# ID: svediakorp-per220
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1901
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,141
# sentences: 498
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Några ord om de kvinliga läkarnas ställning i Sverige.
Af d: r Ellen Sandelin.
I slutet af januari miinad detta år inlämnades, såsom i Dagny i ett föregående häfte omnämts, af Sveriges kvinliga lakare och medicine studerande en petition.
till kongl.
majestät, hvaruti anhölls att de skulle få bekläda offentliga ambetsbefattningar som lakare.
Ned anledning häraf har jag ansett, att det kunde vara af ett visst intresse att skildra hur kvinnorna i Sverige fingo rättighet att utbilda sig till lakare och att utöfva verksamhet såsom sådana.
Under inflytande af den frisinnade riktning, som hos oss ut- märkte 1860-talet, framlade C.
J. Svensh vid 1865-1866 års riksdag en motion, hvaruti bland annat yrkades på » att svensk kvinna liksom man må vara berattigad blifva offentligen examinerad vid rikets universiteter,.
icke allenast uti fullstandig studentexamen, utan ock för erhållande af filosofie och medicine doktorsgrah.
Ur det utlåtande, som med anledning af motionen afgafs af Allmänna besvgrs- ' och ekonomiutskottet, m å det tillåtas mig att an- f öra f öljande: » Den fråga, som sålunda gjorts till föremål för rikets ständers pröfning, är af djup betydelse och det utslag, som dari kommer att fällas, af största inflytande på samhällets sedliga iitveckling och på dess förkofran så väl i andligt som i materiellt hänseende.
...
.
Ett bör kunna förutsättas såsom medgifvet, att nämligen den kvinliga häiften af människosläktet icke blifvit af skaparen ut- rustad med mindre förmåga af andlig utveckling och moralisk för- ädling an den manliga; och frågan blir d$ helt enkelt den, huruvida människosläktet vid arbetet i intelligensens tjänst har rad att undvara.
alla de krafter den ena hiilften förmådde ditföra.
samhället, som är den anstalt, uti hvilken sådana krafter ordnas och riktas till ändamålsenlig verksamhet, må.ste anses kunna lyckas dari desto full- komligare, ju färre af dem blifva oanvända.
.
.
.
.
.
.
Begäref efter vetande, den drifkraft, som bragt vetenskapen till dess s t h d p u n l ~ t och oupphörligen framfl~ttar denna, iir icke man- könet ensamt gifvet.
Att frin detta omrade, där denna kraft rör sig, h a h a utestängt den ena hiilften af rnanniskosliikéet kan at- minstone ej h a h a liindt till gagn för vetenskapen, hvars vinst det måste blifva att erhålla flera idkare.
Man har ock hört anmärkas, att ett sadant sammanförande af ma.nljga och kvinliga liirjungar ur sedlighetens synpunkt borde för- kastas.
Iien ingen anmgrkning synes mindre förtjiint af ripprniirk- samhet %n denna.
Ty såvida det ej förhåller sig s i, att vetgirigheten och hågen for studier hsfva anlaget för det osedliga till oskiljaktig följeslagare, s&amp; ar svart att inse, att At detta senare skulle gifvas större utrymme an det eljes Bger i allmanna lifvet, dar könen ju ständigt sammanträffa.
Skydd af ett hem behöfver den unga kvinnan dessutom ej sakna under sina studier och omsorgen diroin tillkommer ej det allmänna)).
Rikets ständer anhöll0 därefter i en skrifvelse, daterad 12 juni 1866, att.
kongl.
majestät måtte vidtaga, och, om s&amp; erfordrades, hos riksdagen.
föreslå Atgärder, som vore nödvändiga för att åstadkomma en förändring i de hittills bestaende förhållandena, ty de ansågo » anställning i tjänster och befattningar, hvartill kvinna kan pröfvas lämplig och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civillag ar ute- stängd, hiidanefter böra henne tillkomma, nfir hon visar sig därtill aga erforderliga- kunskaper och skicklighet, samt för den skull till- fa.lle böra beredas kvinna att aflägga de för dylik anstallning före- skrifna kunskapsprof,.
Regeringen infordrade nu ntlåtande af Sundhetskollegium, Kan- slersämbetet, Karolinska, institutet och Lppsala och Lunds medicinska fakulteter.
Sundhetskollegium anför bland annat i sitt utlitande af 14 mars 186 ' 7: » De egenskaper af uppoffrande ömhet, mildhet och talamod, hvilka i allmänhet utmärka kvinnan framför mannen och genom hvilka hon icke allenast naturligen blifvit satt till den spiida man- niskovarelsens vardarinna och uppfostrarinna, utan äfven vid varden om den sjuke och i nöd stadde öfvertraffar honom, Iiafva otvunget ledt tanken därpå, att kvinnan, om hon kunde förvarfra därtill er- forderliga kunskaper och skicklighet, skulle lika r ä l som mannen och i vissa fall måhända bättre kunna agna sig at läkarekonstens utöfning.
Om således läkaren, då han ej genom inträde i tjänst åtagit sig siirskilda förpliktelser, kan vara förbunden att lämna sitt biträde afven i de fall, som icke öfverenstämma med h m s anlag och spe- ciella studier, skall han likväl såsom endast enskild praktikus i de flesta fall kunna välja sin praktik eller sysselsätta sig företriidesvis med vissa sjukdomars behandling, särdeles på .ställen, där flera 1Sikare finnas att tillgå.
I, betraktande häraf och ehuru inånga.
sjuk- domsfall äro af den art, att de af en kvinlig liikare svårligen kunna behandlas, larer likriil intet väsentligt hinder böra finnas f8r kvinna, som förmfitt sig behörigen legitimera, att iitöfva enskild läkarepraktik, och det ar på sadant sätt hon kan komma i tillfälle att h1ifvudsa.k- ligen 8gua sig åt de sjukdomars behandling, hvilka i synnerhet torde öfverensstamma med hennes anlag och kön, nämligen kvinno- och barnsjukdomar.
Hiiraf torde följa, att om kvinnan ock kan anses tjänlig att i enskild praktik utöfva Iäkarekonsten, hennes kön och däraf bero- ende naturliga anlag likväl 1a.gga hiiider i vägen för hennes an- v8ndmde till läkarebef attningars bestridande.
De enda undantag härifrån, som möjligen kunna ifrågakomma, iiro läkarebefattningar vid barnbördshus samt vid andra sjukhus för kvinnor och barn.
Emellertid torde hvarken för inhamtandet af de vetenskaper läkarekonsten behöfver för sitt ändamål använda eller för uppfattandet af medicinens egna liiror nagot hinder uppstå från beslraffenheten af kvlnnans intellektuella förmögenheter, halst om dessas verksamhet - till huru stor båtnad för familjelifvet sådant kan ske, må lämnas derhiin - redan hos den uppväxande flickan, liksom hos ynglingen, riktas på allvarliga och stränga studier; men hiiFvid möter så mycket för den kvinliga blygsamheten sårande, så mycket motbjudande och nfslrrackande, under den kliniska tjänstgöringen ej mindre an vid obduktionsbordet, att en stor del af de unga kvinnor, som möjligen komma att ägna sig åt medicinska studier, ined all sannolikhet skola, om ock med uppoi3ring af flera förgafves anviinda studieår, finna sig föranlåtna att d ä r i f r h afst&amp;.
Denna omständighet bör dock icke för den kvinna, som besitter mod och ihardighet nog och därjämte möjligen en bestämd medfödd fallenhet, utgöra något hinder att genomgå den medicinskti studiekursen och aflägga därtill hörande examina.
Hsarför kollegiiim icke liar anledning att afstyrka nfidigt bi- fall till rikets ständers hemställan, så vidt densamma afser rättighet för kvinna att, ' efter genomgången afgångsexamen till universitetet,.
idka de studier och aflagga de examens- och andra prof, hvilka för erhållandet af legitimation såsom läkare äro föreskrifna, samt att därefter utöfva lakarekonsten.
Skulle däremot de ordalag, hvaruti rikets ständers skrifvelse &amp; r affattad, gifva anledning ifrågasatta en särskild medicinsk under- visning eller särskilda lärokurser för kvinnor, vid sidan af den oEent- liga eller enskilda undervisning våra liiroanstalter åt alla studerande erbjuda, eller att någon från den föreskrifna till beskaffenhet eller ntstrackn@g skild läkarebildning skulle åt kvinnor beredas, anser ~ i kollegium g pliktigt att i underdånighet afstyrka hvarje dylik åt- gbd, hvarigenom med erktinnande, att kvinnan icke till liikare 5i; r lika passande som mannen, man p&amp; grund haraf för hennes räkning skulle inr&amp;tta en sarskild kategori af 1iikare.n Ur medicinska fakultetens i Uppsala utlatande af 1863 vill jag anföra följande: » Hvad först angår rättighet för kvinna att, sedan hon för- varfvat nödiga kunskaper och undergått i lag föreskrifna pröfningar, erhala licentia practicandi i samma utsträckning som medicine licen- tiater af manligt kön, så har fakulteten icke funnit någon giltig anledning att densamma förvägra, under förlitsättning likväl, att de kvinliga elevernas undervisning erhaller enahanda omfattning som de manligas och att kunskapsprofven förblifva fullkomligt lika.
Beträffande åter kvinnors anställning såsom läkare p i stat och med tjänstgörings- skyldighet i likhet med medicinalstatens tjiinsteman, har fakulteten icke i samma grad varit utan tvekan, i hvad mån en shdan nyhet skulle vara för befordrande af allmänt och enskildt vii1 ändarniilsenlig, och vågar fakulteten därföre icke gifva sin tillstyrkan till en sådan förändring af den bestående samhällsordningen, hufvudsakligen på den grund, att inom vårt samhälle kvinnans lämplighet att på ett sjalfständigare satt förvalta statens ämbeten ännu ar ofursökt och sålunda måste anses tvifvelaktig.
Med afseende på lampligaste sättet för kvinliga elevers under- visning i de medicinska vetenskaperna har fakulteten jämväl förehaft fragan om inrättandet af ett sarskildt medicinskt läroverk för kvinnor, men därvid kommit till det enhälliga beslut att afstyrka bildandet af ett dylikt special-läroverk, enär staten genom en sidan anstalt skulle f å vidkännas betydliga omkostnader, utan att nigon nödvan- dighet därtill förefinnes och enar garantin för de kvinliga elevernas vetenskapliga utbildning bast vinnes dihigenom, att de erhålla sin undervisning vid samma läroverk som de manliga.
Då åt den kvin-
liga läkaren lämnas samma licentia artem exercendi som åt den manlige, bör af den förra äfven fordras samma insikter och samma pröfvade skicklighet, som staten anser sig böra fordra ai den senare.
Lunds medicinska fakultet ansåg, » att det borde medgifvas kvinnan att begagna alla de tillfällen till undervisning och till kundcapsprofs afläggande, hvilka staten erbjuder mannen; och att det därjämte måtte tillförsiikras henne alla de förmåner och all den befordran, hvartill väl vitsordade kunskaper och adagalagd, skicklig- het berättiga.
» Dessa tv8nne utliltanden åtföljde universitetskanslerns eget, som den 6 april inkom till kongl.
m: t; i detta senare framhålles, att likställighet med mannen i studier och kunskapsprof bör vara villkor för att vara ' kompetent till befattningar, som kunna anses lämpliga för henne, men dgremot yttras bethkligheter mot att studierna skola vara gemensamma.
Den 24 sept.
1569 inkom till kanslersämbetet ett af detta af Karolinska institiitet infordradt utlåtande betrfiffande frtågan huruvida för kvinnor kunde beredas tillfälle att inhämta den för l~karekallets utöfvande nödvandiga teoretiska och praktiska bild- ninge.n.
Ur detta må anföras följande: » Om det afven måste antagas sisom sannolikt att de kvinnor, hvilka komma att utöfva medicinsk praktik i de större stadskommunerna, liksom händelsen nu är med en och annan af männen, skola ägna sin hufvudsaldiga verksamhet åt någon eller ni %gra specialgrenar af medicinsk praxis, hvilka för dem an- tagligen torde blifva barn- och kvinnosjukdomar, s&amp; kan detta dock icke blifva förhållandet inom de mindre stadikommunerna ' och på landsbygden.
vill kvinna där Öfva praktik, så blir hon till följd af befolkningens behof och för sin egen utkomst tvungen att utöfva medicinen i hela dess omfång.
Af dessa yttre skal ar det saledes nödvändigt, att kvinliga praktici äga lika omfattande teoretisk och praktisk bildning som de manliga; och inre skal af större vikt komma härtill.
» Som inre skäl påpekas det nara samband, som förefinnes mellan medicinens olika grenar och är orsaken till att man ej kan behärska en speciell del af den medicinska vetenskapen utan att vara hemma i de öfrigct disciplinerna af densamma.
Lärarekollegium ansåg på grund haraf som en oafvislig förutsättning,.
» att de medicinska studierna och examina för kvinnor varda bestämda till omfattning och beskaffenhet fullko~nligt lika med dem för man. » Genom en sådan anordning skulle nämligen de utexaminerade kvinliga läkarna få den för sitt kalls utöfvande nödvandiga
vetenslrapliga utbildningen, de skulle komma p i jämlik fot med sina kollegor, man skulle undvika att få en underordnad klass af läkare och slutligen skulle härigenom Slika möjligt, X att studierna kunna till största delen göras gemensamt af kvinnor och miin, h v a r ~ ~ a de förra otvifrelaktigt måste vinna, till följd af de senares vanligen större erfarenhet från skolan och lifret samt af det tillfiille till rikel- verkan och taflan, som d&amp; erbjudes dem vida rikare och allvarligare iin om de studerade sarskildt, blott hade sina få kvinliga kamrater rid sidan.
Att sådant samfaldt studiiim afven slciille fördelaktigt in- verka pA mannen och i alliniinhet 5 öinse sidor bUde under sti1di.e- tiden och för framtiden ha ett gagneligt inflytande!
torde icke Ile- höfva siirskildt framhållas.
&gt;, Sedan alla dessa utlåtanden inkonmit till regeringen, utfärdades 3 juni 1570 en kongl.
skrifvelse till Sundhetskollegirim, hvaruti kongl.
m: t siiger sig finna betankligheter i sllmiinliet möta för kvinnas anställande i offentlig ambetsbefattning såsoni Iakare, men därjämte förklarar, D att rättighet till 1iilrareyi.lrets utöf vande m$ tillkomiila äfven kvinna, hvillren aflagt de såsom villkor för denna riittighets förviirfvancie i författningarna föreskrifna prof. I samma skrifvelse.
medgafs kvinna rattighet: att aflagga mogenhetsexamen o&amp; eiter aflagci iiiedicinsk-tilo- sofisk examen begagna sig af den medicinska underrisningen rid universiteten och Karolinska institritet; att det vid Karolinska institutet skulle beredas tillfiille för de livinliga med.
studerande att genorngb en sarskild för dem inrattad Iaroknrs i anatomi och att de medicinska fakulteterna och liirarekollegierna kunde ffi vidtaga smärre föriinihingar i underrisningens anordnirig för de kvinliga studerande, om s&amp; erfordrades.
Vidare f~rordnades » att tilltriide skall vara för kr-inliga stnde- rande öppet till aflaggande i stadgad ordning af de för rattighet till lakareyrkets utöfning föreskrifna examina med diirtill hörande prof.)) Den svenska kvinnan hade således tillerkiints riittiglict att agna sig &amp; t medicinska studier och att efter aflagda esamiiia praktisera som läkare, och detta utan att nilgon önskan frin hennes sida dar- om framställts, Hvilket land hor viil att uppvisa ett liknande exeuipcl?
I det öfriga Europa och i Amerika molste niimligen kvinnorna samtidigt kampa en hard strid under regeringarnas och universitetens
euergiska motstånd för att förvärfva ~ i g denna rätt.
Mot denna mörka balrgruud af fördomar framstår Sverige i sanning som en ljuspunkt.
Och pB hvilket grundligt, fördomsfritt sätt tages ej ' saken här i öfvervagande, innan man går att fatta ett afgörnnde beslut!
Den lösning den får är, som professor Jaderholin så träffande ut- trycker sig i sin artikel om » Kvinnan som läkare^,: ^ » så enkel och radikal, så.
rattvis och med allmänt val förenlig, som på vårt nnvarande, kulturskede kan möjligen begäras., Som af de ofvan anförda citaten och referaten nr de respektive myndigheternas utlåtanden frarngar, ifrågasattes aldrig att icke k l mnan ' skulle kunna tilliigna sig den för lakaïelrallets utöfvande nödviindiga wetenskapliga utbildningen.
Man inotsiitter sig tvartoin enhälligt., att hon skall få.
en annan och lägre grad af utbildning och man anser det önslrvardt, att hon studerar tillsamiiians med de öfriga studenterna, i det fördelarna af samundervisningen genast inses liksom ock vådorna .a£ att inrätta sarskilda för kvinnor afsedda laroverk.
.
Däremot iiïo ej åsikterna samstämmiga betraff ande den blifvaiide kvinliga hkarens anstiillande i offentlig alnbetsbefattning.
Under det .att Lunds medicinska faliidtet tillstyrker, att iifven denna rättighet inii beviljas henne, afråder Uppsala medicinska fakultet darifrån (förnämligast af det skal, att kvinnans förmåga att på ett själfstandigt.
satt förvalta statens ämbeten var oförsökt).
Sundhetskollegium an- slut&amp; sig till den senare - &amp; sikten, men anser dock att undantag 1cunna göris betraffaude befattningar vid kvinno- och barnsjukhus samt barnbördshus.
Karolinska institutets liirarekollegium tyckes sin sida ej anse det omöjligt, att i en framtid kvinliga liikare skulle komma att ntöfva läkareverhamhet på landsbygden och i de mindre stadskommunerna.
Rattigheten att bekliida ämbetsbefattningar med- gafs dem hiiller icke, hvarpå man dock ej får undra, ny och oförsölct .som hela saken var.
Något mer an 30 år hafva nH förflutit, sedan den kongl.
skrif- velsen af 3 juni 1870 såg dagen, och frågar man om de bestämnielser den innehöll varit ändamålsenliga och tillfyllestgörande, m8ste svare t iitf alla jakande.
Samundervisningens införande anser jag i synnerhet ha varit ett lyckligt grepp, ty därigenom att vi från första stund kommo på jämlik fot.
?ed våra manliga kamrater, besparades vi sådana skanda- lösa nppträden, som de kvinliga medicine studerande mångenstiides %) Nordiskt medicinskt arkiv, III Arg.
(1871).
.
168 i utlandet varit utsatta för, och det ar mig både en plikt och en glädje att betona., att de manliga medicine shuderande alltid gentemot oss uppfört sig som gentlemän.
Min öfrertygelse ar, att den växel- verkan och täflan, gom under studieåren äger rum mellan de manliga och kvinliga studerande, hafva varit till nytta för bagge parter, ej minst för oss, som därigenom fått rikare tillfällen till tankeutbyten, &amp; n vi skulle haft, om vi studerat särskildt.
Samstudiet har vidare haft det goda med sig, att våra mnnliga kamrater sjalfva kunnat öfvertyga sig om att samma kraf stallas p&amp; oss, att vårt arbete bedömmes efter samma måttstock som deras eget och att vår förmåga att tillägna oss vetenskaplig utbildning ej st %r efter deras egen.
Hvilken betydelse har ej detta för oss, d i vi efter- afslutade studier möta våra manliga kollegor ute i praktiken!
Samma fordringar, samma examina, det var den fasta grundval, som rege- ring och riksdag i förening skiinkte oss, fördelar för hvilka vi alltid skola förblifva tacksamma.
Men om förordningen af 3 juni IS70 hittills varit tillfyllestgörande, så ar detta icke händelsen nu, ty det galler om denna sak soin om hvarje annan med lifskraft uti sig, att den utvecklar sig vidare och dar£ör betingar Bndrade former.
De kvinliga liikarnas antal har niindigen de sista 2 åren betydligt ökats.
*) Endast i större städer h a h a dessa någ&amp; utsikt.
att kunna försörja sig med enskild praktik och vårt land iiger blott få dylika städer.
Det har sålunda för den kvinliga lakarens eko- nomiska existens blifvit af vikt, att iifven offentliga ambetsbefatt- ningar måtte stå henne öppna, ty därigenom skidle möjlighet beredas.
henne att slå sig ned p&amp; landsbygden och i de mindre stadssam- hällena.
Vi h a h a därför ansett tiden vara inne att anhalla om att kongl.
förordningen af 3 juni 1870 ej matte lagga hinder i vägen för oss att söka och att i m %n af skicklighet och förtjänst f; bekliida läkarebefattningar i alla de fall, dar ej gru~dlagen förbjuder detta.
De enda platser, som hittills stått oss öppna, h a h a varit amaniiens- befattningar vid de medicinska undervisningsanstalterna, men samma examina borde väl gifva fullt ut samma rattigheter, så att afven vi skulle kunna få bekläda sådana ämbeten som underlakarens vid sjuk- hus, stadsläkarens, extra provinsialliikarens och lasarettslaka- rens.
Man har som skäl häremot framdragit, att vi i s i fall m&amp;ste sköta patienter af bägge könen, men man glömmer d&amp; att under vår tjänstgöring vid sjukhusen under studieåren ingen hiinsyn tages ") Antalet uppgAr till 15.
till oss i detta afseende, utan att vi sköta kvinliga och manliga patienter i samma utsträckning som vara manliga kamrater.
I ut- landet användes den kvinliga läkaren mer och mer i offentliga ämbetsbefattningar; från Norge har i dagarna ngtt oss budskap om att stortinget enhälligt och utan debatt antagit ett tillägg till para- graf 92 i grundlagen, hvarigenom kvinna skall få rättighet att bekläda ämbeten i den utstriickning, som bestämmes i allmän lag.
J a g känner mig lifligt öfvertygad om att Sverige ej skall.
.
blifva efter i detta hänseende, att vår begäran skall ovaldigt be- dömas af vederbörande myndigheter och därför förr eller senare beviljas.
Ett kvinligt handarbetscentrum.
I alla tider och i alla ' land har den kvinliga handaslöjden varit det af alla handtverk som betalat sig minst, det inom hvilket man har att auteckna de, mest hårresande exempel p % sviiltlöne- systexaets förfärande verkningar; ja i det miinskliga arbetets historia ar detta det kapitel, hvars blad äro mest flackade af arbetsmartyrernas bittra tårar.
Och i samma man som vår tids industrialism anta-ger allr; väldigare dimensioner, i samma mån blir handarbeterskans strid för brödet allt mer förtviflad.
Det kan gärna 4j vara annorlunda.
H L I ~ skulle den ensamma arbeterskan i sin undangömda vindskammare, med sin egen flitiga hand som ute- slutande drifkraft, kunna; taga opp konkurrensen med storindustrins mångarmade jätte?
Hon tyckes dömd att g % under.
Men samhället har ej stått likgiltigt inför denna strid.
Det har ej overksamt kunnat åse hur den för den kviniiga begafningen egenartade handafardigheten, som för tusental och %ter tusental a£ kvinnor varit och ar den enda utvägen till själfförvärf, undervärderas och undertryckes.
Det ligger ocksa i samhällets intresse att bispringa äfven denna kategori af arbetsdugliga medlemmar i kampen för till- varon, allra hälst som den utgör ett af dess nyttigaste element.
Ty trots maskinarbetets kolossala utveckling är annu det för hand utförda arbetet en viktig faktor vid fyllandet af mänsklighetens behof, och sömmerskans arbetskraft kan lika litet undvaras som hvilken annan nyttig yrkesutöfvares som hälst.
Trots de uppenbara förbrytelser och de annu fler uraktlaten-.
.
hetsskulder, som samhiillet allt.j %mt liter komnia sig till last gent emot den handarbet.ande kvinnan, erkiinner der diirför, att det hade är förenligt med dess egen fördel och humanitetens fordringar att befriimja hennes intressen.
Att detta iir hiinidelseni bevisas af dc många sällskap och företag, som itppstit: i alla.
lander med iindamål att söka höja handarbeterskans stallning.
Ehuru class~a strafranden ofta motverkas af den i förfarande grad iippdrifnn arbetskonki~r- rensen, kan man dock med glädje konstatera, att ett och annat af dessa företag krönts nied fra~ngang.
Att skildra ett företag af sistnamda slag, hvilket sedan ett trettiotal af t r iigt bcstånd i var hufvudstad, ar afsikten med denna lilla uppsats.
Namnet » Bikupan,, torde för hrarje Stockholriisljo vara val bekant.
Det ar namnet p&amp; en ~ ?.ff ' ä.rslokal, inom hyars dörrar en stor del af hufvudstadens kvinliga befolkning har passerat, antingen i egenskap af köpare eller försiiljare.
Men hur manga af dess klienter, och iinder årens lopp kan deras antal sakert raknas i många tusental, göra sig reda för den tanke som ligger till griind för denna affärsrörelse, däri hela vart samhiille s&amp; att siiga ar med- intressent?
Huru många känna de tystri!
krafter som hiir verka, de människokiirlekens och den oegennyttiga hjälpsamhetens principer som ligga till grund för det hela?
, Bikupans utgör numera en liink i det sedan lång tid tillbak: i vår hufaudstad verkande c Sallskapet till arbetsfiitens befriimjande 9.
Detta.
sä.llskap har gamla.
anor.
Det förskrifrer sig frUn; " ir 1839 och ' stiftades of drottning Desideria.
Det Linde till sitt iindamål att bistå obemedlade fruntimmer och bereda dem tillfalle till arbetiför- tjänst.
Redan den tiden hade saruhallets lyckligt lottade rncdleiiirnar ögonen öpp?
för den arbetande kvinnans tryckta stallning, i främsta rimmet för den art af arbeterskor, som en g h g sett biittre dagar och hvars enda förrärfskälla utgjordes af ncilen.
Men först med grundläggandet af Bikupau, livilket infaller vid den tidpunkt, f r h hvilken den svenska kvinn~rörelsen har att anteckna sina största segrar och under några af dess framta ban- bryterskors nitiska och insiktsfulla ledning, nadde den verksamhet, som påbörjats af N Sällskapet för arbetsflitens befriinijande 2, sin egentliga utveckling.
Rörande.
Bikupans npykonist och förstli, ut- veckling har jag blifvit satt i tillfälle att meddela några detaljer, hvilka ej torde vara närmare kända af den stora allmänheten.
Ar 1869 hade fröken Anna Hierta, n. v. fru Reteius, vid ett besök i Paris lärt kffnna en institotlon med namnet » Les Bbeil1es.s Det var ett stort elegant försiiljningsmagasin vid Rue de la Paix, hvilket hade till uppgift att tjäna såsom förmedling mellan hand- arbetande fruntimmer och den köpande publiken samt att utlämna modeller och mönster för att förbättra handarbetena.
Efter hem- komsten till Rtoclrholm gjorde fröken Hierta en del personer bekanta med det parisiaka företaget sanit framkastade planen för bildande af en liknande anstalt i vQr hufrudstmd.
Förslaget väckte friin början det lifligaste intresse, och redan följande år förekommer i, Tidskrift för - hemmet » en artikel ined titeln » En felande lank me1la.n den ai ' betsgifvande och den arbetssökande, * däri ändamålet och be- hofvet af en dylik inrättning framlägges.
Den ofvauniimda artikeln, hvilkens förf.
var fra Rosalie Olive- crona, lämnar en klar och Qskådlig framställning af syftet med det till- iimnade företaget.
Förf.
utgtir fyå.n den åsikten: » att den basta hjälp man kan gifva arbetsföra behöfvande ar den som liimnas i form af ar- betsf örtjiinst,, ehuru hon erkänner, att, tillämpningen af denna grund- sats företer ganska stora svårigheter för den enskilde ».
P å dessa svhrig- heter ger författarinnan många talande exempel.
Hon visar hur det att erhålla arbete, äfven för den som gärna vill arbeta, ej ar ntigon lätt sak, och hiir i synnerhet för d m kvinliga delen af samhället medlen till erhallande af arbetsförtjänst äro i hög grad inskränkta.
Hon lAter läsaren få eii inblick i de sorgliga förhållanden, hvari de nrbetsbehöfvande som kallas » pauvres honteusess » lefva, hvilka wför att förskaffa sig och de sinn det oundgiingli&amp; siillan äga någon annan utvag än nålen.
w Efter att hafva upprullat wdetta bedïöfliga kapitel af det miinskliga lidandets historias öfvergår förf.
till utvecklandet af planen för upphjälpandet af dessa sina betryckta medsystrars sorgliga lott.
Med exempel hämtade från de större kulturländerna påvisar bon fördelen både för.
allminheten och de hjälpbehöfvande af in- riittandet af försäljningslokaler, där arbeterskan kunde få afsattning för sina arbeten utan det betungande afdrag, som kriihes af mellan- händer.
» Men », säger förf.,, ej blott af filantropiska orsaker före- kommer oss en dylik mellanlibk för arbetande och köpande behöflig och önskligr, äfven genom att tillvarataga yrkesskickligheteii hos vara sömmerskor, brodöser, spetsknypylerskor o. s. v. skulle den kvi-iliga industrin n&amp; en högre utveckling och saledes ett företag /
som det äsyftade bliha både inkomstbringande för arbeterskan och af allmiint gagn.
Hufvudinnehtillet af artikeln är alltsa denna: önskvärdheten af inrättandet i hufvudstaden af » en lokal för afsättning af sådana alster af kvinlig industri, som ej på annat sätt kunna finna om- sattning i den stora varumarknaden)).
Förslaget skulle tjäna tvenne ändarniil: # för det första bereda möjlighet till sjalfförsörjning för medellösa kvinnor, som ej äga tillfalle att på annat satt afyttra sina arbeten, för det andra att dels s % småningom fullkomna och utvidga den kvinliga handaslöjdsindustrien, dels framkalla nya grenar daraf.
» Redan samma år som ofvanstående offentliggjordes först i Tidskrift för hemmet och sedan i de allmänna tidningarna, niimligen 1870, öppnades Bikapans försäljningslokal, Lilla rattiigatan E o 12.
Före- taget vann från början den lifligaste anslutning, och hvarje år har betecknat ett steg framat på den väg stiftarinnan fran början utstakat.
Bikupans första styrelse, hvilken jämte stiftarinnan bestod af 12 damer, hade glädjen se den sak, för hvilken den med så varm- hjärtadt nit arbetat, krönas med en exempellös framgång.
År 1887 sammanslogs på förslag af fru Olivecrona, hvilken iinda till sin död med varmt intresse omfattade och verkade för Bikupan, denna med ~Siillskapet för arbetsflitens befrämjande)), d5 den första styrelsen upplöstes.
Det nuvarande sällskapets beskyddarinna och ordförande ar h. k. h. kronprinsessan, hvilkens stora intresse och personliga insats i arbetet äfven varit en bidragande orsak till hela före- tagets höjande.
- Bikupan, hvilken för närvarande har sin betydligt utvidgade lokal n: r 21 Klarabergsgatan, mottager mot en billig provision (10 procent) alla slags svenska fruntimmersarbeten.
För jnliimnande af sådana arbeten fordras dock ej betyg om medellöshet eller uppgif- v a d e af namn, hvilket för mången kunde fijrefalla sårande eller motbjudande.
Det var också bestämmelbn rörande intyg om fattigdom som var orsak till den parisiska anstaltens störtande.
Den fria arbetstgfian, som erbjudes den svenska kvinnan, ar ntan tvifvel lika generös som valbetänkt.
Utom det att principen om allas ratt till arbete finner en tillämpning, så tillför denna fria och oinskränkta arbetstaflan det hela en mängd nxa i d h r och uppmuntrar till .ökad skicklighet och uppfinningsrikhet, hvaraf företaget i sin helhet maste draga nytta.
För att emellertid motväga det intrång på den verkligt be- höfvandes riitt, som möjligen skulle förorsakas af sällskapets vid- hjärtade princip att lämna alla slags arbetsbin tillträde till sin kupa, har det tillsatt en s. k. arbetskomitd, hvilken har till uppgift att träda i .direkt beröring med den behöfvande arbeterskan.
Komi- téns medlemmar lämna personligen åt behöfvande och arbetssökande fruntimmer modeller och materialier till tidsenliga arbeten, för hvilka arbetslön betalas omedelbart efter det arbetet afslutats.
De arbeten, som sålunda förmedlas genom komitén, äro antingen förut beställda eller inlämnade till försiiljning i Bikupan.
Kvarvarande äldre arbeten utlottas mellan medlemmarna af ~Sallskapet till arbetsflitens be- främjande~.
Utom detta sällskapets direkta ingripande till behöfvande kvinnors hjiilp, äger Bikupan en fast arbetskår af linnesömmerskor, brodöser, märkerskor, mönsterriterskor o. s. v., hvilka effektuera de ofta högst betydande bestal1ninga.r på brudutstj~rslar, småbarnskläder och dylikt, som förmedlas genom Bikupan.
Uteslutande genom beställningar in- flöto under fjolhret 24,752 kronor, hvarpå en ganska ansenlig mängd personer erhållit ett mer eller mindre stadigt arbete.
I detta samman- hang förtjänar det att påpekas, att affaren afven mottager ganska bety- dande beställningar från utlandet, säïskildt på handarbeten med nationell karaktär.
Så her Bikupan detta K erhållit beställning på en leverans till England af ej mindre iin l000 st. kladningsinsatt- ningar af kliide med broderi i lappskt mönster, de sedan digra år SA omtyckta modellerna, hvillca genom sin smakfullhet och origina- litet tilldragit sig resande utlandingars uppmiirksamhet.
Bikupans uppgift att göra alster af nationell kvinnoslöjd bekanta i utlandet, en tanke som fru Olivecrona utvecklar redan vid framläggandet af den första planen, kan siledes sagas på ett effektivt satt ha blif- vit fylld.
Men vi skola låta andra siffror än de ofvansttiende tala.
Sistför- flutna år, det 30: de af Bikupans verks %mhet,-framvisade ett särdeles godt resultat; omsättningssumman uppgick nämligen till 80,136 kronor 46 öre, (emot ' 71,536 kronor 8 1 öre, %r 1899), t. o. m. öfverstigande det belopp, som det exceptionellt gynnsamm~ utställningså~et 1897 hade att uppvisa.
Ensamt under december månad inflöto, inberäknadt den s. k. julespositionen, som var anordnad i en särskildt för- hyrd lokal, ej mindre iin 21,068 kronor.
Sammanföres omsättnings- summan för hela Bikupans 30-åriga verksamhet, utvisar den en siffra p&amp; 990,786 h o n o r 63 öre - således nara en million kronor!
.
Och med endast 10 procents afdrag fur betiickande af omlcostna- derna för hyra, personal etc. har denna stora suiriiïi; i kommit de svenska arbeterskorna till godo!
I sanning siffror med ett riiltnligt syrfik, siffror som tala ej blott om företagets allmiinnpttiga betydelse, ntan äfven, om de ledande krafternas nit och skicklighet.
Siimkildt torde den förtjiinst, som Bikupans förträffliga förestandarinna inlagger i fråga om det praktiska ordriandet af affgren och skötandet af dess finmser, icke kunna skattas nog högt.
* Y.
.
Bikupans vackra, rälordnade lolrul gör p5 den besïtkande d l - Af de tuseiitals alster af kvinlig handaslöjd, som har äro hopade, finner man mycket som kan tillfreds- st2illa, var tids granntyckta konstsmak, iifven om m h g u fiireinil äro af deii beskaffenhet, att konstkannaren viinder sig i f r h deni rhed fasa.
De ledande personernas striifvan att söka höja ej blott arbetsfliten utan afven konstskickligheten och skönhetssinnet hos handarbeterskan har på senare Aren icke varit utan framging, och att en föriidlad smak, tack vare Handarbetets Rinners och våra andra konstslöjdsskolors striiivanden, allt mer börjar göra sig gallande afven på lrvinnoslöjdens område, spiras pb många af de till salu utbjudna bohags- och toalettartiklarna.
De praktiska och nyttiga föremalen äro dock de som taga priset framför lyxsakerna och röna största efterfrågan; de mänga utmärkta profven på linnesömnad och hvitbroderi falla därvid friimst i ögonen.
Ledamöterna i arbetskomiten vinnliigga sig ocks$ sar- skildt om att uppmuntra den art af handaslöjd, som tillgodoser det praktiska behofvet, och man kan tryggt sägs att Bikupan uppdragit en skara af skickliga sömmerskor, som nu p i sitt arbete för- tjäna ett jämförelsevis bekymmerfritt bröd.
Nycket mer skulle otvifvelaktigt vara att tillägga om Bikupans verksamhet under de gangna 30 aren, mycket som vore af intresse, icke blott ur filau tropisk synpunkt utan iifven ur kidturhistorisk.
- Man tanke sig blott handarbetets utvecklingsgtng f r h 80-talets pärlkuddar till nutidens dörrdraperier med deras stiliserade blom- sterbårder och hela skalan däremellan!
- Hvad jag sagt torde dock vara tillräckligt för att visa, att Bikupan fyllt en betydande plats i det svenska kvinnoarbetets historia.
tid ett särdeles angenämt intryck.
.
L. D- n.
kvinlig doktorsdisputation Frankrike.
Från en vistelse i södern.
Hela pensionatet, det s. k.
» ryska pensionatet », dar vi bodde i Montpellier, hade länge gått i spanning, väntande på hvad som komma skulle.
E n ' af de » vara », en ryska, fröken 0. från Odessa, hade af- slutat sina medicinska studier vid universitetet och skulle nu snart disputera för doktorsgraden.
Den obligatoriska afhandlingen tog henne i anspråk både dag och natt, och det var en intelligent och vaken kvinna, som gick att bestå sitt prof.
De medicinska studierna i Frankrike taga i regeln en tid af fem B sex år och äro silunda,, visserligen betydligt kortare an i Sverige, men det ar i alla fall en gan ' ska respektabel tid de unga ryskorna - hvilka genom förbudet att utbilda sig vid ryska uni- versitet varit hänvisade till utlandet, samkiidt Frankrike och Schweiz - tvingas att vistas s&amp; långt borta från sina hem.
Nästan hela den kvinliga studerande ungdomen i Montpellier utgöres af ryskor.
E n fransyska anses dar icke som » fin », om hon agnar sig åt uni- versitetsstudier.
På sin höjd besöker hon någon af de allmänna f öreläsningarna, X cours publics w, hvars inneha11 hon sedan får till samtalsämne på sina vihinnors m~ttagningai-, hvilka hon icke gärna f örsummar.
Jag hade.
förr alltid tänkt mig .något visst med en rysk stu- dentska och när det blef beslutadt, att vi skulle bo i ett pensionat, bland idel rysk ungdom, föresvafvade mig tanken p&amp; bomber, arre- steringar och anarkister.
Det var ej utan en viss oro jag tänkte p&amp; de bisysselsättningar de kunde ha på lediga stunder i sina trånga vindskupor tre trappor upp.
Jag tankte på den ryska studentska jag en gång sett komma ut ur Sorbonnes stora port, Atföljd af en manlig kamrat.
Det var en dam med svart, lurfvigt hår, markerade, energiska drag, fast, beslutsam gång och stora, .mörka ögon, i hvilka man läste ett niistan extatiskt uttryck.
Hon hade i min fantasi blifvit typen för detta släkte, och nu hade jag .väntat mig få se en hel samling s %dana dar mer eller mindre anar- kistiskt utseende studentskor.
Emellertid fann jag en massa unga, blyga, korrekta damer med slatkammadt hår, medelmåttig intelligens och utan all tyngande barlast af stora fi-ihetsidéer, entusiasm för kulturella strömningar med mera sådant.
Snälla små skolflickor,,
, hvilka borde hafva stiitt under pappas och mammas uppsikt, åtmin- stone de första åren vid universitetet, och af hvilka somliga, med läxboken i hand, brukade stå lutade öfver balkongräcket och sanda längtansfulla suckar till f adernehemmets köttgrytor.
För själfva stiidierna kunde de nog ha intresse, men utöfver examensplugg- ningen sträckte det sig oftast icke.
Ett lysande undantag bildade emellertid var doktor.
Hon hade outtömliga förrid af samtalsämnen, och det var gemenligen hon som på flytande franska förde konversationen vid frukosten - det enda tillfälle på dagen, dil vi alla samlades, ty m h g a af ryskorna, vor0 så fattiga, att de ej hade &amp; d.att äta mer iin ett må1 om dagen.
För rasten hade de litet torrskaffning p&amp; sina rum och tröstade sig så godt de kunde med den aldrig felande samovaren, ryskornas oskiljaktiga van, hvilken puttrade dagen i anda.
Fröken 0. hade under de fem år hon lefvat i Xontpellier s % assimilerat sig med förhållandena i universitetsstaden, att hon blef vårt ständigt tillgängliga lexikon.
Eon var liflig och humoristisk, hade breda vyer och förstod .. alltid att på ett fängslande sätt berätta smii episoder från de dagliga besöken p i lasarett och kliniker.
För sin doktorsafhandling hade hon valt ett ämne, som äfven en icke medicinare kunde intressera sig för.
\ ' i fingo ocksa dag- ligen en liten resumk af huru arbetet fortskred, hrarp % ofta en ganska o liflig debatt följde.
En dag återstod endast litteraturöfversikten, hvilken hon ohjalp- ligt stupat på, ty vår ryska kunde icke bokstafvernas ordningsföljd i det latinska alfabetet, det var en sak hon aldrig kunnat lära sig, och vi måste hjälpa henne.
Det var med saknad och vemod hon tänkte på att för alltid lämna liirdomsstaden och det var en svår och oviss framtid, som l&amp; framför henne.
En tung och strafsam framtid i nagon liten rysk landsortsstad eller kanske rent af ute p&amp; landsbygden bland den råa och obildade ryska befolkningen, ty det ar där behofvet af kvinliga läkare är störst och dit de vanligen begifva sig efter slutade studier.
Den frmska doktorsgraden gäller dock icke fullt i Ryssland, hvar- för fröken 0. via hemkomsten måste iigna annu ett års studier åt latin, hvarefter hon kunde få b ö r ~ a praktisera.
Denna senare efter- - - w att pluggning var ju ett mindre lockande perspektiv och bil af- k g g a kapson p&amp; den lättnad hon annars skulle kant, slutade arbetet i Montpellier.
En dag var var doktor ganska trist.
Afhzrndlingen var tryckt i a.
177 och hon hade nu af ale président de these,, den professor hon valt att disputera för, fått sin dom.
Afhandlingen var godkänd, men häller icke mer.
Professor N., en sträng och allvarlig man, med ganska stora fordringar, » hade väntat sig ' mer af sin begåfvade elev fröken O. », men icke desto.
mindre var hon välkommen till disputationen.
Det grämde vår lifligcl ryska, som visste att hon på afhandlingen nedlagt ett både tidsödande och grundligt arbete, och hon yttrade förtretad om den gode professorn: » Men kan han då inte begripa, att jag inte kan nedlägga åratals arbete p&amp; en sak, som jag i min kommande praktik inte har ett spar till nytta af?
Förstår han inte, att jag längtar att f % börja min verksamhet ?,, Detta lilla förspel mellan fröken 0. och.
hennes lärare liit oss först&amp;, att disputationen icke var en proformasak, och vi vor0 ratt spända på den eld v %r van skulle utsattas för.
Den medicinska fakulteten i Nontpellier residerar ännu i sitt ursprungliga palats, i motsats till det öfriga universitetet, hvilket för icke många år sedan förflyttades från en byggnadskomplex till en annan, och det var har som den beramade disputationen skulle för- siggå.
J a g hade redan förut, fastan icke medicinare, inträngt i denna byggnad, hvilken genom sin antika och imposanta fasad till- drager sig ens uppmärksamhet, då man passerar förbi den.
Det har gamla anor detta palats.
Det byggdes ursprungligen år 1364 af pafven Urban V och inriittades af honom till benediktinerkloster.
År 1536, när biskopen i Magaelonne flyttade öfver till Montpellier, förvandlades klosterbyggnaden till residens åt honom och kloster- kyrkan ombyggdes till den nuvarande ståtliga katedralen, hvilken helgades &amp; t aposteln Petrus.
Katedralen och medicinska fakultets- byggnaden äro därför sammanbyggda och bilda en enda storartad komplex.
Sedan man passerat öfver en stenbro och kastat en blick på inghgens vaktare, två af medicinens storgubbar i allongeperuk, knäbyxor och veckrika kappor, inträder man i en ståtlig vestibul, hvars fond Öppnar sig mot den pittoreska gården, till hvilken man nedstiger från en hög terrass med breda stentrappor och öfver hvilken en stark mebeltida stamning hvilar.
Den ar liten och trång, plan- terad med några få trad, och begränsas på tre sidor af medicinska fakultetens olika byggnader och på den fjärde af katedralens ena långsida.
När man står uppe på terrassen, har man midt framför sig en låg byggnad.
Det var dar man under obskurantismens värsta välde om niitterna fick smyga sig till att utföra den asyndigaa g&amp;-.
178 ningen att dissekera lik för den studerande ungdomen.
Xumera användes denna lokal till allman föreliisningssal.
Men man samlas till disputationen.
Man vandrar in till vänster om vestibulen genom en liten antichamhe in i en vackert dekorerad sal, %la salle de reception:).
Här mötes man af H; ppokrates, Aescu- lapius och gudinnan Hygiea, hvilkas byster i brons och marmor pryds rummet, och en hel massa berömda professorer titta ned på en ur sina ramar.
Rundt kring vaggarna iiro stolar för åhörarna upp- radade och ett långt bor6 med grönt kläde löper utefter ena sidan.
Midt för det gröna bordet inåt rummet st&amp; en isolerad stol, hvilken snart intages af var ryska 1a.karinna.
Hon ar ikliidd doktorsdriilrten, hvilken består i en fotsid, veckrik kappa af svart tyg, med langa, vida ärmm och en hvit krage, alldeles liknande våra priistkragar, fastän något större.
Denna kappa eller robe säges harstamma från den store Rabelais, hvilken som bekant studerat i Nontpellier och skänkt sin glans &amp; t universitetet, men afven sin doktorskappa, hvilken skulle hafva bevarats.
Denna torde dock gtskilliga gånger ha förnyats sedan dess, och om an den robe vår ryska doktor blifrit kladd i bar en tamligen antik prägel, om man fik döina efter dess frafcheur, torde den dock icke ha s&amp; fina anor.
Nu inträdde opponenterna, främst ~ 1 e president de theses, &amp; r- efter de fyra andra fakultetsmedlemmar, hvilka han adjungerat med sig, och satte sig vid det gröna bordet midt för fröken 0.
De svarta rober, hvilka de borde varit kladda uti, enligt gammal tradi- tion, .lade hvar och en bredvid sig pii bordet, dar de hopvikta och föraktade lago som stumma vittnen under hela ceremonin.
Och nu öppnades elden af » le prbsident)?, hvilken i ett långt, viil genomtänkt anförande ytterst skarpt kritiserade afhandlingen i fråga, hvars förtjänster han dock icke till sist underlät att framhalla.
Jag, som väntat mig en verklig disputation, kände mig tämligen besviken.
Högst s a a n stalldes det några fragor, och nar nigra sådana någon g h g gjordes, voro de af den art, att de kunde be- svaras med ja eller nej eller en obetydlig anmarkning i allmiinhet.
Något egentligt försvar förekom ej.
Icke desto mindre var nog ofbets situation mindre angenäm under denna tirnslgnga kritik, som då presidenten slutat upptogs af de fyra öfriga professorerna, hvilka hvar och en i sin stad uppsökt svagheterna i hennes arbete och nu ganska omildt framhöll0 dem.
Det lag ganska mycket karaktär i de fem mannens olika syn på samma sak och af denna orsak agde denna disputation ett visst intresse, men den omviixling, som den
opponerandes och den försvarandes gnistrande replikskifte i en svensk doktorsdisputation erbjuder, fann man ej ett spar af här, för att icke tala om den saknad man kände, att ingen af dessa fem högtidliga herrar öfvertagit rollen af 8 tredje opponent;:.
Den allvarliga, dystra stämningen fick intet afbrott, förrän den siste opponenten tystnat och den gemytlige vaktmästaren -- en fullkomlig pendant till vAra beskäftiga universitetsvaktmastare - bad oss lämna salen, ty pro- fessorerna skulle öfverlägga, hvarefter ceremonin skulle fortsattas.
I det lilla rummet utanför trängdes man nu en stund och midt i trängseln gick vår doktor nervös omkring i sin svarta robe.
Det dröjde tämligen länge, innan ' herrarna kommit till något resultat.
Dörren ditin bevakades af Cerberus-vaktmästaren, hvilken då och d % med en beskyddande blick uppmuntrade vår kvinliga doktor och välvilligt rapporterade för henne hur saken fortskred.
Fröken 0. passade nu äfven p % att, trots stundens allvar, göra upp med vaktmästaren - vårdaren af Rabelais ' robe - att få låna hem doktorskappan i och för en blifvande fotografering, en sak.
som vaktmästaren ytterst gärna var med på.
hndtligen slogos dörrarna upp.
Professorerna hade rest sig upp och presidenten höll nu ett kort t d till fröken O., hvari han meddelade henne den gynsamma utgången af.
disputationen och bad henne aflägga sin doktorsed.
En djup rörelse grep plötsligt fröken O., då hon stod inför denna allvarliga handling.
Långsamt och med darrande röst läste hon upp edsformul#ret: DI närvaro af denna skolas larare, mina kara kamrater och inför Hippokrates ' bild lofvar och svgr jag i den högstes namn att i utöfvandet af läkekonsten troget riitta mig efter hederns och rattvieans lagar.
.
.
» Här bröto tårarna fram och under snyftningar utsade hon knappast hörbart rasten af eden: » Vördnadsfull ' och tacksam mot mina lärare, skall jag åt deras barn Aterge den undervisning jag erhållit af deras fäder.
.
.B Lärarna sågo rörda och litet brydda ut.
Nu afbröt presidenten henne, fattade hennes hand och under hjärtliga lyckönskningar till de lyckligt afslutade studierna halsade han henne välkommen som medicine doktor.
Hans exempel följdes af de öfriga lärarna och därmed var, trots den ofullbordads eden, ceremonin afslutad.
Vår ryska doktor sade icke m %nga dagar darefter farväl till sin ungdoms stad och gick att i utöfvandet af sitt kall göra heder åt sitt kön i sitt fädernesland.
Alde.
,
Litteratur.
-.
Violin.
E n nutidsdikt med förspel och intermezzon af J. Blicfier- Ohtcsen.
Bemyndigad öfversattning från danska originalet af Elisabeth Kuylenstierna.
I Danmark vågar man alltjämt skrifva romaner på vers, visser- ligen inte längre så digra mm Paludan-Mullers men i alla fall bil- dande tämligen aktningsvärda volymer.
J a g fäste för ett par år.
sedan uppmärksamheten på Edvard Blaumullers ståtliga masterprof, » Agnete og Havmandens, dar behandlingen af den bundna formen hunnit en svindlande och betagande konstskicklighet; nu ha vi att anteckna fru Blicher-Clausens i hemlandet med mycket bifall mot- tagna berättelse » Violin », som dock till största delen ar hållen i dialoger och således lutar åt dramat.
Det kunde helt visst vara mycket att saga om denna, sjiilfulla och stämningsrika dikt, \ hvars grundackord ar det disharmoniska sam- klingandet i ea passionerad kvinnosjäl af konstnarstrhaden och moderslidelsen.
Men det ar en mera smärtsam plikt som närmast kallar mig.
Alldenstund jag inte varit i tillfälle att läsa det ifrågavarande diktverket, anser jag mig inte befogad att närmare ing % på det.
Innehallet har jag visserligen erhållit kännedom om genom den före- liggande bemyndigade öfversättningen; men i diktning finns det en sak, som är viktigare an innehållet, och det ar formen.
J a g anhåller att inte bli missförstådd som en samretslös formtillbedjare; men gentemot en gängse vidskeplig uppfattning kan det aldrig nog starkt betonas, att » vackra tankar » och » adla känslor, göra ingen till diktare - en sådan ar endast den, som ' kan uttala nigot poetiskt kändt eller tankt eller sedt i en verkligt poetisk form.
Jag vill nu gärna tro, tills jag öfvertygas om motsatsen, att fru Blicher-Clausen ar poet; men intet torde kunna rubba min nu- mera förvarfvade visshet om att fröken Kuylenstierna icke ar det.
Det förvånar mig djupt, att en person med SH aktningsvärda litterära antecedentia kunnat inlåta sig pli ett sa olycksaligt tilltag som denna öfversattning, och jag hoppas, att det har varit en momentan vill- farelse, som inte kommer att upprepas.
Hvad finns då att anmärka mot denna bemyndigade öfversätt- ning?
J o allt.
Mindre kan jag dessvärre inte t a till.
För det första borde den ju, som jag antydt, aldrig blifrit försökt, och redan detta &amp; r så gravt, att det nara nog racker till.
Xen afren om man fastslagit detta faktum, kunde man ju spana efter en del förmildrande omständigheter, iignade att upphjälpa saken och blidka bedömaren.
Några slidana har jag icke mäktat uppdaga.
Resultatet är hBrdt, men hvad vill man göra?
Fröken Kuylenstierna, som ju likväl är en begåhad person, visar sig dela den enkla folktron, att vers kan öhersättas.
E n
.
sådan uppfattning kan endast den hysa, som lefver i okunnighet om den väsentligs skillnaden mellan bunden och obunden form eller anser den bestå i det typografiska arrangemanget.
Det förhåller sig emellertid så, att vers inte kan öfversattas i ordets vanliga be- märkelse - den kan endast på sin höjd omdiktas till ett annat språk, och det finns vers, som absolut motsätter sig afven en såpass delikat behandling.
Dit tror jag emellertid, inte att fru Blicher- Clausens hör.
Af denna grundskefva ställning till den åtagna uppgiften och brist på ansvar inför den, i förening med en iöronenfallande saknad af musikalisk känslighet och rytmiskt gehör, följer ett slags vers- komposition, som frambringar en synnerligen gnisslande effekt på ett någorlunda sensibelt öra.
Det Br svårt att välja ut exempel bland detta öfverflöd, och utrymmet tillåter inte anbringandet af ett nöjaktigt florilegium.
I ordagrannhet och nara anslutning till originalet lämnar tolk- ningen - enligt hvad jag trott mig förstå - ingenting öfrigt att önska.
Det behöfs ganska mycken språkträning för att bara miss- tänka de lömska försåt de skandinaviska tungomålen så rikligt lagga ut för hvarandra - den, som har fått ögonen öppna, rör sig med ständigt vaken misstro mellan dem, under det den i sakerhetssömnr invaggade frimodigt flyttar öfver det ena ordet och uttrycket efter det andra utan att grubbla öfver hemortsrätten.
Ja, troheten, går ända därhän, att öfversattaren i allmänhet bibehåller originalets rim- slut, hvilket ofta går lyckligt och ofta - mindre lyckligt.
För att gripa ett par exempel ur hopen, så bildar » musik » och » fick » - i motsats till samma ord med danskt uttal - intet rim, lika litet som » tårarna » och » gårdarna », under det d taarene-Gaardene » g i r förträffligt för sig.
Dema egenhet får val Zifven förklara före- komsten af det direkt importerade ordet wkosor~ (rim på rosor); men den räcker inte till för en sådan geografisk beteckning som » Majland » (!).
Exemplen på litet af hvarje skulle, som frasen lyder, kunna mångfaldigas; men om jag ville åstadkomma en öfvertygande bevis- föring, skull8 vi nödgas har trycka af så stor del af boken, att det kunde bli till men för dess spridning.
Och något syfte i den rikt- ningen föreligger inte; jag har endast kant mig uppfordrad att yttra ett allvarsord till förmån för vårt kara vanskötta svenska språk och den nobla, missuppskattado versifieringskonsten.
Ingen kan sörja mer an jag öfver att det inte kunnat sagas något vackrare om det här behandlade arbetet.
Men det gifves tillfallen, då tout pardonn~- skulle vara liktydigt med - r i m comprendre, som ett tyskt kvick- hufvud nyligen förvrängt det sinnrika och vackra men ej fullkomligt K.
J oanta~t~liga franska visdomsordet.
Från barn till yngling.
Af 3Iw.i~ Wood-Alleii.
~ f v e r s i i t t n i n ~.
, Det finnes ingenting, synes det mig, som s % tydligt ställer fram för den tänkande manniskans medvetande vår tids etiska och intellektuella öfrerlägsenhet framför andra tiders, som det satt hvarpå sedlighetsspörsmålet upptagits till behandling.
Vår tid har det nam- ligen blifvit förbehallet att visa, huru denna den ömtaligaste men tillika den för vår andliga och fysiska varelse viktigaste af alla frfigor numera kan stallas under offentlig debatt med så mycken finhet, takt och grannlagenhet, att den ej behöfver såra den grann- tycktaste blygsamhetsk&amp;nsla.
Tviirtom, strafvandet efter renhet - alla ädla andars högsta mål i alla tider - har ingifvit våra dagars mest frainstAende sedlighetsapostlar en renhet i uttrj-ck, ett af s&amp; mycken idealitet priigladt sprak, att man fatt en helt ny, naturligare och upphöjdare syn p&amp; de ting, som äga sammanhang med har be- rörda ämne.
Den %sikten gör sig också alltmer ggllande iilom uppfostran, att en sann, efter barnens fattningsgtifva liimpad kunskap rörande köns- förhållandena är den säkraste skyddsvakt för bevarandet af det ung- domliga sinnets renhet.
Sedlighetsfrågan, tillämpad inom uppfostran, kan också sagas ha biifvit en fråga för dagen, och från olika delar af den civiliserade världen förnimmas stämmor, hvilka förfäkta den upp- fostringsprincipen: att det ar kunskap, icke okunnighet, som skyddar ungdomen för sedliga faror och förvillelser.
I våra grannland ha under de senaste åren en del framstaende ungdomsliirare bide i tal och skrift tagit till orda i detta iimne; hos oss har iifven, som bekant, detsamma varit föremål för diskussion och nu nar oss fran Amerika en röst talande i samma anda.
Hvad jag med sistnamnda yttrande niirinast åsyftar &amp; r den lilla bok, hvars titel läses här ofvan.
Förf.
är en kvinlig läkare, och i företalet få vi veta, att det &amp; r eu tilldragelse i hennes eget lif, som fört henne till att nedskrifva den lilla broschyren till hjälp for mödrar och uppfostrare, samt att bland alla de framgångar den fatt röna siitter förf.
friimst, de bref.
hon fatt mottaga fran otaliga ynglingar, som tacka henne för den vägledning.
och hjälp, det lilla arbetet gifvit dem.
.Kvad innehalla nu detta fåtal blad och hvad ar det som gör att de kunnat åstadkomma en så kraftig verkan?
En af orsakerna till att den lilla boken blifvit så mycket last och sa populär beror nog på den ton förf.
förstatt att anslå.
Det är ej i nagon docerande afhandlingsstil hon uppträder, nej,.
hon framstiiller sina nyttiga lar- domar i en behaglig berättelseform, åskådlig och lättfattlig, men tillräckligt allvarlig för att det upplysande, lärorika syftet skall slrina igenom.
Hon talar mildt och kärleksfullt men p % samma g h g allvarligt till den femtonårige gossen, hon låter honom förstå bety- delsen af att han snart skall blifva man, vacker hos honom den manliga ansvars- och hederskänslan, framställer för honom det dumma, ja orätta i en tanklös skolgoss- och skolflickskurtis och gör det klart för honom, att han är skyldig visa alla kvinnor aktning och.
finkänslighet samt att han som en blifvande far bör känna sina förpliktelser gentemot det kommande slaktet.
Med ett ord hon låter honom få en inblick i de gudomliga lagbud, som bestämma samlifvet mellan man och kvinna samt upprätthållandet af familjen, grundvalen till allt ordnadt samhällslif.
Att de allvarliga men på samma gång så enkla och för det .ungdomliga sinnet så lättfattliga orden fallit i god jord, därom vittna de uttalanden, som förf.
låter den unge gossen själf göra i ett bref till henne, där han bland annat säger, att han numera &gt;fått en helt olika tanke om alla flickor och kvinnor, kanske allra mest om min mor ».
Att den lilla boken skall blifva till gagn äfven för svenska mödrar och svensk ungdom är en önskan, hvari man med öfversät- taren ej kan annat an på det hjärtligaste instämma.
L.
D.
Föreläsningar i kvinnohygien.
Under de senaste åren ha föreläsningar öfver ofvanstående ämne hållits i vår hufvudstad af doktor Karolina Widerström inför olika kretsar af kvinnor.
Ehuru dessa föreläsningar aldrig varit annonserade och således endast blifvit kanda p&amp; privat vag., ha de likväl vunnit en s&amp; liflig anslutning, som blott få offentliga föredrag i vår hufvudstad kunnat glädja sig %t.
Hvar och en, som haft förrniinen lyssna till doktor Widerströms klara och väckande föredrag, förstar latt den popularitet de vunnit.
Ty på samma g %ng föreläserskan meddelar en praktisk kunskap i det som rör kvinnans fysiska varelse, dess olika organ, dessas uppgifter och vård, skänker hon något mera och högre än blott och bart anatomiska lardomar och hygieniska råd, nämligen en djup aktning och intresse för fysiologin, emedan hon betraktar den i nära sammanhang med vår andliga människa.
Helt säkert ha medvetet eller omedvetet åhörarna kiint sig medryckta af den ideella syn på tillvaron och dess företeelser, som skymtar fram vid sidan af föreläserskans klara, lätt tillämpliga prak- tiska lärdomar, och det ar nog där man har att ' söka en god del af dessa föreläsningars framgång.
Vi önska på det lifligaste, att doktor Widerström måtte fortsatta den verksamhet som larare och.
upplysare för sitt kön, i synnerhet den yngre delen däraf, hvilken hon hittills så framgangsrikt utöfvat, en uppgift för hvilken hon äger '
de bästa förutsättningar: den vetenskapligt bildade fackmannens, den erfarne läkarens och den varmhjiirtade, ideellt tänkande kvin- nans.
Rörande uppkomsten af föreliisningarna och andra därmed sam- manhängande detaljer har doktor Widerström liimnat en del upplys- ningar, hvilka det &amp; r oss ett nöje att kunna meddela.
Hiilsolära i sammanhang med människokroppens anatomi och fysiologi har redan i åtskilliga år varit införd som läroämne i vara flickskolors högre klasser.
Det var emellertid ett område.
af iimnet, det som afhaniilade fortplantningsorganen, som aldrig vidrördes, an- tagligen därför att det var ganska ömtåligt.
Bland hufvudstadens lärarinnor hade dock Iiinge den &amp; sikten gjort sig gällande, att den okunnighet, som i detta afseende vid- lådde såviil ungdomen som dess uppfostrare, vore i hög grad be- klaglig och de hade ofta sins emellan rasonnerat öfver sättet att få denna brist afhjälpt.
Resultatet af deras räsonnemang blef att några bland dem hösten l896 vände sig till doktor Karolina Wider- ström med en förfrågan, huruvida hon skulle vilja hålla några före- läsningar i livinnohygien för en del lärarinnor.
Doktor Widerström ställde sig genast ytterst välvillig till förslaget, glad, som hon ut- tryckte sig, att i en sak af SA pass ÖmtHlig natur ~behofvet erfarits innan lcunskapen meddelats,.
Och icke blott bland lärarinnorna, afven bland många andra kvinnor, speciellt bland mödrarna, hade yppats en liflig önskan att erhilla en närmare kunskap om kvinno- hygienens fordringar.
.
Den första föreläsningsserien, omfattande tvanne förelusningar, hölls i Ateneums stora sal i februari 1897.
Intresset visade sig £r&amp; början så stort, att föreliiserskan såg sig nödsakad att upprepa sina föredrag.
Under vårterminen 1897 höllos d e d e s 5 föreläsnings- serier öfver samma ämne med ett sammanlagdt åhörareantal af mellan 12- och 1300 personer.
Auditoriet tillhörde med få undantag kvinnor af den bildade klassen, hufvudsakligen, i öfverensstammelse med den första planen, lärarinnor, men afven seminarieelever, kvinliga gym- naster och åtskilliga privatpersoner, mödrar och ogifta kvinnor, till dels helt unga flickor.
Dock tillhörde ahörarna mest den mognare ungdomen och medelåldern.
Hufvudinnehållet af dessa förelasningar har doktor Widerström framlagt i en bok med titeln ~Kvinnohygiena, som i maj 1899 utkom i bokhandeln och hvilken fått stor spridning.
.
Vi hänvisa läsaren till den anmälan daraf, som star att läsa .i haft.
10 af Dagnys årgång för 1899.
Under den nu p&amp;gående vårterminen har doktor Widerström .efterkommit en allmänt uttryckt önskan och återupptagit sina före- läsningar, ehuru till större delen omarbetade.
De ha äfven nu, på, grund af den stora anslutningen, blifvit delade i 4 serier med tvänne föreläsningar för hvarje serie.
Lokalen har som föregaende år varit Ateneums hörsal, hvilken rymmer 225 h 250 personer.
Föredragen bafva, på grund af ämnets grannlaga natur, icke annonserats, utan har meddelande därom skett på privat väg.
Därigenom har före- läserskan trott sig vinna en större garanti för att ett verkligt intresse för ämnet, icke blott nyfikenhet lockat åhörarna.
Det bästa beviset för att betydelsen af den kunskap doktor Widerström meddelar vunnit ett allmänt erkännande och väckt en väl förtjänt uppmärksamhet hos dem, som ha ansvaret för det kvinliga släktets fostran sig pålagdt, är att direktionen för Högre lararinnesemina- riet anmodat doktor Widerström att å läroverkets egen lokal hålla sina båda föreläsningar för seminariets elever.
Detta kommer också att .ske under vårens lopp.
I den första af de båda föreläsningarna redogöres för de kvinlign fortplantningsorganens anatomi och fysiologi: åskådlig- .görande planscher förevisas.
Den andra och längre föreläsningen k agnad A t samma organs hygien, en ' hygien hvilken, som före- läserskan själ£ säger, i själfva verket är mycket omfattande, på grund af den lifliga sam- och viixelverkan som äger rum emellan dessa organ och hela den öfriaa kroppen.
Hon har diirför med fullt skal.
d ö ~ denna t hygien med det vidtomfattande namnet ~kvinnohygiem, .och har hon tillfälle ' att därvid afhandla sadana ämnen som: vikten .af härdning och af kroppsrörelse, klädedriiktens betydelse, de dagliga vanornas och sysselsättningarnas betydelse och vikten af rationella .arbetsmetoder - förutom naturligtvis hvad hon kallar den mera .lokala hygienen.
Föreningsmeddelanden.
- .. - Fredrika-Bremer-Förbundets stipendier för 1901 hafva utdelats p&amp; följ.ande siitt: 500 kr.
till med.
kand. fröken Gerda Uddgren, 400 kr.
till med.
kand, fröken Alfhild Tarnm, 300 lir.
till fil.
stud. fröken Anna Paues för studier vid Uppsala universitet, 400 kr.
till fröken Ellen Böös för kurs r i d fack- skola i huslig ekonomi (Stockholms stipendium), 3-5 kr.
till fröken Gerda &gt;Kuller för sjukv&amp;rdskurs (Norrbottens stipendium^, 300 kr.
till fröken Gerda Backlund för kurs vid Tekniska skolan i Stockholm (Södermanlands sti- pendium), 280 kr.
till fröken Alma Andersson för kurs vid folkskollära- rinnesemineniet i Ume5 (Västerbottens stipen&amp;um), 225 kr.
till fröken Signe Strömbom för sjukvhrdskurs [Skaraborgs stipendium: samt 200 kr.
till hvar- dera af de följande: fil.
stud. fröken Elin Sordin för studier vid Uppsala, imiversite t (Västernorrlands stipendium;, fröken J e m y Xyberg för sjuk- vArdskurs (Jämtlands stipendium), fröken X \ rIarta Palme för högre utbild-, ning i trädg %rdsskötsel (Östergötlands stipendium)!
fröken Jenny Asplund för sjiikvårdskurs (Göteborgs och Bohus läns stipendium), fröken Anna Wennströiil för imiversitctsstudier (Värmlands stipendium), fröken Eva .. Stael von Holstein för kurs vid fackskola i huslig ekonomi (Kristianstads stipendium), fröken Reata Jl %rtensson för kurs vid Tekniska skolan P Stockholm (Malmöhus: stipendium: och fröken Signe Dahlin för kurs vid folkskolläxaiinneseminariet i Kalmar (Blekinge stipendium:.
Komiten för yrkes- och arbetsskolor.
Som bekant hade F r e drika-Bremer-Förbundets styrelse i början af Aret aflatit en skrifvelse till Stockholms stadsfullmiilitige af inne h Al!, at t kvinnor m$tte inviillj as i den komite, som skulle tillsättas med uppdrag att utarbeta och för stadsfull- mäktige framlägga ett fullständigt förslag till inrättande i Stockholm af praktiska yrkes- och ' arbetsskolor för 14-18 Ars manlig och kvinlig upg- dom.
Namnen p % de personer, som blifvit invalda i komitdn!
h a nu till- kännagifvits och bland dem f örekommer ej págot kvinligt.
Förbundets skrifvelse harr således Iihmats u t m afseende.
Utan att vi p i nkgot vis vilja, bestrida lämpligheten af de invalda komitdledemöterna, torde det ej vara: för mycket sagdt, att vederbörandes uraktlatanhet att bland dem insätta afven en livinlig kraft beröfvat komitén ett viktigt element för det ratta bedömandet af den del af dess arbete, som speciellt berör den kvinliga yrkesskolan.
E n kvinnas erfarenhet och sakkunskap skulle htkr varit af en obestridlig nytta och är det att beklaga att vederbörande förbisett detta, allra halst som vi i v&amp; hufvudstad icke sakna kvinnor med föriitslttni~igar att p&amp; ett förträffligt sätt kunna fylla en plats i en komit8 af har berör- da art.
Med anledning af den af en » Medlera af Röda Korset)) i före- gående hafte insända artikeln har Dagny mottagit nedanstående genmäle.
DB red.
ansett det önskvärdt att ett förstaende snarast möjligt komme till stånd mellan de båda parterna, hvilka, synes det oss, hafva samma mål i sikte, ehuru de ömsesidigt fastnat vid vissa formella otydligheter, har fröken Tjäders artikel i manuskript till- ställts pseudonymen nDledleru af Röda Korset », hvadan dennes svar redan i detta hafte kan meddelas. '
- (Insandt.)
Värnpliktiga sjuksköterskor.
.
I häftet 5 af innevarande årgång hade jag på begiirnn af Dagnys redaktion infört en liten uppsats under ofvanstående titel, och jag lofvade äfven att lämna vidare meddelande framdeles.
Då, redan i hiiftet G en.
)) Medlem af Röda korset, insandt ?några upp- lysningar angående föreningen Röda korset och de varnplilrtiga sjuk- sköterskorna~ och.
dessa upplysningar äro i vissa delar vilseledande, sh inför jag här oafkortad och utan nå.gon ändring den » promemoria », som af d: r Wide insändes till Röda korsets verkställande utskott sistlidne vår.
» P.
Bl.
För de kvinliga sjukgymnasternas utbildning till in- träde i Svenska föreningen Röda korsets » reserv » för tjänstgöring under krigstid.
De kvinliga gymnasterna äga alla förutsättningar att lätt och hastigt kunna utbildas till sjiiksköterskor under krigstid.
De hafva goda kunskaper i anatomi, fysiologi, allmän hälso- och sjhkvårdslära m. m.
De blifva under sin gymnastiska elevkurs kraftigt utbildade och få under utöfningen af sitt kall en ' ständigt fortsatt tränering samt förviirfva god vana att urngas med och skota sjuka.
Med några veckors.
tjhstgöring som sköterskebitraden vid lanslasarett eller andra större sjukhus skulle deras förutvarande utbildning full- komnas, sa att de blefve vana sköta feberp-atienter, biträda vid kirurgiska operationer m. m., som ej ingått i deras föregaende kurs.
De kvinliga gymnasterna ha i regel utgatt från bildade hem och genomgått högre elementarläroverk för flickor.
De redan ut- bildade gymnasternas antal är 14-ngt större %n sjuksköterskornas.
E t t stort antal redan utbildade gymnas$er och samtliga nuva- ande elever ha förklarat sig villiga genomgå sjuksköterskekurs för ofvannämda ändamål, utan någon ersättning.
för utbildningen.
Bäst torde vara att öfverliimna detta åt den enskilda.
företagsamheten.
Efter uppvisandet af betyg om genomgången erforderlig ut- bildning Borde » reservsköterska » underskrifva kontrakt och inregi- streras i Föreningen Röda korsets matrikel, om nämligen denna för- ening vill lämna sitt b i s t h d till förverkligandet af ifrågavarande plan.
Svar härom torde godhetsfullt lämnas till undertecknad med.
doktor A. Wide Stockholm.
Brunkebergstorg 13.
614 1900.
D
.
Af denna skrifvelse framgår, att dr Wide talar om de kvin- liga gymnasternas utbildning till resem-sköterskor föl- $anstgöring ind der krigstid, ingenting ann.
Han har ock upprepade gånger under den pågående kursen framh %llit detta, de kvinljga gymnasterna ha ocksA uppfattat saken på detta satt, och jag kan försiikra att de aldrig haft en tanke på att med ofvan omtalade utbildning utöfva sjuk- sköterskeyrket under fre (7stid.
Deras enda striifvan ar att i händelse af krig blifva dugliga biträden till yrkessjuksköter-k U orna.
Svaret ffin Röda korsets verkställande utskott, afgifvet af sekreteraren, hade följande lydelse: oNed anledning af Herr Doktorns P.
31. den ti nästlidne april för de kvinliga sjukgymnasternas utbildning till inträde i svenska föreningen Röda korsets sreserv 9, för tjänstgöring under krigstid, har jag, efter det samrna P.
31. blifvit föredragen inför Röda korsets verkställande utskott, härmed Gran underriitta, att utskottet funnit sig ej kunna antaga någon till sjuksköterska hos Röda korset med den i berörda P.
M. ifrågasatta utbildningen under endast några veckors tjänstgöring såsom sköterskebitraden vid sjukhus, utan er- fordras därtill minst sex månaders kurs å sjukhus, hvarefter hugade sökande aga inkomma med sina ansökningar åtföljda af betyg om skicklighet och vunnen undervisning i yrket.
Stockholm d.
23 maj 1900.s Xlöda korsets verkställande utskott f ordrade sålunda af reserv- sköterska&gt; lika lång utbildning p % sjukhus som deras egna yrkes- sköterskor förut haft, ty det &amp; r endast nigra år, som kursen varit ett-årig och först från och med 1901 som &gt;minst 18 månaders prak- tisk utbildnings finnes och fordras.
Yerkstallande utskottet tog sålunda bra liten hiinsyn till gymnasternas föregående utbildning och erbjuder endast, hugade sökandes att inkomma med sina ansök- ningar D efter 6 manaders utbildning på sjukhus,.
Detta uttalande var sålunda föga uppmuntrande och helt naturligt ä r att å denne sin skrifvelse erhöll Röda korset intet svar.
Hvad beträffar den förberedande kursen pigår den fortfarande.
Tillsammans tolf rent teoretiska föreläsningar på 1112 timme hafva hållits af doktorerna Toll och A. Wide p&amp; Svenska liikareslbllskapets lokal.
Praktiska öfningar i förbandslaggning m. m. pag8 numera å Gymnastiska centralinstitutet under ledning af doktorerna Elin Beckman och A. Wide.
Kursdeltagarna ha för dessa öfningar upp- delats i 4 grupper.
Dessa öfningar afse naturligtvis dock endast förberedelse för och underlättande af kursen ii sjukhus.
Hvad den senare betriiffar, så har just med afsikt ingen tid fixerats, u t m kommer att öfverlamnas &amp; t respektive sjukauslakare att afgöra, om fiir att blifva en den ena behöfver 6 A 8 veckor, en annan me: ander krigstid atzva9zdbar reserc-sjztksköterska.
friigan gäller, Att &amp; ledlem af Röda Korset v tillfullo insc L, framgår af sista stycket i den insända uppsatsen.
sHva?
förhalande under krigstid angår, så torde fröken Tjiider ha fullhumligt r i t t i
sin förmodan, att » i nödens stund finnes arbete för oss alla », och säkert skall Röda Korset då med glädje mottaga i sina led de friska, starka, val disciplinerade kvinliga gymnasterna, hvilka redan nu i fredens dagar visat sig besjälade af .en sådan varmt fosterländsk och offervillig anda., Detta är just hvad dr Wide framhållit, och det ar ju målet för alla våra sträfvanden.
» Medlem af Böda Korsetc säger dock förut p&amp; ett ställe: wsakert ar emellertid att det skulle sänka hela sjuksköterskekårens anseende, om fordringarna på en fullt utbildad sj~ksköterska blefve så låga, som de af dr Wide föreslagna.
» J a g ber än en gång medlem af Röda Korset, observera att ' dr Wide aldrig talat annat än om » reserv-sköterskor för (janstgöring mder ltrigsticZ ».
» Medlem af Röda Korset » har sfilunda insändt » up plysningar » som ej äro med verkliga förhallandet öfverensstämmande, hvilket högeligen är att beklaga för den goda sakens skull.
Hvad konkurrensen med yrkessköterskorna beträffar, s % är upp- f attningen äfven f elaktig.
Utbildande af reserv-sköterskor f ör krigs- tid ar just det basta skydd mot konkurrens.
Skulle däremot ett för krigstid tillräckligt antal sjuksköterskor utbildas, så torde det kanske under fredstid blifva trhngt om.
verksamhet för alla sköterskor.
Elisabeth Tjäder.
G.
D.
Svar till fröken Tjäder angående de värnpliktiga sjuksköterskoriia.
Såsom svar på fröken Tjaders ofvanst %ende artikel angående de värnpliktiga sjuksköterskorna ber undertecknad att få anföra följande: Fröken Tjäder framhåller gång på gång i ofvannamda artikel, att de till sjuksköterskor utbildade sjukgymnasterna ämna tjänstgöra endast och allenast i krigstid.
Att detta ar afsikten med doktor Wides behjärtansvärda och fosterländska förslag, har jag aldrig be- tviflat och beklagar, om min föregående artikel p&amp; något satt verkat vilseledande i det afseendet - beklagar det så mycket mer, som jag däri ansett mig tydligt betona, hur glädjande det är att i fredens dagar finna en SA, varmt fosterlandsk och offervillig anda, bland Sveriges kvinnor.
Fröken Tjäders påsttiende, att mina upplysningar ej äro smed verkliga förhållandet öfverensstämmande w, bestrider jag däremot på det bestämdaste.
De båda i fröken Tjaders artikel anförda skrif- velserna till och f r h Röda Korsets verkställande utskott utgöra tydliga bevis för att alla mina uppgifter äro fullkomligt riktiga.
Rvad jag därmed velat framhålla är, att såsom svenska föreningen Röda Korset nu ar anordnad, måste enhvar som blifvit inregistrerad
i Röda Korsets matrikel ansas fullt berattigad att iifven under freds- tid tjänstgöra såsom sjuksköterska.
Visserligen talnr doktor W. i sitt förslag om &amp; svenska före- ningen Röda Korsets reserv för tjänstgöring i krigstid » men d&amp; ingen sddnn reserv finnes eller någonsin har funnits inom svenska Röda Korset är detta uttryck ganska oklart.
En sådan reserv skulle ju möjligen kunna bildas men afven detta torde vara förenadt med en hel del svhrigheter.
Bland annat torde det bli ganska svårt att få det så betydligt ökade antalet sjuksköterskeelever utplaceradt vid sjukhusen, dar det redan råder stor trängsel och diir läkarna i allmänhet fordra, att deras elever skola kvarstanna minst i flere manader, ja, ofta &amp; nda till ett år- Hvarför doktor Wide i Röda Korsets ofvansttende svar såg ett direkt afslag, inser jag dock ej, lika litet som jag kan yttra mig cm hvarför Röda Korsets styrelse ej vidare upptog underhandling- arna, då jag ej har äran tillhöra denna styrelse.
- Att tanken på en möjligen uppsthende konkurrens med yrkes- sköterskorna emellertid ej ar så .alldeles ogrundad och delas af andra - för saken intresserade personer, visas bäst af följande ord, som jag tillåter mig att citera ur fröken Tjäders artikel i Dagnys 5: e hiifte detta år:.
» Af några Iiikare har mot detta dr Wides förslag fram- ställts, att gymnasterna skulle komma att i fredstid konkurrera med yrkessköterskorna, men däremot har man dock en siiker garanti i det sakförhållandet, att en gymnast med ett per kimmars arbete för- tjänar mera an en sjuksköterska på ett helt dygn.2 Den enda garantien för att ' de kvinliga sjukgymnasterna ej skulle agna sig åt sjukvhd i fredstid skulle man således - enligt ofvanstående - äga i det förhållandet, att sjukgymnasterna sanno- likt i allmänhet fö~edraga att agna sig åt gymnastiken, emedan de däraf - då de ha god praktik - få större ekonomisk vinst än af sjukskotersketjansten.
Ar detta verkligen garanti nog?
I en sak som denna får man ja icke blott lita på den en- skildes godtyckte, takt och hänsynsfullhet, utan bör man aga klart uppställda formella bestiimmelser att stödja sig pil.
Vore det icke i betraktande häraf önskvardt att en ghng för alla tydligt faststglla skillnaden mellan yrkessköterskor och siidana sköterskor, som endast skola tjiinstgöra i krigstid?
En sådan biide i praktik och teori tydligt genomförd Atskillnad skulle säkerligen lände till gagn saviil för yrkessköterskorna som för de ~riirnpliktiga sjuksköterskorna » själfva och omöjliggöra hvarje missförstånd från publikens sida.
Lat oss hoppas, att denna skriftviixling i sin man bidragit till en mycket önskvärd utredning af denna fråga.
JIedZent crf Ruda h k s e f.
