# ID: svediakorp-per249
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 6,464
# sentences: 234
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ungdomslasning på 40- och 50-talet, af en som var med på den tiden. '!
Barn- och ungdomsläsning för nöjes skull är nu för tiden föremål för synnerlig uppmärksamhet bland ungdomens viinner och malsmän, och bokhandeln öfversvam ' maa mer an nagonsin af skrifter för barn, oftast öfversatta fran tyskan eller engelskan och ej alltid af fullgod beskaffenhet.
Genom Fredrika-Bremer-Förbundets för- träffliga bok gransknings kom it^ har, som jag tror, en återhållande damm blitvit satt mot den flod af pjunkigt sentimentala eller krasst natiiralistiska skildringar, som under namn af iingdomsskrifter in- strömmar från utlandets bokpressar.
Hvad Fredrika-Bremer-Förbundets bokgranskare angår, finner deras omdömen och fordringar bade förståndiga ch moderata, jag men skulle dock vilja fasta vederbörandes uppmiirksamhet på sträng- heten i den fordran, att hvarje barnbok bör h a h a en af lefnadsareii begränsad publik.
För min del tror jag, att en riktigt rolig barn- bok kan vara rolig for b %de stora och små.
Man behöfver bara tiinka på H. C. Andersen och Zacharins Topeliusl Böcker för små- barn kunna ofta skänka en glad stund och ett godt skratt åt de större syskonen, ja, - afven åt far och mor.
Med de utstakade ålders- granserna tyckes man dock isynnerhet vilja motarbeta faran af att i de smA barnens hinder satta böcker soni öfverg8 deras fattnings- förmaga, men denna fara torde icke vara så stor.
Får barnet ur de aldres bokförrild tag i nagon d rolig » bok, som innehåller saker -- - s) Ofvanståeiide uppsa&amp; kom red.
tillhanda samtidigt med den om, publice- .Barnens nöjesläsning för 60 till 70 Ar sedam af Eos F ~ y r e l l som rades i 7: de häftet at ' var tidskrift.
Trots det att motivet förut behandlats, torde iiiinu ett inl8gg i nöjeslksningsfråpaii kunna pArkkna intresse, d&amp; iiilinet väl kan betraktas lika outtömligt som litteraturen sjalf.
Vi vilja endast betraffande förf.s anmiirkning rörande Fredrika-Bremer-Förbundets bokkomitds såldersgriiiusero göra den ofta upprepade förklaringen, att dessa &gt;granser * hufvudsakligen blifvit uppstallda den bokköpande allmhnheten till tjhnst, ooh att fingervisningen shledes rör barn- och ungdomsböckerna icke v&amp;rldslitteraturen.
.
354 som det icke förstår - ja, då tror jag att barnet gör som jag sjalf och miinga andra .med mig tillsvidare måste g ö k med lifvets och tillvarons gator - inan liter helt enkelt bli att först&amp; dem.
Natur- ligtvis anser jag det icke för likgiltigt om ibland det som barnen läsa, sknlle förekomma dat soi-n iir orent eller vilselednnrle; dylik läsning bosdo inan visst söka iiudanhalla för iingdoni af alla # Idrar - om man kan!
Emellertid har det i anledning af diskussionen rörande iingdo- mens nöjesliisning kommit mig i sinnet, att det: kande för v&amp;r tid vara sf n&amp;got intresse att taga kiinnedom on1 hvad som bjöds iing- domen i ' f&amp;ga om lektyr i ett hus, dar läsning älskades och flitigt bedrefs för 50 Br.
sedan eller något mera, då det icke fanns &amp; i Ungt niir så mknga iingdomsböclser i världen som nu.
Tillåt mig börja med den tid, då undertecknad och hennes två äldre systrar redan hade öfverviinnit abc-bokens sviirigl~eter och kunde lasa sin katekes, sin psalmbok och sitt nya testament.e %som ett rinnande, vatten 9. '
.- I v i r t hem: var man icke synnerligen frikostig med &gt;roliga böcker, till julklapp.
Den minnesvärda julafton skall darför gent glömmas, d&amp; vi tre flickor fingo hvar sin bok, aldsta syster » Berit- telser ur däggande djurenshistorias, i tv&amp; delar.
den andra i ord- ningen, den odödlige &gt;Robipson Crusoea iaed illustrationer, och jag, sen yngetn och lasglupskaste, en illustrerad sagobok, kallad: » Prins Ti~senskön och prinsessan ~ n d e r s l s. h Hur utomordentligt dygdig till sin tendens var ej denna sagobok!
Bland den miingd underbara och rysliga afventyr, hvaraf den var full, förekom ej ett enda ord om kärlek eller gifterinAl, prinsen utförde alla sina bedrifter för.
att rädda sin syster Underskön frAn en stjock, afskyviird salamander med runda, guls ögons, Livilken hade bortröfvat och instiingt henne i ett riindt tornrum, där hon 1Bg och sof i fem &amp; r och, ömkligt att förtiilja, aldrig fick niigon mat l Htorartadt var, som sagdt, att f&amp; tre foliga böcker p&amp; en g h g, eljest fick man vanligtvis vara nöjd med att f &amp; en gemensam.
Denna var gemenligen af det slag, som man nu anser afsedd för sden mog- nare ungdomens., beroende daraf, att de flere &amp; r iildre bröderna, åt hvilka var mor vanligtvis uppdrog att köpa niigon bok till julklapp A t flickorna, företrädesvis valde sAdana, som de sj+lfva hade Iiist att läsa, sasom Cool~ws indianböcker och Nel2in.s %Historiska noveller. »
.Men julklappsböckerna, huru ofta de än omlästes, roro blott droppar i hafvet; vida mer bekfdes för .att fördrifva de långa vinter- kviillárne, sedan liixorna blifvit vederbörligen inlärda och det bestämda antalit hvarf p i stickstruinpan eller annat föïelagdt penBuui af handarbete fullbordats.
Böcker fattades icke, men icke alla vor0 åtkomliga, icke alla Irunde man Iiisa, icke alla voïo roliga, ehuru siirskildt den yngsta läste.
allt hvad helst hon öfverkoin, från sJuri- diska skri£ ter » af J. Holw~beryso~z till.
kaj sa Vargs kokboks.
&amp; !en, i brist pit annat, huru ofta genomliistes ej xEkeZu~trls svenska hi- storias, Mellivis dito,.
~N ?.jsscZts Viirldshistoria för fruntimmers, » Hart.nmus Geografis, rent af såsom roliga böcker, ehuru de såsom läroböcker %£ven brukades vid lektionerna!
E j voro .,dessa böcker så nöjsainma, förstås, som Eryxell, den älskade Fryxell, seiian hans historiska böcker, del efter del, inkommo i huset.
De blefvo stun; dom anledning till griil mellan de, eljest ytterst ngra förbundna systrarna, då alla tre ville ha xJCfnstaf Vasa » eller &gt;Gustaf Adolf » med 8ig i skog eller triidgård på lördagseftermiddagen om som- mnreu.
» Beckers världshistoria » var en outtömlig kalla för historisk visdom och genomlästes trots sin vidlyftighet många g8nger.
På egen hand lästes flitigt det historisks i bibeln2 rent af för nöjes skull.
Bland den rikliga m i i ~ g d af religiös litteratur, som fanns på mors bokhylla, iipptiicktes för öfrigt åtskilliga böcker, sow, utan hänsyn till det viirdefulla janehfillet, hvilket aldrig sattes i.fråga - d&amp; mamma sjalf laste dem - också befinnnos vara roliga.
Bland dessa må siirskildt niimnas » Abrahams tros fotspars, af H.
P. Roos; l.ut7tem, Bre£ och Bordsamtal B, samt f örst och sist: martyrernas lidanden under de tio förföljelserna)), Iivilken bok, som skildrade de krisinas trosstyika och mod samt öfverflödade p&amp; rysligheter, slog siirskildt an på de ungs sinnena.
E t t verk i mlnga delar, » Naturvetenskaplig boksamling^, som fanns i fars bibliotek, skulle nog icke i våra dagar skattas högt af smbflickor, men jag och mina systrar hade med tillhjälp af vfti.
lifliga f antasi stort nöje daraf.
De afbildningar af utdöda djursläk- ten, som i detta verk förekornmo, blefvo för vår sjals ögon lefvande: De däri beskrifna och afbildade grottorna, i synnerhet Adelsberger- och Eingalsgrottorna, som framställdes i synnerligen vackra illustrationer, föreföllo som de mest förtjusande ' tillflyktsorter, liksom de i ett af häftena behandlade luftfenomenen, s h o m hägringar, norrsken, ringar kring sol och måne, ovanliga molnbildniugar o. d., gjorde ung- domarne till otroligt visa väderspåmän.
Men historia var först och '
sist alskliugsäinnet.
Hur11 lycklig lrande jag mig ej då jag från en god van i Lund en gång vid nyårstid fick den kärkomna under- riittelsen, att hon i julklapp fått, Kristinas förmyndareregering » samt &gt;Kristina# af E1rgxe21, jämte löfte att få låna dessa böcker, då de blifvit genomlästa i agarinnans ' eget hem.
Likaledes var det en stor tilldragelse, då den äldste brodern ibland syskonen, som redan låg i Lund och läste p&amp; sin juridiska examen, hade prenumererat på ett i häften utkommande historiskt verk, världshistoria af HeM och Goruin ».
Nar bror geiiomliist ett pai häften, sände han dem med niista bud hemifrån till ma.mma, livarofter de fingo plats p&amp; en stän- digt vaxande hög på förmaksbordet och stalldes till familjens dis- position.
Leasamt nog saknades stundom flera.
blad, ja, rent af n4.got helt hafte af arbetet.
Den förståndige brodern hade märkt; att åtskiiligt, t. ex. af de romerska käjsarnes historia, vore mindre lämpligt att komma för smHsyqtrarnas ögon, liksom äfven en del af författarnes egna resonnemanger, hviika starkt stötte på fritänkeri.
- D % gjorde han sig alls icke niigot samvete af att undandraga n %got ark eller rent af något hafte systrarnas forskningsbegär, utan minsta respekt för &gt;det historiska sammanhanget ».
Poesi fattades icke i hiiiset.
Vår far svarmade för li ' e2igren och Tegnér, mor för fru Lenngyeu och Fmntdu; Iion medga£ vis- serligen, att T a g d r skref vackert, men Iiennes nara personliga be- kantskap med honom fr8n sin ufigdom gjorde, att, hon hade en viss skygghet för det som härrörde från hononi.
Hennes personliga be- kantskap med Wanzén däremot koin henne att ' &amp; mycket högre uppskatta hans verk.
Detta hiudrade icke hennes barn fr&amp;n att svärma för Tegnh, och de kiinde utantill .så val ~Frithiofs saga)) som, Axel ».
och en m h g d smärre diktcr, bland hvilka » Solsången » var en favorit, och naturligtvis # Kung Karl den unge hj$ilte ».
Det hörde till de tre systrarnas sommarnöjen att under vackra afton- stunder .vandra fram och åter i den skuggrika allén och med hög röst deklamera eller efter sjalfgjord melodi sjiiuga ur Frithio£ eller andra af Tegnkrs skapelser.
Men Franzhn .slog icke an p6 dem, - man visste att hans dikter vor * vackra och man genomliiste dem ciamvetsgrannt - sakert flera ganger, af det enkla skal att de fun- nos i huset - men man kunde dem icke utantill.
Detta var där- emot fallet med m b g a dikter af Lewqren, Stagaelizcs, Nika.fzder och
, - naturligtvis -- Runeberg, s&amp; snart hans verk kommo i huset, i synnerhet Fänrik StAls första del, som snart, omväxlande med Teg- nér, fick göra tjiinst vid sång- och deklamationsöfniaparne i allén.
Öfver Lidirw griit jag mången tår, men systrarna funno saval » Spast; aras död}), soin allt hvad Lither för öfrigt åstadkommit, helt simpelt » odrägligt »; Vallewbwg var rydigt rolig i » Min son på Ga- sånger, som bröderna hade i sin boksamling, l e j a n ~, inen Bell~rza~is faralitades grundligt.
Bröderna hade sagt, att det pssade inte för flickor, men ovisst %r, .om detta förstkn$ga omdörrie kunnat~afhålla dessa Iiishungriga iiugdoinnr om de icke ' själfva vid första påseendet funnit Carl Blichuels dikter » rysligt simpla och tråkiga)).
Bland fars och brödernas böcker fnnnos många som förorsa- kade i synnerheh mig taiïtalislta kval; hvad kunde jag göra med la- tin och grekiska, för att icke tala om franska, hvari jag äfveu länge var mycket klen?
Men gliidjen blef stor då jag en dag högt uppe på en hylla fann - » Iliaden » och ~Odyss6en », » Eneideii&gt;), » Titus Livii historia.
samt eQuintu8 Curtii Alexander.
- i svensk öfver-, sättning.
M \ langa danska böcker funnou; som blaud dem voro sådana som » IioZbergs Iromedier~ och » Oeldensc1zlayers tragediers, gick det anart lika lätt att läsa danska som svenska, helst inan i vår syd- svenska provins genoin tirngange med danskar var van att höra språket talas.
Tyska, som lastes siisom Ia~ * oömne, vnr väl kinkigare att lzornma till ratta ined, men inan upptiickte ined tiden, .att bland brödernas tyska böcker minga vor0 roliga, och från den stunden tog man sig för att strafva igenom en del af dem SA godt man kunde.
Oförgätlig var den sommar, då jag bland gamla böcker på vin- den hittade ett band af Scldler, innehallande ~ k h r i a Stuart *, » Die Jungfraii von Orleans, och » \ Vilhelm Tell »; vidare Waltcr Scotts.
s \ V o ~ d s t ~ ~ öfversatt k », på tyslre, samt %Charles Donze w af Voltaire.
Den sistnämnda boken var, som Karl dan elfte sade om döden, .hird att pågå », ty de franska lektionerna, d ä r man efter Meidinger lärde att rabbla upp deklinationer och konjugationer samt glosor och m % ntantill, hade alls icke väckt någon kärlek för franska spraket.
Emellertid tog jag dessa böcker som arf och eget och upp- sökte med clein en tillflyktsort i en gammal heltäckt vagn, som stod i vagnboden och nästan aldrig begagnades.
I vagnsfickorna instop- pades böckerna jämte blyertspenna och papper för att de besvärli- gaste franska glosorna / skulle lättare kunna fastna i minnet - ord- bok fanns för öfrigt i bokens slut, så att det stora franska lexikonet
icke behöfde medslapas.
I de t p k a böckernn förstod jag däremot ratt mycket vid första genomlasningerr och alltmera '; id de följande, som voro många; ordbok aulitades icke.
ty det var t.riikigt.
Under hrens lopp, då bröderna blsfvo fullviixta och mycken modern litteratnr infördes i huset, medföljde nog $tskilligt som för de äfven tillväxande men mycket yngre systrarna var oliimpligt att läsa, men något bestamdt Eörbud att lass den eller den boken före- kom knappast.
Däremot hände riitt ofta.
att d g o n hk, aom (le nyfikna näsorna i förbigående vadrat ps, pli ', taligt försrann och syn- tes aldrig mer.
Föriildrarnas gamla \ iilkiida bocker blefvo aldrig förbjuden frukt; bröderna vaktade tiiuiligen sina egna eller lånta böcker från systrarnas litterära stroftiig.
En gtliig tog dock far ifrån mig en bok, som tillhörde en af Inroderna, med det yttrande att den vore ej bra för mig -- visserligen var den ej heller SA, ty det var .Byrom don Juans, öfversatt på tyska; engelska läste man sgllan på den tiden.
Sedan försvann denna bok ock jag fick en skarp laxa för dess skull, ej af far, men af bokens iigare, mm var rädd om den emedan den var i vackert band och med fina illiistrationer.
Långa tider förflöt0 d&amp; inga nya I~öcker kommo till hiiset., och d&amp; var det godt att man hade de gamla \ * gnuerna att siillskapa med.
Utom de omtyckta historiska böckerm hade m a n afvari uigra out- slitliga favoriter?
bland hvilka den odödlige ?Don Qiiiciaotte~, öfver hvilken dock dispositionsrätten var begziinsad, da den var inbiiriden i marokiing med guldsnitt och hade sin ylats p5: puppa " finaste hylles.
Under en period af svgr bokbrirst fick en tjock tysk Ilok .som tillhörde bröderna - det var Bwzelizd Kemi i iifversiittning - tjänstgöra som förströelselektyr.
Inte var den just s6 rolig, och inte begrep jag jiist så mycket, men jag fortfor dock nit i brist pii annat knoga igenom hela detia s d u r arbete, oaktadt man fick lida smälek af bröderna för det man skulle sticka niisan i allt som man inte begrep.
Vår yngste broder Klas, som för sjuklighet l h g e låg hemma från akademin, var mycket road af Iiisning och försags af bröder eller kamrater med lånta böcker frau Eund sa ofta tillfälle gafs.
En jul hade han fatt) &gt;Tusen och ena Satto i 8 delar till julklapp; denna bok var p&amp; tyska.
Desslitom hade en kamrat i Lund till låns sandt honom Cronholms BTrettioBriga krigets historia)!, rikt, illustrerad, samt, Den sköna konstens hufvudperioder~, en liten torr
bok af.
okänd författare.
Nu fick han den ingifvelsen att med till- hjiilp af dessa böcker bilda.
)) de duinma töserna ».
» Den sköna konstens hnfvudperiader)), skulle vara början, därefter (för öfning i språket) ett band af Tusen och en Natt; först då detta pensum var geuomgånget, skulle den efterlangtade Cronholms historia ställas till deras disposition.
~Hufvuclperioderna » kommo på förmaksbordet till fritt begagnande, under det de mera lockande böckerna inliistes, i Hans ' byrållda.
Men hufviidperioderna fingo länge ligga ifred, till och med för mig, som fann dem segare an till och med Holrnberg- sons Juridik och Berzelius ' Kemi., En gång vid en husvisitation, anställd bland broderns böcker, för titt söka ~ h v a d man uppsluka mande,, upptäcktes i bokskapet Dantes » Divina Commedia)) i dansk öfversättniqg.
Detta var val icke någon Iiisning för barn, men iitöfvade dock en märkvärdig tjus- kraft på de unga.
En favoritbok var Gellerts fabler Y, öfversatta på svenska, ehurti öfversattningen var så ömklig som uiöjligt, t ex. då raderna: » Beaten fiel ein gross Vermögen Von Tonnen Gold in Erbschaft zu » - öfversattes: » Beata föll en stor förmåga Af tunnor guld i arf- skap till!))
Men det gjorde ingenting, bolren var rolig andå.
Mycket mer kunde förtäljas om de iingas nöjeslasning i detta hus och p&amp; denna tid, såsom om den förtjusning, med hvilken » On- kel Toms stugas mottogs db den först utkom i svensk öfversattningj, samt om den gliidje soin uppfyllde hela familjen, då en af bröderna, som konditionerat i ett rikt - hus, bland andra dyrbara - julklappar erhöll)) Shakespeares Dramatiska Arbeten r i Hagberg8 öfver~iittning,~ hvarvid detta verk äfven efter hand kom i systrarnas händer.
Dessa vor0 då vid 18 till 16 års ålder, således alltför omogna för detta stiidium.
De lliste likväl igenom böckerna från perm till perm och hade mycket n6je .daraf.
Huruvida de ' togo skada af läsningen, &amp; r mig obekant. '
Ch.
Nemban.
2 Mamma Aja r.
La ili&amp;t-e de Goetlie par Paiil Bnstier.
z Den frauske ffirfattaren .Paul Bastier har i sin förlidet &amp; r ut- nce~~ gifna bok v La d ~.
e (le Goethe d ' q r é s sa c o ~ u ~ e s ~ ~ o s ~ i l i a för- träfflig öfveraiittning återgifvit f&amp;i Goethes bref.
3Ied stöd af hans arbete meddelas hiirined ytterligalle d g r a drag ur denna begåfvade kvinnas historia, eli~iru eu uppsats ö h e r detta ämne förut varit synlig i denna tidskrif t.
4 ').
Fran kritikens och historiens synpunkt sedt ar det en tämli- gen tvifvelalrtig förinån att vara moder till en snillrik inan, i det en sådan moder på ett alldeles sarskildt satt &amp; r utsatt för eftervarl- dens granskning.
Skulle så granskningen ej utfalla till hennes för-, del, komma slrriggointi.
att framstå annii skarpare, iin om hon varit en vniilig dödlig, och Iiennes egenskap af den store mannens modes räddar henne ej från att olijiilpligt hemfalla &amp; t glömslcan.
.
Att Goethes moder blifvit förskonad fran detta öde, darför h a r hon att tacka siu alltigenom originella personlighet och sin ka- raktarktiska begåfning, som bland annat röjer sig i de spiritiiella byef, af hvilka den franske författaren har meddelar talrika utdrag.
' Gifvetvis måste den esprit fi-anpris, som uttalar sig i dessa bref, siirsltildt slå an på en fransk biograf, men äfven vi nordbor, med v i r a större fordringar pil allvar och djup i karaktären, maste kanna sympati för denna lifliga, glada kvinna, hvars kunskaper visserligen ej utmärka sig för någon större grundlighet, men som i ersattning röjer en stor intelligens, ett vaket intresse och en ovanlig grad af sjalens halsa.
Hennes bref verka synnerligen irppfriskande och bara alltid priigel af ursprunglighet.
» Nervsvaghetr, utbrister hon vid ett tillfalle, rdet är en sidcdom, som nu för tiden är på modet, men som man ej kande till p&amp; den tiden jag var iing ».
Och i ett bref till sonen heter det: » O, I nutidsrknniskor, med edra kiin~kaper, edra talanger, som antingen förblifva ett, dödt, kapital eller ock göra er olyckliga!, - - -.
.
-.
- - - I) Se artikeln: Cloethes moder af Sigrid Kiuse.
Dagny 1809.
Haft.
13.
.
3De basta kvinnor jag kant ha just varit sådann, för hvilkas uppfostran inan gjort sig miusta omak. » Detta skenbara ringaktande nf kunskaper motsades dock i verkligheten af det mest lefvande intresse för vetande.
Elisabeth Textoï läste som barn de böcker hon koin öfver i sin fars bibliotek.
Bibeln studerade hon med for kärl el^, och smaken för religiös läsning tycks ha följt hem8 till den sena glderdomen.
I tidigare år var hon rätt mycket ~illsanimans mad Brödraf6rsamliugens mecllemmar i Franlrfurt am Maiu, och detta rmgange gaf en tic ' At henaes re- ligiösa lif en viss pragel af mysticism, s o n ~ bland m.nat föranledde henne att i stundor af ovisshet rAdfråga sin bibel ' genom att p&amp; måfå d a upp en test, Till sin anläggning var och förl~lef hon dock snarare filosof an iilystikor; hon utmarkte sig mera för lugnt resonnerande an för lidelse.
Enligt egen uppgift .hade hon ' blott en enda gång i sin ungdom varit genoiiiträngd af lideisef ull hangif venhet och be- undran, och foreniiilet hiirför var ingen mindre an cleu olycklige kiijsar Karl VII, hvilken en gAng aflade ett besök i Frankfiirt; och d8rvid p&amp; den unga flickau gjorde ett outplånligt intryck.
I kapitlet med öfverakrif t r Bladame la conseill8re iiuperitdo D ger Paiil Bastier en liflig framstallning af Elisabeth Goethe som maka och mor.
I öfverensstammelse med sina föräldrars önskan irigick hon sjutton år gammal iiktenskap med regeringsridet Goethe, nien ehuru plikt och ej böjelse vid detta tillfiille utstakade hennes vag, förblef hon alltjiiint en god hustru, som villigt rättade sig efter sin &amp; ange make och hade fördrag med alla hans egenheter.
Hennes man, som var tjuguett år äldre an hon, var i allt hennes motsats: en sträng, pedaptisk anhängare af den Knntska skolan, en) &gt;det ka- tegorielra imperativets~ man, som endast kände pliktens bud och ht ?ii.dnackadt fnllföljde det föresatta målet, utan nfseende på oinstiin- digheter, tid eller personer.
I förhållande till.
barnen bibehöll han lifvet igenom något af skoliniistare, och såsom uppfostrare försmadde han att taga hänsyn till deras olika anläggning och begåfning.
Fru Goethe Ater gjorde till sin första uppgift att tillfredsstiilla barns,- hjärtats kraf p&amp; lrarlek.
Mellan henne och sonen Wolfgang rådde lifvet igenom det innerligaste förhållande.
Skillnaden i Alder dem emellan-var ej så stor som mellan de båda makarna - fru Goethe var.
I S Ar, dH sonen föddes -- hvnrförnton~ deras natnrer p i ett särskildt satt harmonierade.
Fik sin lille Wolfgang berattade hin sagor, af hvilka hon agde ett outtömligt förråd och dem hon förstod att återge med stor talang.
Längre fram brukade hon för de båda ' ' ':
barnen Wolfgang och Cornelia läsa stycken nr Klopstock; detta skedde dock mestadels i smyg, emedan regeringsrådet ej kunde tåla den » nymodige » förfahtaren till » blessias ».
När barnen växte upp, var modern d b, som skaffade dem de nöjen, hvilka höra iingdomen till.
Hon intog en medlareställning: s ii el lan den s t r i i ~ g e fadern och den unge li %ige sonen, livars diktaranlag till en början misshagade den pedantiske iiinbetsn~auuen.
Goethe hör själf i följande strof.
kännetecknat den olika begåf- ning han fatt i arf efter sina föräldrar: woi in Vater liab ' ich die Statur, Des Lebens eriistes Fiihren, Von &gt;Iiitterchen die Frohnatur.
Und Lust zu Iabolieren *.
Moderns liflighet och spirituella väsen utgjorde en hälsosam motvikt ' till faderns striinghet och pedanteri, men å a n e a sidan finna vi den senares kraft, ordningssime och vetenskapliga anliiggning på ett lyckligt siitt utbildade hos sonen, hos hvillien föriildrarnas olika karaktärer ' och begåfning saiumansruiilte i den basta, harmoni.
: Genom den franske författarens lifliga ekildring E8r man en tydlig bild af Elisabeth, Goethe, afven hvad det yttre angrir.
Man tycker sig se den ginmla sirliga damen i musslinsfichy och mössa i la Narie-Antoinette, vid högtidliga tillfällen prydd med en band- rosett eller blomirior.
Man liksom ser henne sitta vid fönstret och sticka.
dag efter d a g framlefvandn sitt stilla och dock verksamma lif, gliidjande sig åt andras lycka, åt att vara orngifven af dem, som begynna lifvet, då hon star i färd med att sluta det.
E j blott själeiis utan äfven kroppens hälsa röjdes hos henne i ovanlig grad under hennes langa sjuttiosjuåriga lefnad.
Vid s e k o års ålder fick hon för första gEtngen i sitt lif pröfva på ett illamående af mera allvarlig art.
Pianospel och sång jamte schackspel utgjorde annii vid sjuttio nr hennes tidsfördrif, och vid fyllda sjuttiofem år utförde hon utan glasögon de finaste broderier.
lIode~: sinstinlrteri~a utvecklades tidigt hos henne.
Härom sager hon sjalf: $Den dag, d&amp; min förstfödde kom till världen, fann jag min rätta kallelse, ty jag ar född att vara mamma, p&amp; samma satt ' som somliga äro födda att vara » tanter&gt; eller u farbröder w.))
Mam.
z.
z
man var iihen det namn, hvarrned- hon helst hörde ' sig benämnas af de manga ungdomar, som i hennes hem rönte ett gästfritt inottagan- de.
Längre fram gåfvo ' hennes viinner, &amp; val iildre som yngre, henne.
hedersnamnet ~Mninina Ajap.
Nninnet härledde sig från den gamla berlit- telsen om Karl den stores syster, fru Ajn, hvars söner fallit i onad 110s kiij- saren och till falid hiiraf: blifvit dömda till landsflykt.
Drifna af längtan efter modern återviinde de dock, förklädda till pilgrim&amp;, till fnder- neheminet och blefvo af fru Aja, som med fara för sitt lif barberge- rade dem, med storkärlek mottagna.
Likheten mellan denna moder, som offrade sig för sina söner, och fru Elisabeth, som ständigt vak färdig att.
stalla till rätta, d&amp; någon .misshällighet uppstått mellan den knarrige fadern och sonens.
lifliga &amp; ngängesvänner var så stor, att, Mamma Ajas ansågs vara den benämning, som bäst passade henne.
Mamma Aja tycktes född att trösta de bedröfvade och ' lifvri, upp de sorgsna .. Bland de många vittra personligheter, som i hennes hem htnjöto giistfrihet, befunno sig äfven Lavater.
och Wieland, hvilka i likhet med så m h g a andra agnade henne den största till- gifvenhet och beindran.
Flera.
af dessa.
vitterhetsidkare lato sina maniiskript granskas af fru Goethe och underkastade sig glirna hen- nes kritik.
Innan wielind annu personligen liirt känna Goethes moder, skickade han henne flera af sina arbeten.
Förviinad och förtjust öfver hennes fina blick och säkra omdöme inledde han brefväxling med henne och slutade med att göra ett besök i, det Goetheska hemmet; han blef sedermera en af Mamma Ajas käraste &gt;söner,.
Hennes förmåga att fängsla sin omgifning kom dem, som sago henne för första gången, och som förut afundats henne lyckan att iiga Goethe till son, att, då de lämnade henne, skatta Goethe lycklig att Iiafva en sådan mor.
.
Så småningom upphörde dock det glada iimgängeslifvet.
Det gamla regeringsrådet hade för flera år sedan aflidit, sonen Wolfgang bosatte sig i Weimar, och dottern, som ingått äktenskap, lliuinade iifven Frankfurt.
De gamla viinnerna skingrades åt olika 1iA11, och: tystnad och stillhet.
började / r8da i frii Elisabeths hem.
Än- da till sin dud frarnlefde hon nu, fri från materiella omsorger, ett lyckligt lif, utan yttre svfirigbeter och stötestenar.
Midt iinder den ensamliet, som alltmer liigrade sig kring henne, lefde hon ett intensivt själslif; hennes originella personlighet, som iinder de senare i lefnadsåxen ' alltiner fördjupades, framträdde tydligare i de bref, hon ' s &amp; frikostigt siinde sina anförvanter och vlinner.
Trots den dåliga st ' afningen iiro dessa bre£ verkliga miisterstycken i sitt slag; origi- ' ',.
.
nella till form såväl som till innehall, utgöra de iiiiilande tidsskild- ringar, på samma gång de gifva prof på henuen litteriira smak.
&gt;Liksom de gamla speglarna i min salong liar jag iipplehat min&amp; och mycket?, säger hon, och hennes rakna blick följer med intresse olika tiders olika företeelser.
Ingen har mindre lin hon lidit af tidehvarfvets sjukdom 9J17elt *, schmerzw melankoli afskyr hon anda iigrhiin, att hon ej vill ned- skrifra ordet.
Hon f ö r s t 3 visserligen, att sorger och motgångar ha sitt moraliska varde, att de tjäna till karaktiirens bildande och fördjupande, men hon vill hellre dröja vid lifvets ljusca sidor Zin dess mörka och formiilerar ?in riirldstilosofi i orden: » Om man bar brw tit benet, bör man trösta sig med att detta dock ar buttre iin att bryts nacken,.
Hennes lekande humor röjer sig bland annat i ett bref till den mångbrige viinnen och h~islakaren~ hvilkeu efter hvad hon erfarit kände sig sjuk och öfrerarstriingd.
Hon riider honom att för nfigra .veckor byta om vistelseort, euiir liiftomlyte i rilla t.i- der varit ett förtriiffligt medel att starka svaga nerver, och sltitsr med följande ord: wFölj, min gode raii, detta r&amp;d af eu kvinna, ert anseeude som läkare skall ej komina att lida diiraf.
En Qsna ER£ ju fordom profeten ett godt rad. » Af sarskildt intresse iiro fru Goethes bref till prinsessan Ilfuria Amalia af Weimar, moder till Karl August, i det de utgöra e t t l e - vis på hur hon alltid förblef sig sjalf, iifren i imganget med de högst iippsatta.
Hou siinder prinsessan skorpor, dem Iiou sjalf La- kat, äfvensom vindrufvor från sin egen tradgard, och kon generar sig ej det minsta för att &amp; e sin furstliga viiiiinna utriitta ett och annat ärende, isynnerhet ger hon henne nppdrag att framföra hiilsningar till sonen.
Tonen i hertiginnans bref ar ej mindre hjärtlig och on- kel; gång efter annan fröjdar hon modershjhtat genom att med största beundran tala om wden store doktor U- ' olfgangn.
Till (I d hjiirtliga förhållande, som rådde mellan frii Elisabeth och furstinriaii, finna vi ett motstycke i den viinskap, som sedermera förenade stor- hertigen och skalden.
Den spirituella brefskrifverskan gjorde dock aldrig niispriili: p5 att uppträda som författarinna.
: JIt G tid förslrona riiig 9, utl~riti- ter hon, rfr: .in att göra mig löjlig!
Fiirfattn kan jag ej, iilen iiter ge andras tankar, det är min at yrka.^ Mamma Ajns viinner visste, att de iincler den vackra iirsticleri ej SK ofta lsiinde parlikna bref f r i n l~enne, alldenst8iind hon niistan anstig det som ett brott att nnvlinda sommardagarna till mycken
brefskrifning.
Också skrifver hon en gång till Goethe:, Vädret är i dag alltför vackert.
Om du ej vore Wolfgang, skulle du f % vänta p&amp; bref.
» Hennes ömhet för sonen röjer sig i hvarje rad af de talrika bref, hon sande honom.
Under krigsåret 1808 utbrister hon: # J a g lir ingen politiker och bekymrar mig föga om hvem som Hger hö$m eller viinstra Rhenstranden.
Men om Weiiiiar ginge förloradt med sina stora män - bland hvilka du är ' den förnämste - tror jag ett jag i förtviflan ginge %stad och blefve katolik!
* Med rörande innerlig- het erinrar hon sonsonen August om hvad det innebar att vare Goethes son- » Noblesse oblige t, skrifver hon, » då man har en sådan fader, m %ste man ju striifva efter att bli en bra människa!))
Hennes vid- hjärtenhet och kal-leksfulla sinnelag kom henne afven att uppskatta de goda egeuskaperna hos Christiane Vulpius, flickan af folket, som sliitligen blef Goethes maka.
Med stolthet häntyder hon emellanåt i sina bref om sonhustruns h,jältemod att efter slaget vid Jena 180 (i en afton kasta sig emellan Goethe och några druckna franska sol- dater, som trängde in i skaldens hem: Mellan Weimar och Frankfurt gingo oupphörliga bud och sitnd- ningm.
Fru Elisabeth skickade till sonens hushåll ypperliga grön- saker, vin och kastanjer; Goethe Rter sände henne nyutkomna böcker.
Läsning förblef anda in i ilderdomen hennes,karaste syssel- slittning.
Helst läste hon arbeten af Goethe, Schiller och Lessing; en af hennes favoritförfattare var dessutom Beaumarchais, den spirituelle författaren till u Figaros bröllop ».
Med sonen utbytte hon stiindigt tankar om hvad hon läste, och denna litteriira brefvaxling utgjorde för henne en tröst, då Frankfurterbornas kälkborgerlighet och brist pR högre intressen ej så siillan kom henue att känna sig ensam.
L r:::: I) ~ e n n a solskensnatur, s&amp; full af sprudlende hiimor och lehadi- friskhet, kuude Hfven visa prof på ett storslaget sinnelag och en till hjältenlod gränsande kallblodighet i farans stund.
Då afven Tysk- land skalrades af den stora fransks i.evolutionens stormar, förblef Mamma Aja en glad filosof, hvilken utan att tro de farliga rykten, som nådde hennes öron, sof sina åtta timmar och med jiimnmotl mottog inkvarteringen af militiirer .- till och med fransman -- hvilkn fiinno sig förtriiffligt i Iieniies gtistfria hem.
Under belag- ringen af Frankfurt 1796 var hon lugn och oför£arad och gick utan
866 vidare till iivila, sii fort den värsta kmouaden tystuat.
Förut vid ryktet om en tilliimnad stormning räddade hon sig hos - ränner ute på landet och förblef dar till dess Erankurt kapitulerat, d&amp; hoii &amp; terviinde till sitt hem, som lyckligtvis förblifvit oskadadt.
Under den tid, som nu följde, skrifver hon: ~Frankfurt erbjtider en sorglig syn; Iiusen iiro plundrade, sila triidgirdar sköflade, ile flesta af mina vänner hn flytt.
För att förströ mig Iriser jag nu wU; hseu- almauachs eller Poltairea ~ 1 Histoire ' imiverselles samt njuter från mitt Eönster af de vackra solnedghgarna - - - och s k g i r tiden mer eller mindre fortz.
1797, d&amp; fred andtligen blifvit sluten, skrifver hon: # Jag gar nu att återtaga mitt 1iittjeEulla lif.
Efter si, myckeii ingest .iindtligen en dag af glädje !^ Längre fram, då nya krigsrykten började utbredas och Nago- hons segrar slogo Europa med häpnad,, skriker hon till sin sou: » Oroa dig ej för min skull, jag befinner mig val till sjlil och kropp, om jag an i likhet med Diogenes slge, att denne nye Alexander liite bli att skymma bort solen för iiiigw.
Och 1507, när krigets åskor åter började dana och &gt;la Grande armke » tigade genoiii Frankfurts gator: jag försöker alltjämt se sakerna frtin den ljum sidan och lyckas därutinnan.
Det äz Cfiict, som ger mitt hjiirta gliidje och förlänar it mitt ansikte dess glada uttryck ?.
P&amp; detta harmoniska lif följde en stilla död.
&amp; inda in i det sista bevarade Mamma Ad,a sitt sinneslugn och viigrade att lata till- kalla sina barn fran Weimar; hon ville förskona dem och sig sjiilf fran afskedets bitterhet.
Genom sin bok har Paul Bastier bidragit att kasta nytt ljiis öfver denna sympatiska personlighet.
Författarens största, ehiariz langt i f r h hans endn förtjänst, iir just att lata yortriitt.bilden f &amp; sitt lif och sin &amp; skadlighet genom att oiipphörligt ösa tir kallorna, fri; Goethes egna anteckningar och dagböcker.
T ' tdragen iiro gjorda med stor urskillning och försedda nied kortfattade kornmentarier.
Författaren l&amp;ter sin signatur trida i skuggan, endast liiir och hvas s p h a r man den i nagon fin reflexion.
Xan erfar pi1 kansla af gliidje öfver att ha uiirmare f8tt liira kiiuna ed, blott.
: la gralde &amp; pi ..
stolikre)?, Tysklands Bkme de Skvignb, utan frluiifiir ullt.
den varm- hjärtade kvinnan, som vid sin lefnads afton sai~imanfattnt, sin lifuer- farenhet i orden: %Den högsta vishet bestar i att dag för dag tilliigna sig uer af barnets enkla förtröstan och att hoppas p&amp; Chds innerliga Larm- hartighet.))
.
CZ~YI T a k lströnz. '
