# ID: svediakorp-per281
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1905
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,319
# sentences: 690
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DAGNY TIDSKRIFT FOR SOCIALA OCH LITTERARA INTRESSEN UTGIFVEN AF STOCKHOLM A~TOWBTAA.DETS AKTIEBOLAGS TRYCKERI 1905
NAgra inledningsord till Dagnys 20: de Argang.
~Hvarje djup liingtan är en profetia om uppfyllelse, hvarje allvarligt sökande har löftet om att finna. % Dessa Fredrika Bre- mers vackra ord kunna tillämpas så väl på en association af mariga, samfälldt verkande krafter som pll det enskildta människo- lifvet, för SA vidt en ideell sträfvan varit för båda det hufvud- sakliga.
Djupet och allvaret af en sak, det Br ju detta som när- mast betingar dess framgling, äfven om man med lika stor visshet kan.
siiga, att längre än till en längtan, ett sökande nar intet i denna ofullkomliga vaxld.
Db på Fredrika-Bremer-Förbundets och dess publikations nlaug- Ariga arbete hänföres ofvanstaende, innebar det hvarken en öfver- skattning eller en undervärdering af det utförda.
Det ligger ingen oberättigad sjiilfkansla i medvetandet, att det ar den fasta och allvarliga grunden man har att tacka för hvad man vunnit, och att erkänna sig stb liingt frhn malet, ar en inkompetensförklaring,.
som drabbar allt mänskligt.
20aArs verksamhet, med hvad den- samma medfört af f-ramgångar eller missräkningar, erbjuder emel- lertid ett lärdomsfält rikt på erfarenheternas skördar och själfva tidpunkten * ger en osökt anledning till en Aterblick p % det för- flutna.
Det är en sådan som nu i all korthet skall skänkas läsaren, Det är den 20: de årgången af vår tidskrift, som börjar med föreliggande häfte.
När Dagny %r 1886 för första gbngen trädde fram i ljuset, var det egentligen endast i namnet det nya låg.
Den gamla bepröfvade publikationen » Tidskrift för hemmet », som i 29 Ar så kraftigt och värdigt fört den svenska kvinnans talan, hade visserligen med %r 1885 sagt allmänheten ett tack och farväl, men Dagny med samma plan, uppställning och syfte steg ome-
delbart in i ledet.
Noga riiknadt ha således kPinnornas intressen under nära ett halft sekel haft samma representant i den svenska pressen.
Skillnaden, utom namnet, mellan den gamla och nya tid-.
slrriften bestod för öfrigt i sjPilfva administrationen.
Ifrån att ha varit ett af en enskild person ledt företag, uteslutande uppehållet af denna endas energi och.
sjiilfuppoffrande kärlek till det verk hon skapat, blef tidskriften ett föreningsorgan; det nybildade för- bundet ikliidde sig ansvaret och den ekonomiska risken darför.
Hvad den senare beträffar var det ju under v&amp;rt lands, radande litterära förhallanden t h l i g e n sjalffallet, att vinstkchtot skulle .kornnia att öfverbdanseras af förlustkoi~tot, hvilket icke hindrat Förbundet att hålla Dagny @ iende ej blott i de gamla hjulsparen utan, då ndgra Ar gatt, efter en utvidgad skala.
Detta, som val kan betraktas som en matare af Förbundets oförminskade, ja steg- rade lifskraft, vidtogs med år 1898, d % tidskriften började den nya följd, fr %n hvilken Iiaftesantalet ökats från 8 till 20 on1 året.
Hvad för öfrigt angår Dagnys skötsel, var det endast under de första fyra åren tidskriften hade förmanen att ledas af För- bundets stiftarinna, fru Sofie Adlersparre, hvilken så frikostigt liimnat Tidskrift för hemmets goda traditioner i srf A t det n i a f öretaget.
Efter ett mer iiii 30-nrigt redaktionellt arbete förklarade hon sig för trött.
Med l890 blef fru Amanda Kerfstedt Dagnys redaktris, hvilket uppdrkg hon bibehöll till 1891, fran hvilket &amp; r den iiuvarande ledarinnan riiknar sitt intrii.de i redaktionen.
Ge- nom redaktionskomitén, hvilken fungerade till Dagnys oniorganisa- tion 1898, och hvaraf fru Acllersparre snda till sin död var en initiativtagmde medlem, kom Förbundets organ ' i åtnjutande af hennes erfarenhet och uiplysta syn pi de till behandling upp- tagna frågorna.
Men med det första 10-talet af Fredrika-Bremer- li ' örbundets tillvaro var den rent fysiska kraften i den hand, som under en sa l %ng följd tif år med så friskt mod hållit förbunds- idkns fana högt, försvagad, om iin det dröjde innan den andliga spiinstigheten hos bankrförerskan sjalf lidit afbrack.
I &amp; rg %ngen 1.895, samma dar festskriften, med anledning af Förbundets 10- åriga verksamhet ar införd, lrises under de nied det svarta korset krönta orden, In memoriam » S. L-d Adlersparres namn.
En af.
de tyngsta men p5 samma gang dyrbaraste plikter Dagny haft att utföra har varit att ' teckna Förbund&amp;s adla stiftarinnas min- nesruna. '
1: * *
I inledningsorden till tidskriftens första årgilng anges Dagnys bestiimmelse i tre punkter: 1) att söka varna At kvinnan och hennee verkningskrets allt det basta af gnngna tiders arf; 2) att vara henne behjalplig att förverkliga de reforn~er, scm föregående decennier medfört; 3) att bereda henne för de.
stora och gagnande uppgifter, som den nyaste tiden kan komma att föreliigga, henne.
Dessa för 20 år sedan iiedskrifna progrmord ha den dag i dag ar lika stor giltighet.
Att varna om hvad förflutna tider skiinkt oss, att vara behjälplig vid reformers genomförande och att göra oss vkrdiga och vuxna förelagda uppgifter, dessa tre satser saga ju hvad en kvinnotidskrift vill.
Och situationen %r sedan S0-talets niidt föriinclerligt litet förandrad, det framiltskridande, hvaröfver v8r tidsålder sh inycket berömmer sig, ar i själfva ver- ket endast att räkna tuppfjätsvis.
Den långsamhet hvarmed utveck- lingen framskrider skulle i sanning verka nedslAende, o.m man ej betankte, att det iir den vanliga gången med nydaningsarbetet p&amp; det andliga och sociala området.
Åskililning, föxestal~ningssiltt, opinion, skifta icke s$ fort som modet för dagen.
Det &amp; P endast af n %gra fil obetydliga nyanser i tidsförhållandena, man skönjer den gradvisa förandringen.
Vicl en jämförelse med de ämnen, som afhandlas i Dagnys första och sista årgAng och alla de mellanliggande, fAr man bast en id6 on1 hur fåtaliga i sjiilfva verket till sitt antal IivinnofrAgorna iiro och hnru de a.lltj5ni.t röra sig kring samma grundtankar.
Det ar som en kretsghng, dari enahanda spörsmill upprepa sig och dar det ofta endast ar den form hvari de framträda; som utgör skill- naden.
» Sjalfh jälp och löneförhållanden &gt;), sil är titeln p&amp; den artikel, som inleder Dagnys allra första nummer, och » Principen för i.
statens tjaiist anställda kvinnor, behandlas i ett af den sista hr- ghngens häften.
I bAda förekomma målande exempel p&amp;, hurusom nar det gkller ersättningen för kvinnoarbetet, ett himmelsvidt svalg ar befiistadt mellan verkligheten och ÖnskerilAlet.
Och argumen- tena gro, iifven onz de röra sig om olika områden inom arbets- marknaden, clesamma; de tjugu Arens mellanrum ha ' icke &amp; stad- kommit nggon stor variation i principuttalandena:, lika lön för ' lika arbete, ar alltjamt den obeaktade devisen p&amp; arbeterskans sköld.
Arbete, arbete, det vill synas som om detta ord vore nutids- manniskans första lystringsord.
Tusenden krafva det för a t t - skaffa sig bröd för dagen, tusenden för att ge lifvet innehåll;
alla fordra det som sin ritt.
Och i och med det kvinnorna gjort sinn ansprAk gällande sftsom aktiva sainfunds~nedleniinsr ha dc olösta samhallsproblemen ökats med iinnii ett, ej mindre allvar- ligt %n de öfrjga: den rättvisa fördelningen mellan manligt och kvin- ligt arbete.
Att för en kvinnotidskrift strafvandet att leda in p5 ratt spår denna den moderna tidens brännande frliga skulle blifva ett af de vasentligaste, faller af sig sjjalf.
Hlacldrar inan igenom Dagnys Argångar möter man s5 godt som i hvarje hiifte en eller annan sida af kvinnornas löne- och arbetsförh&amp;llanden berörd.
Har har uppgiften dels att värna, dels ittt uppfostra och leda, efter blista förniåga blifvit genomförd; iifveii skall man oril man vill vara rättvis finna, att den behöriga Ixilan~en inellan iiitelligensens och handens arbete upprätthallits och att upprnihksanihet skiinkts at båda.
Det klagas i var tid mycket öfver att hemplikterna försiiinmes och att de unga flickorna i siii ifver att ~ t d i nrigot&gt;; fiirbise de uppgifter, som ligga dem närmast; skulden hurför har i friimsta rummet kastats p i kvinno~akens nxilsrniin.
Vi tro att de i detta afseende kunna freda sinn samveten.
Det att en god sak miss- brukas och en god idé miestydes, friintager ej saken eller idén dess varde.
Sant ar att mangen fiir att vinna en s.
k. '
frihet icke förståit att välja de ratta niedeln och att det att: i tout prix söka sig en verksamhet utiit utan afseende pb anlag, kallelse eller de af naturen och förhfillanclena en anvisade ekyldigheterna, ar en art af falsk frigörelse ej alltför sällsynt i viira dagar.
Hiirernot har dock Fredrika-Bremer-Pörbundets organ allvarligt varnat; hvad man önskat och sökt ar, som Esselde si rackert uttryckt i dc slutord till sina landsmaninnor, hrari hon i F. B.
F: s 10-Arsskrift liksom skiinkt dem sitt testamente, » att inskarpa begreppet om arbetets ara och glädje och p&amp; samilin g h g försona htmmet med arbetsliket dar utanför.
Xan ville, son1 det heter vidare, sli bro mellan familjens och saliihiillets intressen, förlika kurlekens kraf med sjiilfständighetens samt stiilla den akts friheten p$ vakt mot den falska,.
- Efter dessa grundsatser har nian handlat, dr " man arbetat för att utvidga kvinnornas verksan~hetssfiir, och denna anda genomgår hela den långa följden af uppsatser i anmet.
Utom den här pikpekade uppgiften, som Dagny under Arens lopp med aldrig slappnadt intresse haft för ögonen, har nzedborgar- plsikten icke släppts ur sikte; p&amp; detta amrade har ett ständigt upp- fostringsclrbete pågatt.
Har kunna vi ock&amp; glädja oss åt ett verk- ligt godt resultat.
Det är en stor skillnad nzellm 80-talets och detta sekels första &amp; r i fr %ga om användandet af kvinnokraft i offentliga uppdrag, i erkännande af dennas varde och i procenten af verkligt socialt dugande kvinnor.
Att härvidlag det skrifna ordet verkar direkt upplysande, viickande och uppfostrande torde icke kunna bestridas, och var tidskrifts täta inlägg i kommunala och rättsliga iirnneii ha nog icke varit utan gin verkan.
Första årgångens artikel under rubriken: ~Hvarför böra kvinnor deltaga i valet af stadsfullmäktige », och 19: de årgikngens argumenter i uppsatsen » NAgra, funderingar ang&amp;ende kvinnor som s tadsf ullmäk- tige » visa också, trots alla likhetspunkter i taidtegililgen, y&amp; det stora steg framat Eon1 saken under de mellanliggande h e n tagit.
Till medborgarfriigorna får man väl också lägga hela den sedan några f % &amp; r mecl allvar upptagna politiska diskussionen och det inflytande densanima haft p&amp; den alliniinncz opinionen.
Som bekant har kvinnans politiska rösträtt oinhändirtagits af en särskild förening.
Fredrika-Bremer-Förbundet följer dock fortfarande sär- skildt genom sin tidskrift detta arende med lifiigaete intresse.
En stor del af den rika broschyrlitteratur, - so111 uppvuxit kring denna fraga, har först såsoin artiklar gatt genom Dagilys spalter och i kommande ticler skall iimn diir kunna följa denna miirkliga rörelsecz Iiistoria, dess uppkomst och utveckling.
Det har här icke varit meningen att under olika rubriker- sammanstalla alla de frågor af ekonomisk och social natur som aflöst, livaraiidra p&amp; vKx tidskrifts sidor, ett försök har dock gjorts att namna ett par af de viisentliga oni.rAden, inom hvilkn vi sökt verka ined vAra ord och där Fredrika-Rremer-Förbundet aktivt och afven framghngsrikt ingripit.
Ett slldant omrhde, d&amp;rB vinningarna niippeligen kunna uppmätas med siffror eller framstallas i patag- liga fakta, ar dock det sedliga.
Har tro vi OSS emellertid kunna siiga, att ej Dagnp kompromissat med hvad vi ansett för rätt och att den etiska rnAttstock, som kvinnorörelsens första högsin- nade banbryterskor uppställt, icke blifvit öfvergif ven.
Det har- nadstag, som allt fs5n tidskriftens första Ar följts mot den osunda litteratureii, är vii1 ett bevis för, att vi ännu h %lla fast vid det moraliska renhetsideal som Iiiimats oss i arf.
I den lilla öfversikt af inneh8llet inaste af utrymmesskii1 fikbigas den litterära afdelningen, som dock icke intagit ett obe- tydligt rum i publikationen.
Afven hiirvidlag och i friigs om iinlnesvalet ha de gatnla traditionerna följtu: att 5gna kvinnoalster den största uppmiirksamheten och att ge kvinliga fiirfattare det första ordet, ehuru man tacksamt miste niinma den goda hjiilp som äfven af manliga pennor skänkts oss. '
I en öfversikt, om än aldrig sä siimmarisk af Dagnys och kvinnosakens historia - och de tvA äro ju ett - kan ej den kris som n %r tid bevittnat inom kvinnofrågan förbigis.
Förbun- dets stiftarinna fick icke upplcfva den, ehuru, som det hctcr i dc?
ofvan citerade slutorden, hon varsnade oviidersmoln vid horisonten.
Den mäktiga xaktionära vag mot hela vrir saks riktning, som gatt öfver vbrt land, har naturligtvis icke kunnat unclgii att siitta s ina ~pHr p i tidskriftens sidor.
VBr sak, ~ o i i i aldrig mrit populär, har öppet anfallits, och det har giillt att hiifda den förhiinde lugna och sunda stAndpunkt, mot hvilken dc nya ~v&amp;rldsfiirb; ' t ' t trarnes riktat s % många hugg.
Att vi likväl lyckats hehiill: ~ jiimnvikten i en tid, för hvilken en omvärdering af alla lifsvardcn, eärskildt de etiska, varit s&amp; framtriidande, ha vi soni sagcit den fasta grund p&amp; hvilken var sak hvilar i första rummet att tacka, eller, för att än en ging citera Rsseldes ord, dcii Itaraktar af).
; sund histo- risk utvecklings som alltid ut.nliirkt kviimoeaksarbetct i vhrt land, ett arbete, » där ritt och plikt, frihet och answr g5 h t i d i haid ».
Att framtidens arbete och atriifvan matte g&amp; i sanima anda, &amp; r den önskan hvari vart glada hopp on1 komiiande rika segrar för kvinnornas och hela miineklighetens sak inhegripe~.
Rätt och plikt, frihet och ansrar, dessa iiro de lystringsord, som, skrifna p&amp; var flagga, skola, hur iiii tidsböljorna gii, fiirti; var farkost fram mot den ngn (709, för hvilkeri vltr tidskrifts namn ar symboliskt.
Detta ar viir fasta fiirtröstan, d i Dagny nu fiir 20: de gangcn i en ny Argang skickas ut i ~iirldeii.
Fredrika Bremer och Esselde.
I S. L-d Adlersparres biografi öfver Fredrika Brenier sak- ilas ett drag, son1 h a r e n med skäl kunde vänta att finna där: författarens egen berättelse om sin personliga beröring med bio-, skrif ver Lydia Wahl- grafiens förem Hl.
» Maii letar förgafves~ ström i denna tidskrift, » efter nhgot meddelande om det intryck den åldriga författarinnan gjort på sin unga eftertriiderska i kviniio - saksarbetet P.
Bristen förklaras lätt.
S. 1; - d Adlersparre hann ej själf fullborda biografien och niedan Bnnu krafterna räckte till för arbetet, togs hennes intresse så godt soni uteslutande i beslag af den Bölrlinska brefväxlingen och det nya ljus den kastade öfver.
Bredrilta Bremer.
Men förlusten var oersättlig och detta kapitel, son1 en g h g kunnat blifva bland de rikaste, maste utfyllas med nlgra ur Fredrika Bremers biljetter och .Tidekrift för hemmets första årgångar saininanförda spridda drag af hennes beröring a ined Esselde.
Då undertecknad nyligen, tack vare justitierådet K. Olivecronas välvilliga tillniötesgående, fick tillfälle att genomgå fru Rosalie Oli- vecroims och Esseldes bre£ växling fr %n första halften af.
lt (CiQ-talet, Iiar det följaktligen med lifligt intresse jag hiir sökte sphren af det personliga förhållande, som i biografien blihit alltför knapp- händigt belyst.
Förväntningarna svekou ej, om än belysningen ges endast glimtvis och man afven?
här saknar en direkt genom- förd skildring af det intryck Fredrika Bremer gjort på Esselde, en skildring, som omedelbart nedslrrifven i ett förtroligt vlinbref, skulle varit oviirderlig.
Hvad brefven i detta fall hafva att er- bjuda af nytt och belysande skall emellertid.här framläggas som ett litet supplement till motsvarande kapitel i biografieii. '
DA de bhda vännerna Rosalie Olivecrona och Sophie LeijonhuC vud vintern 1858 uppgjorde planen till Tidskrift för hemmet, tänkte de sig möjligheten att för det nya företaget vinna stödet af ett kBndt namn.
Intet lAg da närmare till hands &amp; n Fredrika Bre- mers, åtmiiistorie för fru Olivecrona; hon hade ju, d % hAn och tadel från de flesta håll drabbade Hert ' has författarinna, varit.
den » ropandes röst », som varmt och kraftigt tagit hennes försvar.
Så mycket bjktare belyses den allmänna stämningen efter Hertha- striden af de ord, med hvilka fru Olivecrona, efter att ett ögon- blick hafva dröjt vid förslaget att vanda sig till Fredrika Rremer, nffirdar det som opraktiskt.
» M: lle Brenlers namn », skrif ver hon,.
* skulle under nuvarande förhållanden vara af föga rekommendation, fruktar jag.
Och dessutom », tilli5gger hon med en antydan om att hennes egen uppfattning ej i allo sammanföll med Fredrika Bremers, %skulle hon sjalf i sddant fall taga alla trådarne i sin hand a .l) Det blef sålunda ej under Fredrika Bremers protektion, som Tidskrift för hemmet framträdde inför allmänheten.
Ja, hennes namn namnes i den första årgiingen knappast mer an i förbi- gående.
Emellertid utkommer till juleii 1860 första bandet af ~Lifvet i gamla världen », och därmed har redaktionen fAtt en osökt anledning att taga parti inför allmänheten i 0111 Fred- rika Bremer.
Att åtminstone den ena af redaktriserna nied gliidje begag- nade detta tillfille, frarnghr tydligt a£ deras brefviixling.
Redan då Esselde p å - senhösten 1859 arbetar pA en artikel om reseskildringar, uttalar hon i bref till sin medredaktris en ö n s k g att hon dar kunnat upptaga Fredrika Bremers vantade bok och p % nyåret IM, då den kommit ut, är hon mycket ifrig att f å in en anmälan i det tidskriftshafte, som d % står under tryckning.
* Bremer 6öra vi nämnao, skrifver hon i början af februari. ')
* Vi ha liist henne har med så högt intressses.
Och då det faller p&amp; Esseldes lott att skrifva om boken, ar hon så entusiastisk i sina loford, att hennes försiktigare medredaktris ber henne diimpa uttrycken.
Esselde synes 5f ren sjii1 hafva insett nödvändigheten häraf.
~Bremerska entusiasmen hade jag redan minskat », skrifver hon nämligen till svar3) ~ e h u r u det är min uppriktiga tanke, att dagboksanteckningarna $r en ovanligt god bok *.
I trots af den omarbetning, soni den lilla recensionen ') SA- lunda underkastats, betonar den dock med al1 önskvärd kraft och fr^&amp; l) 2, Gr ett bref till S. Leijonhiifciicl d.
1858.
Ur ett oduteradt bref, troligen af 12 /, 1861.
Ur ett odat.eraclt bref, troligen af d.
?
", I 1861.
Se Tidskri£t £ör Hemmet, 2: a Arg., s. 252. '
värme alimiilarens beundran för boken och författarinnan.
Den har också., som sig bör, några skarpa ord om det underskattande af Fredrika Bremer, Ilvartill svenska allmanheten, ej minst den kvinliga, gjort.
sig skyldig.
Hade man ej förr insett den.
gemeii- samhet i riktning, som förband den nya tidskriften med Fredrika Bremer, så m %ste den nu blifva tydlig.
DB Fredrika Bremer n %gra månader senare, på högsommaren 1861, återkom till Stockholm efter fem års vistelse på friiinmande ' mark, befunno sig de biida redaktriserna af Tidskrift för hemmet p % en gemensam utrikes resa.
En hiilsning.frh dem mötte henne dock i de bKda till hennes hem uppskickade tidukrifts~rgfmgarna och särskildt i Esseldes nyss omtalade recension.
Den 12: te sep- tember kok efter det fru ~liv&amp;rons; och Esselde Bteroändt hem, tackar Fredrika Bremer i e n biljett utan öfverskrift den anonyma redaktionen och ber att .bli antecknad soni subskribent för tv % exemplar af tidskriften.
» Det ar mig karts, tilliigger hon, » att, till börja.
med p % detta vis betyga min sympati och mitt upp- riktiga intresse för dess förtjänstfulla arbete och dess syften!))
Dessa ord citerar Esselde .med stolthet, dA hon, kort efter mottagandet af brefvet, skrifver till sin i Uppsala bosatta rnedre- daktris.
Hon föres1å.r iifven att de, nästa gAng fru Olivecrona kommer till staden, tillsammans skola uppsöka den berömda för- fattarinnan.
Att förslaget blifvit, satt i verket antydes af el1 liten.
biljett frAn Fredrika Breiner af den 1: a oktober, diiri hon visser- ligen beklagar att hon fAtt redaktionens skrifvelse allt för ~ient föregbende.
afton för att.
då hinna s i r a, men tillika lofvar att vara hemma mellan 5 och 6 p&amp; eftermiddagen eller kl. 1 dagen därpå i h8pp att antingen vid den ena eller den andra tiden få mottaga det » värdefulla besöket ».
Helt säkert har redaktionen begagnat detta tillfälle att anhålla om Fredrika Bremers medver- kan för tidskriften och äfven erhållit ett gynnsamt svar.
Knappt fjorton dagar senare frbgar nämligen fru Olivecrona sin med- redalrtris om hon f %tt » mamsell Bremers bidrag ».
Fredrika Bremers första bidrag till den tidskrift, som en gång skulle fortsätta hennes lifsgiirning, var alldeles icke nå.gon högtid- lig programartikel.
Det var snarare en » teckning ur hvardagslif vet », framkallad af- en känd tafla af Arrialia Lindegr *, berättelsen om %En liten flicka ».
och hennes roll i hemmet.
Den rilla älskvärda skissen föranledde emellertid en närmare beröring mellan författar- innan och Esselde.
Den 24: de oktober skrifver hon till sin viin '. '
.
s,
.
i Uppsala: aN: lle Bremer var uppe hos mig i ghr - vanlig och hjärtlig - föreslog mig att en dag med henne bese dc, nya ar- betarbostaderna och hade dessutom med sig några verser frkn Eneroth, skrifna öfver samina föreiniil som hennes egen skiss 8.
Dessa verser blefvo införda i tidskriften, fastan Esseldc för&amp; be- farade att de kommit för sent och fastiiii Atskilligt krangel v %llades, zf tillägget.
Det i brefvet namnda förslaget on] arbetarebostäclerna visar, att Fredrika Bremer räknade p&amp; redaktionens intresse för det slag af filantropisk verksamhet, hvariit hon sjalf agnade en stor del af sin tid och sina krafter.
Hon hade därvidlag ej misstagit sig.
Bhda redaktriserna visade sig snart angelägna om samarbete med henne p % detta fält.
Fru Olivecrona, som var nit.iskt ~erksani som ordförande i i vissa Uppsala fruntimmersförening, hade dar ~ i i c k t förslag o ~ i att lämpliga småskrifter skulle pA föreningens bekostnad tryckas och utdelas bland arbe tslrlassen.
För att.
planen skulle kunna reali- seras fordrades emellertid samverkan af flera föreningar; och frii Olivecrona hoppades att genom Fredrika Bremer kunna vinna Stockholms fruntinimersförening och skycldsföreningar för saken.
Hur Fredrika Bremer upptog denna viidjan till henne, frarnghr af följande utdrag ur ett bref fr,An Esselde, en odaterad biljctt, som dock visar sig vara skrifven den &amp; de februari 1862., Ditt bref till M: ll B: r har jag afiamnat i dag och har mKaga vänliga hälsningar och tacksägelser friin henne till dig jiimte ur- säkter för det hon ej hinner skriftligen svara dig.
Hon tyckte om förtroendet och planen - har sjiilf fiir flere Ur sedan sökt Avägabringa n&lt;&amp;gonting i samma vag, samt lofvade föresla saken inför Fruntimmersföreniiigen; deii har dock ej sammankomst fiirr än i vår.
I nfigon af skyddsföreningarne är hon ej medlein och trodde sig ej aga niigot inflytande inom dem; jag niimncie AL11 Wennberg, men hon skrattade och psstod, att denn2 människo- vän med alla sina förtjiinster, dock var sjalf allt för litet intres- serad af lasning för att fästa nagon tro till verkningarne, z£ dy- lika skrifters utdelande.
Innan 11: l1 B. framför förslaget till föreningen vill hon lasa den ifrhgavarande skriften, hvarför jag skall begära den af förf.
Jag skall dessutom vid tillfille söka verka för saken inom n %gra andra föreningar - med hvad fram- g&amp;ng f % vi es.
Af M: ll Br.
fick jag medföl jande srniiskrifter.
Gztldkor~wz ha g %tt ut i 3,000 ex. och en ny upplaga utgifvits; i samma for- .mat larer finnas en samling srenska ordspråk.
Jag tycker du kunde föres&amp; något af detta till inköp.
Mitt besök hos Wlle B: r blef förlangdt genom ankomsten af ett par.,förnama utlandskor, som anhållit att f&amp; besöka den friij- dade förfatotarinnan - t-ycktes charnzées de sa connaissnnce och val hemmastadda med alla hennes skrifter - samt uttryckte sin be- undran med en vobbilité de langue, som sannerligen var helt bfver- valdigande för den svenska trögheten och stumheten.
Jag önskade ratt innerligen jag skulle haft, nfigra af mina kara landsmän.
och landsrsianninnor dar, hvilka fatt ' för vans att alltid med ett öfver- lagset, halft ömkansfullt sniAleende beledsaga, Fr. Br: s namn - jag önskar att ' de varit dar och fått af utlhdningen lära hvad aktning de iiro skyldiga den .svenska författarinnan.
Jag kan ocksa ej.
neka att hon i dag var vid ett af 5in.a biista lynnen - enkel, hjärtlig o c h meddelsam och gladt sprakande om sina re- sor, und ' er ' det hon visade en miingd vackra fotografier hon hemför t.
B ' * i: * Som fru~0livecrona hade sitt hem i Uppsala och blott kom till Stockholm på korta besök, kunde den personliga bertiringen niellan henne och Fredrika Bremer aldrig blifva synnerligen liflig .. Helt annat var förkiAllandet nied Esselde, som vid denna tid .allt mer och mer drogs in i praktiska, filantropiska och framför al$ sociala intressen.
Öfverallt på detta fält mötte hon Fredriki Bre- mer och kiinde för sitt arbete rakna p&amp; stödet af hennes sympati.
- Hösten 1862, d5 det icke 18ngre var möjligt för redaktiokn af Tidskrift för hemmet att hR,lla på sin anonymitet, blef Ess- elde onibedd att slrrifva nAgot om tysta skolan », som dB hade att kampa mot stora ekonon~ialr; a svårigheter.
För denna enskilda döt ' stumskola hade afven, Fredrika Bremer lofvat att verka genom en adress i tidningarna.
Biida önskade dock .först se skolan och foro tillsaminans en dag i novem ber till den nya lokal i stadens utkant, dit de döfutumma kort förut inflyttat.
e besöket var)), skrifver Ess- elde, » i ' allt afseende tillf redust&amp;llande och högst intressan t, och jag hemkom därifrin ' du b belt in tresserad för den vackra sakens framgång *.
under intrycket.
.
haraf skref Esselde en artikel för tidskriften och uttalade i ett bref till sin medredaktris, som vid den tiden hade på sin lott alla uppgörelser med tryckeriet, en liflig önskan att f&amp; den i n i det under trJ&amp;ning varande hiiftet.
» Att ligt, och neka att med, just samma i saken i dubbelt afseende hör till v %rt område ar onek- min u.ppsats ligger ' fiirdig~, skrifver hon.
&gt;) Jag kan ej j3.g ju ej mycket, mycket guma skulle se, att den kom nu i detta hiifte, innan alla manniakor hinna läsa det- M: ll Bremers adress,.
hvilken vi för öfrigt p % intet siitt.
gA i vägen, då den %r beräknad att taga allmänhetens goda hjärta och kassa ' i ansprAk för skolans fortgiing, och vi däremot endast.
gifva en berättelse om skolans uppkomst och öde med några bifogade reflexioner ang %ende sannolikheten af anslagsfrågans beviljande.
B l) Esseldes uppsats blef verkligen införd i det omnämnda som dock ej utkom förr än de sista dagarne af Aret, samtidigt med att Fredrika Bremers artikel stod införd i Aftonbladet.
H ett bref till fru Olivecrona af den G januari 1863 talar Esseldti om * den vackra och människovänlign motionen utom riksdagen », men beklagar att Fredrika Bremer ej undertecknat den med sitt nanm.
» Jag är ratt ledsen daröfver~, skrifvei hon, &gt;emedan det gjort att flera trott uppsatsen vara skrifven a£ mig; och som mitt atackars namn alls icke kan galla shom n8gon talisman, och jag dessutom för ingen del vill pråla med liinta fjädrar, ar detta misstag rätt förargligt.
Jag tröstar mig dock med att alla, som kanna M: ll Bremers hjärtliga skrifsatt och lasa adressen med nhgon uppmärksamhet, säkerligen igenkanna den fräjdade fiir- ' fattarinnans varmt hjärtelag s % vii1 som hennes egendomliga ord- vändningar *.
Fredrika Bremers uppträdande till förmån för Tysta skolan, hvilket i parentes sagdt, längre fram i tidskriften f %r sitt varma erkänna~ide,~) var ej det enda som föranledde en förväxling mellan henne och redaktionen af Tidskri&amp; för hemmet.
Förh %llandet blef likartadt med den renskrifningsbyrå, till hvilken Esselde p i hösten 1863 tog initiativ.
Den första notis, som tidningarna meddelade om föxetaget, innehöll nämligen att det skulle grundas af Fredrika ~ r e &amp;.
%Förargligt nogr, skrifver Esselde, satt saken skall omtalas, innan man ens vet om den kommer till stånd.
Namnförvaxlingen betyder mindre,.
Hon ämnar till och med bedja Fredrika Bremer, som verkligen varmt intresserade sig för saken, ej göra n %gon reservation mot innehaliet i notisen och fAr troligen sin vilja fram i detta fall.
hminstone heter det i ett senare bref, af den I8: de december: » M: ll Bremer ar öfverhopad af arbetssökande, hvilka erbjuda lokaler i alla bndm trakter an den enda dugliga,.
.
Men äfven andra frågor än de, som direkt afshgo kvinnans l) a) Ur ett odateradt bref aE 1862.
Se Tidskrift för hemmet, Arg.
4, s. 262.
Se Tidslrrift för hemmet, Arg.
5, s. 79.
intressen utgjorde beröringspunkter inellan Predrika Bremer och Esselde.
Nar Olof Ei~eroth på nyåret, 1863 skref en uppseende- ' med viickande artikelsehe om iolkskol&amp; i i ~ o n b l a d e t samtidigt att Esselde i tidskriften offentliggjorde nagra reflexioner ' öfver religionsuiidervisningea, var det Fredrika Bremer, som pA en af sina fredagsmottagningar beredde clem - tillfalle.
till vidare tanke- utbyte i iimnet.
Esselde ski-if !rer härom.
till.
sin medredalitris i.
.
...
mars 1863..
.
.sojag ha&amp; i fredags en riitt treflig och intressant aft&amp; Iios &amp; I: ll Rremer, tillsammans nied professor Bergfalk och Eneroth, h i l k a voro hopbjudna just för att den senare.
skulle inför den förre f5 d i s k u t e i sina ' i de nsmnda tidningsartiklarne utvecklade åsikter.
Jag var för det mesta en tyst men g k s k a intresserad CL ?h " orare af de lifliga samtalen, däri iitaii tvifvel deii kvicka gubben Berg- falk med sina triiffande ' anmärkningar och sina xidstriickta insik- ter i nästan alla iimnen, spelade den största rollen)).
Af.
det ofvan anförd.a framgårj att.- det varyrnycket i det paktiska lifvet och i tid&amp;hörnningarn4 som under ~ r e d r i h Bre- mers .sista &amp; ockiiolmsBr ftji.de.
henne och ' .Essel.de tillsammans.
Djupast bestänldes dock det personliga förhAllandet dem .emellan: A enh sid ' an af Bsseldes sympat.iska f örståelse för Fredrika .B~emeriji verk och ideer, A andra sidan af den berömda forfattarinnans.
kiinsla af frändskap med den anda, som besjiilade Tidskri&amp; för: henimet.
Hur detta öm~esidiga förhtillande utvecklade sig,Gii !ar6m.
lamiia brefven Atskilligi antydningar.
(Forts.).
.
S i g d Leiion hu fvzccl.
, ' I w.
. '
' &gt; ' Flamman.
.. En är kraften, gudagafvan, vårt väsens eviga ursprungsflarnma, som gnista, som sol, som förtärande eld, men alltid anda densamm.a.
.
.. Krafien, som en g h g skall s ' mälta all varld.ens hopade snö,.
.
kraften att älska något så .högt,.
.
.
att man värjer det med att dö,.
kraften att ge sitt vasen och allt, hvad det rymmer, A t en, och kraften att gå sin raka väg genom lifvet nöjd och allen.
Förliser ditt skepp och brinner ditt hus, och störtar ditt hopp tillsamman: du har räddat din skatt ur din lyckas grus, om du bar i din hand ditt brinnande ljus, ditt evighetstecken, flamman.
Rbba Westberg.
S v e n s k a akademien och S e l m a Lagerlöf.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Svenska akademien samma %r som den lat priigla sin minnespenning iifver Sancta Birgitta, tillerkände Selma Lagerlöf sin stora belönings- medalj i guld.
Vår medeltida sierska var den för~ta svensk, som gjorde sitt namn kandt och äradt lhngt utom Sveriges gränser, och därmed kastade glans öfver sitt undangömda hemland.
Men hennes af glödande poetisk kraft och bildrikedom burna visioner vor0 knappast p % sin tid och i sin art högre uppskattade an Selma, Lagerlöfs fantasibräddade diktning är p % väg att blifva den dag i dag.
Det ar numera att betrakta som undantag, om nggot af Europas mera betydande folk ej med sin litteratur införlifvat Gösta Berlings ailga.
Den utmärkelse, som Svenska akademien nyss tillerkant Selma Lagerlöf och som före henne endast tvA författarinnor, Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén, mottagit, har säkerligen öfver hela landet hälsats med oblandad tillfredsstallelse.
Dagny har en särskild anledning att med stolthet dröja därvid, en anledning, som hos de flesta torde fallit i glömska.
Det var nsrnligen i Dagnys första årgång, som Selma Lagerlöf debuterade.
P % den tiden gick Selma Lagerlöf igenom seminariet, fördju- pade sig på lediga stunder i modern realistisk litteratur, och hade ännu icke funnit sig sjalf.
Men dikta gjorde hon redan d %, och hennes dikter skattades högt af beundrande kamrater.
En vacker
dag togo ett par af dessa mod till; sig ' och framlade utan den unga författarinnans vetskap för fru Adlersparre, ~ a ~ n dharande i s redaktris, några af hennes sceniska.sonetter.
Med sin intuitiva blick för verklig begåfning blef Esselde genast intresserad af dem, och s % inleddes det förhållande, som Selnia Lagerlöf fint och vackert antyder i sin för ett par år sedan publicerade » saga om en saga ».
Då Selma Lagerlöf blef den ryktbara författarinnan, var Esselde redan hennes » gamla trogna väna; för henne läste hon upp ur Gösta Berling, innan den kom ut, och » Esselde hörde på, s % som.
.
endast hon kunde höras.
Den lilla krets, som nkgon gK~ig fick vara med vid en siidnn uppläsning, drogs helt med under förtroll- ningen, fascinerad af den eld, som glödde genom den ungas lugna och dämpade stamma och sympatiskt återspeglades i den gamlas strålande blick.
Nu ar det ej längre en liten .krets, som står under förtroll- ningen; den vidgades snart till 8 % godt som hela Sveriges folk, den sträcker sig nu ej blott iifver Norden, ej blott öfver germanska länder, och den vidgas alltjämt.
Den utmärkelse, son1 Svenska akademiens stiftare velat tillerkänna dem, som befriimjat %den svenska vitterhetens namnkunnighet.
i främmande länders, kan Selma Lagerlöf mottaga med en stolt känsla af att den är väl förtjänad.
S-d.
a Uppsatser i religiösa och sociala ärmen af Lydia Wahlst~öm.
I företalet uttalar förf.
den förmodan, att sammansättningen af kristendom och kvinnosak kanske för mången skall Rynas barock.
Måhända.
Så borde det dock icke vara i norden, där kvinnorö- relsen tidigast framträder buren af sådana personligheter som Fredrika Brenier och Camilla Collett.
Men efter dessa af ett djupt.
lidandes patos, af ett sjalfför- gatande medlidandes .hela värma genomträngda förkämpar för kvinnans frigörelse i ordets mest ideella bemärkelse, kom en, annan fas af kvinnofrågans behandling, 1880-talets.
Har framtradde p %
flera håll kampen för kvinnans emancipation, förknippad med ett underkännande af kristendomen.
Erkannas maste, att kristen- domens officiella representanter gjorde sitt till för att befista oppositionen i dess mening om oförenligheten af kristendom och kvinnosak.
Man lase t. es.
Luthersk Ugeskrifts frfin 1880-talet artiklar angående kvinnofriigan, bland annat dess omdömen om stortingets beslut onz flickskolereformer.
Att dock förhiillandet mellan kristendomen och kvinnofriigan afven under denna period för mången tedde sig som ett positivt, icke som ett uteslutningsförhttllande, darom vittnar bl.
a. hKr i Sverige Fredrika-Bremer-Förbundets stiftande 1884.
I sjalf va detta namn uttrycktes, viil icke ett program men en riktning, den slifsbelysning~, i hvilken inan betraktade kvinnans stallning.
Tack vare Fredrika-Bremer-Förbiindet har det i Sverige under dessa sista 20 Brs nydaningar, reaktioner och intresseförskjutningar alltjiimt funnits ett samband och en samverkan mellan dem, som betrakta kvinnans politiska, privaträttsliga och personliga frigörelse, icke som en brytning med kristendom och kristen kultur, utan tvärtom soin ett utt-ryck för det klarnade kristna kulturmedve- tandet *).
* * * Sådan är - i öfverensstämmelse med Fredrika-Hremer-För- upp- bundets stiftares, men p % fullt sjalfständig väg förviirfvad fattningen hos ~Nutidsfriigorss förf.
Att, såsom det heter i före- talet, » arbetet på kvinnans fulla jiimnstallighet med mannen * iir sen bland konsekvenserna p % det sociala omridet af Kristi för- kunnelse på det religiösa *, är en tanke, som, mer eller mindre synlig, genomlöper nästan alla bokens uppsatser.
Ja, jag går knappast in p % förf: s egen i företalet gjorda in- delning, då hon förklarar, att uppsatsen ~Kvinnobildning och universitetslifs bildar öfvergången mellan bokens två olika afdel- ningar.
Uppsatsen » Kyrkan och äktenskapet,, som hör till den förra, ar med utghende från den vid kyrkomötet 1903 föreslagna ändringen af nuvarande vigselformular ungefi.r till en tredjedel - *) Härmed är naturligtvis icke sagdt, att icke Fredrika-Bremer-För- bundet omfattat och omfattar inhnga för kristendomen personligt indiffe- renta individer.
Men förbundet som skdant har alltid intagit en bestlmdt afvisande hallning inot tidens antikristliga tendenser.
iignad At frhgan om kvinnans stiillning.
i iikten~kapet.~) A andra sidan framskymtar i de senare, - At - kvinnosaken ägnade artiklarne flerestiides den taukegAngen, att.
kvinnans ökade inflytande i sam- hallet iir ÖnskvRdt, just emedan, detta, ökade inflytande skulle komma den kristna sedligheten, den kristna kyrkan~.till godo: bland kvinnorna, bAde i öfver- och underklass,, äro be » af kristnade z, individerna f k r e, de gudstjiiilst; besC; kande och kyrkligt intresserade.
.
flera an .bland nzannen.
.
Xnhetligl-ieten i förf: s 5skSdniilg har intet ?f ensidighet, trhng- .synthet och käpp hi ist ridande^ - 1,yckligtvis; daraf.
ha vi nog pid d a h l Den &amp; r Ilvarken följden af en häjdl.ös, instinktlik kliilslans expansion eller d ett konstruerande.
principrytteri, utan.
tydligen (se företalet!)
vunnen soin .res .. tnt af en peysonliq: utvec; Ic- .iing, under hvars förlopp de olika sanningsinomentens konvergens -] not hyarandra- säkerligen l h g t i f d n alltid varit sie klar, $om den nu ter sig för förf.
och för dem, som bonnit till samina.
punkt om hon.
.
.
.
Bokens första fjkdeclel utfylles af de.n .här första gangen synliga uppsatsen s Ett stycke lekn~annateologi s.
Förf.
- undrar sjalf i företalet, om denna titel lhter anspr~ksfull ..
Efter .dess genom18sande fick jag snarare det intrycket, att den .var .. för q spr&amp;lislas, eller att uppsatsei~.
i alla haqdelser innehåller vida mer iin denna titel angifver.
.
Vi få hiir icke till lifs en.
.
Historikern förnekar sig icke.
.efter individuellt tycke och smak hopplockad » lekmannateologi » m e d osiikra eller godtyckligt .till$ittasatts higtoriska vyer, med ohistorisk kritik af de zonödigw dogmer-nm, sådan - man, ofta nog inötef i religionsapologetiska » lekinannas-inlägg.
.
.
U,ppsatsens ryggrad %r historisk.
Protestantisineils .uppkomst med Luther, dess förnyelse i vArt Arhiinclrade sihskildt genom .Ritsch1 och hans skola, det ar stommep.
HGr .ingår t. o. 111. en kort biografisk teckning af den hos oss föga kände Ritschl, och till karbktikistik och histo&amp;k belysning förekomma utförliga citat ' af .b %&amp; Ltither och R.itsch1.
Dessa citat föranledas dock snarast af förf.
f. ö. dir.ekt uttalade önskan att förin&amp;.sina] .asare att sjalfva göra.
bekantskap med de citerade skrifterna och förfnttarne.
Framst&amp;llningen iir histoïiskt-religionspsykologisk. '
. '
t.
l) I noten till företalet raknar förf.
tydligen sjiilf deniiw upysqts bland l~viiinosaksni.tikl~ .. r~~a~~ ty ' eljest borde den varit snr&amp;ildt nih~id ~Esoin.
...
.
3öriit tryckt.
Se s. Il, noteii.
- e
Med godt minne af skolböckernas torra och blodlösa %tergif- vande af Luthers religiösa genombrott och liffulla personlighet, med skarp blick för det oförst %ende både af Luther och af refor- mationens verkliga innebörd, som, grundlagdt i skolan, sedan alltjämt hänger fast hos m h g a äfven ganska högt bildade perso- ner, staller förf.
sina läsare inför den på djupet gående motsats mellan Luthers tro och pAfvekyrkans tro, hvilken läxböckernas myckna tal om aflatshandel, helgondyrkan och andra » piifviska villfarelser » snarast ar agnadt att undanskymma.
Skillnaden .mellan erfarenhetstro och auktoritetstro klarlägges och Hskådlig- göres.
Mellan teckningen af Luther och den biografiska teckningen af Ritschl inrymmes en märgfull karaktaristik af den lutherska ortodoxien med dess katoliserande tendenser och af 1700-tals rationalismen, soni efter en redogörelse för Ritschls religiösa kun- skapsteori utmynnar i ett till trenne parallella satser samman- triingdt Atergifvande af rationalismens, ortodoxiens och ritschlia- nismens olika premisser och slutsatt.
Förf: s uppskattning af Ritschl gör henne icke blind för, att hans teologi har svaga punkter, ehuru hon ej har närmare ingår p % dessa, och förvillar icke hennes blick för proportioner.
Hon gör en tydlig gradskillnad.
, Luther var det religiösa snillet, siaren, som skådat in i Guds hemligheter och fått folk och furstar med sig; Ritschl var teologen med den vetenskapliga skolan i pitt följe. » Men de ha, det gemensamt, att de b %da arbetat på att flytta religionens tyngdpunkt från yttre auktoritet till personlighetens innersta ».
Ehuru förf.
vidrör romantikens reaktion mot rationalismen, g %r hon alls icke in pA Schleiermacher och hans betydelse.
Detta ar en lucka.
Förf.
skulle möjligen försvara den med en hiin- visning till öfverskriften.
Men då hon faktiskt ger en ofverbiick öfver protestantismens utvecklin,gshistoria, borde Schleiermacher val ej blifvit öfverhoppad.
Harmed har jag torftigt angifvit sjalfva huf vudstommen af den starkt koncentrerade, innehållsrika uppsatsen.
Att en dogmatik, en teoretisk utredning af den religiösa trons innehåil, ar berättigad, ' ja, nödvändig, framhaller förf.
med styrka.
Sjdf lefver hon dock tydligen, som s % m h g a andra ärliga kristna i vår tid, i detta hänseende på förknappning.
Deras tro ar rikare an deras dogmatik, den senare iir inskriinkt till ett
minimum.
Det gamla dogmsyatexnet ter sig ju inför nutidens exegetik och dogmhistoria, nutidens kunskapsteoretiska Askadning, i ett annat ljus än förr.
A andra sidan finns ännu ingen nyare dogmatik - htminstone enligt anmälarens erfarenhet - som rymmer hela det religiösa lifsinnehåll, hela den kristna erfarenhet, &amp; om dock måste bevaras ch uttryckas i nya former.
Förf: s trosbekännelse, sAdan den här kommer tiil synes, sa&amp;- manfattas i den p i Kristus grundade förtröstan till .Gud såsom Fader, och denna låter hon oss ocksh iakttaga som kärnpunkten hos Luther och Ritschl.
Greppet p % ämnet ar kraftigt och .friskt, en rikedom af iakttagelser gruppera sig kring huf vudtankarna, liksom en rikedom af m %lande detaljer kring de historiska fakta.
Fastiin till formen en utredning, icke en bekännelse, genomdallras det hela af en starkt personl ' ig klang, och denna religiösa vibration n&amp;r sin höjd i!
slutet.
* * Den andra uppsatsen, kristendom och nutidssmaks, ny lik- som den förra, afser att borttaga ett inn&amp; slags stötestenar än dem, förf.
velat undanrödja i den förra.
Här vänder hon sig till de kristna med krafvet pil andlig finkänslighet, - ädel form, harmoni mell- for&amp; och innehåll, och visar det betänkliga i den förkonstling ' kh onatur, som röjer sig inom vissa kristliga kretsar, ofta en följd af, att de icke blott hämta impulser utan låna former från utlandet.
I kritiken af de många poetiskt underhaltigs religiösa shnger, mestadels skrala öfversattningar från engelskan, som förekomma i våra moderna sångsamlingar, inatamrner jag till fullo - man, kunde t. o. m. anföra mycket värre exempel an de här citerade .- likaså, i förkastandet af de mhnga oandliga slagdängemelodierna, i samma sangböcker, lika bjiirt kontrasterande mot v&amp;ra g ~ m l a härliga koraler, som orden mot Wallins, Geijers etc. psalmer i.
Wallinska psalmboken.
Mot förf: s .uppskattning af betydelsen af det religiösa lifvets estetiska.
form har jag emellertid en reserva- tion att göra.
Den katolska kyrkan, som alltid lagt stor vikt vid det e.stetiska, härlig kyrkomusik etc., vinner ju i denna stund i protestantiska länder på kansloestetisk!
.vag mhngi, afskepsis uttröttade individer, aom sttefva efter religiöst fotfiiste., men h&amp;udant är ofta nog
.
.
det religiösa värdet a£ dessas oinvändelse?
Här är iiog skii1 att.
t d a om den snutidens stamniiigssökande, sensationslystna reli- giositet », som förf.
i första uppsatsen i förbigående bestraffar.
För d6 helt utanförstiiende tror jag den estetiska omklad- maden för det religiösa vara af mindre stor betydelse, %n förf.
antager.
Att däremot mAnga personliga kristna på grund af de ' h&amp; öfverklagade bristerna stötts boi-t ifrrtn att deltaga i ett reli- giöst föreningSM, som de både viil behöft och själfva kunnat gagna, därom är jag fullt ense med henne.
Fordran på, att nationell l&lt;iiltur, nationell anlaggning, icke uppgifvas inom det religiösa omr %det utan tillgodogöras i Guds ' rikes tjänst, kommer ytterligare fram och belyses pA flera satt i framstiillningen af allen kristliga stuclentrörelscn », denna storar- tade lifsföreteelse, som omfattar unireraitetabildad ungdoni hela viirlden öfver.
Jämte en historik öfver rörelsens uppkomst och spridning ges här en » typologisk » skildring ' af internationella studentmissiono- kongressen i London 1900 och en särskild teckning af den skan- dinaviska studentriireisen.
I » Kvinnobildning och universitetslif » belyses unlrersitets- bildningens betydelse för kvinnan.
Denna präktiga artikel suppleras i viss mån af den mera lätt skrifna konturteckningen af student- lifvet » bland Uppsala kvinliga studenters.
* * * Under rubriken * Den svenska kvinnan och politiken » inrym- mes en serie artiklar rörande kvinnornas röst.rättsfr&amp;ga och där- med sammanhängande ämnen.
Dessa borde läsas, att icke säga larm, af alla rösträttsintresserade kvinnor.
Dr W. iir angeliigeii om, att kvinnorna icke må grunda sitt rösträttskraf p&amp; oklara ' forestallningar om r mänskliga rättigheter w, p&amp; radikalismens me- kaniskt- atomistiska uppfattning af &amp; ten soni blott en summa.
.
enheter.
.
...
.- Hela beskaffenheten af Dr W: s artiklar i kvinnofrilgan synes &amp; ig viira ' ett godt bevis för den vetenskapens förmåga att » rädda nianniskorns frAn de obegripna slagordens herravälde,, om hvilken hon talar i stycket: iPrinciperna för kvinnans rösträtts; man har verkligen anledning att erinra sig den gamla grammatiksatsen: .Historia est magiatra vitaer.
D r ?V.
fullföljer principerna i deras konsekvenser.
Hon räknar med realiteter och » låter detta varadetta&gt;. '
För deni, hvilka i .kviniians frigörelse se en lifssak, ar.
den niiiivarande tiden ingen saydeles glad tid .. Arbetarefrilgan lägger i~a.stan helt beslag gli.
deras intresse, som öfver hiifviid lata sig intresseras af samhällsfrågor ..
Visserligen har allm8nna opinionen pil de sish 15-20 åren i all tysthet gjort åtskilliga franisteg i kvinnos; ~ksviinlig riktning, men dessa framsteg.
röra mera detaljer 6n det " stori hel&amp;.
Hos de unga flickorna - med tanke p&amp; den ljust hållna skissen: » Bland Uppsala kvinnliga studenter)) har jag god lust att tillägga: studenter och icke-studenter - är andlig lättja och brist pA entusiasm i ögonen fallande.
En rörelse, soin åsyftar att frainför allt utveckla kvinnan soin könsvarelse, soni underdånig t f aller till f öga f ör den manliga osed- ligheten .och konsekvent utlöper i ett fpllstancligt hetiirviisen, gör sig bred i skönlitteraturen och företrädes af en hel grupp författa- ".
.
zinnor.
Allt detta ocli mera därtill stäcker icke d: r W: s tillförsikt;.
Hvad är det,.
som gör, att hon icke förlorar sitt lugn d % hon konstaterar, att uvAra (kvinnornas) sedlighetspetition&amp; vanligen, kastas i papperskorgen B, att kvirlnornas lifsintressen behandlas som ' pietistiska fruntinlmerspt ?hitt ' »?
Hemligheten i f det väl afvagda, det starka och hoppfulla i d: r W: s grepp p&amp;]; vinnofrågan liksonz i liennes stallning till den moderna kulturen öfver hufvud är innerst - he~iiies, positiva, kraftiga temperament kan väl vara en hjiilp, men det racker icke att hon ar.
kristen.
Hennes utgångspiinkt som hennes mAl är - etisk och religiös, icke eudiiinonistisk.
Rattfardighetsk~.nf,.
icke lgckokraf, äro för henne det bestiimmande.
Och.
.i.
sin religiösa f$.rtröstan äger hon riiddningen både undan modlöshet och undan d&amp; bitterhet, som för ingen ligger så nara till ' hands; boni: &amp; i .en etiskt ' utvecklad, rättfli.dighetsiilsk,ailde men icke .religiöst tro-.
.
.
beiide .manniska.
.
.
.
...
.
.
...
Stilen iir hos.
d: r 1; '.
.icke sitt .eget iiildamål, nAgot, soiri: eljest hu för tiden ofta synes vara fallet äfven hos förf.
I r samhiillsfrAgor s!
%Men den blir pregnant och personlig, emedan ' hon med.
al1 sin måtta ar så &gt;) tei~iperall~ent \ roll ».
Anmärkningsvärd.
ar hennek förrniiga att i f$ o&amp; f&amp; fram ett triiffsäkert portratt ..
Tyvärr.
.
.
.
.
.
.
.
.
.tilliiter utrymmet icke citat.
D: r W: s polemik är.
oftast satirisk, och hennes satir %r nästan d l t i d humoristisk.
- Afven .. den hjartligaste sympati utesluter f. ö. h o s henne icke - .humorn.
-:.
Miinniskor .och företeelser ' l forntid: o9h ' - ' ' ' 1.
, p '.
b
samtid äro för henne icke abstraktioner.
Hon ser det enskilda och sarskilda i all dess brokighet, men icke med skeptikerns hjartlösa kuriositetsintresse, utan så, som blott den ser, hvilken sjalf bares af en tro, sjalf lefver och kampar, glädes och lider, kort sagdt, sjalf äger ett centrum och darför kan nA in till det centrala hos andra. '
H h a Borelitu.
Lallia.
Ett minne £rAn Afrika.
O Midt emot Biskra, på andra sidan den uttorkade flodbädden, ligger den lilla oasen Lallia.
Uen ar inte större an att man godt kan g&amp; rundt omkring den på tjugo minuter.
En afton, d % vi varit ut %t öknen och gingo hem förbi Lallia, trädde ett par gossar fram ur dess palmskog och följde med oss.
Vi frågade dem om deras namn; den ene, en vanligt leende pys, som halsade oss p % arabiskt satt genom att taga oss i hand och sedan kyssa sin egen högra tumme, hette Saïd-ben-Noe; den andre, som hette Abd-el-Kader ben Muhammed, var en sällsynt vacker gosse med adel profil och ögon som ett par stora mörka juveler.
Abd-el-Kader var inte mer än 12 år gammal, men han var en mycket stolt liten herre, som starkt höll på sin värdighet.
Med mycken sjalfkansla upplyste han oss strax om att Saïd, fastan blott ett hr yngre 6n han, var hans brorson, att han sjiilf, till följd af sin faders död, var sin familjs hufvud och att han ägde en lund med dadelpalmer.
Så drog han fram ur sin burnus en blå skrifbok och visade oss med stor tillfredsställelse de franska skriföfningar han där med ganska prydlig stil åstadkommit.
B %de han och Saïd gingo i den af franska staten upprättade skolan i Biskra, dar arabiska gossar undervisas tillsammans med de franskat - kolonisternas barn.
- - Men det var en sak, som unge Abd-eEKader i all synnerhet med stolthet framhöll: » Min farfar var en marabu#, sade han, &gt;och min morfar var också en marabu %.
.
.
Eh marabu ar en helig man, och man kan.
bli marabu p&amp;.
flere olika satt.
Man kan bli det genom-flitiga studier i koranen
.
och ett heligt lefnadssätt, man kan bli det genom att företaga en pilgrimsfärd till Mekka, och man kan bli det genom att mista sina själsförmögenheter.
Alla sinnessjuka och idioter - de igen- kännas i Biskra för det mesta därpå, att de gå med obetäckt hufvud - kallas af muhammedanerna marabuer och behandlas med mycken vördnad.
Om det p8 ' en af bänkarna i Biskras park sitter en barhufvad, smutsig dåre, kan man f5 se den ene efter den andre af de fromma muhammedaner, som passera, gå fram och vördnadsfullt kyssa honom på skuldran - en hyllning som den smutsige marabuen mottager med likgiltig nedlåtenhet.
Jag vet inte hvad slags marabuer Abd-el-Kaders farfar och morfar voro - dock säkerligen ej .af det sist beskrifna slaget - men han utpekade för oss deras grafvar, hvilkas små hvitmenade kupoler - » koubbah » - stucko upp emellan Lallias palmer.
Och han visade ocksii med stolthet på ' en vattenkvarn, som Bou-Halfa, hans farfar, uppbyggt.
Jag vet inte, om denna vattenkvarn, som tydligen i Lallia anstigs som en mycket märklig inrättning, kanske bidragit till att gamle Bou-Halfa vunnit anseende som en helig man.
Omöjligt är det.
inte.
En.
betydande man måtte han i alla händelser ha varit, ty hela släkten hade uppkallat sig efter honom.
I allminhet ha ju araberna inga andra tillnamn fin ett patronym, men en märklig mans efterkommande, som gärna vilja bevara namnet af sin stamfader, pläga jämte farsnamnet upptaga atte- faderns namn, hvilket .sålunda blir till ett slags släktnamn i europeisk mening.
S ' å kallade sig vår lille Lallia-viin, nar han uppgaf sitt f ullständign namn: Abd-el-Kader ben Muhammed ben Bou Halfa.
De bada gossarna eskorterade oss till Lallia-omriidets slut l och togo där afsked och vände.
Sedan vor0 vi ett par ghger på besök till oasen Lallia, en gång inbjudna d Noe, Saids far, en hederlig, viilvillig man, som vi rakat göra bekantskap med.
Hela oasen iiges af Bou-Halfas afkomlingar; och enär sålunda alla Lallias invånare äro syskon eller kusiner, rader där en frihet i umgänget, som vi ej sett motstycke till i Biskra.
När vi vandrade omkring.
till den ena efter den andra af de fyra sfiA lerhyddorna, Atföljdes vi af nastan hela oasens be- .folhing, och alla, män såväl som kvinnor, trädde ogeneradt in i.
.
hvarandras hem.
Vi blefvo bjudfin.
: på mjölk och dammiga dadlar, och vi bjödo själfva på.,röda och gula karameller, som ' vï; &amp; öpt i en butik i ' -
Biskra.
Men Abcl-el-Kader ansfig det under sin manligs ~ 8 r - dighet att iita karameller.
Han afböjde därför den erbjudna påsen.
Men han kunde ej afhiilla sig fr3n att.
sedan med ett uttryck af sorgsen afund Ase Saids och de andra, ungdomarnas belåtna - mumsande.
Förmodligen var det honom till en viss t.röst, nar han st-rax därpA hade tillfalle att - med en min af kunglig harskarvardig- het - visa oss dc sju dizdelpalnler han iigde.
.
D A han såg oss intresseraclt betrakta deras egencloniliga, hvit- gula blomklasar, soni se u t som om.
de helt och hallet vore af vax, afbröt han strax frAn ett litet, liitt åtkomligt trad, trots vara pro- tester, tvänne l h ~ g a klasar och öfverriickte at .. oss hvar sin.
Vi pihiode honom om att hundratals chilar därined gingo förlorade.
Han endast ryckte pB axlarna ined en iitbörd af högdragen lik- giltighet.
.
.
.
Vi hade hört rikt iniinga egendomliga sagor och historier i Biskra, och en gAng, d&amp; vi sutto med Abci-el-Kader i griiset i skuggan a£ hans palmer frågade vi lionom: &gt;&gt;Kan du .berätta ii8gon saga för oss ?&gt; .-, Nejs, sade han kort, och hans ansikte mörknade.
Vi förstodo, att vi sarat lians nianliga ömtalighet.
.
%Vi ha hört så m %nga sagor i Riskras, skyndade vi oss att saga; %vi ha hört sådana af Muhammed ben Sclieidnn och af Bachir ben Djemal och Ali ben Dara - du känner naturlig !- vis faniiljen ben Dara p&amp; Borch-Dippla?
Ali &amp; r en förtrHig ryt- tare, clii vet, clen bäste ryttare i Biskra, säges det.
Och haii be- rättar sagor riktigt bra.
Vi tanktc att du kanske ocksti, kanner till några sagor, som du hört som barn?
* Det hjiilpte inte mycket, allt.
det dar.
# Nej, jag kan inga sagors, upprepade Abd-el-Kader kort och sig fortfarande ut som om han att ~i möjligen kunde ans.e hononi som ett barn, son1 fann nöje i sagor.
Inne i det grAa lerhus, dar Abd-&amp;Kader bodde tillika mod sin mor och sin syster, uppträdde han som obestridd härskare.
Det var han soni bjöd oss p % dadlar ur husets förstid.
Och vi vågade inte saga nej, fast de sago mycket dammiga och oaptitligs ut ..
Men vi gjorde som pojken i sagan gjorde, nar han var hos trollen: vi 18tsade iita men smusslade undan dem bland vhrn kläder - för att p&amp; hemvägcn utdela dem bland negerbyns tig- gande ungar.
.
- Abd-el-Kaders mor Muhammed beii Bon Hilfas yrigsta efter- lämnade hustru var en statlig kvinna med samma distii1,guerade nnaiktstyp som sonen och med niigot af sainma intelligens i blickeh.
Hans sys te^, Althela, ' en tretton, fjorton Ars flicka, so&amp; gick och spann på en skrida, hade dar8mot ett trögt, anemiskt utseende, ehuru hon ocksi % var ratt vacker.
I ii5st: m alla arabiska hus finns en snial, brant trappa, vridaii- de ~ i g i en ' hnlf pira al och ledande upp till taket.
Vi stego uppför trappan i Abd-el-Kaders hus, åtföljda af den unge varden.
.
Uppe på taket gjorde lerhögar ' och och hela ungdomsskaran.
diverse brgte det n~inclre lockande att vandra on~kring, men man hade en härlig utsikt mellan vajande palmer ut öfver den vida öknen, diir, sAsom alltid om kvallarna; flere kamelkaravaner sågos l h g s a h t och högtidligt komma skridande fram niot Biskra.
En mager, raggig hund- stod bunden däruppe och skallde heat och ursinnigt.
Näst att vara-arabisk kvinna vet jag ingen-.
ting så ledsamt som att vark arabisk hund!
De stå alltid på taken och skalla och se alltid utsvultna, ut.
Men de iiro säkert goda vaktare, ty ingen kan nalkas huset utan att uppväcka deras vilda skall.
131and de ungdomar, som följt oss ditupp, var Ahmed ben Noe den iildsta; det var en sjutton-adertons Ars yngling med en gul- och hvitrandig silkesturban och ett vekt och godsint.utseende.
Han drog fram en anteckningsbok ur sin.burnus och sade till mig litet förliiget: » FöïlAt, niademoiselle, skulle ni vilja se efter oin det har ar ratt? ».
.
Det var ett problem han fått att lösa - han gick nlimligeii anim i den franska skolan i Biskra, dar han sakerligen var en af de iildsta eleverna.
Problemet var detta: Om sa och så mAnga sC kameler krafva s&amp; och så mycket i ui-iderli %ll on1 dagen, hur mycket bör man dA taga med sig för en tjugo dagars fard genom öknen ined fyrtio kameler?
Han hade nedanför uppsatt problemet efter regula-de-tri-regler.
Jag har verkligen någon gång kunnat regula de tri, och jag hoppas innerligt, att jag inte missledde den förtroendefulle yng; lingen, niir jag sade honom, att hans x stod pA det riktiga stallet.
» Du vill kanske jag skall rakna ut talet ocksii?))
sade jag.
Jo, det var just Ahmeds ' hemliga åstundan.
Och han drog fram en blyertspenna och gaf mig.
Och så stod jag dar och.
räk- ' - - ',.
nade ut multiplikationstal, medan en flock svartlurfviga småhuf- vuden rundt omkring åsågo proceduren under tyst stirrande för- undran, som om - det varit nikgra mystiskt kabbalistiska tecken jag ritade i Ahmeds bok, och den stackars, hest skallande hunden strax bredvid afgaf sina ursinniga protester och solen sjönk stor och röd borta i vaster, insvepande de fjärran ökenvidderna i sitt flammande ljus.
Och s % sade vi farväl och gingo hem.
Men när jag nasta gKng traffade Ahmed ben Noe, vågade jag verkligen inte fråga honom, om talet befunnits ratt utrliknadt.
.
.
Anna M. Roos.
Litteratur.
, Honungen.
En sannsaga, berättad af Sophie Elkan.
D.
1-2.
Fru Elkan gaf för några %r sedan ett briljant prof på in förmåga att väcka flydda tiders människor till.
lif, då hon för oss skildrade John Hall och hans öden.
Hennes nu föreliggande, bredt anlagda %sannsaga % fr %n ungefär samma period, liknar sin föregångare i åsk %dlighet och förmAga att helt rycka läsaren med.
Den gestalt, som denna gång lockat hennes fantasi, har ocks8 det gemensamt med John Hall, att bida miste raknas till förolyckade existenser, hvilkas lifstragik ligger i, att det just ar det basta hos dem, som gör dem omöjliga.
Men denna g %ng ar det ej på privathistoriens mark, som författarinnan rör sig.
Hennes hja.lte ar den olycklige konung, som ledde Sveriges öden i början af 1800-talet, och boken speg- lar några faser af denna upprörda brytningstid.
Man ar icke van att tanka sig Gustaf I V Adolf som in- bjudande till nagon annan konstnarlig framställning än karrika- tyrens eller satirens.
Runebergs bild a£ konungen, d % han anser sig kraftigt ingripa till Finlands räddning genom att ikläda sig Karl XII: s skrud, motsvarar val den allmänna uppfattningen af Gustaf 1V Adolfs inskrsnkthet, bristande sinne för proportioner och löjliga tro 11 % formens allena saliggörande makt.
Fru Elkan förnekar visst icke dessa egenskaper, hennes bild af Gustaf IV Adolf ar till sina konturer den traditionella, men sedd i en för- stående sympatis dager och därigenom förskönad.
Det ar icke utan skäl som bokens omslag b5r de kända dragen af den olycklige konungen som barn.
Fru Elkan dröjer nämligen länge vid skildringen af hans barndom och följer med fin psykologisk blick omgifningenu och förhållandenas inverkan
29..
- p&amp; den gryende karalrtaren.
P % grundval af guvernören, riksrådet Fredrik Sparres minutiösa dagbok, som ger intima inblickar i den unge kronprinsens lif, sådant det gestaltade sig, då han vid ännu ej fyllda tre Ars ålder togs från » fruntimren » och öfverlamnades A t sina uppvaktande herrar, har fru Elkan skapat en lika realis- tisk som rörande bild.
Man ser det stackaix nervösa barnets få- finga.
bemödanden att visa ... sig som.
» stora * karlen », medan hans kropp skiilfver af iingslan och han har hufvudet fullt af barnsliga funderingar,.
hvilka lians sirliga guvernör lika litet som hans vack- ra och s$ilfsvåldiga kavaljer Armfelt förstår sig på.
Prinsen lär sig tidigt hvsd det kostar att vara » en niycket hög person,, men lar sig också att hhlla rakning pA alla de hedersbetygelser, som tillkomma honom i denna hans egenskap.
FörhlLllandet mellan den unge kronprinsen och hans liirare, giistavianen Rosenstein, ar ~ympatiskt skildradt; och Iiisaren fbr ett starkt intryck af Rosensteins del i utvecklingen af den ratt- rådighet, som utgjorde kärnan i Gustaf IV Adolfs karaktar.
Mest gripande &amp; r prinsens förtroende för honom tecknadt i samtalet dem emellan, da Gustaf 111 ligger för döden, en lank i den af dramatisk späniiirig fyllda raden af scener från marsdagarna 1792.
Den blifvande konungen, trettonåringen, yppar då för ho- nom sin motvilja mot att bestiga en tron, som flackats af hans &amp; lskade faders blod.
Trolle-Wachtmeisters anteckningar visa, att han verkligen gifvit sin dåvarande guvernör, grefve Gyldenstolpe, ett s %tlant förtroende.
Det ar möjligt att någon dylik uppgift finnes bevarad afven riirande Rosenstein, men vare sig scenen ar byggd p&amp; ett historiskt faktum eller ej, s % %r den ytterst in- tressant och belysande.
Den gek ett uppslag till förklaring af den misstii.nksarrihet och skuggrZdduln, ja, det hat till svenska nationen, som iner och nier priigla.de ~ u e t a I i V Adolfs uppträdande före afaiittningen.
8Avii.l detta samtal som.
den unge konungens senare akildrade afsked från sin ungdomsledare, med antydningen att ryktet om hans oakta börd nAtt hans öron, ger också ett öfver- valdigande intryck af den för sjuttonåra skuldror alltför tunga börda af hemlig sorg, som betog konungeri á11 ungdomsfriskhet.
Till de briljantmte partierna i fru Elkans bok hör utan frfiga berattelsen om Gustaf I V Adolfs friarfard till Ryssland och upp- triidande inför den miiktige kejsarinnan Katarina ..
Hans fasta hallning vid detta tillfdle har alltid framstallts såsom nAgot för den unge konungen hedrande, och det möter e; j har någon svårig- het att stalla honom i fördelaktig dager.
Men fru Elkan har tillika lyckats a f ~ h n a denna episod - konungens varma tycke för den unga storfurstinnan och hans beslut att offra sina känslor hallre an att lagstridigt medge henne religionsfrihet - hela dess psykologiska betydelse.
Den veka kknslighet, som ' ibland fram- ~ k y m t a r bakom Gustaf I V Adolfs stela yta (den sparas t. ex. i Sköldebrands berättelse om sitt samtal med honom efter Norr- köpings riksdag) hade barndomens hardningssystem i förtid vant.
.
honom ' att bekämpa.
Afven rid äldre Ar hade han alltjiimt slutit sina kiinslor inom sig, för rädd oni sin kungliga rärdighet att.
v %ga ha nlgon förpogen.
Ett ögonblick hoppas han nu att i äktenskaplig lycka vinna ersättning för sin isolerade och gliidje -- lösa ungdom, och när detta hopp slAr fel, f&amp;r det bittra, mörka och våldsamma i hans karaktar allt mer öherhand.
.
.
Familjelifvet blir slutligen ljuspunkten i den kungliga enstö- ringens tillv: ro, men först efter konflikter, som hafva till följd, att han iihen gent emot sin unga badensiska drottning i minnta detalj iakttager sin värdighet.
NAgot egentligt inflytande öfvcr honom.
lyckades hon ej f&amp; och fru Elkan har ej så, litet idealise- rat förhfillandet, dfi hon later Gustaf I V Adolf tala med drottning Fredrika om sina planer och ej ens afspisa hennes .svar med det snäsiga tillt.alsordet » hon », son1 han, enligt samtida anteckningar som bekant, lär ha med förbirlek begagnat gentemot sin ilsk- v b d a gendil.
Gustaf IV Adolfs hat till Xapoleon, usurpatorn, leder fru Elkm följdriktigt tillbaka till de uppskakande intryck, som hans faders mord och kort därpk underriittelsen om franska konunga- parets afrattning gjorde på hans ännu barnsligt mottagliga sinne.
Hertigen af Enghiens bortförande och arkebusering - tilldragelser, aom han under sin vistelse i Baden p % nara håll följde - rågade ~n %ttet.
Franska revolutionen måste för hans uppfattning stå som ett störande och afskyvärdt ingrepp i Guds världsordning, och Napoleon, inkarnationen af revolutionens principer och makt, var i följd häraf den antikrist, som hvarje riittrogen måste kanna sig förbunden att bektimpa.
Den egensinniga rättridighet, som a r det mest framträdande draget i Gustaf IV Adolfs karaktär, tilliit honom icke ett ögonblicks dagtingan nied sin iifvertygelse.
Hvilka olyckor, som än kunde drabba honom och hans rike friin den miiktige fienden, skulle det dock till slut visa sig vara bast att sta p&amp; den ratta sidan i kampen och hafva Gud med sig.
Insmyger sig, såsom vid mötet med Ludvig SVIII, ett ögonblick8 tvifvel om att konungens sak också är Guds sak, SA förjagas det med all makt; allt skulle störta samman för Gustaf IV Adolf, om han ej hade visshet i detta fall.
Emellertid hopa sig motgiingsrna, först i Pommern, sedaii på ett allt mer hotande sätt i Finland.
Fru Elknn skildrar konungens stigande förbittring mot de trupper, som konspirerat mot hans fader och kanske nu konspirera mot honom själf, gar- denas degradering och det hat mot konungen, som blir en följd däraf.
Hon skildrar iifven i ett gripande kapitel, hvars skräck- injagande detaljer a.ro hämtade ur samtida berättelser, landtvarns- soldaternas återkomst och den jämmer och förtviflan, som spred ' sig öfver landet med dem.
Molnen sammandraga sig mer och mer mot konungen, men han anar ingenting eller vill ingenting veta.
Drottningen far varningar, men han skrattar A t dem och vid första ryktet om västra armens uppbrott finker han blott p&amp; ' '
att förvissa sig om ryktets uppliofsn~an, ej på att undersöka dess sannfardighet.
Den officiella bekriiftelseii slår ned på honom soin en bomb.
Liffullt berättar fru Elkan on1 ridten in från Haga, d e upprörda scenerna på Stockholms slott vid konungens fangs- lande och hans slutliga stumma resignation, då ban inser att Gud ej vill hjälpa honom.
Så.
utspelas sista akten » p&amp; ödenas slott », Gripsholm.
Fru Elkaas bok följer ej Gustaf IV Adolf under hans långa landsflykt, med dess allt fullstandigare isolering från allt som stått honom nära, ett upprördt lifs dystra epilog.
Den sista scenen visar honoin på Karlskronas brygga, i begrepp att lämna sitt for- na rike, dystert grubblande öfver försynens niening med den för- ödmjukelse han lidit, dii vakten ej gick i gevar för honom.
Detta drag, hän~tadt ur Sköldebrands memoarer, påminner osökt om en af de första barnkammarscenerna i boken, då drabanterna, p&amp; Gus- taf 111: s befallning, ej göra honnör för den lilla ' kronprinsen, som varit stygg.
Mellan dessa båda, kanske lika bittert banda, föröd- mjukelser inneslutes berättelsen on1 detta lif, buret af nitalskan för konungavärdighetens hel.gd, en nitalskan, som må vara ensidig och rent af löjlig i sin pedantiska forinalisin, men som dock har ett $örsonande drag af ridder ' ighet mot olyckan.
Det ar ett nöje att se hvilken helgjuten bild fru Elkan ska- pat ur det rika material af memoarer, dagböcker, aktstycken o. s. v., som hon haft att tillgH och hvarpå hennes » sannsaga », ofta, i n i minsta detalj, ar baserad ..
Men hon har gjort mer %n så, hon har gjort bilden sympatisk, till och ined det fint ironiska ' löje, hv,zrined hon berattar on1 sin hejaltes egenheter och hals- starrighet, har SA mycket af godhet och sympati, att det villkorlig en inverkar på läsaren.
Det &amp; r som om man bakom Gustaf IV Adolfs stirrande koilungamask, stelnad inför ett öde, som det till skottafla på hans barnkammarvägg inålade Medusaliufvudet blott allt för väl symboliserade, skyn~tnde ett annat ansikte, ett kansligt, lidelsefullt, förgrAtet, som ej kan und- gå att röra och stiinirim till medkänsla.
, ' s-n.
i: Cecilia Bååth-Holmberg: Vastinnnl~nd.
Intryck och bilder.
Låt mig här,.
s&amp; godt först som sist, komma med en sjiilf- bekännelse, eftersom den har något att säga om ifrågavarande bok!
- Jag ar västnlanlaiidska utan den lokalpatriotism, hvilken det nästan blifvit pA modet att framhålla soin den nödvändiga .förutsattningen för verklig fosterlandskärlek, och jag %r historiker utan det sinne för topografi, som n@ngen anser oupplösligen för- enadt.
med det historiska sinnet - och ändå har ' denna bok fängslat mig!
Fängslat och pli samma gång förargat mig en smula, so111 nar man blir påmint - och det till p % köpet af en främling - ' om försunln~ade familjeplikter, dåa man.
kanske hiilst 1 %
velat vara i fred.
Xedgif, att niir man traskat hcla sin barndom franiåt leriga vastmaniandska landsvägar under ständig risk att icke få galoscherna med sig hem, och clessutom solii nybakad student iidigen sökt göra det bästa möjliga af eländet genom att besjunga de tröstlösa, trädesåkrarna pfi saphisk vers - medgif, att det då miste vara retsamt, nar en skånska obarmhiirtigt ruskar en i armen och tvgrsäkert påstår sig ha sett hvad man sjalf aldrig lyckats upptäcka i » den likaså gemensamma som kara hem- bygdens, shom nationstalsfrasen i Lpp~ala brukade lyda!
Och I-iär st % ju med stora bokstafver i fru BAith-Holmgrens bok sid. 112, afdeln.
, Dar säden växers, följande ord: » Jag v %gar pAstiiendet, att den vastmanliindska slättbygden %£ven i stort sedt, men än mer i detalj, utstgler mycken fiigring.
Och jag Klskar den för dess ljusa, fria himmel, för dess varma hiignande skogsram, men mest för den sporrande sträfaan, till hvilken ' den mer och mer iiggar människorna.
Detta ar lif, detta är framtid, detta ar verklig skönhet för den, hvars ögon äro nog klara att varsna dens.
- D. v. s. sagdt med Björnsons ord: » Her er s om mer sol nok, her er szdejord nok, bare vi, bare vi havde kerlighed nok !s Si fick man ju till på köpet en oartighet p&amp; slutet!
Xen jag laser modigt vidare med tanke på Ruskins ord, att de nyttigaste böcker iiro de, som förarga oss mest, eftersom de tro- ligen ha något nytt att lära oss, och jag finner att gamle Ruskin hiir som så mången gång eljest har riitt.
För dem, som möjligen misstanka, att det ar fråga om en geografisk läsebok, vill jag citera förf: s ord i inledningen: » Jag vill på dessa ark i korthet och begrhsad af ett förut bestan~dt utrynime, gifva några bilder af detta land och dess folk, dels s&amp; son1 de kunna te sig för turisten, hrars intryck äro subjektiva, dels ockd som det själ£t talar i sina verk, i hvilka folkets eget lif pA ett mindre växlande, mera bestandande sätt %n hos den enskilde iakttagaren samt i mera vidgadt omfång afslijjar sig^.
Hvad innehallet beträffar, tillägger jag har endast de nu mhhända n %got öfverfiödiga orden, att boken håller hvad den sålunda lofvar.
Med afseende på formen skulle jag dock kunna konstatera ett märkligt faktum, och det ar stilens ovanligt kon- kreta och liffulla prägel.
Eller hvad sägs om skildringen a£ en fgrd till Ängsö: » Bakom löfholmarna skriade vadingar och måsar, Rom kom- mit hit, redan nar blhippan blommade och!
som &amp; ter fly vid vinterns ankomst; doppingen gungade orädd pk de mjuka vågor, som sattes i rörelse af den lilla bhteii, medan skrackan snabbt jagade fisken inht rörvassen, dar fiskblinkaren passade p i ntb snappa den och dar misstrogna och vaksamma grasinder bruka hålla sig undan.
&gt;len sundens och fjärdarnas stolta harskminna, svanen, som harskar har i vikarna, fingo vi icke se! » Ovillkorligeq kommer man vid genomläsningen af ett dylikt.
stiille, och siidana finnas flera i clenna inneh&amp;lsrika bok, att tänks pA Strindbergs kända roman DI hafsbandet)), där författaren bland anclra utfall mot de stackars kvinnorna ocksil later sin vredes iiskor l junga mot deras uttryckslösa spr Ak, soni kanner granit, men ej gneis, fåglar men ej starar etc.
Jag skulle vilja rekom- mendera honom denna bok ' till begrundande, liksom jag till Dagnys liiselrrets på det virmasti anbefaller den som en angenäm och.
instruktiv lektyr.
L.
TV.
*.
' i !lllcn Key.
En lifsbild a£ Louise N$trönz-Hccnziltolt.
Mecl uteslutande ljusa färger har denna lifsbild blifvit mil- lad.
Föreinålet darför bör varii, belåtet.
R: mske dock inte fullt mecl den alltför beskäftiga ifver, hvarmed skildrerskau skyndat sig att rentvå bilclen från de fläckar, hon a priori antager att 1äsaren niisstänker finnas dar.
1: ett par fall kan man s5 godt tänka sig att hon, son1 setat modell till porträttet, skall vara frestad utropa: » Gud bevare mig f ör mina viinner!
» Men om nian undantar frainclraganclet af en del skvaller- historier, soin aldrig verka klädsamt i en biografi öfver en iiiinu lefvancle människa, och kanske ocksh det langa sliiktregister, däri man bland annat far veta, att Ellen Key har icke bara svenskt - och skottskt hjälteblod, neclarfdt genom många led, utan äfven kungablog i sina ' iidror, liiiser man med stort nöje den sympatiskt Iiiillna lefnadsteckningen öfver clenna niitidens s5 mycket om- stridda författarinna.
Mail behöfver niimligen inte höra till vän- kretsen eller beunclrareskarorna för att med glädje se bekräftad sin uppfattning, att man här stAr inför en ovanligt varmhjärtad och sjalfuppoffrmde miinniska, hvilkens personliga dskvärdhet till dels förldarar clet inflytande hon utöfvar p i deni, hvarmed hon koinnier i .beröring.
Teckningen af barndoms- och ungdoms- lifvet pll förälclrarnas vackra, idylliskt belägna egendom i SmBland, iir gjord med kiinslig hand,, och man försthr huru dessa intryck gjort Ellen Key till en liclelsefull naturdyrkerska och att landet, - .q- efter inångri, &amp; rs stndslif, till slut Atervunnit henne. '
!
Ovillkorligt frtigar man sig dock, dA nian liiser om de min-.
ga årens ensanihetskansla och om afstängdheten frin allt egent- ligt familjelif, huruvida nian ej här till en del kan söka förkla- ringen till ' det, som så starkt präglar Ellen Keys uppträdande som författare, hennes ansvarslöshet gent emot den ungdom, hvil-.
ken hon förmenar sig vara satt » att frigöra »?
Hon har sett den- samma alltför mycket på dstfincl och synes darför sakna förmaga att bedöma den praktiska verkan af sina teorier.
E j under att hennes ord haft ett s&amp; ödesdigert inflytande på mAnga.
Författarinnan till föreliggande studie lämnar dock.
i all: manhet Ellen Keys litterära alster % sido för att sysselsätta sig, ~necl clen biografiska delen af sin hjalt.innas historia.
När hon ',
frångatt denna regel, iir det för att agna författarinnan on lik: ~ odelad hyllning som människan.
Har har jag, som torde rara lätt att förstå, icke kunnat dela hennes mening.
L.
J).
Foreningsmeddelanden. '
, Programmet för Fredrika-Bremer-Förbundets 20-årsmöte, livilket senare efter allt att clöina komrner att viiina stor anslutning blanc1 ineclleinintii.
iitoin och inoin hufviidstaclen, %r i sina hiifvuclclrag uppgjordt sAluncla: Torsdagen den 72 januari, kl. 12,.30 e. t n.
Samling h Förbundets 1qrK af Förbiindets oinbnd och inedlemmar af st.yrelsen för stiftande af bek ?nt- skap och diskiiteraiide af förbundsiirenden.
- El.
7 e.
41t.
3iottagningn- samkväm ii Runan (16 Briinkebergstorg).
Föredrag ö h e r.
!Förbundets 20-Qriga verksaii-heta af fröken Gertrud Alelborg.
Supé, hrart.il1 inedleiii- ii-inr frHii laiidsorten iiro iiibjuclna.
Fredagen den 73 januari, kl. 10,30 f. m.
Samling H Pörbundets 1) yr: i af .l!
' örbundet.s unibud och andra speciellt intresserade inedleinmar frilii lnndsorten, för att, jkiite iiieclleiriinar af Styrelsen, diskutera af ombuden in- - Kl. 2,30 e. m.
Föredrag i Ateneums lokal sanda öfverl~ggniiig~äniiien.
(2 Iiungsgatan) af clol~tor Lydia Wahlströni: v svensk kvinna inför svensk l a g.
- Kl. 7 e.
I.
Swinling i Krinnoklubbens lokal (24 Greftiiregatan).
Inledningsföredrag a.£ fru Bgda Monteliiis samt diskussion öfver frHgan: huru skall Förbundets verksamhet kunna fort.sattas och utridgas, särslrildt i landsorten ?^ (Efter förhandlingarna tillfiilie till gemensam sup&amp;).
Lördagen den 74 januari, kl. 11 f. ?N.
Samling af ombuden och sar- skildt intresserade frfin, landsorten för öfrerliiggning ined medleinmar: if Styrelsen angaende den tilltiinkta utvidgningen af Förbiiiiclsrerksamheteii och organisationen dgraf.
Under hela mötestiden ha mötesdeltagarna tillfalle att p&amp; öfrerens- komna tider bese liufviidstadeiis sociala bch filantropiska inrattningar.
* Befordringarna inom postverket.
I hä£tet 18-3.9 1904 af vAr tidskrift nieddelades in extenso den skrifvelse, som af F. B.
3 ': s styrelse afliitits till kungl.
genera.lpoststyrelsen och livilkens sy£te Tar att fast a uppmärk- samheten p&amp; de l&gt;efordriilgsgrtindsntser, beträffande de kvinliga postexpe- ditörerna, soin göra sig gniiande bl.
a. vid den af riksdagen l902 fast- stallda oinregleringen a£ postwwkets stat.
- Glädjande nog hm vid den massutnanlning inom posten, hvilken agt riini under december mrinad, placeringen inom lönegraderna skett pA ett för kvinnorna l h g t fördel- aktigare sGt, än hvad som varit fallit under nastförflut.nci, ar.
S5 lar inom 2: dra och 3: dje lönegraderna vid den senaste utniliriningen: °it- sgilligw kvinnor iippflyttats, under det att sedan Rr 1900 ingen k~iiinti befordrats inoni förstnäinnda grad och endast ett £Atal inom den senare.
.
.
*
