# ID: svediakorp-per2194
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1915
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 43,233
# sentences: 2,204
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


J U L N U M M E R 191 5 SONDAGEN DEN 19 DECEMBER 1915.
PRIS: 1 KRONA.
N: R 5 1 (1 5 1 0) A - 2 8: D E ARG.
UPPLAGA A.
INNEHÅLL: J U L M O R G O N i landskyrkan.
från fjällen!
af JOHAN N O R D L I N O.
BERGGREN.
Skiss af^ERiK B E R T I L LYBECK.
— T r ä d g å r d e n.
Illustrerad af EDVARD SCHILDT.
dikter af FAHLMAN.
B E R G G R E N.
— Vägarna.
NORDSTRÖM.
Bo BERGMAN.
Illustrerade Illustrerad af En B R I T A E L L S T R Ö M.
— Liten syster.
af V I C T O R Skiss af L U D - B E R T I L LYBECK.
— Det stora profvet.
Skiss af A N N A W A H L E N B E R G.
TERLUND.
Skiss af Illustrerad af Y N G V E B E R G.
A N D R É N.
— Förlofningen i Mönsterhamn.
VIG Illustrerad af Skiss af^SiGFRiD S I W E R T Z.
Illustrerad af B R I T A E L L S T R Ö M.
- julsaga af H E N N I N G B E R G E R.
Tre Dikt af A N D E R S Illustrerad af H A R A L D SJÖVALL.
— P å Vier- waldstättersjön.
RUNAR En saga Illustrerad af EDVARD — Vandraren i Pompeji.
ÖSTERLING.
— Dikt af E R N S T H Ö G M A N.
Illustrerad af V I C T O R A N D R É N.
— Jökelisen.
Illustrerad af Dikt af F R E D R I K V E T - Illustrerad af EINAR NERMAN.
— Sankt Fran- siskus i Monte Carlo.
Skiss af FRANK H E L L E R.
Illustre- rad af BERTIL LYBECK.
— N ä r artister koka julgröt.
Skiss af M A R I A RIECK-MÜLLER.
I blått och guld.
Illustrerad af E R I K L A N G E.
— Dikt af G U S T A F U L L M A N.
— Omslags- bilden af T O R S T E N S C H O N B E R G.
Redaktör: E R N S T H Ö G M A N.
Klichéerna från G E N E R A L S T A B E N S LITOQRAFISKA A N S T A L T.
Papperet från K L I P P A N S P A P P E R S B R U K.
Tryckt h o s W I L H E L M S S O N S BOKTRYCKERI A.
- B.
Julmorgon i landskyrkan.
FAR OCH MOR O C H LITEN ELSA skrida fram p å kyrkogången, under l å g a tempelhvalfven simmar helga ottesangen.
Hundraårig orgel s p e l a r till d e n svenska julens ära, och d e s s rytmer låta a n a, att en himmel ligger nära.
Men de dofva mollackorden varsla o c k om hot och fara.
Mor och far d e bedja stilla: " Gud, vårt fosterland b e v a r a!
— Icke hafva vi förtjänat fredens hugnad mer än a n d r a, men inför den värld, s o m brinner, iäi o s s Dina v ä g a r vandra. "
i) Landsformsmannens k n ä p p t a h ä n d e r lyfta b ö n e n u p p till Herran, och den b ö n e n innesluter äfven dem, som b l ö d a fjärran.
Sist-han ber för Elsa-barnet: " När en kvinna hon är vorden, må hon d å ett släkte fostra, som i frid b e h ä r s k a r jorden! "
ERNST HÖGMAN.
\ Illustratör: Vi
IDUNS 2 JULNUMMER m S A G A FRÅN FJÄLLEN AF i. IILS HÄRJE VAR AF KOLLE- gerna vid läroverket allmänt hållen för en konstig kropp, en oförbätterlig tungus och enstöring, som aldrig släppte någon inpå sig, och som ingen rätt kunde begripa sig på.
Ensam kom han och gick till och från lektionerna, och när någon tilltalade honom, svarade han kort och afböjande.
En gång hade man verkligen tru- gat honom med sig ut på den lilla kamrat- festen efter examenskollegiet, men han satt där butter och tystlåten, och medan de andra glammade och drogo alla terminens klass- historier till punschglaset och cigarrerna, var hans underligt ljusblå och svala blick långt borta, som såge han genom rökhvirflarna in i en annan värld.
Det kändes riktigt som en lättnad, när han snart bröt upp, och man gjorde sedan aldrig om försöket.
Bäst att låta honom gå där för sig själf och tjura!
Ingen kunde dock förneka, att han var en grann karl att se på med sin axelbreda jätte- gestalt och det blonda helskägget, som föll likt en solflamma ned öfver bröstet.
När han från sin ensliga ungkarlsbostad uppe på S ö - der gjorde de dagliga långpromenaderna till läroverket på Norr, var det mer än e n mono- kel, som afundsamt mätte honom, och mån- get förstulet blomsterkast från spelande unga kvinnoögon ströddes till obeaktad hyllning i hans väg.
E n kategori medmänniskor fanns det dock, som förstod honom, och det var hans pojkar i klassen.
För dem var " Härjar-Nisse " inbe- greppet af alla manliga ideal, alla drömde de i hemlighet om att en gång få sfoltsera i lika sida och solglänsande vikingaskägg eller att kunna göra honom kraftprofvet efter, då han en dag liksom i tankspridd leksamhet balan- serade det tunga karfstället på rakt utsträckt arm utan en skälfning i den breda handlof- ven.
Och hans lektioner voro hela veckans högtidsstunder.
Som han då kunde berätta och åskådliggöra, så att läxans torra fakta blefvo till lefvande kött och blod, de knappa notiserna i historieboken till väldiga rund- målningar af folktåg och drabbningar, af ne- derlag och segrar.
Lysande hängde deras ögon vid hans läppar, i andlös spänning att ej förlora ett ord.
Men bäst af allt voro dock geografitim- marne, särskild!
när talet föll på fjällvärlden eller den arktiska naturens storhet och makt.
Då kunde han helt förgäta både tid och rum, och medan han i inspirerade bilder ryckte d e lyssnande med sig öfver de ändlösa snö- vidderna, öfver glaciärernas isbryggor upp mot högkammarnas fjärrsyner, började till sist äfven hans egna svala blickar att värmas och flamma, och öfver den hvita pannan tän- des ett återsken af alpglödens rosiga ljus.
Nu visste man ju också, att när han talade om dessa ting, var det som när en son talar om sin döda mor eller en älskare om sin för- lorade brud.
Själf en fjällens son, hade han omsider, redan då en vuxen man, af en out- släcklig kunskapstörst drifvits ned bland de jämnstrukna små människorna i det jämn- strukna låglandet.
Några år af försakelser och järnflit hade bragt honom den akademi- ska lagern, och så en dag, utan att han rätt visste, hur det gått till, fann han sig inpassad som kugge i den stora samhällsfabrikens ma- skineri för framställande af normalmogna ämbetsmannaämnen.
Inklämd mellan husra- derna, som hvarf han vände sig stängde för hans blick, halfkväfd af det unkna skoldam- mef, som lade sig på lungorna för hvarje an- dedrag, hade han vänjt sig att se och dock icke se, att uppehålla lifvet och dock icke lefva.
De enda rekreationsstunderna voro lektionerna med hans pojkar — d e m skulle han numera ändå inte kunna undvara — och så sommaren, den härliga långa sommarfe- rien!
Då drog Nils Härje upp till byn vid fo- ten af Härjefjället, som en gång sett honom födas, och sedan allt vidare, allt högre upp i fjällregionerna, där den svartgröna jökel- isen brinner som en häxeld i solglansen, och där hvarje andedrag rymmer en oändlighet af lust.
/ foßDLING II.
Åren gingo, människor och idéer skiftade, men Nils Härje gick sina gamla enslingsvä- gar och förblef sig lik.
En och annan s i l - verstrimma hade väl redan nu, vid gränsen till fyrtiotalet, mängts in i vikingaskägget, och den ljusblå blicken hade fått en nyans af isigt afvärjande skärpa.
Men gestalten var alltjämt lika spänstigt reslig, och det stolta hufvudet bars med samma kungliga oberördhet öfver de breda skuldrorna.
Då begaf det sig en höst att där kom en ung lärare till läroverket, en liten blek och förläst naturvetare med en gossaktigt vek blick bakom de skarpslipade glasögonen.
Hans namn var Erik Bergstadius, och han var Norrlandspojke liksom Härje, dock från en annan trakt nere vid kusten.
Redan vid för- sta sammanträffandet kände Härje, till sin egen ironiska förundran, en viss obestämbar sympati för den tafatte nykomlingen, om hvil- ken de öfriga kollegerna endast togo ringa notis.
Något dylikt hade han aldrig varit med om förr, liksom en känsla af ömmande be- skyddarskap, som värmde smått i bröstet.
Något af hvad en stor, groflemmad New- foundlandshund väl kan tänkas förnimma för en spinkig liten tax, filosoferade Härje för sig själf.
Emellertid utvecklade sig förhållandet från de första likgiltigt bytta fraserna snart nog därhän, att Härje och Bergstadius började en smula sällskapa — de bodde nu också bägge på Söder och hade nästan samma skolväg — och en ruskig novemberkväll, när höststor- men nerifrån Strömmen likt en okynnig gat- pojke hojtade och hvisslade omkring rutorna i Härjes hörndublett på Katarinakrönet, sutto de midt emot hvarandra i lampskenet vid ett godt glas rhenvin i hans bokuppfyllda arbets- rum.
Härnäst blef det Härjes tur att gengälda visiten, och så småningom växte det till en vana för de båda vännerna att ett par gånger i veckan tillbringa en aftonstund med hvarandra under stillsamt samspråk om
IDUNS dagens händelser och minnena från hem- bygden.
Allra trifsammast fann Nils det i Eriks lilla ungkarlsvåning, den han delade med sin syster Valborg, en täck och smillysten bru- nett, som om dagarna skötte sin skrifmaskin på försäkringskontoret, om aftnarna det ge- mensamma syskonhemmet.
Likt en beställsam ung husmor rörde hon sig så tyst och lätt mellan de båda herrarne, passade på lamp- lågan och toddyvattnet, lyssnade ibland nå- gon minut till deras samspråk, fällde ett lu- stigt inpass och försvann igen till sina hus- hållsomsorger.
Men kvar i rummet dröjde en strimma doft liksom från en bukett violer, den man plötsligt möter midt i gatukvalmet.
Det blef jul, och det blef nyår och en ny termin, tjo- get föregångare lik.
Dock kanske icke alldeles lik.
Husra- derna och männi- skorna voro nog desamma, lika gråa och upplinjerade som af evighet, skolarbetet gick också i sina regle- menterade banor, men nu hade han ju vännen och de små aftonsamkvä- men och s å.
.
.
ja, den där doften som af någon vårlig blomning, det var underligt hur den följde honom hvari han gickl Nu bör- jade det äfven ljus- na smått mot den så kallade våren i stenöknen, dagarne längdes, och man kunde snart äta sin middag utan både gas och fotogen.
Då skedde det stora undret.
Lik- som den botten- frusna jökelisen, efter långa år af dödssfel ro ofvan den eviga vinter- gränsen, dock slut- ligen af sin egen massas tryck når ned till dalen och en brusande för- sommardag, be- fruktande, vild och yr, löses i skum och stänk kring knopp och blom — så kom nu ock omsider den sena lidelsen till Nils Härjes hjärta med en naturkatastrofs plöts- lighet och omotståndlighet, brytande alla dammar, rifvande alla bryggor, fyllande all världen omkring honom med ett svall af to- ner och ljus.
Själfva händelseförloppet var nog så hvar- dagligt.
En aprilkväll, när han kom på sitt vanliga besök till sina vänner, fann han Val- borg ensam hemma, såsom väl också händt förr någon gång, när Erik tillfälligtvis förse- nats.
Hvarför de enkla vänliga orden, den •Ijusnadt leende blicken, hvarmed hon hälsade honom, just i den minuten skulle befinnas jgömma en så explosiv kraft, kunde han själf aldrig förklara för sig — eller var det för den skälfningen på hennes hand, när hon hjälpte honom af med kragskyddaren, som han glömt lämna i tamburen, och oförvarandes kom att JULNUMMER snudda vid hans kind!
Nog af, i nästa ögon- blick låg hon sluten i hans famn under en eldskur af kyssar, som bräddade hela hennes varelse med en hettande ljuf mattighet.
Och den gode Erik, som i samma nu stod i sals- dörren, hade endast att lyckönska, och det gjorde han också af uppriktigaste hjärta, när han bara väl hunnit torka sina immiga glas- ögon och någon smula hämta sig efter sin könfysa mammasgosseöfverraskning.
Sällan hade någon världskakande depesch ur telegramspalterna väckt större sensation än nyheten om Nils Härjes förlofning, när den en vacker morgon någon vecka senare som en löpeld spreds genom Norra läroverkets kollegierum och klasskorridorer.
Men där som en enda tidlös solskensdag.
Under en rund månads lopp gick solen bokstafligen icke ned öfver deras lycka, och det var en- dast motvilligt som de förmådde sig att offra några korta timmar åt sömnen för att hämta nya krafter till nya upplefvelser och äfventyr.
Allt, allt, som han ända sedan barnaåren lärt sig hålla af och gjort till ett med sitt väsen, skulle han nu också delge henne; hela sitt vida stolta högfjällsrike skulle han lägga för den älskades fot.
Och hennes outsläckliga intresse, hennes ungdomsfriska glädtighet och kvinnliga hängifvenhet blefvo honom en beständigt sprudlande läkekälla, ur hvilken han aldrig tröttnade att förfriska sina läppar och sin själ.
Allt från första stunden blef den muntra unga frun én ufkorad favorit hos de vänliga byinvå- narne, bland hvilka " deras doktor " ständigt hälsats som välsedd like vid sina årliga b e - sök.
Men länge blefvo de icke sta- tionära nere i dalen.
Sedan han fört henne omkring i de närmaste omgifnin- garna, gjort henne förtrogen med hvarje buske, träd och sten, sträckte de utflykterna allt längre och högre.
De följde miltals älfvens lopp ge- nom dalgången eller gjorde dags-j långa turer uppåt fjället, där synran- den vidgades för hvarje steg, så att man tyckte sig se in i den eria him- melen bakom den andra, allt efter som förlåten räm- nadeJ Eller också rustade man sig med matsäck i näf- verkonten och drog i väg bort till lapp- lägret, där man öf- • • • • • • • • • • vernattade i någon kåta och delade det torra renköttet och Midt i den klara klumpen låg en blomma infrusen.
saltade kaffet med det gästvänliga vandringsfolket.
gick han ju själf bekräftande midt ibland dem, en helt förvandlad människa, meddelsam, ny- Dock härligast af allt var jökeln på Härje- ter och strålande.
fjället!
Jo, det ägde nog sin riktighet!
Redan dagen efter sin ankomst hade Val- Och när bröllopet skulle stå?
borg mottagit den första hälsningen från dess Ingen tid att förlora för en gammal syndare afskiljda värld, om hvilken hon hört Nils så som ändtligen omvandt sig, och en bra slant ofta och så besjälad!
tala.
De stodo vid till bosättningen hade han också undanspa- Skredet strax ofvan sista gärden i byn, ett rad från de långa ensittaråren.
Så snart ter- tvärbrant klippslup, ur hvars ena sida den minsafslutningen var öfverstökad alltså, äm- grumliga jökelforsen tumlade som ur ett nade de låta viga sig i allan enkelhet i det svart gapande sår, medan högfjällsisens yt- lilla kapellet på Erstahöjden, och s e d a n.
.
.
ja, tersta förpost mot dalen på klippranden sedan skulle han föra sin unga brud med sig högt öfver deras hufvuden gnistrade i sol- upp på Härjefjället och visa henne all värl- skenet.
Men det gällde att ta sig väl till- dens härlighet.
vara och ej bli för närgången, ty rätt som det var kunde ett väldigt isblock komma dan- III.
sande utför stupet och med buller och brak Nils Härje och hans hustru tillbringade en splittras bland stenarna vid dess fot.
oförliknelig smekmånad i den lilla byn vid Och se — just i samma ögonblick hände foten af fjället, och de långa alsirings- det!
Det dånade plötsligt till, ett långt mull- sjudande högsommarveckorna flögo fram rande eko svarade från fjället, och Valborg
4 tryckte sig ovill- korligen fastare till sin följeslaga- res arm.
I ett regn af isflisor och vattenstank rullade ett stycke, stort som en knu- ten näfve, ända fram till deras fötter, och när Nils böjde sig ned och tog upp det, låg midt i den klara klumpen en blomma infrusen, en välbehållen liten isranunkel, ännu med lifvets röda färg på sina blad.
" Ja, sådana pre- senter kan jökeln skicka en, " skrat- tade han, " och det här var tyd- ligen en artighet åt dig. "
Och han skild- rade, hur den lilla blomman helt visst legat infrusen i kanske tio, kanske tjugu, trettio år, in- nan den af jökelns oändligt sakta glidning från sin växtplats långt ofvan snögränsen hunnit förflyttas ned till dalbottnen.
I Pet hade till och med händt, att man funnit en fågelkropp i ett af skredeis brottstycken, en snösparf med hela fjäder- skruden putsad och fin, som om det lilla hjärtat nyss upphört att picka.
Valborg lyssnade vidögd som till de un- derbaraste sagor, och sedan hon försiktigt lossat och med sin varma andedräkt frigjort den lilla blomman, gömde hon den vid sin barm.
Ja, härligast af allt var jökeln, och den dag, då Nils ansåg henne tränad nog för ett första besök däruppe, skulle hon aldrig kun- na glömma!
Utrustade med stafvar, isyxa och rep bröto de upp i tidigaste morgonväkten och efter timmar af mödosam stigning längs fjällväggarna, där först den yfviga furusko- gen, därefter det glesa björket och till sist själfva det magra ripriset och krypsalixen blefvo efter dem, stodo de solbländade och luftrusiga vid det milsvida hhafvets rand.
Nej, något sådant hade Valborg dock al- drig kunnat drömma sig — denna stelnade ocean af svartgrön is, brinnande med en nästan hemsk glans från miljoner facette- rede böljor och med moränernas svarta sicksacklinjer som fradgekammar öfver sin yta.
Var nu hela den strålande synkretsen rundt om dem — de snöhöljda fjällryggarna, öfver hvilka sommarskyarna gledo likt jätte- stora fjärilar, de skuggrika dalvindlingarna, som tecknade sig likt hudveck mellan jor- dens mäktiga bröst — var nu allt detta " hen- nes rike ", då var sannerligen Härjefjällsjö- kelrj dess tronsal, från hvilken hon ville sträcka sin spira öfver all världen, snuddande vid själfva solens kant.
Men nu först började den vågsammaste delen af äfventyret, vandringen öfver själfva jökelisen, och Nils förmanade henne till den IDUNS JULNUMMER stod för dörren, och att den krassa verkligheten kräf- de dem åter i gestalt af tegel- stensmurar och katederplugg.
Dock innan dess hade man ännu ett par härliga frihetsdar framför sig, och hur skulle de väl värdigare kunna användas än till ett afskeds- besök uppe vid jökeln på Härje- fjället.
Bara nu vädrets makter ville vara nådiga I Litet blåst och regndusk fäste man sig ringa vid, så härdad som man nu var efter hela sommarens friluftslif, men nog ville man ännu en gång se jökelisens häxeld gnistra i solbranden och följa skuggornas breda vingslag öfver fjälltinnarne.
Morgonen lof- vade inte illa.
Höstligt och kyligt var det visserligen i luften, och olus- tiga molnbankar staplades i väst- d e s s b a r k s k a r han in d e r a s namn o c h d a g e n s datum kanten, men solen lyste slantgrannt största försiktighet, medan han fäste förar- öfver dalen och utsöfda, glada och sjungan- repet vid sitt bälte och därefter i en fast de drogo de i väg.
slinga kring sin hustrus lif.
Allt gick dock Det blef en hänförande förmiddag.
Nils bra, sedan, man vänjt sig att rätt balansera var uppspelt som en pojke; det var som om på den skrofliga isskorpan, pröfvande känna kraftkällorna i hans stora starka lekamen sig för med stafven och noga se upp för de svämmade öfver alla bräddar och stundtals meterbreda rämnorna, som plötsligt kunde icke visste, hur de skulle finna utlopp.
Rätt öppna sig tätt framför foten med lodräta af- som de gingo där, tog han sin hustru i fam- grunder ned till jordens mörkaste innandö- nen, hissade henne högt i vädret och bar men.
henne långa stycken på sina armar öfver rot När Valborg efter den färden sent om och sten.
Och alla utsiktspunkter, som de kvällen åter nådde härbärget i byn, kände skulle ta farväl af, alla mossiga lägerbäd- hon sig trött som aldrig förr i sitt lif, men dar, som de skulle aftacka ... det var en trötthet af betagande ljufhet.
Längst uppe vid trädgränsen stod en en- Ovillkorligen måste hon tänka på den första sam marig björk, en pioniär, som trängt sig maktsjälande kyssen från Nils Härjes läp- ett helt hundratal meter högre än någon af par, och hennes hjärta vidgades af stolthet, sina bröder, och i dess bark skar han in de- att nu, nu först var hon helt och hållet hans!
ras namn och dagens datum.
Man måste väl lämna sitt visitkort, så man var igenkänd, när man kom åter nästa vår.
IV.
Matsäcksmålet intogs på jökelbordet, det Så skred sommaren fram, utan att de plana stenblocket på sin fot af is, och man gåfvo akt på dess flykt, utan en tanke ägnad må tro att smörgåsarna och äggen smaka- åt morgondagen och hvad därefter skulle de gudagodt till en dryck af källklar!
vatten följa.
Nuet var det enda och allt, hvarje ur närmaste rännil.
Därpå satte man sig i godt lä bakom moränröset, Nils Härje med ögonblick rymde en evighet att tömmas.
I själfva julimognaden kom Erik på be- sin hustrus hand i sin.
sök, och naturligtvis var det kärt att få ta Och så började han tala, först stilla och emot den präktige pojken, visa honom om- afmätt, efter hand allt ifrigare och mera li- kring till alla deras sällhets skådeplatser.
delsefullt.
Han kände ett behof som aldrig Men icke dess mindre beslogo de sig båda förr att öppna sitt hjärta, att vända ut och in med en känsla af hemlig tillfredsställelse, på alla dess gömslen, tömma deras innehåll när han åter lämnade dem.
Aldrig förnum- på godt och ondt i sin hustrus sköte.
Han mo de lifvets fullhet starkare, än när de voro skildrade sina ensamma drömuppfyllda bar- ensamma, de två allena.
naår, sin ungdoms försakelser och kamp, sin En gång måste dock uppvaknandet kom- mandoms stelnade afskiljdhet och kyla.
ma, och det var en tidigt skymmande, regn- Allt högre hade jökelisen tornats inom ho- tung och blåsig afton i slutet af augusti, som nom, allt ödsligare hade det bottenfrusit på det med ens blef klart för dem, att hösten djupen.
Dock slutligen en dag, en välsignad
IDUNS vårens dag, hade dalen öppnat sig, befriel- sen, lifvet.
Och dalen — det var hon; h o n var det, som kom med kärleken och lifvet.
Därför måste han tacka henne — nej, aldrig kunde han tacka henne!
— men säga henne det just i denna stund, just på denna plats, som var hans väsens vagga, innan de vände åter till människorna och hvardagen ... Valborg rör icke sin hand i hans, som borttagen sitter hon med stillnad blick, men o, hur det snyftar och jublar i hennes bröst, hon vill aldrig, aldrig vakna efter detta!
Hon märker icke ens, när han slutar tala; redan har det varit tyst en lång minut ...
Då springer Nils Härje upp i ett enda språng.
" Jökeldimman! "
ropar han och skärper sin blick, så att vecket mellan ögonen står skarpt som ett knifärr.
Nu ser också Valborg på en gång, att det blifvit så underligt omkring dem, medan han talat.
Luften har liksom förlorat sitt ljus; det är icke skymning, det är ju ännu hög dag, men någonting bäddas öfver hennes ögon, tunn, tunn vadd, och det klibbar fuktigt öf- ver kinder och panna.
" Skynda dig för Guds skull, " säger han och griper hårdt om hennes hand, " vi måste hinna fram till fjällstigen, innan det tjock- nar för mycket.
Och repet, som vi inte tog med!
Aldrig bör man då göra sig för säker.
Men var inte rädd, min älskade, vi klarar det nog.
Jag har varit med förut.
Håll mig bara fast — så!
— riktigt fast i handen. "
Nu vidtar en halsbrytande stormmarsch öfver det slippriga isfältet.
Att springa är ogörligt, för hvart tredje steg stöter foten på en.
spricka eller en skroflighet, men Nils Härje drar sin hustru med sig så fort benen förmå bära honom, håller henne uppe, när hon vill slinta, medan han med stafven i den andra handen trefvar sig för genom dimböl- jorna.
För hvarje minut tätnar synkretsen, 5 JULNUMMER Valborg urskiljer nu mannen vid sin sida en- dast som en skuggfigur, jättelikt förstorad och overklig.
Men rädd är hon ej, åh, visst inte — hon håller ju h a n s hand!
Hvad se- dan mer!
Allt fuktigare och isigare sveper tjockan om huden likt våtkalla bindlar, fast kinderna under dem hetta af eld.
Det är nog litet svårt att andas också i längden, med den jagande farten och den kväljande tunga luften.
Det börjar svartna och slå gnistor om hvartannat under Valborgs ögonlock; hjärtat bultar, som ville det springa i skärfvor.
Men framåt, framåt bara!
Hon föres ju vid h a n s hand, och han reder det nog.
— — Icke ett ljud gick öfver hennes läppar, när det skedde.
Jökelrämnan öppnade sig på hennes sida, knappast meterbred, men tvär- brant stupande ned mot isöknens innandö- men.
En slintning, och hennes ' hand glider ur hans; den har blifvit så liten, nästan vissnad.
Ett doft fall — och så andlös tystnad ... " Valborg ... Hvar blir du af ... Valborg, Valborg ... " rosslar det ur Nils Härjes bröst.
Den själlösa dimman slukar hans ord.
Han lägger sig ned på sina knän, släpar sig rundt i en vid omkrets, undersöker hvarje tumsbredd terräng med fingrarna och staf- ven.
Först långsamt står det klart för honom, hvad som händt.
Då ger han upp ett skri lik ett dödsskjutet djur, kastar sig framstupa öfver jökelisen och klöser sina naglar till blods mot dess skrofliga yta.
V. När Nils Härje i midten af september kom åter till staden och skolan, hade den eviga vintern på nytt tagit honom i sitt våld.
Alla kände genom tidningarna till den förskräck- liga upplösningen af hans korta äktenskaps- lycka, och han möttes af det uppriktigaste deltagande.
Men man fick endast ett kärft, oartikuleradt mummel till svar på sina hjärt- liga ord, stöttes tillbaka af en blick, som både kylde och verkade beklämmande, isigt hård, men på samma gång hopplöst brusten.
Det fanns ingen hjälp — det var bara e 11 att göra, att lämna honom åt sig själf!
Icke ens för Erik lyckades det att åter- knyta den gamla förtrolighefen.
Han gjorde flere välmenta försök, men när han märkte, att hans blotta närvaro plågade vännen, ja, att denne uppenbarligen gjorde allt för att undvika honom, drog äfven han sig missmo- dig tillbaka till sitt nu så ensamma och dyst- ra hem.
Sina lektioner skötte Nils Härje till en bör- jan med nit och regelbundenhet, om det än endast var ett matt återsken kvar af den forna glansen öfver hans framställnings- konst.
Så småningom började dock äfven punktligheten att brista, det hände mer än en gång, att han kom försenad till sina timmar, med en upprifven, förvirrad uppsyn.
Och då rektorn slutligen — en morgon när han mer än en halffimme öfver tiden och med de tydligaste spår af ett ännu icke öfvervunnet rus kom störtande uppför trapporna — må- ste ge honom en vänlig föreställning, vände han utan ett ord sin förman ryggen och gick direkt hem att skrifva sin afskedsansökan.
Inom skolans murar syntes han efter den dagen aldrig mer, men tillfälliga besökare af stadens smårestauranger hade vid olika tider af dygnet iakttagit honom, ensam in- krupen med whiskybuteljen i något fredadt hörn, med oordnad!
skägg och hår och glans- löst stirrande blickar.
En dag var han dock försvunnen äfven från dessa storstadslifvets skumma bakgår- dar, och snart var där ingen mer, som tänkte på eller talade om Nils Härje.
" Skynda dig för Guds skull ", säger han och griper hårdt hennes hand.
6 IDUNS VI.
I den lilla byn vid foten af Härjefjället går en ensam gammal man.
Den resliga gestal- ten är lutad och årtyngd, hufvudet bäres nedböjdt mot det isgrå skägget, som breder sig öfver bröstet, blicken för det mesta sänkt mot jorden.
Men när han någon gång lyfter den för att med en stum nick besvara en mö- tandes vänliga hälsning, har den ett uttryck af inåtvänd själsfrånvaro.
Så har " doktorn " nu rört sig ibland dem, dag efter dag, vinter och sommar, i snart tjugu långa år.
Under alla årstider, i alla väder gör han dagliga promenader i omnej- den, längs dalgången eller, så ofta vägarne äro framkomliga, uppåt fjället och jökeln.
Sommartiden kan han vara borta flere dygn i sträck, men han kommer alltid tillbaka till sin lilla kammare i sista gården nedanför Skredet, där den gamla husmodern lagar hans enkla kost och ägnar honom en nöd- torftig tillsyn.
När våren kommer och jökelforsen vältrar som mest slammig och brusande ur berg- JULNUMMER En afton i solluiningen kommer Nils Härje längs vägen från dalen vandrande genom bygatan.
Han är trött och mer än vanligt lu- tad, tungt stöder han på kryckkäppen i sin hand.
Fjällvårens luft är ett förrädiskt och mattande vin för dem, som åren tynga; en- dast de unga och lyckliga bär det på örnvin- gar.
Föga ser han sig om, där han går fram med sänkt blick, men så småningom snarare kän- ner än iakttar han, att det i kväll är så un- derligt tyst och stilla, gårdarna på ömse si- dor om vägen ligga tomma och öfvergifna i det sneda aftonljuset, inga ansikten skymta bakom fönsterrutorna.
Men här och hvar står en dörr uppslängd på vid gafvel, som om man hufvudstupa sprungit från allt hvad man haft under händer.
När han hinner fram till sista gården, är där också öde, men nu hör han mumlet från jökelforsen, blandadt med rop och gny från upprörda människostämmor, och han ser män, kvinnor och barn springa i backen upp mot Skredet.
Det är tydligt att något står på, ket, man urskiljer tydligt alla kroppens linjer genom det isgröna höljet, men från själfva ansiktet har betäckningen fallit likt en mask, det ligger helt afslöjadt i dagsljuset.
Och det är Valborgs ansikte, det är hans älska- des ansikte, jungfruligt lefvande qch ungt och med en lätt rodnad öfver de späda kin- derna.
De bruna hårslingorna falla ned un- der sportmössan, ögonlocken äro slutna, men omkring munnen hvilar ett drag af näs- tan leende ro.
Så återser den åldrade Nils Härje i dagar- nas fullbordan sin mandoms evigt unga brud, snyftande sjunker han ned vid hennes sida, stryker hennes panna och kinder med skälf- vande händer.
Men djupt inne i hans inre lossnar det som af järnhårda band, och där brusar en sång, som öfverröstar forsens dån och uppfyller all rymden: Välsignad vare jökelisen; den nedslår och förfryser, men den uppehåller ock och be- varar; den är en sträng och fordrande här- skare, men den är ock en mild och frikostig gifvare.
Välsignad vare jökelisen !.
Han tog stigen upp mot fjället och jökeln.
väggens svarta sår, går han dock aldrig längre vägar bort från platsen än att han ett par gånger dagligen kan vända åter till stu- pet, på hvars krön den gröna isbarrikaden gnistrar i solbranden.
De gamla veta b e - rätta, att där sände Härjefjällsjökeln en gång sin första hälsning till hans nytagna brud med en blodröd blomma, infrusen i isen.
Och barnen, som ofta hört sagan om hennes kor- ta sommarlif och hemska bråddöd förtäljas i spiselskenet om vinterkvällarna, blicka med skyggt undrande ögon efter den hvitskäg- gige enslingen, där han styr sina steg mot Skredet.
Nu är det åter en vår efter en vinter med snöstorm, mörker och köld, sådan man icke upplefvat dess like i mannaminne.
Jökelfor- sen ryter likt ett vilddjur i språnget ur sin trånga fängelseport, men solen möter den med tusen blixtrande lansar, och snart är den kufvad och splittrad till vanmäktigt skum mellan stenbäddarna.
Isvallen på klippkrönet tornar sig fästningslikt mot him- melsranden.
något märkligt och oalldagligt.
Kanske har Skredet slungat ned sin tribut från Härje- fjällsjökeln ... men det har man ju varit med om.
så många gånger förut!
I en tätt packad klunga nedanför klippstu- pet står byfolket samladt, ifriga röster tala och hviska, händer lyftas och peka.
När han nalkas, blir det med ens helt tyst, leden öpp- nas som på ett gifvet tecken, alla dra sig åt sidan för att bereda honom väg.
Jo, mycket riktigt, det är skredet, som har kommit; en väldig bräcka gapar tom i mu- ren på höjdkammen, och marken rundt om är öfversållad med isstycken och splittror.
Men midt i människokretsen ligger det största af dem alla, ett glasklart genomskinligt jätte- block.
Och när Nils Härjes frågande blickar följa de andras, som liksom alla leda honom mot samma mål, och det ofattliga, som skett, blir honom uppenbaradt, då hejdas hjärtat i hans bröst midt i dess slag, han vacklar till och måste söka stöd hos de armar, som vil- ligt sträckas honom.
En mänsklig gestalt ligger infrusen i bloc- VII.
Alla, för hvilka det var någon möjlighet bland invånarne i byn, följde Nils Härjes hustru till hennes sista hvilorum i kapellkyr- kogården ett par mil längre ned vid älfven.
Den hvita kistan var rundt om sirad med den unga sommarens fagraste blommor, men öfversi på locket, midt öfver hennes hjärta, låg en ensam knippa af blodröda isranunkler.
Nils Härjes anlete bar ett uttryck af upp- höjd och stilla frid.
Med varma vänliga ord, med klar öppen blick tackade han för den heder, de bevisat den hädangångna, och tryckte alla närvarandes händer.
Tidigt om morgonen dagen efter begraf- ningen nickade han afsked till den gamla husmodern i gården nedanför Skredet, och hon såg honom fa stigen uppåt fjället och jö- keln.
Sedan den stunden mött Nils Härje.
Illustratör: har ingen lefvande Edvard Berggren.
IDUNS JULNUMMER 7 AÄNDRABEN I POMPEJI A F A N D E R S FRAMFÖR EN SKUGGSVAL MUR I dröjer i m i d d a g e n s s t u n d e n s a m e n trött Stegen i gatorna Ö S T E R L I N G POMPEJIS glödande dö, och det söfvande gårdar resenär.
blå i liknöjd ro ö d l o r n a s ljudlösa Underlig tusenårsskrift Folket d u k ä n t, b u r o d e offer till Säg, var Cestilia b l o n d?
dem sin V i d d e n f l y k t i g a s b r ö s t g l ö m d e sitt s v å r m o d en man.
Systrar i s a m m a dagliga gång ack, en uppbrusande stunds eviga g i r l a n d h a d e b l o m m a t till l u s t för genom lefvandes k a n s k e m e d tårar ibland, midt u n d e r flöjternas klang.
Venus, du gaf d e m din n å d, s å l ä n g e från du Språket är lidelsens språk: där är smädelser, stänkta de Pompeji, vittnesbörd!
från gatan, b r å d t h e j d a d e fötter hafvets m e l o d i s k a sorl prisa din läsas likväl m e d ljusande och tills att d e s s eld under klang ord, hälsningar, suckar och o m u t d ö d l u s t f r å n m u r e n till v a n d r a r e n Venus, blott aska med skrifna skälfvande förförerska re- g e r i n g i följe; ej på begärens graf lifsvåren spirar som förr.
Stor ä r din m a k t likväl: från d e n vittrade r e n förför het som en andedräkt, som hand.
Stadens be- o c h stoft h a r d i n l j u f v a tala, kanske en månskensnatt födelsestund.
grofs.
rop.
Minnen hörde skyns regnande eldar däremellan jämte besvärjande cellan F r i t t e m o t a z u r g r u n d d e t b e r u s a d e b l o d e t fick d a n s a, hjul.
Kvinnonamn hennes mun?
har bevarats på muren här- på dig?
violblå?
Thyrsa, hur log o c h o r d s t a f v a r h a n h ö g t för s i g själf.
ristade från besjungna F ä r g a d e R o m u l a ej s i n a ö g o n f r a n s a r Heil!
dans.
staden, smuts de S å l d e S e r e n a sin g u n s t ä f v e n h o n för k a l l a d e n a r e r?
inne, bokstafstecken har firma- mentet skådar ^ en mu- du mild rosen- doft.
du, pom- ning, o Venus!
p e j a n e r n a s drotf- ^tjjjffi * Illustratör:
8 ÄROVERKSADJUNKTEN FIL.
DR Lundmark från Göteborgs h. a. läroverk — född och uppfostrad i en liten mellansvensk sjöstad — satt på en bänk i " Gletscher- garten " i Luzern och tänkte på att här vid en af världens yppersta furistleder hade man på fullt allvar utställt åt främlingarna en skräp- vrå, en liten bakgård, som någonting se- värd!
— en " Gletschergarten ".
Hvad kunde de " kontinentala " turisterna egentligen vara för slags folk, eftersom detta gick för sig?
Han tänkte på anläggningen S k a n s e n i Stockholm, och på Arthur Hazelius, som han från bardomen mindes både personligen och i hans verk.
Det var tydligt att Hazelius och de " kontinentala " voro mycket olika i sin uppfattning om hvad som var sevärdt.
Dr L. kände ett samvete röra sig i högra kavajfickan, där han brukade stoppa ner el!
och annai för vidare handläggning, outredda saker.
Aktuellast var Bangue de Lucerne ' s adresskort, Alpenstrasse 4.
Remissan kun- de vara kommen nu, den kom som hans ef- tertrupp — en kärntrupp — öfver Dresden — böhmiska Prag — München, steg för steg påkallad telegrafiskt från truppledaren, som kommit för långt i förväg.
Det var arfsmedel, det var 4 — 5,000 kr., som utfallit från dr Lundmarks ganska obemedlade men rätt bildade föräldrahem.
Doktorn hade ej ärft någon gång förut.
Han var 35 år, och familjefar.
Han var för- sta gången utanför skandinaviska gränser.
Han var botanist och hade inbillat både sig själf och sin hemmavarande familj att den schweiziska högfjällsfloran måste han se såväl som han förut sett den lappländska och norska.
Han hade farit sin väg strax när vårterminen slutade, i förskott framför arf- vet, som då var nära utbetalning.
Resan var en dröm, en dröm i verkligheten, och det bästa återstod: genomvandringen af alp- massiven.
Järnvägs- och stadslifvet under två veckor hade redan börjat trötta ej så li- tet, ensamheten är stor i städerna och i ar- betslösheten och hemlösheten.
Det var den 25 juni i dag.
Dr Lundmarks håg ljusnade af penning- glädje, och han såg raskt igenom rockfic- kans återstående papperslappar; de under- rättade bl.
a. om kapital och ränta för åt- IDUNS JULNUMMER skilliga remissor till väntande landsmän i Svionernas och Göternas samhällen.
Midt emot bänken begränsades " Glet- schergarten " af basarer för turisternas b e - hof, de kanske 250,000 turister, som åtmin- stone datortiden brukade årligen passera Luzern.
Några handväskor, inrättade för toalettsaker m. m., syntes i ett fönster.
Dr Lundmark tyckte sig ha råd att köpa en, ja, han var färdig att gå upp till en femtia nära på — solidt skulle det vara, det hade han lärt i Göteborg.
Han gick in.
Men den ena som han ville ha, kostade 800 francs, den an- dra 1,500.
Och dessutom, det såg han, var mamsellen i butiken genast på det klara med honom själf, hon iddes knappt svara, hon hade ögonblickligen sorterat honom som oerfaren men sparsam landsortsbo.
Dr L. gick sin väg, han satte på sina glas- ögon, de hade varit af förut, långsyntheten var en bidragande orsak till misstaget.
Han gick till Luzernerbanken.
Pengarna voro komna.
Utan pass som han råkade vara, hade han en stunds göra att legitimera sig med andra papper.
Därvid märkte han en herre bredvid sig vid disken, det var en an- nan kund, som artigt och välvilligt småleende hörde på dr L:s grammatikaliska tyska, och sköt in ett par ord till hans förmån.
Främ- lingen knöt på ett samtal om Sverige, han hade varit i Malmö via Köpenhamn.
Båda gingo samtidigt från banken.
Dr L. fick or- sak nämna att han nästa morgon skulle med båten från Luzern öfver Vierwaldstättersjön " stora vägen " till Fluelen i motsatta ändan.
Det skulle den andre också — han väntade i dag sin fru per järnväg från Milano.
E d o u a r d J u n g h e r z stod det på hans visitkort, som han artigt lämnade, då man skildes åt.
Dr L. tänkte: det där var en ganska treflig resebekantskap — men det k a n ju hända att det är en ficktjuf.
Edouard Jungherz Casa propria Milano.
stod det på kortet.
Berest och belefvad var han nog, beläst kanske också; han var nog — eventuellt — en kosmopolitisk ficktjuf af rykte under många namn i många länder.
Casa propria, Milano!
Egen villa, Milano — d. v. s. sök mig gärna i Milano eller hvar hin som hälst, om det roar er!
Men dr Lundmark var växtfilosof, han var ej van att hänge sig åt förhastade slutsatser.
Man visste ingenting, ifall det ej gafs tillfälle plocka sönder blomkronan på monsieur Jung- herz för att säkert bestämma arten.
En spän- stig och stilig art var det i alla fall.
Dr L. bestämde sig genast för att säkerställa pen- garna.
Han var mycket nyfiken.
Dagen gick fort, den nya morgonen häg- rade i ljus — han skulle se Vierwaldstätter- sjön, sjöarnas sjö, de fyra urkantonernas sjö, och han skulle få ressällskap, som hade oplockad blomkrona.
Han såg sig om i staden, han mindes res- väskornas upplysningar och granskade sta- dens väsen först och främst i butikfönstren.
Det var, beroende på läget, antingen miljo- närlyx i fönstren, eller också var det en en- kel gammaldags borgerlighet som i en tref- lig dansk småstad; likväl någon uppbland- ning af osnytt svenskt stationssamhälle.
Miljonärhotellen radade upp sig som en tea- terkuliss — af bräder och korrugerad plåt, under gipsputsen, tänkte dr Lundmark.
De stodo framför den egentliga staden.
Denna höll sig bakom, och delade sig emellan för- tjänsterna.
Folkmängden?
Den var 30,000
IDUNS enligt det årets resehandbok.
— Men det var en vacker friluftsteaterscen, läget var för- tjusande med sina antydningar om den natur, som i morgon skulle visa sig på allvar.
* Båten lade ut kl. 9 på morgonen och dr Lundmarks ganska långa och gängliga figur stod att börja med planterad längst fram i fören på nedre däcket.
Utan glasögon såg han mer än normalt på långa håll.
Det slät- rakade hvardagliga ansiktet var lugnt och kallt, rörde sig ej, men var strängt sysselsatt ändå.
Hvad han tänkte på, eller såg efter, visste han ej.
Men det var nog landskapets obegripliga stämningsvärde, som hårdt sys- selsatte nordbon, utan hänsyn till botanik, adjunktur, affärer eller annat.
Två typiska plansch- engelsmän stodo i närheten, de voro ännu längre och gängligare, lika tysta, och med lika orörliga ansikten.
Dr Lundmark såg åt sidan på dem, och kände ett tycke af släktskap — men nej — han för- stod ej det ringa- ste hvad som rörde sig innanför dessa ansikten; rättare sagdt, hvad som stod stilla där.
Det var något slags aktningsvärdhet, mycket gedigen, men det måste ock- så vara någon slags stupid själf- beskådning, en strängt behärskad men orubblig själf- belåtenhef, en full- ändad oemoftaglig- het för nya intryck annat än som kuri- ositeter.
Sjön, hela land- skapet, var öfver- fäckt af tjocka, mörkgrå, hastigt rörliga dimmor, men hela dimtäcket låg högt öfver sjöytan, det började half- vägs uppför de ofantliga fjällsidor- na.
Bjärtgröna strandkanter och smala, bjärtgröna skref- vor — som voro bebyggda dalgångar i bergen — satte blänkande kanter af ljus och lif på alpmassiven.
I de gröna, här och där solbelysta skrefvorna gnistrade det till af blankt stål, det var fjällbäckarna, växtlighetens upphof, som kastade sig utför.
Sjöytan var klart mossgrön, i olika skiftnin- gar allt efter solens och molntakets inbördes strid.
Plötsligt lyfte sig molntaket i ett nu, till höger om farleden, och försvann som en rök: alpjätten P i l a t u s lyfte på hatten och lät hela sitt ansikte skina för solen.
Mellan de två ljusskimrande spetsarna syntes, som grandet i ditt eget öga, en liten ojämnhet, ett ingenting: det var, enligt kartan i dr Lundmarks hand, så godt som en hel hotell- stad af 3 — 6 våningshus.
Till vänster om farleden låg molntaket kvar, stödjande sig mot R i g i-massivets grågröna sida, som stu- pade i sjön liksom Pilatus midt emot.
Mils- JULNUMMER vida granskogar kantade alpernas jättean- sikten nedtill mot sjön, som " skepparkran- sar " på hakan.
I de odlade skrefvorna märk- tes en rik växtlighet af löfträd, på sina håll syntes att arterna voro många.
En blomning af allehanda örter hade fläckvis strött ut många färger ofvanpå det lifaktigt gröna fjällgräset.
På strandkanten, åt ömse håll, lågo en del småstäder eller storbyar med sina kyrkor; och hundratal pensionat och hotell, en del likväl högt upp till väders.
Det var dessa bebyggda småfläckar, dessa städer, byar, kyrktorn och jättehotell, som gåfvo mätskalan för landskapet — landska- pet — det var oförstörbart som evigheten, Man kom småningom tillsammans p å öfverdäcket.
det var för stort att påverkas af hvardagliga människoverk.
Dessa tjänade blott till en öd- mjuk motsättning, de voro små utpricknin- gar vid skiljevägarna mellan smått och stort.
Båten gick rakt i öster, i sjöns längdsträck- ning, som omväxlande öppnade och slöt sig allt efter de stupande fjällsidornas plats i riktlinjen förut.
Båten lade till vid W i t z n a u, en liten stad med en ganska svensk kyrka.
Där var upp- siigningspunkten för bergbanan på kugghjul uppför Rigi.
— Ja, tänkte dr Lundmark, det här var m e r a än man kan tro.
Jag hade inte tänkt mig någonting liknande.
Landgången lades ut, och han gick ut på kajen.
— God morron, hr doktor, sade mr Jung- herz uppifrån öfverdäck, där han stod med två andra personer.
— Har ni sofvif godt — och hvad tycker ni om Schweiz?
9 Man hälsade sympatiskt på hvarandra, mr lungherz föreställde doktorn för sin fru och för sin vän kapten Dolline.
Man kom småningom tillsammans på öf- verdäcket.
Dr Lundmark fann sig behagligt observerad som intressant nordbo, nästan grönländare, med själfständiga tycken om saker och ting.
Och samtidigt, eller snarare dessförinnan, såg han mycket tydligt att den italienska madame var vacker och af ett mycket starkt " tycke. "
Hon var på tok för tjock för sin ungdom, men i högsta grad f r a i c h e, färgglänsande, behagligt loj och af ett orubbligt godt lynne.
Mr Jungherz be- klagade: " Kind, Kind! "
— hans tyska smek- ord — att madame ej talade ett ord af något annat språk än ita- lienska, just det dr L. ej kunde något af.
Och den stor- växte kapten Dolli- nes karaktär af godmodig heders- man var påfallande.
Han var ryss till börden.
Monsieur Jung- herz var också egentligen ryss, s a - de han, men af tysk härkomst och som sagdt italienare till boningsorten, och kanske mest hemma i Paris.
Han och dr Lundmark funno ej så få berörings- punkter.
Man talade om rysk litteratur.
Mr Jungherz stack ej under stol med att Tolstoy gick för långt i sina an- språk på den mo- raliska kraften hos oss svaga dödliga: — Men jag re- spekterar hans per- sonliga föredöme och lidelsefulla öf- vertygelse.
Mr J. var en ele- gant herre, men utan någon pose- ring.
Han var fullt naturlig, så voro för resten alla tre: En- dast madame hade lagt an på klädseln — dyrbart men måttfullt och ganska smakfullt.
De andra båda voro förståndigt klädda i lagom slitna kavajkostymer, tagna ur en äldre årgång i garderoben.
— Jag har rest mer än nog, sade mr J. i ett sammanhang.
Han antydde sin smak nu- mera för en landtjunkares stilla tillvaro.
Hans och kapten Dollines sakkunskap på olika områden var förvånande vidsträckt och noggrann.
Priset på en flaska vichyvatten (eller motsvarande) fixerades på ett litet tag för jordens flesta länder, i deras skilda mynt- slag; utan tvekan eller dröjsmål förvandla- des dessa i franska centimes.
Båten hade länge sedan lagt ut från Witznau.
Med utgångspunkt bl.
a. från de solida Gö- teborgsförhållandena funderade dr Lund- mark på sitt sällskap, hvad det kunde vara för ena: Mr Jungherz hade i sitt väsen något af h a u t e f i n a n c e n:r 2 eller 3 med fem
10 stjärnor; och något af etisk resonnör i ett mondänt drama — — — — Och det är för ro skull ni gör er lilla resa?
frågade mr J. i en lätt och artig ton.
— Delvis, svarade dr L.
— Men mest för alpernas skull, jag är botanist.
Nu beror det ju på hur pass man ka ta sig fram ensam, det skulle bli mycket för dyrt att kosta på förare mer än undantagsvis.
— Ja, inföll kapten Dolline skrattande, att ha ciceron det är ju för resten som att läsa en hel årgång gamla tidningar.
— Tidningar, tidningar!
sade mr J.
— a k 1- n i n g för pressen, mina herrar!
Jag föreslår att vi flytta oss till läsrummet en liten stund?
Ett glas wermouth kan min fru också få vara med om — jag hoppas ni är så vänlig och gör oss sällskap, hr doktor?
Och man flyttade till tidningsrummets stora glasskåp, och slog sig ner i rörstolarna.
Småstaden Gersaus leksakskyrka med röd- lökskupol var redan synlig i fjärran, till vän- ster förut.
— — — En etisk resonnör i ett mondänt drama — fortsatte dr Lundmarks intresserade eftertanke — ett sådant drama, som får den öfre societetens godkännande och som med detta adelsdiplom går vidare till folket och bidrar att organisera de folkliga idealen.
Mr J. tycks ha i allting en alltid välklädd gentlemans måttfullhet, dock ej utan kraft och temperament på populärt ostridiga punk- ter, en måttfullhet i ton af lätt ironi och lätt resignation.
Han är en uppmärksam, älsk- värd make — — — Dr L. släppte sina tankar, som trubbades af mot madame, hon satt bredvid honom och såg på illustrationer.
Han sade till mr Jung- herz i lågmäld grannlaga ton: — För mig är det ju en lycka att inte kunna italienska, annars skulle jag säga just nu till er fru att hon ser bra ut!
— Visst, visst, ha ha, svarade mr J. galant, utan att se upp ur sin tidning " Frankfurter Zeitung ".
Mr J. tillade lifligt: — Det finns märkvärdigt nog en kanske tretfi år gammal interview här med fältmar- skalken von Benedek, han var annars inte den som någonsin lät intervjua sig.
— Dollie — fortsatte mr J. då dr L. såg aktningsfullt oförstående ut — när var det Benedek dog?
— Jag minns inte.
— Jo det var på 80-talet.
Det var han som förde österrikiska nordarmén vid Königgrätz, och förlarade, sade J., nu åter vänd mot Lundmark.
— Ah!
Jaså!
— Han blef illa åtgången, men det var en hedersman, fortsatte J.
— Som pojke såg jag honom ofta, han var bror till min morfar.
Kindlein?!
— han vände sig till sin fru — vet du hvad dr Lundmark säger?
Han frågade på tyska, men upprepade på italienska.
— Nej, sade madame leende, med ett kast på hufvudei, och utan att mer än halfvägs slå upp ögonen.
Hon hade hört och förstått tyskan både nu och då, det såg dr L. ganska tydligt.
— Du får inte veta det heller, fortsatte mr J. med faderlig välvilja, och återgick till tid- ningen och Benedek.
Madame — tänkte dr Lundmark tveksamt men nästan säkert — madame är en vacker flicka från en förstad, kanhända italiensk — ungefär som från yttre Majorna vid Göte- borg.
Hon var undernärd förut, nu har hon s \ ällt opp af hotellmaten och lättjan, men ännu gör det ingenting, hon är kanhända inte mer än tjugu år.
— Vet ni hvad, mina herrar, sade mr J.
1DUNS JULNUMMER — Vi går ifrån båten i Brunnen, vi äter en tes snedt förut, i bakgrunden af Kanionen god middag på Axenfels, och vi fortsätter till Schwyz ' vid Brunnen utmynnande dalgång.
— Javisst, javisst, bekräftade mr J. nervöst; Fliielen först med kvällsbåten.
Min fru och jag få ta värdskapet?
Eller hur, hr doktor?
han hördes ej godkänna det nya samtals- ämnet.
— Hvarför inte?
Tack!
Likviden af de 15 fr. mottogs i dyster tyst- Han visste om Brunnen förut, det var i sjöns nad.
vinkelböjning, och skulle vara en oförlikne- Man gick ut på däck.
Dr L. fann sig isole- lig utsikt öfver sjöns bägge armar — i väster åt Gersau — Luzernhållet, i söder åt Uri-Rohf- rad, replikerna gingo endast mellan de andra slock, som skymde sjöns sydspets med Flii- båda, man gick honom förbi i samtalet och elen.
Och miljonärhotellet Exenfels var högt snart äfven i promenaden på däcket.
Han till väders invid Brunnen, med samma utsik- var afslöjad.
Kindlein kom, men äfven hon blef strax ter i förhöjd potens.
förvandlad och alldeles otillgänglig.
Det var Kapten Dolline steg upp ur sin stol med ett godmodigt försynt småleende i n s B l a u e tydligt bl.
a. att den redan betalda middagen h i n e i n, krängde och sträckte på sig, var- på Axenfels var totalt anullerad.
Inga ord samt och långsamt, som en kolossal katt på behöfdes därom.
— Det måste finnas något af landtlig f r a i- två ben.
Det tycktes att litteraturen, äfven i tidningsform, tyngde honom som en kloro- c h e u r. hos mig, tänkte dr L. och satte på formerande mara.
Han gick försöksvis ett sig glasögonen — — det måste vara något par steg i rummet, och rätade varsamt på i den vägen som från början tilltalade dem alla tre.
Men nu känner di sig b e d r a g n a, benen.
— V e t n i h v a d d e t h ä r k a n v a r a?
di är mycket ledsna.
Så var det nog.
Emellertid kom kapten frågade han dr Lundmark.
Det var airapper af något kuriöst slag, som Dolline fram till L. och hade sin gamla ge- mytliga min.
hängde på panelen.
— Jag tror att jag för min del struntar i Dr L. steg upp.
Det befanns vara kortlekar.
Kapten D. gjorde kortkonster med madame Axenfels och fortsätter till Fliielen, jag har och dr L., och efter några minuter var man en bekväm skjuts där och vi har ju samma invecklad i ett lekfullt hasardspel på bords- väg flere mil — doktorn kan åka med m i g hörnet, på stående fot.
Ingen poäng nämn- om ni så vill — fru Jungherz vill se Axenfels, des, men det låg i luften att den kanske jag träffar dem sedan i Bern.
, — Det värsta är att jag inte vill åka, sade fanns ändå.
Kapten D. satte sig, dr L. således också.
Madame satt förut.
Ett par främman- dr L. vänligt.
— Och jag vet inte hur länge de tidningsläsare funnos i rummet, men spelet jag stannar i Fliielen.
Kapten Dolline gjorde inga vidare cere- väckte ingen uppmärksamhet.
Äfven som hasardspelare var kapten D. sig monier nu, han nickade och svängde af åt lik, han intog genom sitt enkla rättframma annat håll på båten.
Och med högst kortfat- väsen, sin älskvärda godmodiga munterhet tade afskedshälsningar skildes man åt vid och sin försynta undfallenhet: den vegetativt Brunnen.
Dr Lundmark stannade kvar om- hvilande styrkans undfallenhet, tänkte dr L. bord, och gick genast upp på kommando- — ja just styrkans och ej minst kroppssfyr- bryggan till ångbåtskaptenen.
— Säg mig om kapten har sett de där tre kan — hans muskulatur måste vara något se- värdt.
Dr L. kunde lätt tänka sig kaptenen någon gång förut?
Dr L. visade varsamt på som en finansmans f a c t o t u m inom vissa sitt ressällskap nere på bryggan.
— Jo, det har jag, troligen flere gånger, åt- gränser — och som hans parlamentärbrygga till åtskilliga grupper, familjer och enskilda, minstone herrarna, men jag vet ingenting om ja en stadig vindbrygga med fällbom af gam- dem.
Men det är förståndigt o m ni aktar er, det behöfs här.
maldags, tung konstruktion.
Dr L. berättade förloppet.
— Kind, Kind!
sade mr Jungherz och till- — De ville känna sig för med er först, om lade något på italienska.
det lönte sig, sade kaptenen.
— Di har dryga — Hon skall skrifva ett bref till M a m a n i Milano, med båten nu till Fliielen, vi gå af i omkostnader, så ' na där, tiden är dyrbar för Brunnen om en halftimme.
Jag tar hennes dem, det är inte bara baj det där, det är f i n a ficktjufvar.
kort, här ska bli annat af!
* — Hur bär di sig åt?
Och han lyfte upp Kindlein, svängde om|l 1 — Di ligger här, många så ' na där sällskap, med henne, och satte sig i hennes stol.
Kindlein gick, och dr L. frågade efter poän- Jom somrarna, en i Basel t. ex., en i Zürich, en gen.
Den fanns, och den var hög.
På fem, i Rigi Kallbad, en p å Axenfels o. s. v., och ser tio minuter hade dr L. vunnit 42 fr.
Efter nå- sig o m.
Om d å någon " får upp ", så telegra- gra minuter till hade han tappat vinsfen och ferar di efter hvarandra och hjälps åt.
Di slår sig ihop med familjer, eller hittar p å n å - 15 fr. till.
— Nu tror jag middagen på Axenfels är gonting annat, spelar kort eller hvad det blir.
betald i- förskott, tänkte dr L.
— Åtminstone " Kortkonster " kan di allihop.
— Försöker di p å rån någon gång?
för en läroverksadjunkt från Grönland.
— Infe gärna, det är för riskabelt, men Och högt tillade han, i ytterst saktmodig och vänlig ton: — Nu slutar jag, jag brukar ibland händer det nog.
egentligen inte alls spela.
Båten lade ut igen och styrde söderut, för- Men han fick genomdrifva sin önskan mot det segaste tänkbara motstånd.
Han bi- bi Wilhelm Teils sångare Schillers minnes- behöll samma besluisamma, vänliga sakt- skrift, inhuggen i ett u r sjön uppstigande na- mod; de andra blefvo ifriga — ifvern tilltog turligt klippblock i form liknande en jättelik synnerligen hastigt, humör visade sig, mr grafvård.
Jungherz snurrade rundt, kapten Dolline blef Midsommarn lyste nu från en molnfri him- plötsligen blekt allvarsam och talade med en mel, den orörliga sjöytan låg i mossgrön, djup förvandlad, grof röst.
Medpassagerarna tit- spegling; för o m båten, i fonden, härskade tade upp.
det väldiga tvärhuggna Uri-Rohtsfockmas- — Här ha vi ju Brunnen nu strax, eller hur?
sivet med sina snöfält.
Framför dem stupade frågade dr L.
— Då måste väl det där vara Uri-kanfonens gröna skrefvor ned mot sjön, " de två Mytherna, " fortsatte han och pekade nymålade af våren och ännu fuktiga i färgen.
på två väldiga fjälltillställningar, som upp- Illustratör: Bertil Lybeck.
och nedvända, spetsiga skofvelblad.
De syn-
IDUNS ET VAR HERR OCH FRU MAT- liassons femtonde bröllopsdag.
Man hade beslutat att fira den i all stillhet ute på det nyköpta landfstället, men så kom helt oväntadt telefonbud, att ingenjör Fritz von Betlov var i staden, och han måste natur- ligtvis bjudas ut.
Ingenjör von Betlov var en gammal be- kant, men som man de senare åren ganska sällan träffat.
Han hade alldeles glömt bort bröllopsdagen och var helt brydd öfver att ha ramlat ner på familjen en högtidsdag och till på köpet utan blommor.
Man visade ho- nom omkring på ägorna.
Direktör Mattias- son demonstrerade trädgården, och hans fru förevisade unga herrskapet på tennisplanen.
Astrid och Knut voro så upptagna af spelet, att de knappt hade tid att hälsa.
Ingenjören beundrade plikskyldigast allting: Så stora knoppar på stamrosorna och så präktiga barn till en så ungdomlig mor!
Sedan man slagit sig ner på den öppna verandan, fortsatte direktör Mattiasson att föreläsa om sin trädgård.
Han blef alltid li- tet nervöst amerikanskt skrytsam med Fritz von Betlov.
Man fick ingen ro för spenat- sängar och sparrislister och gyllenkroksas- frakaner.
Han pekade stolt på den väldiga knippan af hvita och röda tulpaner, som stod i kopparskålen på verandabordet: — Nå Fritz, hvad säger du om de där?
Joost van Vondel!
Jag är en smula specia- list på tulpaner.
Tänk, de första stora börs- spekulationerna i Europa gällde ju holländ- ska tulpaner.
Det var på sextonhundratalet.
JULNUMMER Hela världen talte inte om något annat än nya, dyrbara lökar.
En enda kunde betalas med många tusen gulden.
Då skulle man varit med och varit trädgårdsmästare!
Till slut afbröt fru Agda: — Kära ingenjörn, allt det där är bara bluff.
I alla år har Hans talat om sin trädgård, men när han nu har den, så bry han sig inte stort om den.
Direktör Mattiasson ryckte på axlarna och teg en smula förstämd.
Strax därpå reste han sig: — Kära Fritz, hoppas du ursäktar.
Agda får underhålla dig.
Måste absolut ner och ge mäster en del order om bänkarna.
Direktören gick hastigt stora midtelgån- gen, så tog han af åt vänster på en sidogång, där han inte syntes från verandan.
Han tycktes ha glömt sitt ärende och gick af och an under äppelträden.
Alltför hastigt gick direktör Mattiasson under sina blommande gyllenkroksastrakaner.
Ty i trädgårdar van- drar den vise långsamt.
Det var i själfva verket en alldeles särskild historia med direktör Hans Helge Mattiasson och hans.
trädgård.
En junidag som denna för trettiofem år se- dan hade han kommit farande på en trälas- tad galeas från Sundsvall till Stockholm.
Han var då en fjorton års pojke i hemsydda vadmalskläder och med ett rutigt knyte un- der armen.
Efter många förfrågningar sökte han sig ut till en handelsträdgård bortom Skanstull, där han fått anställning hos en af- lägsen släkting till modern.
Redan som liten 11 parfvel hade han för sig, att han skulle i träd- gårdslära och sluta som mästare.
Nu fick han ligga och rensa ogräs om dagarna, och om nätterna sof han i en utrymd vedbod.
Men han hade inte hunnit rensa många sängar, förrän trädgårdsmästaren en vacker dag försvann, kvarlämnande en massa tom- buteljer och obetalda skulder.
Hans hade inga pengar och inte en männi- ska att vända sig till.
Mol ensam irrade han omkring i utkanterna af stan.
Han ville söka sig ny anställning men råkade in i en privat trädgård, blef biten i benet af en arg hund och kom sig inte vidare för, utan gick bara och svalt om dagarna och frös om nätterna.
Den tredje dagen, då det störtregnade, klef han gråtande in under en port vid S:t Pauls- gatan.
Där kom en tjock gubbe i skinnväst, stötande med en grof stålskodd käpp, stan- nade framför Hans och drog upp de lurfviga ögonbrynen.
— Hvad står du och grinar för, pojke?
När Hans snyftande beskrifvit sitt elände, lade gubben sin hand på hans axel och sköt honom genom den mörka porten ut på en trång, smutsig gård, som var full med järn- bråte, " Lundström, Smedja och Mek.
Verk- stad " stod det med halft bortfallna boksläf- ver öfver några soliga fönster, där det lyste rödt från en flammande ässja och dånade af täta hammarslag.
Gubben Lundström pe- kade med käppen på en skrothög: — Mässing, zink och järn.
Hvar för sig!
Be- grips!
Hans satte sig på ett trasigt städ och bör- jade sortera skrot.
Strax därpå öppnades ett
12 fönster en trappa upp och en fet gumma slängde ner en stor limpsmörgås inlagd i " Fäderneslandet ".
Det var fru Lundström.
Hon nickade och ropade: — Kom upp och ät riktigt sen, pojk, med gesällerna!
Så hade Hans helt oväntadt knuffats in i smedslära, och där kom han att förblifva.
Han var stark för sina år och kom snart från skrothögarna in till bälgtrampen och från den till städet.
Så stod han då där inne på smed- jans svarta jordgolf och vände rödglödande bultar och naglar med en lång tång, medan hammaren dansade öfver dem.
Han tänkte därvid nästan ständigt på trädgården borta vid Skanstull, hur han legat lutad öfver allt det doftande gröna, medan junisolen värmde honom vänligt och lent öfver nacken.
Och ju mer han tänkte på, hur härligt han haft det, dess argare blef han och ju argare han blef, dess snabbare dansade hamma- ren.
Då Lundström kom klifvande och berömde arbetet, var han färdig att drifva till honom i skal- len.
Det var alldeles som om gubbtjufven tagit honom i nack- skinnet och kört honom från trädgården, tyckte han.
Men sluta tordes han inte.
De tre svältdagarna spökade.
Och hur det nu var så låg gumman Lund- ströms limpa ännu nygräddad och varm på hans hjärta och sam- vete.
Sånt binder mer än om man skrifvit på ett stort papper.
En gång lurade en gesäll honom att dricka brännvin.
Då blef han vild och galen, ställde till stort rabalder med Lundström, släng- de hammaren i väggen och sprang sin väg.
Men det var ok- tober nu, och hvarken i trädgår- dar eller tobaksplanteringar ville man veta af en svart smedpojke som luktade brännvin.
Så kom han stukad lomande tillbaka till Lundström och tog tigande ham- maren igen.
Med hårdare, inbit- nare ifver än någonsin kastade han sig öfver sitt arbete och raskt gick det framåt för honom.
P å några år var Hans Mattias- son den skickligaste i verkstaden.
Ännu två år och det var han som tog emot beställningar och ledde arbetet.
Gubben Lundström gick om- kring och stötte med sin stålskodda käpp och pratade smörja, tills han slutligen lade näsan i vädret.
Då dref Hans verkstaden en tid för änkans räkning, och när hon dog, öf- vertog han den helt och hållet.
Allt gick honom väl i händer, men han var aldrig riktigt glad, utan det var, som om han sparkat framgången ifrån sig.
Han rock på axlarna åt de goda boksluten: — Asch, jag har råkat fel.
Jag skulle ha blifvit trädgårdsmästare.
Läste i tidningen häromdan om en trädgård någonstans utan- för Frisco, där de hålla på och drifva upp en ny kaktusart.
Den ska gå i alla klimat, våta och torra, kalla och varma.
Och allting är ät- ligt på den, både rot och blad.
Man beräk- nar, att den ska tränga ut både potatis och hvete ... Där skulle jag vilja vara med!
Och så gick Hans Mattiasson omedelbart i författning om införandet af en ny specia- litet, en bergborr, med ty åtföljande betyd- lig utvidgning af rörelsen.
Han hade två ingenjörer på kontoret nu och den ena af dem var Betlov.
Det syntes inte längre på chefen, att han stått vid stä- det.
Han bar glasögon och kläder af modernt IDUNS JULNUMMER snitt men verkade inte alls uppkomling.
Trots sin ungdom hade han djupa veck kring mun- nen och talte i allmänhet långsamt och lågt.
Men man lyssnade ändå till hvad han sade.
I det här laget gifte han sig.
Det var med en vacker men fattig flicka af god familj, som hade fått plats på kontoret.
Hon hade tagit studenten och kunde utländska språk.
Ibland när han var mycket trött hände det, att han sjönk ner i skinnsoffan bredvid kas- saskåpet och talade med henne om sina trädgårdshistorier.
När hon haft platsen i en tre månader, frågade han henne, om hon ville bli hans hustru.
Hon svarade helt för- virrad, att hon inte alls tänkte på att gifta sig och bad dagen därpå om sitt betyg.
Hvar- för det, fröken Fredin?
sade han.
Stanna ni lugnt kvar!
Jag ska inte på något sätt b e - svära er, det har jag förresten alldeles för " l i v a d står du o c h grinar för, p o j k e? "
brådtom till.
Och är det så, att ni skulle åtra er, så säg bara till.
Hon stannade.
Ett par månader gick, och under denna tid undvek hon honom så myc- ket som möjligt och var tvär och skygg i sitt sätt.
Nej, tänkte hennes chef, jag fick inte bli trädgårdsmästare, och naturligvis får jag heller inte, den flicka, jag vill ha.
Men en vac- ker dag uteblef fröken Fredin, och hennes mor kom upp på kontoret i stället och sade, att dottern gifvit sitt samtycke.
Tre veckor senare gifte de sig.
Den närmaste tiden talade direktör Mat- tiasson inte alls om, att han borde ha blifvit trädgårdsmästare.
Det var några månader, då de, som voro kloka och passade på, fingo sina löner höjda på kontoret.
Men småning- om blef han precis densamme som förut igen.
Det var, när han kom underfund med anled- ningen till, att hans hustru tvekat så länge att gifta sig med honom.
Nå, han hade a b - solut ingenting att förebrå henne.
Han var fullt öfvertygad, att icke ett ord om kär- lek växlats mellan henne och ingenjör von Betlov.
Han trodde inte ens, att ingenjören var medveten om de känslor, fru Agda hyste för honom.
Underbart nog hade han själf heller alls ingenting märkt af detta före bröl- lopet.
Men nu visade frun en egendomlig sinnesrörelse, för hvar gång Betlov väntades på besök.
Det yttrades icke ett ord om den- na sak mellan makarna.
Ingenjören blef snart — med chefens hjälp — sin egen och lämnade Stockholm.
Och så blef fru Agda mor, och så lefde man vidare, hänsynsfullt och tyst lefde man tillsammans vidare med allt det, som både var glömdt och inte glömdt.
Det var en underlig blandning af förtroende och besvikelse.
Hans var aldrig riktigt glad med sin hustru, men han blef sjuk, om han inte såg henne på några dagar.
Och hen- nes lynne blef småningom allt jämnare, utom när Betlov var i antågande, ty då märktes vissa spår af den forna oron.
Betlov ansåg sig skyldig att då och då besöka sin vän och och välgörare, men han kom med öppet visir och utan allt misstänkt fjäsk att bli kvitt sin förbindelse, som han skötte oklanderligt med räntor och afbe- talningar.
Hans ville alltid ha det festligt och att hans fru skulle vara så vacker som möjligt vid dessa till- fällen.
Själf pratade han mer än vanligt, var demonstrativt selfma- de, skröt för de båda födda öfver- klassarna med sitt ringa upphof och gräfde i de gamla förhistori- ska kållanden och ärtsängarna.
Men på kontoret höll han allt hårdare tyglar, och hans blick blef allt spändare.
Det var som om han fruktat, att framgången skulle skena med honom.
" Lundströms mek.
verkstad och gjuteri " hade flera specialiteter, men en af dem åt småningom ut de andra, och det var bergborr- maskinen.
Det ögonblick kom, då gamle Lundström inte längre fick skylta på namnplåten utan företaget stod upp i ny gestalt under namn af " Aktiebolaget Dia- manfborr ".
Några år senare tre- dubblades aktiekapitalet, och än- nu tre år senare hade man filial i Jekaterinburg.
Och så kom då den vår, då di- rektör Mattiasson ansåg sig ha råd att göra allvar af sin länge uttalade hotelse och kö- pa sig en egendom med stor, vacker trädgård.
Och nu voro kontrakt och lagfart klara, och nu gick han af och an under de blom- mande gyllenkroksastrakanerna.
Och juni- dagen var solig och ljus med en vidunderligt lätt luft.
I det klara gräset glänste solitärer af tulpan och pingstlilja, innanför orangeriets halföppna glasrutor klängde de gula rosorna liksom ifriga att ta sig ut i det fria, borta i rundeln vid tämplet drucko sig de jättestora pionerna rusiga af sol.
Och för hvarje lätt spelande sommarfläkt dalade ett hvift, festligt blomregn öfver den i skuggan ännu lätt fuktiga sandgången.
Direktör Mattiasson skuggade med handen för ögonen, som om han plågats af solen.
Han såg på något sätt främmande och bort- kommen ut midt i denna rikedom.
Hans tärda och spända drag hade passat bättre öfver en revolversvarf eller en bilratt.
Det var nå- got grått och stelnad!
öfver dem, som när man plötslig!
stannar efter stora hastigheter och landsvägsdammet ligger djupt i munvec- ken och kring de utpinade ögonen.
Hans ansikte låg liksom i ett annat plan och borrade ett tomt hål i idyllen.
Han rundade tankspridd hallonlandet, tvär-
IDUNS stannade och petade litet med spetsen af sin sko bland jordgubbarnas refvor och öfver- raskade sig därunder med att i tankarna g e - nomgå sista rapporten från Jekaterinburg: Jo, får nöja oss med nio månaders accepter ... tre montörer skickas öfver med första lägen- het ... Ingeniör Blidberg olämplig och åter- kallas.
..
Han drog en djup suck och sträckte häf- tigt upp sig.
Nej, jag får ju inte tänka på affärerna i dag!
Han var faktiskt förargad på sig själf för att inte trädgården roade ho- nom mer än den gjorde.
Ja, det var rent af, som om skönheten och öfverflödet i hemlig- het plågat honom.
Med en verklig viljean- strängning styrde han af till trädgårdsmä- staren vid bänkarna och förhörde sig ytterst noggrann!
om gurklisterna och utsikten för fruktskörden och den nya vattenuppfordrin- gen.
Här ifrån bänkarna kunde han se Betlov och frun uppe på verandan.
De sfodo lutade mot hvar sin pelare och pratade.
De sågo ut öfver trädgården, men tycktes inte märka honom.
Hans läppar drogos till ett litet fruset, ve- modigt, nästan rörande smil.
Detta leende föreföll som ett rudiment, en kvarlefva från gångna perioder.
Så inbillade han sig plöts- ligt, att det var något i hustruns hållning, som antydde, att samtalet där uppe icke gällde alldeles likgiltiga ting.
Åter hårdnade dra- gen.
Jag var löjlig med mitt dumma skryt nyss, tänkte han.
Måste jag månne upp till min gäst igen?
Nej, ännu kan jag kanske vara borta en stund utan att synas alltför oartig.
Han ställde sig bakom berberisgruppen och såg på barnens tennisspel.
Men deras fria, sorglösa, sommarlata lek gjorde honom också beklämd.
Små bortskämda öfverklas- sare, små — Betlovar.
Han kände en lätt kväljning.
Han fick en trotsig lust att hålla sig undan hela dagen, låta dem där uppe på verandan riktigt tala u t.
.
.
Men om h v a d?
.
.
.
Gick han och misstänkte något?
Nej, det var ju oresonligt, oresonligt!
Men ändå, ändå ...
Han sjönk ner på en soffa, orkade faktiskt inte dit u p p.
.
.
Lutad mot en af verandans hvita furupe- lare stod alltså fru Ägda och pratade med den man, som det tänkts så myc- ket på och talats så litet om i fa- miljen Mafiiasson.
Rak och smärt stod han där med sina trettiosex år.
Hon var en af de svala, fy som blomma länge, hade något \ af doftlös, frisk, hvit aster midt i försommarn.
Hon var blond, inte bara till hudfärgen ... hennes hän- der, hennes rörelser, hennes le- ende voro också blonda, försik- tigt och försynt blonda.
Försynt- heten hade börjat öfvergå i en stilla säkerhet, som ibland rent af kunde få en dragning af öfver- lägsenhet.
Mannen midt emot henne hade ett jovialiskt rasansikte med ett litet försmädligt smil.
Man kunde se, att en gång i tiden, när han var ung och spenslig, hade detta leende haft något nobelt, hög- draget men ändock vinnande.
Men nu hade uttrycket blifvit litet mera vulgärt.
Den som inte tän- ker alltför högt om kvinnorna, skulle dock alltjämt räknat ho- nom för en farlig karl.
Han såg i själfva verket ut som en stilig JULNUMMER gardeskapten, som inte nekat sig något, hvar- ken frisk- luft eller vin eller kvinnor.
Fast fru Agda såg honom dock inte pre- cis så.
Det var en gång för länge sedan, då hon icke vågade fästa sin blick på den mannens leende, därför att dess lätta, säkra hånfull- het gjorde henne förvirrad och sorgsen och tung.
Och sådant lämnar ändå alltid ett visst smärtans skimmer kvar, en förgyllning, som man består själf.
Men nu var hon inte längre skygg för att befrakta honom.
Hon stod där rentaf och njöt af att känna sig så sval och säker.
Det var som hemmets nya vackra lyx, blicken ut öfver den rika, blommande träd- gården, hade stödt och hjälpt henne.
Ja, det var en seger, en ganska dyrköpt seger.
Hon kunde verkligen i denna stund tänka fritt och klart öfver sitt hjärtas saga.
Det var egentligen först efter bröllopet, som hon känt en hemlig bäfvan.
Hvad har jag gjort?
Hvarför valde jag en man, som mitt hjärta aldrig darrat inför?
Är jag rädd för stora känslor?
Är min innersta instinkt feg?
Hör jag till de ljumma, som Gud utspyr ur sin mun?
Och ändock visste hon inte, om det verk- ligen var kärlek, hon kände för den andre mannen.
Hon visste ju i själfva verket så yttersl litet om honom och hade ett slags fruktan för att få veta mera.
Tvangs hon att tala med honom, så höll hon sig ängsligt till det allra alldagligaste, men led efteråt af att ha varit dum.
Ibland kändes det bara som smygande själfförakt.
Hon måste ha något att plåga sig med i det ombonade lif, som Hans envisade att skänka henne.
Trots allt var hon redan denna tid icke egentligen olycklig med Hans.
Hon hade ett behof af att se honom på sin plats på de vanliga tiderna.
Han var hennes säkerhet och den andre var hennes oro.
Ja, så hade det bitit sig fast i hennes lif, det som hon i sina tankar kallade " det stumma ", drömmen om och grubblet öfver den andre, ett orkeslöst grubbel, som aldrig blef till handling eller ens impuls till handling utan bara slog upp, när hon var trött.
Särskildt svårt hade det varit, medan hon gick med det första barnet, Astrid.
Men nu, när hon på sin femtonde bröllops- dag stod här i det svala solskenet, nu slog 13 det henne som en uppenbarelse, att om hon vore djärf och talade med honom om " det stumma ", då skulle det för alltid vara ute ur hennes lif.
Hon kände själf, att hon blek^ nade litet.
Det var ändå som en operation.
Men jag är ju inte feg längre, tänkte hon, inte är jag feg så här midt i solskenet.
Hon tog sin allra lättaste och spefullaste ton, men stämman lät ändå litet torr och spröd, när hon leende såg honom i ögonen och plötsligt yttrade: — Kan ni tänka, ingenjör von Betlov, jag svärmade allt litet för er som flicka ... ... Som flicka ... hon var ändock för myc- ket kvinna för att säga hela sanningen ... I Betlovs stirrande ansikte tecknades en sekund den härligaste blandning af häpnad, förargelse öfver försummade tillfällen och smickrad fåfänga.
Men han fattade sig med en snabbhet, som tydde på att han inte var så alldeles ovan vid blyga hjärtans bekän- nelser.
Med en blick utåt trädgården öfver- tygade han sig om att de ej voro observe- rade, så tog han hastigt ett steg mot fru Agda.
Hans ansikte var redan passionerad!
: — Fru Maffiasson ... fru A g d a.
.
.
jag har alltid beundrat e r.
.
.
gränslöst.
Men i n t e.
.
.
inte vågat ...
Å, om ni visste, hvad ni är hän- förande vacker i dag!
Mannens plumpa gåpåarmanér gaf henne en liten frossbrytning midt i solskenet.
Hon återförvisade honom med en vänlig men b e - stämd gest till hans rätta plats.
Jag har ju aldrig vetat något om honom, tänkte hon.
Och hon kände detta lätta, oåterkalleliga förakt, som är kärlekens definitiva död.
— Ni missförstår mig helt och hållet, in- genjör von Betlov.
Jag är ju inte någon liten dum flickunge längre.
Och ni delade för- resten äran med ballongförare och en revy- skådespelare.
Reträtten var fri.
Hon skrattade.
Det var en viss elak triumf i hennes skratt.
Ingenjören tycktes inte heller vara så all- deles ovan vid denna nya situation.
Han åter- vann hastigt fattningen, passionen försvann spårlöst ur has ansikte, och han bugade sig leende: — Ursäkta, fru Mattiasson — men det var ju ni som började skämtet ...
Ni tillåter kan- ske, att jag går ner och pratar litet affärer med er man.
Hon hörde, hur han småsvor för sig själf i trappan.
Fru Agda gick och ordnade .J " med blommorna på middagsbor- det, som dukades inne i hallen.
Hon kände sig frusen och stäng- de ett fönster för draget.
Men ändå gick hon upp och satte på sig en urringad aftonklädning, ty hon ville bära det vackra hals- smycket hon fått af sin man på bröllopsdagen.
Nu var det tid att hämta her- rarna nere i trädgården.
Hon stannade ett ögonblick vid ten- nisplanen.
Astrid fick ovett af bror Knut för att hon höll racke- ten fel i backhandslagen.
Herregud, barnens röster!
Al- drig hade de tyckts henne så klara, så nära, så verkliga som i denna stund.
Astrid stod där vacker, ödmjuk och litet frånvarande och tog emot brors barska skrapor.
Kära barn, hvad var det allt jag dröm- de, medan jag bar dig under mitt
14 IDUNS JULNUMMER hjärta, tänkte modern.
Det var som själfva min smärta, när jag födde dig, varit mig något främmande.
Och nu, nu ... Förlåt mig! ...
Det kändes som om hon ändtligen kommit hem från en lång, lång resa.
Värl- den tycktes henne mindre, enklare, vänli- gare.
Hon gick fram och kysste Astrid på kinden: — Fort nu, barn, gör er klara till mid- dagen.
Det blef en ganska tyst middag.
Betlov såg ut, som om han satt och ansträngde sig att tänka ut ett tal men inte vågade fram med det.
Herrn i huset tycktes ha kommit från en bolagsstämma med stora afskrif- ningar och ingen utdelning.
Han kände först inte, att hans hustru oförmärkt strök hans hand, och när han ändtligen märkte det blef han mycket generad, drog undan handen och stirrade i duken.
Konversationen sköttes egentligen af Knut.
Det var en ovanligt för- sigkommen ung man.
Han höll t. o. m. ett tal för sina kära föräldrar: — Jaha, sade han, ni har varit gifta i fem- ton år, och ni kan gärna gå på och vara gifta i femton år till.
Och hvad det här stället b e - träffar, så är det väldigt bra.
Tennisplan är bra och trädgårn är också bra, bara man fick lägga sig och sofva och inte vakna förrn agustipäronen och hampusarna var mogna.
Skål då, pappa och mamma!
Betlovs båt gick redan klockan nio.
Fru Agda kände med hemlig glädje, att hon icke ens hade skuggan af en dröm med ombord på den hvita ångaren, som drog sitt släp af oroliga vågor ut öfver den spegel- blanka mälarfjärden.
Man och hustru lämnade bryggan och gingo tigande sida vid sida uppåt askallén, som tycktes leda rakt in i själfva den klara, skimrande solnedgången.
Askarnas kronor voro ännu tämligen glesa.
De äro sena träd, askarna, mycket känsliga för nattfroster ...
När de kommit genom grinden, ville man- nen taga raka vägen upp till villan, men hon drog honom med sig på en sidogång: — Är det infe vår femtonde bröllopsdag?
Ska vi inte vandra tillsammans under dina gyllenkroksastrakaner?
Han följde motsträfvigt: ~ Jag ska säga dig, att allt det här med trädgården var bestämdt bara någon sorts säkerhetsventil, mumlade han.
För nu, när jag ändtligen har den, så känner jag mig då värre fast för bergborrningen än nå- gonsin.
Fru Agda lade sin arm under mannens: — Käre vän, trädgården blir till så stor glädje för barnen.
Hon stannade under det allra hvitasfe trä- det.
Där tog hon plötsligt hans hufvud mel- lan sina händer, strök sakta öfver hans re- dan grånade tinningar och log med tårade ögon: — Du är fast för bergborrningen ... och j a g.
.
.
jag är allt fast för gamle bergborrarn ... mer än någonsin.
Han kramade hennes handlofvar så hårdt, att hon jämrade sig.
Hans mustascher dar- rade vid hennes öra.
— Ja, då är jag kanske öfver på trädgårds- sidan i alla fall.
Illustratör: Edvard Berggren.
M EN OPARTISK ÅSKÅDARE fortfarande kvarstått i sina förfäders blyg- denna kväll fått se huru ängsligt samma sociala position, så hade man utan doktor Kalle Hiltunen vakade öf- tvekan sagt att han var full; då han nu emel- ver sina gästers välbefinnande, lertid skattade för 42,800 mark om året och så hade han nog inte kunnat tro, beskyddade den unga konsten, fann man ho- att doktorn några år tidigare betraktat dem nom vara vid briljant humör.
De andra her- alla som sina speciella fiender och önskat rarna hade infe heller spottat i glasei, så när dem allt ondt på denna jord.
Och dock för- som på senator Korvenkotka; han satt där höll det sig så, fastän doktorn infe var någon som en förseglad bok och lät sina listiga människoätare, utan en högst beskedlig karl.
tatarögon spela.
Saken var den, att de infe respekterat Hans storartade karriär hade under decen- hans försfkomlingsräff till Alajärvi, den klara- niernas lopp förf honom från svenska partiets ste och tystaste af alla Finlands sjöar.
S e - mest vikingska grupp via den suometarianska dan skapelsens dagar hade den legat där mer väntsalen in i Bobrikoffs senat.
Tidigare än jungfruligt oberörd än Litteratursällskapets de flesta andra hade hans fina schakalnäsa skrifter i ett kommerserådligt bokskåp, tills vädrat rof, och han hade sväljt skällsorden doktorn en dag kring sekelskiftet kommit att och gifvit sig allt längre ut på den ryska lin- besöka platsen och funnit den ovanligt lämp- jen långt innan gemene man kunde ana, hur lig till sommarnöje.
Det var för resten inte bra det skulle komma att slanta af sig.
Han bara fraktens naturskönhet, som dikterade ansågs ofantligt begåfvad, emedan han nä- hans beslut; han var nämligen bondson från stan aldrig yttrade sig, utan lät de andici samma socken, och nu, sedan allt gått honom prata och därunder log en smula sarkastiskt så väl i händer, ville han gärna äga en bit af som den där vet allting bättre.
Ofverhopad den jord, där han som pojke sprungit omkring med ordnar och extra pensioner samt upp- och vallat korna och föröfvat allsköns ofog.
höjd i adligt stånd hade den store tigaren — Länge var doktorns villa den enda männi- bobrikoffarnas Moltke — dragit sig tillbaka, skoboning man kunde se vid Alajärvis strän- sedan han genom sina relationer skaffat sin der, men robinsonaden var alltför skön för son, häradshöfding Armas Korvenkotka, en att vara evigt.
I snabb följd växte några vil- plats vid finansministeriet i Petersburg och lor upp ganska nära doktorns, och med harm sålunda förhjälpt honom till en god start.
och smärta såg han hur fiendens piroger, Unge herr Armas Korvenkotka hade å sin pardon!
motorbåtar kommo hans stränder sida bjudit till att göra det finska namnet ak- allt närmare.
tadt och äradt på Petersburgs nattkaféer.
Men doktorns fru, som var stadsbarn och Nu stod han iklädd oklanderlig cutaway och smått vantrifdes i ödemarken, gladde sig befraktade de otympliga yttringarna af pri- storligen, och med den makt, som är kvinnan mitivt sällskapslif rundtomkring sig.
Sär- gifven — ehuru sannolikt icke af höjdene — skildt var han synbart road af de traditio- genomdref hon att umgänge kom till stånd.
nella besöken hos damerna, som upprepa- Småningom uppstod ganska stor förfrolighef des flere gånger under aftonens lopp.
mellan de fyra grannarna, doktorn, senator Det tillgick sålunda, att herrarna i gås- Korvenkotka, född Orn, lektor Salovius och marsch med värden i spetsen högtidligt tå- direktör Suomenheimo, född Järvinen.
gade in i matsalen och tömde sina glas för Formerna för detta sommarumgänge ut- damerna, som å sin sida besvarade visiten en bildade sig under årens lopp till en orubblig stund senare.
Det var alldeles som de gamla ritual, hvars förnämsta moment bestod i in- landfdagsdeputationerna, påstod senatorskan tagandet af starka middagar.
Tvä gånger un- Korvenkotka.
der sommaren skulle hvar och en se gran- Vid det tredje svarsbesökef observerade narna hos sig, och välkomst- och afskeds- direktörskan Suomenheimo att hennes man festligheferna skulle försiggå hos doktorn.
led af svårartad hicka; hon fog honom därför Denna sista söndag i augusti hade afskeds- resolut under armen och ledde honom ut på middagen för året mycket riktigt gått af sta- gården, bakom en uthusknut.
Äfven denna peln.
Bastantare än någon föregående ha- procedur var ett stående nummer på pro- de den varit och \ inerna bättre än de som grammet.
stått till buds hos grannarna.
Ingen cham- Inemot midnatt hade stämningen nått sin pagne likväl, — den var direktör Suomen- kulmen, hvilket bland annat yttrade sig däri, heimo ensam om.
att allesamman numera talade svenska.
Det Sedan följde det gamla vanliga: kaffe gick så småningom, utan att någon egentli- och munk och munk och kaffe.
Herrarna gen lade märke till det.
Senafor Korvenkotka drogo sig in i doktorn rum, medan damerna fann det bekvämt, emedan han i likhet med sutto kvar i matsalen; mot vanligheten hade de flesta gamla suomefarianhöfdingarna al- de ätit i samma rum, emedan de voro så få, drig hade kunnat lära sig finska.
Lekfor bara nio personer.
Stämningen var särdeles Salovius åter var en man af gamla stammen, hög, och munkkvartorna ombyttes flitigt.
som visserligen höll styff på sitt finska mo- Om direktör Suomenheimo, född Järvinen, dersmål, men dock innerst inne hade för sig
IDUNS ati ett bildadt samial måste föras på svenska Doktorn ansåg visserligen, att finskan aldrig kunde komma riktigt till heders innan man enat sig om att principiellt aldrig tala s en- ska, men som artig värd ville han inte göra sina gäster förebråelser, och dessutom af- skydde han allt slags bråk.
Af sistnämnda orsak hade han på sitt still- samma sätt genomdrifvif att alla politiska diskussioner, så vidt möjligt, blifvit bannly- sia från dessa middagar.
Han fruktade, att åsikterna kunde komma att brytas rätt skarpt.
Lekfor Salovius ogillade nämligen teoretiskt den bobrikoffska regimens män, hvilket inte hindrade, att han frifdes bra i sällskap med senator Korvenkotka, som han för resten räknade släkt med.
Allt gick bra så länge herrarna sutto för sig och diskuterade affärer och väderlek mellan pimmarna.
Men då damerna vid tolf- fiden slogo sig ner i herrummet, öfvergick samtalet ofelbart och osökt på \ ärldens ondska.
Herrskapet Korvenkotka hade under vårens lopp företagit en längre utrikesresa, och se- natorskan idisslade fortfarande sina minnen.
— Det är då förskräckliga tider vi lefva i, sade hon med en suck.
Hvar vi än vistades, i London, i Berlin, i Wien, talades det bara om krig.
1 Wien ville alla människor slåss.
Och tänk ändå, att ha sin man eller sina sö- ner i krig!
En enda bomb kan ju döda en hel här.
Nej, verkligt, då måste man säga att vi har det bra här hemma, vi behöfver inte vara rädda.
Och hon betraktade sin son med en blick, där ömhet och stolthet förenades.
— Vissf fan har \ i det bra!
ropade direk- tör Suomenheimo som om han hållit fal till döfva — och ska vi vara uppriktiga, så är det ryssarnas förtjänst.
De har för resten alldeles rätt, när de säger att vi aldrig haft det så bra som efter 1819.
— Bror menar väl 1809?
insköt lektorn höfligt men oundvikligt.
— 1809 eller 1819, det kan vara en pipa, jag var inte med på den tiden, men hufvudsa- ken är att vi har haft det bra tack vare rys- sarna.
Och om den där satans kagalen inte alltid skulle ha retat ryssarna med sin laglig- het och laglighet — Sällskapet fick aldrig veta hvad som då kunnat ske, ty direktöre Suomenheimo före- drog att skölja ner en hickning med en bot- ienfock.
Lektorskan Salovius såg upp en smula förvånad.
— Det kan ju så vara att vi har ryssarna att tacka för ett och annat, men saken har sina sidor.
1 går släpades igen en till Kresty.
— Det var rätt åt den fan!
sade direktören eftertryckligt och fyllde sitt likörglas.
Om inte vikingarna bråkade så fördömdt, så kunde vi hålla oss väl med ryssarna och förtjäna storkofvan.
Oj, oj, hvad där finns att förtjäna!
— Det är i alla fall synd om dem, som må- ste sitta inne de här vackra dagarna, sade direktörskan för att mildra intrycket af sin mans hårda ord.
— Hvem var det, jag har inte läst tidning- en i dag.
— En ung häradshöfding Ruuth, svarade lektorskan.
— Baron Ruuth, rättade Armas Korven- kotka skyndsamt.
Nu som så ofta förr sårade det hans sfåndsmedvetande, att folk inte kände bättre till de adliga ätterna i landet än att de när som helst förväxlade en baron med en adels- man eller rent af med en ofrälse.
Själf kunde han adelskalendern som en bondpojke sin katekes och bar kronor både fram och bak.
— Det är vissf en son till gamla baron Ruuth här på Koskis, anmärkte doktorn.
JULNUMMER — Det underliga är att han frivilligt an- mälde sig till tjänsten, fast han visste att han skulle komma i fängelse.
Och inte var väl lönen heller så stor.
— — Antingen är han tokig eller högfärds- galen, fastslog direktör Suomenheimo.
Nå- gon annan förklaring finns infe.
— Ja, viktiga har Ruutharna alltid varit, meddelade senatorskan, som umgåtts i bättre kretsar före syndafallet.
Doktorn nickade tyst.
Han hade i tiden råkat vara på besök hos sin mor och sålunda fått se, hur gamla baron Ruuth, landsförvisad på angifvelse af sina egna underhafvande, åkte bort från Koskis, där hans fäder suttit som själfhärskare i fyrahundra år och styrt sin landsända med hårda tyglar.
Folket hade samlat sig i hopar längs landsvägen — de måste se med egna ögon för att kunna tro att det verkligen var möjligt — och baronen mätte dem med en kort blick, men en blick som doktorn ännu kunde återkalla i minnet med oförsvagad tydlighet.
Och fasfän han stått där som tillfällig åskådare och som välbeställd medicine och kirurgie doktor, så hade den blicken plötsligt degraderat ho- nom till en af de kringsfående, bland hvilka angifvarna väl också funnos.
Det både för- argade och roade honom att dissekera sin egen känsla af osäkerhet, af underklass, af knappasi medveten men outplånlig respekt för härskaren från fordom.
Den känslan kunde ingen bildning och inga pengar för- kväfva, det visste han.
Inför baron Ruuth var han fortfarande Hilfuses Kalle, som dar- rade af rädsla för stryk när han i smyg ploc- kade blåbär på Koskis ' ägor.
Det roade ho- nom att införlifva den själfiakttagelsen med sina samlingar af psykologiska kuriositeter.
— Det är verkligen fan så komiskt, fortfor direktör Suomenheimo, att man kan vara så viktig, att man nödvändigt vill sitta i fängelse och bli martyr och få sitt porträtt i tidnin- gen.
För resten var det svinaktigt, att mitt porträtt inte fanns i Hämeen Lehfi, fast jag var representant vid köpmannamötei.
Samtalet höll redan på att glida in i lug- nare fåror; men Armas Korvenkotka hade druckit ganska tappert och greps af en oemotståndlig lust att frondera.
— Kanske baron Ruuth gör det för ärans skull.
Det blef alldeles tyst.
Så fillade häradshöf- dingen: — Vi germaner har ju ett utpräglad!
sinne för äran.
Man behöfver bara läsa Ber- tel Gripenbergs dikter.
En bombexplosion eller Messias ' återkomst kunde inte ha haft en kraftigare verkan.
Senatorn blef eldröd i synen och spände blickarna i sin son.
Doktorns ansikte mörk- nade märkbart, och till och med senaiorskan kände sig pinsamt berörd af det retsamt understrukna " vi germaner ", fastän hon där- hemma så ofta hört mannen och sonen utbre- da sig öfver germanernas härskaruppgiff in- om det finska folket, som själf saknade här- skaregenskaperna.
Men värst var det med direktör Suomen- heimo.
Han bar sig åt som om han fått en knif i magen.
— Äran!
skrek han, hvad fan är ära egent- ligen?
Det är någonting som kagalen har hittat på för att skälla ner oss.
För deras ära ska hela landet störtas i olycka, och hvad har vi för glädje af den, när affärs- männen är ruinerade och ingen människa kan förtjäna pengar mera.
Kan man äta de- ras ära?
jag för min del gör en konst i den.
Han hade rest sig i sin ilska och ropade ut orden rakt upp i ansiktet på Armas Korven- kotka Lektorn lade lugnande handen på hans skuldra och tryckte honom varsamt ner i stolen igen.
— Att sätta allt på spel för ärans skull, 15 sade han, vore eft trots som säkert icke är efter Guds sinne.
Senator Kovenkotka ansåg sig nu skyldig att bryta sin stumhet och mildt desavouera sin sons oförsiktiga yttrande, som ju så lätt kunde ge anledning till svåra missförstånd, kanske rent af skada hans framtidsutsikter, om det fördes ut i vida kretsar.
Hur ofta har man inte sett, att ett förfluget ord — — — Det kan ju infe nekas, sade han, att det myckna pratet om äran är ren humbug, eller med andra ord en ny omgång af kejsarens nya kläder.
— Armas skämtade ju bara, försäkrade senatorskan med en orolig blick på sin son, som stod där helt förtjust och njöt effekten af sitt påfund.
Men stämningen var redan för- störd.
Kort därpå bröto alla upp.
Doktorn tände en lykta för att följa dem ner till motorbåtarna.
Därute mötte dem augustinatten, så svart trots stjärnprakten, så stor, så tigande, lyss- nande, väntande och underbar som bara vår sommarnatt kan vara.
Nedanför dem låg Alajärvi, S ' art som en flod af tjära med blanka fläckar här och hvar.
Från strandängarna hördes kornknar- rens slräfva läte, som sågade sönder den slo- ra tystnaden.
Borta på andra stranden skymtade ur dunklef ett ensamt ljus, som de hemmavaran- de fändf i senatorns villa för att underlätta hemkomsten.
Frostigt klar och kall svepte nattluften om deras upphettade tinningar.
Gamle lektor Salovius stannade rörd och tog sin husfrus hand, näsfan i smyg, som den gången för fyrtio år sedan, då han bad hen- ne följa med på färden.
Han var af eft en- kelt och ödmjukt sinne, och hans tankar gin- go nu till den man, hvars stora namn öfver- skyggat hela hans ungdom och präglat hans generation; han mumlade sakta för all inte höras af andra än henne, som aldrig miss- förstod: — Säg, kan man dö för detta land?
Sa gingo de utför strandsluttningen.
Fär- ska spindelnät slogo dem i ansiktet, upp- skrämda grodor hoppade kring deras fötter.
Någonstans långt, långt borta rasslade ett tåg mot banvallen; nu gick det öfver en då- nande järnbro, nu saktades farten och där hördes.en utdragen hvisselsignal, som ekot kastade boll med mellan skogar och berg tills den långsamt dog bort i natten.
Man tryckte hvarandras händer.
— Tack för i år!
— Tack själf.
Doktorn ansträngde sig för att finna ett vänligt och intresseradt ord för enhvar.
— Ni reser ju snart till Petersburg?
sade han till Armas Korvenkotka.
— Ja, om ett par veckor.
— Men inte i fångvagn!
skrek direktör Suomenheimo förtjust öfver sin kvickhet.
Men hur det var fick han skratta ensam.
Armas Korvenkotka kände sig på något sätt besvärad.
— Jag anser nämligen att den finska adeln nu som förr har en stor uppgift att fylla där- borta, sade han som till förklaring.
Senatorn harsklade ilsket.
— Ja, sade lekfor Salovius, hvar och en går sin väg här i lifvet, den ena si och den an- dra så.
Det är väl Guds vilja.
— Det blir inte lätt att hitta hem i afton, sade doktorn med en blick utåt vattnet, som smälte ihop med skogar och stränder.
— Gör dig inga bekymmer, svarade sena- tor Korvenkotka, vi klarar oss alltid.
Vi styr efter egen fyrbåk och ska nog finna vår väg!
Illustratör: Brita Ellström.
16 ET GÅR - ELLER DET GICK åtminstone för några år sedan — en diligens mellan Rothenburg ob der Tauber och Krechlingen.
Det var ett riktigt Dickensfordon, som godt kunde ha rullat i Martin Chuzzle- wit, postgult, frestas jag säga, med röda knappar på siddörrarna som ett lacksigill, fastspända läderkoffertar bakpå och uppe på taket plats för fyra personer.
Och kusken hade en blå kragkappa, som jag skulle vilja kalla just kuskblå, grå kastorhatt och ett posfiljonhorn af mässing.
— Se det var en riktig diligenskusk!
skulle H. C. Andersen ha sagt.
Jag, som skrifver detta, har intet med hvar- ken kusk eller diligens att göra — sista gången jag vallfärdade till Krechlingens gamla katolska kyrka, skedde det tyvärr i bil.
Men en händelse gjorde att jag en annan gång i en helt annan miljö, kom att träffa en underlig kurre vid namn Hörnfelt — en svensk rentier, som han kallade sig — hvil- ken oförmodadt började prata om just vä- gen och färden till Krechlingen.
Det var för resten i Köpenhamn och på en gammal " Vinstue ", hvilken nu- mera också gått för- gängelsens väg, men som då besökfes af en del konstnärer, före- trädesvis skådespela- re.
Och uppriktigt sagdt trodde jag först att min landsman var en före detta teater- direktör eller tämligen förmögen aktör, som dragit sig tillbaka, plus pension.
Det var en yrvä- dersdag som få i sta- den vid Sundet — jag trodde, jag satt på gamla Rydberg och såg ut öfver Gustafs Adolfs torg i stället för Kongens Nytorv.
Det dansade hvitt i hvift och flingorna voro så stora som kålfjärilar.
Om några dagar skulle julen va- ra inne, mellan det Kongelige och Maga- sin du Nord stod en skog af granar och ställets gäster kommo in fullastade med jul- klappspaket.
Endast glöggdoften saknades.
— — så IDUNS JULNUMMER Nåväl — det hör icke till denna historia hur jag blef presenterad för herr Hörnfelt, hvem han egentligen var, eller hur han såg ut.
Hufvudsaken var hans erinring om hän- delsen där nerifrån, hvarest magnolian blom- mar redan i april, och den lyder i all enkelhet som följer.
Litet tråkigt i längden.
Tja, det är kanske s å äfven miljonärerna uppfatta tillvaron ibland.
Där var till exempel barberaren.
I hans rakstuga mottogs jag som en furste.
Satt nå- gon stackars inföding i den enda stolen, fick han bums resa sig, äfven om han var intvå- * lad, då jag inträdde.
Och så vidare.
— Tack, bror, tack skall du ha.
Skål en Emellertid, det var barberaren, som gaf gång till och tack!
upphofvet till hvad som hände.
Ja, eftersom vi nu äro bröder och svenskar, En morgon säger han: så skall du min själ få höra en bit från stan, — Skall baron Hahnfeld icke besöka vi nyss talade om, och det märkvärdiga är, Krechlingen?
att den kan dras bäst i julväder, fast det var — Krechlingen, svarar jag, hvad är det?
vår den gången.
— Åh, Krechlingen!
Berömd katolsk kyr- Det är så länge sen.
ka, fast vi förstås sedan den store Gustaf Jo, ser du, jag kom som vanligt resande Adolf äro protestanter ...
Det går en dili- från en eller annan kant på kartan och så gens hvar torsdag — hamnade jag för tillfället just där.
Då du Ordet diligens kom mig att spetsa öronen.
själf varit där ett par gånger, besparar jag Fanns det ännu diligenser?
dig beskrifningen af lokaliteternas romantik.
— Visst reser jag, sade jag.
— I öfvermor- Det var i april.
Vårens narrmånad.
gon forsdag.
Det fanns inte en katt — åtminstone infe Det var vackert väder den dagen (tisdag) en främmande katt — mer än jag i hotellet.
och magnolian blommade.
Men torsdag var Jag kände mig för en gångs skull som cen- något annat.
På en gång kallt och varmt trum.
Vid mitt café complet på sängen, vid med åska och hagel om hvartannat.
Don- lunchen, vid middagen.
Och eljes också.
nerstag heter det ju, och jag kan med en dålig vits säga: Don- nervefter, was für ein Donnerveifer!
— Det är infe en åska, sade diligenskusken, det är fre åskor.
Och han pekade med piskan uppåt vinbergen.
Men reste gjorde jag.
Till att börja med var jag ensam i omni- busen, hvilken för öf- rigt skakade så våld- samt, att jag, trots allt, önskade att hju- len haft dubbla gum- miringar.
Fönstren skallrade icke, eme- dan de voro fasta — det vill säga: icke kunde öppnas eller fällas ned.
Hästarna voro ett par feta baj- rare, som man kunde tro vara stamkunder på en bierstube, men det hindrade inte lag- farten.
Allt emellanåt togo vi hopp som öf- ver kapplöpningshin- der.
Och åskan mull- rade och blixtrade.
I en liten by, hvars namn är okändt, ser- skall du min själ få höra en bit från stan, vi nyss talade om.
IDUNS JULNUMMER etimms / Jen / e?
: verades öl och korf, och här steg in en ung dam i regnkappa och gummihatt.
Vid nästa hållplats — där öl och korf serverades — ökades ressällskapet med en ung man utan både hatt och kappa.
Han hade en cykel- mössa på hufvudet, bar portör och höll i han- den ett ljusblått paraply, som fläckvis tedde sig regnsvart.
Vi sutto alla i hvar sitt hörn och låtsades icke taga minsta notis om hvar- andra.
Då inträffade något.
Vid sista stationen innan Krechlingen siöf- lade en korpulent herre upp i vagnen.
Han var rödmosig, en smula onykter och dessut- om orakad.
Men hans blå ögon blänkte sup- muntert oss alla till mötes.
— Prosit Neujahr, var hans oväntade häls- ning, i det han tog plats — eller rättare föll ned i fjärde hörnet.
— Prosit Neujahr, upp- repade han eftersinnande, nej fan [sade han på svenska!!
nein, nein — ich meine natürlich fröhliche Weihnachten!
Vi drogo förstående och öfverseende på munnen — hvar och en på sitt vis.
Den lilla damen höll en bok upp för ansiktet och skrat- tade hjärtligt, hennes ögon lyste skälm- aktigt och vänligt.
Du, som själf rest omkring en del, efter hvad jag kan förstå, vet nog att det ofta är med blandade känslor, man upptäcker sina eg- na utom våra landamä- ren.
I detta fall hade jag dock ingen generan- de känsla, min välfödda och icke riktigt soigne- rade compafriot väckte enbart sympati.
Kanske delvis därför att vi voro på Bayerns gränser, men mest för att han omedel- bart verkade som ett na- ivt och stort barn.
Han såg sig småleen- de och nickande omkring och då ingen besvarade hans hälsning, gäspade han resigneradt, makade upp sig i hörnet och slöt ögonen.
Ovädret hade nu öf- vergått till hagelskur.
Dalsänkningarna lågo salfhvita.
Så nådde vi ändtligen Krechlingen.
Jag har sällan sett en så ful lerhög, och kyr- kan intresserade mig icke ett dugg, därtill är jag för okunnig i ämnet.
En gammal blek och giktsvag käring med schalett om det darran- de hufvudet gick omkring och berättade med ynklig stämma årtal och helgon, krig och jungfru Maria, underverk och plåster, samt påtrugade oss naturligtvis årsgamla och flugsmutsade vykort.
Kyrkogården liknade * en begrafningsplats för pestsmittade.
Sedan vi skramlat ur oss vederbörlig drickspenning, sågo vi oss om efter diligensen.
Men den var försvunnen.
Det var då min landsman räddade situatio- nen.
Jag skall aldrig glömma den min af komisk patos, hvarmed han tilltalade oss.
Han såg i ögonblicket ut som en — icke hvit, men röd pjerrot.
— Meine Herrschaften, sade han ... Och så kom en oemotståndlig ström af barnslig och godmodig snakkesalighed.
Han förklarade att det ju var jul och att nu kom- mo julänglarna flygande öfver krubban.
Han talade om kärfven för småfåglarna, om jul- halmen i spiltan och om julbrygd och julbak.
Granen, sade han, var redan huggen och hemforslad på kälken, julstjärnan brann och julljusen tändes — tre och tre.
I ottan ska vi, dillade han vidare, och nu luktar det bara af lack och vaxstapel och skinka och gröt med mandel och lutfisk och smörkaka.
— Ja då, fortsatte han och slog ut med handen, se I detta dunkel en hvit gestalt — en kvinna.
snön, det är skare, hör ni inte slädbjällrorna?
Och plötsligt reciterade han Rydbergs Tom- ten: " Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. "
Här lyckades jag hejda honom.
— Jag tror icke, afbröt jag ordflödet, att herrn och damen riktigt kunna följa med — saken är den att jag ä ' svensk, men paret bredvid oss är tyskar.
Diligensen har för- modligen kört ned till värdshuset med post och paket, vi kunna ju följa efter.
Nu håller det uppe — Han såg på mig.
— Jaså, svensk, sade han långsamt, det anade jag inte.
Annars — annars hade jag varit tyst.
Det hade med ens kommit något halft sorgset, halft reserveradt öfver den lille run- da och gemytlige talföre mannen.
Han ång- rade sin oskyldiga svada.
Vi presenterade oss emellertid — han hette Trulsson — och iaktfogo samtidigt att den portör och paraplyförsedda resenären gjorde detsamma inför Fräulein i regnkappan.
En li- ten blek solstråle gaf oss ett småleende un- der en molnkant, och sedan vi alla fyra växlat namn var ce- remonien öfverstånden.
Haglen smälte redan i gräset som sockerbitar i vatten, och en röd gafvel nedanför bac- ken med en vädertupp på taket anvisade hvar bykrogen låg.
Utanför huslängan stod en rad knotiga träd, deras blad droppglänste som fernis- sade.
Fönstren voro upp- slagna till en rymlig käl- larsal, hvars mörka pa- neler buro porslinsmug- gar, ölkrus och brokiga lertallrikar.
Vid ett af fönstren stod ett nydu- kadt bord, den rena hvita duken lyste svalt i dunk- let.
— Kom, ropade herr Trulsson, nu bekanta vi oss vidare kring julbor- det.
Se, där kommer kusken och han har re- dan ett tomt stop i han- den och piskan i den an- dra — och sannerligen, valthornet under armen.
Det är ju en Bellmans- figur!
Han gjorde en piruett, som verkade så komiskt, att vi alla storskratfande
IDUNS 18 gjorde vårt inträde i salen.
Och vårt bord färglysie, också det, med den läckra skinkan omgifven af gröna knippen med svarta rätii- kor och röda rädisor.
Smöret var packadt i en grann träbyita och glasen kring en liten miniatyrtunna voro bemålade med rosor och blader.
Men i hörnet bakom disken började värden tappa i ett mörkt öl från ett jättefat, hvars trinda sidor svettades kristallklara ispärlor, och hans dotter kom leende emot oss med hvitt bröd och en skål med honung.
— Vi satte oss.
Genom de öppna fönstren fläktade vinden.
» Här gjorde Hörnfelt ett uppehåll och stir- rade ut öfver torget.
Yrvädret uppförde en verklig häxdans, man såg icke längre tea- terns fasad med kolonnportalen, och de få vandrarna, som försökte snedda i lä, hvirf- lade rundt mellan lyktkandelabrar och spår- vagnsmaster ur stånd att bestämma kursen.
Denna hvita vinterlek förstummade honom synbarligen.
Landskapet i södern bleknade bort tills det smalt in i och samman med snö- dimman i norden.
Men oväntadt smålog han.
— Det är ju precis som Trulssons julsaga, mumlade han.
Och vändande ryggen mot fönstret fort- satte han.
Då ljuset nu föll bakifrån hade jag svårt urskilja ansiktsuttrycket — det blef en skuggfläck mot den skimrande snöfalls- bakgrunden.
— Skål!
Ja, vi sulto där och åto och drucko och småpratade, och när vi hunnit till de små runda ostarna, hvilka icke luktade så godt, men smakade desto bättre, visste vi ungefär allt det yttre om hvarandra.
Den unge man- nen var naturligtvis kandidat och drömde om den aktningsvärda utvecklingsbanan på växtbiologiens område, under det att Fräu- lein odlade musik.
Trulsson var, liksom jag själf, mindre betydande och mer lill åren — vi sutto kvar vid en kopp kaffe, då de unga företogo en rekognoscering, efter att hafva skrifvit ett dussin vykort.
Diligensen skulle först begifva sig på hemvägen om ett par timmar.
Det kom en humoristisk glimt i min nye b e - kantskaps ögon.
Han stoppade en liten snugga, tände och sade mellan blossen: — Ni trodde väl förstås först att jag var en smula på tre kvart eller litet vriden eller kan- ske båda delarna ...
Men saken är att jag li- der af en sommarsjuka, som här i utlandet tar sig uttryck i en bestämd vision af mid- vinter eller julstämning där hemma.
Så har det varit i många år hvar jag än befunnit mig.
Det börjar en vacker vårdag — alltid i sö- dern, där ju våren liknar vår högsommar, jag tänker, minnes, drömmer om jul och snö, jag ser syner, bilder, vinterlandskap, ja, jag icke bara ser, men jag känner, luktar, förnimmer med alla mina sinnen vår juls alla attribu- ter, jag får både syn och hörselhallucinatio- ner.
Utlänningarna generar jag mig icke för, de få tänka hvad de vilja, det är ju i alla fall harmlöst nog hvad jag pratar.
— Ni skrattar infe åt mig?
— Nej, visst inte, tvärt om.
Men har ni drig, herr Trulsson, också haft en vintersjuka, för att begagna ett analogt uttryck, hvilken till exempel framtrollat söderns prakttaflor för edra ögon, när mörkret och kölden nått höj- den där hemma?
Då ni med en suck tänder lampan klockan tre på dagen, då ni — — Jovisst, afbröt han lifligt, i synnerhet som yngling och ung man.
Jag längtade ut till sol och blått hvar kulen vinterdag, och den- JULNUMMER na reslängtan stegrades våldsamt, när vår- vintern närmade sig.
Men det var i alla fall något annat, det var blodets längtan, pul- sens pockande på Iif — mera lif.
Det var önskan efter att se det ännu osedda, upplef- va hvad jag läst, njuta i verklighet museers och galleriers dukar.
Min sommarsjuka är däremot af obotligt slag: den har kommit med åren och den följer mig till grafven.
Vi sutto tysta en liten stund och sågo hvarandra in i ögonen — ungefär som vi två nu göra i den här gamla bodegan.
Och som om Trulsson läst mina tankar, nickade han och sade, alltjämt utstötande små puffar af rök ur pipan: Här ska ni få en julsaga, ärade herr lands- man.
Det var för många år sedan en julafton i Stockholm.
För första gången skulle jag till- bringa den ensam och med en obeskriflig känsla af bitter tomhet iakttog jag de svin- nande timmarnas olika fenomen.
Hur lyk- torna tändes, hur det lyste upp i våningarnas jfönster, hur butiker stängdes och hur gatu- lifvet glesnade.
Min restaurang tillbommades och jag motades ut.
Det började snöa och i tjockan öfver mitt hufvud ringde kyrkkloc- kor.
På julgranstorgen blef det ödsligare och ödsligare — de osålda träden vräktes ikull och fingo snötäcke öfver sig.
Mötte jag en ensam vandrare, bar han paket under armen, och stadsbud och expressbyråpojkar stretade i modden som laståsnor.
Jag bodde tämligen långt borta på Öster- malm i ett af de hus, som då kallades mo- derna och som nu rifvas ned, emedan de äro så fula och gammalmodiga.
Jag hyrde ett stort rum af en änka, men både hon och en annan hyresgäst voro bortresta öfver helgen.
Jungfrun hade ledigt och jag var mol ensam.
Förmodligen för att det skulle kännas mera hemtrefligt hade min värdinna öppnat den lilla våningens dörrar till samtliga rum, det var eldat i alla kakelugnar och i min egen stod en ny brasas vedträn uppställda med spänfspåner och näfver instuckna — färdig att tända.
Jungfrun hade för att visa sin tack- samhet för morgonens lilla penningsedel lagt ett julkort med Betlehems änglar på mitt skrifbord och, värst af allt, den goda änke- frun hade ställt ett litet granträd i en blom- kruka på kommoden.
Det var prydt med en pepparkaks-Nisse och Nasse, en julgris i marzipan och några förgyllda valnötter.
Dessutom stod på chiffonjéklaffen ett fre- grensljus i en grann papperssfake.
Dessa vänliga yttringar af medkänsla, som under andra omständigheter skulle ha rört mig, väckte nu enbart ytterligare missmod.
Jag mindes forna jular och tänkte på de hä- dangångna släktingarna, på vänner, som blifvit borta och förhoppningar, som svunnit.
Och plötsligt märkte jag att jag satt i gung- stolen och storgrät.
Då ringde det på tamburdörren.
I första ögonblicket ville jag resa mig, af gammal vana, och öppna, men i nästa s e - kund blef jag sittande, i det jag sade till mig själf: — Nej, hvarför det?
Det är ingen som sö- ker mig — nu, på själfva julafton.
På sin höjd en tiggare.
Och för resten — det är in- gen jag önskar se i denna stund.
Jag lyssnade efter en ny ringning, men min besökare ringde icke igen.
Han stod tyst väntande utanför dörren.
Gungstolen har jag genast stannat, så att icke minsta knak- ning af medarna skulle röja mig.
Och jag visste att fönstren åt gatan voro oupplysta.
Med ens hör jag att en nyckel försiktigt och trefvande sättes i dörrlåset.
Jag höll an- dan af spänning — var det en inbrottstjuf?
Så vrides nyckeln om två slag — det var ju ett gammaldags, vanligt lås — och dörr- handtaget tryckes ned, dörren öppnas och stänges, någon står i tamburen, någon går in i salen, genom det lilla förmaket, förbi säng- kammaren in i stora rummet, det rum som låg närmast mitt.
Jag sitter fortfarande i min gungstol, ett enda ljus brinner på nattduks- bordet, genom den öppna dörren ser jag rummen i mörker.
Och i detta dunkel en hvit gestalt — en kvinna.
Hon tänder till min förvåning den stora hänglampan, hon tänder de två smålampor- na med röda skärmar i förmaket och hon tänder också salslampan öfver det runda bordet.
Hon går fram till skänken, tar duk och servetter och silfver ur olika lådor, drar ned gardinerna för fönstren, hämtar en fär- digklädd julgran från tamburen och tänder alla de små kulörta ljusen.
Hon går ut i kö- ket och kommer tillbaka med en bricka full af assietter med julmat, hon hämtar också vin och glas.
Därpå bär hon in en liten kläd- korg, i hvilken staplats hvita paket med röda sigill och slutligen sätter hon sig vid pianot och spelar Händels Largo.
Då måste jag stå upp och gå in till henne fy jag har ännu inte kunnat se hvem hon är.
Hon spelar vidare, men ser småleende på mig, och då ser jag att det är min vackra, min älskade kusin, som för ett år sedan blef så förmöget gift uppe i Norrland.
Hon spe- lar och jag står där utan att kunna förstå hvad allt detta betyder eller hur det har gått till.
Men när den sista tonen dött, reser hon sig, slår armarna om min hals, kysser mig och säger: — God jul, min egen älskade — det är ju med dig, jag är gift.
* Här tystnade herr Trulsson och pekade ut genom fönstret.
— Där kommer vårt unga par, se så för- älskad kandidaten redan ser ut!
Och haglen ha alldeles smält, hela dalen är grön igen och bergen violblå.
Se på den lilla flo — — Ursäkta, herr Trulsson, sade jag, men hur vill ni att jag skall förstå er vinterhistoria.
Den låter onekligen en smula bisarr ... — Men jag kallade den ju också en julsaga, svarade han och skrattade litet underligt.
Efteråt har jag tänkt på rentier Hörnfelts reseminne, eller hvad jag skall kalla det.
Och det slog mig att man sällan brukar be- rätta så, att tredje person omtalar händelsen genom andra man.
Jag tror att Hörnfelt och Trulsson var en och samma figur.
Illustratör: Yngve Berg.
IDUNS JULNUMMER DU LILLA BARN, SOM EJ i är mitt och dock i har fått min faderstanke, skall du minnas en dag hur gärna j a g har smekt din lock, och skall du ana att det var en: kvinnas Jag älskade en gång din ljufva mor, men öfver hennes lif fick jag ej råda.
Det är så längesedan, och nu bor hon mycket tyst och långt ifrån oss båda.
jag tänkte på, och skall du undra hvem den kvinnan var och hvart hon gick i världen?
Hon var din mor.
Hon var ditt varma hem.
Hon blef ej min, men blef mitt bloss på färden.
Och du är icke min; en annan man skall styra dina första steg och trycka din heta kind mot sin, och det är han, den andre, som har rätt till faderns lycka.
Men ändå är det som ett hemligt garn, du vårens lif, förenade oss tvänne.
Din mor skall lefva i sitt lilla barn och jag, det stora barnet, blott i henne.
OM VI HA STAPPLAT ELLER SKRIDIT RAKA med sammanbitna tänder mot vår graf, så kommer stunden, när vi se tillbaka på allt hvad lifvet tog och lifvet gaf.
Låt oss i stoftet våra kransar skaka.
De stilla ändå ingen andes kraf, och triumfatorn själf skall en gång smaka det bittra sålt, som åren sätta af.
Men när vi slukats af den stora natten och bron, som leder öfver dödens vatten, af andehänder rifvits bakom oss, så lyser kanske som ett fjärran bloss från lifvets strand det bästa lifvet gömde — den första kärleksdrömmen, som vi drömde.
rnsms DEN LILLA MEDALJONG HON efterlämnat ger ännu hennes döda skönhet lif — men midt i bilden har emaljen rämnat som för det hårda hugget af en knif.
L Se blicken som i blåhvit majluft tvagen och munnen blossande af kär- lekstörst.
Om hatet mattat åt de sköna dragen, hur många kyssar ha ej höljt dem först.
Illustratör: Victor
20 IDUNS I. flAG HAR VISST ALDRIG BERÄT- tat någon förlofnings-historia, fast jag kan en hel del och ämnet ingalunda saknar sitt intresse för mänskligheten.
Nu skall jag ju till på köpet berätta något, som passar för julen och dess tankar, och då kan ämnet lämpa sig bra.
Jag skall alltså berätta en historia från Mönsterhamn, den nordligaste staden i Obacka län.
Om en förlofning där i staden.
Sätt er till rätta nu, mina åhörare, och var uppmärksamma; historien är lärorik, och det är inte jag, som har hittat på den.
II.
En vacker dag kom det till staden en ung advokat, som hette Hjus.
Han kallade sig notarien Hjus.
Det fanns före honom en gammal häradshöfding, som skötte de för- mögnare stadsbornas processer med de fat- tigare.
Dessa senares advokater voro dels stadsfiskalen och poliskonstaplarna och dels ett par individer, som fordom varit affärs- män, men råkat tappa fotfäste i penningvärl- den och nu uppehöllo sig i rådhu- sets skugga.
Det finns sådana i alla samhällen, så att Mönsterhamn var inte ensam om fenomenet.
Den gamle häradshöfdingen var emellertid så pass gammal och så pass rik, att han börjat tappa lusten att föra processer.
Det hade inte stadsborna, tvärt- om, och därför var notarien Hjus kommen att gå dem tillhanda med råd och dåd.
Man väntade honom infe utan spänning i stadens olika kretsar.
När han anländt, ringde telefoner- na, och man frågade hvarandra.
Han är lång och ljus, rapportera- de telefonerna, han har röda mustascher, markerade drag och mycket, mycket välsitfande byx- or.
Dessutom har han varit på middag hos häradshöfdingen.
Notarien Hjus såg för sin del föga på staden.
Han hade den redan, innan han sett dess gator och hus, fullständigt i hufvudet, tack vare officiella uppgifter.
Och saken var, att han var en öfvertygad penning-dyrkare.
Det första han nu gjorde var att hyra en liten central lägenhet om tre rum.
Det var en gammal fru, som ägde den, och hon be- gärde 650 kr.
i hyra pr år, 25 kr.
JULNUMMER i månan för hvart och ett af de båda stora rummen, som voro så små, och 50 kronor om året för det tredje rummet, som hon till- lät sig kalla litet och som var en byrålåda.
Lägenheten låg vid stadens stora torg.
När den gamla frun såg notarien Hjus stiga in, mönstrade hon honom med den vana, som uppstår, då man varit gift i 30 år och änka med öfverflödiga rum i 15.
— Denne herre, tänkte hon, enligt hvad man sedermera berättat, denne herre betalar sä- kert 650 kronor.
Men notarien Hjus sade bara, utan att ens tänka på henne: — Min bästa fru!
Nu är det min mening att slå mig ner för all fram- tid här i Mönsterhamn.
Låt mig därför först och främst fråga: hur många hyresgäster har ni under loppet af fem år?
Frun blef högst förbluffad och gapade nå- got samt darrade med läpparna.
Hon kände sig öfverraskad, hon kunde inte följa nota- rien Hjus i hans tankegång.
Man brukade nämligen aldrig ställa frågorna på det sättet i Mönsterhamn.
— Ge mej si!
sade hon därför.
Det händer, att det blir ombyte hvartannat år.
Frun blef högst förbluffad.
— När då en hyresgäst har flyttat, fort- satte notarien Hjus, hur länge dröjer det, in- nan nästa kommer?
Frun vred sina gamla händer och såg med stigande oro i sina af åldern urblekta ögon på notarien Hjus och fog sig sedan åt pannan.
— Ge mej si!
sade hon.
Hur länge det dröjer?
Ja, ibland ett par, kanske tre må- nader.
— I genomsnitt sex å åtta månader, säger vi då, på fem år, sade notarien Hjus.
Det betyder, att frun förlorar uppåt 400 kronor på fem år.
I verkligheten är alltså denna lägenhet värd för uthyraren 570 kronor om år.
Det är under sådana omständigheter rätt egendomligt att begära 650 af mig.
Eller hvad säger frun själf?
Frun gapade nu för full hals.
Hon hade aldrig hört sådant förut.
Notarien Hjus var emellertid född i länets sydligaste stad och största handelsort, Köpmansvik, och han resonerade hela tiden så, som han hört hvar- enda person resonera i Köpmansvik, ända sen han var barn, och som han ansåg vara riktigt och rätt.
— Om vi alltså bestämmer oss för 575 kronor, sade han, så betyder det, att frun tjänar lika mycket som förut på lägenheten och dessutom fem kronor extra om året.
Jag är nämligen nöjd med lägenheten och ämnar inte flytta.
Genom dessa enkla och klara kalkyler fick notarien Hjus de tre numren för 575 kronor i stället för 650, och samtalet spreds af vär- dinnan.
— Hvilka kommer han att föra talan för?
frågade man då.
— För bättre folk, sades ge- nast.
Uteslutande för bättre folk, naturligtvis.
III.
Därpå annonserade notaren Hjus efter ett kvinnligt skrifbiträ- de.
Sökanden skulle personligen anmäla sig på hans kontor.
Det var den annonsen, som blef orsak till notariens förlofning med en af stadens bästa unga damer, fröken Orth.
Hon lefde med sin mor, som " var änka, i ett litet vackert hus infe långt från torget.
Fadern hade varit kronofogde och stads- fullmäktiges ordförande.
Härige- nom hade änkefru Orth och dot- tern umgänge bland stadens väl-
IDUNS JULNUMMER 21 Till slut talade fröken Orths väninnor med situerade familjer, och fröken Orth hade världen, som jag genom min sociala position henne och sade, att det var opassande gjordt befinner mig öfver.
tagit sig för att skrifva rent.
Hennes väninnor sutto på affärskontor, Notarien Hjus gillade hennes syn på sa- af honom, det var både oartigt och obelef- vadt.
men fru Orth höll på det passande och an- ken.
Fröken Orth talade i sin ordning med fru såg, att en ung dam kunde inte på samma — Fröken har resonerat fullständigt riktigt, gång umgås hos borgmästare och förmögna sade han.
Min uppgift här i Mönsterhamn blir Orth om saken.
— Jag tror nästan, att jag måste ge dina personer samt sitta på ett affärskontor.
att bevaka förmögenhetens rätt.
Fröken så- Men när notarien Hjus annonserade efter som själf förmögen blir således icke min vänner rätt, sade fru Orth.
En herre måste skrifbifräde, blef fröken Orth intresserad.
underordnade utan mitt biträde och min råd- vara lite kavaljer och lite generös.
Fröken Orth tänkte på saken.
Hon insåg, Hon hade nämligen hört historien om hyran.
gifvare.
Vårt arbete blir att kontrollera, att — Mamma inser väl, sade hon därför, att inte affärsvärlden riskerar förmögenheten i att hon inte med bibehållen själfkänsla kunde notarien Hjus är en ovanligt intelligent per- samhället eller hotas.
Lönen blir naturligtvis vara biträde åt en person utan generositet.
En dag förklarade hon därför saken för son.
Dessutom är han ju inte alls affärsman under sådana omständigheter ganska bety- utan en person med universitetsbildning och delselös.
Hufvudsaken är det allmänna gagn, notarien Hjus på byrån.
— Jag är fröken mycket tacksam för den- som har till uppgift att öfvervaka lag och som fröken kommer att göra.
rätt, alldeles som borgmästaren och råd- Därefter och sedan notarien Hjus närmare na upplysning, sade han.
Jag har bland mi- na principer bland annat också den, att jag männen.
Det kan alltså inte vara något förklarat fröken Orths arbete, sade han: opassande i att jag sitter på hans byrå.
Det — Jag tackar fröken hjärtligt och upprik- inte går inom gränsen för andra personers är ju i högsta grad bildadt och man kan tigt för frökens vänlighet, och jag hoppas på handlingsfrihet, och därför har jag hållit inne med mina egna tankar just i här berörda ju nästan säga upphöjdt arbete.
det angenämaste samarbete. '
Fröken Orth gick hem till fru Orth och angelägenhet.
Men nu har fröken öppnat — Det har du rätt i, mitt barn, sade fru en möjlighet för mig att framlägga min syn återgaf hela samtalet.
Orth, men det finns en omständighet.
— Hvilken då?
undrade fröken Orth, som — Han är en fulländad gentleman, sade på saken.
— Notarien Hjus förklarade därför för fröken Orth, att enligt hans mening var alltid med läraktighet hörde på modern.
hon som sammanfattning af det hela.
det de unga herrarna och da- — Jo, sade fru Orth, har du merna, som buro sig mycket tänkt på, att du skulle bli ensam olämpligt och opassande åt.
Ty, på byrån med notarien Hjus?
Det sade han, anslå i genomsnitt en är frågan, om det kan vara p a s - så låg summa som 50 öre om da- sande.
gen, hvilken de nedlägga på kon- — Ah.
.
.
visst!
utropade strax ditoriet.
Det blir 15 kronor i må- fröken Orth.
Det har mamma naden och 180 kr.
om året.
Här rätt i.
Det har mamma alldeles finns dels i Mönsterhamn och dels rätt i Förlåt, kära mamma, att i Obacka län för öfrigt en hel jag glömde det!
massa affärsföretag, som borde Fru Orth svarade mycket vän- stödjas.
Det finns aktier att teck- ligt: na för 100 kr., 500 kr., 1,000 kr.
— Man kunde ju fråga kyrko- Efter ett års innehållande på klokt herden.
sätt af konditoripengarna kunde — Det kunde man, sade frö- hvar och en af dessa unga herrar ken Orth nickande.
Det kunde och damer köpa sig en aktie och man verkligen göra.
sen gå vidare i samma riktning.
Det gjorde också fru Orth.
— Ja, sade kyrkoherden.
Hvad — Hvilket annat intresse af skall jag säga.
Personen har ju lifvet skulle det inte bli för dem, universitefsbildning.
Skall jag slutade notarien Hjus.
En männi- döma af erfarenheterna från min skas värde afgöres af, hur hon egen universitetstid, så var det förvaltar rikedomen i världen.
närmast inom filosofiska fakulte- Dessa unga herrar och damer ten, som de osäkra karaktärerna uppföra sig i hvarje förnuftig voro att söka.
En jurist med uni- människans ögon mycket tank- versitetsbildning och med tjän- löst.
steår bakom sig innebär, såvidt Det opassande uppförandet låg jag försfår, ingen risk.
alltså, enligt notarien Hjus, hos de Sedan kyrkoherden funderat, klandrande, inte hos honom.
Han tillade han: framlade dessa åsikter för frö- — För min del skulle jag sna- ken Orth mycket lugnt och klart.
rast gilla, att fröken Orth sökte Hon hörde noga på allt.
En fattig krympling kom upp p å byrån.
platsen.
Notarien Hjus kommer att — Notarien har alldeles rätt, föra de bildades processer, och sade hon sedan samt berättade Fru Orth hade ett par väninnor närvaran- för fru Orth, hvad som förefallit.
de bildades synpunkter känner fröken Orth bättre än alla de små flickor ur enklare hem, de för att bevittna den viktiga händelsen.
— Jag delar din mening, sade fru Orth.
Och de instämde alla och sade: som nu vilja komma på alla slags kontor, då Han är en utmärkt man.
— Han är tydligen en fulländad gentle- de i stället borde hjälpa sina mödrar i hem- Och från den dagen upphörde fröken men.
För sakens skull anser jag därför sna- man!
— Det.
sade de sedan ute i staden, och Orth med sina kondiforivisiter.
Det var då, rast väl, om fröken Orth vill söka platsen, det blef också stadens dom.
man började hviska i Mönsferhamn: gärna mot högre lön, och utestänga onödiga Dessutom dömde staden, att fröken Orth — Fröken Orth har slutat gå på kondito- sökande, som rätteligen höra hemma på an- var en duktig och resolut dam och värd b e - riet.
Hon är kär i notarien Hjus!
nat håll och böra tvingas dit.
röm, för att hon alltid visste, hvad som p a s - Efter eft sådant utslag af kyrkoherden sade sig och alltid handlade i enlighet där- V. var saken naturligtvis afgjord.
Och fröken med.
På det sättet gick en tid.
Fröken Orth Orth var mycket nöjd.
IV.
arbetade med stort intresse på kontoret, Hon gick raka vägen till notarien Hjus.
Efter någon tid uppstod ett problem i frö- och hon utbytte dagligen tankar med no- De resonerade om lönevillkoren.
Alla an- ken Orths medvetande.
Det berodde på de tarien Hjus.
dra sökande hade begärt 50, 55, 60, ända unga damernas och unga herrarnas sätt att Så en dag säger hon till honom: upptill 90 kronor i månaden.
Men fröken umgås i Mönsterhamn och notarien Hjus ' — Noiarien vet, att faftigvårdsfrågan nu Orth begärde bara 45.
Hon förklarade för ställning till dessa vanor.
har blifvit löst i stadsfullmäktige.
notarien, hvem hon var, hvem hennes far va- Det hände nämligen så godf som hvarje Det visste notarien Hjus mycket väl.
rit, hvad hon sysslat med samt orsaken till dag, att herrar och damer promenerade på — Notarien borde söka bli sekreterare i att hon icke skaffat sig plats på ett affärs- gatorna, och så slutade promenaden med ett kommittén, sade fröken Orth.
kontor.
besök på konditoriet.
Notarien Hjus delfog Men då skakade notarien på hufvudet och — Notarien försfår min ställning i Mön- rätt ofta i promenaderna och var en högst skrattade lite grann förargligt.
En stund se- sterhamn!
sade hon.
Jag skulle inte ha hand- angenäm konversatör, men vid konditori- nare skrattade han inte längre.
lat rätt mot den, om jag placerat mig i affärs- dörren lyfte han på hatten och tog farväl.
Fröken Orth berättade nämligen för ho-
22 nom, att man inom fullmäktige och drätsel- kammaren ifrigt önskade, att arfvodet för det nya fattighuset skulle stanna inom samhäl- let, och var beredd att lämna alla möjliga försprång, vid entreprenaden, åt en stads- bo.
Nu fanns det en byggmäsfarfirma, som stod på aktier, i staden.
Den hade skötts illa, och aktierna såldes för en hacka.
Fröken Orth undrade, om det infe skulle vara affär för notarien Hjus att köpa upp aktierna och genom att bli sekreterare i kom- mittén skaffa firman denna stora entrepre- nad.
Och fröken Orth kunde genom sina förbindelser i staden förvärfva notarien denna sekreterareplafs.
Det skulle dess- utom bli en hel del andra byggnadsarbeten, som kunde ropas in.
Notarien Hjus blef lifligt intresserad, och saken beslöts efter ett långt samtal.
När fröken Orth den dagen kom hem, mottogs hon af en ganska vacker blomster- kvast.
Den var från notarien Hjus.
Fru Orth såg bekymrad på dottern.
Hon mindes sina farhågor och undrade, hvad som händt i ensamheten på byrån.
Men när hon fick höra sammanhanget, sade hon lug- nad: — Det gläder mig, att notarien Hjus är en finkänslig man.
Det kan man vänta sig af honom.
Och jag är mycket glad, att förhål- landet er emellan är så godt!
Fröken Orth skaffade emellertid notarien Hjus platsen som sekreterare i fattigvårds- kommittén och allting gick efter beräkning.
Det var genom denna handling, som hon helt och hållet vann notariens aktning och förtroende.
VI.
Så hände det en dag, att en fattig krymp- ling kom upp på byrån.
När han skulle gå efter att ha fått höra, att hans sak var hjälplös, bad han att få slippa betala på grund af sin fattigdom.
Notarien Hjus funderade ett ögonblick, därefter gick han ut i yttre rummet, där frö- ken Orth satt.
— Mannen därinne ber att få slippa be- tala, sade han till henne.
Han är synbarli- gen fattig, så att jag reflekterar på att möj- ligen bevilja hans anhållan.
Jag skulle emel- lertid vilja be fröken att göra sig något ärende in och se på honom och sedan säga sin mening.
Fröken Orth gick in med några papper.
När hon kom tillbaka, sade hon: — Han ser visserligen fattig ut, men jag undrar ändå, om det kan vara tillräckligt skäl att låta honom slippa betala något alls.
Han kunde ha skött sig bättre, så hade han inte blifvit fattig.
Jag anser, att notarien kan ta åtminstone 2 kronor af honom.
Det är infe för mycket.
Notarien Hjus fog alltså två kronor, och krymplingen gaf sig i väg.
Därefter sade notarien till fröken Hjus: — Hvad säger fröken, om vi skulle lämna dessa pengar till en person, som förvaltar dem i alla händelser bättre än mannen nyss.
Jag menar, om vi skulle lägga ner dem på konditoriet.
— För min del i arfvodet?
frågade fröken Orth.
— Ja!
svarade notarien Hjus.
— Absolut icke!
sade fröken Orth.
No- tarien vet själf, att pengar kunna förvaltas bättre.
— Det var nu förlofningen började.
Ty notarien Hjus sade: — Jag framkastade denna fråga, fröken Orth, liksom jag utbad mig ert råd, uteslu- tande för att utröna, om vår syn på lifvet in i detalj var densamma.
Det var aldrig min mening att låta mannen gå utan att betala.
Den som söker mig, har därmed, hvem han IDUNS JULNUMMER vara må, på förhand iklädt sig en förbin- delse, som han har att inlösa, och jag skulle handla i högsta grad orätt mot samhällets förvaltningssystem och min egen ställning däri, om jag inte kräfde ut min rätt, hvarhelsf den finns.
— Den nu passerade lilla episoden har till fullo styrkt min förut hysta uppfattning om er, fröken Orth, att ni helt och hållet för- står min plats i samhällssystemet och att ni försfår er egen.
Jag har tillåtit mig att, omärk- lig för er, anställa några sådana här små prof. I hopp att ni inte misstyder dem tillåter jag mig nu vördsamt fråga, om ni äfven kan förstå och gilla mig, då jag härmed anhåller om er hand.
Fröken Orth svarade artigt: — Jag ber att hjärtligt få tacka er, nota- rien Hjus, för ert vänliga anbud.
Jag tror mig ha rätt att säga, att jag känner mig mycket smickrad af er artighet och att jag för egen del gärna skulle vilja räcka er min hand.
Men jag anser mig först böra tala med min mor.
Det gillade notarien Hjus.
Helt och hållet.
Fröken Orth bad honom följaktligen kom- ma hem och få definitivt svar samma afton.
Hvilket notarien Hjus lofvade.
VII.
När fröken Orth kommit hem, sade hon ingenting till fru Orth.
Hon visste nämligen, att fru Orth infe gillade några allvarliga af- färssamtal till middagsbordet.
Men efter middagen framförde hon nota- riens frieri.
— Jag har tänkt på saken, sade hon.
Och om mamma tänker på, att han efter härads- höfdingens död kommer att få hans ställ- ning i stan, så måste mamma medge, att det vore både klokt och passande, om jag accepterade anbudet.
— J a.
.
.
!
sade fru Orth tankfullt.
Kun- de han ha utsikter att bli stadsfullmäktiges ordförande som pappa, vore ingenting alls att säga, och jag skulle hjärtligt gratulera dig, kära barn.
— Kära mamma, svarade fröken Orth, det är jag alldeles öfvertygad om, att han blir.
Han har precis den lifsåskådningen.
— Du tror det?
sade fru Orth.
— Med full visshet!
svarade fröken Orth.
— Då skall jag i kväll be Gud välsigna er båda!
sade fru Orth vänligt, och därmed var förlofningen beslutad.
VIII.
När notarien Hjus kom, mottogs han alltså af fru Orth.
Hon talade en stund med ho- nom, och hon gillade allt, hvad han sade.
Härefter bad hon att få hämta sin dofter.
Fröken Orth inkom nu ensam.
Hon gick fram till notarien Hjus.
— Här är min hand!
sade hon.
Han fog den och kysste den, och sedan sågo de på hvarann, till dess att fröken Orth närmade sig honom och sade: — Ska vi kyssas?
Jag vet inte, om det är passande nu.
Jag har aldrig kysst någon förut.
— Jag tror att det bör ske!
svarade nota- rien Hjus, hvarefter de båda sträckte sig fram och lade munnarna vänligt mot hvar- andra.
— Det är egendomligt sade fröken Orth, att egentligen ha vi mannen i dag att tacka för denna lyckliga händelse.
— Det är mycket rätt, svarade notarien Hjus.
På det sättet tjäna till och med fat- tiga individer af folket ibland till något godt.
Rörd af så hjärtliga ord lade fröken Orth hufvudet mot notarien Hjus axel.
Och där- med var förlofinngen klar.
Hvad krymplin- gen angick, som åstadkommit denna lyckliga PROF VET ken stund som helst.
Vid fyrafiden skulle han vara tillbaka från sin resa, det visste hon.
Sedan han ätit middag hos sina föräldrar, skulle han komma till henne.
Och då skulle hon få lof att tala om hvad hon gjort.
Jo, det var han.
Hon kände igen hans glädfiga goddag till husjungfrun, hans raska steg genom hallen.
Ut att ta emot honom!
— Flvilken lycka att få vara skilda ett par dar och så få återse hvarann!
En alltid lika ny och frisk lycka.
Hvad han var hurtig och ståtlig!
För hvar gång han återkom från de där ämbetsresorna tyckte hon att han såg bättre och manligare ut.
Och det älskvärd!
imponerande draget, som lade sig öfver hans ansikte, då han nu vände sig ifrån henne för att hälsa de till- skyndande medlemmarna af hennes familj, klädde honom.
Hon tyckte bra om denna sä- kerhet i uppträdandet, blott den inte, — hvil- ket någon gång kunde hända — kom i kon- flikt med hennes egen själfkänsla.
Då chockerade den henne icke så litet, ty som det bortskämda enda barnet var hon van vid all möjlig hänsynsfullhef från sin omgifning.
Efter några minuters allmän konversation i salongen försvunno föräldrarna och mor- modern helt grannlaga och lämnade de un- ga ensamma i deras egen speciella vrå, den lilla hörnsoffan under rococospegeln.
En händelse, så anade han naturligtvis ingenting därom.
Han satt på krogen med sina sista slantar och berättade för alla sitt besök på byrån och ansåg sig, tack vare att han talat med en så hög herre, som ett skinande ljus.
Och den meningen delade hela krogen.
Så var det nämligen ställdt i Obacka län på den tiden, och därför prisas den än såsom synnerligen, synnerligen lycklig.
Illustratör: Bertil Lybeck.
IDUNS stund förflöt under förälskelsens hviskningar och småprat, men hela tiden rörde sig i Loui- ses hufvud den tanken under de andra tan- karna: " Nu måste jag tala om hvad jag gjort ".
Hon dröjde emellertid alltjämt, ty hon visste att bekännelsen skulle medföra en oangenäm förändring i stämningen.
Dock, det måste ju sägas, och till sist tog hon på sig en allvarlig min och började: — Vet du, Erik, vi är bortbjudna om fredag på stor middag.
Och du med.
— Hvart då?
— Till Ellemans.
— Nå, du hittade väl på något godt skäl för att säga nej.
Hvad han såg retsamt säker uf!
Inte den minsta oro för att hon kunde underlåtit att rätta sig efter hans önskningar, som hon mer än väl kände till.
Han tyckte inte om Elle- mans.
De voro rika uppkomlingar med vrä- kiga vanor och skroderande ton, och Louise tyckte inte bättre om dem än han.
Men de voro i alla fall hennes släktingar, och att inte vörda hennes släktingar var till en viss grad att inte vörda henne själf.
Han hade redan ett par gånger åsidosatt sina sällskapsplikfer gent emot dem på ett ganska sårande sätt, och hon ämnade inte längre finna sig i det.
— Nej, — sade hon, — det var mig allde- les omöjligt att hitta på någon förevändning, så jag skref att du var bortrest men snart skulle komma hem, och att jag antog att du gärna skulle komma.
Notarien Liftner teg ett ögonblick och b e - fraktade henne.
Han var verkligen öfverra- skad, fy hon hade aldrig förr försökt dispo- nera öfver honom på detta sätt.
Och försö- ket behagade honom icke, allra hälst som de kommit öfverens om att icke odla det ifråga- varande umgänget.
— Nå, så hittar jag väl själf på någon un- danflykt.
— Nej, Erik, det går infe an.
De tror redan aft du ser dem öfver axeln och skulle bli säkra på det, om du inte kom.
Hvarför ska du såra dem?
De är ju ändå mina släk- tingar.
— Nå, så umgås med dem du.
Men jag kan väl slippa.
Hon drog sig ifrån honom och satt där stel och rak.
Och när han försökle en smekning drog hon sig ännu längre bort.
— Snart vill du väl inte heller umgås med pappa, mamma och mormor, — sade hon.
— Prata då inga dumheter!
Men nu hade Louise retat upp sig så att kinderna flammade.
Han ville inte visa sig solidarisk med hen- ne.
Han ville att hon skulle stå där med skammen att ha svarat ja för honom och se- dan inte kunna förmå så mycket öfver ho- nom att han gick med för hennes skull.
Han ville visa hennes släkt att den inte var god nog åt honom aft umgås med.
— Ja, — sade hon, — pappa, mamma och mormor är heller inte af någon fin och för- näm familj.
Pappa har ju bara varit handt- verkare, en simpel smedsmäsfare.
Detta var nu en sanning med modifikation.
Louises far hade varit innehafvare af en ganska betydande mekanisk verkstad innan han drog sig ifrån affärerna.
Men en selfmade man var han ju, och det var både en sak att vara stolt öfver och en ömtålig sak.
Nu var det Eriks fur att känna sig för- närmad.
Han satt lika stel och rak i sitt soff- hörn som hon i siff.
— Du tänker just inte högt om mina syn- punkter och mitt sätt att bedöma människor, — sade han, korf.
— Hvad ska jag tänka då?
När du inte för min skull kan stå ut med att vara en kväll hos Ellemans, kommer det kanske en tid, när JULNUMMER du inte heller kan stå uf med mina föräldrar för min skull.
Repliken var infe blott en oresonlighet utan också en förolämpning.
Han öppnade läpparna för att bevisa henne det ologiska i hennes beskyllning, men slöt dem igen.
Han höll sig för god att försvara sig, feg, fog fram en cigarrett och siällde sig vid fönstret att röka.
Efter eft par minuter förklarade han att han hade en del skrifgöromål att besörja och måste skynda sig hem, gick så in i rummet bredvid och tog afsked af familjen, hvaref- ter han följd af Louise begaf sig ut i hallen.
Tystnaden rådde fortfarande emellan dem.
Men då Erik fått på sig ytterrocken och stod med hatten i hand, greps Louise af frestelsen att taga ifrån honom den senare och be ho- nom stanna.
Hennes stolthet hejdade henne emellertid.
När han så tydligt visat att han inte ville offra någof af sin själfständighet för henne, skulle hon då förödmjuka sig för ho- nom?
Han var hård och egoistisk.
Stod han inte där så kall och oberörd, som om hennes sinnesrörelse inte angick honom.
Den öf- verlägsenhet hon märkt i hans sätt mot andra hade nu vdndt sig äfven mot henne.
Älska- de han henne verkligen varmt och upprik- tigt, när han behandlade henne så?
Det kunde man sannerligen fvifla på.
Hon ville veta det.
Ja, hon skulle veta det.
— Om du inte kan göra så mycket för mig, att du kommer till Ellemans om fredag, tror jag infe du bryr dig vidare om mig, — sade hon.
— Jaså, det skulle vara ett bevis på min kärlek, om jag gick dit och åt middag?
Ett leende kröp i hans ögonvrår.
Men Louise log inte.
För henne hade saken blifvit allvarlig.
Hon hade fattats af ett vildt begär efter att pröfva hans känslor.
Hon tyckte plötsligt att hon infe kände honom, fastän de varit förlofvade nära ett år.
Hvad sade egentligen smekningar och ömma ord?
Hjärtats röst måste kunna fala djupare än så.
Och nu ville hon förmå den att tala.
— Ja, — sade hon, — jag anser det för ett bevis.
— Och om jag infe gör det, tar du det för ett tecken på att jag är ovärdig din kärlek och vill inte längre veta af mig?
— Ja, — svarade hon fast och stelt.
I detsamma hon sagt det blef hon likväl rädd, sprang tillbaka till salongen, kastade sig i den lilla hörnsoffan och gömde ansik- tet i kuddarna.
Hon lyssnade.
Skulle han inte komma in 23 igen?
De kunde väl inte skiljas med dessa förfärliga ord emellan sig.
Naturligtvis skulle han komma för att få en närmare för- klaring.
Han stod bara därute och betänkte sig, eftersom han dröjde.
Nyss hade det stött henne att han tog henne halft på skämt.
Nu längtade hon nästan effer att han skulle komma in och försöka skämta bort alltsam- mans.
Bara inte gå!
Infe gå!
Hon hade kanske lagt för stor vikt vid hans uppträdande mot hennes släktingar?
Hon borde kanske ha pröfvaf hans kärlek på annat sätt än i fråga om denna sak, som kanhända bara var ett lappri?
Att han infe kom!
Stod han kvar ännu?
Ja, hon hade ju inte hört ytterdörren öppnas och slutas.
Trodde han kanske aft hon skulle komma och återta sina ord?
O Gud, dörren!
Den hade öppnats.
Och n u.
.
.
?
Nu smällde den igen.
Hon sprang upp och rusade ut.
Det kun- de ju ha varit någon annan, som gått.
Nej, hallen var tom.
Han var borla.
Han hade väntat på att hon skulle komma, och då han tyckte sig ha väntat länge nog, hade han gåit.
Begaf han sig nu hem för att skrifva åter- bud till bjudningen?
Ville han visa henne att han inte lät binda sin vilja hvad som än skedde?
Eller fann han hennes ultimatum orimligt och dumt?
Ansåg han att hon för- tjänade straff för sitt enfaldiga påhitt och väntade fortfarande på aft hon skulle återta sina ord?
Men vid den tanken reste sig hennes stolt- het som en uppspringande fjäder.
Ville han förödmjuka henne, så älskade han henne inte, hvilket var godt att få klarhet om.
Prof- vet var eft verkligt prof, om också upprin- nelsen var ett lappri, och inte ett finger skulle hon röra för att kalla honom tillbaka.
Vid niotiden dagen därpå började " hon vänta telefonbud, ty när hon tänkte på all hans visade ömhet och på hans alltid lika starka längtan att träffa henne, måste hon i alla fall tro på hans kärlek.
Den nya dagen, som efterträtt den sömnlösa natten, hade gifvit henne en ljusare syn på tingen.
Det var ju omöjligt att han skulle vilja förspilla deras lycka genom att framhärda i sin obe- vekliga själfständighet.
Och nu gick hon och lyssnade efter telefonklockorna.
Han skulle säkert ringa.
Och hon vågade inte gå långt in i våningen af fruktan aft försumma kallelsen.
Upprepade gånger ljödo också klockorna men icke för det bud hon väntade.
Och när förmiddagen led mot sitt slut och förhopp- ningarna dalade, började hon tro att han verkligen skrifvit återbud till bjudningen.
Hade han gjort det, var allt förbi.
Hade han så tydligt visat att han inte fog någon hänsyn till henne, då hade han också visat aft han inte älskade henne.
Hur skulle det gå till att få veta hur det förhöll sig?
Fråga Ellemans om de fått åter- budet kunde hon infe.
Det skulle ju blotta ställningen.
Och inte ens sin mors utforsk- ningshjälp ville hon anlita.
Någon förtrogen kunde hon infe fa.
Det skulle kränka Erik.
Och ända tills hon var viss på hans hän- synslöshet och bristande kärlek ville hon inte utlämna honom åt någon.
Men då var det också omöjligt att få veta det hon ville veta.
Och den oändligt långa dagen kröp fram till kväll och natt utan att hon fått den min- sta kunskap om Erik Litfners tankar och åt- göranden och utan att han gifvit eft lifsfec- ken ifrån sig genom skickade blommor eller annan uppmärksamhet, som hittills alltid brukat ersätta eft ufeblifvet besök.
Nästa dag var fredagen, dagen för den Ellemanska middagsbjudningen.
24 Skulle han låta äfven denna dag gå utan något meddelande?
Nå, tom och innehålls- lös som gårdagen kunde den i alla händel- ser infe förflyta.
Innan aftonen skulle allt vara klart mellan henne och Erik.
Liksom dagen förut saft hon och väntade på telefonbud och spratt till för hvar ring- ning.
Men den väntade kallelsen gafs aldrig, och hennes nervositet vid telefonsignalerna orsakade blott en ny pina, ty den väckte hennes anhörigas uppmärksamhet.
— Att inte Erik låter höra af sig, undrade modern.
— Han har så mycket att bestyra efter re- san, svarade Louise, fastän hon inte visste det ringaste om den saken.
Men något skäl måste hon ju ge.
Mormodern nickade instämmande.
Den där brådskan var ju lätt att förstå.
— Men han kommer väl upp och hämtar er till middagen, frågade hon.
— Jag vet inte.
Och Louise måste böja ansiktet djupt ner öfver sitt broderi för att ingen skulle märka att hennes ögon fylldes med tårar.
— Har han inte telefonerat?
— Nej.
— Men då får du lof att göra det, så att vi får veta om vi ska vänta på honom eller ej, sade modern.
Louise gaf ett undvikande svar, och strax därefter fog hon på sig ytterkläderna, häng- de skridskorna på armen och gick ut.
Det var omöjligt att sitta inne och bli utfrågad.
Bäst att gå till Brunnsviken och åka långt ut på fjärden, så fick man vara i fred och kan- ske dämpades också värken i bröstet.
Men när hon kom ut i den friska vinter- kylan, kände solskenet omkring sig, såg him- lens höga blå öfver sitt hufvud, såg Ström- mens vatten blänka i gatuöppningen, slog hennes stämning om.
Orsakerna till hennes plåga och oro blefvo så löjligt små, och hon fattade inte hur hon kunnat riskera hela sitt lifs lycka för ett dumt infall.
Hvem kunde veta om inte Eriks tystnad berodde på att han också ville ställa henne på prof?
Kan- ske trodde han att hennes kärlek inte kunde vara stor, om hon vidhöll sitt enfaldiga ulti- matum, framkastadt i hastigt mod?
Kanske väntade han att hon skulle låta höra af sig, liksom hon väntade detsamma af honom?
Det var som att blixtsnabbt se lösningen på en gåta, och hon vände genast sina steg mot advokatkontoret, där han var anställd.
Men då hon nästan hunnit dit, sjönk hennes lätta sinnesstämning igen.
Hvad skulle han tänka, om hon kom dit upp?
Att hon var feg?
Att hon ville hänga sig fast vid honom hur mycket hon än ogil- lade honom?
Nej, det kunde hon inte uthärda.
Och rädd att möjligen möta honom vek hon af vid första bigata, sprang upp i närmaste spårvagn och for till Roslagstull.
En stund därefter var hon nere på Brunns- viken och åkte ut öfver fjärden.
Till följd af det härliga vädret var isen full af folk både på den inhägnade banan och utanför.
Hon skymfade ett par bekanta ansikten, och orolig för att bli fasttagen ilade hon i väg allt längre bort.
Hagas vikar lämnade hon snart bakom sig, och vidare gick det mot Ulriksdal.
Snart var hon nästan ensam på det stora isfältet.
Men sina tankar åkte hon inte ifrån.
Blott några timmar till och hon skulle stå i Elle- mans salong och se sig om efter Erik.
Och fanns han inte där, väntades han infe heller, hur skulle hon då kunna stanna kvar, höra på frågorna om honom, hitta på osanningar i ill svar, prata och le mot människor, medan hon tänkte på ett enda, det att hennes lycka var död.
Och hon åkte och åkte utan att veta hvart, IDUNS JULNUMMER utan att se sig omkring, tills hon plötsligt snafvade, kände en skarp kyla i ena foten och föll framsfupa öfver isen.
Då hon satte sig upp, märkte hon att hon låg bredvid en vak, hvars nattgamla isskor- pa splittrats af hennes skridsko och hvars utmärkande granruska hon i sin tankspridd- het icke observerat.
Hennes första förnimmelse var ett slags trött besvikelse.
Hvarför hade infe hennes fot glidit midt ut i vaken?
Då hade hon nu legat därnere, och all sorg hade varit öfver.
Hennes nästa tanke var på den genomblöta kängan.
En ynklig liten olycka!
Hvarför hade hon infe åiminstone gått ner sig ordentligt och blifvit tillräckligt våt, så att det uppstått fara för förkylning och lunginflammation?
Då hade hon inte behöft gå till Ellemans.
Erik hade blifvit underrättad och kunde heller infe ha gått dit antingen han ämnat det eller ej.
Ett bredt streck hade strukits öfver hen- nes olycksaliga ultimatum, och allt hade blif- vit som förut.
Men ...?
Det föll henne något in.
Hvarför kunde man inte korrigera ödet, när det gjort sin sak så illa?
Snabb 1111 beslut, som hon alltid var, reste hon sig, och stadigt hållande sig i den fast- frusna granruskan, pröfvade hon åter vakens nattgamla is med sin skridsko.
Den brast grundligare än förut, och denna gång lyc- kades hon göra så nära bekantskap med det kalla vattnet, att hon blef genomvåt ända till höften.
Då räddade hon sig hastigt upp på isen, vred ur kläderna så godt sig göra lät och åkte tillbaka till Stallmästargården.
Ditkommen gjordes hon till föremål för de vänligaste omsorger.
Man skaffade filfar, ringde efter bil, och en kvart senare var hon hemma.
Där blef förskräckelsen stor.
Hon bädda- des ögonblickligen ner, läkaren eftersändes och föräldrarna och mormodern smögo sig ängsliga och beskäftiga kring hennes säng.
Den enda som var lugn var hon själf.
Och det var hon, som tänkte på att man måste telefonera återbud till Eliemans.
Det skedde.
Och när fadern kom tillbaka efter att ha uträttat uppdraget, hade hon en ny order att ge.
Man borde väl också un- derrälta Erik, så att han inte beredde sig att gå på middagen.
Fadern gick ånyo till telefonen och åter- vände med beskedet att Erik nyss lämnat advokatkontoret, men att man väntade ho- nom tillbaka rätt snart, och då skulle han genast erhålla meddelandet.
Det kom ett välgörande lugn öfver Louise.
Nu var det ingenting mer att göra.
Odet hade befriat Erik från det afgörande prof- vet, och att hon velat utsätta honom för det skulle han nog förlåta henne för det svåra olyckstillbudets skull.
Han kunde ju inte veta hvilken del hon haft i denna ödets skickel- se, och aldrig i lifvet skulle hon bekänna denna sin feghet hvarken för honom eller någon annan.
Förr ville hon dö.
Men så småningom öfvergaf henne det sköna lugnet, där hon låg och väntade på att han skulle komma.
Hvarför dröjde han?
Nu måste han väl för längesedan ha fått te- lefonbudet.
Hur kom det sig att han inte genast skyndade sig att efterhöra hennes tillstånd?
Kunde han fortfarande vara ond på henne för det olycksaliga profvets skull?
Kunde han inte förlåta henne att hon varit så osäker på honom, att hon begärt ett bevis på hans kärlek?
Hade der sårat honom, så att ingen försoning var möjlig?
Vid den föreställningen vände hon sig mot väggen och bet i kudden för att hindra sin ångest att brista ut i jämmer.
O Gud, o Gud, hvarför fick hon infe stanna nere i vaken!
Tiden led.
Klockan blef fyra.
Hon blef fem.
Hon blef half sex.
Föräldrarna och mormodern turade om att sitta vid Louises säng och aflöste hvarann med hviskande ord och oroliga miner.
Visserligen hade ju hus- läkaren sagt, att det inte förelåg någon an- ledning till bekymmer, men hvad skulle man tro, när den stackars flickan låg där så blek och tyst och med ett sådant förstördt uttryck i sitt ansikte?
Var det skrämseln, som ver- kade och skulle göra henne sjuk?
En kvart före sex ringde det på tambur- klockan.
Och plötsligt reste sig Louise i sängen med en lyssnande min.
Hon tycktes höra något, som de andra inte hörde, ty fär- gen steg på hennes kinder och ögonnen glänste.
Hon hade också hört rätt.
Det var Erik, som kom.
Dörren rycktes upp, och som en storm- vind for han in i rummet, ännu med ytterroc- ken på och hatten i hand.
— Å, Gudskelof!
Gudskelof, — sade han, i det han satte sig på sängkanfen och tryckte Louise intill sig.
Mer hade han inte att säga.
Han bara stirrade på henne med lyckliga ögon, under det läpparne skälfde en smula.
— Du fick väl telefonbudet?
— frågade hans blifvande svärfar, som också gått och undrat hvarför han dröjt.
— Telefonbudet?
— Ja, jag telefonerade till advokatkonto- ret om hvad som händt.
Nej, han hade icke fått budet, ty han hade blifvit uppehållen i rätten och gått direkt hem.
Det var först nu af den öppnande tjänstflickan han fått höra om olyckshändel- sen.
Louise sökte hans hand.
— Och du kom ändå.
.
.
?
— Naturligtvis, — sade han.
— Jag skulle ju hämta er till middagen.
Och som hågkomsten af middagen ledde tanken på den ännu icke afiagna öfverroc- ken, krängde han af sig den och stod där i frack och hvit halsduk.
Men nu förstod han inte Louise.
Hvarför kröp hon ned med halfva hufvudet under täcket?
Och hade han hört orätt, eller kom det inte en kväfd snyffning ur kudden?
Äf- ven hennes anhöriga stodo häpna öfver den- na oförklarliga sinnesrörelse, och modern lutade sig öfver henne med en fråga.
Då kom det ändtligen en hviskning under täcket.
— Ack gå, ack gå!
Men låt Erik stanna kvar.
Man lydde.
Och när han åter satt hos hen- ne på sängkanfen, vände hon sig mot ho- nom.
— Erik, — sade hon, — du är så god mot mig, som varit så dum och oresonlig mot dig.
Därför måste jag tala om för dig något, som jag lofvat mig själf atl aldrig i lifvet fala om, infe för dig, infe för någon.
Han måste luta sig längre ned mot henne, ty hennes röst var mycket svag.
— Jag är så feg, Erik.
Det finns ingen, som är så feg som jag.
Jag kunde infe bära risken att förlora dig.
Och hon drog ner hans hufvud till kud- den, och med läpparna vid hans öra talade hon om det, som hon lofvat sig själf att aldrig i lifvet tala om.
Men när bikten var slut satt han blott och log.
— Du är inte den fegaste i världen, Loui- se, — sade han.
— Det finns en till, som är lika feg.
Och han strök med handen öfver sin frack och sin hvita halsduk.
Illustratör: Brita Ellström.
IDUNS JULNUMMER 25 Särs du rundt i rummen Rring, titen sysfer, af de store, ter du, som ej någonting från en ofödd sRuggvärfd vore i ditt mänsRominne Rvar, när titt oss du gifven var.
ßjus vår våning ßfef igen.
Stora systrars fröjd ocß gamman, titen syster, deras vän, tyser upp för aftesamman.
Worgonstrimma, titta Bfoss, du som Rom så sent titt oss.
SRaft din Barndomsängets sRötd sRydda där för nedertagen, vinternattens ßittra Röfd ocß den tomma gråa dagen?
Ungen vet ßvart vägen Bär.
ßiten sysfer ensfig är.
Stora ögon se sig om RansRe ändå efter färden; tiRsom undra att du Rom i den undertiga värtden.
Tlosensfrimma, tjus ocß sRär, gtädjestrimma, som du är!
Kvart din väg i värtden går, ßvad som där i Rväftsgrå sföja mystisRf dig titt möte står, vitt ej mig sitt anfef röja.
72är jag stupat, du ändå måste uf i fjärran gå.
Stora ögon se sig om, spana fram mot dunRfa färden, undra ännu, att du Rom i den undertiga värtden.
Vet docR 6n ßvart vägen Bär, §ud som ßafver Barnen Rär.
ßägg ditt ßufvud tätt på sned!
Tytf med Rvitter ßeta fjusef!
" TCtappa RaRa ", teR i fred, ßänder sträcR mot morgontjuset, rosenstrimma, tjus ocß sRär, gtädjestrimma, som du är!
TredriR EINAR NERPIflN Vefferfund.
IDUNS 26 JULNUMMER T x5ANKT~FRÄNLyiJK \ 0 - 1 - M O N T E- C A R L O - AF~FRANK~HELLER~ 1RIDTJOF NANSEN BERÄTTAR, att då han korsat Grönland på skidor och ändtligen nått fram till de gästvänliga trakterna Då västkusten, kände han om nät- terna en dof och obetvinglig längtan tillbaka till den hvita öknen därinne, till isen ... jag har ej haft tillfälle att korsa Grönland i hans spår och känna denna längtan tillbaka till isen, men jag har sett folk som varit under isen längre eller kortare tid, och som, när de ändtligen kommit loss, genast gripits af läng- tan tillbaka.
En af dem var herr Heinrich Schleussner, hvars bekantskap jag gjorde i Monte Carlo.
Herr Schleussner, som var tjugufem år gammal, mörk, med ett sympatiskt ansikte, var icke blott en typ (därpå var det ingen brist i Monte Carlo), han var äfven en Personna- ge.
På hans visitkort (då vi träffades hade han e t t, som han förevisade och därefter stack tillbaka i fickan) stod: Herr Heinrich Schleussner Ministerialsekretär Budapest.
Följaktligen behandlades herr Schleussner med aktning i den krets hvari jag träffade honom, och hvars sammanhållande band var bristen på alla existensmöjligheter.
Skulle vår krets haft en symbol att bära i samlad trupp vid högtidliga tillfällen fsom fackföre- ningarna på 1 maj), hade det bort vara en svångrem — en tätt åtdragen, ännu ej såld eller pantad svångrem.
Det är tydligt, att herr ministerialsekretär Schleussner, då han uppenbarade sig i den, skulle mottagas med aktning och någon nyfikenhet.
Herr Schleussner anlände i oktober strax före den egentliga gräshoppsvärmen af spelare.
Enligt hvad vi senare fingo veta, tog han till en början in på Hotel de Paris (rum 35 francs om dagen).
Efter en vecka flyttade han till Hotel de Russie.
Efter yt- terligare tio dagar flyttade han till ett pen- sionat i Rue des Roses.
I midten af novem- ber var han mogen och flyttade in på ett möbleradt rum i Beausoleil (den franska de- len af Monte Carlo), pris 35 francs i måna- den — en månad betald i förskott.
Af den packning, som prydt hans rum i Hotel de Paris, återstod en kappsäck, som herr Schleussner förtroligt kallade sin tornister.
På bottnen af denna tornister bar herr Schleussner, i likhet med hvarje annan Monte Carlo besökande, om icke en mar- skalkståf så en tiggarstaf.
Två dagar efter sitt inflyttande på det möblerade rummet gjorde han bekantskap med sin landsman grefve Borgacz och blef genom denne intro- ducerad i den redan omtalade krets, hvars öfverhufvud grefven var, och där äfven un- dertecknad var en ovärdig novis.
Jag minns för öfrigt tillfället.
Det var en strålande novembereftermiddag.
Grefve Borgacz, undertecknad och ännu en broder i detta franciskanersällskap hade kommit ned till eftermiddagskonserten utanför kasinot; (gratis) musik var ej förbjuden af ordensreg- lerna.
Vid ett af de betalande borden sågo vi till vår häpnad herr Schleussner — han hade ännu ej hunnit längre på försakelsens åttafaldiga väg.
Grefve Borgacz såg småle- ende på mig, och vi satte oss på en af de fria bänkarna.
Efter en stund kom herr Schleussner bort till oss och blef officiellt introducerad af grefven.
— En förtjusande eftermiddag, mina her- rar.
Vi instämde och utbytte ännu några åsik- ter med herr Schleussner, som var uppretad öfver att samma dag ha förlorat tio francs på ruletten.
Tio francs — kunde han ha fått pengar hemifrån?
Nej, ty efter ett par ögonblick anförtrodde han oss att han vän- tade dylika i morgon — kanske i öfvermor- gon.
Vi åhörde denna förklaring, som är något äldre än Alperna ofvanför Monte Carlo, utan att småle.
Därpå sade herr Schleuss- ner plötsligt: — Nej, nu är musiken slut.
Tid att gå och få middag.
Följer ni med, mina herrar?
— Tack, sade grefve Borgacz allvarligt.
Vi ha redan ätit.
Herr Schleussner lyfte ögonbrynen.
— Redan!
— Ja.
Vi ha inte samma måltidstimmar scm ni, herr ministerialsekretär.
Herr Schleussner gick efter ett ögonblicks tvekan.
Jag vet inte om han förstod.
Detta var herr Schleussners katekumen- period, hvilken som läsaren ser tog litet tid.
Därpå gick det emellertid så mycket fortare med herr Schleussners upptagande i för- samlingen.
En vecka efter ofvan relaterade samtal voro graiiskonserterna i det fria slut.
Sam- ma dag mötte jag grefve Borgacz i samtal med ministerialsekreteraren, som tycktes något upprörd.
Strax efter min ankomst re- kommenderade han sig med den utmärkta höfligheten, som karaktäriserade honom och försvann i riktning mot kasinot.
— Hvad nu då, grefve?
Har han pengar att spela än?
— Nej nej!
Han vill taga sin v i a t i g u e, på ett par dagar nämlich, tills hans pengar komma.
Viatiguen är den biljett och de pengar ka- sinot utbetalar till olyckliga spelare för att de skola resa sin väg och undvika att be- lamra träden i parkerna med löpsnaror.
Herr Schleussner tog sin viatique, sålde biljetten, som han fick, till en kypare, och lef- de ett par dagar i sus och dus.
Vi voro in- bjudna och åhörde herr Schleussners bekla- ganden af de lidanden han genomgått.
Hela dagen förut hade han endast fått ett mål.
— Hvarför reste ni inte hem, herr minis- terialsekretär?
— Hem?
jag trifs här.
Snart får jag pen- gar!
Det gick en vecka till, utan att pengar kommo.
Vid slutet af denna tid uppenbara- de han sig hos grefve Borgacz och anhöll om ett lån.
Grefven beklagade sin oförmåga.
— Men jag har inte ätit i dag, grefve!
— Inte jag heller, herr ministerialsekretär!
— Hvad säger ni?!
Har ni inte ätit i dag?
— Nej, herr ministerialsekretär.
I går åt jag däremot.
— I går åt ni!
Äter ni då inte alla dagar i vanliga fall?
Grefvens lilla småleende i mustaschen öppnade insikten för en ny värld för herr Schleussner — en ny värld, där gatorna ej voro belagda med guld.
Han ursäktade sig tafatt hos grefven och tog afsked.
Det dröjde två dar innan vi åiersågo ho- nom.
Han föreföll något medtagen af S:t Franciski diet (det kröp fram att han likväl fått smör och bröd och kaffe, köpt på kredit i hökarboden och kokt öfver lampan.)
Emel- lertid bar han hufvudet högt och omtalade att han funnit ett utmärkt sätt att fördrifva tiden — att gå upp i kasinots tidningsrum och sitta där.
Man höll P e s t i H i r l a p, A z E s t och flera andra ungerska organ.
Vi gratulerade honom, önskade honom att inte bli trött på lektyren och att inte bli tagen på bar gärning.
— Har man inte rätt att gå dit då?
— Nej, herr ministerialsekretär.
Inte då man tagit sin viatique.
— Ja, men hvarför stannar folk i Monte Carlo, sen de tagit viatiguen?
— Den som kunde svara på det, herr mi- nisterialsekretär!
Nå, alla få inte stanna.
Polisen är mycket pedantisk, herr Schleuss- ner.
Herr Schleussner funderade på detta ännu då vi skildes åt.
Härmed var hans verkliga inträde i fran- ciskanerordens Monfe-Carlo-loge fullbor- dad !.
Ingen af oss som sett honom under katekumentiden kunde ha anat hvilken pryd- nad han en gång skulle blifva för denna or-
IDUNS den.
Och dock torde den ha haft få mera fanatiska anhängare än herr Ministerialse- kretär Heinrich Schleussner.
Efter endast en kort tid var han lika invigd i dess regler som någon af oss andra; iakttog med aldrig svik- tande trohet de tre föreskrifterna om kysk- het, fattigdom och lydnad, och försummade inga tillfällen att-enligt den helige ordens- stiftarens förmaning tigga för hans räkning.
Och liksom för att herr Schleussner skulle få lillfälle till ännu högre fullkomligheter, ja, till att blifva martyr för den goda saken, hem- söktes han med svåra pröfningar.
Då en må- nad förflutit efter hans inflyttande på det mö- blerade rummet i Beausoleil var äfven hyran utlupen, och han skulle gälda ny.
Herr Schleussner var tyvärr icke i stånd därtill — beroende på en tilfällig forsinkelse i post- gången från Ungern, enligt hvad han försäk- rade sin värd; och påverkad af hans diskreta sätt lät denne honom bo kvar tills vidare.
Efter några dagar blef han emellertid på- trängsam; herr Schleussners hem blef honom outhärdligt, och han tog tidigt hvarje morgon, innan värden stigit upp, sin tillflykt till par- kerna för att undgå värdens italienska väl- talighet.
Då började alldeles oförberedt regn- perioden; parkerna blefvo obeboeliga, och herr Schleussner sökte skydd, först i tid- ningsrummet, därpå, då han tyckte sig be- spejad af vakten i detta, i kasinots stora förhall.
Visserligen hade han inte rätt att vistas där heller, men han trodde sig kunna undslippa uppmärksamhet i den hop af ele- ganta människor som nu trängdes där.
För att få tiden att gå började han systematiskt läsa ett ungerskt-franskt ficklexikon, som antikvariatet vägrat att inköpa.
Han började på bokstafven a, läste noga och repeterade hvarje sida, under det han i smyg rökte de cigarretter (ofta stora, fina) som bortkastades af de promenerande i förhallen, och då och då bett lade för Sankt Franciski räkning af någon landsman, hvars tungomål röjde ho- nom.
Dag efter dag satt han på sofforna i för- hallen och studerade sitt lexikon; han hade redan hunnit till bokstafven e, och skulle just öfvergå till bokstafven f, då kasinot afbröt honom i hans filologiska studier.
En civil- klädd herre, som under en tid fixerat honom, kom fram till honom och sade: — Monsieur, får jag be att se ert kort?
Herr Schleussner utgöt sig i förklaringar, som endast föga vittnade om den senaste tidens energiska själfundervisning.
— Utan kort!
Monsieur, får jag be er läm- na förhallen genast.
Herr Schleussner lämnade förhallen.
Ute regnade det, små, fina skurar.
Hans skor hade samma morgon gjort ett underligt mot- stånd, då han skrapade dem mot ett skrap- järn utanför kasinot ...
Han funderade ett par ögonblick och gick därpå ned till järnvägs- stationen.
, Dock ej för att " lösa biljett till Budapest — ej heller för att söka fjufåka dit.
Han placerade sig i andra klassens vänfsal, fram- tog sitt lexikon och drog en suck af väl- behag, innan han slog upp bokstafven f. Det var mycket komfortabelt i väntsalen.
Det flammade en brasa i en öppen spis, sto- larna voro mjuka och bekväma, och han kun- de hålla ett öga på de resande genom dörren ut till perrongen för att spana efter lands- män ... Här skulle han trifvas, tills regntiden var förbi, och det kunde väl inte dröja länge.
Tanken på värden oroade honom ett ögon- blick; därpå skänkte kontrasten mellan in- tervjuerna med denne hemma på rummet och den ro han åtnjöt i väntsalen, honom tröst.
Emellertid var det bestämdt att pröfningar- na skulle följa honom.
Då han i tio dagars id studerat i väntsalen och just skulle öfver- gå till bokstafven p, ingrep ödet åter och satte just denna boksfaf för hans vidare forsk- ningar.
En ny civilklädd herre kom fram till honom och sade: — Monsieur, ni väntar på någon?
— Ja, sade Sankt Franciski lärjunge, lögn- aktigt.
Det gör jag.
Jag väntar på en vän.
— Godt, monsieur.
Den civilklädde herrn gick med en häls- ning, men herr Schleussners osanning be- straffade sig.
Dagen efter, då han just sla- git sig till rätta i stolen, kom samme herre på nytt.
— Monsieur, ni har nu väntat på er vän i elfva dagar.
Var god och upphör därmed några ögonblick för att följa mig till gendar- meriet.
Herr Schleussner såg ut på de lätta grå regnskurar, som sköljde ned och pröfvade bottnen i sina skor med tårna.
Därpå följde han den civilklädde ...
Han förständigades att lämna furstendömets område samma dag.
Jag råkade träffa honom strax utanför gen- darmeriet.
Han meddelade mig sina erfa- renheter och såg fundersamt på palmerna i kasinoparken, hvilkas blad blänkte efter regnet.
Det hade blifvit torrväder och solen sken.
— Nå, hvad tänker ni göra, herr minisie- rialsekretär?
— Hm, jag vet inte.
— Gå och försök att få en viatigue till.
Det går ibland.
— Nej, då sända de mig i väg.
l 27 JULNUMMER — Och hvarför i all välden blir ni här?
Herr Schleussner stirrade upp mot him- len, som var blålysande; därefter på Medel- hafvet, som var blåare än himlen, därefter på folket, som strömmade fram och tillbaka.
— Regnperioden är nog förbi nu, sade han Det bor en landsman till mig i Nizza.
Jag tror jag skall söka upp honom.
Hälsa gref- ven och de andra!
Vi träffas nog!
Han började gå.
Jag ropade på honom.
— Hur skall ni komma till Nizza?
Ni har ju inga pengar ... eller förlåt mig?
— Jag går dit!
Sankt Franciski lärjunge försvann nedför hamnavenyen på sin tjugutvåkilometers van- dring.
I stället för breviariet lyste det röda lexikonet i hans hand.
Någon tid efteråt hade grefve Borgacz bref från honom i Ungern.
Han hade fallit i armarna på en släkting på Promenade des Anglais i Nizza, ögonblickligen infångats, försetts med nya skor och under bevakning afförts till Budapest.
Han arbetade åter i ministeriet, åt och drack hvarje dag och hade upphört att studera sitt lexikon.
— Dessutom föreföll han nervös; trifdes dåligt, visste inte hvarför ... — Gott, was für ' n Junge, sade grefve Bor- gacz.
Jag vill inte svära på det, men ... H v a r f ö r skulle han längta tillbaka hit?
Just därför gör han det.
— Ni pratar, grefve.
Det är kostombytet nu i början!
Tre månader senare hade jag själf afslu- tat mina ordensstudier i Monte Carlo och stod just på dess oansenliga station i väntan på grefve Borgacz som lofvat att se mig i väg, då jag såg honom dyka upp i dörren med ett leende i sin svarta knäfvelborre.
— Schleussner!
Han är här igen!
Han har just varit hemma hos mig.
Han har bott i Mentone i tre veckor i sällskap med en landsman ...
Han hade gått öfver hit för alt fråga mig om jag inte kunde låna honom två francs.
Jag stirrade på grefven, för häpen för att säga något.
Därpå kom konduktören skyn- dande längs tåget.
— En voiture, messieurs!
Jag steg upp och skakade hand med min gamla ordensbroder genom fönstret.
— Farväl, grefve!
Grefve Borgacz smålog ännu en gång i knäfvelborren, medan tåget långsamt rullade i väg.
— Au revoir!
ropade han.
Illustratör: Bertil Lybeck.
1DUNS 28 TOLL JUST NU, I ÅRETS VACKRASTE O C H B E - tydelsefullasle helg, m ö t a s människorna mer än eljes i förståelse och sympati och s k ä n k a h v a r - a n d r a gåfvor som uttryck för sitt hjärtelag.
Det ä r o c k s å därför Idun, hvilken s e d a n 28 å r är en bofast vän i de s v e n s k a hemmen, funnit anledning att s ä n d a en julhälsning rundt hela vårt land, och i den innesluta ett, som vi tro, välkommet m e d d e l a n d e a n g å e n d e Hvad Idun bjuder under 1916.
Att å n y o b e t o n a tidningens p r o g r a m, som skett så m å n g a g å n g e r förr, ä r k n a p p a s t n å g o n n ö d - vändighet för eft p r e s s o r g a n, hvilket nu står i b e g r e p p aft börja sin tjugunionde å r g å n g och därför t o r d e tillräckligt ha visat sitt s k ö l d e m ä r k e.
Den rangställning, vi under decennier af a r b e t e tillkämpat o s s som d e svenska hemmens p o p u - läraste och bäst redigerade illustrerade v e c k o - tidning, en rangställning, hvilken den offentliga kritiken u p p r e p a d e g å n g e r vitsordat, den skall det bli r e d a k t i o n e n s oaflåtliga sträfvan att med stöd af talangfulla m e d a r b e t a r k r a f t e r p å olika o m r å d e n alltjämt b e f ä s t a och utveckla.
Bland nyheter för året, hvilka vi särskild!
ö n - ska framhålla, ä r o förs!
och främsl t v å af de tre vid Iduns s e n a s l e romanpristäfling m e d för- sta och a n d r a pris b e l ö n a d e a r b e t e n a, nämligen Drottningen af ANNA WAHLENBERG, en såväl psykologiskt som i fråga om i n t r e s s e - v ä c k a n d e handling ypperlig hufvudstadsskild- ring, en målning af modernt stockholmskt h v a r - dagslif, som vi ej t v e k a att b e t r a k t a som den talangfulla författarinnans hittills b ä s t a roman, samt Slaktens ansikten af GUSTAVA SVANSTROM, en lika intressant som litterärt betydan- d e norrlandsskildring, med hvilken den unga författarinnan ytterligare t o r d e komma att s t a d - g a sin r e d a n vunna popularitet.
Skicklig f a b u - lering, fin observation och en sund färgrik stil ä r o e g e n s k a p e r, som u t m ä r k a r o m a n e n i fråga.
— D e s s a b å d a a r b e t e n skola p u b l i c e r a s i vårt romanbibliotek för 1916.
Under Indiens himmel heter en serie skisser från Indiens s k ö n a s t e trakter, författad af en ung svenska, hvilken under sin å r s l å n g a r e s a d ä r u t e kommit i n ä r a beröring med f r a m s t å e n d e indier p å olika o m - r å d e n samt bl.
a. g ä s t a t den indiske diktaren JULNUMMER L^SErøLT och N o b e l p r i s t a g a r e n T a g o r e s hem, hvarförukun hon personligen deltagit i s p ä n n a n d e tigerjak- ter i Indiens djungler.
Skildringarna, hvilka ä r o gjorda med ledig penna, bli rikt illustrerade med c h a r m a n t a fotografier.
Med t a n k e p å det intresse för tysk kultur, som under det g å n g n a å r e t vuxit allt s t a r k a r e hos den s v e n s k a allmänheten, f ö r b e r e d a vi en serie: Det kvinnliga litterära Tyskland i vår tid, u t g ö r a n d e illustrerade och af diktprof b e l e d s a - g a d e e s s a y e r öfver m o d e r n a skönlitterära tyska författarinnor, af den s v e n s k f ö d d a fru B e a - t r i c e Z a d e i Jena, hvilken skrifvit den in- t r e s s a n t a monografien " Caroline ", som vunnit talrika l ä s a r e i vårt land.
Af en mycket u p p b u r e n svensk författarinna skall Idun vidare publicera en samling skisser, Afviga och räta, Sy-Linas intryck af svenskt nutidslif i familje- kretsar och annorstädes, hvaraf vi, med k ä n n e - dom om författarinnans v a k n a i a k t t a g e l s e och p i g g a stil, v ä n t a o s s mycket af intresse för v å r a läsarinnors räkning.
En annan serie och den af h e m p e d a g o g i s k art, om vi s å få uttrycka oss, blir Den moderna husmodern och hennes praktiska uppgifter af P e t e r N o r d e n, hvilken författare förut, frånräknadt infressanta bidrag af annan art, hvarmed han framfrädt i v å r a spalter, i Idun d o k u m e n t e r a t sina insikter i hithörande ämnen genom förträffliga artiklar.
Den rent skönlitterära afdelningen i spalterna skall af redaktionen tillgodoses med den största omsorg, och k o m m a därför talangfullt utförda öfversättningar af utländska klassiska och m o - d e r n a författare såsom P u s c h k i n, H e y s e, Z o l a,).
P.
l a c o b s e n, T h o m a s M a n n, F r i e d r i c h H e b b e l m. fl.
att omväxla med r e p r e s e n t a t i v a alster af vår nya s v e n s k a b e r ä t - tarkonst, hvaraf må n ä m n a s skisser och novellet- ter af B o B e r g m a n, E r i c F a h l m a n, | o - han N o r d l i n g, Sigfrid Siwertz, Gustaf Ullman, Anna Wahlenberg, E l i n W ä g n e r m. fl.
Af märkligare liggande originalbidrag må n ä m n a s en längre b e r ä t t e l s e af E i n a r S m i t h, Den underbara blomman, och en likaledes längre novell af M a r i a] o u - v i n, Fädernas arf.
Äfven åt den svenska lyri- ken, företrädd af v å r a b ä s t a skaldenamn, k o m - mer allljämt att b e r e d a s plats i spalterna.
Konst, litteraur och t e a t e r skola jämväl som tillförene b e h a n d l a s i k å s e r a n d e revyer af sakkunniga pennor och där s å p å k a l l a s åtföljas af v a c k r a och b e l y s a n d e illustrationer.
Åt aktuella händelser ämnar Idun i den mån de kunna a n s e s ha allmänintresse alltfort ä g n a den störsia u p p m ä r k s a m h e i, och d ä r m e d s a m - m a n h ä n g e r o c k s å vår afsikt att under rubriken Älskvärd!
och näsvisl kring dagens » on dit » g ö r a korta uttalanden i ämnen eller frågor, som dyka u p p ur h ä n d e l s e r n a s ström och genom sin art locka till k å s e r a n d e behandling.
Världskriget, hvilket tyvärr o c k s å under det k o m m a n d e å r e t synes bli s a m m a ohyggliga verklighet som till- förene, m a n a r o s s till fortfarande p å p a s s l i g h e t i fråga om illustrativ framställning af märkliga moment från den p å g å e n d e blodiga k a m p e n.
V å r a utmärkta förbindelser med krigsfotografer i olika delar af E u r o p a b o r g a för att vi skola kunna bjuda vår publik ett högaktuellt bilder- galleri från de olika bataljplatserna.
Idun utgår för öfrigf under å r 1916 allt fort- f a r a n d e hvarje v e c k a i ett stort 16-sidigt, rikt illustrerad!
hufvudnummer samt en 16-sidig b o k - bilaga: Iduns Romanbibliotek, som en g å n g i m å n a d e n e r s a t t e s af Iduns Hjälpreda för h e m - met, den s e n a r e r e d i g e r a d af den k ä n d a förfat- tarinnan af Iduns Kokbok, fru Elisabeth O s t m a n - Sundsfrand, hvilken äfven u t a r b e t a r K ö k s a l m a - n a c k a n s m a t s e d e l för hvarje d a g å r e t om.
Dessutom medföljer hvarje v e c k a ett B-n:r, hvars textafdelning a l t e r n e r a n d e innehåller en rikhaltig M o d e - och Handarbetsafdelning eller vår omtyckta Ungdomsafdelning, som bjuder p å en god, frisk och underhållande läsning tör g o s - s a r och flickor, samt dessutom i hvarje nummer Iduns Tidsfördrifsafdelning, d ä r veckligen u t d e - las 2: ne pris ä r e s p e k t i v e 10 och 5 kronor.
En förmån, som äfven n ä s t a å r kommer alla Iduns fasta p r e n u m e r a n t e r gratis tillhanda, är dessutom att n ä m n a i Iduns Julnummer, hvilket s e d a n länge genom sin litterära innehållsrike- dom, stödd p å b i d r a g från v å r a b ä s t a förfat- tare, står främst i r a d e n af julpublikationerna.
Ett af vår l ä s e k r e t s l ä n g e n ä r d i önskemål kommer från och m e d nyåret att uppfyllas i d e t Iduns hufvudnummer blir häftadt och därigenom väsentligt b e k v ä m a r e att h a n d t e r a.
De fullständiga prenumerationsafgifferna för Iduns olika upplagor ställa sig s å l u n d a: Vi 7, IDUN, vanliga u p p l a g a n.
.
kr.
6: 50 3: 50 „ praktupplagan 9: — 5: — V. 1: 75 2: 50 Allt med postbefordringsafgiften inräknad.
Lösnummerpris blir som förut 12 ö r e.
För TIDNINGEN IDUN ERNST HÖGMAN Hufvudredaktör.
IDUNS JULNUMMER 26 v.) HOMiUlfiRÖT ET VAR VID JULTID EN GÅNG i sluiet af åttiotalet.
Ofver den stora Seinestaden låg regndi- set som en verklig grå slöja, ur hvilken kall fuktighet duggade ner, i sin isande enformighet mer genom- trängande än det häftigaste störtregn.
Och, ehuru så godt som midt på da- gen, tändes den ena gaslågan efter den andra i bottenvånin- garnas lokaler.
Det var en sådan där genom- ruskig decemberdag, som fram- kallar alla slags olustkänslor hos gatornas trafikanter och kom- mer alla värdar på barer, kaféer och brasserier att gnugga hän- derna af tillfredsställelse.
Vid ena fönsterbordet i ett litel brasserie på Montmartre hade de tre akademikamraterna Per Oberg, Gabriel Palm och Janne Carlsson nu i mer än en timme suttit och — upplifvande sig med ett par bockar öl — di- skuterat ömsevis Forains senaste teckningar och det i lika hög grad oförskämda vädret.
" Säga hvad man vill ", — fort- satte Gabriel Palm, också kallad " Lucifer ", sin nyss afbrutna tan- kegång " — så är det stil och kläm på allt hvad den karl ' n gör.
Att han ä ' fräck förringar inte saken; och det säger jag er, poj- kar, att hade jag bara hälften af hans talang, så gaf jag den så kallade fanen i hela klabbet här och for hem och gjorde gubbar af all Stockholmspopulasen, aka- demipamparna allra först.
Och blef rik! "
Det var ingen som opponerade sig mot Gabriels Stockholmsfan- tasier, och Forain tyckte man sig för denna gång ha dryftat r.og.
För resten var det inte nå- gon af kamraterna i allmänhet, som tog " Lucifer " riktigt på all- var.
Hans långa gängliga figur hade nu i mer än tre år varit syn- lig öfverallt i Paris, där konst ut- öfvades och exponerades.
Men det som han själf åstadkommit under denna tid såg man mer sällan till, ehuru han därhemma hade ansetts som en af de mer lofvande och peri- odvis arbetade mer intensivt än alla de an- dra tillsammans.
" Det kommer! "
sade han själf upplysan- O c h fram trader Lasse b ä r a n d e en riktig gran.
de, när hans vän Pelle Oberg ibland un- drade, om han inte snart skulle " låta hänga sig på salongen ".
Gabriel Palm hade rest ut först af kam- raterna och med den vissa öfverfygelsen att inom ett år eller högst två återvända som berömd skulptör.
Efter ett halft års träget arbete, gick det plötsligen upp för honom att leran var ett futtigt materiel för en eld- själ som han.
Och med ifver slog han sig på målningen, där han alltmer kände sig säker på att ha funnit sig själf.
Man var väl inte för inte född kolorist och impressionist!
Han hade verkligen också gjort ett par dukar, som tydde på att han inte hade så orätt i sin själfvärdering.
Och att den ena af dem blifvit förmånligt såld, betydde ofantligt mycket för hans magra plånbok.
I nuvarande stund hade han emellertid, som sagdt, blifvit led på hela klabbet och började all- varligt fundera på att skaffa sig någon utväg till hemresa.
Ett sinnestillstånd, som närmast hade sin orsak i de afskyvärda klima- tiska förhållandena — om det nu också hade sin djupaste rot i vissa temperaturväxlingar i hans eget inre.
Förresten var han infe ensam om känslan af håglöshet och olust.
De båda vännerna Per och Janne gingo och drogos med lik- nande förnimmelser — någonting som gjorde att man under de se- naste veckorna kommit tillsam- mans oftare än förut under hela hösten.
Det gick inte att arbeta under detta evinnerliga gråväder; andras konstverk hade man sett sig led på, och då återstod in- genting annat än att prata ihop strunt och härskna solidariskt.
När efter en stund brasseriets dörr slöt sig bakom dem, och de stannade på trottoaren, obeslut- samma om hvad de härnäst skulle företaga sig samt huru och hvar en dräglig middag se ' n borde in^ tas utan större kostnader, kom det plötsligen — som fram-
30 tvingad!
af någon oemotståndlig makt — från den i allmänhet ganska tystlåtne Per Oberg.
" Vet ni va ' de ä ' som rider oss?
Jo, vi går här och mjäkar med hemlängtan.
Och, ta mej jäkeln, ska vi inte bota oss med att ha julafton ihop på ren svenska, med gröt och ljus och russin och mandel och hela mojet och vara som barn ' " Han hade funnit pudelns kärna samt det förlösande ordet ...
Janne — en gladlynt och om sin och sina närmaste landsmäns stora betydelse för konsten varmt öfvertygad skåning, med röd och hvit hy, starkt utveckladt käkparti och safyrlikt tjocka läppar — utbrast med ett nästan saligt uttryck: " Du ä ' min lif och knif ett idégeni, Pelle, och det ska ' va ' rik- tig risgryns gröt! "
Det sista ordet i all sin skånska fyllighet gjorde ett obeskrifligt in- tryck.
Och Gabriel nästan tjöt: " du ska ' bli min närmaste arfvinge, Pelle, du som kan föra hjärtats och hemlandets talan!
Jag lof- var också heligt och dyrt att allt det här jobbet ska jag styra om.
Låt si, da ' n efter öfvermorron ha vi julafton och då ska det vara alldeles som hemma; de bästa flickorna i kot- teriet ska vara med och hjälpa till med hemstäm- ningen och allt ska bli som hemma i Skaune " — ifyllde Janne!
" Nej, som i him- melriket ", afgjorde Pelle Oberg.
— — Vid halfåttatiden på jul- kvällen hade Laura Vi- dell — inom kamratkret- sen omkristnad till " Lasse " — sin ateljé så fint upp- snyggad som det stod i hennes makt att åstadkom- ma med hjälp af dammfrasa, blommor och grönt.
Hon var den af de två utvalda kvinnliga kamraterna, som hade de största sympatier- na; och som hon därtill var i besittning af den hemfref- ligaste ateljén, föll det af sig själft att man här och inte annorstädes skulle be- gå julgrötsätande och allt som till den nordiska mid- vinterfesten annars hörer.
" Lasse " — som nu i ett par år målat land- skap och blommor både i Paris och i Bre- tagneska bondbyar — hörde till det lyck- liga fåtal, som förstod behålla de en gång förvärfvade vännerna, äfven när hon nå- gon gång hade bättre tur än de.
Hon fick ostraffadt säga hvad hon ville, och de flesta tyckte att " Lasse " var bussig och en duktig och redbar tös.
— " Och för att vara frun- timmer hade hon en rent af förvånansvärdt schwungig penselforing " — för att tala med Gabriel Palms ord.
Där hon nu stod och med välbehag öfver- skådade sina händers verk, än från ena än från andra sidan af ateljén för att riktigt kunna bedöma färgeffekferna och se, hvad verkan det hela gjorde, tog hon sig särdeles bra ut med det gråblonda, kortklippta håret i täta lockar, och hela det friska, litet tvär- huggna ansiktet strålande af hälsa och godt humör.
Hon var kraftigt byggd och förakta- de allt fusk med de medfödda linjerna, hvar- för hon också med förkärlek klädde sig i reformdräkt med spännprydt läderskärp, fullkomligt obekymrad om den kritik hon väckte bland " modeslafvarna ".
Dagen till ära hade hon stuckit ett par gula krokus i skärpet, hvilket gjorde sig bra mot den uni- formsblå klänningen.
IDUNS JULNUMMER Och, när nu dörren öppnades af Gabriel, som gick i téten, med Ellen Wallman och de båda vännerna Per och Janne tätt i hälarna, hälsade han henne med ett: " Hell, moder Svea, och god jul! "
Det blef stämning med detsamma.
Kamraterna hade med sig de viktigaste närings- och njutningsmedlen, af hvilka Jan- ne Carlsson speciellt hade förbehållit sig an- skaffandet af risgrynen för att vara säker om, att det skulle bli oförfalskad vara och tillräckligt.
Gabriel förde med sig glögg- spriten.
Per och Ellen hade i kompis åstad- kommit de ljufligaste frukt- och konfektpåsar och en försvarlig mängd socker och kryd- dor.
För att nu inte tala om en del andra mer hemlighetsfulla paket.
Och när hvar och en afbördat sig de olika bidragen, klef Gabriel upp på en stol och inledde kvällens fest med det kloka försla- get: " att den fosterländska gärning, som nu skulle ta sin början, af ingen finge beröfvas sin traditionella färg genom tal om konst och inte konst, brackor, murflar och andra gross- " Gröfen!
Jesses den fräser öfver. "
handlare. "
Hvilket man enstämmigt förband sig att gå in på.
Belåtet tvinnande sitt spetsiga Boulanger- skägg, hvars röda färgton inte gick att för- neka, hoppade Gabriel ned från talarestolen och började full af verksamhetslust rifva upp alla de matnyttiga paketen, skrikande åt de andra " att vara som hemma hos sig och inte stå och gapa! "
" Nix " — Jjöd det från Janne — " det hära håller du fingrarna ifrån, det ska flickorna ta i håll med. "
Och med ovanlig snabbhet räddade han risgrynspåsen från " Lucifers " vårdslösa grepp.
" Det är allt bäst att sätta på gröten snart, eller hva? "
fort- satte han och öfverlämnade det dyrbara ma- terialet till Laura, som stod närmast.
" Du kan väl koka gröt, Lasse? "
" Det ä ' väl ingen konst, " kom svaret, ehuru inte så direkt jakande.
Ellen, en smärt, mörkögd flicka med fina drag och liffulla färger, klädd med artistisk smak, modärn och med en yfvigt friserad lugg, gaf Lasse ett hastigt spörjande ögon- kast, där ett litet grand af tvifvel kunde spå- ras.
För sin egen del visste hon, att kokkon- sten var en förborgad hemlighet.
Men hon litade på att " Lasse " och det matvraket Jan- ne skulle klara den saken.
Och sedan hon med näsduken försökt gnida bort lite krapp- lack, som dröjt sig kvar på ena pekfingret, tog hon itu med att på en tallrik lägga opp en del af innehållet i påsarna.
" Det måtte väl i Guds namn räcka, det hära?
Det ä ' två kilo " — hördes Jannes röst från köket, hvilket bestod af en gaskok- ningsapparat på träställning, en hylla med några blygsamma husgeråd och en vatten- ledningskran, det hela i hvardagslag osyn- liggjordt genom ett crétonnedraperi, som nu för tillfället var halft draget åt sidan.
Joo, det trodde de nog.
Endast Gabriel hördes tveksam och menade, att minst ett halft kilo på person borde man väl ändå ha beräknat; och de voro ju fem.
" Lasse " hade nu emellertid tömt påsens innehåll i pannan, som hon jämte mjölk och en del för aftonens måltid nödvändig servis hade anskaffat med portvaktens tillhjälp.
Det, som de tyckte ganska rymliga kokkär- let blef i det närmaste fylldt.
Och när nu mjölken slogs på, förekom det dem som om den inköpta ransonen likväl borde bli till- räcklig.
" Och här får du, Janne, som väl ändå kommer att " lägga in " det mesta, hjälpa mej och passa på att det inte kokar öfver — här har du en stålvisp att röra med — medan jag ordnar med något annat. "
Och Lasse försvann med en hemlig- hetsfull blinkning bakom ett par i det ena hörnet place- rade stafflier, mot hvilka några större taflor blifvit uppställda.
Inom kort tyckte man sig förnimma ett mystiskt sken där bakifrån.
Och fram trä- der Lasse, bärande en rik- tig liten gran med tända vaxstapelljus, svenska flag- gan i toppen och omvirad med en långdans af små- folk, konstnärligt klippta i gult och blått silkespapper.
Det blef ett ögonblick all- deles tyst.
Janne hade öf- verlämnat både visp och gröt åt sig själfva och stod med blinkande ögon och händerna knäppta öfver magen.
Gabriel makade sig instinktivt närmare Ellen, som stod där röd och strålande som ett barn.
Han skulle allra hälst ha velat stortjuta, men svor i stället dyrt och heligt inom sig, att det inte skulle dröja alltför länge, innan han hade eget hem och allt det där vackra, ljufliga ... Från granen och Lasse gingo hans ögon till Ellen — och blefvo där.
Ja, det var ett hög- tidligt och underligt ögonblick ... Per Oberg, som alltid var den fåordiga iakttagaren, fick i denna stund klart för sig en hel del angående vännen " Lucifer " och undrade ej längre öfver hans plötsliga hem- längtan, eftersom det för länge sen var be- stämdt att flickan Ellen skulle slå sig ner i egen ateljé i Stockholm nu på nyåret.
Ett godt, nästan faderligt leende krusade hans läppar, när han äfven denna gång fann det förlösande ordet och med öfvertygelse ut- brast: " Du är det mest välsignade heders- knyte jag känner, Lasse, och det här ska vi aldrig glömma! "
Nu blef det af sitt eget öfvermått förstum- made jublet lössläppt, och utrop och frågor haglade omkring öronen på " Lasse ", som lycklig och med de blå, litet kisande ögonen lysande af munterhet hade ställt sitt lilla jul- träd midt på bordet.
IDUNS " Ser ni gubbar, det här är m i n julklapp och det enda ni får af mig.
Men, det lönar inte att ni gormar efter, hvar jag fått den ifrån då vi nu så heligt ha lofvat att inte hvarken tala om konst eller grosshandlare.
— Punktum.
" Äh, var inte kitslig nu, " kom det inställ- samt från " Lucifers " håll.
" Som ett undan- tagsfall betraktadt, så kan du få tala fritt om det här — Jaa, det är säkert som sju! "
" Nå, så kör då!
Hör och förvånas.
Det ä ' somliga, ser ni, som har försänkningar bland pamparna inom Paris ' hortikultur. "
Här sträckte " Lasse " på sig och såg impone- rande ut.
" Det har jag mitt ' Blommande magnoliaträd ' att tacka för.
En af dem blef förälskad i det, ser ni, köpte det, titulerade det ' ett underbart konstverk ', och blef så charmant mot mej, att han, när vi möttes en gång sen, bedyrade att han aldrig tordes öppna fönstret till rummet, där min tafla satt, för att inte fåglarna skulle flyga in och bygga bo bland magnoliablommorna ".
" Fy fa-en, " kom det från djupet af Gabriels hjärta " sicken fullfjädrad fransos!
Och den — — —? "
— " Jaha, d e n har jag gjort julgransaffär med — midt i plantskolan.
Fick välja själf och fick inte betala mer än fyra francs.
— Hade någon ann ' kunnat hitta på det, hva? "
Men det fick hon aldrig något svar på.
Som stungen af ett bi hade Janne rusat upp och skrek nu med af förskräckelse vibre- rande röst: " Gröten!
Jesses den fräser öfver! "
Som kastade med slunga stodo både han och " Lasse " i samma stund vid " spisen " och efter dem de andra tre.
Det hade verkligen " fräst " öfver och det ganska betydligt.
De svällande och nästan torrkokade grynen hade redan en god stund hållit på med att skaffa sig bättre utrymme och lågo i vackra högar rundt pannan, i hvilken det surrade och fräste på ett oroväckande sätt.
" Släck fyren! "
kommenderade Gabriel barskt.
" Ä ' de ingen som kan laga den här rätten, hva? "
" Den lagas ju allt hva ' tygen håller, " kom det nervöst från " Lasse ", som råd- vill såg sig om efter något att maka ner den öfverflödande gröten i, under det att skåningen Janne vemodigt betraktade all den rara maten, som härmed måste anses som tillspillogifven.
Till slut sade han med en skymt af oro och fvifvel i rösten: " Hör ni, flickor, ska inte den här gröten koka rätt länge?
— Och ä ' det inte så att grynena här behöfva en sabla stor plats?
Si, jag börjar nu så smått dra mig till minnes en gång, när jag va ' liten påg, och mor skrämde mej med att jag skulle spricka, om jag åt halfkokta risgryn.
Det här ser ju också rent förban- nadt ut! "
" Lasse " som resolut hade fyllt de fem djuptallrikarna med mjölk, och härigenom fått ett af de båda med stor möda anskaffa- de mjölkkärlen tömdt, fyllde nu detta med den i pannan alltjämt öfver alla bräddar pösan- de grynmassan.
Sedan slog hon öfver den mer mjölk, tände åter lågan och sade så med öfverlägset lugn: " Det var bara lite för mycke ' gryn till den här pannan.
Nu ä ' det lagom.
Och nu får du, Gabriel, som är ' mäs- tare i den konsten, brygga glöggen i lilla te- vattenpannan. "
Sagdt och gjordt.
Gabriel skilde sig med heder från uppgiften.
Och den viktiga hand- lingen, som försiggick på ett fotogenkök, placerad!
på en stol midt i kreisen af det in- tresserade lilla sällskapet, göt ett välgö- rande och mildt lugn i allas sinnen.
Man skålade och njöt, tuggade massor af russin och mandel, skålade igen, började taga itu JULNUMMER 31 färgen antog en gul ton, och små bruna pric- kar stego opp på ytan.
" Ohjälpligt vid- bränd!
", mumlade " Lasse " dystert, " och än- I blått o c h g u l d.
nu är den inte färdigkokt på en god stund, iror jag. "
Af GUSTAF ULLMAN.
" Gör ingenting, bara den blir rikligt färdig EN PRÄKTIG, GULDBLOND POJKE och räcker till, " hördes " Lucifers " uppmunt- steg ut till bad i kvällblå vik.
rande röst.
Kring honom och hans vida kust.
Och nu tordes ingen lämna den ständigt flöt solglans, sommarklar och rik öfverfulla och ideligen vatiendrickande pan- och höga rymden tonade nan.
Man turade om med att röra och att söka sig både möjliga och omöjliga kärl att af bränningens musik.
placera gröt i.
Mig tycktes, sorglös, härlig " Lasse " innehade inte så många af jag sjäffva lifvets ungdom såg någotdera slaget; men när denna arbet- med kraft och skönhet vandra ut samma och rysliga julgröt ändtligen var kokt, voro de alla och utan afseende till till bad i ödesdjupets våg — form och bestämmelse samvetsgrant framle- och kampens stora fjärran tade och fyllda.
Där fanns inte längre e 11 i guldglans för sin håg.
kärl, som inte användes till grötkarott.
När så pannans innehåll till slut högtidligen skulle afsmakas, vederbörligen kryddadt med " klapparna " och tyckte att allt var gu- med kanel och socker, så befanns det gan- domligt.
Och Gabriel, som inte för sitt lif ska onjutbart.
kunde vara stilla, hvarken med armar, ben " Herre Gud — och jag som har blifvit så eller tunga, hade börjat ett högstämdt tal om svulten, " suckade Janne.
julen, hemlandet och kamratandan, hvilket " Hvem ä ' inte det? "
var det enhälliga, men lofvade att bli riktigt vackert, då han med ens afbröt sig midt i en finare vändning och föga frösterika svaret.
De medförda godsakerna försvunno med utropade med vidgade näsborrar: Det luktar otrolig hastighet.
Men man hade beredt sig här, alldeles jäkligt luktar det! "
" Gröten! "
hördes det enstämmiga nödro- på att njuta eft sällsynt rikligt och godt mål.
pet.
Och gröten var det, i samma öfverflö- Och den inre människan började opponera dande massa som nyss.
Men nu omgifven af sig mot att så skamligt ha blifvit dragen vid en ånga, hvars odör tydligen tillkännagaf att näsan.
Då afgjorde Gabriel utan långt betänkande den börjat brännas vid.
den så bedröfligt förolyckade matfrågan " Och mjölken, som är slut! "
kved Lasse med att myndigt säga: " Mja, mina älskade förlviflad.
" Vi få ta lite från tallrikarna och förresten slå vatten i ", rådde Ellen försöksvis.
åhörare, nu ä ' de vi som går och tar oss en " Men hvar i alla helgons namn få tag i nå- kotlett och en bock öl på det vänliga mathå- gonting att lägga all den här förgjorda risrö- let.
Det ä ' inte jul mer än en gång om året.
Och skramlar vi ihop, så räcker det väl.
ran p å? "
Hva? "
Per räddade nu den kritiska situationen D e t befanns verkligen vara tillräckligt.
genom att tömma en vas med röda tulpaner Och ehuru det hade blifvit tämligen sent, på dess innehåll, hvilket inom några minuter var utbytt mot rykande, halfkokt risgryns- tågade man i väg med återvunnet humör och en sista lång blick på de i imponerande gröt.
" Det va ' ena fruktansvärda gryn, " utlät sig grupp ihopställda, underliga grötkärlen.
" Hvar i alla våra dar tänker du göra utaf Janne med nästan slocknad stämma.
" Dom med allt det dära? "
undrade Janne med en dricker ju mjölk som en kalf, och min lif och knif tror ja ' inte att det ä ' någe galet med djup suck, vänd till " Lasse ".
" Fåglar, kattor och hundar ska ha restau- dom. "
rang här en tid bortåt, " kom svaret rappt.
" Lasse ", som skrufvat ned gaslågan till del " Kanske du vill ta plats som kypare? "
minsta möjliga, arbetade med stålvispen un- När man vid det vanliga bordet hos pére der högtryck.
Men först nu tycktes det dem som om gröten växte och bredde ut sig på ett Adolphe hade skaffat kroppen det nödvän- rent farligt sätt, allt under det att den hvita diga bränslet, blef sinnesstämningen lika oförfalskad!
glad som förut uppe på ateljén, och de vackra och mer och mindre kvicka saker i olika tonarter, som sades, voro oräk- neliga.
Då Janne till slut blottade sina inner- sta tankar, sägande: " Ja, ni ska veta, att jag verkligen var nära att bli kär i " Lasse " i af- ton — — — men, nu, när jag vet, hur hon kokar risgrynsgröt, så är det förkyldt, " då exploderade Gabriel.
Ja, det var en oförliknelig kväll.
Och, när man slutligen skildes åt efter att ha följt flic- korna hem, förbluffade han kamraterna med att på fullt allvar förkunna, att han på ny- året oåterkalleligen skulle resa hem till Stockholm och bli handtverkare.
" Ska göra krukor, ser ni, både med ett och flera öron, för dom ä ' min själ användbara.
Konsthandtverk, så brackorna ska gapa, för- sfår ni.
Godnatt på er och tack för i dag, pojkar! "
De voro framme vid Gabriels port.
Och de voro belåfna och sömniga som snälla barn — kände infe längre all det duggade och dröp fukt ur en grådisig december- dimma.
Illustratör: Erik Lange.
D e n m e s t l ä s t a moderata tidningen utom «®&gt; Stockholm är &lt;r®&gt; (&amp; &gt; H e r r a r a n n o n s ö r e r ^ f som med sina tillkännagivanden vilja träffa befolkningen i Arvika som med förstadsområden har cirka 7000 invånare och det vid- sträckta omiåde, för hvilket detta raskt framåtskridande samhälle är hulvudorlen, nämligen Josse, Nordmarks och Gillbergs hära- der med deras inalles c:a 70,000 invånare, böra beakta, att A r v i k a N y h e t e r är den i dessa trakter mest spridda tidningen och ulan tvifvel ett af Värmlands bästa annonsorgan.
Totalupplaga 4, 8 0 0 (Göteborgs Största slörsla köpkraftiga Tidning hos den publiken i Göteborg Hemmens morgontidning) spridning ulan V Ä S T R A ej B L E K I N G E blott öfver === hela och a n n o S V E R I G E s o 10,500 r g a n B L E K I N G E L Ä N S T I D N I N G, M o d e r n t 6- å 8-sidigt f o r m a t.
= NORRKÖPINGS TIDNINGAR MEST D E N ÄLDSTA SPRIDDA o r å S ö d r a PÅ a g 1 2, 0 0 0 PLATSEN - - - s Sveriges enda D a g b l a d e t Nyhets- och Annonsorgan.
Gollands störsla, mest spridda tidning är länstidningen FÖRSTA P r e n u m e r e r a största o c h — morgontidning.
RANG.
f ö r 1 9 1 6!
G o t l a n d s - P o s t e n, QuiHUlMllinillllllltlltUIMIMIUIIIIIIUIIIinillllllllllllllllllllltlllllllllllllllllltllllllllltilllllllllllllllQ Skåningar I som bo utanför provinsen, följa alltid med § 1 hvad som händer och sker i hembygden.
| a n n o n s o r g a n.
v Jämtlands-Kurir själ / ständig, omväxlande, innehållsrik, utkommer 4 dagar i veckan (måndag, onsdag fredag och lördag).
Jämn spridning öfver hela Gotlands län.
Utgifningsort: Visby.
Prenumerationspris kr.
3 för helt år.
Förträffligt o 1 laga af öfver », \ J \ JVJ CA.
; Inarbetad sedan 40 år bland Gottands hela be- 2 tolkning är G o t l a n d s A l l e h a n d a • länets allmänna annonsorgan, som särskildt för; den stora Iandtbefolkningen är oumbärlig.
; Gotlands Allehandas upplaga är som; nämndt öfver 7,000 exemplar.
* Då ön Gotlands hela invånareantal icke mvc-; ket öfverstiger 54,000, kan man utan synnerlig; öfverdrift säga att Gotlands Allehanda läses; i hvarenda sluga på ön.
; Gotlands Allehanda har större upplaga än; de andra Gotlandstidningarna tillsamman.
2 Annonspris: 5 öre pr millim.
före o. efter texten.
A N N O N S O R G A N AF o c h G o t l a n d s A l l e h a n d a 2 den enda på ön, som ulkommer hvarje helgfri dag.
S n ä l l p o s t e n Södra d e x.
Den har en upp- ~7 r \ f \ f \ — a Politiskt ledande tidning, läst både af vänster-och högermän.
; 1 Malmö S t a d s l utgår i Utmärkt S y d s v e n s k a b B o g e s u n d DETS YPPERSTA ANNONSORGAN.
- ä D V ä s t e r g ö t l a n - d UTAN ÄFVEN D E N TIDNINGEN s med rjalfveckoupplagorna OCH DÄRFÖR V Ä R D E R A D S O M ETT A F LAN- L = Totalupplaga ex. Annonsera i anlitadt B BLOTT DAGLIG MORGONTIDNING = K r a f t i g t MED ÖFVER 1 5 0 ÅR BAKOM SIG ÄR EJ T I D N I N G ===== ANNONSPRIS: 6 öre före, 5 öre efter och 10 öre i text.
af alla n L Ä N S har lika stor] postupplaga som bägge de andra i Karlskrona utkommande - - tidningarna tillsammanslagna.
- - tiv ^eeeee ex. Arvika Nyheter är västra Värmlands enda frisinnade tidning.
Läses inom alla samhällslager, men har sin största spridning inom landtbrukareklassen.^ Attoiio-ls: 5 öre före och 4 öre efter lexlen per millimeter.
Rabatt: 10 proc.
då annons införes 5 ggr, 15 proc.
för 10 ggr, 20 proc.
för 20 ggr.
Prenumerationspris: helt år kr.
2,75, halfår 1,60, kvartal 90 öre.
I I Icke-skåningar vilja gärna ha förbindelse med Skåne, han- | delns, industriens och sjöfartens provins.
| I I I I Både skåningar o. icke-skåningar | behöfva sålunda en god skånsk tidning, en § framstående nyhetsförmedlare, ett förstklassigt | annonsorgan.
| I H e l s i n g b o r g s - P o s t e n | I uppfyller i högsta grad alla dessa betingelser, | I det vet hvar människa i 1 Läses af alla samhällsklasser.
I S K Å N E QiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiifiiiiiiitiHiiiiiiiiiiiiiiitiitiiiiiiiiiiiHiiiriiiiiiiiiiiiiiitt i — II Wilhelmssons Boktr.
A.-B., Sthlm, 1915.
1 uiQ - &amp; n ÖSTERSUND.
Östersunds Stads, Jämtlands och Härjedalens mest spridda f Frisinnad - PIGG!
- tidning.
o c h helnykterhetsvänlig.
RASK!
- INTRESSANT!
- Tofaluppl.
10.000 ex. Postuppl.
6 ZOO ex. Annonspriset är 7 öre pr mm.
med rabatt för längre annonsering.
D e n s o m vill träffa e n stor o c h k ö p s t a r k publik b ö r i c k e underlåta a t t a n n o n s e r a 1 Jämtlands-Kuriren
Jönköpings-Posten \ 836 ORmDLAOD ^Redaktion: OLOF BYSTROM.
Fil.
lic. ALGOT ILMQVISLJ Jämtlands e n d a moderata, dagl.
tidn.
ÄR JÖNKÖPINGS STADS O C H LANS ÄLDSTA O C H OJÄMFÖRLIGT MEST SPRIDDA TIDNING MED D E FLESTA ANNONSERNA O C H DET OMFÅNGSRIKASTE -: - INNEHÅLLET.
-: - Bästa a n n o n s o r g.
för Östersunds stad, UPPLAGA Jämtlands o. Härjeådalens landsbygd.
J Ö N K Ö P I N G S LÄNS N Y H E T S - O C H A N N O N S - Prenumerationspris: år 5 kr.
helt DAOAR.
NÄRA 11,0 0 0 EX. U T G I F V E S ALLA SÖCKEN- PRIS: 5 KR P R ÅR.
HALFVECKOUPPLAGAN ANNONSERA l836 I KORRESPONDENTEN, L A N D S K R O N A BLAD 2 KR.
A N N O N S P R I S I EN U P P L A G A: RESP. 8, 6 OCH 5 Ö R E P R MM.
V I D ANNONSERING I DESSA T I D N I N G A R, SVENSKA P O S T E N, S P R I D D ÖFVER HELA L A N D E T I 11- å 12,000 EX., HVETLANDA TIDNING.
EN LÄMPLIGASTE annonstidningen för L A N D S K R O N A m e d o m n e j d.
- D a g l i g u p p l a g a 3,000 ex. eller o m k r i n g 1,000 ex. mera än någon 1 Wikes-Tidninjen Kristianstadsbladet, L UNDS DAGBLAD, Jämtlands-Postens annonsbyrå emottager och befordrar annonser till alla svenska och utländska tidningar.
TIDNING O C H HUSKVARNA-POSTEN, GODA A N - NONSORGAN -: - A N N D N S D R E R, Prenumerera s o m hafva n å g o t a t t m e d d e l a K r i s t i a n - s t a d s läns burgna F Ö R SINA RESPEKTIVE ORTER, BILLIGA GEMENSAMHETSPRIS.
-: - på och annonsera i befolkning, böra s o m organ Upplaga: använda 11,000 ex. Örebro läns mest spridda tidning.
U t k o m m e r alla hvardagar.
länets som mest spridda tidning, den d a g l.
u t k o m m e r i e n u p p l a g a af -: - 8,000 exemplar.
sydsvenska Bästa universitets- stadens största annonsorgan.
ANNONSPRIS: tidning.
-: - Pris 4,50.
6 öre, före o c h 5 ö r e efter t e x t e n, i n n e r s i d o r n a 7 ö r e, allt pr m m.
Oseafshamos-Posteo flOKRkÄpSPOSTEll Det lönar sig att annonsera i 1 Gefle, som är Norrlands största stad, utgifvas NYA VEXIÖBLADET V E X I Ö med utkommer 4- g å n g e r som är Norrlands äldsta tidning, och Norrlandspostens halfVeckoupplaga, •tmärkt spridning alla Norrlands Södcrbamns-Kurircn är därför ett utmärkt annonsorgan.
Utkommer Måndag, Onsdag och Fredag middag.
T I D N I N G E N K A R L S H A M N BÄSTA NYHETS- OCH ANNONSTIDNING.
Annonsörer erhålla genom Tidningen Karls- hamn jämnaste spridning för sina meddelan- den inom Blekinge län.
Annonspris 5 å 6 öre pr mm.
Den äldsta, största o c b ojämförligt mest spridda tidningen i Västmanland o c b n ä r g r ä n s a n d e d e l a r af u p p l a n d.
i Länets Upplaga mest morgontidningen länet.
anlitade 9, 3 0 0 Minst 20,000 läsare!
Prenumerationspris 3 kr.
pr år.
Annonspris 6 öre pr millimeter.
l i tor Stabi!
Lan är länsstaden M a r i e s t a d s sedan många år största och most spridda tidning — enligt intyg från posten.
— Snabb nyhetstidning.
- Mest läst och spridd i norra hälf- ten af länet.
- Utmärkt annonstidning.
- Välbärgad - köpstark publik.
- Moderata annonspris.
Tidnina för Skaraborgs län, s t ä ä - s m ä mande sedan 1884, förfäktar modernt konservativa åsikter och verkar för reformer på det besiåendes grund gent emot socialistiska omhvälfningsförsök och liberala eftergifter åt detta håll.
Tidningen har följaktligen sina prenumeranter företrädesvis bland de burgnare klasserna, men finnes till följd af sitt billiga pris nästan i hvarje hem i länets norra hälft.
Försumma ej vid uppgörande af nästa års annonse- ring att efterhöra vår spridning och våra villkor!
Öresunds-Posten Ösigöten är Västerås.
enda publik som är O s c a r s h a m n s stads, mellersta K a l m a r läns och norra Ö l a n d s förmån- -: - ligaste tidning för annonsering.
-: - o c b Jönköpings län.
är DAGLIGA Uestmanlands Läns Tidning, Den stor För BLEKINGE STÄDER och LANDSBYGD Söderbamns-Kuriren med stor och jämn spridning bland såväl de talrika arbetarne i sågverksdistrikten, som den stora befolkningen å landsbygden, till stor del bestående af burgna landtbrukare.
köpstark med Nya Vexiöbladef med Söndagsbilaga kostar pr år Kr.
3: —.
tidningar.
Södra och västra Heisinglands enda fri- sinnade och helnykterhetsvänliga tidning är bland pnstefås-Posten v e c k a n.
annonsorgan i n o m Kronobergs- som har den största postupplagan af i annonsorgan.
exemplar.
Helsingborgs o c h ortens mest spridda tidning, utgår d a g l i g e n i e n u p p l a g a af öfver 8,000 e x.
Frisinnad, arbetare- och nykterhetsvänlig.
Påpasslig, väl underrättad nyhetstidning innehåller ledande artiklar i dagens frågor.
Hvarje lördag medföljer gratis 1 9 4 M g U p m den omtvckta 16-sidisra bilagan V C n d i l B i l l.
Bästa annonsorgan.
- Östergötlands är Östergötlands och nordligaste Små- l a n d s m e s t s p r i d d a aftontidning.
ötkommer dagligen i 6- ä 8-sidigt " Bästa Främsta format.
nyfietstidnina.
Tlikf Spridd inom alla Klasser.
Prenumerera!
Aftonblad iffusfrerad.
annonsorgan!
PPPPPPPPPPPPPPPPPPOPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPP g / ptf v a a a a u i n u a a a j j &amp; y s IJU ß u i u p i j u a y j i a y IM J J / \ [• i p o BUJ3U3SB&gt;J 3JSB&gt;piA&gt;J 3 p ' BUJ3pq i 3JSBqqBUS 3 p t BUJBpjIJJB 3ISBpJBASBl - AU p p P P B BUJ369|10&gt;1 3JOJ ßUBJdSJOJ SJBUIUHJ Z \ - I^M {!PUBJS MOS £BUJ3SIJ.OUBUIS ' e B e i d d n s i i B A • sBpueqaiiv j ß q ß e a BÅN u i o u s ß jsEHS^Bl BiuaiaiiÆu BUIUJO&gt;I jBpuBspuBi j a a j # D BJIB 3p ' piIBSSßUIUJ [BISlUBJJ 3JSBJBpf p p JBq ° • • P a P • P • • • •: J B J B A S uapquBujjiB B &gt; J S U 3 A S opspiiq u a p B p y • I • • • _ ^•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••DODODDDDDnDDDDDDDnooDODonnpnnQnPQS p p p p p WWWä0SS3J0bd LLNVllOblhlOVI p ßUllipiJ U3&gt;||IAH s » Jo 05 * * 0!
IUO JOJ 4C1 SUd * * » 8 OE •BSU3n|} Ul iioo UlSI} BUin3j ' &gt;JJBA - pnAnq soaj3U •; s fre uio jjsy •bjAsBbiu i p o Ol A nmsvd BUUBjqs [Bq pw • Ö3I13T3V1 ~NI0 P J P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P •oyuDjf yoo •janE^stu joj IspsuisäuupSusj BåissBiJnsjpj SI) DJ3 Å 4 ' BUIUjA&gt; [J0J piA uvjpSdq pd sapups ' jaj / iSddnsud yzo iVÖÅd pppppppppppppppppp P P P P P P P P P P P P P DSipupfsjin / 3punnpy » vm ' SojDfD^njvA pDj^Jisnjji p p p p p p p p p p p p p p p p p p P P P P P ° - TUDA.
•uouiuEid qoo jbjSjo jb dpJ (} UE} U03 [BJJX3 piA}} BqBJ Spj-i - js^uqEj bjsujbjj ubjj uouiuEid qoo jejSjq ua3] 0A "} S3ujjBsSu !USiBjj paui - JJEJlJpf H3 U3AJB JadE&gt; [SU3S3 BJ [S!} d3S!
} UB BJOJS BUIS JE JOAjiJispnfi qoo (jojBJBddBjB}) asuoqduinux \ Jonaqnij puruS Bd JE pmjBAunj^ - BisBdpuB} qoo • i n i l l ' J / ' I •eSujo qoo jbSuej; s ' i ' Ejpoj ' joiumna; '; ue} U0Ji bjjxs jd 4J05X3S - J31 oq$, qoo cjg ITB ' ippoui jjsuoas ' Suiu^jsauii U3}} BAUnUl B^JEUljn SUSUUBsSuiUSyEJJ jjsmiqoq ' SjssBrøsjpj jb js^ojxss ' lUouiru^suisSuissEui \ - IsqusjjEJissq ' SissBiJi4Sjpj • n p \ m \ | ' J0}} 3UIJEI5 (' jOlfOß ' [OdsåBjp ' JOU15J3SU05) ' joj^io ' J31J90 pUB5 (J3 JE OB3JB31 BU8J StlÖUl.TBSSuiUSl^J^J " ^ \ * * / | - uojoiA ' jauijoiA ' jojniJjBjiS ' jautiopuBUijJEjiS ' jsuqop •UIOJE a^SBUTJ - 3q ' BU3J E '} 5fE SBUTJ.
J33J Bpaioj 4 i .nni A * 3^ vSupm soy ' jpy-diujDsSuiusjpjj 3ÜD&lt;U / momS Jdjp pm svijpyjd nuvny JOJVA •] / - ut apudpisvvpafij - •j9A|nds; nd U: •sso upjj tyajip Jdijd dp \ iv \ pumi •91 ti » # H!
S ' 9a0a3109 ' 6 uBiBBfnv BJpos: |B !1 !J JJIJ} U3UIB|MB (l3pS|8pUBH SUaiUJBSOUIUSjBJJ •ZZ£9 u P p p p p P P P P P P D O n P P P D P " P P P P P P P P P P P P P P P P P P P P D P P P P P P P P P P P P P P P P P ' P P - P P - D • u i i - ^ H?
J » - O - P - a - » R B [[B A UB&gt;J 3 J T | B q p p; n a ' UIJ qoo J B U 3 U I U J O &gt; I I B A uios ' B A J I B d d s ^ j n f U 3 n p H!
A U J U - miV ' I8S8 WM: Jdtioß] 3X " S W-IOHXOOIS ' 9Z » tZ •Osui|BiuJ9is P P P P P P P P P P P P P P P P P P p p p p ß u j u p j ^ s u o u u e B; SLUBJJ.
s^øpue - y p p p p • p p ' BiPupjs£wfS ' pnuuisiaji p p p p • y s H o a y o w a a.
' ijauoijnjv p p J 8 å p p uio p. p p p p ' p e i q ß e p B p p u d s; s 3 i u SQBUQAS p p p p p p p p p p p p p p p p p ppppppppppppppppppppppppppppppppppppp p uaßep xa ^^^J^^ ' ^^Q^, * " 9161 HV HOJ
