; öfver- lägsenhets höjd utan från en djup lifserfarenhet.
Romanen %Val- frändskap r, hvari äktenskapsbrot.tet, begånget i blotta tanken, drabbas af straff, synes vara en direkt protest mot romantike *; liittfardighet.
Denna protest skärpte Goethe allt mer med Aren, ehuru han i och med detsamma prisgaf sig själf åt klandret och fördömde mycket i sitt eget lif och handlingssätt.
S&amp; äro utan tvihel pastorns ord i.
valf fr and ska pr ett uttryck för Goethes ' egna Asikter: » Den som angriper äktenskapet, den som genom ord eller h k d i n g undergräfver denna hvarje sedligt samhäll~s den far med mig att göra, eller om jag icke kan få makt med honom, s&amp; har jag ingenting med honom att skaffa.
Äktenskapet är ursprunget till och höjdpunkten af all kultur.
Det gör deil r %e mild och den mest bildade har intet bättre tillfalle att lagga i dagen sin mildhet.
Oupplösligt måste det vara, ty det bringar så.
mycken lycka, att all enskild olycka är att rakna för intet diiremo.
Och hvad pratar man om olycka?
Otålighet är det; som tid .efter annan öfverfaller människan, och då behagar hon finna, sig olycklig.
LBt det ögonblicket gå, öfver, ' och hon skall prisa sig lycklig, att det, som bestått så lange, ännu best&amp;.
För att skiljas At ges ingen tillräcklig orsak.
~äiniskolifvets summa af fröjder och lidanden är så stor, att det icke alls kan beräknas hvad ett par .makar bli hvarandra skyldiga.
Det ar en oändlig skuld, som endast i evigheten kan infrias., - - - - - - ' \.
Skisser från Frankrike, 3 I. '
Det ar en intressant tid vi lefva i, midt uppe i händelser af världshistoriskt intresse, som troligen komma att omgestalta Frank- rikes öde för langliga tider, ty omväxling ar hvad fransmännen först af allt maste ha.
De äro först och sist aktörer, aktörer i det dagliga lifvet, p % scenen, i kyrkan, pH gatan, i salongen, i sorg som i glädje, i rikedom, i fattigdom; hela Frankrike är som en jätteteater, där allt under himmel och jord utspelas mot en ständigt vaxlande politisk bakgrund; dar bilderna följa SH titt som i en kinematogrd och där scenförändringarna försiggh oaf- brutet.
Allt hvad de erfara, allt hvad de kanna, dessa p&amp; samma gAng kalla och lidelsefulla fransmän, g k utåt, ej inHt som hos oss nordbor; de ge sin sorg och sin glädje, sitt löje och sina &amp; ar, de ge det bästa och det sämsta inom dem med samma latthet,.
samma grace, med ett medfödt behof att liksom skaks det genomlefda utaf sig, för att kunna fortsatta lifvet på nytt.
Men fransmannen &amp; r ej allenast aktör, han ar afven klassiker, och jag stöder min enskilda uppfattning härvidlag p % att Voltaire p&amp; sip tid funnit detsamma.
När man en längre tid vistats i Frankrike, är det som om man omärkligen alit mer och mer f örflyttades till baka till de gamla grekerna och romarna; man liksom närmar sig dem mer och mer; de bli till varelser af kött och blod, till gamla bekanta, genom att man ständigt hör dem citeras, liksom det händer, att man tycker sig kanna en människa, genom att hora en annan ofta tala om henne.
Och de klassiska sentenserna äro i hvarje skolpojkes mun, och denna böjelse följer honom lifvet igenom.
De klassiska språ- ken äro ju rötterna till fransmännens eget formfullhdade språk, och denna romardotter älskar han, omhuldar han, afgudar han nästan.
Som en sann konstnär ciselerar, graverar, hamrar, mejs- lar - dissekerar han om s % behöfs -- hvarje ord, hvarje sta£- velse, hvarje modulation, och omarkligen föres han Ater till desa stolta stammor, latinet.
Och de odödliga skalderna vilja ungdomen s % val; de lära dem tanka och tala, de gifva dem svar på lifvets alla fragor och
107 de ge sin kolossala vitalitet, sin andliga vigör i arf %t sina ätt- lingar.
Ja, andlig och fysisk vitalitet ar ett utmärkande drag för denna ras, och trötthet ar ett ord, som jag aldrig hört användas.
Deras intellektuella lif ar abnormt utveckladt, som en föreläsare, som studerar sarskildt den ~ociala uppfostran, häromdagen sade, och det är sapt.
De bära lifvet igenom p % en packning så.
tung af antikens alla skatter i ' konst, litteratur och vetenskap, och den trycker ej ner dem; nej, tvärtom, de bära ' den.3jäderlätt.
För det modarna friluftslifvet, för sporten saknar fransman- nen d l t intresse; han har ej minsta behof daraf, och kvinnan ser med förakt på den s. k. moderna kv: innotypen, som hon för öfrigt knappast agnar en tanke %t.
Hon har s % länge hört sig benam- nas det högsta i skapelsen, att hon tror det och går Gallre i kloster an masserar en fot.
Det ar ej har kvinnoemancipationen kommer att fira ' n %gra triumfer;.
fransyskan vill ej bli n %got annat an hvad hon ar - fransyska.
Hon är färdig till alla uppoffringar i hemmet, i klostret, hon kan arbeta, s % man står stum af förvåning, hon kan spela, sjunga, måla, tjusa, men tala ej med henne om de praktiska vanor vAr kvinliga ungdom slår in pil; detta försthr hon ej, lika litet som vår konst och litteratur.
Hon har e t t dunkelt begrepp om.
ett land af evig is och snö l h g t upp i ' norden och är i det hela taget förvanad öfver att, maii bär kliider af samma snitt s o m hon sjalf, ja ofta af bättre.
Men lust att bese detta land, lära kanna dess folk och karak- tär, tanka sig in i en annan ras åskådningssatt och vanor, nej, det faller henne ej in; fransyskans synkrets g %r ej utom Frank- rikes gränser; dess brännpunkt ar Paris, dit allas blickar riktas -- den öfriga världen existerar ej för henne.
Fransmannen ' ar s % nöjd med sin värld och har det, tack vare de katolska prästerna, så bra ställdt med den tillkommande; det har alltid s % varit, det skall alltid så blifva; de vilja s % ' ha.
Därför passar bikten s % bra i detta land; de * kasta sin synda- börda i bikten p % prästen och g % s % lattade ut i lifvet - att synda.
p % nytt.
.
.
Ja, de vilja ha sin katolska religion, och midt uppe i denna skilsmassans tid är min fullkomliga tro att kyrkans skiljande- från.
striten kommer blott att göra Frankrike annu mera katolskt.
~ a n d s k e är i kastad, och det klerikala partiet, med härtigen.
af Orléans som kyrkans äldste son, samla eig och bli starkare '
.
J af förföljelsen.
Den 14 januari ägde har i Nancy en storartad » mani- festation » rum i Nancys mäktiga katedral; 5,000 män vor0 samlade där, och mötet hade en öfverväldigande karaktär.
Bland annat sades friin predikstolen: rVår Herre uppenbarar sin önskan pil ett be- stamdt satt.
Han säger, att han har valt kungen af Frankrike till sitt hjärtas utvalda och att han vill genom honom triumfera öfver alla jordens store,.
Därtill spriddes i tusentals exemplar härtigen af Orléans bild som E ' rankrikes rättmätige kung, ättling af Ludvig den Helige, Henrik I V och Ludvig XVI och den ratt- matige arftagaren till Frankrikes tron.
Ja, säkert är, att i dessa dagar vaxer den presumtiva kun- gens nimbus med den skymf prästerskapet lidit, och represen- terar han för katolikerna räddningen och katolicismens upprättelse.
Ja, katolicismen är Frankrikes religion, och afven om kato- likerna - som många af dem - äro ateister, s&amp; bibehalla de likväl det yttre skenet och tycka om att vid högtidliga tillfällen ikläda sig den katolska prakten; den ar som en nationaldräkt, som de ej vilja aflägga, och de flesta ha ännu aktning för dess tradition.
Protestantismen daremot hör liksom ej hemma har, utom i nAgra få trakter, där den slagit rot; och den protestantiska ung- domen, som mist sin tro, afkläder sig allt och tager dödssprhget ut i det tomma intet från sin barndomstros sviktande trampolin.
Man riktigt hissnar nar man ser dem.
vaga hoppet den .ena efter den andra för att aldrig komma igen.
Men jag kan ej förbigh ännu en i ögonen fallande egenskap som fransmännen äga och som sammanfaller med deras böjelse för teater.
De vilja finna basta ordet och sista ordet - b mot pour rire.
Resten bekymrar dem föga; intet är för stort eller för litet för att ej offras åt stundens njutning att se sitt bevingade ord kretsa, blänka och lysa för ett ögonblick likt en grann fyr- verkeripjes och sa falla utbrunnen ned.
Det sprakar och blan- ker i detta land; gnistor flyga i luften, tankar t b d a tankar, idber ideer; hjärnorna utarbeta dem; de bli till system, till höga, konstnärligt byggda matematiskt afvigda skapelser, till underbara problem, och sh dansa de själfva en afgudadans omkring sitt snille och tro att det är lifvets a, och o.
' De bekymra sig ej om de andra nationernas sakta framåt- skridande, de nya intressen och frågor, som öfverallt vakna och vänta på siar; - de st % bil krönet, den klassiska höjden och blicka föraktfullt ned på nationerna omkring dem.
Men för främlingen är det mycket angenämt att vistas har; ty man har sin fullkomliga.
frihet.
Aldrig fragar en fransyska detta evinnerliga hvarför?
eller sitta fruntimren i rad vid ett Angande kafferep och gissa och undra, hvarför den frun gick ut på efter- middagen och ej pil förmiddagen, eller hvarför hon umgAs med den i stället för den.
Nej, man sr härligt fri, och man kan leta upp ur sin garderob sin mest .gammalmodiga klädning och dito hatt och g % ut och gå och ingen tittar åt en, och har man lust att plötsligt gallskrika, hoppa eller dansa, så kan man göra det med; allt går för.
sig i detta - frihetens förlofvade land - allt synbart.
Men g %r man till botten, s % ser man, att den politiska friheten är ett tomt ord och att dessa skränande republikaner, ej äro mera fria än om de hade en kung; hela skillnaden är bara att för att bli kung.
behöfs i de flesta fall börd - och det har ej hvarje spårvagnskusk, och därför ar .fransmannen republikan, ty han tål ej klasskilnad.
Han behöfver äfven rum och plats för sjal och kropp .. Se blott p % studentens löst knutna halsduk, hvars långa snibbar flaadra för vinden, se blott på landtbons vida sammets- ' ' ' byxor; det %r tilltaget i det oandliga; det är friheten fran, allt tvång, friin alla band, och därför ar republiken hans alsklings- barn.
Man får ej blinka om.
hvilken buse som halst sätter sig bredvid en med hatten på nacken ocki smutsiga fingrar, och ovil- korligt tänker man på att blott nAgra mil bortom gransen ha barn och jungfrur särskilda bänkar X de offentliga parkerna.
Ja, ett underligt land är detta Frankrike, diix det .går sin egen trampade väg.
Den ~ e l i g a jungfrun,.
Ht hvilken Ludvig X111 skänkte Frankrike, visar sin tacksamhet genom att beskydda denna ras, som hvarken krig, utsväfningar eller motgångar kunnat krossa.
Det utg %r som ett fosforiserande sken fr %n Fraokrikes klassiska jord; det glanser och lyser, bliinker och glittrar, det, vinner stora vetenskapliga segrar, det gör glansande u.pptackter.
Frank- rike fangslar och tjusar, men - det binder och det viinner ej.
.
, 491.
F-d.
* -.
-.
En liten granskning af det, nuvarande och några önskemål beträffande det nya.
Det reglemente, hvilket i riket anställda barnmorskor hafva att, sig hörsammeligen efterratta, raknar sin ålder från 1856.
Det faller af sig själft, att den raska utveckling p % alla områ- den som de senaste femtio Aren haft att framvisa, Sven berört sjukvården och allt därmed sammanhängande.
S % inbröt ju med Florence Nightingale en helt ny tidsålder i sjukvArdens historia, och hennes evärdliga förtjänst är det, att grundlig fackkunskap, god allmgnbildning samt en otadlig vandel blefvo det fasta un- derlag, ur hvilket framvuxit den väl skolade sjuksköterskekår, den civiliserade världen den dag i dag ar berömmer sig af.
Men den kontingent af sjuksköterskor som benämnes barnmorskor - hvarför berördes ej afven den af den pånyttfödande reformen, hvarför star den siisom förr kvar p % sin gamla stAndpunkt, sor- terande under medicinalstyrelser och kommuner och till utveck- lingsmöjligheter ledd och begränsad af personligt intresserade in- stitutioner?
Erkännas m %ste emellertid att kårens kraf p % ändrade bestam- melser blifvit för densamma ett lifsvillkor, som m %ste tillgodoses, så- framt den ej &amp; som efterblifven skall stallas utanför utvecklingens lag, som är lifvets lag.
Barnmorskekaren önskar ej ytligt arbeta sig fram till högre samhällsställning, den begär blott att, där den står, få st % med lugnt och fast medvetande att den gjort sin plikt så l %ngt den kunnat, att den förberedt sig för sitt ansvars- fulla kall SA vidt den förm %tt och att p % kArens blihande med- lemmar obetingadt £ %r och kan ställas samma anspråk p % oför- vitlig vandel som f. n. utgör villkor för inträde såsom elev vid Röda korset och Sofiahemmet.
Onskemålen med afseende p % blifvande nytt reglemente gruppera sig följaktligen så: I.
Höjda inträdesfordringar med afseende p % s %väl kunska- per som moral.
II.
Längre undervisningstid.
De fordringar med afseende på kunskaper, som 1856 års reglemente ställer på sökande till läroanstalten för barnmorskor formuleras så: intyg från ordinarie lärare vid allmänt laroverk elier vid folkskola därom, att denna vid för ändamålet vidtagen pröfning funnit sökanden aga: l) full färdighet att väl läsa
svenskt och latinskt tryck äfvensoin förmåga att nöjaktigt redo- göra för det lästa och att någorlunda felfritt uppskrifva ett dik- teradt stycke; 2) färdighet i de fyra fäknesätten i hela tal och öfning i enkel hufvudrakning samt 3) en läslig handstil ».
Med dessa minimikunskaper shsom.
förutsättning skall nu antagen elev tillgodogöra sig undervisningen vid läroanstalten, som meddelas företrädesvis genom föreksningar, hvilka ' i allmänhet kräfva ganska noggranna anteckningar för att kunna i minnet bibel-iållas och i praktiken omsattas.
Under 9 månader fortgåz undervisningen, men är elevens tid därunder delad mellan las- ningen och löpande praktiska göromål, i sig själfva ganska kräf- vande, men ytterligare betungande, kroppsligt såväl som intel- lektuellt, genom det myckna nattvak de i regel medföra.
Hur pass stora fordringar kan med fog ställas på elever, som utbil- dats med sådana förutsättningar och under s % ogynnsamma för- hållanden i öfrigt?
Och likväl legitimeras de efter ytterligare 3 mhnaders föreläsningar öfver bruket af instrumenter.
De skola.
nu, såsom sjalfstiindigt praktiserande barnmorskor, på egen hand utöfva sitt viktiga kall.
Många af dem g % att i glest befolkade bygder, med många mil till närmaste rakare, utföra förlossningar, - som måste hänföras till svåra kirurgiska ingrepp.
Man måste beundra det mod och den rAdighet barnmorskan trots sina brist- fälliga krmikaper ofta visat, men - hvem täljer alla de män- niskolif, som genom okunnigheten och odugligheten blifvit för- spilda?
Att barnmorskorna sjalfva längta efter större kunskaper haha de under de senaste Aren gång på gång velat göra gällande så väl på möten och konferenser, som genom deputationer och pe- titioner hos kungl.
maj: t.
Att fordringarna p i intradeskunskaper höjas behöfver alls icke utestanga den enkla bondedottern fr %n kursen - hon förskaffar sig dem på samma sätt som hon ofta vetat göra det, da inträde vid ett sm %skoleseminarium varit hen- nes mål.
Ställdes minimifordringarna i öf verensstämmelse med dessa vore redan mycket vunnet.
I denna punkt torde emeller- tid motstånd vara att vänta från en styrelse, som vid tillamp- ningen af IS56 års reglemente vetat till den grad följa detsam- mas bokstafslydelse, att ett kunskapsmått därutöher visat ioig utgöra icke endast icke en fördel utan rent.
af ett hinder för vinnande af inträde i läroanstalten.
Sålunda hafva personer, som till ansökningen fogat afgångsbetyg från 6- och 8-klassigt läroverk,
vägrats inträde, emedan de icke företett intyg om att » vid för ändamalet företagen pröfning af larare » sökanden visat färdighet i att w1a.sa svenskt och latinskt tryck, (!)
(se Kungörelsen af 1880).
.
Men behöfver kompetensvillkoren för inträde i läroverket höjas, SA behöfver undervisningstiden icke mindre utst~ackas.
Det är ingalunda smA anspråk samhället anser sig berättigadt ställa pi % den legitimerade barnmorskan -- ej underligt om denna be- gär att f % motsvara förtroendet med Atminstone i niigon mån på verklig insikt grundade kunskaper.
Hennes Aligganden in- skränka sig ej endast till skötandet af förlossningar, normalt och abnormt f örlöpande, hon anlitas afven, atminst one på landsbygden, vid förekommande sjukdomsfall, d % man af henne begär den ut- bildade sjuksköterskans råd och bisthnd, och inträffar olycksfall eller tillfogas yttre skador, - barnmorskan efterskickas för an- läggande af första förband.
D % man, siisom nu ofta ar fallet, hör herrar läkare göra sig lustiga öfver barnmorskans förloss- ningsberättelser och sjukrapporter, - då förstår man hvad äfven.
i detta afseende kräfves af en samhallsmedlem som, alla hennes framstallda önskningar till trots, förviigras den utbildning, som ensamt kunde skänka henne sjalf trygghet i fullgörandet af sitt - kall pA samma giing den utát förmådde skaffa hepne aktning och erkannande.
Förtroende och aktning gå gärna hand i hand, och stärkas de genom ökade kunskaper - sin rot och sitt fäste böra de därjämte äga i en alltmera höjd och förbättrad moral inom kåren i stort.
Barnmorskans kall är - för att tala med den högt värderade författarinnan Esselde - » heligt och stort, det ar kallet att pB rena armar bära fram i lifvet det nya slaktet samt ömt och in- siktsfullt vArda dess mödrar, hvilkas lif kunna bero af deras hjälperskors moralitet D.
Skulle verkligen barnmorskans enskilda lif icke h a h a något att göra med hennes yrke?
P % barnmorskans plikttrohet och ansvarskänsla, p % hennes sanningskärlek, p&amp; hen- nes klarsynta uppfattning och lugna men snabba handlingsförmAga, bero dock förvisso ofta mhga, mllnga af vAra mödrars lif.
Hjar- tats godhet, tålamod, barmhärtighet och uthållighet, allt egen- skaper, dem yrket krafver, kunna de framvälla ur ett lif, diir sedliga förvillelser eller moralisk slapphet dragit karaktären så nediit, att blicken för yrkets djupa helgd och ansvar fördunklats?
Inom vart lilla Sverige födas Arligen omkring 134,000 barn;
.
nästan lika många mödrar äro följaktligen hänvisade till ' vård, somliga (i Storstäderna) på barnbördshusen, men de allra flesta i sina hem,, af barnmorskorna.
Huru viktigt d %, att denna v %rd på allt sätt blir af bästa be~kaffenhet!
- Men då s % är, huru förklara den brist på förstaelse och m.ötande vilja, som fr %n ve- derbörandes sida förspörjes iil£ör barnmorskekkrens innerliga önskan att medicinalstyrelsen mera an hittills varit fallet, måtte taga sökandens moral och föreydende vandel i betraktande vid be- dömandet af hennes ansökningshandlingar?
Vid denna tidpunkt ligger det nämligen i medicinalstyrelsens hand att, i samhällets eget välförstådda intresse, rekrytera barnmorskekåren med goda karaktärer samt, åtmin&amp;one till någon del, fkrekomma att perso- ner med ganska tvetydig moral efter förvärfvade kunskaper s k d a sig sin existens genom ett så maktpåliggande yrke.
Både ord- ningsmakten, medicinalstyrelsen och herrar läkare .hafva alltid ytterst svhrt att utöfva någon effektiv kontroll öfver praktiserande barnmorskor, och de fosterfördrifningsfall; som en och annan gång komma till handläggning vid domstolarne och hvarvid någon enda gång en barnmorska spelat en roll - och till kårens heder må intygas, att sådana fall äro ytterst sällsynta - visa mer an val att en hel rad af brott föregått det slutliga uppdagandet.
Erhölle de personer, som hafva sig ålagdt att pröfva ansök: ningar till barnmorskeundexvisningsanstalten, bemyndigande att friin sökandens hemort införskda utlfitande om hennes föregaende vandel samt tillätes de att, därest denna förmånligt vitsordades, intaga elev till en mAnads profkurs, därunder lämplighet för kallet i alla afseenden toges under ompröfning af för ändamålet behörigen kva- lificerade, helt visst skulle kungl.
medicinalstyrelsen och sam; hallet i sin helhet .äga biittre garantier, a t t.
för framtiden se barnmorskeskolorna fylkas af nya och goda element!
Då f. n. ansökningarna äro fem gånger platsernas, borde val härur kunna.
göras ett ganska godt urval, - och vinsten för samhälle och.
familj - nar barnmorskan tar sitt kall samvetsgrant, blefve omiitbar.
Med sjalfaktning, sanningskärlek, rättrådighet och grundliga kunskaper som grundbas, förmhdde hon allt bättre föra det viktiga kallet framåt och utåt förskaffa detsamma mera akt- ning och &lt;anseende.
Därmed skulle ju ändi vägen till detta in- tresseväckande, människoälskande och sant k v i h g a yrke stå l i k a öppen.
@ ii v ä l för den ringaste af folkets barn som far den ur högre samhiillsstallning utgångne.
Att de myndigheter, som h a h a att ombilda det nya barn- morskereglementet, m %tte behjärta dessa för samhällets väl sh viktiga synpunkter, kunna vi icke nog varmt önska och hoppaal Hbm.
Litteratur.
Natt af Thorne.
Den religiösa romanen ar en i England mycket omhuldad företeelse.
, En kristen,,, En svärmare,, » En mönsterkristens, som utkommo ganska tätt efter hvarnndra i svensk dräkt och n %dde en vidsträckt läsekrets, äro endast nikgra namn af de många.
Det är på det i England rhdande stora intresset för religiösa frågor Guy Thorne räknat vid utgifvandet af sin omfångsrika roman Natt, och erfarenheten visar, att han icke missräknat sig.
Tre upplagor utkommo omedelbiut efter hvarandra.
Biskopen i London omnämnde boken, enligt en anmälares uppgift,, vid icke mindre än Atta olika tillfallen, i sina predikningar, och hundra- tals af hans ämbetsbröder faste £rh predikstolen sina Ahörares uppmärksamhet vid arbetet - ett i sanning ovanligt förhallande, nar det gäller en roman i vanlig mening!
Förklaringen till det uppseende boken väckt, torde hufvud- sakligen vara att söka i dess ämne.
En kristendomens hätske fiende lyckas genomföra ett infer- naliskt bedrägeri, som vilseleder de lärde forskare, hvilka syssla med utgräfningar i närheten af den heliga grafven och kommer dem att - med förbluffande lättrogenhet - taga för godt ett falsarium, som synes förebringa bevis för att Kristi lekamliga uppståndelse aldrig ägt rum.
Bedragaren köper en man af facket och de tv&amp; brottslingarna htaga sig att p&amp; ett par timmar - genom en enkel tidningsnotis, som förkunnaz den föregifna upp- täckten - » förändra världshistorien,.
Det otroliga i n t r ä h r verk- Iigen.
En oerhörd omhvälfning a-£ alla förhållanden - religiösa, sedliga, politiska och ekonomiska äger rum som en följd af detta bedrägeri.
Samhället blir en valplats för ytterlig förvildning, och den djupaste natt synes vilja inbryta öfver världen, d&amp; tack vare en kvinnas fromma förräderi - ifall nu en s % sjalfmotsiigande definition kan gifvas - hemligheten blir afslöjad, och den hemska maran viker undan.
Som man ser, är det ett storartadt motiv som föresvafvat författarens fantasi, ett motiv, för hvars ratta behandling skulle &amp; by
fordrats det djupaste allvar och den största kraft.
Det finns nog äfven i Guy Thornes roman sidor af enkel varme, och p&amp; kraftscener ar dar alla ingen brist.
Men det totalintryck boken gifver ar hvarken allv,zrligt eller djupt, dartill skattar den allt- för tydligt.
å t den stora publikens smak för effekt och sensation.
Härmed vill jag icke hafva, afrfidt frin att taga del af boken, som ur flere synpunkter kan vara värd den tid man kostar p&amp; den, endast man icke vantar sig hvad ' den ej har a t t.
bjuda,.
En obestridlig förtjgnst ligger i att iimnet, till följd af sin natur, icke kan undgli att framkalla ett fortsatt tankande öfver det pro- blem, som dari franikastate.
Verkningarna af den fingerade » u pp- tackten » vid grafven i Jerusalem har Atskilliga beröringspunkter nied ?let nmssornas afl~ristna~nde, hvarph man f rån vissa håll ar.be- tar i vara dagar, och troligen har förf.
just velat framkalla en.
dylik jamförelse.
I en uppfordran till fortgående reflexion ligger, enligt min Asikt, denna fantastiska nutidsromans egentliga bety - delse.
F. 3.
Musikerbiografier af Lina Lagerbielke.
I föratalet till den första delen af biogrofi&amp;na, hvilken utgafs för några år sedan, onmiirnnes att de hufvudsakligen utgöras af utdrag ur Reclanes universalbibliotek, och efter all sannolikhet har afven den andra delen tillkomn~it på enahanda siitt.
Nggot fullt sjiilfstandigt arbete iiar det har således icke frAga om, n-ien däremot torde samlingen h: ~fva en plats att fylla inom vhr litte- ratur, som mig veterligt förut icke äger nagra kortfattade och liitt tillga.iigliga biografier öfver iildre och nyare niusici.
Boken &amp; r niirniast afsedd för dem.
son1 studera musik, men iiifven för andra musikintresserade nianniskor erbjuder den en kalla till upp- lysning och insikt.
IGinnedomen on1 en skapande tonkonstniivs lefnadsöden och personliga utveckling möjliggör ju iifren ett dju- pare intrangande i hans verk.
Första delen omfattar endast tyska koiiipositörer, men Tysklands historia rymmer ocksh i sjalfva verket allt det största inom tonkonstens omrAde.
I andra delen ar ämnet utvidgadt till framstående ninsici inoni andra nationa- liteter, men afven har finnas stora namn, sasom Chopin, Rossini, Saint-Saëns, Rubinstein och Tshaikowski.
Bearbetningen iir om- sorgsfull och utniarker sig för en lagom bredd.
Spraket ii,r dock ofta något tungt och en och annan mening verkar alltför mycket öfversattning.
De viil återgifna portratt gom atfölja biografierna, öka samlingens viirde.
F. B.
1906 &amp; Lm riksdag.
Viktigast af innevarande Ars riksdagsirenden, äfven ur kvinnosyn- punkt taget, &amp; det som rör Rösträtten.
O Det kungl.
rösträttsförslaget, som rid ylenuin den 24 februari fram- lades p % knmrarnas bord, är byggclt p&amp; följande grunder: 1) rillmtin röstratt inom gränsen af skattestreck, 2) valrätsts81iierns höjande till 24 Ar, 3) utjämning af representationsrltten mellan land och stad, 4) enmansvdhetsar äfren i de större stiiderna, 5) omreglering af valliretsariin hvsrt nionde i stället för hrart tionde hr, 6) omval, darest iiigeii kandidat vid första valet erhállit absolut majoritet, 7) en särskild vallag och hithörande bestämmelsers utbrytande ur riksdagsordningen.
Att kvinnornas rösträttsfrAga skulle tillmätas en plats i det kungl.
förslaget var ju ingen hemlighet, ej heller den hAllning, som regeringen skulle komma att iiitaga till densainma.
Den %r, som bekant., nfvisande.
Statsministerns motivering ar affattad salunda: ~ T t i l torde den kvinliga röstriitten i sinom tid komma att uppföras p i dagordningen iifven hos oss.
JIen det ar min bestttmda öfrertygelse att det shclle rara i h6g grad oklokt att nu upptaga detta spörsmiil och förbinda det meil frAgan om utsträckniiig af rostratt At män.
Den sistniimnda friigan hm risat sig sh sr8rlöst; att en inblandning i densamma af den i sig själf sviira och i hvarje fall till omedelbar liisning ej mogna friigan om röstratt ht kvinnor förvisso skidle undanskjuta hela reformens lösning p % obest8mbar tid^.
intager vid Rrets riksdag ett betyclsnde rum.
S8 förekonimer i kungl.
propositionen ett af en längre utredande motivering Atfiiljdt förslag om ord- nande af Undervisning n ' huslig ekonomi i folkskolor, högre folkskolor o c l ~ folk- högskolor, med r8tt .för k. m: t, som det i skrifvelsen Ipcler, att: nar i siirskilda fall omständigheterna tliirtill föranleda, meddela unt ' ier- stöd af statsmedel för ifrigararande iintlamsl utan hinder clar: rt ', att niipon afvikelse ägt ruin fr5n de grunder, som augifvitu i statsr: itfs~) rotokollet öfver ecklesiastikiirendeii för 30 dec.
1905, dels ock pii oriiiqarie &amp;: %t under riksstatens Attonde h u f udtitel bevilja ett förslagsansl: ip,- iiieti titel:)) För anordnande sf undervisning i huslig ekonomi i folkskolor, hiigre folkskolor och folkhögskolora % 90,000 kronor.
FolkskoPelärarnes löneregleringsfraga BP iifren upptagen i den kungl.
propositionen.
Dliri föresl5s i enlighet med den af centralstyrelsen för Sveriges allmlnnn folkskoUarareförening ingifna petitionen stt begynnelse- lönen För sbv %l ordinarie likare soni ordinarie lararinna höjes Frlin 700
11 ' 7 O till 900 kronor, samt att &amp; Iderstillaggen bestaminas till 150 för manlig och 100 kronor för kviiilig larare, hvadan allts % lönerna i de olika lönegraderna skiille blilva: för lärarinna: 900, 1,000, 1,100 och 1,200 kronor. ")
Af flera särdeles starkt grundade skäl, hvilka närmare utvecklas i pro$ositionen, föreslbs, att hlderstill %ggen helt och 1iQllet utgh af statsmedel.
Med löneförbiittringen följer förhöjning i pensionen, hvilken skulle.
ntgL efter enahanda griiilder som hittills, d. v. s. ined 75 procent af den lsgstadgnde slutlönen.
Hel pension skulle.
slltsb blifva för lararinna 900 kronor (i regel utan afdrag).
~ikkom hittilla skulle pensionen till änka utgB med 20 % af slutlönen (shlunda 270 ' kronor) och pensionen till änka med barn med 30 % (allts8 405 kronor).
I För de genoin detta förslag ökade utgifterna begäres en höjning i förslagsansla.get till lönetillskott Bt lärare vid folkskola och smiiskola nied 2,160,000 kronor eller fran 6,350,000 till jämt 8l /, millioner kronor.
I sainband med denna fraga kan sättas en rad i Andra kammaren inlämiin.de inotioiier, iland.
: af hr 1 ' Pennersten: om shdaii ändring af.
k. propositionen om lönereg- lering för folkskolliirarna, att Alderstilliiggen blifsa lika stora för lärarinnor som för liirnre: af hr Johansson i Jönköping in.
fl.
: om större ökning af förslagsan- slaget till lönetillskott At larare vid folkskolor och sniAskolor och af bidra- get till lärarnas pensioner än k. nxt föreslagit; af hr dfallr~zin: med anledning af k. m: ts proposition angaende folk- skollärariias löner; och af hr Ma,c / nzcsson i Salstad: om ökadt stithidrag för aflöning af vi- karierande lärare och lärarinnor vid sm0skolor och mindre folkskolor.
Om siatsbidrag till privata samskolor föreligger tre motioner vid brets riksdag E11 # r väckt i Första kaininaren af f. ryttmästaren E. Bohnstedt, lektor J. F. Bgströiu och grefve Fr. von Rosen och gPLr ut p %: att riksdagen mdtte besluta, dels att understöd frhi anslaget till högre skolor för lwinlig iingdom mf~tte kunna tilldelns afven andra, p&amp; orter, där aiiinant 18roverk för gossar ej finnes, inrättade ' samskolor an sddana, som före iitghigen af k 1902 fu.llgjort da giillande villkor för erhBllande af dylikt understöd; och dels att för nyssberördrc ändamhl höja anslaget till högre skolor för lrvinlig ungdom, iit.öfver hvad k. rn: t föreslagit, med ett belopp af 5,000 kronor.
En liarined alldeles likalyclande motion är i Andra Banimaren väckt af f. ststsrtdet J. Widén, friherre (2.
C: son Bonde och hr P. Nilsson i Bonarp.
Den hedje iilotionen ar af disponenten E. Räf och har särskildt af- seende p&amp; en i Nässjö förefintlig saniskola.
Den manliga arbetskraftens vid folkskolorna utbytande mot kvinlig utgör önskein !det i en af hr Albert Bergström i Första kammaren väckt mot,ion.
BIotioiii %ren pfipekar nödvändigheten att bereda den arbetande h i n - *) Här har end: tst det som rör de kvinliga llrarnes intressen medtagits.
.
nan ölraii plats i samhället och anser, att hennes naturliga verksariihets- omrhde ä r pA barnuppfostringens omrade.
Motioniiren erkanner, att de manliga Iiirarna i det stora hela med ospard möda, stort intresse, arbet- samhet och trohet fullgjort sitt varf, men vill s3 smbningorn öka anvlnd- ningen af kvinliga lärarekrafter.
MeclIen hartill .ser han bl.
a. ligga i. a t t förvandla ett eller flera manligs seminarier till hinliga samt att anorclna IöneförhAllandena sa, att de batt.re skulle lampa sig för kvinnans kraf; mannen i stället agna sig At proiluktirt arbete.
Han finner det &amp; r- för onödigt att siirskildt premiers de inanliga 18rarma med ö k d e Iöner, s&amp; mycket mindre att försvara som nian och kvinnor fiillgöra samma arbete, och kommer som en Bonsekrens till ett yrkande pi % afslag af den kgl.
pro- positionen om lönereglering H t folkskollärarna och med begiiran om en utredning i ofvan angifna syfte.
Om statsbidrag fil1 aflönande af hos kommuner areställda barnmorskor petitionerar herr M. Mattson i Andra Kammaren.
Af den Ilinga motiveringen till motionen framgir, att hrsinkomsten för de i riket praktiserande barnmorskorna (Gr 1903 uppgick deras artal till 2,870, hvaraf i staderna 927, och i landsbyggden 2,143) belöpa sig till i ge- non~snitt 3.70 kr., medan de i kommnncrnas tjiinst ansttillda barnmors- korna genomsnittslönen för &amp; r belöper sig till 270 kr., Iirartill komma bo- stad och briinsle, soni i allmänhet iippslrattas till omkring i 5 kr.
Löne- beloppen h a h a för olika kominiiner växlat iuellan l50 och 750 kr.
Notionen slutar mecl följande beaktansrarda ord:, Den sociala ut- vecklingen har fra.~nalstrat organisationer, som i rhr tid börjat att p i nr- betsmarknadens flesta omrtdeu reglera arbetsgifrarne oinskriinkt beatiini- manderiitt öfrer arbetslönernas belopp.
HBr Hr dock ett omratle, som blifrit ophverkjdt af dessa tidsrörelser.
Barnniorskeliinerim Iiafva icke varit under- kastade nolgra förändringar genom beriljamle af blderstilliigg eller genoin regleringar, såsom det fallet med cle flesta antira tjanstemannalöner, utan kvarstii vid samma belopp, som ursprungligen stipulerats, utan af- seende ii att penningvlrdets fallande plikallat liiiiefiirb8ttring: ir p i de flesta andra omraden.
Det bör c15 Aligga staten att.
tillse, att iifren I) arliinor- skorna, som ti.lmodigt och ansprhkslöst fyllt.
sin ansvarsfulix plats i sam hället, komma att af sitt ofta anstrangnntle yrke njuta en nágorliinda an- stiindig om ocksi % torftig bärgning samt trygghet mot komniuiialt gocltycke~.
Med stöd af dylika argument framliiller motionaren, att det maste vara statens skyldighet att ordna frhgan om barnniorskeaflöninpeii efter en enhetlig plan för hela riket, i stallet Eijr att som hittills lata hvarje särskild kommun ha e n godtycklig bestaiiinisnderiitt.
