# ID: svediakorp-per2743
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Hertha
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-04-23
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Hertha', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1916
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,056
# sentences: 760
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-hertha
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


ARGANG III 15 M A R S 1916 HXFTE 6 Kriget och kvinnornas arbetsproblem.
n möjlighet att överskåda eller för- E alldeles stå hur framtiden skall gestalta sig frhsett det politiska - för - Europas folk tillåter icke det mörker som sänkt sig över dem.
De egenar- tade sociala förhållanden, som kriget överallt framkallar i de krigförande län- derna, kunna ännu så länge icke bedö- mas i något verkligt sammanhang med utvecklingen.
Först när norma !a för- hållanden Bter inträtt kan man särskilja vad som ' ä r framtidsrotat.
Det som emellertid vi kvinnor åter och åter igen stanna inför som nBgot synnerligen anmärkningsvärt ä r att de onormala förhållandena i många avseen- den snabbt och utan större svårigheter jämnat vägen för Förändringar, som kvin- norna själva under långa tider arbetat för.
Skrankor har fallit som förut stängt dem ute från möjligheter, och i folkens djupaste nöd har man börjat vända sig till kvinnorna som till dem, vilka ha skyldighet att taga upp den ena hälften av nationens börda.
Samhället ' begär dem ut ur hemmen och f o r d r a r sam- hallsarbete av dem.
Men därmed bringas ' också de två skilda världarna, hemmet och ' samhället, " i intimaste kontakt.
När kvinnorna flytta ut i samhället fordra de å sin sida att samhället skall ta upp hemplikter som de inte samtidigt kunna fylla.
Samhället, som känner sin förpliktelse härtill, söker även efter möjliga utva- gar att göra detta.
Man s t a r inför krav sådana som de österrikiska kvin- nornas gentemot armékommandots be- gäran att de skola i största utsträckning ge sig in i industriarbetet och inför samhällets försök att tillmötesgB dessa.
De stora österrikiska ' kvinnoförening- arna ha nu preciserat sina fordringar på stat, samhälle och enskilda arbets- givare: en under arbetstiden för dagen av dessa övertagen barnavård samt ord- nad gemensam bespisning för hustrurna och barnen - för att nämna endast e t t p a r huvudpunkter av de miinga och vittgående åtgärder som de peka på.
Vart leder nu detta hän, och hur skall det bli s e d a n?
Omöjligt att säga vad som franigår u r kaos.
Men kvar står en spörjande undran om den djupt gripande lösningen av ' det invecklade problemet k v i n n a n o c h a r b e t e t till sist skall gå fram u r.
.. ' allt detta.
.
Fram till fred på jorden.
v arken nationell trygghet eller inter- nationell fred kunna sa kerstallas genom direkta ansträngningar därför.
Militära rustningar frambringa dem ej.
Haagdomstolar, skiljedomsfördrag och fridspropaganda äro underordnade om inte helt och hAllet ineffektiva me- del till deras uppnående.
Pacifism, fo- tad p i lättvindig optimism, a r en bedrag- lig filosofi.
Mänskor, som bekämpa nationell försvarsberedskap med vid- lyftiga beräkningar av sannolik vanskap- lighet eller sannolik svaghet hos sanno- lika fiender, lyssnar man just nu inte mycket tåligt till, men aven om vi gjorde det och vi sällade oss till dem, vore vi som blinda, vilka följa en blind.
Något mera positivt a r nödvändigt för oss i denna stora världskris, något mera i harmoni med en nationell föresats att intaga en respektingivande ställning till internationella förhållanden, en stall- ning som passar vår historia, våra oför- minskade och ännu icke i anspråk tagna resurser, vart enastående mili- tära, ekonomiska och moraliska läge.
I ost som i väst visar den amerikanska allmänna meningen en ny uppfattning och ett nytt tillägnande av den stora sanningen att alla jordens nationer äro av ett blod, att världshaven äro farde- vägar och ej skrankor, att ekonomiens lagar och de internationella förbindel- sernas problem äro desamma på alla längd- och breddgrader, att våra fäders politiska principer behöva undersökas, nyt01 kas och bringas i. överensstam- melse med evighetssynpunkter samt insiktsfullt anpassas på nuvarande för- hållanden, om de icke skola bli fördärv- liga i stället för välgörande till sina verkningar.
Fred a r en biprodukt till rationella sociala Förbindelser och Förhållanden.
Som miss Addams en gAng med sall- synt inblick sade om lyckan: den kom- mer vid vägkanten.
Att gå rakt p i den skulle icke vara att betala ett för högt pris för den - detra ar svArt, men inte omöjligt; men man riskerar att alldeles förfela att nA den genom en missuppfattning om var den a r och vad den ar.
Det fransk-tyska kriget slutade inte med Frankfurtfreden, och det euro- peiska kriget började icke med arke- hertig Ferdinands mord eller Belgiens invasion.
Fred, i den mening som gör den till ett värdigt må1 för nationernas ärelystnad, ar ett bevis på samförsthd mellan nationer och folk och icke en- samt beroende av den tillfälliga om- ständigheten om fientliga armeer och flottor engagera sig mot varandra.
1 dessa svåra tiders oro och förvir- ring teckna sig klart tre breda linjer för nationellt försvar och nationell poli- tik.
De sammanhänga icke med de om- tvistade frigorna om försvarsberedskap, statens äganderätt till fartyg m. m. eller med tolkning av internationella regler ' Skriven av en amerikan och utghende från amerikanska förhållanden synes oss denna artikel emellertid sa anmärkningsvärd i sin analys av förutsättningarna för fred p i jorden att vi tillita oss att ur T h e S u r v e y här meddela den.
H E R T ' H A angående neutrala och krigförandes rätt.
De ligga djupare.
Av dessa tre vilkor för nationell trygghet och internationell fred ä r det första social religion.
Religionen har förblivit personlig, ortsbegränsad, klassmedveten.
Den måste bli social, universell, rasmedveten.
Den har varit konventionell, dogmatisk, präs- terlig.
Den måste bli okonventionell, levande, övertygande, mansklig.
Den har varit sammankopplad med former för dyrkan, trosbekännelser och kor- sånger, med heliga böcker och sym- boler, med präster och kyrkotjänare,.
med högtidliga ritualer för dop och be- gravning.
Den måste associeras med livet, med varje hängivande åt ett högt mål, med lekmäns ord och gärningar,.
med världsliga böcker och sånger, med det dagliga talets vändningar, med karak- tär och uppförande.
Det vill saga, reli- gionen måste i allt högre grad taga denna sociala riktning om den skall leda bort från kriget och mot frid på jorden.
~ e l i ~ i o n e bestämmer n vår stallning till universum, till våra medmanskor.
Mänskor skola inte komma praktiskt underfund med missförhållandet och den vansinniga orimligheten i att kristna nationer kriga mot varandra och mot hedningarna, innan de blivit fullt på det klara med det i lika mått stora miss- förhållandet och den vansinniga orim- ligheten av en söndagsbekännelse av principer, med vilka det dagliga sättet att sköta affärer, de industriella löne- kontrak ten, klasskonflikterna och den ännu värre klasslikgiltigheten inom sam- hället äro fullkomligt oförenliga.
Det 113 europeiska kriget ä r blott den jättelika projektionen av kyrkornas irreligiositet, av icke socialiserad socialism, av för- nekandet av det broderskap, som kris- tendomen med ett och socialismen med ett annat antal fraser dagligen prokla- inera.
Lissauers hathymn, med all dess barnsliga vildhet, ä r relativt ett symtom av hälsa och broderliga känslor i jäm- förelse med somliga av d e bevis p8 känslolös försumlighet, kallblodigt ex- ploaterande av medmänskor, omansk- lighet och orättvisa, som vid ' ärlig och modig undersökning avslöja sig inom alla moderna nationer.
Overbefolkning, direkt hänförande sig till spekulativ la~dmonopolisering, ett föråldrat skatte- system, sjukdomar, s o m skulle kunna förhindras men som samhället inte vidtar några mitt och steg emot och inte häller Försäkrar sig emot, äro mera förnedrande för en nation än så-.
- dant tillfälligt hat och sådana hämnd-.
lystna lidelser, som inspirera till ett bajonettantfau eller en hathymn.
Att hata en granne eller ett grann-.
folk ' ar i alla fall en art mänsklig känsla, och det kan vara ' ett halvt steg .fram mot senaare aktning och tillgivenhet.
Men att profitera av sin nästas olönade eller till hälften lönade arbete, att för- bise hans betryck och att lämna honom utan hjälp i hans högsta nöd ä r för visso vida mindre än halvvägs mänskligt, ännu mindre ett broderligt förhållande.
I själva verket .måste både den som hatar och den som exploate- rar - ehuru den senare är ännu längre ifrhn en sant mansklig relation ' an den förre - göra helt om marsch.
D e ha '.
kommit in på fel vag.
Vilken deras uppgivna religion an må vara, de äro irreligiösa.
Som de icke ha någon verk- ligt god vilja utgöra de hinder för fred.
Ett andra väsentligt villkor för trygg- het och fred är social uppfostran.
Ett mål för social uppfostran ar att ingiva ett distinkt sympatiskt förstående av andra: för det första för närmaste kam- rater och grannar; vidare för dem, till vilka vi stå i mindre direkta sociala och ekonomiska relationer; till sist för alla nationer.
I dessa tider av in- tim internationell beröring är kunskap om andra folks psykologi, om deras politiska ideer, deras religion, deras aspi- rationer, deras fördomar, deras svag- heter och styrka saker av största vikt.
Till den andan, såväl som ur ren nyt- tighetssynpunkt, ar kunskap om deras sysselsättningar, om vad de uträtta, om deras misslyckanden av största fördel.
Sodom och Gomorrahs fördärv, efter århundraden så val bekant för den moderna världen, är nar allt kommer omkring inte av så stor betydelse för oss som Fördärvet i Paris, Wien och Konstantin~pel.
Om det invandes, att vi veta allde- les för mycket om det senare och om fördärv i allmänhet, låt oss då, såsom mera hörande till saken, förvärva be- kantskap med den .tyska socialisten, den franska mekanikern, den japane- siska patrioten, den mexikanska dag- lönaren, ostindiern, peruvianen och den italienska immigranten.
Inte en ytlig berättares naiva värdesättning, utan ut- valt studium under ledning av tränade och skickliga tolkare av mänskor och och bruk erfordras för detta slag av social uppfostran.
I vårt land med dess rikedom pil ras- och nationella olik- heter finns det utomordentliga tillfallen för en dylik uppfostringsprocess, som skulle satta våra uppväxande barn i stånd att förstå andra och lära dem att undvika de antagonismer och konflik- ter, som så ymnigt uppstå ur bristande förstående.
Socialt organiserad industri ar en na- turlig följd av social religion, nar den har genomträngt nationen, och av social uppfostran, nar den haft tid att verk- ligen öva inflytande på karaktären.
Ehuru en frukt av uppfostran och reli- gion kan industriens sociala organisa- tion i sig själv betraktas som det tredje av de för trygghet och bestående fred nödvändiga vill koren.
Våra amerikanska industrier, liksom Europas, ha organiserats för personlig profit, i en stor utsträckning för anti- social exploatering.
Europeisk erfaren- het under det nuvarande kriget visar att aven ur fabrikationssynpun kt denna art av industriell organisation inte håller måttet.
Egennyttan tyckes icke vara ett motiv som samhället kan lita på, nar det allmänna intresset ar som all- varsammast hotat.
Synbarligen kan inte tillräckligt produceras, ej heller produ- ceras de ratta sakerna, och priserna äro icke skäliga.
Därför ta regeringarna, såväl i England som i Tyskland, kon- trollen över industrierna i sin hand, satta prisen och bestämma vad som skall produceras och i vilken utstrack- ning.
Allmänna meningen gillar denna sociala kontroll, emedan man känner att nationens existens står på spel.
Men om, under en stor kris, privat-
initiativet och drivkraften egennytta .behöva ersättas med regeringsinitiativ och .det allmänna intressets drivkraft, hur veta vi, att det inte under normala .tider finns en motsvarande fördel med utövande av offentlig kontroll?
Den europeiska erfarenheten visar ävenle-.
des, att effektiv social kontroll inte trollas fram på en dag.
Den centraliserade despotism, som den militära ytterlig- - heten gjort nödvändig; ar naturligtvis ingen sann föregångare av industriell demokrati, men den utgör icke desto mindre e n tillfyllestgörande dom över mycket av den osociala, ägandeprivi- legierade industriella organisation, med .vilken vi äro förtrogna.
- Krigets avslöjanden böra underlätta analysen och förståendet a v industrien, vilket är första steget mot ett industri- ellt system, som står i överensstämmelse med en social religion och socialt broderskap.
O m vi lära oss inse, att det finns en annan probersten på ett företags nytta än dess blotta finan- siella bärighet, att stora vinster inte äro garantier för stora sociala val- signelser, att det inte med nödvändig- het finns något sammanhang mellan stora aktionärers pekuniära intressen och det.
allmänna intresset, så skola vi åtminstone vara färdiga att med öppet sinne Överväga varje allvarligt förslag till ett förbindande av industriens välsig- nelser med den allmänna välfärden.
- Det är att göra klart för sig, inte ge- nom teori utan genom direkt observa- tion, att det inte nödvändigtvis måste finnas ett fortvarande av vår nutida indu- striella organisation, att mycket i denna är övergående eller tillfälligt.
Detta ofant- ' P - liga laboratorium för-löpgravar, u d e r - vattensbitar och ammunitionsfabrikation håller på med experimenter, som äro fulla av anvisningar för oss.
Vi ha inte råd att g A miste om innebörden av en enda liten del av den tragiska erfarenhet, genom vilken den sårade, hjältemodiga .mänskligheten trevar sig fram.
.
.
.
Religiösa, ' uppfostrande .och8 indu- striella förhållanden skola bestämma Sver om.
vi komma fram - till interna- ' tionell god vilja och fred.
Vi kunna inte få det senare utan det förra.
So- ciala reformer ellery-ett framhärdande ' i - barbaii äro våra alternativ.
Ingångna fördrag, regelrätta.
allianser, .fasthållari- det vid en gangse - religiös organisation, accepterandet av gangse politiska be- svärjelseord ge oss inte nagra garan- tier för internationell fred.
Hädan- efter skola vi begära mera an fördrag - och försäkringar om fredliga avsikter.
Var skola vi finna garantier, som man har förtroende för, annat an i en sann religions inflytande p i mänskors såväl alldagliga som utomordentliga hand- lingar, i en vid och djupgående upp- fostran, som öppnar m,änskornas ögon, och i en industriell reorganisation, som - förintar privilegier och exploatering och .befordrar mänsklighetens allmänria in- tressen!
Upphöjandet av tjänandets ideal.
och förkastandet av den materiella fördelens strävanden, vilka basera sig på orätt- färdiga och otillåtna sociala relationer; en uppfostran, som tenderar till upp- skattning av andra och tillgivenhet för dem; ett ékonomiskt system, som be- fordrar hälsa, oberoende och fördelad framgång; en religion, som .leder?
till. '
.
.
1 16 H E R T H A - - - --- p.
socialt välstånd - detta är vårt försvar.
Genom positiv, fruktbärande, lysande god vilja .finna vi vår väg till en fred, som varar.
.
Brinnande önskar man ett slut på kriget.
I frliga om detta äro det Natio- nella trygghetsförbundet och Förbun- det för rustningarnas begränsande över- ens.
En eldfängd Roosevelt och Hob- son och en fridsam Carnegie och Ford skilja - sig inte i detta, hur mycket de an skilja sig i fräga om medlen för dettas uppnående.
Ohyggligheterna av detta krig i den kristna erans tjugonde Arhundrade kunna inte målas eller be- skrivas.
Konstnären och journalisten, poeten och vältaren stå alla lika van- mäktiga inför denna vämjeliga tragedi.
Ingen ekonom kan beräkna dess kost- nader, ingen biolog dess förstörelse, ingen profet kan draga upp gränserna, för dess sista ansträngningar.
Histori- kerns annsaler Förse oss icke med några släktets erfarenheter att jämföra den med.
Mänskors inspirerade inbillnings- kraft har inte stigit till höjden, djävlars druckna Föreställningar inte sjunkit till djupen av dess offer och elände.
På vårt avstånd ha vi föga rätt att fälla nhgon moralisk dom.
över stats- mäns, krigandes eller hårt drabbade in- dividers handlingar; vi kunna ha ringa uppfattning av den nervösa spänning, det fysiska tryck, de bekämpade fres- telser och den omändring av värden i själva mänskornas hjärtan, som äro följder av krigets erfarenheter.
På detta avstånd, bättre än i eldlinjen och i Europas huvudstäder, kunna emeller- tid vi iakttaga, jämföra och reflektera.
Om vi icke ha vår del i exaltationen eller dricka erfarenhetens bittra dryck, behöva vi inte häller dela de förvillel- ser kriget har i följe eller tappa bort de gamla värden, som f3r närvarande äro våra och de övriga neutralas, till vård för släktet.
På vad sätt skola vi neutrala nationer bevisa att neutralitet inte endast är en negativ fred, inte endast en källa till oren profit för handlande, köpmän och jordbrukare, icke endast ett simpelt väl- behag på grund av lyckligt geografiskt läge, utan en verklig del i denna världs- erfarenhet, en andlig lyftning jämförlig med krigets, ett djupt drag ur mansko- livets samtidiga uppfostran?
Det finns endast ett medel.
Om vi, i dessa den stora tragediens år, omlägga våra sociala relationer på en saker basis av rättvisa och ömsesidig god vilja; om vi reformera vårt uppfostringssystem så att det omfattar en verk !ig kunskap om det som ekonomiskt, socialt och psykologiskt karakteriserar våra gran- nar; om vi beställa om vårt hus så att vår industri och våra sysselsättningar hålla provet av varaktighet såväl som av ekonomisk effektivitet; om vi i dessa dagar skjuta fram de sociala refor- mer profeter sia om och nationaleko- nomer fordra av oss; då och endast då kunna vi allvarligen lyckönska oss själva och vira efterkommande till att vi också ha spelat en ärofull roll under det att våra bröder i Europa ha kämpat genom det krig, som hjältemodig plikt, hård nödvändighet eller bristande god vilja - allt efter som man tar det - dragit dem in i.
Vad beträffar oss och vårt hus vilja vi, i god vilja, sträva fram emot ärofylld fred.
EDWARD T. DEVINE.
H E R T H A M ed anledning av fröken Sigrid Ulrichs artikel i föira numret av denna tidskrift, önskar undertecknad göra några uttalanden och beriktiganden.
Först ber jag dock.
få betona att det glatt mig att fröken U. vid redogörelse över denna fråga låtit såväl den ena som den andra.
partens uppfattning av saken träda fram, fast hennes egna åsikter helt och hållet sammanfalla med dem, som företrädas av.
Svensk Sjuksköterske- förening och dess organ Svensk Sjuk- skötersketidning.
Fröken Ulrich ä r ju ordförande i Fredrika-Bremer-Förbun- dets sjuk; årdskommitté, och artikeln i sin helhet avser att framhålla Sjuk- sköterskeföreningens synpunkter såsom de enda riktiga; det oaktat, har fröken U. i sin uppsats fullt lojalt i huvuddrag, om än helt kort, framhållit aven de synpunkter, som bestämt Svenska Röda Korset att åtaga sig och framföra frågan om utbildning av kvinnlig sjukvårdsre- serv för krigstid.
Angående b e h o v e t av en kvinnlig sjukvårdsreserv framhåller fröken U., att aven Sjuksköterske föreningen inser n ö d v ä n d i g h e t e n härav, varför jag anser fastslagd, art e n h j ä l p s y s t e r k å r a r befogad.
Det a r om p r i n c i p e r n a för dennas danande, som meningarna äro delade eller, närmare bestämt, om utbildnings- tidens längd: 6 m å n a d e r eller e t t år.
Röda Korset, som naturligtvis på ' ett annat satt an Sjuksköterskeföreningen eller en utomstående person i hela dess vidd överblickar frågan om en sjuk- ' 117.
.
vårdsreserv och sitter inne med överty- gande skal och Överväldigande siffror, vilka icke allenast visa att fragan om hjälpsystrar ar e n.
t v i n g a n d e nöd- v a n d i g h e t utan också .att skyndsam - het ' a r av nöden för fyllandet av de oerhörda luckor inom de för krigstjänst avsedda kvinnliga sjukvårdstrupperna, framhåller, att6 m a n a d e r s u t b i l d n i n g under nuvarande förhallanden måste anses vara tillfyllest, isynnerhet som med hjalpsysterkåren ej avses att ut- bilda självständiga sjuksköterskor utan endast personal, kunnig att under sko- lad sköterskas ledning utföra sjukvårds- arbete.
Genom a h satta ut bildningstiden till 6 månader erhålles ett .dubbelt s i stort antal hjälpsystrar under hret och vinnes en större, nödvändig, tillslutning av unga kvinnor för utbildning till hjälp- systrar, emedan Iångt flera.
kunna dar- igenom få tid och tillfälle att genomgå denna av eleverna själva helt och hållet bekostade kurs.
.
Det ar: ju fullkomligt i sin ordning att dessa synpunkter aven beaktas, då hela frågan a r baserad på frivillig till- slutning, frivilligt åtagande av arbete, frivilligt uppoffrande av tid, krafter och penningar.
Sjuksköterskeföreningen förfäktar den mening, att en.
e t t å r i g u t b i l d n i n g a r nödvändig, emedan eljest hjälpsyst- rarna " varken komma att besitta eller tillerkännas kompetens att arbeta som s j u k s k ö t e r s k a (det a r ju icke heller meningen med hjalpsysterkåren), ej hel- ler att.
aga den arbetsförmåga, vartill
' s j u k s k ö t e r s k e b i t r a d e n a genom vana vid kroppsligt arbete blivit tränade.
u Fröken U. vill härmed saga, att hjalp- systrarna varken bliva det ena eller det andra, varken sköterskor eller bi- träden, utan komma att intaga en mel- lanställning.
J a d e t a r just v a d s o m a r meningen.
De skola arbeta under ledning av skolade sköterskor och si$ ledes ej betraktas som sjalvständiga sidana, snarare skulle jag vilja likna dem vid ett slags p r o v s y s t r a r, den klass inom vilken en teoretiskt och praktiskt danad elev under utbildnings- tiden trader för att prövas huruvida hon kan befinnas lämplig att invigas till sköterska.
.
Varför icke en hjälpsyster skall kunna uppöva sin arbetsförmåga till att bliva lik- värdig med ett sjukvårdsbiträde ar ofatt- ligt, såvida goda kroppskrafter och vil- lighet till arbetet förefinnes.
Icke a r det okunnigheten, som härvid nödvan- digt måste komma längst.
Fröken U. fruktar att Sv.
R.
K. genom sin åtgärd att utbilda hjalpsystrar under 6 mån.
skall vinna ett resultat endast på p a p p e r e t och ej i verklig- heten nå sitt syfte, hon fruktar att " många av hjalpsystrarna nar det galler icke skola bliva till den nytta man hop- pats på " och på grund därav förstår hon så val sjuksköterskekiirens oppo- sition mot denna inom sjukvårdsarbetet (mark val, e n d a s t f ö r krigstid) nytill- komna grupp.
Har fröken U. någon faktisk grund för denna sin fruktan eller ar det en- dast ett löst antagande?
Sv.
Röda Korset måste naturligtvis på detta som på alla andra områden rakna med någon procent hjalpsystrar, som ej kunna fylla det mått, som före- lagts dem; så sker ju Arligen aven i varje kurs som genomgår utbildning för utövning av sjuksköterskekallet; men säkert komma de flesta bland hjalpsystrarna att framträda såsom på- litliga och dugliga hjälpare i sjukvårds- arbetet.
Angående de farhågor, som repre- sentanterna för Sjuksköteskeföreningen vid sitt avgående från " Kommittén för- organiserandet av de kvinnliga sjuk- vårdstrupperna " inom Svenska Röda Korset uttalade angående hjalpsystrar- nas utbildningstid, nämligen att de i ufullföljandet av Röda Korsets fattade beslut (om utbildningstid av 6 min.)
s å g o e n Fara f ö r u r a r t n i n g a v d e n s v e n s k a s j u k v å r d e n u, ber jag att få anföra följande uttalande, som från Tyska Röda Korsets Centralkommitté under 191 6 tillställts överfaltlakaren, doktor I. Dahlheim: " Det s t ö r s t a v a r d e b ö r laggas p å utbildandet a v Röda K o r s e t s hjalpsystrar, vilka så snart som m ö j l i g t b ö r a r y c k a in o c h i h e m - o r t e n e r s a t t a d e till e t a p p o m r å d e t u t s a n d a R ö d a k o r s s y s t r a r n a (Voll- schwestern); i fall a v b e h o v m å s t e de k u n n a a n v ä n d a s a v e n till och med inom etappområdet. "
Vi hoppas och tro, att aven våra svenska Rödakors-hjälpsystrar, nar da- gen för deras inträde i aktiv tjänst kommer, skola göra sig förtjänta av samma varderika vitsord som motsva- rande grupp inom Tyska Röda Korset.
Till sist vill jag .bemöta den punkt i fröken Ulrichs redogörelse, däri hon
H E R T H A anför .ett - uttalande av Sjuksköterske- föreningen, som " hänvisar till erfaren- heter från Tyskland, dar den vid krigets början fastslagna 6 månaders kursen för s. k.
' Helferinnen ' p å g r u n d a v klagomål från såväl framstående läkare som sjuksköterskekåren h ö j t s till e t t år. "
Olikheten mellan de kvinnliga sjuk- vårdsgrupperna inom Tyska Röda Kor- set synes, enligt ovanstående, såväl hos Svensk Sjuksköterskeförening som fr &amp; ken U.
.icke vara ratt beaktad.
I Tyskland är, enligt bestämmelser angå-.
ende Tyska Röda Korsets kvjnnliga sjukvårdspersonal, denna delad i 3 grupper: ~ o ~ s c h w e s t e r med n, l - årig utbildning vid av staten erkänd sjuksköterskeskola ' (motsvarande Svenska Rödakorssyst- rar); Hilfsschwesfem, med 6 månaders godkänd utbildning, aven om denna skett vid av staten icke erkänd sjuk- sköterskeskola (motsvarande Svenska Röda Korsets h j ä l p s y s t r a r); och Helferinnen, med minst 4 veckors utbildning, utgörande ett slags biträden med denna korta utbildning.
(Till denna grupp finns $ke någon motsvarighet inom Svenska Röda Korset.)
Härav framgår att de åberopade kla- gomålen galla gruppen " Helferinnen ", varför tillämpningen av deras begångna fel rättvisligen icke kan hänföras till en över dem i utbildning stäende grupp - nämligen ~~Hilfsschwesternu (vira hjälpsystrar).
Från Osterrike föreligger uttalanden från utbildad sjuksköterska, vilken förut såsom krigssjuksköterska deltagit i flera ' 119.
fälttåg och aven.
nu tjänstgör i haren.
Hennes.
erfarenhet angående hjälpsyst: rarna a r denna, " att reservsystrarna äro nödvändiga och att de fullt utbil- dade sjuksköterskorna aldrig genom dem kunna råka i misskredit. "
" H i l f s s c h w e s t e r n ' s utbildning a r efter mångårig prövning bestämd till 6 månader och har icke under kriget f ö r1 ä n g ts. "
Däremot utkom i augusti 1914 den bestämmelsen, att de kvinnor, som vid .av tyska staten erkänd sjuk- sk6terskeskola genomginge utbildning till sjuksköterskor (Vo l1 s c h w e s tern), kunde efter ansökan få tillstånd att ge- nomgå en avkortad examen (N o tpru- f u ng), om de under minst 6 mån.
med godkänt betyg deltagit i sköterskesko- lans utbildning.
Denna bestämmelse, tillkommen på grund av det vid den tiden utbrutna kriget, a r det som den 30 juni 1915 genom en ministeriell förordning upphävdes, och den stadgade utbildningstiden.
för s j u k s k ö t e r s k or (Vollschwestern) återfördes således till sin ursprungliga längd - e tt hr.
Dessa fakta och data äro inhämtade från Tyska Röda Korsets Centralkom- mitté, och jag hoppas att genom dem och andra har lämnade upplysningar Herthas läsare måtte få en klarare upp- fattning av hjälpsysterfrågans ställning inom Svenska Röda Korset samt av det ogrundade uti Svensk Sjuksköter- skeförenings ovilja mot och farhågor för den reservkår av unga kvinnor, som Svenska Röda Korset a v.
tidsför- hållanden tvingas att utbilda för sjuk- vårdstjanst under krigstid.
Det a r att beklaga, att Svensk Sjuk- sköterskeförening, utan att klart göra '
1 20 -- - -.
P -- H E R T H.
A - sig reda för hjälpsysterfrågans stallning i ett land med långvarig praktisk er- farenhet på området, begagnat sig av uttalanden om a n d r a g r u p p e r inom organisationen på ett satt som skadar. ----. --- den reserv inom krigssjukvården, som kanske en gång skall bliva de skolade sköterskornas basta hjälp i gemensamt arbete.
BERTHA NORDENSON.
7 Nutida engelska författarinnor.
III.
v Vernon Lee.
iolet Paget ar Vernon Lees verk- liga namn, men för dem, som lärt kanna henne endast genom vad hon skri- vit, blir hon aldrig annat an Vernon Lee.
Det namnet står för vad hon a r och och vad hon skriver.
Hela hennes litte- rära produktion a r ett klart uttryck för hennes innersta vasen.
Vernon Lee a r engelska till börden, men till bildningen lika mycket romansk som anglosaxisk.
Hon faster stor be- tydelse vid såväl sitt lands som sitt eget personliga samband med den ro- manska kulturen.
Hon ger uttryck åt sin tillfredsställelse över den norman- diska erövringen, som länkade England fast vid kontinenten och gjorde dess folk till européer och halvromaner.
I en studie över den engelska dramatiken under 1500-talet påvisar hon hur under drottning Elisabeths tid engelsman med tanke och inbillningskraft oemotstånd- ligt drogos till Italien, dar de instink- tivt kände sig kunna finna vad de i sitt eget land saknade.
I England återstod endast obetydligt, som kunde användas av medeltidens skolastiska filosofi och riddardikt, men i Italien hoppades de finna material för sitt intellektuella liv.
Arvet Rån antiken och medeltidens stora arbete hade samlats dar och ökats och ordnats av renässansen.
Dessa fred- liga studerande och rika adlingar, som strömmade till Italien, vor0 lika ivriga att rikta sig genom landets skatter som några inkräktande barbarer; men italie- narna kunde lugnt lagga fram sina rike- domar för dem: de begärde filosofi, konst, kultur.
Ännu fortsatta engels- mannen att söka inspiration och and- liga skatter i Italien.
" Rika adlingar " i högsta mening fara dit, men nu ej blott f6r att taga, utan aven för att giva.
Italien har ej blivit fattigare, men val rikare genom man som Ruskin, Sy- monds, Pates och Browning.
Vernon Lee följer i deras spår.
Hon ser i dem sina läromästare, men har ej blivit deras eftersägare.
De ha hos henne berört en sträng, som sedan tonat sjalvständigt klar.
Violet Paget föddes 1856 och har tillbragt största delen av sitt liv i Italien, mest i Florens.
Redan tidigt drömde hon om att bli historiker och filosof, och hon grep sig med iver an att göra sina
H E R T H A drömmar till verklighet.
Italien under adertonde.
århundradet var den skatt- kammare hon först började ösa ur.
Hon kände sig som ett barn, som blivit in- släppt pil ett vindskontor och där läm- nats att bland allt det undanställda, som höljt av damm och spindelväv ä r så mystiskt och lockande, söka av hjär- taris lust.
Sina mesta forskningar rö- rande 1700-talet hade hon gjort innan hon fyllt tjugu är, och resultatet Fram- lade hon 1880 i S t u d i e s of t h e Eigh- t e e n t h C e n t u r y i n I t a l y.
Medgrund- lighet och självständigt personlig upp- fattning behandlar hon det litterära och musikaliska livet under denna period.
Hon påstår sig alltid hava varit musika- liskt okunnig och oskolad, men det .visar blott vilka stora fordringar hon ställer på sig själv.
Hon betraktas som en av de Förnämsta auktoriteterna på 1700-talets italienska musik.
Det ä r ju s9 mycket märkligare, som hon endast var tjugufyra år, när detta hennes första arbete kom ut.
Renässansen trängde sig sedan så småningom på henne och lockade henne.
1884 utgav hon en del av sina renas- sansstudier i E u p h o r i o n: B e i n g S t u - d i e s o f t h e A n t i q u e a n d t h e Me- d k v a l i n t h e R e n a i s s a n c e.
Medel- tiden och antiken - Faust och Helena - födde barnet Euphorion - renäs- sansen, det a r titelns innebörd.
I dessa studier söker hon förklara renässans- Italiens moraliska kaos och den tra- giska andan hos 1500-talets engelska dramaturger samt redogör för .medel- tidens romantiska diktning och realis- men hos renässansens stora porträtt- målare och skulptörer.
I alla dessa ' ' 121 frågor söker hon att gripa det väsent- liga, men strävar ej i första rummet efter fullständighet, och mångsidigh ' et.
Hon vill, att hennes fram.ställning skall vecka genom .det personliga intryokets spontaneitet.
I sina studier av det för- gångna går hon alltid direkt till det, som lämnats kvar av tiden; det blir hennes utgångspunkt, och.
därför verka hennes skildringar med det personligt upplevdas kraft.
En annan frukt av hen- nes renässansstudier ä r R e n a i s s a n c e F a n c i e s a n d S t u d i e s, utgiven 1895.
~e nu nämnda arbetena äro några av hennes förnämsta på den historiska konstkritikens.
område.
Men med allt sitt intresse för det för- gångna lever hon fullt i det närvarande.
Livet med alla dess svårlösta problem triinger sig inpå henne.
Detförflutna, dess människa och dess konst, måste göras fruktbärande för det närvarande, Det skall ej blott hjälpa att lösa nuets problem, det skall kunna giva glädje och tillfredsställelse.
Vernon Lee söker flera olika uttrycksformer för sitt histo- riskt-filosofiska konstintresse.
Hon skii- ver romaner, kortare berättelser, dra- mer och essayer.
I essayn har hon funnit den uttrycksform, som bast ' pas- sar henne.
I det, som kommer under hennes blick, söker hon egenarten, och därvid ledes hon först och främst av sitt sympatiskt kännande väsen.
Flera av hennes essaysamlingar behandla plat- ser hon besökt.
Av dessa ha G e n i u s L o c i och T h e E n c h a n t e d W o o d s överflyttats till svenska.
Hennes rika.
vetande och vakna blick och ej minst hennes ' amours de voyage ', som hon kallar sina känslor för främmande plat-
122.
.
H E R T H A ser, göra henne till det angenämaste ressällskap.
Hon ger platsens själ, " the spirit of the placec6., vilket härligt kom- plement till Baedeker!
- Hon berättar om.
ett besök i Mecheln.
Hon har åkt genom staden och vandrar omkring i katedralen, men det förefaller henne tomt, det säger ingenting.
Så plötsligt - " hör!
Det var någonting.- var det ljud?
var det vinden?
Jag kunde först inte förstå det.
Det tycktes vibrera ge- nom valven och langs pelarna; det blev svag musik, mystiskt avlägsen; orgel eller kontrabas överallt, ingenstädes - Gud vet var!
Och då förstod jag.
Det var klockspelet!
Dar uppe, högt, högt över kyrkan, över kyrkans höga kors- valv och stupande tak; klockspelet i skyn.
- - - - Under klockspelets trollmakt hade jag funnit Mecheln och funnit min egen sjal. "
1884 utgav hon sin Första längre ro- man, Miss B r o w n; den är ett hugg mot den engelska extaticismen.
191 4 utkom L o u i s N o r b e r t.
Hon har skri- vit flera korta berättelser, till vilka mystiska sägner och legender om männi- skor och platser fitt ge stoff.
A ri ad n e in Man tua är ett drama fyllt av poesi.
Det illustrerar kampen, den eviga och nödvändiga, mellan den oreflekterade och valdsamma känslan och det disci- plinerande inflytandet av .kulturen, som avgår med seger.
L a u r u s N obilis benämner hon en samling studier över konster1 och livet.
Det hela formar sig till en trosbekän- nelse.
Hon förklarar konstens högsta berättigande ligga i dess moraliska kraft.
Samma tanke ligger till grund för hen- nes föregiiende arbeten, men här är den Formad i bestämda satser.
Ett kapitel heter " Higher Harmonies ", och dar säger hon: Längtan efter harmoni, vil- ken fostras framför allt av konsten, är något av det kostbaraste i vår natur. "
Den kostbara gåvan äger hon själv i hög grad.
Att hon lider bittert under den ohyggliga disonnans, som nu råder, det har hon låtit oss här i Sverge f i veta.
Hon var bland dem, som svarade pil de fragor om världskulturen och kriget, som Svenska Dagbladet i början av 191 5 riktade till flera kulturens mär- kesmän i olika länder.
Hon talar om kriget som " denna avskyvärda och me- ningslösa konflikt ".
Och hon vädjar till oss: " Ni neutralau, säger hon, " äro i samma stallning som de, vilka undgiitt en ohygglig smitta; hjälp .oss att bli friska från.
dess skamliga och kraftför- störande verkningaru.
Hennes längtan efter harmoni utlöser sig i arbete för fred.
Enligt en hitkommen rapport lämnade hon ett värdefullt bidrag vid den " Conference on the Pacifist Philo- sophy of Lifeu, som hölls i London förra sommaren.
Julaftonen 1914 satt hon i en kyrka i England och lyssnade till Bachs mu- sik.
Tonerna förde hennes själ över havet till Bachs hemland.
Dar sutto också skaror och lyssnade till samma toner.
De voro förenade dessa tyska och engelska skaror i samma hopp, fruktan och bön.
Hon kände som om de båda folken aldrig stått varandra s &amp; nara som då.
Må den langtan, som kom skalden att förnimma denna harmoni, bli en hela världens langtan!
ANNA PETTERSON.
H E R T H A Kringblick.
Medborgarskap och gott .kamratskap.
En provins, den första, i det brittiska rikets största kolonialland, Kanada, har den 27 januari givit aven sina kvinnor ' politiskt medborgarskap.
Samma dag som detta hände i Manitoba, fram- lades i kanadensiska parlamentet i Ottawa en motion om federal rösträtt för kvinnorna i varje provins, som utsträcker den politiska rösträtten till dem: - Nigot som anses handa snart nog aven i Alberta och Saskatchewan.
Ett nytt segerbudskap siledes frin Amerika.
W o m a n ' s J o u r n a l fogar till det den anmark- ningen, att trycket av krigstillstindet icke hindrat de kanadensiska lagstiftarna frin att göra ratt- visa i t kvinnorna.
(En anmärkning, som vi skulle önska.
att oftare och i annat sammanhang f i göra.)
Scenerna i Manitobas lagstiftande församling, nar motionen om kvinnornas rösträtt gick igenom, präglades af amerikansk frihet frin ceremoniel.
I samma ögonblick som förslaget enhälligt - antagits reste sig alla, man och kvinnor p i de till trängsel fyllda Ahörarläktarna siväl som kammarledamöterna nere i salen, vid att hundra- tals ljusa kvinnoröster stämde upp nationalhym- nen J O Canada ..
Men nar d e n högtidligheten var över, anslogs en annan ton.
~They ' re Jolly Good Fellows~ klang nu skämtsamt komplimen- terande ned mot kammaren, vars ledamöter där- vid blygsamt satte sig ned.
Men knappt voro kvinnorna färdiga med denna glada apostrofering av de tillmötesgiende lagstiftarna, Förr ' en dessa sprungo upp frin sina bänkar och i sin ' ttur in- tonerade ~They ' re Jolly Good Fellowsw, retur- nerande komplimangen.
till de nyblivna med- borgarna.
Aldrig har Manitobas lagstiftande församling varit med om en scen ' liknande denna, säger T h e M a n i t o b a F r e e P r e s s och bifogar en notis om att styrelsemedlemmarna i den ' kvinno- förening; som med stor framging arbetat för en petition inom provinsen för rösträtt i t dess kvinnor, inbjudits att taga plats nere f kammaren under denna ordinarie session, d i frsigan av- gjordes.
En annan a r t kamratskap.
Engelska am- munitionsdepartementet har nyligen utgivit en B ' - - 123 illustrerad handbok över användandet av kvin- norna i ammunitionstillverkningen.
Den visar vad v i visste ' val förut, skriver kvinnotidningen T h e C o m m o n C a u s e, att kvinnorna: hel &amp; landet över arbeta i ammunitionsfabrikerna, med tillverkning av delar till kanoner, bomber, aero- plan, motorcyklar och a n n a t krigsmaskineri.
Den gör ocksl genom sitt innehi11 klart för folk watt utan kvinnornas hjälp till fyllandet av denna del av nationens uppgift skulle detta lands deltagande i det kontinentala kriget vara en omöjlighet.
- som en stor daglig tidning uttryc- ker det.
.
Ett tydligt preciserande av att det ar Englands man o c h k v i n n o r, som tillsammans lyfta .the nation ' s ' task&gt;.
Nar skola de logiska konse- kvenserna av d e t .kamratskapet ' utdragas?
De dödas vilja - eller d e levandes?
M; Maurice Barres har nyligen i L ' E c h o d e P a r i s tillkännagivit sin avsikt att framkomma med ett förslag ' inom deputeradekammaren att de i kriget fallnes rösträtt skulle övergi p i deras hustrur - om de voro gifta - och - ifall ogifta - p i deras överlevande fader eller om sidan ej finnes p i den eventuellt överlevande modern.
P i detta satt, menar den kände förfat- taren, skulle Frankrikes framtid komma .att Ian- kas i de ärofulla banor, som, de önskat, vilka dött för det.
Nägon mystisk sjals- och viljeöver- föring frin de döda till deras närmaste efterle- vande synes vara vad M. Barres tänker sig.
Jane Misme agnar en ledare i L a F ra n c a i s e i t denna skaldedröm.
Hon erinrar sig därvid den mycket brukade invändningen mot kvinnor- nas rösträtt, att den skulle införa kanslopoliti- ken och att detta vore död i t landet.
Hon pi- minner ocksil om slagordet att mannen ' är mänsklighetens hjärna, kvinnan dess hjärta och känner sig en liten smula generad över att be- höva tala försthd med M. Barres.
Till att börja med ar h o n inte si alldeles saker, att alla .de som afallit för Fäderneslandet.
skulle förstitt rösta s i ofelbart klokt, nar d e t gällde.
Inte häller sh alldeles säker, att de fall- nas narmaste efterlevande, vare sig det är hustru eller föräldrar, ha alla dygders gloria kring sin panna, och hon Vinner sig ej det ringaste upp- bygd .av tanken att den gamle man hon nyss mött kryssande sig fram i sicksack p i trottoar &amp;, ' '
v a l e l l e r ve.
Jane Misme har i motsats till Maurice Barres det praktiskt sunda försdndet att begära röst- ratt för de levande och ej för de döda.
Vampliktighetens ekvivalent.
Ett förslag har nyligen framkommit i Schweiz om att en sorts krigsskatt skulle läggas på dem som ej äro skyldiga att göra krigstjänst; till dessa skulle höra utlänningar och k v i n n o r. Genevetidningen L e M o u v e m e n t F é m i- n i s t e gör härtill den ganska berättigade invand- ningen, att i fall man överhuvud taget skall gå med p i avvikning från den gamla demokratiska principen att ingen medborgare bör beskattas, som inte själv har något att saga i saken, så måste man dock anse, att kvinnorna skola be- redas rätt att, om de si önska, lämna en ekvi- valent för värnplikten i form av arbete av n i - gon art. I stallet för att endast isättas skatt som om de vore automobiler eller hundar!
Inte häller behagar det de schweiziska kvin- norna att likställas med utlänningar.
en övergångstid som vår skymtas rnanga ratt tragiska mänskoöden, tragiska emedan ljusare tillvarelseform icke på något vis kan skapas genom personernas egna åtgöranden.
i Sverge funnos vid senaste folk- räkningen, 1910, på var miljon inbyg- gare 30,504 st. 65 - 70-åringar, 23,367 st. 70-75-åringar, 17,045 st. 75-80-åringar, 13,480 st. 80-åringar och därutöver.
Samma år funnos i Sverge 41,139 ankor, i olika Aldrar, på var miljon in- byggare, medan änklingarnas antal höll sig vid 19,570 pr miljon.
Att någon be- tydande förändring i berörda statistik skall ha ägt rum under de allra sista åren är icke antagligt.
Vlrt land ar fort- farande rikt på aldringar av båda kö- nen, liksom på ankor i skiftande åldrar.
Samtliga kvinnliga åldringar äro givet- vis betydligt flera an de manliga, då svenska kvinnors livslängd i allmänhet ar högre än mannens.
Vi ämna här endast ta upp vissa kvinnliga åldringars öde till betraktande.
Taxeringslängderna i storstäderna för- rada visserligen att det existerar en- samma damer, som skatta För inkomst- belopp i nivå med de stora bolagens.
Många ensamma kvinnor skatta ' för mindre, men i alla fall aktningsvärda belopp.
Mycket, mycket få äro dock de ekonomiskt tryggade ensamma gamla damerna, som skymta inom ramen av sina valkonserverade, bekväma hem, i jämförelse med de ensamma åldringar, som redan före krigets ödesdigra dyrtid marterade sina hjärnor med olösliga ekonomiska problem.
Bland 65-75-åriga kvinnor av bildat stånd ar det endast fiitalet, som i sin uagdom hade möjlighet att tillägna sig och som hon vet mistat en son i kriget skulle hädanefter ha tvi röster till sin disposition.
SH gör hon ocksH den lilla invändningen, att det i detta nu finns tusentals kvinnor, som var- ken äro ankor eller mödrar till fallna men som frivilligt riskera sina liv i detta krig, till och med pH slagfialten, som männen.
Att det finns miljoner kvinnor, som under dessa förFarliga kristider pitagit sig uppgifter och fylla dem si, att ingen överdrift ligger i att saga, att de äro med om att radda Frankrike.
Att det finns kvinnor, som Iingt före kriget vigt hela sitt liv Ht arbete för allmänt val.
O c h a t t a l l a d e s s a i n g a egna röster ha v i d avgörandet av landets I
H E R T H A fackkunskaper tillika med ' viss position i samhället och därmed förknippad ut- sikt till pension eller besparing på Blder- domen.
välsituerade ämbetsmäns dött- rar, militardöttrar, adelsdamer m. fl.
.
erhöll0 i allmänhet efter tidens sed mer eller mindre medelmåttig s. k. salongs- bildning, kvalificerande för något så när ståndsmässiga " partieru.
Många av dessa döttrar hade gå sina bokhyllor Frank- rikes och Englands mest uppburna poe- ter, deras guvernanter talade franska och engelska med dem; musik, sång, målning idkades .i hemmen.
Flickorna vor0 vid badorter, blevo " invalda i styrelsen för nytta och nöje ", inledde vänskapsförbindelser, växlade sommar-.
besök, sågo med glada ogon mot fram- tiden.
Men för åtskilliga rann tiden bort utan att infria förhoppningarna.
Roman- tiken var då ännu en faktor att rakna med inom den högre medelklassen.
En fattig men " söt flickau kunde finna ståt- liga friare.
Den rika kunde ' tillåta sig att välja och rata, om inte hjärtat ville falla utslag.
Och medan gren växla och skrida blir .den ena opåtänkt utkastad u r det upplösta hemmet och står utan kapital, en annan, som gift sig, blir tidigt anka med bekymmer för barnen, en tredje och fjärde.
.
.
orsakerna kunna variera i det oandliga, följden blev unge- fär densamma.
Genom omständigheter- nas makt kommo åtskilliga att, utan nämnvärt kapital, stanna inom de ogif- tas stora flock eller bland änkornas un- danskymda skara och stå nu p &amp; ålderdo- men, såväl som de många åldringarna av folkets kvinnor, på minimigränsen i, fråga om utkomsten, ja, under den- samma, sedan krigsåren drivit priset '.
1 25 på livets förnödenheter i höjden ända till orimlighet.
H u r många kårer ha ej på sista tiden nödgats begara " dyrtidstilläggu, som blivit beviljade på grund av de.säregna trångmålen.
Nästan överallt samma rop: mera, om vi skola leva!
Och .detta rop a r endast uttryck för enkel självbeva- relsedrift.
- Bredvid dessa yngre och arbetsdugliga leva många bortglömda gamla damer så väl som f. d. arbets- kvinnor, döttrar.
till eller änkor efter för längesedan hänsovna statens eller kommunens tjänare, leva så tysta som endast de ensamma kunna vara.
Icke på något officiellt satt ha dessa anfört klagomål över sina lilleputspensioner eller gratifikationer, om de nu få några alls, eller framställt några önskningar, fastän " den enda säkra penningenu re- dan för tjugo å r tillbaka var otillräcklig för livets enklaste behov.
Men för tjugo å r sedan vor0 dessa åldriga relativt unga.
H a vi inte lite var mött de nu så åldrade damerna hundra gånger, an- tingen som värdinnor, korrekta i väsen och paryr, uppbjudande det yttersta av sina hemtalanger för att skapa trevnad hos den eller den änkemannen eller yngre ungkarlen, som en dag hemförde sin unga brud, då värdinnan Försvann.
Eller sett dem som sällskapsdamer med ett stereotypt gillande .. leende.
på .lap- parna och en artificiell ' glimt av intresse i blicken.
Eller sett dem söka uppe- hålla ett blygsamt guvernantskall i en familjekrets, där begreppen om systema- tisk kunskap annu vor0 outvecklade.
Eller i andra beroendets positioner.
Allting har ju.
gått, och i många .fall bra nog - tills ålderdomen kom.
Nu
1 26 H E R T H A - ar tragiken där.
Men deras egen skuld i detta nedåtgående mikte betraktas som ringa nog.
Då dessa damer, som ju inte alla kunde vara märkvärdigt begåvade eller fysiskt urkraftiga, först tvungos ut att kappas om brödbiten med senare årgångar, voro dessa senare årsklasser långt bättre rustade för livskampen an de förra, som bakom sig icke hade några examina alls utan voro han- visade till osäkra förhållanden och de obetydligaste intäkter - tills ålderdo- men gjorde dem oförmögna för varje slag av förvärvsarbete.
Vore det icke möjligt, att staten kunde bevilja ett litet dyrtidstillskott på samtliga av de mini- maja pensionerna?
Ett litet extra an- slag åt 70-75.åringar, som icke längre raknas till någon kår, som i många fall överlevat sina närmaste, so * m ha så små fordringar på livet, vilket de dock måste uppehålla tillsvidare.
Sina små bransle- partier eller födoämnen kunna de ej köpa till kompensationspris, då vid de- ras ålder ingen kan kallas " familjeför- sörjare *, det givna villkoret för inköp till kompensationspris.
Den som skriver detta besökte under en resa en bekant gammal fröken, ba- rare av ett aristokratiskt namn.
Den åttioåriga 1Ag sjuk - det blev hennes sista sjukdom - baddad på en sten- hård soffa och i färd med att tara sin middag, en skiva smäckfet rullsylta och ett stycke grovbröd.
Den gamla damen hade förr varit litteraturintres- serad, men de sista årtiondena blott haft en och samma bok att yttra sig om, d &amp; hon fick besök.
Ekistensmedeln hade icke tillåtit ökning av bokförrådet.
Och d e n forna söta lagmansdottern, - - - - -.
- - - - - P - - -.
-.
.
.
.
-.
- -.
-.
-.
.
- -.
som häromdagen händelsevis syntes i en butik och dar i sina ytterkläder frfin glömda tider väckte undran.
.
.
hon, som p i attitalet med aldrig svikande älsk- värdhet och behag gjorde les honneurs i sin fars då så gästfria, komfortabla hem, hon prövade nu med skygga ögon- kast vad hon skulle kunna g % i land med att köpa och sökte övervinna den försagdhet, som följer med en nästan tom portmonnä, allt under det hon be- mödade sig att dölja de utslitna hand- skarnas brister.
Detta bara e n art av lidande!
Den fordom söta lagmansdot- tern har liksom slocknat av umbaran- den sedan årtionden.
Sedan nu alla föräldrar med ekono- miska möjligheter inse nödvändigheten av att skaffa sina döttrar * framtidu, oberoende av den forna enda försörj- ningsutsikten giftermål, skola, som vi hoppas, de på ålderdomen hjälplösa kvinnorna bli farre och farre.
För nar- varande äro de icke få.
Man ser av tidningarna att statsreg- leringens slutsumma går över 4 14 mil- joner, och aven den politiskt grönaste kan tanka sig, att försvarsutgifterna, som ta broderparten, äro oundvikliga.
Men bredvid de mångskiftande utgifterna, sy- nes det den naive, som skulle några blygsamma tusental kronor kunnat re- serveras åt landets m e s t åldrade och frånfallna kvinnor, ankor som ogifta, för vilka dagarna mörkna alltmera ju längre kriget varar.
En utställningssal i Natio- nalmuseum kanske ännu ett år kunde varit oinredd och rasbiologiska under- sökningar hade möjligen kunnat ligga nere någon vinter utan att nigot inom nationen gitt kaputt för den skull.
.
H E R T H A - Skulle ett litet pensionstillskott åt landets äldsta obemedlade damer, kun- nat ' stämplas som; mannamånu?
Knap- past, För vissa kategorier av kvinnor finnas " Hem ", Föreningara, ålderdoms- tillflykter av skiftande slag o. s. v. För d e fördröjda damerna från en flyktad bildningsperiod finns, åtminstone i lands- orterna, knappast någonting.
Ålderdom ...
hur poetiskt den stun- dom är framsiälld!
.Vilken nimbus om silverhåren, vilken underbar klokskap 127 i de fridfulla dragen.
H u r ömt vårdad, som en dyrbar, ömtålig skatt etc. etc.
Så kan den åldrade vara och så kan hon ha det, ännu omgiven, av d e sina och ekonomiskt oberoende.
Men den ålderstigne kan också rätt oförskyllt veta av endast vinter, krigs- vinter.
Kan det ligga utom möjlighetens grans att lindra sådan vinter för de äldsta?
METTA GREGER. '
* Ur en kammarjungfrus brevsamling på 1850-talet.
I.
P å en herrgård i Ostergötland fram- levde kammarjungfrun Lotta Ek- ström sina bästa år.
Oförglömmelig blir hon för alla som sett henne stå högst uppe på stentrappan och taga emot gäster i sin krinolinkjol, sin Jenny-Lindskamning och med det förnäma småleendet över .de tunna lap- parna.
Under allt sitt maktpåliggande arbete hade hon en intim kontakt med sin slakt på Ekeby i Södermanland, vilket kommer till synes i den brevsamling hon med verklig pietet bevarat och ordnat.
P å den ödsliga, stora vinden med sina dunkla vrår och gömmor hade jungfru Lotta sina dragkistor.
Dar .kunde hon sitta hopkrupen i något hörn i det sparsamma ljuset från ett litet vinds: fönster, läsande i sina gulnade brev.
Hon läste om sin barndom, om sina gamla föräldrar, om hemmet p i Ekeby och om brodern ' Anders, han som skri- vit- d e många glada ungdomsbreven.
När jungfru Lottas far drängen P e h i Pehrsson och hans hustru Cajsa Stina i början av 1800-talet flyttade till Ekeby, anade val ingen av dem att deras slakt i nara hundra å r skulle komma att bo kvar i ' den lilla statstugan nara Val- demarssjön i en av Södermanlands vack- raste trakter.
Icke .anade de häller, att lilla Eva Lotta, deras andra dotter, skulle under sin långa levnadsbana så bevara kar- leken till det gamla hemmet och till fädernesläkten, att varje av henne mot- taget brev blivit noga bevarat och ord- nat i små paket, ombundna med fina blångarnssnören.
Vid sexton års ålder började Lotta
1 28 H E R T H A sin tjänst på den gamla Sörmlandsherr- gården, under vilken hennes far numera var rättare.
Så småningom steg hon i graderna och blev grevinnans kammar- jungfru, följde med henne till hennes egendom i Ostergötland, på resor till Stockholm och till badorter, Med åren växte jungfru Lotta allt fastare på den plats hon valt och såg med jämnmod hur bunten av friarebrev blev allt större.
Hennes regelbundna skönhet och sirliga uppträdande lockar till långa, poetiska utgjutelser:.
.
.. nog vet jag vad jag ville vara En blomma vlrdad utaf dig, Fick jag en blick, en enda bara Hvad skulle dl val fattas mig ?.
.
.
Men allt förgäves.
Jungfru Lotta går stolt sina avmatta steg på de vita gång- mattorna i grevinnans förmak och bär det vackra huvudet högt med de tunga lösflätorna i nacken.
Till.
Södermanland längtar hon dock alltid, och upphållen dar äro ljuspunkter i hennes liv.
Men grevinnans resor dit bli på 1850-talet mera sällsynta.
Vid denna tid äro också de första breven från jungfru Lottas föräldrar och från hennes nio å r yngre bror Anders.
Hela familjen kallar sig numera Ekström efter stugan som de blivit fastade vid.
Lottas gifta syster, Anna Stina, hade också flyttat dit med sin man.
Minst en girig i månaden gingo bond- fororna med mjöl, skodon ni.
m. över Kolmården och Bråviken till Ostgöta- godset, med dessa bud skickades breven från föräldrarna, små presenter, vävar, bakverk och dylikt.
.
År 1855 skriver fadern, P e r Ekström, till Lotta: " Nu har inspaktorn dina wävar -- - - -.
- - - - - - - p - - - - - - -.
mad till NArköping.
I wawarlön för nasdukar 4 s. st., Ditto för förkläden 6 s. st., och hon (modern) har tiöft garn til nasdukar för 12 s. "
Ett par å r efteråt talar han om, att sonen Anders far på marknad till Filip- stad och säljer råg för 2 5 riksd.
tunnan.
O m lantbruket och arbetet skriver Ekström ofta, men ibland vållar det honom svårigheter: " En sån tiörning som i å r har inte wari san iag till Ekeby k i m för wi får tiöra bra hälften inmot har- gås utaf alt som skal tiöras, så wi har inte fåt tiört någenting an för war rak- ning, och wi har an kalk uns wen otiörd som wi häller aldri har tiört, får iag wet intte hur dat kåmmer till gå ännu. "
Det sista brevet före faderns död a r från 1868 och slutar liksom alla de andra med " hälsningar från ås alla till wårt älskade barnu.
Saknaden efter den gamle rättaren skildras av hans anka i ett brev efter auktionen: " Men det ar mycket ledsamt att se nara på allt gå bort och tonima väggarne stå endast qvar i stugan, men jag har flyttat in i kammaren med de saker jag skall ha qvar. "
I ett annat brev beskriver modern hur hennes gifta dotter slaktade sin ko och sålde den " till fattigkött och d e fick 5 och en half Riksdaler pundet, hon vägde 12 pund och 8 marker, men de har inte s %ldt mer an hslfva kon och nu har vi brådt till Jul båda två, ty jag går och hjelper henne hvad jag orkar men det a r roligare att hålla på med det an med något sittgöra.
Jag har hjelpt henne med både slagt och brygg, men jag håller mig för det mesta i köket. "
Medan Ekebyfolket lever sitt strav-
H E R T H A samma liv i stugan, dar barnbarnen börja växa upp, skapar jungfru Lotta åt sig en förtroendepost, där hennes förmága att leda arbetet kommer .till sin ratt.
Den unga kammarjungfrun blir med tiden grevinnans allt i.
alla, blir hennes förtrogna i alla hushållsgöromål, deltar i gårdens angelägenheter.
och blir en makt inom det lilla samhälle, som en större herrgård utgör.
Men till Ekeby gå hennes tankar, och särskilt vid jul och födelsedagar få släktingarna.
stora presenter av jungfru Lotta.
Är.
nigon av dem i behov av pengar vänder han sig alltid till Lotta.
En gång lyckades hon hjälpa en systerson till ett litet eget hem.
Av syskonen a r det brodern Anders som står henng närmast.
De brevbuntar, som innesluta hans brev till Lotta, äro särskilt val ordnade gch omfattaen tid av trettio år, således anda fram till Anders död 1884: Det ä r ett oförbränneligt gott humör över de första breven, som den 9-årige pojken skriver till den äldre systern.
Visserligen måste det arbetas hårt på bondgården, dar han tjänar dräng, men kvällarna äro fria och då reser han från det ena lysningskalaset till det andra, festar på hösten för dem, som skola flytta, gärna till kl. 3 på morgonen.
En av Anders flickbekanta skulle.bii " gryt- hyvel " (koksa) på en stor herrgård.
För henne blev det avskedskalas och så direkt i arbetskläderna på morgonen och ut och köra, " och då må du tro att jag var triven ".
I bland viinkas det nog förmaningar från stora syster, men Anders svarar att " en fått låf att ge sig ut ur föräldrahemmet, till att försöka den här saliga varden ".
129 Redan vid denna tid börjar Anders fundera på att gå igenom vaderbrunns .lantbruksskola för att utbilda sig till rattare. '.
Han frågar systern ' till råds om saken.
I följande brev får man veta, att han sökt sig in till Vaderbrunn men ' ej blivit mottagen, " för jag var för.
unger ".
Straxt efteråt rycker han in p i Malmen och skriver om bevarings- tiden:.
((Jag m ' ádde bra för så många slankstunder &amp; r jag inte h e m m a och en sån musik till att höra så den kan man aldrig lesna vid, för vi tyckte att vi va så trötta når det led åt qvaln, men nar musiken börja så ga vi oss dit ' ner så der va rolit bara att man hade bra med pangar så att halten af min lilla årslön gick att.
Nu har jag tort vid att havi halten av dina myckna .pangar, då har det gåt för sig bra. "
Anders fortfor ännu nigra å r att tjäna hos Sörmlandsbönderna, fast andra ut- sikter hagra för honom.
En gång skri- ver han: " jag skulle val fått tag i någon annan (plats).
.
., om inte jag har hatt far och mor, för det var en som ville ' skaffa mig åt Warmeland, men det ville di inte der hemmau.
Hos en bonde .tycker han " att ar det inte så fett, så .ar det inte så hett, men nu så har jag fått försökt hurdant di har havi förr i tiden, för jag har stått tryska med slager i sex dagar, men nu så a r det slut som batre ar. "
Allt emellanåt beskriver Anders de långa vinterresorna med lantbrukspro- dukter .. Blev det töväder, var det ju nästan omöjligt att komma vidare.
Ett dylikt fall talar han om från 1857, då d e skulle farit till Filipstad, men måste för tövädrets skull lasta säden på %ng- - - - - -
vangen " från Orebro till Nora.
En resa till Uppsala samma år var dock icke utan sina nöjen.
Anders skriver därom: " Jag har vari åt Uppsala och det skall d u tro att det var rolit, bara att det har vari battre väglag, för det var i slute på februari Månad s i vi fickåka med vang så vi vart så sönderrista men men ' ändå SA va det rolit för jag fick s e så många stader der jag aldrig har vari.
Först Strängnäs och sen Enköping och sen Uppsala, men då vart det min tur till att bestä gulbenskanna.
Men sen vi kåm upp till slätte och sen vi fick låssa af, sen må du tro att vi hade kalas, för vi fick.
maten så länge vi var der och der var en ovanlig mat vi fick, och vi kåm dit lördas eftermiddan och sen var vi qvar till om måndas måron och sen om söndan var vi ut till U1- tuna, och dit var rolit att vara, för det a r likadant som vid Waderbrunn, fast det är mycket större.
Och sen vi kom derifrån sen var vi i körka och var någe gran må du tro, du skall få höra nar jag får battre tid. "
Ett par å r senare beskriver Anders en Stockholmsresa, som han gjorde för att sälja mjöl.
" Det var mycke rolit för resan gick mycke bra.
.
.
Men nu vill jag saga för dig, att jag var till Djurgården och det var vall mycke till att si på, och sen fick jag se den om- talte Balman och sen va jag anda ner aill Djurgårdsbrun.
u Oftast skildrar han dock det glada livet på lysningar, bröllop, kaffekalas.
Man åkte i hövagn med oxspann till bröl- lop, och sedan sköts för bruden och dan- sades efter fiolerna.
Kanske det blev litet för mycket för den städade jungfru Lotta, som i dylika saker själv varit mera åter- hållsam.
Dessa rader ur Anders brev låta ana en liten uppläxning.
" Du skriver och jämrar dig över mig att jag får satta till för många nätter för flickors skull, men det ar inte falit, för jag bryr mig inte om dem, för di a val haråt som du ar, va a det då vart att bry sig om nåra. "
Flickbekanta hade han aven skaffat sig i Stockholm, men inga går upp mot hemsocknens jäntor.
En liten missräkning räkar han dock ut för, och delger den åt systern p i följande satt: " Det har handt mig ett spektakel, att di taggi bort min fast- mö, och det ar frågan om att hon skall gifta sig i vår.
.
.
, så du må tro att jag har val inga roliga.
dagar för jag går och nöter ut så manga tegelstenar jag hittar att torka mig i Ögonen. "
Lotta tröstar honom med att hon har en kam- rat i Ostergylln, som tycker om honom.
Anders berättar sedan hur han träffat den flickan på midsommardans vid ett besök i Södermanland.
Han hade inte tid att dansa med lilla Emelie, " men i alla fall så ar det synd åt henne, för hon var så lessen nar hon tog avskejd af mig. "
Allt emellanåt ar Anders hemma och halsar på sina föräldrar.
Han skriver 1858 och.
talar om hur han varit ute med far och mor och sett på det nya järnvägsbygget.
Det skulle gå över " Vesterbergs tappau.
Några år därefter a r Anders på Vader- brunn och beskriver livet på lantbruks- skolan ganska noga.
" Vi Få vara uppe till 10 och 1 1 om qvalla och sen vara i redan klockan 5 om m5rna, men den vicka då vi har lagårdstur då skall
.
H E R T H A vi vara der klockan 4 om mårna och det vore som det vore, bara vi finge våran mat atteråning, vi får ' bara tre mål om dagen, så attonvard, då får vi äta bara bröd för det räcker val till, för det har vi var sitt spet, så p å det vise saknar jag val Arby och mina flickor .. Har fins val flickor, men nar var och en får ta sitt, då får ' jag lång nasa, men ' det gör mig inte så mycke.
Men du må tro att det gjorde mig mer nar jag tog afsked hemma, men för mig gick detval an, men för dem hemma dom tog det varre, för jag hade min van med mig.
Men nar jag skildes vid pappa har vid Waderbrunn, då.var.det varre, han ' börja på att gråta, men jag tordes inte för då har kamratra vurte styga vid mig.
Men nog ar det ovant för mig att så gå efter klockslage så prisis och sen om det ar aldrig så otäckt vader så måste man vara uti - Nu fir jag saga för dig, att jag fick börja likadant som di har skolbarna gör.
Jag börja med att rita streck och sen med a. b. c. d.
Och nu får jag saga för dig, att vi Jrnåtte vagsinera oss alle- hopa och.
det har vi till att dras med om daga.
* Handstilen förbättr &amp; också märkbart under vistelsen p &amp; Vaderbrunn.
I ett annat brev beskrives hur de ligga l h g t inåt skogen pA gränsen till Ostergötland och hugga ved, " så vi hade 3 ' 13 mil till Vaderbrunn och det fick vi gå hemu.
Matordningen var sill och potatis till frukost, välling och litet fl ask till mid- dag, gröt och ett kvarter mjölk till kvällen.
I närheten av lantbruksskolan bodde " vännenu, som Anders omnämner i sitt 131 första brev från Vaderbrunn.
Lotta tycks ana sammanhanget, ty Anders svarar: " Du fråkte om det var Alber- tina, som var med vid Ekeby, och det var hon.
Det var sagt att jag skulle gå dit, men det vart inte af bara for skogsresa.
* Allt emellanåt gå tankarna till Oster- götland, och vid juletiden längtar han efter att ta sig en svang med lilla Emelie.
Men .i samma brev anförtror han Lotta att Jan varit hos Albertina, " och det var bra rolit, för.
jag vart s8 val emot- tagen, likså väl som om ' jag kummi hem till Ekeby.
Och dit får jag bara mit halsvark och få tvata, men jag har så smit om tid att gå dit, men nog ar det rolit. "
Ofta påminner han systern om att hon borde.gifta sig.
" Nu ar det din tid att dansa brud, för hellest får du karta Glasberge uppföre och det vore val skam för dig, det, tycker jag på mit vis. "
LOUISE STENBOCK f. Styrelseval inom u örn er.
.
Fredrika-Bre- mer-for b~ndskr~etsarna.
Hälsingborgskretsen.
Vid årsmötet, som .hölls den.
l 7 februari, omvaldes den avgående styrelsen, bestående av fru R. Schurer von Waldheim, ordf., fröken S. Rosentwist, vice ordf., fröken M. Platen, sekr. och kassaförvaltare., samt fröken L. Deshayes, lektor E. Schiött, fru N. Holmstrand och fröken A. Svens- son.
Revisorerna, fröknarna S. Witt och L. Bremberg, jämte suppleanterna, frö- ken - O. Trädgård och fru A. Akesson, återvaldes likaledes.
Till representant vid förbundets års- möte utsågs ordföranden med fröken A. Svensson som .suppleant.
Ansvarsfrihet beviljades den avgiende styrelsen.
, Malmö med omnejd.
Arsmötet hölls den 2 1 februari.
Till styrelsemedlem- mar omvaldes fru E. Quensel, fröken A. Eurenius, fröken N. Uddenberg och rektor P.
Isberg samt nyvaldes jur. kand. fröken Elisabet Nilsson och fru Hultgren.
Till revisorer utsågos fröken H. Aiwidius och fröken E. Dahlberg.
Till representant vid förbundets årsmöte omvaldes ordföranden fru Anna Söder- ström.
- Lund med omnejd.
Vid årsmötet, som hölls samma dag som Malmökretsens, den 2 1 februari, átervaldes till styrelse- medlemmar fru Carola Eklundh, fröken Elna Persson och fru Malin Holmström- Ingers och nyvaldes fru Elisabeth Sjö- vall och fru Maria Backman, Käflinge, efter fru Anna Lewenhagen och auditör Nils af Ekenstam, som undanbett sig om- val.
Styrelsens ordförande blev docent Hilma Borelius, v. ordf. fröken Hanna Möller, sekr. fru Carola Eklund och kas- saförvaltare fröken Elna Persson.
Till mötesvärdinna utsågs fru Martina Blid berg.
Till revisorer omvaldes de förutvar- ande, nämligen fröken Lizzie Möller och fröken Ida Westdahl, med fruarna M. Bergendal och M. Wennström som supp- leanter.
Vid ett senare kretssammanträde, den 2 1 februari, framförde kretsens ord- förande, docent Borelius, ett särskilt tack till Fru Anna Lewenhagen för den långa tid - allt sedan kretsen bildades - som hon såsom styrelseledamot ägnat sitt intresse åt Förbundets syften och verkat för dessa.
Arvikakretsen återvalde vid årsmötet den 10 februari fröken Alida Indebetou, fru Ingrid Wallenström, fröknarna Sigrid Brink och Elin Collin samt fru Signe Wallgren.
Ordförande blev fröken Inde- betou, v. ordförande fru Wallenström, sekreterare fröken Collin och kassa- förvaltare fröken Brink.
, Till styrelsesuppleanter återvaldes fru- arna Elin Lundqvist och Hilma Janson samt nyvaldes fru Greta Rogstadius.
Revisorer blevo d e förutvarande, fru Hildur Winblad och fröken Beda Oberg, med fruarna Hilda Indebetou och Agnes Renvall som suppleanter.
Strängnäskretsens årsmöte hölls den 29 februari varvid den förutvarande styrelsen, bestående av fru H. Kantzow, fru Ulla Queckfeldt, fru L. Philipson å Ulfhall, fröken Eva Sack å Benninge och fröken Emilie Rydberg återvaldes.
Till revisorer utsågosgeneralskan Berg- man och fru M. Bergstedt.
Kvinnor som seminarierektorer.
Seminarieadjunkten Hedvig Sidner m. fl.
lärarinnor vid statens folkskolesemi- narium ha ingått till regeringen med framställning om proposition till Arets riksdag om att kvinna må kunna för- ordnas eller utnämnas till rektor vid kvinnligt folkskoleseminarium.
petitionärerna uttaladenuppfattningen, att en kvinna oftast torde ha större möjligheter att inverka fostrande på ele- verna och att handha den grannlaga vård och tillsyn av dessa som åligger rektor.
Särskilt vid d e kvinnliga folk- skoleseminarierna med deras i många avseenden heterogena elevmaterial, som erbjuder åtskilliga egenartade uppfost- ringsproblem, vore av betydelse att kvinnligt inflytande fick göra sig till- räckligt gällande.
petitionärerna påpeka aven, att frägan om kvinnas anställande som rektor lämp- ligen kan göras oberoende av Iönefrågan för lärare vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier, synnerligast som för handen varande förhållanden torde komma att fördröja lönefrågans lösning.
Andrea Eneroths Högre Handarbetssaminarium Kommendörsgatan 32, 1 tr. Allm.
Tel. Osterm.
16 18 STOCKHOLM Av Kungl.
Maj:t godkänd, högre lärarinnekurs p4 ll / i eller 2 dr.
Även ettårig lararinneutbildning.
Enda tvååriga handarbetslärarinnekurs; Högre kursen har två valfria linjer med samma kompetens.
Seminariet åtnjuter statsanslag och kan därför mottaga några frielever.
Ansökan göres helst före 1 Juni t !ll nytt arbetsår, som börjar 1 sept.
Mottagningstid hvarje dag 12-1, Fullständigt prospekt sändes på begäran.
Lektioner i (även blusar, underkjolar, skjortor, barnkläder).
Kurserna pågå 12 jan.- 1 juni, under vilken tid elever dagl.
mottagas.
EVA EON$R, KARIN Ledig annonsplats.
EONER.
Sibyllegatan 36.
A.
T.
21004 R.
T.
35 30 .Ledig annonsplats!
A &lt;.
finnas anmälda lärarinnor, lektionsgivare, in- och utländska, kontorister, värdinnor samt hushillsbiträden av olika slag.
Rikst.
27 62 Platsförmedlingen ar Öppen kl. 12-4.
A.
T.
48 16 I veckotidningen DAGNY I i 1908-1913 erhilllas mot ett pris av: kr.
2: 50 för inb.
ex., kr.
1: 75 för haft.
ex. å I 1 l 4 8 Klarabergsgatan, 2 tr.
HEMTREVNAD Praktisk tidning för hemmet utgiven av FREDRIKA-BREMER-FOR B U N D E T B ed aktör: ‘ FANNY EKENSTIERNA.
Utkommer med 40 Bttasidiga n:r om året.
Prenumerationspris: helt år kr.
1:80, halvEir kr 1: -, kvartal kr.
0: 60.
Prenumeration sker A posten.
InnehEiller berättelser och poem, levnadsteckningar, religiösa och etiska uppsatser, artiklar i diverse ämnen samt en rikhaltig praktisk avdelning.
Inbundna årgingar för 1912, 1913, 1914 och 1915 kr.
1:50 pr ex. ANNONSER FOR HERTHA upptagas av .Fröken Ingeborg Bergsfröm.
Rikstel.
97 83 31 OSTERMALMSGATAN 31 - Rikstel.
97 83 - Tryckt hos BRODERNA LAGERSTROM, Boktryckare, Stockholm 1916
HERTHA ' inn nor ör els en, utgiven ai ' ~~drikam~remerm~örbundet.
Tidskrift fdi den sve&amp;ka:.
Redaktör: Ellen Kleman; ~ ~ r b u n d s m e d l ~ m q erhllli a r tidskriften ' tiN ett pris: av kr.
3: 50 varvid prenumeration sker direkt genom Fredrika-Bremer-Förbandets byrll, 48 Klarabergsgatan, Stockholm.
prenumerera P narmaste postanstalt eller i bokhandel.
Pris I~k~f8rbundsmedlemmar far postupplaga: l / 1 hr kr.
5:-; ' 1 % Hr kr.
2: 75.
- Lösnummer 35 öre.
Redaktlod och expedition: 48 Klarabergsgatan 11, Stockholm.
Redalctionstid: mbndagar, onsdagar.
och $edagar kl. 1-3.
Allm.
T.
48.50, Riks 27 62.
Expeditionen:~kl.
11-4 varje, söckendag.
Allm.
T.
48 16, Riks 27 62..
.
Expeditionen: Klarabergigatan. '
.
4811..
I.
.
~ i k n e l.
27 62.
A h.
tv.
.
48.
10.
Upplysnivgsbyr&amp;n Allm.
.
tel. 48 50.
.
@ ?en: 11-4.
.
~ ~ ~ l ~ s n i limnas n g a r kostnadsfritt rörande kvinnliga rrbefsomdden, utbildningskurser, I h e -.
förhillandcn m!
m: För utredningar avgih ~igt ' överenskornmelie.
: ' i.
.
.- c.
1 ....::?
.
. '
:.
I.
.
.., i.,.
.
.
.
,. '
.
.
.
.
.
.
.
.
. '
.
1 '.
:.
.
.
.
, .. .... Byrlri mottager sjukbud hela dagen:.
pr.
te !eFon Ivim nattetid.
PörestPndarinnan trähas säkrast ' / ?2- ' / ~4.
.
.
?
.
b.
.
a.
-.
.
-.
, -.
-;.
- -.
.
h.
.
- .L.
.
r.
... --.
.
.
O.
.
.
.
.
.
......
.
.
.
a ra &amp; .- till f&amp;d p&amp;-jorden.
Av Edward T. Deziine.
- .. s - B.
--- H jalpsystrarna ?.
-.
Av Bentha Nordenson.
.
.
.
-.
- Nutida engelska författarinnor.
III.
Vernon LeeiiAti - ARM Petterson.
Kringblick.
.
.
.
. '
En f raga?
~ ~ ' ' m e - Greger, tta.
.
.
.
.
.
.
.-.
.
.
.
- .. -.
Ekebyfolket.
ur BIII bkammarfmgfrtm brevsamilng d 11) liO-talet.
' Av Lortist?
S$tXb~ck,.
f. Marner.
B Husmoderns räddning l dyr- tiden, flltklaras af kginnars vara lika bra som mekismör.
sHvfil far bordet som för steknlng och bakning Ledig annonsplats!
.
.
'.
.
.
... '.
I.
A.
- ........ S '.
, -, .-.,&amp;I: ': &lt; r
