# ID: svediakorp-per258
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,633
# sentences: 629
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Bör den sveiiska kvinnan erhålla politisk rösträtt? ")
De som besvara fragan, om den svenska kvinnan bör er- hålla politisk röstriitt, med ett ja, hafva också skyldighet att aii- föra sina skiil.
Dessa kiinna allra kortast sammanfattas sålunda: det ár riittuist och det ar till rytt ta för samhället att så sker.
Efter olika natiii * och öfriga olika förntsiittningar lagger en grixpp h~ifvnd- vikten p&amp; rHttvisesyiipiinkten, en annan på samhiillsgagnet.
Riitteii för Irvinnm att erhålla politisk röstriitt ar jaluförelse- vis latt att teoretislrt bevisa, och I-tvinnorna hafva.
frAn många - stlindoin ganslrs ovantade håll - fatt hllöra, att » i teorien Iran mon iugenting invándn mot Icriniians politiska röstratt ».
Detta ar ett mycket viktigt rnedgifvonde, ty den ide, som erkánnes som rik- tig i teorien, arbetar sig fortare eller långsammare fram till förverk- ligande.
Detta erkiiiinande Gr viktigt, men det ar ocksa oundgäng- ligt för tankande m8nniskor.
Samhället består af inau och I-tvinnor, men blott den ena half- delen af medborgarna skapar de logar, hvilka utgöra samhällets grundval och under dess fortskridande iitvecliiling bindemedlet i den allt mer komplicerade byggnaden.
' Så länge mannen var familje- öfverhiifvud i den iitstr8ckning, att kvinnan knappast iigde laglig tillvaro, var det nelt natiirligt, att Ilan ensain var lagstiftare, liksom han.
ensam var slrtrttdragure, fami1jeföi: söl: jare och försvarare.
Men.
den tid ii]: förbi, d&amp; den fysislca styrkan var m~nnislcans vgsent- ligaste v8rdemiitare som sn~nhiillsmedlem.
rivinnorna hafva i stor litstrackning blifvit sj&amp;lfförsörjare, ja, standoin familjeförsörjare; de ogifta kvinnorna, iinkorna och många hustrur med själfstiindigt arbete få betala skatt till stat och kommun efter alldeles samma grim- der som miin, och om kvinnorna iclre i alla afseenden iiro mannens jiindikar inför civillnge~l, finnes det en lag, inför hvilken full lik ") Inledniapföredrag vid fijreningen studenter och arbetares, diskus sioilsinötc!
A Arbetareföreiliiigelis lokal den Y febr.
1908..
ställighet mellan könen råder och länge rådt - det är sbvfJlagea.
Kvinnorna tyckas dock ej angelägna om likställighet i fråga om förbrytelsernas antal, ty Ar l899 voro af ' 74,788 personer, som dömdes för olika slag af förbrytelser, 4,207 kvinnor och I0,5S1 män.
Det finnes en inedborgarplilct, som kvinnorna till följd af sin natur icke kunna fylla - det ar ~arnplikten.
Genom att i vart land frågorna om ntstrackt v ' rnplikt och utvidgad röstratt till följd af speciella politiska förhiillanden blifvit sammankopplade, följer ingalunda, att v&amp;rnplikten ar grundvalen för rösträtten.
.
Den är en af grunderna, men att den icke ens i det allmanna medvetandet uppfattas som den viktigaste, framgår daaf, att ingen, så vidt jag vet, förordat, att de man, som ej fylla de kroppsliga fordringarna, hvilka ställas på de värnplilrtige, böra beröfvas politisk rösträtt.
Saledes Iran ej heller oförmågan att göra värnplikt diskvalificera kvinnorna.
Dessutom göra kvinnorna, som ofta påpekats, si71 viirn- plikt genom att föda och fostra de nya medborgarna.
Orättvisan i att sjalfförsörjande, i&amp;attdi.agnnde, inför lagen au- srariga kvinnor icke ha rätt att so111 öfriga, lika kvalificerade innn- liga medborgare, deltaga i de politiska valen och viljas till represert-.
tanter, ar så tydlig, att motst5ndaim till denna stora reform måste se sig om efter skäl i kvinnans egen natur, som förlrlnra denna orattvisa, antingen si, att kvinnan saknar nigot, soin ar nödvändigt.
för att kunna utöfva den.
högsta medborgerliga ratten, eller så, att något vasentligt hos ' henne skiille taga skada genom dess iitöfvande.
Latom oss ett ögonblick stanna vid dessa alternativ. '
.
Under lwinnofrigörelsens första tid var det helt naturligt, att käinparna för den rättvisa sak, som nu drager med sig krafvet på kvinnaus politiska medborgarrätt, i sin ifver lade hiifrudvikteu.
på de stora likhefer, som förefinnas mel-lan man och lcvinnor såsom varande bada iniinniskor.
Det var t. o.
m.
' naturligt, att en och annan kvinna för att visa sin jämbördighet med mannen satte en ara i att likna Iionom äfven i oviisentli ' ga yttre ting; ' hvarigenom en, sarskildt i estetiskt afseende, ej alldeles tillfredsstiillande kvinnotyp framträdde.
Stridens v8gor g8 ej mera så högt; med lugnet och erkännandet af kampens resultat har också kommit ro och lust till en börjande värdesättning af mannens och kvinnans olika naturer.
Först och främst torde det kunna anses fastslaget, att ganska stora andliga -.
.
oliklzeter niellan man och kvinna som sådana förefinnas, vidare att, dessa olikheter ej äro af den art, att den ena ar den andra under- Iiigsen, ty det finnes en kompensation, som iifjamnar förhållandet mellan manlig och kvinlig natur.
Nannen är kvinnan öfverlagsen i det abstrakta tänkandet, möj- ligen också sjalfständigare i sin andliga produktion, han besitvter större förmåga att skapa former än hon, men kvinnan uppfattar intuitivare, hon skiljer ej mellan tanke och känsla, resonnerar sig ej långsamt fram, utan griper med den henne egendomliga omedel- barheten in i det väsentliga.
Det kan också uttryckas så, att lrvin- nan i allmänhet ar idealist, hon har latt att entusiasmeras för en i&amp;, hon ar beredd att offra och arbeta för den, sarskildt om den står i rkttvisans, sedlighetens eller mZinniskokärlekens tjiinst.
Det finnes ett drag hos kvinnan, som efter olika uppfattningar räknas henne till godo eller ondo, men som ej kan förnekas -- hon %r konservativare an mannen.
Kvinnan .. är.
i allmänhet tradi- tionens ba.rare, hon håller på gammal god sed, stundom ocksa på gammal tom konventionalism.
Det är denna sida af kvinnans vasen, som gör, att hon för ögonblicket ej b.ar så varma vänner bland frainstegspartieta män, som hon i konsekvensens namn borde ha ..
De säga ungefiir så har: » Kvinnans lcraf på politisk röstratt ar fiillkomligt rattfärdigt, men det Br ej opportunt.
Vanta så länge, l&amp;, oss först satta igenom den utvidgade manlig *.
röstriitten, s i kan tiden vara inne att börja tanka på kvinnans ».
De som resounera så tyckas glömma hur långsamt en stor reform inarbetas i det allmanun .medvetandet, hur man efter man, kvinna efter kvinna mAste öfver- tygas i tanke och känsla o111 det berättigade i ett stort nytt reforin- kraf.
Kvinnorna få säkert många gånger klappa p&amp; riksdagens port, iniian majoriteten si våra lagstiftare blifvit öfvertygad om vart Irrafs rättfärdighet.
Skulle tiden ej uu vara den rätta, då från röstrattsviinnei: na alldeles samma skäl anföras för mannens rösträtts- utvidgning, som kvinnorna frainbtira?
Visserligen komma vi näppe- iigen att accentuera v h a kraf genom demonstrationståg eller general- strejker, sådana medel stamma ej bra med kvinnonaturen, men ar darföre vår fordran mindre rättvis an de nu från rösträtt utestängda mannens ?- Den är väl rättvisare, då ingen af vårt kön Bger den högsta meclborgarratten.
Just nu ar inkonsekvensen att ~ r b e t a för s. k. allmän rbsträtt, ineu lämna kvinnorna utanför hela frågan, biartare än nagonsin förut.
Det ar ju möjligt, att kvinnorna.
skiille komma att dela sig,
så, att de konservativa viiljarnas antal proportionvis något ökades, men dels motverkas det konservativa draget.
hos kvinnan af hennes förut papekade föriilåga att entusiasmeras af ideer, dels skulle h i n - norna soin väljare koinma att gruppera sig efter andra, från deras synpunlst viktiga frågor, hvillra icke hafva en utpräglad politisk fiirg sasom de sista stadsfullmä.l: tigvalen i Stockholm tydligt risat.
Och först och sist, om en sak ar rattfärdig, skall den ske, utan h a n s p till de förmodade, men i detta fall fiilllromligt obevisliga och obe- räkneliga föl jderni~.
Kvinnorna iiro &amp; £ven - 0111 till följd af sin natiir eller n£ de oinständigheter, under hvillra de lefva, vågar jag ej saga - spar- samma, praktiska och Ila förmaga att.
komnia längre med små inedel Ru inännen.
De skulle sakert komma att höra till Iiiishållarna med statens medel, pR saiizma gång som de sökte få så mycken verklig nytta af dem som möjligt.
Det yttrades i Andra kaminareii vid den stora röstriittsdebntten våren 1902 af ko&amp;tit; tionsntskottets ordföraude följande: r) J a g har i illånga år sett de eländiga intriger, den oro, det hat och split, som förekorniria i vára politiska församlingar, och jag hkller sannerligeri för mycket af lwinnan, att jag slnille vilja inblanda henne i de poli- tiska striderna ».
Skulle det ' verkligen stå sa sorgligt till ined det politiska lifvet i vårt land, sådant det gestaltat sig under enbart olzcr~Zig ledning, vore det då ej skiil att se, om kvinligt inflytande lrunde förbattra det nagot?
I sedliga kraf och i sedlig kraft torde kvinnan ha sin egentliga öfverlagsenhet öfver inannen., Peka icke de siffror, e0111 nyss auförts ur brottmålsstatistiken i den riktningen, och ger icke lifvet omkring oss otaliga finare vittnesbörd i samina riktning?
Tagas kvinnorna i massa och iri@nnen i inassa, inåste inan viil erkRnna, att de förra äro nyktrare, redbarare, samvetsgran- nare oeh i inskränkt betydelse sedligare %n miinnen, om ock detta delvis beror på deras mera skyddade lif.
Ett litet ganska talande exempel om Irvinnornns - red barare pliktuppfyllelse kan jag meddela.
I Göteborg har Föreningen för kvinnans politiska röstratt låtit verk- stAla en iitredning oin proportionen mellan mans och kvinnors obe- talade utskylder inom staden, och denna visade, att då 20; só af männen ej erlagt sina utskylder, var ' dec blott 5 % af kvinnorna, soin ej gjort det.
Som bekant få kvinnorna mycket ' liigre ersattning för sitt arbete iin mrinnen, så att slr5ilet till denna olikhet i inbet-alniags- procenten ej gama Iran ligga i kvinnornas större tillgångar.
Ej heller drefvos livinnoroa att erlagga skatt för att behalla sitt inflytande på riksdagsmannavalen, i ty att de ingen rösträtt hade.
.
I de liinder, dar kvinnorna hafva politisk rösträtt, har det också visat sig, att fordringarna pil representanternas sedliga karak tar höjts, och om hvad vi nyss hört om vår riksdag sknlle haila streck, nkgot som ifrigt föïnelras a-f andra representanter, tyckes en .sadan höjning ej vara alldeles obeliöflig afven inom vart land.
.
..
Den vanligaste och viktigaste invändningen mot kvinnans del- tagande i det politiska lilvet är, att n8got i .hennes natur skulle skadas daraf, hennes kvinlighet gå förlorad, och att hon skulle blifva.
mindre lämplig för sin centralaste uppgift, den att verka som iiinka och mor inom hemmet.
Vore denna invändning riktig, skiille det gagn hon soin medborgare kan göra, ingalunda vara vardt uppoffringen, ty pil de goda hemmen beror ytterst samhällets viilfärd.
l i e n ar den riktig?
a r den kunniga, utvecklade, för sam- hiillsfr8gor vakna kvinnan sämre maka och mor än den okunniga, ontvecklade, af lifvets småintressen upptagna kvinnan?
Finnas ej nu ininga hustrur och mödrar, hvilka just till följd af sin trånga horisont ej lciinna första.
sina m&amp;us och söners arbete och strider, ej kunna vara dem det stöd och den tröst, som de kanske sa bittert behöfva:?
Hur tidigt anser icke sonen om en sadan mor, att » mainma ar nog sn&amp;ll och vii.lment, inen hon försttir ingenting)), och hur tidigt valruar ej i ett sbdant hem gossens förakt for » jäntan ».
Stodo man och hustru, mor och far SOM jiimböïdiga medborgare, skulle mycket af det nu ganska ofta förekoinmande, iner eller mindre latenta k \ 7111110- ' föraktet.
ffirsvinna, och fiiïre mödrar behöfde ' med en, suck medgifva, att de intet iuflytande hade öfver sina söner.
Den politiska ïöst- riitten kan ingal~inda.
i och för sig sjalf gifva oss vidsyntare och mera vidhj8rtade kvinnor, men det kraftiga intresse, som vaknar, då man har makt under ansvar, ' och kvinnans starka pliktkänsla sknlle komma nlånga lwinnor att sätta sig in i medborgerliga fragor, för hvilka de nu äro friimmande.
Uea tiden, som tages från barn och hem?
Se vi icke genast för oss den lz %nda framtidstaflan med mannen, som ensam och ofver- gifren vaggar barnet, medan hustrun springer till vallolzalen, taflan SA ofta, snabbmålad allom till skräck och varnagel?
Den ar ej vard att spilla många ord på, ty antag afven, att det ironiska, mot den kvinliga röstratten fientliga ödet ställer så till, att i alla hem hvart tredje Ar just vid valtideii ett barn beliöfver vaggas, .s&amp; finnas val '
andra satt att .lösa det sviira problemet an att just mannen sknli det tager väl ej mer tid att Iiist \ _ göra det.
Men skämt å sido ledaren i en tidning an följetongen, icke mer att läsa en bok öfver en allvarlig fråga an att läsa en roman, att åhöra en upplysniicle diskussion än att tillbringa aftonen i en siillskapskrets eller p&amp; ett offentligt nöje.
Visserligen bör det ej nekas, att för en kvinna fall kiinuz inträffa, d&amp; en verklig kollision uppstår mellan hemplikter och sam- hdeliga plikter, liksom en mans plikt mot hans egentliga arbete kan raka i strid med hans plikt som medborgare.
Hen diirför att sådana svirigheter kunna uppstå för krinnen som för mannen, bör val lika litet alla kvinnor som alla man beröfvas sin politiska med- borgarriitt.
I ingendera fallet kan någon för alla omutiindigheter tillämplig regel fastslas?
om det ock kan sägas, att den niiriuithte plikten först bör fyllas.
Ganska siillan torde en maka och mor för- summa att skapa åt de sina ett godt och lyckligt hem- till fiiljd af sin lust att gagna samhället p&amp; annat satt.
Eörsnmmelsen kom- mer val oftare af helt andra orsaker, och det samhallsgagn en k ~ i m s l, som kastar bort sin egentliga uppgift gör, torde ej vara af stort rarde.
Men det finnes ett mycket stort antal ogifta kvinnor, iiilkor och mödrar till vuxna barn, hvilka hafva god tid, h %g och kraftoi att liigga ner p&amp; medborgerliga angeliigenheter.
Natiirligtvis komma icke p&amp; I h g t n i r alla kvinnor att begogw sig af sin rösträtt, allra minst af den första generationen, som f h den, men %r icke det samma förhållandet med mannen?
Det politiska intresset är ju i vart land icke mycket starkt bland xniinnen och ännu mycket mindre bland kvinnorna.
Jrisserligen hafva vi stxiingt taget ingen erfarenhet af graden af kvinnans politiska intresse, t y det vore ju högst märkvärdigt, om hon nu visade det i någon Iiogrs grad, då hon icke har någon .vag till direkt inflytande, men för ruiii del tror jag, att det blott blir undantagsvis en kvinnas begafuing och intresse kommer att riktas på politik i egentlig bemarkelse.
Hela hennes skaplynne gör henne däremot p i det rnrm:: ste intresserad för de sociala frågorna, hvilka allt mer och mer triinga frctxri i förgrunden på de speciellt politiska frågornas bekostnad, och det &amp; r som medarbetare på dessas rätta lösning, samhället ej kan ii.ud- vara kvinnan.
Har galler det ej blott att krafva en ratt.
utan titt fylla en plikt.
Kvinnornas medverkan som väljare och lagstiftare behöf res, då det galler de unga och de gamla, de kampande, nödlidande och -
sjuka samt då det giiller stora kulturfrågor.
Behöfver icke sam- hallet kvinnans moderlighet, hennes praktiska sinne, hennes starka ansvarskänsla och ideella syn vid behandlandet af frågor, som röra fattigvård och sjukvård, arbetarelagstifning, sgrskildt barn !- och kvinnoarbete och fabriksinspektion, egna-hemsfrågor, nykterhet och sedlighetslagstiftning, religiösa frågor, undervisningsviisen, sär- skildt folkslzolor, flickskolor, samskolor och allmänna läroverk, folkbild- ningsanstalter och folkbibliotek, konst och litteratur?
Dessa frågor intressera kvinnan redan därför.
att de flesta omedelbart inverka p i de enskilda hemmen, hvnrför hon som hemmets vårdarinna bör göra sin röst hörd och sitt inflytande gällande. '
Det må gå fort eller långsamt - utvecikligen pekar utan miss- visning på kvinnans rätt och plikt att deltaga i det offentliga lifvet ..
Herrar Lindhagens och v. Friesens motion om rätt för gift kvinna till inval i fattigvårdsstyrelse, herr A. Hedins om kvinlig yrkesin- spektion, herr C .. Liudhagens om utredning i gudarna1 att bereda kvinnan politiskt rösträtt - alla under 1902 Ars riksdag - och 1903 års riksdags stora motion om legal myndighet för den gifta kvinnan Bro pilar, som Beteckna kiilturströmningens riktning.
I denna frliga stå icke, som vittnksbördet från riksdagen redad visar, män mot kvinnor; det Wr kanske i detta ögonblick i Sverige.
iler män iin Isvinnor, som äro anhängare af kvinnans p ' olitiska röat- ratt.
Vi ha kommit s&amp; l h g t i dlmänmänsklig utveckling, att det onaturliga, Irulturfient !iga och osköna skådespelet af en kamp mellan mänsklighetens båda hälfter kan besparas oss i detta fall.
Visserligen har, som naturligt är, kvinnans polit ' iska rösträtt sina flesta anhängare bland de fjärrsyntare, framstegsvänliga männen.
Men frågan är lyckligtvis icke uteslutande en pa&amp;fr8ga.
Många man, hvilka iiro konservativa till hela sin anläggning men som hafva eller hafva haft en god och klok mor, hu.strii eller syster, äro öfvertygade om gagnet af kvinnans inflytande på det poli- tiska lifvet.
För närvarande äro vi nog delade i en mindre grupp ulan och kvinnor, djupt öfvertygade om denna reforms rättvisa och stora innebörd, en mindre grupp man och kvinnor, som äro reformens ifrige motståndare, och en stor skara man och kvinnor, som icke.
tagit saken i öfvervagande, och diirför förhalla sig likgiltiga.
Att öfvervinna denna likgildighet, npplysa de oknnniga och varma de kalla ar för närvarande hinfvindiippgifteri för alla den kvinliga röst- rattens anhängare.
d l i m Wltitlock.
Magdalene Thoresen - f. Nagdalene Thoresen är död.
Så ljöd för nagra veckor sedan budskapet fran Panmark.
' I det land, som sett henne födas och som tillika med Norge, hennes andra fosterland, delnr aran att rakna henne bland sina döttrar, slocknade hennes lif.
Det var, den 28 sistlidne inars och hon hade da uppntitt den höga Rldern af nära 54 år.
Men trots det ansenliga antalet lefnadsar, kom hennes död likval för de nlånga viinner i Köpenhamn, som v y i t vana att se henne röra sig bland dein med ungdomligt lif och.
med oförminskadt intresse för alla dagens frågpr, sscm en smärtsam öfverraslrning.
Ännu f å dagar förut hade hon med fullt bibehållna sjiilskrafter författat och afsandt ett lyckönskuingstelegram till sin illiistre sv&amp;rson Henrik Ibsen, på hans 75-ärsdag.
- En styfdotter till fru Thoreseu ar, som belrant, gift med den norske diktarveteranen.
- Hur hennes bortgång uppfattas inom hennes faderneslands in- telligenta och socialt verksamma kvinnoviirld, darom lämnar » Kvin- den og Samfiindet~, ~ s n m a i k s första kvinnosalisblad, ett vackert vittnesbörd.
, Den gamla vaii ar borta », heter det i det m m - mer, dHr l \ Iagdalene Thoresens död tillkännagifves, » hos hvillren man all.tid fick det inpgmiintrande ord, den ljiisa blick, som gjorde att inan var starkare och gladare nar man gick an riar man kom.
- - - Minnet af henne, af hennes rika och starka personlighet, den syin- pati hon visade oss och vårt arbete, skall vara en sporre för oss att, äfven om viigen &amp; r trång, hålla - liiifvudet högt och ryggen rak&gt;.
Så säges och slcrifves det endast oin den, Iivilken genoin sitt lif och sin personlighet varit en väckande kraft och en vllsignelse för sina medvandrare har på jorden.
Men oss utomstående, icke landsrniin, hvillrn ej haft för- minen af en personlig beröring med den boïtghgna, hrad s e e r
oss namnet Afagdalene I ' hcjresenY En yngre generation star nog inför detsamma ovetande och spörjande.
Att det ï tiden bars af en nii förildrad dansk eller norsk författarinna torde vara allt hvad de] &amp; ma o111 henne.
För oss, äldre, hr visserligen namnet iner valtalande, vi påminna oss, att Magdalene Thoresen en gång .var mycket last och uppburen, huru hennes » Nordlandsbilleder » fangs- lade som inga andra, men samtidigt kommer den vemodiga kanslan hur fort $ifven de goda böckerua laggas p&amp; hyllan och att det ej ~ i l l många &amp; r till förr än ett författafenamn endast ar ett abstrakt begrqy, hraraf det enda reella ar ett mer eller ' mindre viil fylldt .blad i litteraturhistorien.
' Jag ar dock öfvertygad om, att Nagdalene Thoresens arbeten an en g&amp;ng skola komma till heders.
Det verkligen goda och akta kan val för en tid falla i glömska, men det har lifvets kraft i sig och skall därför förr eller senare &amp; ter bringas i ljuset.
Att denna sptidom ej ar tagen nr luften bevisas bl.
a. daraf, att samina blad.
(Kvinden .og Sainf~iudet) ~ som jag nyss citerat, samtidigt med att hennes död .omförinilles, innehiiller anmälningen af en ny, vackert.
utstyrd iipp- laga af den intagande beriittelsen Signes historias, en af förf a ttar- .innans tidigaste arbeten.
Och hennes förn8msta verk, » Billeder fra &amp; Iidnatssolens land 9, med sina storslagna skildringar från civilisatio- nens yttersta griinspost i höga norden, skall för alla tider kvarstti: som det yppersta i sitt s l a g den slrandinaviska litteraturen ager.
I den lilla danska staden Fredricia, den stad, soin s&amp; ofta varit sk~cleplatsen för lcaiilp och storclåd, föddes diktarinnan Magdalene Thoresen den 3 juni 1819.
Bur mottagligt hennes sinne redan frin barnahen var för natnrstiimningarnas intryck, ett drag i hennes diktarlj7nne, som skulle inspirera de slrijnaste sidorna i hennes verk, visar hon i sina » Lifsbilleder », dar hon med .stöd af barndomserin- ringarm skildrar den till omfånget s&amp; oansenliga men i strategiskt si viil som i kiiltiirellt hanseende s&amp; viktiga farleden, Lilla Bah, vid hvillzen hennes vagga statt:, detta lilla vatten, som skiljer s å vidt i andlig bemärkelse, denna halftimmes ' öfverfart i lugnt vgderw, hvilkm, sager hon, wkan vidga sig till ett a f s t h d af tiin- mar och dagar!, » Ingen flod i viirldenw, fortsätter hon, » k m ' skilja mera våldsaint mellan Iiinder och stader an denna fj8rdings ini1 * gjorde förr i tiden, nar storm och o ~ a drefvo d ~ hafvet in från.
.
Kattegat s % att det kokade och friiste mellan de trknga gränserna som ett vildt djur i sin b&amp;.
- - - -- - Då blef Lilla Riilt, som eljest kan liggs dar så fridfullt och stilla, smekande stranden med små sakta skvalpande böljor, upphöjdt till en stormakt, som den tidens passagerarebåtar ej garna vågade sig i kamp med.))
Vid detta miniatyr-haf, där man likväl så intensivt furnaiii dy- ningen af stormarna på de stora vattnen, bereddes den l i k Magdalene för sin lifsuppgift som vuxen, den att som maka till en nordlandspräst, taga upp kampen inot den vilda, all utveclrliug hiimmaride-naturen i midnattssolens land och de helt visst ej mindre svh- handterliga förhitllaridena bland minniskorna, utkastade som skepps- brutna på denna den mest styfmoderligt utriistade af alla jordens lruster- Hur hon gick i land med sin uppgift, både i det ena och i det andra afseendet, därom ge hennes: &gt;Billeder:: och ~ P o r t d l i n g e r f r h Norge den basta förestiillning.
D e t.
var som 20-årig, den rikt begifvade Xagdalene Eiragh först kom till Nordlanden, i egenskap af lararinna hos prosten Tho- resen p % Sundmore, hvilken nyligen förlorat sin hustru.
Ett ar därefter blef hon fru i huset och familjen flyttade till Bergen.
I de 14 Ar hon var gift, hade hon rikt tillfälle att studera det norska folket och den norska naturen och, som niimdt, det ar genom sint; liffiilla och gripande skildringar från;: det Sordanfjelduke s, heniies författarskap skurit sina förniimsra lagrar.
Den, s-lm en g h g liisf den af så mycken tragik stämplade beskrifningen a£ ~.internat.tens inråg öfver nordlanden, skall icke kunna glömma det.
Vi stå på Vardöhus och se det sista fartyget ligga i hamueii med Angan uppe, färdigt till afgång.
uRölren valtrar tjock och svart ut geno?
skorstenen, ankaret halas upp, himlen mörknar, blistec piskar mot tågverket, flaggan hissas, och andteligen gör skeppet sic stolta viindning, sätter fören mot det öppna hafvet och r y g g a mot Vardö. » - - - DE^ stund följer man det bortilande fartyget.
.
.
s5 ~aliciei man blicken inåt -- dar ligger öknen!
Det ar något som Iirisl~w omkring en, det ar den egendomliga suck, som iitgar fran den en- samma och öfrergifna.
Nan törs icke allt för länge lyssiia dii+, det lurar en afgrund i detta ljud.
Så drager mörkret hastigt ti; i.- hánget för den svaga ljusningen vid synranden och man går försik- tigt, ' Sop11 på osäker mark, tillbaka frin stranden -- man ret att man går in i den mörka tiden., Och hon målar ridare: r Solens sista dag.
Luften a r ren ocbh))
.
kall, snötäcket gnistrar och hzfvet ligger mörkblått och stilla.
I sydost drager en blodröd halfriindel upp kring ~ynkret~sen, och vid - middagstiden gRr solen upp dilrur.
Hon kommer ganska riktigt, och man följer andlös stigningen linie för linie.
Slutligen gAr hon så högt, att solögat öppnar sig och ser för sista gången nt öfver ön.
Plötsligt får det kalla snölandskapet .lif och fiirg, rent var det förut, rent, som blott nyfallen snö kan vara det, men det.
var döden; nu ar det gnistrande, rodnande, som om hvarje snöflinga fattat eld.
Hvart ha nu mörkrets demoner tagit vägen?
» Då gA.r er darrning genom solskifvan som om dess syn bländats a£ tarar.
Snart uthärdar den ej längre ' sin .egen glans, ntan blinkar som, ett sjukt öga mot ljuset.
Så sluter den in sig bakom horisonten -- och försvinner.
Ett kallt drag stryker fram öfver marken - i norr d x e r den ena skyn öfver den andra, och innan man vet ordet af, ar hela himlen belägrad.
H~ir $ro vi!
säga den inörkn tidens demoner.
Efter denna dag &lt;ir 1jriset.s kdln stingd, och det a r blott med ljiisets atersken mörkret kampar ».
- - - - - - - -- - Detta Blott ett citat f r h » bIidnatssolens land »; siig, lockar det ej till en förnyad bekantsliap ined boken?
Och med andrn af Mag- dalene Thoresens skrifter?
BIan behöfver ej frukta att den inblick förf.
fatt i sMörketidens Rzedslerj~ gjort henne dyster och grubblande, nej, hennes lifssyn Wr frisk och ljus och hon slappes icke hoppet: hoppet^, menar hon, sinfiste fil m h g n puffar ut genom dörren innan det öfverger en manniska, och det behöfver bara en den minsta lilla vink för att viinda tillbaka,.
&amp; led en sådan Iifsiiskadning är man nog rustnd att bjuda ödet spetsen.
Och helt visst har hon h f t att iitstå d i n g e n dust ined denna stormakt, anda frin den tid då hon, redan vid unga år blifven anka, flyttade med sina barn, hon hade fem sfjufbarn och fyra egna, till Iiöpenhan~n, fast besluten att författarinna vinna ett namn och skaffa sig och sin feinilj en iitlromst.
Och segerrikt har hon bestått kampen, hennes låpga, verksamma, ett valsignadt minne efterlämnande lif, ar diisför det basta beviset.
Till sist, som afslutning p8 denna i de allra allmk~naste drag hållna minnesteckning, några uppgifter om Magdalene Thoresens litteriira verksamhet, hämtade ur danska källor.
m Hedan iinder sin vistelse i Korge hade Ilon fatt ert par iriindre dramatiska arbeten uppförda p&amp; Bergens teater, rueii hennes eqent- liga författaredebut förskrifrer sig först f r h ISW, med rDigtc af en Dame., som utkom i flera iipplagor och viickte nipken iqq- marksamhei.
Den har n h d a vackra berattelsen, E Signes historia)!, som spelar i Norge och skildrar norskt bondlif, hrilken iitkoiii ett par år senare, fastslog hennes rykte, och iletta liksom lieiiiies följaudtt arbeten ha öfversatts pA flera friimmande språk.
, If desss må nämnas:.
; Solen i 8iljedalen~, bille eder fran Vestkysteii af Sorgc -, 2 Herliif Nordal)), iitom de ofvan citerade » Lifsbilletler .u och nilleder fra Nidnatssolens land,, som utkommo i iriidten af 1SW-talet.
Iien hennes samlade verk, sival dikt som prosa, utgiiixs af mbnga fler arbeten $n de har nppriiknade.
Afven som dramatisk författarinna gjorde Jlagdaleiie Tlioreseii lycka, och flera af hennes pjeser ha uppförts ya deii kiiugliga teatern i Köpenhamn, ex. 9Ett rikt partis, &gt;Inom hiisx .,Indom Tliirre) och &gt;En opgaaende Sols, af hrillra de bida fiirstnamda iifren gifrits på Stoclrbolms-scener.
I Köpenhamn, dar frii Tlioreseii bodde iinder en ldiig följd af år, iitgjorde hennes af åldern oböjda gestalt och vackra.
nf ett rikt vågigt hår omraniade hi~filud, en af de niera kiincln ohtifvii11- stadstyperna#.
Sedan ett tiotal ar tillhaka Htnjöt hoa: tf tlnns !ia staten ett arligt författarehonorar af SO0 kr.
D&amp; Eori &amp; r iS !N firade sin SO-grsdag - en tilldragelse, soiu Daguy p i siii tid iipp- marksammade i en kortare biografisk skiss - tilldelades heune: tf konung Oscar deu vid kröningen i Trondhjem IST3 stiftade iuetlaljeii till # belöning för förtjänster om det kiingl.
hiiset, om konst, veten- skap och litteratur ».
Hon var den första dansk.
som erh#llit cleteu iitrniirkelsetecken.
L.
D.
DA för närvarande barnens nöjesliisniiig iitgör Urïlnet fiir liiiig~ diskussioner, kan det vara B propos at-t beratta dtskilligt oiu liiirn denna fråga uppfattades och löstes iindeï medlet af förra seklet af den generation, de föräldrar, som sett dagens Ijiis rid seklets bör- jan eller liingre tillbaka.
Nina första litteriirn intryck kan jag sjalf ej minnas, inen far.
har beriittat diirom.
Då han en afton kom hem till rektorsvånin- gen i Maria skolhus och passerade den langa mörka korridoren förbi barnkammardörren, fick han hörs en ömlrelig låt.
Sakta öpp- - nade han dörren och tittade in.
Vid bordet satt barnjungfrnu.
Wendla och sjöng snyftande:.
» Dig ger jag ringen, Ingeborg, Bter; heliga ininiien bo t r o e t i, den.
Gif deii åt ingeii.
Frithiof förlbter; mig ser du aldrig på jorden igen. » Bredvid på en pall satt äldsta barnet, eu femnrig flicka, och lyssnade till Wendlas s8ng och grät iiled henne.
Försiktigt stängde^ far dörren och lfiinnade den lilla gruppen ostörd.
Längre fram - det ki-inde vara omkring 1837, vi hade .d&amp;., flyttat till Sunne priistgård i Värmland, -- spelade &amp; ter Fritlzio~~ saya p8 ett egendomligt sätt in i vart baraalif.
' Vår lnainmarjnng-.
fru, eu enkel torparflicka, laste Tegnér med förtjusning.
Hon hade förälskat sig] i min yngre syster, som hon kallade Ingeborg.
Sjiilf ' agerade hon Frithiof, som bar och omhuldade Ingeborg och plockade bär och blommor At, sin skyddsling.
Vi barn kunde redan vid 10 års $ilder en stor del af Frithiofs s a g a.
utantill, och något längre frain iifven Svea, Axel och flera styclren ur wTegn6rs sinni.re samlade skrifter *.
MAngeu v l r d a g stodo.
vi på lcyrkberget och betraktade hur vestersoleil speglade sig i Riindets blanka böljor, som nyss befriat sik fran istacket, och med jubel deklamerade vi nr B SolsKngen~: ~Lifvets rinnande flod, som var.
frusen och stod, nu frarnsorlar han mild mad din vaggande bildu.
Och litet liingre fram på våren, d&amp; björkskogen i medlet eller slutet af maj började lysa grön, da klädde sig åter förtjusningen i Tegnérianslc driilrt, ocb vi sjöngo: .Våren koinmer, fågeln kvittrar,.
skogen Iöfvas, solen lem.
.
Flere ginger hörde vi f ars lifliga beskrif ning öfver Svenska akademins jubelfest 1836, då J. O. Wallin uppliiste Tegnkrs jubel- sång; asvenska snillets högtidsdag », brukade far] ralla f esten.
lian ' tyckte sig vara med, tyckte sig se och höra allmänhetens för- tjusning.
Berattelsen slutade med att far reciterade den beundrade sången.
Innan barnen fyllt l 5 Ar, var den inslrrifven afven i deras minne.
Numera kan man knappast föreställa sig, hvilken skatt, hvil- ken älskling Tegner var för sin samtid, ' för alla åldrar, alla stånd.
Vår kärlek för Qeijers poesi var af annat slag.
Hans vack- raste stycken utkommo i fars.
ungdomstid och inpreglade sig för alltid i hans minne.
Många, många höst- och vinteraftnar sutto vi i skymningen, eller vid brasan och hörde honom recitera » Vilcingens, » Sista skulden^, » Brages harpa2 m. fl.
Vikingen blef vårt &amp; Isklinga- .stycke.
Ord och musik bildade ett - helt, som ' bemäktigade sig v&amp; beundran och kiirlek.
Det var något mer högtidligt i denna lriinsla.
Först senare vaknade kärleken till Wallin.
Men redan vid 14 års ålder hade vi Iiist i döde^ ungel », och vid 15 &amp; r kunde vi utan- till denna sting, » He.msjukns~~ samt flere af Wallins mest poetiska psalmer, t. ex. » Huar ir ' r den vti,a »; » Jag i tysta skuggors t i n z n ~ a r ~; D V&amp; sjbl och bed.
m. fl.
Härtill * bidrog att far vid morgon och afto~böiierna liiste någon psa-lm utantill och då oftast en af Wallins.
Denna poesi var oss redan nu en skatt, ett hiinförande uttryck för sjalens harligaste och heligaste tankar och lranslor.
Af F r a n e h laste vi åtdcilligt ur x Skcrldest ?jclce~l ».
r Man- niskanm anlete, viiste fast i minnet för att aldrig utplAnas, likaså några af Franzéns psalmer, t. ex. W Ack vi &amp; .o d n », Hvad ljus öjl ccr griiftcno m. fl.
Det älskliga stycket: &gt;) Mi ?is söta ptrpp, 9 2 ~ i 7 -, jag fov », skulle naturligtvis slå an på barnen.
Hvilken rik och tjusande poetisk litteratnr ägde vi ej i vår barndoms- och ungdomstid!
- Och all denna slcijnhet bestrtilades af den iiyvalrnade lranslans viirme och mottaglighet.
TTi lciinna saga med Tegnér:)) * Min barndom föll i Sveriges solskens stunder, Jag ininns den tiden, hiir den ar mig U r *!
Il ' ntiirligtvis lsste vi afven och lärde utantill flera af Nicanders och Stagnelii vackraste stycken och grato ined den stackars Necken, som spelade så vackert, de » kvällens guldmoln fästet kransa och alf vorna på ' ängen dansa)), men som förstommades vid gossens ord: » fritt du skog och mark må lifva, skall Gods barn du aldrig blifvar.
Med osiiker röst sjöngs slutstrofen: Ci !årar gubbens anlet skölja, ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar.
aldrig Necken spelar mer i silfverbiicken~.
Stagnelii » ~l !larty?
* ernn » lastes högt i zlftonlcretsen, likaså Ni- canders: » Rzwesvdrdet ».
Anna Maria Lenngrens » SknldejÖrsölc » stu-,
derades flitigt, och v e d hennes » P o j k n m u ~ voro vi va1 bekanta.
Af- selii » Neclcens polslca » var ett af våra oförgätliga älsklingsstycken, både ord och melodi, men dessa m. fl.
poeter blefvo dock aldrig för oss, barnen, hvad de stora skalderna varit.
Ungefär vid 15 års ålder gjorde vi bekantskap med Atterboms sagospel ~Lycksnlig7tetens Ö ».
Den stora dikten i sin helhet kunde jii ej tilltala oss, men vissa delar, t. ex. Svanhvits sang: » Stilla o stilla)), samt niiktergdens vemodiga klagan:.
&gt;Dåre!
som bjöd heniie höra I X ~ S S B toners ömma slag!
H o n ar utan sjal och öra, utan glans och fagring jag.&gt; Dessa m. fl.
enskilda stycken, de fäste sig i minnet.
, Xin första prosadikt läste jag vid ' I års alder.
Det rar eii novell af Q.
H. Nellin, som hette nKoim=flickcin » och stod införd i 183ti Ars kalender B T~~~ii ?zterb70~1~11zor ».
J a g minnes ännu de lifsfarliga afventyren i Norrlands vildmarker, de djupa in yrfälten, som passe- rades på smala spangnr, och de resaudes lidanden af myggsviiriiiarnii.
Xellin blef fortfarande en af våra favoritförfattare, hlef för oss, hvad Skarstedt varit för en yngre generation.
)) $oseia på I (inne7czdle~~, !&gt;Gustaf Bs.nhe » in.
fl.
lastes ifrigt tillsarnmnns med fars Beriittelsw, och aldrig glömmer jag en senkvilll, då vi med flödande tårar laste i Berättelsernas 4: de del beskrifningen öfver natten före Linköpings Llodbad.
Nigot senare kon1 Ingemans roinaner 2 IVnlclemal- Seier », siiotnng Erik och (le fredlös^)) m.
fl., som ocksa förledde oss att.
stiinilom öfvertriida förbudet att lasa.
inpi nätterna.
Ned sagoviirlden fingo vi göra bekantskap på att verkligt ge- nuint satt genom en gammal tofparhnstrii, soin förtiiljde om &gt;.E@.- s u s oc7t Noderzts » m. fl.
berattelser af samma halt.
Våra nordiska sagor hörde vi tidigt af ' far, innan vi last dein i 1: stn delen af Berättelserna.
sedan fingo vi W. Irvings förtjusande samling, Alhambras sagor », inför hvilka bleknade alla andra, t. o. in.
sagan om » BocZuar Bjnrken.
På det hela taget var sagolittei~atuïeu klent representerad i v&amp;r boksainlirig.
Dock kan jag ej minnas, att vi saknade något eller behöfde mer.
Dikter, romaner och noveller, skrifnn för vilsna, tillfredsstiillde fullkomligt vår laslust.
,
.
Från 12: te till 17: de året slukade 17i en mängd romaner, och allt hvad vi ville läsa, det fingo vi också läsa.
I l~iblioteket fanns intet jod~judet område.
Det försiktighetsmåttet behöfdes ej heller på grund af boksamlingens beskaffenhet.
Hos en gaminal köken, soiu bodde i grannskapet, kommo vi öfver en af Kotzebues mest lästa romaner, » .Fatvzitjen v. Halden)), hvilken intresserade oss ofantligt.
Vi skapade oss en fantasivärld, i hvilken vi sjalfva och omgifningen represente- rade bokens hjälte, hjältinna och bipersoner.
Fåra upptåg för att imitera åtskilligt tir berättelsen vor0 rätt löjliga.
Fredrika Bremers romaner w G+annarna »., » Hemmet » m. fl.
lästes *, w lii ' innorna », med förtjusning; friherrinnan Knoi-rings P T~&amp;mzer~~~a » Illusionem~la », i synnerhet den senare, intressarade oss mycket.
Jag minnes den som ett mastervärk i sin genre och förglömde en half dag min tandvärk vid läsningen af de kvicka och lifliga skilclringnrna af high life i Stockholm under förra Arhuudradete tidigare skeden.
Den boken skulle t. o. in.
nutidens öfverkritiska pii11li.k Iiisa ined)) lästes högt i nöje.
Emelie Caribns B Ensbinge91 pr (.
.Joi %am1ess7t.dret aftoncirkeln, och några andra af författarinnn.ns biista berättelser i de unga flickornas eget ruin.
Mer an allt detta intresserade oss dock de engelska romanerna af Scott och Biilwer.
Flere bland dessa t. ex. » Zi; a,nhoe 2, » Fmatisi~ien w, » Nid- lotliian,~ 7$h ?a », » TCenilzl; ortA » lästes högt om vinterkvällarna i tysk eller fransk öf versattning, likas&amp;, men på svenska, Marryats D Jnlcob A r l i g », samt åtskilliga af 13ulmegs och P. Coopers romaner, hvilka just r i d denna tid utkommo i svensk öfveïsattning p&amp; L.
J. Hiertas förlag.
» Poznpei sist3 dagan biinförde oss till den grad, att jag lcunde stycken utan- till, t. ex. beskrifningen på hafsviken morgonen efterjcatastrofen.
&gt;&gt;.Pelham » roade oss synnerligen, och jag minnes ännu hur oliejdadt vi skrattade, dA Pelham kom öfver de råa kot.lettern&amp; insydda i den förnamn d %mens nattmössa, och fick veta?
att de begagnades för att, konservera kindernas friska hy.
Den romanen skulle läsas med e nöje än i dag.
Mer an allt aunat tog dock Bulwers roinau » Zavtoni w vår f antasi fången.
I vårt stilla sinne trodde vi p&amp; sanningen af de inystiska berat- telserna och gjorde en gKng försök med att genoni sviilt komina i det extatiska tillstånd, som för oss skidle öppna andevärldeu.
Experi- mentet anställdes en dag, då föräldrarna voro bortresta.
' C ' i be- tingade oss af hiishållerskan a t t få till middagsmål ett par sillar och några brödkakor.
Detta smusslades undan och bars bort till en fattig kvinna, som bodde i grannskapet.
Kvällsvarden lyckades
vi ocks&amp; slingra oss ifrån.
Om jag.
minnes ratt, varade fastan dock blott denna enda dag.
Vi voro då omkring 13 år.
Våra många försök att göra efter hvad vi läst on1 i romanerna, visar f aran af att sätta etiskt underhaltig litteratur i barnahänder.
Som gemensam lektyr lastes Iivai: je år en eller par af Holbergs komedier, fars extra nöjesliisning.
Medan Amalia Lindegren målade ' hans porträtt, föredrogos G till 8 af komedierna.
Som detta till .slut blef litet enformigt, ömsades lektyr och i stället togs ett af Tegnbrs snillrika tal.
Men knappt voro ett par sidor lästa, förrän Amalia kastade palett och pensel ifrån sig och förklarade, att fars ansiktsuttryck blifvit s % förändradt, att hon ej kunde fortsätta mål- ningen, om ej Iiisningen af komedierna foi %sattes.
Sagdt och gjordt!
Däraf.
orsaken till det glada, skaliidra tittryck, soin karaktariserar - porträttet.
Afven några af Shakespeares pjeser läste vi högt.
Hagbergs öfversättning fanns då ej iinnu, men vi hade Foecsoms danska, som också är förträfflig.
Siirskildt minnes jag en söndag e. m. i augusti, det var den förfgrliga ovädersdagen 1844, åska och regn onpphör- ligt, broar och vägar förstördes, och Konradsfors bruk i norra Värmland flöt bort.
Vi %utto i salongen, och far Iiiste högt I&lt;i~zg Lear, och just ovädersscenen p&amp; heden, då vid en förskräcklig blixt och skräll vi alla med förfäran rusade upp.
Det dröjde länge innan Iiisningen kiinde fortsattas.
Den lektyr, som användes vid undervisningen i tyska sprtlket, $af också tillräcklig niiring åt fantasien för att kunna raknas till nöjesliisning.
Detta galler i synnerhet De la Motte Fonqn6s romaner, framst » Der ZazlBelr.i~zg ».
Ännu står för mitt minrie den scen, då Gerda, den hedniska trollmön, efter dopet afsager sig sin inakt ofver naturandarna och sista gången besvärjer dem: * Frei in Luft,, frei i n Kluft?
Frei in T37ellen, frei in hellen Wirbelflammen, Allznsainmen!
Fliegt ihr Geister!
Sucht Eucli einen andereii Meister *!
- -- Och » iYidine, liebes Bildchen Du »!
- och Schillers pjeser; Die Juugfrcru », » TViZlzelm Tell »,:; M w i n Stuart » och ~.Do,b Ccwloss!
- - Biirgers » Lenare » minnes jag iiiinu, dikten har konimit min brorsdotter att rysa, då bou hörde den i skymningen.
Goethes värk seuterade vi mindre ' vid denna ålder.
Ej ens .Göts uon ~ e r l &amp; t i n ~ e n r, g
' i.
B Egmont » och B Clcrvigo~ väckte ' siidan förtjusning som Bchillers dikter, Men » Der Erlköliigw, den slog an.
Franska skollitteratiiren daremot var oss i allmänhet visst icke nöjeslasning.
» Téldmctpueig, » Cyropedie~z », » Voyage du j e u w Art- clzcwsis~ voro jast ej agnade att ron 13-åriaga.r.
Voltaires » La Hen- rindev ej heller; Racines tragedier fnnno vi något bättre.
Voltaires dramer däremot intresserade så, att vi lärde oss nagra scener utan- till nr tragedien » Brutzbs ».
Florians » Gonznlve de Corclue » och » ATzwa Pompilius&gt;) voro s å roliga, att de ibland lastes i förvgg p&amp; lofstun- derna.
Längre fram fingo vi Chateaiibriands skrifter, » BenéB, » A t a l m 17-1. fl.
och X.
B. Saiutines » Picciola~ lzoin p&amp; sin tournk genom den civiliserade viidden slutligen ocksB upp tiil oss och välkoinnades som öfverdlt aunorstädes.
Först senare, db vi hiinnit öfver 26 Krs M e r.
förstärktes biblioteket med Hugo ' s och Lamartines dikter, och nu iindtligen vaknade kärleken för franska spriiket.
En del af våra historiska studier kan ocksa klsssficerns isom nöjeslasning.
Beclzers världshistoria, i synnerhet de första delai.na, roade oss niistan soni en roman.
Sak samina med Croldsinidts Chek- lands Iiistoria, öfversatt af A.
G. Silfverstolpe.
Fars beriittelser, friiinst de S första delarna, liistes mer på lofstiinderna an som Iiisor, En lycka eller olycka, allt.
efter som man ser ' saken, låg dar- uti, att p i vår afliigsna hemort tillgången p i läsning vain begransad: till familjebiblioteket.
Hvad ej fanns där, deh gick man miste om; en varklig förlust, hvad den franska littersturen beträffar.
Engelska språket fingo vi liira först 1855.
Dfen denna inskriinkta t i l l g h g p&amp; böcker hade dock en viirlzlig fördel med sig.
Därigenom befriades vi fråu frestelsen att förspilla tiden på lektyr af 3: dje, 4: de rangen och fingo tillfiille att studera litteraturens mästervärk så mycket grundligare.
Kanske ha, vi under lifvets lopp haft mer både nytta och nöje haraf, an 0111 en mer omfattande men mindre vald och.
gedigen boksamling stått oss till buds.
Vid ungefar 16 års ålder nådde oss öfversviimningen af den Hugo-Diimnska ronlanfloden: » Pnrisemysterierna B, » Delt vanclmnrle j z d e m, » Grefuei~ af Monte Clwisto D, och sedan &gt;De tre musketö~.enrm m. fl.
m,.
fl.
Naturligtvis laste vi dem, eller rättare slukade dem ined ' en spiind nyfikenhets intresse.
Dfen de ' tillfredsstall.de oss icke.
' Ti ' art.
germanska gry och den germanskt-anglosaxiska smakriktningen i viir utveckling opponerade sig mot det franska Askåduingssiittet.
Det afguderi, åtskilliga af våra jiimnåriga drefvo med denna moderna litteratur, förtretade oss, och aldrig glömmer jag min gliidje, då pfi en iingbåtsfärd tilL ICöpenhamn jag fick höra lektor, sederinera biskop, Anjon uttala och motivera det klander, som halft oiitredt grott inom mig.
Med, ton,-åren var den sorglösa barn- och inngdomsperioden förbi, och arbete, omsorger och bekymmer fyllde tid och tankar.
Dock ej si, att icke Dickens och Thackeray, Kingsley och George Nliot, Ebers och Freytag och de förnäinsta franska författarna dästes och benndrczdes.
Men de fingo ej samma plats som sina före- gångare, den var ni1 upptagen af lifvets realia.
Runeberg och Pa,- liiclnn 1Sliiller räckte fijrtjusning, men blott enskilda mindre stycken, t. ex. lir Almas Sonetter eller Fenrik Ståls sägner stannade kvar till.
foriii och innehiYl i minnet.
Snk samma med?
Victor Rydberg, Ibsen och Björnson, med Malmström, Wirsen, Snoilsky och Topelius.
De, hyilkas barndom och ungdom inföll under 1850- och 1860-talen, må de beskrifva den tidens litteriira fröjder, de som upplefvat dem med ungdomens eld i ådrorna.
Objektivt behaktade, kunna dessa dock ej fullt mata sig wed dein, som strblade öfver seklets .första %rtion- den.
De skatterna iiro oförgiingliga som all iikta metall.
Ja oförgiingliga!
Diirför är oclwå nutidens u&amp;dorn långtrikare an vi voro.
Den &amp; ger allt hvad vi hade stort, godt och skönt och dartill de litterära skatter, som senare hiilften af det förgångna seldet skapat och sainlnt.
Dessa » sena tiders barn » %ro rikare an 4, SA 18nge de bibehålla nog friskhet att fullt njuta ej blott af sin samtids utsin ock af giildålderns hiirlighet.
Om någon grund finnes för filosofen Boströms antagande, att nationerna äro ett slags ' person1ig: i vasen, iiro orgauiska enheter, då ar det tecken på ett folks lifalctighet, att det bevarar i minnet och lefver i samförsthd med fiidernns största och iidlnste andar. '
'.
Fru J. Blicher-Clausen.
I en nyligen publicerad biografi siiger fru Blicher-Claiisen om.
sig sjalf: &amp; it egentlige Liv - det skriver man ikke om - det tager man frem for sig selr, naar man er ene.
De smaa Oplerelser og de smae Iagttagelser, dem setter man paa Papiret, men dc!
store Oplevelser og de dybe lagttagelser, dem gemmer man - som mcii gemmer de rige Blader og de store Sorger - paa de ensoiiiiiie Sjales Sted - det Sted, hvor man er udi Lundom)) Och skulle jag också veta nigot mera än den stora, spörjnri: le allmänheten om den framstående danska författarinnans tankar c d i stämningar, &amp; r det dock ej denna min privata egendom jag vill ge.
Hvarhälst man- lodar ett sjiilsdjnp, borde det väl aldrig ske fur: !tt sedan kungöras.
Men m h g a af fri.
Blicber-Claiisens beundrarinnor ha bedt mig säga, något om hennes.
Den fragan: z.R~iriidan er hon?, har gjorts mig hiindrataIs gånger, och alltid ser jag d&amp; fik mig hennes blick: ' glänsande, varm och sa sällsamt fast: och det iii: som om dessa härliga mörka ögon ghfvo svaret.
Hon ar en stinn o d ~ god konstnärsnatur, en af de stilla och stora, som gå mot liiiilet utan fruktan för viddernas ensamhet.
De, som gjort bekantskap iie ed hennes konst - sarskildt i » Violins och:, Inga Heine * - skol^ förstå hved jag menar med, att det alltid ar hög ock ren liifr i hennes diktning.
De yttre konturerna till hennes lif äro snart gifna i deras ezik1l.i dlvar; ty om också glädjen da och dal s ' xangt henne sol öfver ragen, har sorgen aldrig glömt att Idta mörkret falla pfi; det mtgr~indligt.
dödsmörkret har lagt sig om hennes kara.
Hon lärde redan som barn att mista.
Hon hör emellertid till de f&amp;, som kiinna bara det tunga och våga det svåra, ty grimden för hennes tankeriktning ar att a * Livet maa leves, saa traugt det er.
skendt S j d e n stander i Vaade, Livst maa leves saa langt det er: for &amp; ?t er der ingen Saade - det g j d d e r kun om: paa hvad - Maader ..
Hon ar född i Durups prästgård på Jylland d.
29 juli 1865, och den som ar bekant med danska folkkaraktären skall förstå, a t t hon måste ha sin födelsebygd på Jylland och ej på det mera flacka och liksom grunda Sjalland, dar både natur och människor tyckas ha så brådtom att lefva fort och &amp; tt.
Barndomsminnena ha tagit gestalt i iiagra af hennes allra mest anslaende dikter.
J a g vill sarskildt nurnna den i samlingarna o Gyldenregnr och ~Fiigleviser s införda cykeln o berilttande dikter D, dar de gamla och fattiga, de små och de förskjutna f&amp; en förstå.encle tolkning, sådau hågkomsten frAn flydda dagar manar fram den, de dagar, då » Poul Ringer » var hennes afventyrshjälte, som hon så giirna ville ha hem till sig som » farfar ».
Och i sin barnsliga ifoer utbrister lilla Jenny Blioher: ~ J e g ved nok han er snavset og har grusom sorte Ben, Aa ' vior, men jeg- skal vaske ham og skrupge ham saa ren! '
' - p Vingarna viixte fort 118 den lilla flickan, som skulle bli en af lifvets » £remmede Fiigle)), de som krafva ~Sangbiindfi.
Redan vid tretton gr var hon fiirdig med ett femaktslcådespel och endast tjiigu- Arig ut,gaf hon sin första dilrtsamling.
Det dröjde ej Iiinge förriin Daninark fick ögonen iipp för denna konst » af Guds nådes, och nar ytterligare några poetiska arbeten sett dagen, erhöll dåvarande fröken Blicher 15 ' 31 ett stipendium fran Raben-lewetzowska fondeu, hvilket satte henne i tillfälle att göra en ~ t ~ ~ i d i e r e till s a Itdien.
Sina intryck från denna färd har hon i några ypperliga aatiirmA1- ningar skildrat i)) En 13ryllyl~srejse ».
Vid återkomsten från Italien firade hon bröllop, och nar man ser portratter från denna t i d af henne och hennes make, Pastor H.
N. Clausen, kau man lätt föreställa sig, att ett vackrare brudpar sallan skådats.
Lyckan flyttnde med de unga tu till den lilla komminister- gården i Storehedinge, men sorgeu hit !ade rifven till den trygga vrån, dar ' eljest:) lifvets gåtor löstes liltt, ty tanke och känsla voro ett ».
Pastor Clausen hyste nämligen det största intresse för sin hiistriis rika konst och hon siiger själ£, att hennes arbete fick växt- kraft genom hans klara och sunda omdöme.
- Det blef sorg för de två, riar deras förstfödde, » den lille-krid- lede D r e n g ~ rycktes bort af döden; tunga, hotande skuggor lagrade sig öfver hemmet under fru Blicher-Clausens långa sjukdom, nien så.
blef det blå hiinmel igen, nar sominarbariiet, lilla Inga, såg dagen.
Och om henne iir det hennes mor i rViser til lille Pip, skrifver:.
, Du, som liar gjort, f r a Dn blev til hver Livets Dag til Fest for mig Mon nogen Tid Du fatte vi], hvor varmt jeg takker dig -! '
Du, som ined dine Hiender sinaa i F~J-d og Sorg kartegner mig, mon ilogen Tid Du vi1 t ' orstaa, livor jeg velsigner dig!
* Ar l 8 N, lille Pips födelseår, blef p a t o r Clausen förflyttad till Seller (4d, denna vackra flack dansk jord, och har.
slrrefs, Inga Heinea och n Violin a, men ocksA hit fann sorgen stig, trots varnande fager skog och gladtjgt glittrande sjö.
Döden skred öfver prast- gardens tröskel, just som sommarsol lyste klarast och alla blomiuor doftade.
Efter en kort sjukdom afled Clausen i juli 1901 .. Och Sidlersds lrlockor ringde och ringde, allt f r h den stund sorgebudet spreds.
Det var som om deras- spröda klang velat kalla honom, den lrraftfiille och nitiske sjalasörjaren tillbaka,, .Men Doden tager saa gerile det.
soni huer os allerbedsh - s.
Det, som iir verkligt stort kan dock icke ens den bittraste sinärta förkrympa och därför kunde ej he ' ller den förkrossande sorgen.
r&amp; p&amp; fru Blicher-Claiisens konst; det %r så med konst&amp; att den öfverlefver sjalfva litset.
Och midt under de mörkaste dagariie, da henties .sjal var ett enda svidande sår och saknaden bi: &amp; nde i tankar- na, slrref hon $Farbror Fre.ns ».
Detta gör denna bok p&amp; visst satt n~iirlrligare de föregående, ty man lränner det stnndom under Iiisningen af den som hade författarinnan doppat pennan i hjiirte- blod.
Redan med » 17iolin » hade hennes namn blifvit kandt .och älslradt i de stora kiilturlii,nderna, och nsr första upplagan af » Farbror Frans » litkoin, förelåg öfversiittningar af densamma oclssa till Atskilliga.
andra språli;.
Men hon sjiilf, soin likväl iilslrar sin diktning så liögtl, och som nldrig skulle kunna svika den, för henne kommer ej lyckan tillbaka med de tusendes hyllande beundran, med iira och lysande frainghgar.
Hon måste gifva sin sjal luft i diktens viirld, måste skapa, darför att hon ager ' sskaperevnen.~, men ' det ligger ett on$- sägligt vemod i d e rader, hon nyligen skrifvit.
De tala till alla
dem, som vilja förstå, att trots vlrldens värmande solsken, trots varens spirande och sommarens fullhet inom konsten, kan hon, den ensamina, hviska till susande skog: » I al den Muidjord og Grode fsler jeg kun et svidende Savii - for Hjiertets Bregneskiid dsde - Og bagved Granernes Haale rinder der salte Taarer ned i Silerlernes fine Skaale., Från Helsingfors ' till Petersburg under Maslinitzaii D.
3 Afven i Ryssland firas årligen före fastlagen en karnevalsveclca.
Den har dock en helt annan karaktär än söderns blomsterfest och karnevalsupptåg.
Hiifvixdsaken är att bereda sig till fastan genom griindligt iitande och drickande.
» Maslo » betyder smör, och veckan gör slral för namnet.
E n van i Petersburg, iageniöï N., hade skickat mig en in- bjudning att besöka hans familj och r i d t mig att välja just smash- nitzm » för att göra bekantskap med ryska sedvänjor.
.
J a g vistades iiist då i Helsingfors och hade där haft tillfälle åse firandet af den &gt;mörka dagen)).
Arsdagen för det bekanta mani- festet d.
IS febr~iari, ihågkommes alltjamt med samma siniirta, och den tar sig uttryck i att allmiint indragande af all upplysning inomhus.
Det ligger en egendomlig st8muing af dof, sorgsen pro- test öfver staden.
I butikfönstren ar mörkt.
Afiiirerna &amp; ro antingen stangda, eller dar arbetas med minsta miijliga upplysning.
T. o. n .. i apoteken trefvar man sig nästan fram till disken, endast vid kassan ett fattigt steariyljns, viil skyddadt och osynligt fran gatan.
Inom fa- miljerna vistas maii i gårdsruminen för att ingen Ijiisstrdle slrall sila sig lit åt gatan.
Rtaclen skulle göra ett dödt intryck, om icke 4n tiitt packad rnannislromassa rörde sig framåt gatorna under dam- padt samtal, stilla och behäïslcndt.
Endast någon gång göres halt fram-.
för ett iipplyst fönster, och ropen: &gt;släck ljuset2 höras, tills massan fått sin vilja fram.
Det kan väl tyckas, att detta ar ett onyttigt trots, men man kan ej ~ n d g i i att känna sig gripen af den rörande san- hörighetskänsla det visar.
I skarpaste kontrast häremot står den » ljusa dagent, Eune- bergs fudelsedag, som någon tid förut firats med allmän illumination i butiker och privathus.
Emellertid nalkas: maslinitzan D i Petersburg, och jag beger mig en kväll af till järnvägsstationen för att förskaffa mig plats Petersburganattåget.
Har nere vimlar det af ryska iiiilitarer; c1.e tyckas behärska terrangen.
J a g har ofta lindrat öfver.
att de ryskc officerarne i Helsingfors göra så litet viisen af sig.
Sedau Finleud förlorat sin egen militär, spelar uniformen hiir ej alls samma roll inom siillskapslifvet som i andra laiider.
De ryska officerarne erc illa tålda eller ignoreras fullkomligt, och de txckns kanna köldeii, åtminstone ha de ej det sergervissa Gfver sig, som vanligen utmärker de unga martissönerna.
Uen väl nere vid taget och p&amp; väg mot hemlandet, tyckas de redan känna sig mera p5 egen inark.
Ne6 granna uniformer, sablarne släpan le och klirrande sporrar prome- nera de stolta p&amp; perrongen.
Och så iiro vi iindtligen p&amp; viig till viirldsetadeu.
J a g kaniier mig litet illa till mods, ty man har sagt mig, att ilet iir uiuojligt rrilc sig i Petersburg utan att kunna nagot ryska.
J a g hoppades dock, att min värd skulle vara mig till mötes vid stationen, och kande mig gansk;: besviken, då jag, kommen till min resas mil, ej kunde upptacka hoiio~li.
E n bärare följde mig i hiilarne och ville ta hand om mitt bagage, men clh jag endast skakade på hufvudet, fick han ej ens tillklle risa att hi; talade: tyska.
I stallet vande jag mig till en poliskonstapel iiied ett kort, hvarpå min vän på ryska skrifrit en anhAllan om att rn0t.t~- garena ville vidtala en isvotschik att kiira mig till den iippgifnc adressen.
Uen.
konstapeln vägrade att ens lasa kortet.
.Ilet Tar i förbigående sagdt ej den enda gången jag iakttog skillnadeu i höfligiist mellan den ryska polisen och t. ex. den engelska.
Nan förstfir ett uttalande af en frarnscående rysk sedeskildrare, att en rysk polis- konstapel har två funktioner, i hvilka hela miinniskolifvets filosofi finner uttryck.
Det ar att förbjuda och tvinga.
Han förbjuder e r det man vill och tvingar en dit man icke vill, alldeles som lifvet.
Emellertid visatie den envise bäraren sig ånyo och erbjöd sig.
ånyo på tyska att hjälpa mig, dock begagnande tillfället att säga mig några beska saker om mitt okloka tillbakavisande af hans hjälp.
Han framhöll också, att endast genoin hans inflytande det skulle lyckas mig att f A ut mitt resgods, emedan expeditionen strax skulle stängas.
Angerfull och viljelös lat.
jag honom föra bagaget ut i en siade.
Som det var mig omöjligt att enligt rysk metod köpslå med kusken, var det ganska motvilligt jag lfininade mitt öde i hans händer.
Ilen i detta ögonblick fick jag på a f s t h d se ingeniör N., åtföljd af sinn t v i små döttrar, med raska steg niirma sig, och jag var riiddad.
Nu vidtog iiara en timmes färd till min värds hem.
Detta, det första ryska hem jag s i g, gjorde ett odeladt behag-.
ligt intry ck.
Sjalfva viningen var typisk för genomsnittshusen i Petersburg, med mörka tapeter i smaklösa mönster, fula kakel- ugnar och svartnade tak, men den unga familjen hade med god smak lyckats göra den hemtreflig.
Gedigna möbler och väl valda piydnadsförem&amp;l, några få korstverk och kuriosa, samlade uncler resor i Orienten, m m intet hopande af smaklösa småsaker gåsom i andra mera typiska medelklasshem, som jag besökte.
Så följde en ansträngande vecka af forceradt nöjeslif.
På föl: - middagariie besågo vi metropolens seviidheter, muséer, kyrkor, ve-.
tenskapliga samlingar.
Kviillarne tillbragtes p6 nagon teater.
KBj- serliga operan och balletten äro ju berömda, men ytterst svårt ar.
det att få biljetter, stiiudigt fnllt hus.
Vi lato lura oss att köpa dyra biljetter af en m h g l a r e men blefvo sedan afvisade vid in- gången, emedan de alls ej gällde till den föreställningen.
Ett särdeles omtyckt nöje ar att fara ut till öarne i Nevan, där flere stora nöjesetublissement finnas, eleganta restauranter med eller utan varietk.
Det är nara en timmes åktur ditut, och publiken kommer i allmänhet ej före midnatt.
Vid tretiden vor0 vi nöjda att resa hem, men programmet var ännu långt ifrån slut.
Haarje främling, som beser Petersburg, känner väl till alla dess i turistböckerna omnämnda sevärdheter.
Men en j arkitek-.
toniskt hänseende anmärkningsviird byggnad, som på grund ' af sitt undanskymda läge ej observeras af den vanliga turisten, ar den jiidiska synagogan i sydvestra stadsdelen vid Bols jaj a Master- skaja.
Ehuru den har ett ofördelaktigt läge, inklämd mellan van- liga bostadshus, gör den ett mäktigt intryck genom de väl afvägda proportionerna och den rena, enkla stilen.
Byggnadens förhistoria
194 ar också intressant.
Originalritningarm gillades af tsar Alexaiider Han insig, att.
byggnaden loorde blifru en af de vackraste i Petersburg.
Men, Ilexander III ski-ef p i ritniu- garne:!
) Judiska församlingen i Petersbiirg hm ej en s i fruinstAeiicle stitllning, att en så praktfull synagoga är berattigad.
Föreziklas~!
Helt nära synagogan ligger en annan miirl-lig byggriad, som vi en dag besökte, tiet gamla fangelset Litoffsky Zaiuok, en ston, dyster komplex.
Det spelar samma roll för vanliga brottslingar som Peter-Paiilsfiistuingen för politiska fiingiir.
Fangelset ar beskrifvet i många sedeskildringar från Petershug, bl.
a. i Tolxtoys nrpj,- stindelse ».
I f iii~gelsekapellet pigick massan.
På liiktarne bakom höga jiirngaller stodo fångarne tatt och deltogo ifrigt i Angen.
De betraktade dock nyfiket den fitaliga menigheten i sjalfra kyrkar?, som synbarligen utgjordes af deras: inhönisi och nfgr: i af traktens fattiga iunevånare.
Prästernas driikter voro lika praktfiilla och 1q-r- kans inredning lika brokigt glänsende af billig grnnnl8t soni i 311:: ryska kyrkor.
Enda ski1li; aden i dem alla ar materialets iner e !lei.
mindre akthet.
Hiirifrån åkte vi ut till Petrowky-l~arkeii, där folket Imiknr iira rnaslinitzan med alla de vanliga tillstiillniugar.
som barnsliga sinnert aldrig tröttna p&amp;.
Pultliken r a r mera ollaiidacl an det1 som bes; ikei.
vfira folkparker.
Man såg niistan endast slitna, trasiga kliider inen förnöjda, godmodiga ansikten af tvifvehktig renhet.
T&lt;viiiiior~i; i i brokiga kattunskjolar och med den micsta bytingen p&amp; armen.
S ë r vi åkte hem genom Nevski-prospektet, den bekanta 4 Iriloiiirter 1Knp hufvudgatnn, var det stora vikldens prornenadtid.
Det var en tiifla~ meilan eleganta ekipager och sällsynt rackra hiistar.
De ~ ~ ~ ~ i (l i g i: kuskarne i sin karaktäristiska dräkt sutto feta och iippstopparle, medvetna om att de representerade huset.
Frainför ' kajserliga p- latset syntes en miingd poliser, ifriga att riinsa gatan för kajsarin- nans ekipage.
Det är förvånande hur obemärkt en siidaii utfar6 kan Bga rum.
Endast p i oficst-srnes hiilsniogar förstod jag, att den enkelt kladda damen, som något stelt besvarade hlilsning: irne, ej var en vanlig dödlig.
Ingen hyllning frin folket, ingen ridande r ~ k t kring vagnen, som jag föreställt mig.
Kort efteråt kom den imge 1) olw.- 1Bre tronföljaren i en trojka, dragen af tre hiirliga hastar i air- snnde fart.
Vid X e v ~ k i: ~ r o s ~ e k t ligger et ju ocksi b.Damernits paradis, den stora affärskomplexen Gostinny Dvor.
Dess magnetiska drag- ningskraft lockar en ständig ström af köplystna att triingas i den II kort före hans död.
.
,.
yttre pelargång, som löper rundt om byggnadeu.
Förekomsten af ' en massa piilgvarubutiker visar ryskornas förlrtirlek för vackert päls- verk.
Man förvånas öfver den elegans i pälsväg, som de ryska damerna kunna tillåta sig.
Och dock äro skiniivaror långt ifrån billiga, trots den rikliga tillgången.
I Sibirien .kan man få köpa sobelskinn för 25 rbl st., men i Petersburg draga de tredabbla priset.
Se här en liten äkta rysk skinnhistoria, som ej fått se dagen i ryska tidningar.
E n af de förnämsta pälshandlarne i Sibirien ar en kines, Ti-fon-tai.
Han önslrade gifva ryska kajsarinnan soin kröningspresent en sobelpäls.
I lång tid hade han med oerhörd energi samlat fjortontusen små sobelskinn för att däraf utvälja åttio stycken soin dugliga till den dyrbara gifvan.
De vor0 sällsynt vackra .. de ' tätt inströdda hvita håren verktide som om den hopsydda piilsen varit lätt ötversnöad.
k a r e n slcref till en k ä ~ d general och anhöll om dennes relrommendation för att erhålla tillståijcl att öfverlamna gP; fvari.
Generalen svarade vänligt, bad Ti-f on-tni öfversiindsi.
piilsen och inbjöd honom å kiijsarinnans vägnar till kröningen.
Då päls- handlaren anliiude, fann han .till sin grämelse att piilsen redan öfver- lämnats jiimte en rstitlig adress, diiri kajsarinnan-modern ödmjnii t ombedes mottaga den undersåtliga gåfvan - f r h det sibiriska rege- mente, hvars chef generalen var.
Förut hade generalen dock skiirit nf halften af palsen och daraf förgrat sin fru en utsökt preent.
Ti-fon-tai afreste genast utan att öfvervara kröningen och be- rättade en g h g gråtande sin olycka för min sagesman, Under jagande från nöje till nöje förflöt allts&amp; min &gt;maslinitea- vecka ».
fort nog.
Jag får dock belsanna, att jag var helt glad de.
få kvällar jag fick tillbringa helilma och slapp att roa mig.
Mitt värdfolk var idel Silskvärdhet och den furpliigning som bjöds.
den rikligaste.
Till maslinitzans ' matsedel hör gi fvet » blini n, en sorts tunna pnnnlralzor af bohvetemjijl, son1 iitas med smält smör och sur grädde eller kaviar och tillsarnmens med salt eller rökt fisk.
Också lära många, som annars m9tste lefva p i förknappuing, föriita sig till döds uuder waslinitzan.
F. ö. ar ju det ryska köket berörndt, sarskilclt är köttet alltid ovanligt godt.
Konversationen vid bordet var liflig.
Frun i huset talade endast ryska, jag använde esperanto till värden, som tjänstgjorde som tolk ...
\ -- 196 Detta nya språk visade sig mycket användbart.
J a g hade hittills endast begagnat det till korrespondens, men fick först nu tillfälle att tala det och var själf förvfinad öfver den nytta jag hade daraf.
Säkert är, att min ' resa till Petersburg aldrig ägt rum, om jag ej kommit att - studera esperanto.
N.
S. '
.
En massadress från Danmarks kvinnor.
De danska kvinnotidningarna ha u r d e r de sistförflutna veckorna varit lifligt upptagna af en från kvinnornas läger utgången opinions- yttring, förorsakad af de många upprörande .. kvinnofridsbrott, som under de senaste iiren ägt rum i Danmark.
Ofverfall af kvinnoi: i osedligt syftte höra, efter hvad de danska tidningarna upplysa om, till ordningen för dagen, och den osäkerhet.
som i dettn afseende råder på landsbygden och i stadernas aflagsnare delar har, soin natur- ligt ar, förorsakat en skräck som niistBau gränsar till panik.
En af orsakerna till detta laglöshetstillst~rid anses ligga i den slapphet, hvarined den offentliga orduingsnlrilrten beifrar dylika förbrytelser, och den nlliniinna opinionens afslry för, gärningsiil2inneu till dessa rån brott Br Imapyast större an indignationen öfver polismpndiglieternas loja satt att vaka öfver .den allmänna siikerlieten.
E t t uttryck för stamningen inom nationen beträffande denna sak Hr en adress, soni i dagarna öfverliiinnats till justitieministern och rilcsdagens talmiin, innehållande en gripande vadijan till rikets lagstiftare om beskydd för landets kvinnor och strängare straff åt våldsutöfvarne.
Aldrig, slsrif ves det från Danmaik, har någon offentlig opiiiionsgttring haft en större tillslutning an denna adress.
Inom knappa tvenne veckor ha öfver 181,000 underskrifter samlats.
Hade adressen varit tillganglia 14 dagar till, skulle nya hundratusenden af under- skrifter influtit, s &amp; stark har den stamning varit, hyaraf den fram- burits.
Tyviirr fordrade riksdagens snara afslutning adressens omed- delbara inlämnande, hvarför listorna efter endast ett par veckors cir- kulatiou iilåste indragas.
Hvillra hafva underskrifvit adressen?
Af de 116,912 kvinnor.
och 64,896 man, som tecknat sina namn därå tillhöra de flesta folket, i detta ords egentliga bemärkelse.
Omkring 27.000 tinderskrifter hiirstamma fran hemmausiigareklassen (Gaardsmansldassen) 26,000 ..,.
f r h torpareklassen (Husmandsklassen), 23,000 från tjiinareklassen.
Det iir på landet dessa afskyviida förbrytelser mot kvinnor aga rum, och det ar dsrför först och frimst landtbefolkningens kvinnor, som genom adressen begiira att regering och riksdag skola lamna dem hjälp och beskydd.
T7idare skrifver ~Kvindernas blad » i anledning af denna mark- liga sak: zDet förtjänar att lagga märke till, att denna adress, s8m
ar den största (eller näst största) som hittills förekoinmit har i lan- det, icke tillkommit genom någon våldsain agitation eller något utbasunande i pressen och på möten.
Stilla och lugnt har den blif- vit framlagd och på samma satt har den blifvit imdirtecknad.
Uuder- skrifternas väldiga siffra utgör därför ett så mycket vältaligare vittnesbörd om den stora fruktan och starka ovilja, som rider bland folket i stad och på land rörande de förhiillanden, adressen syfnr pk.
Det är ett nödrop, och de som makten hafva böra icke kunna undgå att lyssna och taga hänsyn till den vädjan, som tusenden ef kvinnor och män från ralla lager och af alla klasser riktat till dem.
Adressen ' har alltså till hiifvudiilål att göra klart för de män, som sitta i regering och riksdag, att landets kvinnor, som icke sjalfea hafva tillgång till styrelsen och icke aga att råda öfver statens medel, kanna en djup oro öfver den brist p i skydd till lif och lem, som för närvarande rader, i synnerhet på laudsbygd~n, och att de cla~för på det all~ * arligaste fordra att regering och riksdag snabbt och energiskt skola inskrida för att rida bot för det onda.
Och vi tro, tillagger tidningen, att detta nödrop skall blifra hördt.
S&amp; långt de danska lr~iunornas opinionsyttring, hvillren vi %,ana var vannaste sympati.
Men ined de danska förhållandena för ögo- lien framställer sig ovillkorligen den reflektionen: hur ar det ställdt med kvirinoskyddet i vart eget land?
Man Iran visserligen invanda, att n8got aktiiellt fall af illdad, föröfohde mot kvinnor, liknande dem, hvarpi adressen syftar, för narrarande icke föreligger hos oss - d. v. s. så vidt iilan kan döma a£ de offentliga ineddelandens.
Men Iran man daraf sluta, att rgheten och den sedliga depravationen ar mindre hos oss an hos vara stamfriinder p i andra sidan Sundet?
Vi v&amp;ga ej invagga oss i den illusionen.
Och för att taga ett niyc- het nara liggande eserupel, ar ej den otrygghet, som efter mörkreta inbrott råder i vår egen hufvndstad, dar unga kviiliioï s&amp; ofta ut- sattas för nargångna förföljelser och.
ohöfvisk~ tilltal af friimmande m8n, är icke, saga vi, detta ständiga störande af kvinnofriden på vara gator ett utslag af sanzma, slags moraliska ruttedhet som den, Och hvilken i sin gröfsta form sorterar under brottrn %lsafdeluingnr~~a?
inåste vi ej inst8mma med vira danska systrar däri, att det ej gifves nggot annnt botemedel mot detta onda an att befordra brottslingen till strängt straff, så väl den trasige strykaren, som kastar sig öfver den värnlösa kvinna, han påträffar på sin ensliga väg, som den viilkladda s. k.
» herre », hvilken med närgångna till- tal antastar en arbar.
flicka pA öppen gata?
Och, fråga vi vidare, skall det behöfvas en massresning, lilrnande den vi nyss bevittnat i Danmark, för att myndigheterna skola vakna från sin försoffning och inse, att det Iir ett civiliseradt samhälle ovärdigt, att ej med alla medel soin stå lagen till budo skydda dess fysiskt svagare individer mot våld och öfvergrepp?
.
.. ..
Från skilda.
'.
Svenska Kvinnoriias Nationalförbuiids 8rsmöte ägde runi den 15 april under ordförandeskap af frii Anna Hierta-Retzius.
De I6 föreniil-.
gar.
som för iiärvarande utgöra Svenska Kvinnornas Satioiialförbiiiid?
äro: Fredrika-Brenier-Förbundet, Nya Idiiu, Svenska Alliniinila Iivinnoföreiiingen till djureiis skydd, Iivinnoklnbben, Stockliolms Llsesalong, Föreningen för Viilgörenhetens ordnande, Handarbetets VBniier, Stockholins Kvinnliga Gym- 11 astikförening, Sveriges Kvinnliga Fredsförening, Central komit6n f ijr hrbets- stugor för barn, Svenska Kvinnoföreiiingen för fostei: lnndets f ö ~ w a r Kvinrio-, förbundet för Sveriges sjöförsvar, Svenski Hvita bandet, Röda liorsets iiamkominitt6, alla i Stockholm, saint uti Göteborg, Göteborgs Flickskole- f6reniiig och siillskapet Iris.
Ars- och revisionsberattelser11a iqqliistes och decl.iai.ge beyiljades.
E n redogörelse för.
* ~nternatioAal Council of Womens », Esekutivkoinmittck iirsmöte i TCöpenliainn upplästes af doktor Ellf !n Sandelin, stallföreträda- rinna för Svenska ICvinnornas Sationalförbunds ordförande, hvilkeii var hiiidrad att bevista Köpenhamnsmöte t.
Vid val bill Centralliominitté IBr Svenska ICviiinorilas Satioiial förbund t~invaldes till ordförande fru Anna Hierta-Retzius!
till protokollförande sekreterare fröken Maria Cederschiöld.
till Irorresl~onder~nde sekreterare fröken Hulda Lundin samtnyvaldes till fröken Ellen ~~hitlock,~kassat ' öïvaltnre vice ordförande fru Eva upinark efter justitierádinnan Kerstii; Rohinan, Iivilken iindanbedt sig aterval.
Till revisorer oinvaldes de IöregRende, friiknarna Eva Fryxell och Gertyud Adelborg afvensoni revisorssuppleaiiter~~ friiken Hanna Andersson.
, Föl-cningeii för Folkbiblioteli och Liisestugor.
i Stockholm liar tillstallt oss följande beaktansvärda ineddelaiide: Folkbiblioteksrörelseiis beframjaiide, heter det i för: s ', lilla cirknl8r brail framför allt ske genom tvenne htgarder: peiiningbidrag fran staten och iipprättaiidet a f en byrh, som förinedlar bokinköp, lämnar rad och upp- lysningar, aiisltaffar n.ödiga biblioteksiiteiisilier o. s. v. Det första villkoret hoppas man få se fijrverliligadt vid eii kommande riksdag, och hvad det senare betriiff ar.
Br det redan uppfylldt genoni Föreningen f ör Folkbibliotek och Lasestiigor i Stockholiri.
Nämnda förening iipprättade nämligen i. slutet af förra aret en bokförinedliiigsbyfi och den stora aiivaiidning som denna f l t t: visar hur nödvändig en s %daii är.
Under den korta tid soin- hyran varit i verksamhet ha redan inellan 30 och 40 rekvisitioner A böcker förinedlats.
Rekvisitioner konima f r h alla delar af landet.
från folk-, socken-, arbetare-, skol- och regeiiientsbibliotek o. s. v. och en massa för- friiglingar rörande anordning af bibliotek inga alltjämt.
Till ledning för delii, som önska begagna sig af föreningens verksamhet, kan niiinilas, att ckss adress är 46 Sturegatan, Stockholm.
.
