# ID: svediakorp-per2135
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1914
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 79,744
# sentences: 2,870
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 52 (1459).
27:DE ÅRG.
VANLIGA UPPLAGAN.
SONDAGEN DEN 27 DECEM5ER 1914
&lt;JS * 1915 ^ BÄTTRE ÄN MÄNGA ORD tala gärningar.
Då vi nu g å att i korthet r e d o g ö r a för Iduns p r o g r a m för det s t u n d a n - d e nya året — tidningens 28:de å r g å n g — v å g a vi o c k s å h o p p a s, att v å r a g a m l a l ä s a r e g ä r n a gifva o s s det vitsordet, att vi g e n o m hvarje nummers innehåll oaflåtligt sträfva att häfda Iduns af den offentliga kritiken s a m - stämmigt e r k ä n d a r a n g p l a t s s o m " d e n af- gjordt b ä s t r e d i g e r a d e af v å r a periodiska t i d - skrifter i fråga om s å v ä l illustrationsmateria- let som texten ".
Icke minst i d e fruktansvärd!
allvarsamma tider, under hvilka vi nu lefva, är det af vikt för v å r a kvinnor att hålla fast vid sitt förnämsta p r e s s o r g a n, den röst öfver allt landet, som oaflåtligasi och kraftigast bär fram d e speciellt kvinnliga synpunkter p å d a g e n s frågor, af hvilka äfven det manliga släktet alltmer börjar h o p p a s en ny och b ä t t r e d a g för v å r sönderslitna värld.
Iduns p r o - gram i d e s s hufvuddrag torde r e d a n v a r a s å allmänt kändi, att n å g o t vidlyftigt o r d a n d e om d e t s a m m a b ö r kunna a n s e s öfverflödigt.
Vare nog sagdt, att vi allt fortfarande skola ställa som vår främsta uppgift att p å alla o m - råden häfda kvinnornas och h e m m e n s in- tressen, p å s a m m a g å n g som vi g e n o m v å r a e n a s t å e n d e förbindelser med landets förnäm- sta litterära och konstnärliga krafter v å g a ut- lofva ett innehåll af den b ä s t a etiska och estetiska halt.
Bland d e speciella nyheterna för det k o m - m a n d e året vilja vi i första rummet o m n ä m - na en artikelserie af synnerligen originell o c h fängslande art, som i förbindelse m e d e n p r i s - täfling, i hvilken alla v å r a l ä s a r e kunna d e l - taga, kommer att fortlöpa genom en större del af den nya å r g å n g e n.
Dess rubrik blir IDUN " En Vasaätiling " af fru H e l e n e Welinder, hvilket af flera skäl just i d e s s a tider torde kunna p å r ä k n a det Iif- ligaste intresse.
D e s s handling ä r nämligen förlagd dels till d e frakter i Polen, där kriget nu r a s a r, dels till det g a m m a l r y s k a samhälle, ur hvilket det n u v a r a n d e Ryssland vuxit fram, och d e s s hjälte ä r Erik den XIV:s och Karin Månsdotters son, den olycklige prins Gustaf V a s a, som i stället för makt, rikedom och en vinkande k o n u n g a k r o n a valde fångenskap och e l ä n d e för att slippa r e s a v a p e n mot ett ä l s k a d t fosterland, som aldrig skänkt honom annat än törnen och tistlar.
Det ä r icke en d a g för tidigt att h a n s ä d l a tragiska gestalt — till ett föredöme för alla fosterländska sin- nen — blir frambesvuren ur sin ensliga graf i Kasjin och gjord till föremål för s v e n s k a l ä - s a r e s b e u n d r a n och tacksamhet.
Efter d e n n a b e r ä t t e l s e från g å n g e n tid följer en lifligt fängslande nutidsroman " Ny Vår " af E r n s t L u n d q u i s t den af Iduns publik r e d a n s å v ä l k ä n d e och högt u p p s k a t t a d e b e r ä t t a r e n.
I d e t t a s a m - m a n h a n g m å äfven erinras om den utlysta stora romanpristäflingen m e d pris till flera tusen kronors b e l o p p, som utlöper n ä s t a vår, och hvilken vi h o p p a s skall tillföra o s s flere intressanta nya originalarbeten för v å r följe- fongsafdelning.
Ett p a r artikelserier, hvilka helt visst komma att m o t t a g a s med varmt bifall, ha vi att a n - t e c k n a i d e kåserier öfver v ä x l a n d e d a g s - företeelser af en af v å r a mest lästa och v ä r - d e r a d e författarinnor, som under rubriken " Samtal med mitt hjärta " " IDUNS FRIA V A L " och för d e s s litterära utformning s v a r a r en känd framstående novellistisk författare, s ä r - skild!
u p p s k a t t a d som s k a r p m ä n n i s k o k ä n n a - re och psykolog.
Den fullständiga planen för d e n n a sällsynt intressanta täfling, som blefve allt för vidlyftig att h ä r inrycka, k o m m e r att m e d d e l a s i Iduns första januari-nummer.
Här må e n d a s t a n t y d a s, att s a k e n rör sig om ett galleri korta karaktärsbilder af s v e n s k a m ä n - niskotyper, t e c k n a d e, om icke just efter m o - dell, s å åtminstone efter lifvei.
Allt som allt skola d e bli tjugufyra till antalet — 12 kvinn- liga och 12 manliga — bland hvilka v å r a l ä - s a r e s e d a n, efter sympati och b ä s t a p s y k o - logiska värdesättning, få g ö r a sitt " fria v a l " samt s a m m a n p a r a lämpliga ä k l e n s k a p s k o n - irahenter.
Femhundra (5001 kronor i pris komma därvid att utdelas.
Vår följefongsafdelning inledes p å nyåret med ett märkligt debutverk, den historiska romanen tid emellan skola inflyta i s p a l t e r n a; vidare under beteckningen " Lifvets Biograf " en följd korta novellisfiskt-aktuella skisser af den af v å r l ä s e k r e t s s å omtyckta författarin- nan till " Klicken och Ligan ", " F r å n v ä r l d e n s nordligaste g a r n i s o n " m. m. fru Hedvig S v e - d e n b o r g.
P å s a m m a g å n g pikanta och l ä r o - rika bli d e jämförelser mellan a m e r i k a n s k a och s v e n s k a förhållanden: " Med en hemvändandes ögon som P e t e r Norden för o s s nedskrifvit.
D e s s - utom hvila p å vårt b o r d till införande under den n ä r m a r e framtiden litterära b i d r a g af m å n g a bland v å r a y p p e r s t a författare, s å s o m en gripande modern kvinnlig lifsbild " T y n g - d e n s A n d e " af Anna Lenah Elgström, en p r i s - 1915 ^ b e l ö n a d och rolig pjäs för s ä l l s k a p s t e a t e r n " Unga hjärtan " af Hildur Bretiner, en frisk h u - moresk " Magistern i fällan eller lilla N i c k e som äktenskapsstiftare " af Ester Nennes, b e - rättelser och dikter af A n d e r s Osterling, Artur Möller, Fredrik Veiterlund, Gustaf Ullman, Valter Hiilphers, V a l d e m a r Lindholm, Nils Vilhelm Lundh m. fl.
Friherrinnan Annie Äkerhielm kommer att fortsätta sina o m - tyckta artiklar " Från min fönstersmyg " och litteraturkritiken företrädes p å kändt utmärkt sätt af författarinnan Marika Stjernstedt samt (för u n g d o m s b ö c k e r n a) af seminarieadjunk- ten Marie Louise G a g n e r.
Våra krigsfotografer skola alltjämt lämna hvarje m ö d a o s p a r d för att med k a m e r a n s hjälp s ä t t a v å r a l ä s a r e i s t å n d att följa d e s k a k a n d e v ä r l d s h ä n d e l s e r - n a p å slagfälten, och v å r nu r e d a n under ett p a r å r p r a k t i s e r a d e idé att vid lämpliga till- fällen utgifva åt n å g o t visst allmänintressant ä m n e helt ä g n a d e specialnummer ä m n a vi äf- ven under den nya å r g å n g e n tillämpa.
Idun utgår för öfrigt u n d e r år 1915 allt fort- f a r a n d e hvarje v e c k a i ett stort 16-sidigt, rikt illusfreradt hufvudnummer samt en 16-sidig bokbilaga Iduns Romanbibliotek, som en g å n g i m å n a d e n e r s a t t e s af Iduns Hjälpreda för hemmet, den s e n a r e r e d i g e r a d af den k ä n d a författarinnan af Iduns Kokbok fru Elisabeth O s t m a n - S u n d s f r a n d, hvilken äfven u t a r b e t a r K ö k s a l m a n a c k a n s m a t s e d l a r för hvarje d a g å r e t om.
Dessutom medföljer hvarje v e c k a ett B-n:r, h v a r s textafdelning a l - t e r n e r a n d e innehåller en rikhaltig M o d e - och Handarbefsafdelning — m e d signaturen Iris ' Cfru Hilda S a c h s) för sin s a k k u n s k a p s å högt v ä r d e r a d e modekrönikor — och v å r omtyckta Ungdomsafdelning, som bjuder p å en god, frisk och u n d e r h å l l a n d e läsning för g o s s a r och flickor i åldern 10 — 15 år, samt d e s s u t o m i hvarje n:r Iduns Tidsfördrifsafdelning, d ä r som hittills veckligen utdelas 2:ne värdefulla pris.
En förmån, som kommer alla Iduns fasta prenumeranter gratis tillhanda, ä r dessutom att n ä m n a i Iduns Julnummer, hvilket s e d a n l ä n g e r ä k n a s som en af d e innehålls- och v ä r d e r i k a s t e af samtliga skandinaviska jul- publikationer.
De fullständiga prenumeraiionsafgifierna för Iduns olika u p p l a g o r ställa sig s å l u n d a: Vi Vi v. IDUN, vanl.
u p p l a g a n kr.
6: 50 3: 50 1: 75 praktupplagan „ 9: — 4: 50 2: 25 Allt med postbefordringsafgiften inräknad.
Lösnummerpris blir som förut 12 öre.
JOHAN NORDLING, Hufvudredaktör och utgifvare.
cTVENJK BYGDE-
y ÄRT FÖRRA JULNUMMER GAF, SOM VÅRA LÄSARE * och läsarinnor ivifvelsuian erinra sig, en i text och bild genomförd framställning af " Stockholmsjulen förr och nu ".
I vårt julnummer för innevarande år ha vi sökt åstadkomma en motsvarighet härtill genom att under rubriken " Svensk bygde- jul " framställa faser ur de svenska landskapens lif i skönlitte- rär form af våra bästa, med de olika landskapen befryndade författare, börjande med det öppna, soliga Skåne och slutande med vårt nordligaste landskap, där gränsvakten spejar och norrskenet brinner öfver fjäll och mo i den månadslånga vin- ternatten.
Det omväxlande numret har följande INNEHÅLL: Min barndoms jul.
Dikt af E.
N. Söderberg.
Illustratör: D a- v i d L j u n g d a h l.
— En gammal herrgård.
En julhistoria från Skåne af K.
G. Ossian-Nilsson.
Illustratör: L y d i a S k o t t s b e r g.
— Erik Sandströms omvändelse.
En historia från Blekinge af William Anderson.
Illustratör: L y d i a S k o t t s b e r g.
— Ett redigt fruntimmer.
En smålandshistoria af Carl Svenson-Graner.
Illustratör: V i c t o r A n d r é n.
— Båten och kvinnan.
En historia från Bohuslän af Ejnar Smith.
Illustratör: V i c t o r A n d r é n.
— En historia från Norrgår- den, julbild från Västergötland af Karl Nilsson.
Illustratör: H j a l m a r S r å å f.
— Andarna på Ekö.
En julhistoria från Östergötland af H j a l m a r L u n d g r e n.
Illustratör: H j a l - m a r S t r å å f.
— Max ' frieri.
En sörmländsk herrgårdshisto- ria af Mari Mihi.
Illustratör: E d v a r d B e r g g r e n.
— En Värmlandssägen af Selma Lagerlöf.
Illustratör: E d v a r d B e r g g r e n.
— Bössan.
En historia från Roslagen af Albert Engström.
Illustratör: A l b e r t E n g s t r ö m.
— En julhistoria från Dalarna.
Af Karl-Erik Forsslund.
Illustratör: G u n n a r W i d h o 1 m.
— Storfolk.
Sägen och historia från gammal Me- delpadsbygd af Maria Rieck-Miiller.
Illustratör: B r i t a E 11 - s t r ö m.
— Kristin.
En historia från Ångermanland af Ludvig Nordström.
Illustratör: B r i t a E l i s t r ö m.
— Lapparnes jul förr och nu.
Af Ossian Elgström.
Illustratör: O s s i a n E 1 g- s t r ö m.
— Där gränsvakten spejar.
Af Elf Norrbo.
Illustratör: Ossian Elgström.
O m s l a g e t: Af Aina Sfenberg-Masolle T i t e l b l a d e t: Af Lydia Skoifsberg.
STOCKHOLM 1914 WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.
IDUNS JULNUMMER 3 HVAR GÄNG, O HELGA JUL, DU JORDEN sänder b e s ö k e i s e n af öfverfordisk frid, jag minnets s p e g e l mot det flydda v ä n d e r och fångar bilder från min b a r n d o m s tid, ty hur ä n å r e n s skuggor kring mig tätna, allt ljusare du står, du oförgätna, du oförgängligt u n g a högtidsfest, som drog ett vårligt sinnes längtan mest.
Kring hvita s k o g a r och kring frusna vatten s å skymningsblek stod d a g e n i advent, allt k l a r a r e det ofta vardt, när natten sin stjärnemyriad p å fästet tändi, men allra klarast tycktes mörkret brytas o c h i en värld af sol och v ä r m e b y t a s, när helgen kom och lyste u p p hvar vrå och ingen hj ärtedörr fick tillyckf stå.
Hur starkt du ännu lefver i mitt sinne, julaftonstimma i min faders Ijäll!
Likt gyllne stänk mot b o r d e t s hvita linne sig grenljusglansen bröt i s ä r l a kväll.
Allt husets folk, d e g a m l a m e d d e unga, till g a m m a n s a m l a d e s och för att sjunga till sist p å fäders vis i p s a l m e r s ljud om k r u b b a n s barn, som s ä n d e s o s s från Gud.
Men af ditt v ä r m a n d e och blida skimmer, min b a r n d o m s jul, ej når mig en reflex, som m e r a oförbleknad jag förnimmer ä n den, som af ditt tempelminne v ä c k s.
S å helt t o g m a l m e n s b u d s k a p mig ej fången som när det k a l l a d e till ottesangen, långt innan d a g e n tändfs i Österled, där morgonstjärnan ä n mot mörkret stred.
Än vid min m o d e r s h a n d dit in jag stiger, när mäktigt upp mot hvalfvets hvita rund en psalm sig lyfter, som.till a n d a k t viger min själ: " Var hälsad, s k ö n a morgonstund! "
Än hör jag, hur min f a d e r s röst förkunnar ur helig skrift, hvad fröjd o s s Gud förunnar i Honom, som skall k r o s s a b ö r d o r s ok och skrifva d ö d e n s b a r n i lifvefs bok.
Och b l a n d u n g a och bland gamla mitt ö g a s k å d a r v ä l b e k a n t a d r a g; här ser jag m ä n och kvinnor sig församla, som förr jag mött i m ö d a n s h v a r d a g s l a g, men nu mig tycks h o s alla u p p e n b a r a d en a n n a n värld, en h ö g r e och förklarad — p å hvarje ä n n e återskimrar klar d e n frid, som jorden ej att gifva har.
omkring Den ljusa högtidsstunden ä r till ä n d a, och m e d a n gryning färgar s k o g o c h sjö, sig skingra s k a r o r n a och å t e r v ä n d a vid klockors klang p å hvita v ä g a r s snö.
S å länge helgen varar, v a r a r g a m m a n, ty julen flockar v ä n n e r s krets tillsamman p å fornärfdt vis.
Med ständigt ö p p e n famn den står — ett g ä s t a b u d ä r re ' n d e s s namn.
Min Hur mystisk tycktes klockans s å n g ej d a r r a i frostklar morgonväkt kring by o c h b y g d!
Från alla stigar h ö r d e s m e d a r k n a r r a — p å fjärdars is och under furors skygd —, och gladt sig bjällrors muntra tonfall m ä n g d e m e d allvarsklangen, som från tornet t r ä n g d e o c h alla bjöd att n a l k a s s a m m a ort: en helgedom m e d ö p p n a d, strålfylld port.
rundt barndoms jul, ack, blott en hågkomst vorden du är, och d e, som gjorde dig s å ljus, d e k ä r a g a m l a, slumra nu i jorden, och fjärran v a n d r a r j a g från d e r a s hus, men aldrig d e r a s kärlek j a g förgäter, och att ej tiden minnets skatter fräter, jag k ä n n e r djupt hvar g å n g, o jul från förr, du åter klappar p å mitt hjärtas dörr.
E.
N. SÖDERBERG.
V II
IDUNS 4 JULNUMMER EivjoIhi^oriafran.Skäne a f KQQSSJÄNMEJSSON Ä SE, SADE MAJOR V O N HEL- mers, — få se, få s e!
— Tja, s k r a t t a d e majorskan torrt och litet föraktfullt.
Hon k ä n d e sin man, den fantasten, den narren, höll hon ibland p å att s ä g a.
— Kan du inbilla dig!
Till det här kråknästet — larifari!
Majoren v ä n d e sig häftigt om och b o l - m a d e förtvifladt.
• — Ugglenästet kunde du åtminstone kalla det, s a d e han, — läte litet förnämare — n o g vill jag hellre heta en g a m m a l uf än höra dig tituleras en g a m m a l k r å k a.
— Tja, s v a r a d e majorskan i s a m m a ton som nyss, — har n o g händi mer än en g å n g, b å d e det ena och det a n d r a.
O c h s å till vida kan du ha rätt, som det nog finns mera af v ä r d e i ett k r å k b o än i ett u g g l e n ä s t e som vårt.
— T a c k a r — t a c k a r — men u n d a n b e r mig dina insinuationer!
Det är inte min skull, att — att vi ha det enklare nu än förr.
— Hvems skull är det d å?
H v e m s?
Jag bara frågar?
Majorskan ordentligt r e s t e p å kammen.
Hon r e s t e sig för resten helt och h å l - let, reste sig ur soffhörnet, d ä r hon suttit med sin evinnerliga knyppling.
R e s t e sig i hela sin myndighet och hela sin vidd, s å att nog var " reste p å k a m m e n " ett bra svagt ut- tryck.
Majoren v ä n d e sig för s ä k e r h e t s skull åter mot fönstret.
Han h a d e varit en t a p p e r g a m m a l fredskrigare, men i detta fall före- d r o g han som vanligt att v ä n d a r y g g e n till fienden.
— Vill du k a n s k e p å s t å, att jag b ä r hela skulden, muttrade han kring pipmunstycket.
— Hvem a n n a r s?
Hvem har skämt bort slynorna för m i g?
O c h hvem har korsat alla mina fina beräknjngar, n ä r det gällde få dem försörjda?
— Dem och o s s, vill du väl s ä g a, insköt majoren utan att titta sig tillbaka.
— O m s å skulle v a r a — hvad vore för obilligt i d e t?
Skulle det varit för mycket, om n å g o n af s v ä r s ö n e r n a slagit sig ner hos o s s och hjälpt dig med jordbruket?
S o m du aldrig förstått dig p å eller orkat med p å e g e n hand för din eviga svarfning och din eviga kartritning!
— Svarfning och kartritning, d o c e r a d e majoren saktmodigt, — a n s t å en krigare väl.
Måns Bock svarfvade.
— Han kom o c k s å p å fästning, och dithän har du n ä r a p å b r a g t det, du med.
— Hvafalls?
— Joo — vårt gamla hem liknar rättnu en fästning.
S å dystert och ensamt ä r det här — och inte ens f å n g v a k t a r e h a vi till s ä l l s k a p åt o s s.
F å n g v a k t a r e få vi v a r a själfva.
— Håhåjaja!
— Majoren s u c k a d e undergif- vet.
— Där kommer emellertid Lars ryktare med kärfven.
— Låt du Lars ryktare sköta sitt!
Men hvem v a r det som b a d för den tokan Olga, när hon k a s t a d e bort sig åt en utfattig löjtnant?
— Har varit en utfattig löjtnant själf.
— Sant!
O c h nu är du en utfattig major.
Det är hela befordran.
N ä r du friade, hette det annat.
O c h hvem gaf Helena rätt emot sin mor, när hon partout skulle ha en a p o - tekare?
Majoren s v a r a d e inte.
Han tycktes djupsin- nigt b e g r u n d a de l å g a t a k å s a r n a midt emot.
— Hvem var förkläde åt Mina och g r o s s - handlarn med kontoret p å fickan?
Hvem —?
Majoren k l å d d e sig irriterad i n a c k e n.
— De klara sig ju bra a l l e s a m m a n s, s a d e han, — ingen af dem har fallit oss till last.
Ingen har bedt oss om eit öre.
— Därför att inget fanns att få.
— Åtminstone inga hemgiftsjägare.
De ha gift sig för flickornas skull och inte för — — Nej, det må vår Herre veta, h o s t s k r a t t a - d e majorskan.
— O c h inte för sin svärmors skull, repli- k e r a d e majoren.
Frestelsen h a d e varit oemotståndlig, nu å n g r a d e han för sent sitt infall.
Han beslöt att s ö k a blidka hämnaren, innan straffet hann e x e k v e r a s.
Eller åtminstone afväpna.
— Men Disas giftermål kan du åtminsto- ne inte skylla p å mig.
— För det du inte rent ut k a s t a t henne i a r - m a r n a p å sjukgymnasten, h e?
Just n å g o n - ting att skryta med!
Om du tagit i med h å r d - h a n d s k a r n a — om du stått mig bi — mig a r - ma, e n s a m m a s t a c k a r s mamma, vanmäktig och missförstådd!
Hon som d e a n d r a fick sin vilja fram, olydingen — och det slutade o c k s å i Amerika!
— S l u t a d e?
Disa kom ju hem igen, vet jag!
— Hem!
Jo v a c k e r t!
Sin fattighögfärd har hon ärft ifrån dig.
Till S v e r i g e kom hon visserligen, när m a n s t a c k a r n dött och lämnat henne barnet till e n d a arf och ä g o, men hem — tycker n å g o n d e t?
Det h a d e varit att e r - k ä n n a sin orätt.
Det h a d e varit en C a n o s s a - vandring.
Det h a d e liknat eit b a r n g e n t - emot sina f ö r ä l d r a r.
O c h n å g r a b a r n ha vi egentligen aldrig haft.
— S å, så, s å!
M a g d a — — Nej d å — ungar p å sin höjd.
Ungar ha vi haft, olydiga, själfrådiga, nackstyfva flick- ungar!
— Hvem ha d e ärft nackstyfheten från?
— Inte från dej, det e r k ä n n e s.
Men g a - lenskapen, det är farsarfvet det.
Därför sitta vi nu här p å å l d e r d o m e n, sitta som p å ett dårhus, skydda, öfvergifna af v å r a e g n a — ungar!
— M a g d a —!
Majorskan spratt till och tog ånyo itu med knyppelpinnarna.
Den tonen h a d e alltjämt makt öfver henne.
N ä r han hittade den t o - nen — hittade, ty m e d v e t e t s k e d d e det inte — d å fick han alltid ett tillfälligt öfvertag.
D e t var just h a n s g a l e n s k a p, svärmeriet, det innerliga, v a r m a, som låg i den tonen — men det var p å sätt och vis just h a n s g a - lenskap, som en g å n g gjort honom o e m o t - ståndlig.
.
.
* Majoren teg och b o l m a d e.
Han tycktes e n - vist befrakta t a k å s a r n a midt emot, t a k e n af statkojorna, som ödmjukt h u k a d e nedanför g å r d s t e r r a s s e n.
Ödmjukt, ja, det var nog m e -
IDUNS ra för syns skull, det.
Med ödmjukheten h a d e det aldrig varit mycket b e v ä n d t p å m a - jor von Helmers tid.
Det v a r inte h a n s styrka att upprätthålla disciplin — d e n o f ö r m å g a n h a d e s k a d a t honom i militärtjänsten, i g o d - sets skötsel och i familjeledningen.
Emellertid s å g d e n reputerlig ut / ' ö d m j u k - heten ", hela r a d e n af l e g e l t ä c k t a g r å s t e n s - hus, som liksom u p p v a k t a n d e, u p p m ä r k s a m - ma p å minsta vink uppifrån herrgården, p å - minte om g å n g n a h u s b o n d e t i d e r — k a n s k e till och m e d om d a n s k a tiden m e d halt lif- e g e n s k a p, godsfängelse, t r ä h ä s t och a n n a n brutalitet ...
Det h a d e varit någonting för M a g d a!
Fast ä n d å.
.
.
nej, M a g d a h a d e i grunden godt hjärta, hon h a d e ju s e n a s t i m o r s e skickat ner sina julgåfvor till statkojorna.
Hon ville ingens pina och förtryck, hon höll b a r a som majorska p å disciplinen — Gud gifve, att han som major kunnat g ö r a s a m m a l e d e s!
Det blef onekligen e n s a m t p å julafton.
Bara två gamla och s å tjänstehjonen.
Ingen jämlike, ingen släkting att tala med, fröjdas med, fira högtid m e d.
.
.
Håhåjaja, M a g d a h a d e rätt.
Majoren s å g sig skyggt tillbaka.
Fann, att h a n s hustru brutit u p p, stilla l ä m - nat rummet, i missmod och v r e d e k a n s k e e l - ler b a r a för s y s s l o r n a s skull.
Majoren fann det m e d ens outhärdligt att s t å d ä r och bliga.
Bliga p å en tom, s n ö - hvit g å r d s p l a n.
.
.
en r a d risiga, m a g r a jung- frupopplar m e d en snöstrimma lik ett krit- streck längs vindsidan af s t a m m e n.
.
.
och en r a d ö f v e r s n ö a d e tegeltak, öfver hvilka blå, tunn torfrök ringlade, och kyrktornets frappgafvel e r i n r a d e om k o n t r a k t s p r o s t e n, som en g å n g förgäfves friat till d e n tokan Alma.
Eti frieri, s o m fader och dotter häf- tigt afvisat, m e d a n modern e n s a m r e s o n e r a - d e f ö r n u f t i g t.
.
.
Nu v a r k o n t r a k t s p r o s t e n b i - s k o p och Alma gift med en herre, som k a n - s k e rättnu s p e l a d e k o n k u r s.
.
.
Majoren b l å s t e fortretligt i munstycket, l a d e pipan ifrån sig, v a n k a d e ett p a r s l a g i d e n tomma matsalen, ö p p n a d e s a k t a d ö r - ren till s a l o n g e n, tittade sig försiktigt o m - kring och s t e g in.
Därinne i hörnet stod g r a n e n.
.
.
liksom p å kif ... majorskan h a d e b a r a h å n a t honom, för det han gjort sig omak.
H a n h a d e ju in- genting att p r y d a den med, k a n t ä n k a, och hvem skulle han p r y d a d e n för?
Majoren smilade.
För h v e m?
För sig själf och för minnena, om ingen a n n a n ville titta p å.
Hvad beträffar p r y d a n d e, majoren h a d e varit för- t ä n k s a m m a r e, än gumman a n a d e.
Han gick ofta och s m ö g b a k o m h e n n e s rygg, och nu h a d e h a n e g e n h ä n d i g t köpt julgransljus n e r e i byn och konfekt med k r u s p a p p e r och v e r - s e r och ljushållare.
S m å ä p p l e n h a d e han p l o c k a t ner från vinden, o c h.
.
.
Det kom en n e r v ö s hast öfver majoren.
Efter h o n nu l ä m n a d e honom i fred, s å skulle h a n s a n n e r l i g e n.
.
.
skynda sig och öf- verraska o c h.
.
.
Majoren fick b r å d t o m.
De korta, tjocka svarfvarfingrarna a r b e t a d e och s y s s l a d e.
Han b r e d d e tjockt m e d p a p p e r p å stolarna, som han klef på, s å M a g d a inte skulle få a n - ledning att k l a g a.
Han k l ä t t r a d e och p y s s - l a d e, som om han varit en helt ung man.
Men då han r e d a n fått alltsam- m a n s i ordning och klifvit ner och ställt stolarna till r ä t t a och b r e d t ut p a p p e r e t p å golf vet, s å stearinet " \ inte skulle förstöra träet, fick han en C^-. " ". '.
--.
helt ny och fantasirik idé.
En idé, som synnerligen liknade major von Helmers.
1 JULNUMMER 5 — Men hvad i all min d a r?
Det gick en k å r e utefter hans rvgg vid tonfallet.
Hon h a d e o c k s å kommit s å tyst, att han ingenting hört.
— Hvad är det för g a l e n s k a p e r du tar dig till?
— F å s e, få s e — du skall få s e, s a d e h a n tankspridd, men m e d en viss stucken skärpa.
— Hvad är det du paltat p å g r a n e n?
du i mina b y r å l å d o r?
— Kära M a g d a!
Går Tonfallet lät inte det r i n g a s t e kärl.
Det h a d e heller ingen makt öfver majorskan.
— Men människa, blir du d å aldrig k l o k?
Du ä r en likadan pojke den d a g i d a g, som då jag gifte mig m e d dig.
— Ja, du tycks inte haft det ringaste in- flytande, s a d e majoren m e d lindrig själfironi.
— Nej, g u n å s s å visst.
Men n o g tycker jag, att jag b o r d e ha litet inflytande öfver mina b y r å l å d o r.
O c h mina b a r n s g a m l a k l ä - der b o r d e j a g sannerligen få ha i fred.
A l - m a s g a m l a s k i n n m ö s s a till exempel, sliten och — — Gud hvad den k l ä d d e h e n n e p å sin tid!
— O c h O l g a s strumpor — m e d hål p å hälarna — tycker du väl pryda upp en jul- gran?
— Ja visst, som en liten ersättning för Olga själf!
— H e l e n a s s m å vantar!
Fru M a g d a fick mot sin vilja ett litet v e - k a r e tonfall.
~ Jaha, jag tycker just jag s e r h e n n e — lilla tulian, lilla, r a r a tultan!
Majoren n ä s t a n jollrade.
Ingen kunde ivifla p å, att han s å g tultan.
Han var en oförbätterlig galning.
P å s t o d själf ibland, att han v a r clairvoyant.
— S å här d a g s har hon klädt g r a n e n åt sina e g n a s m å tultor, fortfor han, och major- skan ryste n ä s t a n vidskeplig.
— O c h här låta emellertid tultorna sina gamlingar sitta och kura, s n ä s t e hon bittert, k a n h ä n d a mest till själfförsvar.
— S å d a n är v ä r l d e n s g å n g, men du skall få s e — få s e, om inte —?
— Prat!
Börjar du nu profetera i g e n?
.Sannerligen, i dig h a r en p r ä s t gått törlorad.
H a d e p a s s a t dig b ä t t r e än militären.
— S å, så, s å!
H a d e m a n pröfvat mig i ett krig — — S å h a d e du väl plåstrat om dina fien- der i stället för att g ö r a af m e d dem.
Men hvad har du där för s l a g?
Sannerligen, b o r d e du inte rättnu u n d e r s ö k a s.
Gud sig forbarme, s å d a n a t a n k a r m a n får p å julaf- ton, men har du nu hängt Disas p a m p u s c h e r också i granen?
— Det är det e n d a minne, vi ha kvar af h e n n e, k ä r a du.
S e r du inte, hur s m å och söta d e ä r o!
Jag kan just t ä n k a mig, att dina e g n a varit s å s m å och söta en g å n g!
— Smicker!
Men hvad vill du s å med d e n h ä r komedin, det h ä r s p e k t a k l e t?
På sätt och vis är det väl, att du inte h a r a n - nan publik än jag, som g u n å s är van vid dig.
— F å s e, om vi i alla fall inte få j u l g ä s - ter -;!
Hans ton lät s å triumferande, att major- s k a n k ä n d e en m i s s t a n k e v a k n a.
— Har du haft b r e f?
— Inte p å p a p p e r — och inte heller p e r tråd — men s å d ä r i allmänhet, du förstår — hjärtetelefon —!
— Galning!
Majorskan r ä d d a d e sig i det h å r d a ordet.
I själfva verket h a d e hon r e d a n tinat u p p.
Det låg någonting b e s t i c k a n d e i h e n n e s m a n s g a l e n s k a p, det h a d e hon tyvärr m y c - ket tidigt fått e r f a r a.
.
.
Plötsligt for hon upp ur sina drömmar.
— Det kommer n å g o n.
Jag hör bjällror — — Det h a r jag hört hela d a g e n, s m å l o g majoren m e d det d ä r svärmiska löjet, s o m hon b r u k a d e kalla b i s k o p s l e e n d e t.
Det kom verkligen n å g o n.
N ä r majorskan l å n g s a m t ö p p n a d e dörren mellan s a l o n g e n och matsalen, s å g hon ett s l ä d n ä t glida förbi fönstret som en spökmantel.
Hvem i all världen k u n d e dei v a r a?
Majoren hann i alla fall före sin hustru.
Han stod r e d a n p å t r a p p s t e n a r n a och v ä l - komnade.
— Välkommen, Disa!
O c h lilla, lilla Magdetultan!
Majoren k r a m a d e d e n s p r a t t l a n d e och skrattande flickungen, som verkligen inte s å litet s l a k t a d e s p å sin mormor.
O c h Disa tog sin mor i famn s å enkelt och naturligt, som om d e r å k a t s och skilts åt b a r a i går.
Fru M a g d a h a d e t å r a r n a i sina h å r d a g a m l a ögon men förstod ingenting alls.
Hvarför dröja i fem hela år och s å komma s å h ä r o forberedt?
Disa iycktes r e d a n hunnit förklara allt- s a m m a n s för sin far.
Den lycklige galnin- gen — som ingen var r ä d d för och alla för- i r o d d e sig åt.
Fru M a g d a h a t a d e honom, s å svartsjuk v a r hon.
— Nu har jag själf s k r a p a t s a m m a n p e n - gar, s k r a t t a d e Disa förnöjd, — e g n a p e n g a r, eget a r b e t e s p e n g a r — åh, h v a d det klingar — b ä t t r e än b å d e orgel och bjällror!
O c h nu stanna vi h e m m a, om vi få — och jag s ä t t e r in mina p e n g a r i p a p p a s jordbruk.
— Toka!
Fru M a g d a, som inte l ä n g r e o r k a d e v a r a svartsjuk, slöt m a n och dotter i s a m m a famn.
Tre l ä n g e skilda hufvuden lutades s a m m a n i gråt.
I d e t s a m m a k l i n g a d e ett smittosamt Hick- skratt inifrån s a l o n g e n.
— Del är Magdetultan, s o m tittar p å jul- granen, s a d e majoren.
— O c h skrattar åt sin g a l n e morfar —, ifyllde majorskan.
— Alldeles s a m m a klang, s o m n ä r Disa s k r a t t a d e åt sin far, medgaf majoren.
— En sak, p a p p a och m a m m a — alltsen Amerikatiden h a r j a g längtat efter att klifva upp i mitt g a m l a kyrktorn — jag vill s e min snöiga slätt — den v a c k r a s k å n s k a h ö g t i d s - duken — förr blir det inte jul för mig, hror jag - Majoren n i c k a d e tyst och svalde någonting.
— Men först skall du titta p å p a p - p a s e g e n h ä n d i g a julgran.
Gamla majorskan b e m ö d a d e sig fåfängt att få sin röst att låta sarkastisk.
Hon knuffade d e a n d r a före sig och b ö j - d e sitt hufvud och grät — för första g å n g e n p å länge — af lycka.
(Illustratör: Lydia Skottsbag.)
IDUNS 6 JULNUMMER RIK-TAND / TKÖMT [©MVÄNDELTE w m m wilisam .Enliistoria A n d e i t r ^ o n Ä f b å n B i e i d r i g e OCKAD A F FORTJÄNSTEN H A - d e Erik S a n d s t r ö m i u n g a år lämnat skäret o c h hemmet, h a n h a d e följt d e fattiga kustborna — gubbar, kvinnor o c h ungdom —, s o m hvarje v å r reste n e d till betfältet i S k å n e, kosten fick h a n b e s t å sig själf men p e n g a r lade han p å botten i kofferten, och n ä r det led fram mot midsommar, köpte han sig ett italienskt d r a g s p e l.
Ofverallt vid d a n s - banor och p å g ä r d e n hördes d e s s lockande t o - ner om sommarkvällarna, och n ä r d e a n d r a blekingepojkarna o c h flickorna följde h o - nom p å l a n d s v ä g a r n a och s å g o honom, lång och spenslig, med m ö s s a n i n a c k e n, d r a g - spelet utsträckt mellan a r m a r n a samt h ö r d e honom r o p a sitt: — Ohoj!
Här s k a ni få s e p å en bleking!
Vill ni s l å s s?
— d r ö m d e d e sig till d e mörka s k o g s v ä g a r n a o c h h a f s - sfranden d ä r hemma.
henne en knuff s å hon föll i kakelugnsvrån, tog sin k a p p s ä c k och gick n e d p å gatan.
Det v a r en g r å blåsig h ö s t d a g och h a n k ä n d e oro i k r o p p e n.
Skulle h a n ta hyra med d e t s a m m a eller hur skulle det bli?
H a n gick n e d p å konsulatet och d ä r fanns d e t bref till honom hemifrån.
Men h a n k ä n d e infe igen stilen.
H a n slet u p p kuvertet och läste.
Det v a r g r a n n b o n d e n h e m m a s o m skref, Erik S a n d s t r ö m s far h a d e seglat bort sig en kväll i förra v e c k a n, begrafningen var väl öfver vid det här laget, n ä r Erik fått brefvet, o c h nu skulle h a n skynda sig komma hem o c h t a g a hand om g å r d e n genast.
Hem, gård, far, det v a r saker, s o m han inte tänkt s å ofta p å under d e s e n a r e åren.
H a n h a d e left sig in i att v a r a p å sjön o c h något annat fanns inte för honom.
Men nu s u r r a d e det ett ögonblick för hufvudet, h a n fattade sig dock snart samt gick ombord p å S u n d s - å n g a r e n o c h n å g r a d a g a r därefter v a r h a n i D å kunde h a n kvintilera s å det s k a r d e m hamn, satt hemma p å s k ä r e t o c h s å g A m e r i - in i hjärtroten, och d e tänkte vemodsfulla kakoffertarna p å b r y g g o r n a, s å g folket segla t a n k a r: om farsgubben, s o m just nu k a n s k e till hafs o c h till stan, s å g att d e t inte v a r s å låg och dref för m a s t e n m e d v r a k e k a n fyra mycket som förändrats samt h ö r d e ånyo det mil till hafs utanför Utklipporna, p å mor, s o m gamla s p r å k e t omkring sig, s o m h a n inte v ä n t a d e hemma i ä n g s l a n o c h just nu k a n - hört p å sju hela år.
Men h a n trifdes ej.
E n - s k e s a t t e " på k a f f e p a n n a n; o c h p å s y s k o - sam v a r h a n i stugan, och ensam gick han nen, s k o g e n och sjön.
Alit blef d å för dem mest bland grannarna, ty omkring honom v a r g a m l a v ä l k ä n d a toner, s o m d e nu h ö r d e p å det nu e n d a s t nykterhet och religion.
Förbi det s k å n s k a tivolit och flickorna k u n d e ö m - var det m e d alla g l a d a upptåg, förbi m e d som g r å t a o c h skratta en s å d a n kväll i Erik dansen om lördagskvällarna; d ä r hördes S a n d s t r ö m s s t a r k a armar.
hvarken fiol eller dragspel, ty s å d a n t k a l l a - Men till hösten for hin i k r o p p e n p å honom d e s för synd o c h orätt.
Men i missionshuset o c h h a n gaf sig ut till sjöss.
H a n t o g hyra p r e d i k a d e s d e s t o oftare och p å s ö n d a g a r n a o c h for till S:t Y b e s efter salt och till Hull voro pojkarna s v a r t k l ä d d a, m e d vildrosor i efter kol, h a n p a s s e r a d e K a p och s å g vid kavajuppslagen, flickorna doftade luktvatten blixtarna en o v ä d e r s n a t t en s e g l a r e m e d och buro guitarrer i svarta skynken o c h från k a p a d e master, männen vid p u m p a r n a o c h fjärdar och sund och d e yttersta skären en kvinna m e d h å r e t fladdrande för stormen, kommo d e s e g l a n d e i brisen och soiskenel vid rodret; h a n slogs m e d sjömän i A n t - mot missionshusets trygga hamn.
w e r p e n o c h Hamburg och slutligen h a m n a d e — Klinka ni, tänkte Erik S a n d s t r ö m, men han i Kristiansand m e d " Lady Cecilia ", s o m här s k a lefvas!
O c h h a n lefde.
Östersjön fått en nio fots l ä c k a i b o g e n och s o m nu svallade mot t å n g s t r ä n d e r n a o c h dimmorna skulle t ä t a s.
N ä r d e s t a c k ut p å nyft i N o r d - rullade öfver s k ä r e t i d a g a r o c h nätter, men sjön, s p r a n g läckan och det blef att pumpa han s e g l a d e o c h s ö p, s ö p o c h s e g l a d e samt d a g och natt, tills m a n åter n å d d e det tråkiga gjorde stadsresor, n ä r d e t inte behöfdes.
Kristiansand, m e n n ä r det ånyo v a r klart, Under tiden gingo v e c k o r n a och sjöfåglarna ville ingen af b e s ä t t n i n g e n riskera lifhan- sträckte mot söder, men ännu h a d e m a n inte ken och g å öfver m e d det g a m l a vraket.
funnit n å g r a s p å r efter Erik S a n d s t r ö m s fa- Kaptenen p a r l a m e n t e r a d e o c h p r u t a d e, fem der.
D r a g g n i n g a r strax efter olyckan h a d e pund bjöd h a n till sist d e s o m ville g å med, inte lämnat n å g o t resultat, o c h m a n v ä n t a d e Erik S a n d s t r ö m slog till jämte n å g r a a n d r a nu e n d a s t p å att liket skulle flyta u p p.
Un- och p å två d y g n v a l s a d e skutan i snötjocka der tiden gick a r b e t e t s o m d e t k u n d e h e m - och storm öfver till London.
ma p å d e n lilla g å r d e n, fisket b r y d d e han — Det v a r medvinden, s o m gjorde det, sig inte om o c h förresten, h a n h a d e ju p e n - g a r o c h k u n d e väl s p a r a sig en vinter.
s a d e Erik Sandström, o c h medvind i seglen h a d e h a n nu o c k s å haft i flera å r!
Det led mot jul o c h fiskarena fraktade hem Sju å r h a d e h a n s å kuskat omkring, n ä r ved och julgranar, k ö p t e mjöl och a n d r a grejor o c h i stugorna flängdes o c h b a k a d e s han en d a g kom till Köpenhamn o c h träf- till långt in p å nätterna.
Två d a g a r före jul- fade Hansine.
S e x d a g a r v a r a d e d e r a s rus o c h n ä r h a n v a k n a d e p å d e n sjunde, s å g h a n afton s e g l a d e äfven Erik S a n d s t r ö m in till stan för att handla.
Det v a r barvinter och a t t hon v a r öfver d e fyrtio och härjad, gaf mildt i luften.
Han h a d e mycket att uträtta och n ä r h a n blef färdig att s e g l a hem, v a r det sent p å eftermiddagen.
Vinden h a d e mojnat af, s e g l a hjälpte ej, o c h h a n fick till- gripa årorna.
Hunnen till K o r s a s k ä r vardt han trött och gick i land, t o g fram flaskan o c h matgrejorna o c h började ä t a.
M e d a n h a n spisade, h a d e det blåst upp, h a n skulle få motvind hela v ä g e n, det v a r klart, o c h d ä r - för k u n d e det v a r a lika b r a att s t a n n a p å skäret till dagningen, tyckte Erik S a n d s t r ö m.
— Hvem v ä n t a d e honom för öfrigt?
Ingen käring, s o m gick d ä r hemma o c h skrek och var orolig, o c h inget arbete, ingen b r å d s k a.
Han v a r e n s a m och kunde g ö r a s o m h a n b e - hagade.
Han gick n e d till båten, drog u p p d e n en bit, s t r ä c k t e seglet tvärs öfver till t a k samt l a d e sig att sofva.
F r a m p å natten v a k n a d e han vid att det r e g n a d e, det s m a t t r a d e s a k t a mot s e g e l d u k e n och h a n kunde inte somna.
Medan h a n l å g halfvaken o c h funderade, lyfte sig seglet vid fötterna o c h h a n s å g n å - got dimmigt, liksom ett människohufvud, som tittade fram vid fötterna.
H a n g n u g g a d e sig i ö g o n e n o c h s a t t e sig u p p; b e s i ä m d t h a d e han sett galet, men ögonblicket d ä r p å t r ä d d e hufvudet in för a n d r a g å n g e n.
Han vardt som s k u g g r ä d d och förstod att han inte v a r e n s a m p å s k ä r e t; h a n erinrade sig från b a r n d o m e n talet om alla d e o s a - liga, som omkommit p å sjön och s o m icke fingo r o förrän d e kommit i vigd jord p å kyr- kogård.
H e m b y g d e n s s ä g n e r om g a s t a r och troll och förgörelse s n u r r a d e för h a n s ögon; det här h a d e h a n inte upplefvat p å länge!
För att bli klarvaken t o g h a n sig nu en sup ur k o r g e n under toften samt l a d e sig å n y o för att invänta dagningen, men d å v a r det lika förgjordt, seglet lyftes för tredje g å n g e n o c h hufvudet syntes ånyo.
Då erinrade h a n sig b a r n d o m e n s böner mot otyg och annat och h a n s a d e s a k t a: — Låt mig v a r a i fred till d a g e r, s å s k a jag g ö r a hvad jag k a n för att leta u p p dej och ställa dej till k y r k o g å r d!
Ty nu förstod h a n fullt och fast, att det v a r en omkommen, som t r ä n g t a d e till vigd jord.
Synen försvann nu o c h h a n sof lugnt intill d a g e n grydde, d å reste han sig och gick s k ä r e t rundt för att s ö k a, men fann ingenting.
Han h a d e kommit åter till b å t e n och skulle just r e s a masten, d å h a n s å g n å g o t sticka upp ur sjögräset alldeles bredvid.
Det v a r en människofot.
H a n h o p p a d e ur b å t e n och gick fram o c h drog i foten och fick d å s e hela kroppen, men n ä r h a n fått u p p d e n p å s t r a n d k a n t e n o c h vändt d e n p å rygg, blef han s å häpen, att h a n släppte sitt t a g.
Nu k ä n d e han tydligt d e n omkomne p å a n - siktet o c h s k ä g g e t, d e t v a r ju fadern!
— Jaså, det ä r I, far; nu s k a ni snart få r o och komma i kyrkogård, s a d e h a n lugnt.
Så tog han kroppen, lade den varsamt i fören, sköt ut o c h s e g l a d e hem.
Julen öfver stod liket i stugan och Erik S a n d s t r ö m tyckte d e t v a r s å högtidligt d ä r - inne och k ä n d e sig, som om han efter flera år å n y o kommit in i en kyrka.
Alla t a n k a r p å u p p t å g och fylleri voro försvunna, nu först k ä n d e h a n sig s o m en m e d a n s v a r i n g, som kunde styra och ställa, nu först h a d e han kommit riktigt hem.
S ö n d a n efter begrofs liket.
Erik S a n d - ström b a r svarta kläder, som d e a n d r a, p å m å n d a n började h a n styra och ställa p å g å r - den och nu g å r h a n d ä r r e n r a k a d, sfräf och allvarlig, ä r m e d p å nykterhetsmöten och kommunalstämmor, h a r s o c k n e n s förtroende samt a n s e s för tät, s e d a n h a n gift sig m e d en v ä l b e r g a d änka.
(Illustratör: Lydia Skottsberg.)
IDUNS JULNUMMER ETT REDIGT F R U N T I M M E R ^ F ^ EN STUGA NEDANFÖR EN mörk å s b o d d e Ivå systrar, mm Stina och Karin.
Föräldrarna voro l ä n g e s e n d ö d a och likaså må en y n g r e syster, d e haft.
Hon hade~gilfTsig m e d en husar, men han var en stimpare, som b a r a d r a c k och lefde r a c k a r e.
Systern d o g, s e d a n hon gifvit lifvet åt ett flickebarn Lena, som nu u p p f o s t r a d e s hos Stina och Karin.
Lena var nu sju år.
Till d e n n a historia höra, förutom Stina, Karin och Lena, tre hundar och d e hette Surre, Gissa och Rezzy.
Det var tre d e fu- laste hundar, m a n k u n d e s e.
Gullurfviga, små och med ilskna, p e p p a r b r u n a ögon k o m - mo de skällande, d å n å g o n v å g a d e sig upp mot gården, där d e två fruntimren b o d d e.
Stina var karlen af d e två fruntimren.
Hon var stor och stark, hon s k ö t t e det yttre a r - betet, lejde folk, h a d e utbetalningarna om hand.
Manfolk voro inte g ä r n a s e d d a i gården.
S o m m a r t i d e n h a d e de b a r a en li- ten drängpojk, a n n a r s r e d d e d e sig, s å frun- timmer d e voro.
Stina drog sig inte för att köra p l o g e n och g ö r a riktiga karlasysslor.
Karin var m e r a huslig af sig.
Hon stod för hushållet, l a g a d e mat, s y d d e och väfde.
Hon var mera kvinnlig o c h eftergifven i sitt v ä - sen.
Stina, hon var som ett b e r g.
Där hon stod, d ä r stod hon och det hon en g å n g fö- resatt sig, det v a r inte lätt att ta ur h e n n e s hufvud.
im H H ü Äret g å r s å jämnt och stilla för d e b å d a sysirama i gården under åsen.
Vårarna komma m e d sol, blommor och hundra b e - styr, s o m m a r e n med s k ö r d e a r b e t e, s å h ö s - tar det p å.
D e slakta och sälja och s å g å r det mot jul.
O c h här skall just b e r ä t t a s en tilldragelse, som u p p r ö r d e d e r a s lugna till- varo en g å n g om julen.
Men för att du skall s e d e n riktigt lifligt för ögonen, bör jag k a n s k e först b e r ä t t a, att den sjuåriga Lena alltid syntes ute och inne med d e tre fula h u n d a r n a S u r r e, Gissa och Rezzy skällande och h o p p a n d e omkring sig.
Ja, Rezzy skulle hon nu helst ha i famn, fast Rezzy kved och gnällde öfver detta ö m h e t s - bevis, och s å bör jag ännu en g å n g p å p e k a det fasta och envisa i Stinas lynne.
Hon gaf sig inte i första taget, ty hon var en s m å - ländska af den r ä t t a sorten.
S å går det mot jul.
Novemberhimlarna h ä n g a lunga och s o r g s n a öfver b y g d e n.
S k o g e n står våt och ruskig.
V ä g a r n a ligga g r å och leriga m e d s p e g l a n d e vattenhinnor i hjulspåren.
Ån glider fram, g r å och g l a n s - lös.
Vid den här tiden slakta Stina och K a - rin sin gris, sälja en del af den och korfva s e d a n åt sig själfva p å resten.
Det blir blodkorf och hängkorf och kokekorf.
Jag kan se Stina, när hon står vid en balja, där t a r m a r och kött simma i ett b l o d f ä r g a d t vatten.
Hon står i ett stort, hvitt förkläde m e d en väldig knif i handen, m e d hvilken hon s k r a p a r t a r m a r n a rena.
O c h d å hon ur det r ö d a vattnet lyfter upp mjälten och synar den, för p å den kan man se, hurudan vinter det blir, ja, d å liknar hon en hvit g e - mytlig augur.
S å är det strax d e c e m b e r och en d a g fal- ler snön.
Det har väl b l a s k a t ner ett p a r g å n g e r förut, men detta är den första rik- tiga snön.
Han p u d r a r s k o g e n, försilfrar d e sirliga björkarna i h a g e n.
Men v ä g a r n a och s k o g e n fyllas m e d ens af ett bjällrande porl.
Kälkarna ha kommit fram och s k o g s k ö r s l o r - na börja p å allvar.
O c h s å börja d e b å d a systrarna att tala om allt, som Lena skall ha till julen.
Ty Lena hon är d e r a s jul.
Hon skall ha ny klänning, och hon skall ha nya kjolar och skor och s å skall hon ha en d o c k a, en anskrämlig d o c k a, som Karin sytt.
D o c k a n har l å n g a b e n och en alltför kort öfverkropp.
Hon har ett platt hufvud och hår af lin.
Men rejält k l ä d d är hon, ty s å d a n t förstår Karin sig p å.
De b å d a s y s i r a r n a lefva om sina e g n a barnjular hvarje år, d å d e tala om det Lena skall ha.
Men kommer det n ä r m a r e jul och den e n a ger den a n d r a en fråga p å måfå, om hon ö n s k a r något, s å bli de mörka i lyn- net o c h s u c k a som i längtan efter något.
Ty lifvet är ju släp, slit och det jämnsirukna e n a h a n d a.
Ö n s k a — hvad är d e t?
De ha lärt sig af m e d d e n konsten.
Men jul n a l k a s allt mer.
Han kommer med b a k och stök inomhus och en d a g s p a r k a r Stina ihop m a t t o r n a i hela huset, drar fram en k ä r r a och p a c k a r dem p å.
Hon gör allt detta utan ett ord, ty allt a r b e t e sker under d e s s a mörka, ljudlösa d e c e m b e r d a g a r med en trumpen tystnad.
Men d å hon skall d r a i v ä g med mattorna ner till ån, v å g a r sig Karin ut.
Det är så, att Stina sista tiden varit förkyld och k r a s s - lig af sig, men det har hon inte talat om.
Ut stiger p å t r a p p a n Karin, systern.
— Inte skall du b y k a mattorna, s å förkyld som du är.
Stina trumpnar till ä n mer.
— Hur m e n a r du då, d e skall bli rena till jul?
Blir de det af sig själfver?
— Jag lycker vi k u n d e leja för dem, v å g a r Karin sig att s ä g a.
Stina gör en min.
— Leja och leja, s ä g e r hon.
Man k a n leja för sig, tills man sitter p å s o c k n e n s hus.
Där t o r d e en hinna a n k a, allt en lejt.
— Men du, som är s å förkylder och k r a s s - lig af dig.
— Strunt, s ä g e r Stina.
Inte blir en s ä m r e af en mattebyk.
O c h s å d r a r hon i v ä g m e d k ä r r a n.
P r o c e s s i o n e n s e r ut s å här: Först k o m m e r S u r r e och Gissa, gula, fula, häftigt s k ä l l a n d e.
S å kommer Lena m e d R e z z y i famnen, ömkligt tjutande.
Sist kommer Stina, stor, kraftig som en karl d r a g a n d e k ä r r a n m e d mattorna.
Nu ha d e nått ner till ån.
Hon flyter graf- svart mellan b r ä d d a r af glansig is.
Hon ä r k a n t a d m e d s m ä r t a björkar, som ä r o a l l d e - les försilfrade af frost.
Ty det ä r en kall, klar d a g.
Stina l ä g g e r sig till vid å b r ä d d e n, sköljer m a t t o r n a och börjar b e a r b e t a dem med k l a p p t r ä d e t.
Lena springer af och an vid s t r a n d e n och d e tre h u n d a r n a h o p p a och skälla kring henne.
Då h ä n d e r det förfärliga.
Ån är djup just d ä r Stina ligger.
Isen är uthuggen till ränna.
Just d å Stina är färdig med ett p a r l ä n g d e r och skall skölja en tredje, mister hon b a l a n s e n och störtar hufvudstupa i v a t t - net.
H u n d a r n a s l å m e d d a r r a n d e s v a n s a r, moltysta en sekund, Lena skälfver till.
En kall a n d e d r ä k t p u s t a r mot h e n n e i h e n n e s lek.
Nu dyker Stina u p p m e d hufvudet, fat- tar tag i iskanten, d e n brister.
Hon försvin- ner igen.
Då börjar Lena skrika och r u s a r hemåt.
Först springa h u n d a r n a.
De g e hals, s å det hörs i hela byn.
S å k o m m e r Lena, g r å - tande, skrikande.
Karin kommer mot dem p å förstubron.
— Stinna har Irillat i ån.
Trillat i å n!
r o - p a r Lena.
Hundarna skälla.
Deras skall liksom u p p r e p a det: Trillat i ån.
I ån.
Karin skall just r u s a ned mot ån, d å Stina u p p e n b a r a r sig i grinden.
Hon ä r pölvåt.
Men hon s ä g e r inget, utan låtsar, som om in- get passerat.
Karin börjar voja sig.
— Du tar d ö d e n p å dig, s ä g e r hon.
Du skulle lydt mig.
Lena gråter, h u n d a r n a skälla.
— Det ä r ett fasligt lif ni för, s ä g e r Stina.
S å g å r hon in till sitt.
Det ä r inget lätt bestyr för h e n n e att byta om.
Det t a r sin tid hitta alla p e r s e d l a r n a.
Men omsider k o m - mer hon ut och Karin häller u p p varmt kaffe till henne.
Hon g o n a r till litet och b e r ä t t a r om missödet.
S å r e s e r hon sig och g å r mot dörren.
— Hvart skall du g å?
spörjer Karin.
Du milde, tillägger hon, ty hon a n a r h v a d det gäller.
— Jag skall b y k a m a t t o r n a till slut, s ä g e r Stina b e s t ä m d t.
— Milde tid, u p p r e p a r systern.
Ens h ä l s a är väl v ä r d mer än n å g r a g a m l a mattor.
IDUNS 8 Stina s v a r a r inte p å det.
Hon g e r sig i väg.
Lena, Surre, Gissa o c h Rezzy stimma kring henne.
Det s o m kommer nu låter otroligt, men det är likväl sant.
Där ligger Stina och a r - betar, Lena och h u n d a r n a leka s o m förut.
Matta efter matta ä r färdig.
Nu å t e r s t å r e n - dast ett p a r.
Stina h a r just hvilat sig litet och lagt k l a p p t r ä d e t från sig p å isen.
Hon står och p r a t a r m e d Lena, smeker hundarna.
S å g å r hon tillbaka, böjer k n ä vid stranden, r ä c k e r sig efter k l a p p t r ä d e t, s o m glidit ut p å isen, s t r ä c k e r sig längre, ty det glider u n - d a n.
..
Plums!
H u n d a r n a sluta leka, vifta oroligt med s v a n s a r n a.
Lena stelnar till.
Stina ä r borta.
Uppe vid g å r d e n h a r Karin gått orolig o m - kring.
Hon s e r i fönstren.
Nu igen!
Hund- skall, gråt af Lena, h ö g a r o p.
Ut springer hon.
Där kommer Lena, hundarna, allt ä r som förut.
— Hon h a r trillat i en g å n g till, en g å n g till.
Lena skriker.
Hundarna skälla och gny.
— En g å n g till, en g å n g till.
— Du milde, s ä g e r Karin o c h g n u g g a r sig om h ä n d e r n a.
En g å n g till!
Men nu kom inte Stina s å snart.
Karin b e - gaf sig s p r i n g a n d e n e d mot ån, Lena o c h h u n d a r n a efter.
Halfvägs mötte d e Stina, som m e d större b e s v ä r ä n förut tagit sig u p p ur å n.
Karin flödade öfver af ängsliga u t - rop o c h b e k l a g a n d e n.
Stina t e g p å ett för- närmadf sätt.
Det v a r d å o c k s å något att b e k l a g a henne.
Hemma gick hon in i sin k a m m a r e, k l ä d d e af sig in p å b a r a kroppen, frotterade sig varm och k l ä d d e sig därefter i torra p l a g g.
Karin h a d e värmt mjölk o c h hon d r a c k den s t å e n d e utan ett ord, h v a r p å hon gick mot dörren.
— Men k ä r a, snyftade Karin.
Infe g å r du till å n.
Du blir d ä r nu, om du g å r.
Hon tiggde, grät och b a d.
Stina höll i låset.
JULNUMMER Hårdt o c h kallt v a r det.
— Mattorna s k a l l bli färdiga, innan jag ger mig.
— Men låt mig följa med, tiggde Karin.
— Du, s a d e Stina, h a r du inte ditt.
Skall det behöfvas två käringar till att tvätta n å - gra mattor.
— Låt mig följa med, tiggde Karin.
Jag blir från vettet, om du g å r.
— Struntprat, s a d e Stina.
— Låt mig följa m e d!
Systern kom m e d n å g o t s m e k a n d e, a l l d e - les nytt o c h r ö r a n d e i sin hållning.
Hårdt och kallt kom det från Stina: — Nej.
Mattorna ä r j a g kvinna till att byka själf.
Hon gick.
Lena och h u n d a r n a följde.
Men Lena t e g o c h h u n d a r n a hvarken lekte eller skällde.
O m en liten stund kommo d e åter.
Först kom Surre och Gissa, fula och s k ä l - lande, s å det e k a d e.
S å kom Lena m e d Rezzy i famnen.
Sist kom Stina, torr o c h nyter, m e d d r a g - k ä r r a n full af d e t v ä t t a d e mattorna.
Hon föll inte i för tredje g å n g e n.
Detta ä r ingen märklig historia, tycker mången.
Men det ä r ä n d å något i d e n.
O c h för d e två systrarna och för Lena v a r d e n en stor h ä n d e l s e.
Den blef som en märkespunkt.
Medan åren gingo och vår, sommar, höst och vinter d r o g o nya ringar af a r b e t e o c h m ö - dor kring d e r a s lif, s å hette d e t ofta: — Det h ä n d e d e n julen, d å Stina föll i ån två g å n g e r efter hvarann.
O c h det h ä n d e v å r e n efter d e n julen, d å Stina föll i ån.
Stina hon log godt åt det, n ä r det kom p å tal.
Men Karin s ä g e r alltid: — Ja, du milda tid, hvad j a g v a r r ä d d den gången.
Nu ä r Stina d ö d s e d a n m å n g a å r o c h d e n - na lilla historia ä r ett a n s p r å k s l ö s t m o n u - ment öfver hennes minne.
Hon v a r a r b e t s a m, envis o c h stark af sig, hon visste, hvad hon ville.
H o n var, hvad folket hemma kallar " ett redigt fruntimmer. "
(Illustratör: Victor Andrén.)
Hon är pölvåt.
Men hon säger inget, utan låtsar som om ingenting passerat.
•EN-GOTTLANt&gt;fSKILDRING-AF- Johr-Hellaan- RÅ S O M K O R P E K L I N T S skrofliga k a l k v ä g g ä r S e j s a r e - Sigge i hår och skeppareskägg.
S a m m a färg t y c k e s h a n ä g a i sinne och t a n k e, ty h a n ä r " u n - derlig ", och d e t g å r s å mycket dunkelt tal om honom h ä r från A u r a r e s t r a n d genom hela s o c k e n och långt in i h ä r a d e t.
Utsocknes ä r han o c h s o m s å d a n aldrig fullt e r k ä n d af det ute o c h inne väderbitna strandfolket.
Ty det folkets sinne ä r s t o r m - ställdt af a r m o d s motvind o c h afvogt mot allting nytt.
Man vet blott, att h a n ä r af S e j s a r n a s gamla spelmanssläkt, s o m från gammalt välstånd åkt alltmera utför, därför att plogen glömdes för fiolen.
Granna d r a g s p e l s snörflanden vid l ö r d a g s d a n s e r n a och k a m m a r o r g l a r s pip o c h brum vid b r ö l - lopen, oförstående o c h h å n mot d e gamla låtarna — allt detta h a r förstämt den n e d - ärfda Sejsare-fiolen, o c h d e n sista Sejsaren tycker, att h a n och instrumentet h a öfverleft sig själfva.
Hit till en aflägsen släkting vid A u r a r e strand ä r h a n kommen från g å r d och grund inne i landet m e d släktfiolen o c h en tjuguårs flicka, Lejnen, till e n d a ä g o d e l a r.
Gift h a r han aldrig varit, m e n Lejnen nämner han dock sin dotter.
Inåtvänd o c h tyst ä r äfven hon, och b å d a b o d e s o m en sorts p e s t - smittade afsides från d e öfriga, i stugan närmast under d e n af urgammal domarering och mariga tallar s p a r s a m t p r y d d a K o r p e - klint.
D a g a r n a löpa d ä r fram s o m pärlorna i ett r a d b a n d, alla h v a r a n d r a tröstlöst lika.
Ibland k a n dock Sejsaren n å g o n skym- ningsstund t a g a n e d fiolen o c h s o m för sig själf locka fram d e gamla f ö r h å n a d e l å t a r n a.
O c h d å k a n Lejnen sitta och stirra långt utåt det m ö r k n a n d e hafvet, d ä r nattvindskårarna springa i k a p p utåt oändligheten, eller o c k in i d e n ö p p n a spiselns guldruiner, till d e s s att hon brytes n e d i gråt.
Då brukar S e j - s a r e n g å ut m e d fiolen, g å u p p p å K o r p e - klint — hvarför, det vet ingen.
— Hvart g å r, I far?
spörjer Lejnen en s o m - markväll, d å S e j s a r e n åter vill lämna henne.
Det ä r t o r s d a g, o c h e n tunn m å n s k ä r a skimrar af guld i aftonglöden — d e t ä r det d ä r gamla underligas stund.
— Hvarför s p e l a r I d ä r u p p e?
fortsätter Lejnen, m e d a n Sejsaren, rådvill liksom y r - vaken, fumlar m e d dörrklinkan.
IDUNS — Har du hört det, d u?
frågar han suddigt med en skälfning som af r ä d s l a.
— Men det där förstår du inte.
Han vill gå, men Lei- nen håller honom tillbaka med ord: — Jag förstår n o g — det d ä r om elfstrik, I s a mig, den tid I hyste tro till mig.
Älfvorna ha gjort er fiol, s a I, och d e lära bort sina låtar, blott d å m å n e n är ny en torsdagskväll.
I s ö k e r nu som d å det sista, det h ö g s t a d ä r - åt — den elfte delen, den, d å antingen lyc- kan eller olyckan kommer.
Jag vet det.
Jag vill s k r a t t a åt er som alla a n d r a, men ibland ä r det, som m å s t e jag tro, hvad I tror.
Det k ä n n e s, som om n å g o n g r e p e i s t r ä n g a r härinne.
S e j s a r e - S i g g e s e r stelt p å henne.
Han k ä n - ner ej igen rösten, ej glansen i ögonen.
Det är, som t a l a d e en a n n a n g e n o m h e n n e s mun.
Han hör därefter ett o b e k a n t skratt: — I tror jag ä r r ä d d för er och ert elfstrik?
Själf har I sagt, jag är funnen i s k o g e n, vid Bjäru kärr, där d e s m å under jorden d a n s a.
Hvem l a d e mig d ä r?
Då jag nu k ä n n e r som I — hvarför får jag d å aldrig höra er spela det, I hittills lärt?
Länge lefver I väl ej härefter, Sejsare-far, och därför — hvarför ej i kväll?
S e j s a r e n s ä g e r ej ett ord.
Han tyckes b r a g t till stumt raseri, g å r till siit soffhörn, s t ä m m e r fiolen i treklang, t a r s t r å k e n och s ä g e r, h v ä s e r: Skyll dig själf, du!
Han börjar s p e l a.
Blicken sticker stel djupt in i Lejnens ögon.
Först k o m m a där mörka heltoner i moll; det ä r n a t t e n s dim- mor, som födas ur kärret.
Melodien ljusnar, stiger till dur; det är nattvinden, och fu- rorna börja sjunga.
S å kommer m å n s k e n s - glitiret öfver kärret.
Dimman löses i flikar, som börja r ö r a sig — d a n s a i s v e p a n d e s l ö - jor — takten v ä x e r — det är s m y g a n d e k r o p p a r — l e e n d e ansikten — hviskningar — d a n s e n g å r vildare — innerst i s k u g g a n spelar själfve den g a m l e hvite — vildare — vildare — Det k n a c k a r p å dörren.
S e j s a r e n har s p e l a t d e tio r e p r i s e r n a.
När han dragit öfver s t r ä n g a r n a till den elfte, har s t r å k e n fallit ur h a n s hand, just vid k n a c k - ningen p å dörren.
B å d a därinne tiga.
Ingen g å r att ö p p n a.
Det k n a c k a r en g å n g till.
Dörren g å r upp.
Det är Gunnar, studenten, k y r k o h e r d e n s son.
Han b ä r en fiollåda u n d e r armen, h ä l - s a r och s ä g e r, alt han kommit för att börja t e c k n a u p p folklåtar, för att s ä n d a dem till — ja, namnet fattar ej S e j s a r e - S i g g e, ej h e l - ler Lejnen.
De k ä n n a Gunnar och veta, att han s p e l a r fiol p å det nya l ä r d a sättet, med utländsk brodyr.
G u n n a r kommer ofta till yttersta fiskar- stugan.
Han har u p p t e c k n a t en hel del gamla låtar, d å han p å hösten skall tillbaka JULNUMMER till konservatoriet i hufvudstaden.
Sejsare- S i g g e ser, huru han till afsked kysser Lej- nen som en törstig ö k e n v a n d r a r e o a s e n s v a t t e n s p e g e l, och h a n ser, huru Lejnen b ä r en ring, som hon d å och d å s e d a n om h ö s - ten kysser.
Bref komma, bref gå.
S å blir det slut m e d brefven.
Gunnar höres ej af.
Lej- nen bleknar, och S e j s a r e n tyckes g å p å sitt yttersta.
Fiolen får h ä n g a.
Det är julafton.
Bjudningen till A u r a r e - b o n d e n har m å s t tillbakavisas, ty S e j s a r e n ligger till s ä n g s som i dvala.
Då Lejnen sitter h o s honom mot kvällen, sätter h a n sig upp och p e k a r p å fiolen.
Han får den, s t ä m m e r den i treklang, s e r in i Lejnens ögon och börjar s p e l a — det är n a t - tens dimmor, som födas ur k ä r r e n — n a t t - vinden kommer — furorna sjunga — b ö l - jorna glittra — slöjorna d a n s a — takten v ä x e r — vildare — vildare — Dörren g å r upp.
Hvitsnöad sluter Gunnar Lejnen i sina armar.
Hon får veta allt: k y r k o h e r d e n h a d e un- danhållit brefven, svurit p å att d e u n g a a l - drig skulle bli ett — nu är h a n d ö d — i sista stund har han talat om, att h a n vore en förskingrare, h a d e tagit ur k y r k k a s s a n, vore ruinerad — s å h a d e h a n besvurit h o - nom, e n d e sonen, att om möjligt r ä d d a h a n s h e d e r och namn — skaffa p e n g a r — t ä c k a bristen — omöjligt — Gunnar k u n d e ej stanna, måste resa — kanske han komme tillbaka n å g o n g å n g för att h ä m t a Lejnen — S e j s a r e - S i g g e tyckes ej förstå ett ord af allt detta.
Han börjar åter spela, s e r in- genting a n n a t än sina knotiga fingrars d a n s öfver s t r ä n g a r n a — det är nattens dimmor — furorna sjunga — böljorna glittra — s l ö - jorna d a n s a — vildare, vildare — nu har han det, det sista, det h ö g s t a — nu kommer det d ä r elfte — nu blir det tusen s t r ä n g a r — det jublar, det g r å t e r — det skrattar, det s t o r - mar — nu — nu ä r det ändtligen här — Det är slut.
Fiolen ligger splittrad p å golfvet.
S e j s a r e - S i g g e s o m n a r in i ett un- derligt l e e n d e.
N ä r d e u n g a s t ä n g t h a n s ö g o n och k n ä p p t h a n s h ä n d e r, s e d e, hur det g l ä n s e r inne i den s ö n d e r s l a g n a fiolen.
Gunnar tar upp bitarna.
Därinne, d ä r fiolhalsen varit fästad vid klangbottnen, sitta två tunga g u l d a r m - b a n d af h e d e n h ö s stil m e d trollrunor i sina ormslingor — älfvornas gåfva — mer ä n till- räcklig för att t ä c k a bristen i k y r k o k a s s a n.
Därute sjunger hafvet i v ä x a n d e storm.
Det är, som e k a d e elfte melodien därute.
Borta vid s y n r a n d e n s k ä r n y m å n e n s klin- g a sig fram i en skrefva b l a n d trasiga moln.
(Illustratör: Victor Andrén.)
Hvitsnöad sluter Gunnar Lejnen i sina ar.nar.
9 » BATEN OCH » •• KVlNr^AIN: Cnhisbriajrånfåokwfäti:: af HEGENS GÄRD LÅG STRAX vid Norra Hamnen inklämd mellan det nya hotellet och konsul Jonssons halffärdiga stora b y g g e, och från fönstren kunde man s e tvärs öfver torget, när å n g b å - t a r n e s v ä n g d e in förbi v å g b r y t a r e n och l a d e till i lä nedanför S k a n s b e r g e t.
Thegens g å r d var ett grått trähus i två v å n i n g a r med brutet tak af svart holländsk tegel, som låg n o g a kiladt och spikadt fast för att inte b l å s a borl, när stormen s v e p t e om g a t h ö r n e n och b r u s a d e upp genom klefvarne, m e d a n s k u m - flagorna från d e v ä s t r a kajerna flögo som \ T3nö öfver s t a d e n.
Ofvanom förstugudörren satt det g a m l a b r a n d s t o d s m ä r k e t kvar och midt i d ö r r s p e g l a r n e s m a s s i v a blomstergir- lander, som mistat ett och a n n a t af sina s k u l p t e r a d e löf, h ä n g d e p o r t k l a p p a r n e s rin- c a r blanknötta p å insidan, s å alt det glim- m a d e till när en solstråle träffade dem.
Del i-edje s t e g e t p å v ä n s t r a sidan af den h ö g a d u b b e l t r a p p a n låg löst, stenen g l a p p a d e un- der foten s å som den gjort i alla år, och p å järnräcket med d e s s lyrformade balustrer åkte och k l ä n g d e s m å p o j k a r n e alltjämt i för- bifarten, när d e kommo från skolan.
Men till v å r e n skulle det huset v a r a borta.
Det blef klart, när g a m l a fru Thegen d o g i slutet af november; konsul Jonsson fick ju alltid sin vilja fram.
R e d a n vid begrafnin- g e n kom han öfverens om s a k e n m e d k a p - ten Thegen, som aldrig velat höra p å det erat, hur tydligt konsuln än kunnat visa, att hans n y b y g g n a d m å s t e s t r ä c k a sig ut öfver c ' en T h e g e n s k a tomten b å d e för att f a s a d e n skulle s y n a s fullt afslutad och för att inte h u s r a d e n mot Hamntorget b o r d e s e ut som " ett upp och ett i minne med det l å g a T h e - g e n s k a rucklet mellan kvarterets bägge stora ståtliga hörnhus. "
Ingen u n d r a d e p å att k a p t e n Thegen s å l d e g å r d e n, hans fru ville b o i G ö t e b o r g, hon h a d e en g å n g fått följa m e d sin p a p p a, k ä l - larmästaren, p å fjorton dar till London och vissie m e d sig att aldrig kunna trifvas i en s t a d utan s p å r v a g n och teater.
Källarmä- staren gjorde konkurs och hon blef fru T h e - gen.
Hon s l o p a d e den intressante journalis- ten, som fick l ä s a hela trafvar med b ö c k e r och l å n a d e h e n n e d e mest förtjusande, men
10 aldrig skulle hon glömma att h a n sugit sina ingifvelser från d e r a s möten, hon s a d e ett oförgätligt farväl åt s k å d e s p e l a r e n, som spelat b a r a för henne, d e a n d r a h a d e hon ju k n a p p a s t märkt.
S å blef hon en sjömans brud just den våren, d å alla s m å flickor gingo omkring och g n o l a d e Geishan.
Under b a d s ä s o n g e n b r u k a d e P a u l a T h e - g e n g ä s t a sin s v ä r m o r n å g r a veckor, men rätt snart kunde det h ä n d a h e n n e att m e d ett trött l e e n d e tala om d e unkna kyffena i T h e - g e n s g å r d.
De första s o m r a r n e, hon v a r gift, h ö r d e det till att hon v ä n t a d e ute p å piren, när å n g b å t e n skulle komma, eller o c k s å s n e d d a d e hon öfver H a m n t o r g e t i sista stund m e d en lätt s c h a l f l a d d r a n d e om skuldrorna och utan hatt, s å att kvällssolen förgyllde h e n n e s rika b l o n d a hår.
Det r o a d e h e n n e att sitta en stund p å a k t e r d ä c k, m e d a n b å t e n l å g i hamn, och p r a t a m e d sin man, alltid fanns d ä r n å g r a a n d r a o c k s å, s t a d s b o r eller r e - s a n d e, och ofta n o g ställde främmande p a s - s a g e r a r e sina steg s å, att de inte förlorade henne ur s y n - håll.
S å d a n a aftnar blef det inte af för k a p t e n Thegen att g ö r a den vanliga turen u p p till sin mor, som var för blyg att komma n e d bland folket, utan han s k i c k a d e hälsningar m e d sin hustru, som han ännu en g å n g r o p a d e dem till, d å hon smärt och ladylike stod kvar p å kajen, s e d a n b å t e n lagt ut, som det tycktes kyligt o b e r ö r d af alla blickars b e u n d r a n eller afund.
Men åren gingo, unga fru Thegen började försumma båten mer och mer och h e n n e s sommarveckor i mannens b a r n d o m s h e m blefvo allt färre.
K a p t e n e n l å t s a d e om ingen- ting, fastän han visst k n a p p a s t r å k a d e h e n n e e n s vid sina hastiga b e s ö k h o s modern.
P a u l a Thegen var alltid ute i farten, hette det, p å segelturer och nöjen, och k a p t e n e n s groggar ombord blefvo allt starkare.
— Paula måtte väl få lof att r o a sig, s v a r a d e k a p t e n T h e - gen mulet afvisande, när n å - gon försökte komma till honom med skvaller, och s å kunde han slå om till eit öfvermodigt skratt: — Det blir väl bäst, jag k ö p e r henne ett p a r snitsiga b a d d r ä k t e r och skickar henne till S k a g e n, s å att hon slipper e r a sura ögon här hemma.
K a p t e n e n s ansikte började b a r k a s af s o m - m a r h e t t a och vinterköld, rösten blef skroflig p å honom, u n g a karlen, och inte var det mycket kvar af hans bariton, hur g ä r n a h a n än k l a r a d e strupen.
S ä k e r och djärf höll han kursen år ut och år in genom s k ä r g å r d e n s lömska farleder, och det b l å s t e k n a p p a s t en vinterstorm s å stark, att den tvingade honom kvar i hamn.
Med ett löje och en h å r d glans i ö g o n e n h ä l s a d e han o c k s å p a s s a g e r a r e, s o m t o g o afsked af honom efter u t s t å n d e n d ö d s å n g e s t.
— Ja, nu h a r ni lärt er, s a d e han, hur det är att v a r a s k e p p a r e h ä r p å kusten.
Det k a n s k e v a r sant, att han å l d r a d e s ti- digt, han liksom v ä x t e s a m m a n m e d sin båt, uppsynen k ä r f n a d e, n ä r v r e d e s r y n k a n s t a n - n a d e för alltid och h a n s skämt blefvo fulla af däfven humor.
Han f ö r v å n a d e en g a m - mal närsynt U p p s a l a p r o f e s s o r i praktisk fi- losofi m e d att d e s p i l a d e l ä n g o r n a vid fisk- l ä g e n a voro t o r k a d e apor, som m å s t e im- p o r t e r a s från Afrika, för att infe makrillen n a p p a d e p å a n n a t b e t e, och han l u r a d e s e n - IDUNS JULNUMMER timentala lärarinnor till tårar öfver ett s j ö - m ä r k e långt ute i hafsbandet, som han p å - stod v a r a minnesvården p å en ö, d ä r alla förlista sjömän skulle b e g r a f v a s.
— A l l a?
P å det lilla s k ä r e t?
Inte m e - nar väl k a p t e n a l l a, f r å g a d e helt m i s s t r o - get en s å d a n dam, s o m d e s s u t o m h a d e m e d sig en å t t o n d e klass p å s k o l r e s a.
— Nej, naturligtvis, r ä t t a d e sig k a p t e n e n m e d o r u b b a d t allvar — inte alla, b a r a d e, som drunkna mellan Kristiania och G ö t e - borg.
— Jaså, n å d e t förklarar s a k e n, insåg d e n misstrogna.
— Då flickor, k a n ni a n t e c k n a om sjömansgrafven i e d r a d a g b ö c k e r.
Men b a c k f i s c h a r n e kunde k n a p p a s t b ä r g a sig för skratt s å s o m den sträfve k a p t e n e n blinkade m e d e n a ö g a t b a k o m r y g g e n p å d e r a s fröken.
Det g ö m d e s inte litet af sjömannens in- bitna yrkesförakt för l a n d k r a b b o r n a i k a p t e - nens sätt att drifva m e d folk, och när h a n s a n d e kom hon s m y g a n d e i sina blommiga tofflor och p å hvar och en af d e slitna h ö g a trösklarne s t a n n a d e hon, lyste m e d lyktan inåt n ä s t a rum och f r å g a d e m e d d a r r a n d e s t ä m m a: — Är n å g o n d ä r?
Det v a r m e r än en ficka, s o m d e n lilla gumman skrämt halft från vettet genom att k o m m a s å d ä r ut i köket och lysa öfver s ä n g - b ä n k e n m e d lyktan.
Men n ä r den gamla frun s e d a n helt frusen kom tillbaka in i sitt rum, m u m l a d e hon för sig själf: — Jaså, Thegen, var det b a r a du, s o m v ä c k t e mig.
G o d natt, k ä r e du, och G u d välsigne dig.
Hon t a l a d e till sin man, fastän h a n h v i l a d e s e d a n m å n g a år under järnkorset u p p e vid kyrkväggen.
Nött och g a m m a l d a g s v a r det T h e g e n s k a hemmet m e d b r e d p l a n k a d e golf och butelj- g r ö n a kakelugnar.
Lavendel och t o r k a d e r o s e n b l a d doftade i kinesiska ingefärskrukor p å chiffonieren i det lilla för- maket, b l e k n a d e k a b i n e t t s p o r - trätt från k a m e r a n s första tid h ä n g d e i hiskliga s n ä c k r a m a r öfver soffan, och p å s p e g e l - bordet b l o m m a d e utkrusade oföränderligt stela vaxblommor under en g l a s k u p a.
Men för- maket v a r afstängdt utom n ä r det kom besök, och g a m l a fru Thegen satt helst i salen, d ä r h e n n e s m a n mätt golfvet i d e - ligen s m å s v ä r j a n d e för sig själf m e d h ä n d e r n a p å ryggen och v a g g a n d e steg, som om han ännu vankat p å sitt d ä c k.
Bäst i humör v a r gubben, n ä r han fått b l a n d a sig två s j u d a n - d e romtoddar, s o m han ställde en vid fönstret p å skrifbords- hörnet och en p å s p e l b o r d e t nere vid dörren.
Då kunde han t a g a en klunk p å h v a r t d e r a hållet och k o m m e n d e r a d e s e - d a n till sig själf: — Klart att v ä n d a.
Sjöskumspiporna p å sin hylla, skrifbordet m e d den svarta vaxduksportföljen, brännvins- schatullet i skänken, allt p å - minde om den g a m l e k a p t e n e n, och öfver " O r m e n l å n g e ", s o m Jag har sålt mitt barndomshem! "
han b r u k a d e kalla den n e d s u t t - na soffan, h ä n g d e en tafla, som m å l a t s i Lon- mor h ö r d e honom tala om sina stundom allt *.
don öfver b a r k s k e p p e t " Maria Kristina ".
Det för b e s k a skämt, g r e p s hon af vidskeplig ' hette efter h a n s hustru.
oro för att försynen skulle straffa honom. '.
Unga fru P a u l a Thegen s å g alltid ut som en Han ljög ju förskräckligt, tyckte hon, och d e t; t förnäm g ä s t p å visit, när hon k o m inom d ö r - kunde aldrig v a r a rätt att g ö r a hyggliga, r a r n e p å detta g a m l a s k e p p a r e h e m, hon var snälla människor till s p e k t a k e l.
i som ett alliför dyrbart s m y c k e p å en grof Alltid v a r hon ängslig, den g a m l a fru T h e -.
hand.
D å hon gifte sig v a r g u b b e n Thegen gen, lifvet var s å fullt af vanskligheter, och l ä n g e s e d a n död, men h e n n e s m a n t a l a d e s å alltid h ä n g d e det n å g o n olycka p å ett hår ofta om honom, att hon tyckte sig hafva öfver e n s hufvud.
Först efter l å n g a öfver- kännt honom l ä n g e.
l ä g g n i n g a r m e d sig själf v å g a d e hon g å ut p å g a t a n, h v a d kunde inte s k e, m e d a n hon — Mycket för länge, s a d e hon ibland p å var borta, och efter den s t o r a b r a n d e n, d å sitt stillsamma sätt.
Thegens g å r d n ä s t a n e n s a m stod kvar af Men d å v a r inte h e n n e s man n ä r v a r a n d e.
hela s t a d e n p å s ö d r a sidan om älfven, m å s t e R ö r a n d e ifrig blef g a m l a fru Thegen, n ä r jungfrun om kvällarne b ä r a in alla a f b r ä n d a sonhustrun skulle k o m m a, hon s t ö k a d e och tändstickor p å en tallrik, för att frun skulle fejade i veckor.
Det fanns inte en s a k, s o m s e att k n o p p a r n e funnos kvar och veta att inte p u t s a d e s, och allt m å s t e finnas, som ingen l å g i en eller a n n a n v r å och p y r d e.
Det P a u l a kunde vilja ha.
F r å g o r n a till sonen, var minsann inte lätt att få n å g o n, som s t a n - när han h ä l s a d e p å, togo aldrig slut.
n a d e i h e n n e s kök, och l å n g a tider fick hon v — Tror du P a u l a tycker om, att jag skaf- e n s a m pyssla i d e s m å l å g a rummen en t r a p - fat nytt t ä c k e till h e n n e s s ä n g?
.
.
.
Blir det p a u p p i Thegens g å r d.
Midt i nätterna k u n -] b r a, att jag tar kyckling till kvällen, d å hon de hon gripas af ängslan, som p r e s s a d e s a m - i k o m m e r?
man b r ö s t e t p å henne, s å att hon m å s t e stiga " * S o n e n s v a r a d e t å r ö g d ja till allting.
S å upp och s e d a n t a s s a omkring i nattdräkt från " - hon sträfvade, h a n s gumma.
rum till rum m e d en lykta i h a n d e n, det v a r Till slut kom P a u l a, likgiltig och vänlig, för farligt att g å m e d bart ljus.
Tyst som en • gaf sin s v ä r m o r en flyktig kyss p å p a n n a n
IDUNS JULNUMMER!
1 Då och då ät hon en förströdd blick glida bort till mannens bädd.
o c h m ä r k t e ingenting.
.
.
ingenting af alla till- rustningarne.
Hennes m a n h a d e ä n d å b e d i h e n n e hvarje g å n g att s ä g a b a r a det allra minsta hjärt- liga ord, men cm hon o c k s å gifvit sitt löfte, glömde hon det alltid.
Nu v a r g a m l a fru Maria Kristina Thegen död.
De sista åren h a d e hon inte sett P a u l a, d e t blef alltid hinder för r e s e r åt det hållet, o c h m e d a n hon låg p å sitt yttersta h a d e hon h o p p a t s s å innerligt, att P a u l a skulle k o m m a till h e n n e p å en e n d a liten stund om inte mer.
Det kunde ju inte v a r a roligt för P a u l a att sitta l ä n g e h o s en s t a c k a r s sjuk gumma.
P a u l a l ä m n a d e inte G ö t e b o r g, hon v a r klen och förkyld.
S å ofta k a p t e n e n v a r hemma, låg hon mellan lakan eller outsägligt matt m e d slutna ögon p å sin chäslong.
Till s v ä r - m o d e r n s begrafning blef hon kry.
Hon v a r v a c k e r i sin s o r g d r ä k t, värdig och lagom v e - modig som värdinna.
— Ack, s a d e hon s a k t a till en af g ä s t e r n a, — det v a r väl, att den g a m l a fick sluta.
Ål- d e r d o m och sjukdom är n å g o t s å bittert fult.
Hennes m a n s å g p å h e n n e m e d en lång, f r å g a n d e blick, men hon mötte den inte.
P å kvällen kom han u p p r ö r d till henne.
— P a u l a, s a d e han m e d grumlig röst — jag h a r sålt g å r d e n.
— S å roligt för dig, s v a r a d e hon t a n k - spridd.
Jag h o p p a s, du gjorde en god affär.
— Förstår du inte, P a u l a, utbrast han s å - rad.
Jag h a r sålt mitt b a r n d o m s h e m.
— Käre vän, l u g n a d e hon — t a g det inte s å häftigt.
— N å ja, slog h a n om m e d ett hårdt skratt, — det blef en g o d affär.
Nu k a n du få det d ä r pälsgarnityref, du vet.
— Ack, Herman — hon fick sin allra t r ö t - t a s t e ton — det är mig s å fullkomligt likgil- tigt.
— Likgiltigt, mumlade han.
— Ja, allt som kommer från mig är dig likgiltigt ... allt som kommer från mig och de mina.
P a u l a stod kvar och t r u m m a d e p å b o r d s - skifvan utan alt s e efter honom, n ä r han l ä m - n a d e rummet.
D a g a r n e gingo och det led mot jul.
Fru P a u l a h a d e å t e r v ä n d t till G ö t e b o r g.
Hösten var som vanligt blåsig och r å.
Inte för atl P a u l a egentligen v a r frusen af sig, men det där pälsgarnityret lät hon skicka hem en d a g till öfverraskning för mannen, n ä r h a n kom från b å t e n om kvällen.
— Det h a d e varit roligt alt g e dig det, s a d e han och m u l n a d e till ett ögonblick — men det skall n o g bli betaldt, du lilla.
P a u l a s v a r a d e ingenting, hon b o r r a d e in ansiktet i det mjuka skinnet och undvek sin m a n s smekning.
Kusten låg för jämnan i tätt disigt regn.
Kapten Thegen gick dyster p å sin k o m m a n - d o b r y g g a och n ä r b å t e n s v ä n g d e in till k a - jen i hans lilla stad, voro föräldrahemmets fönster d ö d a.
Ingen vänlig l a m p a lyste emot honom därinifrån och det rynkiga a n - siktet b a k o m rutan i s a l e n v a r b o r t a för evigt.
I rummen skulle allt s t å orubbadt, iills ju- len v a r förbi.
K a p t e n e n gick n å g o n g å n g dit upp om kvällarne och lyste sig m e d mors lykta.
Han kunde sitta en stund p å h e n n e s g a m l a plats m e d h a k a n i h ä n d e r n a och stirra ut öfver torget.
Lanternor och lyktor blin- k a d e, det v a r som om d e r a s sken skulle kväfvas i töcknet.
— S å är det m e d allt ljus, filosoferade k a p t e n e n — kväfvas skall det.
B a r a m ö r k - ret blir kvar.
Han r e s t e sig och gick l å n g s a m t öfver golfven.
Det e k a d e doft och underligt, tyckte han.
Aldrig h a d e h a n hört sina s t e g s å förr i världen.
Men d å l y s s n a d e m a n j u inte h e l - ler efter dem.
S å s l ä c k t e han lyktan och v ä n d e åter till å n g b å t e n.
Tiden gick vidare.
Tre d a g a r före jul b a r s k a p t e n Thegen från b å t e n u p p till sitt b a r n d o m s h e m.
Det h a d e varit en svår r e s a, b i t a n d e storm och s n ö b l a n d a d t regn.
N ä r b å t e n väl l å g vid kajen, s t u p a d e han flämtande i a n d n ö d.
Han ville inte föras till sjukhuset.
— Hemma vill jag ligga, e n v i s a d e s han — hemma.
D a g e n före julaftonen kom P a u l a.
M a n - nen märkte det k n a p p a s t.
H a n l å g halft i dväla, ibland y r a d e han och r o p a d e ett och annat kommandoord.
— Loss s p r i n g e t.
.
.
S l ä c k f ö r u t.
.
.
S a k t a framåt ... S å d o m n a d e han bort igen och l å g tyst, det r o s s l a d e b a r a vid h a n s a n d e t a g.
P a u l a r ö r d e sig stilla i rummet och o r d - n a d e sina s a k e r utan b r å d s k a.
Ibland förde hon h a n d e n öfver p a n n a n m e d trött å t b ö r d som om hon r e s i g n e r a t inför ett lidande.
D å och d å lät hon en förströdd blick glida bort till m a n n e n s b ä d d, och det v a r nätt och jämnt att hon l y s s n a d e p å s j u k s k ö t e r s k a n s l å g m ä l - d a b e r ä t t e l s e r om hur allt varit.
Doktorn kom och gick.
— Det är riktigt kallt ute, s a d e han till P a u l a i tamburen.
— Vi får b e s t ä m d t s n ö.
— S å mindes h a n åter den sjuke.
— Vi s k a h o p p a s det b ä s t a, fru Thegen.
Jag kommer igen i afton.
P a u l a böjde p å hufvudet.
D å hon hunnit in i rummet, h a d e mannen lyft sig p å a r m b å - gen och s t i r r a d e emot h e n n e utan att s e.
— Hvad är det för d a g i d a g?
f r å g a d e han otydligt.
— Det är lördag.
— Då g å r b å t e n söderut.
Han sjönk tillbaka och t e g.
P a u l a s å g p å honom.
Inte ett ord till hälsning h a d e ännu växlats dem emellan.
Hennes vackra a n - sikte fick ett utiryck af motvilja, hon v ä n d e bort hufvudet och gick fram till fönstret.
D a g e r n v a r kall och klar, vattnet reflekte- r a d e himlens lon af b l å a n l u p e t stål.
P å tor- get s t o d o ett p a r v a g n a r m e d julgranar, k a - jen v a r k a n t a d m e d jakter och öfverallt t r ä n g d e s u p p s l u p p n a, stojande människcr.
P a u l a fick t å r a r i ö g o n e n af m e d k ä n s l a m e d dem, för att d e voro s å g l a d a.
Hon ville inte s e p å dem mera, det v a r n å g o t s o m p i n a d e h e n n e i d e r a s glädje.
N ä r hon v ä n d e sig från fönstret, fick hon syn p å sig själf i en s p e g e l.
S k ö t e r s k a n h a d e sprungit till a p o - teket och P a u l a v a r e n s a m m e d den sjuke.
Hon blef s t å e n d e l ä n g e framför s p e g e l n och njöt af att s e p å sig själf.
Det v a r en makt att v a r a s å v a c k e r och hon erfor plötsligt en lust att ha n å g o n att t r a m p a p å, n å g o n a t t s å r a och pina.
— N å g o n att älska, h v i s k a d e hon för sig själf och s ä n k t e ödmjukt sitt hufvud mot h ä n - derna, s o m hon k n ä p p t e öfver bröstet.
IDUNS 12 I d e t s a m m a ryckte hon till vid att mannen frågade: — Är b å t e n h ä r?
— Nej, Herman.
— Full maskin, mumlade han och tycktes d o m n a af p å nytt.
P a u l a fattades p å en g å n g af s a m v e t s - förebråelser.
— K ä r e Herman, s a d e hon och gick fram till h a n s s ä n g, — Har du det s å svårt.
— Hon föll p å knä bredvid s ä n g e n.
— S e, s å jag ligger här.
Förlåt, om jag inte varit, som jag skulle emot dig.
Åh Gud, det h a r aldrig varit min mening.
S j u k s k ö t e r s k a n h ö r d e s nu ute i tamburen, P a u l a r e s t e sig och fick tillbaka sin v ä r d i g a kyla.
Den g a m l a klockan p å v ä g g e n tickade, s e k u n d efter sekund mätte den ut att för- svinna.
S m å n i n g o m kom skymningen och mörkret I lampans ljusgård framträdde fuktfläckarne i taket som en k a r t a öfver o b e - k a n t a land.
K a p t e n e n föreföll s å lugn, att s k ö t e r s k a n v å g a d e fråga, om hon inte k u n d e få g å ut och k ö p a julklappar till d e sina.
— S e, frun sitter här väl i alla fall, tillade hon försiktigt.
S k ö t e r s k a n fick gå, men kom strax till- b a k a med ett bref, som p o s t e n just haft med sig.
P a u l a ryckte det ifrigt till sig.
Hon blef e n s a m med sin sjuke man p å nytt, satte sig vid fönstret och läste sitt bref böjd fram mot lampan.
Hennes kinder r o d n a d e och ö g o n e n lyste af en eld, som aldrig tändts för honom.
Till slut p r e s s a d e hon brefvet g å n g p å g å n g mot sin mun.
— P a u l a, ljöd det b o r t a från s ä n g e n.
Hon k n y c k l a d e häftigt ihop brefvet och lutade sig intill rutan, som om hon sett p å n å g o t u t a n - för.
— Hvad ser du p å?
f r å g a d e kaptenen.
Han satt upprätt med blicken fäst p å henne.
— Jag ser tvärs öfver älfven, hur det lyser i R ö n n e r k r a n t z a r n e s hörnrum.
— Brefvet, P a u l a, h v ä s t e k a p t e n e n — från hvem v a r brefvet?
— Hvilket bref, H e r m a n?
undvek hon.
— Jaså, det var från honom, som du älskar.
— En gäll ton s k a r igenom h a n s h e s a röst.
— Är det s a n t?
P a u l a r e s t e sig och gick n å g r a s t e g fram p å golfvet.
Nu v a r hon starkast, nu b e h ö f d e hon inte längre v a r a feg.
P a u l a k a s t a d e hufvudet tillbaka.
— Ja, s a d e hon med grym glädje, ändtligen sann, tyckte hon, i k a m p e n för sin kärlek.
Det ä r från honom, som jag älskar, från h o - nom den e n d e, som jag har älskat i hela mitt lif.
M a n n e n s svar kom tonlöst: — S l ä c k lanternorna.
Han v a c k l a d e upp ur s ä n g e n och fram emot fönstret.
P a u l a blef rädd, hon flydde till dörren, men s t a n n a d e vid tröskeln.
— Båten, mumlade k a p t e n e n och g r e p krampaktigt t a g i gardinen.
— Min båt.
Nu ä r jag nöjd.
Det var, som han anat, att den n a l k a d e s, stäfven s t a c k just fram i ljuset från hamnfy- ren och från pipan h ö r d e s en u t d r a g e n dof signal.
Kapten Thegen stod orörlig och lutade sig hårdt mot fönstret, g r e p p e t om gardinen l o s s n a d e och han s e g n a d e till golfvet.
S å gick Herman Thegen till sina fäder.
Båten och kvinnan fingo nytt befäl.
(Illustratör: Victor Andrén.)
JULNUMMER EN-HISTORIA « ' «N0RR6AR nCM.
L / CIM $TR / \ AT J U L e l L 0 •:.
AF F C A N ' V Ä - K A R L S T E R G Ö T L A N D • - NILSSON Bengt Mattsson satt på pinnsoffan vid sidofönstret och tittade ut.
ORRGÄRDEN LIGGER VID V I S - k a å n, hvars dalbotten somlig- städes vidgar sig, gifvande rum åt en g å r d eller flera.
Här i Viskadalen är det naturvänt, synnerligast sommartid.
D a l g å n g e n g r ö n - skar och blommar kring stugor med rost- f ä r g a d e v ä g g a r och krithvifa knutar.
Här och d ä r sväller ån ut till en sjöhåla, rund och blank som ett s i l v e r m y n t.
P å ö m s e sidor om v a t t e n d r a g e t löpa s k o g k l ä d d a å s a r i b u k t a n d e linjer.
Åt Norrgårdshållei, där i öfre Viskadalen, är det landtligare och for- domlikare än längre neråt, hvarest storindu- strien blomstrar, som det heter.
Gammalfolk h a d e s p å t t snö till jul, och s p å d o m e n slog in i år.
Efter Lucia s å g s ej bar fläck p å marken.
Om T h o m a s m ä s s e åkte b ö n d e r n a p å s l ä d d o n till B o r å s.
Julaf- ton ingick vindstilla och frostkall.
N o r r g å r d s b o n d e n, Bengt Mattsson, ryggrak och rörlig som en tjugufemåring trots sina sextio år, fyllda midsommarveckan, satt p å pinnsoffan vid sidofönstret och tittade ut.
Från t r a p p a n u t s t r å l a d e smala, h å r d t r a m p a - de, smutsiga stigar.
En l e d d e till l a d u g å r - den, en till källaren, en till brunnen o. s. v. Det s å g ut som om en jättefågel bredt sina klor öfver den snöiga g å r d s p l a n e n.
Hinsi- dan Viskans s v a r t a strömfåra låg S ö d e r g å r - den, grannsjället.
Det var e n d a s t n å g r a stenkast mellan g å r d a r n a.
Men skulle man g å från den e n a till den a n d r a fram och åter s ö g det dryga timman, ty bron, som l e d - d e öfver ån, låg en duktig v ä g s t r ä c k a d ä r - ifrån.
Däraf kom, att N o r r - och S ö d e r g å r d s - borna icke dagligen g ä s t a d e h v a r a n d r a.
God v ä n s k a p var r å d a n d e mellan b å d a grannfolken.
Lite s l ä k t s k a p kunde ock s p å - ras, om man s å g tillbaka långt i tiden.
Den h a d e uppstått genom gifte för omkring hun- dra år s e d a n, som en s l ä k t s ä g e n förmälde.
En g å n g för länge, l ä n g e s e d a n h a d e d e b å - da d å v a r a n d e N o r r - och S ö d e r g å r d s b ö n d e r - na snickrat ihop en e k a med lika stor ä g a n - derätt uti.
Men den härigenom uppblomst- r a n d e trafiken mellan g å r d a r n a å s t a d k o m ett n e d g å e n d e af den åldriga grannsämjan.
F a r k o s t e n fick förfalla och samfärdseln till vattens öfvergafs.
— Aflägsnare belägna g å r d a r s k y m t a d e suddigt i det hvita l a n d - s k a p e t.
I norr var himmelen gråsvart, i s ö - der b l å - och rödfläckig, som drifven k o p p a r.
Bengt Mattsson k ä n d e ej riktigt igen sig själf d e n n a julafton.
Ofver h a n s bröst låg en tyngd, som kväljde.
Det gick s å åt h e l - sike nu.
Det var ingen julafton.
Ä n d å putt- r a d e sofvelfyllda grytor öfver d e n r ö d h e t a järnspisen i köket.
Ä n d å h a d e han redan en g å n g torrlagt bottnen p å brännvinsflaskan med årtalet 1823 p å ena sidan.
Den flas- kan h a d e far och farfar druckit tröst ur i b e - kymrens tid.
Tvi — nu gjorde spritbland- ningen ej större v e r k a n än brunnsvatten.
— Men nu v a r något p å färde i N o r r g å r d e n, något som d e s s forna ä g a r e aldrig bevittnat, fast mycket h a d e d ä r händt under den långa tidrymd släkten haft den i sina händer.
— N o r r g å r d e n gömmer historier, af hvilka en hel r o m a n k a n g ö r a s, blott n å g o n, som kan s ä t t a ihop bra, kommer dit.
— Att en N o r r - g å r d s p o j k e gift sig m e d en fjänstflicka, det h a d e händt — och äfven lyckats väl.
Att en N o r r g å r d s t ö s ställt sig illa med en d r ä n g - slok, h a d e o c k s å händt, utan stor s k a d a för g å r d e n, fast det g e n e r a d e släkten en smula.
Men nu Fram p å förvintern h a d e ä l d s t e pojken, som n ä r m a d e sig trettiotalet, s a g t s å här: — Om vi inte skulle g ö r a i ordning k a m - m a r e n ä n d å.
S n y g g a upp den till jul k a n - h ä n d a.
Kan väl icke kosta s å mycket p e n - g a r och a r b e t e heller.
Därvid h a d e Bengt Mattsson förnummit en skälfning i sitt g a m l a bröst, om det nu var af fröjd eller smärta.
Men han visste hvad klockan v a r s l a g e n.
H a n s tid som h u s - b o n d e i N o r r g å r d e n v a r ute, trots han ännu i kroppskrafter var sonen jämlik och i för- stånd stod honom före.
Dock ville han ej stå sitt e g e t b a r n i v ä g e n.
I b o n d g å r d a r tillämpas ofta och s e d a n ur- minnes tid en oskrifven lag, nämligen den, att förstfödde sonen, om honom lyster, ä g e r rätt öfvertaga h e m m a n e t efter föräldrarna.
Oftast får han p å mycket förmånliga villkor e m o t t a g a stället.
De g a m l a s ä t t a sig p å u n - d a n t a g, som det kallas.
— Detta som en p a - rentes.
Därefter hade Bengt Mattsson sagt, skämtsamt häntydande på Södergården, d ä r trenne giftasåriga döttrar funnos:
IDUNS — Pojke, om du g å r öfver å n och hämtar vatten s å — lycka till!
— N e - e j, ingen af S ö d e r g å r d s t ö s e r n a.
Den g a m l e h a d e r ä k n a t u p p h v a r e n d a g å r d i s o c k n e n, hvarest döttrar och hemgifl var att h o p p a s p å.
— N e - e j, inte hon och inte hon — inte hon heller.
Till sist h a d e d e n förstfödde m e d d a r r a n d e näfve p l a c e r a t ett fotografi u n d e r faderns ögon.
Icke h a d e g u b b e n förr s k å d a t origi- nalet iill bilden p å p a p p b i t e n — en ung, grann kvinna — men v a r skarpsynt n o g till att u p p t ä c k a, det hon ej s t a m m a d e af b o n d e - klass.
O c h det v a r nog, mer än n o g.
— Gud n å d e, pojke!
Hvem är h o n?
— En t ö s från sfa ' n.
Nu blef ett s å d a n t v ä s e n i N o r r g å r d e n, att d ä r ej varit m a k e n p å m å n g a h e r r a n s år.
Hårdt s a t t e s mot hårdt af far o c h son.
B å d a voro af tjärved och kunde flamma och s p r a - ka.
Slutligen h o t a d e ' d e n u n g e m e d att r e s a till Amerika.
Då gaf åldringen efter.
Det var ä n d å h a n s förstfödde, i hvars h ä n d e r han m å s t e s e g å r d e n, för att i frid kunna d ö.
— Nu v a r k a m m a r e n iordningställd.
Friar- k a m m a r e n k a l l a d e s detta lilla krypin, b e ^ läget p å loftet.
B e n ä m n i n g e n h a d e u p p k o m - mit genom, att, d å fästfolk funnos i N o r r g å r - den, d e s s a v i s a d e s ditin, hvarest d e ostörda kunde v ä n s l a s o c h u p p g ö r a framtidsplaner.
Nu h a d e friarkammaren stått halfförfallen, halfförgäten i trettio å r — alltsedan Bengt Mattsson v a r friare.
Men h v a d d e n k a m - m a r e n g ö m d e minnen.
Där h a d e suttit stora, kraftiga kvinnfolk m e d k r ö s m o s r ö d a kinder och bröst, stinna som fjäderdynor — v ä r d a p e n g a r — från s o c k n e n allihop.
Gud allena visste hurudan hon var, s o m om n å g r a tim- mar skulle sitta i friarkammaren.
— En slinka, som icke ä g d e mer än en grann k r o p p och g r a n n a kläder, om d e ä r o betalda, ja.
S k a bli roligt s e, hur snäfkjols- fröknen g ö r kullerbyttor öfver d e h ö g a trösklarna i N o r r g å r d e n.
S k a bli roligt höra, hur hon skriker m a m m a, om en ko bligar p å henne.
Allt gammalt hederligt bondskt för- löjligar hon.
G å r d e n kommer i vanrykte.
Att den o n d e s å fått makt m e d pojken.
Men dom där idéerna har han sugit till sig ur iolfskil- JULNUMMER lingsböckerna.
— S å d ä r tumlade t a n k a r n a fram i N o r r g å r d s b o n d e n s hufvud.
— Efter d e n n a d a g s k a ett djupare och b r e d a r e svalg än Viskaån isärskilja N o r r g å r d e n och S ö r - gården.
O c h.
.
.
men h v a d var d e t?
En pinglas klang g e n o m b ö l j a d e t y s t n a d e n.
Nu skulle det s k e, s o m aldrig iillförene skett i N o r r g å r d e n.
O c h Bengt Mattsson gick tili stordörren för att h ä l s a sin blifvande s o n - hustru välkommen.
Det v a r en högväxt, finlemmad kvinna, som slank in i N o r r g å r d e n.
Klädd fint men rätt och slätt.
O c h det s t r ö m m a d e ljus och v ä r m e från h e n n e.
Hon skulle g ä s t a N o r r g å r d e n första helgen öfver, s e d a n å t e r v ä n d a till Borås, d ä r hon stod i affär.
— S å ' n rar gammal g å r d!
— Den unga kvinnan slog förtjust ihop h ä n d e r n a.
M e n a d e t ö s e n det hon s a d e, v a r det ej illa.
— O c h k a k e l u g n e n — jaha — men det h a d e allt varit s k ö n a r e m e d en stor ö p p e n spis.
P å kornet t a g e t.
Bengt M a t t s s o n s egen åsikt.
Men hustrun och b a r n e n h a d e velat ha kakelugn.
H a n r ä t t a d e sig efter d e r a s vilja för husfridens skull.
— En fiol, s e r jag.
— Hon fick ner det g a m l a instrumentet från v ä g g e n, l a d e huf- vudet i l y s s n a n d e ställning, strök öfver s t r ä n g a r n a, gjorde en ful grimas.
— Usch!
— Dom d o n e n h a inte varit i bruk p å m å n g a h e r r a n s år.
B a r n e n tycka mer om d r a g s p e l e t, fast det g ö r icke j a g, upplyste den g a m l e.
— K a s t a d r a g s p e l e t p å elden och t a g fio- len, den duger.
Hon skrufvade p å d e n n å g r a g å n g e r, lät s å s i r å k e n d a n s a p å s t r ä n g a r n a — fram b r u s a d e en gammal b o n d p o l s k a.
— Åh fasen — s å ' n t ö s u n g e!
Förstår b ä t t r e ä n b o n d b a r n e n själfva, att u p p s k a t t a det g a m l a rejäla, som hör ihop m e d en b o n d - gård.
F u n n e s b a r a hemgift s å.
.
.
Här i s ö d r a V ä s t e r g ö t l a n d, k n a l l a r n a s g a m l a bygd, har folkets a n l a g för penningvinst starkt ut- vecklats.
Det a r t a d e s till en g l a d jul i N o r r g å r d e n, när grenljusen t ä n d e s, och det sista af d a - gen låg som ett blekrödt b a n d vid s ö d r a horisonten.
(Illustratör: Hj.
Strååt.)
13 * * ENJULHiSTORIAMW HJALMAR AF LUNDéREH " * ~ * ÄTRAAT.
EN TIDEN BÖRJADE JULEN R E - d a n tidigt i d e c e m b e r, ty efter den förste i m å n a d e n b e g y n t e d e n e n e efter d e n a n d r e t r o p - p a af från l ä r d o m s s t a d e n, o c h d e g l e s n a d e r e s t e r n a af d e g a m l a l a g e n k ä n d e därför behofvet af n ä r m a r e s a m m a n - slutning allt s t a r k a r e.
Studierna voro defi- nitivt s u s p e n d e r a d e, iy " terminen a n s å g s s k ä m d " och helgen inträdd.
Och medan man s å l u n d a utan skymten af s a m v e t s b e - tänkligheter fortsatte det a n l i c i p e r a d e jul- firandet kväll efter kväll, s k r e d m å n a d e n framåt, tills slutligen b å d e i G ä s t i s ' och Gil- lets allt t o m m a r e k a f é e r d e n traditionella krog-julgranen ryckte in och förkunnade att nu stod uppbrottet o m e d e l b a r t för dörren.
Med det a b s o l u t a s t e minimum till r e s k a s s a, men m e d m å n g a g l a d a timmar i minnet skiltdes s å d e sista k v a r v a r a n d e och d r o g o hvar och en till sitt.
i, Men d e t å r e t blef ingen egentlig s k i l s - m ä s s a, ty vi voro inbjudna att fira julen till- s a m m a n s p å en g a m m a l g å r d i Ö s t e r g ö t - land — Olle, filosofen, m e d S c h o p e n h a u e r som sin stora specialitet, Helge, som s y s s l a d e med katolska tidens träskulptur i Sverige, och u n d e r t e c k n a d, s o m a n v ä n d e d e lediga iimmarne p å d e r o m a n s k a litteraturerna.
" Kom n e d till mig p å E k ö, " h a d e b a r o n e n skrifvit — " b y g d e n s tärjnor församlas här p å g å r d a r n a rundt omkring, min vinkällare a n s e s icke s o m d e n s ä m s t a, och mitt biblior tek innehåller ju ett och a n n a t för h e r r a r bokmalar.
G ö r en g u b b e, s o m n ä s t a n blott har sina minnen kvar, den glädjen. "
Och m e d t a n k e p å allt detta h a d e vi m e d t a c k - samhet accepterat.
.
,: Vi befunno o s s alltså p å själfva julaftonen p å den lilla s m a l s p å r i g a järnväg, som å n - g a d e bort öfver Vikbolandsslätten.
Fastän det v a r vid tretiden p å d a g e n började det r e d a n skymma och i den blåhvita s n ö d a g e r n s k y m t a d e stugorna, d ä r r e d a n ljusen s a k t a t ä n d e s.
Snön l å g hvit och o s k ä r a d öfver d e vida slätterna, som blott afbröfos h ä r och hvar af en s k o g s d u n g e, en b e r g k n a l l e eller någon enstaka gård.
Tåget saktade i u p p - försbackarne, p u s t a d e hårdt af a n s t r ä n g - ningen och höll stilla d å o c h o c h d å vid n å - Sa ' n rar yamn:al gård! "
14 gon e n s a m och öfvergifven station i snön.
Jag h a d e r e d a n förut, s å s o m v a r a n d e den ende, som k ä n d e värden, ansett mig skyldig att lämna n å g r a upplysningar om honom och förhållandena, som v ä n t a d e oss.
— Han ä r en smula konstig, gubben, h a d e jag s a g t — har suttit och ufnat till i e n s a m - heten och i brist p å a n n a n sysselsättning har han börjat k a s t a sig p å en sorts teosofi.
Han har u p p e n b a r e l s e r, förstår ni, och tror sig m e d b e s t ä m d h e t s t å i förbindelse med andar.
Han lär, enligt e g e n u t s a g o, med s ä k e r h e t höra och s e dem p å sitt k ä r a Ekö.
Men g u b b e n är a n n a r s ä l s k v ä r d och g e m y t - lig, och skulle h a n s a n d a r g r a s s e r a för s v å r - liga, finnes ju alltid en h a n s systerdotter, som jag visserligen icke själf har sett, men ständigt hört b e - skrifvas såsom mycket täckelig.
— Ja, s a d e Olle, andeuppenbarel- s e r ä r o ej s å o v a n - liga, särskildt vid litet äldre år, men få s e om icke det g o d a julölet drifver dem på flykten.
Annars få vi väl, med hjälp af d e n m o d e r n a filosofien, skjuta en b r e s c h i d e r a s dimmiga t ö c - kenskara.
Helge s a d e in- genting.
I hans lättrörda själ h a d e upplysningen om en systerdotters f ö r e - fintlighet v ä c k t en mängd idéassocia- tioner o c h h a n in- v a g g a d e sig r e d a n i angenäma dröm- m a r om ett litet erotiskt äfventyr.
t; Nu- s a k t a d e tå- get, gaf en gäll signal o c h s t a n n a - d e.
Vi voro fram- me.
En betjänt tog hand om b a g a g e t och vi stufvade in o s s i r ä c k e n, som v ä n t a d e.
Ofver d e blåhviia slätterna och d e frusna s m å s j ö a r n a lyste vin- terstjärnorna.
En- d a s t bjällerklangen skar genom den Genom fönstret helgfysta stillheten.
Det tog lång tid in- nan vi s å g o d e upplysta fönsterraderna p å Ekö o c h k ö r d e fram till t r a p p a n .Ofver porten a f f e c k n a d e sig i rödt fält en hvit h ä - ger, s t å e n d e p å sitt e n a ben.
Det blef en a n g e n ä m julvistelse m e d ut- färder till g r a n n a r n e o c h återvisiter p å Ekö.
B a r o n e n var ä l s k v ä r d och förekommande och vi h a d e nöjet g e n a s t från första stunden k o n - s t a t e r a ett ögonblickligt samförstånd mellan Helge och systerdottern.
D e voro ofta s a m t i - digt försvunna och det blef Olle och jag, som mest fingo nöjet k o n v e r s e r a b a r o n e n.
Han h a d e g e n a s t invigt o s s i sina teorier om a n d a r n e s v i s t a n d e p å E k ö: hur m å n g a nätter h a d e han ej hört k n a c k n i n g a r i v ä g - gen, eller s t e g i korridoren, p å tid d å b e v i s - ligen alla sofvo, hört lådor d r a g a s ut o c h skjutas igen, s k å p ö p p n a s e t c, och b å d e b e - IDUNS JULNUMMER tjänten och g a m l a Maria h a d e vid olika till- fällen sett en g a m m a l hvitskäggig och kut- ryggig m a n h a s t a uppför t r a p p a n till öfver- sta våningen.
Det må ni förklara huru som helst, s a d e han, men s ä k e r t ä r det i alla fall.
Nu var förhållandet det att b a r o n e n s sof- rum låg n ä r m a s t u p p g å n g e n till vindsvånin- gen.
Midt emot i korridoren l o g e r a d e Olle och jag och i rummet bredvid vårt b o d d e Helge.
Systerdottern trodde vi oss veta hålla till p å vinden och tjänarne p å n e d r e botten.
Men a n d r a natten v a k n a d e jag plötsligt af ett misstänkt buller.
T r a p p a n k n a r r a d e som under tyngden af s t e g och det h ö r d e s ljud som af hviskande röster.
Jag låg och l y s s n a d e en stund och ljuden h ö r d e s fortfarande.
Till sist v ä c k t e jag Olle.
d ä r p å skulle vi ovillkorligen bryta upp.
Jag h a d e föreslagit Olle att vi en sista g å n g skulle g ö r a ett försök att u p p t ä c k a n a t t v a n - draren.
S o m t r a p p a n skrek och j ä m r a d e under tyngden, var det tydligen g a n s k a m a - teriella s t e g vi hört.
De b o r d e därför o c k s å kunna lämna s p å r efter sig.
Vi h a d e d ä r - för, Olle och jag, ty Helge s å g o vi icke s å mycket till, han h a d e förresten icke hört n å - gonting alls, s a d e han, beslutat p å den v ä g e n komma s t e g e n p å s p å r e n.
Vi l ä n s a d e till den ä n d a n biljardrummets krifförråd, som vi pulvriserade, och i god tid h a d e vi i tysthet kritat hela t r a p p a n och ett stycke af korri- doren och vinden.
Nu vore det väl tusan, om vi ej skulle få b e s k e d.
Det blef tidigt uppbrott den kvällen, ty af r e s a n föresfcd.
Jag blef sittande u p p e en stund i vårt rum och t ä n k - te med saknad på skilsmässan från Ekö.
Därute stod vinternatten full af stjärnor.
Bråvikens frusna vatten b r e d d e sig hvitt och oändligt i månljuset och längre bort lyf- te sig K o l m å r d e n s mäktiga b e r g s k o n - tur.
Det var litet trist att lämna allt detta och i trista t a n k a r gick jag till sängs.
Men knappt h a d e jag insomnat, förrän jag v ä c k t e s af d e k ä n d a ljuden.
Blixt- s n a b b t for jag upp och öppnade dör- ren.
Jag h ö r d e steg försvinna uppåt t r a p p a n och s k y g - ga och dämpade hviskningar.
Genom fönstret flöt månen in och i ljuset s å g jag tydligen m ä r - ken af steg i kritan.
De kommo från Helges rum och gingo uppför t r a p - pan.
Jag följde.
Däruppe förenade sig steg af mindre fötter med d e s t ö r - re och försvunno åt biblioteket till.
D å h a d e jag situatio- flöt månen in och i ljuset såg jag tydligen märken af steg i kritan.
nen klar.
De lyck- liga a n d a r n a p å E k ö!
Men p å morgonen — Asch, s a d e kan, det slutar väl snart, jag b e k ä n d e Helge hela historien.
Det var under vill sofva.
tysta och e n s a m m a nätter som d e r a s lilla Men jag s m ö g mig upp, ö p p n a d e dörren h e r r g å r d s s a g a egentligen utvecklat sig.
och kom l a g o m för att s e skymten af ett b e n försvinna upp åt t r a p p a n.
Promenaderna i B a r o n e n blef visserligen inte fullt nöjd t r a p p a n och d e misstänkta ljuden h a d e v e r k - med den naturliga förklaringen, men han log ligen u p p r e p a t s hvarje natt och jag var nyfi- ä n d å spjufveraktigt och godt åt det hela, ken veta hvem som ideligen s t ö r d e vår n a t t - fastän han ä n d o c k icke fullt uppgaf tron p å ro.
Men jämt h a d e jag kommit för seni — d ä r den hvitskäggige.
var aldrig n å g o t att s e.
Den här g å n g e n k a n s k e det h a d e sina n a - turliga skäl, s a d e han, m e d raljeri i ö g o n e n, B a r o n e n triumferade.
H a n s teorier b e - men jag vet hvad jag vet i alla fall — och s a n n a d e s.
Äfven för d e o t r o g n a s öron h ö r - systerdottern och H e l g e logo brydda och d e s ljuden.
O c h det led intet tvifvel att d e med n e d s l a g n a ögon öfver sina gröttallrikar.
h ä r r ö r d e från den hviiskäggige och kufryg- gige, som h a d e hörts och synts här i alla år S å k ö r d e s s l ä d e n fram och vi foro d ä r - — h a n v a r n ä s t a n lika g a m m a l som stället ifrån.
D. v. s.
Olle och jag — Helge s t a n - och h ö r d e till g å r d e n p å s a m m a sätt som n a d e ännu en tid, allt för fången af a n d a r n e s vapnet öfver gårdsporten, den hvita h ä g e r n makt p å Ekö.
i rödt fält, hvilande p å sitt e n a ben.
(Illustratör: Hj.
Strååt.)
S å kom den sista kvällen.
Morgonen
IDUNS NDER DE LÅGA TAKEN I DE s m å s v e n s k a h e r r g å r d a r n a har det en g å n g funnits något af den japanska krigarekastens strän- g a och r e n a a n d a.
Inte sällan stod d e n u r g a m l a s v e n s k a n ö d e n n ä r a inpå knutarna, och höll folket h e r r a r n a för att n å g o t v a r a, s å inte v a r det d å för d e b l a n k a riksdalrarnas skull Märkligt är det att läsa om, huru krångligt äfven d e förnämli- g a r e g o d s ä g a r n e ständigt h a d e att h o p - bringa d e kontanter, som kräfdes för en ut- rikes r e s a åt äldste sonen, d ä r en s å d a n r e s a nu var tänkbar.
Emellertid s t r ä c k t e sig m ö j - ligheterna vanligen inte l ä n g r e än att utbilda sönerna till krigsbefäl.
N å g r a skolor funnos ej för dylikt, utan k u n s k a p e n fortplantades muntligen från far till son — alldeles som E d d a s å n g e r n a ett å r t u s e n d e förut — samt var fullkomligt individuell.
Då d e gamla, illa farna och värkbrutna efter fälttågen i främ- m a n d e stater ändtligen åter sutto p å sina ärfda ställen, v a r det d e g å n g n a farorna och fejderna, som de oftast d r o g o sig till minnes.
O c h d e erfarenheter de därunder gjort sig till g o d o, delgåfvo d e åt b a r n s k a r a n, som växte upp omkring dem.
Inte som man skulle hållit n å g o n s l a g s Kindergarten, utan m e d det striktaste allvar och med en fart, som om fienden r e d a n i morgon d a g s t o d e för d ö r - ren, lärde man dem att rida och skjuta, att gräfva löpgrafvar och g ö r a förhuggningar i skogen, o m v ä x l a n d e m e d att man m e d t r ä - floretter u n d e r v i s a d e dem uti d e n italienska fäktmetoden eller att k r o k a ut kulor ur sår.
Ty riket låg ju ständigt i krig, och det v a r d e s m å h e r r g å r d a r n a s s a k att leverera b e f ä - let.
Från d e s m å h e r r g å r d a r n a kommo d e, b å - d e d e s m å fänrikarna, hvilka s t u p a d e r e d a n i första träffningen, liksom d e a n d r a, hvilka med hvarje batalj s t e g o en grad, tills d e slut- ligen blefvo d e stora, historiska fältherrar- na, hvilka l e d d e sina a r m é e r till s e g r a r b å d e mot d e kejserlige och moskoviterna, därvid l ä g g a n d e n y a erfarenheter till hvad d e en g å n g inhämtat under d e n faderliga färlan.
Nu rekryteras a r m é n s officerare efter a n d r a metoder, d e framställas m e r a en g r o s samt ur a n d r a lager — och väl ä r k a n s k e det.
Men h ä r och d ä r h ä n g a traditionerna och den JULNUMMER nedärfda s a m u r a i - a n d a n uti ännu.
Så att när Maximilian von S p a n g e n, e n d e s o - nen bland sex systrar, blifvit vuxen, v a r det aldrig tal om annat, än att han, liksom fa- dern, skulle in vid h u s a r e r n a.
En g å n g h a d e d e i alla fall varit rika d ä r p å Täby, men det v a r fasligt l ä n g e s e d a n och lät m e r a som en s a g a, hvilken b e r ä t t a - des framför b r a s a n u p p e i gula s a l o n g e n.
Dock, aldrig för f r ä m m a n d e.
Utan den g å n g n a härligheten b e t r a k t a d e s som en familjehem- lighet, hvilken man förbehöll sig själf.
För resten h a d e friherrinnan ärft en viss Fördom möt p e n g a r, en fördom, som det emellertid inte h a d e sig s å lätt att hålla vid lif, d å Max ' skolgång i s t a d e n k o s t a d e henne sina modiga hundra kronor i m å n a d e n.
Dött- r a r n a h a d e aldrig s ä n d t s till n å g o n pension — huru skulle det varit möjligt m e d en s å - dan r a d!
Utan man h a d e lagt sig till med en torr och p e p p a r ö g d fransk guvernant, hvilken läste m e d dem, tills hon inte h a d e n å g r a yt- terligare k u n s k a p e r att afstå, hvarefter M:elle Tesiu upphöjdes till s ä l l s k a p s d a m åt friherr- innan.
Man k u n d e ju inte s ä t t a människan p å b a r b a c k e.
S o n e n förhjälptes emellertid b å d e genom gymnasium och Karlberg.
H ä r - under h a d e nog ett och annat glidit bort ur b o h a g e t p å Täby.
En snidad kista då, en pendyl i s k ö l d p a d d och brons, en v a s i e r a - q u e 1 é.
Men s å v a r h a n o c k s å framme vid målet och tjänade staten p å det sätt, som af ålder varit g ä n g s e inom familjen.
Klokt folk h a d e r å d t friherrinnan att g ö r a a n s ö k a n om att få Täby såldt samt k ö p e - summan förvandlad till penningefideikomiss, i hvilket fall inkomsterna b o r d e stiga inte oväsentligt.
Dock h a d e hon aldrig velat l y s s - na därtill.
En född Brandung, h a d e hon inte alls n å g o n r e s p e k t för p e n g a r och d e p o s i - tionsbevis, utan hon t r o d d e p å jorden.
Emellertid v i s a d e det sig omöjligt för s o - nen att sköta Täby, ty mest hela året l å g h a n ju i tjänstgöring med sin skvadron, h v a d a n landibruket drefs af inspektor Mellbin, hvil- k e n s h å r d n a c k a d!
föråldrade metoder höllo afkastningen n e r e.
— Förr i världen r e g l e - r a d e m a n sina utgifter p å e g e n hand, och det gällde som oomtvistligt, att man kunde l ä g g a af p e n g a r genom att s p a r a.
Nu v a r man åter 15 ett rof för yttre, oberäkneliga o m s t ä n d i g h e - ter, hvilka tillskapades p å d e internationella m a r k n a d e r n a och b ö r s e r n a, och från hvilkas s k e n b a r t godtyckliga h e r r a v ä l d e ingen apell gafs.
* P å sin tid h a d e g a m l e b a r o n låtit utarbeta och prydligt texta ättens stamtafla, som h ä n g d e p å v ä g g e n i h a n s arbetsrum, hvilket efter h a n s d ö d öfvergått till Max.
— Hvad tusan, min g o s s e, utbrast T a r r a s Ulff en g å n g, h a r du spikat u p p S y d a m e r i k a s karta på väggen!
— Nåja, det s e r verkligen inte olikt ut.
Men titta n ä r m a r e efter!
T a r r a s fick p å sig g l a s - ö g o n e n och m ö n s t r a d e det s t o r a plakatet.
S t a m t r ä d e t s form företedde onekliga p å - tagliga likheter m e d S y d a m e r i k e s karta.
Smalt upptill p å s t a m f a d e r n s och d e första g e n e r a t i o n e r n a s tid.
S e d a n b r e d a n d e ut sig öfver väldiga vidder, i Lifland, Schlesien och Sverige.
S å, efter ett p a r å r h u n d r a d e n af kraftig utveckling, hastigt a f t a g a n d e .Det b e - tydde, att alla d e d ä r s i d o g r e n a r n a r e d a n vissnat och gått ut.
Nu lefde e n d a s t T ä b y - g r e n e n kvar.
Endast Max och h a n s s e x s y - strar höllo vakt d ä r n e r e i strutens s p e t s.
— B e v a r e mig väl, s a d e T a r r a s Ulff, l ä g - g a n d e ihop sina g l a s ö g o n, det s e r ju a l l d e - les ut som om du slagit dig n e d i Eldslandet med d e dina.
O c h vid m i d d a g e n u p p m a n a d e T a r r a s modern, att s ä t t a in hela sin myndig- het p å, att fideikommissarien finge d r a g a till soligare b r e d d g r a d e r.
— Kusin har rätt, nickade friherrinnan.
Vi m å s t e allt l ä g g a om v å r geografi en smula.
Nu b a r det s å till, att man det året inbju- dits att tillbringa julhelgen h o s S t ö g s p å Herråkra, m e d hvilka man naturligtvis r ä k - n a d e litet släkt.
Hela länet v a r ju mer eller mindre befryndadt m e d h v a r a n d r a, alldeles som Europas suveräner.
Herråkra v a r inte längre n å g o n stor gård.
S t ö g s h a d e v e t a t att följa m e d sin tid, h a d e lastat af sig det tunga, vanskliga jordbruket, för att e n d a s t b e h å l l a n å g r a hundra tunn- land omkring själfva hufvudbyggnaden.
Med mycken förnöjelse b r u k a d e k a m m a r - h e r r e S t ö g citera en s a t s af S c h o p e n h a u e r: " Tillfredsställandet af hvarje b e g ä r e l s e är
16 IDUNS JULNUMMER som tiggarens allmosa; den mättar i d a g, för stra aningar m o t s å g han helgen, och h a d e frieri är alltid en vansklig sak.
Det ä r e g e n t - att i morgon låta dig v a k n a lika hungrig.
R e - han haft n å g o t att s k ä n k a bort, skulle han ligen början till evigheten.
V å r tids kvinnor signationen d ä r e m o t liknar det ärfda j o r d a - g ä r n a gifvit det för att få utbyta den förnäma ha fått lära sig att tänka, och att t ä n k a all- godset; det fritager dig för alltid från alla miljön p å H e r r å k r a mot en o g e n e r a d t glad varligt p å s å d a n t.
Att binda sig för lifvet är bekymmer ".
— Den g o d e Frankfurierfiloso- julafton med d e hyggliga löjtnantspojkarna inte lätt gjordf.
— Jo, inte sant, instämde Max.
fen måtte aldrig hafva haft plog i jord eller omkring m ä s s e n s gran.
Men det gick nu inte.
— Därför får du infe bli ledsen, ifall jag a r r e n d a t o r e r att v ä s n a s med, d å han k u n d e Emellertid blef det för ingen del ledsamt ber dig att slå d e s s a funderingar ur h å g e n.
yttra sig s å, kallgrinade han.
— Med durk- p å H e r r å k r a.
Magnus Stög v a r en g a m m a l Det s m ä r t a r mig att jag — drifven skicklighet h a d e Maguns S t ö g efter munter cyniker, en högst t v ä r s ä k e r konst- — Nej, s ö t a Amelie, du får inte ta det p å ä g o r n a s r e a l i s e r a n d e p l a c e r a t det hufvud- b e d ö m a r e samt fullkomligt varm i k l ä d e r n a det d ä r sättet!
sakliga af sin stora förmögenhet i utländska inom det v ä s t r a E u r o p a s stora värld, ur hvil- — Ack, Max, det är s å snällt af dig värdepapper.
ken han ä g d e ett otal historier, som gaf Max att s ö k a dölja det s å r jag gifvit dig.
Du b r ä n s l e till m i d d a g s p r a t för en hel r e s i d e n s - Han tillhörde d e n n a lyckligtvis mycket få- m å s t e o c k s å lofva mig, hon sökte och fann siadsvinter, och ä n d å inte s å litet öfver att taliga klick af svenskfödda kosmopoliter, h a n s hand, m å s t e o c k s å lofva mig, att — berätta för herrarna vid nachspielet.
hvilka hålla sig färdiga att k a s t a loss och — K ä r a b a r n, inte h a r du tillfogat mig styra bort mot en lugnare strand, d å det Äfven Amelie v a r söt och treflig.
Och n å g o t sår, inte.
Det d ä r v ä n s k a p s f ö r s l a g e t ändtligen en g å n g b l å s e r upp till den stora Max p r i s a d e sin lycka, att han, d å han före- finner jag s ä r d e l e s tilltalande, och jag prisar stormen.
Intill d e s s r e s i d e r a d e han p å det g å e n d e vinter legat med brutet ben, dragit s å s o m alla a n d r a ditt g o d a hufvud.
magnifika Herråkra, hvarifrån han med igenom Malla Montgomerys memoarer, s å Amelie S l o g öfverfor honom med en h ä p e n kallt blod afskurit blick.
Men Max hela det egentliga fortsatte, med b e - jordbruket.
P å d e t - tydligt mera fatt- ta sätt h a d e han ning än förut.
kommit ifrån allt — Vänner ska ju trassel med folk aldrig ha några och hvarje b e r o e n - hemligheter för d e af väderlek.
Om h v a r a n d r a — eller man s e d a n härtill hur?
l ä g g e r en lätt libe- — Det p å s t å s ju ral anstrykning, så.
hvarigenom den fri- — Därför b e d e r sinnade pressens jag dig a n s e hvad s t ä m m a b a n d s, för jag föreslagit som att ibland rent af ett förfluget ord.
Då höjas till lofpri- stannar ju ingen s a n d e när han, vid t a g g kvar.
lägliga tillfällen, Amelie blef m ö r k - skänkte en orgel röd.
till d e frireligiösa — Nej, d å stannar eller en d a n s b a n a ingen t a g g kvar.
till u n g s o s s a r n a — — Du har ditt s o - ja, d å ligger väl ciala a r b e t e, fort- kammarherre Stögs s a t t e han, jag har andliga valör i det mina s t a c k a r s r e - allra n ä r m a s t e klar.
kryter att t r ä n a — I s e n a r e giftet fanns ett blygsamt g ö r a, b a r a en dotter.
F r ö - men jag k a n ju inte ken Amelie v a r i annat.
Tiden ä r s å ovanligt framträ- kort, Amelie, och vi d a n d e g r a d utrus- g å hvar och en mot tad med släktens sitt värf.
Det var ju omfångsrika, u t s t å - s å du ville d e t?
e n d e öron.
Men för Amelie S t ö g stod resten v a r det en k a p p r a k, med ar- riktig grannlåtsflic- men stödd mot b o r - ka, lång och rak det.
Långsamt, utan som en fura med ett att s e upp, böjde friskt, rosigt ansik- hon p å hufvudet åt te, ett ljust klingan- Max ' sista ord — Amelie Stög stod kapprak med armen stödd mot bordet.
d e skratt, blå ö g o n och log.
Hon log med s m å lustiga blinkar uti.
och g ö m d e dem i sitt hjärta och glömde dem att han b a r a inte behöfde tala flarns eller aldrig!
— — — trötta henne med s å d a n a obetydligheter som Första s ä s o n g e n hon d a n s a t igenom, h a d e Friherrinnan von S p a n g e n blef mycket distansridter, ' skarpskjutning och hästar.
S å - hon haft en m a s s a anbud, men skrattat bort blek, d å Max å t e r v ä n d e hem till H e r r å k r a som fallet med d e flesta, hvilka litet läsa, h a - dem allihop.
Likaså den a n d r a och den tredje.
och g e n a s t b e g a f sig till h e n n e s rum.
Så d e han detta s å grundligt i minnet, att A m e - S å blef det en smula tråkigt med all flirten, s a d e han allt.
lie fick den fullkomligt oriktiga uppfattnin- det s o c i a l a var p å modet, och föreningarna gen, att han var litterärt intresserad, k a n s k e mottogo henne m e d ö p p n a armar.
Hon var — Men Max, d å vet jag inte huru det skall o c k s å inte socialt omöjlig.
Modern och s y s t - ju rik och s a t s a d e m e d varm h a n d i d e r a s bli med oss här p å Täby.
Nu kan e n d a s t ett rarna r e s t e hem till nyåret, men Max skulle k a s s o r.
Inom kort blef hon s e k r e t e r a r e i A. underverk r ä d d a o s s från att g å från g å r d e n.
s t a n n a kvar öfver trettondagen för att jaga.
B.
C.
D., suppleant i E. F. G.
H., revisor i I.
H.
Men Max slog a r m e n om m o d e r n s lif.
Det K.
L. samt en af d e verkligt l e d a n d e i M.
N. g l a d a glittret s l o c k n a d e i h a n s blick och han O c h s å bar han d å ändtligen fram sitt ä r e n - O. P: s b ö r s b a s a r e r.
Hvad hon p å alla d e s s a s a d e långsamt: d e till Amelie.
Hon h a d e ingenting alls emot poster uträttade, har man sig ej bekant, men — Om vi s v e n s k a r inte h o p p a s p å u n d e r - Max; s n a r a r e tvärtom.
Det h a d e legat där helt visst var det till fromma för d e företag verk, mamma, hvad ha vi d å att h o p p a s p å!
länge och grott.
Men hon tyckte inte att det hon s å l u n d a u p p m u n t r a d e och s t ö d d e.
— fanns n å g o n egentlig anledning att g e med De behöfde inte vänta länge.
Tjugonde sig s å där brådstörtadt.
H a d e inte den g r å - d a g Knut kom underverket, å k a n d e med far Före afresan till H e r r å k r a h a d e friherrin- n a d e ordföranden i R.
S.
T.
U., hvilken allting och mor i s l ä d e från H e r r å k r a, s e d a n Amelie nan ett längre, förtroligt samtal med sin son, visste, s a g t henne, att k a r l a r n a alltid komma först skriftligen förhört sig hos eldsländaren, hvilken vördnadsfullt l y s s n a n d e till h e n n e s tillbaka.
Följaktligen p r o p o n e r a d e hon alt d e om hon var välkommen.
ord f ö r s ä k r a d e, att han nu som alltid skulle skulle blifva vänner.
foga sig i m o d e r n s önskningar.
O c h nu ser den von S p a n g e n s k a släkt- taflan underligare ut ä n någonsin!
— Det v a r inte det jag f r å g a d e om, u p p - Den s t a c k a r s fattiga e l d s l ä n d a r e n k ä n d e lyste Max.
sig alldeles paff inför Amelie S t ö g s samtliga (Illustratör: Edvard Berggren.) '
förträffligheter i olika riktningar.
Med d y - — Nej, naturligtvis!
— Men, ser du, ett
IDUNS LLTID, DÅ JAG SKALL F O R - s ö k a b e r ä t t a om Värmland och de, som b o där, kommer jag att t ä n k a p å en g a m m a l historia om en bondhustru, som gick ut i h a - g a r n a en morgon för att mjölka sina kor.
Men som hon inte fann korna p å det vanliga s t ä l - let, d ä r d e a n n a r s s t o d o och v ä n t a d e p å h e n - ne, m å s t e hon g å långt inåt s k o g e n för att s ö - k a efter dem, och därvid r å k a d e hon vilse.
Bondhustrun h a d e varit i dåligt humör r e - dan innan hon gick hemifrån, och det blef inte bättre, d å hon inte fann korna.
Medan hon t r ä n g d e fram genom s n å r och m o r a s för att s ö k a efter dem, tänkte hon p å att hon h a d e ett b r a sträfsami lif och aldrig skulle få det bättre.
Hon tyckte nog b r a om sin man, men hon kunde inte hjälpa, att hon s å g, att han började bli g a m m a l och sliten, han som hon.
O c h g å r d e n tyckte hon o c k s å om, förstås, för hon var barnfödd där, men inte kunde hon s t ä n g a till ögonen, s å att hon inte s å g, att stugorna voro l å g a och s m å och inte kunde n ä m n a s p å s a m m a d a g som d e stora h e r r g å r d s h u s e n framme vid kyrkan.
Och långt bort i s k o g e n låg den, s å att man r å - k a d e inte en människa utom gårdsfolket p å hela veckan.
O c h hvad så tjänstefolket a n - gick.
Hon ville inte skylla dem för att v a r a otrogna, men lata och försumliga voro de, Gud n å s s å visst.
Denna d a g, d å hon v a k n a d e, h a d e hon s a g t till mannen, att d e b o r d e sälja den här egendomen, som låg s å långt bort i vildmar- ken, och k ö p a sig ett ställe längre neråt b y g - den, d ä r det var lättare att få sin utkomst.
Han h a d e p å intet vis velat v a r a med om s a - ken och detta var det, som h a d e gjort henne ledsen.
För hon h a d e rätt, det h a d e hon.
De s m å fjällkorna, som d e m å s t e nöja sig JULNUMMER med häruppe, gaf alldeles för lite mjölk.
O c h å k r a r n a var sura och frostländta, och skogen, d ä r kreaturen skulle g å p å b e t e hela sommaren, var rent oframkomlig, s å stor och mörk, att hon aldrig gaf sig in i den utan att tänka p å da ' n, d å hon skulle komma att g å vilse här.
Med d e t s a m m a s å g hon upp, och nu blef det klart för henne, att just det, som hon h a d e varit r ä d d för se ' n långt tillbaka i u n g - domen, det h a d e nu inträffat.
M e d a n hon gått d ä r m e d sina s o r g m o d i g a t a n k a r till sällskap, h a d e hon rent glömt bort att g e akt p å v ä g m ä r k e n och k o r s a n d e småstigar, s å att nu visste hon inte hvar hon var.
Midt framför henne s t o d en stor gran, som hon tyckte, att hon k ä n d e igen, men den granen växte ju mycket längre inåt skogen.
Så långt kunde hon inte h a hunnit v a n d r a.
Hon lyddes efter kobjällror och eftet vallhorn, men hon hörde intet ljud annat än litet s m å - fågelkvitter.
Hon s a t t e sig ner p å en sten och höll h a n - den för ögonen, men det hjälpte henne inte det minsta.
Hjärtat b u l t a d e och t a n k a r n a blef vilda af ä n g s l a n.
Hon h a d e hört t a l a s om s å d a n a, som h a d e gått vilse just i den här skogen.
De h a d e fått g å där i d a g a r och veckor.
En af dem h a d e till och med inte kommit tillrätta a n n a t ä n som död.
Bondhusfrun h a d e inte ro att sitta stilla s å länge, att hon blef lugn och klartänkt igen, utan gaf sig snart å s t a d inåt s k o g e n för att s ö - ka efter den rätta v ä g e n.
Hon tänkte infe mer p å att finna sina kor.
Nu gällde det b a r a för henne själf att leta sig tillbaka till g å r d e n.
N ä r hon h a d e v a n d r a t omkring b å d e länge och väl och inte visste mer hvar hon fanns än ett nyfödt barn, s å ljusnade det p å en g å n g omkring henne.
S k o g e n tog slut.
Hon 17 kom ut p å ö p p e n mark och midt framför henne låg en stor, präktig b o n d g å r d.
Knappt h a d e hon fått syn p å den, förrän hon t v ä r s t a n n a d e och blef mer r ä d d ä n n å - gonsin förut.
För hon visste ju, att det inte fanns n å g o n mer g å r d än h e n n e s e g e n åt det här hållet.
Det, som hon nu s å g kunde ingenting a n n a t v a r a ä n spegling och villa.
Detta här var v ä r r e ä n allt annat.
Hon k u n d e ju förstå, att frollena h a d e förvändt sy- nen p å henne.
Hon försökte, att inte s e åt frollgården el- ler hvad det nu var, men ögonen d r o g s ditåt, för hon h a d e aldrig sett ett ansenligare ställe.
B y g g n a d e r n a var g a m m a l d a g s, men d e låg fasta och s t a r k a, och uthusen var s å m å n g a, att d e k u n d e h a r ä c k t till för en hel by.
O c h ä n d å k u n d e hon k n a p p a s t förstå hur d e skulle rymma all skörden, som skulle föras in i dem d e n n a sommar.
G r ä s e t var slaget och höhässja stod vid höhässja öfver hela vallen.
Kornet s t o d ännu p å skaft.
Det v a g g a d e s a k t a under s å tunga ax, att hon inte k u n d e förstå, att det förmådde hålla sig upprätt.
" Det är ä n d å inte s å olikt d ä r h e m m a hos mig, det här stället, " tänkte hon.
" Det är b a r a tio g å n g e r större och g r a n n a r e.
Ja, trollena behöfver inte fråga efter hvad d e kostar p å sig.
Hela den här g å r d e n ä r b a r a b y g g d af granbarr.
O m inte min syn vore förvänd, utan jag kunde bruka mina ögon rätt, s å skulle det inte bli s å mycket kvar af hela härligheten som en redig myrstack. "
Hon s å g folk g å och syssla mellan husen, men det var inte tanke p å att hon tordes gå fram till dem och fråga efter v ä g.
Nej, då h a d e hon blifvit bjuden att s m a k a trollenas mat och vin och s e d a n h a d e hon aldrig kom- mit ur d e r a s våld.
IDUNS 18 JULNUMMER Hon gick in i s k o g e n tillbaka.
Oppför " Detta är straffet för alt jag inte v a r nöjd O c h därvid kunde hon inte u n d g å att s e, b e r g s l ä p a d e hon sig, och utför hällar åkte med det hem jag h a d e, " s a hon.
" Det är för den att detta v a r h e n n e s e g n a kor.
Hon k ä n d e hon, och inte fann hon v ä g, inte kom hon till skull, som trollena har fått makt m e d mig. "
igen dem och kunde s ä g a namnet p å h v a r - kolbotten eller fall eller timmerkörarkoja, e n d a en af dem.
Hon grät, och hon gick.
Allt h e t a r e och som kunde ha varit h e n n e till ledning.
Hon y r a r e k ä n d e hon sig.
Hon tyckte, att b å d e Men hur h ä n g d e detta i h o p?
Hur kunde h e n - gick som p å botfen af en stor, grön sjö, och träd och s t e n a r gick i ringdans, d ä r hon n e s e g n a kor ligga i g a t a n till t r o l l g å r d e n?
hon tänkte, att h ä r skulle hon få g å och g å, m å s t e fram.
Inte en g å n g solen stod rätt p å I d e t s a m m a ö p p n a d e s förstudörrn och en till d e s s att d e g r ö n a v å g o r n a slog tillhopa himlen.
Den höll sig inte i söder, som den liten flicka kom utspringande.
Hon h a d e öfver henne och kväfde henne.
skulle utan h a d e svängt öfver å t nordkanten.
långt, ljust hår, en liten blårutig bomullsklän- Alla s m å blommor, som a n n a r s doftade s å Men hur hon gick, s å b a r det sig inte b ä t t r e ning och b a r a fötter.
Detta v a r h e n n e s e g e n ljufligt, s ä n d e ut liklukt.
Talltrasten följde än att hon kom tillbaka till s k o g s b r y n e t p å flicka, det s å g hon.
Hon k a s t a d e u p p grinden, efter henne från träd till träd och gjorde nytt, och d ä r s å g hon återigen d e n s a m m a tog b a r n e t i sina a r m a r och tryckte det intill narr af henne.
präktiga g å r d e n.
sig.
" Du är ju min egen lilla jänta, du, " s a hön.
" Men hur k a n du v a r a h ä r? "
Den stod d ä r m e d hvita gardiner för fönst- Hvad hon nu mest sträfvade efter, det " Jag är väl d ä r jag skall v a r a, " s a barnet.
ren och ett p a r h ö g a ä p p l e t r ä d vid e n a var att inte m e r komma i närheten af troll- Bondhustrun stod d ä r yr och förvillad och gafveln.
R ö d m å l a d v a r den och s å s k i - g å r d e n.
Hon tänkte m e r p å att hålla sig ur v ä - kunde ingenting förstå.
Under tiden började n a n d e grann, att den lyste o p p i g r ö n s k a n g e n för den ä n att finna r e d a p å sitt eget hem.
flickan, som hon höll p å armen, att släta h e n - som en lysmask i en v ä g k a n t en sommarnatt.
Men det gick, som hon visste, att det nes hår med han- Hon v a r den s å den.
D ä r p å försök- nära den här gån- te hon d r a o p p huf- gen, alt hon k u n d e vudduken, s o m v a r s e hur ordentligt nersjunken i nac- allting v a r hållet.
ken.
Hon tyckte väl R e d s k a p och k ä r - modern inte s å g s å ror stod i sina prydlig ut, s o m hon skjul.
Halmstac- b r u k a d e.
Men k n u - kar och v e d k a s t e r ten l o s s n a d e, s å att var väl u p p l a g d a, hon fick d u k e n i dikena löpte s n ö r - handen.
r ä t a g e n o m åkern.
S m å t ä t b y g g d a och " V ä n t a litet, " s a välfödda hästar, modern.
" Vänd ut just sådana som o c h in p å duken in- hon tyckte om, gick n a n du knyter d e n i bet b o r t a i en p å mig igen. "
hage.
O c h tänk, att del Ju l ä n g r e hon b e - medlet hjälpte moi i r a k t a d e det, ju mer törvirringen, som kär blef hon i s t ä l - det h a d e gjort m å n - let. "
A c k, om den g a g å n g e r förr.
Nu där gården vore såg den stackars min! "
t ä n k t e hon.
vilsegångna med " Hvad jag h ä r s k u l - e n s hvar hon b e - le trifvas.
Jag ser fann sig.
allt, att d e n ligger Hon stod p å sin ensamt, m e n det är e g e n g å r d, p å det bra vackert därtill stället, d ä r hon v a r g e n g ä l d, m e d sjön född och uppvuxen.
tramför d e n och Två g å n g e r hade berget bakom.
hon varit framme " Den d ä r karlen, där, men synen h a - som nu g å r bort till d e varit förvänd p å h a g e n för att h ä m - henne, s å att hon ta h ä s t a r n a,, " t ä n k - h a d e inte kunnat te hon, " d e t ä r n o g k ä n n a igen sig.
husbonden.
Jag tror Hon blef s t å e n d e inte, att jag i hela med barnet p å a r - mitt lif h a r r å k a t men och s å g sig n å g o n, s o m sett s å omkring.
Tänk a t t ståtlig o c h kraftig den här gården var ut. "
s å v a c k e r och s t å t - Men allra mest lig, n ä r m a n s å g d e n Rätt som det var stod hon på nytt i skogsbrynet och såg ner^på gården.
b e t a g e n blef hon i med främmande skulle g å.
Hon kom tillbaka till den ä n en en h o p kreatur, som kom ut ur s k o g e n och ö g o n!
N u visste hon, att det fanns inte d e n s g å n g.
Rätt som det v a r stod hon p å nytt i gick fram mot g å r d e n och s t a n n a d e i d e n like i hela b y g d e n.
O c h d e n h a d e hon velat s k o g s b r y n e t och s å g ner p å den.
Det v a r sig l å n g a g a t a n utanför g å r d s g r i n d e n.
lämna!
Den h a d e hon varit trött vid!
likt där.
Korna h a d e inte blivit insläppta, utan " Det är trollkor, det m ä r k s d å tydligt, " s a Hon fick lof att g å bort till m a n n e n och h a d e lagt sig i g a t a n.
H u s b o n d e n h a d e s p ä n t hon. "
L å n g a k r o p p a r och svällda juver och t a l a om a l l t s a m m a n s.
Flickan s l ä p p t e hon infe en häst för en k ä r r a och börjat k ö r a in hö.
b r a n d i g a i färgen a l l e s a m m a n s.
En s å d a n ifrån sig.
Det v a r s o m h a d e hon fått å t e r b å - ko skulle det v a r a en glädje att få mjölka, O c h s a m m a lockelse k ä n d e hon som förut att d e m a n och b a r n efter en lång s k i l s m ä s s a.
b a r a för att få v e t a hur mycket d e n kan g e. "
g å fram och mjölka trollkorna och s e hur allt " Det h a r d å åtminstone inte varit n å g o n var o r d n a d t och ställdf p å en s å präktig g å r d.
Allt hon s å g l o c k a d e o c h d r o g m e d en elak trolldom, s o m du h a r varit ute för, " s a Hon k ä n d e, att hon inte kunde k ä m p a s å d a n makt, att hon m å s t e skynda in i mörka mannen. "
O c h det v o r e s ä k e r t väl behöfligt emot längre.
Det v a r det farligaste hon s k o g e n igen.
För h a d e hon stått kvar längre, för m å n g a fler ä n dig att få g ö r a s a m m a kunde g ö r a, men lusten blef h e n n e för stark.
h a d e hon inte kunnat s t å emot lusten att g å r e s a.
S e ni förstår inte h v a d ni h a r för ett Hon v a r i förtviflan öfver sin e g e n svaghet, fram till trollgården och s e p å allt, som hem.
Ni får lof ut i v ä r l d e n och g å vilse men i alla fall gick hon fram till trollstället.
m å n g a g å n g e r, innan ni k a n s e det m e d s å d a - fanns där.
Men gaf hon vika för detta, d å visste hon, att hon aldrig skulle få k o m m a na ögon, att ni begriper h v a d det är värdt. "
N ä r hon kom uppför g a t a n, d ä r d e stora tillbaka till kristet folk.
och mäktiga korna låg, s å r e s t e d e sig och " Ja, det k a n du n o g h a rätt i, " s a b o n d - r a m a d e vänligt mot henne.
Hon s t a n n a d e N ä r hon gick in b l a n d t r ä d e n igen, s å hustrun. "
O c h godt är det för dem, som inte för att s e p å dem, och d å kom bjällerkon och kunde hon inte låta bli att g r å t a öfver att hon har villats l ä n g r e bort ä n att d e k a n hitta s t a c k mulen in i h a n d e n p å henne, som om var s å förtrollad och förvillad, att hon inte hem tillbaka. "
hon skulle v a r a v a n att finna n å g o n godbit kunde finna sig tillrätta i sin e g e n skog, där (Illustratör: Edvard Berggren.)
just i den h a n d e n.
hon h a d e gått i s å m å n g a år.
!
IDUNS 19 JULNUMMER — Te s k ä n k s?
För ingenting?
Ja, si d ä kunde v a r a nånting.
Ja, si m ä b a k l a d d a r e ä d ä ingen konst å skjuta, s å d ä kunne p a s s a för mej, för si ja börjar skam te s ä j a n d e s å bli lite gammal.
Å för rexten sir d ä ut som om o r m g a d d e n h a d e trillat ur kolfven p å den här byssan, s å ho ä v ä l a n utskjuten.
Te s k ä n k s!
Hm!
Ja, en säjer v ä l a n t a c k d å.
En å a n n a n l a k e k a n ja välan g e honom te s k ä n k s igän, n ä r den liden blir.
Tack d å!
O c h P e t t e r s och mina skinnvantar möttes i en ordentlig kramning.
H v a r p å vi k n o g a d e hem till mig och P e t t e r fick utom en H u s - k v a r n a b ö s s a och en m a n s b ö r d a patroner en kaffekask, s o m j a g a d e morgonkylan ur h a n s styfva leder.
* N H I S T O R I A a f A L B E R F R A N T N I P O R N A HA KOMMIT O C H genom marsnätternas mörker ljuda d e r a s d a r r a n d e vinghviss- lingar s o m mystiska och e g g a n - de vårsignaler.
R e d a n vid midnatt börjar lifvet utanför l ä - - siränderna.
Årslag ljuda, båtsilhuetter s k y m - t a, t o b a k s p i p o r glimma här och d ä r som m a t - t a stjärnor.
Vältar l ä g g a s ut, ekor d r a g a s u p p, s k å r a r b y g g a s af sten och enbuskar, o c h tystnad inträder först d å m a n a n a r g r y - ningen öfver k o b b a r n a i öster.
S y d o s t e n drar kall g e n o m h a f s s k o g e n s m o s s i g a tallkronor.
D e t s u c k a r i den tunna blåisen inne i vikar- ne, n ä r aningen af en dyning höjer och s ä n - k e r den.
Ett svagt skrik ljuder plötsligt u p p e i luften.
Det är den första m o r g o n m å s e n, s o m lyft från sitt s k ä r och liksom halft i sömn g ö r en rond för att r e k o g n o s c e r a.
Och osynlig, högt öfver v å r a hufvuden, d r a r den e n a knipflocken efter d e n a n d r a, m e d a n him- len ljusnar och molnen öfver Åland börja glöda.
Då e k a r det första skottet från S v a r t k o b - b e n och bryter det trollska i stämningen.
Skyifarne huka sig b ä t t r e och s p a n a mot öster.
Jag sitter i fårskinnskläder och höskor p å B r o m s k ä r e t s yttersta u d d e.
N ä r solskifvans r ö d a kant rinner u p p mellan G r ä s ö a r n e, m ä r - ker j a g att g u b b e n Å l a n d s - P e t t e r sitter som ett stycke af b e r g e t i sin s k å r e n å g r a få b å t - l ä n g d e r ifrån mig.
Han ä r klädd i sin g a m l a blå sjöpäls och sin s t i c k a d e ylletoppmössa.
Plötsligt s e r j a g honom dyka n e d l å n g s a m t och försiktigt b a k o m sitt s t e n s k y d d och samtidigt s e r j a g ett halft dussin knipor g ö r a en s v ä n g för att slå n e d bland h a n s vältar.
Ett rökmoln, ett skott, en muttrande s v o r - dom, och kniporna lyfta för att försvinna öfver F o g d ö n s t r ä d t o p p a r.
Från alla håll börja skott ljuda, ty det ä r mycket fågel i luften.
Solen stiger och v ä r - mer, brisen ä r n ä s t a n ljum.
m å s a r n e skria.
Ett b a n d vårtidiga s v a n o r d r a r förbi och d e - r a s r o p ä r som orgeltoner.
Flere g å n g e r m å s t e jag ut m e d b å t e n o c h h ä m t a u p p knipor.
Men e n d a s t en g å n g ror Å l a n d s - P e t t e r ut i s a m m a ä r e n d e.
H a n h a r skadskjutit en, som dyker och hinner undan ohjälpligt långt, innan h a n hunnit l a d d a sin långa bössa.
Och medan han ordnar med kruthorn och h a g e l p u n g och stöter m e d laddstaken, komma flera fåglar s o m vilja fälla.
Jag s e r honom l ä g g a in friskt snus, E N R O S L A G E N G S T R O M.
spotta och s t å i, under det d å och d å något som liknar en svordom lämnar h a n s t a n d - lösa mun.
Å l a n d s - P e t t e r ä r åttiivå år gammal och änkling s e d a n l å n g a tider tillbaka.
Han bor e n s a m i sin lilla g r å f ä d e r n e ä r f d a stuga, l a - g a r själf sin strömming och k o k a r själf sitt kaffe.
Det k a n h ä n d a, att sonhustrun, Ä l a n d s - P e t t e r s - M a t i s - M a r i e, ser till honom n å g o n g å n g, men hon ä r g a m m a l och knarrig och och skulle hälst önska att g u b b e n l a g a d e sig i v ä g till k y r k o g å r d e n s å snart som möjligt.
Hennes m a n ä r inte stort b ä t t r e sinnad, ty om gubben ville d ö, k u n d e d e ju flytta in i hans s t u g a och hyra ut sin e g e n åt s o m m a r g ä s t e r.
För det ä r sannerligen inte godt att lefva i d e s s a tider, d å allt blir d y r a r e o c h hafvet börjar bli utfiskadt.
Visserligen k a n det slå till m e d laxnoten p å v å r a r n e, n ä r isen går, men strömmingen r ä c k e r nätt och jämnt till husbehof, och skall m a n få ål, m å s t e m a n ha råd att b y g g a m å n g a ryssjor och dessutom äro säl och utter för s v å r a p å b r a g d e r n a.
Lifvet är b a r a e l ä n d e och s l ä p.
Det e n d a som g e r n å g o t ä r s o m m a r g ä s t e r, för utom hyran blir det särskild!
för vedhuggning och v a t t e n b ä m i n g och posthämtning och b u d - skickning.
O c h en och a n n a n s u p k a n man bli bjuden p å, om h e r r s k a p e t är rejält för den delen.
Å l a n d s - P e t t e r och jag följas åt genom s k o - gen efter knipskyttet.
H a n s son, s o m suttit i en s k å r e ett s t y c k e l ä n g r e bort än g u b b e n och är p å godt humör för att h a n fått n å g r a fåglar, ror hem båten, s o m d e haft g e m e n - samt p å morgonen.
Eljes b r u k a r det v a r a gubbsfruttens s a k att ro.
— Det gick dåligt m e d skyttel för P e t t e r i d a g, s ä g e r jag.
— Ja, d ä ä för märkvärdigt!
Förr i världen d ö d a d e d e n h ä r b ö s s a n hvilket lif som helst som en s i k t a d e p å, för d ä ä en o r m g a d d in- s l a g e n i kolfven, men nu ä ho rent åf för- gjord.
— Hvad för s l a g s hagel h a r P e t t e r?
— Tolfvan förstås.
D ' ä d e e n d a h a g e l som d ö d a r.
B å d e säl å sjöfågel.
— Hör nu, P e t t e r!
Vill P e t t e r ha en b a k - l a d d a r e af mig och ett p a r hundra patroner, s å tror jag att det skall g å b ä t t r e med jakten.
— En b a k l a d d a r e!
Ja, men d ä g å r väl a l - dri a n!
Dä dyra saker, d ä!
Å d ä har ja inte rå mä.
— Ja, men P e t t e r får b å d e b ö s s a och p a - troner till s k ä n k s af mig.
« Detta h ä n d e för m å n g a år s e d a n och jag h a d e d å ännu icke lärt mig att m a n aldrig bör s k ä n k a en rospigg något.
Ty afunden frodas i hafsbandet mycket y p p i g a r e än ini landet.
Gubben Å l a n d s - P e t t e r s nya b ö s s a v a r hela året s a m l a l s ä m n e t i byn.
H a n sköt och fick fågel " alldeles oförnuftigt ", för att a n v ä n d a traktens idiom.
Men o r s a k e n härtill v a r helt naturligt d e n att jag försett honom med lämpliga hagel, under det att d e a n d r a skyt- i a r n e fortsatte m e d sina v a r g h a g e l.
En v a c k e r d a g kom Å l a n d s - P e t t e r s Matts s t e g a n d e in p å min g å r d.
H a n tycktes ha n å g o t p å njurtalgen, ty h a n stod länge tyst, s e d a n h a n hälsat.
— Hör nu Engström, s a d e han.
— Hva skulle d ä egentligen tjäna te å g e far min den d ä r b y s s a n?
— Jo, jag tyckte det v a r synd om gubben, som aldrig fick skjuta något.
— Ja, men Engström, nog h a d e d ä p a s s a t bättre å g e ' na åt en yngre kar.
— Det k a n jag inte inse.
— Jo, g u b b e n rakt skjuter ut fågeln här i s k ä r g å r n.
Om vi a n d r a får en eller två, s å kommer h a n hem m ä dussinet, å d ä kan väl aldrig va rättvist.
H a n saltar in å han säljer å g å r an.
Näij, d ä v a redigt dumt åf E n g - sröm å g e g u b b e n b y s s a n.
Jag s k a ju ärfva ' na en g å n g förstås, men hvem vet, hur l ä n g e d ä dröjer!
Å högfärdig har gubbstrutien blitt, s å han k n a p p t e x m e r a r sej te hälsa.
Han g å r omkring å s p r ä t t e r som en tupp.
Dä ä v ä l - an för han h a r färskt i gryta hvar d a g — d ä ä redigt otäckt å si!
— Bjuder h a n inte p å färskt ibland?
— Jo, n o g h a r han slängt åt mej en å a n - nan fågel, n ä r han inte orkar b ä r a hem allt som h a n h a r skjutit — men Engström skulle aldrig ha gett gubben b y s s a n — d ä ä mitt ord.
IDUNS 20 JULNUMMER — Men hvad skall jag g ö r a?
Jag kan val inte ta tillbaks b ö s s a n?
— N ä d ä kan han inte, förstås, men — men han kunde g e mej en mä.
— Nehej, Matts, men en sup kan Matts få!
Hvarpå Matts s u c k a d e djupt och s a d e tack.
* Å l a n d s - P e t t e r d o g och h a n s son ärfde b ö s - san, men började förföljas af den mest in- fernaliska otur p å skytte, s å snart p a t r o n e r - na, s o m han ärft efter gubben, tagit slut.
En d a g stod han åter p å min g å r d och h a d e b ö s s a n med sig.
— Jag b e g r i p e r rakt inte hva d ä ä mä b y s s a n, s a d e han.
— Ja skjuter å skjuter å får inte ett lif.
— Hvad h a r Matts för hagel i p a t r o n e r n a?
— Tolfvan förstås!
— Låt mig s e p å b ö s s a n!
Jaha, den är för- gjord.
Det var det jag t r o d d e.
O c h vet Matts, hvem som har förgjort h e n n e?
Jo, det har Matts själf g e n o m att v a r a afundsjuk p å g u b b e n far.
S å d ä r g å r det.
Men s ä g mig en a n n a n s a k!
Hvarför tar Matts tio öre mera af mig för strömmingen än af Xylografen Anderson och af s o m m a r g ä s t e r n a?
— Det g ö r jag inte.
— Jo, det gör Matts.
Men om Matts nu Iofvar att inte försöka klå mig p å p e n g a r, skall j a g g ö r a b ö s s a n i ordning.
Låna mig henne en minut, skall jag g å in och läsa öf- ver henne.
Jag fick b ö s s a n och gick in i tamburen.
Då jag kom ut igen, s a d e j a g: — Om nu Matts ä r hygglig mot mig och alla a n d r a och dessutom a n v ä n d e r hälften s å grofva hagel som förut, s å blir b ö s s a n b r a igen.
Nu har jag läst öfver henne, s å hon skall skjuta med b a r a fina h a g e l och nu ä r det den b ä - sta b ö s s a i hela skär- gården, utom fre- dagsmor- nar, förstås!
För d å hjälper in- genting med det här slagets bössor.
Skall det v a r a en sup?
Matts sken upp, skrapade m e d fötter- na, tog i hand, b o c - kade och tackade.
Bössan är fortfa- rande skär- gårdens bästa.
Så löst sitter c i v i - lisationen h o s mig o c h alla andra ros- piggar här- uppe.
(Illustratör.
Albert Engström.)
jpör AMLE GATTU-FAR I GÄRDE satt och k å t a d e en t r ä s k e d framför b r a s a n i fäbostugan.
Den var i det n ä r m a s t e färdig och lofvade att bli en prydlig och välgjord tingest.
Bladet var tunnt, men starkt och lagom stort för att rymma en mun full välling.
Skaftet v a r svängdt, s å att det låg ypperligt mellan fingrarna, och rikt s n i - d a d t — ett genombrutet galler af s m å krökta b å g a r, fina men starka, och p å sidorna h ä n g d e flera iräkulor som s m å lås.
Det var flinka och a k t s a m m a fingrar, som kunnat s k ä r a ut allt detta i ett e n d a stycke.
Gattu-far l a d e sista h a n d e n vid sitt verk, s å g p å det och fann det g a n s k a godt.
S å m a k a d e han s a m m a n b r ä n d e r n a i b r a s s p i - sen, k ä n d e efter att dörren var ordentligt s t ä n g d och s å g ut genom fönstret med d e s s s m å blyinfattade rutor.
Det var sent p å hösten, en snöstorm fräste d ä r u t e i mörkret och s v e p t e in stugan liksom i s t o r a fladdrande g r å a slöjor.
Men d e s t o mer fridfullt och hemvarmi var det härinne.
Hela den g a m l a fasta inredningen var troget bibehållen: den s t o r a hörnspisen, kärlhyllan i ett a n n a t hörn, förlåtsängen i det tredje med sina färgrika v e p o r till förhänge och t ä c k e, v ä g g b ä n k e n i det fjärde och i vinkeln framför den det tunga massiva furubordet.
P å k r o n s t ä n g e r n a under taket låg virke u p p - lagdf för att torka, p å v ä g g e n h ä n g d e ett g a m m a l t bockhorn, och p å s p i s k r a n s e n stod den runda kopparlyktan med sina m å n g a s m å hål i rika mönster.
Gattu-far trifdes här.
Han s t a n n a d e med fåren, n ä r ' d e t a n d r a fäbofolket for hem till O l s m ä s s a n.
O c h när fåren s e n a r e p å h ö s - ten h ä m t a d e s, s t a n n a d e han för att tröska svedjerågen.
O c h n ä r det v a r gjordt, s t a n - n a d e han ä n d å.
Ä n d a till d a g e n före julaf- ton k u n d e han dröja med hemfärden, öfver halfva året b r u k a d e han b o stick e n s a m h ä r u p p e p å fäbovallen.
Han ville inte hem.
D ä r n e r e v a r allt för- ändrad!, och det h a d e skett nu p å d e sista åren.
O c h det var Daniel, h a n s e g e n son, som h a d e ä n d r a t om allting.
Gubben h a d e just ingenting sagt, men n o g visste Daniel ä n d å, hvad han tänkte.
Han h a d e blifvit en riktig s t o r p a m p, p o j - ken — gubben k a l l a d e honom i t a n k a r n a alltjämt pojken, fast han snart h a d e sina 50 år p å n a c k e n —.
Han var kommunalordfö- r a n d e och landstingsman, och r i k s d a g s m a n blef han väl o c k s å snart, om det gick som han ville och d r ö m d e.
Han v a r b å d e d e fri- rsslund.
Sg&gt; s i n n a d e s och d e frikyrkliges och nykterhets- folkets man, och det var ju godt och väl, tänkte Gattu-far, men det v a r väl inte h e l - ler n å g o t ondt i att ta sig ett glas till helgen.
Men s å n t fick inte mer förekomma i g å r d e n, sen Daniel h a d e tagit makten där.
Det v a r o c k s å mycket annat, s o m kommit bort.
P a r s t u g a n själf h a d e han rifvit, fast allt timret var färskt och felfritt, och byggt ett stort blåmåladt plankhus i stället med plåttak och g r a n n l å t s v e r a n d a och väldiga g l u g g a r till fönster.
Där fanns inte en e n d a brasspis, bara kokspisar och kaminer.
Morauret och det b l o m s i e r b e m å l a d e s k å - pet h a d e körts ut i b o d e n och s t o d o d ä r g ö m d a och g l ö m d a bland en hop g a m m a l rämmil.
Det var som om man fått hat till allt gammalt, äfven om det a n n a r s var hållbart och brukligt och b r a p å alla sätt.
Hyfvel- b ä n k e n och väfstolen s t o d o b å d a för det m e s t a stumma och sysslolösa, men tidningar funnos i stället i l å n g a banor, d e l å g o och s k r ä p a d e öfverallt.
Gattu-far b a r alltjämt troget sina hvita strumpor och kortbyxor af älgskinn och hela den g a m l a hemgjorda s o c k e n d r ä k t e n, hur skulle han kunna trifvas och k ä n n a sig k l ä d d i någon annan.
Men den h a d e Daniel för- s t å s för l ä n g e s e n lagt af och skrudat sig i k ö p k l ä d e r i stället.
Till h e l g d a g s och p å möten och tillställningar gick han s o m en a n n a n kolporför i s v a r t a långkläder, han p l ä g a d e till och med ha en svart ytterrock, h ä n g a n d e öfver armen midt i sommaren, och p å vintern s t o l t s e r a d e han i h e r r s k a p s p ä l s, som om inte den hvita fårskinnspälsen skulle v a r a lika s n y g g och lika varm.
De g a m l a h e l g s e d e r n a voro o c k s å i det n ä r m a s t e b o r t l a g d a.
Det h a d e händt att d e gått hemifrån själfva julafton för att hålla logemöte, och att inte ett ljus brann i n å g o t af g å r d e n s fönster julnatten.
O c h julottan firades inte m e d slädfärd till kyrkan m e d bloss och bjällerklang, utan som en vanlig gökotta med kaffe i en ordenslokal och med en hop tal, som Gattu-far förstod föga af, men som alla voro h v a r a n d r a tämligt lika.
Det v a r infe mycket att g å hem för.
Det var k n a p p t n å g o t riktigt hem l ä n g r e.
Man höll inte ihop, h a d e k n a p p t n å g o t g e m e n - samt.
Daniel v a r mest b o r t a i sina kommit- t é e r och styrelser.
En jänta och en pojke h a d e ännu infe flugit ur boet, men d e l ä n g - t a d e bort och s m ö g o sig ut hvar kväll och ledig stund.
O c h med skötseln af g å r d och jord v a r det si och s å.
Där började s e för- fallet och v a n v å r d a d!
ut lite hvarsfans.
IDUNS JULNUMMER 21 Kunde n ä s t a n v a r a lika b r a att s t a n n a i sin e n s a m h e t uppe vid buan, tyckte Gattu-far.
Här h a d e han det efter sitt eget sinne.
Här var allt sig likt, som han mindes det från sin u n g - dom, det h a d e b a r a åldrats liksom han själf.
Buan och han, det var två g a m l a k a m r a t e r som h a d e mycket att s p r a k a om under långa s k y m m a n d e höstkvällar.
Buan, hon h a d e n ä s t a n blifvit honom som en g a m m a l k ä r e - sta, s e d a n G a t t u - m o r dog, och d e t var l ä n g e s e n nu.
Han gick d ä r och p y s s l a d e som en g a m - mal tomte.
Han l a g a d e och l a p p a d e, ställde i ordning r e d s k a p och don till n ä s t a vår, n å g o t nytt som skulle g ö r a s, och det var ju in- gen b r å d s k a, hunne han b a r a hem till jul, så.
P å det viset rann v e c k a efter v e c k a bort, omsider blef det dan för d o p p a r d a n — om han eljes r ä k n a t rätt, det var inte s å godt att hålla r e d a p å d a g a r n a d ä r u p p e i e n s a m h e - ten — och nu skulle han väl g e sig af.
Det v a r åtskilligt att ställa med, det vardt mid- d a g innan h a n fått b r a s a n nerbrunnen och alla dörrar s t ä n g d a och näfverkonten p å ryggen.
Men det v a r b a r a två mil ner till byn, till kvällen skulle han ju ä n d å hinna fram.
v a c k r a — en mindre till julgran i s t u g a n och två h ö g a u n g g r a n a r till julspiror vid grinden.
Om d e h a d e kommit ihåg att s p a r a n å g r a hafrekärfvar — och om d e h a d e gjort sig b e s v ä r med att s t ö p a talgljus i år.
Men mest tänkte han p å sin g a m l a björk- gattu — allén som gett g å r d e n och släkten namn.
I flera släktled h a d e den stått, en dubbel r a d h ö g a åldringar, liksom förfäder- n a s a n d a r — två och två, far och mor i led efter led.
Den h a d e växt och blifvit allt längre, ty det h a d e blifvit häfd, att hvar ny h u s b o n d e skulle plantera ett nytt p a r björkar.
Men Daniel h a d e inte satt n å g r a ännu, tvärt- &lt;iögg sin ved och kokte sin gröt.
S ä l l a n kom n å g o n dit, e n s a m satt han hvar kväll och lekte med iäljknifven i b r a s s k e n e t, e n s a m v a n k a d e han i h ö s t e n s sollysta gullskog och l e t a d e nya ämnen, eller gled omkring p å sjön och l a d e ut och vittjade sina nät.
Ibland sköt han en tjäder eller orre, ibland tog han b o c k h o r n e t med sig och stod p å h ö g s t a klinten och blåste, s å det sjöng öfver s k o g a r n a rundtomkring och e k a d e ur b e r g efter b e r g, som om d e l å g e där och r o - p a d e och s v a r a d e h v a r a n d r a i s o l d a g e n s stilla s t r å l a n d e klarhet.
S å kom snön, det började bli kallt i stu- gan, som egentligen b a r a var s o m m a r b o n a d, och Gattu-far tänkte för hvar d a g, att i m o r - gon m å s t e han väl pallra sig ner till b y g - den igen.
Men det ville ej bli af, alltid var det Han s a t t e sig i g å n g och gick i djupa t a n - kar stigen ner genom s k o g e n.
Den stigen kunde han g å med blundande ögon, den h a d e han v a n d r a t upp och ner i åtti år nu snart.
Himlen v a r låg och tung, snön föll allt t ä - t a r e och mörkret med den.
Ett halfljust vill — samt mörker, som liksom tycktes väfdt af alla d e s s a otaliga, ljudlöst d a l a n d e flingor.
N o g h a d e Gattu-far lunkat här i snöfall och mörker förr, i djupa funderingar o c k s å, och aldrig tagit eit s t e g från g e n a s t e v ä g e n ändå.
Men i kväll kom han p å sned och visste ingenting d ä r o m förrän en g o d stund efteråt.
Han gick och u n d r a d e, hur d e h a d e det därhemma.
Om d e h a d e brytt sig om att hugga n å g r a g r a n a r och att välja ut särskild!
om — han h a d e huggit flera af d e största och äldsta jättarna.
De s k u g g a d e för mycket p å åkrarna, förebar han.
Detta h a d e gått Gattu-far djupt till sinnes.
Han u n d r a d e nu om det alls fanns någon björkgattu kvar, och k ä n d e sig orolig och missmodig.
Han v ä c k t e s ur sina funderingar af en röst i närheten.
— S e p å Gattu-far, hvart s k a han styra k o - s a n!
s a d e n å g o n, som tycktes sitta i en gran rätt öfver stigen.
R ö s t e n s klang påminde om en orrlåt, och Gattu-far tyckte sig se en svart rund k r o p p u p p e i kronan.
— Han kommer sent till julgröten i år, s a d e en a n n a n s t ä m m a.
Den ljöd liksom ur ett snötjockt s n å r brevid stigen, och därinne
IDUNS 22 tyckte sig Gattu-far s e ett p a r långa h a r - öron bland kvistarna.
Han hann k n a p p t tänka, förrän en tredje röst h ö r d e s, nu mellan ett p a r s t o r a snöhölj- d a block b a k o m honom.
O c h d ä r lyste ett p a r grönaktiga ögon öfver n å g o t som liknade en räfnos.
— Han kommer k a n s k e inte alls hem till gröten, s a d e räfven.
Han tänker visst lunka tillbaka till buan.
— Han trifs ju b ä s t där, vidtog n å g o n p å a n d r a sidan stigen.
En djup, men beslöjad stämma, det m å s t e visst v a r a en tjäder — och där låg en stor mörk k r o p p i snön.
Gaitu-far lyssnade häpen och v ä n d e sig hit och dit.
Alltjämt h ö r d e s nya röster ur b u s - k a r n a och mörkret.
— Men e n s a m — k a n han vilja v a r a e n s a m den långa mörka natten!
u n d r a d e en s t ä m - ma med klar, men mild flöjtton.
Där sutto två domherrar bredvid hvarann i en björk.
En talgoxe satt och g u n g a d e s a k t a p å en kvist n ä r a under dem.
— Inte är han mindre e n s a m i G a t t u g å r d e n, s a d e talgoxen.
O c h inte är natten ljusare där.
O c h b a r a en e n d a fattig kärfve ha d e satt upp, fast det är själfva julafton.
Gattu-far gaf till ett rop, och i detsamma var allt tyst och alla s k e p n a d e r n a försvunna.
Jaså, det v a r julafton.
Han h a d e missräk- nat sig, och han m å s t e ha v a n k a t länge i mörkret och snön.
Det v a r tydligen r e d a n natt — den l å n g a m ö r k a natten, d å djuren kunna tala.
Men hur h a d e han gått, och hvart h a d e han kommit?
Han k ä n d e inte igen sig, och h a n h a d e snurrat rundt, n ä r h a n h ö r d e p å alla r ö - sterna, s å att h a n inte visste, från hvilket håll han kommit.
Inga s p å r syntes heller, dem h a d e snön r e d a n fyllt och plånat ut.
Det ö p p n a d e sig och ljusnade n å g o t m e l - lan träden åt tre håll, som om tre stigar möttes här, och en af dem b a r en smula utför, d e n m å s t e väl leda ner till b y g - den.
Han följde den, p u l s a d e i allt djupare snö, kom ner i en trång b e c k m ö r k däld och sfräfvade uppför en brant igen.
S å b a r det u p p och ner g å n g p å g å n g.
Han blef alltmer vilsen, gick rundt och rundt, kom två g å n g e r tillbaka till k o r s v ä g e n och slog hvarje g å n g in p å en ny af d e tre stigarna, som han trodde, men kom ä n d å inte fram till något mål.
Inte en glänta, inte ett ljus n ä r a eller fjärran, b a r a s k o g och snö och mörker.
H a n s g a m l a b e n började tröttna.
Han s l ä - p a d e sig u p p p å en höjd, d ä r s k o g e n stod g l e s a r e.
Han s å g under sig en vid d a l g å n g, n å g r a e n s t a k a ljus glimmade h ä r och d ä r p å bottnen och sluttningarna, och en v ä g tyck- tes slingra g e n o m d u n g a r n a längst d ä r n e r e.
Men han k ä n d e ännu inte igen sig, det v a r som en främmande bygd.
Han sjönk ihop i snön, och det k ä n d e s som om han s a k t a d o m n a n d e sjönk djupt, djupt ner i den mörka främmande dalen mellan höjderna.
* Det blef oro p å Gattugården, när g a m m e l - far inie kom hem från vallen d a g e n före jul- afton, och den växte, n ä r julkvällen skymde, utan att han synts till.
Kvällen gick som vanligt, lutfisken och gröten v a r n ä s t a n det enda, som gaf en doft af jul och en fläkt af helg.
Daniel skulle g å in till sig för att t ä n k a öfver sitt tal vid ottan i samlingshuset.
Då tog sonen O s k a r m ö s s a och rock för att g å ut och söka, och d å m å - ste Daniel för s k a m s skull g å med.
De t o g o hvar sin v ä g, men b å d a u p p till fä- boden.
De möttes där, funno d e n tom och stängd, sökte rundtomkring och v a n d r a d e vida v ä g a r i natten.
JULNUMMER De stötte p å hvarann ibland, skildes p å nytt och gingo åt olika håll.
Det h a d e slutat snöa, och ändtligen fann O s k a r ett spår.
Han ropade, och de följde s p å r e t tillsamman.
Det gick i stora krokar, öfver höjd efter höjd.
Det v a r s t a r k a g a m l a fötter, som trampat alla d e s s a fjät i snön.
De blefvo s å småningom alltmer o r e g e l - bundna, liksom r a g l a n d e i sicksack, men det syntes att det b a r a var af trötthet.
De förde rundtorn en vid d a l g å n g och högt u p p p å a n - dra sidan.
Det v a r i n e d r a ä n d a n af den d a - len som byn och G a t t u g å r d e n låg.
O c h d ä r högst p å en glesbevuxen klint v a r s n a d e s en mörk m a s s a orörligt hopsjunken i snön.
De sträfvade uppför branten, b å d a flåsan- de och uttröttade.
Daniel tog t a g i g u b b e n s arm — d å lyfte h a n hufvudet, s å g sig inie om, stirrade ut öfver dalen och höjde h a n - den p e k a n d e.
— Tyst, s a d e han — si!
O c h d e s å g o — snömolnen h a d e nu sking- rats, det v a r stjärnklart och ljust —.
P å v ä - gen, som slingrade g e n o m d u n g a r n a n e r e i dalbotlnen, drog ett långt t å g, s l ä d e efter s l ä d e, i tung och l å n g s a m takt.
Den första släden h a d e en ovanlig form och d r o g s af en kolsvart häst.
— Det ä r Mört-Lars ' Svarten, s a d e Gattu- far med underlig aflägsen röst.
Det ä r Mört- Lars själf, som å k e r efter honom.
Tåget drog v ä g e n fram, och de två sista s l ä d a r n a d r o g o s af hvita hästar.
V ä g e n l å g åter tom, men om n å g r a ö g o n - blick s k y m t a d e d ä r en ny r a d af mörka fläckar.
Första s l ä d e n h a d e s a m m a form som nyss, men d r o g s nu af en g r å häst.
De två hvita voro m e d längre bort i p r o c e s s i o - nen.
— Jones A n d e r s ' Grålie, mumlade G a t t u - far.
O c h gammelmor h o s Jones A n d e r s å k e r efter honom.
T å g e t drog förbi, v ä g e n l å g hvit.
Daniel höll alltjämt g u b b e n i armen, b å d e han och sonen s t o d o i andlös spänning.
De s å g o allt lika klart som Gattu-far själf.
De s å g o alla det k o m m a n d e å r e t s b e g r a f n i n g s t å g från b y g d e n r e d a n nu under julnatten skrida v ä - gen fram.
Den e n a r a d e n af s l ä d a r följde den a n d r a.
De a n s t r ä n g d e sig särskild!
att k ä n n a igen den häst, som drog liksläden.
De två hvita h ä s t a r n a, G a t t u g å r d e n s e g n a Blacken och Blanka, voro oftast m e d i r a d e n.
Men d å kom ett t å g, d ä r första s l ä d e n d r o g s af två hvita hästar.
Gattu-far r e s t e sig.
Daniel s t ö d d e honom, alla tre s t o d o stumma och orörliga.
Men allteftersom t å g e t s a k t a s k r e d frami genom dalen, ljusnade det i luften.
S t j ä r n o r - na b l e k n a d e och g l e s n a d e, s v ä r m a r n a af de: s m å sirökos bort och försvunno, d e få stora, tindrade alltmer e n s a m m a och allt s v a - g a r e.
En r o d n a d s t e g b a k o m en å s i ö s t e r och s p r e d sig allt högre, och t r ä d e n lik- som s t e g o u p p ur skogsmörkret, fram i ljuset ..
O c h dagningen gled ner öfver sluttningarna, som om ett t ä c k e dragits undan från dalen ..
Det l å n g a t å g e t h a d e hunnit g e n o m halfva.
d a l g å n g e n, d å s k r e d det fram ur skuggan, och in i ljusningen, och i s a m m a ögonblick, var det borta, liksom upplöst och fördunstadt,.
och v ä g e n låg å t e r hvit och tom.
Gubben h a d e hela tiden följt t å g e t m e d ögon, som blefvo allt större och k l a r a r e.
D e två yngre tyckte, att h a n växte, d ä r h a n stod,, högrest och lugn, och d e k ä n d e n å g o t nytt inom sig, något stort och högtidligt, som b a n d dem s a m m a n alla tre.
Tre länkar i s a m m a kedja, som inte skulle få falla sönder,, om o c k s å länk efter länk m å s t e gräfvas n e r i jorden i sinom tid.
Gattu-far h a d e e n d a s t en g å n g vändt s i g om och s a k t a nickat emot dem, och d e h a d e b å d a lika tysta böjt sina hufvuden till svar.
* Först fram p å julmorgonen voro d e t r e hemma vid g å r d e n igen efter en m ö d o s a m vandring.
— En riktig jul först — en riktig jul först — som förr!
v a r det e n d a Gaitu-far s a d e p å hela v ä g e n.
Han v a r halft förfrusen, men efter n å g r a v e c k o r v a r han åter p å benen, och det v a r alltjämt s a m m a s t a r k a och s e g a g a m l a skogsströfvarben.
Han b e r ä t t a d e s å småningom allt hvad h a n sett och hört sista julnatten.
Han förialde p å sitt e g e t sätt, kort och enkelt som om d e t händt m å n g a g å n g e r och händt a n d r a ä n honom själf.
O c h m å n g a a n d r a g a m l a h i s t o - rier d ö k o u p p i h a n s minne och kommo m e d p å köpet, helst kring b r a s a n i fäbostugan o m kvällarna, d ä r O s k a r för det mesta v a r hos honom och d ä r själfva Daniel n å g o n g å n g kunde h ä l s a p å, det h a d e inte inträffat p å åratal förut.
O c h alltid s t o d o historierna i n å g o t s a m - b a n d med G a t t u g å r d e n och med d e g a m l a, som d ä r lefvat och dött, antingen d e s å v o r o människor eller b o h a g eller a n d r a v a r e l s e r.
Han tittade den hösten hem ett p a r g å n g e r, och när han sista g å n g e n v ä n d e å t e r till buan, nickade han och h a d e ett ljust skim- mer i ögonen.
Det v a r julstök i G a t t u g å r d e n, och n ä r h a n kom ner p å e livar d a g e n före julafton, s t o d o två h ö g a s m ä c k r a julspiror vid grinden, halmkärfvar sutto öfverallt i björkkronorna, .och den dubbla r a d e n af gamla träd h a d e ö k a t s med ett nytt ungt p a r.
Inne i stugan stod ett gammalt Mcraur cch tickade i ett hörn, och en stor b r a s a g n o l a d e i en ö p p e n hörnspis.
Talgljus s p r a k a d e p å julbordet, d ä r alla voro s a m l a d e i en stor ring, ljus brunno i alla fönster hela natten, och man for till ottan efter Blacken och Blanka med bloss och bjällerklang under en gnistrande stjärnhimmel.
— En v e c k a s e n a r e skred ett långt t å g ut från Gattugården, en r a d slädar, af hvilka den första h a d e en särskild form och d r o g s af två hvita hästar.
Gamle Gattu-far åkte efter dem.
Han låg d ä r m e d ett ljust skimmer i ögonen.
Han h a - de fått en riktig jul först, som förr.
(Illustratör: Gunnar Widholm.)
IDUNS JULNUMMER F O L K VAGEN - OCH-HI / TORIA-FRAIi - GAMMAL- A F - M A R I A - R I E C K ÄR DEN PÄRLESKIMRANDE Siöde-sjön — denna Medelpads fagraste v a t t e n s p e g e l — med sin af s t o r m ä s t a r e h a n d skulpterade ram af mäktigt s t i g a n d e b e r g - å s a r och leende d a l g å n g a r nu återger bilden af hvitmenadt gudshus med torn och spira, af s t o r b y g d s g å r d a r och — längs strandbukt- ningen — å n g a n d e j ä r n v ä g s t å g, där s å g s i fordomiima p å s a m m a plats den spefsgaflade spegelbilden af en liten g r å s t e n s k y r k a med stapel, utan n å g o t större antal af m ä n - niskoboningar i n ä r m a s t e g r a n n s k a p e t.
I d e d a g a r n a — tiden efter d i g e r d ö d e n s för- görelseverk i Nordlandet — voro g å r d a r n a i ett flertal byar här hvarken m å n g a eller folkrika.
O c h när det förmärkies lif och r ö - relse efter f ä r d e v ä g a r och stigar, var det i högsommartid, d å ä n g a r n a s g r ä s b ä r g a t s, och pilgrimsskarorna styrde k o s a n upp g e - nom å d a l e n för att ginasfe v ä g e n hinna fram till S:t Olofsmässan i Nidaros.
* Advent n ä r m a d e sig sitt slut och T h o m a s - m ä s s a n var öfver med sin för m å n g a s å bäfvansfulla natt, d å a n d e v ä r l d e n s g o d a och onda v ä s e n kringsväfva d e sofvande m ä n n i - s k o b a r n e n, fyllande d e r a s drömmar med s y - ner och varsel.
N ä r d e ej rent af v ä c k a dem i vettlös s k r ä c k med sina konster och påfund.
I Bratte S m e d s gård, d ä r den i fast timrad fyrkant låg p å bergsluttningen, väl o m b o n a d af d e nära famnshöga snödrifvorna, h a d e den stora fridstiden förlupit under de vanliga g ö - romålen.
Lugnt och vant h a d e det gått — slakt, stopning, brygd och bakning.
Husfol- ket var gammalt i g å r d e n, och fastän m a t m o - dern s e d a n två solhvarf ingått i den eviga hvi- lan, gick allt sin gilla g å n g, och Bratte h a d e fördenskull ingen orsak till otrefnad.
Men, ehuru den myndigaste mannen inom flera socknar, med m å n g a ä g o d e l a r utom som in- om g å r d s, v a r trefnaden dock en allt s ä l l - syntare gäst hos honom under s e n a s t e året.
O c h nu s e d a n h a n s d ö d a kvinna under T h o - m a s n a t t e n s spöktimma stått vid hans s ä n g, och — med det för kyrkan afsedda, nyss fär- d i g h a m r a d e dörrsmidet i sin blåhvita hand — trugat och b e d t honom att för sin själs fräls- nings skull inte glömma det vid ottefärden — nu var han trots sin o r ä d d h e t b å d e olustig till sinnes och mer o h å g a d än a n n a r s att • MEDELPAD / BY6D M Ü L L E R - - s t a n n a inomhus.
Han s p ä n d e bältet kring bäfverskinnsmudden, d r o g topplufvan väl om öronen och gick s å ut i smedjan för att s e - dan styra k o s a n till v a r g g r o p e n, där möjligen något lefvande kunde träffas p å att döma af nattens alla y l a n d e läten från det hållet.
Men inne i smedjan blef han s t å e n d e framför den ö p p n a fönstergluggen — s e d a n han först förvissat sig om, att ingen ofärd skett d e m å n g a konstfulla smiden, som fär- diga och p å b ö r j a d e f ö r v a r a d e s här.
— O c h med den åsyn han härifrån h a d e af g å r d e n p å bergsluttningen tvärs öfver sjön — e n d a g r a n n g å r d e n, väl hållen och stor som hans e g e n — glömde han b å d e v a r g g r o p och fångstlusten, och kom åter in p å den länge o m t r a g g l a d e fankevägen.
Brattes uppsyn blef allt mörkare, ju längre han följde d e i den frostiga luften stigande r ö k a r n a från s t e k a r e h u s och stuga i Lucie- böle.
O c h när han u p p t ä c k t e, att där blif- vit o p p s a t t en fågelkärfve mer än han satt p å sina tak, slog han h ä n d e r n a s a m m a n i v r e d e s - mod och m u m l a d e: " vänta du, din birkarls- kona — s å få vi väl se, hvem som r ä c k e r längst! "
Men han kunde ej tvinga t a n - karna åt annat håll.
O c h s å m å s t e han åter i minnet g e n o m g å d e s e n a r e å r e n s alla iäflingsstrider med d e n n a stormodiga Lucia, som tycktes ä g a lika stora k r o p p s - och s j ä l s - krafter som han själf och därtill ett kvinn- folks underfundighet.
Skulle han månne någonsin kunna förlåta och låia den skymten vara o h ä m n a d, som senast nu efter skörd- anden tillfogades honom från det hållet!
Eller v a r det att skratta åt k a n s k e, när b y g - dens b ä s t hållna man kom till g å r d s för att bjuda dottern fästningsgåfva och m a t m o r s - plats i eget h u s?
Ung och fager, var hon, Görlin, och skulle ha godt af h ä g n och skydd hos s å pröfvad och m o g e n man, som k u n d e bli henne b å d e far och make.
O c h hur h a d e han infe gått här och gladt sig åt, hur trefna- den och alla g o d a makter skulle med henne återkomma hit — för att nu inte tala om, hvilken makt och heder det skulle bli af d e b å d a s t o r g å r d a r n a tillsammans!
Hm, han h a - d e k a n s k e s v å r a s t att komma ifrån tanken p å detta.
Ty innerst i sinnet g r o d d e dock ett starkt afundsbegär efter a n s e e n d e och mer anseende.
O c h s ä g a hvad man än vill om 23 att " doninnan " Lucia v a r ä n k a efter en m ä k - tig birkarl, hvars h ä d a n f ä r d i en fjärran l a p p - mark v a r förknippad med hemlighetsfulla h ä n d e l s e r och irolldomsord, s å v a r dock g å r d e n och kvinnan, som skötte den, v ä r d att komma i frändskap med.
O c h Görlin — s å finhylf och rosig att hålla i f a m n!
.
.
.
Att s å få v ä n d a med det b e s k e d e t, att en u t s o c - kens, Wigummans Ingemar från Tuna — skulle föra henne hem i b r u d s ä n g nu efter jul, och att därtill lida det m å n g t y d i g a smi- let och ögonglimten hos den s a t a n s Lucia, det är dock mer än en man kan u t s t å.
.
.
Blek af förbittring slänger Bratte igen fönsterluckan och börjar a r b e t a p å ett af s i - na smiden med en rastlös ifver, som håller honom kvar ä n d a till aftonvardstid.
P å Lucieböle är det brådt.
O c h större för- r å d än vanligt ha tillredts, d å gästning skall hållas med dotterns nya släkt.
I den v ä g e n h a d e Lucia och Wi — en nordlandskvinna, som ej stod henne långt efter — pröfvat å t - åtskilligt m e d hvarann!
Ej sämst, när d e en g å n g för länge se ' n, d å f ä r d e v ä g e n var svårkörd, gingo den fyra mil l å n g a s t r ä c - kan till h v a r a n d r a med föräring: Lucia b ä r a n - d e köttet af en älg, Wi med n å g r a s t o r a laxar i förskörfet som gengåfva.
O c h till d e n n a julhelg h a d e man p å Lu- cieböle riktigt velat visa, hvad huset k u n d e förmå.
De väl fyllda s k å p e n och kistorna h a d e tömts p å sina förråd af täcken, b o n a d e r och dyrbara kärl, som b o r s t a d e och b l ä n - k a n d e blefvo till ö g o n f ä g n a d p å b ä n k a r, s ä n g a r, bord och hyllor.
Ofver s t o r s t u g a n s gafvelbänk, d ä r g ä s t e r n a skulle sitta, h ä n g - des d e b ä s t a b o n a d e r n a, och i ljushålkarna rundt d e mörkrökta v ä g g a r n a s a t t e s nystöpla ljus och tjärvedsbloss.
I h e b b e r e t v a r ej en plats, som ej upptogs af matvaror, och s ä r - skild!
d e stora julbrödshögarna för b y g d e n s fattiga och tiggare h a d e ansenligt omfång.
— Wifolket kunde ha godt af att se, hur p a s s man förmådde g e i en s å d a n g å r d!
Dottern, Görlin, och Segrin — legopigan — som i d e s s a d a g a r mest varit i g å n g, voro o c k s å s å ömma i fötterna, d å julhalmen var utbredd öfver alla golf, att d e k n a p p a s t kun- d e stå.
Men här var ej vant att l ä n g e k ä n n a efter slikt.
O c h när b a d s t u g a n se ' n var värmd och " doninnan " k a l l a d e husfolket till julkvällens badstu ', var ingen s å kvick i b e - nen som d e b å d a flickebarnen.
— Det m å t t e säkert v a r a en lyckosam helg som stundar — tänkte Lucia, d ä r hon s e n a - re p å aftonen — högrest och pyntad i helg- d a g s k l ä d e r n a — stod ute p å b r o a s t e n e n o c h l y s s n a d e efter d r ä n g - A b r a m, som hon s k i c - kat till finniorpef p å a n d r a sidan å s e n med bröd, forrlax och en fårbog.
Nattus, Rått-fin- nen, som han o c k s å k a l l a d e s, h a d e gjort henne stora tjänster med sitt råttfängeri, och hon ville löna honom väl.
Hon måtte le för sig själf vid minnet af, hur han, hvisslande med ljufvelig i r a s i a - låt för inte länge se ' n gick ned ifrån g å r - den här till sjövaken med hela långa r a d e n af m ö s s efter sig, som blinda och utan s a n s s p r u n g o i vattnet, se ' n han först med ett vigt s p r å n g h o p p a t öfver.
— Underligt med den s l a g s makt!
— tänkte hon.
O c h h e n n e s m ö r - ka, men klara ö g o n fördjupades, under det d e omedvetet dröjde vid g r a n n g å r d e n p å å s e n midt öfver sjön, d ä r ett matt ljussken syntes från vindögon och loftgluggar.
I sitt sinne måtte hon dock innerst tänka stort om d e n n e Bratte, som fått s å d a n makt här, att prästen aldrig höll tidegärd, innan Bratte S m e d var tillstädes, och k l o c k a r e n in- fe v å g a d e ringa samman, förrän m a n från stapeln s å g hufvudet af Brattes k ö r ä l g sticka o p p vid H a m m a r e n eller h ö r d e donet af h a n s resefyg p å O k n e bro.
O c h när hon nu i den,
24 s e n a julkvällen märkte, hur hon stod med blicken fäst p å den tysta g å r d e n och mindes all d e r a s hemliga fejd, s å kom det med ens för hennes tanke, hur e n s a m han dock måtte vara, Bratte, s e d a n ej matmor fanns där — och inga barn heller.
Han var likväl en stor- karl i färd och vandel!
Men när så Abram kom skidande in p å g å r d e n, med hälsning och tack, fick " doninnan " a n n a t att t ä n k a på, som rörde förplägningen.
Och när midnattstim- men var inne, h a d e husbondfolk och tjänste- hjon njutit af den rikliga julmaten och den s k u m m a n d e brygden s å tillräckligt, att d e tryggt kunde börja rusta till ottefärd.
B a r a det nu inte v o r e s å svårt att sluta opp med lekarna och u p p t å g e n!
O c h b a r a nu inte A n i c a - k o p i g a h a d e s å m å n g a historier om trolltyg och gastar, s e d a n ljus och v ä g g b l o s s brunnit ned, och röken ringlade sig under t a k - bjälkarna i underligt spöklika former — för tung att hinna ut genom rökhålet!
Men husmodern p å Lucieböle var v a n att p a s s a sin tid och van att bli åtlydd.
O c h när färdetimman v a r inne och Lucias röst ljöd: " A s k a öfver glöden p å härden, och rusta r e s e d o n e n! "
s å s t a n n a d e lekarna, pratet tystnade, och hvar och en gick till sin syssla.
I första åkdonet, förspändt med " donin- n a n s " b ä s t a körälg, skötte hon själf töm- men.
O c h det var en lust att s e och höra, när hon nu skinnombonad, med grant utsi- r a d e seldon och klingande klockspel styrde v ä g e n fram mot sockenkyrkan, följd af h u s - folket i tre åkor, af hvilka dock e n d a s t G ö r - lins, som o c k s å h a d e ä l g d r a g a r e, kunde följa h e n n e i s a m m a fart.
Under tiden h a d e Bratte i den frosthvita julmorgonens stjärneljus haft att utstå den bittraste förargelse.
Då han skulle pröfva om d r ä n g - P a w e l spännt det rikt b e s l a g n a remtyget s ä k e r t om h a n s körälg, fick han s e att en af r e m m a r n a brustit.
O c h det var nu att byta om hela seldonet.
Bratte s å g i d e t - s a m m a affärden från g r a n n g å r d e n och k ä n d e blodet stiga sig åt hufvudet.
Men han tänkte o c k s å med l u g n a n d e själfmedvetenhet, att det i grunden b e t y d d e s å litet, om d e h a d e något försprång vid en färd som d e n n a.
O c h s e d a n P a w e l fått sin a g a, och Bratte än en g å n g sett efter, att h a n s gåfva till kyrkan, det konstrikt h a m r a d e dörrsmidet, låg väl omlindadt i åkdonet, lät han sin sforhornade älg löpa för lös töm.
Men hvilka o n d a makter drefvo sitt spel denna julmorgon?
Eller kunde han ej längre tro sina ö r o n?
Kommen p å b a c k e n hitom Hammarn vid O k n e - b r o n, hör han ju tydligt kyrkklockorna r i n g a.
.
.
Ringa, utan att h a n s kördon kommit inom s y n - och hörhåll!
Han mindes knappt den tid, d å slik s k a m händt honom.
H a n s älg flög fram som vinden öf- ver snön.
.
.
Han skulle dock fram och se, hur det förhöll sig.
Men kommen till stegporten, ser han att kyrkfolket r e d a n gått in i g u d s - huset.
Och utan b e t ä n k a n d e styr han ä l g e n i v r e d e s m o d ned p å isen, öfver hvars milslånga snövidd han nu låter det g å i s u s a n d e fart.
Bratte S m e d var ej den, som lät sig b e - handlas som tiggare eller finnskogsbo af klockare och p r ä s t, O c h nu skulle han köra deras näsa förbi, rätt till Tunä kyrka.
O c h Tuna kyrka skulle han o c k s å begåfva med sitt v a c k r a d ö r r s m i - de.
.
.
Man skulle lära sig att Bratte ej var att leka med.
N ä r m ä s s a n var öf- ver och r ö k e l s e d u n - sferna förtunnats, IDUNS JULNUMMER och ingen Bratte syntes till i det gudshus, d ä r han p l ä g a d e bedja och offra, begynte " doninnan " Lucia undra, hvad som blifvit af h e n n e s g r a n n e.
N å g o t osedvanligt måtte ha händt, men hvad kunde hon ej leta ut, hur hon än med b e t ä n k s a m t hopknipna ögon s y n a d e korstolarnas sniderier och " " hvalfvikornas " heliga bilder.
Kunde väl Bratte för en g å n g ha tärt s å mycket julöl, att han sofvit öfver o t t e - f ä r d e n?
Då vore han ej den karl hon t r o t t.
.
.
Juldagen och a n n a n d a g e n följde med g ä s t - ning p å Lucieböle.
Men när bud gick till Brattes med inbjudning att deltaga, gafs det b e s k e d e t, att husbonden blifvit sjuk efter sin kyrkfärd och nu v a r s å illa d ä r a n, att man inte visste sig n å g o n råd.
Han var o c k s å mycket svårt ansatt, den a l - drig förr af n å g o n sjukdom hemsökte Bratte.
Om det nu var den s t a r k a sinnesrörelsen och ilfärden till utsocknens kyrka i b i t a n d e blåst, som s å tagit h o n o m?
Eller det var straff för högmodet, och den e g n a kyrkans tuktan för dörrsmidet, som den gått miste o m?
.
.
.
I f e - beryrsel s å g Bratte åter den d ö d a hustrun v a r n a n d e hålla detta h a n s a r b e t e framför h o - nom.
O c h hon l a d e det som en tyngd p å h a n s bröst, tills han inte längre o r k a d e a n d a s.
P å tredje d a g e n s förmiddag gick bud till p r ä - sten.
Och när fader Johannes s t e g in till den sjuke, iklädd full skrud, som till h ö g ä t t a d man — med n å d e m e d l e n och den heliga oljan b u r - n a af klockaren, v a r det som om Bratte för ett ögonblick k ä n d e n å g o n lättnad.
Men s e d a n den heliga a k t e n var öfver, och kyrkans tjänare åter dragit sina färde, s a t t e s v e d a n och p l å g o r n a åt honom med förnyad styrka, s å att han med visshet trodde att h a n s sista stund var kommen.
O c h han tänkte med s a k n a d p å skogen, som s u s a d e b a k o m h a n s g å r d och p å s o m m a r e n s dofter i h a g e och äng, all h a n s jords friska doft och fägring.
.
.
Var det i den stunden eller s e n a r e, som dörren ö p p n a d e s och n å g o n kom in?
— — Nytt bränsle h a d e lagts p å h ä r d e n s s l o c k - n a n d e glöd, och i eldskenet s å g Brätte att h a n s stormodiga grannkvinna stod och v ä r m - d e något i en skål öfver elden.
Nu v ä n d e hon sig till honom, och, s e e n d e honom lugnt och fast i ögonen, s a d e hon: " Nu vill jag se, om jag k a n ta vid, d ä r p r ä s t e n s l u t a d e och g e dig en smörjelse till l i f s.
.
.
S ä k e r t har du r å - kat ut för trollskott, n ä r du i hettan å k t e förbi kyrkan vår, och för det och för mer till har jag boten. "
— S å begynte hon läsa öfver det hon h a d e i s k å l e n: " Jungfru Jliaria gid utt ftötte fitt 6en mot jltn.
Unna gutin, uta ffutin ßort med bett fam onbt är.
— O c h nu, Bratte — fortsatte hon — g ä l - ler det, att först ta det invändigt och sen u t - vändigt.
Med ansträngning sväljde han en klunk af skålens innehåll.
Men när han p å Lucias uppmaning försökte m a k a sig ur s ä n - gen och till kistan, som hon ställt framför e l - den, förmådde han inte mer.
Då kom hon till hjälp, tog honom med ett fast g r e p p kring lif- vet och till hälften b a r honom dit.
Här smorde hon se ' n helt in honom med resten af v ä t s k a n och v ä n d e honom rundt framför den flam- m a n d e elden, allt under det hon b a s a d e h o - nom med mjuka björkkvistar.
Aldrig h a d e Bratte S m e d blifvit så handferad af n å g o n människa.
Och al- drig h a d e han tänkt, att han motståndslöst skulle foga sig i slikt, minst ifrån detta hållet.
Men under det han med s a m m a n b i t n a t ä n d e r led s v e d a n af b a s n i n g e n och n e s a n att som en pojke ha låtit sig p å detta sätt hjälpas af en kvinna, ja n ä s t a n b ä r a s som ett barn, s å erfor han en allt större lindring i d e förra p l å g o r n a.
O c h han h a d e knappt kommit i s ä n g igen, förrän han för första g å n g e n p å d e s s a dygn s o m n a d e helt lugnt och drömfritt.
N ä r Bratte v a k n a d e, satt Gertru, g a m m e l - pigan, vid s ä n g e n och s p a n n p å sländan.
Hvilken d a g det var, och hvilken tid p å d a - gen, h a d e han föga aning om.
Men han k ä n d e sig förunderligt väl till kropp som själ, och h a d e inte en ovan styfhet i lederna och ny sömnlust påmint honom om det g e n o m - g å n g n a, s å h a d e han säkerligen trott sig ha varit utsatt för o n d a drömmar.
N ä r han s å hörde af Gertru, att han sofvit n ä r a två dygn och att " doninnan " Lucias smörjelse haft s å - dan verkan, att det o n d a i allt husfolkets åsyn kommit farande o p p g e n o m rökhålet i s k a p n a d af en tvåhöfdad varg med eld- rumpa, och därifrån begaf sig i ett hvinande bort öfver b e r g å s e n, d å v ä n d e sig Bratte mot v ä g g e n och s o m n a d e p å nytt.
N ä r han nu åter slog o p p ö g o n e n v a r Gerlru borta.
Men vid härden stod Lucia.
Hon måtte nyss ha kommit, ty hon v ä r m d e h ä n d e r n a framför elden, och p å hufvan och den half- ö p p n a ä r m k å p a n glittrade det af smält snö.
Då hon fått värmen i sig och fog af k å - pan, föll det Bratte i t a n k a r n a hvilken s t å t - lig kvinna d e n n a Lucia ä n d o c k var.
Välfor- m a d med runda och fasta lemmar och en ännu gnistrande eld i ö g o n e n s mörka grund.
Visserligen var håret inte längre svart och blankt utan som inväfdt med silfvertråd.
Men — och här gjorde Bratte en tvär t a n k e v ä n d - ning — han själf var visst o c k s å rätt grå.
De måtte säkerligen v a r a vid s a m m a å l d e r.
.
.
Nu v ä n d e sig Lucia mot s ä n g e n; och eld- skenet kom h e n n e s b r ö s t s p ä n n e och s k ä r p - b e s l a g att glimma och gaf h e n n e s ansikte en varm färgton, d å hon i d e t s a m m a s p o r d e: " hurledes har du det nu, B r a t t e?
Behöfver k a n s k e mera af julmaten nu efter slik o f ä r d? "
— " Hm " — s a d e Bratte eftertänk- samt — " behöfver mer än s å efter den här d a - gen. "
— O c h d å nu Lucia n ä r m a d e sig un- d r a n d e — fortsatte han, i det han grep henne om a r m a r n a med s m i d e s m a n n e n s kraftiga t a g: — " Det kom just för mig att jag b ä s t b e - höfver dig här i g å r d e n, Lucia.
Vi ska göra storverk vi två tillsammans — i stället för småkif p å hvart vårt håll. "
— Men Lucia s å g honom e n d a s t rätt i ögonen med en outgrund- lig blick.
O c h s e d a n hon med kraft gjort sig fri h a n s h å r d a g r e p p, v ä n d e hon stillsamt mot dörren.
Där v ä n d e hon sig om och s v a r a d e: " O g ä r n a sätter sig åter den fågel i bur, som en g å n g blifvit fri ....
Men jag vill dock tänka p å hvad du sagt.
O c h vid n ä s t a julottefärd skall du få b e s k e d. "
— N ä r dörren föll igen efter henne, s a t t e sig Bratte upp.
Han k ä n d e sig med ens fullt frisk och färdig igen och ville ut i smedjan och pröfva s t o r s l ä g g a n.
O c h under det han nu började kläda sig, måtte han tänka på, att han aldrig vetat att " doninnan " Lu- cia haft s å mild röst eller kunnat le s å blidt som d å hon nyss v ä n d e sig om i dörren.
(Illustratör: Brita Eliström.)
IDUNS J N ÅNGERMANLÄNDSK BONDE s l å r antingen vid husknuten a l l - d e l e s stilla och stirrar framför sig, eller ligger han i s ä n g e n och glor i taket, eller sitter han vid spisen och glor i elden.
Hvad gör h a n?
Han tänker.
Hvad tänker han p å?
Ja, det är det, vi nu s k a s e.
Det var en s å d a n g a m m a l hederlig å n g e r - m a n l ä n d s k b o n d e e n g å n g, som helte Jonke Ulander.
Han tillhörde den sorten, som sati och g l o d d e in i elden.
Hela l å n g a vinteraft- n a r n a k u n d e han sitta p å detta sätt med a r m b å g a r n a p å k n ä n a och hålla om en liten pipsnugga, som s t a c k ut ur s k ä g g e t, och s å drog han ett bloss, ö g o n e n b a r a stirrade och stirrade, och han tänkte och tänkte, en ä k i a son af d e t t a vårt lands helt s ä k e r t tankfullaste l a n d s k a p, d ä r själva b e r g e n länka ihop som leder i ett helt jättelikt t a n k e - system.
O c h när han var lite öfver femtio år g a m - mal, h ä n d e något, som han fick mycket att syssla med s e d a n.
Jonke Ulander gick hela året lugnt och stilla fram p å lifvets v ä g, röjde sin jord, s a t t e ryssjor i insjön, for in till stan och s å l d e, men var sällan i kyrka, ty det v a r s å lång v ä g.
En g å n g om året bröt han emellertid detta lugn, och det var i slutet af juli m å n a d, d å han fått in h ö s k ö r d e n.
Då p l ä g a d e han h ä m t a fram en flaska och slå n å g r a d r o p p a r i kaffekoppen, och sen h ä n - d e det nog, att han gick ut p å b a c k e n och i s o l n e d g å n g e n ställde sig där.
G å r d e n låg som byns alla a n d r a g å r d a r i en sluttning ner mot den b l a n k a och med n ä c k r o s o r rik- ligt försedda insjön.
P å a n d r a sidan r e s t e sig tvärbrant ett ufberg, " som gick ner i v a t t - net och öfver h v a r s s v a r t a topp en eller ett par hökar p l ä g a d e s e g l a i vida ringar, och d ä r u p p e fanns den sällsynta huggormen.
Där tjöt äfven ufven i m ö r k a nätter.
Detta g a m l a ufberg v a r föremålet för Jonke Ulanders funderingar.
Där han stod i julikvällen p å sin g å r d s b a c k e, hötte han med näfven åt granitgubben.
— Hör du, din a r m a d e djäkel, s a han, hva har du för mening med att s t å där i sjön, hva?
O c h s å o k v ä d a d e han Ufberget, allt hvad han förmådde men vänligt i alla fall, som om han i grund och botten b a r a ville kittla jätten under h a k a n lite och se, hvad han skulle ta sig till.
Men Ufberget r ö r d e inte en min, och det s l u t a d e med att Jonke Ulander gick in och s a t t e sig vid spisen och m u m - lade: — En får n o g aldrig nån riktig r e d a i ' t ä n d å, tänk j a g!
En s o m m a r h a d e han som p i g a en dotter till s k o m a k a r e n i n ä r m s t a by.
Hon hette Kri- stin och var omkring trettio år gammal, tystlåten af sig, men ibland kommo orden JULNUMMER utan ordning och r e d o, och sen teg hon igen och v a r dessutom argsint.
Under slåttern h a d e hon nu tagit upp ef- ter Jonke Ulander, och allt h a d e gått sin gilla g å n g v e c k a n igenom, höet h a d e h ä s s - jats, torkat och körts in, och s å kom kvällen, d å Jonke h a d e sitt lilla mellanhafvande med Ufberget.
S a m m a kväll gick Kristin n e d å t byn, hon v a r tillbaka m e d en brödkafle, som g u m - man Ulander måst låna för att d e r a s gått sönder.
— Hur ha I fått med hö i år d å?
blef hon tillfrågad, och hon s v a r a d e alldeles u p p å t v ä g g a r n a, ljög och p r a t a d e som en b e s a t t, för att a n d e n var p å henne just den kvällen.
O c h g u b b a r n a funderade som vanligt, togo sig om h a k a n och s a: — Jaha!
Jaha!
Du s ä g e det!
Jaha!
Giss på, ja!
Till slut s a en, det var Erik Jons: — Jonke då, han är väl n ö j d.
.
.
— Han, s a hon storskrattande.
Han s t å midt i b a c k e n och s k ä m ut sig för Ufberget!
O c h hon b r e d d e p å och beskref s å vid- underliga saker, att alla g u b b h ä n d e r n a s t a n - n a d e som i d ö d s g r e p p e t kring h a k o r n a, och d e v å g a d e inte s e p å hvarann, ty d e visste inte, om d e skulle tro, att det var sant eller om hon ljög, och d e u n d r a d e, om Jonke Ulander h a d e fått t o k e n s k a p e n i sig, efter han stod oppljust och u p p e n b a r t p å g å r d s - b a c k e n och s k ä m d e ut sig för berget, eller om pigan v a r b e s a t t.
— För hon är d å tå en s k o m a k a r och int tå en b o n d e fallen!
s a d e d e inbördes.
O c h en kan aldrig veta, hvad som ur en s k o m a - kar komma kan!
Där fingo d e nu att t ä n k a p å för n å g r a veckor.
Men när Kristin kom hem, var hon s å a r g - sint, att det b a r a s a sjas om henne.
— Hon tör väl ha haft sitt löfe hon jussom du!
s a morän i g å r d e n och m e n a d e d ä r m e d, att hon v ä l a n haft sitt ordinarie r a p p, liksom Jonke Ulander haft sitt.
O c h n ä r s å s m å - ningom ord efter ord kröp upp från byn af hvad Kristin s a g t d ä r n e r e den kvällen, d å b e g r e p gumman och b e r ä t t a d e för gubben, och han fog sig om h a k a n och t ä n k t e men s a ingenting, tittade b a r a p å pigan, som om hon förvandlats till ett a n n a t ufberg och han måst s ä g a äfven om d e t t a: — En får nog aldrig nån riktig r e d a i ' t ändå!
Men i byn s å g m a n p å Kristin och höll sig försiktig, d å hon n a l k a d e s, ty det fann man d å mot all ordning, att ett tjänstehjon talat p å husbondefolket, det kunde aldrig f ö r g ä - t a s om henne.
Kom s å hösten, och hvarken Jonke Ulan- der eller h a n s gumma h a d e låtsat n å g o t om för pigan.
De voro n ä s t a n mer, som om d e burit a g a för henne, och hon satt med sitt för sig, Gud vel, hvad hon tänkte p å vid bordet och i s ä n g e n.
Men när man nu moi hösten h a d e storbyk n e r e vid b ä c k e n, h ä n - d e något, som gaf Jonke Ulander tillfälle att s ä g a ett ord.
Flickan h a d e den v a n a n, att hon aldrig gick barfota, och man tog det som högfärd af henne.
En d a g under byken h ä n d e det emellertid, att hon, d å hon v a r i färd med att klyfva ved, r å k a d e få yxan i foten och skrek till.
— Äh, jämmaligen, stinia!
skrek gumman Ulander.
He å dig skon d å!
Men Kristin ville inte.
I d e t s a m m a kom Jonke Ulander ur s k o g e n, och d å han s å g ställningen, tvang han h e n n e att s n ö r a af skon.
Hon var alldeles blek, och med ens var hon a r g som b a r a den.
— Ja, si nu!
r o p a d e hon.
Si nu, som I vill, att jag ingen lilltå har p å foten!
Si som I vill, s å kan I s k ä m m a ut mig i byn, som I vill!
Jonke Ulander s å g lite p å henne vid d e s s a ord och s v a r a d e till slut: — Hva det komma a n p å s k ä m m a ut i g å r - den, a n b e l a n g a n d e s b a c k e n och b e r g e t och hvad som a n n a r s är, s å int tör du ska tala för mycket om det, tänk jag.
Jäntan upp som en eld, och det for ur mun p å henne.
— I lög!
skrek hon.
— Ljug j a g?
s v a r a d e Jonke Ulander.
— I lög!
I lög!
I lög!
skrek hon, och d ä r - med s p r a n g hon sin v ä g.
Då k l å d d e sig Jonke Ulander i n a c k e n och s å g efter henne, sen klöf han upp veden åt gumman, och hon sa: — Bra är det d å i alla fall, att hon far å snart!
— Kan väl v a r a det!
s a Jonke Ulander b e - tänksamt.
Gumman b a d honom inte glömma, att hon nämnt honom l ö g n a r e till allt a n n a t och att hon m å s t e b e om ursäkt, om hon ville ha n å - gon frid i lifvet mer.
— Är väl s å, ja!
s a Jonke Ulander t a n k - fullt.
Men Kristin b a d aldrig om ursäkt utan flyt- t a d e b a r a, när d a g e n kom.
Man t a p p a d e henne dock inte alldeles ur sikte.
Folk h å l - ler r e d a p å hvarann p å landet, och man h ö r - de, att hon dragit sig u p p å t s o c k n a r n a och att hon alltjämt v a r lika tystlåten af sig; det sista m a n hörde var, att hon tjänat i Ulfvik, när hela byn b r a n n ner en stilla juninatt.
S e n försvann hon.
— Men aldrig får hon frid, kom detta ihåg, om hon inte ödmjukar sig!
s a gumman.
II.
Det fanns en a n n a n b o n d e i Ångermanland, som hette A n d e r s Wallin.
Han v a r ogift.
En sommar h a d e han folk från stan b o e n d e i sin storstuga, och när han slog hö i juli, tog d e - r a s piga upp efter honom.
Medan han hvilade och h v ä s s a d e lien, s å g han p å henne.
23 — Kristin, s a han, det rimmar nog p å W a l - lin, det.
Då nickade pigan b a r a men s a ingenting.
— Hva är hon ifrån d å?
f r å g a d e han.
— Var det inte d e t s a m m a, d e t?
s v a r a d e hon.
Men Wallin s å g p å h e n n e s o m m a r e n ut.
Han s a just ingenting, t u g g a d e b a r a p å ett grässtrå.
Hon s a ingenting, hon heller, stod b a r a p å g å r d s b a c k e n och s å g p å ibland, d å han a r b e t a d e.
— Det g å nog att a r b e t a här i byn med!
s a han då.
— S e s å ut, s a hon.
— För b å manfolk och kvinnfolk, tillade han.
Då teg hon b a r a och gick in.
Men om m a r k n ä n i oktober inne i stan köpte han karamell åt henne, och när n ä s t a vår gick med hvitsippor öfver b e r g e n, blefvo d e gifta.
Hon stod g ä r n a för sig själf vid husknuten och tittade ut öfver fjärden.
Satt o c k s å g ä r n a vid elden, stirrade in i d e n och feg.
Wallin s å g p å h e n n e från sin plats vid bordet, d ä r lian satt m e d a r m b å g a r n a mot skifvan.
— Du ä r d å tat) tankfull, s a han.
— Nog tör det h ä n d a, s v a r a d e hon.
Det var vanligt i denna by som i alla a n d r a att man l å n a d e r e d s k a p från g-3rd i il 1 gård, ena g å n g e n en plog, a n d r a g å n g e n en gryta d i e r n å g o t annat.
S å h ä n d e det, att ett p a r gummor kommo en vårafton och b å d o Kristin att få låna ett kar, som Wallin h a d e snickrat om vintern åt henne.
Hon h a d e gått alldeles tyst i ett par v e c k o r s tid, men när gummorna framfört sin b e g ä r a n, s a t t e hon h ä n d e r n a i sidorna, s å g p å dem och började därefter skratta.
Hon s k r a t - t a d e, som om hon velat skratta själen ur k r o p - pen, slog sig sen p å k n ä n a, och med ens blef- vo ö g o n e n alldeles svarta i henne, kinderna foro in, och orden s p r u t a d e ut som en fors.
Gummorna blefvo bleka och u n d e r s a m m a, stodo handfallna p å b a c k e n och voro som fastnitade med fötterna, s å att de inte kunde röra sig ur fläcken, förrän sista ordet stänkt ur mun p å henne.
Då gingo d e sin v ä g och höllo sig tätt bredvid h v a r a n d r a som till in- b ö r d e s skydd.
— Hon är rakt svår i mun, s a den ena.
— Ja, inte ha en d å hört m a k e n här i byn, sa den a n d r a.
Wallin h a d e stått p å v e d k a s e n och klufvit ved.
N ä r hustrun t o g i, h a d e han stödt yxan mot kubben, lutat sig mot skaftet och l y s s - nat utan att röra sig, och när hon slutat och gått in, högg han fast yxan i kubben och gick in, han med.
Inne s t ö k a d e hon i spisen och sjöng.
Hon v ä n d e sig mot dörren, d å han s t e g inom den och s å g p å honom m e d lugna och klara ögon, hela ansiktet lyste, men hon sa ingenting.
Han tog en s k o p a vatten och drack, strök långsamt af mun med ärmen och s å g p å henne.
Hon sjöng vidare och s t ö - k a d e i spisen.
Då gick han ut p å v e d k a s e n och började klyfva v e d igen.
N ä r han hållit p å d ä r m e d en stund, kom hon o c k s å dit.
— Du hugg bra, s a hon.
— Kunde n o g v a r a s ä m r e, s v a r a d e han.
— Men du hugg int tårna af en, ä n d å, s a hon och s m å s k r a t t a d e.
Då stirrade han b a r a p å henne och b e g r e p inte, hvad hon m e n a d e.
Hon s å g tillbaka p å honom, och s å böjde hon sig ner, s n ö r d e upp kängan, drog af den och strumpan, s å att foten blef bar.
Det var första g å n g e n hon visat sin fot för honom.
Hon h a d e gjort det villkoret före giftet, att hon aldrig skulle g å barfota, och om natten låg hon med strum- porna p å.
Nu s t r ä c k t e hon fram den n a k n a foten utan ett ord.
Wallin s t ö d d e sig mot yxan, böjde sig r.er och tittade n o g a.
Sen s å g han upp.
IDUNS JULNUMMER — Det ska v a r a då, s a han, att lilltån är borta.
— Ska väl v a r a det!
s v a r a d e hon, och när han s e n frågade, hur det kom sig, s å s v a r a d e hon: — F å väl fråga Jonke Ulander i Krok.
— Int tör han ha gjort det, s a Wallin och s å g p å henne.
— Int tör det v a r a nån annan, te minstin- gen, s v a r a d e hon, och därefter gick hon åter in.
En stund s e n a r e kom hon ut och d å var hon barfota.
Hon gick neråt byn och Wallin s å g efter henne.
Han u n d r a d e, hvart hon nu skulle gå, och han s å g, att hon gick ner till bykstället, d ä r d e b å d a gummorna höllo till.
Då blef han nöjd och fortsatte med vedklyfningen.
Men Kristin gick fram till gummorna, och när d e s å g o h e n n e komma, r e s t e d e sig upp.
— I få ta karet, s a hon, och s å p e k a d e hon p å lilltån samt förklarade för dem, att hon ibland h a d e s å ondt där, att hon rakt inte visste till sig.
Det var, sen hon tjänat hos Jonke Ulander i Krok, som i storsinne huggit af henne den.
Gummorna t a c k a d e och f r å g a d e ut henne om hur det gått till, hon b e r ä t t a d e villigt, och sen b e r ä t t a d e de i hela byn om lilltån, som Jonke Ulander huggit af henne, och hela byn fick mycket att tala om detta.
Från den d a g e n gick Kristin barfota som de öfriga kvinnorna i byn, och ingen s k ä m d e ut henne för h e n n e s lyte, utan hon v a r lika g o d som alla a n d r a, men det började visa sig, att hon var sjuklig, och ju s ä m r e hon blef, desto tystare blef hon och desto häftigare kommo orden, d å hon n å g o n g å n g t a l a d e.
S å h ä n d e det en d a g, att hon föll r a k l å n g just efter ett s å d a n t utbrott, och s e n blef hon sig aldrig lik, hon tunnade af, och till sist m å s t e hon föras in till lasarettet i stan.
N ä r hon legat d ä r och det led mot jul, fick hon d ö d s d o m e n.
— Då vill jag tala med Jonke Ulander i Krok, s a hon.
S e n feg hon och var tyst, och ett bud blef afsändt till Krok.
III.
Jonke Ulander h a d e left precis som han left alla år, röjt sin jord, satt ryssjor i insjön, farit till stan och sålt och om sommaraftnar- na o k v ä d a t Urberget, och s å småningom h a d e han p å det sättet blifvit en grå och o r d - karg b o n d g u b b e.
Om s o m r a r n a h a d e han ett h e r r s k a p b o e n - d e i storstugan, alldeles som Wallin haft i ti- den, och åt detta h e r r s k a p högg han julgran hvart år.
N ä r budet kom ut till Krok, träffade det gubben, m e d a n han just var i färd med att stöta ner g r a n e n i en snödrifva, sen han forslat fram den ur skogen, och när han till- f r å g a d e s, om han ville komma in till den sju- ka p å lasarettet, s v a r a d e han: — Nog för jag väl kunna det, efter jag s k a åt stan ä n d å.
O c h han tyckte nog det var bra, att den g a m l a affären blef uppgjord p å det här s ä t - tet, ty han b e g r e p, att nu skulle han ändtli- gen af Kristin få den ursäkt, han väntat p å i s å m å n g a år.
Han gaf sig alltså in till stan n ä s t a d a g, som var T o r n a s - m ä s s, men han gick inte direkt till Kristin utan tog sina stadsaffärer i tur och ordning ..
Först fraktade han julgranen till herrskapet och blef bjuden p å kaffe där.
S e n gick han till handelsboden, där det var fullt med T o m a s - m ä s s b ö n d e r, som t r ä n g d e s och skreko om hvarandra.
Men Jonke Ulan- der var gammal och säker, han s y n a d e l å n g - samt och grundligt allt, hvad han skulle ha, r ä k n a d e två g å n g e r igenom v ä x e l p e n g a r n a, som handelsbetjänten gaf honom, stufvade sen v a r o r n a i ett hörn och gaf sig därefter i väg, men när han kom till torget, där bönder och l a p p a r och s t a d s b o r t r ä n g d e s om h v a r - a n d r a, s t a n n a d e han en god stund, ännu p å ålderdomen intresserad af den l a r m a n d e julhandeln.
Till sist kom han fram ä n d å och fördes till Kristin, där hon låg.
Han k ä n d e igen henne, fast hon m a g r a t af och blifvit g a m m a l, och Wallin, som satt vid s ä n g e n, s å g n o g a p å honom, sen h ä l s a d e han.
N ä r den c e r e m o - nien v a r öfver, s a t t e sig gubben och v ä n t a d e, att Kristin skulle komma med ursäkten, men hon var s å matt och slut, att hon b a r a or- k a d e fråga, om han ville ta henne i hand.
Då tänkte Jonke Ulander, det var b ä s t att hjälpa henne, s å han s v a r a d e, att nog kunde han väl det, b a r a hon b a d honom om ursäkt först.
Det h a d e hon tydligen inte b e r ä k n a t, ty k n a p p t h a d e gubben yttrat sig, förrän hon flög upp i s ä n g e n, och det for som en eld ur henne, att den, som skulle b e om ursäkt, det var inte hon utan han.
— För jag h a d e rätt!
Jag h a d e rätt!
Jag h a d e rätt!
skrek hon.
Jonke Ulander tog detta hennes utbrott med fullkomligt lugn.
— Du ä r dig nog lik, s a han, och efter jag int tör få igen det jag ha att fordra å dig, så far jag väl hem och få väl v a r a nöjd ä n d å.
D ä r m e d gick gubben sin väg, följd af b å d e Wallins och Kristins blickar.
Men sen var hon tyst i flera dar, till d e s s hon med ens en d a g började skratta högt.
Då tog hon det löftet af Wallin, att han skulle bjuda Jonke Ulander p å grafölet efter henne.
— Kan väl g ö r a det d å!
s a Wallin fogligt.
— S å få alla i byn s e, hur han s e ut, som hugg t å r n a af folk!
s a hon triumferande och blef s å nöjd, att hon dog.
Wallin for hem och o r d n a d e för begrafnin- gen, sen å k t e han kring och bjöd, och sist for han till Jonke Ulander i Krok.
Nu v a r han en hederlig karl, och därför s a han som s a k e n var, att Kristin burit groll till sitt g a m l a husbondefolk i alla tider och h a d e bjudit b a r a för att chikanera dem inför b y - borna, som visste, att Ulander huggit lilltån af h e n n e i storsinne.
S å ville d e hellre, kun- d e d e ju s t a n n a hemma.
Jonke Ulander h ö r d e p å Wallins ord utan att ä n d r a en min, men sen tog han pipan ur mun, s p o t t a d e i elden och s a: — Det tör nog g å s å, att sanningen s k a fram till sist ä n d å!
O c h därefter b e r ä t t a d e han helt lugnt allt, hvad som p a s s e r a t, m e d a n Kristin tjänat hos honom, och hvad lilltån angick, s å v a r hon d å antingen född utan eller s å h a d e hon h u g - git af den själf, d å hon h ö g g yxan i foten nere vid b ä c k e n.
S e n blef det tyst.
Till sist reste sig Wallin och r ä c k t e fram handen.
— Det ä r n o g som I s ä g, Ulander, s a han, att sanningen s k a fram till sist ä n d å.
Men jag får d å s ä g a det, att aldrig ha jag begripit den människan, och än mindre begrip jag na nu.
Därmed tog han farväl och for hem.
Jonke Ulander s a t t e sig åter att stirra in i elden och tänkte; han tänkte p å Kristin och hvad hon menat med alla sina tilltag.
— Det tör väl ska ha varit högfärden!
sa han till sist, ty med den förklarar man i Ån- g e r m a n l a n d allt, där är den större än i n å - got a n n a t l a n d s k a p i Sverige, ja, k a n s k e i hela världen, och p å den och d e s s verknin- g a r är det, som hvarje b o n d e tänker i hvarje socken, hvarje by och hvarje stuga.
(Illustratör: Brita Ellström.)
IDUNS FÖR ETTHUNDRAFEMTIO ÅR sen eller ungefär så, rådde ännu hedendom i Lappland.
Visserligen voro en del af lapparna till namnet kristna, men stora flertalet böjde än- nu knä för " Storjunkaren ", " Tjermes " och andra af luftens och Öfverhim- ens gudar, och] på höjderna slodo öfverallijloiliga seitar omgifna af gre- niga horn.
Då som nu var julen årets förnämsta höglid och firades med stora offer till solen.
Den blifvande nojden eller trollkarlen invigdes just julnatten i sitt ämbete, och öfverall dånade trummorna till månens pris.
Luftens andar voro denna natt i liflig rörelse, och det tarvades stora offer all blidka dem.
Och nu?
Nu kalla klockorna, i stället tor nojdernas trummor lapparna tillsammans till offer JULNUMMER 27 och bön, från nar och fjärran samlas lappar vid juletid till kyrkbyarna, och fast påsken, eller Maria-Peiva, nu anses nästan som årets störsla hög- tid, är ändå julen något som på in- tet vis kan försummas.
Då viges, döpes och begrafves i stor utsträck- ning och den læsiadiahska predi- kanten lockar lapparna att under krumsprång och tjut genomlöpa exta- sens lycka och ve.
Den religiösa kulturen sitter dock ännu i denna dag skäligen löst, och " Liikoluxia " är intet annat an ett nutida utslag af de gamla nojdernas " love " eller extas Kristus korsfäst på gamla hedniska Peiwes-tecken är min symbol för " kristendomen i Lappland ".
OSSIAN ELGSTRÖM.
2ö [DUNS JULNUMMER olfJwrr&amp;ck,.
Ä NYBYGGAREN SEVEN Skoglund i s n ö g l o p p e l om n a t - ten flängde fram g e n o m s m å - skogen, p å v ä g mot hemmet, saft hjärtat, som man s ä g e r, i halsgropen p å honom.
Han stirrade med runda, s ö k a n d e ö g o n in i snöfallet, han lyd- d e s med b å d e mun och öron.
Hajarne, vet jag, tullarne — perkelel Den lille, l å n g h å r i g e ölänningen, han fick umgälla d e t; piskan gick som drifven med maskin.
Ä r a v a r e yrvädret!
Tätt och hvinande ilsket s o p a d e det n ä s t a n o m e d e l b a r t igen hvarje s p å r å den för öfrigt mycket dåligt tillkörda v ä g e n.
O c h gifvetvis h a d e all s å - d a n åklyx som bjällror och s k a k e l k l o c k a sorgfälligt aflägsnais.
Man a n n o n s e r a r inte i o n ö d a n slika färder.
Emellertid, natten var bra — en riktigt äkta smuggelnatf af det g a m l a b e p r ö f v a d e slaget.
Men b a r a inte åtskilliga a n d r a nu o c k s å h a d e korn p å den s a k e n —?
Han satt p å hörnet b a k p å jämtskrindan, oron g n a g d e.
P i s k a n gick.
H ä s t e n g n o d d e.
Det skulle just v a r a fint, i fall han blef upphunnen och tvungen att lämna ifrån sig — a h!
Tre d u b b e l a n k a r e god 96-procenfig sprit!!
O c h stämning, förargelse, b ö t e r.
.
.
Det vill s ä g a, inte för att han kom fattig- v å r d e n till last i fall s å illa skulle gå, inte — och inte för att han p r e c i s b e h ö f d e hålla p å och jobba s å här heller, besuttna k a m som han var.
Visst infe!
Men — — ja, det var b a r a det, att han inte kunde låta bli.
Det satt honom i blodet, han var född med det, han som s å m å n g a a n d r a här i trakterna.
Hvad ville han g ö r a!
O c h undan gick det, s å det hvita hven om näsan.
S m å n i n g o m aftog spänningen i intensitet; S e v e n n ä r m a d e sig hemmet.
Den l å n g h å - rige, b e v a r s s å han fäktade i fimmelstän- g e r n a med d e korta b e n e n, han höll p å att alldeles g e upp.
Bollar af hvitt skumlödder föllo från bringan, sidorna fläktade häftigt in och ut.
Värst var det med frustningarne, och inte kunde d e döljas: slikt h ö r d e s ju lång v ä g!
A n t a g att b l å s t e n u p p h ö r d e!
— Hellre mista lasset, än hästen, tänkte Skoglund och höll in sin flåsande trafvare och lät honom gå.
Det v a r h ö g tid.
S n ö n låg r e d a n mer ä n fotsdjup, och fast den, som nyfallen, var mycket lös, skulle hästen förr eller s e n a r e ovillkorligen h a stupat, s å s e g den ä n var, med d e n farten i d e t föret. "
.
.
.
P o o j a.
.
.
S å å å, lilla p o j k e n.
.
.
p o o la, g o s s e n " — s m e k t e S e v e n, fast det h ö r d e s väl k n a p p a s t fram till hästhufvudet — " tjuge minuter till s å.
.
.
p o o l a.
.
. "
G l a d a r e i h å g e n vid tanken p å ett snart och lyckligt slut p å resan, h o p p a d e S e v e n n e d från sin o b e k v ä m a plats p å det h å r d a skrind- hörnet.
Han s t r a m a d e iömmarne, tills h ä s - ten gick riktigt s a k t a, ty det var fullkomligt omöjligt att eljes följa s l ä d e n i lång v a r g - skinnspäls och h a l a n ä b b s k o r.
Snön föll, vinden sjöng klagovisor i s n å - ren, ö f v e r s n ö a d e t r ä d vid v ä g e n d ö k o fram ur hvii-mörkret som h e m s k a trollgubbar.
S e v e n gick och tänkte p å alla d e mer och mindre m ö r k a historier han hört om färder, som denna, historier, hvari den h a t a d e o r d - ningsmakten s p e l a d e en roll.
Där och där, h a d e en fullare " blifvit b o r t a " en mörk och ruskig natt, och aldrig l y c k a d e s man få r e d a p å undanskaffarne, och d ä r h a d e en a n n a n hittats med klut hårdt å t s t r a m a d om munnen och b a k b u n d n a h ä n d e r en s ö n d a g s m o r g o n, d å folket gick till kyrkan o. s. v. O c h det var alltid s å rätt och b e f o g a d t det onda, tul- larne fingo lida.
Alla som S e v e n k ä n d e, och han med för öfrigt, funno s å d a n t b a r a i sin ordning.
O c h det fanns historier i m ä n g d om fiffiga knep, hvarigenom hajarne blifvir d r a g n a vid n ä s a n och förda p å b a k s p å r — allt s å d a n t naturligtvis o c k s å b a r a i sin o r d - ning.
Men o c k s å s m u g g l a r n e h a d e fått svida mången g å n g för sin handtering, som d e själfva tyckte v a r a blott ett ärligt — om än en smula riskabelt — näringsfång.
O f v e r r a - s k a d e i sista minuten, just som d e varit i färd med att b ä r g a in v a r o r n a i respektive d e p å e r eller i n å g o t s ä k e r t gömställe, h a d e d e fått lämna allt i sticket.
Usch ja — och ibland h a d e det kommit till ö p p e n strid.
.
.
Han mindes o c k s å bakhåll och a n d r a stygga saker.
Nej, inte t ä n k a p å s å d a n t!
Men p å Marjenka i stället!
Ja ja, just p å henne, det var n å g o t som lifvade upp, det!
Lustiga infall fruntimmer kunna få ibland!
Det skulle v a r a o r ä t t att smuggla — har man hört p å m a k e n!
" Brott mot myndigheter och l a g.
.
.
dåligt och n e d s ä t t a n d e " — hä hä!
Bli klok p å det den, som kan!
Sist d e kommit ihop sig om den här saken, h a d e d e skilts åt i full o v ä n s k a p.
Hon h a d e hållit styft p å sitt, och S e v e n h a d e skrattat ut henne.
Med kinderna r ö d a h a d e hon då s a g t: Hvem som helst, b a r a inte en, som har lagbryferi till yrke — och gått ifrån honom.
S e v e n h o p p a d e s dock att det skulle bli godt och väl igen dem emellan som förut.
Ja, han b å d e h o p p a d e s och ö n s k a d e det.
Han riktigt t r å n a d e till n ä s t a lijkutoksia framme i X-rengi, d å d e skulle få träffas och t a l a s vid.
O c h k u n d e det d å rakt inte bli för b ä t t r e s å — ja, i Jumalas stora, h ö g t p r i s a d e namn, d å fick han väl upphöra med h a n d t - verket, hur p å k o s t a n d e det än k ä n d e s.
Ty Marjenka, henne k u n d e han inte und- v a r a, det fick g å hur det ville med åtskilligt annat.
Marjenka — hur var d e t?
Folket s a ju, att hon var af förnämare härkomst!
Farföräld- r a r n e h e n n e s h a d e visst tvungits att lämna sitt g a m l a Finland och b o s ä t t a sig p å s v e n - s k a sidan.
Det h a d e varit fråga om A m e - rika först, men s å voro b ä g g e för g a m l a — och b a r n e n för u n g a —, och s å s t a n n a d e de här.
Anledningen till att d e m å s t e öfverge sitt l a n d!
?
— Ack, den b e h ö f d e inte v a r a vidare stor!
En tidningsartikel, n å g r a v a r m a ord vid en Runebergsfest, eller rent af b a r a litet skvaller ...
O c h h a d e blott v e d e r b ö r a n d e s blickar blifvit f a s t a d e p å p e r s o n e n en g å n g, s å v a r det vanligtvis alldeles nog.
Det fanns s å m å n g a sätt att g ö r a lifvet surt och out- härdligt för en, som var illa tåld.
Allt det här förstod nog inte S e v e n s å mycket af.
H a d e b a r a hört det af folket, och tänkte inte vidare p å det för resten.
Ja, det vill s ä g a, att hon h a d e en smula h e r r s k a p s p å b r å, det a n a d e han n o g ibland, ty hon h a d e s å m å n g a underliga s c h å s e r för sig om " renlighet " och s å d a n t, som slikt folk b r å k a r s å mycket med.
O c h s å det här med smugglingen o c k s å, ja!
Men stor s a k i det!
Ett visste han, och det var, att Marjenka var det g r a n n a s t e och b ä - sta han k ä n d e till.
R a k och siratlig som en tall i skogen, och ögon h a d e hon, s o m hon kunde s ä g a ifrån med, antingen det var till allvar eller smek.
O c h s å var hon ju inte utan siyfrarne heller!
Afstå från h e n n e!
?
— Äh, kom aldrig i fråga.
— H v a.
.
.
hva n u?
!
H ä s t e n s v ä n g d e plöisligt med hufvudet mot vinden och lät höra ett svagt förebud till g n ä g g n i n g, omöjligt att misstolka för den, som k ä n d e till förhållandena.
En g n ä g g - ning, det var d e t s a m m a som signal om fara: hästen v ä d r a d e kamrater.
O c h nu helst: vin- den stod ju rätt akter ifrån — från fiende- hållet.
— Jo nu!
Ölänningen drog till med en riktig kraftig och lång hästhälsning.
— P e r k e l e.
.
.
Om han nu b a r a v i s s t e.
.
.
Att d e voro efter honom, v a r s å g o d t som säkert.
O v ä d r e t h a d e inte skyddat.
Dumt o c k s å för r e s t e n: under o v ä d e r s n ä t t e r voro d e alltid a k t s a m m a r e än eljes.
Det var förr i världen man k u n d e vinna n å g o t en y r v ä - dersnatf.
Allting försämras.
Upp p å s l ä d e n!
Men inte hem utan p å a n - nat håll.
P i s k a n hven, och motvilligt s a t t e sig h ä s - ten i lunk igen i den djupa m o d d e n.
Nu in p å en a f t a g s v ä g — klatsch!
Hej, i fyrsprång!
IDUNS N å d d e han b a r a Bäckfallei och fick k a s t a alltihop i vaken, v a r det bra.
D ä r n e r e s n u - s a d e man inte s å lätt upp n å g r a k a g g a r som bevis mot honom.
Den v ä g, S e v e n kommit in p å var bättre körd.
Han hojtade, han p i s k a d e och han m a - n a d e med lömryck — och just som sista d u b b e l a n k a r e n försvunnit i det svarta hålet i isen och h ä s t e n fått sig ett b r a nyp, g n ä g - g a d e det, tätt inpå öronen p å S e v e n.
Undan kom han emellertid.
Det var flere v ä g a r, som ledde till vaken, och i mörkret och snöyran t o g o förföljarne miste.
S e v e n fick försprång och k l a r a d e sig.
För öfrigi var han ju nu fri från allt tullpliktigt.
Här fanns följaktligen intet att vinna för dem.
* S e v e n S k o g l u n d s hus, en envåningsstuga som d e öfriga i byn, s å g jämförelsevis o a n - senligt ut.
Det mesta, i alla h ä n d e l s e r det hufvudsakligaste, var b e l ä g e t under jorden, i form af källare.
D ä r n e r e v a r allt inrättadt m e d t a n k e p å — handtverket.
Den u n d e r - jordiska var en stor, vidlyftig historia med två sinnrikt dolda i n g å n g a r och hög i taket som en liten kyrka.
I e n a hörnet g a p a d e en b a s t a n t ö p p e n spis, n å g o t sällsynt i en k ä l - lare.
Här var fullständig n e d e r l a g s p l a t s för s m u g g e l v a r o r; men för n ä r v a r a n d e fanns här ej a n n a t än spritsaker: större och mindre k a g g a r — omkring 40-talet — s t o d o r a d a d e kring v ä g g a r n a jämte n å g r a bykbaljor, hvil- k a tjänstgjorde som behållare.
Det kom s o m en hvirfvelvind: h u s u n d e r - sökning hos Skoglund!
N å g o n h a d e väl varit framme och hviskat ett mystiskt ord i tull-öronen framme vid stationen, n å g o n afundsjuk, eller n å g o n g r a n n e m å h ä n d a, som inte fått v a r a med p å en finare färd.
Just nu b e h ö f d e s det inte mycket, ty m a n förstod ju att tullarne voro f ö r a r g a d e öfver fiaskot y r v ä d e r s n a t t e n.
Marjenka h a d e just fått veta det framme i h a n d e l s b o d e n.
Där p r a t a d e s öfverljudt om saken bland karlarne, som alltid s t o d o och h ä n g d e mot diskkanten i sura p ä l s a r och med s n o r k a n d e pipsnuggor.
De l a d e ut vidt och bredt om hur det skulle k o m m a att gå, ifall S e v e n blef e r t a p p a d.
S v å r t straff, oj oj, m å n g a hundra riksdaler, voj voj voj!
Men hur h a d e d e fått v e t a detta, s å här i förväg?
Troligen h a d e r a p p o r t ö r e n inte förmått hålla hemligheten för sig själf allena utan ock däraf m e d d e l a t åt a n d r a, det vill s ä g a byborna.
— Det ä r rätt åt honom, tänkte Marjenka först, det skall grundligt b o t a honom för det d ä r styggfyget, för all framtid.
Men när hon p å hemvägen en stund gått och övervägt saken, beslöt hon sig för att låta S e v e n få r e d a p å det förestående.
Det s k a d a d e ju inte.
B a r a det nu inte var för sent!
Det s l o g henne, att något m å h ä n d a kunde g ö r a s för att r ä d d a S e v e n s a n s e e n d e, om o c k s å h a n s eländiga smugglerilager skulle g å all världens väg.
N ä r denna t a n k e väl var färdig, började hon springa, och flämtande s t ö r t a d e hon in hos S e v e n s.
— N u.
.
.
nu kommer d e t.
.
.
det som jag s a g t.
.
.
v a r n a t dig för, s t ö n a d e hon andfådd.
— S a g t?
!
S a g t!
?
K o m m e r.
.
.
kommer —?
?
Han stirrade med u p p s p ä r r a d mun.
Hvad var det, som skulle k o m m a?
som hon varnat för?
Hon s a t t e honom snart in i situationen.
S a - d e honom hvad hon hört inne i h a n d e l s b o d e n och hvad som var o m e d e l b a r t förestående.
Jo det här v a r en skön historia!
S e v e n stod d ä r rådvill som ett litet barn, och a l l d e - les öfversiggifven.
JULNUMMER — Jag s k a hjälpa dig, tog Marjenka i, men kom ihåg: inte en e n d a g å n g till!
Hör du det!
Han lofvade, och han k r a m a d e h e n n e s hand p å saken, s å hon höll p å att skrika till.
O c h nu må tro det blef a r b e t e i huset, och det blef en b r å d s k a som om v å d e l d hotat.
O c h en väldig b r a s a var ju o c k s å det, som förestod.
Dörrar s t ä n g d e s och r e g l a d e s, ljus s l ä c k t e s, allt blef tyst och tomt.
S e v e n och Marjenka hjälptes åt att med åtskilligt b e - s v ä r flytta den klumpiga d a l a k l o c k a n från hörnet, d ä r den s m a l a n e d g å n g e n till k ä l l a - ren doldes, s å fint infälld i panelen, att ingen främmande k u n d e s e n å g o t ovanligt här.
Källaren m å s t e tömmas, allt härinne m å s t e a f l ä g s n a s, s å att inte en pinne ens kunde u p p s p å r a s att tjänstgöra som bevis.
Men huru?
Hissa upp alla d e s s a k a g g a r, det hvarken förmådde man eller medhann.
Lika galet var det att slå ut innehållet öfver det b e n h å r d t fjälade jordgolfvet, ' där inte en d r o p p e skulle rinna ned.
Alltså b a r a en u t v ä g: spisen.
O c h en väldig b r a s a flammade snart.
Utomkring huset s a m l a d e s inom kort flera p e r s o n e r med Kunglig M:jts och Kronans märken p å sina v a c k r a kläder.
De u n d r a d e, och d e u n d r a d e omigen: ingen människa h e m m a?
Tyst, mörkt och tomt öfverallt, och ä n d å s t e g rök ur s k o r s t e n e n?
De dröjde och s å g o sig om litet, m e d a n d e v ä n t a d e.
Bryta sig in kunde d e ej rätt gärna.
N å g o n af husfolket skulle väl snart komma.
De l ä n g t a d e mycket ifrigi efter att få komma in — naturligtvis — inte minst därför att det v a r en ursinnigt s t i c k a n d e kall natt.
En natt, d å kvicksilfverpeiaren i sitt lilla rör ej längre v a r utslagsgifvande i fråga om gradtalet.
O c h en ä k t a norrskensnatt för öfrigt, praktfull och s k i f t a n d e.
.
.
Det h a d e börjat svagt i norr, men innan n å - gon hunnit iakttaga, hur det gått till, var hela den väldiga himmelskupolen i hvirflande, fladdrande rörelse.
Ät hvilket v ä d e r s t r e c k man s å g, t r å d d e s en glad d a n s af lifliga tärnor, h o p p a n d e och piruetterande, och med tiåret i vildt svall.
— Scenförändring.
Eldspjut nch eldsvärd svingas.
Miljonhärar rida upp.
S e, hur det glittrar och g l ä n s e r från rustningar och rika b e s l a g!
Det glänser och strålar af allt: hästar, m a n s k a p, v a p e n.
Härarna d r a b b a s a m m a n.
Striden blir het, - irrvarret stort.
Af och till v a c k l a s k a r o r n a, än vi- k a n d e och än framryckande, v a p e u d a n s e n är våldsam — — — O c h nu å t e r: F a c k e l t å g — striden är slut — s e g e r n firas.
Det ä r glans och prakt och lugn, d ä m p a d stämning.
Dock e n d a s t n å g r a ögonblick.
Snart börja b l o s s e n rycka sig lösa ur fackeltåget och kila i l y s a n d e b å g a r från horisonten upp mot zenit.
B å g a r n a förena sig till fält, för att strax d ä r p å flyta s a m m a n till en e n d a väldig ridå.
O c h nu igen, s e!
En s a x har plötsligt varit framme och ur kanten p å den g l ä n - s a n d e v å d e n n a g g a t ut tätt med v a c k r a ud- dar.
C h a n g e m a n g: u d d a r n a bli h v a s s a, det är nålar, knifspetsar, istaggar.
O c h nu — ja, d ä r äro s v ä r d e n och spjuten igen, fast i a n - dra former än nyss och under n å g o t ä n d r a d e förhållanden.
Länge får man dock ej njuta af den nya s v ä r d s l e k e n förrän — ah, vidun- derligt!
Ett haf!
Ett eldhaf i fullt uppror.
Vågsvallet slår högt, skummiga s p e t s a r, v ä l - diga v å g k a m m a r t y c k a s fräsa och sjuda.
V å g b e r g och v å g d a l a r byta hastigt p l a t s.
.
.
S å blir det b a n d och b å g a r i g e n.
.
.
slick- k a n d e eldtungor, fantastiska draperier, som höjas och s ä n k a s, slitas itu och förenas, r y c k a s undan, försvinna — — — Men lugn, stilla står den stjärnprickade, 29 stålblå bakgrunden, mot hvilken jättefilmen spelar.
— — — Om kölden g e n e r a d e därute, s å var det s å mycket v a r m a r e n e r e i källaren, där hela det stora spritlagret s å småningom v a n d r a d e upp g e n o m skorstenen.
Det var den e n d a utvägen för att få s p å r e n grundligt u t p l å - nade.
Fort m å s t e det gå, men det oaktadt med en viss försiktighet.
K a s t a d e s större k v a n - titeter åt g å n g e n öfver glöderna,slog l å g a n fram med stor våldsamhet, h o t a n d e att k a s t a sig upp och a n t ä n d a taket, d å hela huset snart skulle stått i lågor och d e två in- s t ä n g d a omkommit.
Man m å s t e följaktli- g e n ta det i småportioner; med en s k o p a u t- m i n u t e r a d e s k a g g a r n e s innehåll åt den glupske kunden, som b a r a fräste af v ä l b e - h a g och med röd, girig tunga oupphörligt slickade sig om munnen efter m e r a.
Det var ett ifrigt s k o p a n d e.
Hvarje s a t s, som k a s t a d e s, f ö r o r s a k a d e en explosionslik- n a n d e utvidgning af lågan, och v a r s k o p a n riktigt väl b r ä d d a d, slickades ansiktet och h ä n d e r p å den m a t a n d e.
S e v e n och Marjenka t u r a d e om vid spisen, d ä r a r b e t e t var mest a n s t r ä n g a n d e.
De b a - d a d e i svett, och hettan framkallade en häf- tig törst, som det i alla h ä n d e l s e r inte var rådligt att s ö k a s l ä c k a ur n å g o n af kuttin- g a r n e.
Det skulle nog e n d a s t h a förvärrat.
P l a g g efter p l a g g k a s t a d e s, tills e n d a s t det n ö d v ä n d i g a s t e å t e r s t o d.
Ö g o n e n s v e d o af det s k a r p a, b l o s s a n d e skenet.
Tröttheten stötte dem tidt och tätt i knävecken.
Men det fick inte hindra.
Ingen frist eller hvila, förr ' än allt v a r öfver!
S å l u n d a e x p e d i e r a d e s hela lagret under natten.
N ä r den s e n a m o r g o n e n omsider lät g r a n t o p p a r n e s t å s u d d i g a fram ur nattens mörka m a s s a, fanns inte en d r o p p e kvar där nere i d e p å n och inte s å mycket som ett stäf- ver eller dylikt af en k a g g e.
Allt h a d e elden tjänstvilligt burit ut i luften och strött för himmelens hundra v ä d e r.
N ä r det v a r öfver, s a k n a d e S e v e n sitt tunna s k ä g g, och b å d a v o r o utan ögonbryn och ögonhår.
F r a m p å d a g e n kom visitationen med v e - derbörlig myndighet och allvar, och infe utan vissa stora, m å h ä n d a mindre väl motiverade g e s t e r: här skulle väl visas, hvem det var, som makt h a d e!
Naturligtvis hittades ingenting.
Luften var visserligen inpyrd af en s ä r - egen, nog s å karaktäristisk doft: det var som om man sysslat med att b r y g g a brylå ett p a r v e c k o r s tid härinne.
N å g o t a n n a t misstänkt hittades emellertid ej, och man kunde infe g ä r n a s t ä m m a till tinget p å — doft.
Slikt befanns ej tillräckligt att tjänstgöra som b e - vismaterial.
— — — Därmed var Seven Skoglunds smugglare- s a g a all.
Han förlorade ju det s t o r a lagret i källaren värdt sina g o d a fyrkar, men s å vann han o c k s å n å g o t a n n a t i stället.
Man h ö r d e h o - nom verkligen aldrig k l a g a öfver att han för- bytt sig.
N ä r äfventyrslusten kom och ryckte h o - nom i pälsskörfet, exempelvis en mörk, för handtverket b e h ä n d i g natt, l o c k a n d e med g o d a k a p, v a r Marjenkas replik färdig: " inga spritbrasor mer, S e v e n! "
O c h det fick b e r o.
G å r d e n är nybyggd nu.
R ö d m å l a d, och mycket ståtlig, för all del.
Men källaren är den gamla.
Den är s å stor och bra, r ä c k e r till för litet af hvarje.
B a r a inte för n å g r a smuggelvaror.
Den trafiken gjorde Marjenka, S e v e n s duktiga hustru numera, ordentligt slut p å.
(Illustratör: Ossian Elgström.)
s t e k t blodpudding med lingon; mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: " Vegetarisk rotpuré med s t e k t a brödtärningar; kokt slätvar med smör, pepparrot och potatis.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafregrynsgröt med mjölk; blandad l å d a med smält smöir; kaffe eller ite.
M i d dag (vegetarisk): Kåldolmar med p o t a t i s; lingonpäran med grädde.
TORSDAG (Nyårsafton).
F r u k o s t: Smörgåsbord; biff å l a Lindström med s t e k t p o t a t i s; mjölk; kaffe eller t e.
J V I i d d a g: Lutfisk med potatis och gröna ä r t e r; risgrynsgröt m e d mjölk; klenäter.
FREDAG (Nyårsdagen).
F r u k o s t: Smörgåsbord; pressylta med rödbetor; omelett med svamp s tuf n i n g; mjölk; kaffe eller t e med saffransbröd.
M i d - d a g: Klar buljong med pastejer; fär- serade filéer af sjötunga med hol- landaise och p o t a t i s; stekt a n k a med brynt p o t a t i s och s a l a d e r; glacepud- ding.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; s t e k t risgrynsgröt med mjölk; kall skinka med p o t a t i s b u l l a r; kaffe eller t e.
M i d d a g: Lutfiskpudding med smält smör och p o t a t i s; soppa på aprikoser.
NU ÄR TIDEN INNE att verkställa IDUN.
p r e n u m e r a t i o n för år 1915 å Ju förr d e t t a sker, ju s ä k r a r e kan Ni v a r a p å ait IDUN utan afbrott skall k o m m a Eder iillhanda p å nyåret.
Dröj d ä r - för ej, utan p r e n u m e r e r a g e n a s t p å " D E S V E N S K A IDUN, S I N G E R 0: 0 SYMASKINS AKTIEBOLAG Filialer på alla större platåer.
EKSTROriS .EKST RO i l l l g OREBRO-KEn-TEKN fgggjj D e n b e r ö m d a CaccLon 2.9O kg.
RAHDE?
är ovillkorl.
största fördel att använda.
RECEPT: Percy F. Luck &amp; C:o H. A.-B.
Ä g g s u f f l é (f. 6 pers.).
1 / msk smör (30 gr.), 3 msk.
mjöl (30 gr.).
A n s j o v i s i O s t r o n s å s 3 d e l.
kokande mjölk, 3 ägg, Vs t s k salt (3 g r.)
, l i t e t hvitpeppar.
Erkändt bästa inläggning.
T i l l f o r m e n: V * msk.
smör (10 gr.).
B e r e d n i n g: Smör och mjöl fräsas 2 min., mjölken spädes på, litet i sän- llllF der, och smeten får k o k a 5 min.
Den hälles u p p i e t t f a t; när d e n svalnat, t i l l s ä t t a s äggulorna, en i sänder, och smeten röres 10 min.
Den af smakas med kryddorna och de t i l l h å r d t läses under skum rubrik!
slagna ä g g h v i t o r n a blandas för siktigt i.
Massan hälles i väl smord " Om hudens vård ": kransform och gräddas i vattenbad i Bland alla de medel, som S svag ugns värme omkr. 40 min.
Stjal- rekommenderas för bevarande eller • pes upp på varmt fat och serveras förbättrande af byn, anses borax- • genast t i l l falsk sköldpaddsoppa.
benzoé ' såsom det basta.
• Mot finnig och oren by är bästa • medlet en längre tids begagnande • Fylld mörtårta (f. 15 — 18 af borax benzoötvål.
pers.).
Finare mordeg: 3 hg.
smör 1 hg.
florsocker,- 2 äggulor, 25 gr. söt V ä l k o m m e n J u l k l a p p!
G a h n s mandel, 5 b i t t e r m a n d l a r, 325 gr. hve temjöl.
Fyllning: / l i t.
äppelmos, 5 B o r a x B e n z o e t v å l | hg.
sötmandel, 4 hg.
florsocker, 2 — 3 har sedan gammalt stort för- • ägghvitor.
B e r e d n i n g: Till mord egen röras E L E K T R.
D A M M S U G A R E N L U X troende.
Pris 50 öre st. g smör och socker till hvitt skum, där- efter t i l l s ä t t a s äggulorna, en i sänder, den skållade och m a l d a mandeln och sist mjölet.
Degen a r b e t a s, tills den • u p p n å d d i K Ö K S A L M A N A C K blir jämn, hvarefter d e n får s t å på kall plats omkr. 2 tim. — Till fyll- ningen bör äppelmoset h e l s t kokas Redigerad af dagen förut, så a t t det är fullkom- E f f e k t i v i t e t E l i s a b e t h Ö s t m a n - S u n d s t r a n d ligt kallt.
Mandeln skållas, torkas, drifves genom kvarn och stöfces med Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmo- sockret och ägghvitorna i stentnortel derskurs i Stockholm.
t i l l en fin och smidig massa, som S t y r k a VECKAN 27 DEC.
1914 — 2 JAK.
1915. bör vara g a n s k a lös.
— Möirdegen ' delas i 3 delar.
En del klappas ut på SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; bottnen af en ringform och gräd- wienerschnitzel med steikt p o t a t i s; das till hälften.
När bottnen är kall, mjölk; kaffe eller t e m e d scon.es.
klädas sidorna med deg, äppelmoset E l e g a n s M i d d a g: Falsk sköldpaddsoppa med ilägges och mandelmassan bredes äggsufflé; ugn s t ek t gös med tomat- jämnt däröfver.
Resten af degen rul- sås och p o t a t i s; fylld mörtårta, med las u t till smala stänger, som läg- vaniljs ås.
B i l l i g i I n k ö p gas i sneda rutor Öfver mandelmassan, MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; sist lagges resten af degen i en ring bräckkorf med, aggstanning i form; r u n d t omkring t å r t a n.
Den gräddas mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: Kall i ej för varm ugn, tills den ä r allt- skinka med ärter och p o t a t i s p u d d i n g; igenom mör, hvilket pröfvas med en B i l l i g i D r i f t nyponsoppa med grädde och skorpor.
vispkvist.
Serveras afsvalnad med va- nilj.sås.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; H E M M E N S T I D N I N G " 1 2 För » ftnsm ^iiiii I Iduns Hjälpreda fön \ Hemmet u i 2 N i b e H ö v e r e j s p a r a M p å Kaffe.
T y o m Ni b l a n d a r det m e d hälf- ten Kath rein er-Kaffe får Ni e n billig o c h synnerligen välsma- Kande drycK och sKo- n a r samtidigt E d e r h ä l s a; 3U m e r R a t h r e i - n e r m a n tager, desto h ä l s o s a m m a r e blir drycKen.
E D G A KAN MAN ERHÅLLA S} Vegetarisk rotpuré (f. 6 pers.).
2 morötter, 1 palsternacka, V2 A kålrot, 1 selleri, 1 purjolök, 4 persil- jestjälkar, 1 V * l i t.
vatten, 1 lit.
mjölk, 3 msk.
smör (60 g r.)
, 3 msk.
mjöl (30 g r.)
, salt, socker (cayenne).
B e r e d n i n g: R ö t t e r n a ansas på vanligt s ä t t och skäras i bitar.
Pur- jolöken rensas, skölj es och bindes ihop.
Alltsammans s ä t t e s på a t t koka i v a t t n e t och mjölken t i l l i k a med 1 msk.
af smöret, och d å r ö t t e r n a är o fullkomligt mjuka, passeras de.
Smör och mjöl fräsas 2 min., purén spades på och soppan får koka 5 min., hvarefter d e n af smakas med salt, socker och, om s å Önskas, med litet cayenne.
En half msk.
af d e t kalla smöret lagges i soppskålen och purén serveras med s t e k t a brödtär- ningar.
K T I E S B T O O C L K A H O G E L M T L U X 8.
Risgrynsgröt (f. 6 pers.).
2 del.
risgryn (2 hg.
), 2 msk.
smör (40 gr.), 2 Vä Ht.
mjölk, 2 t s k.
salt (10 gr.).
Beredning: Risgrynen sköljas, skållas i h e t t vatten, öfverspolas med kallt vatten och få afrinna.
Hälften af smöret smältes i en kastrull, mjöl- ken ihälles och får koka u p p, gry- n e n iro-ras, och gröten får därefter s a k t a koka, tills grynen äro fullkom- ligt mjuka, eller omkr. 3 tim. Grö- ten omröres ofta, så a t t den ej brän- ner vid, och spädes med mera mjölk, om så behöfves.
Gröten af smakas med s a l t e t och resten af smöret och ser- veras med mjölk.
Kathreiner är ingenting nytt.
omtycKt tillbaKa, sin plats i hela vä lioner m Det är Känt sedan 2 5 år h a r erövrat och dricKes r l d e n af m i l - ännisKor.
och * v- Pris 90 öre pr kg.
- » Kvaliteten fäller utslaget.
Finnes överallt i paliet om 45.
25 o c h lO öre.
V A R M T V A T T E N I ALLA HEM.
för 5 kronor stycket är väl billigt?
Sand Eder gamla smutsiga, nerfläckade kostym i och för kemisk tvätt och präs^ning t i l l Orgryte Kemiska Tvätt- &amp; Färger!
A.-B-, Goteborg, och Ni blir förvånad Öfver det goda resultatet.
Det är ej likgiltigt, t i l l hvilken affär Ni vänder Eder, ty det är stor skilnad på kemisk tvätt och — kemisk tvätt.
KOSTyMER I Eärserade filéer af sjö- t u n g a (f. 12 — 15 pers.).
3 sjötun- gor p å omkr. 5 h g.
st., 1 msk.
s a l t (15 gr.).
F i s k f ä r s: Va kg.
g ä d d a = 2 1 0 gr. s k r a p a d t fiskkött, 125 gr. godt smör.
15 gr. mjöl, 2 del.
grädde, 1 ägg, 1 K. ANDERSON J U V E L E R och P E R L O R af l:ma kvalitet, väl och smakfullt infattade, till billigaste priser här i Skandinavien.
Prakfkatalog och ringmålt gratis.
KUNOL.
HOF1UVELERARE.
JAKOBSTORG 1.
REQERINOSO.
1 9 - 8 ',
sen afsmakas med citronsaften, vri- des genom duk och hålles varm i vattenbad.
LÄMPLIGA JULKLAPPAR: Stekt anka (f. 6 — 8 pers.).
2 ankor (på omkr. 2 kg.
st.), 2 msk.
salt (30 gr.), 1 t s k.
hvitpeppar, 5 — 6 äpplen, 125 gr. katrinplommon, l i t E L E K T R I S K A S T R Y K J Ä R N (från Kr.
5: —).
lit.
buljong eller vatten.
B e r e d n i n g: En a n k a beräknas E L E K T R I S K A K O K A P P A R A T E R (från Kr.
5: —).
för 4 — 6 p er s.
De ä r o bäst från sept.- — febr.
Andra t i d e r på året fin- nas ryska ankor, som äro billigare, E L E K T R I S K A C I G A R R T Ä N D A R E (från Kr.
7: —).
kunna vara mycket g o d a; böra köpas stelfrusna.
— Ankorna svedas Öfver E L E K T R I S K A B R Ö D R 0 S T A R E (Kr.
11: 5 0).
sprit- eller gaslåga, hvarefter alla fjäderpennor bortplockas omsorgsfullt K o m p l e t t a n o r d n i n g m e d m o t o r för drifvande af och ankorna t v ä t t a s väl med ljumt v a t t e n och mjuk borste samt t o r k a s.
Kr ås et kan användas till svartsoppa.
symaskin.
Fåglarna uppskäras och urtagas — istret uttages och lägges i kallt vat- ten tillika med d e t ister som plockas E l e k t r i c i t e t s v e r k e t s Utställning, af t a r m a r n a — sköljas väl i kallt vatten, torkas och gnidas in- och utvändigt med kryddorna.
De fyllas R e g e r i n g s g a t a n 3 8 - STOCKHOLM.
med äpplena, skalade och skurna i stora klyftor, samt med de förvällda och urkärnade katrinplommonen, hop- sys och u p p s ä t t a s.
En s t e k g r y t a upp- lätt Apoteket h e t t a s långsamt, ankorna iläggas med bröstet upp och brynas vackert öfver Vasens Laxérmarmelad på grund ALBERT BONNIERS JULBÖCKER: ej för stark eld.
Vändas, spädas och få steka med t ä t t lock, tills d e äro afdess behagliga smak.
Pris 1 möra eller omkr. 1 / — 2 t i m.
D e Finnes å alla P r e s e n t b ö c k e r: ösas flitigt och spädas, n ä r så be- kr.
pr ask.
höfves.
Ankorna uppläggas p å fat, apotek.
t r å d a r n a urdragas, de skäras och hop- WERNER SODERHJELM: läggas å t e r så a t t de se h e l a ut, gar- OSCAR LEVERTIN.
En minnesteck- neras med brynt p o t a t i s, kruskål eller ning.
Med talrika illustrationer.
persilja och frukten, med hvilken den D.
B.
C.
10 kr., inb.
12 kr.
varit fylld.
Serveras med salader.
Om så önskas, t i l l s ä t t e s såsen med F l y t a n d e P u t s k r ä m ANTON BLANCK: l i t e t tjock grädde.
f ö r metaller.
GEIJER 1 ENGLAND.
B a n s resean- Profva den och Ni använder aldrig t e c k n i n g a r och biev till Anna-Lisa I s t r e t får ligga i vatten 12 tim., Lilljebjörn 1809 — 1810.
Med en in- någon annan.
Fås öfverallt.
hvarunder vattnet bytes en gång, d e t ledning om E n g l a n d vid 1800-talets smältes därefter tillsammans med 1 början.
Med reproduktioner av sam- äpple, 1 liten rödlök, silas, får k a l l n a Fabrikanter: Oorch, Bäcksin &amp; C:os A.-B.
tida kopparstick.
Pris c:a 5 kr.
GÖTEBORG.
och användes som smör.
Om flottet önskas fastare, smältes d e t tillsam- SELMA LAGERLÖF: mans med 3 hg.
njurtalg.
smöret.
Serveras till kall skinka.
KEJSARN AV PORTUGALLIEN.
Äggulan k a n u t e s l u t a s, om så Önskas.
Med illustrationer av \ P o t a t i s b u l l a r (f. 6 pers.).
1 L u t f i s k p u d d i n g (f. 6 pers.).
lit.
kokt, öfverblifven potatis, 1 msk.
GUSTAF FRODING: smör (20 gr.), 1 äggula, 1 — 2 msk.
80 gr. smör, 2 d e l.
f i n s t ö t t a skorpor, EFTERLÄMNADE SKRIFTER.
2 de- tjock grädde, 1 t s k.
salt, 1 t s k.
soc- Va Ht- finhackad, kokt lutfisk (rester), 4 ägg, Ys lit.
gräddmjölk, salt, soc- lar å S k r, inb.
i " Å band 9 kr.
I.
A ' ers ker (l i t e t muskot).
II.
Prosa.
Till panering och s t e k - ker, hvitpeppar.
T i l l f o r m e n: / msk.
smör (10 n i n g: 1 del.
s t ö t t a skorpor, 2 msk.
CARL LARSSON: gr.), 2 msk.
s t ö t t a skorpor.
smör (40 gr.).
B e r e d n i n g: Smöret smältes och ÅT SOLSIDAN.
31 m å l n i n g a r m e d B e r e d n i n g: Potatisen rifves på blandas med de s t ö t t a skorporna.
Lut- text av konstnären.
2:80, inb.
1:75. rifjärn eller passeras genom purépress.
fisken t i l l s ä t t e s j ä m t e d e väl vi- Smöret röres t i l l skum och blandas väl spade äggen.
Mjölken kokas upp och ANNA HAMILTON GEETE: med moset j ä m t e äggulan, grädden slås h e t på massan, som därefter I SOLNEDGÅNGEN.
Minnen och och kryddorna.
Med t v å skedar, dop- omröres väl.- Den afsmakas med kryd- bilder frän Erik Gustaf Geijers se- pade i mjöl, formas r u n d a bullar, dorna, hälles i en smord och bröd- n a s t e levnadsår Fjärde samlingen hvilka t i l l p l a t t a s, vändas i s t ö t t a beströdd pajform och gräddas i ugn, (avslntningsdelen) meddelad av E. skorpor och stekas vackert bruna i tills den fått en vacker, gulbrun färg Gr. Lilljebjörn.
3: 50, inb.
5 kr.
eller omkr. 40 min.
Serveras med smält smör och små k o k t a potatisar.
C.
A.
C. LEWENHAUPT: RUNDT PYRENÉERNA.
Resor i södra E r a n k r i k e o t h norra Spanien.
B i k t illnstr.
9 kr., i n b.
10:50.
1 P R I M A KVALITÉ!
FL B Ä S T A U T F Ö R A N D E!
HVARJE PAR STÄMPLADT MED OFVANSTÅENDE VARUMÄRKE FINNAS I ALLA VÄLSORTERADE SYBEHÖRS - M A N U F A K T U R - &amp; KORTVARUAFFÄRER.
äggula, 2 t s k.
salt (10 gr.), 1 t s k.
socker (5 gr.), Vi t s k.
hvitpeppar.
T il 1 g a r n e r i n g: 4 tryffel el- ler 48 räkstjärtar.
T i l l k o k n i n g: 1 V2 nisk.
smör (30 gr.), fiskbuljong.
B e r e d n i n g: Sjötungorna u r t a g a s, sköljas väl och t o r k a s; fenorna klip- pas bort.
En djup skåra skares med.
en spetsig knif längs efter ryggbenet på båda sidor, och filéerna skäras försiktigt från benet, så a t t de ej gå sönder.
De läggas med skinnsidan mot en skärbräda, och k o t t e t skares från skinnet.
Gälarna klippas bort, och hufvudet, benet och d e t hvita skinnet sköljas väl, och h ä r p å kokas buljong.
Filéerna klappas u t med en fuktig köttklubba, ingnidas med sal- tet och få ligga på h v a r a n d r a e t t p a r timmar.
— Till fiskfärsen fjällas ej gäddan, sköljies väl, torkas med en fiskhandduk, fläkes, och ryggbenet skares bort.
F i s k k ö t t e t skrapas fint, intet fjäll eller ben får medfölja, väges, blandas med d e t kalla smöret och d r i f v e s 4 — 5 ggr genom k ö t t - kvarn.
Massan stöt es därefter i sten- mortel med t r ä s t ö t, tills den är fin och sammanhängande.
I e t t fat vispas äggulorna, mjölet, grädden och kryd- dorna; d enna blandning inarbetas m a t s k e d s v i s i färsen, som bör röras omkr. 1 tim., hvarefter den pas seras.
Sist nedskär es den till h å r d t skum slagna ägghvitan, och färsen af smakas noga.
— Filéerna torkas ånyo, hvarje filé skares midt itu och bitarna p u t s a s af, så a t t de blifva aflångt runda, eller ock skäras de päronformiga.
De betäckas med 1 / cm.
tjockt lager fiskfärs, som strykes jämnt med en sked, doppad i ljumt vatten, och penslas öfver med l ä t t uppslagen ägghvita.
Färsen garneras med tryffeln, skuren i vackra figu- rer eller med r ä k s t j ä r t a r eller ock med båda delarna.
En långpanna sku- ras ren (så.
a t t den ej svärtar) och smörjes med d e t kalla smöret, filé- erna läggas i, och så mycket fisk- buljong spädes på, a t t det står upp till färsens nedre kant, e t t lock eller en plåt lägges öfver, pannan s ä t t e s in i ordinär ugnsvärme och filéerna få koka 15 — 20 min.
Profvas med visp- sticka, om de äro färdiga.
Läggas u p p med hålslef på varmt fat, gar- neras med persilja oeh serveras med hollandaise och små k o k t a potatisar.
1 2 Ä k t a h o l l a n d a i s e (f. 6 pers.).
1Y2 msk.
fin ättika, 1 msk.
vatten, 2 gr. bordsalt, 1 gr. socker, / gr. hvitpeppar, 3 äggulor, 1 msk.
kallt vatten, 250 gr. smält smör, 3 — 4 msk.
fiskspad, V2 t s k.
citronsaft.
B e r e d n i n g: Ättikan, v a t t n e t, sal- t e t, sockret och pepparn hällas i en blankskurad såskastrull med flat, tjock botten och får- koka ihop tills V4 å t e r s t å r.
Kastrullen skjutes å t sidan och de uppvispade äggulorna samt v a t t n e t t i l l s ä t t a s och såsen får sjuda under stark vispning.
Den lyf- tes af och det smälta, af svalnande smöret och fiskspadet hälles i så små- ningom under fortsatt vispning.
Så- x 2 ORÖRDAS AV 1 2 Eng ström.
4:50, inb.
6: Albert 50.
1 2 DEN VIKTIGA erv- o c h kraf t n ä r i n q s p r e p a r a t r Barnen taga LÄKARE frågan HJALMAR MEISSNER: EN MUSIKERS MINNEN.
Uppteck- ningar.
E n m ä n g d roliga p o r t r ä t t.
2: 75. o m GERHARD LINDBLOM: Verksamt styrkande i vid allmän svaghet,ner- vositet.
överansträng- |ning o c h s ö m n l ö s h e t, v i BARNENS KLÄDER!
A.B.
PHARMACIA, Stockholm I Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERG.
— och OREBRO, 1 T u r k i s k a billigast BARNGARDEROBEN Illustrerad månadstidning Om del under vanliga omständig- heter är orä ' t ar det nu ett brott ait gynna utländsk industri.
Bort med importerade varor, nu då arbetsför- tjänst så väl behöfves af Svenskarl Understöd Svensk industri, ty därmed gagnar Ni Ert land och skaf- far arbetsförtjänst åt Svenskarl Köp ej engelsk Kåttvål, när Ni kan få lika god SVENSK till samma pris I HAPPACHS SÄPFABRIKS A.-B.
Malmö &amp; Stockholm för barnkläders ej att genast IOXYGENOLI EXPEDITION STOCKHOLM.
EN RESA I FAMILJEVAGN I SVE- RIGE AR 1842.
Louise af Forsells d a g b o k s a n t e c k n i n g a r.
Med talrik * p o r t r ä t t.
5:50, inb.
7 kr.
Ny Skönlitteratur: MATHILDA MALLING: EBBA STJERN B, EVA SKYTTE OCH DE ANDRA.
Roman.
4:25.
ELIN WÄGNER-LANDQUIST: MANNEN OCH KÖRSBÄREN.
No- veller.
3:75.
ANNA WAHLENBERG: SIGNILD.
R o m a n.
4:50.
HANNA SODERLUND-HAM- MAR: MAGDA BERGQVIST: SOL OCH SORG Dikter.
2:25.
PER HALLSTROM: LEVANDE DIKT.
E s s a y e r.
5 kr.
EN FLANÖR.
Ron.an.
4:50.
K.
G. OSSIAN-NILSSON: EN UNG MANS VÄG.
R o m a n.
4: 25.
ERNST DIDRING: prenumerera - SYSTER HEIJKENSKJOLD: SIGFRID SIWERTZ: MALM.
I &amp; 75. å n ä r m a s t e postanstall eller direkt h o s expeditionen.
P r i s e t ä r: för helt å r Kr.
3.
—, för halft Kr.
1.60, k v a r t a l 90 ö r e.
Lösnummer portofritt mot 30 ö r e i frimärken till IDUNS AFRIKANSKA STRÖVTÅG.
Två års folklivsstudier i engelska och t y s k a Östafrika.
R i k t illustr, 7 kr., i n b.
8:50.
HÅRD MARK.
Noveller.
2:75. förfärdigande.
Sjtecialitéa * i Finare Post-, SAfif-, Köpte- et c ft Twycbpappew * Modernaste Finpappersbruk.
samt fcantong.
Iduns textpapper tillverkas af Klippan.
KLIPPAN.
M e r o c h m e r öfvertygas den ärade allmänheten om a t t Y V Y-T V A L E N är d e n förnäm- s t a bland tvålar.
Y V Y-T V A L E N säljes i hvarje väl- sorterad parfym- och herrekiperings- affär.
Österlin &amp; Ulrikssons Keni.-Tekn.
Fabrik, Ystad.
D e n n a u t m ä r k t a mönstertidning, s o m innehåller ett 100-tal v a c k r a o c h p r a k t i s k a m o d e l l e r i hvarje nummer, b ö r s ä r s k i l d!
i d e s s a d y r a tider bli en o s k a t l b a r hjälp för a l l a m ö d r a r, s o m själfva förfärdiga sina b a r n s k l ä - d e r.
Slor mönslerbilaga m e d lillklippningsmönster till dej flesta m o d e l l e r n a medföljer hvarje nummer graiis.
Glöm b a d e t, i Malmtorgsbadet är öppet hvarje tors- dag för d a m e r.
Yppersta medel för bibehållandet af smärt figur och fin hy.
Badet är angenämast, om man är flera i sällskap.
Pris kr.
1:50. af hvarje förståndig husmor, s o m nu g e n a s t v e r k s t ä l l e r ~„ i prenumeration för 1915 å !5 — börjar s i n 17 k a r s den I?
jan.
1915.
Sko- l a n h a r t i l l e r k ä n t s guldmedalj och he- derspris för s ö m n a d och konserver.
Begär prospekt.
löses bäst AlfL Bysteils H i i m o M o I a Männen som gjord HJALMAR BERGMAN: h OMEDIER I BERGSLAGEN.
Två s l ä k t e r 3:25.
FRANK HELLER: IthnppulverI HERR COLLINS AFFÄRER I LON- DON.
Noveller.
3:50.
TUPPENS ZEPHYR och Ni k ö p e r ingen annan.
D o k t o r J.
A r v e d s o n s kurs Sjukgymnastik, Massage o. P e d a g o g i s k Gymnastik, H - G - S O D E R B A.
B &amp; E P O R T.
P &amp; r i m a A n t r a c i t A N T R A C I T, H U S H Å L L S K O L.
C0KES • B R I K E T T E R H U S H Å l t S K O L aflägges efter 2-årig kurs af kvinnliga elever vid A.
- B, KUNGL.
HOFLEVERANTÖR.
medför enl. kongl.
maj: ts medgifvande I M samma komp.
o. rättigheter som en kurs vid Gymn.
Central-Institutet.
Kursen 2-årig, börjar den 15 sept.
Prospekt på, begäran gen.
D:r J. Ar- 1 ^ vedson, adr.
Odengat.
1, Stockholm.
Gymnastikdirektörsexamen C: o Begär vid telefonerina å Riks och Allm.
endast " Eundstr * öms ".
K O K S t.
Ny kurs börjar 14 sept.
Prospekt gen, kapten J. Thulio, Riks- o. Sthlmstel.
Namnanrop.
Begär endast S ö d e r b e r g s K o l i m p o r t.
LUND, G ö t e b o r g s Gymnastiska Institut, längsta och fullständigaste specialkors i Sjukgymnastik och Massage, Kurs i •SI \ G-A / 1890, Bildade flickor mottagas å Nobynäs Herrgård, bel.
å småländska höglandet — Begär utförligt prospekt.
i härlig och hälsosam trakt.
G-rundlig undervisning i hushåll och slöjd med- delas af skickliga, examinerade lärarinnor.
G-odt hem.
Vidare meddelas Massage och Sjukgymnastik föreståndarinnan, Fru E. von Kothen, Nobynäs, Frinnaryd, Rikstelefon 6.
STOCKHOLMS r e k o m m e n d e r a s.
Elektr.
MASSAGE- 6 GYMNASTIK-INSTITUT E d l a C a r l s s o n s Privathotell i i n g o c h Rikst.
i au » B i b l i o t e k s g a t a n 28 Rum.
Rum fr. 2 kr.
Frukostar o. Supéer serveras.
Birgerjarlsg.
8, Stockholm.
Begär proa.pekt.^.
(röd, grön o. gul spårvagn stannar vid porten).
Riks.
44 01,72 59.
Allm.
125 39,195 19.
Hittills oöfverträffade skönhetsmedel äro P r o f e s s o r M O N O ' S, P a r i s, I n g e n i Ö P - A k a d e m i WISMAR a. d. Ostsee • världsberömda produkter.
LAIT MONO förskönar i högsta grad, för Maskin- och Elektro-Ingeniörer, Byggnadsingenjörer, Landtmätare och q förhindrar och borttager rynkor m. m., gör hyn ungdomligt skär.
Arkitekter.
— (Järnbetongsbyggnad och Kulturteknik).
Nya laboratorier.
J Ensamförsäljare FRANSKA PAK- FYMMAGAblNET, Hofleverantör, 21 Drottninggatan 21, Stockholm, b e I n g a g r å a h å r erhåller den; som använder den sedan " öfver 30 år öfver hela världen välkända Royal Windsor (giftfri) Intet färgämne.
Försändes diskret, tr. 5 + porto.
Franska P a r f y m m a g a s i n e t, Hof 1 everantör.
21 Drottninggatan 21, Stockholm.
O A T I N E x No hy nä s Hushållsskola Vårtormin från 20 Januari till 20 maj.
af 5E VÅRB Nm MODELLER, OC KÖPER JNGA BNDRfl GALQS TVPE PfiSSA SKODONEN BÄS LÄTTA ELEGANTA y s n HÅLLBARA Kommiss ons- lager hos C.
J. WESSMAN, ST. NYGATAN 44, STOCKHOLM] OH.
LINDNÉR, MALMÖ.
VILHELM LINDAHL, ÖRNSKÖLDSVIK.
Lektionerna upphöra nu den 18 dec.
och börja åter den 10 jan.
Adressen B ö c k e r till j u l e n å LARS HDKERBERGS förlag.
under Julen är Asarum.
Lektioner i Linoesoinnad K A R I N och E V A E 6 N É R " J u n k e r M a r i u s ", Roda Rodas myc- 2 0 å r i Spanien.
Oscar Engström STHLM.
- Sibyllegatan 36. ketroligabokomenupptagsmakerska, liffulla skildring af e t t folk och ett (äfven skjortor, blusar, underkjolar och barnkläder.
B.
T.
35 SO.
A.
T.
21004. glittrande af godt humör på hvar sida. '
land, som det är e t t nöje att häi Hält.
1:75, inb.
2:25. j lära närmare känna.
Häft.
3:75, inb.
I 5 * 50 g.g I 3:dje tusendet, innehåller ett_60-tal avbildningar med beskrif- Hy naiuuA ii.u i, ningar å profver från Sigrid Palmgrens Yäfskola, Norrköping Oet heliga h o r n e t m. m.
af Leon ' Larsson.
Svenskhistoriska bilderfrån Den s t o r a f r a n s k a r e v o l u t i o n e n och Elin Johanssons Täfskola, Linköping.
Redigerad af Gerda Björck.
forna ofredsår, gripande i sin skild-: af Erik Thyselius.
Ett fängsland Nif Väfhfllf ITfl II l teoretisk vägledning m e d praktisk tillämpning i ring af svensk dådkraft och uthållig- verk (750 sid., 245 utsökta bilder) inb.
Iljf IØIUUE II.U 11, kolor.
planscher, utarbetad af Gerda Björck, adr.
Linköping het.
E n bok för hvarje fosterlands- i eleg.
band 5:75.
Priset å hvarje bok är 3 kr.
Försäljningen sker genom bokhandeln, ut- gifvarne eller Lithografiska Bolaget, Linköping.
Vid köp af 10 exemplar er- vän.
Kr.
2:75.
K v i n n a n s s l ä k t l i v » f E. W. Wretlind hålles rabatt.
T e k n i s k a s a g o r a« Otto Witt, ill. af omarb.
uppl.
2:75, inb.
3:50.
Edv.
Lindborg.
Spirituella, roande, Om b a k t e r i e r n a och de smittos.
sjuk instruktiva för både stora och små.
domarna m. m. af D:r Ernst Bolin Inb.
kr.
1:90.
| 2:50.
Ingår ock i den nya, rikt ill. E l s a P h i l i p s H u s m o d e r s s k o l a, w Nya v ä r n p l i k t s l a g e n utg. af Konrad ^PP - - Wretlinds berömda S t o c k h o l m, K a r l a v ä g e n 2 5 (f. d.
1 A), Hagman.
Utförl.
register.
Inb.
1:25.
L ä k a r e b o k f ö r a l l a.
Inb.
18:50. börjar s i n 14:de termin för bildade unga flickor den 20 jan.
1915.
Under " Af Svenska b a r n b ö c k e r, rikt illustr., har det Hökerbergska förlaget ett visning i finare o c h enklare matlagning, bakning, konservering och in- stort urval i alla boblådor, exempelvis: läggningar af frakt, grönsaker o c h kött, sjukmatlagning, uppköp, födc- Eugenie B e s k o w s » Greta och alla hennes djur », » Sagor och äfventyr », 1 ämneslära, hushållets ekonomi m, m.
Olika kurser.
Examinerade lära- rikt illustrerade, hvardera inb.
ä 1:50. rinnor.
Förbereder Intrade till lärarinnekurser 1 huslig ekonomi.
L a u r a F i t i n g h o f f s » En liten värld bland fjällen », » Lille Lapp-Natti ».
» Erik Prospekt, ref. och närmare upplysn.
p å begäran och Saimti », » Vådaskottet », alla välkända, hvardera inbunden å 1:75.
ELSA PHILIP, Stockholm, Karlavågen 25, 3 tr. Tel. Ö.
1310.
A m y P a l m, » Barnen p å Broby » » Borta och hemma » m. fl.
å 1:50 — 1: 75.
Gudrun Spannes älskliga » Anna-Stina och sipporna » ny uppl., inb.
1:50.
1 e e m e n t ä r 6: t e är ren hafreextrakt.
För dålig mage ordi- neras hafregröt; för dålig h y Oatlne hafrecreme, som re- nar porerna, aflägs- nar fräknar och fin- nar samt gifver hu- den ett ungdomligt friskt utseende.
Akta Oatine-Creme i hvit burk med grönt lock: pris 1.50; 4-dubbelt innen.
: 3. —.
Oatine-Snow 1.50.
Finnas öfverallt samt hos A. W.Nording, Biblioteksg.
11, Birgerjarlsg.
16 o. Drottnineg.
63, Sthlm.
1 1 fc •3 • S v e n K j e l l s t r ö m s o c h G e r d a v o n S y d o w s Musik-Institut Eriksbergsgatan n:r 10.
Violin, Sång, Piano, Cello m. m. Allm.
Tel. 285 11 Riks Tel. 94 33.
^11 lik Privatlektioner ENGELSKA Skrif- o. talöfningar.
Fru Nordenadier, 41 Linnégatan, 4 tr. I 12 Floragatan 12, 4 tr., hiss, Stockholm.
Rikstel.
97 56.
Allm.
Tel. 97 56.
Fritt val al läkare och achuschörska.
Referenser till följande herrar läkare: Erik Ahlström, Edv.
Alin, Emil Bovin, tlj Forssner.
Prospekt sändes på begäran.
HILMA FREDLUND, Föreståndarinna Rikstel.
9012.
Allm.
Tel 12 50 l o r o d o I - T v å l e ^äljés V i d r i öfverallt 6 0 öre.
g liar en Ivålsori så snabbi funnii väg till den Finare toiletten som M.
Z a d i g ' s patent.
faifmeri Grädd-Tvål mild och behaglig; gör huden skär och vacker.
U, dagligen använd, förskönar och föryngrar.
å / n t m ä r k t för annonsering äro följande a o r i landsorten tidningar: M a l m ö: skånska Aftonbladet.
Lysekils-Posten.
E n g e i h o i m: Engelholms Tidning.
Norrköping: G e f i e: Gefle-Posten.
S k ö f d e: Skaraborgs Läns Annonsblad.
Halmstad: Sundsvall: Hallandsposten.
Östergötlands Sundsvalls-Posten.
H e l s i n g b o r g: Helsingborg!
Söderhamn: Hernösand: S ö d e r t e l j e: Södertelje-Södertörnsposten.
Hudiksvall: Hernösands-Posten.
Hudiksvallsposten.
Uppsala: Uppsala.
J ö n k ö p i n g: Smålands Allehanda.
V ä s t e r v i k: Västerviks Veckoblad.
Kalmar: V ä s t e r å s: Westmanlands Barometern.
Karlskrona: Karlskrona-Tidningen.
växiö: Allehanda.
Smålandsposten.
K a r l s t a d: Nya Wermlands-Tidnirigen.
Visby: L a n d s k r o n a: Landskrona-Posten.
Ö r e b r o: Örebro Correspondenten.
Ö r n s k ö l d s v i k: örnsköldsviks-Posten.
Ö s t e r s u n d: Jämtlandsposten.
på Idun!
Fondmr t | Lysekil: Prenumerera • ^ n B o r å s: Borås Tidning.
L u n d: Lunds • j • a A r v i k a: Arvika Tidning.
L i n k ö p i n g: Östgöta a är världens förnämsta H å r -!
m e d e l och öfverträffas icke af • något annatliknande preparat.
P r i.
pr f l.
2.50.
Erhaltes hos alla l:sia klass Par- * fymeri-, Drog- och CoifiyraBarer.
............................ g Rikhaltiga variationer.
Begär prisk.
Tidaholms Bruk, Tidaholm.
Kungl.
Hofleverantör.
Försäljningsmagasin: Mästersamuelsg.
33 STOCKHOLM.
31,200.000 krono Stockholmskontor: Aracnalagat.
S.
„„,, l Södermalmstorf 8.
Filialer: i „.
.}
Sturegatan 32.
Deposition l C °| Kapitalräkning / |o S p a r k a s s e r ä k n i n g 4 ' / &gt; 7 « Fondaidelning.
Kassafack
D e n m e s moderata ^ ^ t l ä iidningen S t o c k h o l m s t a H v i k e n t i d n i n g: har det klaraste fram- ställningssättet, d e läs- v ä r d a s t e artiklarna, d e snabbaste nyheterna, d e k v i c k a s t e k å s e r i e r n a o. smånotiserna utom är l ^ Hela d e n b i l d a d e s v e n s k a allmänheten s v a r a r: D A H £ R r i A 5 Största o «=.
K DAGLIGA hos den N y a A l l D a g l i g t köpkraftigare publiken ej blott n n spridning e r v e n s i Göteborg T I D r l i n Q utan öfver hela i V Ä S T R A e h a n Till a l l a l a n d s ä n d a r S V E R I G E NYHETERNA Ä R, d a komma FÄRSKAST g e n o m N y a Dagligt Allehandas och a l l t s å ett KVÄLLSUPPLAGA, ===== som s t ä n d i g t h a r 12 limmars -: - försprång före kollegerna Kraftigt a n n o n s o r g a n — N u v e t Ni, hvilken tidning Ni skall p r e n u m e r e r a på!
!
Q l l i ü j l l l l l l l l l l Q oo o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o a o o o o c o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o oo o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o I M E D Ö F V E R 150 Å R B A K O M SIG 00000000000000Q Ä R Västra T) ag6fadef I NORRKÖPINGS TIDNINGAR o 0 o o 1 EJ I MEST BLOTT DEN ÄLDSTA I OCH I DETS YPPERSTA A N N O N S O R G A N.
- SPRIDDA DÄRFÖR UTAN ÄFVEN DEN TIDNINGEN PÅ I PLATSEN!
VÄRDERAD S O M ETT AF LAN- I - - - " Borås, 1 Vrofffiäffan.
o o o o o o QOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO•00ooooooooooooooooooooooooQ Hatfveckouppfagor: LÄS S y d s v e n s k a ' Boråss ' Posfen, Södra Malmö Sveriges stads enda största f) affv * uppf.
VanersBorgsÆosfen, D a g b l a d e t ßaffu.suppf.
Trofffiäffans Tidning, S n ä l l p o s t e n — Väners6org, och fflefferuds Tidning.
— morgontidning.
A N N O N S O R G A N Tttmärfifa AF FÖRSTA RANG.
annonsfidningar.
(TtomBineradt Bittigt P r e n u m e r e r a f ö r •llllllllllllllllllllllllltllllltllMlllllllllllllllllllMllllMllllllllllMllllllllllllllllllllltllMlltllllMllllltlUIIL ÖR EB R O S T A D S OCH / LÄNS S k å n i n g a r som bo utanför provinsen, följa alltid med | hvad som händer och sker i hembygden.
| ÄLDSTA O C H FÖRNÄMSTA TIDNING Gef / e, som är Norrlands största stad, utgifvas är I c k e - s k å n i n g a r vilja gärna ha förbindelse med Skåne, han- § delns, industriens och sjöfartens provins.
| B å d e s k å n i n g a r o » i c k e - s k å n i n g a r | behöfva sålunda en god skånsk tidning, en | framstående nyhetsförmedlare, ett förstklassigt 1 annonsorgan.
| H e l s i n g b o r g s - P o s t e n | uppfyller i högsta grad alla dessa betingelser, § det vet hvar människa i | S K Å N E annonspris) 1 9 1 5!
I !iiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiniiMitiiiiiiiiiiiiiiiiiiii ' iiiiMiiiiiiiiiiiitiiiiiiHrirtiiiiiiitiiiiiitiiiitiiiir N e r i k e s A l l e h a n d a.
(Ö R E B R O LÄNS T I D N I N G).
Tidningen är väl r e d i g e r a d, har s t o r s p r i d n i n g inom Ö r e b r o stad o. län o c h ä r af gammalt a n s e d d som ett af landsortens bästa och fördelaktigaste annonsorgan.
H O l f f l M J l D S P O S T E l som är Norrlands äldsta tidning, och Norrlandspostens halfvackoiipplaga, som har den största postupplagan af alla Norrlands tidningar.
^^•••••••••••••••••••••••••••••••DDQDaaDDDaDDQDOQDK ^ÄDDDODDDDanDQDDDDDnDDDDDODDDDDDGDQDQDDDPDDDQDDDniJ • D • • • SlOCKHOLMS-TlDNINGEN Landets • • mest spridda • O dagblad.
EN J U L K L A P P riktigt i damernas s m a k är säkerligen Frisinnad.
• • Nationen.
Självständig.
• • • • • Följer m e d särskilt intresse 8 8 • • • • • • • • • § sociatpofifiken ute o c h h e m m a.
— O b s.
!
Varje v e c k a rikt illustrerat söndagsnummer artistiska m e d litterära och bidrag.
Underhållande, gladlynt och människovänlig!
• • • Snabbaste nyheter.
Intressanta följetonger.
Landets förnämsta c • annonsorgan.
Stockholms-Timingen af Elisabeth Östman.
3:dje upplagan af denna omtyckta kokbok, inne- hållande öfver 1,000 utmärkta recept, har nu utkommit o c h finnes till salu i alla boklådor Pris: elegant inbunden Kr.
5: 5 0.
Till platser, där bokhandel ej finnes, expedieras • boken mot likvid i postanvisning portofritt från • IDUNS EXPEDITION, STOCKHOLM.
B • • • OÉ ^GOODDDQDDDQDDDQDOODD••••••••••• IbUNS KOKBOK • • • D • • D • • • • • a a a • • • 8 • a • • • a FABRIKS * MARKE «^^••••••••••••••••••••••••••••DanDDGDDaaDDnDaDaDQQiX * ».
• ' &lt; • z - m, &amp; w •: m " ' •••• m a 9 • mk M B V w ^ H • G a o • • 8 I •^^^Z^^S h I I l-S 9 • B i IB * - • ' * • .iVa » v &lt;m \ «rE?
CLOETTAS GULD CACAO * i Bfc^ 1 1 1 • — Q • i i m i l &lt; 4 l f l l l l l ^ i y j LéYjI rSlllllrilll \ 11 p wé \ ii \ \ \ VétmTmh * / * LiJ.li.LiMl i t / t i l l • • a • 9 • ^•••OGDGCDOODODDDDDOOOOODDDODD VIDSTAENDE FÖRPACKNING SÄLJES ÖFVERALLT.
V ° Smak .. Qyaliteh * Näringsvärde 1 HEKTO 45 Ö R E.
