# ID: svediakorp-per2087
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1913
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 42,895
# sentences: 2,317
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR- tolkade till maskinläsbar text.
Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet.
Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bil- der för att avgöra vad som är riktigt.
This work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
This means that you can search and copy text from the document.
Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to deter- mine what is correct.
F P nuTTT / TTier 9 \ (L&amp;c.
Y / IOW7Z4 / UI GÀÏTV * C (/ &lt; c 1 EINAR NERMAN.
&lt;sS7x4 Av / / i v / t / ra /?
* &gt; C ^a / ia ricéûTttâitA
1914 » - ® 1 NNU ETT ÅR - ÄNNU EN AN- mälan, den tjugusjunde i o rdnin­ gen inom Iduns tillvaro!
Det kunde nästan synas, som om vid detta lag publiken och vi borde känna hvarandra så väl, att allt hvad som behöfde sägas kunde uttryckas i dessa ord: v i k o m m a i g e n, v i f ö r bl i o s s l i k a, o c h v i s es å t e r!
Helt visst gäller detta också för den säll­ synt höga procent af den bildade svenska allmänheten, som år efter år troget håller fast vid " sin egen tidning ".
Men nya gene­ rationer träda fram, och inför dessa kan det kanske vara på sin plats att erinra om den offentliga kritikens värdesättning af Idun såsom " afgjordt den bäst redigerade af våra periodiska tidskrifter i fråga om såväl illustrationsmaterialet som texten " (Aftontid­ ningen), " de svenska hemmens, de svenska kvinnornas förnämsta organ " (Hallandspos­ ten), " vårt lands främsta litterära veckotid­ ning " (Trelleborgstidningen), hvars frukter äro " Ijufliga att se och goda att äta " (Svenska Dagbladet) och hvars skötsel, " aldrig mer lifskraftig och löftesrik än just nu " (Dagens Nyheter), " väcker också journalisternas hög­ sta beundran " (Smålandsposten).
Uttalanden som dessa och otaliga liknande kunna endast egga oss vidare framåt i full­ följandet af vår åtagna uppgift: att på alla områden häfda kvinnornas och hemmens in­ tressen, på samma gång vi genom våra ena­ stående förbindelser med vårt lands ypper­ sta kulturella, litterära och konstnärliga kraf­ ter våga utlofva ett innehåll af den bästa etiska och estetiska halt.
Som en nyhet för det kommande året, af- sedd att framkalla en fruktbringande samver­ kan på skilda områden med vår läsekrets, ha vi beslutat anordna en serie månatliga prisfäflingar med samman- lagdt 1.200 kron or i pris, IDUN estetiska och praktiska kraf.
Därunder komma äfven att framläggas några mer kon­ kreta förslag, som bidrag till svar på den för många så närliggande och betydelsefulla frågan: hur skall ett hem i våra dagar kunna inredas med smak och förstånd för olika in­ komst » eller förmögenhetslägen?
Vår redan i år praktiserade idé att vid lämpliga tillfällen utgifva åt något visst all­ mänintressant ämne helt ägnade specialnummer — vi erin ra om de populära Carl Larsson-, Christina Nilsson- och Studentsångnumren — ämna vi äfven under den nya årgången till- lämpa och kunna redan nu, i s amband med den Baltiska utställningens i Malmö öpp­ nande nästa vår, utlofva ett rikhaltigt Utställ­ ningsnummer.
Därjämte är det vår afsikt att i e tt Årstanummer ägna en ingående upp­ märksamhet åt kvinnornas speciella insats på utställningen.
En artikelserie, som helt visst öfver hela landet skall väcka odeladt bifall, bli de Stockholmsskildringar från 1800-talets sista kvartsekel som den af vår publik för sin lätta och le­ kande penna lifligt uppskattade fru Hedvig Svedenborg, född Tamm, under den gemen­ samma rubriken " Klicken och Ligan " kom­ mer att publicera i våra spalter.
Författarinnan ger i dessa en följd pittoreska och fängslande taflor från denna så närbelägna och lik­ väl så främmande fjärran tid — den tid d å man än­ nu räknade grannskap i Stockholm, då man blef mer eller mindre lierad med dem, som bodde i samma hus, då man i nästan landtlig stillhet lefde upp i sin egen församling och närmaste omgifning, en­ dast då och då berörd af de stora dagshändel­ serna — ett operaevenemang, Vegas hemkomst, Strindbergs Giftas, Ringlinjens öppnande, första telefon, Christina Nilsson-olyckan m. m.
Allt medan staden så småningom växte och bredde ut sig, kåkarna trängdes samman eller försvunno helt och hållet under den hänsynslöst framträngande envåldshärskaren — ci vilisationens häl.
hvarvid för hvarje månad utdelas ett pris af 100 kr.
för det bästa insända bidraget, be­ handlande något af nedan angifna ämnen: Romanbiblioteket inledes på nyåret med den vid Iduns senaste stora litterära täfling prisbelönade romanen: JANUARI: En fosterländsk dikt.
FEBRUARI: " Min första motion " (Hur skulle er första motion som riksdagskvinna lyda och på hvilken motivering skulle den stöda sig?)
MARS: Novell ur de själfförsörjande kvinnor­ nas lif.
APRIL: Ett humoristiskt kåseri.
MA): Kvinnorna och klädedräkten.
JUNI: En berättelse för Iduns ungdomsbilaga.
JULI: En helsidesieckning med ämne ur svenskt hemlif.
Nya Sverige af Aiwa Uppström, en färgrik och spännande skildring från de första svenska kolonisternas lif i " den nya världen ".
Efter denna följer en ny, för Iduns räkning författad roman AUGUSTI: En mönstersamling af råd och rön för hus och hem.
SEPTEMBER: Skildring från en fotvandring i svenska bygder.
OKTOBER: Idé till en originell och roande pris- täfling för Iduns Tidsfördrifsafdelning.
NOVEMBER: En dansmusik-komposition.
DECEMBER: En pjäs för sällskapsscenen.
Under rubriken Våra Hem kommer den kände författaren och interiör- konstnären hr Sigge Almén fortfarande att behandla frågor rörande bostadens inredning och de sträfvanden, som alltmer göra sig gällande att på ' detta område genom samar­ bete mellan konstnärer och tillverkare förena Prästens barn af K.
G. Ossian-Nilsson, i hvilken den celebre diktaren skildrar en prästfamiljs öden i andra och tredje led.
Handlingen är förlagd till 1870-talet och hjäl­ tinnan, den unga fru Nanna, hvars giftermål med hennes ungdomsvän börjar berättelsen, represen­ terar sin tids kvinnliga frigörelsesträfvanden, i det mellan h enne och fadern, den gamla prästen, upp­ står ett motsatsförhållande, skärpt af hennes val af man.
Sedan Nanna fått styfmor, blir henne det gamla hemmet ännu mer främmande.
Konflik­ tens försoning åvägabringas slutligen af småttin­ garna, Nannas barn och prästens barnbarn.
Vid sidan om hufvudhandlingen gå flera sidohandlin­ gar, knutna till kyrkoherdens öfriga afkomlingar och lifvet i den gamla prästgården.
Där finns både tragiska och humoristiska inslag, både spän­ ning och stämning.
Vi äro ufveriygade att denna äktsvenska och underhållande familjehistoria öf- verallt skall mottagas med förtjusning.
För romanbibliotekets del ämna vi ock un­ der det kommande året utlysa en ny stor litterär täfling med pris till flere tusen kronors belopp.
Dessa Iduns stora vittra täflingar ha, som • 1914 bekant, nu genom två och ett halft decennium, allt ifrån " första upptäckten " af Selma Lager­ löf och Gösta Berlings sagas dagar, räknats som verkliga evenemang inom vårt litterära lif, o ch vi hoppas att deras gamla rykte och den spänning, som alltid stått kring deras förlopp, ej heller för framtiden skola svika dem.
För öfrigt skola vi se till att alltjämt upp­ rätthålla, vidga och förnya våra litterära för­ bindelser.
Redan i årets första nummer publiceras en märklig diktcykel: " Mitt år " af Hjalmar Söderberg; vidare vänta på bordet ett fascinerande drömspel från Venedig af Ernsl Didring, en egenartad novell i gam­ mal krönikestil af Anna Lenah Elgström, en liffull studie om " Tiggarsocieleten i Stock­ holm " af Ludvig Nordström, skisser af Artur Möller, Mathilda Mailing m. fl.
fö r att nu blott nämna några exempel för den närmaste tiden.
Friherrinnan Annie Åkerhielm kommer att " från sin fönstersmyg " kåsera öfver skiftande dagsföreteelser.
Litteraturkritiken företrä­ des på kändt utmärkt sätt af författarinnan Marika Stjernstedt och (för ungdomsböc­ kerna) af seminarieadjunkten Marie-Louise Gagner liksom teater- och konstkritiken af det skattade märket " Ariel ".
Idun u tgår för öfrigt under år 1914 allt fort­ farande hvarje vecka i ett stort 16- sidigi, rikt illustrerad!
hufvudnummer samt en 16 si- dig bokbilaga: Iduns Romanbibliotek, som en gång i månaden ersättes af Iduns Hjälpreda för hemmet, den senare redigerad af den kän­ da författarinnan af Iduns Kokbok fru Elisa­ beth Ostman-Sundstrand, hvilken äfven utarbetar Köksalmanackans matsedlar för hvarje dag året om.
Dessutom medföljer hvarje vecka ett B-n:r, hvars textafdelning alternerande innehåller en rikhaltig Mode- och Handarbetsafdelning — m ed signaturen Iris ' (fru Hilda Sachs) för sin sakkunskap så högt värderade modekrönikor — och vår om­ tyckta Ungdomsafdelning, som bjuder på en god, frisk och underhållande läsning för gossar och flickor i åldern 10 — 15 år, samt dessutom i hvarje n:r Iduns Tidsfördrifsafdel­ ning, där som hittills veckligen utdelas 2:ne värdefulla pris.
En förmån, som kommer alla Iduns fasta prenumeranter gratis tillhanda, är dessutom att nämna i Iduns Julnummer, hvilket sedan länge räknas som en af de innehålls- och värderikaste af samtliga skandinaviska jul­ publikationer.
Som en ytterligare nyhet kunna vi slutligen framhålla att Iduns Praktupplagas huf­ vudnummer från nyåret kommer att tryckas på finaste kriterade konsttryckspapper, hvar- igenom illustrationer och text framstå på ett hittills ouppnådt sätt.
De, som sätta ett särskild!
värde äfven på tidningens estetiska yllre, kunna alltså härigenom för en ringa prisförhöjning erhålla den i e l!
verk­ lig!
biblioleksmässigt skick.
De fullständiga prenumerationsafgifterna för Iduns olika upplagor ställa sig sålunda: Vt V, V. IDUN, vanl.
upplagan kr.
6:50 3:50 1:75 „ praktupplagan.
„ 9: - 4: 50 2: 25 Allt med postbefordringsafgiften inräknad.
Lösnummerpris blir som förut 12 öre.
JOHAN NORDLING Hufvudredaktör och utgifvare.
.••U. '. ' Jjius.
V, - r r » • f ' &lt;&gt; * ï / ... àr ....... y^.r, k: \ • &gt; ' •.
N$C ' » •&gt;«_ i ' \ \ v - ' •&gt;; !T •.
,.
ifö b ' S, w * •••?
: ••, \ &amp; v?
•• - v " " V &gt; v # f &gt;•. * &lt;£ ' * •&gt;. '
• • • • W; &gt;V7 X x c- tr.-i VWï- {•• ' .. v • Så lys, min siad ...
DU RIKSENS PRYDNAD, SOM MOT lätta skyar med torn och spiror stiger fram i dag, och som i ungt och fritt behag städse dig förnyar — se, rymden blånar utan mål och gränser, dess jubel s vallar öfver hvita tak, och vintersolens frusna prakt beglänser Humlegårdens smäckra hvalf och snöiga gemak.
Nu glimmar allt, nu blänka fönstrens rader, nu skimrar vattnets silfverljusa sköld, nu teckna sig mot rymdens köld gnistrande fasader.
Ett s pel af bjällror, som i luften dansar, en kör af röster i ett slädparti — se, hästar kråma under nät och fransar, klingande af höga skratt drar vinterns tåg förbi.
• ' • .vy.
-, • " r ' Aua » * *: lis. -- ' - " " Evi !.
' * «« " ' • /.
- " • ' • \ \ Vvi ' t # # # » ' •? '
fl * V.:; " 7&gt;r » - V ' " ' * ^ ^ ^ r v i ' i ' " " iWv ' i «„• » ÏUv.O- Du riksens drottning, kring patriciskt änne din härskarsagas gyllne krona står, och städse, ifrån år till år, skall du bära henne.
Din ära blixtrar genom årens brottning, symbol för landet genom fred och krig, och städse bar det svenska lynnet, drottning, detta nordiskt s vala ljus, s om strålar öfver dig.
Så lys, min s tad, mot vinterdagens höga och klara rymd, där alla skyar gå — låt jordens snö, låt himlens blå brädda helt vårt öga!
I fjärran ser jag taggig skogsrand stiga hur stor och vid blir syn en denna stund, Du vintersol, m å dina strålar viga Sveriges bygd och Sveriges land i skim ­ rande förbund.
BERTIL MALM BERG.
IDUNS JULNUMMER (ORYD^LIS NOB1LIS.
AF HUGO ÖBERQ.
ET VAR ALLDELES TYST I rummet.
Den sjuke borta vid väggen med sängen rörde sig inte, oc h gossen, som satt öfver skrifbordet framme vid fönstret, vände ljudlöst bladen i sin skolbok oc h a rken med växterna i sitt uppslagna herbarium.
In g enom det stora fönstret stod en grå de­ cemberdager från den dystra regnlufien, som under v eckor inte hade rört sig.
Plötsligt skar ljudet från en fabrikshvissla genom den tunga stillheten.
Den sjuke vred litet p å sig och sade doft: — Jaså, klo ckan är ett nu.
— J a, pappa, svarade gossen med klar rö st.
Det blef tyst igen, s å sade den sjuke: — Hvad är det du håller på med, Artur?
— Jag läser om naturliga familjen Fuma- riaceœ, pappa.
Den sjuke drog en ofrivillig suck, så fort­ satte han: — Du har ju jullo f nu, skulle du inte hvila dig i stället, g å ut ooh vara tillsammans med några kamrater?
— Nej, jag tycker det är roligare att läsa och sitta här hos pappa, som har lärt mig att tycka om blommorna.
Från sängen hördes en harskning, s å blef det tyst igen.
— Nå, min g osse, hvad har du för växter af den familjen i ditt herbarium?
kom d et om ett par minuter i lättare ton.
— Jag har bara jordröken, Fumaria offi­ cinalis, och så Corydalis fabacea.
— Jordröken!
Det var länge sedan jag hörde det namnet, så vackert det låter.
— Ja, de n är så vacker, så!
— Som en violett ånga öfver vårgräset!
— Blommorn a si tter i kl asar och bladen ä r findelta som på persiljan.
Den sjuke gjorde en häftig rörelse och ut­ brast: — Arlur, ta nycklarna på skrifbordet och öppna nedersta lådan i chiffonjén!
— Ja, pappa.
— Om du letar försiktigt i mitt gamla her­ barium där, så får du rätt på familjen F u- mariaceae under n:o 56.
Men ta vackert i dem, de är gamla och sköra nu, mina växt er.
Gossen var omkring 15 år, en lång figur med cendréfärgadt hår och blågrå ögon.
Han tittade litet öfv erraskad på fadern i sä n­ gen, så böjde han knä framför chiffonjén vid väggen midt emot sängen och drog ut den nedersta lådan.
— Jag tr or de ligger i ordn ing från vänster till höger, sade fadern.
Hans bleka slätra­ kade ansikte uttryckte en liflig r örelse.
Hå­ ret var alldeles hvitt, men ögonen tindrade mörka och ungdomliga.
— Hittar du den?
påminde han, när gos­ sen litet ne rvöst letade i de tjocka luntorna.
— Jo, här ä r den!
Här är den!
Pappa har många fler arter än jag!
Gossen steg upp och kom fram till bäd­ den med några ark i ett omslag.
Den sjuke grep efter packen med darrande händer, betraktade de uppklistrade gamla torra plantornas silhuetter och lade arken ifrån sig på täcket, ett i sänder.
Bredvid stod gossen och såg på med stora ögon.
Där kom upp ett ark med en rätt stor, yf- vig växt.
Hvarenda flik på de mångdelta bladen var noga pressad ut i de fina spet­ sarna, och på de tjocka blomklasarna kunde man ännu urskilja den crêmegula färgen, som på kronbladens läppar öfvergick i svartviolett.
Nere i a rkets högra hörn satt en lapp, på hvilken stod med rundad, kraftig och ge­ nerös piktur: Corydalis nobilis Diadelphia, Hexandria Stockholm, Haga slott, maj 1885.
— Så vacker den är, pappa!
utbrast gos­ sen.
— Den har jag aldrig sett förr, växer den där ännu?
Den sjuke låg tyst och stirrade på den grönbruna silhuetten, så sade han frånva­ rande: — Om den växer där ännu?
Det vet jag inte, kanske!
Äter teg han, och hans afmagrade händer med arket darrade.
Så räckte han det åt gossen och sjönk ned från sin till hälften uppresta ställning.
— Ta den här, Artur, och flytta öfver den på ett af dina blad, sade han med trasig röst.
— S å länge!
Nästa vår kan du söka den vid Haga slott.
— Tack, pappa!
Gossen såg förlägen på fadern, under hvars slutna ögonlock några tårar sipprade fram.
Så gick han bort till skri fbordet med den pressade blomman.
— Det är den enda julklapp jag kan ge dig, min gosse, mumlade den sjuke.
Gossen stod orörlig och hängde med ha­ kan mot bröstet.
Plötsligt kastade sig den sjuke ett hvarf i sängen, och ett stönande som en snyftning spräckte tystnaden.
— H vad är det, pappa?
Gossen skyn­ dade fram till sjukbädden, men fadern slog tystande åt honom med ena handen.
Ännu några dofva stönanden från bädden, så blef d et lugnt igen.
Gossen hade satt sig ned vid skrifbordet och betraktade det gamla torra exemplaret af Corydalis nobilis m ed intresserad min.
Plötsligt reste sig fadern på armbågen och sade i en beslufsam ton: — Artur, ge mig ett ark postpapper och ett kuvert!
Jag vill s krifva några rader!
Och då han såg gossen gripa efter bläck­ hornet, tillade han afvärjande: — Nej, jag skrifver med blyertspenna!
Gossen kom med papperet och ett skrif- underlägg och satte sig sedan utan nyfiken­ het ned vid bordet igen.
Men fadern skref: Gertrud!
lag är sjuk, troligen dödsdömd, fast min läkare inte vill säga ut det.
Ensam med min son, som öfverlämnar detta bref till dig, ber jag dig om ett besök, ett sista återseende efter 15 års skils­ mässa.
Jag vet att du är fri sedan flera år, och då äfven jag är det, fast af annan orsak, ser jag intet annat hinder för vårt sammanträffande än att du kanske inte mer vill veta af mig.
Men för­ sök att komma, jag har en bön att framställa till dig, en bön, som ingifvits mig af en underlig till­ fällighet.
Min son skall öfverlämna detta bref till dig personligen, ty det kunde ju hän da, att du är bortrest till Sö dern, som jag vet du brukar vara.
Men är du hemma, så tänk på, att jag ligger och dör här i vår gråa nord.
Det är för min sons skull jag ber.
Han är en ovanlig gosse, och du skall komma att älska honom.
Om du kan, så följ honom genast hit til l mig.
Minns du.
Coryd alis nobilis?
Rudolf.
— Artur, ge mig telefonkatalogen!
sade den sjuke med stadig röst.
— Det är en adress jag vill öfvertyga mig om.
Gossen gick ut ur rummet och kom till­ baka med den tjocka volymen, som han lämnade fadern.
— Jo, hon bor kvar i sin villa!
mumlade den sjuke efter att ha bläddrat i katalogen.
Så skref han adressen på kuvertet, han nyss förseglat, och räckte det åt gossen.
— Ta pengar i min portmonnä på bordet, Artur, jag har ännu några kronor kvar!
sade han sedan högt.
— Och så sätt dig på tåget och far ut till St ocksund, sök upp villan har och lämna brefvet till detta fruntimmer, till henne själf, förstår du!
Och inte e tt ord om
IDUNS JULNUMMER det här till Am alia, när du går.
Men bed henne komma in till mig ett tag.
— Ja, p appa, jag ska uträtta det, svarade gossen stilla med en djup blick på fadern.
— Gud välsigne dig, min gosse!
mumlade den sjuke och sjönk ned igen på bädden.
Så gick gossen.
* Det var längesedan mörkt och lampan med den gröna kupan på skrifbordet i den sjukes rum hade redan brunnit flera timmar, när han spratt till i sin säng.
Han hade slumrat in och väcktes nu af en knackning.
En fruktansvärd ångest kom öfver honom.
Han hade drömt så vackert under slummern, och i ett nu vräkte den tröstlösa verklighe­ ten in p å honom.
För ett par timmar sedan hade doktorn gåti, och han hörde honom säga till jungfrun i rummet utanför; " Han kan inte lefva mer än en månad till. "
Inga pengar till begrafningen, inte till hy­ ran, infe ens fill julmat och present åt Amalia!
Och sen skulle Artur stå alldeles ensam i vä rlden!
Hvarför hade han skickat bort honom, det tjänade naturligtvis ingen­ ting till!
Gertrud var väl bortrest, och var hon hemma, så ville hon inte komma.
Âh, denna förfärliga, svarta decemberkväll och den långa natten med plågorna!
Det knackade igen.
Det var naturligtvis Amalia, men hvarför steg hon inte in utan att knacka!
— Stig in!
s ade han otåligt.
Dörren från salen öppnades försiktigt och en mörk skepnad syntes på tröskeln.
Bakom skepnaden stod Artur.
Den s juke reste sig på ena armbågen och stirrade.
— Du kom verkligen!
utbrast han, nästan kväfd af rörelse.
— Ja, Rudolf, skulle jag inte det, när du kallade på mig!
svarade den mörka skepna­ den på tröskeln.
— H varför har du inte gjort det förr?
Den sjuke stirrade alltjämt på henne i dörren.
Hon stod där högrest o ch smärt i en svart klänning och med en stor hatt på det lätt gråsprängda håret.
Ansiktet lyste blekt under de vida hattbrättena.
— Artur, stanna därute så länge!
mum­ lade fadern och sjönk ned på kuddarna igen.
Gossen drog sig tillbaka och stängde sakta dörren efter den svartklädda damen, som gick fram till s jukbädden.
— Du kom, du kom!
mumlade den sjuke och räckte henne sin magra hand.
— Ja, Rudolf, här är jag!
sade hon med darrande röst.
— Men hur är det med dig, stackars vän?
Han gjorde en gest, och hon drog fram skrifstolen till sängen och satte sig.
— Så underligt!
Det är som om jag råkat dig hvarenda dag på alla dessa år!
tog han upp och grep efter hennes hand.
— Två vänner som vi kan aldrig bli främ­ lingar för hvarandra, Rudolf, det är det!
— Jag har varit s kild i flera år nu, Ger trud.
Vet du det?
— Ja, de t vet jag.
Och nu ä r hon ju — Hon afbröt och satt tyst.
3 — Ja, nu är hon död, fortsatte han tungt.
rade stelt framför sig med ena handen i sk ö­ — Var def hennes fel, eftersom du fick tet, den andra kramad af hans krampaktiga gossen?
grepp.
— Ja, det var hennes fel!
Nej, det var mitt!
— Minns du Corydalis nobilis?
fortsatte Han drog efter luft, s å fortsatte han ifrigt: han med starkare röst.
— Den majkvällen på — Nej, det var inte hennes fel!
Hon be­ stranden nedanför Haga slott!
Då vi första drog mig, men det var därför, att jag — a tt gången kysstes!
När vi vaknade upp ur vår jag hade skänkt min bästa kärlek till dig — yrsel, stod där vid våra fötter i gräset ett och det kände hon alltid.
Hon var svartsjuk stånd af den vackra blomman!
Det var all­ på mitt förflutn a, och det med all rätt, ty v år deles nyutsprucket och svalt som vår kärlek var gränslös, Gertrud!
vackra, kyska kärlek!
Och sedan gick vi dit Hon böjde sitt hufvud och sade lågt: hvarje vår i fem års tid o ch plockade Cory­ — Ja, de n var gränslös, Rudolf.
dalis nobilis!
Tills sy nden kom och med den — Och jag var en dåre, som trodde, att olyckorna!
jag efter något sådant kunde göra en ung Han släppte hennes hand och föll ned igen.
kvinna lycklig.
— Se på skrifbordet, Gertrud, där ligger — Äls kade du henne då inte, Rudolf?
ett af exemplaren, min enda julklapp till — Jo, men med resterna af min nedbrunna Artur!
Den kom fram i dag af en slump.
ungdomskraft!
Sedan lefde den upp igen, Åter slöt han ögonen och blef tyst.
men inte blef det någonsin detsamma.
Och Hon reste sig långsamt och gick fram till en skådespelares lif är ju s å fylldt af stor­ skrifbordet.
I ljuskretsen under den gröna mar och strider.
lampan låg arket med Corydalis nobilis.
— Blef hon lycklig med den andre?
Hon böjde sig ned och kysste de torra Han låg tyst ett ögonblick, så mumlade han: bladsilhuetterna.
Så rätade hon upp sig — Nej, hon dog olycklig som jag nu gör.
och stod där med ryggen åt honom i sä ngen.
Hon såg upp och lade sin hand på hans — Inte behöfde du så många ord för att täcke.
jag skul le g öra allt hvad jag k an för din son, — Inte ska du dö nu, Rudolf!
Så illa är Rudolf, s ade hon slutligen.
— Jag teg därför det väl inte?
att det var så skönt att - höra d ig tala om den — Jo, G ertrud, jag har anat det länge, och tiden.
Din s on skall bli min s on, jag h ar själf i d ag hörde jag min lä kare säga det åt jung­ inga barn.
frun därute.
Jag har högst en månad kvar.
— Då är allt fullkomnadt, Gertrud!
mum­ Hon spratt till och grep hårdt om hans hand.
lade han.
— Allt fullkomnadt!
Hon kom tillbaka till s jukbädden och satte — Rudolf!
— Ja, Ger trud, s å är det!
sig.
Strök sakta öfver hans ihufvud.
— Hvad kan jag göra för d ig, min stackars — Så hvitt ditt h år har blifvit, stackars vän!
sade hon och rösten darrade plötsligt af gråt.
vän?
Han blundade af smärta och blygsel.
Så — Ja, det har blifvit hvitt.
Krithvitt.
Men talade han lågt: du har ditt v ackra, mörka hår kvar, bara lite — Det är nu ett år, som jag har varit utan gråsprängdt.
Hon böjde sig ned öfver honom och kysste engagemang, Gertrud.
Mina resurser ha så småningom smält ihop, jag kunde ju aldrig hans panna.
Men han drog hennes hufvud till sig och kysste hennes tinninghår.
samla något, så stormigt och jäktande som Så reste hon sig plötsligt och gick bort till mitt lif artade sig från början till slut.
Här ligger jag alldeles utan existensmedel, den salsdörren och öppnade den.
— Artur, kom in!
sade hon med ansträngd första januari nalkas, min död också, jung­ glädtighet.
frun ska ha sin lön och gossen till t ermins- Gossen kom, lugn och behärskad.
Hon afgift, med ett ord, det är en misär utan gräns!
Pianot i salen är hyrdt, det förra fog honom om halsen och försökte le: — Vi ll d u låta mig komma hit o ch fira jul­ måste jag sälja i höstas, ja du förstår, du ser, hur här är!
Och julen, Gertrud, julen i afton med dig och pappa, säg?
Vi ska ha en stor gran och många julklappar, och jag detta s orgliga hem!
Arturs hem!
O m ett par Säg, vill dagar är det julafton.
Den kommer tristare ska spela vackra visor för dig!
du det?
än någonsin på alla dessa trista år.
Och nu — Ja, de t vill jag.
kan jag inte ens längre förödmjuka mig för Hon kysste gossen på kinden och vände människorna som förr, jag ligger ju hä r van­ sig till f adern, där han låg och såg på dem mäktig och dör!
med ett uttryck af den lycka, som är smär­ Hans ögon darrade under locken, och den tan närmast ... tärda masken ryckte.
* — Nu måste jag förödmjuka mig för dig, Men nästa majvår en sval dag mot den Gertrud, det blir sista gången i lifvet jag ber någon om hjälp!
Hjälp min so n, Gertrud, du blånande kvällningen kom under de stora balsampopplarna vid Haga källa ett sorg- är ju rik nu s edan du blef änka!
Låt honom inte stå ensam i världen, när jag är borta!
klädt par gående på väg från slottspavil­ jongen.
En högväxt kvinna med gråsprängdt Han kan bli en bra karl, han har ärft mitt i n­ tresse för naturen, men mina olycksaliga hår och en gosse i konfirmationsåldern med konstnärsdrifter har han sluppit.
Hjälp ho­ cendréfärgadt hår och stora gråblå ögon.
I händerna hade de hvar sin knippa nyut- nom, Gertrud!
Han hade rest sig på sidan och såg stort spruckna Corydalis nobilis, som de skulle g å på henne.
Utan att svara satt hon och stir­ och lägga på en graf.
IDUNS JULNUMMER 00 NKAN LINARSSON bebodde i gårdshu­ set till femman en lägenhet pä ett rum med kakelugnsspis.
Herre, en så stillsam, anspråks­ lös och föga skrymmande änka!
Hennes uppsyn är ett " ber om ursäkt " för att hon i Guds klara ljus exponerar sin torftiga och sparsamma person, tunnhårig med liten snäcka bak, torr och kutig och inpyrd af kaffeos, vis­ serligen som många andra, men inte bättre för det.
Änkan hade varit gift i två tim­ mar efter en vigsel vid en döds­ bädd.
Brudgummen var en barn­ domsvän och han hade velat henne väl, samt lämnat henne en sparad slant, för liten att lefva på, en smula för stor att svälta ihjäl med.
Änkan var tjugo år den gången och hade väntat på vännen i f yra eller fem, tyst, tro­ get och tillbakadraget, medan han var ute på böljan blå och hade fästmö på många andra ställen.
När han kom hem för att dö, mindes han henne emellertid framför de andra, hvad det nu berodde på, och som han inga föräldrar eller andra närstående hade, föll det honom in att hon skulle ha hvad han ägde.
Men detta var nu längesedan, ljugo år sedan, och ingen hade längre reda på det mer än hon själf — och då hade hon ändå inte reda på de andra fästmörna utan trodde fast, att hon varit styrman Linarssons enda kärlek och tanke.
Hon vårdade hans graf och på byrån hans porträtt med klassisk lock i pannan och händerna i kavajfickorna.
Lagom poesi, inte för mycket, ty det hade hon inte tid till och ingen öfning heller.
Hon arbe­ tade åt en sybehörsaffär, sydde underkläder, förkläden och blusar, allt efier förfrågan.
Hon var flitig och inte missnöjd och hon höll hvarken katt eller kanariefåglar, alltför iögonfallande excentriciteter.
Hvem som helst af oss har sett henne, i tra ppan, på ga­ tan, i spårvagnen (någon söndag), men det har inte fallit en enda af oss in att fråga: Hvem var nu den där människan?
Ingen har vändt sig om efter änkan Linarsson, det är inle ens troligt att någon skulle kunna meddela hennes signalement fullt tillförlitlig t, icke ens de, som gifvit h enne arbete i m ånga år, eller de, hvilka oftast druckit kaffe med henne, som t. ex. vicevärden Olssons tvärs öfver farstun.
Hvardag och jämnstrukenhet.
Ingen nöd och intet välstånd.
Inga sorger och ingen glädje.
Grått, torrt, kargt.
Ledsamt, led­ samt!
Hur kan man skrifva en historia om en sådan människa!
En dag kom ett bref till änkan Linarsson.
Det var från en advokatbyrå, dit hon ombads bege sig.
Hon gick, eskorterad af fru Ols­ son, och sedan hon fått redogöra för både det ena och det andra om sig själf — det som nu fanns — s ade man, att joho, s aken var klar, hon var mycket riktigt den, som skulle ärfva så och så mycket, flera tusen, ljugo, tretti tusen kronor.
Det skulle bli en del skrifverier o ch formaliteter och det skulle gå en liten tid, och så skulle saken vara klar.
Var så god.
Det var inte något skoj med arfvet; det kom som det skulle och pengarna utföllo, när tiden var inne.
Nu fanns det många att ge änkan Linarsson goda råd, så många, a tt om det fallit henne in att realisera alla uppslag hon fick, skulle en miljon inte varit för mycket.
Charkuteriaffär och husköp, fabrik och gård på lan­ det, höns och kor och mejeri.
Men hon stängde in s ig i sin tyst­ nad och afvisade allt.
Hon slu­ tade sy åt sybehörshandeln, det var det enda, det sade fru Olsson att hon måste, för skams skull.
Sedan satte hon sina pengar på banken, och nu hade hon sina par tusen om året att lefva af.
När tiden att förnya hyreskon­ traktet kom, sade fru Olsson: — Se lma bor väl kvar i sin lilla trefliga lägenhet i alla fall?
Men till vicevärdinnans förvå­ ning skrufvade änkan Linarsson fram, a tt hon tvärtom tänkt flytta.
Och den 1 oktober bars också hennes möblemang utför de fyra trapporna och öfver gården ut att dela väntan på trottoaren med generalkonsulns eleganta bohag från nedre botten åt gatan.
Tyst och hemligt hade änkan hyrt ny bostad, tingat flyttkarlar och redt sig själf.
Det fina sättet kunde inte fru Olsson komma ifrån, men det var numera mer än fint, det var högfärd med i spelet; och gårdshuset kvitterade arftagerskans affärd med knyc­ kar på nacken och mycket talan om, hur en annan hellre skulle burit s ig åt i ä nkans kläder.
Selma Linarsson gick på af- skedsvisit öfverallt, satt och tryckte som en liten grå rapphöna un­ der jägarens hot, drack kaffe och gaf sin nya adress.
Och elt, tu, t re var hon borta, hur väl gårdshusets alla ögon än bevakat gården, som hon nödvändigtvis må­ ste passera.
Porivaktsfrun såg henne inle genom sin glugg, och frun i magasinet vittnade, att hon bara ett ögonblick sprun­ git in fr ån sin post för att väga upp medister- korf, medan Linarssonskans lass ännu stod på körbanan.
Hokus pokus, i nästa nu var alltihop borta!
Lasset och änkan själf och hela arfvet.
Som en rök.
Men i den nya lägenheten, ett rum och kök åt bakgata, stod rymmerskan och mönstrade med lama lemmar sitt blifvande hem och visste hvarken ut eller in.
Det han­ kade och slog i hennes stackars hufvud och hon visste hvarken hvar byrån eller soffan borde stå, eller någonting.
Hon hade flytt från gamla femman, ty de voro så många omkring henne där, och hon blef så rädd, atl hon inte sof om nätterna och inte kunde äta och ingen ro kunde få.
Hvar hon kom, ta­ lade folk till henne, familjer, som inte talat med henne förut, bådo henne titta in, och hvad ville de, hvad ville d e, hvarför surrade de om henne på detta vis?
Hon kände sig ej viss om, att hon inte s kulle bli tvungen att ge bort a llt hon fått och som redan i oc h för sig var henne så gåtfullt och främmande!
Hon rycktes upp af en röst, som trumpe- tade till bakom henne, ung och gladlynt och tjohej, vände sig om och fick se en obekant karl stå i dörren.
Han nämnde sitt namn, Gudmundson, bodde inne midtemot i farstun H NK HN U N E R S S O N S STORK LVCKÄ.
KISS ÄP MflRUCa JITJEKNJTEDT Fru Olsson satt med ögonen på skaft.
— Du får skaffa dig affär, Selma, sade hon, när de kommo ut på gatan igen.
Men ä nkan darrade med hela h ufvudet och såg inte ut som om hon förstått det allra minsta af hela saken.
— Kom o ch drick kaffe, erbjöd fru Olsson, när de hunnit hem.
Men den andra skakade bara ytterligare på sitt darrande hufvud och ville ingenting ha.
Hon gick in i sitt rum, där hennes arbete, ett dussin skjortor, vän­ tade, och tog med slaka fingrar efter nålen, ty hon hade ju förl orat ett par timmar af för­ middagen.
Hon sydde och vaxade och sydde, och ögonen brände och nacken värkte, och i hufvudet arbetade maskinen tomt.
Dunk, dunk!
Fem år att sitla och vänta på sin käraste, dygdig och tyst, och sedan ingenting mer.
Ingenting mer i tjugo år.
Tjugo år i s amma rum och vid samma symaskin, eller så godt som.
Tjugo år i gårdshuset.
Ingenting att vänta på, ingenting att veta mer.
Inga sor­ ger, ingen glädje.
Ingen nöd och intet väl­ stånd.
..
Ja!
Och så ... Mot aftonen knackade fru Olsson på och steg in.
— Nu vill allt Selma ha en kaffetår ändå, sade hon; och nu hade Selma väl lugnat sig, hon darrade i a lla fall inte så mycket.
Tyst var hon förut och hade alltid varit, så det fäste sig ingen vid, annat än så pass, att fru Olsson från den dagen började säga, att Selma Linarsson alltid haft ett så fint sä tt.
1DUNS JULNUMMER och ville inte vara den, som inte e rbjoa smu tjänster, då han just gick förbi och råkade till att få se lilla frun stå där så villrådig.
Hvad skulle änkan svara?
Rädd var hon förut, rä ddare blef hon, och en karl härinne midt bland alltihop, som här såg ut!
Hon darrade och hufvudet s kakade och händerna flögo upp och ner, förläget, afvisande, bön­ fallande, om hvartannat.
Gudmundson lät emellertid inte afskräcka sig, han log och lyfte som på lek in symaskinen i ett hörn, föreslog fondväggen för liggsoffan och an­ märkte, a tt reflexionsspegel och ett par små blomväxter sk ulle taga sig bra ut i fönstret.
Änkan lät honom hållas, och när en stund gått, började hon själf plocka o ch ställa m ed små försiktiga rörelser, medan den unge mannen gaf hennes person snabba oriente­ rande öfverblickar.
Så här hade det gått till: flyttkarlarna ha de med stor beredvillighet på nya huset ympat in hela historien om arfvet och rikedomen, charkuteriaffären och husköpet, fabriken, landtgården, kor och höns — oc h nu slog första blomman ut på ympkvisten.
III.
Många äro kallade, men få äro utvalda, och inte en på tusen skulle gissat på änkan Linarsson till de utvaldas skara, allraminst hon själf.
Till a tt börja med var emellertid inte det nya huset b ättre än det förra.
Änkan märkte det snart, och hon blef mera torr och tunn och kutig än någonsin.
Snart hade alla i samma farstu som hon lyckats skaffa sig ärende in och sörjt för att hon allt fortfa­ rande förblef inpyrd med kaffeos; och in­ nan månaden gått, voro de andra farsturna också med i d ansen.
Om kvällarna låste Selma Linarsson sin dörr med d ubbla lås och säkerhetskedja, och hon smög ut i tidigaste morgonstunden för att slippa bli sedd, när hon måste göra sina inköp.
Hon gick s om i en mardröm, skräcken lurade på henne ur alla vrår, och omöjligt att begripa, omöjligt att svara på frågan hvad hon fr uktade.
Da­ gen lång satt hon i sitt rum, utan arbete och utan inkomst, s om hon själf förvärfvat, och hvad hon fruktade mest, det visste hon åt­ minstone, det var att pengarna icke skulle räcka till, ehuru hon sparade mer än någon­ sin!
Och under tiden gick pratet ur lägen­ het i läge nhet.
När ingen annan var hos den ensamma, kom Gudmundson in.
Han var typograf, sade han, och tefde på säsongarbete, men det var sällan säsong.
Han satt i ä nkans soffa, stillsam och behändig, gjorde henne icke yr i hufvudet genom samtal, men kunde dyka upp med en och annan liten present, såsom fotografiställ, sågadt ur en cigarrlåda och yttermera bemåladt med små blommor, allt af honom själf på lediga stunder, eller någon häffespublikation, som han skaffat på mystiska vägar.
Änkan ägde intet annat porträtt än styrman Linarssons, som hade ram förut, och hon såg aldrig i en bok — men hon vande sig vid Gudmundson, och småningom blef hon nästan tryggare i hans närvaro.
— Frun har varmt härinne, sade han.
jag kommer bara in, för det är så kallt där jag bor.
Änkan slösade ingalunda med ved, men hur det än var i hennes rum, alltid så g Gud­ mundson glad ut, g nuggade sina händer och satte sig i soffhörnet och begärde inte ett grand.
— Frun skulle skaffa sig ett arbete, sade han en dag.
Frun grubblar för mycket.
Det v ar för S elma Linarsson Columbi ä gg.
1 tjugo år hade hon sytt linnesöm, o ch nu satt nun .ne u händerna i kor s och bara åt upp de dyra pengarna!
Det klack till i henne, och samma dag sprang hon till sin gamla sybe- hörsaffär och frågade efter något att göra, samt fick o ckså.
Det var skjortor, beställda till jul af en grosshandlarfru, att skänkas grosshandlaren, en mycket fin herre.
— Vi h ar saknat fru Linarsson, s ade man därtill, och hon gick hem som i g amla tider, uppfylld i sitt sinne af mönster och mått, sax och femtinummers tråd.
På aftonen sade Gudmundson gillande och glad: — Ja, arb ete ska man ha.
Det är hälsan!
Och nu satt änkan åter dagen lång på gammalt vis, sydde, vaxade och sydde.
Och i so ffan myste Gudmundson och väntade på att säsongen skulle ge också honom arbete.
Änkan satte på kaffe, och de drucko båda, och när grannarna knackade på dörren och fingo s e Gudmundson i so ffan, sade de hm!
och drog sig tillbaka med menande miner ...
Hösten gick, med regn och rusk som alla höstar, och man kom in i december.
Gross­ handlarens skjortor voro färdiga, och Selma hade sytt fjorton stycken i stället för tolf, men två af dem skulle Gudmundson ha i julklapp, det kostade hon på honom.
Hon hade öfvervägt om ett halft dussin, om fyra och om tre, men stannat vid två, såsom va­ rande i alla fall en vacker gåfva och i al la händelser en öfverraskning.
Selma Linarsson brukade i g amla femman jula hos Olssons, men när fru Olsson också detta år kom och bjöd, skrufvade hon fram ett nej tac k, h on gick så ogärna så lång väg sent.
Fru Olsson anmärkte, att en annan skulle tagit en bil för en gångs skull, men änkans knän veko sig under henne af bara förskräckelse vid ett sådant förslag.
Och när fru Olsson sårad gått, bjöd hon Gud­ mundson att julaftonen komma in och se hennes julgran, som skulle bli en liten en­ buske med ljus i. IV.
På julaftons morgon gick änkan ut och köpte en tredje skjorta.
Tre, tänkte hon, advocerande inför sig själf, det är ändå hälfen af ett halft dussin och s er litet fö rmer ut än bara två!
Den tredje skjortan var inte lik de andra, den vara af sämre tyg, men såg samtidig t gen- tilare ut, S elma hade valt den bland en hel hög skjortor, o ch hon fick den billigare, där­ för alt det var något fel i väf ningen, m en fe­ let satt i rygg stycket och betydde ingenting ...
Det regnade, och hon hade tagit sin vida regnkrage, så att ingen behöfde se, att hon bar hem paket.
Hon hade utom skjortan köpt också litet sö tsaker, men efte r lång tve­ kan afstått från en flaska portvin à 1:25.
Klockan fem hade hon gjort fint i rummet, lagt upp delikatesserna på ett par porslins­ assietter i form af vinlöf, dolt sk jortorna un­ der ett papper, hade ställt enbusken på bor­ det — och satt sig själf att vänta.
Inte så litet högtidlig t var det.
Men klocka n blef s ex, sju och åtta, och in­ gen Gudmundson v isade sig.
Selma gick ut i farstun och lyssnade, och från alla lägen­ heter i huset trängde ljud oc h sång, tramp och glam, men trapporna voro spöklikt tvsfa i de n s parsamt påkostade belysningen ...
Hon gick in igen, s atte sig i soffan, där hon suttit förut och fortfor att vänta.
Lampan hade hon skrufvat ner, för aff inte slö sa med foto­ gen, när hon ä ndå bara satt sysslolös.
Hen­ nes hufvud och händer darrade och hjärtat slog.
Hvad det slog!
En gråt kvalde uppe i strupen, ögonen brände och munnen var torr och som om den grott ihop ...
Hon lutade sig tillbaka och blundade, inte för att sofva, 5 men ändå.
Herr Gudmundson har nog så många andra bekanta, hade hon sagt, när hon bjöd.
Nej då, svarade han frimodigt, jag kommer så gärna.
— Vänta, vänta!
I fem år väntade hon på sin käraste, och så tjugo år af ingenting.
Och nu vän tade hon igen.
Hon s teg upp, hon gick ut, hon lyssnade i trappan, och där var tyst som grafven.
Det var en okänd ångest i väntan denna gång; hon sk rufvade ner la mpan litet till och satt och vaggade fram och åter i sof fan och tänkte inte, bara förnam ur ett dunkel utan ände: Gudmundson, Gudmundson!
Liksom hon en gång för länge, länge sedan, så länge sedan att det länge varit glömdt, för­ nummit något ovisst, s kälfvande och lyckligt ändå, i samband med den vackra styrman Linarsson.
Gamla människa, gamla människa!
mum­ lade hon och vaggade och visste ingenting.
Strax före nio k om ogeneradt Gudmundson.
Han såg uppspelt ut och hade en julros i knapphålet, redan ganska brun och vissen — Gud vete h var han kom ifrån!
Midt i rum­ met stod Selma rak som ett ljus o ch lika hvit ... och som han såg henne, såg han hela hen­ nes brinnande hjärta på utsträckta, tillbed­ jande händer, det kunde inte v ara tydligare.
Han gick fram till henne utan krus, fattade henne om lifvet oc h kysste henne.
— Jag är ingen elak karl skall du få se, sade han hjärtligt.
Hur blir det, menar du som jag, så gifter vi o ss på nyår?
— M m ... da rrade hon fram, o ch nu va r hon i so ffan igen och grät stora tårar ur stela, stirrande ögon.
— Nej, jag är ingen elak karl, upprepade han, och han kände på sig, att hon k unde rå­ kat bra mycket sämre ut.
Han smakade på sötsakerna, lände ljusen i enbusken, skruf­ vade upp lampan och frågade till sist rent ut hur mycket hon hade på banken.
Ilsnabbt kalkylerade han i sitt ljusa hufvud: en liten affärsrörelse, tänkte han, till par exempel nykterhetskafé.
Och hon kan sitta uppe i bostaden och ta emot linnesömnad och hålla fint.
Barn får vi in ga, hon är för gammal ... — Lifva upp dig, gamla flicka, sade han vänligt; vi skulle haft en flaska vin p å julaf­ ton, men det går väl bra ändå, när man är sams som vi.
— Ja, suckade Selma och vaggade och grät.
Så mycket på en gång, så obegripligt mycket!
Och så fort det gått.
Åldrig i sitt lif skulle hon kunna fatta det!
Hon stapplade fram till de tre skjortorna, som lågo på ett hörn af bordet, lyfte upp papperet och af- slöjade presenten.
Något måste hon då få komma med, för allt hon fick!
Gudmundson var glad, tacksam och nyter som en prins.
Redan var han iförd rollen af meddelägare i en solid situation, anseende och framgång, o ch därifrån var bara ett steg till hufvudrollen.
Men för änkan Linarsson var det lyckan själf, sagan och underverket, som vi al la sitta och vänta på i alla vånin­ gar, t rappa upp och trappa ner, i g årdshusen och åt gatan.
En gång faller en lott ut, och den faller s om det faller sig.
Alltid blir man litet yr i mö ssan, det har man lof fill, och än­ kan Linarsson hade ingen kallblodighet att afvara.
Och pengar har jag, tänkt e hon med ens.
Det kom som en uppenbarelse, en Lidners knäpp.
Nu begrep hon, att det var riktigt sant; Gudmundson hade ju nyss frågat hur mycket, och det hade hon sva rat precis på! ...
Och nu k unde hon på köpet slippa oroa sig mer oc h vara lugn för at t pengarna kommo i goda händer!
MÖLLEEÜ mi î^ENTjmâ xxåzrjm t TGÂNGSPSALMEN TONADE från orgeln i Hedvig Eleonora.
Den svällde med ett påfallande starkt och triumfatoriskt dån, i som om hade mannen vid kla­ i viaturen först nu fattats af inspiration eller vågat ge sina känslor fritt lop p.
Eller om det berodde på den osynlige och ringe kyrkans tjänare, som reglerade jättens andhämtning.
Folket, som strömmade ut, trängdes ihop och hejdades ett ögonblick i porten, blin­ kande mot det starka solljuset.
Här stod kollektskålen.
Dagens insamling skulle till­ falla ett hem för sinnesslöa barn.
Sven-Olof Garlach, som stödde sig på sin systerdotters, fru Gernandts arm, yttrade: — Snälla Louise, vill du inte lägga i en tjugufemöring för min räkning.
Jag har så svårt att komma åt portmonnän.
Fru Gernandt såg en smula tvekande på onkeln från sidan.
— En tjugufemöring, morbror!
— Hm — ja.
Det stora fyrkantiga torget låg söndags­ tomt och brände i solljuset.
Några dufvor undersökte om inte möjligen ännu någonting ätligt skulle finnas kvar mellan gatstenarna sedan sista torgdagen.
En klunga halfvuxna halfherrar med hattarna på nacken hängde sysslolösa kring en cykel och begabbade kyrkobesökarna.
Kamrer Garlach och hans systerdotter ta­ lade om predikanten.
— Ja g sätter värde på pastor Ossén, s ade den gamle.
— Hm, ja.
Han tar sina predik­ ningar i tre afdelningar som jag är van vid, och han försöker inte att improvisera eller göra sig intressant.
Vi har för många skå­ despelare i predikstolen nu för tiden.
Fru Gernandt, en storväxt kvinna på tret­ tiofem år, med hög frisk ansiktsfärg och lite mörkt fjun i mu nvinklarna, ansträngde sig att hålla takt med kamrerns styfva ben.
— Ja, det jag tycker mest om hos pastor Ossén, är att han inte är någon sådan där svafvelpredikant.
Det finns väl ingenting rysligare än präster, som inte ha någonting annat att komma med än straff och helvete och sådant.
Man går väl inte i ky rkan för att bli u ppskakad utan för att finna lite u ppbyg- gelse och rekreation efter veckans slit och släp.
Eller tycker inte morbror det?
— Det skall v ara måtta med allt, sade den gamle och stannade för att med hjälp af sin lilla silfverslef draga in en pris snus.
— Evangelium är väl ändå det viktigaste i kristendomen, återtog systerdottern, icke utan en viss ifver.
— V år frälsare själf för­ dömde det lagiska.
Och hon letade snabbt efter något bibel­ språk till bekräftelse af denna uppfattning; men då hon hade hufvudet fullt af mera praktiska saker, kunde hon inte få tag på nå­ got annat än " Gören eder vänner af den orättfärdiga Mammon, att de må anamma eder uti evinnerliga hyddor ".
Och det dög väl knappt — — De hade nu hunnit midt för biblioteket; fontänen spelade och glimmade i solskenet, syrenerna doftade paradisiskt och små soignerade racebenta östermalmsbarn spe­ lade kula eller hoppade hage.
— Hm, ja, s ade kamrern och stannade.
— Om vi skull e gå och sätta oss på en soffa ett slag!
Eller du har kanske inte tid, min snälla Louise.
— Jovisst, morbror, sade fru Gernandt.
Hon l ängtade visserligen efter e n kopp kaffe med småbröd.
Men utom det att hon ytterst ogärna gjorde kamrern emot, anade, ja visste hon hvart samtalet nu skulle gå.
Kamrern såg sig omkring med en egen snabb misstrogen blick innan han talade.
På gräsplanen bakom deras rygg gick blott en man och vattnade, i strålen skimrade en regnbåge.
Han var utom hörhåll.
— H är sitta vi ju bra, hm — ja.
Nå hvad nytt annars?
Det här senaste, som jag hör om Holger, det är väl bara galenskaper!
Systerdottern drog ena mungipan på sned.
— Ja, det kan man väl kalla det — men nog för att det är sant.
Och likt h onom också.
Kamrerns hand, som förde den lilla silf- verslefven mot näsan, skälfde mer än sed­ vanligt.
— Jag talar om villan i Mursäng, förstår inte Louise det, s ade han vresigt.
— A tt han skulle ha skänkt bort den, som man ger bort — ja, a — hum — som man ger bort en tolf- skilling.
— Ja, d et är ju just h vad han har gjort det — en viss skärpa var förnimbar i rösten — Iror k anske inte morbror att jag hör eller vet hvad jag talar om.
— Hm, ja visst, visst — m en man kan väl inte tänka sig att människan går och k a s- t a r bort stället sans façon.
Han har väl lå­ nat ut det till de där målarkladdarna då — och låter dem bo där hyresfritt — utan att tänka på hvad det ska kosta honom i repa­ ration sedan — de t kan jag m in s jäl godt tro Holger om.
— Han har inte l ån a t ut Hagvik.
Han har g e tt bort villan till ar tisten Hans Hans­ son.
Ofverlåtelsen lär ska ha skett en kväll i Anglais ' kafé.
Sven-Olof Garlach vaggade med hufvu­ det, och hans doppsko for utslätande och förstörande öfver de koncentriska cirklar han nyss så omsorgsfullt uppdragit.
— Nåmen, nåmen!
För all framtid, utan några förbehåll eller någonting?
Fru Gernandt drog mungipan på sned.
— Ja.
Det lär ha betingats, att herr Hans Hansson skulle vara skyldig att hålla dörren öppen för alla fattiga artister, som — — — — Ä sch!
Kamrer Garlach slog med käp­ pen mot sanden.
Under ett par minuter hördes endast bar­ nens utrop och rasslet af vattenstrålen mot några kaktusträds styfva blad.
— H ör nu, min snälla Louise!
Anser ni, a tt vi kan stå till sv ars med att längre låta det gå på det här viset.
Hvad säger din man?
Systerdotterns ögon blefvo stickande och snabba.
Hon plockade på sin väska af mårdskinn.
— Fr edrik anser, att han har en skruf lös.
Men herregud, det är ju han s egna pengar.
— En tokig människa har inte rätt att för­ valta pengar.
Man skulle göra honom själf den största tjänsten, om man satte honom under förmyndare, tills grillerna gått af ho­ nom.
Hm — ja.
Välgörenhet är en god sak.
Men det skall vara måtta med allt.
När fru Gernandt följt kamrern till hans port vid Kammakaregatan, sade hon: — K an inte morbror komma och äta mid­ dag hos oss en dag i veck an.
Så få vi p rata.
Onsdag t. ex.?
— Onsdag, ja — hm.
Men du kommer ihåg att jag inte kan äta brulépudding.
Ja, tack ska du ha, mim flicka, tack, tack.
Han glömde att lämna igen tjugufem- öringen till mig, den gamle tjyfgubben, tänkte fru Gernandt, då hon gick hemåt.
Holger Garlach höll på att klä sig.
Han var en man öfver medellängd, men verkade mindre till följd af sina sluttande axlar och sin spensliga växt.
Hans ansikte var rörligt och uttrycksfullt; det var som om han ej hade riktig kontroll öfver det.
Utan att han visste om det, drogos ögonbrynen
IDUNS JULNUMMER mot hvarandra, om en tanke förnams på nå­ got sätt sårande eller genant, och blodet kunde vid minsta anledning köra upp i pan­ nan på honom.
Ögonen lågo djupt, voro goda och fuktiga; munnen vacker, med slät­ rakade läppar; hakan vek och alltför smal.
Holger G arlach ägde ett af dessa ansikten, där det gossaktiga dröjer kvar långt in på trettiotalet.
Under det han nu höll p å att full­ borda s in klädsel, flög det mer än en spasm öfver hans ansikte, och hans smala hvita fing­ rar fumlade nervöst med halsduksknuten.
Han hade i går kväll varit ute i villan på Munsäng, och den ena hågkomsten efter den andra trängde sig på.
Ovanan vid sprit och nattsol gjorde att han kände sig beklämd och såg verkligheten som genom ett grått och förebrående dis.
Ja, han hade sannerligen kommit på huf- vudet in i en annan miljö där i Munsängs- villan än den han varit beredd på.
Han hade nästan trott sig stiga in i en opiumhåla; när hans ögon förmådde genomtränga röken, ur­ skilde Holger en fyra fem figurer utsträckta på soffor och chäslonger, som placerats i halfkrets i salen.
Enhvar hade sitt lilla kraftbatteri placerad!
bredvid sig på en stol.
Mellan dem gled beskäftigt en ung flicka, som visst int e såg illa ut, m en rufsig och ba­ rockt kammad.
Alla duade henne: — M in snu gga har slocknat, Asta!
— As ta, blanda mig en grogg!
— Asta, kom och sätt dig här ett tag!
Och hon hade ett leende för alla.
Holger hade velat dra sig tillbaka, då han såg att det var gäster — men då dessa fått klart för sig hvem han var, omringades han under höga " Maecenas " - rop.
Han hade måst delta i deras samkväm och ehuru det kom ytterligare ett par unga artister — trä­ skulptörer — till under kvällen, hade hans vanliga folkskygghet så småningom vikit.
Egentligen hade han aldrig tyckt om tack­ samhet — den gjorde honom generad, och dessutom hade han alltid haft en känsla af att den minskade den goda handlingens facit.
Men dessa människors sätt att lägga den i d agen var så sundt och omotståndligt.
De voro helt enkelt upprymda öfver det för­ bluffande faktum, att de hade fått ett hus att härja och bo i oc h inte vidare behöfde tänka på hyran.
Holger behandlade de med så stor égard, som kunde komma en person till del, hvilken hvarken skref, målade eller skulpte­ rade, men som dock lagt i da gen att han inte egentligen var någon bracka.
Asta hade, då han föreföll henne försagd, velat visa sig vänlig och uppmuntrande ge­ nom att sätta sig i hans knä — — Och kon­ versationen hade vid mer än ett tillfälle sk u­ rit i hans öron, sårat honom i hans djupaste känslor, de religiösa — — Ja, de heliga tingen spelade inte stor roll för dessa unga artister och vildhjärnor, och de hade nog ingenting e mot att gälla för rik­ tiga hedningar.
Men ändock.
Holger kunde inte finna annat, än att det var mera natur­ lig, omedveten kristendom i dem än t. ex. i hans täta och kyrksamma anförvanter.
De­ ras hjärta hängde inte fast vid Mammon.
De voro ett brödraskap; och de delade med sig af hvad de hade, som en själfklar sak.
Han som hellre satt med publikaner, syndare och skökor än med fariséer, den sorglöse fri — luftsfilosofen, som prisade fåglarna för att de hvarken spunno eller s amlade i la dorna, han skulle helt säkert ha föredragit deras säll­ skap framför söndagsmiddagarna hos dis­ ponent Fredrik Garlach.
Det steg plötsligt fram för honom hvad det kostat på honom att läsa sin bordsbön ute på Munsäng i g år, när den enkla men pitto­ reska aftonvarden framdukats på utbredda tidningar.
De båda träskulptörerna hade sett på honom, trott att det var frågan om någon putslustighet och likaledes knäppt händerna på stolsryggen.
Och han hade känt blodet slå upp mot hufvudet — — Usch, hvad människan ändå var moraliskt feg!
Hvad man strax var färdig att svika i första småsak, om man till mot ståndare hade att frukta löjet.
Segern hade i g år varit ho­ nom lika hårdvunnen, som när han, en tolf- årig pojke, reste med sin fader, den gamle, bistre fritänkaren Fritz Garlach, i Schweiz och Italien.
Det fanns ingen, som läste bordsbön vid de stora table d ' hôterna, han förstod hur folk skulle stirra på honom, hur hans far skulle finna hans uppträdande både löjligt och besvärande.
Han försökte länge krypa bakom vår Frälsares uppmaning att vid bönen gå in i sin kammare och sluta dör­ ren till.
Men en dag hade ett annat bibel­ språk slagit ned i hans medvetande, liksom ofvanifrån: " Och den som skämmes för mig, för honom skall jag skämmas på den yttersta dagen ".
Med kallsvetten pärlande vid hårfästet hade han denna middag stammat sin bords­ bön vid de t långa table d ' hôte-bordet, där de smidiga kyparna flaxade omkring honom.
Men han mindes ännu, att han läst så snubblande tyst och fort som möjligt.
Var han inte densamme än i dag?
Hade han ännu någonsin tagit steget fullt ut, upp- gifvit allt, t rotsat allt för sin tro?
Holger Garlach var färdig med sin kläd­ sel.
Efter en likgiltig kontrollblick mot spe­ geln, öppnade han balkongdörrarna mot den starka soldagern och gick för a tt äta frukost.
I själfva tamburdörren stötte han ihop med en individ.
En ganska ruskig typ med något förgråtet öfver hela fysionomien.
Holger var nästan säker på att en gång förut ha stirrat in i hans stela högeröga, som var af emalj.
— G oda vördade herr direktören, började mannen på sjungande finska med hatten i hand — jag ser att direktören är på väg ut, och då skall jag inte uppehålla.
Jag hade an­ nars tänkt mitt na mn är Och ur en ficka, där det låg segelgarn, papper och afbrutna cigarrstumpar, halade främlingen plötsligt fram ett visitkort, på hvilket stod: H. F. OBELIN.
Musiker.
Holger läste det och sade förläget: — P å hvad sätt kunde jag s tå herr Obelin till t jänst?
— Jo, se r direktören, saken är den, att jag är musiker, finsk musiker, se, och jag hade blifvit lofvad engagemang här i Stockholm, men när jag kom öfver insjuknade iag — men ursäkta, direktören har visst brådtom!
— För all del, sade Holger nervöst.
— Kanske jag f år stå herr Obelin till tjäns t m ed det lilla jag har på mig.
Han hade redan stuckit handen i högra rockfickan.
Plånbok eller portmonnä be­ gagnade han sedan sin ungdomstid i Ame­ rika aldrig.
Han fick i svepet upp tre eller fyra tior och några silfverkronor, som han räckte den andre.
Tiggaren stirrade på sed­ larna, som lågo kvar i hans framsträckta hand.
Brännvin och pilsner och biffstek och kaffe och konjak och logi för minst en vecka framåt!
Utsvulten som han var, tyckte han att golfvet började gunga under honom.
Han grep efter Holgers hand.
— Tack, ädle, liberale direktörn.
Men di­ rektören förstår att jag inte — — tar emot allt det här som en gåfva — u tan bara som ett lån, se — — när — — — Hvarför det?
sade Holger.
— Ni har gjort väl så mycket som jag för att förtjäna de där pengarna.
Den andre upptog det så, att direktören 7 behagade skämta, och kvitterade med ett bubblande skratt, i hvilket all hans glädje öfver biffarna samtidigt svämmade öfver.
— Men som sagdt, Obelin är inte den som inte betalar igen — — — Ja, ja, s om ni vill då, skyndade sig Hol­ ger vidare, med den eftersmak af obehag och blygsel i sin net, som alltid åtföljde hans goda gärningar.
Hvaraf kom den?
Var det därför att dessa gärningar aldrig voro annat än half- mesyrer?
Holger Garlach gräfde i si na fic­ kor.
Han var läns så när som på några tio- öringar.
De räckte ej ens till frukost — — Humbug, humbug!
Han kunde gå in och dinera på hvilken stockholms-restaurant det föll honom in, hofmästaren skulle stå i smi­ lande vinkel vid blotta åsynen af hans visit­ kort o ch sätta en ära i att få vara till tjänst: — Åh, herr direktör, med största nöje.
Han kunde se den nästan upprymda minen.
Hos den rike var det en slags älskvärd och nedlåtande svaghet att någon gång visa sig utan kassa.
Och med detta visitkort kunde han gå in i hvilket affärsetablissemang som helst och köpa hvad han ville.
Ty han var alltjämt i d et närmaste som han en gång hört ett biträde hväsa bakom sin rygg till ett an­ nat: en " halfmiljonskarl ".
Var det i trots af Jesu uttryckliga, klara, ofrånkomliga befallning: g å bort och sälj allt det du har och gif åt de fattiga!
O, detta obarmhärtiga kraf på helhet och och konsekvens.
Hvar hade han fått det ifrån utom från fadern.
Utom honom hade ju alla Garlachar varit mästare i att stå väl både med Gud och mammon, att inrätta sig förträffligt i de nna världen och dock hålla en bakport ö ppen till himlen.
I vä rsta fall hade de alltid en from donaiion till hands att sticka i handen på S:ie Per.
O, denna känslans logik och verklighet, som ända från den tidigaste barndomen hin­ drat honom från att ingå på kompromisser eller dupera sig själf med vackra svepskäl.
Hetsad hade han nästan utan att märka det gått rundt hela Östermalm.
Plötsligt slog det honom, att han inte var mer än ett par minuter från kyrkoherde Hemmings bo­ stad.
Ja, det här är ju e n sak, som bör in­ tressera min själasörjare, tänkte han, till hälften utpinad och till hälften bister.
Hemming bodde i ett nyrest femvånings- palats, med en magnifik vestibul, hvars väggfält voro målade alfresco med stock­ holmsmotiv och hvars breda marmortrappor förskönades af statyetter.
En sträng och förnäm kyla utstrålade från denna entré.
Om kyrkoherden tog emot?
— Hvem får jag hälsa ifrån, sporde den prydliga tjänsteflickan med en näsvis och granskande blick.
— En församlingsbo.
Det dröjde en god stund innan herr Hem­ ming kom till sy nes, och Holger hade under tiden liksom suttit och frusit ihop i salon­ gens glacerade bourgeoisieprakt.
Men då prästen på tröskeln igenkände sin gäst, för­ klarades de stora, slätrakade skådespelar- dragen och den lugna, malmfulla stämman yttrade: — V älkommen, direktör Garlach, och för­ låt att jag låtit vänta på mig, men flickan — — Det var mitt fel, sade Holger.
— Och jag skall infe länge ta kyrkoherdens tid i anspråk.
Förhållandet är helt enkelt det, att jag har en del pengar, som jag skulle vilja skänka bort.
Nu tänkte jag möjligen att kyrkoherden skulle kunna ge mig anvisning på någon placering, där de kunde bli till verklig nytta.
Hemmings ansikte ljusnade:
IDUNS JULNUMMER — Jag få r tacka så hjärtligt, d irektören.
Jo, inte f attas det behöfvande och hål a tt stoppa till, Gudi klagadt, hvarken i vår församling eller någon annan.
Storstaden rymmer m yc­ ken nöd och elände, men — tone n blef åter ljusare och hoppfullare — lyckligtvis också många behjärtade människor, som både kunna och vilja lindra dem.
Holger kände till sin förargelse, att blo­ det ville u pp i k inderna.
— Ja, alltså, herr kyrkoherde — —?
— Förlåt, ett ögonblick!
Kyrkoherden gick in i sitt arbetsrum och kom tillbaka med en portfölj under armen.
Han bläddrade i d en: — För närvarande ha vi sa tt i g ång en in­ samling till fö rmån för skrofulösa barn.
Me­ ningen vore att inköpa en stuga någonstädes i skärgården, där det kunde beredas dem lämplig sommarvistelse.
Men dessvärre, trots mycken berömvärd offervilja från flera församlingsbors sida, fattas det oss ännu — låt se — — ja cirka 2,800 kron or.
— D em skall jag teckna.
— Hela beloppet!
Åh, herr direktör, hvil- ken storartad frikostighet — kyrkoherden tryckte hans hand — — — Det s kulle glädja mig om de skrofulösa barnen kunde bli hjälpta härmed.
Men nu måste ni äfven hjälpa mig något, kyrkoherde.
Det är öfver 400,000 kronor, som jag önskar bli af med.
Hemming stirrade först på den andre, och hans mun blef kvarglömd på glänt, så häfde han sig till h älften upp med tillhjälp af arm­ stöden, men sjönk tillbaka i fåt öljen igen.
— Herr direktör Garlach, jag förmodar att ni i nte kommit upp till mig för att skämta.
— Det ha r kyrkoherden alldeles rätt i.
Jag skämtar lika litet som Kristus skämtade, när han sade till den rike ynglingen: gäck bort, sälj allt hvad du har och gif å t de fattiga.
Prästen såg på honom ännu en gång, strök sig med näsduken öfver pannan och gick ett slag fram mot fönstret.
— N å, nå, direktören.
Vi ha icke att fatta det så efter bokstafven.
— Jag fattar det så.
Hemmings jämvikt började återvända ef­ ter den första chocken, och med den hans dialektiska förmåga: — Men det står också skrifvet: f attiga och rika måste vara ibland hvarandra.
— De t är möjligt, s varade Holger.
— Men alldenstund det är de fattiga, som skola ärfva Guds rike, vill jag höra till d em. Vill kyrko­ herden vara mig behjälplig härmed?
Hemming strök sig åter villrådig öfver pannan.
— Seså, direktören, sade han lugnande, som till ett läsbarn.
— Tag åtminstone och tänk först på saken.
Vi kan ju se nare åter­ komma till den — i modifierad form.
Sedan Holger Garlach gått, stod kyrko­ herde Hemming en bra stund kvar och såg efter honom genom fönstret.
En sådan svär- mare, en sådan svärmare!
Där såg man vå­ dan af en död bokstafstro.
Men det var far­ liga saker, det där.
— Måhända var hans hjärna också öfveransträngd.
Det bästa vore nog, om man kunde ställa så, att han erhölle någon tids vård, helst på ett högt beläget sjukhem.
K anske s å godt att tala med någon af släktingarna i sa ken — d e skulle väl alltid finna någon lämplig utväg.
I värsta fall blef det väl att associera sig med direktör Garlachs husläkare.
— — Efter någon tvekan gick kyrkoherden in och ringde upp kamrer Sven-Olof Garlach.
EN Ny J ULMANN I5KA AF VALDEMAR 1 DRICKER VÄL FOR JULEN DÅ, sade fru Fahlberg, så snart hon märkte att lutfisken höll på att taga slut.
När hon höjde sitt glas, försökte hon se rörd och vänlig ut, hvilket gaf hennes champinjonfär- gade, förgrämda ansikte ett drag af panop- tikonoverklighet som skulle tagit sig för­ skräckande ut i en annan omgifning.
Alla höjde sina glas, men ingen såg på sin granne.
— I det här finns inte så mycket som det utpressade skalet af en grön drufva, tänkte generalkonsuln och sög upp ättiksyran i sin ihåliga tand.
— Köpt hos Hansson i hörnet — af haf- veripartiet, s om bortslumpades på stadsauk­ tion, g issade fräulein och log sardoniskt mot salt- och pepparstället.
— Smakar som det där vi salade ihop i 7: 1 till bålen på gymnastikbalen, suckade provisorn för sig själf, medan ett melanko­ liskt leende dök upp och fastnade på hans bleka läppar.
Men fröken Syrenius tänkte .nie alls på vinet — h ennes kattögon stodo stelt spända — r akt fram — tvärs igenom fru Fahlbergs hårvalk, aspidistern, den urblekta yllegar­ dinen — ut genom fönstret.
När man pinat i sig de uppvärmda sega smörbakelserna, gaf fru Fahlberg med ett hårdt handklatschande tecken till att fa- miljelifvet k unde fortsättas i s alongen.
Generalkonsuln sjönk som vanligt ned i plyschemman med de gröna stramaljbrode- rierna, beredd att för tjugonde gången gripa sig an med " Äfventyrens värld " i slitet praktband.
Fräulein intog också efter van­ ligheten stridsställning på pianostolen, som gnisslande ackompanjerade hennes bittra tankar.
Efter några obestämda lofvar kring rummet, hvars detaljer aldrig tycktes upp­ höra att intressera provisorn, kröp denne unge man ihop i den knarrande korgstolen, där han med vidöppna ögon s tirrade in i den af sur tallved pyrande brasan.
Men fröken SWAHM Syrenius gick med sömngångssteg rakt mot soffan, i hvars midt hon satte sig, pinnrak och overklig som en mannekäng.
Dessa fyra människor, som inte hade nå­ got gemensamt mer än den alltsomoftast uppflammande förbittringen mot fru Fahl- berg och hennes mat, tillhörde julens hem­ lösa.
De voro så ensamma, inte bara där­ för att ödet plockat bort från dem de varel­ ser, som icke kunna ersättas, utan framför allt emedan de alla hvar och en på sitt sätt saknade förutsättningar att knyta nya starka band.
Samma oblida öde, som tvungit dem in i deras oslitliga lifs tvångströjor, hade också skickat dem till fru Fahlberg, och där stannade de liksom fjättrade af osynliga länkar.
Generalkonsuln var inte alls någon gene­ ralkonsul.
Han hade inte ens rättighet att bära den blygsammaste negerrepubliks guldbyxor.
Men en gång i h ans ungdom, då den faderliga viljan s kickat in honom på den konsulära banan, hade han under en må­ nad skött ett förordnande med generalkon­ suls namn, heder och värdighet.
Och detia var ett minne, som sedan, då allt sjönk un­ dan omkring honom, steg fram i strålande ljus.
Och så utnämnde han sig själf till g e­ neralkonsul i fantasiens rike.
Men i man­ talslängden stod han som f. d. e. o. tjänste­ mannen Sigurd Ström.
Detta hindrade inte att han bar sitt hufvud högt, och att hans lilla lifränta räckte till att skänka honom de blygsamma njutningar, hvilkas värde den trista hvardagsomgifningen förstorade och fördjupade.
Ty han var i s jälfva verket en anspråkslös och beskedlig själ, fast han snörflade med halfslutna ögonlock och klämde en monokel i ögon en, då han unnade sig en kopp kaffe på Hasselbacken någon ljuflig s ommareftermiddag.
Fräulein, som kommit nära den åldern, som blygsamt skrifver " svar till 30 år " i gif­ termålsannonserna, gaf lektioner i det ger­ manska tungomålet och var förresten en fruktansvärd!
aktningsvärd människa, som
I D U N S J U L N U MM E R ' r ~; • 9 ^ W &gt; ê &gt; C r&gt;, i, &amp; a i- fc. "
fS ESeP y ' •5Ï - 6n Âr on a af (jus, du sBöna, från gfimmande ßus sågs kröna din ßjässa, när tåget ur natten framgted i ånga ocß Brus.
Tilen endast en dröm Han ßvätfva den syn, i din ström sågs sBätfva, när TT gir sin Brona af vatten räcBte dig äts Hände öm.
Kring Bro füg a äd ef stensrad er jag fjörde som sång af najader, ßyttande Östersjöns drottning i Bor ocß THätarens Bung (ig a stad.
Det var som en dröm i min ßjärna.
Det var som en g fans om en stjärna, stjärnan, där Venus den sBiffande 6or i värtdsrgmdens Böfjande Bad.
.
.
_!
) \ du är den evinnertigt unga, fäftsinnigt teende vis.
Det muntra, det nycBfutta ßjärtat, det sände mig pitar, som smärtat — sjäten, som fifvar ditt antetes drag, är stäBt med din gtittrande ström.
Du syster af våyor, som Brinna, min BärteB, min afståndsyudinna, ömsom jay ßatat ditt spotsBa Beßag ocß ömsom dig smeBt i min dröm.
Se) 6n Brona af sot, du sBöna, jag såg på din stot dig Bröna, när dagen om sButdrorna Bredde mantetn af purprad viot.
ett töje af satt ocß snitte, sågs teBa i attt, du vitte, som nöjdes du ej, du förtedde atta med Btott din aestatt.
Det tyste på mödor ocß teBar, \ på Djuryårdens ßösttiya eBar, röda af minnenas ftyBtiga yutf ocß ßvätfda om sBuggornas stig.
Det tyste på Bors ocß på yrafvar, på Btinyor ocß spetsar ocß gtafvar, svängda för Östersjöns Tiétenas sButf, som äggade ständigt titt Brig.
Se) Då Bfang på en gång ßärinne af svarande sång mitt sinne; då tyste det {gcBtiga tjusa, natten Begraft i sitt fåny.
Jay åfdras i fjöst ocß sByar, men sBönßetens tröst förnyar: en stråte ur dvafan Ban tjusa tron i mitt domnade Bröst.
Du syn i den ßösttiya natten, du ßägring i speytande vatten, sanndiBt om stränder, som pärta i ytans, ocß Bötjor, som susa af sång: i tystnad så fänye du väntat, Btott stundom i öyonen ytäntat, fysten att tösas ånyo i dans ocß födas i värser en gång!
Se) Du Hördens Btenod, 0 drottning, som pröfvat vårt mod 1 örottning om ptatsen vid sidan i stöten redan i seBter af 6tod: Btott ßvitare ßutt med åren, Btott gutare gutt i ßären, Btott sBätmsBare töje mot sotenj vann du på seBternas mutt!
O du med ditt feBande ßjärta, med minnen ocß drömmar så bjärta, Btingorna tyftas titt ed ocß titt stay för diy ocß din spegtande ström!
Du syster af våyor, som ßrinna, vår stottßet, vår afståndsyudinna, atta vi ßytta ditt drottninyBeßay ocß famna ditt namn i vår dröm!
Se) Jag sjunger ditt tof du väna, den ständigt ett ßof sBatC tjäna ocß ständigt en sångare sjunga, väcBt af din syn, om ßan sof Jag sjunger ditt pris, du tjufva: fjur motn etter dis må rufva, K.
§.
Ossians72itsson.
S * 5
10 sydde sina kläder själf och lade ihop öre till öre med den skarpa blicken oafbruiet riktad mot framtidens fattiga orkeslöshet, hvilken obevekligt hotade, om hon inte s träfvade, sträfvade ...
Hennes enda verkliga njutning var att förakta andra — de ras lättsinne, slö­ seri, ungdom och för henne oförklarliga möjligheter at t t rots allt k lara skifvan.
Tysk­ land älskade hon, som man älskar något, hvilket aldri g kommer igen, och Sverige ha­ tade hon som man hatar något, hvilket man mot sin vilja ä r bunden vid.
Med hänsynslös energi utkräfde hon af fru Fahlberg alla sina " rättigheter " för inackorderingsafgiften.
Men fru Fahlberg ansåg sig ä ndå inte ha rätt att förlora henne.
Hvad provisor Holmberg beträffar, var han olycklig nog att vara en apotekare med passiv poetsjäl.
Kinakapslar, acetylsalicyl- syra och tinct.
morb.
uppfattade han som sitt hårda öde, men poesien hängde öfver ho­ nom som en ännu grymmare makt.
Ty han kände den fylla sin själ, men han förmådde icke forma ut dess lidande på papperet.
Han afskydde gröt och älskade katrinplom­ mon.
Af det ena fick han mer än han ville ha hos fru Fahlberg, af det andra så litet, att han trots sitt timida väsen många gånger kände vreden hetta inom sig.
Provisor Holmberg var med andra ord ett barn, som log svårmodigt både mot ljuset och mörkret.
Bland dessa människor, som kände till hvarandras vanor på pricken och trodde sig också känna hvarandras tankar, gick fröken Syrenius omkring oförklarlig, oåtkomlig.
En stillsam dåre, förkunnade generalkonsuln.
En intressant människa, tyckte provisor Holmberg.
Fräulein åter brukade mumla några skarpt framhvästa glosor om ärftlig belastning och ett tvetydigt dubbellif.
Men då blef alltid fru Fahlberg ängslig och lade sin knotiga hand på fräuleins a rm med ett lugnande: Så, så!
Ty fröken Syrenius be­ talade utan att blinka den högsta inackor­ deringsafgiften för det kallaste rummet och aldrig hade hon sagt så mycket som ett knyst, inte ens då man flera dagar glömde att elda hos henne.
Fru Fahlberg trodde sig veta att hennes bästa inackordering var rik, men att hon bar på en stor sorg för hvars skull hon underkastade sig en frivillig bot­ göring.
Arten af denna botgöring v ar emel­ lertid en fråga, hvilken ständigt stod på spänn i huset.
Den var äfventyret, som ja­ gade dessa människors tankar in på skilda men dock lika intressanta banor.
Hvad hade hon att beställa som dref henne ut i alla väder och sällan återförde henne före den tidiga morgonen?
Det var icke värdt att fråga, ty fröken Syrenius afklippte all nyfi­ kenhet med sin slutna mun, ett flyktigt, till hälften gäckande, till hälften svårmodigt le­ ende, hvilket has tigt drog öfver hennes tunna läppar.
Fru Fahlberg hade någon gång för­ sökt att anlägga beskyddande, moderliga synpunkter, hade bedt henne tänka på sin hälsa och i trefvande, försåtliga vändningar sökt drifva sin mystiska gäst in mot väggen i en återvändsgränd.
Men förgäfves.
Frö­ ken Syrenius brukade bara skaka på huf- vudet, och så gled hon ut i natten, svept i samma gråa kappa, som hon använde alla årstider och i hvarje väder.
Både fräulein och provisorn hade försökt att hvar på sitt håll spionera på den mystiska människan.
Men tyskan hade kommit hem, s urrande som en bålgeting öfver de förolämpningar hon blifvit utsa tt för under sin nattliga promenad i det för sin ridderlighet så bekanta Stock­ holm.
Den lille apo tekaren hade följt henne som en skugga gata upp och gata ned, han hade sett henne stanna och lyssna in i m örk­ ret men så i ett nu hade hon liksom slukats I D U N S J U LN U M M E R upp och han måste återvända hem utan an­ nat intryck än att fröken Syrenius måste ha en " mission " — men hvilken, de t blef den nu mer än förut ständigt eggande frågan i fru Fahlbergs pensionat.
1 dag knöt sig i tysthet intresset dubbelt kring detta spörsmål.
Skulle fröken Syre­ nius ut o ckså på julafton?
Förra julen hade hon legat sjuk o ch detta vara andra året, hon njöt af pension Fahlbergs hemlif.
Särskildt fräulein hade kokat upp sig till en indigna­ tion, so m lifligt hoppades att just det skulle inträffa, som hennes moraliska harm upp­ reste sig mot.
Men hon visste också hvad hon skulle göra, n ä r det inträffade.
Med värdigt och förkrossande lugn skulle hon resa sig, hennes utsträckta pekfinger skulle göra två bestämda rörelser och iskallt skulle hon så inför den bleknande fru Fahl- berg dekretera: " Antingen ho n eller jag!
Nu kan det vara nog!
Jag vistas inte en timme under samma tak som denna kvinna, om hon inte stannar hemma i a fton. "
Fräu­ lein hann inte att vidare utmåla för sig den njutningsrika fortsättningen, ty i samma ögonblick, som hon i sina tankar förkros­ sade både fru Fahlberg och hennes skam­ ligt gynnade hyresgäst, reste sig fröken Syrenius och framhviskade sitt t ysta godnatt.
Verkan af detta väntade, men ändå ovän­ tade uppbrott lade sig som en iskall och för­ lamande hand öfver sällskapet.
Fru Fahl- berg tappade stickan, som hon skulle tända det första ljuset i julgranen med.
General­ konsuln lät " Afventyrens värld " dansa ned på den trådslitna mattan.
Provisorn, som suttit på sin näsdukssnibb, reste sig så has­ tigt att näsduken blef en rutschbana, på hvilken den lilla hög studenthafre och fikon han lyckats smussla ned som hjälpproviant, dansade ned på golfvet med obarmhärtigt corpus-delicti-buller.
Fräulein blef grön­ blek, men hvad hon så gärna som sitt lif ville s äga, fastnade som en stor hård bulle i ha lsen på henne ...
Men under tiden gled fröken Syrenius ut i tambure n, k röp in i sin gråa kappa och för­ svann som ett andeväsen utför trapporna.
När porten slog igen efter henne, drog hon ett djupt andetag.
Den lilla gestalten tyck­ tes växa.
Det apatiska uttrycket i ansiktet förvandlades till en fast och glad beslutsam­ het; och de annars inåtvända ögonen fingo en skarp och forskande glans utåt.
Rundt om henne b rusade ännu de sista ackorden af julaftonens bestyr och förberedelser.
Ifriga människor rusade förbi, fullastade med pa­ ket och korgar.
Butiker kastade ut sin med alla lågor mobiliserade ljusprakt.
Men in­ genting af all denna julens b rådskande hög­ tidlighet gjorde intryck på fröken Syrenius.
Det var icke något af julen hon sökte, icke ens sin jul hon letade efter.
Hon endast började denna afton som så många aftnar sitt egentliga lif.
Ty fröken Syrenius hade af en befallande makt fått en kallelse, hvars hemlighet gömdes i mörkret.
Hon ensam hade fått ögon, hvilka kunde se det andra icke förmådde skönja.
Hon ensam förstod att afläsa sammanhanget mellan till synes betydelselösa episoder.
Hon ensam bar i sitt inre den rättfärdighetens forskarande, som fått till h elig uppgift att blotta de skum­ raskets gärningar, som polisögat och polis- förståndet var för trubbigt att fatta.
1 å ra­ tal hade hon nattetid ströfvat kring Stock­ holms gator — spejande och uppdagande, och lika oför trutet hade hon genast på polis­ kontoret rapporterat hvad hon fått se och veta.
Först hade man följt med henne ut.
Man hade letat efter de spår, hvilka hon såg som klara ljusvägar genom mörkret.
Men när hon sedan pekade, skakade de uni- formsklädda bara på hufvudet.
De sågo in­ genting, förstodo ingenting.
Hon gick från den ena röda lyktan till den andra — hon utvecklade öfvertygande för allvarliga öf- verkonstaplar inne i hvitrappade rum att jusl nyss hade i d et och det hörnet planlagts ett brott, hvars detaljer hon radade upp med en vältalighet, som kom de yngsta konstaplar- nes lätta hånlöjen att flyta ut i en stilla be­ undran för denna underliga kvinnliga Conan Doyle, som kunde fantisera ihop så spän­ nande saker.
Det dröjde icke länge förr än hon blef den nattliga figur, som man alltid väntade på kontoren.
Hon blef det lef- vande kapitlet ur detektivromanen, som icke hade någon verklighet bakom sig, men fick sin eggande spets af den lilla g råa kvinnans aldrig slocknande, nästan fanatiska eld.
Med anlagdt allvar skref man rapporter öf­ ver blodiga mordgärningar, skickliga bank- plundringar och rysliga öfverfall.
Efter hennes berättelser var Stockholm de hem­ liga förbrytelsernas metropol och dess polis­ kår den mest tröga och blinda i hela värl­ den.
Ibland kunde det hända, att den vaki- hafvande var i dålig t humör, och då vägrade han vresigt att taga någon befattning med rapporterna samt bad fruntimret draga så långt vägen räckte.
Men detta imponerade icke alls på fröken Syrenius.
Med sam­ manbitna läppar dröjde hon kvar, om det så var ända till m orgongryningen, men hon gick aldrig förrän rapporten var uppsatt ... På morgonen stod det hela bara som en dröm för henne, och dagen lefde hon med en sömngångares overkliga rörelser och domnade tankar ...
Julaftonen blef natt, och fröken Syrenius irrade gata upp och gata ned, spejande, lyss­ nande och granskande.
Men — o, under — hon såg ingenting, h örde ingenting.
Allt var så tyst och stjärnorna tindrade lugna och vänliga öfver henne.
Hon gled in i de mör­ kaste gränderna, men endast en och annan råtta eller katt sprang i vägen för henne.
På afstånd hörde hon visserligen röster, men när de kommo närmare, ljödo de så fredliga och muntra, att hon kände sig fyllas af en onämnbar ångest.
Hvad hade händt henne?
Hvad var det med henne?
För första gån­ gen på mycket länge kände hon sig orolig och beklämd.
Hon smög förbi de leende och hälsande konstaplarne i gatukorsen med en känsla af blygsel.
Makten hade vikit ifrån henne.
Hon kunde icke se längre!
Dödstrött smög hon sig längs husväggarne.
Gudskelof, där skymtade en röd lykta.
Med darrande hand vacklade hon in.
Framför bordet i vaktrummet satt en af hennes äld­ sta bekanta — en bister gammal öfverkon- slapel med gråsprängda mustascher.
Men i dag var hans ansikte mildt o ch det lyste un­ der de buskiga ögonbrynen.
— Nå, hv ad har det händt för rysliga saker i natt, lilla fröken?
frågade han vänligt och satte fram en stol åt den lilla kvinnan i den outslitliga gråa kappan.
Fröken Syrenius sjönk tungt ned på stolen.
Hennes ögon stirrade liksom döda långt inne i hu fvudet.
Läpparne rörde sig som ville de tala, men plötsligt föll den gamla ihop i en häftig snyftning, ristande henne från huf- vud till fot.
— D et finns ingenting — i ngen­ ting.
Allt är slut — slut — slut, kom det sedan förtvifladt, hjälplöst.
Då reste sig öfverkonstapeln och lade sin stora hand öfver fröken Syrenius ' små dar­ rande händer och sade som man talar till ett litet b arn: Kära, lilla fröke n — d et är ju jul­ afton i da g, och då har det onda permission.
Vet hon inte det.
I D U N S JULNUMMER KRISTI SKÅL ' Julscen från ett borgarhem i Stockholm på 1500-talet.
11 Originalteckning för Idun af P. Lindroth.
12 I D U N S JULNUMMER Julen i Siockholm för 100 år sedan.
d:r CARL FORSSTRAND.
mor.
I Wiborgs boklåda funderade Å STOCKHOLMARNE 11 han äfven på ett miniatyrporträtt början af december år ' af kronprinsen, men det kostade i I p S I 1813 beredde sig att fira 100 rdr.
riksgäld och var för dyrl julen, skedde det under för hans villkor.
Men frestelsen en gladare stämning ä n de att förvärfva något af de " phosfo- närmast föregående åren.
Visserligen riska eldon utan friktion och termo- var den politiska ställningen fortfaran­ flaskor, som lysa i mörkret, utan fara de brydsam och det ekonomiska till­ för antändning ", kunde han ej motstå, ståndet bekymmersamt.
Men man och till egen förlustelse köpte han hade dock hunnit hämta sig efter mot­ också den nyss utkomna pamfletten gångarna i finska och pommerska kri­ " Jernburen eller julklapp till N apoleon ".
gen, revolutionen 1809, tr onföljareva­ Så mötte han sin vän fältkamrern, som len Fersenska mordet och andra upp­ föreslog en " Stenborgare " och en pro­ skakande tilldragelser, många för­ menad ut i sla ' n under den vackra vin­ hoppningar om bättre och ljusare tider terdagen, och då farfar kom hem, lag­ hade knutit sig till k ronprinsen Carl Jo­ om till middagen med finkelnubben och han, och man hade under hösten med juldoppet och den härliga, hemgjorda hänförelse och under ärelystna fram­ korfven, såg han mystisk ut.
Ty i fö r­ lidsdrömmar läst avisornas underrät­ sta klädståndet vid Regeringsgatan telser om slaget vid Leipzig och hans hade han åt farmor köpt " en veritabel andra framgångar på tysk botten.
Det engelsk s. k. Working-Dish eller på var bara skada att h. k. höghet fortfa­ svenska ett komplett skrif-, sy- och rande måste visias utomlands och ej ritschatull med alla därtill hörande ar­ kunde vara hemma under helgen, ty i tiga inrättningar ", hvilket blifvit till stockholmarnes julfirande ingick då salu inlämnad!
i ståndet och verkligen, liksom nu vanan att uppmärksamma och glädja sig åt den kungliga famil­ såsom i annonsen i Dagligt Allehanda jens julfirande, oc h med den gamle och angafs, var " en artig atrapp till ett skröplige kung Carl XIII o ch hans for­ bättre fruntimmer på julafton ".
dom så glada, men numera af krämpor När denna slutligen var inne, var all­ ansatta gemål, äfvensom prinsessan ting klappad!
och klart; del glänsle Sofia Albertina, de enda af den gamla från koppar, mässing och silfver, i kök dynastien, so m funnos kvar, kunde man och förstuga doftade enriset på golf- ju kna ppast räkna.
De lefde mest i sin a vet, i saln stod granen pyntad och fin minnen o ch visade sig sällan ute.
Man med godsaker och grannlåt, i för maket fick nöja sig med att kronprinsen s nart var tebordet dukadt med grandonkels skulle komma hem, hålla parader och fyrkantiga kinesiska koppar, kande­ Julmarknaden på Stortorget i S tockholm.
Efter en teckning i sätta lif i spelet, ibland hade man sin Ny Illustrerad Tidning år 1866. labrar och stakar hade fint, krusadt ögonfägnad af arffursten, den unge papper i stället för manschetter, och nu vackre prins Oscar, och för resten kunde svärmor, syskon och mostrar när lade julbestyren i så hög grad beslag garna.
Nu gällde det framför all t att få allt i som helst få komma.
Men först skulle på tankar och krafter, att tomheten och ordning till helgen.
Storstöket var i full gån g man ner i Storkyrkan till aftonbön och stillheten i kungaborgen trädde i bak­ i den lilla vackra våningen med d e djupa fön- sedan göra en tur i julmarknaden.
Hur grunden.
stersmygena, de gamla möblerna, som både roligt och vackert var det ej att En jul i gamla Stockholm var nämligen gått i arf i släkten, familjeporträtten och vandra en stund mellan stånden, i det något helt annal än nu för tiden, då så godt kopparsticken, som återgåfvo scener ur glada, bullrande larmet, mellan de höga som alla helgens förnödenheter köpas fär­ rokokons ystra lif.
I den rymliga bagare­ husen vid Stortorget, att titta in i de diga hos bagare och matvaruhandlare och stugan på nedra botten i högra flygeln ba­ mörka grändöppningarna, beundra Bör­ många af de gamla julsedvänjorna kommit kades och bryggdes.
Det kraftiga hem- sens hvita marmorfasad och göra de ur bruk, dels därför alt lifsintressena blifvit bryggda ölet och hvardagsdrickat, julku­ sista inköpen: granna hufvuddukar åt jung­ andra och olika, dels därför att myckel, som sarna, det doftande vörtbrödet, de sura lim­ frurna, trädockor och bomullsfår med för­ förr var trefligt, numera hufvudsakligen är porna, grisarna och bockarna och all den gyllda horn åt madam Larssons småttingar, " besvärligt ".
Så tänkte eller fingo ej hus­ andra pepparkaksstålen för julgranen, skin­ ett par nya sämskskinnsbyxor åt Calle, hus­ mödrar och andra vederbörande tänka för kan och den salta bringan, sur- eller grön­ drängen.
hundra år sedan, och försätta vi o ss i inbill­ kålen till juldagsmiddagen, lutfisken till jul­ Så kom julkvällen med tedrickning och ningen till något typiskt stockholmshus un­ afton — allt skulle man tänka på och göra mycket krusande med " söta moster " och der de närmaste dagarna, ja, ve ckorna före redo och farmor hade brådtom bland pigor " söta kusin ", ett litet parti trisett i farfars jul, skola vi finna, hur där rådde ett vida och hjälpmadamer, medan farfar bryggde rum med onkel Stierncrants och fältkam­ mångsidigare och verksammare lif ä n i v åra dragonpunsch och bischoff och tog sig en rern och ångande punsch, supén med bringa dagar.
tripp i Storkyrkobrinken för att hos krydd- och lutfisk, risgröt och mandelbakelser eller krämaren köpa " nyss inkomna färska ci­ kleneter, mumma och portvin och slutligen troner ".
Där kunde han också få fina hvita julklapparna med många öfverraskningar Farfar och farmor voro nygifta och hade vaxljus och kosta på sig en flaska " Essence och roliga rim.
Och så skildes man, när slagit ned sina bopålar i I ndebetouska huset de Rose, mycket rar ", till julklapp åt far­ tornväktaren i Storkyrkan tutade elfva, med vid Slottsbacken, detta gamla många " god natt " och " god helg ", oregelbundna hus, som hade så för att på juldagsmorgonen efter många minnen trån gångna ti­ en kopp varmt kaffe med kusar der.
Här hade ju fordom den och kakor gå i ottesången, i Sankt k. örtagården varit belägen, här Nikolai med pastorsadjunkten Häl­ hade Stockholms första poliskam­ lenberg, eller ända bort till Clara, mare under den ryktbare Henrik Lil- där hofpredikanten Colliander ledde jensparre haft sina lokaler, här, ute andakten.
Vid hemkomsten stod på gården mellan flyglarna, hade frukosten färdig med flottbröd, kall kanske Bellman fungerat vid Num­ skinka, pressylta, julöl och åtskilligt merlotteriets dragningar, här i när­ annat godt, och efter denna bastanta heten låg Bollhuset, där Gustaf III:s kost var man redo att i Storkyrkan teaterfolk skördat så många trium­ eller Slottskapellet höra på eller fer.
Men fa rmor, unga frun, h ade ej slumra till en stund vid pastor P r i ­ mycken tid att tänka på omgifnin- Indebetouska huset vid Slottsbacken.
marius Dryséns eller hofpredikanten u
IDUNS JULNUMMER Tunelius ' utläggningar af dagens text.
Se-, dan var farfar mogen för en liten patience, medan farmor ledde de sista anordningarna för middagen, helgens största gästabud, för närmaste släkten med all den tra­ ditionella julmaten samt stekt tjäder och smörtårta och grundliga libationer och oändliga skåltal.
Under de följande dagarna och långt in på nyåret fortgingo släktbjudningarna och de materiella njutningarna, men man hade också tid a tt tänka på förströelser utomhus.
På annandagen var farfar sålunda tveksam om han skulle bevista sällskapet N.
E.
T.
W:s assemblé i Kirsteinska huset vid Clara Strandgata eller föra sin unga fru till Ama­ rantens bal på Börsen, men så beslöt man sig för att i st ället gå på Operan och se " Cendrillon " och i hufvudrollen beundra den gudomliga mamsell Frösslind.
" Friskytten " och " Värmlänningarne ", senare decenniers så lockande annandags-program, funnos nämligen ännu ej till, men efter allt att ' döma kunde Etienne ' s och Nordfors ' féeri- opera med musik af Isouard och dans af Deland glädja sig åt lika stor popularitet.
Till omväxling hade man på Komiska teatern lustspelet " Den tyska baron ", och tredje dag jul gafs å k.
Mindre teatern " Tom Jones i London ", drama i 5 akter, och därefter " Slotterölet eller kronofogdarne ", komedi- vådeville i 3 akter.
Men barn och tjänste­ folk gingo kanske hellre till huset n:r 4 vid Svartmangatan, där på nedra botten visa­ des " Camera optika med briljanta illumina­ tioner, kulörer och förändringar " och där man bland annat fick beskåda " Kärleksgu­ dinnan Venus, sjöguden Neptun, vattenkon­ sten i Florens, vishetsgudinnan Minervas tempel, morgonrodnan Aurora, Jupiter, kej- sar Napoleons kröning och dess krönings­ procession, den stora bataljen vid Leipzig mellan de allierade makterna och fransmän­ nen samt stadens öfverlämnande till h. k. k. kronprinsen af Sverige, utaf en fransk ge­ neral utanför Wittenbergsporten " o. s. v. På juldagen fanns också tillfälle att i Schönbergska huset få se " Frälsarens krubba i Betlehem jämte gamla och nya testamen­ tet uti tr ansparanta taflor ", ett verk som var " ganska nyttigt att befrämja ungdomens un­ dervisning i kristendom ".
Den 29 december voro farfar och farmor med i stora börssalen, där den välgörande och glada Narcissanerorden firade sin hög­ tidsdag med dans och supé — kanske för sista gången, ty sägnen förmäler, att säll­ skapets skattmästare ungefär vid denna tid tillägnade sig och rymde med kassan, hvar- efter det var slut med Narcissanernas sam- kväm.
Mamsell Frösslind på äldre da­ gar.
Efter ett oljefärgsporträtt i Kungl.
Teaterns artistfoajé.
13 Af HENNING 5ERGER.
N BLÅSIG LÖRDAGS KVÄLL t oktober mötte herr Danielsson från Eskilstuna sin vän herr Sjövall, hvars mamma hade ett kafé vid Norrmalmstorg och hvars bekantskap han gjort en klubbafton uppe på kontoristföreningen nere i st an mel­ lan broarna.
Sammanstötningen skedde i hörnet vid Smålandsgatans mynning, och Sjövall, som kom ut från Gillestugan med uppslagen krage, men oknäppt rock och stormen litet på sned utbrast: — S tåru här i hörnan midt i blåsten, det var en djäfla tur — s aken är den — nej, vänta lite — Herr Sjövall började knäppa öfverrocken, som var gulbrun och mycket kort, sörmanskt engelsk till utseendet med hornknappar och breda sömmar, men säkerligen sydd i Sve­ rige.
Han vinglade litet osäkert och från hans mun utgick en ganska stark anda, sam­ mansatt af biffstek, lök, soja, tyskt öl och punsch.
Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog herr Danielsson sin vän och yr- keskollega.
En sådan kostym hade - endast vissångaren i Berns make till.
Djupt urrin- gad väst, som visade ett rutadt skjortbröst, i hvars midt satt en blank knapp, stor som en medalj.
Skjortkragen var flera centimeter hög och till den hörde en oerhördt bred, svart rosett, i hvilken stuckits en nål med slipad glasdiamant.
De blågrå byxorna hade ränder och svarta sidenrevärer, men dessutom höga uppvikningar, som voro sa- tinfodradel Och så bar vännen Sjövall en gigantisk käpp, hvars krycka var nästan lika lång som underarmen!
— En djäfla karl, tänkte Danielsson, en giggelschentleman — fän g dö säckel ... Och omedvetet började han nynna en slagdänga från varietéerna: " En förbaskadt st ilig herre ä r min v än herr Lindemann.
Detta väckte herr Sjövall: — Äsc h, nu har dom fått nya kupletter — djäfligt piffiga.
Har du hört Kvinnor och champagne?
Han gnolade: " Att vara med om sån kampanj ... " Plötsligt blef han allvarlig, tog Danielsson i knapphålet och drog honom ett stycke åt sidan.
Mellan Karstens brödbod och den svarta, gapande inkörsporten till Schubert- ska plåtslageriet stannade han under en fladdrande gaslyktslåga och sade högtidligt i underton: — Kan jag lita på dig som vän?
— Jaa, hviskade den andre tillbaka, men kände i detsamma en rysning längs ryggra­ den.
— Riktigt, f ésståru, r iktigt?
Det kan gälla lifvet, ja, mer än lifvet, äran, fésståru.
Äran!
Tänk på det!
En vision, dunkelt och oredigt hopväfd af förfalskning, mista plats, polis, Långhol­ men, komma i tidningen, olyckliga föräldrar, skam, Amerika, förtviflan och slutligen lung­ sot, vansinne och död, (som han läst i en me­ dicinsk annons) drog genom herr Daniels­ sons själ och fick hans pomaderade hår att resa s ig under Lejahatten.
Det vore bäst för honom att rycka sig lös och skubba — skubba — gno som bara fan, tänkte han.
Sjövall var en Mefistofeles — bl ek och med uppvridna mustascher.
— Han hade till och med en monokel i västfickan, visste han.
Men tjusad som lammet inför boa contraktor, eller hvad den fan heter, står jag här, kände han och bleknade af spänning och förskräc­ kelse.
— Hvad i jösse namn ä det?
stammade han.
Herr Sjövall sväljde.
Det var som om or­ den fastnade i halsen på honom.
— Det är, mumlade han tjockt, det är — det är bara det att — at t i morgon blir jag häktad.
Den vision, som nyss tågat genom bokhål­ lare Danielssons inre, återvände, men denna gång med realitetens styrka.
Häktad!
Ovillkorligen tänkte han på Fäderneslandets beryktade domstolsafdelning.
— Hv arför?
framskallrade han mellan tän­ derna.
Men herr Sjövall brast o motiveradt i skra lt.
— Höhöhö, skrattade han och det var en egendomligt hård och konstgjord klang i detta skratt, ungefär som om det framstötts af en mekanisk docka.
— Höhö.
Om bror bara vill göra mig en liten, liten tjänst, så behöfver det inte alls vara så farligt.
Men låt oss tala om det, för resten.
Jag måste ner på kontoret och jag vill inte gå ensam.
Följer du med?
— I kv äll?
På kontoret?
Men jössus, kloc­ kan är ju elfva!
— Ja, än sen då.
Vi t ar åk här på torget och uppe på kontoret har jag s kåpvaror.
Du
14 får göra mig denna tjänst — som van, fé- stårru.
Och han tog utan vidare herr Danielsson under armen och började hvissla La Paloma.
Det var egentligen spännande.
Svarta skyar jagade hvarann under tirmamentet.
Detta ord, tirmamentet, var hemlighetsfullt och lockande s om hela den stora hufvudsta- den.
Och så svarta skyar och en blek okto­ bermåne — Danielsson tänkte på Hyrkus­ kens berättelse och En skådespelares äfven- tyr, men också på den stora häftesromanen New Yorks mysterier, som hans mor prenu­ mererat på i ho pp om att som premie för sitt tålamod erhålla en kaffeservis med sista häf­ tet.
Nu var han själf hemfallen åt ett natt­ ligt äfventy r, Gud vet hur det skulle sluta.
Sjövall föreföll honom som en sällsam och farlig äfventyrare — han är bång vangvang, tänkte han.
— En kärra!
skrek herr Sjövall och slog med käppen mot den uppfällda suffletten så att det smällde i lädret.
Samtidigt kastade han en hastig blick åt Bångska huset mot mo­ derns kaféfönster, hvars gula gardiner ännu voro upplysta, ehuru halfluckorna satts för.
— Ä ' de äkta araber, fullblod, hva '?
fort­ satte han och petade med doppskon på de gamla krakarna, hvilkas krubba kusken ha­ sade åt sidan sedan han vikt tillbaka fot- sacken.
— Kör till Lejonbacken — ell er stanna vid Logårdstrappan — nej, kör fram till T elegrafen.
Och han föste in bokhållar Danielsson i droskan, hvars hjul redan skramlade öfver kullerstenarna kring vattenposten.
Två slitna knappar i kappslejfen glodde från bocken som ett par vargögon under suflett- brättet.
Sjövall drog på ett par blodröda handskar och fick upp en ask cigarretter.
B ägge bol­ made efter tändningen som lokomotiv och vagnen svängde i kurvor och hörn vid den beckmörka Kungsträdgården för att undgå en argsint ringande hästspårvagn, s å att de skakades mot hvarandra och gnistorna yrde öfver läderfällen.
Det var på sätt och vis som att åka i e get ekipage — t vå unga parisare ilade i deras snabba fötång (Danielsson var ej säker på hvad detta verkligen betydde) öfver bullevadden ... Sjövall hette Gaston, men själf hette han Xavier de Montepin — hvilket gudarna allena visste hur det utta­ lades.
— Karl XI I är én jäkla bussig kvinna, sade herr Sj övall, då de krökte vid Arsenalsgatan och sågo Jakob sticka upp som en dunkelgrå jätte, — stor féståss, men hvilka härliga for­ mer!
Och då den lille bo khållaren bara ga­ pade, förklarade han att uppasserskorna på Gillestugan voro klädda i k arolinska dräkter och en af flickorna kallades Karl XII.
— Det bryter in en ny tid, sade han.
— Allt blir modernt.
Hvem fan bryr sig om att äta kräftor och slå käglor på Strömsborg nu­ mera?
Har du sett grottan och rokåckoka- féet hos Jones?
Men det ä dyrt, féståss ...
Denna reflexion nedstämde honom syn­ barligen.
Han muttrade något oförståeligt om Gustaf Adolfs byst, men teg därefter un­ der det de rullade öfver Norrbro, hvars hvalf ekade af Strömmens brus.
Slottet låg mörkt och kajerna nedanför ännu mörkare.
Basaren liknade en bastion och bortåt Bla- sieholmen lyste enstaka lyktor som aflägsna skeppslantärnor öfver en vid fjärd.
Daniels­ son kände en ödslighetens ångest.
Han var främmande, och äfven friheten från hemmet förekom honom med ens obehaglig.
Det stora järnvarukontoret vid Vasagatan, där han volonterade, var hemskare än fabrikens i Eskilstuna lilla bokföringskrypin.
Vakten vid skyllerkuren, hopkrupen i si n kappa och I D U N S J U L N UM M E R med blänkande bajonett, stenstolparna med girlander af tunga järnkedjor mellan sig, backens öken, krönt af Tandpetaren likt ett hotande höjdt ofantligt pekfinger (lagens hand, föll det honom in), vinde n som tjöt till och klockan, som slog halfslag med mull­ rande nattstämmor i både Storkyrkan och Tyskan — allt verkade olycksbådande och dåligt varsel.
Också Sjövall tycktes ruskig till mods då han betalade droskan, han såg upp mot den lysande raden af fönsterrutor i öfversta våningen af verket och ville slå in på Osterlånggatan, i hvars prång flackade ett mattgult sken, som föll på en stinkande be­ kvämlighetskur.
Men Danielsson hade redan beslutsamt vikit om hörnet med anslagstaf- lorna, skärmlampornas ljus lugnade, och vä­ derlekstelegrammen och de meteorologiska kartorna och tabellerna liksom kopplade kontakt med morgondag och ärligt arbete.
— Satans blåst, fräste herr Sjövall för­ argad, nu får man snart lägga sig till med vinterrock och stampa sommarjycken.
Ra­ ska på lite!
Skeppsbron låg i rak linje, som bröts i trubbig vinkel vid Bomslupstrappan, ödslig, tom, med svarta grändstup till höger och tullängor till vä nster.
Hus och pressännings- täckta varor tycktes stelnade som gjutmas- sor, långt bort tindrade en grön och en röd prick — det var kanske sista spårvagnen norrut.
Ovillkorligt vände sig den lille kon­ toristen om — h an bodde långt upp i V asa­ stan, det här bar åt helsike!
Men då före­ kom det honom att Gustaf III st räckte ut sin bronsarm och pekade på honom i stä llet för åt Slottsbacken, och han muttrade, liksom nyss Sjövall, något om en jäkla byst ...
De traskade förbi portar med alla slags grosshandelsskyltar, den ena öfver den an­ dra, målade, textade, emaljerade, af mässing, af trä, af bleck, i s vart, i hvitt, i guld.
Där funnos alla sorters kontor, skeppsklare­ rare, ångbåtskommissionärer, kolonialfirmor, spannmålshandlare, importörer och expor- tare, stadsmäklare, växelbyråer och emi­ grantagenter.
Och som oaser i denna ma­ terialistiska rad en cigarrbod och ett par källare, där det ännu skramlades med gaff­ lar och glas och luktade arrack och rom- toddy.
Och från en liten underjordisk butik steg ur svalen, upp för halsen, hvars sten­ trappa hade en böjd ledstång af järn, en doft söm väckte minnen om vikar och sund, guppande flöten och aborrstimm — där hängde ett ankare och en tågrulle och block och bojar och taljor, och doften, den var se­ gelduk, furuvirke och fernissa.
Men dessa skärgårds- och kanotfantasier fingo en bråd ändalykt, i det att herr Sjö­ vall tämligen oförhappandes skuffade sin vän in i en hörnport vid en liten s mal gränd, som hade en öfverbyggnad från hus till hus liksom riksbanken.
Från ett magasin med uppslagna luckor hängde en kätting och som afvisare stod en gammal kanon, nedsjunken ända till lavetthållama och med mynningen upp.
Danielsson ryggade häftigt tillbaka, ty ur murens djupa skugga kraflade ett männi- skobylte fram med en hvit svampnäsa i ett rynkigt och rödt brännvinsansikte.
Ögonen gräto sprit och blinkade som blinda.
— Bli inte haj, det är bara busen Lake, sade Sjövall, djäfla hamnbuse ...
Han låste med besvär upp en port och de trefvade sig in i g ången, som var halffylld af kaggar, fjärdingar och lådor, hvilka utsände en frän och skarp lukt af rökt lax, saltad sill och torkade hudar.
Med detta blandades aromen af råtobak i bala r, lakrits i kist or och konserver i b urkar.
Danielsson, som var van vid plåtkolfvar, spiklådor och ribbade ma­ skindelar höll på att storkna.
Men vännen lyste med en tändsticka uppför en krokig gammal stentrappa, i hvars bastanta kors-, hvalfsväggar sutto små järngallergluggar.
Patentlåsets klick och en gaslågas hväsande gjorde slut på all tv ekan, genom en tjock ek- dörr kom man direkt in i ett mycket stort men lågt rum.
Och här fanns intet mer mystiskt.
De höga pulpeterna med räcken för böcker och sina platta glasbläckhorn öfver klaffslutt- ningarna, som täcktes af den obligata nor­ stedtska månadsalmanackan i rödt läskpap­ per; s krufstolarna, papperskorgarna, de gula skåpen för kläder och skrifmaterialer, Thü­ les och Sveas väggkalender, Sveriges karta, kopiepressen och den flata blecklådan med fuktningslinnena och oljebladen bredvid porslinsskålen med penseln — alltsammans var på pricken likt al la andra kontorsinteriö­ rers detaljer.
Men en gul dörr förde in till ett inre rum och dit vinkade nu herr Sjövall sin vän från småstaden.
— Hä r féstårru, sade han, sitter göbben.
Den unga bokhållaren såg sig omkring.
Det var ett ovanligt rum för att vara kon­ tor.
I taket sväfvade änglar — t ämligen nedrökta och smutsiga änglar — och öfver dörrkarmarna voro ornamenter med frukt­ korgar, blomsterkransar och långa trumpe­ ter.
I själfva dörrspeglarna syntes halft ut­ plånade målningar — en var ganska tydlig: ett tempel på en rosenhöjd.
För öfrigt buk­ tade rummet svagt så att det kom att likna en oval, och fönsternischen, hvilken var må­ lad i grönt och hvitt, va r så djup att man kunde gå in i den.
För fönstren sutto hvita innerluckor och de voro af järn med långa smala reglar.
Men annars var det kontor.
På en hylla med fack funnos profver i lärftspåsar, glas­ flaskor och bleckburkar.
Allt numreradt och etiketteradt.
En samling rör tycktes inne­ hålla oljor.
Och i fönsterkarmen voro vik- tualieprofven hopade i hög, det luktade kryddbod och specerihandel.
På väggen hängde på skarpa nålar och i mässings- klämmare fakturor, räkningar, konnossemen- ter, fraktsedlar, speditionslistor, Hamburg- och Riga-noteringar, samt Köpmansföre­ ningens, och andras, marknadsberättelser.
— Sitt, sitt!
ropade Sjövall och pekade på en stor, svart lädersoffa, nu ska ' vi först ha en tankställare — Han öppnade till Danielssons häpnad grosshandlarens skrifbord med en egen nyc­ kel och plockade fram ur de små sidoskåpen flera cigarrlådor och två buteljer.
Därefter hämtade han ett par dricksglas från brickan vid dörren, där vattenkaraffinen hade sin plats på en kommod, i form a f en sockel, och torkade af dem på en handduk.
Då han mötte sin gästs halft generade blick, s ade han: — Göb ben är det en väldig snits på — han sa: Om herr Sjövall vill bjuda sina vänner och affärsbekanta nån gång på ett glas och en rök så vassgo och ta af profverna ... Och han tillade i öfv erdådig ton, i d et han krängde af sig rocken: — Ta af dej rocken, för fan — det där ä guld-Renault, féstårru, o ch den andra jycken ä Maraschino.
Och blossen, dom ä bara Havanna allihop, féstårru ... Herr Danielsson betraktade med vördnad den italienska likörflaskan, hvars smala och förnäma form förhöjdes af korsetthylstret, och hvilken på något sätt af hans fantasi sattes i sa mband med den lockande och för­ förande värld, som på franska kallades dämmemond.
Och då han nu såg hur, utom monokeln, från vännens västficka dinglade ett bredt svart sidenband, beslaget med korslagda knotor af silfvér, slutande med en guldbygel, i hvilken hängde som berlock en
IDUNS JULNUMMER liten grinande dödsskalle af elfenben och i detsamma upptäckte på herr Sjövalls finger en ormring med röd sten i hufvudet, öfver- väldigades han af beundran.
Detta var pricken öfver i.
En sån klockkedja och en sån ring ...
Han döpte honom utan vidare till Gaston de Léoville och tänkte: aktare, han ä inte bara fäschig, han ä dimånisk!
— Pyts på dej!
skålade herr Sjövall, men ryckte häftigt till.
Stora malmklockor, som tycktes hänga öfver deras hufvuden, slogo full kvart och tolfslaget, o ch det dånade som kommo samtidigt ljuden från en underjordisk resonansbotten.
Liksom hade detta varit en signal till något nattligt drama hördes strax därpå vilda skrin, skrofliga röster, i hvilkas utrop b landades en gäll kvinnostämma, som skrek på hjälp.
Så smällde springande steg och ytterligare några klappande sulor, hvar- på med en skräll en port s logs igen och ekot slukades af gränderna.
Allt var åter tyst, till dess långt bor t hördes ett svagt tutande från en båt.
Danielsson satt blek och litet v akögd — den starka cigarren och den oljiga likören kväljde honom.
— Storsta dslif, mumlade herr Sjövall och ryckte p å axlarna, känner du till s ta ' n?
— Bara när jag har bankerna och tullen, sade kontoristen förläget.
— Chefen har var­ nat mig för ait vara sent nere i stan.
jag kommer mest kring Centraln och Vasagatan, och om kvä llarna tycker jag d et är lifvadt att sitta på läktarn i B erns midt emot diplomat- läktarn.
Det ä som i P aris.
— Hör du, kära bror, sade herr Sjövall med ett besynnerligt oäkta och inställsamt tonfall — skål, botten opp, kopp på dej!
Ta kon­ jak i stället — k opp!
Han lutade s ig fram och sökte med egen­ domligt orolig pupill den unge volontärens ögon.
Då han sålunda böjde sig fram kom hans ansikte under den hvita ljuscirkeln och visade finnar och blemmor i en hy, som var ljusgrön och gredelin och med svartblå ringar under ögonen.
Hakans hårdt rakade partier hade puder öfver skäggbottnen och mustaschspetsarna voro rödbruna i vaxet.
Den s lappa munnen ryckte konvulsiviskt och Danielsson kände en för stark odör af mysk och opoponax.
— Nu skall jag inviga dig i en hemlighet, hviskade herr Sjövall med hes röst.
Danielsson kände en kall kittling mellan skulderbladen.
— Skubba!
tänkte han, men der var ju omöjligt.
Han såg mekaniskt bort mot hörnet, d är ett kassaskåp stod och läste fabriksmärk ef fram och baklänges: Atlas — salta — atl as — — — Vännen hällde upp mera konjak.
— Du känner inte ännu kvinnorna, sade han dystert.
Volontären spratt fill.
Nå, guskelof!
det var någe sånt.
Den sköna synderskan ... — Nää, det vill sä ga — inte — inte my cke.
— Inte alls, log Sjövall medlidsamt, du är ett barn, Danielsson.
Har du någonsin träf­ fat en — en tigrinna?
En som söndersliter dej, dödar dej, hva?
Och som ändå är en spinks!
— En spinks?
eftersade kontoristen hjälp­ löst, sa du spinks?
Herr Sjövall ignorerade frågan och fort­ satte nervöst luggande och tummande sin svarta cigarr: — Hon ä r ödet i mitt lif, fésfårru — Spi nk- sen.
Hon blef förförd af en grefve, men hvad bryr jag mej om det.
Hon heter Tekla, men kallar sig Franziska — — Noom de gurre, insköt Danielsson stolt.
— Hon har uppfrädt på Novilla, s ade Sjö­ vall otåligt, och kallade sig Franziska della Stella.
Och nu, fésfårru, ha vi beslutat att Våra helsidesbilder.
; ARETS JULNUMMER HAR, BE- träffande den illustrativa utsmyckningen, undergått en ej oväsentlig förändring, i det de förut talrika bilderna i texten in- skränkts till öfverstycken och, där sä läm- pat sig, slutvignetter, medan i stället till- kommit ett antal anslående helsidesillus- trationer, alla behandlande något julmo- tiv.
Den första, som utförts af artisten P. Lindroth, ger en stämningsfull inblick i julfirandet i ett stockholmskt- borgarhem på 150 0-talet.
Husfadern utbringade vid sådana tillfallen den s. k.
' Kristi skål ".
Det tillgick sålunda att han ställde sig under den från en takbjälke nedhän- gande " julklubban ", som han satte i gungande rörelse, så att den kretsade omkring hans hufvud, medan han ut- talade välsignande ord och drack ur hornet.
Om han därvid träffades af klubban, skulle han dricka om igen.
Det ansågs som julens högtidligaste ögon- blick, d å denna skål tömdes.
Den andra helsidans teckning, som komponerats af artisten Leon Welamson, skildrar ett mo- tiv från våra dagars jul.
Det är " i jul- klappsbrådskans elfte timme ", då fam.il- fens unga flickor med nervös ifver lac- ka paketen och förse dem med glada, mer eller mindre lyckade rim, under Idet nat- tens tystnad hvilar öfver det trötta huset.
I den tredje bilden framställer artisten Erik Langes fantasirika stift, hur jul- drömmen ter sig för det 20:de århunctra- dets barn.
Det är icke blott de vanliga traditionella leksakerna, som hägra för dem, utan luftskepp, automobiler och an- dra vårt maskintekniska tidehvarfs under.
\ \ ' \ • \; • ^Q &gt; - " \ • • \ •; \ å \ • \ " \ •; ' • \ • I \ " \ •; bli d uettistpar, vi ha öfvat in flera kiliga ku­ pletter mårutro — rikt iga fjim och tararabom deräjor, féstårru.
Vi ha redan fullt upp med engagementer, och flaxiga ko stymer, vi b örja i Ha mburg och sen ska vi till Sc ala i Mi lano och sen till Kristal lpalatset i London.
S å här hvilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe, sällan ... skål pårej.
— Men, fortsatte han i nä sta andedrag, liksom rädd för ett af- brott, då han väl kommit i ta gen, men, s irru, olyckan ä ' att fast vi haft väldig flax, så har hon kostat mycke schaber, det kan du väl begripa.
Nu får jag tiotusen om en månad af vår impressario, han är tysk och har en jäkligt fin a genfur — du féstår att jag inte talar till hvem som helst, men redan försfa gången jag såg dej, så skilde du dej från alla di andra småstruntarna däroppe i den där syföreningen, du — du ä ' min sjä l in gen van­ lig stöfvel — och f ör resten de ä ' ingen skam, inte, att komma ifrån Arboga — ja menar Eskilstuna, flåt, bror!
Skå — sk ål pårä.
Jo, siru, h va ja ville sä ia — jo hon ä ' ingen van­ lig, féstårr u, hon ä alldeles djäfligt begåfvad å intellijänt.
Och def ä du också.
Det såg jag m ed detsamma och det sa ja til l Le ander, Prokuristen hos Olson &amp; Wright, féstårru.
Ja sa: han ä en intellijäns från Arboga.
Skål.
Under delta tal, som mot slutet blifvit be­ tänkligt suddigt, hade herr Danielsson mest tänkt på den underbara kvinna — Franziska della Stella!
— hv ilken stod bakom det hela.
Han var ju en Don ju-han, denna Sjövall, som tydligen ej borde ha varit född i Sve rige utan i d e stora världsländerna.
Och så varietéar- tist — def högsta, det mest berusande man kunde bli!
Få sitt porträtt uthängdt i fo togra­ fernas skyltlåda med underskrift " Kuplett­ sångaren Ville Matt ", till exempel, eller " Calle Ström ".
Och ha både rättighet och skyldighet att bära monokel, och gå med schappeklack!
— A ' hon — ä ' hon en dämmemånd?
frå­ gade han blygt, halft bäfvande.
— Hva ' fa — hva säjer d u!
skrek herr Sjö­ vall till och föreföll att blifva plötsligt nyk­ ter.
— H ar du inte hört hvad jag berättat?
Det är ju en konstnärinna, jag talar om.
Vi ska kalla oss The Duo della Stella, Stars of North, Max and Franziska.
Mja.
Hva tyx?
Hva s äjer göbben om de '?
— S charmangt!
sade herr Danielsson.
— Mja.
— Men, Sjövall, bli inte stött — men du sa ' själf n är vi träffades att — att d u skulle häk­ tas — — Sa j a?
De va ett lite t schämt, féstårru!
Ville tjännarej på pölsen, féstårru!
Men nu vet ja att du ä ' en karl!
Ä därför ska ja be att fåricka merej!
Du har mitt förtroende.
Ä jag t ackar dej i h e n n e s namn ... Herr Sjövall reste sig och i r en distraktion tillade han: — A men!
Hö — jag menar: skål!
Det föll bokstafligt en tyngd från konto­ ristens bröst — ha n tyckte höra den dunsa i golfvet och sen eka under taket liksom förut när tornuren slagit tolf.
Detta var således den fruktansvärda hemligheten.
Förmodligen tänkte Sjövall rymma från sin plats — men hvad gjorde det?
Litet dunkelt var talet om pengar, eller rättare sagdt bristen på pen­ gar.
Ville han låna?
Det var ju omöjligt.
Volontäriönen var trettiofem kronor och hemifrån fick han femtio i månaden.
Neej, han önskade en förtrogen.
M en s kulle Xavier de Montepin öfverglänsas af Gaston de Léoville?
Sällan!
Något kunde han i alla fall gifva i gengäld.
Konjaken sköt blodet i skyar öfver hans duniga kinder.
Han reste s ig vacklande och sade: — S jövall!
Tack!
Också jag känner en kvinna, fast d u inte tror d et.
Vet du hvad hon heter?
— Nej, sade herr Sjövall kort, kallt, afvi- sande och obehagligt frånvarande.
Hans ögon hade borrat sig ned i dr icksglaset.
— Hon h eter Vega Palandra, flämtade Da­ nielsson, liksom smakande på stafvelserna.
Och då hans vän ej förändrade en min, till- lade han modstulet: — Hon ä på rakstugan på Kungsgatan — du v et den, där di har flickor s om raka ... — Breve cigarrbon, nickade Sjövall, ja­ visst, ja.
Men nu vill jag bara säga dig en sak till.
Han såg upp.
Det var icke längre någon; osäker blick, utan en ganska stadig med syl- spets i.
Kontoristen fann den obehaglig pås samma sätt som när man oförhappandes får sikte på en orm tätt vid foten och ryggar till.
Han tog också ett kort steg bakut, — Du s kall, sade herr Sjövall i fullkomligt säker ton, gömma ett paket åt mig.
Jag har det här i min pulpet.
Det innehåller alla hennes viktiga papper — oc h, féstårru, dom vill de n där grefvens familj åt.
Begriper du?
— Ja, m en — — Det är inga men, det!
Om du är min vän.
Får dom fatt på d o m, så kunna vi inte resa, det är på dom vi ska skaffa pengar.
Herr Danielsson tyckte sig se en ljusning i töcknet.
Naturligtvis kunde de få låna pen­ gar af den rika familjen för att undvika sk an­ dal — jo jo mä nsan, var det på det lilla viset!
Det var som i romanerna.
Och han skulle min själ gömma papperna.
Ha, såna bofvar!
— Så na bofvar!
ropade han högt.
— Sc h!
hyssjade bokhållaren, hvilka bof­ var, hvad är det för gallimatias du pratar — jag - — Grefv ens — gre fvens ... — Jas å, höhö.
Han småskrattade på ett underligt sätt,
IDUNS JULNUMMER 16 7 ?« ftqg er svaf (ocß skärBtåtf morgonsken som fånga vimptar öfver Söders ßus, ocf) SkeppsBron tigger tiftös, tyst ocfj ren ocß Sattsjöns Hårar dansa upp med sus.
livar åtdrig gränd sfår eHände ocß tom ocß skenet sätter gutdtist på ßvar s fig ff. Storkyrkan sträcker, grå ocß from, mof fjusnad rymd sift kors, svagf sof- förgyffdf.
Jag går tiksom förfrotfad ocß förßytf.
" Hr detta jag, är det min egen stad?
Tlttt är så fycktigf, friskt ocß ngtf ocß sjäff jag känner mig så ßemfigf gtad.
Därute daifrar vattnet tjusf ocß Bfankf ocß fuftens fjvifa intet stör.
Utotf några cufuor gurgfa kärfekskrankf ocß en svärm sparfvar kvittrar g äfft i kör.
J dagens ßärda, dånande trafik, i mänskovimfefs Bråda ström, jag vandrat fångsamf som i dröm med Bröstet fyttdt af minnenas musik.
Jag gick i ungdomsårens skymningsrus, på undangömda gator, sorgset gfad, ocß smätte ßop med dessa gamta ßus ocß fafade med sjäten ßos min stad.
Jag går, nej dansar i en fyckfig dröm.
77u är jag konung, nu är affting mitt.
Jag ter mot sotens sfiffa ström, som åt mitt ßufvud fursffigt gutd ßar smid f. Jag känner ßärskarmakfen i min sjäf, ocß jag kan göra ßvad mig synes Bäsf.
Tlu kan jag väcka döda upp.
72å vät, med mina fäder viff jag ßäffa fest. '
77len at drig som i denna gryningssfund så nära mig dess väsen var.
0 Sfockßofm, sänkt i andfös sommarBfund, din sjäf för mina ögon tigger Bar.
Du svafnas tenf af säfta ocß af sus 1 morgonßfank ocß stifta frid.
Din fuft är som eff Beffmansrtts ocß dina vatten drömma om försvunnen tid.
ERIK LINDORM.
IDUNS JULNUMMER Tflidnaffens ruffande mofn, en apokafyptisk vidundervärfd, gå tungt öfver toppar ocß takkrön.
Sfäckt är i fjimmefens ßus ocß sfäckt är i mänskors Boningar; 6ara en ensam ruta, som fefver, ocß där nere i gatans Bergpass en fyktrad.
Skuggorna dansa som troff, ocß ett Tredmanskt föfje farmar med Tröja ocß ffaskan ocß sfåss ocß gräfar ocß gråter, tiffs afft är försvunnet.
Campan ßar somnat.
Jag sjäff viff sofva, men kan ej.
7Jlidnattens ruffande mofn gå tungt i mitt sinne• 17 Tick, ßvad är ungdomens sorg?
6n vinge för so fen.
Tfaddrar förßi, ocß attting 6fir gufdfjust ånyo.
TTlen i den ödstiga natt, som iifismed i väggen, ßamrar i mannens ßröst ßans ßemfiga ångest, döfvad af dagen, men afdrig, afdrig Betvungen.
7lu du, mitt Stockßofm, med fyror ocfj fe Rar ocß fuftsfott rasar du samman, ocß jag ßar sfufat att fråga efter den grund, som Består, def fäsfe, som varar.
Tångas en ande i ßus?
livad fönar att 6ygga!
6vigf på resa är människans sjäf som mofnen.
Skyar, jag ßäfsar er färd ocß vakar i natten.
Bo Bergman.
lô gick ut i ytterrummet, ko m s irax tillbaka och höll då i handen ett aflångt brunt kuvert af mycket starkt papper och försegladt med fem sigill.
Det var icke vidare tjockt.
— Ser du hä r, sade han, ä r det hela.
Göm det satans väl hemma hos dig.
Visa det för ingen och tala inte — — Jag svär — — Ja, ja, jag litar på dig.
Sen får du vår adress från utlandet och då sänder du det rekommenderad!
under mitt artistnamn, fé- stårru.
Så, låt oss nu komma i vä g!
Herr Sjövall fick med ens brådtom.
Han städade undan, sköljde glas och låste igen allting, släckte gasen och skyndade på Vo­ lontären.
Men Danielsson hade fått en idé och kunde ej rubbas ur den.
Han insisterade med en rusigs envishet att få gifva ett kvitto på det anförtrodda mystiska konvolutet.
In­ tet hjälpte, ty innerst var det hans önskan att få visa sina splitternya visitkort — de för­ sta i h ans lif.
— De äro från Göthes, lallade han, littlo — litto — litograff — graff — gr a- ferade, från Jöte — — — Ândtligen stodo de nere i gr änden i en bi­ tande blåst, där busen Lake sof sin synda- sömn på några tomsäckar i lä af några stadsbudskärror, hvilkas skalmar pekade upp mot nattmolnen.
— H err Sjövall sade något om ett ställe, där man kunde få porter.
Följande måndags morgon väcktes konto­ risten Karl August D anielsson från Eskilstuna af tre starka knackningar, eller rättare slag, på sin dör r, som ledde till de t lilla g årdsrum, han hyrde af handlanden P ettersson i de nnes lägenhet på Upplandsgatan.
Klockan var endast sju, konstaterade han, allarmvisaren var ordentligt ställd på half åtta.
— Hela söndagen hade han legat döds­ sjuk — sjösjuk, kunde man säga — o ch det gjorde ännu ondt i b akhufvudet för h vart slag som dunkades på dörren, det slog ett slags eko i hjärnan.
Han steg upp och öppnade och kröp därefter hastigt ned i sä ngen igen.
In genom dörren trädde två män, som sågo ut som Ajaxbröder.
De hade bruna hattar, blå kavajer, gardistansikten och i hög ra han­ den tjocka weichselkäppar.
Båda höllo vän­ sterhanden i kav ajfickan.
— Är det Danielsson?
sade den ene.
— Ja, svar ade herr Danielsson.
— S å ' blir det att knalla sig opp och följa med ned till Myntgatan.
— Hvaff — — Det ä från detektiven — — Hvaff — — Ja, det få r h ärrn nog veta däri Och så skrattade bägge.
— Tag me säj om härrn har någe från grosshandlar Stange, tillade den andre.
Då förstod Danielsson.
— Det är bäst, sade den förste k onstapeln beskyddande och tog emot ett brunt kuvert med fem sigill.
— S i i det här ska ' nu ligga femton tusenkronorssedlar om det ä riktigt.
Raska på nu, ju ha stigare allt blir kl art dess bättre.
— G å ned och tag en droska, Karls­ son, s ade han till kamraten.
— Ja har inte gjort någe, sade herr Da­ nielsson och brast i g råt som ett litet ba rn.
— Man ska inte tappa visitkort, s a ' kon­ stapeln.
IDUNS JULNUMMER I HSaMWl WmmmmÊÊÊ •v.
UNDER: BARNET.
man.
LOCKAN I KLARA HADE SLA- mot Nils.
Men han stod orörlig med hän­ git fem, men ännu satt redaktör derna i byxfickorna och betraktade sin fäst­ Walling hukad öfver det väl­ mö med allt annat än blida blickar.
Han diga arbetsbordet.
Han hade var sannerligen inte i humör att läsa dikter, inte hunnit få något till lifs på och dessutom gjorde Ninnis berättelse ett högst obehagligt intryck på honom: hela dagen, så när som en smörgås och en pilsnerdricka från automaten.
Nu skulle han — Det var företagsamt!
— utbrast han ändtligen ut o ch få middag, men det var inte- omsider, — a tt du tog emot dem!
— Att du särdeles lockande, i det störtande höstregn, verkligen — — som i otröttligt raseri piskade mot rutorna.
— Âh, Nils!
— af bröt Ninni.
— Det är en Nils Walling var en man i sin a bästa år och alldeles afgjord begåfning!
Jag försäkrar, af ett friskt, jämnt lynne.
I d ag kände han — han läste upp en hel del, och vi vo ro all­ sig emellertid så sällsamt gammal och utsli­ deles betagna.
Får jag läsa några af dem ten oc h dignande under bördan af arbete och för dig efter middagen, så skall du säkert chefsansvar.
— — — bli förtjust, du med.
Det är så friskt, så ungt Det knackade på hans dörr, men han och nytt, och — hörde det ej.
Vår Herres väderlek förde ju — Hm, sade redaktör Walling och tog på ett så bedöfvande larm, och i hans uttröttade hatt och rock, m ed en uppsyn och hållning af hjärna liksom bullrade tusende telefonsam­ trött resignation.
tal från alla världens hörn och kanter.
— S å Nils å t denna dag hos sin svärmor och vid öppnades dörren på glänt, ett ungt, vackert kaffet föredrog Ninni med sin mjukt melodi­ kvinnohufvud tittade in och en klar, mild ska stämma den unge skalden Manne Wid- stamma frågade muntert: — Får m an lof, herr ners verser.
— Nils bief mot sin vilja intres­ redaktör?
serad, och innan han gick hade han lofvat Walling spratt upp och gick sin fästmö till införa ett par af styckena i sin tidning.
Ninni mötes: lade armarna om hans hals: — Är det du, Ninni?
I d et här vädret?
— Det är så vackert att göra något för Hon brukade i bland komma o ch hämta ho­ andra!
sade hon.
— Och nu skall du vara nom till middag.
— F röken Ninni B odeli log snäll mot gossen, när han i morgon kommer en smula hemlighetsfullt och kysste hans upp till dig!
kind.
— Ko mmer han upp!
— s ade Nils m ed en — Så våt du är!
— sa de Nils och log ny känning af obehug, en slags aning om äfven.
något plågsamt och besvärligt.
— Ja, — ja g kommer, k an du tänka dig, — — Ja, naturlig tvis.
För atf f å ditt svar, och i e tt redaktionsärende.
Nästan — honoraret förstås.
Och, så vill han så gärna Han satte upp en min, som kom henne att göra din bekantskap, sade han, — i fall du skratta till: tyckte om hans dikter.
— Jo, ser du, det är så — — Du vet jag — J aså, inte annars!
— grinade Nils litet var på te hos Moritssons i går afton.
Nå, beskt men kysste henne och nickade: där presenterades för mig en ung herre, — — Låt gossen komma då!
— — o ch så en skald.
Han är litet slä kt med Moritssons, gick han.
* — o ch utomordentligt begåfvad.
— Jaha, — sa de Nils i föga uppmuntrande Tidigt dagen därpå stod Manne Widner ton och sköt fram en karmstol åt Ninni, so m framför Nils Walling, bugande och småle­ fortsatte: ende.
Han dröjde midt på golfvet, liksom — N är han fick h öra, att jag för att ge redaktören tillfälle att ordentligt var förlofvad med dig, fråga­ skärskåda hans person.
Det var just, hvad de han, om inte jag ville be Nils Wall ing gjorde.
— Ha n såg en rätt liten, dig se igenom hans dikter och men välväxt och prydlig ung man om cirka säga, hvad du tyckte om dem.
aderton år, hvarken ful eller vacker, hvar- Han hade dem med sig i fic­ ken sluskig eller elegant, med rätt yfvigt, kan och här äro de.
men ej alltför vårdslöst svallande mörkt Hon drog fram en pappers­ hår kring ett bredt, något kantigt, lindrigt rulle ur muffen och räckte dem uppnäst ansikte.
Men däri logo ett par
IDUNS JULNUMMER bruna, sällsamt blänkande ögon ooh en lång, smal, s karpt lackröd mun, — oc h detta löje, på en gång så oskrymtad!
själfbelåtet och brådmoget förbindligt förbryllade Walling mer än han tyckte om.
Något litet blygare kunde herr poeten gärna sett ut, tänkte han, men reste sig och räckte vänligt handen.
Med smidig, nästan dansande gång gick Widner bort till redaktören och hälsade på nytt.
Och med ett obeskrifligt tonfall, — af segervisshet och gillande, — sa de han: — Reda ktören tycker om mina dikter.
— Hm.
Hur vet herr Widner det?
— Jag tillät mig nyss ringa upp fröken Bodell o ch fråga.
Hvilka har ni valt för er tidning?
Walling pekade på ett par pappersblad på bordet.
— Nå.
Jaha.
— Det var roligt.
— Och samlingen i sin helhet tilltalar er?
— Jag tänker ge ut den till jul.
Jag förmodar, att den kan påräkna fördelaktigt omnämnande i ert blad?
Kanske rent af herr redaktören själf s kulle vilja t a hand om den?
Nils kunde inte låta bli att småle.
Ett mera tvärsäkert, raskt och obesväradt ungt snille hade han aldrig mött.
— Ja, svarade han lugnt, det är ju eljes ordinarie bokanmälarens sak.
Poeten lade det lustiga hufvudet smått på sned: — Nå, men när nu ni själf, på sitt sätt, är den som har upptäckt mig — h är inom huf- vudstadspressen —?
— — Ja, sade Nils, ofrivilligt alltmera road, vi få se.
Och efter en stund hade Widner chefredaktörens löfte om en anmälan af högstdensammes egen hand samt i fic kan en rekommendationsskrifvelse till en förläg­ gare bland redaktörens vänner.
— På trös­ keln vände sig poeten åter bugande och leende: — Jag höll på att glömma en sak.
Jag har en hel del taflor och kolteckningar färdiga, som jag gärna skulle vilja ställa ut.
— Hvad för slag?
Ni målar också?
— Ja då.
Det är väl inte underligt.
Och efter s om redakfören tycker om mina dikter, kanske redaktören gärna vill komma hem och se mina saker med.
Det är Odengatan 38, högs t upp.
— Hm.
Bäste herr Widner, jag är ju m yc­ ket upptagen.
Och, så får jag ju se dem på utställningen.
— Ja visst!
inföll Manne, plötsligt allvar­ sam, men det är inte så lätt för en okänd ar­ tist att få ställa ut i godt sällskap.
— Jag tänkte, att redaktörn kände någon af våra stora målare, som kunde hjälpa mig?
— Jaså.
— Jo, no g gör jag det.
— Fredri k Ring till exempel.
Eller hur?
— Ja, bevars!
nickade Walling, småleende vid tanken på den gode, men bistre konst­ nären Ring.
Men han är så öfverlupen af alla möjliga — — — Ja, men i d et här falle!, envisades yng­ lingen bevekande.
— Ja, ni får själf se!
Jag hoppas då, aft redaktörn inte glömmer mig, utan kommer snarast?
Och.
kanske — ka nske fröken vill följa med?
— Fröken?
Fröken Bodell?
— Ja, tr or inte —?
— — Ja - a, jag v et inte.
Men jag skall fråga.
Adjö då, så länge, herr Widner.
Och lyc­ ka till.
Jag har litet brådtom!
Adjö!
Tack, tack!
— — — Väl ensam, tänkte Walling smått förar­ gad: " Jag har visst låtit den slyngeln lura mig a lt lofva bra mycket.
Men annars hade jag väl aldrig blivit af med honom! "
* Manne Widners dikter hade kommit ut och fått betydligt mycket b eröm, s edan den gode Nils i si n aktade tidning själf tagit hand om dem.
Och den lycklige debutanten hade gjort tacksamhetsvisit både hos herrskapet Bodell och hos Walling.
Det strålade om Manne, när han var glad och nöjd, en så omedelbar käckhet, att den måste smitta en hvar och tvinga en att öfverse med hans tusende olater, hans själfsvåld och nyckfull­ het och omåttliga pretentioner.
Nils hade kommit att fästa sig vid detta kärnfriska un­ derbarn.
Han visste nu, hur Manne vuxit u pp såsom yngsta barnet, tidigt faderlös i ett burget norrländskt borgarhem, afgudad och bortskämd af modern, syskonen och en hel släkt.
Jämte modern hade han för ett par år sedan flyitat till St ockholm och redan ägnat sig åt de sköna konsterna — allihop i det när­ maste.
Inte u nder, att han blifvit som han var.
Walling gick Drottninggatan utför på väg till sin redaktion och tänkte på sin skydds- ling, plirande mot morgonsolen och små- skraltande för sig själf.
Plötsligt lades en tung hand på hans skuldra och hans vän, ar­ tisten Ring ryckte upp i bredd med honom.
— Hör du, kära bror, tillåt mig en undran.
Hur kan du skicka upp en sådan ohyflad lymmel till mig som den där Widner, p oeten?
Han dök upp till mig på aieljén en dag, häl­ sade från dig och bad mig ko mma och se på hans taflor.
Snäll som jag är, hm, gjorde jag mig omaket och sade som sant var, att där fanns anlag och personlighet på god väg, men i stort behof af skolning, ledning, kritik och — tid att mogna.
Hvad tror du pojken svarade?
— Jo, att det var inte för att ta emot skäll, som han bedt herr Ring komma upp och se på hans fina saker!
— Kär a Ring!
— sta mmade redaktör Wal­ ling, — det var fasligt ledsamt.
Du får för­ söka att förlåta mig.
Men, d et är ju o nekli­ gen en begåfvad — — Lymmel, ja!
— insköt konstnären, — och du är en beskedlig karl, s om inte begri­ per konst.
God morgon!
— — Walling beslöt, skamsen och arg, att grundligt läxa upp Manne för hans uppfö­ rande mot Ring.
Vid middagen delgaf han Ninni de n ledsamma historien och sitt beslut.
Hon blef mycket bekymrad.
Efter någon tvekan sade hon: — Ja, gräla på honom, men var inte för sträng.
— 1 detsamma ringde det.
Det var — Mann e, som kom på visit.
Han infann sig allt som oftast, bjuden eller objuden, för aft klaga öfver li fvets och människornas nedrig­ het eller jubla öfver sina triumfer.
I afton var det tydligen nyheter af det senare slaget, han hade på hjärtat.
Leende sitt allra mest förtjusta löje dansade han in, hälsade för­ troligt a rtigt och innan Walling hunnit öppna sin mun, f örkunnade Manne: — Jaha, nu skall jag ha utställning till v å­ 19 ren, alldeles ensam, på egen hand.
Det är också riktigast.
— L okalen är redan hyrd.
— O ch hvem betalar?
undrade Nils.
— M amma.
Jag har varit uppe hos en an­ nan artist, mycket större än Ring — oc h han berömde mina saker kolossalt.
— Ja, och så träffade jag professor Möhlin, kompositö­ ren, uppe hos Moritssons en dag.
Och jag sjöng för honom mina egna melodier til!
mina dikter.
— K omponerar du med?
— N å, naturligt­ vis!
undslapp det Walling, och sällskapet brast i s kratt.
Underbarnet skrattade med, hjärtligt och storbelåtet.
— Och Möhlin vardt förtjust och lofvade arrangera dem för sång och piano, och se­ dan ge vi ut dem hos Elkan &amp; Schildknecht.
Möhlin ger dem råd ibland.
Nils och Ninni betraktade en stund Manne Widner i st um häpnad.
Han märkte det, och i det han bugande mottog kaffekoppen ur gamla fru Bodelis hand, tillade han, halft som för sig själf: — Ja, nog skall jag väl eröfra den här staden.
* Walling satt på sin redaktion, i fullt arb ete.
Morgonens post låg i staplar och högar på hans väldiga bord.
Det k nackade på dörren, hårdt, häftigt.
Och in s teg Ninni.
Nils såg förvånad upp: så där dags brukade hon ju inte komma dit.
— Hans min uttryckte ett: hvad står på?
— Nils!
sa de Ninni dä mpadt, — jag är för- tviflad.
.
Han kunde se det.
Hon var blek, och li­ tet röd under ögonen.
— Hva d är det, N inni?
— Jo.
— Det är — de t är Manne, Widner.
Jag måste hit och säga dig det, så fort som möjligt.
Jag hade inte trott något s ådant om honom.
Han är ju så ung, — men det här går för långt.
Hon satte sig på karmen fill hans stol och halft hviskade: — Vi vo ro ju p å konsert i g år tillsammans, du vet.
Mamma skulle följt med, men fick hufvudvärk och blef hemma.
— Nå ja, kan du tänka dig, när jag tog godnatt vid vår port, drog han mig till sig och — kys ste mig!
— K ysste — — dig?
— M anne?
— Ja, — innan jag hann värja mig!
— Det var — fö retagsamt!
De tego båda ganska länge.
Så fortsatte Ninni lu gnare: — Det gör och betyder ju infe s å mycket i och för sig, men det visar, — att — — Att vi fåt t e n räf i huset, ja.
Och att det är på tiden att mota dän honom.
— Ja.
Det är synd att han inte är ändå yngre, så att man kunde uppfostra pojken.
Jag har i al la fall kommit att hålla af honom och hoppas mycket af honom framdeles.
— Ja, framdeles, sade Ninni med en suck.
Hvad skall vi g öra nu, Nils?
Walling klappade Ninnis hand och sva­ rade lugnt: — Jag skal l underrätta herr Widner, att han må gärna eröfra den här staden och mer till.
Men min fästmö skall han låta bli att försöka med, och se­ dan är det slut med den bekantskapen.
Den har varit dyrbar.
— Fast lustig med på sitt sätt, sade Ninni sti lla.
— Ja, smålog Nils, — p å sitt —.
20 AG SKULLE BRA GÄRNA VILJA veta, sade Charlott, h vem det är som stoppar doktorns strumpor!
Hvem tror fröken Tora?
Fröken såg upp från sin bok och skrattade litet åt sin gamla Charlott, som stod i d örren med en herrstrumpa trädd öfver vänster näfve och ett helt fång i för­ klädet.
— Hvarför vill Charlott veta det?
Charlott kom närmare.
— Jo, s ade hon, för att det är såna mönsterstoppar, se bara, är det infe en fröjd?
Och han har ju ba ra usla brokiga strumpor stackarn, men hvarenda par är stoppadt med garn i färg.
Nog märkte jag att han blifvit ordentligare, när jag gick igenom hans lådor, men inte till d en grad.
— Såå, gick du genom hans lådor?
fröken höjde på ögonbrynen.
— Javisst, en kväll fröken var borta, gick jag upp till honom, och sa till, att jag kom för att hämta tvätten, för inte skall det komma klorkalk på hans kläder, så länge jag orkar sköta en hederlig byk, det sa jag ho­ nom.
Och efter som jag kom ihåg, att han brukade förr i världen ha rena kläder och tvättkläder om hvartannat, så gick jag igenom hans lådor, men där var så fint och nätt, så det var en glädje.
Men stoppa strumpor och böta linne, d e t g ör han väl ändå inte sj älf?
Charlotts tonfall var en smula insinuant, hvarför fröken k lippte af lite kort med att det behöfver vi ju inte bekymra oss om, gumma lilla.
Charlott drog sig tillbaka, men Tora återtog icke sin bok.
— Herre Gud, sade hon, mönsterstoppar och ordning i byrålådorna, det är den lilla flickan!
Antagligen är det hennes förtjänst också, att det är så hemtrefligt i dubletten, att han har så snygga kläder, att han skrifver upp sina utgifter.
Undras hur länge det fort­ gått så här?
Antagligen årvis.
Och likväl hade hon bott i samma Stock­ holm som Birger i tr e år och ingenting vetat, innan slumpen, såsom den naturligtvis till slut måste göra, gaf henne en anvisning.
Hon är ute och rider e n tidig v årmorgon och slår in på någon afsides förstadsgata, om hvars existens hon förut icke haft någon aning.
På afstånd ser hon en herre komma ut ur en port, besynnerligt hvad han liknar I D U N S JULNUMMER Birger, det ä r Birger.
Han har en flicka med sig, och medan han vänder ryggen mot Tora och vinden för att tända en cigarrett, lägger hon ett ögonblick sin kind mot hans rock­ ärm, som till en smekning.
Tora ser icke mera, hon sätter hästen i traf för att vara förbi innan han sett henne.
Icke mera, men hon förstår ändå genast alltsamman.
Detta är Birgers gåta!
En liten flicka är alltså förklaringen till att han afböjde förslaget att bilda hem med systern, ja äfven orsaken till hans besynnerliga och vacklande uppfö­ rande, när Tora frestade honom med ett godt parti, det gud nu förlåte henne.
Det var en smula genant att hon ingenting anat, aldrig hyst en misstanke, nåja, det be­ tydde icke bara att hon v ar blind, u tan också att hon var en mönstersyster, diskret och hänsynsfull.
Och en mönstersyster ämnade hon förblifva.
Det hade icke ett ögonblick fallit henne in att riskera den stabila vän­ skapen med brodern, hvilken var henne mycket nyttig i hennes ställning af ogift själfförsörjande, för den upptäcktens skull, icke ett ögonblick förr än i da g.
De välgjorda stopparna hade rört henne, de prydliga byrålådorna och det hela.
Flickan stod förmodligen i bod eller hon ar­ betade på kontor med lång arbetstid, undras om hon steg upp om rnornarna och lagade hans kläder?
Ack, då höll hon nog mycket af honom, men om hon gjorde det, då var det synd om henne, stackars liten.
Hon mindes den lilla sky gga gesten med kinden m ot hans rockärm, flickan tänkte ju i cke på, att hvar sak har sin tid, men det glömde aldrig en man.
Tora makade sig bekvämare upp i soff­ hörnet och lade upp de brednosiga morgon­ skorna på sin nya kelim.
När hon tänkte på hur bra hon hade det själf!
Här satt man i sitt hem, som man uppehöll med sina hän­ ders välbetalda arbete, man var fullkomligt själfständig och karlfri och i kö ket hade man gamla Charlott, som skulle komma med ens tebricka, utan att man behöfde säga så myc­ ket som ett ord.
Medan den andra stackarn så här dags — klo ckan var half åtta — trö tt från arbetet sprang i matvarubutiker för alt proviantera för Birgers supé, o ch när hon kom upp till honom, fick hon tända spritkö­ ket och sy i knappar.
Nej, detta var icke räit.
Det kränkte systern på något sätt att Birger så behandlade en kvinna: tog allt af henne och stufvade undan henne om dagen.
Gud vet, om han hälsade, ifall d e möttes när han hade sällskap, å nej, tänkte hon upprörd, han var nog en sån karl, hennes bror, som tittade i väggen, när han gick förbi.
Fick flickan nånsin vara med, när Birger gick på premiärer, när han ställde till sina berömda helaftnar, nej, då var det Tora, som häm­ tades i bil, då voro hans gifta kamraters fruar med, ja äfven den förmögna väninnan, som Tora velat ha till svägerska, och han blygdes icke att göra henne sin kur.
— Me n det skall bli s lut med detta, tänkte Tora.
Hon suckade litet, drömmen att få den liktänkande väninnan och hennes förmö­ genhet i s läkten, den gick nu, men rätt skall vara rätt.
En sån egoist, men det s kall vara en karl till de t!
Efter den dagen började Tora titta efter flickan i alla butiker, bakom alla kassabu­ rar, och en dag fann hon henne.
Tora hade följt si n väninna in i h ennes fars stora varu­ hus, och då hon såg sig omkring efter det lilla ansiktet hon mindes, tyckte hon sig känna igen det vid en af kassorna.
Hon gick närmare, det var en späd, blond flicka med små fina drag, hon var ung, men ändå litet bleknad.
Hennes klädsel var ovanligt nätt och prydlig och då nu väninnan, som var mycket social, talade med henne, hörde Tora, att flickan hade en vänlig röst.
" Frö­ ken Nilson ser trött ut, " alltså fröken Nilson, men därmed kom man icke långt, det gällde finna någon förevändning att göra bekant­ skap.
Hon kom ihåg att hon hade tjugo kro­ nor i guld på sig, gick fram till kassan och sade: vill fröken Nilson vara så vänlig och växla?
— Jo, naturligtvis, var så god!
— Tack så mycket, adjö.
Frestelsen låg nära till ha nds att säga: vill inte fröken äta mid­ dag hos mig om söndag?
men hon tvekade för väninnan, som stod bredvid.
Nå, så gick man in i m orgon i ställe t, o ch när början väl var gjord, tog man henne m ed på teatern, på möten, man skulle lära monsieur, att det gick an att visa sig offentligt med henne!
Tora gick verkligen in d agen därpå, men kom hem med oförrättadt ärende, hon kom sig inte för!
Det var något i flickans ansikte, som hindrat henne.
Och så gick tiden.
Men när
IDUNS JULNUMMER L_ \ A / ELAA \ 50N I JULKLAPPSBRÅDSKANS ELFTE TIMME.
Originalteckning för Idun af L. Welamson.
22 det led mot jul, fick hon en dag telefonbud från Birger: " t änk så roligt, br or Sigge kom­ mer, han bor hos mig öfver helgen, vi få väl komma till dig på julafton, nu skall vi ha trefligt och fira jul på gammalt hederligi maner. "
Men detta var för mycket för Tora.
Än den lilla flic kan då, tänkte hon, hur gick det med hennes jul?
— Nej, min k ära Birger, sade hon till sig själf, vill i nte d u sörja för henne så skall j a g.
Utan ett ögonblicks betänkande gick hon direkt till varuhuset, fram till fröken Nilson, som såg trött och jäktad ut, ty aff ären var full af folk, s ade sitt namn och bjöd henne på middag.
Flickan rodnade häftigt, men innan hon hunnit s vara, fick Tora en ilsken knuff af kunder, som vän­ tade på att få betala, hon fick ställa sig i kön och bida sin tur.
— Nå ni kommer väl, sade hon, det är bara ni, jag äter klockan fem.
Flickan ga!
henne en stor forskande blick, som sade: vill du mig väl eller illa?
Och på den vän­ liga, uppmuntrande nick hon fick till svar, nickade hon ett ja, och vände sig åter till sitt arbete.
— De två flickorna sutto vid Toras matsals­ bord ooh sydde.
Ljuset, brutet af järnkro­ nans sidenskärm, föll öfver deras hufvud och händer: Tora, präktig och prydlig, litet bastant med sina trettiofem år, hennes gäst, liten och ung, med snabba och vana fingrar sömmande på en blus, med hvilken Tora stannat i s töpet.
De kommo så godt öfver- ens.
Tora hade förstått att anslå en lagom ton, tyckte hon själf, icke forcerad!
hjärtlig, icke närgången, intet bortläggande af tit­ larna.
Flickan uppförde sig oklanderligt, afvaktande, kanske litet misstrogen.
Denna villighet att hjälpa med blusen var emeller­ tid ett godt tecken, en vänlighet, just i stil med siopparna.
Tora gjorde till en början inga andra frågor än den efter flickans för­ namn, hon hette Gertrud.
Föröfrigt talade hon om Gertruds yrke, om sitt eg et, hon sade " vi själfförsörjande ", och pröfvade om flic­ kan skulle lystra, men fann, att här var ännu mycket fördoldt.
Gertrud hade tydligen icke medvetet inrangerat sig i någon kår med gemensamma intressen.
Hennes erfarenhe­ ter, hennes hopp och drömmar lågo åt ett hett annat håll, p å ett område, d är hon å sin sida i all tysthet kände sig som den goda Toras öfverman.
Då gick det bättre, när man talade om kläder, om hushåll, om de dyra tiderna.
Gertrud gaf själfvilligt den upplysningen att hon åt växelvis på automat och lagade på spritkök.
Af hennes bidrag till konversatio­ nen kunde man för öfrigt sluta, att om hon var något i världen, så var hon praktisk.
Hon kände sina gränser och endast det, s om kunde åstadkommas innanför dem, intresse­ rade henne.
Tora fann hos henne intet af det vemod hon väntat, vemod öfver det öde, som gjort henne till en kvinna i s kuggan.
Hon var nog en liten hjälte, Gertrud, på sitt sätt.
Och hon betraktade Gertruds lilla b estämda profil, böjd öfver arbetet, med icke så litet af nyfikenhet.
Nu talade man om jul och julmat.
Tora be­ rättade något om julseder från sitt hem, Gertrud var förbehållsam.
Tora blef allt­ mera rörd.
Riktiga fäsfmör, tänkte hon, får rå om sina fästmän mest om julen, men lilla Gertrud, hon får i s tället krypa undan.
— Hvar skall fröken Gertrud vara i julhel­ gen?
— Här.
— P å julafton?
— — i a ffären.
— Men ni st änger nio?
— Tyst nad.
Slutligen sade Tora utan att se på Gert­ rud: — Skulle ni vilja komma hit till mig?
Gertrud såg snabbt upp.
Alla möjligheter, som kunde ligga i denna inbjudan, drogo IDUNS JULNUMMER snabbt genom hennes hjärna.
Birger hade icke med ett ord vidrört den stundande hög­ tiden, hvaraf hon blott slutit, att han icke hade annat att glädja henne med, än att han skulle vara hos den där systern, som Gertrud betraktat som sin fiende, och som hon var långt ifrån säker på än.
Dock hade hon då alltid tänkt sig att julafton efter nio — — Men hvad ville det här säga?
Ville systern arrangera ett sammanträffande?
Och om så vore, hvad hade hon för hemlig afsikt därmed?
Var det tänkbart, att hon ville hjälpa Gertrud mot sin egen bror?
— Hvad menar ni, med att bjuda mig hit på julafton?
frågade hon rakt på sak.
Men Tora var uppfylld af det dramatiska, det spännande, i hvad hon höll på att ar­ rangera.
Hennes ansikte var ett enda strå­ lande välvilligt leende, när hon svarade, — Säg, är det inte bäst, att ni i nge n- t i n g al l s v et om hvad jag menar, ni, lika litet s om ...?
De sågo hvarandra in i ögonen, en lång blick, där frågor växlades och svar.
Slutligen sade Gertrud med ett litet slugt leende: Det är inte värdt, atl jag kommer på julafton.
— — Å?
— — Men på annandagen.
Tora brast i skratt: mycket riktigt, blir mycket mera oskyldigt då.
Plötsligt sade Gertrud med anslutning till en tyst tankekedja, som Tora tyckte sig kunna följa: — Han sätter förfärligt mycket värde på er.
— Ja, sade Tora, som antog att flickan lidit ibland, men hata mig inte för det.
— Ja, men jag kan ju inte m äta mig med — — För ni har ju bara godt af det, afbröt Tora.
— Bara godt, säger fröken?
Jag kan inte begripa, hvarför i Jes u namn fröken vill göra något för mig?
— Å, ni är ju kv inna, sade Tora, och till- lade litet osäkert, då hon såg hur Gertrud stirrade, och vi s kall väl hjälpa hvarandra.
Gertrud stirrade verkligen.
Hon använde för det första aldrig ordet kvinna, hvilket hon fann, ja, opassande.
För det andra hade aldrig en sådan tanke vaknat hos henne, som att man skulle hjälpa hvarandra bara för del.
Stå på sig, fick man och sköta sig sä godt man kunde.
Men ...
Så mycket bättre.
Gertrud uppskattade till fullo risken af To­ ras mellankomst när det gällde att påverka Birger, risken men också chanserna för lycklig utgång.
Hade det varit för fyra år sen, hade hon svarat: jag klarar honom själf.
Men på fyra sådana år lär man sig att bli ödmjuk och tacksam, tänkte Gertrud.
— Jag trodde inte alls fröken var sådan, sade hon sedan för att vara litet älskvärd och nå fram till ett tack.
Se, jag har alltid trott, tillade hon med en obeskriflig min, att damer med sån där akademisk bildning skulle förakta oss andra vanliga dumma stackare som — — — So m hvad?
— Tja, sa de Gertrud och kastade upp huf- vudet: som tyckte det var något att bli gift.
— Hm, sade Tora, förbryllad.
När Tora sedan satt ensam i s itt soffhörn, stack Charlott in h ufvudet: Sa fröken något?
— Nej.
— Tänker fröken?
— Ja.
— Jaså, för annars skulle jag ha velat tala med frö­ ken.
Det ä r nu på det viset, ser fröken Tora, att hon f år ge mig minst femtio kronor extra, om fröken skall bli hemma i jul.
— O m jag skall stanna hemma, var säker på det, första julen i e get hem, begriper hon hvad det vill s äga?
— Hm, sade Charlott.
— Hvad menar Charlott?
— Å, jag menar ingenting, b ara att fröken, som inte är gift — — — N å, är inte hemmet mitt ändå?
Char­ lott är en gammal stock.
— Ja, se fröken lilla, ho n förstår inte, att aldrig s å lite m an inte är gift, så har man in­ get anseende, och då låter det ju s å tosigt att tala så stort om eget hem, men inte an­ går det mig inte, fö r nog reder jag mig med folket här i h uset, när di frågar, alltid.
— Ja, d ei hoppas jag, sade Tora torrt, men skulle inte 25 kronor kunna räcka för den, som inte har något anseende.
— Jag tyckte f röken sa nyss, att här skulle firas j u 1, sv arade Charlott.
Hur många blir vi?
— Vi blir Charlott och jag och så brö­ derna, och så någon af dagarna, den här fröken, som var här i d ag.
— Hm, grymtade Charlott, igen.
— Hva- falls, s ade Tora.
— Är det hon, som stoppar kandidatens strumpor, frågade Charlott med öfvernaturlig kombinationsförmåga.
Hon kallade doktorn af gammal vana vid hans forna titel, eller kanske blef det kandidat, när hon inte var riktigt belåten.
— Det vet jag inte, s varade Tora afvi- sande.
— S kall de förlofva sig?
— Ja, det kan jag verkligen inte säga.
— I nte def?
Ja, inte för jag tror, att den kunde hålla kandidaten fast i längden.
— Hon har ju charm, sade Tora, som glömde sin försiktighet.
— Ja, sjarm, sade Charlott trankilt, den fick han väl vänja sig vid, men se min er­ farenhet ä r nu den, att karlarna extimerar en aldrig, ifall man — — Nå, trugade Tora obarmhärtigt, ifall m an?
— Hm, ja, räddade sig Charlott, i fall man stoppar deras strum­ por i fö rväg.
Tora var smått nervös hela julen, v ärst var det på julafton, då klockan blef nio, blef half tio, oc h hon satt och väntade på att Bir­ ger skulle bryta upp.
Men nu på annanda­ gen, när stunden nalkades, var hon alldeles lugn.
Hon tände sin lilla själfförsörjande gran på fönsterbordet i salen, hon jämkade på middagsbordets julrosor, öfver hvilka spelade ett blodrödt skimmer från lampan, Denna belysning måste klä Gertrud, d et hela var gjordt till gästens röda klädning, i hvil­ ken värdinnan blifvit invigd.
Själfva skin­ kan bar blodrödt silkespapper till hennes ära.
Gertrud kom först, hon var mycket fin, hon hade hvita sammetsrosor i bröstet.
Hennes hand var kall, och hon var litet hvit på läp­ parna, men hon hade inga konster för sig med att vilja vända om eller gömma sig.
Hon saltes på Toras kelim, men när dei ringde, grep hon Toras hand.
Charlott, som inte var så dum, hade oom­ bedd hängt undan Gertruds hatt och kappa, och det blef en fullständig öfverraskning.
Tora hade läst öfver hvad hon skulle säga, men när hon såg Birger s tudsa och förvand­ las, kom hon af sig.
Gertrud blef sittande och såg ner, benen vägrade att bära henne.
Lyckligtvis var där Sigge, den oinvigde.
— Tora, sade han förebrående, vill du vara så snäll och presentera oss.
— Det h är är mina bröder, stammade Tora, Sigurd (han bugade och tog i hand) och Birger (likaledes) samt fröken Nilson, en god vän till mig, so m du Birger torde, — hon dröjde ett ögonblick och såg med återvun­ nen säkerhet på honom — torde föra till bordet.
— Skall bli mig ett nöje, svarade Birger och bugade sig åter, medan han drog sig några steg baklänges.
Hans förstånd hade efter första chocken sagt honom, att han skulle reta Tora mest med att låtsa om in­ genting.
Han skulle stanna middagen ut, s e­ dan skulle han gå och låta dem sitta och undra.
Men han lyckades icke så väl som han velat.
Detta möte mellan hans offi­ ciella lif o ch hans dolda, hemliga lif v ar för oväntadt, för förvirrande.
Gertrud, de ens- [Forts. och slut se sid. 26).
ÄR JAG VAR BARN FICK JAG ibland åka med mamma till tan t Jacquette.
Det var en hel liten resa — att g å så långt kom aldrig i fråga.
Tant bodde på Stora Ingemarshof vid Ros- lagstullgatan.
Man for förbi Humlegården och Träsktorget, förbi en skjutbana — sk ott- taflorna stodo nere på en äng framför ett berg — oc h förbi Klas på hörnets skylt.
Så var man framme vid e n ståtlig port mellan tv å små envånings s tenhus, och i d et ena bodde tant.
Hon hade fönstren fulla med blommor, och hon satt i en länstol och hade en käpp med guldkrycka.
Hon hade på sig en hvit mössa med breda band, som lågo ner öfver skuldrorna.
Hvita lockar tittade fram under mössan.
Hon såg bra ung ut fö r att vara så gammal.
Tant Lina, som också bodde där, var alls inte så vacker som tant Jacquette.
Hon var lång o ch tunn och var ständigt i f ar­ ten.
Hon kokade kaffe och dukade fram saft och kakor och hade inte hunnit s ätta sig förrän hon var uppe igen.
Tant Jacquette gick aldrig ut, hon tog emot sina vänner hemma.
En gång råkade jag tala om för henne, att pappa brukade kalla henne änkedrottningen — det var mycket opassande att skvallra om det, sade mamma på hemvägen, men det tyckte inte tant, för hon bara log och klappade mig på kinden.
Våra visiter började alltid så att tant Jacquette på frågan, hur hon mådde slog ut med båda armarna och sade: — Det ser du väl, att jag mår som en prins i en bagarbod.
Sätt dig ner och berätta.
Så stufvades mamma in - i ett so ffhörn, fick bakom ryggen en kudde med en broderad hund på och under fötterna en pall med en tupp — d et var tant Lina, som var så upp­ märksam, t ant Jacquette satt i sin länstol och bara pekade med sin käpp, så fick h on hvad hon ville ha.
* Jag sökte fram åt mig ett litet tittskåp med fotografier från Schweiz eller också såg jag p å gravyrer från Paris tills de t var tid a tt fara hem igen.
Mamma berättade nyheter, men det dröjde inte länge förr än tant öfvertog berättandet.
Det var om operan, om Foroni, Günther, Emelie Högqvist — och först och sist om " Jenny ", som var en af hennes ungdomsvä­ ninnor.
Det var om Stockholm på den tid, då det inte var passande för en ung flicka af familj a tt gå ensam ute på gatan.
Var man bortbjuden, måste jungfrun följa och komma och hämta med lykta.
När man skulle på bal, fick man låna farbror Kasimirs betjänt.
Tant berättade om baler på börsen och i societeten, om hur uppmärksammad hon varit och om hur kavaljererna täflat om att få dansa med henne.
Hon talade om balhjältar, som nu voro generaler eller landshöfdingar eller döda för länge sen.
Hon berättade om " käre far ", om Kasimir, kammarjunkare och ett beryktadt kvickhuf- vud, och räft ofta också om " salig Lind­ blom ".
Det var tants man — i hennes böc­ ker stod Adrian Lindblom präntad!
med bok- stäfver så sirliga som i e n förskrift.
Hon lefde i det förflutna — utom när hon talade om tant Lina.
Hon var alltid litet hög emot tant Lina och behandlade henne en smula nedlåtande.
Tant Lina var så in- guiête, hennes smak var vulgär, med henne kunde man inte disputera.
Men tant Lina gjorde inga invändningar, ho n s a " äsch " och såg alltid lika blid ut.
En gång hörde jag pappa säga till mamma: — Gumman änkedrottningen borde san­ nerligen vara tacksam mot Lina.
Hur skulle hon reda sig, om inte Lina kommit på den idén, att de båda skulle slå sig tillsamman?
Hvem sköter det lilla hu shållet, om inte Lina?
Och det är ju Lina, som betalar.
Det var bra underligt, det jag där fick höra.
Jag hade uppfattat tant Lina som ett slags sällskapsdam och hjälpreda åt tant Jacquette, änkedrottningen, som residerade på Stora Ingemarshof.
Hädanefter började jag bli uppmärksam på hvad hon berättade för mamma.
Och en gång, när tant Lina inte var hemma och jag satt borta vid fönstret och såg på stålstick från Paris, så fick jag höra henne säga: — Jag gjorde en mesalliance, när jag gifte mig med honom.
Bevars, han bar mig på sina händer.
Jag skulle ha fört honom som en liten mops i band, hvart jag behagat, om jag öfver hufvud taget kunnat bekväma mig till att försöka behaga honom.
Men jag kunde inte dölja min motvilja, d ärför att hvad han än tog sig för och hvad han än sade, så tittade alltid skräddaren fram.
— Adrian Lindblom!
tänkte jag.
Men jag begrep inte mycket af det jag hörde och minst af allt hvad det var, hon sade att hon gjorde, när hon gift sig.
Jag märkte nog, att mamma sneglade bort till mig, men jag satt fördjupad i mina gra­ vyrer och såg på Vendômekolonnen med spetsade öron.
Hvad kunde det vara för en skräddare, hon talade om?
Och hvarför småskrattade tant så retsamt, när hon sade, att han tittade fram?
Jag hörde henne fortsätta: — Ha n var snäll och hygglig, det var han visst.
När han kom på spelparti hem till far, så kunde småsyskonen rent af ta ner honom.
Han hade med sig leksaker, och sina spel­ vinster s känkte han alltid åt dem.
Han bru­ kade säga att det roligaste man kan ha, det är att göra andra glada.
Men jag blef inte glad, ne j vid Gud jag det blef, när han kom och friade till mig.
Jag blef rädd och sårad, när den första häpen­ heten väl gått öfver.
Fast jag skulle bli tvungen att ta plats som guvernant nu, när käre far var död, s å behöfde jag då inte för det ta en skräddare till man.
Jag hörde ju till e n annan samhällsklass, men bevars, alla andra tyckte det var en bonne fortune, som erbjöds mig.
En fattig adelsfröken utan en skilling b orde vara glad, när e tt så godt parti erbjöd sig, det fick jag minsann höra.
Och det fanns godt om flickor, som alls inte dolde sin afundsjuka.
Den rike Kernell!
De skulle allesamman ha tagit honom med utsträckta händer och nigit och tackat allra ödmjukast.
Att jag inte passade till guvernant, det hade jag naturligtvis klart för mig.
Om man också inte precis riskerade att bli räknad till tjänstfolket, så skulle det i alla fall vara ett steg nedåt.
Ingen kunde finna mig ska­ pad till att trumfa franska grammairen och spela skalor med flickungar, men jag hade intet annat val och därför tog jag då skräd­ daren i Herrans namn.
Jag studerade fortfarande Vendômekolon­ nen med allra största intresse, mest nyfiken på skräddaren.
— Ja — h örde jag tant Jacquette fortsätta — detta har du hört förut, jag talar gärna om mig själf, det är en svaghet.
Men när jag t alar om detta, så är det med en alldeles
24 särskild afsik t.
Jag vill du sk a förstå, att jag inser, hur orätt det var af mig a tt ta honom.
Sådant straffar sig.
Jag förspillde fem år af min ungdom — fem år, om jag rä knar in vår förlofningstid — och jag skulle ha förspillt mitt hela lif, om jag inte resolut hade gjort slut på äktenskapet.
Hvad hjälpte det mig, att han var en god och hederlig och aktad man — han stod ju ändå djupt under mig.
Och han var ändå till löjlighet s vag för mig och öfver öronen förtjust, så jag många gånger måste skratta åt hur löjligt han bar sig åt.
Men han omgaf mig med lyx och öfverhopade mig med presenter.
Jag fick allt hvad jag pekade på.
Köp det dyraste, sa han alltid.
Om jag varit en smula intri­ gant, så kunde jag ha mått som pärla i gull, men jag kunde aldrig förställa mig, och att hyckla kärlek för skräddaren var jag san­ nerligen för god till.
Jag var obehaglig och odräglig, det kan jag godt tänka mig.
Det blef osämja och uppträden, och en vacker dag reste jag mina färde.
Den stackars människan förstod natur­ ligtvis ingenting.
Man skall inte h a för s tora pretentioner på visst slags folk.
Men han var aldrig småaktig, det måste jag medge — han placerade en rundligt tilltagen summa för min räkning.
För öfrigt tog han skils­ mässan ganska djupt, han var död inom året.
Hans efterlämnade förmögenhet gi ck till ett par systerbarn.
Håll till godo, tänkte jag, jag hade räddat mig.
Men det hela var en me­ salliance och sådant hamnar sig.
Mesalliance, där ha vi det där ordet.
Jag kan ännu se den gamla damens myndiga uppsyn och höra det nedlåtande tonfallet, när hon uttalade ordet skräddaren.
Hon gjorde skäl för namnet änkedrottningen, där hon tronade i sin länsto l, vacker, värdig och själf- säker.
Så sade mamma något om, att den rätte ändå infann si g i sino m tid.
Och den gamla lyste upp, och de bruna ögonen blefvo varma och fulla a f lif.
— Jag hade verkligen rätt att få någon ersättning för s å många förspillda ungdoms­ år, sade hon.
Men så tillade hon i en helt annan ton: — Det vill jag också upprepa för dig, om du också har hört det hundra gånger förr, att så länge jag fick ha h o no m kvar i lif- vet, så länge bodde lyckan hos oss.
Under middagen hemma kunde jag inte afhålla mig från att fråga: — Var Adrian Lindblom skräddare?
Pappa skrattade och mamma såg förvå­ nad ui.
Hvad jag menade?
Det gick täm­ ligen knaggligt att förklara.
Jo, d et var så, att tant Jacguette hade sagt, att hon gift sig med en skräddare och att sådant hämnar sig.
Hvarpå jag blef underrättad om att tant varit gift med Kernell, som var den finaste skräddare i Sto ckholm på sin tid, inn an hon gifte sig med Lindblom.
Det var alltså honom, hon fick till ersätt­ ning.
.. — Men skräddaren var snäll, det sa tant.
Då var väl Adrian Lindblom ändå mycket snällare?
— Han var en slarf, sade pappa.
Det blef ingenting af honom, och ingenting gjorde han.
Jo, han gjorde slut på hennes pengar.
När han dog, var det inte många styfrar kvar af skräddarens afskedspresent.
Och mamma tillade: — Hon höll af honom, och därför lefde de lyckliga.
I D U N S J U LN U M M E R LIDMAN ULAFTONS MORGON BRU- kade Göran Silfverstååhl alltid vara synnerligen tidigt vaken, och hvarje sådan morgon äg­ nade sig hans brådmogna goss- själ åt betraktelsen öfver det gångna året.
Något som, kronologiskt sedt, var synnerligen lämpligt, då ju det borgerliga året led mot sitt slut och Göran Silfverstååhl själf var född på julafton — en af de många bittra tillfälligheter, på hvilka hans lif redan som pojke synts honom så rikt.
Att vara född på en julafton, och få fö­ delsedagspresenter och julklappar samman­ blandade utan att någonsin kunna göra klart för sig, hvad som var att räkna till födelse­ dagspresenter och hvad som var att skrifva julen till go do — re dan det kan väl vara en stor årligen återkommande sorg för en rätt- färdighetshungrande och skrupulös gossjäl.
Men att därtill redan på förhand veta, vis af många julaftnars bittra erfarenheter, att ens presenter skola bestå af strumpor, ylle­ tröjor, skjortor, några påsar hembakta ka­ rameller och pepparkaksnötter och som höjdpunkt några tarfliga och tråkiga billig­ hetsleksaker — det minskar ingalunda bit­ terheten i ett barns hjärta.
— Äfven denna julaftons morgon, då han fyllde sitt tolfte år, låg Göran sin vana tro­ gen vaken och afvaktade den sena vinter- gryningens första gråa återglans på föns­ terrutan.
Göran Silfverstååhl sof i matsalen, i den lilla trerumslägenheten på Brunkebergsga- tan n. b. inpå gården, där hans mor låg i förmaket, och det tredje rummet var uthyrdt åt en gammal fröken, s om led af någon un­ derlig nervsjukdom — enligt hennes egna skiftamde uppgifter, dels härrörande af un­ der barnaåren ådragen öfveransträngning vid pianospel, dels af en regementsläkare Clemens Lundgrens sataniska hjärtlöshet, i det besagde Clemens Lundgren, enligt den gamla damens bestämda påstående, varit hemligen förlofvad med henne, men för ett rikt gifte svikit sin ungdomsälskade, hvilken från den dagen aldrig varit sig själf, aldrig haft en glad stund, ja ej ens " kunnat röra mungipan till ett leende ".
Sanningen af det sistnämnda påståendet hade emellertid Göran Silfverstååhl själf kunnat konstatera, ty surmulnare och elakare käring hade han knappast ens läst om i An­ dersens sagor.
Alltid klagade hon för Görans mor öfver sonens verkliga eller föregifna små pojk­ streck och upptåg, och g ärna passade hon på att draga honom hårdhändt i hå ret, när hans hufvud någon gång var inom räckhåll för hennes skrumpna och klolika vänsterhand.
Den högra armen bar hon för jämnan i b and, ty n är hon blef förargad — oc h när blef hon ej det — skakade den häftigt upp och ned som signalflaggan, hvilken en stationsin­ spektor svänger till tecken åt lokomotivfö­ raren.
Den gamla damen hette Angelique Stan- dertsköld och kallades af sina få bekanta för Engel.
Tant Djäkel var Görans hemliga benämning på henne.
I denna gråa gryningstimmas själfrann- sakning låg Göran och jämförde sitt eget öde med klasskamraternas i skolan.
Var det någon af de trettio kamraterna i tredje B-klassen, med hvilken han ej skulle velat byta kläder och namn och ställning och öde?
Hur många kvällar hade han ej lagt sig med den hemliga förhoppningen att han skulle för evigt somna som Göran Silf­ verstååhl och vakna som Henrik Ursin eller Fritz R ehnström eller Ruben Strausz?
Och allra helst kanske som den sist­ nämnde, ty någon lyckligare lottad gosse hade han ej ens i sina djärfvaste drömmar kunnat tänka sig.
Sin födelsedag firade han i februari med att bjuda hela klassen på fest i s itt hem — och hvilket hem och hvilka fina presenter — och från morgonbön var Ruben Strausz befriad och fick sålunda stiga upp senare än de andra och kunde därtill få extra lid att läsa sina läxor i k lassrummet — och kris- tendomstimmarne, mellan två och tre, dem slapp han och slutade de dagarne sin skol­ tid e n hel härlig timme tidigare än de andra.
Och när skolan var slut, kom ibland hans pappa i den finaste vagn och hämtade sin pojke.
Och pappan var en ytterst fin svartskäggig herre, som alttid log och nic­ kade åt Rubens kamrater, och ibland gaf sin pojke en hel krona att bjuda klassen på knäck eller mandelmassa hos bakelse­ gumman i hörnet.
Den lycklige Ruben Strausz!
Göran afundades honom utan någon som helst bitterhet — en dast genombäfvad af en djup och uppriktig beundran.
• Det var blott någon gång, när de två svarta kråmande hästarne trafvade i väg med far och son, som Göran hade en under­ lig du nkel förnimmelse af, att allt ej var som det borde — at t det egentligen var han, Gö­ ran Silfverstååhl, som skulle sitta i vagnen, och Ruben Strausz och hans pappa, som skulle stå på trottoarkanten och hälsa.
Men det var en känsla, som försvunnit ur hans föreställningsvärld fortare än vagnen
ID UNS JULNUMMER 25 BARNENS JULDRÖMMAR.
Originalteckning för Idun af Erik Lange.
26 med de två svarta hästarne hunnit utom synhåll för hans drömska, men spanande blickar.
Den lycklige Ruben Strausz!
Så småningom, utan att själf märka det eller fästa någon tanke vid hvad han företog sig, hade Göran gjort en mindre omsorgs­ full toalett och kommit i kläderna.
Och lika liten uppmärksamhet skänkte hans inåtvända blå ögon åt det halfskumma rummets utseende — åt möblernas bisarra hopblandning af dyrbart och trasigt gam­ malt och värdelöst och trasigt nytt — åt hans säng, som ej var någon verklig säng utan s ex mahognysalsstolar med det Silfver- stååhlska vapnet — stola r, som hans mamma hvarje kväll band samman med snören, och hvilka hvarje förmiddag åter stodo i stram linje längs ena salsväggen.
Han måste skynda sig ned till magasinet för att fullgöra sin dags första skyldigheter: inköpet af fem öre " vanlig " grädde, två franska brön, ett fyra öres smörbröd och två öre skorpor af den sorten, som man får tre för två öre.
Franska bröden och grädden voro för Gö­ ran och hans mamma, smörbrödet och skor­ porna för tant Engel, hvilken kokade sitt te på eget spritkök och hvarje morgon var uppstigen och klädd före 8, f ör att i tid och ro få läsa det Stockholms Dagblad, på hvil- ket hon ooh Görans mamma prenumererade för en månad i taget.
Redan hade han öfver en timme hört den gamla trafva omkring i sitt rum, sucka och gräla för sig själf.
Det var dagens förteckning öfver vigde och förlofvade, som hon på detta sätt var sysselsatt af.
Göran hade häftigt öppnat tamburdörren och så när slagit dess ytterkant i hufvudet på en man, som stod lutad öfver det skrifna kort, hvilket angaf namnen på de i lägen­ heten boende.
Där voro två stycken män i fina vinter­ rockar och rundkulliga hattar.
Göran hade instinktivt klass ificerat dem som karlar.
" Bor fröken Standertsköld här? "
De uttalade hennes namn med tonvikt på hvar stafvelse och mönstrade misstroget Göran.
" Hvad önskar ni? "
" Vi önska tala med henne och inte med er. "
" Var god och vänta! "
Han ville stänga dörren mellan sig och dem, men på något oförklarligt sätt voro de samtidigt med Göran inne i tamburen, där tant Engel redan stod nyfiken och nosade.
" Hvad ä ' de ', Göran — hvad ä ' de? "
" Det är någon som vill tala vid tant Engel. "
Göran gaf de två karlarne en blick full a f förakt och talade i högdragen ton.
Instink­ tivt hade han förnummit dem som ofärds- bringande fiender.
" Är detta fröken Siandertsköld? "
" Jo, de t är det! "
Tant Engels högra arm började skaka fram och tillbaka, och hennes mun bets ihop med det där draget af elakhet i hv arje rynka, som hon eljes brukade få, när hon kom åt att lugga Göran.
Gossen kände med en beklämning, som närmade sig fasa, att en ohygglig fara ho­ tade dem båda i de två karlarnes gestalt.
Tjufvar — m ördare.
Hvad kunde de vara?
" Skulle fröken vilja vara snäll o ch taga på sig ytterkläderna och följa oss — vi ha en vagn, som väntar här nere — det är från kammarherrinnan Standertsköld.
Hon är just an gelägen att få råka fröken. "
I D U N S JULNUMMER Kammarherrinnan var änka efter en bryl­ ling till tant Engel och en dam, som fröken Standertsköld sällan råkade, men ofta och med tillfredsställelse talade om.
Tant Engel log rådvill, ov iss och lycksalig, men i ögat dröjde en glimt af hatfull miss­ tänksamhet.
" Är ni betjänter? "
Den en af karlarne log hånfullt bakom hatten, den andre svarade: " Nej — vi ä ' hoflakejer — det är ett kung­ ligt ekipage, som väntar hennes nåd. "
" Men hvarför är ni i nte i li vré? "
" Det är ju julafton, lilla hennes nåd, och då få vi ju inte ha uniform! "
" Ja visst. "
Tant Engel nickade gillande och nådigt.
Göran ville rusa fram, döda de båda kar­ larne, be henne stanna.
Kanske de rent af voro förklädda troll.
Hörde inte tant Engel att de där rösterna ljögo, såg hon inte att de där stickande blickarne hånade.
" Skurkar! "
Han skrek ut ordet öfver läppar, som ville slutas samman, han knöt händerna, hans ögon flammade.
1 sa mma sekund stod hans mor i tambu­ ren och Göran förstod plötsligt att hon visste allt, visste att de båda männen skulle komma och hämta tant Engel — han hörde det bara på hennes klara hårda röst: " Hvarför står Göran här och för oväsen — spring genast ned på magasinet! "
Den julafton, som sedan kom, var den bitt­ raste och tristaste Göran kunde minnas.
Aldrig hade strumporna varit så fula och ylletröjorna så löjliga och pepparkaksnöt- terna så hårda och karamellerna så utan all sötma.
Och aldrig hade Göran hållit af tant Engel förrän nu, när hon var borta.
Alltid förut hade han sörjt öfver, att hon skulle deltaga i deras julafton — o ch nu sörjde han som aldrig förr öfver att hon ej var med.
Och ej en sekund ville han tro sanningen af hvad mamma berättade: att tant Engel var tokig och regementsläkaren på hästgar­ det doktor Clemens Lundgren en stor he­ dersman, som på kammarherrinnan Stan- dertskölds begäran så godt som gratis skött tant Engel för hennes sjuka arm.
Men honom hade tant Engel i s tället lönat med att skrifva angifvelser och anonyma bref till höger och vänster, i h vilka hon be­ skyllde den gamle doktorn för allsköns för­ brytelser mot henne själf — beskyllningar, som förskaffat honom årslånga och allvar­ samma obehag.
Och nu s kulle tant Engel på hospitalet.
Men när Göran kommit i s äng på kvällen, önskade han sig ej längre att vakna som Henrik Ursin eller Ruben Strausz.
Han bad endast Gud innerligt och länge om att han aldrig själf skulle bli tokig och att tant Engel skulle bli fri sk — och om Gud ej kunde det, så bad han att en gång själf bli så stor och rik, at t han kunde låta tant Engel bo hemma hos sig och vårda henne på egen bekostnad.
Och så hade Göran Silfverstååhls tolfte julafton och dess stora bedröfvelse endast varit honom till gagn och nytta.
Hans in­ billningssjuka och nervkänsliga gossjäl hade fått lära sig inse, att det fanns så mycket stora och hemskare olyckor än alla hans egna bekymmer.
Och med medvetandet om andras sorger hade barmhärtighetens känsla vaknat till medvetande i hans själfupptagna och oroliga barnasjäl.
NÄR MAN INTE Ä R GIFT.
(horls.
från sid.
22.)
liga vägarnas, kvällarnas, mörkrets kamrat som familjeflicka i syster Toras soffa, vid hennes bord, nej, de t var för mycket.
Under middagen tyckte han nog inte utan skäl, att alla granskade honom för att se hur han skulle bära det, bror och syster, hans gamla Äpplecharlott, som bjöd omkring faten, ja till och med Gertrud själf.
Han hade för resten aldrig förr sett henne i rö dt.
Han försökte, skummande af raseri, att konversera henne, men tyckte att allt hvad han sade lät till den grad löjligt, hvilket det också gjorde.
Gertrud svarade endast knapphändigt, hon var nästan lika illa till mods.
Hon skulle icke kunnat säga sig rik­ tigt hvad hon väntat sig af denna dag, men det var icke detta.
Hon kände sig öfverflö- dig, gjord till sk am och spe, det var som om hon trugat sig på dessa människor af en högre samhällsgrad, hon som annars tegat så stolt, som aldrig påmint honom om de plikter mot henne, han bort förstå af sig själf, hon som aldrig begärt svar på siti hjärtas dagliga fråga: hvarför är jag inte god nog till h ans hustru?
Tora nickade oupphörligt till henne och skålade med henne, Gertrud ville knappasi svara, hon retade sig outsägligt på denna välvilja.
" Fröken Nilson, får jag lof " här­ made hon Birger tyst, men i morgon skulle hon få vara hans Trude igen, koka te, lägga fram rena kläder och resten.
När middagen var öfver, tog Sigge sina äldre syskon i hvarsi n a rm och drog dem in­ till sig.
— Ä, h ör nu, låt mig veta, är det för- lofning i g örningen?
— Du s er ju, sad e Tora med isande förakt, att Birger inte känner henne.
När de kommo in i hvardagsrummet var Gertrud försvunnen.
Birger störtade ut i tamburen.
Där stod hans barndoms Char- lott, öknämnd Äpplecharlott, och som förr mången gång tog hon honom i armen.
— — Dä r, sade hon och knuffade honom mot sof rums dörren.
Gertrud stod framför spegeln och satte med skälfvande fingrar fast hatten.
Hennes spegelbild grät.
När Birger kom, r ätade hon hastigt upp sig, men vände sig inte om.
— Hva d menar du?
Går du redan?
— Min h erre står i vä gen, svarade Gertrud och ville tr änga sig förbi.
— S eså, gå du hem till mig, jag kommer snart.
— Jag har varit där så mycket jag kommer, men vid detta bröts rösten.
Birger var slagen.
Det var ju han, som skulle vara ond, hans var den rättmätiga vreden i d ag, men hade man sett de förban­ nade fruntimren, de behandlade en som en brottsling.
— Ad jö, sade nu Trude, och tack för dessa fyra år.
— Tac k för?
Nej, m en Gertrud!
Hon höll på att knäppa sina handskar, kanske litet onödigt långsamt, men han stod och såg därpå och tänkte, att nu afgjordes hans öde, hans barns, hans barnbarns.
Nu går hon, nå låt henne gå.
Dessa fyra år, nej han förmådde inte låta henne gå.
Tänk att man alltid väljer, när val skall ske, det som är lättast för s tunden!
— Men Gertrud lilla, låt oss resonera litet.
— Nej, s varade Gertrud, du har haft tid att tänka dessa fyra år.
Nu får det va ' så.
Och hon gick mot dörren utan tvekan, ehuru hon älskade honom, ty hon var kränkt.
En half timme senare satt Gertrud åter på Toras kelim med ett glas likör vid kaffe­ koppen.
— Skål, Gertrud och Birger, sade Tora glad.
— Skål, Tora, svarade Gertrud, nu får vi väl se till, om vi k an gifta bort dig också, så småningom.
IDUNS JULNUMMER ÅTAG ARE!
Han, Hugo Wallner, var båtägare!
Han hade inte varit säker på att han hörde rätt, när den generösa fru Lejonskiöld, en god vän till familjen, sade, att han kun­ de få hennes båt, som ännu låg kvar vid Lidingön, se­ dan hon bodde där för två år sedan.
Hon ämnade inte mera bo på som­ marnöje och visste därför inte hvar hon skulle göra af den.
Och han må­ ste fråga om.
Var det verkligen sant att han fick den?
Och hon hade nickat, smålett och svarat: — Ja, ja, du får den.
Men du må­ ste hämta den själf.
Således var han verkligen båtägare.
— H var ska du göra af den då, frågade hans mor.
— Vi ska ju resa bort och kom­ mer heller inte att ha något sommarnöje.
— Å, jag kan väl lägga den vid Brunns­ viken så länge.
Och så far vi ut och ror om vårkvällarna.
— När du ska läsa på studentexamen?
Han sänkte hufvudet.
Sannerligen hade han inie i sin lycksalighet glömt bort den fruktansvärda examen.
Nå, så skulle han hämta den efter examen.
När denna var öfver, var det ju än då en bit kvar af våren.
Nästa söndag gingo Hugo och hans bäste vän, Kalle Ros, ner till Brunnsviken för att ordna allting till " Svanens " mottagande.
" Svanen ", det var båten.
Den hette visser­ ligen någonting annat förut.
Men Hugo hade på afstånd döpt om den samma dag han fick den.
Den var liksom mera ny o ch mera hans, när den fick ett nytt namn, tyckte han.
Då de hunnit ner till Stallmästargården veko de af till höger mot Brunnsvikens strand och kommo rakt in i en liten värld för sig.
Det var hemmet och hviloplatsen för en mängd småbåtar, hufvudsakligen tillhö­ rande Stockholms arbetarbefolkning.
Ännu gungade ingen af dem ute på vatt­ net.
Man var ju blott i början af april.
Rundt bukten lågo de där i syskonbädd, större och mindre, gamla och nya, segelbå­ tar och roddbåtar, de flesta fortfarande i s in vintersömn.
Somliga hvilade med kölen på stöttor och voro öfvertäckta med brädtak.
Det var de förnämsta, mest aktade och vär­ derade.
Andra lågo upp och nedvända på bockar.
De hörde till medelklassen.
Åter andra voro kullstjälpia på bara marken.
De hade det både si och så.
Men de kunde minsann vara präktiga båtar de med.
Så menade åtminstone ett par karlar, som stodo och lyfte på en af dem.
Bara den fick en lapp här och där och blef ordentligt tjärad, så skulle man få se på, att den flöt som en mås.
En god del båtar hade redan blifvit upp­ väckta ur vintersömnen.
Ägarne hade tagit bort deras brädtak eller vändt dem på rätt köl och stodo nu omkring dem med borstar och färgburkar och ströko af hjärtans lust.
Och hustrur och barn voro med för att vara handtlangare, ge goda råd och beundra det lyckade arbetet.
Hugo Wallner och Kalle Ros slogo sig i spr åk med ett par af målarna.
De ville g ärna veta hur de skulle kunna få en båt förtöjd här i vike n.
— Ja, d et blir välan kinkigt nog, det, s ade båtägaren utan att låta störa sig i stryknin­ gen.
— Det skulle då vara vid en af små- bryggorna.
Men det finns väl ingen ledig.
Hugo kastade en mönstrande blick på de föremål, som han förstod skulle vara små- bryggorna.
Där stodo de en eller annan me­ ter ut i vatt net och garnerade hela södra och östra sidan af bukten.
Och deras skapnad var föga varierande.
Bryggolfvet utgjordes af några hopspikade bräder af knappt en meters längd, som uppbars af fyra bräder, hvilka till följd af det låga vattenståndet reste sig högt ofvan vattnet.
Men dessa ben uppvisade sinsemellan rätt stora olikheter.
Visserligen voro de alla sneda och vingliga, men hvarje fyrtal var det på sitt särskilda sätt.
Det ena lutade åt höger, det andra åt vänster, det tredje måste hållas i s tyr af ett påslaget kors, och en hel mängd hade blif- vit knäckta och fått skarpa leder, så att de sågo ut so m gräshoppor, färdiga att ta skutt.
Föreställningen att Svanen kanske måste anförtros åt ett dylikt spektakel ingaf Hugo en viss oro.
Men han rycktes upp ur sina tankar af ett tilltal från målaren numro två, som bara hjälpte den andra och därför må­ lade mindre intensivt.
Han hade stuckit bor­ sten i fär gpytsen och stod och hvilade sig.
— Är det så att herrn spekulerar på en brygga, s å kunde jag törhända stå till tjäns t.
Han visade på en af gräshoppsbryggorna och sedan på en af de många bräder, som genomborrade af hål och genomdragna med järnkedjor stodo fjättrade vid trädstam­ marna.
— L andgång har jag också, sade han.
Och så beräftade han att äfven han varit båtägare.
Han hade till och med ägt många båtar.
Det roade honom att köpa upp så­ dana, när han kom öfver dem billigt, sn ygga upp dem, behålla dem en tid för sitt eget och sin familjs nöje och sedan sälja dem så fördelaktigt som möjligt.
Till följd af denna sin affärsverksamhet hade han blifvit del­ ägare i b ryggan och kunde därför ställa den till dispos ition.
För öfrigt hette han Leonard Karlsson, bodde här strax bredvid i s lutet af Roslagsgatan och var villig att bistå med råd och dåd och till och med ett handtag om så skulle be- höfvas.
Hvilken tur!
Him­ len hade skickat i Hugos väg just de n rätte mannen för att styra allting till det bästa.
Uppgö­ relse var snart träffad om hyra för bryggan.
Och Hu­ go Wallner gick hem för att försöka tänka så mycket som möjligt på stu­ dentexamen och så litet s om möjligt på den kära Svanen.
Någon tid däref­ ter tog han också sin examen och föl­ jande dag prome­ nerade han och Kalle Ros till Li­ dingö för att hämta båten.
Det var en varm ' och härlig majdag, och de ha­ de med sig en thermosflaska med saft och isbitar för att svalka sig med under hemrod­ den öfver fjärdarna.
Hos sommarnöjesvärden blefvo de emel­ lertid inte välkomnade med någon entusi­ asm.
Denne v ar djupt sårad och förolämpad, ty n är fru Lejonskiöld inte låtit höra af sig på ett och ett halft år, hade han naturligtvis inte kunnat tro annat än att han skulle få behålla båten i e vighet.
Ja, h an hade redan förra sommaren betraktat den som sin, målat om den och rustat upp den på det omsorgsful- lasfe.
Skulle han nu lämna den ifrån sig, ville han åtminstone ha betalt för sina om­ sorger.
Och deras värde uppskattade han till femton kronor.
Femton kronor!
Hugo bleknade, båten försvann i fjärran innan han sett den.
Allt hvad som kunde skrapas ihop ur hans och Kalle Ros ' portmonnäer var fem kronor.
Efter ett långt betänkande nöjde sig likväl sommarnöjesvärden med denna lumpna summa, och man vandrade ner till båten, som låg bunden vid bryggan.
Hugo Wall- ners hjärta klappade af spänd förväntan.
Men då han ändtligen fick s e och undersöka sin skatt, var det inte utan att han kände sig en smula besviken.
Trots alla omsorger, s om slösats på den, s åg den ut att vara betänk­ ligt på dekis.
Blott af några få fläckar kvarsittande oljefärg kunde man se att den fordom varit grön.
Två af årtullarna voro borta, ena åran sprucken.
Vid borden gri­ nade stora sprickor.
Bottnen läkte friskt, och vattnet stod halfvägs upp till to fterna.
Medan denna undersökning varade, klef sommarnöjesvärden omkring i båten och plockade.
Och när Hugo såg närmare efter hvad det var han plockade, märkte han att han stuckit båtshaken under armen, stoppat kedjan med lås och nyckel i fic kan och hade össkopan i handen.
— Ja, sade han till svar på Hugos frå­ gande min — det här är mitt.
Det hör inie till båten.
I et t anfall af ädelmod gaf han likväl igen skopan, som såg ut som ett såll i bot ten.
De måste väl ändå ha något att skaffa bort vatt­ net med.
Och så gick han.
Hugo Wallner och Kalle Ros öste en half timma, och sedan börjades färden.
Vädret, som under promenaden varit det härligaste man kunde önska sig, hade emellertid nu
20 bytt karaktär.
Redan nar de toro genom Kyrkviken började det dra.
Då de kommit ut på fjärden blåste det upp ordentligt.
Tjocka regnmoln kommo vältrande.
Och på en gång brast ovädret lös.
De båda ynglin­ garna visste icke om det var skydrag eller orkan de råkat ut för.
Men hagel och regn östes ned öfver dem.
Studentmössorna och de nya sommardräkterna blefvo genomblöta.
Tofterna u ppsögo så mycket vatten a tt kvar- lefvorna af oljefärgen kom i upplösnings­ tillstånd och emigrerade till roddarnes ben­ kläder.
O ch roddarna själfva s utto i en sörja af vatten och hagel ända upp till sm albenen, längtade efter konjak eller varmt kaffe att värma sig med och hade blott en thermos- flaska full med hallonsaft och isbitar till styrkedryck.
I tre timmar v arade färden, och när de slutligen landade vid Stallmäsiargår- den, tyckte de att de fått en viss uppfattning af hvad det ville s äga att vara i s jönöd.
Men ett nytt bekymmer yppade sig, då de hoppat i l and.
De hade ingenting att binda båten med.
Nå, de hittade då strax på råd.
Kalle Ros vaktade båten, medan Hugo sprang upp till Ro slagsgatan efter Leonard Karlsson.
Och denna räddande ängel klarade inom kort situationen.
Han lånade kedja och lås, band Svanen vid gräshoppsbryggan och hjälpte yn glingarna att bära årorna till St all- mästargården och in i de t lilla hu set med de gula fönsterluckorna och den gröna dörren, där man mot kontant erkänsla tog emot bå­ tarnas lösa effekter till förvaring.
Det bästa af allt var dock, att Leonard Karlsson uttalade sig berömmande om Sva­ nen.
Den skulle bli en präktig båt, om man bara lappade den i b otten, tätade den kring borden och strök på litet oljefärg.
Han, Leonard Karlsson, skulle nog kunna åta sig arbetet för ett billigt pris.
Detta billiga p ris befanns dock vara allde­ les för svindlande högt för Svanens herre.
Men åter klarade Leonard Karlsson situatio­ nen.
Om kandidaten bara ville ko sta på till­ behören, skulle han, Leonard Karlsson, utföra reparationen mot att han fick låna båten i sommar, när kandidaten ändå var bortrest.
Utmärkta villkor!
Utmärkt förslag!
Uppgörelsen träffades omedelbart.
Och Hugo gick hem för att torka sin nedsolkade studentmössa och sina grönfärgade benklä­ der och för att drömma l yckliga drömmar om Svanen, som ändiligen var i h ans ägo.
Nu följde en rad dagar af spändt intresse.
Hvarje kväll, s å snart Leonard Karlsson slu­ tat sitt arbete på verkstaden, var han nere vid Brunnsviken och målade och snickrade på båten.
Och nästan lika troget var Hugo där med eller utan Kalle R os i slä ptåg.
Det var en stolt känsla att bevittna båtens förvandling.
Man kunde verkligen likna den vid dèn fula ankungen, som utvecklade sig till en ståtlig svan.
Hvit blef den också med en gul rand nedanom relingen.
O ch på båda sidor om fören stod dess namn " Svanen " i tydliga svarta bokstäfver.
Och Hugo hade med sig faddergåfvor åt den, både öskar, klykor, båtshake och ketting med lås.
Till sist en kväll var mästerverket färdigt, oljefärgen torr och de dryga omkostnaderna med möda betalda.
Men så var det också härligt att få sätta sig i sin egen fina båt, fatta sina egna vällagade åror och gunga ut på vattnet.
Kalle Ros och Leonard Karlsson voro passagerarna, och de bedyrade båda, att en sådan vacker och god roddbåt som Svanen fanns inte i hela viken.
Man rodde längst in i Ulriksdalsviken innan man kunde besluta sig för att vända.
Och Hugo var endast ledsen öfver att han dagen därpå, en söndag, icke kunde få ro ut igen, emedan han då skulle företaga en liten resa med sin I D U N S J U L N UM M E R jag ...
Vreden hade legat och sjudit i Hugos mor.
Men Leonard Karlsson var så mycket bröst.
Nu nådde den kokpunkten.
gladare, ty han hade erhållit tillåtelse att — Är det er båt, eller är det min?
under hvilodagen få traktera sin familj med — F ör all del, för all del, vi kan visst ge en båtutflykt.
oss af, sade Leonard Karlsson djupt kränkt Hugo Wallners resa utsträcktes längre än och gaf strax order åt sin familj att debar- han trott.
Han blef borta i tre och en half kera.
dag.
Men på senare delen af hemkomstda­ Åtta par ö gon vände sig mot Hugo Wallner gen begaf han sig längtande och oiålig i väg med bestörtning, förebråelse, ovilja och h a t.
till sin kära båt.
Det gällde att riktigt njuta Och när nu herr och fru Karlsson började af den de få dagar, som återstodo tills han for bort för sommaren.
Kalle Ros hade han lyfta ur matsäckskorgar och barnungar upp­ i säl lskap.
De skulle nog hinna med en lång stod ett flersiämmigt tjut från de senare, hvilket fä ste hela reddens u p p mä r k s a mh e t roddtur innan det blef skumt.
Och dagen på studenten.
därpå, som var Kristi himmelfärdsdag, äm­ Men Leonard Karlssons syster hjälpte inte nade de taga mat med sig och göra en ännu till med debarkeringen.
Hon stod med hän­ längre tur.
Då de knackade på hos Leonard Karlsson för att hämta båtnyckeln, drabba­ derna på höfterna och betraktade fridstö­ raren med s å glödande blickar, som om hon des de likväl af en svår missräkning.
Det var ingen som öppnade.
Och sedan de stått riktigt ville inprägla i sin själ hur en förhär­ och bultat ännu en god stund, fortsatte de dad usling såg ut.
Bekanta och bekantas bekanta samlades vägen ner till båtredden.
Den möjligheten kunde ju tänkas att Leonard Karlsson var omkring henne, alla genomborrande honom med samma slags blickar som hon.
Och till där för att pyssla med båten.
Sedan de gått öfver Stallmästargården sist uthärdade han inte längre utan flydde och vikit om knuten till huset med den gröna som en feg brottsling, öfverlämnande Sva­ nen i s egrarens våld.
dörren och de gula fönsterluckorna, mötte Han reste bort för sommaren utan att dem en öfverraskande anblick.
dessförinnan kunna förmå sig att uppsöka Där låg stockholmsarbetarnas båtredd framför dem.
Men den var sig helt olik.
hvarken båten eller Leonard Karlsson.
Och Där var ett vimmel af människor, som de inte när han kom igen på hösten, varade ännu sett där förut, ett stim och ett stoj och ett denna motvilja parad med olust att begagna skratt och ett ropande.
Några båtar voro de korta hvardagskvällarna till b åtfärder el­ redan ute på sjön fullpackade med lustfa- ler att därtill använda helgdagarna, då Leo­ rande, och kring en stor del andra på stran­ nard Karlsson ansåg att herrskaperna inte den rörde sig familjerna ifrigt och bråd­ borde roa sig.
Först i oktob er föll d et honom skande.
Matkorgar, barn, klädbylten, foto­ in att gå till Brun nsviken och se efter sin genkök och korgvagnar stufvades in, och skatt.
Och då låg den ordentligt uppdragen afskedshälsningar skreks åt de farkoster, på land och kullstjälpt för öfvervintring.
Så gick vintern.
Och så kom våren.
Och som lade ut.
Hugo Wallner måste fråga hvad som var å färde men träffades af ett en vacker dag begaf han sig åter på visit till Svanen.
Nu var det hans beslut att fri­ förvånadt ögonkast.
Man kunde inte fatta göra sig från Leonard Karlsson.
Nu skulle en sådan okunnighet.
— D et är ju Kristi himmelfärdsdag i mor­ han själf s köta sin b åt, skaffa sig brygga och gon, vet jag, blef svaret.
— O ch vi s ka för­ ha båtnyckeln i egen ficka.
Nu skulle han inte m era behöfva känna det som om det inte stås ut och hålla nattvaka som vanligt.
riktigt var hans egen båt.
Ja, nu dök verkligen ett minne upp för ho­ Med tillhjälp af Kalle Ros, som alltjämt var nom.
Han kom ihåg andra år, då han denna kväll varit ute och promenerat i S tockholms hans trogna följeslagare, vände han på bå­ ten och synade den.
omgifningar och sett skogsbackarna fulla Men den synen var icke glädjande.
Det med lägerslående arbetarfamiljer.
Det var visade sig nämligen att Svanen befann sig i ett af deras sätt att fira våren.
Denna gaf dem hvarje år en dag af fastställdt vackert alldeles samma skick som året förut, då den väder.
Och den glädjedagen ville man njuta kom från Lidingön.
Oljefärgen var bortfal­ så fullt, at t man förlängde den med en off­ len, dagern grinade genom borden, plåten öfver botienläckan hade släppt.
rad natt.
Man litade på att vårens nådiga Hugo Wallners hjärta blef plötsligt mycket solskenslynne skulle börja redan under denna friluftsnatt, och man öfverlämnade sig tungt.
Han fann icke längre någon glädje i åt den med både barn och blomma och så att vara båtägare.
Och dagen därpå satte många filtar och kaffepluntor man ägde.
han in e n annons om att en god roddbåt var Fängslade af det lifliga s kådespelet följde till salu.
Första gången annonsen stod i tid­ Hugo och Kalle Ros stranden ända tills de ningen fick han inte något svar, andra och tvärstannade på en och samma gång.
De tredje gången inte heller.
Men fjärde gången stodo framför Svanen.
Och där stod också den stod inne kom jungfrun framåt kvällen Leonard Karlsson.
Men han var inte ensam.
och anmälde, att en herre var i tam buren o ch Han hade med sig hustru och fem barn, en ville tala om båten.
syster, en blifvande svåger, två matkorgar, Herrn ombads genast att stiga in.
Men ett litet täl t, hvilket allt höll på att stufvas in Hugo höll på att rygga baklänges, då han i S vanen.
Det var nästan som en hel flytt­ fick se spekulanten, ty det var ingen annan ning.
Leonard Karlsson strök af sig mös­ än Leonard Karlsson.
san med ett lent leende ..
Denne bjöd femton kronor för båten.
— Si, vi tänkte oss ut på ett litet vårnöje, Med ett hastigt öfverslag räknade Hugo sade han.
Wallner ut att han betalt tjugufem kronor i — De tsamma tänkte vi, sa de Hugo.
— Hur omkostnader för Svanen, plus ett par för­ dags kommer ni igen i k väll?
störda benkläder.
Priset för de två båtfär­ Leonard Karlsson tittade upp under lugg derna han gjort var således tämligen dyrt.
med ett leende lika lent som det förra, men Men, lik a godt, han slog till, oc h man s kildes något mera tafatt.
i ömsesidig belåtenhet.
— Ja si, vi ämnade allt vara borta i mor­ Leonard Karlsson var glad öfver att han gon med.
Det är Kristi h immelsfärdsdag, si.
gjort ännu en god båtaffär.
Och Hugo var Och det brukar ju v ara så, att herrskaperna också glad, ty det kan ges omständigheter, rogar sig om hvardagarna och vi om helg­ under hvilka det är något värdt att slippa dagarna.
Och kandidaten lät mig ju få ha vara båtägare i Stockholm.
båten i söndags.
Och si därför, så tänkte
^pcißd BORÅS TIDNING caODA T3 • • • DAGLIG TI DNING FÖR BORÅS STAD SAMT SÖDRA DELEN AF ÄLFSBORGS LÄN • (Sjuttiosjätte årgången) samt dess halfvecko- och landsortsupplaga • WESTGOTEN, • södra och mellersta Älfsborgs läns mest spridda tidning, utgå i en sammanlagd upplaga af 15,000 ex. BORAS TIDNING och WESTGÖTEN äro de ledande moderata organen i landets främsta högervalkrets och alltså tvä af landets bästa annonstidningar.
Dnn£RHA5 o K MED 155 ÅR BAKOM SIG ÄR „ NORRKO PINGS TIDNINGAR DF \ Q \ LIC * A VÄ5TRM nennens TIDïimç SV&lt;LF \ IC-£ Ä R.
EJ BLOTT DEN ÄLDSTA UTAN ÄFVEN DEN MEST SPRIDDA TIDNINGEN PÅ PLATSEN OCH DÄRFÖR VÄRDERAD SOM ETT AF LAN­ DETS YPPERSTA ANNONSORGAN.
- - - - a Den modernast redigerade, innehållsrikaste och piggaste DEN ENDA dagliga morgontidningen i västra Sverige AFTONTIDNINGEN FÖR är MALMÖ nmmnBEiiE a Väsfra Dagßfadef ' Borås, Väners6org, Trofffjäffan.
OCH: Göteborgs: LUND Haffveckouppfagor: ÄR Hor ås * ' Posten, fjaffv.suppf / tyorgorçposf VänersBorgs * Dosten, Qaffv.suppf Troff Q ät fans Tidning.
DQ som under 1913 haft att W3 notera ett enastående uppsving i sin spridning.
Dagligen illustrerad med bilder ur SI GRUNDADT 1880.
ÎÏÏefferuds Tidning.
Zlfmärfzfa annons fid ning ar.
CKom6inerad {biltig (annonspris.)
dagskrönikan.
Läs Sydsvenska Dagbladet Snällposten — Södra Sveriges största och — Malmö stads enda morgontidning.
ANNONSORGAN AF FÖRSTA RANG.
Prenumerera för 1914!
Herrar annonsörer- * som med sina tillkännagifvanden vilja träffa befolkningen i Arvika som med förstadsområden har cirka 7000 invånare och det vid­ sträckt i område, för hvilket detta raskt framåtskridande samhälle är hufvudorten, nämligen Josse, Nordmarks och Gillbergs härader med d eras inalles c:a 70,000 invånare, böra beakta, att Arvika Nyheter är den i dessa trakter mest spridda tidningen och utan tvifvel e tt af Värmlands bästa annonsorgan.
Totalupplaga 4,000 à 4,500 ex. Arvika Nyheter är västra Värmlands enda frisinnade tidning.
Läses inom alla samhällslager, men har sin största spridning inom landtbrukareklassen.
Annonspris: 5 öre före och 4 öre efter texten per millimeter.
Rabatt: 10 proc.
då annons införes 5 ggr, 15 proc.
för 10 ggr, 20 proc.
för 20 ggr.
Prenumerationspris: helt år kr.
2,75, hal far 1,60, kv artal 90 öre
Östergötlands Dagblad Värmlänningar i hela Sverige!
so m t r ä f f a t » d e n k ö p ­ s t ar ka pu bl ike n i Ös ter ­ götland, såväl å dess landsbygd som i dess st äd er », ä r e t t u t m ä r k t - - annonsorgan - - Daglig upplaga över - - 9,000 expl.
- Arvika Tidning!
Huvudkontor » t Avesta-Posten.
Organ för sydligaste Dalarne och norra Västmanland, o Annonspris 5 öre pr mm.
Annonser insändas till Hufvudkontoret, Hedemora.
Utkommer Tisdagar Torsdagar och Lördagar.
J Bästa annonsorgan.
O B S!
Avesta " posten ' Södra Dalarnes Tidning, Mora Tidning och Borlänge Tidning stå under gemensam ledning och räkna tillsammans minst 75,000 läsare i Dalarne.
Blekinge Län Tidning.
som utgifves hvarje söckendags morgon och har lika stor postupplaga som bägge de andra i Ka rls­ krona utkommande tidningarna tillsammanslagna, erbjuder det yppersta tillfälle till fruktbar annon­ sering ej blott i Karlskrona stad utan äfven inom - hela Blekinge län.
- Modernt 6- à 8-sidigt format.
Borås Dagblad — utgår i 10,000 ex.
Politiskt ledande tidning, läst både af vänster- od) bögermän.
köpstark kundkrets, handla förståndigt om de annonsera i Arvika Tidning.
Den, som säkrast och fortast vill träffa b e­ folkningen i östra Småland och på hela Öland med sina annonser, når detta mål bekvämast genom att annonsera i Kalmartidningen Barometern, som är Kalmar läns enda dagliga och mest spridda nyhetsförmedlare.
Daglig total­ upplaga omkring 9,500 e xemplar.
Mnnonsera t Bohus-Posten som äfven är Bohusläns och Dals mest lästa tidning.
Engelholms Tidning är enda lokalorgan för nordvästra Skåne.
Den som önskar förbindelse med publiken i dessa bördiga trakter, bör anlita denna tidning, som är en af lands­ ortens mest spridda dagliga tidningar.
Grundlagd 1886.
@ @ @ @ © ® ® 0 Post- Postuppl.
och Tel.-adr: nära 3,ooo Lindes­ Totaluppl.
berg.
nära 4, 000 0 0 0 @ @ ® 0 Drebro läns mesf sp ridda halfueckofidning.
Annonspris: 5 öre mm.
Prenumerationspris: 4 Kronor per år.
Z \ \ axvxioxKQ \ ?&lt;jaxi är organ för mellersta Dalarrie och västra Bergslagen.
Har 6,000 prenumeranter.
Utkommer Onsdagar och Lördagar.
Annonspris 6 öre pr mm.
Annonser insändas till Hufvudkontoret i Borlänge.
Cl h C f Borlänge Tidning, Mora Tidning, Södra Dalarnes Tidning och Avesta-Posten stå under gemensam ledning och räkna tillsammans -: - -: - minst 75,000 läsare i Da !ar ne.
-: - Vid annonsering i S måland Värmländingar från Filipstadstrakten och speciellt Jönköpings län är böra prenumerera på förmånligast anlita rn radikal, f örbudsvänlig tidning för Filipstad och bärgslagerna.
Redaktör: PÄR AXELSSON.
Prenumerationspris: helt år kr.
2:50, halft år kr.
1:50. t o r d e beakta, att Bärgslagernas Ny- heter har ensamt större upplaga än de båda andra platstidningarna sammanlagt.
ilnnniKfirOr HllllUlldUlcl Utmärkt Nyhets- och Annonsorgan.
Dagbladet BERGSLÄGERNAS TIDNING.
I d en ve r k l i g t kö ps t a r ka pu bli ke ns tidning med balfveckoupplagorna Södra Västergötland och Bogesund Affärsmän, som söka en Norrköping.
ANNONSPRIS: 6 öre före, 5 öre efter och 10 öre i text.
Det skadar ej att vid annonsering anlita Blekiii!
lins flin Prenumerera på Eskilstuna-Kuriren - Tidningen och Hvettanda-Posten hvilka tidningar utgå i 12,200 ex. och äro erkändt tvänne af pr ovinsens största och mest anlitade annonsorgan.
Genom dem träffas största delen af länets befolkning.
Annonspris endast 5 öre pr mm.
med rabatt vid större annonsering.
Eskilstuna stads och Södermanlands Läns största och mest spridda tidning.
FRIill-KUlUREH Förmånligaste annonsorgan (GRUNDLAGD 1894) för Norra Södermanland och Västra Västmanland LÄSES AF ALLA SAMHÄLLSKLASSER.
Utkommer måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar i varierande 6, 8, 12 och 16-sid. format.
är Dalarnes mest spridda länstidning Upplaga cirka 12,400 ex. Annonspris endast 5 öre mm.
före och:: efter text, 7 öre mm.
å textsidorna:: Telefon till annonskontoret 170 Annonser förmedlas af samtliga annonsbyråer till tidningens eget pris.
(upplaga 6,300 ex.) och därför en synnerligen anlitad och förmånlig annonstidning.
Ufgifningsdagar: Måndag ar, Onsdagar och Fredagar.
Hnnonspris: 6 öre å 1 sidan, 7 öre å 2 o. 3 sidorna samt 5 öre å 4 sidan.
Gotlänningen, Hallandsposten framstegsvänlig högertidning Gefk Posten Annonsera!
s Pr enumere ra!
- UTOIFVES DAGLIGEN I HALMSTAD - för V isby s tad o ch G otland.
Erkändt Gotlands trefligaste tidning.
Rikt, omväx­ lande och lättläst innehåll.
Qenom sin stora och jämna spridning bland den b urgna be­ folkningen inom hela provinsen är:: Oftens absolut mest:: förmåntiga annonsorgan Modernt format Gotlänningen Modernt klichématerial en synnerligen fördelaktig Modern utstyrsel an nonstid nin g Helsingborgs Dagblad Då fråga är om att utpeka en tidning, som har verkligt snabba och t illförlitliga nyheter och därmed också är oumbärlig som nyhets­ förmedlare — då sträckas alla händer mot är enda morgontidningen i no rra Skåne, södra Halland och Småland.
HELSINGBORGS POSCEN.
Köpstark, Utmärkt Jämttands-Kuriren — ÖSTERSUND.
- Östersunds, Jämtlands och Härjedalens ojämförligt mest spridda tidning.
mellersta Frisinnad och helnykterhetsvänlig.
nyhets- och) annons organ.
Förmånligaste annonstidning i den på industri rika Ådalen.
dnder 161 år - PIGG!
- RASK!
- INTRESSANT!
- Totaluppl.
9,500 ex. Postuppl.
5,500 ex. Annonspriset är 6 öre pr mm.
med rabatt för längre annonsering.
bat större upplaga än öfriga i IRailsKrona - utfeommanöe tif cntngars tills amman.
= Jämtlands-Posten Redaktion: O LOF BYSTBOM, fil, lic. flLOOT HOLMQVISTJ Bästa annonsorg.
för Östersunds stad, Jämtlands od) Çârjeàdalens landsbygd.
Prenumerationspris: helt år 5 kronor.
Den som vill träffa en stor och köpstark publik bör icke underlåta att annonsera i Jämtlands-Postens annonsbyrå Jämtlands-Kur i en r emottager och befordrar annonser till alla svenska och utländska tidningar.
Gu hwatytykvi Karlskrona-Tidningen Karlskrona-tidningen annonsorgan.
Jämtlands enda moderata, dagl.
tidning.
har varit S^ööstra Sveriges största tiSning.
väl spridd publik.
För helsingar i andra bygder den in tressa n tu s te hem bygds t id ni ögen.
är Norrlands främsta • Heisinglands o.
Söderhamns äldsta tidning.
• Ortens enda moderata organ.
Utkommer alla dagar, äfven söndagar.
Södra Sveriges förnämsta sjöfarts­ tidning.
Mest spridda platstidning.
Bästa annonstidning.
Bemö$a«d$-Po$teii I HELSINGEN j 1836 GRUNDLAGD ANNONSERA 1836 I KORRESPONDENTEN, för Alla Värmländingar i hela Sverige.
LANDSKRONA TIDNING.
Prenumerera därför å närmaste postanstalt för ljEN LÄMPLIGASTE annonstidningen M för LANDSKRONA med omnejd.
- - - Daglig upplaga 3,000 ex. eller om­ kring t,000 ex. mera än någon annan platstidning.
år 1914. c&lt;§^ ' Pris 4:25.
&lt;^ p &lt;f&amp;&gt; •• ANN0NS0RER, som hafva något att meddela Kristianstads läns burgna befolk­ ning, böra som organ använda Kristianstadsbladet, länets mest spridda tidning, som dagl.
u tkommer i en upplaga af omkring 8,000 exemplar.
Landskrona-Posten Prenumerera pa daglig tidning för stad och land.
och annonsera i Mycket läst tidning.
Största spridning i Landskrona samt västra och mellersta Skåne.
Snabb nyhetstidning.
God politisk tidning.
Effektiv annonstidning.
Köpstark publik.
Moderat annonspris.
som äges af ett bolag med flera i, hundra aktieägare i staden och landsorten, förfäktar samhällsbevarande, fosterländska intressen, arbetar för reformer på det beståendes grund men kämpar emot socialistiskt fackföreningstyranni.
Landskrona-Postens läsekrets utgöres företrädesvis af landtmän, ämbets- och affärsmän, industri-idkare och handtverkare.
Landskrona-Posten utgifves äfven i en halfvecko- upplaga, som är betydligt spridd bland s. k. småfolk.
L AU den sydsvenska universitets­ stadens största tidning.
fcysehils-Posfen är mellersta Bohusläns — särskildt kustlandets — m est spridda och mest anlitade annonsorgan.
MORA TIDNING f •; • • • 2 Utkommer Kostar 4 gånger i veckan.
blott 4 kl *, pr år.
S utgår i en upplaga •••••••••••• af öfver 6,000 ex. och är organ för de vid- sträckta och folkrika socknarna i hela öfre Dalarne.
Utmärkt annonsorgan.
Utkommer Tis- dagar och Fredagar.
Annonspris 6 öre pr m. m.
Annonser insändas till Hufvudkontoret i Bor- länge.
OBS.!
Mora Tidning, Borlänge Tidning, Södra Dalarnes Tidning och Avesta-Posten stå under gemen­ sam ledning och räkna tillsammans minst 7 5,000 läsare i Dalarne.
K .......................... — Örebro läns mest spridda tidning.
(Örebro Läns Tidning) är länets äldsta ocb förnämsta blad samt det för annorisörer erkändt för­ delaktigaste tidningsorganet.
Utkommer dagligen i en upplaga af närmare 7,000 exemplar.
.......... K Nerikes-Tidningen Norrboffens-Kuriren öpplaga: 10,100 ex. Nerikes Allehanda Nyhets- o ch annonstidning för Luleå stad och N orrbottens lä n.
Upplaga 11,000 ex.
Utkommer alla hvardagar.
Pris 4,50.
= / Gef / e, som är Norrlands största stad, utgifvas NORRLflpDSPOSTEH.
som är Norrlands äldsta tidning, och Annonspris: Norrlandspostens halfveckoupplaga, Daglig u pplaga 6 öre före text, 5 öre efter text.
som har den största postupplagan af Halfvechoupplaga 4 ö re pr mm.
alla Norrlands tidningar.
VILL NI 1 HA Dscarshamns-Posfen Västergötlands ojämförligt bästa annonsorgan är Nya Växjöbladet läses af öfver 20,000 personer i mellersta och norra Kalmar län, inräknadt norra Öland, och är därför en förmånlig annonstidning.
Det lönar sig att annonsera i Bästa annonsorgan.
ANNONSPRIS: 6 öre före och 5 öre efter texten, innersidorna 7 öre, allt pr mm.
en vaken, pigg och lättläst Smålandstidning, så prenumerera på Kronobergs läns ledande moderata tidning.
Stor spridning äfven i Jönköpings län.
Upplaga 8,000 ex.
Utkommer 4 gånger i veckan.
Genom sin omfattande spridning bland en köpstark och affärsintresserad publik är Nya Växjöbladet Smålands förnämli­ gaste annonsorgan.
Dscarshamns Posfen Sköfde, som räknar minst 35,000 läsare.
Änvändes i stor utsträckning ocb med synnerligen god verkan vid all platsannonsering.
Detta bör särskildt hvarje husmoder teck­ na sig till minnes.
Skaraborgs Skånes Annonsblad I d u n s l ä s a r i n n o r Cäns Odnirig SMALA H DS ALLEHANDA För är HELSINGBORG.
Utkommer hvarje helgfri lördag och är är utan jämförelse det största ocb bästa annonsorganet för Skaraborgs Cän.
Hnnonspris 5 à 6 öre pr m m. med rabatt för längre annonsering.
Prenumerationspris för belt år 2 ett utmärkt annonsorgan för de affärsmän, som önska nå den stora publiken öfver hela Skåne.
UPPLAGA 7,000 EXEMPLAR.
kr.
Sundsvalls-Posten SVDHALLAND 77orrfands mest spridda dagfiga tidning ufgår öfver ßefa 71 orr­ fand iiff den köp star­ kaste pußfißen.
w Prenumerationspris: kr.
7: 20 pr år, postarvodet inberäknadt.
Annonspris: 5 öre å 4:de, 6 öre å l:sta och 8 öre å 2:dra och 3:dje sidorna pr millimeter.
— Dagblad för Laholm, Båstad, södra Halland och nordvästra Skåne — ha r en postupplaga af 2,300-2,500 ex. och en totaluppiaga af 3,000 — 3,200 ex. bland en synnerligen köpstark publik.
Tidniip äi sålunda uti otalt a inoigan.
Wilhelmssons Boktr.
A.-B., Sthlm, 1913. den af Jönköpings läns tidningar, som bäst torde passa vid annonsering.
Den är mest spridd inom den bildade och burgna delen af publiken samt utgår i en upplaga af c:a 5,500 ex.
Obs.!
Äldsta dagliga tidningen i länet.
Södra och västra Heisinglands enda fri­ sinnade och helnykterhetsvänliga tidning är $öMamn$-Kuriren med stor och jämn spridning bland såväl de talrika arbetarne i sågverksdistrikten, som den stora befolkningen å landsbygden, till sto r del bestående af bu rgna landtbrukare.
$öderbamn$ ' Huriren är därför ett utmärkt annonsorgan.
Utkommer M åndag, O nsdag o cb F redag m iddag.
RIK STEL.
Södertälje 23 ALLM TEL. Södertälje 231 Annonsörer torde beakta att SÖDERKÖPINQS- POSTEN är Södra och östra Östergötlands mest spridda tidning.
Södertälje T idning — O. DEHN — BÄSTA NYHETS- OCH ANNONSTIDNING.
Utgifves måndagar, onsdagar, fredagar och afsändes samma dag till postprenumeranter, som därigenom erhålla snabbaste nyheter från orten och länet.
Annonsörer erhålla genom Tidningen Karlshamn jäm­ naste spridning för sina meddelanden inom Blekinge län.
— HEDEMORA.
- ORGAN FÖR STÄDERNA HEDEMORA OCH - SÄTER SAMT HEDEMORA DOMSAGA.
- Stadens och ortens mest spridda tidning.
ENDA TIDNING PÅ PLATSEN.
Bästa annonsorganet.
Utkommer Tisdagar, Torsdagar och Lördagar.
Utkommer måndag, onsdag och fredag.
Pris per år: 4 kronor.
Annonspris 6 öre pr mm.
Annonser insändas till Hufvudkontoret, Hedemora.
Annonspris: 5 öre före, 4 öre efter texten, 6 öre extra plats, pr millimeter.
För BLEKINGE STÄDER och LANDSBYGD är TIDNINGEN M KARLSHAMN W Södra Dalarnes Tidning 101 UTMÄRKT ANNONSORGAN.
fl O T I Södra Dalarnes Tidning, Avesta-Posten, U D i).!
Borlänge Tidning och Mora Tidning stå under gemensam ledning och räkna tillsammans - minst 75,000 läsare i Dalarne.
- Westmanlands Allehanda är länsstaden Mariestads sedan mänga är största och mest spridda tidning — enligt intyg från posten.
- Snabb nyhetstidning.
- Mest last och spridd i norra hälf­ ten af länet.
- Utmärkt annonstidning.
- Välbärgad köpstark publik.
- Moderata annonspris.
Tidig i Skaraborgs Län.
zszs. — - 1887 - Grundlagd Västmanlands moderata länstidning.
Utgifves från Västerås hvarje måndag, onsdag och fredag.
Spridd ' sedan 1884, förfäktar modernt konservativa åsikter och verkar för reformer på det beståendes grund gent emot socialistiska omhvälfningsförsök och liberala efter­ gifter åt detta håll.
Tidningen har följaktligen sina prenumeranter företrädesvis bland de burgnare klasserna, men finnes till föjd af sitt billiga pris nästan i hvarje hem i länets norra nälft.
Försumma ej vid uppgörande af nästa års annonsering att efterhöra vår spridning och våra villkor!
Annonser till Westmanlands Allehanda mottagas på h varje tidningexpedition samt af annonsbyråerna och kunna äfven sändas direkt till tidningens kontor i Västerås.
Vestmanlands Läns Tidning, Söker Ni affärsförbindelser inom Umeå stad Västerviks stads och Norra Kalmar Läns eller Västerbottens län bör Ni annonsera i Västerås.
Västerbottens ' Kurtpen, mest spridda tidning och mest anlitade annonsorgan är Annonspris 5 à 6 öre pr millimeter.
Den äldsta, största oct) ojämförligt mest spridda tidningen i Västmanland ocl) när­ gränsande delar af Uppland.
länets utan jämförelse mest spridda tidning.
Den enda morgontidningen i länet.
Totalupplaga den IS sept.
1913 t 7,173 ex.
Länets mest anlitade annonsorgan.
- t- Upplaga 8,000 exemplar.
Postwipp laga t *, 948 ex. - i- Bästa nyhetstidning.
Den köpstarka publiken i Örebro län träffas bäst - genom annonsering i - MED 4Û MELLERUDS-POSTEN Moderat nyhets- och annonstidning för Vänersborg, Västra Västergötland och Dalsland.
Stor och jämn spridning.
Effektivt annonsorgan.
Örnsfiöfdsvtäss kosten Örebro Dagblad, som utgår i en stor upplaga bland länets burgna befolkning.
Snabb, pigg, vaken nyhetstidning!
Det moderata partiets hufvudorgan i Örebro län.
Prenumerationspris: 5 kr.
Ösigöien Östergötlands Aftonblad utkommer 3 gånger i veckan och är är Östergötlands och nordligaste Smålands mest spridda aftontidning.
Norra Ångermanlands snabbaste Utkommer dagligen i 6- à 8-sidigt format.
nyhetstidning och mest an­ Bästa nyßetstidning.
Tltât iffustrerad.
litade annonsorgan.
Främsta annonsorgan!
bland den köpstarka publiken i Västerås stad och hela länet samt i de delar af Uppland som ligga intill Västmanlands­ gränsen.
Tidningen är under den nuvarande redaktionella led­ ningen stadd i jämnt uppsving.
Västerviks Veckoblad, som utkommer måndagar, onsdagar och fredagar och kostar å närmaste postanstalt för helt år 3:90, halft - - - år 2: 20, kvarts år 1:15 och månad 50 öre.
Till julen utkommer ett rikt illustreradt JULNUMMER med originalartiklar och teckningar enbart för denna tidning.
Annonsörer göras uppmärksamma på att vår u pp­ laga är den största af inom länet utkommande tidningar.
Öresunds-Posten är Helsingborgs och ortens mest spridda tidning, utgår dagligen i en upplaga af öfver 7,000 ex. Frisinnad, arbetare- och nykterhetsvänlig.
Påpasslig, väl underrättad nyhetstidning, innehåller ledande artiklar i dagens frågor.
Hvarje lördag medföljer gratis If £ H Jl Hpffl den omtyckta 16-sidiga bilagan ' » » l " IIB III » Bästa annonsorgan.
- Spridd inom alla klassBr.
Prenumerera l Enda Sättet att få en annons väf spridd i norra Zlppfands uäfßärgade frakter med des ras många ßrußssamfiäffen ocfi andra industricentra är att annonsera i dessa trakters enda ortstidningar Osthammars Tidning och Tierps-Posten båda adress: Östhammar.
nz«c| KÄS a • • • • • • • Den bästa Julklapp Ni kunna få Jag bringar Er här mina kära små Stomatol.
Vill du en Julklapp gifva, som välkommen är och fin, Du intet bättre kan välja än " E d C " från Hylin.
•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••• • Två omtyckta julklappar.
» Den stumma tvätters kan » Ostskärningsapparaten » Hygiaea » Begär intyg nings *::: rer prospekt och från bosätt­ och järnaffä- eller från::: Blanda — Blanda inte Edert kaffe., det är frågan.
Då det ärbevisadt att enbart k affe är skadligt och då en mängd framstående professorer och läkare ha intygqt att ARLAKAFFE tillsatt vanligt kaffe, är den hälsosammaste och lämpligaste kaffetillsättning samt då kaffet genom denna blandning blir blankt, fylligt, ytterst drygt och billigt, så bör det vara tillrådligt att göra ett försök blanda kaffet med Ariakaffe.
Detsamma har varit i handeln alltsedan år 1888, således nu i 25 dr, och öfver allt vunnit förtroende.
Raketer à 25 och à 10 öre i alla speceri- och diverseaffärer.
HÖGMAN &amp; STARK STOCKHOLM Vacuum-tvättapparaten » Fontän » Pris Kr.
7:50 Rîks tel. 90 09.
Allm.
tel. 74 94.
Pris Kr.
••pa ® coddi L • • • • • • • • • • • • • • • • •••: ELEKTRISKA DAMMSUGAREN LUX V ÄR DEN JULKLAPP, SOM HVARJE HUSMODER ÖNSKAR SIG.
ENDA SÄTTET ATT HÅLLA EDER VÅ­ NING DAMMFRI.
YTTERST ENKEL KONSTRUKTION.
KOPPLAS TILL VA NLIG B E L Y S N I N G S L E D N I N G MOT / 1W MIGNON A .-B.
LUX STOCKHOLM.
•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••• ' &lt; Ö- \ &lt;S r n« • PRENUMERERA • på • • • • • som allt fortfarande är • • Sveriges ojämförligt mest spridda och mest lästa • • • STOCKHOLMS-TIDNINGEN DAGLIGA TIDNING É • • • • i_j • ENERCON m w° KOSTAR ENDAST 45 ÖRE för 100 GR.
GIF BARNEN MOTALA MIGNON CACAO SÅ BLIFVA DE:: FRISKA OCH:: RÖDBLOMMIGA - PREPARATEN förordas af svenska läkare såsom kraftigt närande 9 ' ver as a • och verksamt styrkande vid allmän svaghet, JJ A.-B.
PHARMACIA, Stockholm, g blodbrist, rubbningar i nervsystemet och a Kontrollant Professorn Fil.
Dr. K. A. Westerberg.
~ under rekonva / escens samt vid — ~ sömnlöshet.
— Säljes i apotek.
pr&lt; \ | C - L- I: » A O C * LL.
— 1 toi a Svenska Litogr.
A.-B., Stockholm 1913.
