# ID: svediakorp-per298
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1906
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,502
# sentences: 733
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DAGNY SOCIALA OCH LITTERARA INTRESSEN UTGIBVEN AF FREDRIKA-BREMER-FORBUNDET STOCKHOLM BFTOXBLADETS TRYCKERI 1906
Lärdomar af den kvinliga rösträttsrörelsen.
Följande rader iiro nedskrifila under intryck af studier i den anglosachsiska rösträttsrörelsens historia och iitergif.va till störeta delen afslutilingen på ett anförande vid röstrittsillötet i Stockholm den 3 niaj 1905.
Halft omedvetet för mig själ£ kom det att ligga ett slags ave de besegrade)) bakom orden.
Sedan dess ha viirldshiindelserna hopat sig, och dagspolitiken erbjuder nu ett dskådningsmaterial för studier, ~Adant vi icke haft maken till sedan Napoleonstiden.
Den nu pågiiende lifliga petitionsrörelsen ' för kvinnans röstratt är, äfven den, i stort sedt en Aterverkan af dessa l-iändelser, och den visar, gliidjande att säga, att de svenska kvin- norna därur dragit samma liirdoin, soni.
med hvarje clag allt starkare tycks triinga sig pd hela vhrt politiska lif, nämligen att endast de efterblifiza cnrdn de besegrads.
Egendoniligt nog tycks det emellertid icke son1 om den nuva- rande regeringen riktigt insfige sanningen af denna sats, hvilken dock, enligt vart förmenande, för en liberal styrelse borde synas sjalfklar som ett axiom.
Rlaii hade hoppts, att denna regering skulle vhga draga konsekvenserna ur sina egna teorier on1 ratt- visa och anse, att hvczd vi nu förniimligast behöfva äro de stora vida synpunkterna.
Men den skrifvelse, soin statsminister Staaff A regeringens viignar uppliiste till svar A cle petitioner om kvinnans rösträtt, Iivilka af fyra olika deputationer den 13 sistlidne decem- ber framliinlaades till k. iiiaj: t, visar tillfyllest, att de sm % parti- hänsynens förfäktare icke äro till finnandes endast blancl första kaminarens ultra-konseïvati~a ledare.
En » sliitgiltig w och » genom- gripande » lösning af rösträttsfr&amp;gan ha vi alltså icke att vänta från denna ininistär, som dock, enligt hvad det liberala partiet förmenar, blifvit tillsatt pB detta program.
DA sålunda anhängarna af kvinnans politiska rösträtt kunna berömma sig af att vara de enda, soni i rösträttsfriigan icke svikit de frisinnade idealerna, borde det bl.and dem icke rAda någon tvekan om taktiken.
Långt ifrAn att regeringens hållning skulle
pA dem inverka förlamande, bör den tviirtonz blifvn dem en sig- nal till d t ihärdigare kamp.
Den krinliga röstriittsrörelseils hi- storia har hbvid Atskilliga nyttiga lärdomar att gifva.
.
Hvad som frapperar rid en öfrerblick af clcn kvinliga röst- rättsrörelsen i England och Amerika, ar fiirst och friimst de prin- ciper, hvarpå man grundar den.
Hur praktiska, aiiieril~mrne än m&amp; vara - för sina unga historiska traditioner hn de clovk en viird- nad, som förefaller oss gransa till principrytteri, och (det ar icke möjligt att tala om röstratt i niigon aiiieriktrnek stut, ut: iir att utgA fr&amp;n » declaration o£ indepeiidence.
, oaf haiigighetaf iirklaringen af 1776, som bl.
a. förklarar: att a l k iidinniskor iiro skapade att rara likar och med ~ i e s a oförytterliga rattigheter, till hrilkas be- tryggande styrelser äro inrättade, hrrlka hiirlecla sin inakt frt ' in de styrdas samtycke och icke kuiina till aniiin~u~is %ttni~i; en %dras annat au i enlighet ined dessa principer.
Likheten mellan dthnnii oafh5ilgIghetsförklariiig c ich frniiskn revolutionens förklaring af de n~ansklig:.
;; riittighetcm: ~ ar j ii Pil- taglig; den ar %ven natiirlig, eftersom dtb hkla öst ur sainmi.
källa, nämligen upply~iiingstiilei~s, siirskildt I~ousseniis iisikter.
Lika påtaglig &amp; r ocksi dessa iisilcters omt: delhra tillihplighet pk den krinliga rösträtten.
I sjiilfva verket kan iilan saga, ittt denn: i8 i Amerika har den stora förmiiiwii att griinrl: ~ sig oinedel1) art p$ just de principer, hrarpa landet:: fijrrdtiiiiig i sin helhet hrilar.
~ a k t i s k t söker sig oclis5 h ~ ~ a r nytt j e ~iistriittskruf i. \ uwrikn, c m sig » kvinligt n eller ej, tillbaka till der; iia kalla, och iiiotstindmne till dylika kraf kanna sig alltid ganskx:, esviirn (le af att siilunda, blott och bart genom sin oppositioii, pii visst ..; iitt iiödgas för- neka konsekvenserna af gruncll; ~gest iftarnes riirduatlsvlirda verk.
Aldrig framträdde heller amerikaiwnc mer inkoiisckvents och mindre till sin fördel, i n d i det gällde negrernas riistratts- sak, som efter slafkriget af republikanern: ~ triimfades f ram &gt;: qua,iid memen.
Drnl var det icke liingre tid o m iitiiitsl; liyn utan endast oia mndiga riittiglieter, och d i r kviiiiiurli: ~ hilnvisa, till oafi~iingighets- förklaringen, svara de abolitionister, hvilka förut, sd lange krinnans röstrattsfrAga icke mrit aktuell, varit som ifrigast vid försvaret af denna, att det harvidlag nzäste galla endast sridma, som icke kunde erhålla beskydd utan rösträtt, niimligen 1iegrcrn: i; &amp; n-
norna hade ju däremot just i mannen sina naturliga beskyddare!
D. v. s., man resonerar icke längre med snaturliga, oförytterliga rättigheter, lika för alla#, .utan med klnssi ?ztressen: den som före- faller att ha starkaste intresset af att iiga dessa rättigheter, han bör också ha dem, de öfriga f % vänta.
# Nar negern har fatt sin röstriitt, blir det er turs, sade den store liberale folktalaren Horace Greeley till kvinnorörelsens förkämpar.
Men negern fick sin rösträtt, och kvinnorna fingo vänta.
.
.
Hvarför?
Man hade icke ghna kunnat som försvar för att ne- gern föredrogs ha panna att hiinvisa till någon den hvita kvin- nans intellektuella eller moraliska underlägsenhet, ty afven de, som kampade som ifrigast för negerns röstratt, visste till fullo, att nhgonting okunnigare, rhare och mera i saknad af moralbe- grepp än negrerna vid denna tid icke fanns bland Förenta Sta- ternas medborgare.
Att den rösträtt man s % brildstörtadt gifvit dem, i ett par stater användes p % det satt, att man efter några %r m r tvungen att inskränka den till skydd for statens kassor och privat äganderätt, iir ocksh ett faktum, som just icke hedrar de amerikanska statsmainens förtänksamhet.
Det är % andra sidan ett faktum, att Aren efter kriget medförde ett upp- sving i de amerikanska kvinnornas uppfostran och utveckling, sadant som knappast nggot annat land sett maken till.
Statisti- ken af Ar 1900 visar tydligt, att de amerikanska kvinnorna i fraga om högre bildning äro männen öfverlagsna, såsom ocksa naturligt är i ett land, diir de flesta manliga krafter lockas till afFarsvärlden.
Se h&amp;r ett par fakta: I de högre laroverken 58 % flickor, 42 % gossar.
39,000 kvinliga studenter mot 22,000 manliga.
70 % af folkskolans lärare- krafter kvinliga etc. Att Förenta ~taternaa kvinnor i genommitt iiro nyktrare och sedligare än mannen, har heller ingen förnekat; Hvarför nekar man dem d&amp; rösträtt?
Innan vi öfvergii till beavarandet d denna friiga, låt oss först kasta en blick på utve@ligen i England!
I statsförfattningsfrågor äro engelsniiinneii- utan tvifvel ännu mera präktiska än amerikanarna.
Den engelska ~Declaration of rightss ä r helt enkelt en samling lagar, men bjuder icke pii all- männa resonnemanger öfver dessa, och det ar ju engelsmannens evärdliga stolthet, att franska revolutionens idéer, som äljest tryckt sin prägel pA de flesta europeiska författningar, &amp; $tt England sp %r-
löst förbi, eftersom engelsmannen redan liingt innan 3Iontescluie~ och Rousseau sAgo dagen, hade sin lagbuxclna frihet.
Afveii en så liberal man som Stuart Siil1 säger, dii han l S M kommer xned sin första motion om kvinnans rösträtt, följande nyktra ord: s Jag menar icke, att politisk röstriitt eller nägon niilian offent- lig funktion ar en abstrakt och oafliiinclelig riittighet och att det vore en personlig orätt mot niigon att undanhtilla honom denna ratt.
Det ar att fiilikomligt missförstii min argumentering, om man tror, att detta ar min hsikt.
Jag förordar zöstriitt fiir kvin- norna endast p&amp; grund af att jag anser det vara i öfvcrcrisstiim- melse med vårt eget intresse.
.
att de f A denna ratt:.
.
Ovillkorligen fiirefder det, s o m om Sti~art Mill har, fiir di vidt han ansluter sig till någon bestiimil statsriittsteori, motiverar sitt röst- rättsbeho£ med statsiwtresset - en iiskiihing, soni i de auieri- knnska debatterna om kvinnans röstritt verkligeii oc: ksii koni- mer fram hos en och annan medlemii af det clcniokr,ztiska partiet, men alltid föranleder, att den kutterske förfaktaren där- af blir kallad till ordningen med kraftiga hiinvisningar till för- fattningens bibeltext, oafhangigheteförklaringen.
Det iii, sona bekant, denna teori, hvilken betraktar riistriitten soni en funktion i statens tjänst och därför anser, att den förhnnden~araiide stats- makten har rätt att a£ dess utöfvare krifva, särskilda kvdiIikat.ioner, ungefar som för ämbeten, om ocksa icke af sii speciell art. Att engelsmannen faktiskt aldrig antagit teorien om röetratteii som m mänsklig rättighet, det framgh också däraf att, trots all deras » frisint- hets, full allmän rösträtt ännu icke ar genoinförd i England, om an stallningen i praxis ligger den allxniiniia röstriitten t m niira.
D&amp; galler nämligen det s. k. bostadsstrecket, som gör egen bostad, förhyrd eller icke, till villkor för röstriit t.
Hvilka teorier man nu an i England mii ha antagit som grund- val för krahet pil kvinnans röstriitt - faktiskt Sr, att hon vid de senare rösträttsreformerna alltid fitt sth tillbaka, först 186 ' 7, för industriarbetarne och sedan, 1884, f i k jordbruksarbetame.
All- tid har det giillt: dessa först; sedan kommer tBr t.w.
Och för hvar gang hm det visat sig, att kvinnornus stallning, Ungt i f r h att vinna ntlgot på rösträttens utdriiekning, faktiskt biifvit iiu sämre.
De orepresenterade bli ju alltid för att kunna erhiilla sin rösträtt beroende af de representerades niil, och ju flera dessa; representerade cll iiro, desto flera herrar att vanda sig till och desto firre kamrater att vara solidarisk med, hvilket Ju maste.
göra bristen p5 politiskt inflytande endast desto farligare och mera ka ' nnbar.
Hartill kommer emellertid den kända iakttagelsen, att » det bättre alltid ar en fiende till det basta », att halfva .reformer ofta förhindra de hela, eftersom på deras genomförande alltid följer en stillaståendets period, då man tröttnat på vidare brak i saken.
J u färre individer, som stå nedom strecket, dess mindre ha de diirför någon utsikt att observeras af de lyckliga, som.
nAtt fram.
Och att ensam stå nedom strecket, d. v. s. i detta fall tillsam- mans med barn, dårar och brottslingar, det maste också högst betydligt minska kvinnans anseende och inflytande soin sanzhalls- medlem.
- i: ' Ic * Vi ha sett, att utvecklingen, trots den påtagliga olikheten i teorier, i stort sedt varit densamma i England soni i Amerika.
Hvad ar det, som alltjämt ställt dessa länders SA högt bildade och samhällsintresserade kvinnor nedom strecket?
Jag tror, att man hiir förniimligast kan peka på tv % orsaker: d na Dels ha de olika taflaiide partierna aldrig kunnat berl ' k till hvilket parti kvinnorna såsom röstberättigade skulle sluta sig.
Dels och framför allt har frhgan oin kvinnans rösträtt för mannen varit en kanslosak, hvilkens afgörande berodde p&amp; hvnrs och ens olikartade erfarenheter i h m s hemlif.
BAda orsakerna samnianhiinga med hvaranclra mer an nian mahiinda tror.
Stuart Mills iakttagelse, att de flesta män icke kanna andra kvinnor iiil sina hustrur har ännu sin fulla giltighet.
Men till de kvinliga medlenimarne af sina familjer stå man vanligen snarast i ett instinktivt förhållande, och hur skulle de då öfver hufvud taget kunna göra sig något begrepp om kvinnors stallning till san~h~llsfrAgoï och partier?
Häraf de konservativas fruktan, att kvinnorna samt och synnerligen skulle följa de » radi- kala omstörtarna », och de liberalas fruktan, att de skulle skapa ett » klerikalt parti », som det heter med en frin Frankrike im- porterad tankegång.
Häraf det ständiga talet om hur Gud an- visat kvinnan hennes sarskilda område, niimligen hemmet, hvilket hon egentligen aldrig fAr öfverskrida, om hon icke vill riskera sin kvinlighet; däraf ocksh detta satt att tala, som om icke blott alla kvinnor vore gifta, utan också alla dessa gifta kvinnor under hela sitt lif vore mödrar och mödrar till mycket sm8 och hjälplösa
barn.
Haraf ock&amp; denna märkliga riksdagspoesi, besläktad med de öfliga skiltalen för kvinnan, hvilka ju allesammans, om de vore riktigt ärliga, borde sluta son1 dec Ikta mannens skål hos fru Lenngren: » Min hustrus skål, för det hon ej ar här! » Det ar dessa tal, &amp; ir kvinnan ar:: drottningen i hemmet, furstinnan i söndagsskolan, angeln i vira hjärtan », men af all makt miste skyddas för det offentliga lifvet, soni en senator f r h Ge- orgien uttalade sig, d i friigan on1 kviiiminns röstratt rar före i, amerikanska kongressen 1SSi.
Frán sanlnxi, debatt harriir ock&amp; ett naivt erkiinnancle a£ att miin, niir det galler kviniiofrigan, hvarken kunna eller vilja resonnera med hnfviidet.
Det gr denna gri.ng en senator frän Xassachusetts, sorx h; ir ordet: » Det är omöjlig-t att frigöra sig frcin en riss grad; tf kHnsla, nar man öfvervager denna frftga.
Jag hyser meclönlkan med den man, som kan betrakta hvilken fraga det vara mii rörande kvin- ilans inflytande med afE~irsmassighetena kalla?
torra logik.
Hvil- ken nlan kan, utan motvilja, viinda sinn tankar frhi mirinet af en kar gammal farmor eller en bortgangen iilekad niodtw milda ord och smekande hand till förestiillniiigci~ on1 e: i kvinlig freds- doinare eller polis?
Jag för min del önskar, riar jag kommer till mitt hem, -- clii jag lämnar tlcc dwcleplats, dar minnen t3sfta med hrnrandra om denna liimpna ~iir: ds s. k. beliiiiiiigm - jag önskar ej att mottagas metl ~iugon kvinlig politisk beskyd- dares manliga famntag, utan att iii nlGt: i en sann kviilmias all- rnrliga, karleksf ulla blick):.
Men I ~ L saiima g5ng - hvilket n~isstroencle till kvinnan och kvinnans natur och till familj elifvets f öriiliiga att locka henne!
Det ar, som om inan ansilp, att.
; s fort man icke genom lag stiingde alla vagar för henne, skulle hon genast för politiken iifrer- gif va sin drottninglikas kallelse; som on1 kvinnorna icke skulle hiilla af sina familjer, annat an oiii lageii tvingade dem dirtill, eller hålla sig hemma, annat an sa Iihige ingen plats för dem fanns utadör hemmet!
Tydligen tror m m kvinnan härvidlag om niycket starkare politiskt intresse I n mannen, ty hon skulle ju icke nöja sig med att, som de flesta HU, i lugn och ro lasa ledarna hemma och s&amp; rösta en g h g hrsrt tredje ar; hon skulle tvärtom sjalf skrifva i tidningar, tala p i valniöten och företaga agitationsresor!
Hvad ha vi nu att 1iii: a af alla dessa erfarenheter, som del- vis redan ha och ' annu mera komma att upprepa sig i vArt eget lands röstriittshistoria?
Först och friimst att icke förlita oss pA partier eller tro, att vi kunna obetingadt vinna dem genom att ansluta oss till cle respekti~e röstriitt.steorier dessa f örfiikta.
T y grunda vi vart röstrattskraf p&amp; teorien on1 de n~anskliga rattig- heteriia, som liberalerna sjalfva påstå sig hylla, finns and8 ingen- ting, som hindrar dem från att be oss uppoffra var egen sak för att i stallet arbeta för dem, son1 - livern vet - i en franitid till lack komma att hjilpa till att utestänga oss.
Och grunda vi vårt kraf på statsintresset finns intet, som hindrar de kon- servativa från att saga, endera att vi innu ej ar.0 till fyllest kvalificerade, eller ock att vi redan äro tillrackligt representerade genom vhra nian och bröder, åt hvilka vi dock aldrig veta OSS ha gett detta uppdrag.
Med klar blick för stallningen skriher ocksa den outtröttliga ledaren för den kvinliga röstrattsrörelsen i England, Lydia Becker:, Jag har aldrig tviflat på, hvilket som var frarnAtskriclanclets.
parti, men jag tror, att hvacl vår fråga betriiffar, sa hafva tories och liberalerna anda till på sista tiden - såvida de ej gro det annu - båsda varit s&amp; hjiilplöst på efterkiilken, att det icke varit stor skillnad mellan dem, och jag tror icke, att liberalerna s %soni parti vilja liigga tvti strhi i kors för kvinnornas intressen och önsk- ningar eller taga ett steg för att skaffa dem rättvisa.
DS detta k min fasta öfvertygelse, niliste deras tal om liberalism och kar- lek till en pA folkets medverkan grunclacl styrelse och deras prin- ciper on1 rattvisa lata son1 hån och kunna ej vinna nzin synipati.
Det som %r en upphöjd princip, nar det galler inan, blir en nyck, om kvinnor fordra att f8 draga nytta diirsf.
Det liberala partiet ar mera medgörligt, det ar allt; och en del af dess niecllenimar gifva oss ett snällt, till Iialf ten föraktfullt gillande ».
Det ligger utan tvifvel icke så litet renlod bakoni dessa re- signerade ord, nien SA hade ock miss Becker, dA hon nedskref dem, en bitter erfarenhet att stödja sig vid.
Den slut-sats hon drar af sina erfarenheter blir också, för att nu med en lindrig förändring begagna sig af ett gammalt ordsprak - den att » bra kvinna hjälper sig sjalf ».
Tvifvelsutan m %ste också kvinnorna hjälpa sig sjalfva pA ett vida enigare satt an någonsin mannen det gjort.
SA lange vi icke uppträda nara nog: tlldeles enhalligt, skall man alltid slunga
oss i ansiktet, att majoriteten af kvinnor icke önska rösträtt.
S&amp; har man gjort i England och Amerika, fast kvinnornas petitio- * 11 a c 1 e man- ner on1 röstratt dar i dimensioner vida öfrerträffat n liga röstrrittspetitionerna.
Hvarför måste d % vi p&amp; visst satt inlägga mera arbete än miinnen i vAr röstrattskamp?
Helt enkelt diirför att vi ha star- kare krafter än de att kämpa mot.
Visserligen tro vi jii inte soin en del af våra motstA.nclare, att vi strida mot (; ud och iiaturea, ty trodde vi det, då skulle vi geiiaat nedlägga kampen i full förvissning om dess lönlösliet.
Vi iiro niimligeii, 5tininstone att döma af våra motstAnclares syiibara fruktan för virt frmm trängande, kmske rent af något vissare än de on1 dessa höga makters seger här varlclen.
Men ha vi icke (h l och naturen till motståndare, s&amp; ha vi dock ma.nnens fiirestiilliiingar oiu Gud och naturen, d. v. s. mycket ' af deras religiösa och kvinnopsykologiska föreställningar att bekämpa, och dessa höra ju till de gamla hel- gade oinrAden, dem man gärna vill ha i fred.
Ha kvinnorna då verkligen förlorat pieteten för hem och I ' ainiljelif, eftersoni de i sa nlangt och mycket visa sig afvika.
från dessa hafdvunna föreställningar nar de sjiilfva f&amp; ett ord med i laget anghende sin bestaminelse?
Eller är ilet icke snarare SA, att vi i stället söka göra verklighet af Geijers ädla ord:, Det forclras känslan af det enskilda välorc1nacle lifvets hela oskuld, det fordras känslan af naturens egen riitthet och enfald för att kunna förstå det minsta af den konstiga byggnad, som kallas stat 2.
Geijer jafvade icke dessa ord, cl&amp; han senare, iitaii nAgon soin helst fruktan för konsekvenserna af den personlighetsprincip han s % varmt omfattade, förklarade kvinnor beriittigade att riista, fast han ansåg, att de, sbviil som präster och lärare, frivilligt för uppfostrarkallets skull borde afsth frAn sin rätt.
Ty är det icke just » naturens egen rätthet och enfald^, som placerat m5n och kvinnor i sanma värld, i samma stat, i samma hem?
.h det icke onatur att betrakta kvinnorna s.ïeom en särskild k1a.s~ i motsats mot t. ex. arbetare eller medelklass?
Det är icke naturen, som anvisat könen skilda sfarer, men räl har naturen gett dem skilda anlag och iippgifter inom samnia sfiir, och jag är viss om att vi fylla natnrens bud bäst, on1 vi hiir som p&amp;
andra oi~lrliden gifva så, stort svängrum som möjligt At de spe- .cielln anlagen.
Först pA det sättet kunna vi komma till klarhet om hvad som bast passar den ena ocl!
den andra.
Först pii det sattet kunna vi ocksi % uppi.iH den samhiillets demokratisering, hvaroin förfäktarae af den allniänna röstriitten så mycket tala.
Amerikanerna uttala icke siillan en viss leda vid denna cleniokrati- sering, och vi kunna ej undra diirp !~ med det korruptionssystem, .soin hos dem i det politiska ljfvet ar r&amp;daiïde.
Men utan tvifvel gjorde man klokt i att vanta niecl förlcastelseclo~~~ar öfver systemet tills slutstenen %r satt pli detsanlina genom frarnsliiipandet af den hiilft af medborgare, som nu är utestiingd.
Innan vi verkligen 5ga en fullt demokratislc representation, %r det för tidigt att klaga öfver deinokratiseriiigens följder.
- h o111 demokratiseringen kouimer att fA till följd, att sak- kunskapen inom riksdagarna minskas och i följd claraf riks- dagarna sjiilfva förlora i betydelse 3 Utskottsvalein inon1 viir egen riksdag visa redaii i betiinklig grad, hurusom partierna dnr betyda mer än sakkunskapeiï, hvilkeil dock just inon1 utskotten bo~: cle vara den ensam bestiimnïancle.
Följdeii haraf kan till sist icke blifva annat all att makten allt iner lagges i den hailcl, clär sak- buiiskapen in8ste vara till finilancles, niimligen regeringens.
Men för Icvinnorna kan knappast en farligare situation tiinkas, &amp; n om cleniïa öfverflyttning af en del af riksclagens makt till regeringen s l d l e fil passera, inrim de fiitt den ringaste medbe- stiininingsriitt öf ver representatioileas snmmansittniag.
Kvinnan blefve nämligen i SA fall icke länïnacl ens i samnia ställning som förut, utan » frAn den, soni icke h,zfver », blefve taget » ocks&amp; det hon haher,.
Situationen blef ve för kvininan faktiskt sämre än den nu ar, eftersom regeringen CIA, konsekvent fortgAende pil den bana, son1 regering och riksdag tillsan~niaas redan nu inslagit, skulle komma att smliiiiiïgoin - tillägna sig regleraadet ' af det ena efter det andra af de omrAden, soni hittills n~era varit lämnade Ht det enskilda initiativet och därför lattare Atkonnliga afven för kvinlig omdönieskraft och erfarenhet.
Vi lm ju sett, hur skol- viisende och sociala frå,gor redan nu alltiner dragas under statens hiign.
Men ph detta sätt blir ju onlradet för » kvinnans stilla inflytande, allt mera rninskadt.
Och finge en blifvailcle regering öfvervägande socialistisk anstrykning, hvilket knappast ar otroligt, sil konzme ju staten miltagligen att.
göra intrhiig %ven pii hem- mets och hei~iuppfostraiils onirade.
Meil i en shlunda vederbör-.
.
ligen niaskuliniserad stat komme Deinosthenes ' naivt cyniska ord om grekerna åter att fh gällande kraft: ~ T a g n vi oss hustrur, sa iir det för att f % ciugliga hushiillerskor och barnaföderskor »; nfigra andra uppgifter blefve nämligen i s5 fall knappast kvarlam- nade %t kvinnan.
Att förekomma en dylik tillbakt~ghg, beror dock framför allt p&amp; kriimorna sjalfva, och härvidlag ar icke allt, ja icke ens det förnämsta sagdt genom ropet p % kraftigare agitation.
Det finns ett annat ord, som mindre passar för torgen och gatorna %n för det inre lifvets stillhet, men soul, därest nian en gftng f5tt ögat cliirpå,, kvarsth för blicken med ndgot af allvaret i Amiels ytt- rande, att » blotta aningen om en plikt iir bildande ».
Det ordet Amalia von Helvig.
.
För hvar och en, som har moraliskt skönhetssinne, för hvar och en, som har sinne för skön 112linsklighet, gr Amdia von Helvig en bekantskap värd att göra.
Hennes tryckta bref- och dag- boksutdrag ge tillfälle därtill.
Det är de, soin ge vardet &amp; t; Henriette von Bissings bok om henne.
Ty biografens psykolo- giska anmärkningar äro at ' enklaste slag och ge ingen totalbilci.
Amalia von Helvig förtjanar verkligen att man gör sig en fylligare bild af henne an den, som följer med etiketten » Goethes väninna2 i Tyskland och ~Geijers väninna, i Sverige.
Hon ar mer au hufvudet högre än sin samtids bekanta kvinnor.
Hur ofri före- faller icke bredvid henne eQ Karoline Schlegel, kastande sig ur den ene mannens armar i den andres.
Hur torftig fru ron Stein.
Hur öfverspiind Charlotte von Kalb.
Hur uppjagad och tillgjord Bettina von Arnim.
Och hvilken elastisk jämvikt mellan de olika sidorna af hennes väsen, mellan hennes konstnärsdrift och hennes direkt ~kvinligas kallelse.
Hel och osöndrad rar hon.
Jlhlariminan, som kopierar Durer och skrifver konstkritiker öfver bröderna Boisserees samling i Heidelberg, och husmodern, som försilfrar nötter och kläder granen med iippleu och pepparkaksgubbar för
barnens julglädje, skaldinnan, son1 diktar grekiska idyller och garnmaltyska legender, och modern, som syr på en babyutstyrsel med en packe linne bredvid sig, framstiir lika enkel och ome- delbar i de bref, hon efterliimnat.
Gathes bekanta utrop, da den unga flickan visade honom de första sångerna af » Die Schwestern von Lesbos » och han fick veta, att hon skrifvit dem utan att veta hvad det versmlitt hon begagnat, hexametern, var:, Das Kind hat die Hexameter.
geinacht wie der Rosenstock die Rosen trägt », kan användas som motto för hela heanes litterara och konstnärliga verksamhet.
Icke så, som skulle hon icke ar- betat.
Hon såg klart följden a£ en fl.addrande dilettantism.
Under ungdomsåren i Weimar gör hon vid utarbetandet at ' en dikt den träffande anmärkningen i sin dagbok, att ytlighet, brist- p % uthhllighet, skrämmer kvinnorna från sträfvan efter verkligt.
konstnarsskap.
Och hon anför som ese,mpel Angelika Kaufmann, som skapar de älskligaste gestalter, men på hvilka an ett hufvud,, &amp; n en arm sitter oriktigt fäst.
Anlalia von Imhoff var fri från själföf verskattning och den.
fruntimmersffifänga, som icke är mindre tarflig vid skrifbordet an framför spegeln.
Men hon var medveten om, att den konstnärliga sträfvan var henne ett lifsbehof, lika outrotligt som behofvet af kärlek och henilycka.
I * b:: g Hennes tidigare barndom hade varit en solskensidyll nied fiidernegodset Mörlachs sthtliga park och trädgårdar till raiii,, med en högt älskad, konstnärligt begiifvad far till ständigt sa11- skap.
Vid hans arbetsborcl hade den blifvande författarinnan gjort sina första liirospån i skrifkonsten och den blifvande mala- rinnan först handskats med färger - pA faderns palett.
Knappt 15 %r ganimal blir hon efter familjens flyttning till Weimar och faderns död som äldsta dottern af fyra syskon sin mors stöd.
Moderns älskvärda, vinnande viisende förenar sig hos henne mecl mormoderns viljest~~rka, denna mormors hvars klara ögon sago rakt igenom omgifningen, och som besvarade en Gathes poetiska utgjutelse till fru v. Stein, hennes äldsta dotter: a..
Siisser Friede, komnl ', ach, koinm ' in meine Brust l » med bibelspråket:, Frid efterlämnar jag At Eder, inin frid gifver jag Eder,, etc. Amalia laser grekiska för Jacobi och tjusas af Homeros.
Af mhlaren Heinrich Meyer, Goethes vän, får hon handledning i teckning.
Vid en hoffest uppträda Amalia och hennes mor från.
hufrud till fot höljda i gratt flor som skuggor från Stygens strand, och öf verlamna af Amalia författade hyllningsverser till hertiginnan Louise.
Anonymiteten blir snart röjd, och följden blir Schillers vänskapsfulla intresse och den nu 184riga Amalias anställande som hofdam.
Schiller kommer inför den poetiskt begAfvade Amalia von Imhoffs hiildt blomstrande, ungdomliga uppenbarelse icke ihAg sina egna teorier om hvad som höfves och icke höfves kvinnan.
Han blir hennes personliga van, råder och uppmuntrar, f0rmå.r henne att debutera i hans Xusenalmanach, ja, skämtar med hennes blyghet att först vilja uppträda endast under pseudonym.
s Miinnerlogik~!
- Författarskap, malning, musik, ho€ tjänst, hemlif, dela Amalia von In~hoffs tid och intresse.
Hennes dagbok berättar den ena dagen om en maskeradbal med idel figurer ur Schillera dramer, kostymerade efter hans egen anvisning, den andra om en dkjeuner eller tébjudning, som den unga hofdaincn sjalf ger, an om en förtrolig afton hos Schillers eller %Tante Steins, an onz en pri- \ ratkonsert hos Goethe.
Teatern, under Gcrthes rSgie, är en hofvets stående förlustelse.
Ibland spelaz man s5llskapsepektake1, och Amalia uppträder som jungfrun af Orléans.
En annan gång beriittar dagboken om en predikan eller ett konfirmationstal till Weimars unga prinsessa af Herder, som Amalia varmt upp- skattade och vid hans död 1503, kort efter det hon förlorat sin mor, sörjde som en personlig an.
Till Weimar flockades alla slags framstiiende personer som gäster p % längre eller kortare tid.
Dit kommer Jean Ptiul.
Dit kommer IS03 Madame de Staël.
Men till henne kanner Amalia v. Imhoff ingen dragning, hennes lidelsefiilla, obeharskade vasen berör henne som osympatiskt och oskönt.
Ansvaret för de sina, förhallandet till de yngre syskonen och modern, för hvilken hon, den starkare och djupare naturen, hyste nggot af en sons skyddande Ömhet, mognade tidigt Amalias karaktär.
Hennes för en ung flicka enastiiende frihet att sam- tala och korrespondera med man - och h i l k a man!
- vidgade lika mycket hennes lifsuppfattning som hennes intelligens.
Tvinget att dela sig, mängden af förströelser och rikedomen af intryck framkallade hos henne en medveten striifwn att bevara sin per- sonlighet, samla sig.
Det, som skulle smulat sönder en annan, mindre allvarlig natur, bidrog att göra henne mera hel.
Den behagliga och talangfulla unga hofdamen hade flera
beundrare och friare.
1802 förlofvade hon sig efter kort be- kantskap med den menske officeren (egentligen tysk, men född i svenska Pomrnern) Carl von Helvig.
1803 gifte de lsig, men Amalia stannade tillsvidare i Weimar för att vårda sin sjuka mor.
Först 1804 - fru v. Imhoff hade under tiden aflidit - förde Helvig sin hustru, en spad dotter och Amalias tvh systrar med sig till Sverige.
Enligt Malle Silfverstolpes anteckningar har ~ m &amp; a v. Helvig för henne erkänt, att hon bundit sig vid Helvig mindre af kärlek än af förtroende till lians karaktär och tacksamhet för hans karlek, ja, att hon egentligen hos honom sökt skydd mot sitt eget hjärta och en annan nian, den begiifvade och intressante men lattsinnige diplomaten E ' riedrich Gentz.
Denne hade vistats i Weimar i slutet af 1801.
Amalia verkade på honom som en uppenbarelse.
Han skref i sin dagbok, efter några dagars bekantskap med henne, att han trodde sig stå inför en genom- gripande förändring i sitt lif.
Då var han gift men skildes snart, i början d?
1802, frfin sin hustru.
Det medvetna själslifvet öfversätter icke alltid rätt hvad det omedvetna siiger.
Y % känsloomrAdet först % vi ofta icke oss själfva förr än e£ teråt, d % själfbevarelsei nstinkten redan längesedan fört oss, liksom med förbundna ijgon, förbi en kritisk punkt.
Så förstAr man lätt; hur Amalia kunde säga till Malla Silfver- stolpe, att hon hyst böjelse för Gentz, men p % våren 1803 kunnat skrifva till Helvig om honom: ~ J n g har för hononi .aldrig kant det, som man Brukar kalla kärlek ...
hans person är ingenting för mig.
Mitt intresse för honom är helt och hallet af in- tellektuell art ».
Gentz verkade stimulerande p&amp; Amalia, han förstod hennes individualitet biittre .än n %gon annan.
» Bei einem Blick war er in mir z u H a u s e ~, säger hon i sin dagbok.
Men han var en man w uden midtpunkt)).
S % kom under år l802 den svenske officeren Helvig till Weimar.
I honom liirde hon kknna en botteniirlig, viljefast natur, en ' man, som fr %n de tarf- ligaste lefnadsomstiindigheter strafvat.
sig fram genom egen dug- lighet.
Skicklig fackman, beggvad uppfinnare på artilleritekni- kens område, hade Helvig vetenskapliga intressen äfven i andra riktningar, särskildt för grekisk.
arkeologi.
Han hade denna tid personliga förbindelser med m %nga a£ Tysklands främsta veten- skapsmän.
Den h %rdhet i karaktären,.
som sedan framträdde hos hononi, yppade sig icke hos alskaren, och den tyngd och.
.
a.
dysterhet, som senare motghgar och erfaren orattvisa i tjnnsteri framkallade, hade ännu icke lagt sig öfrer hans väsen.
Aiixdia talar i brefveii 1802-1803 ofta om hans ~Heiterkeits.
Hans karakar vann hennes fulla tillit.
Därför vann hans karlek hennes tacksamhet, ja, hon s@ i den en vink, en skickelse.
Hon ' stod emellan tv % mäns kärlek.
Hos den ene fann hon den intellektuella sympati, soni en intelligent kvinna s i högt viir- derar, men en .olikhet i lifsriktning, som skulle förstöra hennes lycka, om hon blef hans.
Hos den andre trodde hon sig skola finna ett sakert skydd, en stilla, trygg hemlycka.
Honom valde hon.
Hon .räddade sig frbn en annalkande farlig lidelse genorii att binda sig vid en man, som hon hijgaktade och ville iilska och därför ocksh trodde sig iilska.
Ainalias och ' Helvigs bref under förlofningstiden iiro af största intresse.
Vanliga s karleksbref r&gt; äro de icke alls.
Haii berattar.
henne hela in lifshistoria, sin fattiga barndom, sin kunskapstörst och striifvan franlbt.
Hans karaktlir gör har ett intryck d ädel manlighet.
Anialias bref visc, hur viktigt det var henne att vara saker on1 hma gillande och sympati för hennes ideella intreasen.
Ett besök i Dresden har gett nytt lif A t hennes målning, och hon talar om de impulser, det gifvit henne.
Hon fr %gar åter och Ater, om Helvig verkligen vill ha henne, slidan hon nu en g h g %r.
Hon kan endast göra den man lycklig, soin tanker nog frisinnadt för att unna henne en fri utbildning och ett ohindradt urngange med de människor, som hon för den behöfver.
Tydligen anar hon, att han ej ratt förstAtt, att konsten var henne nagot vids allvarligare Zin ett odlande af sina talanger på lediga stunder.
Aren 1804 till 1810 vistades Helvigs bilda i Sverige, och diir föddes deras bada söner.
Helvig pröfvade vaxlaiide 1yck: i.
Han blef 1807 generalfälttygmästare, men genom 1800 Ars re- volution blef hans stallning osäker, då han ej tillbiirt revolutions- partiet.
Amalias hälsa led af det hArda klimatet, och hon blef IS10 p % det strängaste tillrhdd af läkare att söka luftombyte.
Med sina tre barn och sina bada systrar läiiinade hon Sverige våren 1810.
Trots sitt alltid vakna intresse för imturens och manniskornas egendomligheter hade Amalia dock i Sverige haft en landsflyktings kiinslor.
Hvilken förändring att f r h (hlthes Weiiilar komma till Gustaf I V Adolfs Stockholm!
Tiksom hon i det karga vinterlandet triinade efter sitt hemlands yppiga vAr,
så tynade hon af den torftiga näringen för sitt andliga lif.
Den, nya vårflodeil i Sveriges litteratur hade nyss börjat stiga, CIA hon första g %ngen lanmade Sverige, och hon kände den ännu ej.
I Heidelberg, dar hon .mestadels vistas mecl sin familj, tlterfår Amalia lifskraft och alstringskraft.
Hon målar och hon skrifver med lif och lust.
Det är hennes mest ' procluktiva tid.
Hon lefver Ater i en miljö, som delar hennes intressen.
Hon iiingås.
i Heiilelberg med Voss, far och son, bröderna Boisseree, Gorneliiis, E " ouclu6.
Det ar en rik tid, fast hon däriinder för- lorar sin lilla dotter.
Helvig skrifver allt mera sällan och.
allt mera dystert och sander Inga pengar.
Amalia måste försörja hela familjen.
med sitt skriftstalleri.
Hon skrifver de h jartligaste bref till sin man, saknar att ej f % vara hos honom i hans sv %- righetei; d&amp; hon val vet, hur svårt han har att meddela sig med andra an med henne.
Men han vill, att.
hon skall stanna.
Så mjuk och varsam, så grannlaga och osjalfvisk hon än.
är, tar Helvig anstöt af hennes » okvinligt » verksamma lif i Heidelberg, da han 1813 kommer ilit.
Han Ilar &amp; å för alltid lämnat sina allt mer intrasslade förhållanden i Sverige.
Sm %- ningozn blifveii ' allt mer isolerad och bitter, kommer Helvig till henne med anspråket på att vara icke blott hennes medelpunkt, men hennes allt.
Han ar oresonlig, svartsjuk, ogillar hennes samarbete med Fouqué, hennes litterära korrespondens o. s. v. Detta var tydligen en kris i deras förhållande.
Aiilalia, föl: hvilken den s.
.k.
kvinliga envisheten var främmande, gaf fogligt efter för ' hans önskningar.
Men det synes af hennes bref, att hon ifrågasatte skilsmässa, då han yttrat förnärmande misstankar.
Hennes klarhet och upphiijcla lugn kommo honom att ångra sig i ena som andra fallet.
Med oinskränkt förtroende lämnade han henne det brydsamma uppdraget att ordna hans afarer och alla hans förhållanden i Sverige.
Och 1814 reser hon dit, åtföljd af systern Louise och båda gossarna.
Malla Silfverstolpe hade redan under deras första vistelse i Sverige blifvit systrarnes förtrogne van.
Och det blet nu hon, som kom att sammanföra Ainalia nied Erik Gustaf Geijer. '
' För den, som 18st .Amalias bref till Helvig Aren 1S10-I812 ar ' det dyclligt, att vissa yttranden af Amalia, dels om kvinnans uppfostran och stallning, dels on1 sitt eget förhAllande till mannen,
citerade i Malliis memoirer (enligt N.
G. i Sord.
Tidskrift 1904, (i h.
), äro förlagda, till oriktig tid.
Malla låter henne (enligt Kord.
Tidskrift) redan ISOS saga, att kvinnans krets borde inskränkas inom huslighetens helgade omrade - tydligen en Asikt omfattad par depit - och att de begåfvade kvinnorna äro olgcklign undantag.
I samma sammanhang låter hon henne förklara kärleken för en chimar.
Ja, hon Iiiter henne p % tal om sitt gifterma direkt säga, att.
hon nu vet, att Helvigs kärlek var en illusion.
Allt detta ii.r efter krisen i hennes förhållande till mannen fullt natur- ligt och psykologiskt förklarligt 1514-1816, icke 1808.
Daremot beriktiga Nallas memoirer den förut öfverailt gängse oriktiga uppgiften (ännu hos Molin Kord.
Tidskr.
1904, 1 h.)
att Amalia von Helvig redan l815 skulle varit i Uppsala och gjort Geijers bekantskap.
Först den 10 mars 1816 kommo systrarna Imhoff med de två.
små gossarna Helvig till Uppsala.
H5.r i Uppsala, som Mallas gäst, far Amalia för första gbngen i Sverige känslan af att vara hewzitm.
Man Ahör Geijers histo- riska föreläsningar, man beser i Atterboms och Geijers sall- skap den ena dagen biblioteket, den andra domkyrkan.
Om aft- narna rakas man åter.
Nan musicerar, iiro än hos d ' blbedyhlls, än hos Writngels.
Geijer blir varm af sin egen musik.
Han blir hänförd på katedern.
%Jag har ej lefvat ett lif, som liknat dessa nubaders, dH dagen upptogs af snillrika samtal, och natten till större delen med att skrifva föreläsningar, som ähen hon skulle höras, säger Geijer i sina %Minnen » om denna tid.
.Amalia hade icke trott, att det fanns ~sftdanrt svenskarx, som hon nu i Uppsala lärt kanna, berättar Malla.
De första dagarna af april, just db systrarna Imhoff skulle rest tillbaka till Stockholm, blefvo Amdias bada gossar sjuka i skarlakansfeber.
Bernhard, älsklingsbarnet, dog den %de april.
Amalias djupa sorg påkallade de nyförfirfvade vännernas, Atter- boms och Geijers, verksamma deltagande.
I ' Asken inföll strax darefter.
D,?, skref Geijer till Amalia det bref, som Itf hennes tyska biograf orimligt nog f örlägges till 18 1 3, fast innehsllet tyd - ligt syftar på Bernhards död och Ainalias sorg.
Den förlangda vistelsen i Uppsala - Bror Helvig var länge sjuk - och sar- ekildt det gripande dödsfallet knöt de personliga baiiclen s&amp; myc- ket fastare.
Geijer och Atterbom vor0 dagligen tillsammans med systrarna Imhoff hos Malla, ofta om förmiddagen, alltid ph afto- nen.
Malla var oiindligt intresserad, men ofta bes~tirad, d&amp; hennes
man, David Silfverstolpe, ingalunda uppskattade detta stiindiga sällskapslif.
Det personliga bandet mellan Geijer och Amalia var mycket starkt redan vid Bernhards död.
Men kiiiislorila blefvo genom den enas sorg och den andres cleltagande 5i1nu vekare - och farligare.
Den hjärtegoda Malla tycker, att Geijer s r en kall fiistman, som aldrig talar om sin fr %nvarancle fästmö.
» Okand var hon för Malla, men det gjorde henne dock ondt, d % hon sAg hovtom s % helt och hAllet upptagen och förtjust i det niirvarancle.
Amalia och Geijer hade så, obeskrifligt roligt af hvczrandras siill- skap - men huru skulle de bara saknaden daraf! » Detta var Mallas anmärkning anghende Eriksdagen I S maj, då Geijer af viininnorna fira@ med bloinmor och, verser, gratit af, rörelse och morgonen dbefter gett ~ma1h-i dikten » Nattvandraren »: » S&amp; iir den harligaste dag förliden!
Hur snart, hur snart!
Hvarför är du YA flyktig, o tid?
Kan ingen gliidje ' kalk dig rusa, Att du pA vingen hvilar och förgäter Vid klangen af ett hjiirtas melodier Att ila fort ?.
.
. » Det förefaller markligt nog, att Geijer tre dagar efter denna Eriksdag kan skrifva ett smekande och skiimtsamt bref till fast- mön och lugna henne med afseeiide p % hennes » Imhoffska lilla jalousies, som för öfrigt var riktad p&amp; Louise v. I ' mhofi, icke på Amalia.
&amp; leii det var nog » de bonne f o i ~ och » jesuitimen » i satsen: » I-Iennes iildre syster %r mig intressantare, och.
hon III&amp; viil ej inge dig niigon Earh5,gaPa var nog icke afsiktlig.
Man iiihste afveii här skilja p&amp; meclvetna och oniedvetna känslor.
Förestiillilingen, att vigseln sAsom sAclan ar clet till fyllest grundläggande för ett aktenskap, har man nu börjat liimna, för att antaga uppfattningen, att den sinriliga karleken ar den rik- tiga grundvalen.
Aktenskapets innehiil1 fattar m m för öfrigt p&amp; samma satt som förut.
Nattrock och tofflor kunde biist symbolisera mannens föreställningar om hemlycka.
Ro och lugn, icke samar- bete och personligt sjiilsutbyte, iir det mannen söker hos sin Izzul~u.
, Ett lyckligt aktenskap » är det, som förverkligar denna andliga nattrockstrefnad.
Krafvet pA andligt samlif i iiktenskapet Br mannen - jag talar nii inte om de få undantagen fr611 regeln - alltjämt franimande.
Föga underligt db, att Geijer pil sin tid, nar han nagra niå- nader före sitt bröllopp ri.kar en högt utvecklhd kvinna, med '.
godt sanivete och intet ondt anande följer sitt intresse och siii synipati, så l h g t de föra honom.
Intelligens och kaiisla kunna icke skiljas -- minst hos Geijer.
Icke blott skrifver h m sina förel %s&amp;ngar ined tanke pH, att Amdia skall höra deiii.
Hon inspirerar honom till bAde dikter och musik.
An mer - han gör för henne sjalsbikter om sig sjalf, sin karaktir, sin reli- giösa känsla, dem han aldrig slrulle t h k t p&amp; att göra för Anna Lisa.
De fA bref, man anne er frbn honom till Amalia, äro myc- ket karaktaristiska i detta afseeiicle, jämförda med fästmansbref- ven till A n m Lisa.
Mallas memoirer meddela nianga sin % betecknande drag f r i n den geiiicnsainnm samvaron.
Hon forsvarade mot Geijer och Amalia dels franska revolutionen, dels IS09 Ars statshvalfning och aninarker pA tal diirom: » Nu \ roro Amalia och Geijer alltid a£ sanima tanke!
D Den 1 juni skedde systrarnas uppbrott fran Uppsala.
NAgot senare.
for Geijer till dem pA Alby i Södermanland för att taga afsked af resenärerna - de skulle snart för alltid lämna Sverige.
Från Albg for lian - till sitt bröllop!
3Ialla var längre p&amp; Al- by, i förtrolig samvaro med systrarna, » anade all den si ii art: ^, Ainalia skulle erfara, och grät med Louise », som öppet talade med henne on1 sin oro öf ver B Amalins oinskränkta tillgifvenhet för Geijer,.
De stycken af Anna Lisa C-eijers iiiemoirer, soiii af A.
L. Xoliii meddelats i Nordisk tidskrift 1904, ge en klar belysning, dar man förut var hufvudsakligen hiinrisad till gissningar, om Geijers £örhiillande till fästmön d ena sidan, till Aiualia, S, den andra.
Frainför allt fAr man den vackraste bild af personlig adel hos de båda kvinliga parterna.
I deiiila kanslokonflikt stil de högt öfver den man de bhda älska.
, Deras (Amalia och Geijers) afsked p5 Alby.
.
.
hade varit ömt och smärtsamtrc, säger fru Geijer,); och gjorde klart för dem biida, huru djupa rötter deras sy nipati slagit a.
Hon bergttar, hur hon vid hans hemkomst fann Iionolil sig lik.
» Kanske annu iimrnare all förr, som om han velat göra bot bAde infiir sitt eget samvete och min ovetenhet D. Nigra dagar fiire bröllopet, soiii stod Ci juli, fann hon rid ordnandet a£ Geijers sakcr Beii stor röd plAnbok, iimehiillande bre£ och biljetter af eii okänd hand, de flesta ined » Amalias under, skrifna p % tyska.
.
Jag läste och &amp; te; det svindlade för mina Ögoii;; jag blef laii1 till kropp.
och.
sjii1; jag kunde ej tala, ej gråta; jag inAste gB till siings och var som föiintacb Upptäckten framkallade 2 uppträden af ömma.
.
f ursäkringar, oro, Kilger och.
försoning ».
.
De ord fru Geijer, enligt Molin, skref natten till ' i sept.
lS36, feni &amp; r efter Amalias död, visa att Anna Lisa Geijer.
själf var en sällsynt fin och sjiilfull personlighet - och äro på samma @ ng .det vackraste efterniale At Amalia.
.
» Jag har genoml5st fru Ilelvigs bre£ - hvilka bref!
Af en shdan karlek har ingen.
nian pA jorden gjort sig förtjiiiit.
- Hurudan var min?
Ren, innerlig, trofast och liflig, men tillika egennyttig, opröfvad och anspråksfull.
-.
Hvad begärde hon?
Ett sant andligt deltagande, en sinnesförmalning, hvarpå hennes egen- skaper, snille och bildning kunde göra anspråk.
Jag - begärde det- samma i min ob~skrifligcz enfald, utan att ana, livad som % min sida Brast för fiillbordandet af deniia.harmoni.
Först genom upp- tiickten af hennes kärlek och hennes bre£ blef det mig klart, hvad jag var.
I-Ivilkeii sorg!
Huru mAnga bittra tårefloder skoljde ej mina heta kinder dessa de si % kallade Flitterwochen - tillbringade under nytaiida förhoppningar, nedslAende jamförelser, rädda anin- gar, uppmuntrande kiirleksbetygelser; i alla .dessa senare stig jag blott en kropp utan sjfil, hvarvid jag ofta för mig själf kande, feberaktiga rysningar och en alltid otill£redsst&amp;lld längtan efter detta?
) &amp; got, som adlar dessa njutningar till en ren harmoni kropp och sjiil emellan ».
I Erik Gustafs tröstande bemödanden att ställa henne tillfreds såg bon blott det ömmaste medlidande, förenadt nied den för mig så nedslående förtjusningen öfver niina yttre behag.
et föll liksom fjäll från mina ögon.
I min förtviflan önskade jag mig i hennes ställe långt borta öfver hafvet med hans I~jjnrtn, hans andliga uingangelse till tröst.
Evad hvar jag nu?
z ~ ».
lofvade enart Hvad iiiiinga dundats mig - Ilans.
I ~ z ~ s ~ I - Geijer frivilligt, att Anna Lisa skulle få läsa, d l a bref, han fick från eller skref tili Amalia.
)) Ack, han höll sitt ord; m@ga bref koniino ännu, som innehöll0 nialört för mig; jag fick lasa dem alla, iifveiisom deni, son1 han skref till henne - huru v51 minns jag ej ined hvad k&amp;nslor ».
Soni dokument till erot.ikens utvecklingshistoria äro dessa Anna Lisas anteckningar af intensivt intresse.
för hvar och en, soin för- stHr hvad han läser.
Geijers iiingange nied sin fistiiiö hade endast innehAllit smek * och kyssar.
Han hade £örsiikrat lienile, att just sA.dai1 h011 var,.
.
sintet lärd, intet mångkunnig, intet annat an god och kärleks- full och söt^, just shdan ville han ha sin fastmö och hustru.
Efter upptackten af hans förhållande till Amalia fann hon honom visserligen vara alldeles lika mot henne, som han alltid varit, men -- hon hade nu sett, hvad en kvinna kkzzde f&amp; af honom och kunde ge honom.
Enligt den härskande uppfattningen - d % och nu - borde Anna Lisa i sin ungdom och fagring kant sig som den erotiskt öfverlagsna i förhållande till den 40-5riga Ainalia och hade ingen anledning att ta saken tragiskt.
Hur kunde Geijera andliga sam13 med en kvinna sju hr iildre an han sjalf kollidera med hans förhiillande till den vackra 26-åriga flickan, som fiingslade hans sinnen?
Hos den ena söker han näring för sin själ, den andra blir hans hustru.
All right!
Hvad är att anmärka 3 Anna Lisa var nog själfull, nog sedligt förfinad att känna Erik Gustafs ömhetsbetygelser och förtjusning öfver hennes yttre behags, som en brännande förödmjukelse, sedan hon sett och jam- fört, hvad hon var för honom, hvad hon ägde af hans sjal, med hans förhiillande till Amalia.
Anna Lisa talar innerliga ord om Amalia:, Din enda lycka var att här pil jorden vara hans skyddande genius; du uthärdade att lefva, d&amp; lifvet var dig en pliiga - fiir hans skull; din äre- lystnad var att vara honom nyttig, din tröst att nAgon ging f A n %gra skrifna rader af hans hand, som sade, att du ej var glömd.
En slldan kärlek %r oegennyttig, gudomlig och kan ej annat Hn vara den Högste behaglig.
Hvad har jag att satta emot allt detta?
Visserligen mycken kärlek, mycken trohet, men ingen kraft att försaka, och utan den komma vi ' ej lingt.
Men dig har jag att tacka för mycket, oandligt mycket.
Om den sinnesstam- ning, hvarmed jag i dag slutat läsningen af dina tarbegjutna bref, kunde följa mig lifvet igenom - hjälp mig du +t utbedja mig kraft diirtill, du som sil väl visste, huru kärlekens kval smakaden.
Då hon lämnat Sverige, blef Berlin Amalitas stadigvarande hem.
Helvig hade gAtt i preussisk tjänst.
Deras senare äkten- skap blef s&amp; harmoniskt, som det var möjligt efter hvad som före- giltt, och som Amalias starka pliktkansla kunde göra det.
Hans bref till henne, när de äro skilda, äro tacksamma och hjärtliga och
\ 23 tala med intresse om hennes t~rbete, hennes öfversattning af Fri- thiofs saga och hennes målning, då hon är i Dresden.
För öfrigt skrifva de båda kort och mest om praktiska angelägenheter.
Han uppskattade henne.
Hon var den, son1 knöt honom samman med andra människor och gjorde deras hem till medel- punkt för en angenäm och intelligent krets.
I hemmet uppväxte ännu en dotter.
Diirernot dog deras yngsta flicka, född 1821.
1825 råkar Geijer Amdia i Dresden, och hon visar honom galleriet.
Han går under hennes ledning omkring dar » med en egen känsla midt emellan höra och se ».
Amalia hade varit den, som öppnat hans ögon för den bildande konsten, säger han i sina » Minnen ».
Han fann henne » f öriindrad och likviil densamma, till sitt inre lika rik.
Jag har ej kant någon rikare för sina vänner, Znnu mer genom hjärtat än snillet, ingen .mer ägnad att omkring sig sprida lycka, och som, sjalf ej lycklig, dock kan sa nedkalla den omkring sig.
Hvad har jag ej henne att tacka för!
», Allt &amp; r inom oss och kommer inifrån, men allt yttre verkar blott SA vidt som vi förmå eller vilja upptaga det i oss - så skapar sjalen sin värld.
Alltid kunna vi sagas vara lyckliga, när vi hhlla oss uppe bland lifvets bränningar, ty det, som för iniinniskan förblir oantastligt utifrån, är hennes samvete och hennes vilja.&gt;) Så skref Amalia en gång från Heidelberg till Helvig i Sverige.
Föga anade - hon, hvilku 1idelsen.s och lidandets brottsjöar, hon snnu hade att genomlcrinipa.
Föga anade hon, att hennes lifs rikaste lycka och hetaste kval viintade henne i detta Sverige, son1 ho n efter sex Ltrs vistelse liimnat som en friimling.
Men hon gick det allt harligen igenom.
)) Det, som för människan £örblir 0811- tastligt utifr %n, ar hennes samvete och hennes vilja. » Hiha B o ~ e l i u ~ Nyar i Gagnef.
Vi vor0 komna att fira nyår i Gagnef.
Nyhrsdagen ingick med strålande sol, ljus, blå.grön himmel och 30 graders kyla.
30 grader var för oss Stockholmsbor något storartadt och bidrog att öka högtidsstämningen.
Diir kommer
.
kyrkfolket i låoggattu.
E ' tt kyrkkladt folk: i skinande hvita klii- der2 ser F a n ej alla dagar.
Skinande hvita skinntröjor och skinn- kjolar, nya ljusa skinnförkläden, röd kant p2 kjolen och stora vallmoröda lufvor eller också halsdukar; sidan är kvinnornas hög- tidsdriikt om vintern.
Detta kyrkfolk måste te sig som bara sagor om forntid för den, som ser det första gången.
Där kommo de, n&amp;gra raka och stAtliga med stark, spänstig g h g, andra smA böjda med hufvudet och den röda lufvan starkt framstlutande, som om de vor0 färdiga att falla framöfver för Iivarje steg.
Borta vid vägkröken höll morgonsolen till och passade p,Ci att i en glimt mellan de gråhrita björkstammarna öfvergjutn alla f örbigående med sitt guldflöde, för att ögonblicket efter: tt 1Ata dem falla in i en helt annan fiirgsknla.
På narrnare hA11 uppstod en ljusstrid mellan palsarnas och snöns hvithet.
Endera af dessa skinirande storheter maste ge vika.
Än lyste skinnkliiderna strålande hritgula mot den eii aning violetta snön, an kastade fargerna om; pälsarna i ljusaste guldton roro dock mörkare än den bliindhvita, gnistrande snöytan.
Gubbarna begagnade ej sina palsar.
Lugna och betiinksnmma kommo de, iklädda sina svarta lhgrockar.
Hurtiga unga kullor i skinntröjor och svarta kjolar skyndade förbi, röda och frusna on1 kinderna.
En och annan slade for fram i ilande fart.
Fort svängde ~nuntert om klefvo gubbar och gummor ur, och diid.
och bort i byn, m-dan vi ett kort ögonblick hiinno figna oss At den vackra synen och prisa den lilla fasta gula märren af fjordras.
Vi pälsade ' på oss, vi ocksh, för att gå i högrn5sean.
Men nar vi viil kommo ut och fingo kanna pil ilen friska luften och solskenet måste vi först göra en tur uppåt liinggattii.
Där, bland björkarna, hade samlats stora skaror af fåglar.
Domherrar flögo i länga kast och deras röda västar bröto sig bjiirt mot den grön- blii luiten.
Talgoxar och snöskator fladdrade massvis emellan traden.
Det sar riktigt nyårsmuntert i lrlnggattu.
I kyrkan gingo vi de gammaldags trapporna upp till orgel- läktaren, dels för att dar uppifrh se folket, dels för att ej störa gudstjänsten, dii vi kommo nAgot sent.
Folket i Gagnef %r som allt dalfolk mycket kyrksamt.
Men nu voro dock bankarna ganska Itlent besatta.
Dar rar mest karlfolk och en stor skara ungdom.
I de biinkar da; de gifta kvinnorna bruka sitta, funnos endast niigrn gurn~nor har och dfir.
Detta var ej för den skarpa köldens
skull.
Det var nog s %, .att mödrarna voro l-ien~ma och styrde med sina barn, för att £å dem viil mätta, rens och fina till klockan tre, d&amp; den stora barnjulfesten skulle börji.
Frainnw i koret stodo redan två väldiga julgranar, en pA hvar sida om altaret.
De vor0 starkt solbelysta, och emellan dem ?ch det förgyllda ~ t a r s l d p e t stod kyrkoherden i mässhake.
Detta af gudstjänst, nqtur ocli solljus; ännu mer gaf en glnd, saiilverk.
nar en t+lgose kom fljrgqn.de ocli satte sig i ena granen,.
för att strax lyfta och satta sig pfi altarskiipet och sa Ater till granarna Precis klockan tre yoro vi. %ter i kyrkan.
Denna gången gingo vi in genoni sakristian och togo plats längst uppe i koret med utsikt öfver hela kyrkan.
Granarna vor0 tända och kyrkan upplyst.
Tapk ej p å tr.å- kigt enformiga gasrainper med l %ngq linieräta ljusriickor och granna - stj$i.ruor.
T k k på lfingspiriga, trearmade ljusastakar, stidana de vuxit i skogen, och p % guldisiga obestämda ljuspunkter i vaga linier hela kyrkan utefter och p&amp; helgdagskläclda barnskaror .i granna fkger.
Ett färgspel, som förde tanken till.
allt .hvad star- kast ocli ursprungligast vara kan af alla slags fargsammanställ- ningar.
Endast engelskt röclt, den starkaste, mest inaktagande af alla farger, och därtill svart och hvitt, sbdant det blef i detta milda, dallrande gula] .jusdunkel.
En absolut friinvaro af blitt och grönt.
En f iLrgsynifoni soin brusar af I jnsslrimmer.
Rarileii, glada, varma och förviintansfulla, upptogo nästan kyrkans hela n~idtelparti.
Deras fullkonilig$ onervösa ansiktsuttryck, cliir cle sutto bredvid liva,randra i oändliga rader, kom mig att kanna det s&amp; soni om detta passerade för.
länge, länge sedan, och att det endast var vår tidsmedvetna niirvaro, som drog det in i ninticlen.
Pojkar.
och flickor sutto bredvid hvarandra, pkola vid skola med 1srai-e ocli lärarinnor ytterst i.
bänkarna.
Fader och mödrar hö110 sig denna dag vackert %t sidorna eller längre bort i kyrkan.
Det var en fröjd att se .de smiikloka, jag skulle vilja säga, barna- mogna ansiktena - gossarna pigga - flickorlla mera rundá, och allvarligs i kinderna, men lif öfverallt, och ögon som titta och tindra a£ förnöjelse, Ty detta iir en valdig ba.rnfest!
a
-.
Det m % val vara högtidligt att, iklädd sina basta Mader, sitta i kyrkan och därtill f % fragor af själfvn kyrkoherden och till sist bli bjuden på jultraktering.
Sadant händer inte mer i n en gång om Aret.
En talarstol var ställd öfverst i gången.
Kyrkoherden höll först bön och sedan, som han kallade det, lektion öfver orden:, Frid pil jordens.
Den gick i raskt och friskt tempo, denna lektion; de hurtigt framställda frligorna besvarades a£ srnA späda barnarösterna, som ofta behöfde ett uppmuntrande s högre » för att göra sig hörda.
Barnen sitta alla i brinnande längtan att f % en fraga, och deras sm % upphettade händer viftade så.
fort cle voro säkra pi % svaret, eller stannade dröjande p % halfua vägen, i hopp att tankarna skulle klarna under tiden.
Efter slutad lektion ljödo gamla psalmmelodier, barnsligt gällt och skärt vers efter vers, sammansmältande med belysningen till något fullkomligare än nhgon storstadsbelyrining och de sublimaste sångkörer maktat Astadkomma.
Till sist kom jultrakteringens stund.
Skollärania hämtade f r h sakristian stora brickor med kakor och bullar.
Hvurt barn fick en bulla, en kaka, en karamell och ett julkort.
Det var allt!
Och and&amp; var detta festens glanspunkt.
Mödrarna lutade sig ännu längre fram för att se, och barnen sågo anda rödare och lyckligare ut, när de stoppade ned sina skatter i kjortelsackarna eller langade karamellerna genom m h g a smb varm3 händer, innan de niidde den rätte ägaren.
h upp nigot p&amp; stallet kunde inte komma ifraga.
Det maste först visas hemma och vederbör- ligen beundras.
Annu en sång och barnfesten var slut.
Dar blef ett lif och ett stim i kyrkan, innan hvar och en fick rätt p&amp; sina barn och fick dem väl ombonade i schalar eller inpackade i slädar.
Vackert var det ocksA att komma ut ur kyrkan.
Hvarencta stuga var upplyst och alla julgranar tiincla.
Granarna i Gagnef tiindas ej p % julkvallen utan först pil juldagsmorgonen, för att lysa kyrkfolket till ottan.
Andra ghngen, nyarsdagen, för att lysa folket hem efter barngudstjänsten.
Först när barnen koinma hem UP kyrkan, ar den egent- liga julgransfesten.
DA har granen tjantsgjort tvii gdnger till andras gliidje - och nu brinner den till barnens förnöjelse sil O. d-g.
liinge julljusen vara.
Gagnef, januari 1905.
Litteratur.
Ätten af Klint.
Anteckningar ur slaktpapper af Adelaide Naucki hoff, född af Klint.
Att intresset för sliiktforskning och personhistoria i vAr tid är lifaktigt, franighr a£ det jiimförelsevis stora-antal arbeten inom dessa oniriiden som p i de aista tiotalen år offentliggjorts.
Det .är med glädje nian konstaterar tillvaron af detta intresse .och den diirnied sanimanhiingande stigande pieteten för släktniiimen, sär- skildt anteckningar och bref.
.
Långt ifrån att uteslutande h a h a betydelse för ättlingarna af antecknaren eller brefskrifvaren gifva naniligen sadana gamla psapper ofta ett oviirderligt material för bedömande af flydda tiders förhAllanden.
Ett dylikt allmännare, rent historiskt intresse hafva i emi- nent grad de anteckningar, på hvilka hufvudparten af fru Nauck- hoff s släkthistoria hvilar.
De nedskref vos frhn 1780-talet till 1839 af vice amiral Gustaf af Klint, hvars namn är oupplösligt knutet både till flottans bragder pB Gustaf 111: s tid och till sjökarte- verkets fredliga stordhd.
BrAn Gustafs fader, Erik, som adlades 1805, härleda sig slak-.
tens traditioner som sjömanesläkt.
Af de få bevarade uppgifterna om f öregående led f rarnghr att den, ursprungligen allmogesläkt, på 1600-talet har att ' uppvisa tvil generationer präster och slutligen en lagman, som ble£ far till Erik af Klint.
Med honom öfvergår den till krigareslgkt.
Omutligt redbar och lugn i alla skiften - SA framstsr Erik af Klint ej mindre i flottans häfder.
än 5 sonens anteckningar, som dessutom ställa i klart ljus bans fornöjsamhet och glads fromhet.
I det trånga Karlskrona-hemmet uppväxte kring honom och hane hustru, Charlotte Gyllenstam, sexton barn, af hvilka de fyra iildsta sönerna jämte fadern ombord ph flottan togo del i kriget nied Ryssland 1788-90, den äldste, Gustaf, med utmär- kelse och på en framskjuten plats.
Gustaf af Klints anteckningar meddela mycket af intresse redan frhn de b %da första krigshren, men i synnerhet från 1 ' 790, dA han, ehuru endast nitton hr, som flaggadjutant hos amiral Nordensköld ej blef utan inflytande på krigsledningen.
Man kan ej undertrycka en önskan att f % se dessa anteckningar fullstai~digt utgifna, i synnerhet som de meddelade utdragen vittna ej blott om förträfflig iakttagelse utan ock om förmåga att tlskåd- liggöra en situation.
Läs till exempel skildringen af Viborgska gatloppet, då svenska linieskeppet Dristigheten i spetsen for de öfriga bryter sig v2g genom ryska flottan: » Vinden var frisk ost- o '.
lig, himlen klar, men beströdd med lösa molii, hvilka stuiidoni skymde solen.
De ryska skeppen hade gulruAlade batterier och lago ankrade för spring med bredsidorna vanda emot Dris tigheteii, hvars sida var rödfärgad.
I samma ögonblick detta skepp med alla segel till nalkades inom skotthAl1, framblankte solen utur molnen p % ett förtjusande satt och gaf en allcleles egen glans lit Dristighetens skrof och segel.
Eyska skeppen inrymdes hastigt i ett ogenomträngligt men ljust moln af krutrök och dess kulor studsade på vattnet l h g t bakom ~ r i s t i ~ h e t e fram n till den sven- ska linien o. s. v,.
Hela denna scen står för läsaren i en underbar dager af bragd och afventyr, s o m pilminner om en tafla af Turner.
Saturen- tusiasten och poeten Sköldebrand, som i ett ungdomsarbete skil- drat .sina intryck ombord pA flottan 1789 och särskildt frHn slaget vid Oland, har trots sin gifna öfverkigsenhet i stilistiskt nfseende ej tecknat nAgon bild, som hranner sig in i läsarens minne s31 som Gusta£ af Klints ordknappa skildring, ännu fylld af det stora ögonblickets spiinning.
Afven för skildringen a£ Gustaf af Klints senare lif, hans verksamhet som lärare vid den nystiftade krigsakademien p5 Karl- berg, hans deltagande i norska kriget 1814, hans kartarbeten och hans familjelif p % Hamora, ligga till stor del hans egna an- teckningar till grund.
Utgifvarinnans sätt att begagna dessa an- teckningar kan dock ej, siizskildt i friiga on1 de äldre, betecknas som i allo lyckligt.
Att minnesanteckningar upptaga i kronologisk följd likt och olikt, riksviktiga händelser och smil.
fan~iljetilldra- - gelser om hvartannat, är ju helt naturligt; men af en bearbetning för utgifning, sådan som den Gustaf af Klints anteckningar underkastats, väntar man sig som - resultat gruppering och öfversiktlighet.
1 detta afseende felas dock åtskilligt.
F ' örfattarii~nan har en rike- dom af intressanta saker att berätta, nien de f9 ej alltid sin ratta infattning.
S % afbrytes t. ex. skildringen af ryska kriget med en beskrifning på Chapmans gArd Skarfva, i och för sig mycket tilltalande, men föga på sin plats där den stitr; och en annan gång följer p % några notiser om tilldragelser af allniant intresse, af hvilka den sista rör Svenska akademiens suspension, utan iiä- gon öfvergång berättelsen om hur Erik Klint med barn och blom- ma ' installerar sig p % kungsgilrclen vid Visby.
Denna osäkerhet i användandet af ett rikt material ar att beklaga, ty den stiir intrycket af det i s&amp; många afseenden förtjilnstfulla arbetet.
Gustaf af Klints personlighet ä.r visserligen den dominerande i denna släkthistoria, men bredvid honom Eramstii gestalterna af hans femton syskon och deras barn, af hvilka de flesta redan skattat åt förgängelsen.
Författarinnan har belysande drag och anekdoter att bertitta om flertalet af dessa och laiiinar afven no- tiser om den- nu lefvanae generationen och den allra yngsta.
Arbetets öfversiktlighet ökas i väsentlig grad af den bifogade stamtaflan och registret.
Den typografiska utstyrseln är gedigen,
och tilltalande, och de meddelade porträtten illustrera förträffligt släktkrönikan.
Af särskildt intresse ar den iildsta gruppen - silhuetten af Erik Klints hederliga och tunga sjöbussfysionomi med sthngpiskan i nacken, sonen Gustafs fina och intelligenta drag och det täcka ungdomsportriittet af deniies maka, Kerstin Akrel, efter en miniatyr af Berndes.
Man bör 1-i.a detta portratt för ögonen, dh man laser om hur den allvarlige Gustaf af Klint, vid sitt första besök hos hennes far på Hamora, föriilskncle sig bhde i henne sjalf, dh en trettonårig yrhätta, och i hennes hem, som lian oclrsh till slut lyckades göra till sitt.
Totalintrycket af fru Nauckhoffs bok blir att vi f %tt ett nytt värdefullt led till raden af sliiktirronografier, resultatet af ett mang- hrigt, på sanima ghng pietetsfullt och samvetsgrant sainlarenit.
Norsk o c h dansk skönlitteratur.
l Den danska författarinnan fru Ulicl~er- Clnzbsev, hvilken nfven i vårt land %tnjuter en mycket ' utbredd popularitet, har till julen riktat sina mhnga beundrares - eller egentligast beundrarinnors - bokhyllor med ett nytt arbete: » Sonja.
En nutidsberfittelse ».
Gliidjande att ' saga har förf.
denna gång vikit af från de abnorni- it&amp;+ och skrackmotiv, som gjort tvenne af hennes senare böcker, » Kjell » och » Den siste Hauge », betänkligt osunda och öfverspända, och i stallet åstadkommit något soin i liffull och medryckande framstallning erinrar om hennes ' bast skrifna prosadikt » Inga Heine ».
Trots en alltför vidlyftig ap,parat - rikligen .. inströdda tyska och danska verser, en myckcnhet italienska fraser (hvilka inte böra vara vidare roande för den publik, som inte förstår språket,) och liknande snih agrkmanger -- ar Sonja en intresseväckande och ganska fängslande bok.
Till ämne har förf.
valt tvenne kvinnors kamp om den man de båda .älska; Den ena, hjaltens första hustru; tvingar p % dödsbadden sin make att afgifva ett löfte, som för alltid binder honom vid hennes niinne.
Den andra blir seder- mera hans maka, men trots deras ömsesidiga hangifna karlek st.år den döda ständigt eme ' llsn dem, ' obevekligt utkräfvnnde ' sin ratt, och till slut m %ste den.
lefvande vika.
Skildringen af denna slitande och tragiska konflikt ar gjord med viirme och finess, och läsaren följer ofta med spiinning de situationer som fram- stallas.
- Boken har också haft en ovanlig framgang, i det den första svenska upplagan pli kort tid blifvit utsåld och en ny ar uncler utgifning, en omständ.ighet som ju visst inte behöfver stA i '
samband med något större litterärt värde, men som i detta fall ej heller framkallats af orsaker, som ligga alldeles utanför det litterära omradet.
En annan dansk författarinna, som tycks rycka upp i ledet af » dem man lägger märke till,, och som redan har den tillfïeds- stallelsen, att pA sin senaste boks innerpärm lasa: » utkommer ungefär samtidigt p&amp; danska, tyska och svenska,, är fru Charlotte Eilemgccnrd.
Tvenne af hennes böcker hafva detta år under namn af Familjen Helwig och Fru Direktörskan utkommit i svensk öfver- sättning p&amp; Lars Hökerbergs förlag.
H förbigaende sagdt är det.
ekada att öfversiittarinnan, som eljest gjort sin sak siirdelea bra, f örandrat originalets betecknande titel » De Vaergelöse » till något s % tamt som » Familjen Helwig~.
I fall en direkt öfversattning, a£ skäl som jag ej försttir, ansetts olämplig, kunde ju lätt ha pifunnits nAgot annat, som gifvit en aning om innehallet.
» De Vsrgelöse~ ar en stark och målmedveten bok, säkert, talangfullt och enhetligt skrifven.
Den skildrar hur en familj ur srngfolket, d. v. s. den manniskoklass, som med yttersta ansträngning lyckas uppehålla en sorts afattigfinhet », kämpar sig fram genom lifvet.
Förträffligt tecknas brödkampens och försakelsernas olika inverkan p % hvar och en af familjemedlemmarna och dessas sta.ndigt gac- kade men segslitna hopp, att hjälpen ur betrycket en g&amp;ng skall komma fr %n den rika principalen, fru Hmgh, som kallblodigt bestjäl sina underordnade p&amp; deras arbetes lön, medan hon sam- tidigt tror sig, tjäna Guds rike » genom att underhillla ett par teologie studerande, och som soulagerar med blommor %t frun, när hon nekar mannen, affärens oumbärlige aförste man,, en an- sprfikslös löneförhöjning.
En ironi, som aldrig slår öfrer i öfver- drifter, parar sig här med en icke högröstad meii darför ej mindre varm sympati för » de försvarslösax., och den uppenbara tendensen tar ingenting bort af bokens konstnärliga viirde.
» B w Direktörskan » n %r enligt min &amp; sikt icke upp till sin föregångare, men är icke dess mindre en blide underhållande och viil skrifveu bok.
Den stora publiken skall antagligen gifva den företrädet, därför att den hotande konflikten löses s % tillfredssta.1- lande p % slutet, och för att det hela piminner sa mycket om en treflig, lagom spännande och fullt moralisk dramatisk aftonunder- hiillning.
Kanske har dock förf.
i denna bok fallit offer för det frestande i att » breda p %,, när hon tecknat hufvudpersonen.
Epi- soden med den utkolporterade skandalhistorien förefaller knappast trolig, om den också gör sig ratt bra som ett medel att i behörig tid draga till och lösa upp knuten i berättelsen, Tagna s %som ett helt vittna emellertid fru Eilersgaards bilda böcker om s % mycken berättartalang, att man med intresse af- vaktar fortsättning pK hennes skriftstiillareskap.
F. E.
kvinnov ärlden.
Man bör icke sällan i vRra dagar det pAstAenclet franzkastsd att IrvinnofrAgan %r utagerad eller i det narmaste sh.
Det Sr att spilla sitt krut forgafves, menar inan, då 111a11 förfaktar en sh för- dlclrsd sak - med andra ord utgifvande af en kvinnotidskrift Rr en öfverloppsgarning.
Att genclrifva dessa påståenden lönar naturligtvis ej inöclan.
De som hylla satsei om kvinnorörelsen som en öfvervuiinen stincl- punkt skulle ej l5ta sig öfvertygas af några på dessa blad frnni- lagda argument, och de som tanka motsatsen - och dit hör, vilja vi tjo, flertalet - behöfva ej några bevis för en sjalfklar sak.
Nej, j kvinnorörelsen, satt i g %ng af samma naturlag Rom clrifver f r a p n~anniskosliiktet mot en allt högre och rättfärdigare san~fundsoidning, kan lika litet häjdas i sitt lopp som några andra a£ förhiillandenas makt och utvecklingen betingade sociala livalfningar vAr tid bevittnat, och lika litet har den n+tt sin full- bordan.
Liksonz allt mänskligt har den endast med framåtskri- dandet måst ilndra former, anviinda andra medel och gträfva mot nya nGl.
Hur akut kvinnofrAgan i sjalfva verket Ennu är, bevisas bast af den kolossala litteratur, soni alltjämt växer upp omkring den- samma.
Jämte de gamla kvinnotidskrifterna, hvilka, trots svkrig- heter och Imotstind hålla sig uppe genoin Aren och shledes visa sig icke vara öfverflödiga, uppstå s t a d i g t nya s&amp;dana och dessutom, zt ' handlingar, sltrifter, arbeten i oändlighet rörande kvinnofrigans olika faser på olika sprhk.
Att fijlja med allt detta ligger knap- past inom möjlighetens gram, ett ' helt bibliotek skulle behöfvas för att rymma det soin under endast ett Ar skrifves i ett Zmne, som ju i och för sig iir af den omfattning att det kan eiigas inne- ' sluta allt miinskligt.
De olika kvii~noföreningsorganen soni ut- bytas mellan liinderm och clessutonl de rapporter, SOIII I n t e r n a t i ~ ~ iiella kvinnoförbundet och nnc1.1: a kvinnoorganisatioileï Hrligen ut- sanda utgöra dock en ganskrt god kui~skapskRlla för den1 som vilja följa lwinnofrågans framsteg och utveckling jorden rundt.
P den Arging som nu börjas, och som &amp; r clen 2l: a i ordningen som utsiindes af Dagny, skall ui~der of \ m~stående rubrik, med hjRlp, zf den rika kvinnosaks- och tidskriftslitteratur sonz står till v $ - t föi ' fogmicle, oftare an förr lämnas redogörelser för hvad som hiii?
; cler och sker inom kvinnovärlden iifveii utanför vfira egna granser.
.
.
.
-
E n början rna göra3 med Tyskland, hvars kvinnorörelse lämnar äfven för oas nordeuropéer, trots det att vår sthr så många steg framom rHra tyska systrars, ett iitomordent- ligt intreessant studiematerial.
Ingenstiktes i varldcn pågar niimligen arbetet för kvinnofrigörelsen med större intensitet, med bättre skolade krafter och under fastare former än cliir, och dc tyska kvinnotidskrif terna ö£ vertraffa äfven andra liinders i friiga om teore- tiskt belysande framstallningar af kvinnornas sak, afven om dessa äro mer färgade af partihänsyn än maii finner annorstikles.
Sedan många ar tillbaka har Dagny stått i byte med Tysk- lands mest representativa kvinnol) lad; först m i namnas seniorn bland dessa * Neue Bahnenv, de moderatas organ, och därniist de radikalas sprkkrör » Die Frauenbewegungo.
Till dessa bör l a g p s de mer speciella facktidskrifterna: 2 Blätter des Badischen Frauenvereines~ och » Xonatsbrericht des Vereins christlicher Lehrerinneno.
Ytterligare en s t h e publikation har förlidet &amp; r kommit oss tillhanda, hvilken lof var ett godt utby te, nämligen Evangeliska kvinnoförbundets ~Erangelisclie Frauenzeitunga.
Dess redaktris fröken Paiila hlueller liinln ar i en tidningen Atfd - jande bilaga en redogörelse för de olika riktningarna inom den moderna tyska kvinnorörelsen, hvariir vi hämtat f öl jmide.
Fiir - fatt.arinnan ghr fran vänster till höger.
orh proletnrzktets kvinnor.
Först nämner hon de socinl~le ?~zokrntisin De &amp; ro icke sammanslutna i en särskild kvinnogrupp utan utgör: ~ en del af socialdemokratien.
De hoppas p&amp; förverkliganclet af den socinldeniokratiska framticlsstaten och kvinnans frigörelse genom en fullstandig likställighet med inannen.
Derm represen- tanter iiro Lily Braun, Klara Zetkiii n].
fl.
Den andra gruppen, den s. k. borgerliga kvinnorörelsen, sam- inansluten i den stora hufvudföreningen s Bud deztscher Fralteit- vereine, (ordf.
Marie Stritt) sönderfaller i tvA frbn hvarmdra skarpt afvikande underafdelningar.
Den första omfattar de föreningar, som inga under det gemensaqma förbundet » Verbmu7 fortsrlwitt- licher Frauencereiner, (hlinna Cauer, Dr. jur. Augspurg, 11.
TJi~,dl- newska, JJydin, G. Heymann, Dr. Stoecker o. e. r.)
den aiidra till- hör den stora massan öfriga förbund och föreningar sortcraide iincler Bmd deutscher Frazlenz.erei71e.
Ilit hörn siduna fiir rörelsens hA1lning och utveckling viktiga föreningar som wcter, ~llgenwinc deutsche Frauenverein a (Helene JJange), » der Verein Fraiielil bil- duiig-Fraiienstudium n (Adelheid Steinniann), » der Allgemr4rie deutsche Lehrerinnenverein (Helene I,: rngc), nder preussisclie Yolk- schullehrerinnenverein », » der bayerische Verein f iir Praueniiitc- resaens,, der deiitsche Rechtsscbutzrerbnnd s.
Hit Iiiira afven föl- jande kvinnor, ordf. i ortsfiireningar och i nier eller niindre grm?
ledarinnor iifven i vidstriicktarc kretmr: Xiiiia l ' appritz, l&lt;atli: iriiic Schcveu, Alice Salomon, El.sl) etli J&lt;rukcil \) c ?rg, Heltiic!
von 8 ' orstc !r,
rn.
8.
Iiioin delma sn~1r; i.: ~fclalni ng fiiinas rinturligcn S h e n in y cket olika schatteringm frAn radilrdt till modernt, nien betrnffande htif vuddragen, str5.f vandet för kvinnans andliga, ekonomisk: ^, sed- liga, rattsliga och politiska frigörelse rader full sanzstiimmighet.
I skarp motsat8 till den föi: stnämnda afdelningen i denna grupp, (det ' s. k.
) &gt;fortschrittlichen Verband))) och dess 1edarinn.or ställa sig niedlemmarna i den andra afdelningen betriiffaiicle de sexuella problemens omrade eller de fragor, som beröra den s. k.
» nyii, etiken ».
AngBende denna splittring har en af de har niimnda fram- staende ledarinnorna, fröken.
Anna Pappritz, uttalat sig i en tysk tidning p&amp; följande siitt: »: Den venstra flygeln eller den radikala, kvinnorörelsen - som ager sitt centrum i » Verband fortschritt- licher Frauenvereine » och fylkar sig kring ledarinnorna fru Caiier, dr. Anita Augspurg, Marie Liachnewska och dr. Helene Stoecker - intar i fraga om sina; Pisikter rörande de sexuella problenleil en ganska isolerad stiillning.
Den skiljer sig i detta afseende skarpt ifrhil ett stort parti franistegskvinnor inom förbundet, livara wied- lei-i~nisr beträffande den politiska rösträtten och andra fordringar, utgörande kvirinorörelsens yttersta m %l, intaga en lika radikal stånd- punkt som det Cauer-Aiigspiirgaka partiet.))
Vidare heter clet.
&gt;Man har talat och skrifvit så mycket om splittringen inom cleii tyska kvinnoröi: elsen; denna splittring ager dock ej, som man gemenligen tror, rum.
mellan de » allm %nnyttiga » föreningarna å ena sidan och dz » framAt~kïidande » {i den andra - dessa bAda rikt- ningar arbeta i godt san~förstAnd bredvid och för l-ivarandra -- nej, clen Br r&amp;dmde mellan de enskilda föreningarna, eller rättare persoileras, inon1 den frnniAtskridande riktningen och delar den- s: m.irna af ofvnn angihz grund i tv % partiers.
Efter clenns förklaring fortsättes förteckniageii p&amp; de öfriga tysks kvii~nogrupperna.
Soin den treclje Island dem nainnas cle kvinnoföreningar, som bildats p i kristlig grund och hvilka satt gin religiösa varldsåskAd- ning som utgAngspiinkt för sina strafvandeil till kvinnans fri- görelse.
Dit höra » Der IJezctsck- Elinngeliscl~w Frazce~zbund &gt;), soni iitom sin utpriiglade evangeliska riktning stiillt sig som nifil att verka för den tyska nationalkanslans bevarande, och » Der &amp; tho- I %scke Frn~mzb ?ntd », tvenne stora, organisationer, i hvilka flera ortsgrupper, enskilda föreninoar och inedleminar iiro inkorporerade.
Den förstniin~nda af dessa kristliga kvinnoföreningar (ordf. Paola Mueller) ansluter sig till.
alla cle kvinnorörelsens idher, son1 stå i samklang med den kristligt-evangeliska Rskldningen, +iiremot tager dei~samina betriiflande krafvet p&amp; politisk rösträtt bestiimdt af- stdi-id från d.en öfriga borgerliga kvinnorörelsen.
Den yngsta gre- nen p&amp; den tyska kvinnorörelsens - vi&amp; famnande träd är det nyss niii~inda » Katolsks kvinnoförbundet » nied i det närmaste samma program som sin protestantiska syster.
» SA Ungt viir tyska sagesman.
- Att det, trots axiomet om
3 ' 4 de tyska kvinnornas efterbli£veiihet, är ett riiltligt eocidt orpini- satiönsarbete, som p i g h inom der&amp; krets, förrtir iii: in, CIA iiinii erfar, att det sammanlagda medlemsaiitalet i alla (le hiir upprak- nacie kvinnoföreningarna uppgår till 00,000 - och da har endiist det borgerliga partiets tagits med i rä.kningeii.
' IItanför detsamina st&amp; som nämndt, de sociddenlokratiska kvinnorna; ty till trots för att m h g a a.f ledarna för den borgerliga kvinnorörelsen intaga en mycket framskriden standpunkt, finner man har som öfverdlt i Tyskland samma skarpa motsats mellan socialdemokratiet och den öfriga befolkningen.
För öfrigt framjes den tyska krinnorörelsen genom en ifïig agitationsverksamhet, för hvilken vanligen de radikala st&amp; i spetsen.
*) Omkring ett dussin kvinliga talare draga årligen frlin stad till stad för att tala kvinnorörelsens sak.
En ifrig agitator %r d: r Kaethe Schirmacher och enligt egen uppgift har hon 21Allit före- drag i öfver 100 städer.
I de större staderna ar polisen tillstädes för att passa p % att a.llt går ratt till, berathr var doktor.
Första gAngen var det ined ganska blandade känslor hon säg framför sig en gendarmlöjtnant och en polisbetjänt med pickelhufran liggnncic vid sidan om sig.
Så länge denna ligger stilla, ar allt gorlt och viil, men det händer, att löjtnanten ger polisbetjänten en vink, haii griper pickelhufvan och sätter (len på hiifvuitet; detta ar tecknet att &gt;&gt;ordningen » ar störd, lagen krankt och iriötet upp- löses.
I mindre stader visar nlnn ej så stor försiktighet.
h i - bliken är mycket olika.
På somliga platser komma endast kviri- liga åhörare, på andra äfven man, ibland i stort antal.
&amp; d till- fredestiillelse annoterar f öredragerskari, niir en horgnlaetarc eller präst varit tillstiides; men märkvärdigast iiniieï hon det vara, nar hon upptäcker nbgra officersuniformer bland åhörarskaran.
(: ar- nisonsstiiderna äro annars de platser, d i r det ar avärast att finna gehör.
Vid sidun af dessa propagandaföredrag hallas talrika niöteii och protestförsamlingar, de senare för olika andiimil och siirskihlt iiled aiiledning af för kvinnorna ogyniisamiiia riksdagslmlut.
Dcii tyska kvinnorörelscns framsteg äro mycket olika i olika stater.
I Preusseri stiilla sig myndigheterna eardeles onådiga mot lwiii- norna, detta har haft till följd, att deras organisatiori här blifrit i ögonen fallande fast och stridslysten, dock hittills iiwd förhall- ningsvis sinA resultat.
En motsats till de preussiska utgöra xnyii- dighcterna i Tysklands mest frisinnade stater h ' ntle~l och Il; i ' r.iw / - berg.
Männen här äro valvilligt staindn mot kviiiii~riirelseii, till gengad &amp; r densamma mycket g no de ritt och utan stark orgaliisa- tion.
Föïhillniiclena i Bagerw svara emot dc preussiska, cleii syl- tyska liberalieiiien far vika för det katolska siimelagctt.
Jlanneii
iiro ovillig: ^^, myildiglicteri~a och kyrkan fien tlign, föl.jc1eii st: ~rka och t.alrika, k \ ?iiliioföreiliiigsr, dock iniaclre radikala lin i I ' reusson.
P5 skolaiis oi1ir8cle ha ocksh cle bayerska kvianori~a vuiinit; 18ngt mer 5n sinu preussislia systmr.
De kvinliga röstriittspetitionerna.
Namnunderskrifter. '
I förrn 8rg: higeiis sist: t lia,fte I %mnades eii reclogörelse för eii tlel: tf du skrifvelser soin ttf kvinnorna iiil#iiiii: rts till regeringen med: tlile~l~iing a£ tleii viintwcle röstr#ttsprop~sit~ioiie~~~ Till cle clk ~iiiiniicla 1in.r Iwgts ytter- lignre ett betylande niit: d, s !~ att sl~rifvelsern~ koiiimit att utgör: i cleii ganska i~iipoiiera.~icle siffraii af 31 Pr !m likfl.
iiiBngx kviiiiioEörenin,onr.
1311 at ' dessa petitioiier var clock ej iitglageii d.hi nAgoii viss associ: i- tion utan £rhii 127 sjlilfstli7zdigt ahetunde kuimzor ivzonz olilcu kultzwom- 9Gclen.
Dfi iiiiclerteclriisrini~or~ins iia.inii i ocli för sig iiro talnilele nog bcli litgöra ett intressmt bevis för litir vic1toinfatt: tiicle röstr#ttskrafvet i sjii.lfv: i verket P. n.
&amp; .r blanc1 Sveriges l; .viiiiior, liiiniiws hHr en förteckning pk c1ess: i n: i.m11.
byrK.
Ottilic~ Adel- Gel.tv.ud dclelbory, fö.rest; oliiil.
; t Freclr.-Bi: erii~-176rl~: s bo9y, inAl t~riniix.
~1,htilcla Afzelins, E.
31011, skol föresttnd.
A.
{# ' hilcl A.pcZ1, f. 3I: irtiii, .förfxt; tariiiiia.
i Iivin.
n~iclelslör.
sven- Alvr~h, k: ~sb~fÖr~: tit.
sk: ~ Hein a. So&amp; 8111zpist, f.
Hu1 t h J skolEörestA.iic1.
A m c ~ Gh~ell-~4lzcle; r- son, st,yrelseled.
i livin.
: ~n.delsför.
~Sveiislm Heinr.
%-lc&amp;Zcc, tlszcZcrssor~, r.
k r e Hetkla d~zclerson, f. Freiiclciitlinl, sl; ri£tst&amp;llnriii~in.
Soji Amlersolz, skol- ocli seiiiinarieförestA.iid.
J h i a rlspznn, folksl~ollii.r: i~ri~~ii: t,.
styrelueiiied.
i kl ur: ^ Bt~rn: ~v&amp;rd.
Jicliu o. B&amp;; I#rariiiiia., styrelseled.
i A.-13.
8: 1,11: ttorie \ 7: crd.
S i p e .Berpall, tjiiiisteirinii i 811ii-i.
1 ' Iypotel~sl~aiil; eii.
Anncc .Baph.ön~, 1&amp;r: .1.r ii111: i. vid Rliisili konser vwtori et.
.Zi: ~~znza L ' e ?&amp;h, Lflwa Hetlin, innehsf.
xf firimn Hedin ck Berlin.
Elsa Beskow, f. Maartinaii, i.iifi.1: triiiiia.
Ezipz.ie Beskozc, f6dnttnriiina.
S i g d ~jöv~klund, fil.
land., liir: trinlis, skolr~~clsled.
Ekmy. / 31onzbeq, slöjdiiispektris.
S i p i d Blorl~Bc9y, slmlptris.
Ezcdine Boltcnza~z, f. Giroii, ordf. i Kviii.
niidelsför.
aSve.~islia Heii-ia.
EVCL Bo~z~ziev, 111 t?
laririiin.
So211&amp; bos tv ön^, f. Tersineden, skol.r: " LJslecl.
Awncc, Bvcmtiq, f. Jfideriii, författtwiiiiia .. Fanny B ~ t t e, f. ISkbom, iriWariii1i: t .. Emilia Bvoomd, f. Lothigiiis, förestAiic1.
för U.
S. 8: s byrh.
lCemti ?z Ccwdon, 110rtriittrn31: triniia.
F v i g p Cuv~lbe.
) y, f. I; iinclgrei~, förf: atl;: triiiiia.
E l i ~ Ccdc9~blo~u, fil.
k: md., hi trade vid i i iekaniskt lwboratoriiiiii.
~Wwio Ckdel.- schiölcl, ni edlem af Af tonblnclets red.
~11zna Civ.c~m !v., rn3.lnriii im.
H ' edtla Crowius, iörestbiicl.
för S y % Hiisl ' ifillsskolnii.
.Lotten .7Jaldgwn, red.
: tf tiil- skriften 11: i.gnj~.
rLbzc~ Detthoia, skol- och seii~iiiarieEörestP~iic1.
JIild2w .jrJyiwBe~y, bi triid: iiide f örestftiid.
viil Högre 1; iir: tri siii eseiniii: ~ i iiiii.
.Diw &amp; (lli~q, f. Kiehoff, s: oliigliir: viiina.
llnna &amp; l~trönz, E. cl.
l i: l ~ ~ ö i r Sbl I lins li; iiskildn 13aiik.
Lilly EngsfirO) ~~, liirarinnlt, skolrA.clsler1.
Constemce Xlbe, tancl- kikare.
Soi~lbie E l k a ~ f. ~, S: tlomoii, Eörf: tttariiiiiix.
. % ' isa Escltelsson, juris cloctor, docent.
Bnmlia E1aAlsteclt, skriftstiillarilinn.
L c w a Fitinglbof, f. Buiisteii, sliriftstB.11: triiiiie.
31c11.i~~ Polli: esolz, iiied.
lic. Ge9-tb v. P9.iesen, skolförestfiiid.
d m i e l ?~yl~hokn, mö~isterrita~re.
Priscillc Prykholm, barnmorsl&lt;: c. Eva '
