# ID: svediakorp-per214
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1901
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 10,323
# sentences: 444
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Naturkunnighetsundervisning och barnens sedliga uppfostran.
En diskuspion öfver detta iimne hade den 10 sistlidne januari anordnats af Predrika-Bremer-Förbiindets samkvämskomit&amp; Diskus- sionen inleddes med följande Föredrag af fil.
kand. frfiken Eliii Cederbloni .. Nnn hör oftn i vara dagar klagomål öfver ' att skolan icke upp- fostrar, endast ger kiinskap.
Hur pass beriittigadt detta klagom81 ar, darpti vill jag ej nu inlåta mig; jag vill endast påpeka, att; bety- delsen af det uppfostrande inflytande, som skolan kan och bör h a h a p; sina 18rjiingat *, ar i hög grad beroende af den grund soin förut lagts i hemmen.
Och stnndom %r denna sådan, att den icke Iiittar liirarens arbete utan tviirtom försvhar det.
r att afhjälpa ett si-.
dant niissförhållande synes mig endast en utväg möjlig, den att vi Iiirnre bara frain v&amp;ra svfirigheter till hemmen och bedja 0111.
II jalp och samarbete.
Detta ar oclcsii den tanke som ligger till grund för anordnnndet af en diskussion öfver Yimnet » naturkiinnighetsundervisning och bar-.
nens sedliga uppfostran B, till hvilken barnuppfostrarinnor från hem och skola, modrar såväl som lärarinnor, nu inbjudits .för att utbyta tankar och åsikter i en för det uppväxande slaktet s å utomordentligt viktig frilga.
I min egenskap af lärarinna i naturkunnighet vill jag nu, därom anmodad af Fredrika-Bremer-Förbundet, som en in- ledning till diskussionen här helt enkelt redogöra för de svårigheter som mött mig under min skolverksamhet.
Den första frtiga, som naturkunnighetsläraren har att stlilla.
sig, är naturligen den: hvilket mal bör undervisningen.
i detta ämne liafva?
Jag har tänkt mig svaret så: att lära barnen att gå med öppna ögon ut i naturen, se och iakttaga och darigenom lära sig iilska den.
Lära, dem först&amp;, eller kanske rättare, f&amp; en aning om lagbundenheten och sammanhanget mellan orsak och verkan i den lefvande naturen.
Och hvilka fnkta bora väljas för att lära deni 96
- detta?
Först och främst de, som ligga inom deras eget erfareiiliets- område, och i allmänhet sadana, af hvilka man äger nog iiskådnings- material för ?tt göra, undervisiiingen lefvande.
Men hvad som ovill- korligen måste gifvas dem ar insikt i byggnaden af deras egen kropp och vården af densamma.
Det ar har en grundlig ocli iitför- lig kunskap är mest af iiöden, darför har jag ansett att dettu som det sviraste kapitlet bör sparas till sist och att början bör ske inecl.
.
vikterna och djuren.
Under mina lekiioner har jag cia icke lriinnat.
iindgi att miirkn, att det finnes ett visst kapitel, soni man ej ens kan sniidila vid, itan att barnen liksom skygga diirför och det i nigras iigon komnier ett uttryck som gör en ledsen.
Det ar ej ofta man rör vid dessa saker i de liigre klasserna, men eleverna giira fragor, dar förekomiila iiti tryck i deras lärobok, som de vilja ha förklaring på: dar stBr t. e x att blodigeln ar samkönad, att en del insekters agg iitveckln sig utan befruktuing o. s. v., och de vilja veta hvad som inoiias härmed.
Kommer en sådan friiga helt oförberedt öfver en i en klass, knnske i en, diir man innu ej hunnit att bli hemvan, är det ej s6 lätt att svara, ty mun ser genast- att Larntm liiirvidlrig st;; p: i en mycket.
olika stiindpiinkt och att ett stort flertal onser flet vara ett förbjiiclet oinråde, som betriides.
Om läraren cliirför icke vill ganoin att und- vika att svara ytterligare gifva ngring i t denna misstippfuttning, Hr det ej nog att liimna en saklig iipplysning, lian liar diirjiimte att söka iitrota den oriitta syn p5 dessa ting, som liirjiingen fitt.
Vi få.
ej .endast bygga nl~p, vi miste furst rifra ned, och det arbetet hade hemmen kunnat bespara oss.
Det säges att andan i d r a skolor ej ar god, att dtlliga infly.
telser dar göra sig giillrinde, men om barnen ej iiro sadana vi ville ha, dem, hvems Sr felet?
Icke a r det helt skolans.
Om hem- men med allvar satte sig före att hijjci ' den sedliga si5ndpnnktan inom sitt eget omrade, tro ni då att skolan ej skulle röna ett starkt inflytande hiiraf?
Det Mr jii från hemmen barnen komma.
Men iir det icke så, att fast det pluggas oerhördt med sm&amp;ttingarna, niir de skola läsas in i skolorua, det ofta nog försummas att bereda dein för det prof, som kominer efter inträdesexamen, kamratlifret?
Det s r mariga spöramil som rört sig i de srna hiifviidenu, innan skoltiden kommer.
Barn lrunna fraga i all oiindlighet, ocli allt äro de öfvertygade att far och mor kunna ge besked om.
Men det iir icke allt man bör tala med barn om, s i g s det.
Det iir särskildt en fraga, som m h g a of dem icke fbtt svar p i, en fruga, '
son1 hvarje barn säkert.
liagon gång grundat p&amp; och äfven fram ' stiillt, den hur de kommit till.
Den frågan.
undviker man giirna och barnet känner, att man ej ar rätt iirlig, och så att svara p %, marker det snart, att det är en hel del hithörande frågor, som man också undviker, och det far en känsla af att har finns ett förbjudet omrAde, som inan ej fbr tula om, därför att det ä.r n&amp;got skamligt och, orätt som vidlåder.
detsamma.
Och därför att barnet ej får svnr pti sina friigor, fortsätter det att undra, fast det ej längre, M g a r öppet.
Så kommer skol&amp;ldern, och gossen eller flickan får plötsligen en hel del kamrater.
Och dar kr det antagligen någon som vet besked och giirus delw med sig af sin kunskap; Och det kan 11a ?lda, jag säger ej, att det alltid iir så, men det kan handa, att en d&amp;lig kamrat iitöfvar en viss dragningskraft, blott därför att han kan svara p&amp; hvad ingen förut velat ge up$ysning om.
Och s 5 blir uppfattningen frAn början snedvriden, sinnet förgiftadt af fula ord och skamt.
Och så viinja barnen sig vid sådant tal och mista dari- geuom afskyn för det som är orent, sb at.t deras motståndskraft iir förslappad, när frestelsen en gång kommer., Det kan ' också hända, att blott.
af ovetenhet, blott därför att föralclrnrna aldrig bedt dem taga sig i akt, de lära sig den last, sjalfbefläckelsen, som mer .eller mindre utbredd finnes i mAnga skolor.
Förilldïarna in %st6 göra klart.
för sig, att de blott ha tv&amp; val, antingen lämna barnen i oliiinnighet om allt som rör könsförhållan- den eller gifva dem kunskap.
Ile ha endast att viilja rnellan .att sjiilfva tala eller låta andra göra det.
Det galler att förekoinma eller låta sig förekominas.
Och det blir ej latcare att tala, därför att barnen bli iildre, kanske sv&amp;rsire, i synnerhet om de oEta sport förgafves och darför slutat up$ att komma till far och mor med svlirigheterna.
.
Men icke kan clot vara.
så sv&amp;rt, att; när ett litet pyre på.6-8 lir frågar hvar lilla bror eller syster Isommer fran, tala 0111 det enkelt och naturligt?
Att det fbr veta hnrn närs mor ' öch barn hora ihop, icke kan det sliada; skall det ej i.
stället binda deni an mer tillsammans?
Och nar barnen frSga om annat, som hör hit, k m h a n då ej, afven om man ej alltid tror sig: bm att säga hela sanningen, åtminstone svara dem så, att de första att .detta &amp; r ett område, .dar de inbste söka vandra med rena t-nkar?
Och hur mycket lättare för dem blir det ej att göra detta, om de ej af ny- fikenhet drif,vas att lyssna till orent tal.
_.
.
.
... _ _ '
0ui läraren kiinner att detta förarbete ar gjordt, kau sedan hans undervisuing arbeta vidare.
Hans nppgift blir d&amp; att stadgr den tippfattning barnep fatt med sig frbn hemmet.
Det blir Iiitatare for honom att lugnt och enkelt svara p&amp; elevernas frkgor, och äfven om han ger ett och annat nytt Eaktam, k8nna Barnen igen fars eller mors lara, och s % tro de ä n visartre på den.
Denna hemmets grundläggande undervisning skidlo jag vilja säteta upp som en ny inträdesfordran till vå.ra skolor.
J a g skulle önska, att föräldrarna, när de öfverliiuinade sitt barn at läraren eller la.rarinnan, talade om hvad de gjort härvidlag, s&amp; att dessa visste h i l k a förutsättningar deras elever hade.
Och om föriildrarua ej bringa saken på tal, ar det lärarens skyldighet att taga upp fragan.
Ty äfven om vi lärare ha ratt att lägga det största ttnsvaret pit hemmen och väl veta, att vi utan deras hjälp förrn8 föga, ha vi dock icke rätt att sky nigra ansträngningar för att vinna denna hjälp.
Och jag tror nog, att det skall gå andra, som det gått.
mig, att de endast skola möta förståelse och viidighet.
Göra vi daemot intet, blir antagligen vart arbete tyngre hela skolan igenom an hvad det behijfde rara, och siirskildt i de högsta klasserna, där &amp; kolan maste aktivt gripa in och bibringa eleverria verklig kunskap i hithörande frligor.
Där skall genoing8s människo- kroppens anatomi, grunddragen af dess .fysiologi och af hiilsovfirds- läran.
Visserligen har det varit .fallet, och ar nog ännu så p&amp; många hall, att man Iäst mäuniskane anatomi, fysiologi och halsovard, som om ej människosläktet vore deladt i män och kvinnor.
Blan har sällan sökt meddela flickorna den speciella hälsor~rd, som den kviii- liga organismen kräfver, ej sökt göra klart fOr dem hvilket stort ansvar moderskapet medför, hiir innerligt det lilla barnet %r beroende af sin moder och till hvilken grad föräldrarna äro ansvariga för sitt blifvande barns hälsa och kraft.
Och samma uraktlåtenhet har man be- gått mot gossen.
Men detta är orätt.
Och oriitt afren om hemmen göra sin skyldighet och tala med sina döttrar och söoer om dessa ting.
Ty det %r af en stor betydelse, att ungdomen i skolau far hemmets lärdomar bekräftade, får dar SH att saga mera vetenskapliga skii1 för hvad hemmen i all enkelhet lärt dem.
Och kanske behöfs dot i vår tid med var nuvarande litteratur iner iin nigonsin, ty den be- drager ofta.
Men villkoret för att en sildan undervisning allmänt skall gifvaa i !kolorna är naturligtvis den, att grundliga kimskaper i detta kapitel meddelas i a l h de anstalter, som utbilda liirare och laïarinnor.
Skall '
41 den kiirsen knnns blifva så fullständig som den behöfver vara, bör den nog hälst nedd delas af en kvinna åt kvinnor och-af en mnn åt män, kanslce siirslcildt darför, att man där ar skyldig att öppna de bljf- vande lärarnas och lärarinnornas ögon för en del synd och last, som finnes, så att de första, om deras elever råks på afvägar, och aga förutsättningar att kiinnn hjälpa och radda dem.
Hvad bör sagas %t barnen och huru mycket?
dessa äro de frågor som framstiilla sig.
Hvad föräldrarna angar, vill jag ej åtaga mig att lämna något detaljeradt svar.
För min del tror jag, att barnens frigor i de flesta ' fall go tillräcklig ledning ock att hiifvudvikten ligger uppå att de ej kort afvisas eller kppsåtligt bedragas.
Till den ene behöfver man saga mer, till den andre mindre, och likasa varierar nog iif~en den lämpliga Bldern för dessa saintal; men - dröj ej till andra gått er i förväg, och tala både ined flickor och gossar !.
För lgraren, som skull meddela sin iin3erlisning~klassvis, stal- ler sig saken annorlunda.
Han kan ej annat an i inskriiiikt grad taga hänsyn till individen, han måste arbeta ut en metod, en be- stiimd plan att g å efter.
Denna koinmer helt siikert, den cks så, att variera mycket för olika liirare; ju mer?
personlig undervisningen Gr, doss.
biittre.
Viclare bli naturligen ock de fakta m a n bör med- dels beroende af elevernas Alder.
Med vuxna elever faller sig nn- dervisningen lättast.
För att i detta fall ge en .utg&amp;ngspunkt &amp; t dislriissionen vill jag ge grundlinjerna af den plan jag tänkt mig och @ ilf tiUiimPat.
Men jag ber att få betona, att det endast %r griind- linjerna, och om jag ar utförligare i förra delen, af min redogörelse an i den senare, iir det endast .för att framhålla att jag .tror, att liirarens uppgift blir ltittare, om han går långsamt och varsamt i början.
Minh elever ha varit en algBngsklass på 15 -- 16 tir.
Soin afslutniug p&amp; min zoologiundervisning genomgår jag en kort kurs i embryologi, iitvecklingsliira.
J a g börjar med celleii, redogör för dess byggnad och lifsföre- teelser.
De.
lägsta djur och växter äro encelliga.
Dgrför måste denria enda cell fiillgöra alla de funktioner vi.
finna hos lefvande varelsor; den andas, upptager näringen, smälter den, söndrar förbrultade be- ståndsdelar och den ombesörjer äfven fortplantningen.
Denna sker helt.
enkelt darigenom, att cellen delar sig,.
så att det af en individ iippsth två.
Någon olikhet i kön kan man icke tala om har.
Men.
.
,.
.
.
gAr man litet högre upp i ntveckliugwxien, triiffar man iiercelliga organismer, d&amp; ej längre hvarje cell fiillgör alla lifsfunktionor utan en arbetsfördelning intriider - liksom nagra celler taga p h i n lott matsmältningen, andra iitsöndringeil o. s. V., blir det afven vissa celler, som öfvertaga fortplantningon.
Dessa celler iiro af t v i slag.
Vi kanna dem redan från de fanerogama blommorna.
De organ, som d i r iiro nödviindigri.
för att det skall alstras nya frön, äro, som vi minnas, ståndare och pistiller.
I st8ndarnrs knap- par alstras frömjöl.
I pistillens nedre del, det s. k. friiktiimnet, finnes ett eller flere fröiimaen, och i hvart och ett af dessa en Y. k. aggcell.
Dot Zi; r denna som ar afsedd att viixa ut till det vaxtaiiine, som vi finna inuti hvarje frö.
Nen den kan ej göra detta, om den ej först £ %r förena sig med ett frömjölskorn.
Detta tillgar s;, att frömjölet antingen af vinden eller genom insekter öfverföres till pistillens öfver~ta del, miirket.
Darifrh vaxer det ned som en lang, fin tråd, tränger in i fröämnet, och dess spets förenar sig med äggcellen.
Ooli nu börjar denna att dela sig och vtixa.
Den upptager niring fran den öfriga växten och diir anliiggas olika organ, rot, stam och blad.
D % äggcellen smält samman med frömjiilskornet, säger inan, att den %r befruktad, och denna befruktning iir sbledes villkoret för att ett frö skall kunna bildas.
.
Bnser man det lämpligt, redogör man hiir närmare för celldel- ningen och kromosomernas förhållande diirvict, talar om hur deras antal i aggcellert och frömjölscellen endast ar Iialften mot hvad det är i orga- nismens öfriga celler, hvarför dessa förra p&amp; satt och vis iiro attl betrakta endast som helfceller.
Tid delningen fördelas de ytterligt noggrant, så att i hvar och en af de första lzlyfningscelierna det finns lika m h g a fr8n äggcellen som fran frömjölscellen.
I sam- manhang h ' armed berör man ärftligheten.
Redogör för hiiru man kan öfverföra frömjöl från en art till pistillen hos en annau nar- besläktad och därigenom erhålla frön, som gifva iipphof till en bland- form af båda.
Från den ena arten har endast.
komrnit dot lilla frömjölskornet, frin den andra icke endast aggcellen utan diirjiiiiite all den näring, som gjort tillväxten möjlig, och ändå iirfver efter nuvarande teorier den nya växten lika mycket ni bida sina ftr&amp;ruc De blommor, som hafva endast standare, kalla vi hanblomiiior, dem, som hafva endast pistiller, honblommor och fortplantningen geriom frön den könliga, fortplantningen till skillnad fran don genom slitt.- kvistar, grenskott och dyl., hvilken allmänt förekommer inom växt- varlden,
' ' Inom djurvärlden är, s&amp; snart man laimit de encelliga djuren, icönsfortplant,qing regel, äfven om vid sidan af denna hos lägre for- mer delning eller knoppning förekommer.
De celler, som motsvara iiggcellen, kalla vi helt enkelt agg, dem, som ruotsvara frömjölskornen, spermaceller.
Äggen iiro de större, och detta da~för, att d e inne- balla ngring afsedd för embryot under dess första utvecklingstid.
Stundom s h o m hos fAgeläggen kan denna näring vara mycket riklig.
S&amp; öfvergår jag till sjöborrens utveckling.
Talar om hur man en viss tid p&amp; sommaren kan finna vattnet alldeles gruinligt af ägg ' och spermaceller.
Om inan lhgger en sadan droppe vatten under mikroskopet, Iran man iakttaga ' hur behi-ktningen sker ' och hur sedan ägget klyfver sig i 2 celler, så i 4 o. s. v. l h n kan följa ukeck: lingen steg föl.
steg .. Kan jag erhUla rnaierial, visar jag dem sedah nsgra utveck- lingsstadier af, fiskar och groddjur.
På v k e n ä,r detta ej s+ svårt att - skaffa, och pH viren anser jag, att man hälst bör förlägga en sådaq kurs, ty ' hoad man då alltid kan skaffa sig, det är ruf- vade hönstigg, Och just därför att jag lätt kunnat skaffa mig åskad- ningsmaterial, brukar jag ganska utförligt genomgå.
.kycklingens ut- veckling.
Den öfverensstämmer ju sa mycket med däggdj~iren~, Uili.
brukar jag l&amp;ta eleverps få se a g g ur sainma kull, * en 5-6 dagar H rad.
De följa utvecklingen steg far steg, på, samma g8ng soin jag unrmare redogör för de viktigare organens utveckling.
Och det intresserar dem ofantligt, cle bli så stilla, tala så sakta - man ser att dgkbnna sig st&amp; inför nagot, underbart.
.
- Aterstå SH diiiggdjur ?n.
De föda lefvande ungar, d. v. s. ägget utvecklas inuti moderns kropp.
Därför behöfver iiggcellen ej liksom hoa fåglarna vara förskdd med en hel del iipplagsirbring utan, iii i stället mycket liten, och all den näring fostret ' behöfver för att kiiuna växa till och utvecklas upptager det ur moderns blod.
Har är således den lilla ringen innerligare beroende af inodorn an ilagonsin, tillförne och detta beroende fortfar, som vi viii veta, äfven efter födelsen, e n längre eller kortare tid.
.
Hit kan undervisningen för flickor och gossar vara iallständigt lika.
Sedan bör man tillfoga de anatomiska och fysiologiska detal- - jer som erfordras, för att man skall kunna ge dem en del upplys- ningar och ' råd augiiende f~rt~lniitningsorganens hygien.
Detta blir en kurs, där läraren talar mycket sjalf, vi.sserligen frågar då och d&amp; för att vara säker p&amp; att han ar förstådd, men dock förhör ganska.
litet,.
åtilinstone p å.
det.
åldersstadiiim jag syssel- ' '
satt mig ined.
Hiifvidsaken iir icke att de lara sig en del fakta, utan vikten ligger npp % att de lara sig akta sin egen kropp och lära sig förstå, att gåfran att gifva lif är en helig gåfva, Iivars missbruk ofelbart drager sitt eget straff med sig.
Xen denna kim- skap förmår ej ensam skydda dem och göra dem till verkligt secl- liga mannislror, hemmet maste tillika under hela iippväxtålderu arbeta med detta mal för ögonen.
.
Till sist H i i m ett ord.
Jag har talat om natiirki~nnighct.s- iiudervisning och deii sedliga uppfost.ran.
De finnas, som merla att naturvetenskapen skall ersatta religionen.
Detta har e~ varit min mening, lika litet som jag velat friinkänna religiondäraren hans andel i barnens sedliga uppfostran, men hur han skall taga sin upp- gift, därom är jag ej kompetent att yttra mig.
J a g tviflar dock ej på möjligheten af ett godt samarbete.
Icke går var iiiider- visning om sjatte budet i spillror, niir vi säga ' de unga t. ex., att en moders första plikt ar att ställa höga fordringar på sig sjalf och sitt barns fader, ntir vi visa dem att det ordet, som synes hvarje barn s % grymt, att fadernas missgiirningur skola hemsökas p&amp; l~urnen allt intill tredje och fjarde led, ej kan vara annat an sant, därför ' att den ena generationen vaxer fram ur den andra?
De slagord nutiden lånat fr %n naturvetenskapen om kampen för tillvaron och den bast utrustades seger behöfva val till motvikt Kristi milda lära: hvad I viijen människorna skola göra eder, det gören I ock dem.
Den moderna naturvetenskapen som hufviidfaktor i uppfostran löper fara att dana egoister, tanken på komuande slaktoii ensamt danar ej sedliga manniskor.
Den diskiission, som följde l) &amp; det h * rrltergifna, iiilednings- föredraget och hvari mariga uppfostrarinnor, H&amp; vii1 mödrar som larar- innor, deltogo, visade genom allvaret och sakrikedonien i Bvad som.
yttrades, huru lifligt öfvertygelsen om fragans vikt trängt igenom i vårt samhiille och huru allmiint man erkände att p i har berörda område framför allt krafves ett ingripande från kvinnans sida.
I det allra väsentligaste instiimde de närvarande i de åsikter, som ut- vecklats i inledningsföredraget, först och främst dari, att grundlag- gandet af barnens sedliga uppfostran maste ske ihezmr~et och att det härvidhg vore mödrarna, som hade den första- plikten och det största ansvaret.
Af stort intresse vor0 också de inlägg, som gjordes
45 af en del mödrar, stödda pCi eseingel häinfade fr&amp;n deras egen er- farenhet.
Det vore, däioiii entade sig alla, föriildraruas plikt att komma lärarna till hjälp, att redan från tidiga år, så snart barnen började undra öfver lifvets stora gåta, enkelt och naturligt ge dem upplysning darom och ' det p % ett sätt som hölle deras fantasi obe- fläckad och gjorde ' dem rustade att med rent sinne mottaga d e n knnskap i könslifvets förhållanden, som beröringen med världen ej kunde undgi att skänka.
E t t kringgaende af sanningen vore för- kistligt, framför allt att med uppenbara lögner afvisa den vaknande vetgirigheten.
svar aldrig radda att tala till edra barn », var den uppmaning so111 en af de .närvarande mödrarna ställde till auditoriet, en iippmaniilg som hon .kunde stöda p&amp; erfarenheter ur sitt eget lif och det inflytande, som tillämpningen af denna sats utöfvat p % hennes unge sons sedliga uppfostran.
Från ldrar ' innornas sida gjordes äfven många innehållsrika in- lägg.
Den invändningen frainställdes dock från en del af dem, att det ej blott vore barnen som behöfde upplysning, utan afven mödrarna.
I synnerhet inom folkets led var en stark motvilja och skygghet, j$ en otrolig konventionalism rådande inom detta område, ett falcturn som bestyrktes af flera af de narvarande representanterna för folk- skolau.
Önskvärdheten af anordnandet af » modermöten s, där kunskap skulle meddelas i de spörsmål som beröra barnens hygieniska och sedliga uppfostran, som framkastades af en folkskollärarinna, vann ock&amp; stor anklang och förordades af såval mödrar som lärarinnor.
Och ej blott arbetsklassens gifta kvinnor utan afven mödrar ur de bildade klasserna borde, kunna draga nytta af en utvidgad kunskap i har berörda fdl.
Härmed är i allra största korthet hufvudinnehfillet af diskus- sionen angifvet.
&amp; !en afven andra kvinnor an dem, som .ha barn- uppfostrin till sin hufvudiippgift, gjorde beaktansvärda inliigg.
SA torde .de kuidiga ltilcamns ord i dessa spörsmål i all synnerhet vaga tungt.
En af dessa, hvilken kan stöda sin erfarenhet på en mång- irig och framgangsrik verksamhet som praktiserande kvinnolakare i Stockholm, gaf ocksi en varmhjSirtad framställning af sin npp- fattning af frågan.
Tack vare talarinnans alskvärda tillmötesgående att efteråt skriftligt meddela de tankar, som hon p&amp; diskussions- aftonen uttalade som » fria ord », äro vi i tillfälle att in extenso återgifva hennes yttrande.
.
.
1.1il.agg af doktor I&lt;aroliiiri Widerst.röiii: Den frtiga, som gr ' före har i afton, &amp; r utan tvifvel en synner- ligen viktig fraga.
Dess betydelse ur hygienisk synpunkt har jag varit i tillfälle att upprepade gclnger i tal och skrift frainh %lla, hvar- för .jag har vill inskränka mig till att påpeka hurusom, hvad sar- skildt d&amp; bvinliga släktet angår, bättre kunskaper på detta område, '
ratt tilliiinpncl~, skiille lmtskaffa myclret oiiiicligt lidande, mycket ge- nom okunuighet själfförvålladt lidande.
Lifvet pilagger oss i alla fall för mycket lidande, som vi ej Itunna iindga, som ej kan aflyftas eller botas, för att vi ej skulle bemöda oss att göra oss kvitt det som kan- tagas bort.
Friigan har 5ifven en astetisk sida.
Det iir piifallande ofta inan möter, bada- hos man och kvinnor, den uppfattningen, att könslifvct är någonting lågt, simpelt och fult, något som egentligen ej %r man- niskan vkrdigt och som man skulle vilja göra sig af med, om man blott kunde.
Det ar det gamla medeltidsidealet som gas igen och spökar, som ser askesen som den högsta renheten.
Xeu d&amp; nu natiircn danat oss till könsvarelser, ar det ju iippenhart, att en sidan npp- fattning ar abnorm.
Tycka vi att naturen ar vidrig och fiil, s# maste felet ligga i vår inppfattning.
Synas oss drifterna -- de enkla, naturliga drifterna - osköna, så miste det finnas en skiirfvo i vårt öga, som förviinder var syn.
Botemedlet ligger ila aj heller uti att söka skaffa bort drifterna - det lyckas i alla fall e j, och naturen hamnas om vi göra våld på henne - iit.au botemedlet ligger uti att skaffa bort .skarfvan.
Och deu skkrha, som betriiffande dessa ting finnes i virt öga, den har kommit (lit på förvållande af alla förvillelser, alla synder, som begatts p$ detta om- r %de.
Men kanske djupast pressades den in däri uti barnagren, ge- nom alla föräldrarnas lögner för barnen och genom alla do smutsiga antydniwar och skildringar, med hvilka f r h andre håll barnets vet- girighet på detta område blifvit mättad.
Barnaintrycken iiro ju do djupaste och varaktigaste i lifvet, de som verka mest bestiimuandc på oss till ondt eller &amp; odt, ' brings oss i fördärf oller skydda oss.
Intet hjälper oss s i i kampen mot yttre och inre fiender som rena, sköna barnaintryck.
Vi kunna griimla dem, vi kunna synda mot dem, men de finnas kvar inom oss s8som vara egna ciomarc, och efter förvillelserna stråla de fram i klarhet igen och var syn p i tingen ar Ater lika ljus och vacker.
Men frågans viktigaste sida iir hvurken den hygieuiskkn eller den astetiska.
Den viktigaste sidan ur den etiska.
Det ar ocksa det1 sidan som gjort, att frågan kommit fram till dislriission.
Det a.r under sträfvandet att råda bot för de sedliga förvillelserna l~land det uppväxande släktet som lärare och lärarinnor kommit till det resiil- tat, att man måste söka förekomma det onda genom att friin början ge barnen en b %de sanningsenlig och ren kunskap om könslifvet.
Pti, den så lagda grunden kan man med hopp om framgång bygga vidare.
Frigans etiska riickvidd ar i sjiilfva verket oerliördt stor.
Pör- villelserna - jag talar nu egentligen om d e vuxna - på könslif- vets omrade iiro så inånga ocli så svfira och de karaktarens lyten och kroppens sjukdoma;, som harröra ErAn deh, ' äro af så ' he&amp;k be- tydelse för individen, familjen och samhkillet, att den, som fHtt &amp; inblick diirj, med svidande hjirta f r å g a r sig: hvar finnes botekedlet för allt detta elande?
Och hnr man spörjer och hkr man grubblar ' och hiir oklari d i t mesta i alla fall står för en till.
sliit, en sak blir dock Idar, till ett resuliiat korniiier .man dock, och.
det kr: den breda g p n d, hvarp8 arbetet ovillkorligen miste byggas, heter iipplysnhg.
J a g ser i sainh&amp;llets sedliga oindaning en af kvinnosliiktets ' stora iippgifter.
Den niivai: ande generationen ar dock annii ej vuxen den uppgiften; den är i genomsnitt far okunnig diirtill, trots sin tvif-.
velsutan höga bildningsnivå för öfrigt.
Den sedliga indignaiio- nen och den alla hinder mdanr6djande, allt inotstind be- tvingande energin finnes; det liar Josephine Butler visat.
StTsorn exponent p i hvad en shdan indignation och.
en sådan energi föriii9 iitriitta slmll hrad hon gjort liga bestandande viirde för alla tider.
Men näppeligen var siittet hon valde det ratta.
D e t riittá siltkt slroln Ironiiiilande generationers ' kvinnor finna, dessa kvinnor, livilka som barn af sanningsiilskande, renhjiirtade mödrar fått ippna, ärlig&amp; svar pii hvnd balst de frågade om, afven niir de med undran i ' H bli9lren sporde om tillblifvelsen~ inysterinin; Iivilkn sedan under sin uppvilxt ocli allt framgent f8tt lika goda kunskaper p&amp; detta oinrade soin ' p&amp; andra, hvilka för hvarje människa Gro af Yilrt.
Dessa kvinnor slrola ej sk2immas för detta sitt vetinde; de ' skola se p&amp; könslifvet enkelt och naturligt, med mera kyliga, oberörda sinnen.
De skola med vaken, ogruinlad ' blick se hvad som p&amp; detia &amp; råde är natur elIer onatur, sundt eller osundt, rent eller ' orent.
De skola utan ritt svindla, utan att tappa hlifvudet kunna ' taga Iiännedorn ' afven om förvillelserna pH detta, omrlde och deras följder; de skola ej förifra sig i blind ensidighet.
Långsamt men säkert skola de föra samhikllet frainat mot vôrklig sundhet och verklig.
kyskhet.
För att göra första början till en sträfvan, som syftar s&amp; högt, ar det val värdt,.
att den nuvarande generationen gör allt hvaa den kan; det Pir val viirdt, att mödrar, och lararinnor skaffa sig goda kunslsaper och framför allt uppfostra och betvinga sig sjal ' fva, så att de ined- rena hjiirtan initte knnna ge.
barnen en ren ' och god k m -.
skap.
-
Funderingar öfver den nya almanackan.
.
I minga svenska hem liar ' i dessa det nye 5rets; r - för att icke saga sek1et.a - första dagar ett flitigt stiidium iignats alnia- nackan, hvars nya namnlängd gifvit iipyhof till m h g e n rynkad panna och mycket förtvifladt grubbel.
2 Hvarför a, så har svenska folket frågat sig, » hvarför ffi vi icke Iiingre nppkalla viira dötkrar efter den viirdnadsviirde iniinken Bedn lika giirna som att ge dem hastnamnet Blenda?
Eller hvarför skall en fader eller inodor G- hallas från att låta döpa sina barn till Jloriniissu eller Pstrifäng af den tanken ritt de d&amp; beröfvas förc ' ielnrna af en nntnnadng, tinder det att den, som i dopet filtt det betydligt otrefligare naiiiuet Alen- lösa barns dag, fortfai-ande f &amp; i. njuta dessa fiirdelar ?~ Efter ihiir- digt trilikearbete har s&amp; svenska folket kominit till dan slutsatsen, att vederbörande - med detta namn, soin visserligen icke ~ippt~agcs i almanackan, vilja vi har för korthetens skull beteckna den nyn nainnliingdens iipphofsrnali - att vederbörande beajiilats af.
iidelt nit och fosterländska ideer och atdi omsorgen om 8veriges ara för- anledt namnföriiudringarna.
Och ha de ock klrclhiindt skrapat ut ndgra af viira iilsklingsnamn eller rubbat vira bemiirkelserlligm, d i inb det vara dem förliitet för den goda sakens skull.
Så Ungt har svenska folket kommit p&amp; egen hand, men aniiii kvarstår en mörk och svårtydd giita, som trotsar dess tankeanstring- ningar: hvarför har just det namnet kommit på just den dagen i stiillet för just det gamla namnet '?
Är detta ett den blinda sliwi- pens verk och ha utbytena dikterats af ett nyckfullt själfsv&amp;ld?
Är det så man behandlar en af våra dyrbaraste egendomar? » -- Nej, trösta sig, svenska folket!
Det, är ej slump och nyck som rada har, utan förnuftiga principer, fördolda ~4sserligen för hopens ögon, men lätt skönjbara för den skarpsinnige.
För att lugna svenska folket skall jag här omtala och med exempel belysa de förniimsta principerna för namnutby tet.
Den mest i ögonen fallande och flertaligast representerade prin- cipen är Ijzcdlikhetens.
Stundom ar denna likhet en mera krass och liitt märkbar, såsom d&amp; Hyginua utbytts mot Hugo, Idaurus mot Laura, Filemon mot Filippa, Mamertus mot Xarta, Lasariis mot Assar (exemplen kunna milngfaldigas).
I andra fall fordras nigot mera eftertanke för att uppt.äcka likheten, t. ex. i fraga om Edriw och Endician, bge » mr * och Jfimellinus.
Fallet Ake-~katias er-
bjuder inga otydds gfitor för den i sprbkl~istorien heini~iastaclde, so111 vet, att fornsvenskt I h g t a ger nysvenskt &amp;.
I andra riiminet lroinmer ö f i ~ w s i i t t ~ z i ~ ~ princip.
g e ~ i.
~ Vi ha d6 först de mera direkta öfversiittningarna sasom frin .onkordia till Prida (endrakt är en biittre öfversiittning, men mindre användbart som namn) eller från Primus (= den förste) till Börje, Hieronyiniis till Helge (jag förutsätter, att läsaren förstår, a t t Hieronymiis har nfigot ined helig att skaffa).
Ireneiis har öfversatts med Gottfrid, emedan Iiiene betyder frid och Ireneiis dessiitoni ' var namnet p&amp; en gudfruktig man.
Ma.xim~is har fatt vika för Ikllagnhild, emedan det 51: superlativ af adj. Magiiiis; det böi; saledes strgngt taget icke till denna afdelning.
Serafer.
och iilfvor iir vii1 inte precis detsain.ma, men de lm rloclc niigot tycl-re .af livarandra, Iivarför Serafia ersatts med A.lfh ild.
Arlradi~is hnr blifvi t, Frideborg, emedan.
landskapet Ai,lradien ju nf alder betraktats som en fridens boning par priifhence.
Potentin, som betyclw makt, har blifvit Alrik, ty rik betyder i form- spriket iifveii miiktig.
Nagot Irïing1igai: e stiiller saken sig ined Vitdis och Estrid.
Vitalis kan ju som bekant öfversiittas med nlifvet en strid ».
Nii torde Estrid enligt etyinologern~ snarare vara ett fridens an ett stridens barn (jag bryr mig inte om ntt hiir redogöra för.
dess etymologi, ty det försth ni i alla fall inte), inen vederbörnnde Ila föredragit, att endast hålla sig till ordets nuvarande skepnad, och deras sprAkk %nsla finner i detta kvinnonamn en p&amp;minnc ?lse om till- varons kvistighet.
En indirekt öfversattning finner jag i fallet leon- tius-Björn; egentligen skulle det vara lejon, ty leo betyder lejon, men björn och lejon kan ju komma ungelär på ett ut, och som lejon icke förekomma i Sverige i oildt tillstånd, har man ansett patrio- tismen fordra, att inaii satte dit.
Björn i stlillet.
Samma förhåliande ha vi i ~ef~rinus -- Östen.
Zefyr ar.
ju västanvinden, men veder- börande tyckte förmodligen att västan (i västen?)
vore ett alltför vekligt namn för moder Sveris söner, och öster och väster 4ii.
jii ungefär detsamma.
Den sprakhistoriskt kunnige skall i detta fall- se ett nytt exempel p&amp; vederbörandes frihet från etymolo- .gislr librdomsbarlast.
Vi komma nu till den princip, som jag i brist på svensk term ser mig nödsakad att ' kalla kontiguitetens.
Hvarmed menas, att det gamla och det nya namnet plaga nppträda tillsammans och diirf ' ör latt aesociera sig.
Exempel: Simeon har eftertriidtb af Hanna natur- ligtvis af den anledningen, att två personer med dessa namn före-., kommo tillsammans i ' Jer~isalems tempel.
Hvnrför Axel ersatts med.
,.
C ?-erda är ju solklart.
för deni, soni last \ Varburgs lilla gula litteratiir- historia och därur inhämtat, att Tegnbr skrifrit.
tvanne dikter med dessa namn.
Att vederbörande satt in Ester i stiillet för Amos för- klaras enklast af att bida &amp; ro namn på bibliska författare.
Att Axel, sedan han fockats från sin gamla dag af [+erda, i stallet in- tngit Justinas plats, beror antagligen p i att vederbörande dragit sig till minnes Topelius ' dialog, Axel och Stina)), hon kunde ju lilm viil ha hetat Justina som Kristina.
Dock vågar jag icke gR i god för sistnämnda förklarings riktighet.
Slutligen ha vi begre1111snssocintien.~ princip, d. v. s. d; " ida namnen beteckna begrepp (eller personer), so111 p % grund af betydelse likhet lätt associeras med hrarandra.
Kestor och Tokgny (lagman) vor0 begge Alderstigna och kloke nian, som tyckte om att kostnads- fritt iitdela råd; den förreevar grek och den senare svensk.
Hvad %r da naturligare för ett fosterlhdskt sinne iin att 1it.a greken ninka åt sig för svensken.
Rake1 tyckte liksom Jeremicis om att: utgjuta sig i klagovisor och liar diirför fatt inta lians plats.
Det iir jii enkelt, och tydligt.
Litet mera inveclclad ar Antipas, Iivara eftertriidare iir Ulf.
Diinned förhlller sig s i: Antipas iir t.illnainnets på Herodes, denne var en riif, riif ar n i s t m rietsaiilma soin varg (eller ulf), och därför ha vederbijrande föredragit Ulf, eliiedan riif redan finnes som tillnamn (det gör C1f ocksd, men det ha reder- Börande tydligen ej tiinkt på).
IYIedge, att den fiiiklaringen ar lira tydlig och inl lysande)), fast ni ' kanske inte hade kommit att tanka p$ den sjalf.
Den ena blomman kran vara så god som den andra, inen violer .växa vildt i Sverige, och det göra inte narcisser; diirfiir har man satt in Viola i stiillet för Karcissus.
Xog hade men kunnat hitta på en bättre öfversättning på metod an allrar, men begreppen associera sig ju tiimligen otvunget, och jag vill diirför icko motsatta &amp; g, att gossebarn döpas till Alvar i stallet för Uetodius.
Några fall lita ej inrangera sig under dessa principer, iitan kräfvo sp&amp;dförklraringar.
Att Nore placerats 119 4 norember, hor naturligtvis förestafvats af karlek till broderlandet; jag tycker bara, att vederbörande bort satta Svea p % samma dag, liksom fordom Adam och Eva samsades om en dag.
Jesper skulle jii egentligen ha stgtt pil sjusofvaredagen p&amp; grund af sammanhanget mellan gaspa och sofva, men fick byta plats med Narta med anledning af en viss inflytelserik Jespers orat.tvisa motdja mot den nya namnsdagen.
A4t efter Johannes döparens halshuggning Hans kvarsttir sasom riist ar jii naturligt och tarfvar ingen vidare förklaring. '
J a g t r o r mig nu ha nöjaktigt förklarat de flesta namnbytena.
Dock kvarstå några, som trotsat mitt skarpsiime.
T. ex., hvarför har Torbjörn satts p5 40 martyrers dag?
Månne därför att, då en man skulle ersatta 40 stycken, ville man Atminstone ha en riktigt kraftig ' prisse.
- Denna tidskrift kan hädanefter ocksk fira namnsdag, den 11 september, den dag som fordom hette Protus.
J a g skulle gärna Iiimnat en förklaring afven af detta namnbyte, men ser mig tyvärr nödsakad att öfverlämna.
det i likhet med några andra f a l &amp; t ' sam-.
tidens eller eftervärldens klyftighet. ")
Det är en värdig uppgift för en psykologiskt intresserad specialist pk namnforskningens omrade.
s.
Tertzdlinms, Eva Wigström (Ave) - t..
.
J.
Den författarinna, som bar detta namn och denna signatur, har den 5 januari slutat sitt långa och verksamma lif.
Hon var född 1832 i en skånsk - socken, Asmun&amp;orp,, och för- iildrarna, På1 Nilsson och han8 hustru, vor0 bondfolk.
Hon växte upp bland en stor syskonskara, och en af .bröderna,- som var för Iden att bruka jorden, fick i uppdrag att undervisa henne i innan- läsning om söndagarna.
Vidare hade hon tillfälle att ' i hemmets icke oansenliga bibliotek tillfredsstalla den oroliga lastörst, s o ~ n oftast karakterisera vardande författare.
Men hon hölls äfven, i likhet med syskonen, till träget husligt arbete under veckodagarna.
Familjen rådde bland annat om Ramlösa hälsobrunn, och .dit flyttade Eva med modern och ett par af systrarna efter faderns död.
Vid 23 Ars ålder blef hon gift med brunnens disponent, fanjunkaren C1.
Wigström, som nu jiimte två döttrar öfverlefver henne.
.
Redan 1864 började hon så smått som folklifsskildrare, men Iion debuterade först 1870 med en bok: » För fyrtio år sedan.
Taflor lir skånska folklifvet~.
Hon har utgifvit åtskilliga bergttelse- samlingar och romaner, af hvilki de bondeslrildrande ~ t v i f v e l ~ k t i g t b) Antingen matte den ärade och namnkunnige f8rfattaren ha glömt sin grekiska eller ock hysa en missriktad fruktan att korrumpera oss genom smicker, ty annars skulle han val nappeligen dragit sig för att framhafva den fina komplimang, som skönjes i svederbörandess uttydande af Protus (den förste, d. v. s. den främste) mot Dagny (shledes den frkrnstct) Rcd: s anin.
. '
stå högst.
P$ det folkloristiska omradet har hon dock iitfört sin mest bestiiudande giirning, vare sig hon sysslat med att uppteckna sskibska visor, sagor och sägnera eller hon i novellistisk form iter- berättat folkets från mim till mun fortplantade f nntasiskal) elser, sisoiii i det nyligen hiiftesvis utkomna illustrerade verket &gt;Frin herresiiten och bondgirdar ».
h r e n som l ~ m ~ o k s f ~ r f a t t a r i n har n a hon vari t lycklig - vi erinra om den till senaste julen utgifna tiicka sago- samlingen ?&gt; Vingalek B.
Eva Wjgström hade mlnga andra int.ressen; n do vittra och folkpsykologiska.
Hon har iifven skrifvit artiklar i den periodiska pressen rörande &amp; tvskilliga pedagogiska och sociala iimnen.
Vidare ined- verkade hon energiskt t.ill iiyy rattandet af en folkhiig~ko1: i för Iiirilri~inor i Helsingborg och var aren 1877-90 hitriiclancle liirarin~ia i in m a d0t.tei.s privatskola diirstiides.
En invigningsfest å Sophiahemmet.
A Sophiahemmet firades den 20 dennes en enkel högtid, d&amp; 11 elever e f e r genomgången utbildningskurs upptogos sasom slrö- terskor.
Denna gång fick högtiden sin särskilda prägel diunf att H.
K.
H. kronprinsessan var niirvarande.
Tal till de utgående eleverna hölls af universitetskansleren Gilljam, Iirarefter kronprin- sessan å drottningens vagnar utdelade skötersketecknen till de unga kvinnorna, hvilka därigenom upgtogos i Sophiahemmets sköterske- kår.
Ett religiöst föredrag och ett par sånger afslutade högtidlig- heten.
a et intryck, som deltagania medfiirt från den i all sin enkel- het så vackra och t.ilItalande festen, var helt s&amp;kert ej blott den öfvergående stamningens.
Tacksamhet skanslan torde lia varit den öfvervägande.
Och i sanning stor är den tacksamtietssknld, hyartill Sverige står till Sophiahemmet för de senare grens storartade lit- veckling af sjikvården.
Det är ej blott den stora alhiinheten, som därvid varit den vinnande, icke blott alla dessa lidande i hemmen och på sjukhusen, hvilka numera agnas den kiirleksfullaste och nog- grannaste vfird.
.
Äfven läkarna erkiinna villigt och tacksamt att sjuksköterskans insiktsfulla arbete utgör hans förnämsta stöd vid
utöfvandet af hans kall, och hvad Sveriges kvinnor beträffar, kunna de ej nog högt skatta förmånen att ett arbetsfält öppnats för dem, där den kvinliga förmågan på det mest hedrande och valsignelse- bringande siitt kan göra sig gällande, den praktiska sjnkv %rdens.
Bträfvandet att.
höja detta arbetsfält har under mer än ett decen- niiim varit Sophialiemmets ädla och framgångsrika mål.
Kvinnorna som reseinspektörer.
.
Friin f attigvArdsinspektören har under förlidet år till fattig- vårdsnämnden inlämnats ett förslag till förändrad organisation af in- spektionen öfver p&amp; Stockholms stads bekontnad utickorderade barn.
En punkt i detta förslag inneliåller: att sdsonz reseins2~ktörer och krets- oirzbzld frzbntinznzer skola erl~dlln företylidet.
Styrelsen för utackorderings- byrfin, till hvilken fattigvårdsnämnden vädjat, har aflåtit ett svar på.
berörda hemställan och detta svir %r högst karakteristiskt för den ståndpunkt, som v h t lands myndigheter ännu intaga till alla samhiills- reformor, dar det ifrågasättes att kvinnokraften officiellt skall komma till anv&amp;ndni.ng.
Styrelsen för utackorderingsbyrh finner icke några skiil vara för handen att bitr5ida fattigvlrdsirispektörens.
hemställan rörande valet af kvinnor som reseinspektörer.
Vi meddela här några detaljer ur den ganska vidlyftiga moti- vering, som nämnda styrelse begagnar för att ge stöd åt sin.
upp ' fattning om Irvinnornas inkompetens.
Såsom skäl för sitt förordande af kvinnor.
till reseinspektörs-.
- posten hade fattigvArdsinspektören åberopat exempel från England, .. kvinnornas naturliga lämplighet att öfvervaka uppfostrandet af spiida barn samt att kvinnornas arbetskraft harvidlag skulle stalla sig eko- nomiskt fördelaktigt.
semötandet af dessa skäl är affattadt sålunda:.
Det första skalet anser styrelseil böra helt ' och hAllet förfalla, då man erinrar sig de olika förh&amp;llanden, som råda i England och Sverige.
I det förstnämnda ' laiidet äro afstånden korta, klimatet gyn- samrnare för resor, och vägaina i landets olika delar kunna öfver- allt trafikeras af åkdon.
I ' Sverige äro alla dessa förhållanden vida ogynnsammare, isynnerhet i skogsbygder, där dryga strackok ofta måste tillryggaläggas till fots.
' Det andra skälet skulle ej kunnn bestridm och väga tungt,, oin inspektionens uppgift vore praktiskt utöfvad ba; rnavård.
Men in@&amp;-.
tionen kan lmappast uträtta nagot annat än tillse, om barnet är sjukt; eller lider af fysisk eller moralisk vanvård.
Detta kan lika lätt upp- täckas af ett manligt som ett kvinligt öga.
Om barnet ar sjukt, måste inspektionen inskränka sig till ett kategoriskt föreliiggande för fosterföräldrarna att anskaffa läkarevård, och har barnet blifvit van- virdadt, har inspektören endast att efter en fruktlös befiinnen var- ning förflytta barnet till ett bättre hem.
Det ar ej tillrådligt, att inspektören skall vara rådgifvare i sjukrårdsförhållnnden; det bör vara legitimerad läkare förbehallet.
Siisom ambulatorisk instruktör i barnavhd kan inspektören cj uträtta mycket och ett dåligt hem kan ej reformeras af aggra flere eller färre besök, äfven om de för- nyas hvarje d n a d.
Befinnes hemmet öfverviigande oliimpligt, finnes sällan annan utväg aJi att afbryta förbindelsen med detsamma.
Vid dylika till- fällen krafvas så kraftiga åtgärder, att endast få fruntimmer kunna Astadkomma detta.
Fosterföräldrarna göra nämligen kraftigt mot- stånd, då det ifragasättes att f r h t a g a dem barnen.
Härtill kommer, att m h g a af de utackorderade barnen äro mindre viilartade, hvar- för det fordras ett kraftigt uppträdande äfven mot dem; n&amp;got som ett fruntimmer knappast kan p % tillfredsställande aätt fullgöra.
Denna ar en af de svaraste uppgifter och krafver en respektingifvande Iler- sonlighet, som förstår att triiffa det ratta lagom.
Antagandet att frwti ' smer skulle bli billigare ar ej alltid gifvet, enär dessa ej kunna uthärda samma strapatser som en man.
Hennes resor skulle draga längre tid och krafva större bekvämligheter, hvadan skillnaden i dagtraktamente skulle utjiiinnas eller kanske stalla sig till manliga inspektörers favör.
Kvinnor skulle mötas af oöfverstigliga hinder att taga sig fram, dA de ofta måste vandra till fots hela mil genom skogar och moras, Sådana färder skulle i synnerhet vintertid vara outförbara för kvin- nor.
Att åberopa vår tids förbättrade kommunikationer vittnar om bristande kännedom af förhållandena på landsbygden.
Dar är det ofta flere mil till närmaste poststation eller angbatsbrygga, och där är man under vissa tider på året fullkomligt afsttingd f r h all för- bindelse med närmaste granne, hvarför man ej kan tala om förbatt- rade kommunikationer.
Styrelsen vill afven upplysa om att landtbefolkningen, xsar- skildt bönderna$, ar ytterst, känslig för allt.
hvad kritik och anmiirk- ningar heter, hvarför inspektionsuppdraget måste handliafvas nied den mest utsökta grannlagenhet och inspektören vara väl förtrogen med bondfolkets tycken och isigter, särskildt dess svagheter.
Ert enda litet misstag kan i en hel trakt stänga ridare möjlighet till utackor- dering.
Afven vill styrelsen fästa uppmärksamheten vid att abön- derna i allmänhet hysa ett sublimt förakt för allt officiellt kvinrio- arbetes.
Hur styrelsen skall .kunnn ersiitta brister i praktisk an- läggning, som .skulle vidlbda fruntimmersinspektionen, ar svart att iuse.
Att a n s t h a nHgra kommentariér öfver här anförds skrifvelse är icke af nöden, den talar ju för sig själf.
Lika litet torde det behöfvas, att man slösar manga ord p&amp; att bevisa sauningen af en så urgammal sats som.
den, att kvinnorna inom barnavården aga större insikter och erfarenheter än männen.
Lyckligtvis är den åberopade myndigheten icke den ' afgörande i här berörda fall, då valet af resinspektör närmast beror af fattig- v&amp;rdsnämnden.
Det ar afven att hoppas, att de i hög grad svaga argument, som af utackorderingsbyuh a.nvä.ndas för att bevisa k&amp;- nornas inkornpetens, icke skola inverka på den beslutmägsiga sty- relsens afgörande och att densamma skall låta ett rättvist, fördoms- fritt och humant Bskådningssätt %ara det bestämmande vid f ällandet.
af u t s l s g e t.
~ Är kvinna konipetent att inneha offentlig läkarebefattning?
Med.
anledning af en förestående utnarniiing af en offentlig liikarebefattning - st % vederbörande iiiför nodviindigheten att f astställa ett prejudikat rörande Iwinnas kompetens att bekläda en dylik tjiinst.
Vi inskränka oss här att, tillsvidare utan kommentarier, nr pressen lamila en redogörelse för fallet i fråga.
Den med utgangen af niistkommande febriiari milnad ledig- blifila iinderlä.karebefattningen vid Stockholms stads och läns kur- hus söktes vid annialningstideii iitgång a.f med.
licentiaterna E. V. Bergman, E. Olsson, D. Lundgren och ' A h a Su~tdqvist.
De sö- kandes kompetens underställdes medi~ina~lstyrelsen, som i enlighet med hvad vi föriit omnamt till svar harå meddelade, att Bergman, Olsson och Lundgren voro kompetenta till befattningen, men att styrelsen på grund af k. m: ts skrifvelse till snndhetskolleginm den B juni 1870 angaeiide rättighet för kvinna till läkareyrkets iitöf- vande m. m., hvari k. m: t förklarar sig hafva funnit betänkligheter i allmanhet möta för kvinnas aiiställande i offentlig ambetsbefatt- ning såsom läkare, anser fröken Sundqvist ej vara till den sökta befattningen kompetent.
Häröfver har med.
lic. Sundqvist den, 24 januari besvärat sig hos k. m: t, framhållande, att ordalagen i det ofvannamda k. brefvet endast innebara ett uttalande i allmänhet utan att vilja fastslå en bestämd regel, i hvilket fall formiileringen gifvetvis blifvit en annan, liksom då ock följt, att andra stadganden, i hvilka ingen Atskillnad göres på läkares kön och enligt hvilka därför kvinnor äro berättigade
att söka Iäkaretjä.iister, skulle 118 inotsvarande satt ii lid rat.^.
Och med afseende p % sakens reella sida anför Irlagandeii, att siirskildt betriiffande den ifrågavarande befattningen dess besättande med en kvinlig läkare ej bör kunna anses oliimpligt, till stöd hvarför Bbe- ropas ett intyg af prof. E. Welander, hvilken viil på ifragavarande område torde få anses vara vårt lands friimsta auktoritet.
Professor Welander, som själf under lang tid varit dels under- Iiikare, dels t. f. öfverliikare vid Stockholms stads och lans kurhiis, betygar med stöd af darunder vunnen erfarenhet, att fr %n rent medicinsk synpunkt intet sk81 kan anföras, hvarför ej en leg. kvin- lig läkare likaviil som en manlig Iran anstiillas som underliikare vid sjukhuset.
Och de öfriga egenskaper, som erforchas för en dylik belattning, nämligen förmaga att kunna hiilla ordning inom sjtik- huset och att sätta sig i vederbörlig respekt hos dar vårdade paticu- ter m. m., Bro individuella och kunna finnas likaväl hos en kvirilig som hos en manlig liikare.
Professor W. afslutar sitt intyg med följande ord:, Det synes mig diirför ej riktigt att a priori anse en kviiilig läkare, endast på den grund att hon a r kvinna, olämplig att erhiilla denna iinderlä.karebefattning vid Stockholms stads- och lans kurhusw.
Ivid närmare eftersinnande har jag insett.
att jag ensidigt och ofittvist bedömt pastor Wadströms bok och den riktning (len re- presentaerar.
Trots framstallniiigens brister och frinstötande sidor finns i boken ett försonande drag, som af mig ytterst otillrackligt framh&amp;llits, det nämligen, som i början af min recension omtalas sasom ~18sarnas vackraste och viktigaste karakteristikiim2.
Diiï den sjalfförglömmande och hiingifna kärleken till Kristus finnes, bör den öfverskyla en myckenhet af ästetiska brister.
Jag vill ocksl ' i hoppas, att det ar denna sida som lockat bokens m h g a köpare.
Lgitz.
: g r: * x Det har synts oss rattvist mot recensenten att införa ofvan- staende; men på samma gång vilja vi Lestiimdt fritasa oss f r h hvarje misstanke om instammande i det förmildrade omdömet om pastor Wadströms memoarer.
Den religiösa riktning förf.
rcyresen- terar torde knappast, i den mån den ar något r a d, kunna gagnas af ett dylikt arbete, och » karleken till Kristiis:, bör icke missbim- kas till ursakt för underhaltig litterat nr.
Troligtvis iir det iuiuc ' ire denna sida, den religiösa, söm har skaifat .boken s i rask åtghg, snarare de flere hundra sidor, som vädja till en okultiverad och af fromma t.qles&amp;tt intagen smak.
Red,
Med anledning af Lars Johan Hiertas 100=5 " \ i * s-fest har Fredrika-Rremer-Förbuiidet till fru professorskan Anna Retzios, född Hierta, aflHtit en skrifvelse ined följande lydelse: Djupt inseende den stora tacksamhetsskiild, hvari den svenska kvin- nan står till Lars .Jo !~cctt I-Iiertcc, ber Fredrika-Bremer-1J ' ijrbundets styrelse att till Eder, Fru Professorska, och genom Eder till Edra systrar och öfriga slkktingaï f % frambära ett uttryck af sitt wirma och tacksamma erkhiiiiande af allt hvad han verkat till höjande af kvinnans ställning i samliället.
P &amp; samma gång ber styrelsen att f5 uttala sitt hjärtliga tack för det exemplar u€ Eder faders sjiilfbiogsafi, som Ni föriirat Förbundet.
I ett följande häfte koininer Dagny; tt i en särskild artikel beliandla Hiertas betydelse för den ' svenska kvinnan.
Ett tack från fru Lina Morgenstern har tillställts Förbundet med anledning af det lyckönskningstelegrani, som afläts till fru Morgen- stern på hennes 70: e födelsedag den 30 sistlidne november.
Den versi- fierade tacksägelsen har följande lydelse: Utanzögliclt ist ' s nzit cigner Hand Zu schreibetz iiber Meer und Land ilela Tuusenden, die mich erfietit Zunz 70: tetz Geburtstag, heut.
Den tiexqefiihlten, itzn ' gert Datzl: Fiit.
Alles was aunz Hersen clr * atrg Von C ~ * u s tuzd s Wutzsch U U R nah ' utzd .ferm A ' ehnzt hita con Lina Morgenstern.
* S En sl&lt;rifvelse till Stockholi~is stadsfrillmäktige har af För- bundet aflhtits med följande innehal: Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse har med största intresse tagit del af den hos stadsfulliniiktige i december nastlidet å r väckta motionen, att en komitd m&amp;tte tillsättas med uppdrag att utarbeta och för stads- fullmäktige framlägga ett fullstëndigt förslag till inrattande i Stockholm af praktiska yrkes- och arbetsskolor för 14-18 års manlig och kvinlig ungdom.
Styrelsen liar med s&amp; mycket större tillfredsst&amp;llelse sett, att denna fraga blifvit väckt inom stadsfullmäktige, som enligt styrelsens upp- fattning upprättandet af dylika skolor iir för ungdomens sunda utveckling af den allra största vikt och betydelse, och skulle styrelsen bland de skal, Iivilka tala för sadana skolors ordnande, sarskildt vilja framhåll.a, ~Zcl.s att yrkesskolan gifver ett verksamt skydd ht den ungdop på 14-18 Qr, Iivil- ken genom brist p&amp; erforderlig tillsyn frhn sina hem Iiitt.
kommer att utom
hemmet lockas till lättjefullt dagdrifvarelif och fördlirfbringande nöjen, dels att genom yrkesskolan fiit och arbetsamhet uppmuntras och att dBr under tillförlitlig kontroll den arbetskraft kan anviindas och utvr !cklas, som ovedersägligen Bges af omförmiilda ungdom och hvilken under nii- varande förhhllanden icke vederbörligen tillvaratages, detta beroende i viss mån diiraf att lärlings- och gesällsystemet ej numera tillampas hos oss samt däraf att hemmen ofta numera, i synnerhet i stiiderna, ej aro ord- nade p&amp; SA sätt, att lämpligt arbete för nngdom vid den niimda Aldern dar kan beredas, och dels att yrkesskolan gifver uppfostran och utbild- ning för framtida sjalfförsörjning, p: ~ samma g b g som den genom att iika yrkesskickligheten bidrager att höja vårt lands industriella förmåga.
Sasom motionären ock framhgllit, glilla de skkl, Ilvilka tala för upp- rattandet af yrkes- och arbetsskolor för gossar, lika viil för shdana, skolors ordnande Eör flickor.
Däremot torde otvifrelaktigt, afven om en del km- ser kunna vara desamma för gossar som för flickor, ett antal siirskilda kurser behöfva ordnas, där vikten hufvudsakligen fastes vid gossars, och andra, dar flickors utbildning sarskildt afses, och torde af dessa senare skolor sAdana i första rummet böra upprättas, hvilka, y&amp; samma g h g de gifva undervisning för framtida sjiilfförsörjning, ä h e n gifve sadan utbild- ning, som, om den unga flickan blir hustru och moder, kan komma henne och hennes hem till godo.
Under siidana förhållanden och da redan vid utarbetandet af för- slagen till de ifrlgasatta skolorna hiinsyn bör tagas till de resp. skolor- nas lämplighet för s&amp; viil flickor som gossar och det icke torde kunna bestridas, att kvinnan i de frhgor, hvilka galla hennes eget kön, har större erfarenhet och sakkunskap än mannen, vill Fredrika-Bremor-Förbundets styrelse härmed vördsamt hemstillla: 1) att kvinnor matte insättas i den komitb, som har att utarbeta förslag till ifrhgavarande skolor, och * 2) att bland de personer, hvilka eventuellt komma att i utlandet stil- dera hithörande förhållanden, afven kvinnor mltte utses.
Stipendiefonderna.
Den hedersgkfva At landshöfding Poignant, som i anledning af landshöfdingens afskedstagands f r h sitt ambete] &gt;B Gotland insamlats och som uppgick till omkring 1,500 kronor, har, enar det lämnats At honom att br ?stämma öfver dess anviindande, godhetsfullt öfverlämnats till Fredrika-Bremer-Förbundets fond, som ä,r ahedd att be- reda yrkes- och studiestipendier At unga gotländska kvinnor.
Ofvannamda gAfva jämte öfriga för samma ändamal förut insamlade medel hafva af lokalkomiténs ordförande för Gotland, fru Georgina Poignant?
öfver1iili.i- nats till Styrelsen för stipendiefondernas förvaltning.
Den För gotlandska kvinnor afsedda stipendiefonden u p p g k till 6,02G kronor och kommer första stipendiet att ut$ Ur 1902.
