# ID: svediakorp-per209
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1901
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 11,866
# sentences: 485
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredrika Brerners hundraårsfest.
Sedan föregaende häfte af Dagny utsändes i världen, ha vi a t t anteckna ännu en markespunkt i den svenska kvinnans historia: firandet af hundraiirsdagen af Fredrika Bremers födelse.
Den 17 augusti, den dag då för ett sekel sedan den adla kvinnans lifslåga tändes, blef också för alla dem, som sammankommit för att hylla detta dyrbara minne, en fest i ordets ratta bemärkelse, en fest som efterlamnat ett varaktigare intryck än den ögonblickliga stämningens.
Fredrika Bremer tillhör för visso hela vårt folk - eller rättare hela mänskligheten.
Att detta är en erkänd sak visas bland annat af de minnesggrder, som ej blott hela den svenska och skandinaviska pressen utam äfven tidningsvärlden långt utom Sveriges gränser med anledning af hundraarsdagen ägnat hennes personlighet och lifsverk.
Men trots hennes allmiinmänskliga betydelse är det icke förty en .sanning, som ej nog ofta kan upprepas, att det sarskildt ar nordens kvinnor, som blifvit arftagerskor till den skatt af ideer hon lämnat .åt eftervärlden.
Det var också denna kfnsla af medansvarighet i uppgiften att v a förvalta detta arf, som besjälade de vid festen närvarande okh som gjorde densamma ej blott till en vacker hyll- ning %t en död, utan till en framtidslöftenas och framtidsförhopp- ningarnas högtidsstund.
Bland den lilla, skara kvinnor, som den 17 augusti samlides kring den enkla minnesvården pH Osterhanninge kyrkogård, fann man äfven representanter för så godt som alla de riktningar i vart samfundslif, som i mer eller mindre grad utgöra ett förverkligande af Fredrika Bremers tankar, och så mycket full- .tonigare blef denna hyllning, som äfven Finlands döttrar, såsom om- bud för det land, där hennes vagga stått, deltogo däri.
Det var dock ej blott de deputationer, som f r h skilda orter vallfärdat till den berömda kvinnans graf, ' som ensamt gHfvo dagen dess högtidliga prägel.
Denna berodde lika mycket af den liflika .och i sanning enastående anslutningen till festen från befolkningens sida, ett deltagande, hvari så val ortens ståndspersoner som dess 4
ringaste bebyggare förenades och hvilket visar, att i hela trakten kring det gamla arstaslottet Fredrika Bremer lef ver i välsignadt minne.
För de flesta af de enkla landtbor, som denna strålande augustidag infunnit sig kring det valkiinda granitkorset p&amp; deras gamla kyrko- gård, torde det stått mindre klart, att det var en i hela viirlden berömd kvinna, öfver hvillxen det talades och sjöngs; att det var den oförgätliga mamsell Fredrika, som de iildre af dem kant och hvar- om de yngre hört så mycket berättas, hvilkens grafkulle nu blomstcr- smyckades, det var för dem hufrudsaken.
Och denna spontana, trohjärtade hyllning, så fri fran all ostentation, gaf ett rörande, in- timt tycke åt hela minnesfesten och efterliimniide ett ontplanligt in- tryck hos de främmande deltagarna.
Helt visst må det vara tillatet för det förbund, soin bar Fre- drika Bremers namn, att ej blott å egna utan äfven fi d0 öfrign deputationernas vägnar här få uttala ett varmt tack så viil till Årstas .nuvarande ägare, hvilka så gästfritt ställde huset och kringliggande park till de Srariimande gästernas disposition, som till alla både gamla och unga af befolkningen, hvilka på ett s % värdigt och vackert satt deltagit i firandet af Fredrika Bremers minne.
Härmed lämna vi ordet Ut en af deltagarna, hrilkeu meddelat följande utförliga skildring.
af minnesfestens förlopp.
Hundra6rsdageiis firande.
Fredrika Bremer afled den 31 dec.
1SGZ i sitt gamla hem Lqrsta, där hon tillbragt en stor del af sin barndom och ungdom, och där hon det sista året af sin lefnad funnit en lugn och behag- lig tillflyktsort från hufvudstadens oroliga och jiiktande lif.
Det gamla statliga herresätet hrsta är beliiget ungefär tre mil fr %n Stockholm i Södertörn vid en vik af Ostersjön.
Trakten är rik på historiska minnen.
Det var där Gustaf II Adolf i juli 1621 samlade svenska hiiren och flottan för att öfverga till Riga.
Fr&amp;n h-en vid den utanför Årsta belägna Elfsnabben utfiirdade Gustaf Adolf sina krigsartiklar, hvilka för förste gången upplästes af rikskansleren Axel Oxenstierna för hela lagret, bestående af 20,000 man, uppställda i full slagordning p&amp; &amp; sta iing.
P&amp; Årsta finnes äfven minnen af en byggnad, dar enligt tra- ditionen konung Gustaf Adolf sof natten, innan han afseglade till kriget.
- En half mil från Årst?
åt Stockholmssidan, till ligger Oster- hanninge gamla kyrka.
Pá dess kyrkogård ar Fredrika Bremeil begrafven, och det var här festen till firande af loo-årsdigen af hennes födelse ngde rum den 17 sistl. ' augusti.
Fastiin belagen jämförelsevis s&amp; nara hufvudstaden, har Öster- då hanninge socken hittills varit ganska oberörd af detta .det ej funnits nigra direkta kommunikationer med Stockholm.
En järnväg, Nynäsbanan, star dock just nu under byggnad och torde blifva &amp; dig i höst.
Sjövägen, som går förbi Dalarö, ar lång och besvärlig och ångbåtarna gå ej fram till Årsta.
För de personer från Stockholm, mest representanter för olika svenska.
och finska kvinnoföreningar, som på hundraarsdagen ville vara med om högtidligheten på den landtliga kyrkogården, Aterstod sidledes ingenting annat an att i vagnar fara landvägen.
De hade kl. l / rJ11 samlats på Fredrika-Bremer-Förbundets byrå, hvarifriin afresan skedde i sex landåer.
Ytterligare två slöto sig under yagen till tåget, som gick öfver Vasabron genom Staden och ' Söder, ut genom Skanstull .och sedan genom Södeztörns vackra, leende bygder, förbi skogar och hagar, dar statliga gamla ekar och fina, graciösa björkar växla med allvarliga, dystra furuträd, förbi iingar och rågfält, som nu stodo afmajade, förbi små tacka insjöar, som ligga helt spegelblanka i den lugna sommardagen, förbi vackra herrgardar och små landtliga stugor.
Så smaningom antager naturen .en mer sträng och karg prägel, marken blir mer kuperad, stenar och klippor allt talrikare, man märker, att man närmar sig kusten.
Vid 2-tiden sticker en liten hvit tilderdomlig landtkyrka med ett egendomligt spetsigt torn upp bland träden.
Det ar Öster- hanninge kyrka.
Viigen gAr i många bukter och krökningar, Inen till slut ar man dock framme vid kyrkogardsportarna. '
I: * s Har är mycket folk samladt, som med.
otalighet afvaktat Stockholmsgästernas ankomst.
Redan vid IS-tiden hade traktens befolkning börjat samlas p&amp; Osterhanninge kyrkogård.
I denna församling lefver ännu minnet af Fredrika Bremer; den ar stolt ' att kunna, rakna den världsberömda författarinnan till sina medlemmar .och ville på ett vltrdigt satt deltaga i firandet af hennes minnesdag.
Va.gnarna tömma nu sitt innehAl1.
De resande stiga ut, det blir lif och rörelse.
De stora spånkorgarna tagas ned från kuskbockaina,
kransar och blommor plockas fram och befrias från sitt skyddande omhölje.
Nar detta vii1 ar gjordt, ordnar sig processionen.
Det ar ett egendomligt tåg, som sedan långsamt skrider fram öfver kyrko- gården; det består uteslutande af kvinnor, af olika aldrar, men icke klädda i sorgens mörka skrud iitan i ljusa sommartoaletter och bärande präktiga kransar af sommarens fagraste, mest färgrika blommor och prydda, med brokiga band.
Äfven kyrkogården har på kommunens försorg klädt sig i festskrud, öfver portarna, ar rest en äreport af unga björkar och smyckad med flaggor och vimplar, och processionens v&amp; fram till grafven ar utstakad genom en häck af församlingens skolbarn, stora och sm&amp;, högtidsklädda och bärande stänger med sma svenska flaggor.
Genom denna hedersvakt drager taget fram till grafven.
Det ar en väldig graf, flere meter lang, helt olik de t r h g a graf- platserna på storstädernas öfverbefolkade kyrkogardar.
Langs upp vid kyrkogårdsmuren står ett enkelt granitkors, på hvars fot läses följande inskrift: ' Här hvilar Fredrika Bretner * d.
17 aug.
1801. t d.
31 dec.
1E65 och därunder: när jag ropade till.
Herren, frälsade han mig ur all min nöd., Monumentet hade af kärleksfulla händer inom församlingen omgifvits af spada granar och enar, som bildade en vacker bakgrund till det.
Åldriga lindar skugga grafven och bilda ett tätt iivnlf.
Under detta hvalf, rundt omkring den stora grafven, ordnar sig nu under djup, andaktsfull tystnad de närvarande.
En blandad kör uppstämde darpi, sångerna %Stilla skuggor » och ~ I n t e g e r vitae~.
När sången tystnat, tog Fredrika-Bremer-Förbundets repre- sentant, fröken Mat7zilda Sz ' low till orda och höll följande minnestal: aDå nordiska kvinnor på sekeldagen efter Fredrika Bremers födelse möta vid det stoft, som besjälades af hennes adla, rika ande, så är det för att en stund i stillhet dröja vid hennes minne och tacksamt erkänna, hvad hon verkat för oss.
En dotter af systerlandet p % andra sidan Bottenhafvet, kom hon tidigt till Sverige, här framlefde hon sina barndomsdagar, har stred hon sina ungdomsstrider, och sedan hon kämpat en allvarlig kamp för att komma till klarhet i sitt gudsförhållande och för att
finna sin lifsuppgift, blef hon den harmoniska personlighet, som likt en morgonväkt bebådade den nya dag, som skulle randas f ö r mänskligheten, då den kvinliga personlighetens rika, men slumrande och bundna krafter skulle vakna till lif, ' och frigjorda lik en vhflod.
tillföra samfundslifvet nya, friska hjälpkällor; detta var den ideela.
innebörden af de väckande ord hon i ra1 och skrift riktade till sina samtida.
I mycket stod hon oförstådd af sin samtid, nar hoii närmast yrkade p&amp; högre utveckling och undervisning för sina medsystrar, på försvinnandet af deras omyndighetstillstånd inför lagen, på ' r ä t t för dem att afven utom hemmets krets fritt f % bruka sina krafter och olika gåfvor i en arbetande, kunskapssölrande och lidande mänsklighets tjanst.
Kanske har ingen finare skildrat och högre uppskattat väl- signelsen af ett lyckligt hemlif och kvinnornas tjänande kärleks- verksamhet darinom än Fredrika Bremer, men hon påvisade tillika.
nödvändigheten utaf att makan och modern, som hade till uppgift att deltaga i danandet af dugande Iraraktärer och fostrandet af fria medborgare At sin nation, själf maste vara en s a m t utvecklad per- sonlighet med vaket medborgarsinne.
Hon förstod afven, att den stora familjen, samhället, hade allt att vinna, ingenting att f örlora, om man och kvinnor afven diir samarbetade p % områden, dar det Gkta kvinliga elementet saknades och ej utan skada kunde undvaras; E n del af hvad Fredrika Bremer närmast åsyftade, hade hon glädjen att innan sin död se förverkligad; andra a£ hennes önsk- ningsmal vor0 tlppnådda före slutet af det sekel, som .sett henne födas, mycket af det hon siade om, ar det framtiden förbehållet ' att se fullbordas.
Vi svenska kvinnor st8 alla i tacksamhetsskuld till henne för den vidgade syn, hon skänkt oss på lifvet, och de plikter, vi dar hafva att fylla, för de många möjligheter till ut- veckling och arbetsglädje, som hon förberedt åt oss.
Ej minst äro vi henne tack skyldiga för det föredöme af adel kvinlighet och sann mänsklighet, som hon i sitt lif och sin personlighet varit - Fredrika Bremer var ett hjärtats, fantasiens och tankens sön- dagsbarn, i besittning af snillets adelsmgrke.
Hennes stora, klara blick på lifvet, hennes fina, kiirleksfulla förstående af människorna, hennes öppna hand och hjärta för de små och de lidande, allt detta, i förening med hennes fasta tro och djupa vördnad för de gud- domliga etiska och sedliga grundlagar, på hvillra samfundslifvet hvilar, gjorde henne till en af de yppersta och ädlaste människor v8rt land fostrat, till en föresyn för sin tids och kommande genera- tioners kvinnor.
Stora minnen f örplikta.
B l Atte minnet af Fredrika Bremer blifva det band, som sammansluter allt flera och flera svenska män och kvinnor att ömsesidigt stödja och hjälpa hvarandra i sträfvan att rätt tolka och i.
lifvet förverkliga de ideer hon gifvit oss i arf, ty lrvinnans sak ar iifven nationens, ja mansklighetens.
Historien litr oss, att så länge det fanns villiga och trofasta kvinnor att vårda
renhetens heliga offerflamma på hemmets och nationens altare, kunde folken ej sjunka eller dö.
E n bättre och värdigare hyllningsgard kunna r i ej skänka Fredrika Bremers minne an att p5 hennes hundra-årsdag erinra om och i vara hjart?
gömma de löftesrika ord, dem en stor skald af v i r a samtida uttalat och dem Fredrika-Rremer-Förbundet fastat som motto rid den lager vi i dag viga åt hennes minne, ord sh lydande: Hvarje sjal, som l ' dngtan briiiiiier till livad ildelt är och sant.
biir uti sitt djup och kiiniier evighetens underpant.
Blir Iivad sjalfriskt lir fiirgatet blir inom dig gudsbeliitet.
Iiih-ligare danadt ut genom släkte efter irliikte.
skall Iiur Ungt &amp; n öknen riklite, du Jordanen nb till slut.).
Talarinnan nedlade en stor lagerkrans med band i de syenska färgerna.
En liknande krans med inskriften: %Till Fredrika Bremer, den snillrika författarinnan, den adla förkampen för k~innrtns mansk- liga rättigheter - en tacksamhetens minnesgard p&amp; 100-arsdagen af hennes födelse från Svenska kvinnornas nationalförbund:; nedlades på grafven af detta förbunds representant.
Kom sedan ordningen till de finska gäster, som fran syster- landet på andra sidan Bottenhafvet, det land där Fredrika Bre- mers vagga statt, kommit för att deltaga i minnesfesten.
Först framträdde fröken Alexmdra Gripeitbcry, ordförande i Finsk krinno- förening, och yttrade följande ord: i %Din lilla barndot, Fredrika Bremer, aftryckte fordom sanden vid Rauttuas albekransade strömmar, d&amp; du gick ut att fiska perlor i dess svala vatten.
Ku begrafrer Atlanten i rister dina.
sp %r och karavanen trampar liknöjd i öster de fjgt i sanden, dar du gick.
Men intet varldshaf, ingen ökensand kan utplåna de spar du satt, det verk din ande fullgjort.
Du satte pii spel hela din popularitet för att söka nyckeln till kvinnans öde, du fann den i frihet och uiiveckling.
Icke frihetens gyckelbild, den falska friheten.
Den frihet och utveckling du sökte var den, som följde i sparen af honom, befriaren, som upplyfte allt det, dar låg nedböjdt eller för- trampadt; slafven, kvinnan, fangen, de fattiga och förkrossade.
Ilen du visste också, att mänskligheten ännu länge måste bedja: ' Till- komme ditt rike ', innan rättvisan banat sig r a g för kärlekens fulla uppenbarelse.
Det var din lrallelae, din ara, Fredrika Bremer, att iden om kvinnans ratt i norden fick lif, fick ord genom dig och att du alltid stiilde dess inål högt, bortom tidenp.
Talarinnan slutade sitt verkningsfulla tal med att citera föl-: jande verseg af Zachris Topelius ' poem i anledning af Fredrika Bremers död:, .Du dotter d v k t land,.
Knappt sedd och tidigt flydd, Du sökte ej vårt skydd: Du sökte ej v8r strand.
Men öfver kulna liaf, Där tidens storin g k loss,.
Strör Finland genoin oss E n blomma p&amp; din graf.,, Den l ~ r a n s fröken Gripenberg på Finsk kvinnoförenings vagnar, nedlade på grafren, var prydd .med blåhvita b ' and.
P&amp; det ena bandet var fotograferad e;.
vy af Eauttua, samma stal$+ som Fredrika Bremer i ett af sina arbeten angifvit såsom ett af sinn tidigaste barndomsminnen.
PB det andr.a bandet stod första strofen .af Zachris Topelius ' of vannämda poem: » Plats för idderna!
Plats för de höga Friborna tankar, som i världens natt Likt gnistor tändas för v&amp;rt slcumma öga Och alstra, lyfta.
värma.
lysa gladt!
De äro frön af tidens stormar drifna ' De fatta rot, de spränga klippans ba.rm ' De smälta isarna, och dagen randas varm För de förtryckta, sorgsna, glömda, öfvergifna.~ Den andra finska delegerade, fröken Lzicim Haynza.n, ordförande .i finska kvinnosaksförbnndet Unionen, nedlade p&amp; dess vagnar en ek- löfskrans med blA och hvit.a band, på hvilka följande inskrift 18stes: » Till Fredrika Bremers ininne p&amp; hundrade årsdagen af hennes .födelse af Lvinnosalcsförbundet Unionen i Finland.
En halsning från födelsebygden.
B Fröken ~ i ~ r n yttrade an: » D&amp; Sverige och hela - Skandinavien i dag högtidlighåller hun- adrade Arsdagen af sin basta, sin ädlaste dotters minne, har Finland en särskild anledning att taga del i denna hyllning.
Har, i Sverige, är Fredrika Bremers graf baddad och har utförde hon sin ingripande lifsgarning, men i Suomis unga bygd stod en gång hennes vagga.
FïBn .den plats, dar du föddes, Fredrika Bremer, fran ditt barndoms- hem på Tuorla, sanda de gamla allvarliga ekarna, som vid tiden för din födelse ännu vor0 barn, sina gröna löf för att med dem be- kransa denna minnesvård, under hvilken ditt jordiska stoft hvilar.
De vilja p&amp; detta enkla sätt uttrycka födelsebygdens tacksamhet och beundran, icke dock främst för ditt snille - snillena.
ha så m h g a beundrare - men för ditt stora, varma hjärta.
Ty det var d e t akta, d e t mänskliga ofördärfvade hjartat-s känslor, som ledde dig fram i din harliga garning.
Det var därför, att du ville lyssna och lyssnade till den) eviges röst inom dig, som du kunde genom dina
ord och ditt lif föra frigörelsens talm för kvinnorna och därigenom för alla människor.
Det är stort och beundransvärdt att uppfinna och sätta i gång maskiner, hvilka underlätta för oss det dagliga lifvets bestyr, det är stort att bygga jättelika fartyg, som bara oss öfver det brusande hafvet; men, lat oss kunna se det, det iir större och förtjänar mera beundran, att kunna höja människohjärtan fran egoism och orättfärdighet till kärlek och rättvisa.
Det var detta, du gjorde, nar dn i dina skrifter visade, huru samhället, det vill med andra ord säga människorna, för gin sjalfviskhets skull för- tryckte kvinnorna och hindrade dem att utveckla sina anlag.
Slaktets höjande från det låga, det ovärdiga, till handlingar af högre varden, se dar innebörden af hvad du gaf din samtid och liimnade i arf %t eftervärlden.
' Allt lefvande är kart för mig, och jag vill allas lycka ', sade du under din lefnad.
Det ar för denna din karlek, som lyste genom hela ditt lif vi framför allt bringa ditt minne sår hyllning i dag.
Och vi vilja saga, dig, att det ar denna väg, kär- lekens, icke allenast emellan individerna utan ocks % emellan natio- nerna, hvilken afven vi vilja gå och vidare rödja.
In p % denna itjdrtats väg vilja vi också leda de unga släktena, ty vi ha sett och fått bittert erfara, att de stora snillena, ehuru de inneha alla kunskapens skatter, icke förmatt föra folken fram till fred och lycka.
Räddningen ur själfviskhetens princip, som ännu ödelägger världen, kan komma endast från nya, friska hjärtan hos unga släkten.
Denna vår bekännelse, vart program nedlägga vi har p i din minnesvård tillsammans med vår tacksamhet och rår beundran.
Främlingen, som går förbi den mognade sädesåkern, frQgar sällan, hvem som sått det goda fröet; men vi, som stå här, vi iiro icke främlingar, vi se handen, som sådde, och vi välsigna den ännu.
Länge, länge skall Fredrika Bremers minne lefva ljust och varmt i nordiska kvinnors hjärtan.
a En mängd kransar från olika svenska föreningar och enskilda personer nedlades d&amp;rp %, så från Föreningen Stockholms Lasesalong med inskrift:, Till Fredrika Bremer, hvilkens lifsgirning ej upp- hört, anden ej dött, fast stoftet försvunnit^.
Vidare från Pauvres honteux, Högre liirarinneseminariet och Normalskolan f ör flickor, med inskrift: a Den svenska kvinnobild- ningens hängifna och framsynta förkämpe)), Föreningen för söinmerskor, %En tacksamhetsgärd från de ringa och viirnlösaa, Föreningen för sjukvård i fattiga hem, Röda korset, fru Anna Hierta-Retzius, fröken Eva Fryxell, familjerna Saxenberg och Ehnemark, # Från en bland ' de många svenska kvinnor, som njuta frukterna af Fredrika Bremers lifsgärning~, uFrAn ett hem i denna försnmlingzr och &amp; ga fler, Sedan kransnedläggningen slutat och den stors grafven nästan,
skyldes af den rika blomsterskörden, uppstämde skolbarnen med ackompanjemang af orgelharmonium:)) Hell dig, du höga nordr, och psalmen &gt;Herre signe du och råde ».
Stingen tystnade och en stilla andakt grep de närvarande, det susade sakta i lindarnas löfverk.
Men förtrollningen brytes.
Det blir åter lif och rörelse.
E t t nytt tåg nalkas grafven, ändå mkr pittoreskt än det första.
Det 2br skolbarnen, som med sankta flaggor defilera omkring grafven.
De äro 75 till antalet, de större uppträda med en viss säkerhet, de små 51 och 6-åringarna äro icke riktigt på det klara, huru de skola handtera sina flaggor.
En liten näpen hvitkladd flicka kommer trippande SA glad och stolt, men vid anblicken af de många fram- mande damerna sviker modet .henne, hon viker undan, brister i gråt och faller bittert .snyftande i den moderliga famnen.
.
Ännu dröja de närvarande en stund vid grafven, beskåda kransarna och läsa inskrifterna.
De draga sig sedan så småningom till kyrkan, där ett kort besök aflagges.
Har ar det i synnerhet det Bielkenstiernska grafmonumentet och)) Årstabänkarna)) uppe i koret med sitt inlagda träverk, som ådraga sig uppmarksaruheten.
Plötsligt klingar sång från orgelläktaren, det ar de välkända tonerna af 2 Suomis sång », hvilken af traktens unga damer upp- ' stämmes såsom en hälsning till de finska gästerna och deras land.
Sedan man lämnat kyrkan, stannar man ännu digrsi ögonblick på kyrkogården och samtalar med några af allmogen.
Där ar en g a m k l gubbe, som berättar, att han för 36 Ar sedan var en af de 12 karlar, som buro Fredrika Bremer den långa vägen från Årsta till hennes sista hvilorum p&amp; kyrkogarden.
Han kommer väl ihhg familjen på Arsta och b e r ä t t e huru rvälgörande hon, som ligger därborta - Fredrika vet jag - alltid var mot socknens fnttigaw.
En åttioåttaårig gumma blir också mycket uppmärksammad.
Äfven hon hade kant Fredrika - ja t. o. m. i sin första ungdom tjiinat på H s t a och då ofta fått följa Fredrika på henneil exkur- sioner i skog och mark, d % hon samlade örter till medicinska ändamål.
Men nu- ljuder signalen till uppbrott, hvar och en intager sin plats i de väntande vagnarna och fiirden fortsättes till Årsta gård.
Ofver allt utanför stugorna vid vägen ses gummor och barn, som. '
nyfiket betrakta det ovanliga t %get af så många herrskapsragnar -.
dessas antal hade nu betydligt ökats, sedan en mangd af församlin- gens honoratiores slutit sig till.
En stuga ngra vägen, liten och lGg, men med en viss prägel af snygghet och hemtrefnad, har prydt sig med guirlander af gröna löf.
Här bor - far man sedan reta - den 88-åriga gumman, som tjänat hos familjen Bremer.
Ä.ndtligen köra vagnarna uppför a l l h och stanna utanför det stora, slottsliknande stenhuset, som har en utbyggnad med torn, höga fönster och ett ovanligt högt tak.
Den imponerande bygnaden upp- fördes i medlet af 1600-talet af fru Barbro Åkesdotter Katt och Dag, under det hennes man, amiral Bielkenstierna, var iite i 30-ariga kriget.
Och det berättas, att mannen rid sin hemkomst icke r a r nöjd med husets lage - han hade velat h a h a det närmare sjön - och gaf sitt missnöje uttryck i en ljungande örfil, som han tilldelade sin gemH1.
Ännu - pQstås det - kan man nattetid höra ekot af örfilen i slottets förstugor och trappor.
Att fru Barbro risat stor klokhet och omtänksamhet i valet af bygnadsplatsen syntes emellertid under ryssarnas plundringar och sköflingar 1,719.
En mängd egendomar langs kusten af Södertörn blefvo brända, men tack vare sitt läge ett stycke i d t landet undgick &amp; sta ryssarnas uppmärksamhet och förstörelse.
Genom den präktiga hallen och de höga trapporna kommer man upp i första våningen med stora, lgl / i fot höga salar.
Byggnaden ar för närvarande obebodd, men det hindrar ej, att i den stora matsalen en riklig middag star uppdukad, som de resande under skämt och glam lata sig väl smaka.
Det rader en glad och hjartlig stämning, man känner sig helt hemmastadd, nästan en fantille, alla äro besjälade af gemensamma känslor: vördnad och tacksamhet för Fredrika Brerner, litet hvar känner sig som hennes srftagare.
Under middagen talar fröken Gertrud Adelborg pH Fredrika- Bremer-Förbundets vagnar, som anordnat festen, och rander sig sarskildt till de finska gästerna.
Fröken Gripenberg tackar med nilgra ord, hvilkzt, liksom allt hvad som kommer från denna talarinna, gå f r b hjiirta till hjärta.
Efter middagen företagas ströftilg i rummen, dar det annu kvarstiir åtskilliga möbler sedan familjen Bremers tid.
Bland de närvarande Hr äfven en dotter i den familj, som iigde och bebodde &amp; sta, db Fredrika Bremer dog dar, och hon blir det öfriga sällskapets ciceron och rullar upp en ' hel serie taflor frHn Fredrika Bremers hrardagslif.
311 Silllskapet samlas sedan kring ett trefligt kaffebord i den s. k. Bremerska salongen, ett ofantligt stort rum med vackra möbler i empirestil och allt i samma skick som på Fredrika Bremers tid .. På väggen hänga portriitt af den stränge amiral Bielkenstierna och hans myndiga husfru.
I den stora hallen på nedra botten ha emellertid infunnit sig några af » församlingens äldste,, som kant Fredrika Bremer.
D e blifva bjudna pil kaffe och orngifvas ' af Stockholmsdamerna, som locka dem att berätta små drag om » mamsell Fredrika, och hennes mor och systrar.
Några af sällskapet ge sig därpå ut p&amp; vandring i parken, promenera i sknggan af de hvalfliknande allkerna eller uppsöka .. Fredrika b rem ers berså,, utanför hvilken tre vackra ekar stå vakt, hvilka hon sjalf i sin ungdom lär ha planterat.
Några af de unga flickorna utsträcka promenaden langs en lång alle ned till sjöstranden.
Men under allt detta har tiden flugit bort, och hemresans stund är inne.
Man samlas åter i den stora hallen, tager ett hjärtligt farviil af hvarandra, och hvar och en uppsöker sin vagn och sina reskamrater.
Det bar Ater hem till staden i den lugna stilla sommarkvällen.
Himlen, som på eftermiddagen varit ruolnhöjd och äfven skänkt ett vallrommet regn, klarnar, och solen sjunker i guld och purpur.
Man möter hemvändande arbetsfolk, lördagsaftonens frid och stillhet råda, mörkret faller så småningom på, och snart äro de resande åter i den stora ataden med dess alltid sprudlande lif och rörelse, iter inne i hvardagslifvet med dess arbete och mödor, men glada att kunna se tillbaka på en af lifvets få helgdagar, en dag, som helt siikert för alla deltagarna skall blifva ett minne för lifvet.
Elizabeth Fry, fångarnas van.
Då man .besöker ett ljust och luftigt, har man knappt mer &amp; n hundra underjordiska hålor eller frisk luft, stundom med nutida fängelse, viilordnadt, skinande rent, svårt att föreställa sig, att fängelserna för ni.
sedan annii ofta utgjordes af mörka unkna fästningshvalf, utan dagsljus och flera tums vatten öfver marken, i hvillra.
man utan åtskillnad sammanförde fångar af alla slag: anklagade eller blott missthkta personer ihop med redan dömda, sjuka och svagsinta ihop med friska, förhärdade brottslingar och utblottade lättingar, giildftingar och tiggare, mlin, kvinnor och barn om hvart- annat.
TJtan sysselsättning och utan ringaste tillfälle till rörelse i det fria siitto dessa olyckliga sålunda inspiirrade som d d a djur, ofta på oberäkneligt lång tid, öfverlamnade åt rfia fiingraktnre.
Dessas a.rb ete hvaïken kontrollerades eller aflönades af myndigheterna, utan hade de sjdfmant åtagit sig denna föraktade syssla för att draga för- tjiinst af de sportler fhgarna kunde gifva dem och af att drifva, krogrörelse inom fängelset.
P&amp; detta siitt ordnade, eller rättare sagdt oordn: rde, \ - oro fan- gelserna ncbtuïljgtvis riktiga härdar för elande och laster: if alla slag.
Ingenstiides hade man gjort Hart för sig, att straffanstalterna ä h e n borde vma förbättringsanstalter; man såg i dem blott nodviindiga nflopp för allt samhällets afskum och hrste ingen tanke på att söka .återvinna At samhället de krafter och de anlag, som * här gingo hopp- löst förlorade.
Så hade det fortfarit ända inemot slutet af 1700-talet, d % äudtligen röster började höjas än h&amp; lin dar emot all denna grymhet och blinda orittvisa.
Den förste, som f r m g h g s r i k t bijrjade arbeta för en mera för- nnftig och mänsklig behandling af - förbrytare och filngar var cngels- mannen John Howard (t 1790), hvilken såsom krigsfinge s j U pröf vat på fa.ngelselifvets fasor.
Han fick en rardig efterträdare i sin landsmaninna, mrs Eli- zabeth Fry, hvars uppträdande och rerksamhet v e i t af en sådan betydelse för fangelsereformerna, att man ej kan tala om dessa utan att ocks % nämna hennes namn.
Det ar åt henne, vi här vilja agna n&amp;g.ra ord i hopp om att kunna gifva %tminstone en ringa före- stallning om hvad hon åstadkommit till fängelsernas förblittring samt i öfrigt uträttat genom kraften af sin adla, rikt utnistade personlighet.
Elizabeth Gurney, sedermera &amp; s Fry, föddes Br 1580 i Nor- mich i England.
Hennes föräldrar tillhörde både ansedda kvakcar- släkter och gåfro A t sina talrika, s&amp; va1 i yttre som inre afseende sdlsynt rikt utrustade barn en vårdad och varmt religiös uppfostran, ovanligt fri från det yttre tvång, som eljes utmärkte den tidens kväkare.
Af egen böjelse slöt sig emellertid Elizabeth redan från ung- domen allt mera till de strängaste och mest fordrande inom sitt trossamfund.
Hon anlade deras enkla mörka dräkt, hon dolde sitt rika ljusa htir under den lilla släta, hvita mössan, hon vande sig så sintiningom att tilltala alla med ordet &gt;&gt;du&gt;, afstod efter hårda inre strider både fran dans och musik, hvilka en gång utgjort hennes karaste nöjen, samt drog sig alltmera bort från sällskapslifvet.
Det är rörande att i dagboken följa med den unga flickans inre strider, hennes missmod, hennes segrar, hennes oaflåtliga kamp och omutliga sj&amp;lfrnnsakelse.
Vid tjugo års ålder ingick hon äktenskap med mr Joseph Fryj en rik och ansedd köpman, iifven han af kväkarnas samfund, och bosatte sig med honom i London.
Hon fick ett stort hushåll, mycket att sköta och mlinga barn.
Trots sin medfödda sjuklighet.
och sina talrika göromal ägnade hon nu, liksom fordom i föriildrahemmet, en stor del af sin tid %t att bista fattiga, sjuka och bedröfvade.
Först flera år efter sitt g i f t e r d l kom Elizabeth Fry af en hiiodelse att för första gången besöka ett fängelse.
Några af hennes kvinliga bekanta b&amp;do henne nämligen en dag att följa nied dein till Newgate - ett af Londons största fängelser - där de ämnade besöka en stackars lifdömd kvinna, i hopp om att kunna bereda henne någon tröst under hennes sista stunder.
Detta tillfälliga: besök gjorde ett outplånligt intryck på Elizabeth.
Hon hade blifvit vittne till sa mycket hittills obeektadt elande, sá mycken andlig och kroppslig nöd, att hon kande det som en oafvislig plikt att söka göra ntigot för dettas afhjdpande.
Hon förnyade sina besök och med den lugna orubbliga ihärdighet, som alltid utmärkte hennes handligssätt, s&amp; snart hon f %tt klart för sig hvad hon ansåg vara Guds vilja, började hon i all ' stillhet arbeta för en och annan förbähtring i de arma fangarnas tillvaro, utan att själf ana hvilken vidtom- fattande och betydelsefull verksamhet hon härigenom lade grun- - den till.
Det var främst de kvinliga fångarna som Elizabeth intresserade sig för.
Dessa vor0 till ett antal af borat 300 inspärrade i fyra alltför trhnga rum, och flera af dem hade sina små barn med sig.
Man kan tänka sig hur det skulle se ut i ett sadant rum, dar alla dessa.
människor vistades dagen i ända, där de sofvo, klädde sig, åt0 och själfva lagade sin mat.
Fängelset bestod hvarken bäddar eller kläder, fångarna sofvo pa bara golfvet med en längs väggen fastspikad sluttande bräda till hufvudgärd, och hvad deras beklädnad ' *.
angick, så fingo de g&amp; diir i sina egna smutsiga och sii~icterslitna paltor, afven om dessa ej uppfylde aiist %nclighetens enklaste fordringar.
F r h de manliga fångarnas afdelning kunde man utan svdrjgliet se in i kvinnornas rum, och uppsikten u h e r alla dessa eliindigs rarelser var anförtrodd endast åt m6n.
Intet slags ordning iipprittholls ibland dem, utan de fingo ostörda slAss, skråla, sviira, spela, kort och dricka briinvin, som såldes inom sjfilfra fangelset.
Ocksi Tar den kvinliga ddelningen i Xewgato s&amp; illa beryktad för sina skaiii- liga uppträden, att ingen anstandig iniinniskii ville gA dit, och fall- gelsedirektören sjalf drog sig för att besiilra platsen.
Bland dessa kvinnor, livilka inan niist m uppli61.t att betralit u som manniskor, var det .som Elizabeth Fry triidde in soni en ljusens ängel.
Sorlet tystnade, svordomar och okrädinsord fijrötummades, gräl och slagsmål iipphörde, d&amp; hon risade sig.
Alla t r h g d e sig med häpnad kring denna höga dam.
som utan misstro och fruktan, fylld endast af kärlek och deltagande gick frBn den eun till den andra, talande ord af tröst och hopp, smekande de små barnen, tröstande de arma mödrarna, hrilka nu -- kanske för första g h g e i i efter många år a£ förhii.rdelse och känslolöshet - kande sina ögon fyllas af t h a r, sina hjiirtan biifva af anger och langtaii efter upp- rättelse.
För första gangen sedan de kominit inom fiingelsets obarm- härtiga mura.1- erforo de ii11 sin förundran, att det annu fanns nigon, som iilskade dem, led med dem och hoppades p&amp; deras biittring.
Elizabeths första tanke b ar att ïudda barnen för att genom dem kanske sedan lzunna rädda mödrarna.
Hon tillsporde ilarför dessa senare, om de ingenting ville göra för sina barn, om det ej skulle glädja dem, ifall dessa kunde f&amp; någon undervisning och handledning inom fangelset.
Detta var att träffa den ritta punkten i dessa olyckligas hjärtan.
Under t5ra.r af tacksamhet tbdo de henne göra allt hvad hon kunde till barnens räddning.
Sjiilfva ville de underkasta sig allt hvad hon fordrade af dem, ifall de d a m e d kunde underliittu hennes arbete.
.
Xrs F r y vände sig då till fiingelsets myiidigheter och anhull att få inrätta en skola för barnen och de yngre kvinnorna inom fiingelset.
E j under att man hiipnade öfrer denna begiirm.
Hvem kunde tanka sig en fredlig skola loland dessa förvildade brottslingar, som man knappast med våld kunde f&amp; bukt pi!
Xyndjgheterna skakade på hufvudet &amp; t detta fantastiska förslag; men de ville -
ej hgga nå.g.rg.ra hinder i vagen för e t t.
s8 .viilmenadt försök och uppläto en obegagnad cell till skollokal.
Skolan sattes i gång och det svAra uppfostringsarbetet begynte under ledning af mrs Fry och n8gra kvälrerslzor.
Att börja med såg det ganska hopplöst ut; men hur11 förundrade blefvo icke de, som ansett hela förslaget omöjligt, då det ganska snart visade sig, att skolan icke endast flitigt besöktes af s&amp; många lzvinnor och barn solil lolralen kunde ryinina titan iifven syntes utöfva det-biista inflytande g&amp; fångarnas uppföimde i ' öfrigt.
Uppmuntras af detfti,, första gynsamma försök bildade Elizabeth Fry året därpå (1817) jkirnte ett tiotal för saken intresserade damer eli förening kallad, the Association for the improvement of the female prisoners ' in ' Nem- gate,.
' .Enligt Elizabeths plan skulle denna förening förse de fhngna Irvinnorna, med arbete, undervisning och hliider.
Den skulle iifven tillse, att striing disciplin, ordning och snygghet ~pprät~thölles bland f h g a r n a, hvilka hädanefter borde fördelas i ' klasser efter olika grad af brottslighet och stiillas under uppsilrt af Irvinliga valrtare ...
Alla dessa förslag framlades inför Londons magistrat och öfriga vederbörande, hvilka visserligen ansågo planens framgång tgmligen tvifvelalstig, men gåfvo föreningen tillstånd att göra ett försök darined.
Sedan de nya ordningsreglerna frivilligt an tagits afven af fångarna själfva, hvilks k h d e att mrs Fry och hennes viinner endast ville deras bnsta, tillämpades de genast inom kvinnoafdel- ningen i Newgatefangelset.
Icke lingt därefter inbjodos Londons lordmajor magistrats- personer, i1derrnii.n m. fl.
till Nemgate för att granska verkningarna af det nya systemet.
Dessa vor0 i sanning lika oviintade som gl8djande.
I stället för en hord af halfkladda, svärjande, skrå- lande och försinpm varelser såg man nu en scimling stillsainnia, flitiga, anstiindigt klädda Irvinnor, som villigt mottogo den under- visning föreningens ' medlemmar meddelade dem och.
lydigt hörsam made deras tillsiigelser.
Detta officiella besök i Newgate o c h mpdigheternns tack- samma erkännande af de lyckliga följder reformerna medfört väckte det största uppseende i hela London.
Från alla hi11 ingingo för- friigningczr angiiende det nya systemet, och massor af nyfikna och intresserade strömniade dagligen till ~ e m ~ a t för e att med agna ögon iakttaga den gliidjande förändringen och för a t t, om möjligt få höra den miirkvardiga mrs Fry h8lle bönestunder med.
fångarna. '
, '
De nya anordningarna infördes med snaraste i alla 1,ondons, fangelser, och ryktet om de goda verkilingnma daraf spred sig snart långt utanför Storbritanniens griineer.
I flera af Europas stiider borjade iuan härefter bilda fångvårdsföreningar och införa fangelseref ormer efter mrs Fry ' s ide.
i: ': is * För Elizabeth var all 2enna upprniirksamhct ganska pinsain.
, Att f å mina, son1 det kan tyckas, goda garningar 111 detta vis ut.basunade~, skrifver hon i sin dagbok,, kan Iirarkcn leda mig eller andra till att gifva ara och pris dit vi böra gifra item.
I detta som i allt annat kan jag blott af nAd bevaras, ty jag kan ej bevara mig själ£.
Miitte detta srbete, om så iir Guds vilja, fortgii till viilsignelse och göra framsteg, och hvad mig sjalf angar, mritte jag alltid ballas ödmjuk, vaken, trogen och t r a g e n!
~ Denna ryktbarhet, som Elizabetli s&amp; mycket friiktade, hade emellertid riktat hela Englands iippmiirksamhet på förhillanden, som alltför länge varit en skam för den engelska nationen.
Flera af statens ledande mlin började lifligt taga del i inrs Erfs striifvanden att förbättra behandlingen af förbrytare och durmed var grunden lagd till de reformer inom strafflagstiftningen, hvilka s s srnihingom skulle göra Englands strafflag till en af de niest hiimant~ i riirlden ifrån att ha varit en af de mest barbariska.
Elizabeth och hennes trosfranders bemödanden att fi diids- straffet helt och hallet afskaffadt l ~ c k a d e s visserligen ej, men döds- domarna blefvo tack vare d e s s striifwnden mera riittvist afriigda och betydligt mera siillsynta an förr.
(F1ertdt.t brott hade ditintills varit belagda med dödsstraff i England - t. o. m. stöld p&amp; en shillings varde.)
En annan viktig gren af Elizabeths wksniuhet var att skaffa frigifna f ångar skydd och h jalp, då de liiinnade faugelseriia, sarut att bistå de olyckliga kvinnor, som roro dömda till deportation till de australiska kolonierna.
Dessa sistnamda behandlades ofta med en i sanning upp- rörande rahet.
De fördes från fängelserna iier till Iinmne~i i öppna karror, utsatta för mängdens glftpord och förakt, och voro strindom därvid hopkopplade i k l p g o r p5 anda till tio personer.
Ombord öfverlats Cet åt matroserna och en manlig Iiikare att sköta dein bast de kunde, och vid framkomsten till kolonierna fanns ingenting gjordt för.
deras mottagande.
De lämnades utan yard och tillsyn
' att själfva skaffa sig arbete och uppehälle så godt sig göra iat och iiterföllo ofta diinite i brott och elände.
Varen.
181s hade mrs Fry för första gången varit med om afsiindaiidet af en stidan skara olyckliga och kant sig djupt upp- rörd öfver.
deras behandling.
Bled den outtröttliga energi, som hon alltid lade i dagen, då det giillde att bekämpa någon orattvisa, faste hon genast myndigheternas uppmiirksamhet på dessa förhållanden och genomdref snart att fångarna fördes i st8ngda vagnar till far- tygen, att åtmiostone en kvinlig förestitindarinna följde med d,em under resan och att de fingo någon sysselsättning.
ombord - halst nigot arbete, som de kunde ha gagn af i kolonierna.
I följd af denna sin iiiångsidigs verksamhet och det.
stora in- flytande, hon darigenom kom att utöfvn., blef hon ett par gånger tilllsallad af de pailnmentskoinitéer, som vid denna tid tillsattes för att utarbeta fängelse- och strafflagsreformer, och fick inför dem redo- göra för sitt arbete inom fnngelserna och sina därunder vunna eri farenheter.
Lugnt och klart framlade hon sina åsikter, enkelt och okoostladt besvarade hon de frågor som gjordes.
Äfven hiir bland Englands friimste nian och basta talare, 1iksom.öfverallt annorstädes, gjorde hennes enkla, gripande vältalighet ett djupt intryck på alla hennes åhörare.
att höra Iienne tala var att lyssna till en skyddande ängel, som söker bevara oss mot detta lifvets frestelser och vinna oss At Friilsarens lziirlek », utbrister en person, som en gång hört henne tala till en samling fAngar.
Hennes hållning, hennes stknma och sjii1fv.a hennes uttryckssatt voro sa gripande och ovanl.iga, att ingen som hörde henne tala, bedja eller förelasa bibeln offentligt, kunde undgå att kiinna den innerligaste rörelse, blandad med andakt och vördnad.
Och likväl erfor Elizabeth hvarje gång hon slrulle upptriida offentligt en blyghet och inre motv; lja, som hon endast af plikt- .känsla kunde bekampa.
» Att predika och öfvertyga &amp; mot min fiatur », skref hon en gång, » och ingenting har f a s k e öf vertygat inig om den ' Helige Andes verksamhet an hvad jag i det fallet erfarit.
Stundom i ett ögonblick af andlig slöhet och oförmåga har jag plötsligen k h t mig uppvackt ock liksom genomstrommad af anden som talat och besegrat den miinniskofruktan, för hvilken jag så latt dukar under.))
Oaktadt den blygliet och manniskofrulrtan, hvarom hon talar, skulle hon emellertid af sin verksamhet alltmera dragas ut i .det;
. '
offentliga lifvet.
FrAn flera håll erhöll hon niimligen uppmaningar att komma och besöka f&amp;ngelser, som behöfcle omdanas och för- bgttras, och sedan hennes m h g a barn vuxit upp och liittare Iiuncle undvara henne, föwtog hon i detta syMe ghng p i gling resor sil viil inom Storbritannien som p&amp; kontinenten.
Hon genomreste så- liinda vid olika tidpunkter Nederliinderna, Ti ' rankrike, Sch \ veiz, Tysk- land och Danmark och besökte diirvid flitigt fingelse&lt; sjukhus och valgörenhetsanstalter.
Under dessa resor kom hon i beröring med flera af sin tids mesb framstående personligheter och mottogs Bfven öf vcrallt vid hofven med största aktning och intresse.
Alltid upptriidde hon med samma okonstlade vardigliet, vare sig att hon såg sig omgifven af fängelsernas dystra skaror eller af hofvens mest lysande personligheter, och alltid förstod hon att p5 det mest taktfulla satt gifva impulsen till nyttiga och viilsignelserika företag.
Silunda blefvo fängelserna i de flesta Iiinder hon besökte förbiittrade och omorganiserade enligt samma plan som i Xewgate.
Itenlighet ock ordning infördes, ftngarna befriades i de flesta full från sina bojor och erhöll0 undervisning och arbete, de olyckliga dihar, som har och hvar förvardes i fiingelseliilornn, förflyttades till lamj ?ligare och snudare uppeh~llsorter; olika slags brottslizigar skildes från hvarandra och de kvinligzt fångarna stiilldes under upp- sikt af kvinnor.
: $ *; i: Så drog hon igenom Europa p s sitt underliga triniitftåg, spri- dande li&amp;rlek och välsignelse hvar hon kom - en filngars och förbrytares van, hyllad af furstar och furstinnor.
Och aldrig steg hon öfver fiingelsets tröskel, aldrig triidcie hon in genom pulatsots portar utan att först nedkalla Guds viilsignelse öfrer sitt viirf.
Hvad som först och sist gjorde ett miiktigt intqck p&amp; erihvar, som kom i beröring med henne, var hennes stora förciragstimhet mot olika tankande, hennes vida syn p&amp; religiösa ting, trots hennes stränga vidmakthallande af allt som hörde till kviikurnuu Hskådnings- satt, då det gallde henne sjiilf.
En framstående fransk dam, niimligin hertiginnan af Broglie, som hade lyckan att göra hennes bekantskap i Paris och i korthet skildrat hennes besök diirstiides och det uppseende hon då vackte, yttrar bl.
8.
om henne följande:
» Det finns ej en skymt af egtnkarlek i hennes uppträdande och liluriil har hon den lyckliga Iransliin af a t t - h a gjort stoia ting '.
- Jag blef isyrinerhet slogen af mrs.
Fry ' s personlighet härom dagen, då jag sdg henne upptriida inom .den stora vidden.
Det änr första gången jag sett en glimt - visserligen lika svag soin en gnista jam förd med solen, men likväl en glimt af hur Frälsaren torde ha upptriidt bland miinniakorna.
- D e t ar ett s5tt att vara så enkelt.
Hon iir alltid i frid med minniskan, aldrig i delo med synden.
.
Hon bygger aldrig upp nigra hämmande skrankor mellan .sig sjalf och andra, och likvd b5ir hon alltid på sitt ansikte prägeln af Guds ngrhet, ett uttryck som diiljer hennes anlete fran alla andras.
Hennes blick är alltid kiirlelcsfcdl.
Ron tyckes söka efter, det goda, i djupet af hvarje hjiirta för att salla sig i föi: bindelse med detta goda, skjutande allt annat åt sidan.
Efter middagen (hos engelska ainbnssadören) boriittade hon oss enkelt och okonstladt om sitt besök i Saint-Lazare *).
Mrs Fry hade niimligcn, sager Madame de Broglie, sainma dag varit i detta fängelse och genom en tolk yttrat nå,gra ord till fhgarna, d~rst&amp;des, men.
hon hade undvikit att l~redilra för deni för att icke stöta sig med det inisstanlrsamiua katolska praster- slzapet.
Hon hade fraiilstallt.
för dem de ordningsregler, soin fån- garna i Nemgate underkastat sig, och alla hennes Ahörare hade villigt och taclrsamt &amp; tagit sig att lyda li.kn&amp;nde stadgar samt att mottaga besök af den damkomit0, som Elizabeth ' bildat.
.Bland fångarna hade mrs Fry uppt-ackt en engelslra; hon hade frågat .henne: &gt;Hur lange har du varit 1 1 ~ ~ i.
?
» Kvinnan svarade: » Sex Arr.
Men Elizabeth hade betraktat henne allvarligt och aagt: » Du ' Borde ej ha varit har ».
D&amp; hade Ixvinnan gömt sitt ansikt.e i hsn- derna och brustit i gråt.
Dessa ord p~lminna, tillagger m: me de Brogliej i sitt enkla allvar om Kristi satt att tala till syndare .., Vi frågade henile)), berattade ~herbigimian vidare, » om hon sett prof på inånga omviindelser.
- Hon svarade oss: ' Man bör icke börja med den förvantan.
Olnviiildelser 5iga ruin, men deras antal a helt &amp; r ringa; dock &amp; r raddwingm af en e d a sjhl nog alt q q ~ v &amp; ~ ett Zifs arbete. '
D k p å b0rii.ttad.e hon oss om en miirkljg oinv8ndelse 1 Nemgate-fangelset.
.
.
Under denna skildring hade en del af de unga herrarna vid ambassaden samlats kring henne; de iiro alla mycket varldsliga,.
.
.... ") Saint-Lasare &amp; r ett shrt k ~ i n n o f ë n ~ e l s i e Paris.
.
.
',.
unga män, men deras rörelse var obeskriflig; en af dem hade ansiktet öfversköljdt af tårar och blicken onfvandt fastad p&amp; henne med uttrycket hos en förlorad son, som Sr p5 vag att vända om hem.
Alla vor0 hänförda och kunde icke nog prisa hennes mildhet,: hennes enkelhet, hennes fullkomliga flardlöshet.
Jag förstod hur ofta det ar de kristnas eget fel, att de adraga sig viirldsmanniskors motvilja.
J a g hoppas, att jag aldrig måtte förgäta denna afton.
J a g blef ocksh mycket gripen af den fördragsamhet, som utmiirkte mrs Fry; det är en sådan fördragsamhet, som förviirfvas genom tro.
- Hon sade till oss dessa ord: ' Xan bör mötas i allt hyari man tänker lika och vara ense om att skiljas i det öfriga '.
Hvad som tycks mig förklara den stora frarnghg mrs Fry vunnit, det är hennes milda men fasta ihiirdighet, hennes förmaga att kunna afstå från medlen utan att nägonsin afst8 från malet.
Om man: säger till henne: ' gå icke den vägenJ, drar hon sig genast tillbaka, men endast för att finna en annan vag.
Jledlet ar det hon själf som utväljer, därför 18ter hon det klandras, men ~uAlet är af Gud, därför kan hon ej tillåta minsta tvifvei om nödviindig- heten af att nå det., Denna skildring ger oss en lefvande bild af det underbarn inflytande Elizabeth Fry utöfvade p5 enhrar, som kom i hennes närhet.
Endast med ett ord, en hlick, en vanlig rörelse kunde hon göra ett outpltinligt intryck p&amp; sin ' omgifning, lika val på en för- härdad brottsling som ph en ytlig sällskapsmänniska; t.y aldrig kom hon med ett dömande och ofördragsamt sinne, alltid var hon hallre i frid med det goda an i strid med det onda hos hrar människa.
Aldrig ' talade hon med fångarna om deras brott, ty att tala om synd ansag hon hvarken kunna gagna dem eller henne .. E j häller talade hon med olika tankande om skiljaktigheterna i religion.
2 Jag har aldrig eftorstrafvat: &gt;, sade hon en g h g, .. att draga miinniskornas sjalar till någon viss trosbekä.nnelse utan endast till Kristus, till hvilken jag önskar att jag kunde draga hela världen.
:) Om orsaken till hennes stora makt öfver de fikvillade och brottsliga talar en af hennes brorsdöttrar, som brukade följa henne på hennes resor, sålunda:, Hon kunde alltid se hopp för en och hvar; hon fann och framhöll beständigt någon ljuspunkt; iifven de mest förtviflade m %ste ha kant, att hon icke misströstade om dem, hvarken för denna världen eller den tillkommande, och det var detta som gjorde henne s&amp; oemotståndlig^.
* * *
Rar &amp; r icke tid och tillfälle - att orda om mrs Fry ' s familjelif, Iiur intressant iin detta kunde vara.
Vare det.
nog sagdt, att hon för sin man, sina barn och sina talrika anförvandter i öfrigt i alla lifvets skiften var ett trofast stöd, en outtröttlig hjälpare och råd- &amp; are.
Mången, som stig hennes rastlösa verksamhet i det offent- liga lifret, hörde med förundran, att hon var mor till tio barn, som hon själf på det ömmaste uppfostrat, och att hon vid några och femtio år kunde sakla .omkring sig en skara af tjugofem barnbarn.
Hennes mbnga moderligt - varma bref till sFner och döttrar vittna kanske bättre an något annat om det innerliga förhållande, som alltid rådde mellan dem.
För öfrigt förde hon en storartad korrespondens, som med h e n ökades alldeles oerhördt; hon brefvaxlade bl.
a. flitigt med drottning Caroline Amalie af Danmark, som var hennes personliga viin, hon skref till fattiga öfvergifna stackare, som h911 händelsevis råkat en eller annan gång under.
sina resor; hon mottog bref f r h ledande statsrniin och andra ryktbarheter, afvensom från ' frigifna fångar, från deporterade i Australien; o. s. v. Men icke ens Elizabeths oiittröttliga nit kunde i längden upp,e- hålla hennes alltid svaga kroppskrafter.
De m h g a ilren af oaflatlig verksamhet ef tertriiddes till sist af en lAng tids stilla aftynande till.
Irropp och sjiil, och Ar IS45 afsomnade hon fridfullt i kretsen af de sina.
På sjiikl: 3gret yttrade hon en gång till en af sina döttrar:, Jag tror att jag kan s&amp;ga, att jag, sedan mitt hjärta först rördes, aldrig har uppvaknat, vare sig sjuk eller frisk, vare sig ' natt eller dag, utan att min första tanke varit: huru skall jag bast kunna tjiina Herren?
D Dessa ord, inttalade pA dödsbädden af en kvinna med de san- naste lappar och det ödmjukaste sinnelag, utgöra den basta tyd; iiingen på ett ltingt lif af oafbruten själfuppoffring och helgelse. ")
Cliadot / e Bjor.nstjerna.,.
s) Den soin önskar niirniare Iara kanna denna märkliga kvinnas lif bör Iësa MenzQM.
of the l@ of Eliscibeth l+g, utgifven 1847 af hegnes döttrar?
inneliAllaiide bland annat talrika utdrag nr hennes dag3ok och ur hennes ofta, djiipt gripande bref.
I * Läsning för hemmet *, Arg.
1881, finnes en ganeka utförlig lefnndsteckniiig öfver henne af E.
K. '
,.
322 Charlotte Björnstjerna f. ' I ett af Dagnys sista hiiften förliden hijst hade Cliarlotte Björnstjerna beriittat nggrii.
barndoniserinriïigur fran ett lmik i Cpp- land, skiftande i stiimningen fran lekandt!
h izmor till vArljiist vemod.
En viss trötthet vid det bullrande liket gick som en underton genom denna lofsiing.
till brirndomsminnenn; men hveni kunde dock ana att den iinga författarinnans hela lefnadssaga innan Hret gatt till anda skulle vara blott ett vackert minne!
Ehura så bortryckt rid blott nbqra och tjugo h., hade Charlotte Björnstjerna dock hinnnit att liken pil andra omraden iin hemmets och söllskapslifvets göra en insats, som sorgen öfcer han- nes för tidiga död ej får undanskymma.
Sildde hon ej hiir i lifvet sin fulla utveckling, S % hade hon dock radan tydligt ntpriiglat egen- arten af sin .begåbing.
Charlotte Björnstjernas lifliga fantasi och liitthet att uttrycka sig röjde sig redan d&amp; hon som barn började skrifra vers, och hennes tillfällighetsdikter eller dramatiska upptåg visade tidigt utpriiglad stilkänsla och förmåga af elegant foruigifning.
Fyndig i tal och war, lekande kvick, men aldrig elak, var hon mycket uppburen i sällskapslifvet och deltog diiri med ungdomlig ifrer.
Xen hennes natur var för djupt anlagd för att hon s l d l e kiinna sig tillfreds med att leka bort sitt lif; ined brinnande vetgirighet utvidgade.
hon sina kunskaper p % olika falt och kande redan tidigt ett starkt behof att agna sig åt en bestämd verksamhet, halst litterar.
IIiirtill upp- muntrqdes hon också af fru S. L-d Adlersparre, som kort före sin död gjorde hennes bekantskap och blef varmt intresserad af deii beggfvade unga flickan.
Ttots tilltagande sjuklighet, som band hennes krafter, r a r också Charlotte Björnstjerna de sista Aren af sitt lif en flitig med- a.etme i flera tidskrifter och tidningar, siirskildt Ilagny och Hmi- trefnad, p&amp; samma @ ng hon lade sista hand rid en liten sanilina sagor, som suart torde utkomma.
Fin, ~ a k e n iakttagelseförmaga, klart omdöme och brinnande kiinsla för det verkligt stora i ~iirlden prägla hennes framstiilluing, vare sig hon meddelar sina intryck af ma- donnakulten i det nya Pompeji eller vid nyUrsvokrin p, ?.
Skansen i högstamda ord ' viidjar till f o s t e r l a n ~ l s l r l e n eller skildrar nbgot fiilt för ädel kvinlig verksamhet.
Det siste n r d g o t, som hon giirna iter- kom till.
Charlotte Björnstjerna hade gemensamt med den af henne varmt beundrade Esselde en stark, nästan svärmisk t.ro på kvinnan
r ch en.
lefvande, öfvertygelse om vikten af hennes insats p %.
olika omriden af samhiillsliivet.
Vackert framlper denna .entusiasm i.
en efterläinnad.
teckning a£ Elisabeth Fry; dom ingår i föreliggande häfte.
D&amp; var ej blott med sin penna,.
som Charlptte Björnstjema verkade för, de idker.
hon o,mfattat.
8. d.
C; s barnhem, skolkare- hernemet på Söder och Stockholms nyn läsestugor kunde hafva åt- skilligt att förtälja om hur hon i handling omsatte sitt intresse for humanitara sträfvan,den.
Och det furfinande inflytandet ' af hennes vasen gjorde sig öfverallt .gällande i salongerna, saviil som bland halfvildn pojkar.
Den som sett henne glömde henne ej.
Den lilla späda gestalten, det bleks, intelligenta ansiktet med dess behiirskade Uttryck talade o m ett rikt andligt lif, för rikt för .det b; ä+lign omhöljet.
Och hon skall minnas som en sällsynt själfull och hel personlighet med begåfningens, karaktiirens och hjärtelagets förenade adel öfver sitt unga viisen .. S-d.
. '
'. '
' ' Litteratur.
Med ' lyftad vinge.
Roman af Ams Wahlenberg.
Åter föreligger - och det sedan i varas - en liingre roman af ofvanuamdn flitiga författarinna, hvnrs litterära bagage redan ar ratt ansenligt.
» Med .lyftad vingen visar som sina föreganpre pi % en ganska betydande talang, detta slags talang, menar jag, s ~ i n gör en bok till en liittlast och .behaglig lektyr och &amp; ter utan möda det.
stora sidantalet glida förbi, tills läsaren öfverraslras af att, ha vandt om den sieta sidan utan att ha varit medveten om niigra longörer.
J a g vet, att detta omdöme %r föga tillfredsställande för författaren och ej ger nagon verklig förestiillning om hvad hans bok innehåller.
Men j a g ' vädjar till alla rutinerade romanläsare, om icke den lätt- löpande stilen &amp; r en af de egenskaper han sätter stort varde på och om ej det att i~ite vnrn trfilrig ar lårigt ifrån en negativ dygd hos ett till nöjesläsning afsedt arbete.
Men jämte hiir åberopade rent .ytliga förtjänster karakteriseras &amp; ma, Wallenbergs.
forfattarskap a£ n å g ~ t djupare och mer bestående, narnligen af ett etiskt allvar, som.
inte vet af något kompromissande mad, det som är plikt och ratt.
De personer, hvarigenom förf.
afser att ådr8dliggiira dessa sanningar, för.efalla oss val ofta, icke motivera de h.
ö g ~ f ordringar man.
sätter.
på.
sanningens.
banerförare, de höja.
sig
" inte öfver genomsnittstypen, hur ömt de an omhuldats af förf.
; men hennes egen rena, goda mening skiner dock allestiides igenom och låter en glömma, att romanfigurerna ej utföra sina roller fullt till- fredsställande.
.
Det är konflikten mellan det oförenliga i mannens och kvinnans natur som ar motivet i denna bok, liksom i mer iin en af förf: s föregående.
Och det ar - alltid mannen, soiii drar det kortaste straet.
- icke precis i berattelsehandlingen, ty vanligen gar det bra till slut, som man säger, och kontrahenterna &gt;: få hvarandras, - men i lasarens sympati.
Troheten, begåfningen, kraften - för att icke saga ratten - iiro alltid på hennes sida; han ar den svagare parten i såviil moral som intelligens.
I den roman, hrarom h ä r ar £raga, framvisar förf., som så ofta förr, ett par af dessa osympatiska repre- sentanter för det starkare könet, som hon med s&amp; mycken förkarlek vet att teckna, under det alla ljuseffekter iiro koncentrerade kring den kvinliga huhud figuren.
Denna är af en stolt, fordrande, men omutligt rattrådig natur, Allt eller intet kräfver hon i karlek som i alla lifvets förhallanden.
Halfhet eller delning vill hon ej veta af.
Så möter hon den man hon älskar och hennes karlekskraf komma i konflikt med den mer liittvindiga manliga moralen.
Första aning om svek stiller henne i harnesk mot den trolofvade, hon, lyfter vingen », gör sig fri.
Lika obevekligt förfar hon gent emot ett snedsprhg hos den make med hvilken hon ' förenar sig par depit och som afgudar henne, och bokens.
tendens innnefattas helt visst i den bittra anklagelse, som förf.
låter sin hjältinna slunga ut mot sin ungdomsiilsk; ide, för hvilken hon, nu blifven anka, skildrar sitt aktenskapliga lif:, Han var en man - som du. » Bokens slutord låta läsaren emellertid förmoda, att den stolta, Nina, trots sina pessimistiska åsikter rörande aktenskapet och de akta männen andii IAter flinga sig af den lättfotade doktorn till sist.
Denna upplösning svar något emot den frihetsbebådelse, som titeln innebh.
~ a n d l i n ~ e ar n förlagd till vår hufvudstad och dess omnejd, och.
den v i a n d a omgifningen, den lifliga dialogen, några skickligt anbringade bipersoner m. fl.
dylika accessoarer af v8rde bidrags till det angeniirna helhetsintryck, om hvilket jag hiir ofran talat.
.
_ .. J;.
D. Föreningsmeddelande. '
- Vid redr rika-~rerner-~örbiindets den 9 sept.
hgllna första sts~relsesamrnantr~de uncle; hösten meddelades, att den fest till firandet af hundraårsdagen af Fredrika Bremers minne hvartill, enligt styrel ' sens be- slut stf den 33 m a j, Förbundet tagit initiativ, iigt rum den 17 augusti rid ' Fredrika Bremers graf på Österhanninge kyrkogard.
T7id den anslAende
385 * festen, som f l t t ett skrdeles högtidiigt förlopp tack vare den lifli&amp;te an- sliitning.af sh vB1.
svenska finska livinnoföreningar och enskilda samt befölkni~gen.
kring Årsta herresäte, nedlades p &amp;.
grafven å.Förbund6ts vagnap en praktfull lagerkrans med band i svenska färgerna.
.För hög- .tidligheten Iäninas 8 annat ställe i detta häfte en ' utförlig redogörelse.
i E s.
.
Minnesfest öfver Fredrika Bremer.
.
.
.
.
DB hundraarsdagen a f.
Fredrika Bremers födelse inföll p&amp; en tid, som omöjliggjorde dess hög- .tidlighhllandeb i någon större utsträckning här i var huhudstad, kommer Fredrika-Bremer-Förbundets minnesfest öfver den friij dade förf att arinnan att a g a ruin under senaste hälften af oktober manad på dag och enligt program, som sedermera skola, tillkännagifvas.
* Fredrika Bremer.
Biografisk studie a f S. L-d Adlersparre och Sigrid Leijonhu fvud Iran numer?
rekvireras genom n red riks-~rerner-n ör bundet för betydligt nedsatt pris eller till (i kr., h6ftctcdt och D lir.
inbundet mot 8 kr.
och 12 Ix.
bokliidspris.
Verket, hvilket innehåller den utförligaste minnesteck: ning öfver Fredrika Bremer, som hittills utkommit, och som fyller en framstående plats inom Sveriges biografiska litteratur, bestar af tvänne delar och omfattar 58 porträtt, G andra illiistrationer och 848 sidor, plus 5 planscher.
Nu då den nyss firade hundraarsdagen af Fredrika Bre: iners födelse lifligare an någonsin fastat allmänhetens uppmiirksamhet vid denna märkliga svenska kvinnas bild, ä r det att hoppas, att de!
verk, som utgör ett så viirdigt monument öfver densamma, skall erhhlla en vidstrackt spridning i vårt land och att många skola begagna sig .af det tillfälle, som h3rined erbjudes för att försäkra sig om ' .det värdefulla arbetet.,, F. V. O. Centralbyrå, som sedan 1890 haft sin lokal i N: o 36 St. Xggatan 3 tr. upp: skall den 1 okt.
flyttas till N: o 41 samma gata, 1 tr. upp.
Bankir C.
G. Cervin, hvilken, allt ifrån föreningens bildande med lifiigt och verksamt intresse omfattade densamma, var aldrig tillfreds med den gamla lokden: som han anshg vara pii en gång olämplig och otreflig, livarför lian genom sitt testamente ställde en större summa till styrelsens f3rfogande för anskaffande; aiitingen \ &amp; eioni köp eller p&amp; annat sätt,.afJen bettre och ändamAlsenligare lokal.
D % intet hu3 lämpligt för inköp ännu kunnat uppspanas, har inan: tillivi&amp;are förhyrt den n&amp;mda våningen, ehuru dr,n ej fyller alla de fordringar, Bankir erv vin stalde pA en lokal, fullt mot- svarande Centralbyrhs beliof.
Under sjalfva sonimarmhaderna har b y r b i &amp; r som föregaende ar varit öppen för förfrågningar och aiimalniiigar endas; tv&amp; dagar i veckan och allt komit&amp;-arbete har under samma tid fullständigt hvilat.
Fr&amp;n och med september manad vidtager det ånyo, men endast tisdagar och redagar; frbn 1 okt.
är byrån &amp; ter öppen hvarje helgfri dag utom lördagar.
f.
326.
Nedanstående maning har blifrit oss tillsknd från en anonym meddelare.
Yi Iia ej tvekat att g i f ~ a vira lasare del af densamma, då den kan betraktas som ett gif akt till lxarje bildad svensk k \ m ' na och niira ansluter sig till de uttalanden, som följde p6 fröken We- stermarcks vid Förbuudets senaste årsmöte hbllna föredrag.
Bed.
.
.
(Insandt.)
Den svenska allmogekvinnans höjande.
Skulle det vara omöjligt att i Sverige göra ntigot för arbets- odh allmogekvinnans höjande, nigot liknande hvad man gör i Finland?
Att det skulle vara obehöfligt larer ingen kanna pasta, soiii känner, hvilken du£venhet, okunnighet och brist pil de enklaste be- grepp om tidens och landets kraf och behof, soin nii rnder inoiri denna talrika klass.
I den redogörelse för.
» de finska kvinnornas verksamhet för allmogekvinnans höjandes, som, varit intagen i 1l: e haftet af Dagny, visas, huru redan tre stora föreningar verka för detta iindn- mal i vart gamla broderland, nämligen &gt;Pinsk krinnofiireningw, unionen^ och zrDlartha », hvar och en med sina siirskilda uppgifter, men med det gemensamma s y f t e d l att höja allmogens kvinnor till e n mera människovärdig ståndpun1; t och att bereda dem tillf~lle att i det viktiga kall, som ar eller blir dem anförtrodt sasom hustrrir och mödrar, bidraga till uppehållande af ett fritt och lifslrraftigt fosterland.
Den bildade klassen här i landet känner knappast iivilken djup okunnighet, som hvilar ö f ~ e r vart folks lägre lager.
; och likviil, då, nu allt tyder på, en stor utsträckning af desss folkklassers del- tagande i ledningen och försvaret af landets öden, kan ingen förneka.
det oafvisliga behofvet af större lzunskap om och större lirarlek till detta land.
A£ mödrarnas sinnesbeskaffenhet och hjiirtelag beror i vasent- lig mån barnens; och vi vänta förgälres ett kraftigt och fosterliindskt släkte.
.genom mödrar, som ej f6rstå viirdet af ett sjalfstiindigt och fritt fosterland.
Ifåtte darföre de begåfvade och hjärtegoda kvinnor, soin redan nu i så mycket visat nit och omtanke för den svenska kvinnans höjande, hädanefter afven taga sig an de så djupt förstimmade 18gre schakten af edert kön.
Dar finns ett rikt och stort falt för det arbete, som till sitt mål har.
satt upplysning, samhiillsklaesernas nar- mande samt väckaadet af kibrlek till hembygd och fosterland.
A.- o.. '
