# ID: svediakorp-per265
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 8,113
# sentences: 349
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Internationella kvinnokongressen i Berlin 1904.
Såsom i Dagny redan framhiillits, ha icke ' mindre äil tre kvinnokongresser å rad gått af stapeln i Berlin under juni nihnad.
.
Den första af dessa var en röstrattskongress den 3 och 4 juni, afslutad genom .bildande af)) Viirldsförbuiidet för kvinnans rösträtts.
.Denna kongress stod icke.i samband ' mecl de båda föl- jande och sAgs icke ens med blida ögon af det Internationella kvinno- rkdets ledare, som tyckas ha ansett, att rösträtten icke behöfcle vidare internationell representation an kvinnoriidets- röstriittsltom- mitt6 och i alla händelser gärna skulle sett mötet förlagdt till annan tid och ort.
Huru som hälst, .var det Btminstone för ' småländernas röstrattskvinnor till stor hjälp ' att sålunda - f&amp; komniti i personlig beröring ined de mest framstående ' bland kol1egerna: i England och Amerika; hvilka natiirligtvis .på denna kongress voro de ton- gifvande, liksom engelska sprhket var det oftast använda.
Det ligger nligot väckande och medryckande redan-i blotta iisynen af sådana röstriittssakens pionierer ' som susan Anthony - hon som med f ull ratt k a n siiga sig vara 284 år z c n p, eller metodistpastorn rev.
Anna Shaw, hvars genomtriingande blick, på ' samma gling trygg och inspirerad, man aldrig glömmer.
Men Sven ordföranden.
för det nybildade internationella rösträttsförbund6t, förut ordförcande för Amerikas landsoi ?ganisation, mrs Carrie Chapman Catt iied sitt fina, af .intelligens präglade uppträdande, och flera af de dele- gerade, t. ex. Hollands .och Nya Zeelands sympatiska represen- tanter, hade mycket att skänka iakttagaren, desto, mer som mötet af helt naturliga skäl måste fil en,förtroligare och intimare karak- tär, än fallet kunde blifva med de följande kongresserna.
.
De slitningar, soin äro nier eller mindre oskiljaktligt förbundna med Internationella kvinnorådets sammanträden, dSir en sådan massa af olika kvinnosaksfrågor och ' intressen niaste.
sammanf öras under en enhetlig.
organisation, behöfdeman knappast befara har, där det gällde en enda sak och -, därom torde väl alla smhningom bli ense - just sjalfva- hjärtlpunkten i kvinnorörelsen, kampen ' ' '. '
' s ' '.
för en rättighet, utan hvilken alla andra kvinnosaksreformer kunna komma att visa sig mer eller mindre illusoriska.
Lifligt måste vi också lyckönska den nya internationella röstrattsorganisationen, under förhoppning att det arbete och de kostnader, som p % den- samma nedläggas, måtte komma att resultera i nilgot annat och mer an bara floder af årsredogörelser, dem ingen laser!
Tyvihr var undertecknad förhindrad att deltaga i det nu nämnda mötet, och i det därpå följande femarsmötet af Intern.
Council of Women deltogo endast de därtill utsedda styrelsemed- lemmarna för de olika nationalråden, för Sverige som bekant fruarna Hierta-Retzius och Bohman samt fröken M. Cederschiöld.
För resultatet af förhandlingarna, hvilka naturligtvis vor0 af helt och .hållet administrativ natur, %r i föregilende häfte redogjordt.
Den kongress, som jag däremot p % grund af egen iakttagelse kan skildra, ar den Internatio~z.ella kainnokongresseiz 13-19 jzmi.
Den hölls i den stora centralt belägna musiklokalen die Philhar- monie (Bernburgerstrasse), som under dessa dagar nästan helt och hållet var ställd till kongressens förfogande och dar Berlins lokal- kommitté af de Tyska kvinnornas nationalförbund verkligen uträttat storverk af arrangeringsförmaga.
Det var icke nog, att man för aammantradena disponerade öfver fyra stora salar, Grosser Saal, Blauer Saal, Beethovensaal och Oberlichtsaal, den största rym- mande mer an 1,000 personer; närliggande korridorer och siniirum hade, för tillfallet mattbelagda och möblerade, anordnats till hvilo- platser och samtalsrum för de af sammantriidena uttröttade, och i ett par rum serverades förfriskningar, delvis gratis, genom val- villigt tillmötesgående af ett par handelsfirmor.
Afven den stat- liga blomsterdekorationen, bestaende af guirlander, fastade vid masttrad och som sträckte sig öfver hela trottoaren, var en g %£va af den firma, som i Berlin motsvarar Kordiska kompaniet hos oss.
Blommor förekommo för öfrigt öfverallt, och nar jag nu efterht tan- ker på kongressen, förefaller mig det hela som ett enda böljande h d af blommande krukväxter mot i ljusa färger dekorerade vaggar.
När s %, t. ex. i Oberlichtsaal, ett dampadt solljus göt sig ned öfver den lifiiga scenen, var det icke underligt, om man blef trött af att titta och var nöjd att få luta sig ned öfver anteckningsboken.
Aljest vor0 de många ansiktena ett synnerligen intressant studium.
Nar allt vltr slut, hade kongressen raknat.
omkring 6,000
deltagare, af dessa omkring 2,000 ordinarie medlemmar, de flasta naturligtvis kvinliga, men äfven en eller annan, ofta synnerligen framstående man.
Hvad som har sarskildt frapperade var mang- den af vackra eller statliga ansikten till ofta mycket dyrbara och intensivt » kvinligas, stundom.
val extravaganta toaletter.
Tys- korna - och de utgjorde naturligtvis flertalet - klädde sig före-.
tradesvis i.
empiretoaletter med låg krage, en kostym, dar snör- lifvet ar alldeles bannlyst.
Den mansharniande typen såg man påfallande sällan till, och förekom den, var det hos en eller annan äldre dam, som varit med om den tid, då man i Tyskland fått slåss med nabbar och klor för » die Frauenrechtes mot blide skämttidningarnas ölinspirerade flatskratt och den kejser- ligt-kungliga polismanligheten.
Sjalfva kongressen erbjöd enlel- lertid bästa beviset pa att den egentliga förföljelsens tid nu är förbi, och därför har man nog mest den kloka och viirdiga lednin- gen att tacka.
Denna ledning låg i händerna pA dels styrelsen för de Tyska kvinnornas nationalförbund, hvars ordförande är fru Marie Stritt, dels Berlins lokalkommitté under ordförandeskap af fru Hedvig Weyl, hvilka sålunda blefvo ' kongressens mest bemärkta personligheter och bAda medförde till ' denna uppgift den visst icke föraktliga egenskapen af en apparition, ' passande för stora världen.
Af de bAda gjorde onekligen fru Stritt med sitt fina ansikte och sin im- ponerande stamnia det mest sympatiska intrycket; genom sin taktfullhet och sin energi har hon för öfrigt under de mest vansk- liga firhållanden vetat att sammanhålla och utbreda det tyska nationalf örbundet.
Kommerserådinnan Heyl, &amp; ter var genom sin stora förmögen- het, sina vidsträckta förbindelser och sitt inflytande en ovärderlig kraft vid ett tillfälle sadant som detta.
Säkerligen bidrager det icke litet till hennes popularitet bland de tyska kvinnorna, att hon infört undervisningen.
i huslig ekon-omi och skrifvit sex kokböcker!
Två kvinnor, som vid sidan af dessa båda Adrogo sig stor uppmarksa; mket, voro.
skolförestAndariimm &amp; kw Lange och för- fattarinnan Anna Pappritz.
Den förra, en äldre vördnadsvärd dan1 d moderat konservativ läggning, ar Tysklands mest framstiiende ledare på omrhdet kvinnobildning och har utgifvit en miingd ar- beten i kvinnofrågan, bland hvilka särskildt bör markas det stora vetengkapliga arbetet ~Hnndbiich der Frauenbewegungs (1902),.
t ' S.
som hon redigerat tillsainn~ans med sin systerdotter, fil.
dr. Ger- trud Bäumer, och som icke bör saknas i något kvinnosaksbibliotck.
Fröken Lange raknade säkert en mangd af sina förra lärjungar bland kongressdeltagarna, och det var tydligt, att man med en alldeles särskild andakt lyssnade till hennes ord, alltid lugna, nyktra och moderata men på samma g %ng priiglade af en moder- lighet och en humor, som gjorde godt.
Anna Pappritz, en starkt imponerande gestalt med genom- trängande blick och ett klart, öppet ansikte, en folktalarinna af första rang med utomordentlig blick för hvad som sgör sig, f r h katedern, var onekligen en af de modigaste och mest polemiskt anlagda naturerna p % hela kongressen.
Obarmhiirtigt logisk, skarp kom en rakknif, men alltid med den moderna idealistens behärs- kade hiinförelse bakom sina ord, lade hon alldeles beslag på sin publik, och det märktes, att denna entusiasm icke blott var ögon- blickets stanining, utan också berodde pli att man al visste hur mycket som fanns bakom orden.
Fröken Pappritz är ordförande i Berlins afdelning af federationen och författarinna af flere skrif- ter i hithörailde iiinneii.
Öfverga vi nu till de främmande deltagarna, måste vi framst niiiilila de anzerikanska, som onekligen täflade med tyskorna, nar det gällde att spela en roll vid kongressen.
Vid %synen af de ovatio- ner, som hiir komnio anlerikanskorna till del, maste man ovill- korligen komma ihiig tyskornas öfrerlagsna sprAkkannedom, som gjorde, att nmn har kunde tala engelska lika ogeneradt som tyska, medan diiremot tyskorna knappast skulle kunnat åtnjuta liknande förmAn i England eller Anierika.
Men afven oa£sedt denna om- standighet, plus den i Tyskland son1 hos oss vanliga förkarleken för utlibdingar, miste man erkänna, att amerikanskorna hade en ~erklig öfrerlagseiihet i det outtröttliga sociala och politiska arbete, soiii de representera.
Oss förefaller det visserligen som skat- tade de gärna en smula tör mycket iit ytligt anekdotbcrattandc och andra tdareknep, men redan det intryck af rirtuo~massig parla- nlentarisk vana, som de gåfvo, krafde rar beundran och stundoni afven rar hiiiiförelse.
Detta gäller naturligtvis friimst, the grand old wonlans, Susait dt~t7ron.y~ som giirna kunde ha kallats kongressens okrönta drottning med anledning af de hyll- ningar, som oupphörlig ' t ägnades henne.
Gärna unnade man hen- ne också denna belöniug efter ett liingt lif af modig kamp, hvar- uncler hon stuiidom t. o. m. rarit hotad till lifvet, och rörd blef
den unga generationen ovillkorligen öfver det sätt, ' hvarph 84- hringen å s i n sida liksom sökte öfverflytta hvarje hjdlning hon sjiilf fick mottaga på minnet af sin vän och stridskamrat Elisabet Cady Stanton, som för ett par år sedan lämnat det jordiska.
Mindre odeladt sympaliskt blef däremot m i t t.
intryck af mrs ' 1May Wright Sezuall; som nu afgick från den befattning som ord- förande för Världens kvinnors förbund, hvilken hon innehaft sedan kongressen i London 1899.
Ph ' iiund ' a$ sin ställning tillhörde hon visserligen de mera bemgrkta persodigheterna i denna lilla kvinno~epublik, men hennes karaktär har icke oshrad genomgått de frestelser till världslighet, som den ' i viss mån politiska chefs- måste medföra.
platsen för hela kvinnorörelsen med nö.&amp;ndighet Till det yttre hade hon förändrats mycket sedan Londonkongres- sen, i det att hon nu blifvit mager och gråhårig, men i öfrigt föreföll hon sig lik; det var samma förunderliga hopsättning af rastlös energi, ledig talarförmåga och ensidig uppfattning af ögon- blickets kraf med ' e11 otyglad fafänga och ' brist på sjalfkritik, som ofta kom henne att uppträda, äfven när hon just icke hade något vidare a t t.
säga.
Mrs.
G-ilnzmi däremot.
hade endast sitt eget uppträdande, icke någon be ' fattning, att tacka för de inrop- ningar, hvarför hon blef föremål.
Uttrycket ' är valdt med flit, ty detta slags hyllning var egentligen en teatersucces, ett utslag a f den Iiittrörda tyska publikens hänförelse för beg&amp;£ning,.
men också skönhet, klädsel, minspel och - tydligt amerikanskt ut- tal hos denna kvinna, som några kanske också kände genom hennes till flere sprbk öfversatta bok, » Women and Economicsw.
Mrs Gilman har nämligen bytt namn sedan Londonkongi; essen, där ' hon presenterades under .namn a£ Charlotte Perkins Stetson.
I en redogörelse för Berlinkongressen vore det omöjligt att ej nämna henne, d5 hon utan gensägelse var kongressens populäraste personlighet, livars uttalanden, stundom mycket träffande, måhända också skulle ha förefallit djupa, om ' de icke oupphörligt afbrutits genom så langa utbrott af applader, att pauserna, dem talarinnan utfyl.lde med ett oefterhiirmligt småleende, nästan blefvo längre än själfva föredraget.
Den mest sympatiska af de mera bemärkta amerikanskorna var Rev.
Anna Hozuavd Sliaw, äfven hon en ' gammal bekant ' från Londonkongressen och grinad i röstrattssakens tjänst.
Liten och mera fyllig än mager, med e t t rundt barnansikte och ett !i förtid hvitnadt .,hår, skulle hon icke ha mycket ' frappant i sitt yttre, ' ' '
om icke de stora, mörka, genomträngande ögonen vore.
Och hör man henne tala, da förstummas all kritik, och man förstår hur hon fått sik rykte af att vara världens förnämsta kvinliga talare.
Hon uppträdde dels i rösträttsfrhgan och dels med ett föredrag öfver, The woman as preacher~, men hon gaf ocksh det för m %nga säkert oförgätligaste minnet från kongressen, då ' hon pra- dikade söndagens e. m. den 19 juni i amerikansk-presbyterianska kyrkan i Berlin.
Det var en förunderlig gudstjänst; kyrkan pac- kad, mest af kongressbesökare, men äfven en del unga män, som kommit in genom att bevista gudstjänsten på förmiddagen, d % inträdeskort utdelats.
Framför altaret stodo den hvithhige ameri- kanske pastorn i Berlin och tre gamla amerikanska fruar, troligen äldsta inom sina församlingar; Susan Anthony, som ar kväkerska, hörde till dessa.
När den jämförelsevis rätt l %nga altartjänsten var slut, trädde Rev.
Shaw upp på predikstolen och höll - i vanlig svart klädning med nilgot svart och hvitt rysch om halsen - en predikan öfver ämnet: ~ H v a d betyder det att vara en kristen? » Hon nämnde här hur en af hennes f6rsamlingsbor hade uttalat sitt förakt för Paulus, som ~ m % t t ha e varit en bra svag man, eftersom han kunde lefva på en syn hela sitt lifs, och hon fram- ställde sedan den frågan, om icke just allt stort i lifvet och historien en gång hade uppstiltt ur en syn, t. ex. denna stora kvinnokongress, som indirekt ledde sitt upphof från ett samman- träffande mellan några engelska och amerikanska kvinnor i Liver- pool, dar tanken på &gt;International Council of Women, uppstod.
Och från detta mycket aktuella exempel kom hon in på att tala om den personliga åskAdning af Kristus, som är hufvudvillkoret för e k kristligt lif.
Men här kan jag icke längre referera, endast säga i likhet med en annan svensk delegerad, som säkerligen hunnit höra flere predikningar än jag, att hade jag inte kommit till denna gudstjänst, hade jag förlorat det bästa af kongressen.
De engelska representanterna hade naturligtvis sin gifna chef i tady Aberdeen, nyss vald till ordf. för International Council, en befattning, som hon äfven före 1899 bekladt.
Representativ och världsvan i hög grad, ' dartill intelligent, taktfull och med mycken kvinlig hjärtegodhet och ansprhkslöshet, är lady Aberdeen utom- ordentligt lämplig för sin inflytelserika post, icke minst därför att hon s % väl kan tjänstgöra som förmedlande länk mellan kvinno- rörelsen och den högsta societeten, hvilka val behöfva hvarandra, eftersom den senare behöfver intressen och den förra behöfver
pangar och relationer.
England var nog lyckligt att på denna kongress ha afven en annan representant af liknande slag, nam- ligen lady Battersea, i sig sjalf en Rothschild och för öfrigt en intresserad deltagare i den engelska nykterhetsrörelsen och verk- samheten bland fångar.
Att uppräkna de öfriga bland kongressens mera bemärkta skulle bli för långt; jag inskränker mig till de mest kända namnen, såsom m: me Bogelot från Frankrike, jur. d: r Popelin från Belgien, d: r Aletta Jacobs från Holland, fru ~ a i n i s c h fr %n Osterrike, fröken Falbe-Hansen frhn Danmark, fröken Gina Krog friin Norge.
Ryssland &amp; r föga representeradt, eftersom alla kvinliga läkare, hvilka där iiro föreghngskvinnorna,.
saknades till följd af kriget.
Från Finland hade kommit bl.
a. fru Alli Trygg- Helenius; hennes land fick för öfrigt en särskild .hyllning, då en hennes landsmaninna, den unga fru Ilmi Hallden från Helsing- fors, som tillsammans med sin.
man föresthr en större samskola, vid ett af undervisningssektionens sammanträden redogjorde för samskolans stallning i Finland och i afslutningen, med den dam- pade glöd, som ar finskorna egen, framhöll bildningsstriifvandenas betydelse som utöfning af Finlands varneplikt under nuvarande brydsamma förhållanden.
Applåderna efter detta ' anförande blefvo s % ihhllande, att sektionens tyska ordförande därefter sarskildt fann sig föranl %ten att understryka samtliga andra nationers sym- pati för Finland.
Sveriges officiella representanter äro förut nämnda.
Bland de inbjudna talarinnorna narvoro tyvärr endast fru Monteliiis, d: r Skoglund, d: r Ellen Sandelin, fröken Ina Rogberg och under- tecknad, emedan fru BåLith-Holmb-erg och fröken Danielson .fått förhinder.
Detta gjorde, att Sverige p % undervisningsomrA.det för- blef orepresenteradt, hvaclan ocksh den tyska allmänheten, att döma af tidningsreferaten, fick det intrycket, att Danmark var ensamt om äran att ha gjort tilltriidet till universitetaundervis- ningen tillgängligt för kvinnor utan kvinnorörelsens medverkan.
På fattigvllrdens och kommunalförvaltningens områden var dar- emot vårt land val representeradt genom föredrag af fru Montelius, d: r Skoglund och fröken Cederschiöld.
Fru Hierta-Retzius höll föredrag.
om arbetsstugor samt om hjärnutvecklingens betydelse för uppfostran.
Fröken Rogberg hade nykterhet att representera.
Samtliga bodde vi som gäster i tyska familjer, genom hvilkas .. -
storartade tillniötesg&amp;ende man erhöll vardefulla upplysningar om ' förhållanden, som man på annat sätt knappast inom s % kort tid skulle ha kunnat öfverskåda.
5 * * Kongressen arbetade pi.
fyra sektioner: l) Bildning, 2) Yrken, 3) Socialt arbete, och 4) Rattsliga frågor, af hvilka jag företrädesvis besökte den första och den sista.
Att endast genom egen iakt- tagelse skaffa sig någon fullt sammanhängande öfversikt öfver det hela hade naturligtvis varit fullkomligt omöjligt.
Det var godt, om man kunde smälta ens de få bland de omkring 250 föredragen, som man själf hade tillfälle att höra.
Ahörandet för- Sv %racles nog ' ckså för de flesta genom det myckna bullret i de stora salama, diir ordförandena, särskildt efter afslutandet af ett föredrag, oupphörligt med ringklockan måste aska tystnad af de ur sal i sal vandrande skarorna.
Ovillkorligen gjorde man den iakttagelsen, att denna publik var mindre disciplinerad än den svenska.
Man behöfver ju för öfrigt endast jämföra stillheten inom vår riksdag med de skandalösa uppträdena inom t. ex, Frankrikes och Englands för att f % iakttagelsen bekräftad.
Inom bildningssektionen, dar man ' behandlade huslig upp- fostran, Kindergarten, folkskola och samskola, slutande med gym- nasier och universitetsbildning, gjorde jag hufvudsakligen två iakt- tagelser: först den förvAnande likheten mellan förhållandena inom olika kulturländer - till hvilket begrepp jag nu icke på vanligt tidningsnianér räknar endast Frankrike, Tyskland och England, utan likaväl Skandinavien och Italien, Holland och Ungern, af h d k a man mången g h g kan ha mer att lära an af det kända triumviratet, som företrädesvis genom massverkningar slår oss med häpnad.
Vidare frapperades m m har liksom öfverallt af det starka krafvet på lika rättigheter för kvinna och man.
Helene Lange och efter henne hela raden af talare inom bildningssektionen, framhöll starkt nödvändigheten af samma bildning för kvinnor som för man - icke därför att den manliga bildningen i sitt nuvarande skick är n %got s % idealiskt, nien därför att man för närvarande icke respektera annan dags bildning än den de sjalfva gifvit upphof till, hvarför hvarje sikskild slags wkvinligw bild- ning än så länge blir en vdkommen anledning för dem att ute- sluta kirinnorns från ämbeten och politiskt inflytande.
Låt oss diirför 11Alla påsaiiznia bildning för män och kvinnor - den
skapar lika litet » mankvinnor » som ' den lika lekamliga födan gör det - anda tills kvinnorna genom sin högre bildningsståndpunkt blifvit sjalfständiga tillräckligt att ' uttänka hvilken bildning för deras väsen är den mest passande!
Annu så länge är frågan om kvinnans viisen alltför litet ' etenskapligt utredd för att tillåta pedagogiska experiment på grundvalen af några psykologiska hy- .. poteser hiirom.
Man framhöll också, ' att flickskolan~r&amp;: m genom sina erfarenheter varit och iinnu mer komme ' att blifva till hjälp för gosskolan, som s % giirna sjunker ned i slentrian.
Samskolan betraktades allmänt som idealet, förutsatt att den blir en värklig .samskola och icke, s&amp;som en danska lärarinna kallade den blif- vande högre samskolan i Danmark - en gosskola, dar flickor fil flytta in.
- (Forts.).
Huru man förverkligar drömmar.
Hemma i Stockholm ' förra vintern drömde jag en och samma ' dröm litet emellanåt.
Jag drömde att ' jag var på landet någon- stiides, att jag gick öfver en bro och sedan ritt fram eller till vänster.
Nu var det just det earskilda; med den drömmen, att jag alltid tinkte: » nu skall jag passa på och gå till höger, nar jag kommer öfver bron, gå rundt om det stora trasket och upp öfver skogen »,.
t y jag visste att där låg en liten, gammal och mgrkvardig by.
E n.
g h g i drömmen hade jag varit dar.
Men omöjligt!
Jag vaknade alltid innan jag hann gå till höger, och komma fram till den gamla byn.
Nu hade - jag har i Dalarne alldeles glömt bort den dar drömmen anda tills pingstafton.
Då rann min gamla dröm mig i hiigen och jag kom att tänka pil att här fanns två broar som förde öfver alfven, och att jag alltid gått ratt fram eller till vänster, när jag kommit öfver dem, men aldrig till höger.
Och s&amp; fick jag en siidan lust att forska ut om jag skulle finna min drömda by, silvida jag, när jag kommit öfver en af broarna, gick till höger, vidare rundt om ett trask - om där fanns något trask - och upp öfver skogen.
Jag tiinkte välja a t t gå öfver den öfre af broarna, ty den trakten kände jag minst till.
- Långt bort i det blinafide skogsbrynet till höger, ser man ' härifrån Gagnef en liten.
.
grå Leksandsby som kallas Branda, och dit t k k t e jag styra min färd, med full föresats att så vidt möjligt f % min dröm förverk- ligad och upplefva nhgot märkvärdigt.
På pingstdagens afton hade jag ett ärende in i en stuga här i byn.
Dar satt mor och läste högt ur bibeln för far.
Jag fick sitta ned och höra på,, medan mor laste till slut.
» Ser du farr.
sade mor, när hon slutat läsa, ratt här står att de gamla skola.
drömma drömmarr.
Och så började hon berätta för mig en hel del, som hon hade drömt och som alltjamt slagit in så mycket, att hon just kiinde det tungt ibland.
Och en g %ng nar en ung kulla har skulle dö, hade hcn icke allenast drömt diirom, utan dessutom hade snön utanför hennes fönster bildat en riktig krona med löf och allt, s % att hon kunde godt förstå., att det betydde att flickan snart skulle blifva Kristi brud.
Detta gummans tal om drömmar gjorde mig ännu mer hagad för min försöksvandring, och jag beslöt att begifva mig af dagen därpik, Annandagpingst.
Klockan 10 på morgonen vandrade jag Astad.
Jag hade icke gått mAnga steg förr&amp; jag mötte tvilnne smH gummor af den egendomliga typen här med runda hufvuden och mycket sluttande axlar.
Just själfva kyrkdräkten med de rikt yllefransade hufvud- dukarna är det, som gör hela den lilla gumgestalten till något rundt och ofornlligt trolskt.
De vor0 så innerligen rara och väl- menande, de små gummorna, och sade mig många kiirleksfulla ord, som jag tog med mig p % fardeii fram emot mitt mål.
Det var lyckligtvis en vacker dag, den första vackra på hela denna långa vår-vinter.
Viil kommen öfver älfbron följde jag lands- vägen - till höger - vägen gjorde en väldig sväng, alldeles som den skulle och borde göra, bara att hiir ej fanns något trask, men väl oändliga odlade fält, omöjliga att passera.
SA måste ' jag gå den stora kroken tills vägen svängde an en gång, och nu upp mot skogen och berget, där Brända, den lilla Leksandsbyn, som jag ämnade besöka, 1Ag.
En by i Dalarne, sedd på långt hall och med de blå.
bergen till bakgrund, ser dltid lockande ut.
Men kommer man val in i byn händer det nog ibland, att den ej är s % vidare märkvärdig.
Så var det med Briinda.
Byn, som tyckts mig vara alldeles grH på l h g t nfstånd, hade icke många grå girdar kvar.
En del gårdar vor0 nybyggda och rödmålade och hela byn gjorde ett mera nymodigt intryck.
Jag kände mig ganska besviken.
Jag
gick upp något ofvarzör byn, beundrade den vackra utsikten- och betraktade de vXciiga stenkummel,.
som dar bildade riktiga åsar.
En gummr berättade för mig, att ' inan röjt och byggt byn i själfva skogen, ' och enligt hennes utsago, skulle det icke vara länge sedan björnen gått fram där nu den ståtliga majstången reser sig.
Den ena af Asarna hade gräsbevuxna, jämna sluttningar åt båda sidor.
Den såg ut som en murad vall.
Allt detta kunde ju möjligen för en geolog vara at ' största intresse, men icke var det den by jag.
hade drömt mig.
Men om den egentliga byn icke såg nog gammal eller grå ut, sh var i stället den byn dái ustnåfolketr bor tillräckligt grii och tillräckligt urgammal.
Den l&amp;g omedelbart ofvanför den andra och bestod d viudiga stenblock hopade pA hvarandra, somliga hvilande på kolonner, andra med konstiga, underliga portiker, gangtzr och gömslen; allt med ett tycke af sagor friin hedenhös öfver sig.
Jag kände mig fullt förvissad om, att här bodde rsmåfolket~ än i dag.
Jag till och med inbillade mig, att de just då.
smusslade sig ut ur kina vrår och gomslen för ' att, grinande och knuffande hvarandra, betrakta denna nya och mycket okända varelse som stod och stirrade på deras by.
Ja, jag gjorde verkligen mitt basta att försöka se nAgot märk- viirdigt i det stora, grå, ödsligs.
stenröset.
Fast det egentlig&amp; ej lyckades.
Darofvanför låg skogen och lockade!
Och däruppe .högt uppe i skogen låg ett litet fiibodstalle och glimmade i solen .. Och.
nu påminte jag mig huru i drömmen byn, skulle ligga bortom skogen.
Så började jag niistan oemot- sthdligt, litet tveksamt och sakta att vandra ' vägen vppför.
Det % r alldeles otroligt hvad det lockar att g$ fram på en okänd v5g.
xDet är roligt att gb p % en obekant väg för att se hvar vägen tar vägen », säger skalden Törnros.
- Annu mer då en vag som g&amp;r ' uppföre i en skog.
Det kr alldeles omöjligt att låta bli att gå vidare.
Man m h t e antingen man vill eller ej, och man vänder sig om litet .emellanåt för att se huru bergen vid horisonten resa sig högre och högre.
Sh småningom började det bli ganska fuktigt.
Vattnet silade genom mossan och spolade öfver småstenarna och fanns öfverallt.
Det- var tydligen varfloden pA väg till &amp; ven, som juat nu var ganska svälld.
Har och där vore riktiga vattensamlingar: Man fick hoppa på stenarna ' eller gå rundt om, hvilket senare dock,
288 oftast befanns omöjligt.
Men nu fick det vara hur vått som hälst, hur som hälst med allting, nu hade skogen mig i sin makt, nu skulle jag ej stanna förr an dar uppe p&amp; höjden.
Ett vattendrag porlade friskt vid sidan af .viigen.
Det måste m m öfver på en ganska smal spång, sedan bar det uppföre ett par branta backar, och där låg det lilla fabodstället framför mig.
Genom grinden kom man in genom en lång smal ~gattu,, omgifven på båda sidor af höga gärdesgårdar.
Har kommo fabod- låtarna mig till mötes.
Här hade de legat infrusna hela vintern, och som om mitt öra varit ett instrument att spela p %, kommo de ton efter ton klara och rena - och dock ljudlösa.
Intet ljud hördes, inga bölande kossor, inga springande kullor, inga barn- röster eller rop - intet - stilla som en hviskning lago de små gr % gårdarna, den ena intill den andra, alla lika tysta, lika obebodda och lika vihtande.
- Dessa små grå stugor och gårdar!
Den som ej varit i Dalarne har alls ingen aning om hvad grr ' ltt ar för en farg.
Det %r en fattig farg, om man s % vill, detta grå.
Men det är en farg, som tar upp sol och skimmer i sig som ingen annan fiirg.
Det ar en färg som kan göra en målare galen, en färg, som man i sitt svenska hjärta maste älska mer an alla andra färger.
Men man skall se den emot det blå, emot den blå skogen och de blåvioletta bergen.
DA först ar det riktigt som det skall vara.
Detta att pli vårens första vackra dag, i hvitsippornas tid, innan björkarna ännu slagit ut, komma alldeles ensam och allena upp till ett litet obebodt fäbodstalle i skogen; det var hvad min dröm ville gifva mig.
Jag satte mig bland hvitsipporna och såg ut öfver bygden och slatten, som striickte sig vida omkring, öfverallt begränsad af blåvioletta berg, med detta spel af linier, solski ' mmer och farg, som gör Dalarne till ett d Sveriges vackraste landskap.
Det underliga var att här var så tyst.
Ingen, drar %stad till bua » förr an fram mot medlet af juni.
Men då blir dar lif och lust i stallet.
Nu såg det ut som om byn varit obebodd sedan hundratals Ar.
Endast de färska nyupphuggna vedtrafvarna vid hvarje gård talade om, att har skulle bo folk på sommaren, och det är lätt att tanka hur vackert det skall vara och hur väl det skall passa, att här- uppe Mand bergen se kullor och kossor och höra glada rop, shnger och bölanden - och guitarrspel - det får man icke förglömma.
det.
hör nuinera till fabodl.if,vet,.
lika visst som hornet förr gjorde clet.
Hornet var ett vanligt kohorn försedt med flere hål, för att f % fram olika toner.
En gumma .son1 förr kunnat blilsa p.å horn berättade en dag för mig, att hon aldrig hade.märkt hur gammal hon blifvit, förr iin en gång .hon skulle tillo » bua,.
När hon kon1 i närheten af » bua,, satte hon hornet till munnen och skulle blåsa en lat, » s&amp; att de skulle känna igen, hvem det var som kom ».
Men det gick ej &amp; t Blisa en enda ton, gumman hade blifvit ' gammal och - tandlös.
, Sedan jag ghtt och beskådat hvarje liten gård för sig, och till och med tittat in genom fönstren och sett sängen vaggfast och nied förlåtar i ena hörnet och bordet in.ed de kvarlaninade träskålarna på, i clet andra, måste jag börja min vandring nedht. --.
allt i den glada föresatsen att till sommaren Atervanda dit och försöka bosatta mig däruppe, åtminstone för n&amp;on tid.
Intet %r att säga om nerviigen.
Den var riitt lAng och ratt besvärlig, - Efter inalles sex timmars vandring var jag erneller- tid hter i mitt lilla bo i Gagnef.
- Och nu g&amp;r jag alla dagar i » Långgattii)) - eller.
björkallén och tittar upp$t mitt lilla fäbod- ställe, son1 vid klart viider synes borta ii.
bergen till ' höger om alf bron.
.
.
.
.
O.
A-g.
Landsforeningen för kvinnans politiska rösträtt.
Centralstyrelsens årssammanträde i Göteborg den 9 och 10 juni 1904..
Intresset för kvinnans röstr@t sprider sig, %r för år och ett bevis f&amp; att så iir förhalandet utgör sommarens internationella kongress i Berlin samt det Arssammantrade, som Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt samtidigt anordnat i GGteborg.
Vara svenska tidningar hafva följt båda dessa möten med intresse och refererat dem med samma utförlighet hvarmed man brukar upp- märksamma tilldragelser a£ verklig betydelse.
Dessa möten vor0 ju ock&amp; i de respektive liinderna märkliga uttryck.
för röstrattsrörel- sens framgång ..
Vi vilja påminna om att då International Coun- cil höll sitt nästföreg4ende möte år 1899 ansags ej möjligt att i. v.
.
London, där dock den kvinliga rösträttsrörelsen länge och fram- gångsrikt arbetat, uppföra rösträttsfrågan bland de officiella för- handlingsämnena.
Möten för denna fråga höllos darför utanför programmet.
Nu, 5 %r därefter, då International Council åter sam- manträder till kongress, denna gång i Berlin, visar det sig att denna rörelse under dessa få år vunnit en så betydande terräng att man i Tyskland, där dock kvinnofragan i det stora hela vunnit betydligt mindre utbredning iin i England, kan upptaga rösträtts- f rågan på det officiella programmet.
Utvecklingen i vikt land har i denna fråga hhliit jämna steg med utlandets.
Sommaren 1899 hade ingen kvinnoförening i sverike upptagit arbetet för kvinnornas rösträtt.
Petition i denna fråga ingafs dock af Fredrika-Bremer-Förbundet hösten 1899.
Den första kvinliga röstrlittsföreningen bildades Ar 1902 i Stockholm, och nu tv % år därefter finnas 30 sådana föreningar och dessutom är Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt organiserad, för hvars Centralstyrelses första hrssammantrade vi nu skola redogöra.
Till mötet hade kommit ombud för Engelholm, Falkenberg, Gefle, Halmstad, Helsingborg, Hudiksvall, Landskrona, Linköping, Lund, Norrköping, Ronneby, Skara, Stockholm, Sundsvall, Söder- hamn, Varberg och Vexiö.
Ordföranden i Göteborgsföreningen fru Frigga Carlberg, som %£ven är samma förenings ombud i Landsföreningen, bevistade såsom dess ombud Berlinerkongressen och i hennes ställe deltog, efter särskildt af mötet fattadt beslut, föreningens vice ordförande i sammanträdena.
Mötet öppnades af Landsföreningens ordförande fröken Anna Whitlock med ett varmhjktadt anförande.
Arbetet vid mötet var så ordnadt att på förmiddagarna cen- tralstyrelsen samlades för öfverltiggning om organisations- .och liknande fr %gor och p % eftermiddagarna offentliga diskussioner höllos, hvarjämte ombuden d % lämnade meddelanden från sina föreningar.
Från förmiddagarnas öfverläggningar kan sarskildt antecknas frkgan: BP % hvad satt skall lokalförening, som själf ar i saknad af föredragshAllare, lämpligast kunna erhålla medverkan från annat håll?, samt ~0nskvärdheten af en månatlig prisbillig popular tidskrift för politiska, sociala och etiska frågor.
s Krafvet på före- läsare var tydligen för samtliga föreningar af den största vikt, den
kom fram upprepade gånger och snart sagdt i förbindelse med hvarje disktlssionsiinine.
Sarskildt betonades vid denna fråga, att behofvet ej var inskränkt till endmt föreläsningar i röstriittsfr&amp;zn utan att nödvändigt vore att kvinnan vunne kunskap i och in- tresse för sociala ämnen.
Man beslöt att förutom hiii-ivisning till den redan befintliga organisationen för föreläsiiin.gars ordnande, vanda sig sarskildt med afseende å föreläsningen i rösträttsfrågan till Centralförbundet för socialt arbete.
Vid diskussionen i frågan om uppsättande af en ny tidskrift liirnnades meddelanden angående ' tidskrifterna Dagny och Social Tidskrif t, h i l k a båda, ehuru arbetande p&amp; olika satt, kunde anses niotsvara h ~ förslagsstallaren d afsedt, och piivisades de ekonomiska svårigheter dessa tidskrifter hade att kämpa med.
Battre &amp; n ' att uppsatta en ny tidskrift vore att genoni prenumeration understödja dem, soni redan funnos.
Frågan on1 » Anordnande af f örelasningar i san~l-iällsliira f ör flickskolornas afghngsklasser », inleddes af fröken Whitlock med ett förtraffligt föredrag.
För deim som under senaste vinter vistats i Stocltholm torde vara bekant, att eleverna i alla Stockholms flick- skolors högsta klasser jämte eleverna i seminarierna erhållit gemen- samma lektioner i sociala iimnen.
Denna unclervisniag har om- fattats med mycket intresse af saväl lärare som elever.
Fröken W. meddelade nu förslag hur sådan undervisning skulle kunna ordnas iifveil i andra stiider och framhUlls under diskussionen önskviirdheten af att dessa lektioner skulle vara tillgängliga afven för andra an flickskolans klasser.
Vid första mötesclagens offentliga sammanträde var som disk~issionsamne uppställdt: » Hur lokalföreniiqprns~ för K.
P.
R. bäst skola kunna verka som centra för social upplysning och soni medel att göra kvinnornas inflytande gällande i offentliga ange- lägenheter ».
Fröken Rodhe, den gamla varmh jartade kvinnosaks- vännen, höll inledningsföreclraget, som sedan följdes af en saklig och intressant diskussion belysande frågan frAn olika sidor.
På andra mötesdagens offentliga sanimankomst var fru A. hl.
Holmgren inledare af frågan: » Onskvärdheten af de kvinliga röstratts- föreningarnas neutralitet n-ied hansyn till de politiska partierna)).
Fru Holmgren framhöll huru vir svenska röstriittsrörelse under de senaste tvA åren gjort stora framsteg, ja, den kunde sägas hafva gatt med sniilltilgsfart.
Skidet till att den därjämte kunnat gB lugnt och jiirrint l %g just uti att vi lyckats hålla oss neutrala med hiinsyn.
till de politiska partierna.
Röstrattsfrigan iir en fräga för alla kvinnor, och eftersom kvinnorna icke tillhöra ett parti utan d l s partier, så,?
; r det af största betydelse att vi miilmedvetet upprätt- hålla neutraliteten inom v&amp;ra f öreningar.
Af siirskildt stort intresse voro de meclclelanden, som lämna- des af lokalföreningarnas ombud.
De olika föreningarna tycktes arbeta under ganska olikartade förhiillanden.
Cnder det i den ena staden röstriittsföreningens sammanträden ägde rum i st.yrelse- ledamöternas hem, begagnades i andra förhyrda rum och i en af stiiderna fick stadsfullm %ktiges lokal användas.
I en del stiider deltogo kvinnorna ej mycket i stadd ullmiiktigevalen, i andra liter hade kvinnornas deltagande rid senaste vallet.
varit ganska nllmiint.
i en stad 25 proc.
a£ dem som hade röstratt och.
i en nbln utom två.
Afven med afseende Q föreningarnas medlemmar isa dc före- ningen stor olikhet.
En af dem hade silom ledamiiter mest stadens förmögnare fruar, en annan hufrudsakligen ungdom och i en tredje voro bondkvinnor de mest intresserade och de som yttrade sig biist.
Ett tillfalle till bekantskapers bildande liimnades vid den fest som Göteborgs röstriittsförening gnf i Tradgårdsföreningen för Cen- tralstyrelsens medlemmar.
Den hjärtligaste stamning rAdde, tal följde på tal och bland dessa ett för F. A. Borgs minne, den första riksdagsinan som (&amp; r 1884) ingifvit motion om kvinnans rösträtt och valbarhet.
Sista talet hölls a£ fröken Rodhe för F ' redrika- Bremer-Förbundet.
För alla som nitälska för kvinnans röstriittsfräga har detta.
första centralstyrelsemöte varit af siirdeles ~ t o r t intresse.
Med ifver tog hvar och en tillfiillet i akt att inhämta och n~eddelrt andras och egna erfarenheter, och alla möttes med den entusiasm som vanligen åt£öljer en ung och lefnadskraftig social företeelse.
För alla, Imru olika an lefnadsuppfattningen för öfrigt kunde vara, stod det dock klart, af h d k e n betydelse för hela vart folk den rörelse är, som nu pfigkr bland Sveriges kvinnor.
G.
A.
Till frigan om det moraliska tillståndet bland svenska tjänstflickor i Amerika.
.Ett genmäle.
nl~?
m Dagny »!
I anledning af Eder artikel, sen röst f r h Amerika, ber jag om plats f6.r nedanstlende: I New-York, Boston och Chicago hörde jag dlestiicles de svenska.
tjtjnristekvinnoraia p i s a s för sin mbetsduglighet, sin renlighet och sitt orcl- ningssiiine, ineii klancZ9.u~ för sin böjelse för ~ohgliga förbindelser^.
I r - liindskorna betraIit: * s i detta afseende stB llögre &amp; n sverislcornn.
Det ar at (märlia s t t jag ej fomkacle i denna sak, man fi-6,gade mig hur det stod .till med kvimoiippfostrm i clett: ~ stycke i v:, t Imcl.
Miss Dodge i New York, viil k#nd genoln sina aftoidclubbar for arbeterskor, frggade mig linr det koin sig att svenska flickor med SA god uppfostran ftjr öfrigt vor3 s l ~ S R I &lt; ~ ~ W S i S denna V ~ ~ ~ piiiilit.
Hon sade sig hafva gjort nedslhencle er- fa.rei11ieter inom sin verlrsaii~het.
City-Attorney Jeroine i sainnia stad, som &amp; &amp; rsliildt gjort shvita slafhnndeliin till sitt stiidiiiin, sade cletsarnma.
Han och hnns hustru föredrogo för tjiigo Br sedan svenska tj8nstfiiclror, nu ~iivaiicle de liellrc irlfiiiclslu) r, ' på griincl af de förras lösa seder.
Mrs Dura.nt, president i I&lt;.
F. ' U.
R. i Eoston, iittalacle ' sig mycket skarpt 01-11 clem, likas&amp; miss Lincoln Clnrlre, cleii beröinda förestiindariniian för hein- meii fös ogifta mödrar.
Hoii 1st mig lasa igenom sin metrikel och pB fem irliinclslror Ironi sju svenslior.
Förestkiidarinnan för Siu-imons College i Boston iindracle afven pb orsdcen till svelisko,rnas nbrist pi % sjiilfaktning~.
En s~7eiislr -- ainerilia1isk doktorinila linde i u h g a graverancla saker att för- tiiljs om siiin Im~dsinsiiiiinor, likast en svenslr-amerika~~sk konsiiliima, hvms t.jiinnrin.na d l i da.garm neclkominit med en svart byting.
En ameri- kansk psast i Chicago fxfigncle mig: sbiir ii,r det l~estallclt ined kristen- cloinen i edert land?
Edra kvinnor tyckas ej ens blygas för att hnfva flera barn med olika inam.
~ a?
~ ~ ~ u ~ t o moder 1 " n a Sveai Jag h m ej sagt 3tt ~ l; e?
~ ~ ~ c - m ~ z e?
~ i ~ skainma Den alliniiniia: tktaingen för kviiina.11 i Ainesilia gBr att bon biiller p&amp; sin vardighet.
V I h tids lösa seder torcle oclrså göra ntt den ungdoin som nu reser ut till Ainorika %r l h g t s %mre Mn fordnn tiders.
Hur 2il.
det beslalldt hiir hemma?
Vi iiafva naturligtvis en tjanar- innelilass har, som %r höjd öfver allt lilsnc ?er, men vi hafva oclrsfi en anna.n,, som ingaliiiida lieclr: ~ det svenska iinmnet.
Har inan en inblick i fnttigvkdeii torcle inan med fog lcunna s&amp;ga att lrvinlig blygsanihet ej ar ' stor.
En kvinna kan g h g p&amp; g5ng 15ggn Iroininuneii till lnst sina oiiktn barn och - det tolcm.as.
I Amerika tager innii visserligen hand om barnen, men modern koinmer pli arbetshuset och - fadern straffas.
GB ut p l en iner1iriadsplats - v k a flickor hglla sig ej för goda att hänga druckna karlar om halsen och sky ej att sitta i lcnaet hos dein!
Hej, vi Iiafva mycket att göra på det omradet och vi behöfve alla goda, lill.ba~a ~iinstjicko9.s ItjuZp att aftvå flaclcen, som vidlåder den svenska '
kvinnans namn.
Vi hafra i en följd af iir dragit i hiirnad mot v5rs mans oseder och olater, l l t oss ej blunds för rart eget köns och inbiiia oss att.
&gt;det &amp; r bra som det Rra.
Jag vAgar plstoi att jag i Amerika försökt att se p5 tingen s5 Brligt: och förstaende som möjligt.
Jng har dikr hvmken nignorerat kyrkorna eller församlingslifvetn och hi %nrisa.r i det fallet till min lilla skrift diskar dn ditt fosterland ?^ af Sv.
sallskapet, utgifven 1904, ddar jag fiamhhller hvad svensk-axnerikanxrne gjort och göra f Or bibehallandet nf sin kultur.
Att svenska tjtiiiarinnor, i likhet med miss Kristina Jol~nson, burit det svenska namnet högt dariite det vet jag, men att svetiska tjänarinnor därute, sh val som hemma, sliipa det i smutsen, det vet jag &amp; fren.
Det sksd ' zr ej att vi p&amp; Mda sidor om At.latiten nll \ * nrligt skiirirrskiitlrt den m ö r h fläcken och i samrad och smförsttnd söka gnida bort d e n I Göteborgs Aftonblad för deit 25 $ (ni mzno 1904 star att Iksa en journalists skildring af lifvet ombord 3 Gemzunia: d a g namnde härofmn att skandinaverna i alImänhet voro tieim europeiska emigrationens s aristokrater^.
FrHn denna benamning nödgas jag dock göra ett par undantag.
11fih; iniia komma orden att falla nfigot hlrda, men jag a-nser dem befogade.
Damerna först!
i3lantI siirskildt ds svenska fickorna finnes det en del, som lyckats Bstatlkomma, ntt iit13nd- ingar fatt den tron, att det icke finnes n &amp; g a tjiinstefiickor i Sverige, som icke lata kurtisera sig hur soni helst.
Och detta förunclrar en inte, ii3 Inan ser lim det g !ir tilyl.
Det Tsr ett groM kurtiserande hela tiden frlin morgon till kvlll hrarenda dag utan Bnda, si4 snart sjösjulian icke lade absolut hinder i vl-tgen duför.
Svenska Mickor togos om halsen oc !i suttcb i knaet p: d slödder af alla na.tioner, hvilka son1 ville, hvilkns sprlk dc icke förstodo, och som mot dem ö k a d e riktigt gemena ' kmesser i bhde tal och Qtbörder.
Och dessa flickor bruks icke d sallan klaga öfver - de @ orde s&amp; nu o&amp;s&amp; - att de icke f&amp; ha sin frihet att varrra pil &amp; %ck s&amp; Iiinge de vilja om kvaliarna.
De srenska flickorna aro dock b5do de wc-kraste och i öfrigt de som t-roligen fatt den b i t s upp£ostran.
Hrarför sko1: i de icke kunna hllla pli sin vlirdighet en smula, utan maka sig i armarna pS hvilka som hiht, till löje för sitt kön och till föga lieder f6r sin nationalitet?
Engelska och franska kvinnor uttryckte ockdi sin stora förundran daröfver.~ SS, lllngt journalisten, hvilken skall hafra heder och tack för sitt inl %gg i £ragan.
Och så till sist - d6 jag nhgra dagar före professor Edgrens död tillfragade honom hurnyida mina ord i föredraget varit obefog,.acie, s&amp; svaxade han: tyvärr ar0 de alltför sanna.
Gör hyad ni kan för att upplysa kvinnorna här hemma om skammen som drages öfser Srerigc genom dylika förhUlanden.
Professor Edgren arbetade s&amp; m h g a k i Amerika att kam ort1 härvidlag torde vaga tyngre än mina.
Cecilia IJi ?lo~c;.
Fröken Milow beledsagar sitt genmaIe med en anhfillan, att detsamma m8tte införas i ~Sveriges ÖGiga tidningar.).
D&amp; allmiinheten troligen ej ar au courant med den frhga det galler, torde den i Dagnys 1l: te hiafte pu- blicerade artikeln nZn röst frAn Amerikan samtidigt meddelas.
Red.
.
