# ID: svediakorp-per255
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 9,888
# sentences: 437
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Till fragan om kvinnans politiska rösträtt.
Ett di skiissioiisinl8gg.
Utöhingen af politisk röstriitt iir ej blott en riittigliet utan en medborgarplikt.
Man skall diirvid ej tjrina sig sjiilf utan sam- hallet - fastän det nog också kan hiinda, sttt samhiillet.
iir ~Bdant, att den enskilde gent emot detsamma m %ste kampa för sinn lifs- intressen ocli diirför krrifva sin riitt att rösta.
Just fran sarnhii,llots syn- pnnkt synes det mig emellertid vara mycket önslrviirdt, att kviniian fiir inflytande p$ det politiska lifvet.
Det iir s&amp; ingnga frfigor, som knappast utan henne bli lösta p&amp; ett tillfredsstilllende siitt.
Jag t~inker p i nykterhetslagstiftningen, fattigvirdslngstifningen, arbetare- lagstiftningen och siirskildt de grenar daraf, som beröra ilderdoms- försörjning, bostadsförh~llanden samt barn- ocli Irvinnoarbete.
Vidare: skolviisendet, i synnerhet i hvad det rör fliclrskolorna och de allt alliniinnare ssmslrolorna, som ju enligt det kongl.
komit6förslaget nii afven skola lromms att inga i de allmiinna laroverlrans organise- tionsformer, och slutligen all lngstiftning, som rör skydd för etlt sed- ligt lif.
Hvem kan förneka, att bland vårt lands bildade kvinnor finns en stor mängd med ej blott varmt hjgrta utan ock praktisk blick och sakkunskap i dessa och dylika frigor?
Hafvn vi r&amp;d att undvara deras inflytande p&amp; valet af hgstiftare?
Utom det att flera af dessa frkgor ligga närmare kvinnan Bn mannen, a r det en egenskap i kvinnans karaktär, som gör hennes inflytande p&amp; de allmänna angelägenheterna så önskvilrdt: jag inenar förmågan af intuitiv uppfattning.
Det torde ej vara någon förolgmp- ning mot kvinnokönet, om man sZiger, att dess representanter i allmanhet ledas mer af kansla an af nyktert tankande.
Bådadera behöfvas.
Tiinlrandet behöfver kompletteras af kiinslan.
Dtan kan lätt genom ett klyftigt eller snusförnuftigt resonnemang komma i f r h, --.
.
Anledningen till detta uttalande är närmast att finna i en upp- 3) sats i L. f. H., som förfaktar en annan ståndpunkt i frhgan.
Jag har Bndrat nBgïs uttryck, som direkt syfta p&amp; den nämnda iippsatsen; i sak hr ingenting tindradt.
Föi$
den plikt, som känslan för det rätta visat en på.
Huru många exempel därph kunna ej våra riksdagsförhandlingar liimna!
Äfven dar resonnemangen ej hafva det, mer eller mindre medvetna, syftet att gruinln pliktkanslan, k m det Iatt hiinda, att de leda till ett Bndlöst och fruktlöst sysslande ined detaljer - och ett ske1) tislzt vändande p&amp; svarigheterna, SH, att till slnt ingenting blir gjorclt.
Med kiinslan iir tron n8rn besläktad.
Kvinnan iir starkare i tron an mannen.
Och iifren i det politiska lifret behöfs tro.
Det, iir intet annat än tron p i sanningen och rattfardigheten, som kan flytta de berg af fördomar och iiiissförliållanden, soin stunga viigen till friliet och riittrisa.
Men, siiger inan, 1At vara att.
möjligen det politiska lifvet skulle vinna pH, kvinnans deltagande dari - det enskilda lifret skidle för- lora därpli, lifret i heminet; och kvinnan sjalf skiille fiirlora diispi, förlora i kvinlighet.
J a g iitgar f r h den sista invandningen, emedan den synes mig.
viktigast och emedan den förra viisentligen hvilar p5 den senare.
Hvad ar kvinlighet '?
Olika tider och olika folk gifva olika Kanske ock&amp; olika individer pli samina tid och i samma svar dal$.
folk.
Mer och mer börja vi dock sainlas kring den tanken, att det som mer än något annat ger kvinnan hennes sihslrilda stiillning soni kvinna iir moderskallet.
- 4r det SS.
- och det ur vii1 oredersiig- ligt - d&amp; synes mig den krinila rara mest kvinlig, soin lir biist utbildad för det kallet.
Jag Iran ej finna, att ett vardigt.
deltagande i det politiska lifvet -- om det oviirctiga, iipphetsade!
lidelssl ' iilla talar jag icke - skiille i detta hiinseende verka hiiminaude.
Tviirt- om.
Skall icke en mor kanna inverka biittre på sonen-medborgaren, om hon kan tala med honom om medborgarplikt och medborgarriitt ej sisom en omyndig varelse, som af honom k m afspisas med ett ned- låtande: a sådant förstiir inte f: - untimmer~, utan som en medborgare, soin b %de ager och utöfvar full medborgarriitt?
- J a g tror, att Irrinnana riitt att göra sin röst giillaude i det politiska, lifret, skulle p i ett högst välgörande sätt öka Iiennes inflytande i hemmet.
Och iir det ej den bildande lwinnans - moderns och systerns - inflytande, som skall vara det kraftigaste riirnet mot den inauliga iingdoinens förrfiaiide i tänkesiitt och sed?
Mycket möjligt att det kan komma till en och annan politisk skärmytsling inom hemmets fridlysta omride.
Men den liiisfrid, som ej ar byggd p&amp; bättre grundvalar tin att den i amlar for en skiljaktig politisk uppfattning, den &amp; r ej värd att stöttas.
31ii den ramla!
Kanske kau p&amp; dess ruiner byggas en solidare gemanskap mellan nian och hastrn, dar ratten för den senare att ha sin sjalfständiga mening helt och fiillt respekteras ocli dar mannen ined aktning kan lyssna till siu hiistrns omdöme öfveï allrniiuna angelägenheter.
Lika, litet soni lrvinuans varde såso~n mor heh.öfvc-: r förlora på ett del- tagaude i det politislra liivet, lika litet behöfver hennes värde såsom hustru göra det.
» Nej):, torde udingen iuviinda, &gt;) kanske ej det inre värdet, det moraliska och iutelloktaella, men clet mera yttre: det estetiska, som - saga hvad inari vill - dock är af 8 % ofantligt stor betydelse i det verkliga lifvet ».
J a g vill ingadiinda föriielra, att begreppet kvin- lighet afven iir estetiskt hestamdt ocli att denna sida d e a f är myc: ket viktig.
Lifvet skulle förlora mycket af sitt behag och kulturen en af sina starlcaste hatstiinger, om det estestiskt-kviriliga - n&amp;uligtvis taget ej blott i fysisk mening -- försvnnne från jorden ..
Men jnst den omstiindighet, som af inotstandarna till kvjnnans politiska röst- ratt stundom starkt betonas: att m m och lrvinaa iiro s7cnpndc olika, med såviil psykisk som fysisk olikhet - just denna omständighet synes mig innebara en garanti för att det estetiska momentet ej ka.n eliineniras bort nr det kvinliga sliilrtet genom sadana föriindringar i kvinnans sauibilllsf~inktioner som de hiir ifrågasatta.
Är detta mo- ment väsentligt, sa hör det med till denna medskapade olikhet, och i s&amp; fall kan det ej utpl&amp;aus.
Vore det icke vasentligt - d&amp; kunde det ju gärna offras.
Det Itan nog handa, att; öfvergh~gstiden skulle ge oss intryck af en okvinlig t-yp, so111 hölle p i att utvecklas.
Men det blefve öfvergåeude.
Natiidigtvis skulle cle olzvinliga kvinnorna begagni tillfallet att exponera siu okvinlighef;; en del liittledda naturer skulle Isanslre strafva att likna dem, ocli idealet för en hel del unga flickor skulle Iranske en tid bortat vara eri lwinna med kalfasoner.
Men det g h öfver.
' Ha vi ej upple-Evat nagot; liknande förut - när lcviniian lciimpado sig fram bill arbetsoinråden, som länge varit henne förvägrade?
IZampen Ilar gifvit anleclniug till iribnga ofverdrifter och misstag; meii dessa ntjiimuas af sig sjdfva, ooh d&amp; visar sig resultatet vara eu kvinna, soin har större lvrmåga att inge en man ej Blott karlek utan ilfveu respekt och alt erbjuda ott samlif, rikt på intresse och ömsesidigt sjiilfstiiiidigt gifvande.
Slrcille ej denna nya utvidgning af kvinnans lifsområde gifva samma resultat?
J a g tror det.
Och eå en sak till.
Våra omdömen oin det estetiskt-kviuliga,
- liksom ö: Ever hiifviicl oin estetiska företeelser - äro ofta bra nog konventionella.
Det nya stöter oss för hufvndet, och vi utropa: så okvinligt!
Men ar detta nya något, som ej strider l~varken mot kvinnans fysiska eller psykiska beglfning och e;; heller mot hennes etiska, lifsuppgift, si blir den estetiska kanslan sm&amp;ningoin u l p fostrad daraf, och vi sluta med att ej blott tolerera utan finna be- hag i den med ett nytt moment riktade kvinnotypen.
1VcrtnnneZ Beskozo.
Alina M. Roos ' diktning.
I en satirisk jrtbilennlsbetraktelse öfver Iiundrade upplagan i f Gustav Frenssens intittlöst applåderade roman » Jörn Uhl » snärtar den tyske kritikern Leo Berg sina inhemska kollegers mani att iipptacka storheter.
Angriparen ar kviclc och ondskefull och följaktligen oriitt- vis, men det ser dock ut, som on1 åtskilliga af dessa herrar saknade ro att afbida, ett passaude tillfälle att vädra de recensentsnl3erlativ, som ligga till reds i deras skrifbordslådor för, das noch nie dage- wesenes.
Fenomenet ar einellertid visst inte enbart lustigt - be- niigenheteil att nppsliuttu, ifvern att beuiicira förblir en sympatisk egenskap, iifven oin den sturidom tar sig förhastade utbrott.
Det finns ju alltid riggon Leo Berg, som kan skynda till och ösa eu skopa vatten öfver entusiasmen.
Här i landet skulle en sådan dikemot svårligen hitta ett .falt för sin antikritiska sliickningsverkssmhct.
Hos oss r8der ingen iipptiickarlrist utom i fråga oin nordpolen, och har springer man inte oinkring ined ljus och lykta för att spana efter litteriira förtjiinster.
Eastinera inåste dessa presentera sig sjiilfva p&amp; ett liittfattligt och iögonenfallande sätt samt alltsomoftast gifya en ny pårninndse om sin tillvaro för att lyckas intränga i det allmänna litteratlirined- vet.andet, som dessutoii-~ ogiirna bereder plats åt mer än ett fåtal namn saintidigt.
Jag tycker mig förnimma, hur en trött suck stiger ur svenska publikens bröst, hvar gång det ån.yo går darhiiii med någon författare, att han icke längre kan lämnas ur räkningen: en till att hålla reda på och läss ... Må ingen förarga sig - jag talar nu fullt medvetet som en Leo Berg h rebours, utan striifvan efter nyansering.
Det naiiln, soin läses ofvan dessa rader, hör numera till dem, som man för sitt eget anseendes skull icke bör förråda obekantskap med.
För ett år sedan I d e jag kanske inte vågat påstå detta.
Icke som om dess biirere under mellantiden skulle ha undergått nagon plötslig ritvecltling.
eller gjort niigon sensationell ou~sadling, men hon har nyligen framträclt med tvenne verk, som hvart för sig t~iugctt iipl~iniirksan~heten till sig och tillika stallt hennes individiiali- tet i så full belysning som intet anriat sf det hon lämnat åt offent- ligheten.
Från dem faller ock ett ljus tillbaka på hennes föregå- encle verksamhet, och en öfversikt af denna synes mig därför icke omotiverad.
För åtta år sedan fick jag till jul en nyutkommen diktsainling, I grpi.rrge,z, med den okiiiida signaturen Alfnro på omslaget.
Gifvaren, som köpt; holren på måfå, uppmaiiade mig iilskviirclt att för all del byta ut den, om den iute föll iuig i sinalreri; men jag kiinde ingen frestelse iitt begagna mig af anbudet, sedan jag en gång bladdrat igeuoni det tamligeil dryga I~aftet, soui redan genom sin slösande omviisling i motiv och formgifniag lockade mitt af recensentfördomar ogrumlade sinne.
Diir fanus den forsta pingstinorgonen i Jerusaleiil, dar fanns den spritglade sjåaren p&amp; kajen, dai.
fanns fosterlands- poem med fornstora iilinnen och bliigiiln flaggor, diii.
fanns resebilder FrAn halfva Europe, där fanns visor OBI barn och grisar, ballader 0111 morer och svenska medeltidskungar, fornnordiska giidasagoï i isliindslm strofformer - diir Eanns allting och litet dessiitom.
Hade jag varit kritiker, skulle denna brokighet försatt mig i inisshimör och föranleclt en bister tillriittavisning åt ilen inbilske debutanteii, som viiget besvara alliniinlieten med en fullständig kollektion af sina verskrio~.
.
.
Jag vidkiinnes en ödmjuk tack- samhet mot de omstiiudjgheter, som bevarah mig för denna grofva f aute.
Det kan iute förnekas, att samlingen - siirsl~ildt som .debut- bok betraktad - var oförståndigt arrangerad.
Dar saknades den eftertryckliga accentuering af något visst drag hos författaren, som utan anstrangning af läsaren hos denne inpiiglar ett bestiimdt per- sodighetsiutryck.
Att ur en mångfald skenbart snmmanhangslösa eller stridiga manifestationer utleta den individuella enheten krafver en intresserad iippiniirksamhet, som man dess värre gör klokast i att icke förntsatta.
Det g i r fortare att konstatera enhetms obefintlighet.
Numera behöfver inan inte uppbjuda så mycket: skarpsinne för att fatta denna villsamma bok.
Nar nian griper till den nu igen.
återfinner man på hvarje blad karaktiiristika, som iiro en viilbekanta från Anna 31.
Roos ' senare alstring.
men hvilka aldrig samiumförts så oförmedladt som i förstlingsvolymen.
Det var icke pil miifli och med nybörjarens trefvande hand hon pïöfvade de iiriangtt oliktonande striingarna - de samklingade alla med nigon grundton i hennes vasen och hvarje anslag hade en ren klang.
Den flammande och starka inledningss3.angen, pingstm morgon - i samma praktfulla strofbyggiiad som ~Yilgriiriens jiilsång&gt; iueu föga inspirerad af Hans Alieilus ' diktare -, ter sig inte liiilgre enbart som ett poetiskt-religiöst stiimningsiitbrott utan tillika, och an mer, som ett lifsprogrem, som ett lyriskt företal till förf: s da oskrifna liufvudverk.
Den harm och den hiinförelse, som rniiktigt brusar genom alla dessa tjugo strofer, föddes icke af en ögoiiblicks- extas.
Det ar en trosbekännelse och en stridssignal.
Hvilken m h g - dubblad resonans få icke nu rader som dessa: ', Herre, sänd dock din Ande p % nytt!
Gif oss en talande tunga!
GiE att den eld, soip har viirldeu förbytt, Ater mQ segrande ljunga mot de hycklande f arider, hlrda i garning och hala i ord, mo t de gycklande sadducder, hiinande allt Irvad cj är af jord.
* FarisEerua voro, soin iilan ser, tidigt framme, om än deras karaktäristik sedermera betydligt utvidgats och moditierats.
De icke särdeles många dikterna af den rent religiösa katogorieri höra till det aiikrast formade och mest omedelbart verkningsfulla boken ryrniuer.
Man kiinner, att har ligger det centralaste.
Har och kanske i 2 Wausikaa~, en svilrmodig Irarlekssaga, dar lranslan liksom smyger sig undan bakom orden men röjer sig i den egm- domligt vibrerande mollmelodin.
Men det var icke ensamt det siiblima och det tragiska som lag för Alfaros röst.
Den hade jamviil toner för det Ii~stiga, det upp- sluppna, det burleska rent af, för att inte tala om den melladiggande, mera neutrala, skalan af fridfullt-idylliskt.
Hvem har inte fröjdat sig åt den oemotståndliga visau om de fyra ogifta siu&amp; grisarna?
-,
Just de grisarna förelromma inte liar iïieu viil andrii af sliiktctl, och den sorglosa tokrolighet, som förf.
sedan låtit flöda i en lftng racka böcker för rnindergriga, har fått sig ett hörn aqvisadt i denna omn- ligt oiusorgsfullt presenterande samling.
Den kan till och ined triinga sig i n med en bisarr 1ronti.asteffekt miclt i högtstamcl natui: - och lriiuslo- lyrik som i det litet vågadt hopsatts poeiuet oiui Schweiz, cl81- förf.
efter att ha i stora konturer antydt den slröulietsvärld, som ryms i detta land D utaf turister och Iioteller P, d i r inången ser blott; snikna värdsliiisvaïdar ocli langa, ' magi-a engelska iiianiseller *, låter sin haaförda lrilidskapsskildring kulininera i följ~ïide vålclseïnina eruptioii af natiirsv8rmeri: .Det filiiis jii likya1 alper %n så höga, att ej på deras spets inan byggt; hoteller, tlcl + j ö w l i m s s; djripci, till t1Ci.t.
tïriirz1,: nu .a tlc cclllu lii.rr! / sltc cw, !~clsh: o I I I cin~wllcï.
Själha, Reine kunde icke bibragt den spirande sentiiilentaliteten en verksaininare knack.
Men inan får inte stanna och njuta af dessa praktiga rader, ty förf.
rycker en plötsligt upp i högre stam- ningsrymder och slutar med ett jubelutbrott, om - - - unga, varma lijiirtai~, soin sköna, djiidva drömmar våga drömma,.
soin - nar en gOng dem himlens ljungeld träffat.
- all viirlden för sin karlek kunna glöinriia!
n Iilan knude ju aumiirka, att det finns litet för inångalianda i detta sGycke - de af mig kursiverade raderna ville jag dock minst gi-i.1.u~ undvera --, och detsainma ar man hågad att siigu om häftet i cless helhet, fråu rent bokmakarteknisk synpuiilrt.
I andra ufse- eudeu behöfver det inte först.&amp;mina en, n8r iuau viil fatt sikte l&gt;&amp; den fasta enhetlighet i lifssyn och såugsiitt, som binder samman det vicltsviifvande och extrema.
Harmed vill jag inte ha piistatt, att jag obetihgadt siitter pris: på allt hvad där stRr - det skulle då ocksa ha varit ett monstruïri till diktardelsiit -, inen iihen det, soin i ocli för sig skulle lii~~luai; mig likgiltig, f i r ett slags litterart affeIrtiorisv$ii.de geuom att l&amp; nagot vis bidraga till förf: s karaktiiristik.
SA ar exempelvis fiir- ballandet med. » Sveriges dag », ett grannt och storsvenskt kväde * som biittre lamgar sig till att deklaineras från Renberget på Skansen.
en festafton an till poetisk njutning, sidan jag fattar den, meii
hvars skrapelfritt pompösa ordalag 1) iiros af en vacker gossaktig patriotentusiasiii, soiii val iifven den far lof att raknas med bland iggrediensernia i förf: e efter ett sareget recept blundade vXseu.
Nar den iiiangsidigs nya poeten kort efter sin första offentliga prestation med bartlaggande af psevdonymen ufslöjade sig som prosa- berättare, skedde det med en bok, som i motsats till den förra frapperade genoiii en iögonenfallaude ensidighet af den kliidsamma art, som &amp; r liktydig med stilrenhet.
Ilan triiffar icke ofta en novell- samling så genomgående hel i ton och stainning som Tgsta c !jrq~.
Xonoton ville jag kalla den, om icke detta attribut medförde för- klenande associationer.
Det ljuder från dessa blad en 16gniald röst, sorti aldrig höjer sig till ett utrop för att vacka uppmarksamheteii, som aldrig söker alstra effekt genom modiilatiouer eller koustpauser, nien hvars liigno och jämna klang låter förnimma ett dampadt patos.
Alla dessa historier från österlaud och medeltid, med sina friiiiimande miljöer och sitt krönikealctigt stiliserade språk, f Zi darigenom en innerlighet, eii meningsfullhet, som skulle komma dem att verka som sinnrika symboler, o u icke det konstnärligt säkra förtiiljuingssiittet och deu fantasifulla f abnleringen f örlanade dem den verklighetspriigel, som tillhor den akta dikten.
De iiro helt enkelt utsökt skrifria, iiied en inogen måttfullhet i kompositioneii och en.
grauntyckt stil- kiinsla.
.
Diir står ingenting soni fyllnad eller p&amp; måfå -- beriittei- serna iiro klte siideles vidlyftiga, men de fylla ocksa iit sin ram.
» Tystii djup » följdes efter fyra i r af ett nytt uovellhafte, Scrgar~ om den skö~ln prinsessmi Li- H ~ r - q Tse, iiy pkalladt efter deu niest intagaride af historierna.
I sin hiifviidafdelning ar denua sam- ling nira befryndad med den föreggende, men rymmer därjiiiiite några beriittelser af en annan genre, raska och roliga skildringar af gammaldags herrgårdslif.
med dripliga tigurer och sitiiationer (jag erinrar endast om kilskens liktal vid hennes nid Eheuyreiis ' graf;, livilka dock har göra intryck af bihang till det öfriga innehållet .. I iiiistan alla Anna 31.
Hioos ' beriittelser af typen: &gt;Tysta djup &gt; är centralfiguren en kvinna - och egentligen alltid densamma.
Oin hon upptriider son1 asiatisk prinsessa eller som nordisk borgfrii, om hon kallar sig Yarizme eller Uiana, Beresuntha eller Ermelin - i ett förblir hon sig ständigt lik, i sin kärlek.
Den kärleken ar af eii egeiï art. Deu väckes inystiskt som genom en plötslig omv5ndelseY den omgestaltar lifvet som en ng födelse, den bär alla religiositetens k-linnemarken, trosförvissning och evighetshopp, offerlnst och reqhe tsbegär, ja den &amp; r religion.
Högre upp hinner intet ideal.
Aiiiiel hör till det fåtal, som på allvar hållit sitt p % denna nivå; med biifvande vördnad talar han om » den stora, den heliga, den höga och allvarlig^.
lcärleken, som lefver i alla fibrer och i alla sjäi,.ens förmögenheter », och det soin icke fyller dessa kcaf skyr hen som nggot viilg %rt, som on » själens mesallians ».
Det Br inte geuomsnittsandar som bekanna sig till en dylik lrärlekslsira, och det ar inte alldagsmäi~niskor som paktisera den.
För judarna blir den i evighet en galenskap.
Löpande som en underström genoin alla dessa iiiventyr och riddarsagor, griper den med makten af en inspirerad förkumelse.
Det ar den SOIN ger den stilla rösten denna varma klang, det %r den som ar diktens nerv.
Mau borde kunnat första det iifven oin inte förf.
i en symboliskt hal fbeslöjad bikthistorin, » Undret D, iitlamnat uyckelii till Iiemligheten.
» ' Undret » synes mig stå liingt efter de öfrige berättel_serna genom sitt osskra oscillerancle niellau direkt bekännelse och f au tasiomkliidning, men den ryminer sidor så sjal- f~illt vackra, att man icke ville undvara den.
- » Detta är sagan om Yarizme~ - så börjar och slutar en historia -- weil saga från langst föïsvnnna tider *.
Skall man ta denna iipgrepade försäkran på orden?
Vill förf.
inskiirpa; att del icke liiogre kan förekomma unga vurelser, hvilkas lappas karlelten för- seglar och som i skriimsel springa och gömma sig för lyckan?
Nar Anna Bl.
Bous för nagra år sedan öfversatte ett antal xf sina noveller till fraiiskan, beledsagade hon dem ined ett längre företal, där hon öppet tillkänuagaf, att det hon ville skildra val: något vida inera aktuellt än de fjärranifrån Iiiiintade ämnena gåfvo vid handeiï - niimligen kviniiohjsirtat.
Coeuru sorwages har hon kallat boken.
Titelu ar ypperligt karaktsiriseraiide, men den går inte riktigt bre att flytta till svenslra, då vi icke siga något adjektiv, soin p$ en gang iune- sluter begreppen skygg och stolt och obesmittad.
Just denna primitiva fraichenr, som man garns resigaeradt tänker sig förbehållen nagon mytisk gcildlotlder, star för Anna M. Boos soin det i alla tider viisentliga hos det ändlöst ai~alyserade och förtalade kvinnohjärtat.
Massor af - sai.slrildt manliga - litteraturskrifvare l~iinna upplysa henne, att saken staller sig ofant- ligt mycket inera, komplicerad Sin hon svarmar om; jag vet inte hur
hon skall svara på det annat an med dessa ord iir: !TTndret.
: .- !,jag - r. har endast sagt: det ar så jag kinner det Jfnrikn heter förf: s hittilldags sista sköulitieriira prosnliok.
Den bokeli bjuder pi % så mycket muntration, att den siikerligen lockar många läsare utöfver kretsen af dein, som ha sinne för att pejla tysta djup.
I en serie fristående bilder, sammanbiindm genom huf- vudpersonen, lainnar den ett fiirgrikt panorama öfver &amp; tslrilligt, som ar dyrt och kiirt fijr infödingarna i denna benådade hufviidstnd: sommarnöjen, Karl XV, Stockholmsvår, gardister, Karl XI1I: s torg, slottsbal, till och ined litet nordpolsfarare i fiirbifarten.
Idan kan iiiippeligen koncentrera ett större antal attraktioner inom två piirniar.
J a g har hört ' af invigda, att det hvilar en &amp; ta Stockholmsc.2iariri öfver dessa Ijiisa idjrller från skog och strand och gator - fiir egen del vet jag endast, att det mestadels iir förtjiisande sinå brottdijrcken af barndomsinemoarer, prag1 ade af ett blskviirdt solbiiniör och tillika af den aktsamma, en smula vemodiga ömhet, med hvilken man rör vid sina tidigaste och vackraste minnen.
Men dar finns mer.
Den lilla flickan, som debuterar inför lasaren med att grafva i sand vid Klriksdal och soni man sedan Iöljer genom upptåg och drörninerier, skolgång och sällskapslif, ger sig alltifråri början tillkiinna som en individ af sirskild halt.
Det, finns inte ett spår af lillgammalt hos henne, hon fikblir barnslig andn in i den ålder, d i ium plägar striifva att bete sig som vuxen.
Nen hennes fantasi har starkare intensitet au vanliga barns, heiiiies rattfardighetskiinula iir mera energisk, hennes uiidran inför lifvet mera allvarlig och aningsfiill.
(Tïnndelementet i hennes vasen ar eii morgonhisk renhet, en sjalfbevarande skygghet, som röjer friiud- skap med novellernas cos~ws arnuaycs.
Man kan med fog uågot litet föriiiidra sig iifver att Anna 31.
Roos, livars diktning staclse varit genomtringd at ' ett rent person- ligt patos och fylld af inre upplefrelser, blifrit beskylld fijr kyla och aflagsenhet fr&amp;i lifvet.
Hade Iienries syfte varit.
att dupera och leda på villospår, s&amp; skulle hon haft minget tillfiule att lyck- önska sig.
Men nu hyser hon i stallet den uppfattuingen, solii hon iittalat i en af sina böcker: iatt hur mycket man ii.n må frukta fiir att blotta sitt innersta, så har man på samma gång, sil snart man har en konstniirs sjal, ett obetvingligt behof att visa sig sådan man
verldigen ars.
I dessa ord ligger, tror jag, hela den enkla för- klaringen till att hon prisgifvit åt offentligheten en så direkt och obeslöjad bikt som den för nggrn mztuadeï sedan iitkoiiina diktsam- liugen Aderton d r.
Man kan inte kornina niirinnre ansikte inot &amp; ~silrte med en niiiniiislm, iin iiiau gör clet i denna bok.
Det kiinns rent af smiirt- samt iippskalrande att sB utan förbehiil1 sliippns in i en sjils inti- mitet.
Men tillika som en s a l l s p t lyclra, och inest sa.
Ty det inre lif, soin blottas i dessa bekannelsei., %r med allt iiyprördt och bittert clet rymmer af en oföriinderlig nobless och höghet, och ' det stiger fram inför en för1~lnr: idt och omskii-ïirnclt af den itlztaste poesi.
Kiirlekshistoi: .ieii, som berättas p&amp; dessa lyriska dagbol~sblncl, hör icke till de giingse inoiii arten.
Den liar en absoliit idealitet; p&amp; saininn g i a g som det vuimaste verlrlighetslif, ocli den inneliiller nioiilent n.f legendartad niystik, SOIII lingt i f r h ettt vara fantastiska iitbroderingar kilda epok i dess förlopp.
J a g vet inte, oin den skall lrallas lycklig eller ti.ngislr.
Den isör sig inom sfiii-er, diii ' de ele- iiieiitiira motsat,sbegreppen upplösas ocli inista siii mening.
: En sorg, soiii i denna grad blifvit ett lifsviirde ocli ett diktens killsprBng, i~ndsndi.ar sig bekl.agancle.
Dagbolrsblad sade jag ofvan.
Terinen feiller sig natiirlig, orrl- nade i tidsföljd och oftast noga daterade soiii dilzterna firo; men den meddelar en biföi: estiillriing om tilIfa11ighet och forinnonchnlins, hvillren iuau gör biist i att afviirja.
Vi ha Bar inte att göra med versifierade ntgjiitelser, som en poet lir sitt hjiirtas fullhet knst,at pfi papperet Iiur som helst i arbetspaiiseï; det ar fiillt fiirdigzl frulr- cPL tiindigen n~&amp;iiga 1as: ii.e ter af en dilrtnres basta skaparstunder.
P iir detta nog föi * spilldt, -- de skidle lika gärna accepterat niigon sorts oansad lat-g&amp;-lyrik, som d i fAtt passera för det » vaclrraa inne- I~lillets slriill.
Anna M. Roos ' verskonst besitter det slags raffinemang, som iii.
svimst att utgrunda - .- enkelhetens.
Det later, som om hon ntun att tanka på det talade i rytm och rim, och dock vzikar stän- digt ett lriinsligt konstnarsmedvetande öfvei: iitfcrsmuingen af henues verser.
Deras viisentligaste sarmgrke iir en sakta musik, som i egendomliga tongangar dallrar under orden och samlar sig till melo- dier, livilka i sig sjalfvn nästan bilda en dikt bakom dikten.
Den enklaste, utan all effektapparat sammai~satta rad far hiirigenom en stiimningsviiclande klangfyllighet.
Hur shllsamt sjunger det inte i en strof som denna:
~ H v r t d jag iilskade, det var ju denna morgonglans p % kinden, denna skygga, snabba sklllfning, likt den hastigt skrainda hindsno.
Och vidare, ur sainiria dikt: Minns dn sagans Törnerosa, hvilande i sömn pti, båren, bidande sin drömde älskling i de långa, l h g a %ren?
Niir till sist lian kommit, prinsen.
o d i af kiirleken hon vacktrs, se, d&amp; var hon an densamma.
som af sömnens slöja tiicktes.
S$ en gång nf smurtans töriie vnrdt min iingdom siif12 och btinrlen.
Alskack, niir du blott knmnicr, springer strrix den iipp 111- bliinden.
Ville jag vara pedantisk, set lrimde jag framliiifvn nAgra asso- nanser, soii1 hiis verksamt bidrags till den miisiknliska charnien.
Tranad och jubel, angest och hopp, förtviflan och resignation - allt ljuder i denna bok ined tonfall af en betringanclo innerlighet och glud, i bilder och iittryck stii~~doui s&amp; djiirft gripnti och s&amp; miik.
tigt suggestiva, att man stannar som inför en uppenbarelse.
Hör ett par exempel: Kilnna väl vatten och brusande strömmar skilja tv % sjalar At?
Droppar det icke tungt p5 ditt hjärta af min sk&amp;lEvende liingtans g r á t?
DLr stiger jnbel nu fran alla iingar i solskensbrand - Dar bida i mitt hjiirtn tusen striingar uppå hans liand.
Nu susar fröjd af sol ncli blomster bjiirta i mänskors bröst - Men jag g2i.r tyst ocli lyssnar i mitt hjiirta: jag minns hans röst ... I sidana verser har viil lyriken ndtt s&amp; liiigt som den kan i konsten att ge uttryck At det osagbara.
Det hvilar en egen glans och högtid öfver den boken.
Den ger helgstamning.
Det förslgr inte att bruka den i slika fall öfligrt, tidningsfraseu: det, gkr ett religiöst drag igenom den; ty den 3ir i sin grund och Iiiirna religiös.
Man skönjer t~ %dal.nn, som leda öfver från den till det stora arbete, diir Anan M. Roos nedlagt sin kristen- doms~ippf nttning.
- b * % I denna öfversilrt har det icke, som jag impiiigligen tankte mig, blifvit rum för ett skiirsklridande nf Anna M. Eoos ' r1iki; ning för barn, alla dessa sagor och visor, som ' biida en ansenlig procent af hennes produktion och soin i sin intuitiva bnrnfnntastik ocli naivitet helt siikert äro det yppersta v8r litteratin- iiger inom genren.
Och hennes senaste prosaverk faller utanför det omrgde, som be- gransris af rubriken.
Kanske inte helt andim.
Det, Gr p&amp; sitt satt lika sisbjektivt ocli inspireradt som » Aderton &amp;] * D, ocli det, har icke ondt om sidor, soin röjn sitt urspriing frgn en diktare.
Titeln Pwiseiswt i vha.
dagar ii] - god s&amp;tillvicla, soin den lgter iitinannncle och har ett slagords preguans.
Neu af innelirrillet tiicker den inte mycket.
Boken ar en af de rikaste jag kiinner, oc11 det kunde den knappast varit, om den utgjort endast, en polemik.
Det viisentligaste i den tyckes mig inte vara det nedbrytande, iitnn det uppbyggande - i dobl~el meuing.
Det förra BI: sWdant, pin hvillcet miinniskor besk$iftigt skyncla att försfikra, att s5 1ia de alltid tiinkt och det kunde de också ha skrifvit, föriitsatt - ja, det krafves verkligen en hel del förutsiittniagnr - men det andra?
Det ar en encln intim trosbekiinnelse, ett personligt vittnesbörd.
af sällsynt intensitet och öfvertygelseinakt.
S&amp; Iran d&amp; detta arbete, som skenbart ligger s i fjärran f r h kärlekssagor och lyrik, stiillas pk samma hylla som de diktverk, nr hvilka jag ofvan hiiiritat antydningar om deras författare.
Ty det kan inte hjiilpas - att tala om Anna M. Roos ' böcker blir nöd- vändigt att tala om henne sjiilf.
Hon bar i ' dem Helt gifvit sig som den hon iir - en individualitet af egendomlig och nobel daning, hos hvilken bög intellektuell kultur och den friskaste poetisks nr- sprnngligliet, klarvaken tanke och brinnande kiinsla, lifsmission och konstuiirsdrift saminansmiilt till en fullt organisk och unik helhet.
Klara jo ha mo^. '
Från mitt randringsir.
Ett aiiici.ikaiiskt fiingellse.
Under min viskelse i New-York fick jag genoin en mrs Jeffreys vlinliga bemedling tillfiille besGk: i det s. lr.
Elinirnfiiiigelset, en iii- riittning b ~ g g d p5 experiment, hiiriivic1: i e f t e r f ö l j a n s v liimnar jag diirhiin.
.Det ligger stras utanför Kew-Tork rid en arm af Hiidson.
floden.
Höga i~~iirnr omgifra den fiistningslikn byggn: iclslroml~lexen.
FAngraktnrna g,: obeviipnade, fingarna riipnadc.
Den s t r h g a s t e disciplin ridar, arbetet g i r efter klockslag och iir viil nfriigdt, och alla i n h t e arbeta.
En lyx rider, inför Iivillren friimlingen liiipnai .. I en viildig, priilrtigt.
inredd gymnastiksal €4, Eliiiiras invanare (lag- ligen tillfäile till iitiuiirlct motion.
Romerska och turkislrn bad, regn-, strill- och skifdiisch serveras i badrum med marinorkw och marinorgolf.
I ett stort tryckeri gir » E l m i r a ~ iinder pressen och l i r vara viil redigerad och högst intressant, ty röfvarhistoriei.na iiro alla » Bilder ur lifvetn.
E n förtriifflig orkester förljiifvnr tillraroii, spel- och kliibbrum förkorta aftnarna.
Fångarna fH riika men ej förtära ~pi~itiiosn.
Det spelas flitigt biljard, fortuna och kort nien aldrig om pengar.
De hyggligaste fångarna få vilja sin mat efter matsedel.
TJtmiirkta bibliotek och intressanta illustrerade föredrag tillgodose Elmiras intellektuella kraf.
I aftonskolm gifves iinder- visning i naturvetenskap, historia, geografi, stenografi och telegrafi.
Hvarje söndag predikas i Elmiras kapell, men besöken iiro ej obli- gatoriska.
.Rören utgöres af fångar, sånganföraren ar fånge.
J a g mlgar ej säga, att prästen Hfven i r finge.
Föga troligt Gr det,, likviil möjligt.
Elmira gAr ej under namnet nfängelsen, det ar @ tt » institut; \; invånarna ej » fangara utan spensioniirerw.
Dock - - » pensionärerna:) bo i öppna celler, förseddii med gallerportar och diibbla Iiänglås.
Innanfiir dessa röra (te sig soni vilda djur i sina burar.
P % de fainnstjocka murarnas krön, som oin- gifva Elinira, vandra poster med geriir i hand, fiirdiga att skjuta ned den djärfre, soin urngis med trtnken att fly frbn anstalten.
.
Femtonhnndra af New-Yorks varsta förbrytare tillbringa här en liingre eller kortare tid af sitt lif.
: Kvilka typer!
Stora tiinga kiikben, låga pannor, djiiptliggande skygga, brinnande eller fräckt stickande ögon, baksluga, löinska eller hotfulla ansiktsuttryck; hårda ansikten, energiska ansikten, slappa, viljelösa, likgiltiga, enfaldiga ansikten.
Stiiderar man fhglistan, ser men, att de flesta begått.
inbrottsstölder, öfverviild, inord o. d.
Med dylika » pensioniirer ».
skulle en filantropisk inrättning i vanlig mening störta saminan på en dag.
Elmira har stått i trettio år.
Eliniraprincipen är den, att brott är en samhiillsf arlig sjuk- dom, som kan och bör botas.
Pensionärerna äro i åldern 16-25 ar, siledes förhoppningsfiilla iingdomar, iinnu i besitt ning af stora nt- vecklingsiiiöjligheter.
De intagas e: i för att lida ett viilförtjiht strafl, nej, de undersökas af kikare och nbehaodlasw af läkare.
Efter en viss tids .l&amp;mplig behandling Aterbördas de son1 » botade » at sainhiillet.
Ingen mottages p&amp; kortare tid an ett ar.
Sedan beror det på individen sjiilf, liiirnvida pinan blir kort eller lång.
Doktor Robinson och hans assistenter lägga först an på att fG pensionären SA fysiskt stark som möjligt.
Första tiden vgrdus kroppen med bad, gymnastik, stark, .närande föda och tillriicklig sömn.
D&amp; » patienten » ökat i vikt, sättes han i arbete.
Kan han.
ej arbeta, maste lian liira sig.
Inom Elmira finnes iner iin trettio jrkesskoloi:, och nnder gode 15rsi: es ledning undervisas ynglingnrne i tegelslageri, plåtslageri, mureri, stenhuggeri, snideri, smide m. in.
in.
in.
Kurserna Piro bestämda och obligatoriska och examina fordrande och stranga.
På resiiltatet beror bland annat vistelsens liiagd inom ans talten.
Utom af professionella 18rnre gifvas iiffvcn.
lektioner af fingarna, ty man IiAller styft på den satsen, att » intet uppfostrar såsonl det att uppfostra ».
Enligt amerikansk lag får .intet fängelsearbete konkurrera med den frie arbetarens.
Allt arbete inom Elmira, som ej direkt tages i ans$rålc för anstaltens behof, är således ett Sisyphnsarbete.
En väl uppförd m ~ i r nedrifves, då den ändtligen star fgrdig, smeden srudter åter sitt fint utförda arbete, stenhuggaren krossar till smu- lor stenen, lian briitit o. s. v. Detta förhållande beröfvar arbetet moraliskt viirde och vEirdighet.
Då » pensionären » inskrif ves, ikliides han blå uniform, f örsta graden.
Han föres upp i bok och fhr sitt eget konto.
En viss summa anslås till hans underhåll och allt, hvad han iiter och sliter,
paföres honom i rakning.
För a.lla brott mot st.adgnd ordning far han böta, och böterna variera emellan 2.5 cent (90 öre) och 1 dollar @, SO).
Penningar utbetalas natiirligtris ej.
&amp; fången sparsam med summan, han fatt, sig anvisad och liar lian ndgot öfrerskott sig till godo, £&amp;r han lyfta det i reda penningar, niii han som » botad, Ater vandrar a t i viklden.
Har han utan anmiirkning iinder sex minader passerat den bl; graden, flyttas han upp i den gr5 och far grf iiniforu.
J i d denna följer privilegiet att viilja fiiiia efter iuntseclel.
Han far iifren större apanage.
S t h han profret i don grii graden ett lialft; r, far han villkorlig frihet iitanfiir Elmirns miir: ir, sirida han liar iit- sikt att hederligt förtjiina sitt.
eget iiypehille.
Efter ytterligare sex ruinader £Gr lian fiillstiindig frihet, om han iippfiirt sig val och plikttroget.
BegHr han diirernot nya fiiffenss, ricgraderas han till röd uniform och (id lyckas han ej krufla sig iipp.
i den blA 115, mindre tid %n ett &amp; r. Ileii liingstn tid, nigon snttit pit el mir: ^, %r nio &amp; .r.
Doktor Robinson berattade, att ittio procent af de frigifna föra sedan ett liderligt lif.
A, Elmira en mindre nfskriicknnde plats iin andra strafl- anstalter?
Ack nej!
I tr0t.s af iiitresseviickmde arbete, hiimaiit bemötande, förströelser och nöjen, fattas det djrl~araste af allt -- friheten.
Elmiras höga iniirar utestiinga d l utsikt; dess tjocka murar genomträngas ej af nHgra ljud fran den yttre viirlden.
Hem- liingtan och liingtan efter friheten tager ofta nog liystwiska foriuei .. En ung italienare spräckte sin h ~ f r u d s k a l mot jiirngallret, i sin cell.
En fagel i bur sargar sina vingar blodiga.
J a g följde doktorn in i Elmirahospitalet.
Den ljusa, luftiga salen med Löga fönster sag inbjudande iit.
Biiddarna roro bliin- dande hvita, och i en af dem låg en yngling ined lungsotens lieta rosor p&amp; kinderna.
Korta och hiiftiga pressades de fliimtctilde ande- tagen nr hans sjuka bröst och de underligt glänsande ögonen mötte i hal£ förtviflan mina.
J a g rlinde mig bort.
Besökande f$ ej till- tala, fangarna.
Gud ske lof, han var ej svensk!
e
Tyska kviiinoföreningar till sedlighetens hö jande.
.
Att i v&amp;ra dagar sedlighetssti.iifvaiidet liksoin en maktig brand antändt sinnena och huru dess verkningar förspörjas i alla sam- hiillets lager, de högsta ej nndautagua, visar följande meddelande f r h Tyskland: I inars 1.899, iïgglyser den tyska tidskriften. » Fur die mei- bliche: Diakonie der.
ev: tugelischen: Ki.rcl-ie », ~it: Eardades at prinsessan Elise af Salin-Horstmar, född prinsessa af Elohenlohe-Schillin.gsfiirst, ett cipyrop till de tyska furstinnoma med anhbll.tw, att dessa måtte surniiiansluta sig till verksamt deltaganch i den sedlighetskamp, som irnder en följd af å r omfattvaf; s med iiitresse af ett stort antal tyslca kvinnor ur skilda stand.
I&gt;rinsessai~: EöreslBr sSisoni niedel att frarnja sedligheten, dels att iiuderstödja redan bestaende, af kyrkan stiftade iziistalter till fallna kvinnors räddning, dels att görs sitt inflytande gallandc 115 de iriäu, som iniielidva en offeiitlig stallning, och söka förma dem att befordrii, secllighetsst; r~fvancle~~, motverka den lik- giltighet, som i detta afseende fh-efinnns hos de styrande och bana viig för kvinnans a i h t e p i de fallnas raddning.
Sarskilclt irpp- inanais prinsessan sina medsystrar att begagna sitt inflytande till att belriirnpzt den af lagen skyddade osedligheten, soix satter en skain- fliiok p t vara samhiillen, hvilka i stBllet för att beutrafis synder.
a f detta slag, söka skydda det allnliinna hiilsotillsthdet genom in- förandet af polislrontroll, en Btgad, s o k 131. a. på ett Iiikwmöte i i Berlin, dit den bekante d: r Vircliom var ordföl-ande, af en stor del af de niirvarnnde Iiilrai8iie förl.clarades icke befordra sagda 2inclamål.
Ett fnlt.
t2i.g mot prostitutionen hade visserligen genom upprepade petitioner öppnats af de tyska lwiniiorna, dock ' hade strideii hittills till störst:.
deleu, uyptit~gits af medallrlasseus Icvinnor, men om nu ftirstinnorna ~ t a l l d sig ~ i spetsen för ~triiEvandet, sknlle detta efter all snnno- likhet vinna mera gehör.
Prinsessan ber vidare siun fiirstlign medsj~strnr betanlin den tacksarnl~etsskiild, hvari de st&amp; till Försynen, soin bevarat dem fran de frestelser, för hvilka nöd och daliga iuflytanden ofta, utsatta de fattigare klasserna, och sölra afbetala denna, tacksamhetsskuld genom att lata de 1agi.e klassernas sedliga nöd g&amp; öig till hjiirtat, samt iipprnaaar sliitligen dem, som i denna frRga dela hennes &amp; siktar, att gifva sin anslutning tilllciinnrt genoiu namnunderskrift.
Resultatet af denna vadjan blef, att 71. firrstinnor, Iivsriblaild 2 drottningar, 35 furstirinor ur regerande och 34 tir f. d. regerande furstehus, tecknade sina iisnin under tippropet.
Sedan man satt sig i förbindelse med, ringra tyslra damer, Eivilka sedan liug tid tillbalra
ä.gnwt sig åt arkhet bland fallna och sedligt hotade kvi~luor, bil- dades en förening med namnet T7erei ?z tleutsclter Fiirsh ' rr~ / ell zrrr Hc- buflg der Sittliclrkeit.
Den nybildade föreningen höll sitt första sam- iilantriide i diakonissanstalten i Frankfurt a.
21. den 6 maj 1902.
Sexton af de i föreningen varande furstinuorna deltogo yersonligeu eller genom ombud i sammanträdet, dessutom niirvoro nio damer, som tagit aktiv del i sedlighetsarbetet, samt fyra m8n.
Förhalid- lingarna leddes af konsistorialrådet Dalton i I3erlin och generalsiiyer- intendenten Lohr i Cassel.
Bland de uppgifter, föreuiugen satt p i sitt program, iiro mot- arbetande af prostitutionen, understödjaudet af raddningsanstulter för fallna kviniior samt beliiimpande af osedlighet inom litteratttiir, korist och dramatik.
En annan kcinlig seillighetsföreniii,a, som framtriidt iiioni Tysk- land ungefar samtidigt med deu nyssnirinnda, iir Deritsrh Ermge- Iisc78er Frnue~~bzrrid, hvilket med anledii iug af den tyska sedlighets- konferensen stiftades br 1899.
Dess iipyhofemau 51. i friimsta rummet pastor Weber i Uiincheu-Gludbach, som till alla tyska kvinnor af evangelisk trosbekiinnelse riktade en iippinaniug att m- sluta sig till föreningen, hvars mal enligt stadgarna gr att i evnu- gelii anda arbeta pA lösningen af kvinnofrågan samt pli folkets sedliga och religiösa höj au de^.
Detta mil vill föreniugeu söka n&amp; dels genom att kampa mot en m&amp;ugd missförhUlanden af ekonomisk, andlig och sedlig natur, dels genom ett positivt arbete, som om- fattar en mängd olika områden.
Bland dessa må niimoas gymnusial- och fortsättningskurser för lwinnoi~, syföreiiiugar, liiishiillsskolor, före- drag i hygien och inre mission, samaritkurser, fattigvård, om- hiindertugande af föra.1drdösa barn, Lanikrubbor, samkväm för tja- narinnor, föreningar för fabriksarbeterskor och butikbitriideil, barna- viirnsanstalter m. m. riksdagen J u lifligare lrviunornas deltagantle i det off entliga lifvet.
ar, desto lifligare maste de känna sig mediutresseracie i de reformfragor pi % det ena eller andra området, som komma iincier debatt i vart representanthus.
Ingen riksdags fraga bör således vara för oss, svenska kvinnor, likgiltig, ehuru det ligger i sakens natiir, att en del af dem mer sarskildt pfikallar v&amp;r iippmiirksamhet.
Den iii1 pågående riksdagen lofvar att lir kvinnosynpunkt blifva sardeles miirklig, i ty att sådana utomordentligt viktiga spörsmiril som andrin- gar inom iiktenskapslagstiftningen, sedlighetsfrågan, (re@eementeriu- gen af prostitutionen) för att endast namna de betydelsefnllaste, Hro
bragta B bane.
I den öfversikt af riksdngsii.rencleua, souï vQr tid- skrift har för vann att iileddela sina läsare, skola vi i korthet genom- gå dessa frågor, diirvid följande den ordning, i hvilken de framtradt i kamrarna.
Frågan om oiikta barns cirjklitt, föranlecld af en motion al: hr Staaff, gående ut på srätten för oaktu barn att iirfva efter inocler och mödernefränder~, har varit före i riksdagen ocli redau sliit- behandle,ts.
Lagiitsliottet hade med anledning af hr Staaffs motion hernstiillt on1 en skrifvelse till IL M: t med begiiran om förslag till sådau andring af gallaride best&amp;mmelser rörande oiikta barns arfs- riitt, att oäkta bara, son1 icke ar afladt under moderns iiktenslcap eller i förbiindue~ led, må berattigas att lika med drta barn taga arf.
efter moder och inöclernef.r %nder.
Reservationer hade afgifvits af hiur Hasse11.ot och C+.
Anderson, hvillra tillstyrkt att o&amp;tu barn in&amp; taga arf efter modern med villkor att inodern låtit anteckna barnet såsom sitt i kyrkoboken, och att dessutom arfsi-ätten skiille iriskriiukas till arf efter modern.
I första kammareil gaf deii påpekade reservationen anledning till en stunds dislriission, diiri justitierådet Sfzelins på ett vältaligt satt förde nt3kottets talan, bland annat be- mötnnde den i.nviindningen, att den föreslagna lagändringen skiille fordra att oalrtri, barn afven skola iirfva fader, darmed, att det är principiellt rätt att erkiinna iufsriitten efter moder, men icke lika principiellt ratt ntt erkäuna fadersarfvet.
Moderskapet Iran fysio- logislrt bevisas, hvilket däremot icke gr fallet med faderskapet.
Af ven i A u c h kainii~areu &amp; stadkoin niotionen ett lrortare replikskifte.
Därvid f rainhöll hi:.
l ol~ansson i Jönköping soin sin inening att lag- iitskottets förslag vore för snäft; det vore oriitt att göra slrill&amp;~d mellan olika slag af o&amp;ta barn, en iippfattning som motionaren, hr Stiiej %, genclref i det han påpekade klokheten att förfara moderat, oin iuan önskade f &amp; en god sak gr.nornförd.
: Einellertid biföllo bada kamrarna ntslcottets hemstiillan, Första Icairiiriaren med 81. mot IS, Andra kammaren utan votering.
En annan siircleles viktig lagfraga har i dessa dagar filtt sin Iösuirig, iiarnligen ss8tten till barnlest vid s !cilswlisstz.
s o n våra 1as: ire torde eriura sig var saniina fraga före vid förra rilrsclagen men föll af en del formella skal; n a r ' den nu framkommit i en förnyad af h r M.
E. Nystrom Vackt motion.
hsi: den rönt biittre öde.
Förslaget går soin bekaut ut på en sådau ändring af 15 kap. S 8 gifterii: Gls- balken, att d&amp; båda makarna » iiro till skilln.aden vållande ocli lilrn fallne att boet och barnen förese&gt; det skall öfverliimnas åt domareil att efter gröfiiing ' afgöra huru i hvarje fall förfaras skall, i stallet för att iiioclerns rätt hittills varit åsidosatt för faderns.
Lagiitslrot- tet Iinr tillstyrkt motioseii (med tre ledamöters reservation).
Att kainrarnes mening i saken p&amp; förhand var tiimligen klar beivisas af den snabbhet, Iivarmed fi: Aga nfgjordes.
I Första kaminaren före- kom det visserligen ett kortare meningsutbyte, och vid voteringeu &amp;
segrade utslzott.ets förslag med endast f rösters öfvervikt, meli i Andra kammaren bifölls det.sniniiia iitau debatt.
Denna mot allinant miinsklig riittsgriiudsats sil stsridande para- graf i vår lag, hvilken iunebiirit en s2 iippenhnr kriinkuing af Iiustruns och moderns dyrbaraste plikter och riittigheter, hör dile- des numera till det förghgn; i. Jiodems jaiiistalldhet ~iiecl f~clerii gent emot barnen vid iilrtenskuyots af badii parter payrkado iipp lösning, iir alltsii lagenligt: sanlctionerrid.
Ilet ar att holyas, att, moderns ratt öfver barnen lifven iiioiii iikteiiskapet skall i frnintic ' ien af vika lagstiftare tillgodoses pii ett mera t.illfredsr~tiillunde satt ari Ilvad nu ar fallet.
Alla lagförslag, som Lerörii iikteiislrapet iuAste jii rakiias inoiii kvjnno~rlgornas gebit, afveii nar de icke siirslrildt hu med kvinnans rättsliga, ekonomiska eller sociala intresseu att skaffa.
Den rent kyrkliga sidan af iiktsnskapsfrBgan bör jii för den kviiiliga kontra- henteu icke vara mindre viirtig au för den manliga, ja i bctraktaude af hur mycket starkare i allmiinhet den religiösa kanslm ar Iios kvimun an hos mannen, är den helt sakert för henne af annii större betydelse iin för mannen.
Frigan om ciciliiktensknp, som nyligen i t e r varit före vid riksdagen, diir den som bekant hör till do ofta Aterkommande, har diirföre med lifiigt intresse följts inoin kvinnor- nas lager.
Motionen om ~nlfritt ciciliikte) islai1) hade i A n h a Icaiumaren \ riickts af hr .J.
Bystriim.
Lagiitskottet hnde tillatyrlrt.
hr.
Byströiiis motion om skrifvelse till K.
3I: t angfiende iitarbetaiide och frani laggande af förslag till såduii iiudring af gallande Z) estiiinmelser angående formen för aktenskaps afslutande, att ratt att.
inga iikteu- skap inför borgerlig myndighet måtte medgifras janiviil dem, hvillra för narvarande äro i sådant afseende utesliitande Iiiinvisade till vigsel inoin svenska kyrkan eller friiminande trossamfiiud.
Reserva- tion hade afgifvits af tre af utskottets ledamöter, hvilka ansigo att motionen borde afstyrkas.
Den senare meningen har ocksi, efter eii mycket liilig dobutt siirslrildt i 3 ' Örsta kanimaren, Llifvit den segrande.
Fran kyrkligt htll, med biskop Uilling som förnaiiiste ralsman, hiifrl~rtes med stor eftertryckligbet det för alrtenskapets M g d undergriifvaucte, soin ett fakultativt civiliiktenskap innebure; visserligen skulle nog den dag lromma, da ett obligatoriskt civilakteuskap blefve infördt, men a~111i tvingade förhållandena icke diirtill.
I h annan talare, hr Ax.
(i.
Auderseon, frninhöll, att han ansåg fi) riindringen böra göras jiist för att upp ratt håll^ iikteiislrapets helgd genom att hiimula ingaendet af fria f örbiadelser.
- Emellertid af slogs, som vi p5pelrat, ut skot- tets förslag med T 2 röster mot 32.
- I Andra kammaren, Sigr meningarna icke roro s i divergerande, 1) ifölls förslaget utan voto- ring.
Genom kamrarrias olika beslut liar således friigan för denna g ting fallit.
Af riksda&amp;debatten att döina vill det siledes synas, ntt det ej varit så mycket motståndet till det borgerliga iiktenslcapets princip, som dikterat.
utgingen, soin tvekan mellan l&amp;mpIigheten af valfri eller obligatorislc tillämpning af den föreslagna 1.1 ya vigselordningen.
Detta visar, skola vi hoppas, att det ej skall dröja länge jmnii fr&amp;gan om civiliilctensknpets infiirnnde i v&amp; % land finuor e.11 lösning.
Den för kvinnan iniirkligaste af denna riksdags minga frigol: upp71,Mfictncle, hvilken, som i torde dock vara den oin nzdlsr,z~~zslcapets föreg&amp;entle lilifte meddelades, framlagts i tveiine inotioner, af Iii: Boströni i Första knininaren, af h.r: Lindhagen i andra.
Frigan h a r riii varit före i lraii~rarna ' och har dar lösts p h t t sb pass tillfreds- stiillnnde siitt, soin man iinder nnvxrande förhAllanden lrunnnt vänta.
Första knmmaren 11ax antagit lagiitskottets hemst %ilen, Iivilken gAr ut 135, förtydligande af lagen rörande den gifta kvinnans rattsliga stiilliling.
Andra kaminaren har bifallit en .af Iirr Lindhagen och Sri1.1crre Bonde afgifveii reservatioin, hvilken ifragasiitter en lagstift- ning, so111 erkiianer lika obetingad inyndighet för gift kvinna so111 fiir ogift.
Då Irnrrirai~~a sfiledes stannade vid skilda beslut, skall 111aii .fiii.sölca fistadlroiiirna en s. IL sammnnj&amp;inkning.
För deunns resiiltat, 1ilzso111 för deii i mRngn afseenden ganska iiitressanta lit- vecklingen nf iirendet, slso1.n vi i ett följande hiifte redogöra.
Ben sveiislia gifta kviiiiiaiis riittsliga stfilliiiiig i faiiiiljeii och saiiiliiillct var iiimiiet för det .föreclrag, som vid Börbiiniiets senaste snrnl; v2im i Nya HiisliUlsskolans lokal don 18 febr.
hölls af Fröken Maria Ceiicirschiöld.
Föredraget, anslöt sig i det n %rinaste till den af .fröken Cederscliiöld Författade, för frågan i hög grad belysande afhandling med olvanstAende titel, soin s t h att 1ksa i Dagnys H: dje Ii&amp;fte.
Fijredrepet, fiiljdes s£ en kort diskussion, i Iivilken bl.
andra fru Geïtrud af Kliiit- berg och riksdegsiniinneii li&amp;radsliöfding Kroiilund och borginiistare Pet- ' tei: ssoii ytt.rade sig.
- SamkvPinet afslutades med en enkel supé, i hvilken en stor del d det talrika auditoriet deltog.
i, De kvinliga kontors- och butikbitriideiias st5lliiiiig.
Ett bidrag till Iiiifviidstadelis arbetsstatistilra, ar titeln p&amp; en nf Fredrika-Bremer-Förbundet iitarbetad broschyr, Iivilken som bilaga i n g i r i föreliggande hiifte.
Broschyren utgör resultatet af en statistisk iitred- ning, verkstiilld n£ Förbuiidet, tack vare o den ekonoinisko hjiilp, som p&amp; '
ett frikostigt satt lämnats fran Lorenska stiftelsen.
~ &amp; n medarbetare i företaget kunna niininas .Eröken Lotten Ström, enqii8tens verkställariniia; fröken Edith Strengel1 och jur. kand. A. F. Gard, ntförare aE den statistiska bearbetningen, hvarjiiinte d: r Jolian Lel ' f ler IiaEt godheten stiilla sin sak- kiinskap och erfarenhet till li ' iii.bi~ridc: ts förl ' ognncle.
Fiireniiigeii fgr kviiiiiaiis politiska röstr8tt Ilade d.
23 febr, sitt föi.sta brsmöte i Briiininerslra skolans lokal iiiider frii Emilia Broomés ordfi-jrnndeskap.
- Niiir man t a r i betraktande den korta tid: niider hvilken föreningen verkat, kan nian med fog siiga, a t t den bedrifvit arbetet.
för sin sak med berömvihd ifver.
För närvarande Stockholins- .föreningen ungefiir 800 ineclleinrnar, sammanlagda antalet a.E medlem- nini: ijfver hela Sverige &amp; r omkring 1,500, tilliiörande röstriittsförenin- gprria i Stockholm, Göteborg, Luiicl, I-Iälsingborg och Nyköping.
Sty- relsen fiir » Föreningen .för kvinnans politiska rijstriikt i S t o c k h o l m ~ (det namn, som p&amp; brsinötet antogs) bestllr af följande personer: fröken G. Adelborg, fröken H. Andersson, fiiix E. BroomQ, fröken L. Engström: fröken Alina Ei.icson.
friilxii S. Giim: .eliiis, .Ern A.
M. liolmgi: en, fröken A Lind- li: igc ?n, Frn E. Lindqvist, Fröken A. Lithner, fil.
lic. A. Skogliiiid, fil.
c1: ï L. TValdsti.öi~i och frölyen A. Whitlock, hvarjiimte efter incd.
d: r friikei.1 Siind- qvist och fr11 Willielmsson!
Iivilka tvfsngt sig uppdraget, frii L. Molander.
och .Friilren Stina Qiiiut invaldes.
Soni vi ofta skola fR tiilfälle att Aterkomrna t i l l ' f ~ r e n i n ~ e och n dess nrbcte, inskriinka vi oss för niirvarande betrHffaiide ' detsnmma a t t meddela den resolution, som p l hrsrnötet fattades med anledning af hrr Bostri.inis och Lindhagens m. fl.
motioner om upphiifvaiide af inannens inAlsinans1; ap iifvei.
Iiiisti * iin.
Resolutionen citerades iinder debatten om nrirnnda .Erbga i Andra kammaren af herr Lindhagen.
» DB motionerma, lieter det i resolutionen, * afse a t t definitivt bekriiftn den myndighet, soin gift kvinna redan genom lS ' i4 och.
1898 ars lagstift- ning rörande makars egendomsförh81landen lian anses äga, rn0ste den af triiikande kvinnor gifvetvis omfattas som en tidsenlig och viirdig reform.
DA dessutom fragan om lrvinnans politiska rösträtt n u börjat b l i h n aktuell och sjiilfklart torde vara, a t t den gifta kvinnan &amp; r lika kompetent; a t t iitöfva röstr&amp;tt som den ogifta, uttalar föreningen sin ansliitning till namnda motioner SiEven u r den synpunkten, a t t de för den gifta kvinnan bereda vägek; till: fulla medborgerliga riittigheter.
Det hade varit synnerligeii önskvärdt, a t t denna fråga redan af inne- varancle t s riksdag kunnat lösas i enlighet ined motioniirernas förslag, men d å såval Isgutskottet som reservanterna hemstallt.
a t t riksdage11 skulle begära utredning och förslag i ämnet från k. m: t, f å r föreningen uttala soni sin bestiiindaste förhoppning, a t t detta ej inlitte leda till, a t t genomförandet af denna viktiga reform för långa tider undanskji~tes, utan a t t frhgnii matte s á snart ske lian och helst nilsta &amp; r hter fövelilggns riksdagen 9.
