# ID: svediakorp-per221
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1901
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 7,711
# sentences: 356
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


En efterföljansvard reform.
4 Under de senaste åren har i Norge pågått en rörelse för att f A kvinnor anstallda vid polisen i städerna.
Det ar Norsk Kvinde- sagsforening, som tagit initiativet i denna sak och i en skrif- velse till Kristiania lrommunalstyrelse år 1895 framhallit ' det onsk- varda i att f&amp; kvinliga poliser anställda vid stadens polisstationer.
Såsom skal härför påpekas det olämpliga i; att ' kvinliga arrestanter, från den stund de häktas och tills de kiinna försattas p4 fri fot, helt och hållet iiro öfverliimnsde åt manlig uppsikt, i det att såval visitation som bevakning ombesörjes af män.
Dessa män nödgas äfven taga vhrd om de arresterade kvinnorna, då dessa.
f &amp; kramp- anfall eller dylikt, som ofta förekommer.
~ H v a d dessa förhållanden icke blott kuwn utan snart sagdt miste leda till torde enhvar utan någon vid.are detaljerad skildring kunna förstaw, siiger skrifvelsen, » och den, som har bevittnat eller hört berättas om s8dana kvinnors insattande och uppehall i poli~arresten, vet att dar ofta ' föreko ' mma scener, som trotsa all ' beskrifning och på det djupaste kränka hvarje känsla af anständighet och blygsamhet.
Detta ligger i sakens natur, alldeles oberoende af de, tjänstgörunde polisfunktionarernas satt ' att uppträda.))
~ V i d flera af polisstationerna, » siiger ' andragandet vidare, finnes ingen särskild arrestlokal för kfinnor, och där en sådan finnes.
är den ofta öfverfull, dessrner som äfven husvilla kvinnor stundom in- rymmas öfver natten bland de druckna. » Skrifvelsen afslutas med följande ord: # Vi tilltita oss att med anledning af det ofvan anförda hemställa till den ärade kommiinal- styrelsen att s n a r h t möjligt afhjälpa de svåraste af ofvaonärndo brister genom att bevilja de nödvändiga inedlen för inrattaiide af en särskild och fran de manliga arrestanterna helt och hållet afskild arrestlokal för kvinnor vid saiiitliga polisstationer samt särskilda rum i tillräckligt antal för att kunna inrymma husvilla kvinnor.
Vi tillAta ' osis där- näst att föreslå, att en centralstation upprattas för kvidiga arrCstan&amp;r,
192 - med kvinliga vakt; are, möjligen i förening med en lokal för huavilla.
kvinnor.
subsidiärt föreslås anställandet af kvinlig vakt vid hufvud- stationen, ambulerande vid de mindre stationerna.
2 I anledning af denna skrifvelse och för att väcka allmanhetens intresse för den däri behandlade frågan anordnade N.
K. F. i mars samma år ett allmänt möte, hvartill inbjödos präster, läkare, tidnings- man, nykterhets- och sedlighetsföreningar, m.
fl., och dar föreningens förslag p % ett intressant, sakrikt och stundom gripande sätt förordades af flera talarinnor.
Därvid framhölls afven, att man flerstädes i lit- landet redan anställt kvinlig personal vid polisstationerna och funnit.
detta särdeles tillfredsställande.
Erfarenheten hade visat, att en nr- sinnig kvinna lättare kufvas af en kvinnas moraliska öfverlagsenhet iin af flera karlars brutala kraft.
Fröken D. Schioldager, som under många Ara verksamhet bland kvinliga.
fångar, vunnit en rik erfarenhet om hur sådana böra behandlas, yttrade i sitt föredrag bland annat följande:, Redan transporten (nämligen till polisstationen) lainnar mycket ökigt att önska.
Dat.
gliller att kosta hvcid det vill få kvinnan med sig, godvilligt eller motvilligt.
Vi ha möjligen lite hvar någon gang nödgats bevittna en sådan transport genom stadens gator, åtföljd af skränande gatungdomar och andra; men publiken kommer icke längre an till porten af polisstationen.
Innanför densamma utkämpas ofta nog en strid mellan kon- * stapeln och kvinnan, hvarvid han med sina fysiska krafter snart far öhertaget, likgiltigt för honom pA hvilket satt.
J a g sag nyligen sjalf en stidan scen utom synhåll för allmänheten.
Naturligtvis fick hn ofmrtaget, men sattet kan h&amp; icke skildras.
Ja, visst var hon rasande, men hvem vill förtänka en kvinna detta?
Jag skulle ha blifvit lika rasande under lika förhallanden!
Innan kvinnorna instaingas, bli de visiterade af vederbörande stationsvakt.
-- Det beror uteslutande p t denne man, om han vill vara human och hiinsynsfull eller icke vid sina undersökningar.
L t t oss antaga, att han vill vara det, - i s&amp; fall ar hau helt visst den förste att önska sin plats och sitt åliggande öfverlamnrtde &amp; t en kvinlig vakthafvaude - eller lat oss antaga, att ett dagligt upp- repande af samma arbete har gjort honom h h d och likgiltig -- det ar blott ett skäl till att ~&amp;skynda en föriindring af dessa för- tviflade förhållanden.
Ned vederbörandes v&amp;lvilliga medgifvande fick jag tillstand
att besöka fylleri-arresten.
- En ' stor försal med celler på ömse håll (celler för män).
Cellerna ha järndörrar, hvilkas öfre halfva består af öppna spjälor.
I denna .försal är det, ' som kvinnorna visiteras under tillrop och raheter från de mer eller mindre druckna karlarna.
Vid ändan af denna försal och något åt sidan liksom i ett hörn äro kvinnornas celler belägna.
Här är spjäldörren öppen ända ner, så att den vakthafvande mannen kan ofverskåda hela rummet och allt därinom.
- Därinne få de ' slåss om platsen och om sängen så godt de kunE: b och orka, och att de icke precis visa sig fran den fördelaktigaste och lugnaste sidan f å r medgifvas - men jag frågar: är skulden i detta fall först och sist kvinnans.
I de ' här beskrifna cellerna skola alltsii unga och gamla, h a l h l l a och ' genomdruckna kvinnor vara tillsammans i många timmar!
Det ar ingenting otroligt i de vakthafvandes enstamrniga uttalande,.
att .de allt äro svåra att hålla styr på .. Herr polismiistaren upplyser i sin svarsskrifvelse, att de vakt- hafvande äro iildre, gifta wiin ..
Men dari ligger dock .ej den ringaste garanti för, att icke också dessa inän kunna bli uppretade; brutali- serade.
Å ämbetets viignar mHste de jo med all makt skaffa något stillestånd och lugn, skilja de stridande åt, värja sig mot de högst olikartade föremål, som användas till kastvapen mot dem; ja äfven söka att få kläderna på de kvinnor, som i ursinne och råhet ofta slita * dem af ' sig bit för bit.
Huru måste icke dessa män i dubbel bemarkelse kunna.
glädja sig åt e t t.
godt samvete, om de gå fria från alla frestelser ' och öfverilningar, som en sådan uriapost måste gifva anledning till!
De ha också den ene efter den andre för- klarat hur tacksamma de skulle vara, om vår anhallan beviljades ' och de blefve aflösta af kvinlzor.~ Den .skildring af de rådande förhållandena, som fröken Schiol- dager, m.
fl., så lifligt framställde förfelade icke att g,öra sin verkan.
Tusentals namn antecknades pH de petitionslistor, som blifkt utlagda, och såväl myndigheterna som pressen togo hädanefter ' med ' välvilja saken om hand.
.
Å r 1900 slig N.
K. F. sitt reformförslag i hufvudsak g&amp;norn-.
fördt, i det att en särsldd våning inom polishäktet i Kristiania blif vit inredd för kvinliga arrestanter, hvilka dar mottagas; bevakas att bli k&amp;rleksfullt och omvårdas endast af kvinnor.
Dettzi -- bemött, att bli behandlad som kvinna af ' kvinna har redan visat sig utöfva det bästa inflytande såviil pH fylleriarresternas mest ' för- härdade stamgäster som på de unga kitinno:, hvilka för första- gången ', '
blifvit inkastade i allt detta elände.
Heder åt de kvinnor, som genom sina ihärdiga sträfvanden genomdrifvit dessa viillehfliga, och viil- görande förändringar!
I förening med ofvanstående skildring af den i Norges hufvud- stad genomförda reformen kan det vara af intresse att kasta en blick på därmed jämförliga förhilllanden inom vår egen hufvndstad.
Lat oss då att börja med förutskicka den canmarkningen, att de för fylleri anhållna kvinnornas antal i Stockholm icke liir vara lika stort som i Kristiania, samt att det h&amp; endast ytterst siillan förekommer att hzis~illa kvinnor nödgas intagas å polis- stationerna, i det att nattasyler och liiirbergen i allmanhet hafva utrymme nog för sådana, kvinnor.
Blen i öfrigt äro förhallandena har tämligen lika dem i Kristiania, innan N.
K. F. genomdrifvit sitt förslag.
Shledes äro vid våra polisstationer inga kvinliga tjänstgörande anställda; ej häller finnas särskilda arrestlokaler för kvinnor.
Tid de stationer, dar Jtera arrestrum finnas, utrymmes ett af dessa vid behof för kvinnors riikning, men finnes blott eit förvaringsrum att tillgå, maste den arresterade sitta kvar i sjiilfva stationssalen bakom ett lågt skrank, där ' stationsvakten obebindradt kan iakttaga henue.
Är hon drucken; förvaras hon här, tills hon åter blifvit nykter.
I annat fall kvarhålles hon endast, tills man hunnit konstatera, om hennes uppgifter angliende bostad, etc. äro sanna.
Slculle dessa bevisas vara osanna eller har hon bagått ndgot olofligt tillgrepp, s&amp; föres hon med snaraste i ett åkdon till ransakningshaktet, där kvinlig bevakning finnes, och där en grundlig visitation, om sådan ar af nöden, utföres af kvinnor.
Visitationen vid polisstationen utföres däremot af män, men bör endast bestå i en undersökning af arre- stanternas fickor.
I händelse af krampanfall eller dylikt tillkallas läkare, fiiltskär eller barnmorska.
Som af ofvanstående synes är det Bfven hos oss skäl att söka få kvinliga vaktare anställda vid en eller flera polisstationer, dar de kvinliga arrestanterna alltid borde vara helt och hållet afskilda från de manliga.
Detta är en tanke värd att beaktas.
- Dessa olyckliga kvinnor äro ju ändå kvimor och som sidana i Lehof af r a r Iijiilp!
- Kanske invänder någon, att de iiro så djupt sjunkna, att man gerna kan lata dem gå.
- Vi g i h a harpa samma svar som en af de
norska talnrinnornn gaf vid en liknande invändning: » J a g undrar, om de, som saga detta, ifall de voro i samina beiägenhet ' och på ett har nara kunde räddas eller g å under - jag undrar.
om de för egen del skulle vilja uttala ett likgiltigt: l&amp;t gli!
) &gt; L.
B.
Oansvariga uppfostrare.
I en daglig tidning återgafs en gång förra året, med an- ledning af afallet Nordlund,, en interview med en inom f&amp;ng- vårdsviisendet högt uppsatt man.
A t t.
döma af denna interview skulle bemälda person ha bl.
a. yttrat, att orsaken till alla brottsliga och förfelade existenser är att söka sli godt soin uteslutande i den af mödrarna gifnn uppfostran, eller rattare denna uppfostrans brister.
Ansiaret för last och brott drabbar egentligen veder börandes moder.
J a g m&amp; bekänna, att jag först greps af ovjlja öfver detta tal just vid detta tillfiille, så ägnadt som det var att i sin stränga ratt- färdighet ytterligare förkrossa den moder det har närmast gällde.
Kanske var det just denna känsla af ovilja, som föranledde mig att ' göra sjalfva den uttalade &amp; sikten till föremål för allvarlig.eftertanke - en procedur, som kom niig att stanna vid den siuteatsen, att har som i s&amp; ininga andra fall en ensidig framstiihing af en sanning föriindrsit densammas valör och gjort den till endast en half sanning.
Att en moders uppfostran, vare sig den är god eller dålig, utöfvar en mäktig och i mariga fall bestämmande inflytelse på ett barns lraraktärsutveckling, darom är ju ej tu tal.
Men darifrdn och till den slutsatsen att hvarje brottsling slcnlle ha riittighet att anklaga sin moder för sitt olycksöde ligger viigen ingalunda rak och klar.
Saken ar minsann ej så enkel, att man.
utan vidare kan uppstIilla som allmängiltig regel: god uppfostran (från modern) - goda miinniskor, dlilig nppfostrm (från modern) - dåliga manniskor.
' Undanta.gen äro för många för att endast bekräfta regeln.
Hvilken viisentlig roll spela de ej vid karaktärernas daning dessa de tusen- tals.
skiftniogarnä i människonataren, de djupt ingripande, fait iinnu ej på 1Angt .när utredda iirftlighetslagarnq själfvi lifvet med alla
deas olikartade växlingar samt alla de öfriga iippfostringsinfly- tandena!
Men oafsedt alla dessa synpunkter torde uttalandet af en sidan åsikt soin den i interviemen meddelade, i synnerhet nar det kommer från en p&amp; detta omr&amp;de vidt förfaren man, i sina verkningar vara att likna vid ett tveeggadt svärd.
Det innehaller obestridligen ett väckande, allvarstungt gif akt för mödrarna och iir siledes till nytta, men verkar ocksii onekligen till skada, dels genom att söfva till .ro den egna ansvarskänsla, inför hvilken hvarje förnuftig individ ar skyldig att stalla sina tankar, sina handlingar, sitt lif och dels genom att skänka existensberättigande åt dem jag afsett i titeln på denna uppsats - de oansvnrigigrc tqqfostrarmt.
Ty hrad bli i själfva verket fddema annat, när hela plikten att fostra adla miin- niskor och goda medborgare lagges uteslutande p&amp; mödrarna?
Det är tyvärr sannt, att mannen i langliga tider ägt och ända in i våra dagar vetat att åt sig bevara detta privilegium pli oansvarighet vid barnens uppfostran.
Uen å andra sidan h a h a de ingalunda ställt sig utanför densa.mma.
Genom sitt inflytande, sitt exempel och sin - auktoritet ha de antingen understödt eller motverkat den af modern gifna uppfostran, men i hvarje fall, som namdt, utan skyldighet och utan ansvar, spontant, planlöst.
På senare tider har dock, glgdjande nog för alla vänner af en verkligt god uppfostran, en bestämd ändring eller riittare biittring i nämda förhållande börjat inträda.
Vid sidan af de fint och in i minsta detaljer utmäjslade bilderna af modem och barnet, kunna vi nu skymta konturerna af en ny, vhsentlig kulturprodukt i samhä.llet, nämlingen f a d e n ~.
Om hur de förra böra, vara beskaffade ha vi redan volymer skrifna i världslitteraturen; hvad den senare beträffar ilr endast den första grofva tillyxningen gjord.
hien att han fram- trädt och att flere och flere, med blicken fast på de skärpta krafven p % var tids uppfostran, fått klart för sig, att en hel sysie)) zförandrii~g här är af nöden o+ att barnet äfven andligen bör aga fur och W O I ~, är en s&amp; glädjande företeelse och en s % fast grundval att bygga framtidens uppfostran p&amp;, att vi ej nog väl kunna akta, - Airda och utveckla den.
Orsakerna till att vi nu vid uppfostringsarbetet kunna räkna med denna faktor äro ju mangahanda: den större likställigheten i utveckling och kunskaper, i rättigheter och skyldig- heter inom såviil samhallet som familjen.
och den därmed förbundna
större förståelsen af hvarandras personiighet man ' och- kvinn ' or emellan, de nutida förutsättningarna vid äktenskaps ingaende, hvilka i de mest väsentliga punkter skilja sig frin förra tiders, förändringar i uppfostringsmetoder m. m. d.
Den kanske kraftigast - verkande orsaken är dock onekligen här som i så inånga andra fall att söka i det skriande behofvet a£ en arbetsfördehi~zg.
Liksom ur den grundform som bildar det enkla verktyget kan utveckla sig ett kompliceradt maskineri med ' en mångfald af delar, af hvilka hvar och en kräfver etpt noggrannt alctgifvande och en o~sorgsfull skötsel, sH har, genom kulturens och samhällets hastiga utveckling, ur den enkla uppfostringsprincipen om goda människor och nyttiga med- borgare utbildat sig ett system med en snart sagdt oändlig mångfald d öfver- och undeïafdelningar, en del väsentliga, andra af sekundär betydelse, men alla t \ fsevärd %.
Men detta kunskapskräfvande ...
Ack, det ordet frestar.
mig till en liten afvikelse från det egentliga ämnet .- en afvikelse som Iiisaren torde benäget irsäkt.a.
Kunsknpikräfvande ja, i sanning.
Och utan att vilja med en stafvelse förringa moderskärlekens stora betydelse och de mangen gång underbara resultat denna kärlek kan uppnå, måste vi helt befria oss från den ill-ionen, att den kan ersatta vetande eller göra sildant öfverflödigt.
Oumbärliga med- hjälpare vid en god ' uppfostran äro kmskaper i t. ex. allmän och slrskild barnhggien, fysiologi, pedagogik och., för a t t lämna det förnhnsta till sist, barnpsykologi (denna så, viktiga och så litet studerade vetenskap).
Moderskiirlekens intuition 5.r d&amp;r den finnes naturligtvis ett godt, men verklig kunskap om hvarför man i hvarje särskildt fall handlar p % ett gifvet sätt .och ej annorlunda skjuter SA att säga fast mark under dess fötter.
Och där intuitiou saknas, ty det 6 n n ~ kiirlek utan intuition: m h g a mödrar ha älskat ihjäl sina barn lekamligen eller andligen - ligger den.
enda möj- ligheten att lyckas vid uppfostran i ett sannt vetande och dettas tillämpning.
På intet annat område af mänsklig ' verksamhet erkännes kärlek till kallet st ?isom ett kompetensvillkor, det där kan ersatta facklig kunskap?
Hvarför.
då i uppfostran, mänsklighetens svåraste och ansvarafulla.ste %liggande?
Nu åter till ämnet!
Detta kunskapskräfvande, detaljrika tids- uppslukande uppfostringsarbete mäkta kvinnoria öfver hufvud taget icke langre att utföra och bära ansvaret för ensamma.
Krafven kunna ej.
göras mindre eller färre; de förstoras och förmeras i stallet nästan med hvarje dag som.
går.
Äfven om mödraruas krafter kunna '.
.
.
spännas än hsrdare, sil behöfs det ända flera arbetare och .framför allt äfven arbetare af ett annat slag, för att uppfostringsmaskineriet skall fungera tillfredsstiillande och i sina resultat uppvisa gillbarn samhälls- och familjemedlemmar.
I detta sammanhang faller man orillkorligen för frestelsen att påpeka den tragikomiska motsägelse, som ligger i att å ena sidan p å.
mödrarna ställa alla dessa brlfrande fordringar inom upy- fostran - skall däri ligga någon raison d ' etre, s % miste det ju förutsättas att mödrarna verkligen Bga förmåga att fylla dem - men A andra sidan i omyndighetstillst&amp;nd envist kvarhalla den gifta kvinnan.
Hon skall förstl att bedöma lirad som fordras af rerk- ligt goda medborgare och fostra sildana; hon skall dana de ädla karaktärer, som man vill skall utmirrka de sedan myndiga mannen och kvinnorna, men sjalf skall hon kvarstanna i en riittsstallning, diir hon i vissa fall har att söka sina likar endast i fattighjon och idioter!
I långliga tider ha diktarna sjungit och sjunga annu i de vackraste ord språket äger kvinnans lof som moder.
Men i våra dagar behöfva mödrarna något annat och biittre an de grrinna orden, de förhärligande lofstingerna.
De behöfva en hjalp -- annat fin ekonomisk - vid sin sida, och barnen behöfva fader och moder, som båda i lika hög grad känna ansvar för de personligheter, som utvecklas i deras hägn.
Det gr naturtigt, att vid denna som vid hvarje annan genera- lisering plats måste lämnas för de individuella undantagen.
Det ar lyckligtvis sannt, att det finnes mödrar, t. ex. änkor, som på ett fullt tillfredsställande sätt handhafva sina barns uppfostran, liksom det finnes fäder, fr %n hvilkas bistånd vid uppfostringsarbetet man m&amp; be gudarna bevara sig.
I början af denna uppsats namde jag ett ord om de förutsatt- ningar vi i var tid tillerkänna giltighet rid iiktenskaps ingående, hvilka ju, utom den ömsesidiga aktningen och tillgifrenheten innefatta öfverensst&amp;mmelse i åsikter om lifrets hufvudfrågor, så att det idecd föräldrarna uppstiillrs vid bildningen af sina barns karaktar ar gemen- samt för dem.
Den af de biida som äger den djupaste psykologiska blicken, den ' största förmågan att individualisera och i praktiken om- satta det teoretiska vetandet blir ju sedan den ledande parten; och detta kan mangen gång blifva fadern, fastan största delen af det dagliga detaljarbetet val allt framgent kommer p&amp; moderns lott.
Utan en dylik öfverensstammelse beträffande manniskoidealet torde
samarbetet vid i i p p f o s t ~ ~ n hrbjuda hardt när o ö f v ~ v i n n i r l i ~ svå- a righeter, förutom, det att barnen därigenom tillskyndas stora lidanden.
Deras uppfostran blir i sådana fall i f~amsta rummet en maktfi4ga föräldrarna emellan.
Faran för en dylik oöfverensstämrnelse torde dock ej vara så stor i våra dagar.
Egentligen är den väl att finna i de f all, där alltför stor åldersskillnad förekommer parterna emellan, sh att de representera två olika tidsåskådningar.
.
Utom de oansvariga uppfostrarna fiiderna, finnas ett par andra grupper af simina slag, af hvilka hvar och en frestar till en särskild undersökning, men som jag i detta sammanhang vill göra till före- mål för endast ett kortare omnämnande.
Den ena torde böra rubriceras # nära släktingar », sarskildt representerade af farföräldrar och morföräldrar.
Dessa tycka sig ju äga ratt ntt med r8d och dåd bitriida vid de barns uppfostran, i hvilka de anse sig ha en viss eganderätt.
(Vi lämna nu alldeles åsido de fall, dar föräldrarnas oduglighet eller oförmögenhet på annat sätt direkt påkalla ett in- gripande från andras och då särskildt de närmastes sida; då följer ju också ansvarskänslan med den öfvertagna plikten).
&amp; o nu dessa släktingar klokt och förstindigli folk, som på ett riktigt satt lägga sig i, d. v. s. för barnen onz8) - kligt med sin erfarenhet leda och &amp; da föriildrarna och aldrig undergrdva dessas auktoritet genom att handla st-ick i stäf mot deras nppfostringsl~rinciper, så är ju ej annat an godt att saga om deras inblandning.
Men legio äro de fall dar till uppf ostringsarbetet verkligt dugliga föräldrar ej haf va svårare motståndare Bn just dem som fostrat dem själfoa.
Och då uppstår denna för barnen ödesdigra strid mellan principfast uppfostran å ena sidan och fullkomlig h %llningslöshet h den andra.
För den äldsta oansvariga genefationen tycks det, hvad ett flertal beträffar, i främsta rummet giilla att genom allehanda eftergifter, och snrskildt när det är fråga om.
a£ föräldrarna inskärpta lagbud och vanor, vinna sina barnbarns ömhet.
På några ögonblick kunna de rifva ned, hvnd man i m %nader under mödosamt arbete byggt upp och bringa barnens rättsbegrepp i fullständigt kaos.
Det är i sanning en mycket svår uppgift för de ansvariga uppfostrarna att neutra- lisera verkningarna af det system eller rättare den systemlöshet, som ngrstående oansvaringar föra in i barnens lif.
En främmandes inblandning kan man afvisa, men saken blir vida mer ömtålig, nar det gäller en faders eller moder&amp; Dock.
torde mången g h g situa-
tionen tillspetsa sig s&amp;, aii; det för barnens sanna välfärd blir nöd- vändigt att göra det.
Barnens väl - det &amp; r en synpunkt, för hvilken, alla andra hänsyn må vika.
Nar jag i denna uppsats nainner dessa oansvariga medupp- fostrare, så ar det därför, att jag anser den har omhandlade system- förändringen bör drabba äfven dem.
Taga de på nrhgot satt del i barnbarnens uppfostran, så böra de handla under minst lika st,ort ansvar, som om det gällde derns egna barn, ja kanske an större, därför att det är fråga om annans egendom, Den andra gruppen oansvaringar ar kmrater.
Deras upp- fostran utöfvar alltid inflytande; i många fall ett mycket afsevardt, till och med afgörande.
Det ar ju alltid med oro och biifvan tan- kande föräldrar slappa ut sina barn i kamratlifvet.
Dock torde vii1 erfarenheten i allmänhet visa, att kamratlifvets inflytelser äro öfver- viigande till godo.
Ingen känner och förstår ungdomen och kan vinna dess förtroende så som ungdomen sjalf.
Den jamlikhetsställning de unga intaga spelar härvid en stor roll.
Föräldrar och andra uppfostrare stå ju alltid så att säga ett trappsteg högre och äro den parten som sitter inne med auktoriteten.
E j så kamraterna!
Äfven om föraldrarna göra allvarliga bemödanden att siitta sig in i ungdomens tanke- ech känslolif, så lyckas det dem i regeln blott delvis.
Ty om också minnena från derns eget iingdomslif stå tam- ligen klart för deras sinne, s å kunna de dock ej hålla dessa minnen fullständigt oberörda af den lifserfarenhet de sedan vunnit - ett förhållande, som visserligen på flera områden af uppfostran ar till gagn, men som dock gör, att deras förstjielse af barnen och ungdomen aldrig blir.
så omedelbar som de jämnårigas.
Därtill kommer ju att de, som roro unga för trettio &amp; r sedan, icke tänkte p i samma sätt som de som äro unga i dag.
Hvarje alder har behof af samlif med medlemmar ur sin egen åldersklass.
De barn, som undandra- gas kamraters uppfostringsinflytande, ga enligt min mening miste om en mycket viktig insats i sin karaktarsdaning.
Men de dåliga kamraterna?
Ja, naturligtvis vore det en fördel att befrias från dem.
Men liksom » goda » och zonda, människor äro blandade om hvarandra i rärlden och allt.id riskera att stöta på hvarandra, sá ar det ju iifvep inom knmratlifret s i, att goda och mindre god8 eller rent af diiligrt barn och ungdomar komma tillsammans.
Emellertid torde de verkliga fördelar kamiat- uppfostran tillskyndar vederbörande vara så stora, att vid jämförelse den risk, som löpes, stannar i afgjord minoritet.
Lika litet här som
i andra fall kan man garantera sina barn en fd1standig oberördhet med det onda i världen; man kan ej sätta .delil i glasskåp och genom isolering h8lla dem frin f r h alla andliga sjukdomsbaciller.
Men just i detta förhållande ligger anvisning på den väg uppfostraren har att beträda, när det gäller dåliga kamraters inflytande.
Den andliga uppfostran skall, liksom pit sitt omrtide den ' fysiska, starka och htirda, så att barnen andligen liksom lekamligen, med bibehållen halsa reagera mot dåliga inflytelser. '
Ofta torde man för öfrigt ha sett exempel På att barn, som så länge det varit möjligt hallits borta frlin kamrater, när de andtligen en gång luppi it lösa, haft den minsta motståndskraften och lättast fallit till föga för dåliga till- skyndelser.
Men ett slag a£ kamratuppfostran, som allt hvad up&amp; fostrare heter böra göra front emot, ar den som tar sig uttryck i penalisni.
Denna kan ej nog kraftigt bekämpas, ägnad som den ar att väcka och underhålla ' en af människans lumpnaste och raaste passioner: styrkans makt öfver rätten.
Men ansvar i kamratuppfostran?
Kan man fordra ett sådant?
Knappast direkt.
J a g har ej rätt att anklaga kamrater till mitt barn, om detta genom uppfostran icke fått nog stål i karaktären, s&amp; att det af dem låter förleda sig till ett dåligt handlingssätt, Men medelbart kan och bör ett sådant ansvar för k~mratuppfostron finnas.
Föräldrarnas uppfostran bör i sin funktion icke omfatta endast den frtigan: hur fostrar jag mina bsrnx?
utan afven den: a huru dana kamrater fostrar jag åt andras barn ?p, S.
Ingalunda må den minskas, skiirpan i de kraf som samhället och individerna ha riitt att ställa på dem, som fått sig anförtrodt mödrarnas höga kall.
Må vi ännu alltjämt anse - s o n en tänkare yttrat -, att, barnets uppfostran skall börja tjugofem år före dess födelse ».
Men m % vi dessutom taga vara på den faderliga ausvars- kansla, som börjat spira, ge den rum, varda den och stärka den, så att den må skjuta kraftig växt.
Den nödvändiga arbetsfördel- ningen skall pi5 detta omrade &amp; stadkommas medelst en gemensamhet i arbete, en gemensamhet, som förut icke förefunnits i rätta former.
Männen skola har göra intrång på ett arbetsfiilt, som hittills i stort sedt ' raknats till kvinnans speciella - ett intrång, som det lika mycket är deras plikt som deras ratt att göra.
Månne det icke blir en.
af det gryende seklets främsta upp- gifter att dana fads,.n, ge honom plats vid sidan af modern, ställa.
honom framför oss lika klar och lika fint iitmiijslad som hon?
Hans under fullt ansvar gjorda insats i uppfostran skall vise sig i några afseenden kraftigare och djupare an hennes, i andra hennes under- lägsen.
Men resultatet skall visa, att utom i undantagsfall fatler O C ~ L moder til1sni~ti~ta.l~~ fostra de basta manniskorna.
E-k.
Bikter.
Diir Iziiager en leksak i kyrkotak, Ett gullskepp i miniatyr.
i7mk bled tanke p&amp; grannens stormdrii~~n Det skiinkts af en lustig &amp; r.
Än skeppet sviings med tackel och t i g, &amp; guldet Bar samma sken, Fast sr~ennens lycka gktt vind fir i-Ag Rör mer an ett sekel se ' u.
Bet sköna.
Att griifva i tiippaii Och samla i skiippan Ä r inte vår enda uppgift ' iinda.
Gud skapade blomster, blomster ocksh.
BAd ' bliiklint och rödklint i å.kern stit Och- kransen för kiirfken ej glömmas mH.
Som en kiillc- mörk och klar Hela insjön 1Rg.
Nejdens djupa tystnad var Niistail spök1il; t underbar.
Afan blef liitt i h&amp;, DA en vingad brum.bas drog M d t förbi och d&amp; i skog.
Icotten doft mot marken slog, D&amp; ett grodstim lugnet stack: W Kvacli, h a c k!
W ' Stor och bländhvit mAnen steg Öfier slumrad by, Glans göts öfver topp och teg; Silfirerstiinlr fick hvaije väg.
Allt blef kniipp och kny.
.
.
Haren.
öfrer strimmad strat w, ' ~liiodig skuttade framat.
f3vasst och plötsligt ugglelåt Lugnet skar som med ett snitt: w Illiivitt !~.
De kvinliga kontorsskrifvarnas petition.
I november 1899 inlämnades till kungl.
Järnvägsstyrelsen en petition, undertecknad af 1 6 kvinliga kontorsskrXvare, som viinnit ordinarie anstiillning vid statens järnvägar före ingången af 1898, med anhåJlan om att i likhet med sina äldre kvinliga kamrater hvar i sin tur komma i &amp; tnjut.hde af den .tillförene i praxis gällande maximilönen 1,800, kronor, hvilken efter tillärnyiiingen af 1897 ars lönereglering sänkts till 1,500 kronor. '
Denna petition lämnades af styrelsen utan afseende, hvadan petitionärerna i år ingått till kungl.
m: t med samma beghan under för- hoppning om styrelsens välvilliga förordande, d&amp; ju styrelsen sjalf i sitt yttrande öfver 1893 års jarnviigskomités förslag till löneregle- ring, pkyrkat bibehallandet af det maximiarvode, som förut tilliimpats, eller 1,800 kronor.
Genom nådig remiss den 4: de sistlidne januari har kungl.
m: t anbefallt järnvägsstyrelsen att afgifva utlåtande öfver niimda kontorsskrif vares ansökan, och har styrelsen i följd hiiraf b icke funnit orsak frangii sin i underdånigt utlRtande den 80 januari 1896 faststillda &amp; sikt, att ifrtigavarnnde maximiarvode lampligen bör ut- göra 1,800 kro ?or, fastan styrelsen icke ansett en förhöjning af det vid 1897 års lönereglering fastiillda maximiarvodet vara så af be- hofvet påkalladt, att styrelsen trott sig kunna ifrågasatta att, kungl.
m: t skulle i detta hänseende redan nu iindra den uppfatt-ning kungl.
m: t %r 1897 gjorde gällande. » Kungl.
m: t har visserligen ej afgifvit sitt svar, men kunna ju ej förhoppningarna p % ett gynnsamt dylikt vara stora, då jarn- vägsstyrelsen ej ställt sig på de sökandes sida.
Detta maste för de sökande kännas så mycket mera nedslående som järnvägsstyreisen i %r ingatt med anhallan om höjning af masi- miarvodet för manlig kontorsskrifvare f r h 2,400 till 2,700 kronor, hvilken berlttigade anhållan nu b e d jats af riksdagen.
Skilnaden mellan manlig och kvinlig kontorsskrifvares lön blir alltså 1,200 kronor, hvilken skilnad bör anses väl stor, d % kompetena- villkor, arbete och tjänstgöringstid iiro desamma för manlig som kvinlig ambetsinnehafvare.
Litteratur.
-- - Marika af Ama M. Roos.
PIången liten Stockkiolmsflicka skall helt siikert tro sig kanna igen sig själf i den lilla Narika, hvars sommar- och vinterfröjder, barnsliga lekar och tidsfördrif man följer i boken, med scenen för- lagd än till Earl X1II: s torgs fria lekplatser, än till sommarnöjenas grönskande ekogar och leende iingar.
Hvilken liten flicka har ej ' svärmat och drömt som Marika och, blifven fullvuxen, sett sitt man- liga ideal förkroppsligadt i en ung blåkladd, silfvergalonerad officer, hvilken har ej som hon invaggat sig i romantiska föreställningar
om det ljufva i en tidig död i ungdom och skönhet men glömt alla dystra dödsbetrakte1,ser i hiinryckningen öfver en första bal!
...
Men om också mer Rn en ung flicka, född och fostrad i vår.
vackra hufvudstad, tycker s i g: fiuna beröringspunkter.
niellan.
sina och Marikas små upplefvelser, drömmar och syarrnerier, ar och för- blir dock var lilla hjältinna en företeelse för sig.
I fin, ideell upp- fattniiig af lifvet och dess företeelser oeh i. förmåga att ' klada sina tankar i en poetisk dräkt &amp; r hon.
säkert enastående bland sina jämnåriga.
Men om den lilla Marika i reflexionens och hjiirtelagets mognad står långt före sina å r i n s å förblir hon dock i. viirldsvishet allt igenom ett barn, afven sedan hon liimnat det stadium, då inan bygger slott i sanden och seglar med barkbåtar i .vatte.npiissar. '
Sedan hon blifvit en fiillvusen iing dam, som dansar .på slottsbalen och far följa sin pappa på en utlaudsk resa, forblir hon samma barnsligt trohjärtade lilla Marilsa, hvilken ej känner till hvad .. förställning, för- konstling och osanning vill saga och som såras i sitt innersta, då hon på vandringen i lifvet kommer i beröring diirmed.
.
Boken är, som sagdt, skrifven ' om ett barn -- d. v. s. om el1 liten flicka, som ännu vid 20 Ars ålder bibehåller ' sin barndoms oskuld och renhet.
Till nngdomsbolz is.egentlig inening torde.
den dock ej vara afsedd, den har snarare.
ett sjdfbiografiskt tycke.
Men mig synes, att en lämpligare bok än denni kan man ej garns siitta i våra unga, .uppväsande flickors händer, och den borde fylla en plats p&amp; den.
alltför ' sparsamt besatta hylla i våra svenska bibliotek, som %r ägnad åt nöjeslitteratur för den lcviuliga ungdomen.
Man jäm- före blott denna troskyldiga, ärliga, oförstiillda svenska flicka ined de koketta, framfusiga hjältinnorna i de engelska flickbö.ckerna, hvilka utan tvekan af föraldrar och uppfostrare Iiiimas at ungdomen till förströelselektyr, och m m skall ej tveka hvem man ger företrädet, Det vackra, vfirdade språket, som i och för sig uppenbarar den framstående författarinnan, bör ' vara ett ytter1igar.e skäl.
till att skanka denna bok åt våra barn, .då, som termen lyder, för desamma L.
D..
%det basta ej &lt;ir ' godt nog,.
, ' Öfversiittning ' ~ u i i v Thorsdotter o~ till ~ ä x % .af ~ l u i i d e Pr&amp;.
.
af Sig~le .Björ7clu ?zd.
Andra upplagan.
Hvad.
förf.
afsett med sin bok har hon också viinnit.
Hon har velat ge.en bild af hafvet, och hennes skildring &amp; r frisk, oemot- standlig, gripande likt hafvet själft.
Ingen svensk har kunnat skrif r a en sådan bok.
Man skall vara b.arnfödd vid det haf, som sköljer Norges kuster, för att s ' å kunna gripa - fatt .på den.
ege.ndomliga, på eu gång k a r h a och storslagna stämning, som den nordländska kust- naturen framkallar, och ' för att kunna beskrifvia den i ordalag, soin i tvärhuggen enkelhet och frisk skönhet så nara angifva dess ka-.
raktär.
Jag vet mig:, ej ha läst någon bok, som så lefvande stjillt för m '
mina ögon den däri skildrade naturen.
Blan får däraf samma in- tryck som vid Ahörandet a£ en symfoni af en af de stora mästarna.
Det hela af en storartad, enhetlig verkan, och dock hvilken blandning af olika element, hvilken rik viixling af tempon och tonggngar för att åstadkomma denna mäktiga, fulltoniga samklang!
Och Alvilde Prydz låter oss se hafvet i dess stiindigt skiftande fysionomi.
Hon målar det ' bilde i uppror och hrila, såväl i vildt raseri som i frid- fullt lugn, men i alla dessa växlande stämmor förnimmes ett har- moniskt ljudande grundackord, Nordlandshafvets vemodigt drömmande, dystert storslagna kynne.
Hafvet utgör siiledes, som antydt, bakgrunden till berättelsen.
Vid ar också dess horisont.
Hos de skildrade personerna finns det ej häller något smått; ehuru de äro rikligen behiiftade med mänskliga fel och svagbter, hvilar det nagot af frisk hafsbris öfver dem alla.
Men hos ingen gör det detta i högre grad iin hos hjaltinnan.
En vack- rare kvinnogestalt har norsk diktning icke frambringat.
Stor och .stark %r hon denna Gunvor.
Hafvet, i dess mäktiga, p&amp; en gång allvarliga och milda skönhet, är personifieradt i henne.
Men af dess förgörande, försåtliga viisen äger hon intet.
Hon %r den öfverseende godheten, den sjiilfförgiitande barmhartigheten, kvin- ligheten i dess ädlaste, finaste form.
Dloderligheten ar det förhiir- skande draget i hennes natur, hon är född att stöda, hjiilpa, trösta, upprätta, Till fädernegården, hotad af förfall i följd af de msn- liga ättlingarnas degeneration, till modern, den stolta gamla frun, för hvilken dottern utgör den sista, dyrbars lanken i den af olyckor och brott slitna familjekedjan, till hvarje koja i det lilla fiskliiget, som domineras af Härö gårds sekelgamla timmermurar, till hvar och en af det lilla samhällets fattigaste, ringaste innebyggare, öfverallt och till alla sträcker sig det välsignelsebringande inflytandet af denna starka .. och milda själ.
Afven i kärlek gör sig hos Gunvor det moderliga elementet gällande.
Hennes är den stödjande armen, den kraftiga viljan, men äfven det förlåtande öfverseendet.
Att en sadan kvinna fäster sin kärlek vid en svagare, henne långt underlägsen man, ar fullt följd- riktigt, afvenså att hon blir bedragen och förrådd.
Kanske man ej finner det lika konsekvent att detta dyrbare lif, som ännu ej afslutat sin gärning, den att vara de fattigas, sorgsnas, olyckligas, i fara staddas hjälp och tröst, så hastigt skulle släckas?
Hvad än lasa- rens sunda förstånd har att saga om denna tragiska, upplösning, det vissa är, att i skildringen af Gunvors död, af moderns stilla stor- slagna sorg, af hennes sista hvilorum p&amp; den vågomkransade holmen ute i hafvet, i allt detta har förf.
nått en valtalighet, som grQnsar till det sublima.
Skönt har hon ocksa förstått att aterge hur lef- vande Gunvor, ehuru död, står kvar i fiskarbefolkningens minne och huru hon blifvit hela traktens osynliga skyddeivakt och goda ängel.
Den önskan hon sjalf en gång uttalat hade således blifvit förverkligad, att hennes närvaro äfven efter döden skulle förnimmas, i luften, i hafvets vågor ...
i träd och blommor!
Hon skulle l h a
207 deras stämmor och komma till alla dem hon älskade, till alla.
män- .niskor och göra dem godt.
B.
.
.
.
.
.
.
.
.
' *.
*.
*.
.
.. - Gunvor Th~rsdotter till Hiirö bar gjort sin författare ryktbar.
Alvil.de Prydz har med denna sin romm kommit att inta en plats i jämbredd med Norges förnämsta diktare.
Att denna plats tilier- kännes henno af hennes landsmän bevisas afven daraf, att inneva- rande års storting beviljat .henne ett anslag af det &gt;diktargage,, - som norska staten årligen tilldelar.
landets mest framstående för- fatiare.
Om den svenska öfversättningen, hvilken hu föreligger i sin andra upplaga, är egentligen ej annat an godt att säga, om man.
.undantar de misstag med afseende å vissa likljudande, men icke .liktydiga ord, som tyckas vara ' oskiljaktiga fr %n hvarje öfverflytt- nirig af det ena nordiska språket till det andra (exempelvis sådana uttry * som &gt;) kontor %, a stygg,, » stond&gt;, hvilka blifvit orätt använda, - för att ej ' tala om det alldeles osvenska ordet ~öfvermulen »).
Men fastan förf: s stil, hvilken med sin nagot lösa och tvarhuggna sats- bildning på sina stallen ej ar utan affektation,.
onekligen lämpar.
: sig bättre för det norska språket an för det svenska,, har likväl 4fversattaren i allmänhet väl lyckats att bibehalla den för originalet egendomliga tonen och stämningen.
L.
D. Föreningsmeddelanden.
Förbundets årsmöte äger rum mhndagen den 22 maj kl: ' 1, 7 ' e.
- m. i Förbundets lokal.
Förutom de i. stadgarna föreskrifna valen af 6 - ordinarie styrelsemedlemmar och 6 suppleanter förekommer års- och revi- sionsberättelse för 1900.
I, Till det 7: de Allmänna flickskoleinötet i Stockliolm, söm ' kommer att aga rum den 11-13 juni, h m Förbundet utfardat inbjudan till .ett s.amkv&amp;m under en af mötesdanarna, hvarvid bland annat föredrag om Pörb.undets verksamhet och mhl skall förekomma.
Förbundets styrelse har ' nämligen velat begagnat sig af det tillfillle, som flickskolemötet erbjuder, att göra Förbundet kändt inom vidare kretsar af vårt land och dymedelst vack, uppmärksamheten på de frhgor, som s&amp; nära sammanhänga med den svenska kvinnans djupaste intressen.
208 Från skilda håll.
Svenska Itviiiiiornns nationalförbinnd höll den 10 april under, fru Anna Hierta-Retzius ' ordförandeskap krsuiöte, Iirarvid ars- och revisioiis- berättelser Eöredrogos.
Vid de darefter förrättade valen till förbundets centralkomit4 valdes professorskan Anna Hierta-Retzius till ordförande, justitierådinnan Kerstin Bohman till vice ordförande.
fröknarna Maria Cederschiöld och Ellen Whitlock till sekreterare och fröken Hulda Lundin till kass,zt ' örvaltare.
Till revisorer valdes fröknarna Gertrud Adelborg och Eva Fryxell och till revisorssup~leant fröken Hanna Andersson.
Under det giingna arbetsaret h a f r a tolf föreningar, representerande öfver 11,000 personer, tillhört Svenska kvinnoriias nationalförbund, hvar- j8m te Kvinnoförbundet till Sveriges sjöförsvar slutit sig till förbiindet.
Till .Ellen Pries ' stipendiefond för kvinliga historieforskare,, som stiftats p&amp; initiativ a£ Svenska kvinnornas natiorialförbund.
har insamlats 3J; OO kr.
En komitd har tillsatts för att utarbeta stadgar fur stipendiefonden och tills vidare förvalta influtna medel.
Vid den internationella kvinnokongressen i Paris den 18 -- 23 juni 1900 representerades Sverige af fröknarna Maria Cederschiöld, Anna Danielsson och Ellen von Platen.
Vid kongressen upplastes rapporter om de svenska arbetsstugorna För barn, om Göteborgssystemet och Föreningens för valgörenhetens ordnande verksamhet, om liirarinneutbildningeii i Sverige.
Svenske, kvinnornas nationalförbund har under aret stiiti, i M i g korrespondans med hinnoföreningar i utlandet och fQtt mottaga en miingd f örfrhgningar, meddel anden och rapporter.
.
.
Föreningen S t ~ ~ k h o l m Internationella s Eiirariimeheinu styrelse har nu afgifvit beriittelse för 1900, hemmets ö: te arbetskr.
Pensioniirernas antal har under Aret varit 97. diiraf 28 af utliindsk na- tionalitet, de flesta lärarinnor vid olika läroverk och undervisningsanstalter.
Inkomsten af pensionärernas inackorderingsafgifter har varit kronor 8,85548, och driftkostnaden för hemmet har uppgatt till kr.
10,8iS: 10.
Utgifterna h a h a således öfverstigit inkomsterna med kr.
ld18: 04.
Frán Schweiz har hemmet, i likhet med de föregiende h e n, tshiillit ett bidrag af 100 fr. samt dessutom f r l n ~L ' amie de la jeune fillen en $&amp;fra af 50 fr.
Fröken L. Andrit5 har fortfarande p &amp; ett utmärkt satt fyllt sin plats som hemmets förestandarinna.
Stockholms Internationella Lararinnehem har, sedan det stiftades 1894. kunnat erbjuda ett hems förmaner &amp; t 447 arbetande unga kvinnor.
Den nuvarande styrelsen bestar af följande meillemmur, ordinarie: Fru K. Bohman, ordförande, fröken T. Geijer, vice ordförande, fröken M. Aspman, skattmlstare, fröken A. Ulrich, sekreterare, friherrinnan I. Printz- sköld, fru A. Thiel, fru S. Whitlocli, fröken C. Wahrolin och fröken J. Lindeblad; suppleanter: fröken H. Djiirberg, fröken Anna Kriise och fru Nontelius, född Nordlund.
Revisorer: rektor J. Löf vBn och fröken X. Lindhageii; revisorsisupp- leant fröken R. Palmqvist. '
Y
