# ID: svediakorp-per2748
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Hertha
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Hertha', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1917
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 11,678
# sentences: 851
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-hertha
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DAMER!
Välgörande Icke p5 Krund a; 15sa antaganden, Nu inkommet nkheter i siro !sks.
r.tnd @ och en fargade ht lier i - " r ~ ~ i c f av intyg on1 viftverkan t111 iiudandc:, v bakterier Murn m ' anniskokrcp pm, i ?t; in endast i ~vftensståmrnelse @ Bd de verkningar, som Sahbrin visat stgrned- Blustyger i alla prislagsi fr. Ett pnrii.
.
.
.
.
.
.
.
.
0.65 pr c ?tr vi klig fdj$ tiarav liar.
blivit, art alla,.som mivant originalfahrikatet Satubrin p &amp; satt Vita W o i l e ii !l blirsar och hiadningar.
Kjoltyger, (ji) cm.
föra, har det rekomagnderats.
En ciund- br., i grhtt oi:h blitt f r h 1.45 pr mtr.
som i bruksanvisningen meddelas,hava fmnit, att det IiAlter vad som lovas; Par:; lager Iios Geijer iF: Co., Stockholm.
Cheviot.
Sammet.
Stuvar.
Trådgardiner.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
: f lir: 0.35 Strandkoftor.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.,:.
5.80 Underkjolar, s: !tIri.
.
.
.
.
3 55.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Reformlit.
.,.
i.G5 Snorliv.
.
.
.., 1 .Y0 Kcirsettskgdtlnre,.
.
.
..: ... 0 9.5 Trijjm, i-:ii !ui:~&gt;::?
- - -.
.
: 0 9 0.
.
.
.
.
.
.
.
.
Kalsonger, i!
1 75 Linnen ....................,, 1.25 Strumpor och Vantar.
Sybehör m. m .. SVENSKA \ ' ARVHUSET 4 Dronlnggatan 54, 1 t.
31 Stora Sygatan 37 - i,- R.
' ' \ ord; - Ii2 !-:ompiiniet.
' f c.; tilafdcliiingc~ ' rh!
r.3 ii !ai&gt;; tr; irn.
Stockholm.
Prriri3~ent ~ i t r; t l i l n i i i g L:.
ten sam; material.
Kid i I!
; il turiiigii; .iii x!
: friiborjade arbe- iti~~eiiiifig av vaningar m. m, Undervisning icr:-.
k spets- ach antiatt konstsörn.
ARGANG IV l5 MAJ 1917.
- e .H#FTE 10.
Gudshistoria i kvinnovarlden.
et fyllda fjärde seklets år efter reforma tionsbegynnelsen, ett j u b e l- i r alltsi, är detta 1917.
Men i miljoner hjartan över all världen är det icke ett jublets, utan ännu ett sorgernas och nödens i r, kanske tyngre an sina närmaste föregångare.
En frågande aning om ett stort.
anda- mil, något av nytt liv, som skall födas genom all denna vånda, tränger kanske fram på nägon punkt för att mötas med en stilla; bävande fröjd, som glödgats vit ur mycken smarta.
Men ännu ar den endast aning, ännu racka varldens tunga timmar och dagar, nej ar, av svåra födslosmartor.
Som aldrig förr i världshistorien har det nu genomlevda verkat ingripande och omgestaltande i kvinnovärldens liv.
E n tidshlder hiller p i att sjunka undan, och vare sig vi kvinnor vilja det eller icke vilja det, ha vi nu alla - siväl som männen - ställts invid tröskeln till en ny fas av var historia, i en tid, som p i ett sallsamt befallande satt ropar efter nya insatser frän kvin- norna.
Utan nigon återvändo befinna: vi oss mitt i denna omgestaltning.
Och ve över oss, om vi icke lyssna till den.
kallande rösten frin historiens levande ' Gud, utan lita bekväm higlöshet eller.
småiysslande beskäftighet hindra - vira öron frin att höra vad de borde kunna höra i dessa avgörelsetiders ansvar l Inte som ett godtyckligt, tillfälligt pifund av nigra excentriska hjärnor, utan som e n.
inifrin frambefalld vag-, rödjare, sträcker sig nu kvinnorörelsen- under alla skiftande namn och former - över hela vida världen.
Inte blott.
i det nya Amerika .eller i Australiens.
ngbyg- garesamhällen, utan anda in i det uräld- riga Kina och det kastbundna.
Indien framväller .dess ström oemotst.ändligt, ' fylld som den är av djupa.
samhalls- problem och svirlösta framtidsgåtor.
.
Det är inte live ' ts leende ängel med: glans om vingarna.
som nu bär kvin- norna bud om deras samhälleliga kall sisom en historisk nödvändighet -.
en Fruktansvärt allvarsam dödens angel, ar det, med blodstänk på Fjäderskruden, en angel, som farit genom varldens riken och som nu p &amp; ett sällsamt spörjande och uppfordrande satt blic- kar.
in- i- kvinnornas hjartan och sjalar.
Det a r.
en.
sträng angel med ett tungt budskap.
" et.
af inte nog, " viskar:,
det i dess vingsus, " att ta världen in i ditt h j a r t a (fast du har brustit ocksi i det); du mäste gå ut och ge av d i n s j a l till s a m h ä l l e t s hjälp och läkedom, den sjal som inte a r din eller de dinas, utan Guds.
Ty Gud, Livets Fader ar ocksi Livets Moder, som kräver kvin- nogarning såväl som mannadåd ej blott inom natur- och hemvärldens hägn, utan ocksä i historiens och samfunds-.
livets sfär. "
Den stränge budbäraren nödgar dig som aldrig förr att vidga blic- ken utöver din egen lilla privatvril och skida all världens nöd och inre sam- manhang, inte bara med din känsla och ditt hjarta - det antingen krym- per eller brister så lätt inför det allt- för stora - utan med all din håg och allt ditt förstånd, kort sagt med all din sjal, att den må hålla ditt hjarta vid- gat inför allt du skulle vilja glömma men ej har rätt att glömma.
B ä d e själen och hjärtat!
För min erinran uppstiger den gamla Birgittabön, som skulle läsas, nar doket första gången fastes på en Vadstena-nunnas huvud.
Den lydde: " Jesus Kristus må sammanfästa din sjal och ditt hjarta med sin kärlek, så att det ej rädes några frestelsersstygn! "
Vi skola nu skåda in i den värld, som staller oss nya uppgifter, och ej heller se bort från de " frestelsernas stygnu, som kunna förvënda vår syn, om vi icke hålla sjal och hjarta sam- manfastade i kärlek.
.
* H e l a mänskligheten hör samman - frän Gudsrikets synpunkt.
" Att de alla må varda ett " - den bönen upp ur Getsemanekam pens ångest och en- samhet, den ar det val, som ligger innerst och gror under istäcket i denna fimbulvinters förfrusna hjärtan.
Det ar heller icke för att liksom rycka ut kvinnorna ur det helas sammanhang, som jag nu blickar ut endast över kvinnovarlden; nej, avsikten ar endast att stalla fram just värt ansvar f ö r de: hela, icke blott för ett frän allt annat avgränsat särområde.
Ansvar bör ju ej delas, alla ha vi allt a n s v a r p &amp; någon punkt; t. o. m. nar vi syssla med den ringaste husliga garning, beror arbetets hela helgd och lycka därpå, att vi se det insatt i det stora samman- hang, där en tjänsteflicka är Guds konung och präst, likavisst som någon furste eller biskop - en sak som Luther med kraft betonade och som nu själva d e t y t t r e livet vill tvinga oss att fösstii.
Liksom nationalismen i krigisk mening har behärskat rniinniskolivet som aldrig fOrr, så s e vi hur parallellt med kriget en samfundstanke av mera fruktbar art tränger sig p4 människor, som fcrr aldrig maktat tanka den.
Se henne, v4r tids fattiga husmor!
Hon själv, liksom generationer av hus- mödrar f ~ r e henne, kar förr kunnat - bra eller dailigt - sköta hushillet som en privatsak, något som angick familjen, man och barn, men ingen annan.
Hur har det icke nu vädjats till hennes rent tekniska, sakliga förmåga, hur har icke hennes lilla förr s i privata hus- hallning med ens blivit inorganiseradl i ett helt, i statens behov, 9 ett sam- manhang med alla andras krav och behov, efter vilka nu även hon -
H E R T H A genom statens ingripande ocksi i hen- nes värld - milste ratta sig.
Från gamla trampade, nötta föreställningsspår, som gått i cirkel.
kring det egna köket, tvingas omsorgen plötsligt ut i nya banor.
Utan att ocksi rakna med a n d r a s kök, med hela samhällets inbördes hjalp och och anpassning, kan nu ingen kvinna.
utföra ens den gärningen: att sörja för matlagningen därhemma.
Samhället - ej bl.ott hemmet - har som aldrig förr ställt en ' rent saklig kunnighets- fordran ocksi på henne, och hon &amp; sin sida drives att se och tanka mera s a m h ä l l e l i g t an nigonsin förr.
Har iterigen ha vi en förnam dam frin en av krigsländerna, lät oss säga England.
Jag talar nu icke om de mgnga, som förut ställt sig i de nödlidandes tjänst, utan om de ännu många flera, som icke varsnat dem.
En av de många i den varlden, icke en av de f i.
Hon har kanske last en eller annan roman eller tidskriftsskildring från slumkvar- teren.
Men först under dessa Ar har hon jrimte mänga ' andra i hennes samhalls- stallning verkligen själv gripit in i hjälparbetet och för första gingen fått livskunskap och ej blott trycksakskun- skap om .den avgrund,.
som skiljer Eastendkvinnornas liv frin Westend.
Sådana erfarenheter, nu icke blott försiggångna p i nhgra fh punkter, i nigra få vakna sjalar utan i tusenden - innebära icke ocksi de ett nytt inre nödgande till att se att samhället ar nigot annat och mera an Westend, något som i sanning kräver att varsnas och läkas, ej blott genom enskild hjalp utan till hela sin inre byggnad.
Och hur har inte sj ' älva moderskapets 189 kall blivit nästan vildsamt inryckt i ett statens krav p i ökat antal födelser - för krigets skull.
Lhga och r i a ståndpunk- ter ha i detta nödläge ohöljt brutit sig fram i diskussionerna, ståndpunkter, som komma renhjärtade mödrar att vämjas vid detta nya rent yttre varde- sättande i krigföringens intresse av deras naturliga funktion.
Pi denna punkt ligger en oerhörd fara för virt släktes nedsjunkande till ett primitivt, nej värre an SA, ett mekaniserat natur- tillstind, om icke k v i n n o r n a just har stå som självständiga vasen, vilka till gagn för det hela makta ingjuta i sam- hället en fördjupad rnoderlighetsupp- fattning, som å sin sida förutsätter och framhjälper det f a d e r s a n s v ar, som varlden i stort sett alldeles för länge varit i saknad av.
Hela slaktet ropar efter att kvinnorna på just denna punkt låta sitt modersmedvetande komma till uttryck, icke av själviska skäl, utan f ö r d e t h e l a s s k u l l, på det att ett nytt släkte mätte födas under djupare föräldraansvar an de föregående.
Den stora döden har gjort varje litet nytt liv liksom tyngre vägande i varlden an förr.
Detta ger .ocksi mödrarna mera plikt och mera ratt, kanske.mera myndighet att se föräldraskapets kall i ett oandligt mycket djupare samman- hang än nigon privat god ty cklighets.
Dar går en mor, som mist ett par söner och fått en hem lemlästad.
Hennes namn ar icke en, utan tusen.
Hon har sagt sig hundrade gånger vad ocksä andra sagt henne, att allt a r i sin ord- ning och att hon bör vara stolt över att ha givit fosterlandet sina barn.
Men bakom allt detta tal reser sig moders-
instinkten tyst och ordlös, men ändå beFallande.
Den reser sig mot krigets vasen.
Den säger att kvinnorna, som burit liv in i varlden, förbryta sig emot dessa liv genom att i all framtid finna sig i att de massvis förstöras av man- niskor, genom den förödelsens institution, som ar kriget.
Den som för tv6 år sedan i Haag mötte några av de lidan- desmarkta, modiga och älskande kvin- nor, som frhn skilda länder kommit för att inför all världen uttala en gemen- sam övertygelse om en plikt, som hos de kanske flesta ännu endast hade uttryckts i suckarnas, tararnas och vak- nätternas ensamma vittnesbörd - den som såg dessa kvinnor och hörde dem tala, kan inte tveka om att en ny kvinnornas ansvarsvag börjat banas, också har, icke för den lilla privat- lyckans bevarande, utan för hela slak- tets skull, barnens, mannens, såväl som kvinnornas!
Dar åter och dar möta vi de tusental av kvinnor, som ryckt in på nya arbets- banor, för att hela samfundslivet under männens frånvaro ändå måtte kunna fungera som förr.
Skördar inbärgas genom kvinnohander, jorden plöjes och sås; på spårvagnar, fabriker, kon- tor står nigon kvinna, dar det förr på samma post stod en man.
Fältläkare, lärare vid gosslaroverk - vilka tom- rum!
En kvinna behövs, som kan fylla platsen.
Och det visar sig, genom ett förunderligt historiens förutseende, att hon finns att tillgå med full kunnighet också dar, nu nar staten behöver henne.
Den ovalkomna arbetskamra ten blev plötsligt välkomnad såsom ersättare.
Men har ligger ocksh den brännande samhällsfrågan: gör hon ratt i att lita underbetala sig, gör hon icke en orätt mot den återvändande soldat, som aldrig skall kunna nöja sig med vad hon nedbragt lönen till.
Inte ens hennes måhända mycket vanliga medgörlighet ar en privatsak: också har stöter hon plötsligt p8 en Förpliktelse mot sam- h a l1 e t, en ytterligt oangenäm, under- ligt formad förpliktelse.
Marcelle Capy ropar frhn Frankrike vad andra länders kvinnor ocksal få erfara: exploatörer vinna ph sidant, medan samhallet lider.
Vad man f ~ r e kriget inte kunnat drömma om har ju nu emellertid skett.
Kvinnornas medborgarerätt ar ej blott ett faktum i Finland, Norge, Danmark, Island sch flera utom-europeiska stater, den har fran regeringshåll Fatt nya förespråkare ej blott i revolutionens Ryssland utan i det konservativa England, saivii % som ny utbredning i de flesta!
andra länder.
Den nalkas ocksi oss, med ett ytterligare skärpt samhiillskrav; den kommer över oss en dag om vi vill eller inte.
En dag skall den stå kar och tvinga oss.
Och hur förfiisligt blir det ej dba, om uppgiften skall %ösas pi.
en hi %, om icke det nya kvinnornedveitandet has sin rot och styrka i ett r e l i g i 6 s t medvetande, att det gr historiens Bevande Gud, som.
kallat oss till nyt: arbete!
Det personliga och medborger- liga kvinnofirdet har i sjalva verket skurit av sitt eget vasens rötter, om det icke ser ' hur det genom 18nga iirhundraden burits vidare av den krisma övertygelsen om varje väsens oandliga varde; det var dar slaven och kvinnan fingo gudsvarde shviil som '
.
- -.
.
.
- -.
.- -.
- -.
- - - H E R T H A den frie mannen.
Somliga vilja nu ej känna igen den djupare orsaken; andra fasa nu för att kännas vid verkan.
Kvinnan, Föderskan, som ännu ej .var .person utan ting, hon var ju en gång utesluten från stammens heligaste ceremonier.
Hos australstammar såväl som hos andra primitiva, som ännu i dag leva i forntiden, a r det vid döds- straff förbjudet att för en kvinna röja något av de heliga ord eller redskap, som utgöra stammens andliga kraft och kring vilka mannen samlas i offer och bön.
Hos ett kulturfolk som hinduerna ingick ju hustruns livsvärde under makens, nar hans kallnade lik lades på bål, d i brändes också hennes livs- varma kropp.
Med motvilligt missnöje var det som Budda förmåddes medgiva, att kvinnor skulle få bli delaktiga av Dharmas regel.
Och ännu den dag Sokrates väntade döden och med sina lärjungar ville samtala om livets dju- paste frägor, visade han uttryckligen bort kvinnorna.
Jesus Kristus däremot inte blott för- drager denna hjälplösa kvinnogråt vid vandringen till Golgatha; han tar hand om den t. o. m. då och bringar den med sina ord till ansvarsmedvetande: Gråten över E r själva.
Och dessförinnan vor0 kvinnor bland dem, som till sig fingo riktade hans mäktigaste livsord.
H a r finns icke mera nhgot av förakt för kvinnan.
Seklers väg, som gatt i ring kring berget, böjes pli den punkten av u p p å t mot toppen till: kvinnan ä r ingen sak mer, hon ä r person fullt ut, också hon, en själ, en dotter ej blott av Abraham, utan av Gud.
Men denna syn på kvinnan a r ännu alltför hög och 191 stor för oss människobarn i det stora ' hela, ack, ej blott för ' männen, utan ock för kvinnorna själva.
Hur mycket i henne, såväl som i hoiom, i t r i r ej ännu, att hon skall vara en sak, en mycket älskad och omhändertagen sak kanske, snarare an en egen ensam sjal inför sin Gud, utan förrhedling av någon mansklig auktoritet.
Alltjämt trampa vi vidare i gamla spär.
H u r sällsamt ä r det ej, när det yttre jordiska samhället efter tvåtusen Ars begrundan äntligen förmår p8 s i t t satt spegla denna jämlikhet!
Liksom det redan Förut pro- klamerat upphörande inför lagen av allt slaveri - två samhällsreformer, som båda betyda den långsamt framdragna slutsatsen av kristna Förutsättningar.
Detta förestående, nej redan inbrutna nya ansvar, det ar den tröskel vid vilken vi nu st8 i denna tid.
Aro vi fardiga inför denna historiens kallelse?
D. v. s. i n i f r i n fardiga, ty varken åsikter eller fackbildning eller moder- skap i och för sig eller någon som ' helst yttre prestation kan träda i stället för den djupa vissheten om att det har gäller en k a l l e l s e från historiens Gud till förmån för det hela, oberoende av min synliga eller gömda plats i livet.
Blott den kvinna, som på fullt allvar tror, att dar till det kristnande, av själva s a m h ä l l e t - ej blott de ' enskilda -, efter vilket tidens nöd ropar, kräves kvinnogärning, kan just såsom kristen människa halsa detta nya ansvar med villighet, icke för sin egen, icke en gång blott för kvinnornas, utan för det helas skull, för mansklig- hetens, nej, för Gudsrikets skull.
Och dock icke med någon ytlig, lättsinnig,.
billig förnöjdhet, som tror, att världs- gåtan nu blir löst.
tack vare kvinnorna!
Ack, nej, dar blir nusom Förr, kanske mera an förr, tunga underliga vägar att vandra, vägar som blott en modersblick frän Gud hjälper oss att hitta, vägar som inte få vaja av för klander eller applåder, * vag dar spår till vag ej fannsu.
Det ar ju ingen angel i en tablå, utan en djupt allvarlig historiens angel med blodstank pä vingarna, som på Guds befallning ropar sitt stränga lystrings- ord in i väs kvinnovarld, där ännu s &amp; mycket sover eller ar sömntungt i " hjärtats ögonu, som Paulus en gång talar om.
* För titt kunna fylla våra nya upp- gifter så att de verkligen en ging komma att stä som en glimt av Guds historia i världen och ej blott som ett av de misslyckade experimenten i till- varoskampen, synas vi kvinnor just behöva att såsom aldrig förr * sam m an- f a s t a vEir s j a l o c h v å r t h j ä r t a i kärleka,: som det hette i den ovan anförda Birgi ttabönen.
* Frestelsernas stygnu, som den talade om, skola icke fattas.
Misstag och överdrifter komma ocksä vi att begå.
Vi se dem redan omkring oss eller i oss vid företeelser som dessa.
Det a r valkampanj.
Partierna sitta upp listor och program, den politiska fanatismen tränger in också i de kom- munala frågorna, förvandlar dem och - förgiftar dem.
Skola kvinnor, manniskomödrar, manniskosystrar, som borde bringa ett nytt tillskott av mansk- lighet in i sina partier, låta sig, också de, in i detalj inringas och hämmas av de kritstreck, med vilka parrilinjalen har upprutat alla samhallsfrägor?
Mer an en gäng erinrar jag mig den irländare, som p i fullt allvar krävde kvinnornas medborgerliga insats just därför att de i c k e förstodo sig på politik.
Om friska, oförvillade ögon komme och såge p i allt det politiska eländet och ut ifrän den moral, som galler manniskoremetlan, lugnt ock allvarligt frågade oss: Varför gör ni S &amp;?
- det skulle, menade han, bringa mera nytt och gott i t statslive; Qn några som helst nya politiska finter.
Det a r en paradox, som dar ligger nigonting i!
Men att vilja vara lika styv som man ocksä i sådana ting, dar det vore en heder för oss att vara de oinvigda - det ar en avväg och en frestelse, som ligger sal nara till hands, just dar- för att vi matas och mata efter gamla vanors mått och ej efter nya sarnhiilfs- behov.
Att har hålla samman sjal 06.1 hjirta, att varsna s a k e n utan att låta den s k a d a m ä n n i s k o r n a till deras själ, och i andra sidan inte låta godtyckliga minniskohansyn dölja s a k e n, det a r vad som mera an nägonsin ar av nöden.
Det ar av nöden för alla, men just E r att vi komma med nya friska ögon, i~ det allra mest av nöden för oss.
Där går en kvinna, som har, ilit oss slga, samma examenskvalifikationer som en manlig kamrat.
Hon, som han, tynges under studieskulder, men han har, ehuru ogift som hon, tre gånger s5 stor lön, kan ha sitt eget bo, köpa böcker och njuta m h g a av detta livets bekvämligheter, medan hon med samma striavsamrna arbete med nöd kan tacka
kostnaderna för sin knappa inackor- deringstillvaro.
Den kollega, som skulle neka att stå så gynnad i förhallande till en manlig kamrat, han tanker inte ens därpå, då det gäller en kvinnlig Under så- dana förhållanden vill garna bi t t e r h e t e n över orättvisan fräta sönder all arbets- glädje; den vänder sig mot samhället och emot männen.
Den Får lätt privat- karaktären av en livets personliga oförrätt emot just henne.
I stallet för att den skulle frigöras till en ljus viss- het om denna ' banbrytarevags nödvändig- het, trots alla dess tunga mödor, till gagn en ghng, ej blott för en kvinna eller alla kvinnor, utan för mannen själva óch för hela det samfund, som ännu inte blivit tillrättalagt för sina nya arbetsbehov.
Där går ett ungt grannlåtsälskande flickebarn, kanske arbetslöst i ett rikt lyxhem, kanske bundet vid ett själlöst arbete i en Fabrik.
I vilketdera fallet som helst står lätt för hennes innehhlls- tomma tillvaro erotiken som hägrande livsmedelpunkt, en stackars fattig erotik, som blivit utpyntad med det stora namnet lycka, inte bara i romanerna utan också genom en förvand trånad efter " den stora upplevelsen ".
Det nya kvinnomedvetandet i sin allra grundaste form tager d e t for högsia k v i n n o - v ä r d e, som i grunden a r en förnedring av det djupast moderliga.
Nigonting oblygt, njutningslystet, sexualmedvetet fär breda ut sig på bekostnad av kärlekens, ansvarets och den djupa lyckans kvinnomedvetenhet.
Förfärligast ä r detta, ' nar det till sin skyddande förklädnad tar ett litsat samhallsintresse.
Bittra ord har frän krigslanderna riktats ' .mot dessa * teateranglara i lasaretten, som ej vilja arbetets möda, blott dess klädsamma attityd - till stor skillnad från de andra verkliga vårdarinnorna.
Under medeltiden ansågs den ogifta kvinnans liv heligare och battre än makans Det.
var inte bara bleksiktiga själar, utan levande starka kvinnoandar, som till sina gjorde visans ord: Och battre ar vara en himmelens brud An bära p i jorden en konungaskrud, Och ingen - förlöjligade detta under högmedeltiden, utan aktade den som s å tänkte.
Det inre liv under bön eller arbete en nunna förutsattes leva räknades i själva verket som den mest samfunds-.
gagnande gahing.
H u r imponerande a r inte den rad av stora kvinnor med helgonnamn, som på den vägen gripit in i själva samfundets historia såväl som i själarnas liv.
Vi kanna allt för många för att jag har skulle behöva rakna upp dem!
- Under senmedeltidens förfall och ännu mer efter reformationen ansågs den gifta kvinnans liv både heligare och battre, i varje fall mera samfundsgagnande.
- Men ur religiös ståndpunkt sett a r ju en och var, gift eller ogift, som fyller s i t t kall i sina omständigheter en oersättlig lem .i det.
hela.
J u.
djupare den ogifta eller gifta kvinnan kommer att kunna fatta sin sars kilda uppgift som samhällelig och personlig, dess rikare skall hennes liv varda, på vilken plats hon än står.
En ogift kvinna kan bli ett slags ' mor för många där hon går, en gift kvin- na ' förbli sina barns - och ej blott sina spädbarns - verkliga mor, endast ' i den mån hon också ä r e n andligen levande människa.
Men här skall man s I.
tyvärr stundom finna, hur dessa båda- kvinno kategorier på det mest kompli- cerade satt underkänna, överskatta eller avundas varandras stallning i livet, som om det vore ett yttre tillstånd och ej ett inre liv, som gåve livsuppgiften dess personlighetsvarde!
Dar ' kommer ö v e r m o d e t in och vill på känslans väg ensam lösa alla svhigheter i ett invecklat saksamrnan- hang; där Bter en falsk ö d m j u k h e t, som u t a n a t t p r ö v a av gammal vana gör sig underdånig under andras, helst under mans, utlåtanden.
Dar Ater en brist p &amp; u p p r i k t i g h e t, som inte vågar kannas vid kvinnliga arbetsbrister, där de verkligen röja sig.
' - Ack, ju djupare tro vi ha på vårt kall också i samhället, med dess mera jiimnmod skola vi kunna bara klandret, det ratt- visa och det orättvisa!
(Och somligt klander borde vi redan vara glada At - i enlighet med den dar irländarens paradox!)
j u djupare vardevisshet, ju mindre ömthlighet!
Stundom var det svart för kvinnor att möta mans förakt för dem, deras ~mdömesförmåga eller arbetspresta- tioner.
Men ännu mycket svårare ar detta kvinnornas eget kvinnoförakt, som man ej sällan stöter på och som kanske ar den allra farligaste och försåtligaste för- rädaren mot kvinnornas nyasamhällsupp- gifter.Manmöterdet hoslardomsutbildade såväl som hos praktiskt dugliga kvin- nor, hos små flickebarn såväl som hos gamla fruar.
Dar ligger nägot djävulskt i det, i bjärt fiendskap mot den akta kvinnoömheten för allt svagt och hjälp löst och kampande och mot moders- kärlekens, liksom kristendomens, tro ' p i ett oandligt härligt mål för varje vasen, som blivit fött till liv.
Jag tror, att kvinnornas inbördes so- lidaritet, i den mening att vi fröjdas över andras framgång som över vår och kanna andras misstag och irringar som våra, skall bana vag f ~ en r ännu djupare ss- lidaritet som inte ens skiljer ut kvinnorna, utan omfattar alla.
En sådan solidaricei ar just nu en oerhört vansklig sak, där- för att det på vissa områden ännu i r alltf6r f &amp; män, som f ö ss t å si^.
solidariter med oss.
Ju.
miridse vi på den punktera låta bitterheten Fräta, ju gladare vi mak-.
tade bara detta, ju djupare skulle vi ni.
Men så underligt hård som kampen blivit, ar det sannerligen ingen lätt sak att p i samma gång aldrig släppa av arbetsmålet och ändå aldrig låta, sig förbittras.
Fordran ar övermänsklig och just därför - frän kristlig syn- punkt nödvändig.
Skall dar Icke bli ännu en] lurande stor fara f ~ det r nya kvinnomedvehn- det?
Skall icke det skarpare ljus, som kommer att falla över kvinnogirnlngen, tira bort mycket av det tysta liv i det fördolda, som aven utan yttre garning givit vila och ro och stillhet åt en f&amp;- jäktad och kämpande värld?
Har iir just ett skar inne i kvinnosjälen, mot vilket vigorna bryta sig svårast!
Skulle i och med samfundskravens stegrade arbetsintensitet den makten slappna i världen, bönens, innerlighetens, helgdens makt, den som ger stora barn och smP den trygga känslan av hemro, av guds- hägn och vila invid ett moderssköte, ack, då skulle vi - men nej icke blott vi kvinnor utan alla man och alla barr - mer iin en gång begråta den dag,
H E R T H A då historien kallade kvinnorna att se Ii- vet ej blott från de sinas synpunkt, utan från samhallets.
H a r blir just en prövosten på djupet av vår insats.
S k a l l samhallsarbetet plundra oss och all världen på all denna härlighet - e l l e r skola vi makta tillföra det slitna, det kalla, det mekaniserade samhället, som vill driva oss med i sitt maskineri, en ny varm ström av lakande ro och helg och söndag, frid och - vad i denna stund blivit ett ännu starkare ord - f r e d!
Vi st4 vid en korsvag,och det galler en avgörelse.
Utan ett för- djupat religiöst mänsklighetsmedvetande skola vi bli uppnötta, förslitna.
Trött- heten skall vilja fräta bort det stora givaresinnet, som dar a r ro och glädje omkring.
Ack, det gives mera an en bland oss, som ghtt till sitt arbete i samhället med stort, ljust givaresinne, men som gripits av kuggarna och fått trötthetens damm nedsållat över själva sin dagliga garning.
Huru mycket mera stär det inte då och hotar över allt så- dant arbete, över vilket inte ens i be- gynnelsen något skimmer föll, ett me- kaniskt arbete blott och bart för det dagliga brödets skull!
Under sådana förhållanden a r ingen kamp ' svårare an kampen för glädjen, den glädje, som helt enkelt ä r en plikt, ej.
blott en företrädesrätt!
Jag kommer i detta sam- manhang att tanka på lilla prinsessan i Sanct Göransvisan, hon som skall gå ut och slukas av den onda draken, som eljest förstör staden och riket.
Hennes vandring ut i odjurets käftar beskrives så har: SB drog hon sina kläder pi, de finaste hon Btte och tog sitt lilla lekelarnb 0th gick sig ut ur slotte '.
195 I hennes situation a r inte detta längre vare sig behagsjuka eller fåfanga - det ä r helt enkelt h e r o i s m.
Inte i sack och aska; inte i sjalvmedlidande utan så att liksom anda till slutet g l a d - j e n hålles i helgd - ett krav så svind- lande högt, att intet litet människobarn - utan tillgjordhet - kan gå en så- dan vandring, om hon inte känner att den Gud, som både a r far och mor, till och med på den vägen kan hålla sitt lilla barn vid handen.
Många gånger har jag kommit att röra vid eller nalkas faran för bitter- het under vandringen på nya, obrutna vägar.
Jag har egentligen hittills bara röjt den, såsom den vill flaxa in och skugga över vårt eget vardagsliv.
Men vägskälet vi stä vid tvingar åter blic- ken utöver det egna landets gränser, ut till dessa miljoner kvinnor så- val som man, vilka lida till blods un- der dessa å r och dagar., All denna ångest och sorg, dessa umbäranden och denna tomhet, den måste ju rista mar- ken som aldrig förr i sjalarnas värld.
Skola de ständigt vandrade tankeva- garna bli hatets allt djupare intrampade spår av dov misstro, eller skall själva detta lidande anda intill märgen lära folken en ny fas a v f ö r s o n i n g e n s hem- lighet, en hemlighet, som dövar hatet och misstron och inför den äter törn- krönte utlöser en ny gemenskap.
i lidande till barmhartighet och för- brödring?
Blir i ng e n t i n g evigt förlöst u r all denna våndan, kommer ej en manniskovår - ja, då ä r sannerligen världens anda, då få de ratt, som i dådlös suckan bida den yttersta dagen.
Men går dar fram ur detta varldsve.
,.
l96 - H E R T H A --- en ny jord eller åtminstone en förnyad mänsklighet, då synes det mig som måste gudsriket rycka närmare vhr jord än någonsin förr.
Som judarna en gAng diktade prakt och glans kring sin i fjärran anade Smorde, sin segerkonung, så inhöljde medeltiden sin tro på ett kvinno- ideal i en drömvav av fagra sagor och granna smycken.
Nar reformatorerna kommo och för en och var öppnade bibeIns väg till h i s t o r i e n själv, då föllo de fagra Mariadrömmarna undan som spindelväv: historiens friska blås- väder sopade bort dem.
Men kanske lag i dem insvepta några frön av en profetia, en profetia ', som för lång tid behövde laggas undan bland drömva- sen, så länge tills historien fått Iara människorna den verkligheten, att Gud alltid lever - också nu - och alltjämt fortsätter sin underbara ska- pelsehistoria i manniskornas värld.
Och kanske att ' något i den där medeltidsprofetian just nu står och ropar efter att bli mera an en dröm.
Kanske förverkligas den inte i en fager leende madonna, utan kanske snarare i en av de smärttyngda, tungt arbetande och älskande kvinnorna, en av dem, som med moderssinne för alla väsen blivit villiga inte bara att torka tårar utan att gå många fjät för att under- söka och bortskaffa tirarnas kallor.
Kanske dock inte i e n kvinna, utan i hundraden och tusenden - av alla slakter och folk och tungomål.
Luther var så starkt och utpräglat en man.
Och ett manideal ar det som hans trosstarka ande gör levande och nära för det protestantiska medvetan- ---- e -.
- - -.
.
- - - - - - - - - -.
--.
- -.
det, trots det att det går ut frin den medelpunkt, dar alla människor innerst enas och mötas.
Kanske fullföljes bäst reformationsverket genom att varje ny tid lyssnar till samma gudsröst i histo- rien, som för 400 &amp; r sedan kom Luther att över medeltidens tröskel mo- digt våga steget in i en ny livsrymd och lagga en stig öppen för en och var, som ville veta något om Guds historia i världen.
Och denna vår tid bragte ju, som vi sade, en sillsam bebådelsens angel med bud till kvinnornas varld.
Jag tror, att det 8s Livets Gud, de levandes far och de levandes mor, som sant oss den.
Under Gudsrikets vida valv står den nu och vantar p i vårt svar.
Skola vi makta bara livets djupaste ro mitt in i all oron?
Skota vi utan motstånd och utan brådska lyssna ut budskapet och sedan ur vBs tros innersta mikta svara: " Se Guds tjlnasinnos, varde oss efter ditt tal! "
EMILIA FOGELKLOU.
Kvinnsrwas medborgarskap.
Eibe- rala samlingspartiets förtroenderåd har å partiets vagnar genom en delegation framfört till statministern en framställ- ning om att frågan om kvinnornas politiska rösträtt måtte lösas vid årets riksdag.
Framställningen ar kombinerad med begäran om kommunal rösträtts- reform.
F.-B.-F.:s Arsberattelse 1916.
På grund av den rådande pappersbristen och i övrigt fördyrade omkostnader har förbundets styrelse beslutat att i i r trycka förbundets årsberättelse i mindre upplaga, varför den ej som föregående iir kan tillställas varje förbundsmedlem.
Ett mindre antal års- berättelser finnas- tillgängliga å byrin.
-.
-- -- -- H E R T H A 197 - - - p - F r e d r i k a B r e m e r - F ö r b u n d e t s studiestipen- dier.
Frin Fredrika Srcmer-Förbundets a l l- m a n n a s t i p e n d i e f o n d utdelas under 1917 föl- jande stipendier: för studier till fil.
lic.-examen vid Uppsala universitet 300 kr.
till fil.
kand. Tora Sandström, för studier till fil.
kand.-examen vid Stockholms högskola 200 kr.
till Gerda Klingbom, för genom- gäende av Kungl.
Högre lararinneseminariets fjärde irskurs 200 kr.
till Gerda Welinder, för stu- dier i utlandet av fröodlingsarbete och förädling av tradgärdsvaxter 600 kr.
till Irma Andersson, samtliga fria stipendier; f ' n J o h a n n a K e m p e s fond för medicinska studier 500 kr.
till med.
kand. Nanna Svartz, frin samma fond 400 kr.
till nied.
kand.
Sigrid Björkquist-Volontis; frin G,eorg A m é e n s fond 600 kr.
för studier av valfärdsanordningar i krigförande länder med anledning av kristiden till Ellen Facht; Stock- h o l m!
~ s t a d s s t i p e n d i u m 400 kr.
för studier till fil.
kand.-examen vid Stockholms högskola till Karin Koch; Stockholms l a n s s t i p e n d i u m p i 325 kr.
för kurs vid Skara folkskoleseminarium till Elsa Hellberg; N o r r b o t t e n s l a n s s t i p e n - d i u m 325 kr.
för kurs i barnavird till Alvina Falk; Västerbottens I a n s s t i p e n d i u m 260 kr.
för telegrafkurs till Marta Wastfelt; Västernorr- lands l a n s s t i p e n d i u m 200 kr.
för kurs vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala till Gerda Höglin; J ä m t l a n d s I a n s s t i p e n d i u m 200 kr.
för telegrafkurs till Eva Margareta Tu- nell; Kopparbergs l a n s s t i p e n d i u m 260 kr.
för studier vid Musikaliska akademien till Vilma Skog; Uppsala l a n s s t i p e n d i u m 200 kr.
för kurs vid Fredrika-Bremer-Förbundets lanthus- hillningsskola vid Rimforsa till Helga Chruzan- der; S ö d e r m a n l a n d s I a n s s t i p e n d i e r 300 kr.
för fullständig sjukvirdskurs till Siri Flodquist och 250 kr.
för kurs vid folkskoleseminarium till Karin Johansson; O s t e r g ö t l a n d s I a n s sti- pen d i u m 275 kr.
för fullständig sjukvirdskurs till Greta Berglund; Skaraborgs l a n s stipen- d i e r 260 kr.
för kurs vid Skara folkskolesemi- narium till Ruth Lundqvist och 260 kr.
för full- ständig sjukvärdskurs till Lilly Zanders; Göte- t e b o r g s o c h B o h u s ' l a n s s t i p e n d i e r 250 kr.
för fullständig sjukvirdskurs till v e r n a Hagman och 350 kr.
för handarbetslärarinnekurs vid M. Nordenfelts handarbetsseminarium till Ina Lars- son samt 250 kr.
(innestiende frin 1916) för kurs vid Fredrika-Bremer-Förbundets tradgirds- skola Apelryd till Sylva Hagman; a l v s b o r g s l a n s s t i p e n d i u m 200 kr.
för fullständig sjuk- virdskurs till Ebba Hellström; J ö n k ö p i n g s l a n s s t i p e n d i u m 200 kr.
för fullständig sjuk- virdskurs till Elsa Krantz; K r o n o b e r g s I a n s s t i p e n d i u m 270 kr.
för fullständig sjukvirds- kurs till Ester Lönegren; Kalmar I a n s s t i p e n - d i u m 260 kr.
för kurs i kartritning till Elvy Nilsson; G o t t l a n d s l a n s s t i p e n d i u m 225 kr.
för kurs i fjaderfaskötsel till Dagmar Liljeqvist; Malmöhus l a n s s t i p e n d i e r 600 kr.
för kurs vid Statens folkskoleseminarium i Stockholm till Astrid Hammar och 200 kr.
för kurs vid Lands- krona folkskoleseminarium till Elsa Olsson; Kri- s t i a n s t a d s l a n s s t i p e n d i u m 200 kr.
för kurs vid högre lararinneseminarium till Hanna Ro- sen; och Blekinge l a n s s t i p e n d i u m 225 kr.
för kurs vid skolköksseminarium till Marta Elborgh.
Riksdagen.
Kungl.
Maj:ts proposition till riks- dagen om fastställande av grunder för kvinnors utnämning och befordran till rektorer vid kvinnligt folkskoleseminarium har av bida kamrarna bi- fallits.
Vi iterkomma till denna glädjande sak i ett kommande nummer.
Tyvärr har konstitutionsutskottets tillstyrkande av.
av sidan ändring - ibland andra kominunalförfattningarna, att kvinnor medgivos valbarhet till landstingen, icke rönt samma lyckliga behandling.
Genom första kammarens motstind har detta reformförslag bringats p i fall och den egendomliga inkonsekvensen kvarstir att som stadsfullmäktige f i kvinnorna utöva valrätt till första kammaren men inom lands- tingen a r det dem förmenat.
Barnmorskornas Iönefriga iterigen har genom ' riksdagens nyligen fattade beslut i denna sak förts nigot framit mot ett lyckligare läge., H r Byströms motion om minimilönens fastställande till 400 kr.
har bifallits, likas8 begäran om för- slag till nästa i r s riksdag angiende vidare Iöne- reglering.
, -.
I.
Fredrika Bremer i Boston.
H a r p e r ' s N e w Monthly Magazine I f ö r april 1857 läses under rubriken 4 r e m i n i s c e n c e of a foreign cele- brity ' s r e c e p t i o n m o r n i n g denna roande och träffande skildring av Fred- rika Bremer i hennes Bostonmiljö.
Det var ' på hösten - 49 tror jag (jag ar aldrig saker på data), som jag hade lyckan att råka vara i staden - tillsam- mans med Fredrika Bremer.
En herre, * som hade ett eget satt att utöva gästfrihet, hade, nar han reste utomlands, ställt sitt hus och sitt välordnade hushåll till hennes förfogande.
Miss Bremer hade ingenting av våra tappra engelska kusiners laggning, vilka så väl förstå att tillämpa sin landslag och göra sitt hus till en borg eller, om så behövs, till en ointaglig fästning.
Hon var tillgäng- lig FrAn alla sidor och anfölls från alla allt- ifrån arla morgonen till särla kvällen, le- vande på rökelse och i all sorts överflöd, med främmande utan uppehåll och utsatt för en besvärlig gastFrihet,tills hon blev sjuk och nervös.
När det var som allra- värst, som hon i en förtrolig viskning och med tragikomisk min brukade berätta, visades hon med missriktad artighet omkring i ett av våra mönsterdirhus.
Till och med patienterna dar hade fått sina hjärnor förvirrade eller lugnade genom hennes romaner, och de mottogo henne som en personlig vän.
" Nar Svenske konsulnj Benzon, i vars hem Fred- rika Bremer bodde under sitt tvi mtnaders Iiinga uppehi11 i Boston på nyåret 1850.
Det synes att reservationen ifriga om dateringen var behövlig.
jag skulle gåu, berättade hon, " bådo de mig komma tillbaka.
Åh, jag var mycket saker om att jag skulle kom- ma tillbaka till det dar dårhuset - som patient.
Och den gode doktorn sade också, när jag tog farväl: Kom tift- baka, miss Bremer!
Äh, utom all fråga, sade jag till mig själv, kommer jag tillbaka tilldetta stalle.
* Denna nervösa ÖmtWlighet ar ett konstnarstermpera- ments svaghet.
Jag vandrade en gång en sommardag med denna lady i en trakt, dar vindarna vid alla årstider svepa över de vackra kullarna. "
En sydlig bris ", kallade jag det; hon sade, " det bläser stormu.
Det störde och irriterade henne, och nar jag kom att anmärka, att livet igenom hade naturen för mig varit en källa till den största glidje, sade hon: " Så ar det inte med mig; jag har alltid känt mig plågad och upprörd över disharmonierna i den organiska naturen med dess strid, lidande och förödelse. "
- uMenfL, sade jag, " naturforskarna lär oss att rovdjuren endast tillfogar nödvändig smiirta - att de dödar med minsta möjliga plåga.
Hon stammade plötsligt.
" Det är lögn, " sade kon, " en förbannad lögn (a d a m - n e d lie)! "
Och darpi, skrattande i t sitt eget vhldsamm uttryck (och det stod i löjeväckande kontrast med den mjuka och innerliga röst, som uttalade det), tillade hon: " Ni måste ursäkta mig, jag ar skandinav och maste svara, nar jag blir upptänd! "
När den nationella välkomningsfebern var p &amp; sin höjd, bestämde v i s berömda
H E R T H A ' gast en.
förmiddag i veckan till mot- tagning, i det bedrägliga hoppet att f i behålla de sex övriga för sig själv.
Det var en vacker onsdag som min van Sylvia W. kom till mig och sade: - Jag hör att " Nordstjärnanu ar synlig på m r B:s firmament För några timmar, vill du presentera mig?
Jag gAr inte för att bara stirra på en berömdhet.
- Inte heller för att stirras pi, kara Sylvia, svarade jag, för att skaffa näring åt din egen fåfänga, för att din tillvaro ett ögonblick skall bli bemärkt av en av dessa främmande berömdheter - det förhärskande skalet, som det synes mig, för att bli .presenterad för dem.
- Nej, det försäkrar jag, svarade min blygsamma van, jag längtar efter att med mina egna köttsliga ögon se en som jag a r skyldig gränslös tack- samhet.
Jag läste hennes böcker, nar jag inte var mer an femton år, och det.
var hon som först ingav mig en allvarlig önskan att begagna livet i stallet för att öda bort det.
Om jag har gjort s i, a r det tack vare den riktning hon gav åt min ungdoms aspirationer.
H u r pass denna ännu förtjusande unga varelse hade " gjort såQ a r kant endast av Honom, som skådar i det fördolda.
Jag suckade nar jag tänkte p i hur mycket av denna goda sidd, som gatt till spillo " bland törnenu.
Sylvia missförstod min suck.
- Kanhända, sade hon, ä r det bättre att du inte tar mig dit.
Man säger, att besökande svärmar omkring ' henne som Egyptens gritshoppor.
- Ja, det gör de; men som de plAgade egyptierna skulle ha välkomnat en näk- tergal bland grashoppor.na, så a r jag 199 saker på att hon skall välkomna dig.
Den kära lilla lejoninnan a r tålig - ett under av tålamod under gräshoppshem- sökelsen.
Efter att siilunda ha stillat min vans samvetsbetänkligheter gingo vi.
Stjärnan lyste; tillbedjarna trängdes; salongerna vor0 fulla; alla stadens anständiga kretsar hade en fullständig kvinnlig representation, utom kanhända de sig så kallande " basta. "
Dessa låta sig sällan lockas av nyfikenhet eller förledas av entusiasm till ett brott mot konvenansregler som d e ha reda .pá.
Man förstalle sig en liten kvinna av ungefär samma längd som den rnedicei- ska Venus (inte fullt så vacker!)
med en något sned och böjd gestalt - inte av tiden, hon hade då knappast pas- serat zenit, men som om hon hade krupit ihop för livets omilda beröring -, med färg och anletsdrag som angåvo den ras, vilken enligt senare forsknin- gar bar ett namn, ur vilket ordet a r i s to- k r a t i härleder sig - ursprungligen betecknande en Överlägsen intelligens.
Våra tacka, rosiga unga flickor- kallade henne " förskräckligt fulu;.
och ful var hon otvivelaktigt, men det var en .ful- het, som man snart lärde sig älska.
I hennes röst låg en skälvning av.
sorg, icke hennes egen,men vittnesbördet omen öm medkänsla med varje levande vasen ' som lider.
Alldeles säkert inte hennes egen, ty då och då kom en gnista från henne, en frambubbla ' nde humor och en fläkt av ironi, sorl] vittnade om allt annat an en bruten ande.
Det finns en instinkt, en sorts and- ligt frimureri varigenom besläktade sjalar igenkänna varandra.
Hon mottog '
T H A .-.
-- Sylvia med påfallande vanlighet, hjärt- ligt räckande henne sin lilla hand, så spad att den föreföll nästan osannolik.
Stackars Sylvia skälvde som en skrämd duva under ett verkligt lejons grepp och bekände efteråt för mig, att hon i Fredrika såg tolv romaners hjältar och hjältinnor förkroppsligade!
Hennes rum doftade av buketter och blomsterkorgar, som ditförts av hennes vasaller.
Framför henne stod en silver- bricka fiill med mossor, vackert arran- gerade i mosaik.
Jag tror att de över- räckts henne av professor G *, för vilken hon nu höll på att översatta till engelska deras folkliga svenska namn.
Hon uppehöll sig med dem som om d e k välkända anblick utgjorde en vederkvickelse för henne från vira Främmande ansikten.
Hon pekade just ut för mig vår gråa mossa, " vilken viu, sade hon, " kalla ' munkhår ' ", då jag kände en knuff och i det jag vände mig om upptäckte en viss ung dam, typen för den sorten av vår ungdom, som aldrig haft begrepp om vad vörd- nad ar, som ar " sig själv noga och full av sjalvförnöjdhet och som skulle trotsa en hel salong av celebriteter lika oförfärat som den djärve Dalgetty skulle gå emot en bataljon soldater.
Hon förnyade sin knuff - en karak- teristisk halsning.
- Var god och presentera mig, sade hon.
Jag såg ut som ett frilgetecken, ty * Professor Asa Gray vid Harvard College, den berömda botanikern.
Brickan med mossor och lavar hade förärats henne av Maria och James Lowell (se H e m m e n i N y a V e r l d e n, del I, sid.
258.)
-- - -.
-.
.-.
-.
.
--.
- --- - - - - - - - -.
-- -.
- -.
.- .-.
.-.
.
jag hade verkligen glöimt hennes namn.
Hon sufflerade mig.
- Anne Jane Smith.
Jag har blivit presenterad för e r tre gånger, sade hon.
Jag hade inget val, och jag presenterade henne, varpå hon presenterade en blomsterkorg, tog sig ett stirrande och föreställde, den ena efter den andra, en räcka av unga kvinnor lika lång som en höglandshövdings svans.
Sylvia och jag behollo vår stallning som tysta iakttagare.
- Vad tycker ni om vast land, miss Bremer?
var den oftast framställda fragan.
Svaren av- gåvos i varierande form, men alltid förenande duvans menlöshet med ormens klokhet.
- Amerika är ett för stort område för att jag ännu skulle kunna svara gå den frägan; Amerika a r en lång roman - det tar tid att läsa den.
- Och dessa försiktiga ord sades med en sa vänlig ton, ett SA milt behag, att ingens egenkarlek sirades, intet natio- nellt välbehag stördes.
Vilka gnistor skulle inte en sadan närgången, om an omedveten näsvishet kallat fram ur engelsk flinta!
Den unga introduktören nöjde sig inte med att hållas vid gränsen av en bekantskap.
- Vilken av era romaner tyckes n i bast om, miss Bremer?
frågade hon.
Jag kunde inle riktigt höra svaret.
Miss Bremers engelska a r grammati- kalisk, till och med idiomatisk, men grumlad av hennes skandinaviska accent.
Jag tyckte (kanske för att jag själv föredrar den) att hon svarade: " Hem- met. "
Men det sägs att författare, liksom
H E R T H A föräldrar, inte alltid tycka mest om sina bästa barn.
- Oh, utropade en miss i ton-Aren, Bruno är min särskilda favorit!
- Och min också, instämde hennes granne.
- Vi har en Bruno i vår familj, kvittrade en, som troligen förstod lika mycket av Brunos stormiga natur som en hussvala vet något om en orkan i tropikerna.
- Om jag skulle välja ut en av karaktärerna i alla era förtjusande böcker, miss Bremer, sade en annan aspirant till hennes uppmärksamhet, skulle jag saga att Ma c h e r e m e r e ä r min förtjusning, hon är så naturlig!
En sådan levande karaktär!
Varenda mänska känner ju en Ma c h e r e m e r e!
- Ett leende lekte kring miss Bremers läppar.
Kanske tänkte hon att Ma c h e r e m e r e, den myndiga slottsfrun, den befallande modern, den styvnackade potentaten p i sin lantdomän, knappast kunde gä igen i dessa gröna kriti- kers jämstrukna liv.
De livliga flickorna gåvo plats åt tvä män, som jag inte kände.
De hade den lugubra yrkesfysionomi, som utmärker metafysiska skriftställare.
De började en pedantisk diskussion om tillvarelse- sättet i ett kommande liv.
Värdinnan gjorde ett vigt slut på det genom att i avböjande ton yttra: tror ni det finns odrägliga mäns kor (b o r e s) där?
Den kara miss Bremer!
Hon var inte så styv som den där vännen, om vilken Rousseau skröt att han aldrig tråkade ut någon o c h i n t e h e l l e r tillät någon a t t t r å k a ut sig.
Floden fortfor att strömma in - en ' 20 1 väldig flod och ringa ebb.
Den stackars värdinnan tycktes förfärande trött, och ändå bibehöll hon osvikligt samma tålamod och välvilja under dennna art av martyrskap, för vilket e n tids helgon aldrig utsatts.
Det var ett ' ögonblick, då det såg ut som om hon höll på att svimma, Hon sjönk ned i en stol alldeles ut- mattad.
Just då kom en ung kvinna fram till henne, - ung?
hon kunde vara trettio år -, vilken jag någon stund sett med lysande ögon och med- lidsamt uttryck fixera den stackars dignande celebriteten.
Jag har aldrig sett ett par ögon som så gjort intryck av att blicka fram ur en andevärld.
De vor0 andar själva, Inte minns jag mig heller någonsin ha sett röra sig bland levande varelser en så förtunnad och blodlös gestalt som denna unga kvinnas; man skulle inte, förvånats över att få se den höja sig och föra bort den själ den var ett så lätt omhölje för.
Emellertid hade den mänskliga egenskaper och funktioner, ty en röst talade till Fredrika och sade: Ni ser mycket klen ut och ända har jag hört sagas att ni ska p i en stor middagsbjudning.
Ska jag ge er kraft?
Det goda nordiska blodet sköt upp i svenskans kinder.
Hon stirrade på skuggvarelsen framför henne, som om denna vore en häxa, vars trolldom hotade henne.
- Ska jag meddela er kraft?
upp- repade rösten.
- Jag meddelar ofta kraft At .mina vänner, och ni, ma dam, ser ut att vara i stort behov av det och er vill jag särskilt gärna stå till tjänst.
Det evangeliska allvaret i detta er-
bjudande var tydligt för Fredrika, men vad det innebar och syftade till var hon ur stand att gissa, tills ' miss Anne Jane Smithu, damen med mass- presentationerna, trängde sig fram och i en ljudlig viskning sade: Det ar miss-, hypnotisören.
Hon vill bara göra några strykningar.
- Ah, tack, tack, utropade Fredrika, så ivrigt som om hon ville radda sig friin något slags obeprövat trolltyg.
- jag har aldrig gjo.rt något experiment och jag vill helst slippa.
.
Hypqotisören återvände till sin plats, inte det ringaste modfälld, men med en viss lugn värdighet, helt naturlig, här- rörande från medvetandet av hennes egen makt och den upplyftande känslan av dess ursprung, liksom upprepade hon inom sig: jag känner din styrka, du kiinner inte min.
Hon satte sig ned nara mig, och jag hörde personen närmast intill henne säga: - Jag är glad hon avböjde, syster; du skulle ha blivit sjuk.
- - Naturligtvis skulle jag det, svarade hon, och varit villig därtill också för att få ge kroppslig styrka Ht nagon.
som så ädelt starkt de andligen svaga.
Nu Fann jag tiden vara inne för att gå och gav Sylvia en vink.
Hon vaknade upp ur sin saliga bedövning.
Så hade det känts För henne, ty där finns bland.
vår ungdom en del som ännu äro mäktiga av entusiasm, vackelsetidens glöd och härlighet.
Fredrika hade märkt hennes okonstlade dyrkanoch utväljande några av de vackraste blommorna från miss ' Anne Janes korg gav hon dem åt min van.
De komma att bli immorteller.
Jag gav fem dollars för den dar - bloms terkorgen, viskade dona torn, nar vi gingo förbi henne.
Varder För Sylvia av hennes del ur den skulle inte kunnat mätas i guld.
Slutet av artikeln utgöres av ett samtal, som på hemvägen utspinner sig mellan artikelskriverskan, miss Sylvia och professor G., vilken sallat sig till de bida damerna.
Man resonerar om kur slika sallskapsmanér som dem man nyss sett prov på kunna te sig för de utländska celebriteter, som gasta Amerika.
Osökt kommer då Dickens på tal, vilken som bekant häftigt reagerade mot denna art av amerikansk uppmärksamhet och offentligt gav igen f ~ r den - till föga bAtnad För det Bmsesidiga goda Förhållandet.
Professorn ser dock en Förmildrande omständighet hos sina landsman; de tanka sig att allt det intagande och beundransvärda som rört dem hos de i böckerna upp- trädande personerna finnes inkarnerat hos de berömda författarna själva, och fulla av beundran och tacksamhet flocka de sig omkring dem.
Och om den amerikanska civilisationen inte nått upp till nhgon särdeles hög niva, sträcker den sig dock, menade professorn, ned i de breda Bagren.
Det fanns inte femhundra av de infödda familjerna i Nya England, ville han påstå, dar inte Dickens ' och Fredrika Bremers namn %roro " as hmiliar as household words ".
P Albert Bonnier: Bok @ @ &amp; a 6aiBrd.
' Fal och uppsatser av Torsten Fogelqvist.
Sista man- skaon.
Ett drama av P i r Lagerkvist.
SanAbarnc- klader av Elise Adelsköld.
Med 36 bilder och 2 mönsterbilagor.
- Polodoa.
Kulturbilder frin det aldre och nyare Polen under medveo- kan av &amp; e Meyer Benedictsen, Knud Berlin, Alfred Jensen, Ellen Key, Julia Ledóchowska, Ernest Luninski, An fon Nyström, Jens Raabc, Gudmund Schutte, Marika Stjernstedt, Maciej Szukiewicz, E. Weer, Waclaw Zb.
v. Wyszynski.
- -
.
i.
.
....
Eg * .noggrannhet i &amp; $ 6 r a n:.
~ av det ankrtrodda uppdraget, ävensom prisbillighet.
.
Q &amp; 1.
.. En s&amp;dm insti-tim ar.
.
.
.
.
.
: som under,.
y.::.
;.
...
.
...
.
.
.
., 5.
.
,.
garad av .$$~~ * lms Bnskilda Ban k iitager sig vBrd och ~&amp;valtnin&amp;A.
.
.. g ?ski !da.
personers och \ kassors värdepapper.
.
. '
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
:.
r.
.
,: I ~~cm~ i. e Om l.
.en pusen bos Notariatavdelsiggen d.ePoq &amp; obligathier, inkasserar i - Notana ' ~vddnin&amp;n: vjd ~firkllotiderna kuponger och tillhandahåller deponenter influtna r. med&amp;,, Vid- - er, ~otariatavdelnin~en utlottningar.
av obligationer och underrättar depenentgx i god tid, ifdl en denne tilihörig qbligation blivit utlottad; tamt .lämnar försiag, i .4ll.sJ .. # fd&amp;p&amp;.
qv det 3e&amp;gkliha kapiiakt.
.
.
.
.
.
htO 3. p .Urn:~&amp;~t@&amp;qpr.
el dc#oneias hcy N ~ ~ a ~ a ~ c l l n i o g underrät &amp; en;.
Nqtáriat.
i i.
: av&amp;lningen - &amp; ldqa.rtn därom ' s @ r * itai &amp; P.iqt6ckningarn.a sk913 till avdelningen inbetalas.,.
.
,.
i.
varefter de medel, s&amp;m.infly &amp; %ll deponbten redovisas.
VidPntillser Notariatavdelningen, ') att inteckningaiqa, hliva i, ' vede@Mig tid firnyade.
Om en lim avdelningen deponerad, inteckning geno~ ' uiider1aten förnyelse skulle förfalla,.
ersätter Stockholms Enskilda Bank därigenom uppkommen ' shda ...
.
P6rvaringravgi&amp;: 50 &amp; e !or brr per kooo kr .. av depositionens iärde, dock.
.
.
.
ej.
under.
2 +r., '.
. '
' n: s:.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
&lt;.
.
.
.
.
.
.
.
d -.
.
%-.
.
.
.
. '
.
.
.
.
.
.
.
, /: .. ...
.
.
!
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
-.
.
.
. "
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.-.
.. -.
: ...,.
!
,.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
z.
,.
:.
.
.
.
.
.
.
.
.
-.
&gt; L:,.
...
-.
.
- .... .L ',.
.
.
.
.
.
.
.
r.
I.
L, _.
&gt; &gt; I.
.
a.
.
.
.
I a.
.
.
. !.
: r i .&amp;.
:.
.
. '
, .~&gt; ..: ~ED&amp;&amp;A .. ~B~ E. '
Mim B ~ A F (j, R,B-U N D ETS.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
* -: .,a.
-.
48 KLARABERGSGATAN 48.
.
* Rikstel.
27 62.
Allm.
tel. 48 16.
Upplysningsbyrin Allm.
tel. 48 50.
Oppen: 11-4.
-.
I Upplysningar lämnas kostnadsfrii r6randk kvinnliga arbetsimr5den,:utbildningskurser, lönc- förhiillanden- m. m.,.
.
.
.
.
.
.
.
, f ör ' utredningar avgiPt enligt 6verenskommelse.
Ledig annonsplats!
.
- i l R.
.
.
c.
o-o ---.
.
.
.
.
m.
.
7.
8 ..; - f nneh&amp;ll:i!, \.
; - d Av Emili Fogelklou.
Gudshlstoria i kvinnovitrld-.
W l Fredri ka-Bremer-Farbundets stipendier 19 17.
Fredrika Bremer i Boston.
8 B B.
Q m c z X.
K - 2 ' ' ~ f ~ *.
.
o ~ -.
O. ~ o Tidskriften HERTHA ' S,.,; J -:; jzii.
;?
;: t:i c?
: l:, !.+ sj.:?
Ru:n om I, ' L ' Hel sida: sida: mm.
: g.
.
r.
4 5.
g Kr.
5;.
.
I gin:.
.
Kr.
: I - f g &amp;.
, Kr.
28: .Y giiigei.
.
,, ZU; 25 5 gG~igcr.
.
,, 36; - .z.
ginger ..,, 69; - 3 ginger ..,, 127:- 10 .,,.
.
.
:; !i: 15 10.
, X - l.
.
l - O, ..,, 245:-.
20,,.
.
., 7 5 5l.j 2i.j.
.
., 13ti.
- 21) ...
.
%O: - 10.
.
,, 475: rj2 l (annonspriser: netto.
l,, ?O *: ?TE.
i.
: i.
;:.
I.
J x r.
.
, %.
8.
131 x a -.
