# ID: svediakorp-per224
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1902
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,011
# sentences: 662
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DAGNY T I D S K R I F T FOR SOCIALA OCH LITTERARA INTRESSEN I STOCKHOLM AFTONBLADETS AKTIEBOLAGS TRYCKERI 1902
Kvinnotidskrifters uppgift.
Den iifven hos oss högt skattade norska talarinnan och för- fattarinnan, fröken Gina Krog, redaktris för » Nylzende », har ned- skrifvit n&amp;gra tänkvärda ord om kvinnotidskrifters uppgift och be- tydelse.
Hon har förutsättningar att först&amp; saken, denna norska kvinna.
I en láng följd af år har hon midt under strider och svårig- heter fört fram sitt lilla blad, och vi veta, att nar man strider i Norge går det hett till mellan sköldarna och att svårigheterna dar, som allt i detta unga, urkraftiga land, gärna bli af fjällens sky- höga, hårdnackade natur.
Men så ser man också, att v&amp;rt broder- land gått längre i konsten att försatta berg, icke minst på de sociala reformernas omride, än som är fallet med de flesta andra nationer.
» Nylaendes B betydelse för den norska kvinnorörelsen .ar för alla dem, som följt med dess olika skeden viil bekant.
Tidskriftens ledare, som med så mycken heder gått i spetsen för det kulturella härnadstag, som denna rörelse innefattar, bör således sitta inne med strategiska erfarenheter, som kunna landa andra arbetare på samma verksamhetsfält till nytta.
Fröken Krogs tankar rörande den kvinliga pressens uppgift, hvilka förlidet år stått att läsa i en del skandinaviska pnblikationeï, ha gifvit mig en osökt .anledning till anställande af vissa betraktelser och jämförelser, tillämpliga på våra egna förhállanden.
Nu då vi själfva stå inför ett nytt arbetsår med dess förhoppningar och ovisshet, med dess allvarsfulla upp- fordran till ett framåt- och tillbakablickande i tiden, må det val vara dubbelt befogadt att afven i Dagny agna några ord åt det af var norska kollega med s % mycken varme och talang behandlade iimnet: en skvinnotidskrifts uppgift.
» Det ar den trå.nga vägen, som leder till lifvet, och det är den breda vägen, ' som leder till publikum; huru skall då en tid-.
ning, som först och sist ställer sitt må1 högt, kunna existera och sprida sina idéer ?&gt; Med dessa ord börjar fröken Krogs artikel.
Och vid hvarje publicistiskt företag, fotadt på ett visst ideelt pro- gram, ha nog dess startare gjort sig samma fråga.
Erfarenheten lär ju - och läxan är ej utan sin bitterhet - att ideer, äfven de erkandt goda, icke tränga igenom hos den stora massan, och att man för att vinna dess öra måste slå an en annan ton än den, som Sr stämd efter ett mer högtflygande ideal.
Men nar publiken en gång är så ' beskaffad - och troligen alltid kommer att så förbli - att den hallre vill bli road an undervisad, hiillre uppiggad an uppbyggd, återstår alltjämt den frågan, hur en tidskrift, som satt sig ett annat och högre mgl före, skall kunna existera?
Några praktiska anvisningar, som på ett fullt effektivt satt lösa kvinnotidskrifternns existensspörsm~l, lämnar visserligen ej fröken Krog, men däremot lägger hon fram för oss så klar den vag, de moraliskt sedt ha att gå, att man ej &amp; r i tvifvel om att den ar den rätta.
» Man skall bekanna färg helt fran begynnelsen och hissa flaggan i toppen från första stunden, där finns intet annat val », säger hon.
» Att först söka vinna publiken p&amp; de invanda \ lagarna, göra stigen lëtt och jämn att gå pi, försöka att smickra litet, att jollra litet o. s. v. », att med ett ord hålla en medelsthdpunkt, dar- med, menar fröken Krog, uträttas ingenting.
- Det är således icke på den stora publiken nian skola räkna, och betriiffande själfva startandet af ett blad för kvinnornas sak skall man icke tiinkn p&amp; att göra det » förrän maii ar säker på en liten floclcw.
- » Den lilla flockenn skall, enligt den norska förf: s årsikt, » i strängare mening icke dela .ansvarets.
Desto bättre må den lösa sin uppgift som bundsför- vant, stöd och hjälp.$ » Det är den som med sin ifver, sin sympati, sitt intresse skall.
hilla bladet uppe, så att det får tid och ro att sprida sina idéer och vinna själar. » Hvad som för öfrigt i den här anförda uppsatsen säges om halten och hillningen af en del ~ k v i n n o b l a d ~ förtjänar, utan tvif- ve1 beaktande.
P&amp; den stora internationella kvinnokongressen i London 1899 höjdes s&amp; väl offentligt som privat röster, hvilka ut- talade ett skarpt klander.
mot de underhaltiga engelska kvinnotid- ningarna, många vor0 sådana, att själfstandiga och intelligenta kvin- '.
'.
nor blygdes öfver dem.
Orsaken till deras laga st8ndpiinkt karak- .tariseras ungefär sålunda: &gt;&gt;De startas af man och med .mäns pangar.
Stundom ar afven man redaldörer, men i regeln stå mannen blott bakom företaget och engagera en kvinlig redaktör.
Och dessa betjänas af en skara kvinliga medhjälpare.
De vinna insteg i hemmen genom att acko- .modera sig.
De stlilla sig i mammons tjanst med hela sin sjal., P Dessa, blad », säger frökeu Krog .vidare, höra alla till samma familj.
J a g iihdrar om inte stammodern egentligen ar hemma f r h Tyskland.
Nen det finns många varianter af arten.
De aro högst olika till storlek och utstyrsel.
Många af dem äro vackert utstyrda ch rikt illustrerade.
Några inne h ålla af ven allt emellanåt goda artiklar af kända författare, fy deras ekonomiska ställning är ofta god och de kunna betala höga honorar. » » Bilen om de icke arbeta i någon ides tjanst, så äro de ju askadliga och kunna utgöra en underhållande läsning i familjerna ?&gt; * Ta väl, menar fröken Krog, om de stannade d.arvid, hade man ju ingenting att säga, &gt;men saken iir den, att m %nga af dessa blad kokettera med kvinnosaksid6ernaY de begagna dem mycket ofta i snobberiets tjiinst, urlaka dem, uppblanda dem, försötma och krydda dem till glädje och heder för kreti och pleti.
Man kan första, att sådan oslcadligh&amp; kan blifva mycket skadlig.
Dylika blad kunna aldrig frainkalla r ~ s p e k t f ö r kvinnorna » - - - » En af orsakerna till att mannen icke respektera oss ar den, a t t vi h a h a en sadan press *, hördes ofta engelska kvinnor intyga.
» Nej, miin spelznlera - och hvad spekulera de ej i?
-- i kvinnosaken, i kvinliga svagheter, och kvinnorna tjäna deni.
Det ar icke vägen a t t vinna respekt för kvinnoru - - - » Men man behöfver i c k e gå så långt som till Englandw, säger vår norska kollega, wför att iakttaga fenomen som dessa.
Det s e r ut som q111 liknande blad i flera länder fått vind i segeln just efter det att kvinnosaken begynt vinna terrang.))
Dock ber hon a t t ej bli missförsttSind.
» Det finns tidningar, som äro beriiknade för en kvinlig publik, h i l k a böra lefva och lefva godt vid sidan af ' kvinnosaksblad.
Vi ha ju nämligen olika kvinliga fackområden, - och önskvärdt vore, att de alla med tiden finge sina egna organ / 8 å ha vi det stora kvinliga fackområdet, det husliga - det for- tjänar sannerligen sinn- särskilda blad, och vilja dessa följa med sin tid och med kvinnosakens eröfringar, så ar det glädjande, mycket glädjande.
s -
En kraftig motvikt till missförhållanden, sådana som hon p&amp;- pekar, anser fröken Korg således vara af nöden, och med myc- ken vältalighet utvecklar hon, sattet hur detta skall kunna åstad- kommas:, Aldrig&gt;, säger hon, » har en oafhängig, ärlig kvinlig press varit nödvändigare, än nu, då de största uppgifter vänta på sin lös- ning, den ar nödvändigare nu an i kvinnosakens första stadium.
Men huru skall den byggas upp?
Först och främst genom att bevara det man liar, stöda OCIP uppratthalla det.
Icke lata det tvina genom brist på näring, icke låta det Ödeläggas genom otidig ' kritik.
Om det väsentliga ar i ord- ning, om det ar ärligt, kraftigt och ädelt, låt då,icke bristerna eller felen eller of~illkomligheterna, eller hvad.
.
de nu allesammans m % kallas, stå i vägen.
Den tid, som används till att kritisera, kunde.
bättre brukas till att hjälpa. » -- - -- wOm man erkänner, a t t kvinnosakens.
förvarkligande krafver en omvärdering af många varden, om man förstår att den till sitt innersta väsen &amp; r ett niansk- lighetens evangelium, då förstår man också, att den måste verka motstånd och förargelse.
Ett blad för kvinnornas sak måste nödvändigtvis vara e t t oppositionsblad.
D. v. s. det behöfver icke begynna som ett pole-.
k s k t blad, men lång tid skall icke förgå, förrän det märker sig vara det.
Det blir kamp sent och tidigt, men icke allenast, kamp- Svärdet och murslefven - de äro ju icke egentligen kvinliga attri- biit, men vi bruka dem och de höra samman.
Ja, trots allt, byggs det så idogt i alla land för vår sak, så man icke kan få plats till att omnämna det en.
gång.
Här möta vi då genast en del af det martyrskap, som följer med kvinnosaksbladen: det är att de på grund af sin begränsade läsekrets måste vara små, - och i samma mån behofvet att ut- vidga sig växer, ju tyngre tryckes man af det begränsad@ utrym-.
mets martyrskap.
Och under normala förhållanden ilrall detta be-.
' hof växa med ämnena och stoffet.
- Ty hvad allt är icke vårt.
stoff?
Från att endast hafva behandlat kvinnosaken i trängre me- ning, får man lust att behandla allt - allt som är kvinligt ocb mänskligt.
Ty ar det icke nödvändigt att allt ses också med kvin-.
.
.
nornas ögon32 - - Det skulle ännu Aterstå mycket af intresse att citera af fröken Krogs artikel, dar det dessutom förekom,mer en del anm&amp;rkningsuiirda.
yttranden om den kvinliga journalistens uppgift afven.
inom den. '
större ' dagliga pressen, men grundtanken diiri torde med det redan anförda vara angifven.
* v. * utgå; man nu frHn ofvanstående i mångt och mycket så be- aktansvärda uttalanden, måste man fråga sig: hvilka berörings- punkter förefinnas mellan dem och våra egna förhållanden?
Helt visst äro beröringspunkterna många, ehuru olikheten mellan .norskt och svenskt åskådningssätt ' här som så ofta träder i öppen dag.
I Norge, äfven om man som i hä.r berörda fall kan se tillbaka p&amp; ett mångårigt, i utveckling stadt arbete, ar det alltid fråga om landvinningar och nydaningar, bl$ken riktas mot nya upptackter, det ar med nya mål i sikte som » flagen heises helt til top », som man går till kamp sent och tidigt, och orden xopposition&gt;, » pale- mik,, » färg », o. s. v. spela in i de norska kvinnosaksorganen lika oundvikligt som i andra företeelser inom det politiskt-sociala lifvet.
Den svensks kvinnopressen däremot, den för hvilken v&amp;r tid- skrift egentligen &amp; r den enda representanten, har nödväncligtvis en helt annan karaktär.
I vårt broderland litar man på sin unga kraft och seger anses endast möjlig om den föregåtts af strid.
afven hos oss saknas icke strid, -- hur skulle detta vara tankbart, ty hvar finnes lif utan strid?
- men den s&amp; att saga historiska grund vi ha att bygga på - och Dagnys och dess föregångares » Tidskrift för hemmet » alrtningsyiirda antal årgångar och de Bdla, för vår odling så betydelsefulla kvinnonamn, som dari outplånligt st$ in- ristade, hanvisa ju på en sådan - denna griind, saga vi, skänker en trygghet, p % samma gång den ålägger förpliktelser, hvilka m %ste bestämma den hållning, man har att inta till dagens äflan och strider.
Och hvilken har varit vår » stridstaktik », siirskildt då detl för den svenska kvinnan giillt, eröfringar på det ekonomiska och rättsliga omraidet?
Utan hetsighet eller polemislca anfall ha vi ofta genom direkt hänvändande till myndigheter och institutioner, och, vi kunna väl äfven påstå, genom att med ordets makt bearbeta den allmänna opinionen, på öfvertygelsens väg vunnit fördelar, som säkert icke förviirfvats genom ett aggressivt tillvëgagående.
Mångfaldiga segrar, vunna i det tysta, ha vi att visa.
tillbalra på, föregångna af en mtingårig kamp mot fördomar och orättvisor, och af ett arbete, om hvars omfattning och sviirigheter de, som endast haft att skörda.
* arbetets frukter, icke ha en aning.
Och med all ratt kunna vi
hiinvisa till vara spalter, som till den historiska urkund, där man kan följa alla för det kvinliga släktet mer betlydelsefiilla.
landvin- ningar.
Den svenska kvinnorörelsens historia ar saledes vår egen, och erkänner man den enas betydelse, maste man också erkänna den andras.
För öfrigt äro nog många af de stötestenar, som den hsr citerade norska auktoriteten sätter i samband med kvinnotid- skrifterna, tillämpliga på var egen: liten liisekrets, inskränkt ut- rymme, ekonomisk osäkerhet, växande konkurrens, likgiltighet å ena, kritik å den andra sidan.
I sanning det behöfs ej ringa kärlek och entusiasm för sin sak och fast öfvertygelse o ' m kvinnofriigans djupa etiska innebörd för att under alla dessa motigheter icke svikta, utan som de norska lystringsorden lyda: rsegla modigt framåt med flaggan hissad i toppa!
För en svensk lwinnotidskrift tillkommer dessutom svårigheter, betingade af den saregna stallning, kvinnofrågan hos oss på senaste åren intagit.
I den från kvinnornas egen midt utgångna hetsiga striden om denna frågas etisks och sociala innebörd, i hvilken så godt som hela vårt folk indragits, ha vi som kvinnopressens representaut, afven deltsgit.Det satt hvarpå vi under deltagandet i denna strid konsekvent häfdat vårt på en lugn och sund utveckling baserade program, d. v. s. objektivt och passionfritt, med förbi.- gående af hvad som kunde hänföras till personligheter, sökt att klargöra vår stallning till de lifsfrågor, som det har giillt, torde icke lämnat något tvifvel rörande denna ställnings halt, och vi v %ga påstå, att den moderation vi iakttagit icke med något sken af ratt kunnat tolkas som ett kompromissande med sanningen.
Äfven om misstydningc~r icke saknats och det fr %n håll, där likheten i iisikter gifvit oss rätt att påräkna förstfiende af och hjälp i våra strafvanden, tro vi dock, att en opartisk och .fördomsfri dorn skalk erkänna, att vi aldrig ha svikit det lwinnoideal, som vår saks iidlaste och mest dugande förlrainpar satt upp för ' oss.
Åsk~dningssättet rörande kvinnan och hennes stallning i världen har underkastats m %nga skiftningar sedan » Tidskrift för hemmet, för nu mer an 40 år sedan för första gangen i Sverige tog upp kvinnornas sak.
Men nyttan och nödvändigheten af att ett land '
iiger ett språkrör för de kvinliga intressena gör sig gällande lika- fullt nu som då; ja, vi kunna i sanning ge vår norska kollega, ratt:, att aldrig har en oafhangig, iirlig lminlig press varit ' nödvändigare &amp; n nu ».
I samma mån som kvinnans verksamhetsfält ökas, i samma mån ökas ju också de, ämnen som påkalla en saklig och genomgående utredning, Ja, det har kommit därhän, som fröken Krog säger, att ej blott allt lrvinligt utan afven allt mänskligt ligger inom en kvinnotidslzrifts sfär.
P&amp; samma gAng måste den ju oför- trutet, med, seg ihärdighet söka inpränta i det allmänna medvetandet den hårdlärda liixan, att kvinnan är en faktor i v&amp;rldsutvecklingen, som så godt som inom alla faser af kulturlifvet måste tagas med i beräkningen.
Det tycks väl, att detta är en så själfklar sak, att man diirpå ej skulle behöfva slösa så mycken trycksvärta, inen allt- jämt - och ej minst i vår tid - spåras en tendens, och det på många områden, ' att glömma eller kringii de sam fastslagna ansedda sanningarna, och illa skulle det gå oss kvinnor, om vi ej hade till- fälle att göra vår röst hörd, när det-gäller.
En sådan stamma, som för fram fordringar, önskningar, ratt- matiga klagomål, ha.r Dagny sökt att vara.
Vi våga tro, 8tt v i r stämma ej alltid klingat förgäfves.
Afven om de vid alla mänskliga företag oundvikliga felgreppen och misstagen med deras nedslående erfarenheter ofta vidlådit vBra strafvanden, äfven om vi mången gång haft en känsla nf vanmakt och af att ha talat för döfva öron, ha vi dock lika ofta erfarit den uppniuntrande vissheten, att vårt inlagg i minget för det lcvinliga släktet viktigt spörsmål icke varit utan betydelse.
Annu ar det mycket som återstår, innan livad man kallar » kvinnorörelsen » afstannat, innan den upphör att vara ett tillstånd med ett fortgående, framåtskridande förlopp.
Litteraturen, denna grad-: mätare p&amp; en kulturrörelses omfattning, talar äfven här sitt betydelse- f ull a språk, och den alltjämt vaxande kvinnotidskriftslitteraturen, represanterande kvinnoföreningar öfver hela världen, visar i hvilken ... - kolossal utveckling denna rörelse ar stadd.
Att söka länka den- samma in i den rätta riktningen ar den ärliga kvinliga pressens uppgift.
Detta har också städse varit vår strafvan.
Men afven om vi sökt visa hvar vägen går fram, ar det ännu långt kvar innan målet är uppnådt och således länge innan kvinnotidsskrifterna sagt sitt sista ord.
Hvad ha vi nu att hoppas af framtiden?
Den » lilla flock », -
hvars sympati och intresse varit vårt stöd under de g b g n a årens svårigheter ock motgiingar, den.
hoppas vi, alltjämt skall stå oss bi, men den, stora massam, hur öfvervinna dess okunnighet, likgiltighet eller oförstående?
Årsskiftet och den nya Bigång, vi stå i begrepp att börja, ge oss riitt att stiilla fram den frågan.
Litande på lifskraften i vår sak, se vi emellertii!
framtiden som ligger framför oss ljus, trots vår tids tendens till att vilja om- vardera kvinnovardet i en reaktionar riktning.
Sjalfva ha kvinnorna börjat förstå, att det ej går an att stillatigande lata världen ha sin gang och allt mer ha de ocks % lart sig begagna sin yttranderätt och sin yttrandegtifva.
Det tillfiille Dagny erbjuder för den svenska kvinnan att föra fram sina tankar i ämnen af vikt, ej blott för henne sjalf utan för hela vart folk, hoppas vi i allt vidstriicktars mån skall tagas i anspr %k, och att det alltsa mellan oss och var läsekrets skall blifva ett samarbete i iirlig striifvan att finna san- ningen.
En mor.
.
Anna satt framför spisen och lindade sin lilla.
wLillaw hade lcnubbiga armar och ben och ljust, lent hår, men det biista pa henne var ögonen.
» Lilla, kunde titta så viilsignadt klokt med sina små ögon, och, lilla: &gt; kunde skratta.
31en ingen kunde be- gripa, hur glad mor blef, nar hon första giingen såg &gt;: lilla » fasta blicken.
Ingen visste, i hvilken ångest mor gått för lirart och ett af de tre sista barnen, innan hon fått syn på det dar tecknet till förnuft i deras ögon.
t en äldsta - stackaren - hur hade hon ej gladt sig öfver honom och pratat för honom och pysslat med .honom -.
det vet man ju, att det ar liksom karast med den första - och han hade en så rar liten kropp till en böljan och ett riktigt trefligt litet an- sikte.
Och såsom hon hade gått och liingtat efter, att han sknlle börja skratta och stracka armarna efter henne!
Litet sen var han kanske, hade hon tankt, och s % kinkade han mycket om nätterna och hade ett s&amp; besynnerligt satt att vicks med hufviidet och rända på ögonen, utan att kunna fasta blicken - men inte att hon hade en tanka .p&amp;, att han inte var som han
skulle.
Inte förr än den f örfarliga dagen, då granngårds-Karin visade henne på det.
Hon mindes ännu grant, hur det var.
Hon satt, liksom nu, framför spisen, och hon hade » lille » i knäet och tokades med honom för att försöka få honom att skratta.
Då kom granngårds-Karin in och satte sig att prata på soffan vid fönstret.
Med ett skrek hon till: » Jösses du!
pojken kan ju inte fästa blicken än, sickna underliga ögon han har - du ska si, han blir idiot!
» Då hade Anna kant som om något huggit till i bröstet på henne - komma och saga sådant om hennes gosse!
- Och hon hade blifvit så ond på granngårds-Karin och sprungit in i kammaren med » lille » och sliingt dörren i lås efter sig.
Och ' hon kunde sedan pi % långa tider inte tåla Karin.
Men hur det var,.
började.
hon allt mer och mer.
observera gossens egenheter och hon förtrodde sin ' ängslan till Johaqnes, man- nen.
Denne.
skrattade först och sade något om kvinnofolkspjunk, men sedan blef han eftersinnande.
Det blef snart tydligt för dem båda, att gossen ej var som han skulle.
Men detta var något, som måste döljas, tyckte Anna.
Det var ju en skarn att ha .. ett sådant barn.
Hur hon brukade rycka till, då det tog i dörrlåset, hur hon brukade rusa undan med honom, stackaren.
Det var ett förskräckligt Ar det dar första - underligt att hon fick behålla sitt förstånd.
Hon kunde ligga tim- tals p&amp; sängen och stöna af smärta.
Hon kunde ej be till Gud hvarken för sig.
eller barnet, hon tyckte, det var en hird Gud, som s,atte det lilla kräket in i världen - - Så kom den förfärliga tid, då han skrek hela niitterna igenom.
Där blef aldrig nagon ro i stugan.
Natt efter natt turade de om, hon och Johannes, att bära honom fram och tillbaka öfver golfvet, men ingenting hjälpte.
Och ett sådant skrik, inte som ett vanligt barns.
- Hon kunde ännu se Johannes för sig, där han satt; upp- rätt i bädden, krithvit i ansiktet - det kunde komma något så styggt i hans ögon, att hon blef rent skrämd - Gud vet, hvad han hado för tankar - - -.
Men så blef det då liksom lättare för gossen igen, och de kunde stilla sina sinnen och taga upp bördan med honom.
- Vår Herre visste väl, hvad mening han hade med att låta ho- nom lefva.
Och nu hade aren gått.
Gud hade gifvit henne tre vackra, -.
i '
starka barn, som hon ej behö£de blygas för att visa.
Inte för att hon blygdes nu längre för honom, stackaren - hvad nyttade det till?
- Och han behöfde ett s % stort förbarmande.
Diir låg han år efter år hjälplös och ovetande och fick skötas som ett lindebarn.
Han skulle aldrig kunna stiga p&amp; sina förkrjmpta ben, aldrig lyfta sitt oformliga hiifvud fran kudden.
Främmande tyckte, att han var svar att se på, inte tyckte hon, han var så sriir inte.
Hon tyckte sig stuudom skymta d g o t liknande ett leende öfver hans drag, då hon kom med maten, och ibland hade hon af hans oartiku- lerade ljud trott sig höra, att han försökte sagas mnmmaw - kanske hade han ändå en kiinsla af, att han kunde %ty sigw till henne.
Nu låg han och slängde med hiifvudet där borta, det var visst något han ville.
- Hon tog blilla?
från bröstet och lade henne i vaggan och gick fram till gossen.
» Hur är det fatt, Anders? » sade hon och strök honom smek- samt öfver haret.
Han grymtade till och förvred ansiktet.
Hon ordnade om litet i hans badd och gick sedan efter en skål välling och bröd och satte sig att mata honom, medan hon samtidigt höll vaggan i g h g med foten.
Stampandet af smti bara fötter hördes ute pil dörrstauen och ifriga röster - dörren slogs upp, och Sven och Elin, mors lycko- barn, stormade in i stugan.
%Mor, mor - - -!
B tyst !^ sade mor,, tyst, tyst, lilla sofver~.
wMorw, ropade båda barnen p i en g h g, med ett försök till att hviska, omor, vi har sett Gud,.
wÅhnkj2, sade mor.
.Gud är i himlen., » Ja, men vi stig hon om^, sade Elin, whan gick i luften. % » J a », sade Sven,, och han var sa vacker, han hade gull p % h h e t och Ian@ hvitt skägg och en hvit kliidning - - .&gt; wOch ett gullskäxp hade han också, vet m o n, sade Elin, woch det lyste rundt omkring Gud.
JIor kan inte tro, hoad Gud var fin - - -.
w, Ni har drömt.,, sade mor och lade armen om Elin,:) ni som- nade val borta på angeno.
, Nej, visst inte,, sade Sven ifrigt, &gt;vi lekte, men s&amp; fick vi se Gud i luften.
Han kom gaende högt oppe öfver Bngen och gick rakt fram öfver stugan och försvann bortit skogen - och vi sprang
' efter - - -.
Kom så skall vi g6 och titta, om han kommer till- baka igen.))
Och de drogo mor med sig ut ur shgan.
Dlen Gud syntes inte, inte på bela himlen. '
Men kimlen var s % blå, dar fanns knappt en enda molntapp.
Det var så vackert ute, så mor loclrades stanna kvar en lång stund och roa sig med barnen på backen utanför stugan., De ploc- kade blåklint och bundo kransar och vor0 glada ihop, men inor tankte gång efter gAng p&amp;, hvad barnen berattat.
Hon tyckte, det var så underligt.
Och hon talade om det för far, då han kom hem om kvällen.
Nedan hon berättade, kom granngårds-Karin in.
Hon run- kade på hufvudet och menade, att det var ett förebud.
SI ska si, I får inte behålla barnm, sade hon.
Johannes hostade och såg bortit dragsoffan, diir barnen Iågo och sofvo.
&gt;En ska ' inte fasta sig vid, hvad barn pratar,, sade han kort.
Så tog han sin mössa fran bordet och gick ut för att repa- rera något, som var i olag på ladugårdsdörren.
Anna satt och lutade hufvudet i handerna.
Hon hörde inte, hur Karin lade ut om, hur svårt det varit hos.
Per Larssons i Möl- ängen, clå dë miste sina barn, det ena efter det andra, i skarlakans- feber, och hur hon sedan öfvergick till att tala om mjölkningen och hafreskörden.
Det kom för henne, Anna, dar hon satt, som hade hon strafvat hela lifvet igenom med att hglla sorgen från tröskeln - men nu rbdde hon ej med längre, hon var trött, som efter ett tungt, tungt arbete - - -.
Inte hade man tid att sitta och lyss efter döden i Långmosse torp.
Lif vet var dar med sin triigna hvardngsgarning.
Skrämseln vek bort från mors sinne.
Hon hade ju barnen hos sig, glada och lefvande.
Dar var en munterhet om dem i stugan, som lyste uipp och lättade ända bort till vrån, där Anders, stackaren, Mg.
De ville ha honom att skratta med.
De hoppade och dansade för honom - sKan Anders aldrig bli som vi, mor?, De sprungo efter angsbollar och hö110 tätt intill hans ögon - nog måtte han val ändå tycka, att de vor0 granna.
De delade sina kakor med honom.
Det var så lustigt, att stoppa in bitarna i munnen på
honom.
» Kli blef han glad, mors.
De klappade honom med sina sm8 brunn händer - det r a r synd om shckars bror, som aldrig fick springa och leka på ängen - - Mor satt och log till barnens nojs.
Hon tyckte, det lat som fågelkvitter.
Den ena ljusa dagen gick efter den andra.
Xor kiinde sig SA lätt till sinnes, som hon inte gjort, sedan hon fick sorgen för Anders.
Det tycktes henne lätt att strafva för dem alla.
Så en kväll, d % hon stod gnolande framför spisen och rörde gröt till aftonvarden, kommo Sven och Elin in i stugan så för- underligt stillsamma.
De satte sig tillsammans på träsoffan och hö110 hvarandra i hand.
» Hur är det fatt ?&gt; fragade mor och vande sig om.
, Sven är sjuk,, sade Elin.
Och då mor gick fram till soffan, lutade Sven sitt ansikte mot hennes kjol och brast i gråt.
%Nu ar det har », tänkte mor, » nu ä r det härs, och hon kände, hur hon liksom stelnade till.
Hen så tog hon sig samman och började pyssla om gossen och hade honom att lagga sig på sangen.
Han klagade öfrer ondt i halsen och blef brännande het emot natten och kastade sig af och an som i oro.
Dagen därpå började det p % samma satt med Elin.
Nor vek inte från dem.
Hon försökte allt, hvad hon kunde tänka ut, men sjukdomen endast förvärrades, De ville inte se at maten, inte ens den rara fruktsoppan hon kokade, de h g o s % svart för att svidja, stackarena, och svart att få luft.
Det ska^ i mor att se dem lida, utan att kunna hjiilpa.
Katt efter natt satt hon och liksom kämpade med döden om dem.
Hon visste, att det var döden, men hon kunde inte slappa taget.
Sa kom sjukdomen iifven öfver Anders, och kampen i stugan blef allt hårdare.
Och så en natt blef det slut för Sven, där han satt lutad i mors knä., Mor blef sittande kvar till morgonen med den döda gossen i famnen och smekte hans ansikte.
Men s å snart det dagades, gick far till grannens och lånade häst och for till staden att hämta doktor.
Inte för att han trodde, att det nyttade - döden tog väl ändå, hvad den skulle ha - men han stod ej längre ut med att sitta och se på.
Det var tre mil till staden, och doktorn var ej strax tillreds att följa med ut till landet.
Och nar far om aftonen kom åter med honom, hade afven Elin slutat.
-.
Doktorn såg flyktigt på de båda döda barnen.
som annu lago kvar i sängen, och befallde, att de skulle flyttas ut och sängkla- iierna vädras.
Därpå undersökte han idioten och ordinerade för honom.
Hvad det var för sjukdom, yttrade han ej.
Femton kronor kostade doktorshamtningen.
Det var bittert för far att betala ut .de pängarna - nu - --.
Far fick grannens Aron att skjutsa doktorn tillbaka till staden och själf .stalde han sig att snickra ihop små kistor.
Han arbetade som en jäktad hela lwällen.
Svetten stod honom .i pannan, och gång efter g %ng måste han satta sig att hvila, så ' besynnerligt svag hade han blifvit, men han rådde ej med att vara inne i stugan.
Mor gick som i en yrsel och stalde för alillan och Ande~s.
H e n när barnen dar inne hade somnat, smög hon sig till barnen där ute, barnen som blifvit utflyttade i boden, och bredde ett täcke öfver dem, och så lutade hon sig öfver dem och lyddes.
Natt .efter natt, s % länge barnen voro kvar hemma, smög hon sig ut för .att lyssna - men där var så förunderligt tyst.
När söndagen kom, fick far lana hast och vagn igen.
Mor hade kladt Sven och Elin i hvita kläder och gifvit dem blommor i handerna.
Mor stod på förstukvisten och såg dem fara bort p % kyrkofiird.
Hon stod dar Bnnu, nar dödskloclran började ringa.
Då: satte hon hiinderna för ' öronen,, sprang in i stugan och kastade sig .på golfvet.
I Barnet i vaggan började grata, idioten 1Ag och j8urade sig som ett djur, men mor steg ej upp för att trösta.
Det var som hade hennes sjal varit långt borta.
Hon tyckte Sig höra de döda &amp; barnen ropa efter mor - och hon slets efter dem, glömslc af allt, som band henne kvar - - - Men när far kom tillbaka hem från begrafningen med grann- gårdarnas karlar, som hjalpt honom bära och nu skulle ha fägnad, gick hon tillsammans med Karin och stalde med kaffet, och far, som ej kunnat bärga sig för gråt borta vid grafven, förskräcktes .öfver hennes stela, tårlösa blick.
Han begynte berätta om grafven, om prästens tal, om prast- frun, som kommit och tagit honom i hand - - -.
Men orden stockade sig för honom.
Dag efter dag gick mor omkring i stugan på samma från- varande sätt.
Anders blef bättre, och » lills », som endast haft ett lindrigt anfall, var nu alldeles kry igen.
Men det var, som om.
-.
S .+
ingenting kunde latta för nior.
Hon hade ingen srnelrning f ö r Anders, hon radde ej med att tokas med:) lilla:), hon s&amp;g ej, att.
far gick och kampade med hårda tmkar.
Xen till sist blef det för tungt för far.
En kvall, d&amp; han kommit hem uttröttad från arbetet och kastat sig p# siingen, och idioten började stöna p&amp; sitt vanliga djuriska satt, sprang han upp och slog denne.
mina rediga barn tog Gud::, skrek han,:) men du din satans unge får lefva - -.
D DB gick mor fram och tog far öfrer armarna - hon förekod: i ett ögonblick hur han hade lidit.
&gt;Stackares, sade hon,:) stackare, sa svårt du har haft det.2 S&amp; satte hon sig hos gossen och föll i grar, för första gången efter barnens död.
, Du tror väl, att dom ar saliga, far?
:) fragade hon.
: &gt;Dra ar viil riktigt saker på, att dom ar saliga ?^ &gt;Ja&gt;, sade far, han kunde ej få fram mer.
Han satt lutad.
öfver bordet och snyftade som ett barn.
Det var som om ett tvång hade lösts.
Far och mor, s o n under denna sorgens tid liksom skyggat för att komma till t.als,.
sökte &amp; ter hvarandra.
.
De yppade, den ena för den andra, sina syndiga tankar, Hur de gått och väntat p&amp;, att var Var Herre skulle ta det stackare l~riilcet.
Hur eländigt bittert det tycktes dem, att se honom viinds åter till lifvet, medan de andra, glädjebarnen - - -.
Med skalfvande stammor talade de samman om de döda barnen - Nor fick liingtan att gå bort och pryda grafven.
Hon s k d e bära dit sitt rosent,riid, som nu stod i efterblom, och niista vh Biinde man satta tusenskönor.
Det skulle bli en vacker liten graf.
Mor satt med händerna knäppta i knäet.
Det hade kommit, stillhet öfver henne, som om hon &amp; ter kunde ta sig till med a t t trösta på Gud.
Och hon smålog bort till far.
Följande dag, då far kom hem, var det fejadt i stugan som till helg.
Golfvet var skurrtdt, gardinerna tviittade, det var löfvadt i vråarna, det stod blomsterkvastar p&amp; bordet.
Och Anders sang var framflyttad till det trefligaste fönstret.
, Det kanske kan va ' lite ' mindre söckent för honom?, menade mor,, att ligga där an borta i vrån, törhända han kan få syn p&amp; tra ' na och b1ommorna.o.
Far nickade.
Han stod och stig på, hur ljust det hade blifvit.
-.
stugan.
Så tog han upp » lillas ur vaggan och började nojsas med henne på soffan.
» Du ska si att vår lilla blir en rar tös med tiden », sade han.
» J a », sade mor, » nu får hon bli vårt tröstebarn.
» Nor tog sitt rosenträd och två små kransar.
som hon bundit ihop af vintergröna.
» .Vill du passa på barna en handvändning,, frågade hon, &gt;mens jag tittar dit bort? » Hon kastade en sjal om sig och skyndade neråt stigen.
J u närmare hon kom till kyrkogården, ju fortare gick hon.
Hon hade så brådt, mor.
Det var som om hon stämt möte.
Till vänster om kyrkan, intill den stora linden, skulle det vara.
Och mor, som inte kommit förr - men nu skulle dar bli fint.
Hon lade sig på knä framför grafven och strök på jorden med händerna.
Hon strök så varligt, mor, som om hon smekte.
Det tiggde i henze efter att kunna göra något, en enda liten smula, afven för de .döda barnen.
Eugenie Beskow.
Kvinnorna inom post * och telegrafverken enligt den Kongl.
komitens betänkande.
Den af Kongl.
Maj: t tillsatta komitén för utarbetande af nya stater för post- och telegrafverken har nu afgifvit sitt betänkande.
Ur de digra luntorna vilja vi utdraga några punkter belysande kvin- nornas stä.Uning och Iöneförhållanden inom de resp. verken.
I.
Postverket.
För närvarande kunna kvinnor vinna föl j ' ande befattningar in- om postoedcet, nämligen: såsom postmästare af 5: te klassen, » » » 6: te » » postexpeditörer af 2: a lönegraden (i regel endast män i denna lönegrad) ......... kr.
2,794 n postexpeditörer af 3: e lönegraden .. .... n 2,012.
D W D 4: e B ...... » 1,803 hvarjämte de tjiinstgora som e. o. biträden.
.
, D % f. n. ingen kvinna har anstäilning såsom postmästare af 5: te klassen och endast 2 af den &amp; te, torde en redogörelse för förslagen till ändrade klassindelningar rara obehöflig, iitan vilja vi endast fram- hlilla, att rätt för kvinna att vara postmästare iir bibehallen.
Vårt bufvndintresse blir sålunda fast vid postexpeditörernas 1öneförhli.llanden.
Dessa hafva i det stora hela bilehallits vid de belopp de erhöll0 &amp; r l899 och skulle enligt fijrslaget u t g i med: postexpeditör af 2: a lönegraden kr.
2,800 B » 3: e D 1,080 u 4 % .s 1,SOO ') (3: e och 4: e lönegraderna afsedda 2iufviidsakligen fi; r kvinnor.)
Såsom förbättringtu- kunna dock plpekas, att felriilrningspiingar skulle lämnas de tjänsteman och af styrelsen antagna estra bitriiden, som % postkontoren mottags och utliiiunti kontanta medel, Atskilliga förmåner ang. tjänstledighet rid sjukdomsfall m. ni.
Om silimda komiténs förslag innebiir någon fiirbiittring, s&amp; kan det dock icke sägas motsvara hvad man hoppats sasom resultat af komitens arbete.
De förhoppningar man hyst angiiende höjda löneförmaner, ang. Uderstilläggens ökande i 3: e och 4: o lönegraderna fran IX) till 400 kr.
eller lika med hvad 2: a lönegraden redan har, samt.
främst angående rätt för kvinnan att erhiila pension, h a h a icke för- verkligast.
I en.
tid d&amp; löneförhöjning ar dagens lösen inom nästan alla områden, har komitén föreslagit, att de kvinliga postexpeditörer- nas löner skola bibehallas vid de sankta belopp, som fastställdes &amp; r 1899.
Men niir man granskar Iönefrigan ur en annnan synpunkt $n den rent ekonomiska, förefaller komitbns förslag markligast.
h£ förslaget framgir nämligen, att komiten insett %den frestelse, solil ligger i handhafvandet af de genom postrerket gaende stora pan- ningebelopps och därför föreslagit, att för postexpeditör a£ 2: a lönegraden begynnelseaflöningen höjes med 200 kr.
med motsvarande iminskning af ålderstilliiggen, en Iöneföriindririg, som orillkorligen ennebär en löneförbättring.
Såsom vi ofvan niimnt, tillhöra i regel ndast man denna 2: a lönegrad.
Genom denna passus af komitkris förslag får man omedvetet den uppfattningen, att det ar postexpedi- törer af 2: n ' lönegraden = min, som i allmiinhet sköta kassorna inom postverket.
S&amp; liir emellertid ej rara förhiillandet.
I Stock- holm t. ex. tjiinstgjorde hösten 1901 flera kvinliga postespeditörer &gt;) &gt;) l) Uti dla h&amp; niimda lönebelopp inga tjanstgöringspiingar och ålderstillagg samt provision.
De utgöra sllmlrla den högsta lön, som ernls.
(tillhörande 3: e och 4: e lönegraderna) än ' manliga vid kassorna och dessutom tjänstgjorde så m h g a kvinliga extra biträden vid stidana kassor, att enligt beräkning c: a? / a af postverkets kassor i Stock- holm sköttes af kvinnor och I i 3 af män.
Sålunda har komitén, samtidigt med att den ansett nödigt förbattra lönevillkoren för 2: a lönegraden, hvars personal hiifvud- sakligen utgöres af män, icke funnit skäl föreslå löneförhöjning för de lönegrader, där kvinnor utgöra flertalet.
Kvinnorna tilltror man utan vidare, afven d a de tjänstgöra som extra biträden (d. v. s. med en lön af 75 kr.
i månaden), att handhafva de stora penningebeloppen.
Komiténs förslag Iiar salunda kommit att för de vid postverket an- ställda kvinnorna innebära det vackraste betyg för ärlighet, som de gärna kunnat önska sig.
Men den olika » moraliska värdemätning, för manligt och kvinligt arbete, som vederbörande vid ifrågavarande löneåtgärd ut- gdr från kan emellertid ej annat än väcka förvaning.
Afven om, som komiterade hWa före, » frestelsen » för en kvinlig kassn- förvaltare slciille vara mindre an för en manlig, ar jn ansvaret och arbetet lika stort, och kan det vara staten värdigt att neka sina kvinliga tjänare en ersättning svarande mot det förtroende, som piilägges dem, och som de visat sig fullt värdiga att kunna fylla?
Men anledning af att pensionsrätt ej föreslagits för kvinnor till- hörande postverket, påminna ~i om, att för kvinnor inom detta verk ej utfärdas annat án, förordnande eller konstitntorinl~, hvarigenou?
tjiinsten ej blifver definitivt tillsatt.
Grunden till denna bestämmelse kan, säger komiténs betlinkande, » huf viidsakligast antagas hafva varit att darigenom fritaga kvinlig postfunktionar fr5n skyldighet att med afgiffer bidraga till Civilstatens pensionsinrattnings enskilda ánke- och pupillfond,.
År 1899 var den kvinliga postpersonalens pensionsfråga före vid riksdagen.
Motionen därom affityrktes af ~tatsutskot~tet under f örklarande, att dR de kvinlign postexpeditörerna erhöll0 allenast förordnande å sina befattniagar, utskottet icke kunde anse lämpligt att tillerkgina dem allmän pensionsrätt.
Salinnda inträffar det miirkliga att år 1584 beslutas, att de kvinliga postexpeditörerna endast skola tillförordnas, emedan pensionskassans stadgar ej gro fullt tillämpliga på dem, och att sedan år 1899 statsutsl~ottet motiverar sitt afstyrkande af motionen om pensionsrätt för samma personer med, att vederbörande blott vore tillförordnade.
Vi f % väl i denna sak dock se en tröst i att post- och tele-
grafkomitdn » icke velat underlata att rittrycka den förmodan, att, likasom kvinliga postexpeditörer och postmastare blifrit i afseende a ratt till ålderstilliigg och semester likstalda med miin som innehafvs ordinarie dylika befattningar, ratt till pension af postmedel vid upp- m %dd viss lefnads- och tjänstealder nogsamt torde komma att i sinom tid tilldelas afven kvinliga posttjänsteman ».
Det är ra1 ock att hoppas, att motion i denna fråga ånyo kommer att riiclsas och att den dag ej skall vara aflagsen, då pensionsriitt tillkommer den kvinliga postpersonalen lika väl som andra statens tjiinare.
II.
Af komiténs förslag för detta verk fasta vi oss i dag endast vid de löneförändringar, som föreslagits för de kvinliga telegrafisterna.
Nuvarande lön ar 900 kr.
jämte tre alderstillägg, hvartdera å 100 kr., iitgaende efter respektive 6, 10 och 16 års val vitsordad tjiinst- göring, hvartill för de telegrafister, som iiro stationsföreståndare, kommer förmånen af fri bostad, lyse och vedbrand.
: Komitkns förslag till.
aflöningsstnt i ~ p tager p 100 kvinliga stationsföresthdare eller Efter 6 år kan luiien höjas manliga stationsmästare: med 150 kr.
och efter 1 0 lön .................. 1,050: - ar med ytterligare 150 kr.
tjäntgoringspangar - - 430: - 1,500: -.
-.
-- l.
.
200 telegrafister hvardera lön .................. 000: - tiantgöringspiingar 400: - 1,300: - -.
I 5 ar kan liinen höjas I Efter med 1r30 kr.
och efter 10 Gr med ytterligare 150 kr.
Sasom synes, har en ganska betydande Böjning af löner fiire- slagits, en höjning, som dock icke kommer telegrafisternas löner att nA högre an till postexpeditörernas af 4: de löneklass.
Detta oaktadt kringskiiras de iit1ofva.de beloppen af manga möjligheter till inskriink- ning.
Så t. ex. afdragas af sagda lön kr.
250 mot förm ?inen af fri bostad, vedbrand och belysning, hvilket allt nu larnnas stations- föreståndare ntöfver lönen.
An viktigare iir dock forslaget att H en del af de 100 stationerna Izvinligri: stationsförestandare skulle tjänst- göra, men å andra manliga stationsmästare.
Detta vill med andra ord siiga, att man af betjäntklassen, hvilka endast genomgatt folk- skola, skulle i arbete och löneförmaner jlimstiillas med de bildade
%vinnorna, som tjänstgöra som stationsföreståndare.
Komitén före- slår, att af de 100 platserna 20 tillsättas med sådana manliga sta- tionsmästare, men då i detta sammanhang orden » till en början » an- vändas, framgår tydligt, att, afsikten ar att, on1 försöket lyckas, fortskrida på denna v&amp;g, hvilket för de Icvinliga telegrafisterna skulle Ynnebära, att de allt mera hänvisas till den lägre ofvan nainda lönen.
De skal, som af komitén anföras äro, att kvinnor val ' skulle vara fullt kompetenta vid de mindre stationerna, men att å de större där manliga betjante f unnos anstdda, öfver hvilka stationsförestån- d a r e skola f öra be£ al, där telefonvasendet sarskildt utvecklats och föreståndarskapet föranleder skyldigheter beträffande linie-underhållet .eller dar i större utsträckning förekommer beröring med allmanheten - i afseende ii meddelande af upplysningar rörande telefonförhållanden, kvinnan icke skulle på ett fullt tillfredsställande sätt kunna fullgörs .dessa med föreståndareskapet förenade göroinål.
Såsom ytterligare skal framhålles, att befordringsmöjlighet Saknas inom verket för en viss klass d&amp; anstilde betjänte, nä.ml.
de s. k. budbiirarne, och tomitén finner det ligga något tilltalaude i att sasoin stationsmastare använda de ynglingar, hvilka visat arbetsamhet och pålitlighet - samt förmåga att tillägna sig de för tjiinst i telegrafverket specielt .erforderliga Eunskaper.
M h n e icke häri ligger grundorsikm till hela förslaget?
Det är den gamla vanliga gbngen: mannens fördel, som köpes p&amp; livin- mans bekostnad.
Naturligtvis kunna vi ej tilltro OSS att bedöma i hvad mån en - .man af betjäntklassen kan ersatta den bildade telegrafisten, men i en af byrachefen Wennman afgihen reservation gifvas såviil den - skarpaste kritik af förslaget i denna del, som ock de iimplaste lo£- .ord åt de kviuliga telegrafisternas arbete.
Vi hoppas kunna - sedermare införa det hufvudsakliga af denna reservation och - vilja nu endast darur med korta anföranden bemöta de skal, som åberopats alet kvinnans användande soin stationsföreståndare.
Byra- chefen Wennman säger visserligen, att i den mån göromålen vid en station blifva mångartade, bör en manlig £öreståndare i allmänhet reda sig bättre an en kvinlig, men exempel har ock funnits å mot- satsen.
Han framhåller, att lämnandet af upplysningar icke kan vålla någon oöfvervinnelig svårighet, och att ofvervakandet af huru- vida fel å apparater och ledningar bliha i vederbörlig ordning af- hja.lpta kan ske lika väl af kvinlig förestandare, ty hon kan lika v a l som en manlig konstatera att telegraferingen eller telefoneringen m
lider af fel eller åter går obehindradt, och den manliga kan, lika litet som den kvinliga, personligen följa reparatörens åtgöranden utom stationslokalen, då han af stationst; iiinstgöringen &amp; r förhindrad att liimna tjiinsterummet.
Reservanten, som äger mångarig erfarenhet af kvinnans arbete i telegrafens tjänst, f örklarar dessutom sin erfarenhet vara, att de kvinliga stationsföreståndarna sasom biträde vid dessa undersök- ningar icke voro underlägsna, tvärtom var den pålitligaste blar16 alla just en af dem.
Därefter yttrar byrachefen Wennman: &gt;lien om det, icke.
desto mindre, anses nödigt att öka antalet manliga föreståadare, har reservanten icke kunnat gH in ps, att dessa nya manliga föreståndare skulle rekryteras ur betjant.klassen, lika litet som postverkets representanter inom komitén kunnat medgifva, att föreståndare för de minsta postkontoren skulle utses bland vakt- mastarepersonalen inom postverket.
» Vidare redogöres för utvidgningen och utvecklingen af tele- grafverket samt huru telefonviisendet tillfört telegrafverket s&amp; mingc nya och mer omfattande görond af både teknisk och administrativ natur,, att nagon för.inimkning val icke borde ifrågasattas, men val snarare en ö / ini ?zg i kompetensvillkoren för den personal, som inom lokalförvaltningen, hvar och en p i sin ort, skall förestii och oiiihiinder- hafva rörelsen.
D Mot anstsllandet af stationsmästare anföres, att de sakna erfor- derlig kompetens att utöfva ett sakkunnigt och verksamt chefskap öfver ett stort antal underlydande växelstationer och telegrafespedi- tioner, att de sakna språkkunskaper, att denna brist, betiinklig nog vid telegrafering, har an ledsammare följder vid telegraumene be: fordran genom telefon m. m.
Tills vidare nöja vi oss med nu gjorda anförauden och tillagga blott följande vitsord åt de kvinliga telegrafisterna:: De skickligasto kvinliga expeditörer iiro icke i ringaste man iinderlagsna de skick- ligaste manliga, vare sig med afseende &amp; expeditionsmiiiigden per dag, eller med hänsyn till den noggrannhet, med h ~ i l k e t arbetet nt- föres.
Vid brådskande tillfallen, sådana som förekomma vid jui och ny %r synnerligast å de stora stationerna, hafva ock dc kcinligs ådagalagt samma uthållighet som de manliga, genom att fiillgiira.
dubbel tjänstgöringstid per dygn och derunder expediera lika mdngra telegrammer.
D -, _ _ _ _ - w
23 Vi återkomma i ett fö !jande häfte till dessa för statens kvinliga ämbetsinnehafvare i många afseenden så viktiga komitébetankanden och till de spörsmål,- som därmed aga sammanhang.
Litteratur.
I ll) alarm.
Det är nu tio år sedan Gösta Berlings saga kom ut, och se- dan dess har hvarje nytt arbete af Selma Lagerlöf motsetts med högt spanda förväntningar.
Det har alltid varit en efterlängtad njutning att åter träda in i den sagovarld, som hennes skapande.
fantasi byggt iipp, friin hvilka tider och länder hon an hämtat sitt virke.
Hon må skildra Siciliens barnsligt lattrörda folk eller v å r nordiska medeltids Irampagestnlter, dogernas stad eller en gammal f8rfallen herrgård vid Värmlandsgransen - alltid har hennes drömmars rike tjusat oss med sitt mystiska Iialfdunkel och sina plötsligt öppnade oändliga perspektiv.
Så entusiastiska beundrare som Gösta Berlings saga har dock knappast någon af Selma Lagerlöfs senare skapelser samlat omkring sig.
kDet beror icke blott på, att denna diktcykel var första nppen- barelsen af hennes fantasis outtömliga skatter, det beror äfven på, att ämnet helt föll inom denna fantasis trollkrets.
Det gammaldags herrgårdslifvet, ja hela en nflägsen svensk landsbygds lif pulserar i denna bok och med alla sina fantastiska öfverdrifter, sina hjgltars.
sorglösa lek med ödet eller utmanande trots ar den alltigenom och akta svensk.
I » En herrgiirdssiigenw ar det ett liksrtadt motiv, ehuru mycket mindre sammansatt, som formats till en af Selma Lagerlöfs starkast präglade och mest helgjutna skapelser.
Men först i sin nu förelig- gande bok har diktarinnan skänkt oss ett inotstycke till Gösta Ber- lings saga, en ny svensk bildkedjn, hvars Iiinkar, om an mindre rikt facetterade, dock uthamrats med så mycket sakrare konst.
Det ar ej en viirmliindslr herrgard utan en bondgård i Da- larne, kring Iivillren denna gång alla berättelserna koncentrera sig.
Det ar den aflägsna bygden med kyrkbyn till medelpunkt och sko- gens skräclr och segner om öfvernat urliga makter till bakgrind, det &amp; r man och kvinnor nr allmogen, Selma Lagerlöf nu teclmar med diktarens lefvande intuition, typer som kanske snart höra det förflutna till lika mycket som kavaljererna på Ekeby.
Ingmarssönerna, son efter far sedan urminnes tider arfvingar $11 gården och socknens myndigaste män, äro typiska dalkarlar af Jerusalem.
Två berättelser af Selma Lagerlöf.
I.
den kraftiga, sjalfmedvetna och ordknappa ras, som upprepade gan- ger gripit in i Sveriges öden.
De karaktäriseras förtraffligt i in- ledningen, som i kiirfva men med verklighetens hela makt gripande drag berättar en Ingmar Ingmarssons egendomliga kiirlekssaga.
Kring hans barn, lill Ingmar, som blott iir en gosse, d5 fadern dör, och den iildre dottern Karin, harskarinna på gården efter honom, ä r det sedan själfvn beriittelsen eller snarare berätte1secykeln ut- spinner sig.
» I Dalarne » ar en nutidsskildring.
Det lugna lifvet i dal- gången mellan d f och skog, dar hvardagens arbete vid plog och lie, hacka och spett afbrytes af söndagens regelbundna kyrkfiirdw, börjar uppröras af dyningar utifrån.
PK det kyrkliga området för- lorar det hafdrunna sin auktoritet.
31an bygger missionulius, man flockas kring s+tpredikanter och slutligen firar den religiösa fann- tismen en lysande triumf, då flera af socknens basta miin och kvin- nor p&amp; sin ledares kallelse besluta att utvandra till det heliga landet och grunda ett; broderskap i Jerusalem.
Hela den nu antydda rörelsen, som liir hafra haft sin mot- svarighet i verkligheten, ar skildrad såsom man kunde ränta af Selma Lagerlöf, utan spår af vare sig sentimentalitet eller öfverliigsen ironi, med en mild humor och en förstbende sympati för den djupt mänskliga evighetsträngtan, som söker sig uttryck i religiösa företeelser som denna.
Dråplig ar först och friimst lerattelsen om skolmiistarns tilltag att bygga ett missionshus till stöd för kyrkan och själf halla, bibelförklaringar i luthersk anda, ett försiik som slutar mcd, att han måste rymma fältet för andra lekmannapredikanter, mklsmiin för den ena sekten efter den andra.
Den som f i r största inflytandet i byg- den, förre smeden och svensk-amerikanen Hellgum, %r dock mindre säkert tecknad, kanske med afsikt hållen som en halft mystisk uppen- barelse med hypnotisk makt ôfver sin omgifning.
SA mycket mer lefvande iiro hans anhängare och motst5nilare, den lilla till kyrkbyn och socknen begr8nsade viirld, diir det drama utspelas, som h m gifrit uppslag till.
Den gamla Ingmarsgården, da^ Karin och Iiennes mako upp- rätthålla släkttraditionerna af arbetsamhet och rattradighet, blir stom- hållet för Hellgumianerna; och dit den stillsamma Karin en gang gripits af öfvertygelsen, att Gnd kallar henne till brödrasamfundet i Jerusalem, kan ingen makt i ~iirlden fbrmi henne att stanna.
Hon miste sälja gården och allt h v d hon äger for att följa den manande rösten, och hon blir iinponeraude i sin fanat.ism.
) ' Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen Ilade mod att klandra henne. % Brodern Ingmar Ingmarsson har också sliiktens sega s t y k a, men han sätter den in u % att rinna tillbaka fiidernegarden och radda den undan sågverksbolaget.
Han har förlorat sin förmögenhet och han kan endast nå sitt mal genom att uppoffrn sin ungdomskiirlek och trolofvade, skolmiistarns Gertrud.
Denna de bHda syskonens olika utvecklingsgång är miisterligt antydd och kulminerar i fram- stallningen af auktionen på Ingmarsgirden, hela bokens glanspunkt,.
- en skildring lika utmiirkt af enkel åskådlighet som af koncentreradt skalfvande lif.
Djupt gripande är också kapitlet om Qertrud, hennes sorg och orediga hämndbegär, som afspeglar sig i drömmen - ett psykologiskt fint drag - ocb hennes hämnd i handling pii Ingmars bröllopsafton, innan hon, gripen af religiös hänförelse, sluter sig till Hellgumianernas pilgrimståg.
Det ä.r nagot af de gamla folkvisornas ton och stämning i denna enkla och djupa själshistoria, och intrycket häraf stiirkes ytterligare af det fina draget med de bada trefaldt lyckligt funna varierade motiven.
Till den nu antydda hufvudhandlingen anknyta sig, som sagdt, i likhet irid förhiillandet vid Gösta Berlings saga och Antikrists miralder, liffullt berättade episoder.
En sådan ar historien om Hök Matts Erilrsson, som vill siilja det hemman han själf röjt och odlat för att följa sonen till Jerusalem, men i sista stunden korsar öfver kontraktet och döfvar sorgen öfver skilsmässan med att bryta sten, tills han blir dödstrött.
En annan - och kanske den i all sin kort- het mest gripande - förtiiljer om Ljung Björn och hans bror Per och deras afsked pii grafstenen, då pilgrimerna draga bort.
E t t helt galleri af individuellt lefvnnde gestalter från torparen, som håller mera på Ingmarssönerna än på sin egen släkt, till den gamla döfva prostinnan i kyrkbyn har Selma Lagerlöf skänkt oss i sin nya bok.
Det s r blott första delen af b Jerusalem)), som hittills utkommit.
Man 18ngter att se denna mäktiga nya insats i vår litteratur, detta verk af den djupaste diktarfantasi!
som ett afslutadt helt.
Man langtar också att i diktens form möta författarinnans intryck af detta Oster- land som hon ännu blott liter hiigra i utvanclrarnes drömmar och ' s o m har å omslaget till den första delen symboliseras af en bl&amp; hvalfbåge, inramande en utsikt öfver Dalarnes alf och blånande höjder.
S-a.
Drömmen om Österlandet af Sopl~ie Elknn.
Sophie Elkans nya bok, r Drömmen om Osterlandet)), erinrar o m ett yttrande af ' Sören Kierkegaard, så lydande: » Det är alltid vårt lifs Moses, (d. v. s. vår fulla, poetiska lifskraft), som icke kom- mer in i det förlofvade landet; det ar blott v&amp;rt lifs Josua, som kommer dit.
Som Moses till Josua, s&amp; förhåller sig vårt lifs poe- tiska morgondrom till dess verklighet.
9 I sjalfva ordet Osterland ligger något bedårande, lockande som en fager dröm, för oss viisterlanniiigar, ' kanske därför att den första underbara .. sagovärld vi som barn fingo blicka in i belystes af stjärnan från Osterland.
Förf.
har med vaken blick och varmt förstående studerat Egypten och dess förhållanden i våra dagar, dess ljusa såväl som dess mörka sidor.
E n representant för den biista delen af folket Sr den unge, intelligenta läraren fran Kairo, Sayd ben Ali, som rest
: till England (fiendelandet) för att aflocka de maktiga världsinlscräk- tama hemligheten.
i deras styrka.
.
.
.
Odet - d. v. s. skolstyrelsen - skickar honom vidare.
till Nä&amp; slöjdskola.
Där gör han bekantskap med en ung svenska, som han friar till, därför att han tror, att » Chd vill det,; - först einedan hon skall hjälpa honom,.
Saïd ben Ali, i hans nppfostrings- arbete - och så emedan han älskar henne.
Blen hon afböjer hans anbud, hon besvarar icke hans kansior - icke d&amp;.
I bokens senare afdelning ar hhndlingen förlagd till Egypten, och vi fB en klar föreställning om den himmelsvida olikheten mellan österländskt och västerliindskt åskådnirigssiitt och att kulturen aldrig Iran Bli densamina för de så i grund och botten skilda raserna.
England har Isanske uträttat storverk i administrativt och industriellt hänseende - i kiilturellt har det det icke - och det är engels- mannen själfra, som ha fördel daraf, icke Egyptens folk.
Hos detta sjuder och jaser hatet mot dess s. k. beskyddare - det bittraste.
af allt hat, det vanmäktiga.
Bolren är lika mycket en skildring af oöfverensstarnmelsen, mellan österländslr och vasterlandsk världsåskåduing som af olik- heten mellan två personligheter.
Ingen inser den djupa klyftan mellan dem bättre an Stina Brenner, den svenska flickan, sdm vann Saïd ben Alis hjarta, då.
de vistades som arbetskamrater p&amp; NUS, och som i sin längtan efter hans land lärde sig iiilska honom.
Hon känner dock, att icke ens kärleken förmår slå bro mellan så vidt skilda viirldar.
Och s&amp;.
skiljas då de b&amp;da älskande - uppgifva lyclrodrömmen, visserligen med en underström af vemod, men med stolt, värdig resignation, så som allvarligt kännande och tankande manniskor kunna nppgifva den egna lyckan, då lifvet krafver offret.
Den anstrykning af humor, som lifvet ofta Ilar, äfven i sina mest tragiska moment, har förf.
i allmanhet skarp blick för och 18ter den har komma till sin ratt - men icke iner.
I » Drömmen om Österlandets återfinna vi sainrna fine, v5irdade stil, som vi känna igen frBn föregående arbeten.
Aldrig ett ord som stöter, eller ett ljud som skorrar.
Förf.
förtjiinar en sikskild mention för sina naturskildringar.
De göra icke intryck af att vara resultat af den vilda jakten efter originella liknelser, som somliga för sed hafva, s % akt Issaren knappt.
vet Itvad det ar som beskrifves, om det är Vår Herres åker och äng, skog och sjö, eller om det ar ett iiiarknadsstånd, en utstyrselpjas.
eller en vansinnigs förlupna fantasiei.
I bokens början förekommer en liten förtjusande målning af » de ljusa sommarniitternas land ».
Det hvilar en så akta svensk sommarnattsstamning öfver de få raderna, ritt den uppväger ett helt F. C. galleri af » originella » bilder.
Reflexer, roman af Amaoda ~ie&gt;fstedt.
Som dufvans oljoblad och Aararats toppar verkar Amanda Eerfstedt i den nutida syndafloden af kvinliga författare.
Och med lugnets glädje att veta sig » på det torras och 11 % kända marker, träder man ut ur den » ark&gt; af misstro, gränsande till liknöjdhet, ' hvari man tagit sin tillflykt.
Vi veta, att när detta namn star på titel- bladet borgar det för ett godt viljande, som också, i sitt gifvande ger sitt basta i arlig och innerlig mening.
Och när » kritiken » har som allestiides skall fram, tänker man blidare an vanligt p % det gamla ordspråket, omsatt till lag af Thorild: » a.tt döma allt i sin art ».
Fast vi emellertid skridit till verket i så mild sinnesstamning, måste vi erkänna - och det kanske första gången i Amanda Kerf- stedts mångåriga författarskap - att vi inför hennes sista ronian stå betydligt bragta ur fattningen, spörjande ut i inörker efter ett faste, dar vi med tillfredsstallelse kunna hvila vår tanke och kansla.
Denna roman Reflexer ar bygd på en så egendomlig, enligt förf: s eget påstående, verkligen i lefvande lifvet föreliggande handelse.
Det a r en i alls andra afseenden ' esemplarisk ung mans fanatiska kar- lek till och sorg öfver sin i barndomen döda syster, som lägger en bred skugga af nmysticism och nara nog egensinnigt hemlighets- makeri öfver Hela hans lif och alla hans handlingar och hvilket till sist skiljer honom från en dskad och älskande, ehuru i denna enda punkt ej förstående hustru.
Denna Psykes ättling vill veta .och se afven med risk att förlora sin lycka., och det g %r henne sämre an hennes stammoder i sagan, ty det hon får se verkar p&amp; henne vidrigt och löjligt - en känsla, som impiilsivt delas af lasa- ren - och hennes lycka är död för alltid.
Icke ens vid den en- samme sjalssjiike mannens hjiirtebilct inför den flicka, som med sin gudsfruktans lugna tillförsikt blir hans räddande angel, mista vi denna känsla af naturvidrighet.
Vi vilja ju gärna tro både pii den praktiige unge mannens egna ord och p&amp; förf: s uppfattning af hans lyckligtvis ratt enastående lifs- öde, val vetande att » ingen roman ar märkvärdigare an lifvet sjiilft », men först % kunna vi ej, ej ens med de inre dunkla instinkter.
som så ofta förhjälpa oss, kvinnor, till en ratt intuitiv blick på för oss främmande företeelser.
Och den stora frågan &amp; r - om förf.
själf-förstått inne- börden af sitt ämne?
Skulle icke, när allt kommer till, allt, en medi- cinsk och icke, som har skett, en litterär behandling, varit den ratta?
Förf: s tillvägag&amp;ngssatt att i framställningen ge lika bredt rum åt nästan alla de andra i boken tecknade personerna tyder för öfrigt p&amp; en äfven af henne sjdf kä.nd brist i ämnets.
förmaga att fylla sitt område.
Emellertid ar nog bokens basta sidor att söka just i dessa kring hu£viidfiguren löst grupperade personer; dar kanna vi också helt igen den Amanda Kerfstedt vi lart oss älska.
Dessa bi-perso- ner äro alla hvar på sitt sätt karaktäristiska och val igenkänne- liga ur lifvet.
Alla, så vill man åtminstone förstå förf: s mening, ' '
vanmäktigt striifvande efter lyckan, innan den fulla förtröstans ljus får upplysa pliktens tunga väg.
Man antar, att det iir dessa i olika sjalar olika nyanserade misströstans reflexer, som gifvit boken ~ i t namn, t och som vi i de flesta fall ffi se, eller Gtminstone hoppas f&amp; se, skingrade vid bokens slut.
Den mest gripande scenen ar utan tvifvel den gamla byprocentarens Angest inför sitt enda hams sjuk- bädd, en tingest, som koncentsreras, men också till sist löses, i det gamla bibelordet::.
Och hafver jag nagon bedragit, gifver jag honom fyradubbelt igen&gt;.
Förf.
åberopar i det lilla förordet samma argument, som en annan författare, Gustaf af Beijerstam, i sin senaste diktning gör gallande: ämnets kraf att blifva till; och författarens: jag inaste.
Amanda Kerfstedt erkänner, att hennes iimne stått hindrande i viigen för annan produktion, vi iiro darföre glada, att förf.
nu ar det kvitt och att hon kan återgå till sin ranliga sfär, inom hvilken hon kan vara fullt saker, att &amp; ter som förr mötas af Iiisarens odelade h *.
B. sympati.
* Djupets sagor af Alatldi7a Roos.
Nathilda Roos och Amanda Kerfstedt bygga i allmiinhet sina arbeten på samma grund: den varma religiositetens, ur hvilken och till hvilken de vilja, leda och harleda alla de lifsföreteelser de skildra.
I Xathilda Roos ' sista arbete iir denna tendens genomförd med en s % ensartad konsekvens, att den till slut rent af verkar friilsningsrnöt.e, trots den poesi och stsmning, som hon lyckats breda öfver flera af sina sagor.
Mathilda Roos vill nämligen i dessa sina s. k.
%sagor » från svunna tider och om gångna människor se samma vanmakt i sökandet utan förtröstan, liksom samma frid i och med densammas ernående, afven om den tillägnas i elfte timman.
Den himlaröst, som i en af berättelserna gjuter denna frid i ett af världen illa åt- gånget hjärta med de orden: D ... Emedan du hörde min röst i dit hiarta och mardt lydig emot det kärlekens och offrets bud jag sjalf hafwer fullbordat och nederskrifvit i menniskiornas hiärtan, så skal du h a h a detta, at i din slagt skal aldrig fattas en man, som står inför mit ansikte ... D.
Denna röst uttalar kortfattadt bokens inne- håll och författarinnans mening.
Namnet Djupets sagor betingas spbarligen af den siigen om sjön Hägarn, hvilken står som en kort symbolisk inledning till be- rattelsesamlingen.
D&amp; enligt folktron den i sjöns djup öfver sitt lifs .otrohet rufvande gamle kungen sörjer,:) då ar det som djupets sagor stiga upp och skälfva mot tingens yta och komma människorna att bafva för det fördoldas hemligheter,.
Sastan alla sagorna äro ocksa intimt förbundna med denna sagosjö och trakten däromkring.
De målningar af naturen förf.
ger Bro &amp; en mången gång s&amp; varma och fulla af kärlek, att vi gripas af sagans sanning, för så vidt sagans ton får komma till sin fulla rätt, hvilket ej alltid ar fallet hos en
.
beratterska af Nathilda Roos ' halt, emedan den bestämda afsikten att sammanstiilla naturens och lifvets mening, är så framträdande.
Det är i allmSinhet i de första, mest sägenartade skildringarna, hon lyckats i detta.
Den första,, Mor på Sunnanfors)), u r j11 egent- ligen ingen sagen, ehuru den tenderar att en gång bli det i före- ställningen hos traktens folk, och dock ar det i denna berättelse som stamningen snuddar vid Selma Lagerlöfs.
Det hela är så enkelt berattadt, en farg som af lönnlöfvens skiftning om hösten, en gam- maldags klädedräkt för tro och seder, se där nästan allt, och ändå är det nog för att ge oss den vackraste pastell af den gamla fröken, hvilken blir för likaren en af de fridens bärare, som vi liingta efter i världen, och som vi så sallan möta, men som en gång sedda aldrig gå ur vårt minne.
» Vetteryds .. kvarn, &amp; r en mörk sägen om otrohet och sorg bland människorna och liingtan efter försoning hos naturens bundna andar.
Hvad som har vacker ens förvåning 5ir den gestalt ström- karlen fått.
Vi äro vana sen mycket, mycket gammalt, att i honom se en mörk poetisk sagovarelse, visserligen varm, längtande och ve- modig, men aldrig förr eller senare har val någon konstruerat honom till väckelsepredikant, direkt hänvisande till » böckernas bok,, i hvilken han, necken, till och med skulle ha last!
Om undertecknads sa.gosans ej sviker, skulle man val snarare tro honom afsky och rädas den bok, som med sin klarhet bryter udden af all hans dunkla makt.
Det må ju för öfrigt stå en hvar författare fritt att behandla våra sagofigurer efter smak, men hufvuddrngen i en urgammal sägens bild stå val än ' då kvar.
De första kortare berättelserna förefalla egentligen s o m intro- duktioner till den langsta, » Trådar af järn », som upptager val en tredjedel af sidantalet, men som i anmälarens tycke ar den minst lyckade.
Man desilliisioneras redan i början af bertittelsen, och den egentliga historien har sedan ej kraft att rycka upp intresset.
Den- samma inledes nämligen med ett gammalt familjedokument från » Anno domine 1796 », hvilket dokument äfven hos den olärde vä.cker vissa dubier om äktheten.
Troligen har förf.
i ren litterär energi skjutit öfver målet hvad hela den delvis allt för, ålderdomliga (och delvis åter för moderna) utstyrseln vidkommer, för att nu inte tala om att hon låter den för öfrjgt så präktige karolinen citera en 60 år senare diktad kupplettstrof.
Hela berättelsen, både i och utom detta doku- ment, ar närmast en exemplifiering af den gamla förfärliga domen i 2: a Mose bok: » J a g Herren din Gud ar en stark hamnare ... ».
Med den förut omnämda ensartade tendensen, som orubbad går genom hela boken, har Mathilda Roos liksom själf.
begränsat.
sin läsekrets till dem, som icke makta se Gud på mer an en väg, Och för en så seende och vidhjärtad beratterska ar detta en själf- begränsning, som man beklagar och med första hoppas få se upp- K.
B. häfd.
Fredrika Bremer och Svenska akademin.
Den hyllning, som Svenska akademin nyligen iignnt Fredrika Bremers minne, i det akademin med anledning af hennes 100-års- j ubileum öfver henne minnespenningen för året, m r, ehurii sjalfskrifven, en utmärkelse af ovanligt slag, emedm före Fredrika.
Bremer endast en svensk kvinna erhallit en sådan, iiiimligen Anna Maria Lenngren.
Det var ocksa därom minnestecknaren, professor Xyblom, erinrade i den af honom författade minnesteckningen, hvilken i sammandrag föredrogs på akademins högtidssammankomst sistlidne W dec.
CtS- gångspunkten för förf: s teckning, hvilken framdeles i sin helhet kommer att införas i akademins handlingar, r a r en jämförelse mellan dessa båda markliga diktarinnor, hvilka i snilleg2fvor agde si % mycket gemensamt, ehuru författarinnan till » Teckningar ur hvar- dagslifvets utöfvade ett långt större inflytande p$ det sociala lifvet an fru Lenngren.
Som en ytterligare likhetspunkt mellan de bida författarinnorna narnde tal., att Fredrika Bremer hlifvit föreslagen och fru Lenngren åtminstone påtänkt till inval i Svenska akademin.
För öfrigt framgick det af den del nf minnesteckningen, hvilken redan nu framlagts för allmänheten, ritt Fredrika Rremer i professor Nyblom funnit en skildrare.
som ej blott bedömt hennes lifsverk frAn den framstående- estetikerns mattstock, titan med lika mycket förstående vetat framställa henne i hennes egenskap af kvinnofri- görelsens främsta fanbärerska i v %rt land.
Akademins medalj öfver Fredrika Bremer visar å ena sidan författarinnms bröstbild och namn, å den andra en vestal, vardande flamman på ett altare.
A omskriften läses: » 3fores domestz ' eos et dignitatern mulieris celebrctvit » (Hon har förhärligat hemlitvet och kvinnans vardighet) och i afskarningen:: i L m d e s mztiqifi orbis et wovi assecuta ob.
IPIDCCCLXBD (Frejdad i gamla och nya vadden afled hon 1865.)
Foreningsmeddelanden.
Whitlockska stipendiet il etthundrasextio kronor km för i r 1092 tilldelats fil.
studeranden i Epsala fröken Era Braun.
+Z Fredrika-Bremer-Förbundets möten för kvinnor vid Lilje- Bolmen.
Den l 2 dec.
höll fröken Clara Wahlström inför ett talrikt audi- torium ett med lifligaste intresse khördt föredrag Dom fosterlandskiirleko.
' TirTästa möte, som blir tillgängligt såväl för män som kvinnor, kommer att .. aga karaktären af ett julsamkväm nied kaffeservering och sång.
Därvid skall fröken Lilly Engström lämna .En skildring af natur och tolklif i Norge *.
...
.
.
- Dagny iiiider 1902.
Som af tidskriftens anmdan frarngar, kommer planen för tidskrifteiis program och utgifvande under &amp; r 1902 att fortgå *, oföränarad.
Endast med afseende i % titelbladet har den ändringen vid- tagits, att ordeni sorgan för Föreningen för vdgörenhetens ordnande och Handarbetets vänners skola ut&amp; hvilket dock ej utesluter a t t dessa före- ningars verksa.mhet och .strafvanden med.
samma intresse som tillförene.
.
.skola följas.
I fråga om redaktionens sammans&amp;ttning ina meddelas, att fil.
kand. fröken lilara Johanson med detta å r afgår från sin befattning siisom skilda hall.
Viiiiners .arbetspris, för år 1901 har tilldelats * fru Clara Geijer för förtjänstfullt arbete vid gobelinrestaurering.
- I-Isndai-betets Vänners utstiillning i Kunstgemerbemuseuin i Berlin, som afslöts den 24 november, är för cärvarande ordnad i Dresden,.
d a r den.öppaades den 7 december och fortgår till den 15 januari.
.
Senare iir meningen att densamma skall öfverföras till Leipeigs liuiistge~~rerbe-musek Kvinnors verltsamhet inom fattigvhi; deii.
Till ledamot i Ka- tarina fattigvzlrdsstyrelse llar invalts fröken C.
\ Valilström, i styrelsen för ' Sabbatsbergs aIderdomshem fröken S. Netzel, i styrelsen för Stockholms - stads iippfosi; ringsaiistal t för flickor f r u S. Forssner: i styrelsen för Stock- .holms barnhem grefvinnan A. Mörner och i styrelsen för Stockholms - stads asyler för husvilla fröken A. Bergström.
Som samtliga dessa kvinnor förut välsignelserikt verkat i den en- skiltta fattigvArdeiis tjiinst, har siikerligen fattigvårdsnämdeii gjort ett .godt val och därmed gate i spetsen för en reform i frliga om fattigvårds- - styrelsernas sammans&amp;ttning, hvilken otvifvelaktigt liornmer att medföra - en vinst för .vårt samhäl@.
.
.
,
Böcker insända till Fredrika-Bremer- Förbundet.
Aktiebolaget Hiertas bokförlag: Yr,n !lc?, C11nr-lotti~.
dl., Arfvingen till Redclyff e.
Aktiebolaget Normans förlag: Rosenb~rg, O l q f, ABC- och läsebok för sm8skolor.
- S p d, Azig~cst, P&amp; spaning efter en gammal urkund.
- Jacksort, ticor * !,e.s, Det viktigaste först.
- Til.w ' la !jo, Rlomster- doft och stormhvirflar.
Beijers bokförlagsaktiebolag: Huy~rzs, Hrr-bcr-f, E n kapten vid de irreguliä-ra.
- hordenadler; Ebbri, Den gamla prästgården.
- R a p -.
sir&amp;, Zinultlc, A., Sagan om Sienfrid.
Iijuten fr&amp;n norden.
- Lobe, J.
C., Xusikens katekes.
-; Ir.noltl-fijra.cterl, Ii.
O., I farans stund.
Wilhelm Bille: Horsley, Reginuld, Till sjöss och lands.
- Oterdahl, Jeanna, Solhult.
- Mau, Karl, Old Shatterhand och Yuma-india- nerna.
Adolf Bonnier: Veraner, E., Högvildt.
- R~ziter; Gctlriclli: Ellen .ron der Weiden.
- Ascnijc&amp; Elsa, Oskuld.
Albert Bonnier: iWdlin! /, Mathilda, Damerna p&amp; Markby.
- Lintlhcry, IZlsa, Ann-Lis.
- Starnberg, ~Viirtci, Kärlek.
- Roo.5 M a tir ilda, Djupets sagor.
- E ' al~lstedt, hrtrlici, I sommartid.
- .Ilrv ' .ctw, I+ic- (tj (wts-Sdr~rw,: {yd, Små- dr-ich, I den kinesiske drakens klor.
flickornas bob.
- Snöflingan 1901.
- Bor: ll.4r.t %rcJ C;., Homeros Odyssh.
- Ler-ccirttr ?.s, Don Quixote.
- I: ' lli~rt, Sqrhic, Drömmen om Oster- landet.
- Laycrlox ScZrlia, Jerusalem.
Två berättelser, I.
I Dalarne.
- Jensen, A ?jr.etl, Resebilder.
- Granqcist, Mci, Ett hem.
-, \ órgr * - rrtan, klunnyJ Galläpplen och Paradisiipplen.
- Verdandis småskrifter 100-10.2.
- Topclius, Zctcic., Läsning för barn.
Illustrerad af finska och svenska konstnärer.
Första boken.
A. V. Carlsons bokförlagsaktiebolag: Ledstjhrnan, julkalender 1901 - Schoug, Caral, Tankekorn.
- Stor-jc~ / rurin, J., Psaltaren.
- ICtlcle- niar; Lihsmansgården.
- J a g vet att min fiirlossare lefver, tröstens ord för pröfningens tider, utvalda ' af H.
K.
H. Storhertiginnan Luise af Baden.
Jolm Dahlberg: Linnea, kristlig ungdomskalender.
Folkskolans barntidning: Qriint, Stint (, Giildslottet.
Julklappen 1901.
Fosterlandsstiftelsens förlagsexpedition: \ \ idton, O. J:, Raddad frAn hafvet.
- l: i.rt * s, Ertist, HemQt.
Frideborg.
folkkalender för 1902.
Julkarfven 1901.
-- d~issionshi.~ / io~~ IIariningtort, Faror och afventyr i Central-Afrika.
- A-ottr * ott, Elisc, Piindidij och silong.
- Ifa«ldi, Hilja, Helvi.
- Korn At srnk fkglar, 1902.
- Hrrntr, Hvar- ~-, och ungdomsmod.
- dagslif.
- Suitliri, l ~ r i.
~ t o (l k Cngdomskamp l+ .., H., Stor glädje.
- Jlrrwn, Grwtqtj Vid juletid.
- C.
E. Fritzes K. hofbokhandel: Robson, LwZIPI, Strctrt, E n flicka utan Klöf verbladet.
- Bc~.4-orr-, EIstr, Vill ärelystnad.
- Man xeqii, J (?.
* .si~, du miila?
h. IX, S..
