# ID: svediakorp-per2033
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1912
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 46,530
# sentences: 2,486
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


IDUN B L A N D D E TALRIKA UTTRYCK för e r k ä n n a n d e och sympati, som med anledning af Iduns i d e s s a d a g a r fyllda 25 å r från alla håll strömmat o s s till mötes, och ur hvilka vi här invid tillåtit oss g ö r a en liten a x - plockning i p r e s s e n s spalter, m ä r k e s följande ÅR 1913 • NÅGRA P R E S S U T T A L A N D E N IDUN: OM •v© - ye&gt; ^&gt; DAGENS NYHETER Tjugufem år måste ju i vårt land med dess för tdskrifter så k rg jordmån anses som en ansen- lig lifslängd, men trots detta företer Idun i sitt nuvarande skick inga som helst spår af ålderdomssvaghet.
Tvärtom har den aldrig förefallit mer lifsfaraftig och löftesrik J t - a a a n us n u Ett o m d ö m e som d e t t a och liknande från s å m å n g a högt s k a t t a d e och omdömesgilla s v e n - s k a kvinnor och män m å s t e naturligtvis k ä n n a s som en d y r b a r uppmuntran, för hvilken vi af hjärtat t a c k a.
Men det innebär lika mycket en förpliktelse, som vi icke mindre lifligt känna, en förpliktelse att g å v i d a r e p å d e g o d a t r a d i - tionernas v ä g och g e n o m alltjämt nya f ö r b ä t t - ringar f ö r s v a r a den h e d e r s p l a t s, vi varit nog lyckliga att vinna i s v e n s k a l ä s a r e s b e v å g e n h e t.
Det ä r o c k s å m e d d e allvarligaste f ö r e s a t s e r i d e n n a riktning vi nu g å att inleda vårt a n d r a kvartsekel, i det vi inbjuda till prenumeration p å 26:e å r g å n g e n af Idun, illustrerad tidning för kvinnan och hemmet.
Iduns p r o g r a m i d e s s hufvuddrag t o r d e r e d a n v a r a så allmänt bekant, att n å g o t vidlyftigt o r d a n d e om d e l s a m m a bör kunna a n s e s skäligen öfverflödigt.
V a r e nog sagdt, a t t vi allt fortfarande skola ställa som vår främsta uppgift att p å alla o m r å d e n höfda kvinnornas och h e m m e n s intressen, p å s a m m a g å n g vi g e n o m v å r a e n a s t å e n d e förbindelser med l a n d e t s förnämsta litterära och k o n s t n ä r - liga krafter v å g a utlofva ett innehåll af den b ä s t a e s t e t i s k a halt.
Bland d e speciella n y h e - t e r n a för det k o m m a n d e å r e t vilja vi emellertid i första rummet o m n ä m n a d e n artikelserie " Svenskt Kyrkolif " En annan nyhet, som förtjänar framhållas, ä r det aftal vi träffat med den k ä n d e författaren hr S i g g e Almén, som s e d a n flera å r såsom möbelarkiiekt ä g n a t studier och intresse åt v å r a hems inredning, att en g å n g i m å n a d e n b e h a n d l a luthörande ä m n e n i e n serie rikt illustrerade u p p s a t s e r under d e n g e m e n s a m m a rubriken!
uttalande af Doktor S v e n H e d i n, vår ryktbare och u p p b u r n e f o r s k n i n g s r e s a n d e och v ä r m e fosterlandsvän.
" Iduns silfverbröl- l o p s å r " — skrifver d: r Hedin — " d e t klingar som e n p a r a d o x!
O c h d o c k ä r jag öfvertygad, att Eder Idun äfven p å sin g u l d b r ö l l o p s d a g alltjämt skall v a r a lika ungdomsfrisk och lifs- kraftig som nu, och, o b e r o e n d e af å r e n s tal, ständigt komma, ä n med friska vindar ifrån fjällen, a n med v a r m a vindar ifrån våren, in i d e hundratusen hem, d ä r hon r e d a n s å länge varit e n välkommen och t r o g e n g ä s t.
.
.
j a g vill icke s a k n a s bland d e otaliga, som i d e s s a d a g a r s ä n d a Er e n hjärtlig hälsning och t a c k a Eder för all d e n njutning och glädje, Idun skänkt oss under d e flydda 25 åren. "
IDUN " Interiörkonst ".
SVENSKA DAGBLADET Både under sin första och sin andre redak- törs ledning har Idun gått framåt och sträfvat alt hålla en god nivå.
Idun har sålunda både skäl och rätt att jubilera.
STOCKHOLMS-TIDNINGEN Den framgång, hvarom Idun:s jubileum bär bud och vittne, är Välförtjänt.
Ty trots nära till hands liggande frestelser att för k k - rensens skull tillgodose äfven en mindre nog- räknad smak, ha tidningens ledande k ofter konsekvent hållit fast vid ett litterärt och konstnärligt program, som under årens lopp kommit alt omfatta ett alltjämt rikare stoff.
o n u r r I allt vidare - utsträckning ä g n a vår tids m ä n - niskor eftertanke och kärleksfull o m s o r g å t utformandet af sina hem.
Man vill icke längre utan pröfning hålla till g o d o med former, som en g å n g d a n a t s för a n n a t skick och bruk ä n vårt.
Man vill i sitt hem s e ett t r o g e t och klart uttryck för nufidslifvefs vanor och behof, ja, såvidt möjligt för sin e g e n personlighet.
Det är en betydelsefull sträfvan, denna, ett kultur- behof i b r e d a r e och innerligare kontakt med det dagliga lifvet ä n k a n s k e n å g o t annat, och därför har o c k s å Idun beslutit att i sin nya å r - g å n g ä g n a d e n s a m m a en alldeles särskild u p p - märksamhet.
Idun u t g å r för öfrigt under å r 1913 allt fort- f a r a n d e hvarje v e c k a i ett stort 16-sidigf, fint illustrerad!
hufvudnummer s a m t e n 16-sidig b o k b i l a g a: Iduns Romanbibliotek, som e n g å n g i m å n a d e n e r s a t t e s af Iduns Hjälpreda för h e m - met, den s e n a r e r e d i g e r a d af den k ä n d a för- fattarinnan af Iduns Kokbok fru Elisabeth O s t - Idun har blifvit en aktuell, alllid vaken m a n - S u n d s i r a n d, hvilken äfven fortfarande u t - och pigg kullwtidningt där hvar och en af a r b e t a r K ö k s a l m a n a c k a n s m a t s e d l a r för hvarje familjens medlemmar k finna något för sig.
dag å r e t o m.
Dessutom medföljer hvarje v e c k a e t t B-n:r, hvars textafdelning a l t e r - n e r a n d e innehåller e n rikhaltig M o d e - och Handarbetsafdelning — till hjälp för hemmen För 25 år sedan grundade Frithiof Hellberg p å toilettfrågans viktiga o m r å d e — och v å r Ungdomsafdelning, hvilken bjuder denna tidning för kvinnan och hemmet, hvil- omtyckta p å en god, frisk och u n d e r h å l l a n d e läsning för ken som sådan i första planet sökt fylla — och fyllt — sin plats.
Man kan taga för gifvet, g o s s a r och flickor i åldern 10 — 15 å r, samt att den nya tid, som nu ingår för Idun, på dessutom i hvarje n:r Iduns Tidsfördrifsafdel- intet sätt skall blifva mindre lyckosam än hittills.
ning, d ä r som hittills hvarje v e c k a u t d e l a s 2:ne värdefulla pris.
NYA DAGLIGT ALLEHANDA a n flFTON-TIDNINGEN Det torde kunna betecknas som ett evenemang inom svensk tidningsvärld, att en Veckotidning kunnat nä en så pass respektabel ålder.
Men så är också Idun afgjordt den bäst redigerade af våra periodiska tidskrifter i fråga om såväl illustrationsmaterialet som texten.
för hvilken vi m e d anledning af det allt- " De svenska hemmens, de svenska kvinnornas m e r a lifaktiga intresset för d e n s v e n s k a förnämsta organ. "
Hallandsposten.
folkkyrkan o c h d e s s s u n d a utveckling haft förmånen vinna m e d v e r k a n från e t t antal utveckling har framstående kyrkomän, som i kortfattad " För den svenska kvinnovärldens Idun utan gensägelse varit en mäktig häfstång och populär form åtagit sig behandla har också Idun olika aktuella kyrkliga frågor.
Bland för- och tack vare samma utveckling blifvit så stark den nu är. "
fattare, s o m r e d a n utlofvat b i d r a g till d e n n a Nop-nlandsposten.
serie, kunna vi n ä m n a namn s å d a n a s o m biskop O.
Berggvist, professor Hjalmar Holm- en hög ståndpunkt och är af stort guist, missionsdirektör A. Ihrmark, hofpredikan- " Intar eller man. "
ten).
Norrby, teol. d:r S.
A.
Fries, k y r k o h e r d e intresse för en och hvar, kvinna Blekinge läns Tidning » Herman Palm, r e g e m e n t s p a s t o r G.
Malmberg, p a s t o r e r n a B. Aurelius, A. Holmbäck och J.
B. kvinnornas i Sve- Melander m. fl.
Helt visst k o m m a o c k - " Vi vilja af hjärtat lyckönska organ till ett fortsatt framgångs- s å d e s s a uttalanden inom e t t af d e vikti- rige speciella tjänst. "
g a s t e bland lifsområden a t t m o t t a g a s med rikt arbete i fosterlandets Smålandsposten, d e n allra s t ö r s t a u p p m ä r k s a m h e t och intresse.
s o m En förmån, som kommer alla Iduns fasta p r e - numeranter gratis tillhanda, ä r d e s s u t o m a t t n ä m n a i Iduns Julnummer, hvilket s e d a n länge r ä k n a s som e n af d e innehålls- och v ä r d e r i - kaste af samtliga skandinaviska julpublikationer.
Romanblibliofeket p å n y å r e t inledes med den p o p u l ä r e författaren Ernst Lundguists g r i - p a n d e och dramatiskt liffulla ä k t e n s k a p s r o m a n " Gunnar " hvilken, som b e k a n t, jämte Ester N e n n e s " Det nya ansiktet " erhöll l:a p r i s vid Iduns s e n a s t e s t o r a romanpristäfling.
Därefter följer A i w a Uppströms likaledes prisbelönade roman " Nya S v e r i g e ", e n färgrik o c h s p ä n n a n d e skildring från d e första s v e n s k a kolonisternas lif i " Den nya v ä r l d e n ".
De fullständiga prenumerationsafgifterna för Iduns olika u p p l a g o r 1913 ställa sig s å l u n d a: 7, 7, I D U N, vanliga upplagan kr.
6: 5 0 praktupplagan.
.
„ 8: — 3:50 4:25 1: 75 2:25 Allt med posfbefordringsafgiften inberäknad.
Lösnummerpris blir, med u n d a n t a g för jul- numret, som förut 12 ö r e.
JOHAN NORDLING Hnfvudredaktör och utgifvare.
1 IDUNS JUL- 1 OCH!
JUBILEUMSNUMMER IL 1912 I v I I a q v UTGIFVET AF JOHAN NORDLING a I
MOLNVANDRING; dikt af Verner von Heidensiam.
Illustre- r a d af Axel Törneman.
— S å n g a r e n; b e r ä t t e l s e af K.
G.
O s - sian-Nilsson.
Illustrerad af Nils Kjellberg.
— Vår p å k y r k o - g å r d e n; b e r ä t t e l s e af S e l m a Lagerlöf.
Illustrerad af Hilding Nyman.
— Minnesfesten; dikt af Fredrik Vetterlund.
— Mitt land; dikt af Amalia Björck.
— Den ä l s k a d e s t a d e n; ett blad ur Det S t o r a Kontorets krönika af Hugo O b e r g.
Illustrerad af David Ljungdahl.
— Den m o n o g a m e; dikt af Artur Möller.
— Monokeln; b e r ä t t e l s e af S v e n Lidman.
Illustrerad af Victor Andrén.
— Mor; b e r ä t t e l s e af A n n a Lenah Elgsfröm.
Illustre- r a d af O s s i a n Elgsiröm.
— Floras vän; b e r ä t t e l s e af A n d e r s Österling.
Illustrerad af Brita Eliström.
— F ö r s t a sidorna i en roman; af Anna Braniing.
Illustrerad af David Ljungdahl.
— Härbren; två dikter af Karl-Erik Forsslund.
Illustrerade af H e l - mer Masolle.
— En god gärning; b e r ä t t e l s e af B o B e r g m a n.
Illustrerad af Gunnar Widholm.
— Ett förtroendevoium; d r a - matisk skiss af Sigfrid Siwertz.
Illustrerad af Knut S t a n g e n - b e r g.
— Tjugufem år Idun; en liten återblick vid det fyllda kvartseklet af Ernst Högman.
Med diverse interiörer från tid- ningens olika lokaler och 450 porträtt af litterära och konst- närliga m e d a r b e t a r e.
" UNGDOMSGUDINNAN HYLLAS ".
Efter en originalakvarell af Carl Larsson med anledning af Iduns 25-årsjubiIeum.
konstbilaga.)
••• (Medföljer Omslagsbild i färgtryck af Lydia S k o t t s b e r g.
STOCKHOLM 1912 WILHELMSSONS BOKTRVCKERIAKTiEBOLAO som lös •
.
- - M O LNY / nNinRINC.
DIKT R F g g HffiE VON HHIihNXTHM ^fe - " SOLENS GUD RODMANTLAD hemåt sin hjord öfver skyarnas kam.
Högt under flammande pelarehallar lägra sig flockvis hans hvila lamm.
Där begynte vägen att stiga smal och brant mellan vilda djup.
Molnen tornade väldeliga som v,;.
Olympos med stup vid stup.
1 — » Molnens bergiga Irappor och toppar tindra i rymdens förklarade värld.
Afton, lys öfver tufvornas droppar, lys genom skymningens skugga min färd!
Nedomkring var allting natt.
Ofvan såg han på skinande fjället solens gud, som skäggig satt hos sin dotter vid herdetjället.
Guden lyfte förundrad pannan.
— " Var välkommen, främmande gäst.
Styrkedryck behöfver ur kannan resenär utan staf och häst.
Aftonskyar, jag längtar till eder.
Bygga vill jag på moln mitt hus.
Skyar, visa en stig, som leder ofvan till edra fält af ljus! "
— Så en enslig stämma bad djupt ur dunklet, som nejden gömde.
Böjd som på väg till de dödas stad gick där en grånad skald och drömde.
Skald må du vara, vandringsman, efter bland moln du har din gamman.
Kort är en vårlig natt, välan, låt oss ha gladt och lustigt samman! "
Hälft i tankar och hälft i sång gick han och gick mot aftonranden.
Obebodd låg myren och lång, mörk och lång den öde stranden.
Gudadotfern stilla och vänt Irädde då fram till gästen från jorden.
— " Hvilans stund har du väl förtjänt, " föllo sorglöst de blida orden.
Under ske, där längtan är stark.
Ofver åar och djupaste sjöar skred han fram som på fastaste mark ända till skyarnas simmande öar.
" Frukt och bröd blir din aftonvard.
Ädel sång ett gille kröner: sjung något gammalt dräpa, bard, sjung som det fröjdar jordens söner! "
Eftertryck förbjudes.
Plffllliiii.
IDUNS JULNUMMER och redo omkull de många och små, nu är del de många, som bränna de få.
För Irälen är det raka krokigt, — " Från skyarna ler du del grofva roligt, del höga tokigt.
mol öden och lider, En Irälafödd har aldrig mod och leende ser du all broderlig!
se en gud i ögat, en värld, som lider.
ty blekt och tunl är trälens blod Spörj vandrarn om bud!
och källan blir mörk, där sin panna han Den väg, som tycktes oss rak och gen lögat.
där nedan i djupel, där slen är slen Del pöbelakiiga speglar belåtet och kval är kval, allt fjärmare når den.
i tidens sköld sina mogna behag Osaliga röster förbanna dill sken, och drapat har tystna!
i höfdingegården.
och myser och säger: Ja — skrälla åfet, men skön är jag inle, nej anfäkta, och hvad mig felas, det halar jag.
Jag mist min Iro på del godas makt.
Jag formar språket.
Jag stiftar lag, Jag blef gammal och grå på den sagan.
och jag är det sanna och jag är det äkta.
Och här stiger jag fram med min männi- Del finns ej det vackraste minne, skoklagan, som ej i dy jag sänkt, jag ringa man, till din strålande prakt.
ej hvilasle tp-mjpcttinine, Som den trötta kommer till vattenkar *, som ej med smuls blef slankt, jag kommer och sfammf«- skänk mig ett ej godt i människosinne, ord, som ej blef skymfad!
och kränk !.
du konung öfver rymder och jord!
Den himlastormande drömmen Och du ler och ler — det är gudasvaret.
min hand i mörker vrok.
Nu är det vi, som ha tömmen, Hvi gör du oss alla till trälar, och ni, som gå under ok.
när du gaf oss hjärian och själar Nu äro borgarna tagna.
och ej händer allenast, Gån bort med släckta bloss när du lände vår törs!
som elt sorgelåg af slagna!
till allt, som är djupas!
och renast, Kom nedåt, kom ned till oss!
och allt, som är visas!
och siörst?
Af jordens och himlarnas under Det dagas åler och solen sliger.
vi byggde åt hjältar fordom en värld.
Här ofvan gå timmarna fort.
Vid smyckade altarerunder Förgäfves om svar jag dig sport.
välsignades hjältarnas svärd.
Du ler och ler från din bänk och tiger.
Del rike!
pekade hög!
mol ditt ljus, men trångt blef där byggd!
i de ringas hus.
Det mullrar ur djupel som rullande block.
Då sprängdes järn.
Då krossades skaklor.
Slall upp, o herre, och hjälp den flock, som än för själens höghet strider!
Del lyste kring bergen af heliga facklor.
Stig högt, miil bröst!
Den skaran rider All!
jordiskt blir dock sist elände, hvar dag till kamp, och vid tidens bryn det är min hälsning, drotl i del blå.
den hägrar fram som en andesyn. "
— Det var herrarna förr, som brände Och gästen hälsade solens gud: ill - 4 - 1 fCm VA
IDUNS r?
JULNUMMER vi III liiia 3.
Då svarade guden faderligt sakta: Och följer du blott dilt väsens bud, då är du en röst ur evighelen, en tanke, som blef i din lefnad lagd, om också skygg och oulsagd, — " Med jämmer du steg till min ljusa höjd, en källas porl ur det djupt förgömda, men hinner knappt från en sky betrakta det evigt nya och evig!
glömda!
den jord, där du vandrade oförnöjd, Hvar dag, som gryr, har sin nya bragd.
och hjäriat dansar af segerfröjd!
Och kunde jag blåsa bort dina år, Ej bad dig min dotler alt kvida och klaga.
då skulle jag hviska öfver ditt hår: Sjung, skald, om lifvets krigaresaga!
Blif ung på nytt och en hjälte blif, Vid bänken än hennes harpa står.
ty nu, just nu, vore lif ett lif, Jag ömsar vikler.
Jag Hyllar maklen, när allt hvad du älskar och allt hvad du och bragden flyttar med dem, som ha ärar vakten förtrampas af hunnernas stormande härar!
vid hotad dörr, där del vankas sår.
Del ädla, del sköna, det visa får icke hvila allt för mjukt och vakna trött med sinnet sjukt.
Men några stunder i det blå Då vill jag de Irennes lott ej prisa.
det är hundra långa år därnedan.
Då slår jag omkull deras purpurläll.
Du själf är död, och länge sedan Då jagar jag ut dem i natt och svält.
på grafven växer det buskar och strå.
Då skola de vrida i gråt sina händer Du är den dröm, som i dödens timma och ulan kungaslol och länder gick bort mol aftonskenets strimma.
från portarna visas bort med förakt.
Det skall fostras hård!, som skall växa Välkommen, vandringsman utan namn!
Gå skyarnas slig mot andra jordar, till makt, mot ljusets källa bred din famn, och länge får svärdet renas i härden, du människolängtan, du andehamn, som åter en gång skall besitta världen.
och prisa verkel, som strid fullbordar! "
— it Jag ler åt lumlel, ly jag vet, att ännu skall för allt, som lider, för hjärlafs blyga ödmjukhet och själens kyskhet, blomma nya tider.
Som förr skall jag kläda i sommarskrud den med hugg och lågor förhärjade vreten.
- Så talade guden faderligt godt och vägde och mätte med gudars mått.
Hans dotter skyndade bjuda den slämda harpan åt molnens gäst, och än var hans öga vid jorden fäsi, när strängarna stilla begynte att ljuda.
5 - • ' i
IDUNS K.G. TUDENTRUMMET LIKNADE ETT fågelbo.
Så fylld!
var det af tjat och prat, näbbigt bjäbb, frisk aptit och långa, klingande skrattsalfvor.
Mellan flickrösterna hördes, likt en smatt- rande regnby, rasslet af teskedarna mot fa- ten.
Och brasan spridde ett jämnt, stäm- ningsfullt sus af skog.
Så måtte det låta, när en flygfärdig fågel- unge knuffas ur boet ... Sju tekoppar.
Sju braskuddar.
Sju stu- dentskor.
Maj Hedenberg ropade med sin gälla röst, som nästan alltid gjorde sig hörd: — Är ni med om, att Lily berättar oss en historia, innan hon skiljes från oss?
Det blef verkligen tyst — en plötslig förlä- gen tystnad.
Brasskenet kämpade öfver sju stelnade ansikten.
Men Lilys ögonlock hunno knappt klippa till, hastigt, en eller ett par gånger — så högg Maj in på nytt.
— Kors, hvad sedan?
Jag föreslog ingen särskild historia — ingenting annat, än vi själfva kunde berätta, om vi ville.
Nu bröt ett jubel löst.
Det var stormen ef- ter stiltjen, äfven Lily skrattade med, och de andra fröjdade sig lika mycket åt sina för- modade hemligheter som åt Majs naivitet.
Ett eller två års studentlif, än sedan?
Mätte de ibland universitetsvestibulen med långa, vägande, värdiga karlsteg, här voro de lekyra flickungar hela bunten.
Signe Björck stack sin smidiga ormhals öfver lilla blonda buttiga Annie Walléns skuldra.
Hon hade ett pojklöje kring den ena nerdragna mungipan och vaggade litet på hufvudet, när hon sakta och grammaiika- liskt yttrade: — Maj menar, att vi borde bilda sagocirkel som i Boccaccio?
Hvar och en bidrar med en splitterny novell?
— Ja, och — kluckade Annie, öfver hvars runda ansikte en sista tår rullade, — och så tänker Maj själf göra början!
— Topp, instämde Gulli och svängde sin präktiga öfverkropp, så att hon i ett nu stod på fötter, den stiliga, spänstiga sportflickan.
— Då välja vi Maj till novellernas drottning.
— Ja ja, som i Dekamerone, klappade Annie i händerna.
— Jag vill bara påpeka, försvarade sig Maj JULNUMMER CUTlAN-NILuCnON Hedenberg — att Lily redan är aftonens drottning.
Hon är värdinna och — — Men Maj då —, förebrådde en mjuk, skygg röst.
Det var Birgit, " månskensprin- sessan ", mörk, blekhyad, smal, den tystaste i laget.
Men den oförbätterliga, som, också hon, sprungit upp från kudden, stod midt i en ba- talj, där alla pilar snart voro afskjutna och anfall och försvar drunknade i skrattsalfvor.
Stackars Maj skrattade för att hålla god min.
Hon förstod ju — hade ju genast förstått, att hon varit ogrannlaga.
Ju mera hon sökte utreda och förklara, desto värre lyckades hon blott inveckla och tilltrassla.
Hon gaf sig icke, hon skrek, stammade, skrattade — skrattade gällt och hysteriskt, rättnu kunde rösten slå öfver, skrattet kunde bli gråt.
Lily, som leende och en smula öfverlägsen vred och vände sig åt alla håll för att få ett ord med i laget, upptäckte plötsligt, hur det var fatt med henne.
Utan ett ord grep hon Maj om lifvet, svängde rundt med henne, tills bägge voro så yra, att de hotade falla.
Då knuffade hon stackaren bort i vrån till tebordet.
— Tänd spritköket, liten, gnolade värdin- nan, — vi ska ha nytt te — och så börjar jag — berätta —!
— Hurra, jublade Gulli, medan de andra förbluffade tittade på hvarandra.
Lily fortsatte svänga rundt på golfvet, helt solo.
Hon gnolade för sig själf: " Noveller,, köp noveller, nya noveller! "
Därmed dansade hon plötsligt in bakom förhänget, som åtskilde de båda rummen i dubletten.
Värdinnans obesvärade käckhet hade has- tigt lättat stämningen.
Fågellarmet brusade upp på nytt.
Blott Maj, som stått tyst borta vid teköket, sände Lily en forskande snegling, som hon just, nästan ögonblickligt, vände tillbaka.
Jo, och månskensprinsessan lyddes med ögonen: hon hade tyckt sig höra, att någon därinne hade växlat några ord.
Men det var väl en hörselhallucination.
De hade ju nyss tittat inom, allesammans, och då fanns ingen där.
Kanske hon endast talat med sig själf.
Lily var blek, när hon kom ut igen, men fick snart färg och leende tillbaka.
Medan hon serverade teet, bollade hon ett par as- kar cigarretter ut bland kamraterna.
Så ma- - 6 - kade hon sig tillrätta på sin kudde och bör- jade utan inledning: — En gång lefde det en ung snärta, som hette — ja, hvarför hette hon inte Rosa?
Hon var enda barnet på en herrgård, hade fullt upp af allting och alla fjäsade för henne.
Föräldrar och tanter och — och herrarna, isynnerhet herrarna, herrar af alla de slagen.
Berätterskan höll inne en minut.
Allt var andetyst.
Sju blåa rökslingor ormade sig mot taket.
Lily fortsatte: — Hon ansågs, om inte rik, så förmögen — såg ej illa ut, någon enda smickrare kallade henne rentaf vacker — Maj vågade en förstulen blick på sin vä- ninnas rena, ädla profil.
Lily var skönheten i hela Nationen.
— Nog af, Rosa var ett parti — ända tills det började gå utför med bruksrörelsen.
Det upptäcktes med ens, att Rosa ej längre var förmögen.
Hon var på väg att bli — mycket fattig.
Flickor små, ni förstå, hvad det bety- der ute på marknän.
— Och Rosa var alls inte ödmjuk.
Hon k u n d e inte bära motgången.
Hon v i l l e inte försaka rökverket.
Hon ville inte tro, att hon med ens skulle vara en afsatt drott- ning.
Hon förbittrades — förbittrades på hvar och en, som vände ryggen och drog sina tärde.
— Rosa ville hämnas, hade hon blott funnit ett medel för sin hämnd.
Ack, det finns intet för den fattiga, för motgången.
På motgån- gen och förräderiet finns det bara en hämnd, och den heter medgång.
— Om nu Rosa hade finnblod i ådrorna, trolla kunde hon.
Hokus pokus filiokus, trol- lade hon fram en friare, en storfriare, en herre, som kunnat köpa alla de andra och ändå haft pengar kvar.
— Och Rosa hämnades.
Hon tog emot storfriaren bara för att få krossa högfärden hos alla de smärre.
För att få sitta högre upp än de och deras, för att själf få göra — ett godt parti.
— Det var ett godt parti.
Det är ondt om miljonärer i vårt land, inte hvarje studentska kan bli miljonärska, och — men nu röjde jag det i förtid.
Rosa var verkligen studentska.
Studentska — det är liksom någonting för- mer, ädlare, renare än student.
Inte därför att kvinnan skulle vara förmer än mannen.
IDUNS det tror ingen af oss — men därför att stu- dentska är en så mycket yngre värdighet, en värdighet, som det kostat mera kamp att er- öfra, och det är mer än första trappsteget till en brödtjänst — studentska det är ett an- dens adelskap, det är en invigning till tem- peltjänst åt ljuset, kulturen, mänskligheten.
Studentska, det är medborgarinnan i Idealets världsvälde.
— Ja, så tänkte inte Rosa den tiden.
Den tiden var studentska bara en klädsam hvit mössa, som hon gärna, gärna bytte ut mot den ännu klädsammare hvita slö- jan.
Hon skulle ju nu gifta sig, det fanns ingen anledning att uppskjuta det, hennes fästman var alldeles för rik att behöfva uppskjuta någonting och en smula för mogen redan att böra uppskjuta någonting sådant som ett bröllop.
Och bröl- lopet tillrustades ... Åter afbröt sig Lily.
Hon lyfte ej ögonen från cigarretten, som själfrökte sig i hennes hand.
Och ingen af de andra snuddade hennes blickar.
De stirrade tysta in i brasan, hvars skogssus domnat af — det hviskade endast som af vissna löf och knastrade som under försiktiga fotsteg.
Pausen blef långvarigare, än någon förut- sett eller märkte.
Berätterskan öppnade flere gånger läpparna för aii fortsätta, men slöt dem igen, medan ögonen följde den sir- liga röktråden, som spann sig mot taket.
Uttrycket i det blonda, energiska ansiktet skiftade och var ändå alltjämt detsamma: en spänning, där gråten lurade på det första, oförsiktiga ordet.
Nu kastade hon cigarrettstumpen in i fal- askan, knäppte händerna öfver knät, vag- gade sig ett tag åt sidorna och sade med en röst, som lät öfverraskande lugn: — När det gällde, blef det hela i alla fall omöjligt för Rosa.
Hvad som fattades ho- nom?
Han var öfver medelåldern, därmed är värsta felet sagdt.
Han var anrtars god nog, en präktig man — ingenting fattades honom utom — utom — hennes kärlek.
Det var i alla fall nog.
Det kändes tydligare för hvarje dag, som närmade henne till bröllops- dagen.
Lifvet blef henne med ens så under- ligt: utan färg, utan doft; det kändes utan stig och horisont och liksom utan botten.
Hon måste söka mark igen, söka bli fri eller dö.
— Ack, flickor, kanske, kanske var det orätt känd!
och tänkt och gjordt.
Det berät- tas om mången ungdom, som funnit lyckan vid sidan af en man, som kunnat vara hennes far.
Och halfannan miljon — det är dock mycket pengar, svindlande myc- ket pengar för den, som är fattig och ung.
Det var kanske synd att skjuta dem ifrån sig, att skygga för klyftan, som kanske kunnat öfverstigas, och i stället kasta sig ut i den fattiges ovissa värld.
— Flickor, hvad vet jag?
Hvad vet någon af oss om framtiden, om lifvet?
Ingen tror, hvad hon ej själf upplefvat — hvad hon så må ana eller frukta.
Vi måste pröfva det själfva — och kanske var det studentmössan som fick mig att välja — som fick mig — ja, nu är det sagdt, flickor — 1 Ni veta, att jag i morgon börjar min resa som guvernant och sällskap hos den gamla damen —.
I morgon — gud vet, när jag får komma igen!
Rösten svek henne plötsligt.
Hon lutade sig mot Signes axel, men mötte torrögd kam- ratansiktena, som böjde sig fram emot henne.
Så skakade hon på hufvudet och rätade upp sig.
— Lifvet är dock rikt, sade hon.
— Och minns ni gamle Goethe: " Wir sind jung, das ist schön! "
JULNUMMER Månskensprinsessan hade en osedvanlig eld i blicken, och Maj Hedenberg liknade en spänd fjäder.
" Pojken " Maj måste behärska sig för att ej nu kasta sig om Lilys hals.
I detsamma flög det som en darrning ge- nom hela fågelflocken.
Det var, som en fläkt strukit öfver allt detta lentjusiga flick- hår.
Det var, som om en jägares bössa knal- lat tätt under fågelboet.
Tätt intill boet, nästan inne i det, på andra sidan dörromhänget bara, sjöng en vacker, manlig röst.
Flickhufvudena döko vid första tonen för- skräckta en tum lägre, nu lyftes de igen, alla stirrade på hvarandra, på Lily, på Maj, på ...
Hvad var detta?
Det var en varm och ungdomlig bariton, som sjöng: Den kallas våren, den tid, som k n o p p a s, och u n g d o m s å r e n d e år, som h o p p a s: ej gyllene stoft d e å r e n önska, blott sol, blott grönska, blott glans och doft!
Alla hade helt eller hälft vändt sig mot förhänget, hvarifrån tonerna klungo ut.
Alla utom Lily, värdinnan.
Hon satt alltjämt och stirrade in i brasan.
Baritonen sjöng: Hvad vore våren, om utan blomma och knoppning snåren den lämnat t o m m a?
Om s å n g ej klang, men guld a l l e n a s t?
Om frukten g e n a s t ur grenen s p r a n g?
Det låg en innerlighet i sångarens tonfall, - 7 - som fångade alla.
Nyfikenheten höll på att ge vika för hänryckning.
Åh, det var ju allas, deras känslor han tolkade.
Inom dem gno- lade det efter: " Hvad vore våren, om utan blomma och knoppning snåren den lämnat tomma? "
Men hvem var han?
Aldrig hade Lily för- rådt någonting om en bestämd böjelse.
D e n rike friaren och den uppslagna förlofningen, det hade skymt allt annat.
Det tillhörde uni- versiteisskvallret.
Hvad var nu detta, s o m ännu ej hunnit i dess våld?
Gud, så den rösten smälte öron och hjärta!
Maj satt och önskade sig få dö vid de toner, som ledsagade orden: Nog stunda åren, då ingen hoppas — den kallas våren, den tid, som knoppas.
Tids nog till stoft blir friska grönskan: så fyll din önskan med sol, med doft!
Det kallas lifvet, det sår vi känna, af våren gifvet, vårt hjärta bränna: du själ, som nu min själ gör smärta, mitt hjärtas hjärta, mitt lif är du!
" Mitt hjärtas hjärta,, mitt lif är du! "
dallrade ekot i öronen, sedan sången länge- sedan slutat.
Alla sutto tysta.
Ingen kom sig för med en fråga.
Hela rummet tycktes ännu blomma af toner.
Det var Signe Björck, gymnasten, som först kom till sig.
Nästan utan att de andra märkte det, hade hon smugit bort till dörr- hänget, hvilket hon sakta, försiktigt, som om det gällde lifvet, sköt åt sidan.
Hon tittade in i rummet där bakom, men vände sig besviken mot kamraterna.
— Där finns ju ingen människa, ropade hon med en röst, som skrämde henne själf.
— Han måste redan ha gått.
Aha, där är JH också en dörr.
Annie Wallén kom bort till henne, och den ena efter den andra följde deras föredöme.
Innerrummet genomletades utan annat resul- tat, än aii utgångsdörren upptäcktes.
Ge- nom denna dörr hade alltså sångaren osedd kunnat både komma och försvinna.
Och de erkände, att de larmat tillräckligt för att öf- verdöfva en smula nyckelrassel.
När de återvände till sin värdinna, funno de hennes ansikte öfvergjutet som af feber- glöd.
Maj, som hade tusen frågor på tungan, förstummades.
Lily gnolade i stendöf hänryckning för sig själf: " Det kallas lifvet, det sår vi känna ... " Kamraterna förstodo och förstodo inte.
D e kände redan afskedets smärta efter stackars Lily, som i morgon ensam med en gammal änkegrefvinna drog ut i världen, långt bort, långt bort — gud vet, när hon kom igen!
De hade tusen frågor på tungan, de lik- som Maj!
Men det svar de fått, var ju svar nog.
" Det sår vi känna, det kallas lifvet! "
Ett par lagade sig redan att hämta in ytter- kläderna.
Lockfågeln hade sjungit till upp- brott — denna vintervår ryckte det i vingröt- terna på litet hvar.
Hvem som härnäst månne skulle knuffas ur studieboet?
Maj ryste till.
De hade lämnat spjället oskjutet, och det hade så småningom blifvit riktigt kallt i rummet.
IDUNS LOCKAN ÄR INTE MER ÄN NIO på söndagsmorgonen, och det är en hel timme till gudstjän- stens början.
Så långt i förväg brukar ingen visa sig vid den lilla sockenkyrkan, men denna söndag komma verkligen ett par unga människor från skilda håll in på den öppna platsen framför den.
De stanna tvärt, då de få se hvarandra, som om de hade blifvit i högsta grad förvånade, nästan skrämda.
Därpå drar sig den ena af dem in under en stor lind, som står tätt vid kyrkogårdsmuren, och då hon märker, att linden inte ger någon skugga, därför att den står naken och olöf- vad i vårbrytningen, smyger hon sig bakom stammen.
Den andre däremot skyndar framåt med större fart än förut, så att han också snart står inne under trädet.
" Goddag, Inga, " säger den framstormande till henne, som har gömt sig.
" Du är tidigt ute i dag. "
" Ja, jag är så, " medger hon och börjar för- klara för honom, att det är så lång kyrkväg hemifrån, att mor är så noga med att hon skall komma i väg i god tid och att det där- för alltid bär så till, att hon kommer till kyr- kan före alla andra.
Hon talar med låg röst så förlägen, att orden ett par gånger komma i orätt ordning.
Han också anser sig böra ge noggrant be- sked om hvarför han har kommit till kyrkan i sådan otta, och han talar med långt större säkerhet än hon, fast han skyller på ungefär samma orsaker.
Det var lång kyrkväg också från gården, där han tjänade, och hans matmor hade skickat af honom före JULNUMMER åtta.
Hon tyckte, att det såg illa ut, när tjänstefolket inte hann fram till kyrkan innan det ringde samman.
Medan de säga fram dessa förklaringar, lägga de hvar på sitt håll märke till att den andra är röd och svettig och så andfådd, att bröstet flämtar.
Helt säkert har ingen af dem fått gå hemifrån en minut före den van- liga tiden, men de ha sprungit och jäktat för att komma fram till kyrkan i så god tid som möjligt.
Drängen säger till sig själf: " Inga har sprungit hela vägen, därför att det är någon, som hon vill tala med före gudstjänsten.
Men hvem kan det vara, som hon önskar råka? "
Och hon undrar likaledes hvem Axel har hoppats finna på kyrkplatsen.
De se frågande på hvarandra, men då de- ras ögon mötas, läsa de däri det rätta svaret.
De förstå båda två, att ingen af dem kom- mit för att träffa någon annan än den, som han just har träffat.
Härvid bli de än mer generade än förut, men också mycket rörda och uppmuntrade af sammanträffandet.
" Jag tror, att jag säger det genast, " tän- ker han.
" Det tjänar till ingenting att vänta.
Det vore dumt att inte begagna det goda till- fället. "
Men just som han ämnar börja, faller det honom in att här, där de nu stå, kunna de mycket lätt bli störda.
Det vore bättre om de befunne sig på en mera enslig plats.
" Om du vill som jag, " säger han, " så gå vi in på kyrkogården.
Det brukar fläkta och - ft - dra därborta!
Här under kyrkväggen kom- mer inte en vind fram. "
Han öppnar järngrinden i kyrkogårdsmu- ren, och hon följer honom lydigt.
Men på samma gång känner hon en svag motvilja att gå in till de döda just i den stunden.
De vandra alltså in på den lilla tufviga begrafningsplatsen, som utbreder sig söder om kyrkan.
Därinne hålla buskarna på att få grönt i knopparna, sälgen blommar, och bien flyga surrande fram och tillbaka.
Flickan genomfares på nytt af en skygg ängslan, men den unga mannen har inte en tanke på alla dessa, som ligga nerbäddade i jorden under dem och aldrig mer få se träd och buskar löfvas eller höra fåglar sjunga vårsånger.
Han vänder sig mot flickan och säger in- ledningsvis några ord om vädret, som är ovanligt vackert för att vara i april.
Hon svarar, att hon inte kan minnas, att det någon vår har varit så grant solsken som detta år och därmed får ämnet falla.
I stället för att fortsätta att tala med henne, går han och be- traktar henne och därvid lyser ett förnöjd!
leende upp hans ansikte.
Hon är inte vacker, hon har ett rätt alldag- ligt yttre, men hvad hon ser god och präktig ut.
Och han kan vittna om att sådan som hon ser ut, sådan är hon också.
De äro barndomsvänner, uppväxta på två torp, som ligga tätt intill hvarandra utan några grann- ställen.
Han har knappt haft någon annan lekkamrat än henne .under hela sin barndom.
Ingen vet bättre än han, att det inte finns flitigare händer eller ett trognare hjärta i hela världen.
IDUNS Bara därför aii han går där med henne vid sin sida, är han som en annan människa.
Han skulle vilja säga, att han är muntrare, frommare, bättre än han var för en timme sedan.
" Minsann, " säger han till sig själf, " skall jag inte fria genast!
Det är ingen annan än henne jag vill ha.
Det finns inte hennes make.
Tänker aldrig på sig själf och är i stånd att hålla humöret uppe hur fattigt och svårt hon än har det. "
Men fastän hans beslut är fattadt, dröjer han att framföra frieriet.
Han hade verkli- gen hoppats, att det skulle vara mer ensligt här på kyrkogården.
Den ligger alliför öp- pet.
Man kan se dem från alla håll.
Från marken slår en lätt kyla upp emot dem trots solskenet.
Han tänker, att det är källossning, men hon har en förnimmelse af att de döda sända sin kyla mot dem för att drifva bort dem.
" Du och han, och det ni tänker på, passar inte här hos oss.
Vi fara illa af sådant vi, som stå utanför och inte veta af annat än köld och mörker. "
Den stora glädjen, som tändes inom henne, då hon mötte honom för en stund sedan, slocknar helt sakta ut.
Hon blir åter ängslig, såsom hon har varit hela året, alltsedan Axel tog plats som dräng hos den rika änkan i Hammarbyn.
Hon skulle vara vacker och ståtlig, och folk hade börjat tala om hur väl Axel stod hos henne.
Visst var det sant, att hon var fulla tio år äldre än han, men det uppvägdes väl af, att han skulle bli riker karl och stor gårdsägare, om han toge henne.
Han tar sig nu för att fråga om ett och an- nat hemifrån.
Han gör det bara därför att de inte ska bli gående och molliga och i början hör han inte på hvad hon säger.
Men då hon nämner om små förändringar, som har skett på de två torpen, medan han har varit borta, blir han snart intresserad.
Allt därhemma blir lefvande för honom.
Och i allt därhemma var hon med.
Framförallt var hon med i allt det, som var ljufligt och gladt att minnas.
" Jag tror, " tänker han " att det var Guds vilja, att jag skulle möta Inga här i dag.
Jag visste ju alls inte, att hon också skulle komma så här tidigt, fastän nog var det henne, som jag hoppades få råka, då jag jäktade åstad. "
Han blir mer och mer belåten för hvar mi- nut som går.
" Var det inte alldeles, som om någon skulle ha ryckt mig i rocken i går, då matmor frågade mig om jag ville stanna ett år till och varnat mig för att svara ja.
Jag stod också på mig, fastän jag såg, att hon blef ledsen, då jag sade, att jag inte kunde ge henne svar, förrän jag hade fått fråga far om han behöfde mig hemma vid torpet.
Jag kunde ju inte säga henne, att det inte var på far det berodde utan på Inga. "
Med ens får han en underlig lust att skratta, att hoppa högt i luften, att slå kuller- byttor.
Det är något tungt, som har legat öf- ver honom, som är bortflyttadt.
Han känner sig så lätt, att han ville flyga.
" Det är därför, att jag har råkat Inga igen, " tänker han.
" I vintras nästan grufvade jag mig för att få råka henne.
Då tänkte jag, att om jag inte vore så där hälft om hälft förlof- vad med Inga — ja förlofvade äro vi ju inte, men så länge som jag var kvar därhemma var det som själffallet, att vi skulle ha hvar- andra — så hade jag nu utsikt att få ett bättre gifte.
Men nu bryr jag mig inte mer om att tänka på detta.
Om Inga vill ha mig, skall jag vara nöjd att gå som herrgårds- torpare hela mitt lif. "
Han ser sig omkring.
Det är förargligt, att det inte finns blad på buskar och träd.
Om JULNUMMER MINNESFESTEN.
SNÖFÄLT UNDER MULEN NOVEM- berkupa, som en teckning i hvitt och svart.
Skymningens stunder sväfva tyst och stupa i det blinda formlösa rummet snart.
Men härinne en festlig dager faller, vänner sitta i trofast lag, och vid ljus, som speglas i vinkristaller, värmer i själen vinterns mörka dag.
Som en vänlig skuggrand allena står den rundtorn salen, där allt är tändt, och en hjärtats hemliga brödraorden samlats att känna liksom förr den känt.
Vänner, I från de rätta, unga åren!
Fastän hösten oss hotar stum, det som förde oss samman i ynglinga våren, strålar för oss alla i själens rum.
Måste några bittert mot lifvet stöta, gaf det rynkor och vemod igen, välkänd uppsyn och blick vi ändå möta, välkänd stämma klingar emot oss än.
— Dukens hvithet färgas af purpur- flamman från bourgognens strålande glas, och till sinnenas fröjd och sinnets gamman läckert brynt står gåsen och ångar kalas ...
Nu skall i ögonblickets lätthet lösas allt som tyngde af årens lott.
Minnenas glödande rosenregn skall slösas ur det flyddas förtroliga bilderboksloit.
Lustiga typer, länge blekta, sänder grafven upp i kronornas ljus.
Det, som förr var banalt, sig harmlöst vänder nu i löje och vemod och vingars sus ... Bilder ... af sol på grönt, när knoppar glimma ... Bilder ... af grace, som skalkas och flyr ...
Heligt ynglingasvårmod en vårkvälls- timma, aftonstjärna och sång och äfventyr ...!
Allt står upp.
Men ute, där mörkret tiger öfver döda och hvita fält, fram ur markernas djup en suckan stiger öfver den trånad som förgäfves svält.
FREDRIK VETTERLUND.
- 9 - det på hela kyrkogården bara hade funnits en plats, där de hade kunnat vara något så när undandolda.
Han ämnar inte hålla långa tal, då han friar till Inga.
Han tänker bara ta henne vid handen, dra henne intill sig och kyssa henne.
Det skulle gå så lätt, om han bara kunde finna en passande plats.
" Bakom den där stora grafstenen skall det ske, " tänker han beslutsamt.
" Jag måste ha allting afgjordt, innan jag råkar matmor på nytt.
Om jag inte har något bestämdt att skylla på, låter hon mig inte flytta och stan- nar jag hos henne än ett år vet jag inte hur det går.
Nej, jag måste kunna säga henne, att jag har förlofvat mig med Inga och att jag skall gifta mig till hösten. "
De ha nu kommit bakom den höga vården och där tvärstanna de båda två.
Han ser sig omkring på nytt.
Aldrig hade han kun- nat tro, att här var så öppet.
De synas från kyrkplatsen, från vägen, från alla håll.
Han kommer sig inte för med frieriet här heller och räddar sig undan med att göra en likgiltig fråga: " Har det annars händt något därhemma? "
Hon tvekar litet, innan hon svarar.
Åter känner hon det där kalla draget från mar- ken och hon, som har vuxit upp långt borta i mörka skogen, där man ständigt talar om allt det förskräckliga, som rör sig bortom de lef- vandes värld, hon tror, att det är de dödas kalla händer som vinka åt henne att dra bort ur deras gårdar.
Men på samma gång ser hon, att ett par nässelfjärilar fladdra förbi henne i kärlekslek och en bofinkhane stämmer upp den klaraste drill från toppen af ett träkors.
Och ovillkorligen frågar hon i sina tankar hvarför de där få hålla till på kyrkogården, hvarför de döda inte visa bort dem.
" Det är därför att våren vill så ha det, " svarar hon sig själf.
Och vårens kraft är större än de dödas.
Och i ett nu är hon glad igen, för våren står på hennes sida, det förstår hon, och vå- ren är en stark hjälpare.
Hon besluter sig för att gå Axel en smula till mötes, ge honom något att utgå ifrån.
Han står så brydd och kan inte få de rätta orden öfver läpparna.
" Du har kanske inte hört, att Jan Eskilson, som har haft Älftorpet, dog i förra veckan. "
Hon ser honom stadigt in i ögonen, me- dan hon säger detta och lägger nästan mot sin vilja en viss tonvikt på orden.
Han som har stått helt tankspridd blir med ens uppmärksam.
" Hvad säger du? "
ropar han till.
" Då blir ju Älftorpet ledigt.
Kanske att patron skulle vilja ge det åt mig, så att jag finge flytta dit till hösten? "
Han förstår henne ändiligen.
Delta är det, som hon har kommit för att säga honom.
Hon har inte tviflat på honom.
Hon älskar honom, hon vet, att han håller af henne och i sitt hjärtas uppriktighet har hon skyndat till kyrkan för att säga honom, att det nu finns en möjlighet för dem att få gifta sig.
Och på samma gång som dessa ord ha blifvit växlade känna de, att solen bränner hetare än förut och att doften från de knop- pande växterna blir nästan kväljande stark.
Det strömmar genom luften något rusande, som ingenting annat är än vårens egna säll- samma kraft.
De tycka, att gräs, blommor, blad vilja bryta fram på en gång.
De tycka att deras egna hjärtan vidgas, att de vilja spränga bröstet, att det växer fram ur dem röda kärleksblomster.
Hon drar sig ett par steg baklänges, men han skyndar mot henne, betagen och yr, utan att tänka på hur han skall bära sig åt för att
IDUNS fria med en hel ström af kärleksord på tun- gan.
Men midt under framskyndandet stöter han med foten mot något hårdt föremål, som sticker upp ur marken, snafvar och är nära att falla.
Han ser ner på de borstiga iufvorna, som täcka marken.
Det lyser fram något blankt, som han sparkar till.
" Det är väl en sten, som har skjutit upp under källossningen, " förmodar flickan.
Han får lös en rund tingest, stryker af jor- den, som klibbar vid den mot en grästufva och börjar undersöka den.
" Det är ingen sten, " säger han.
" Det är en mässingsdosa. "
Han torkar af den än en gång.
Det är en aflång platt mässingsdosa med lock på gångjärn.
Han vill öppna det, men det gör motstånd.
Helt hastigt griper Inga honom om handle- den.
" Låt den ligga, " säger hon helt för- skräckt.
" Det är kanske en Spirrtus. "
Detta förefaller dem båda mycket troligt.
Någon, som nattetid har smugit in på kyrko- gården och stulit grafmull för att dymedelst skaffa sig en tjänande ande, har blifvit ån- gerköpt och burit tillbaka det han hade till- ägnat sig.
Och han har infe bara lämnat till- baka mullen utan också dosan, där han har haft den förvarad.
Han tror inte alls på sådant gammalt skrock, men han märker, att flickan har blif- vit förskräckt på allvar och finner det myc- ket roligt att retas med henne.
" Jag, som inte trodde, att det var annat än en vanlig dosa.
Men nu märker jag, att jag har funnit något, som kan hjälpa upp hela min framtid.
Den här får jag lof att ta väl vara på. "
" Du skall inte bry dig om den, " säger hon allvarligt.
" Det kommer aldrig något godt af sådant där.
Kasta den ifrån dig! "
Hon är så ifrig, att hon till och med gör ett försök att rycka den ifrån honom.
Han vänder sig åt sidan, gör än ett bemö- dande att få upp locket och lyckas ändt- ligen.
" Inte är det mycket rara saker i den, " sä- ger han.
" Jag tror, att det inte en gång är något så fint som snus. "
Han låter henne kasta en blick i dosan.
Den innehåller ingenting annat än några sammantorkade mullkorn.
Men just detta skrämmer henne.
" Ser du inte, att det är en Spirrtus!
Kasta bort den! "
" En ska väl inte slänga lyckan från sig så vårdslöst, " skrattar han.
" Vet du inte, att den, som äger en sådan här, kan få allt hvad han önskar sig. "
Han ser med förnöjd min ner i dosan.
Helt plötsligt sticker hon då sin hand un- der hans arm för att stöta till dosan och spilla ut mullkornen.
Men han är på sin vakt.
Han räddar do- san undan henne och skyndar att stänga till locket.
" Så skall du väl inte bära dig åt, när lyc- kan vill räcka dig handen, " säger han illfun- digt.
" Du skall lägga den ifrån dig, där du tog den, " ropar hon med tårar i rösten.
Hon är utom sig af ångest.
Det ser ut som skulle hon vilja rifva till sig Spirrtus med våld.
Då höra de hastiga steg bakom sig.
" Kära ni, hvad tar ni er till härborta?
Ni skrattar och skriker.
Alla människor se på er. "
De vände sig om.
Kyrkfolket är kommet utan att de ha märkt det och hela menighe- ten borta på kyrkbacken står och ser på dem.
Hon, som har varnat dem är en ståt- lig och vacker bondkvinna.
Axel rodnar, då han möter hennes blickar, och Inga förstår, JULNUMMER MITT LAND.
MITT AF HERRANOM HÖGT VÄLSIG- nade land, — Abiskosol — Falsterbosand, — sjumilaskog — järnbäraland, — moarnas rödaste lingonbrand, — åkrar med råg och betor och korn, — blommande aplar och hageltorn, — från Bottniska viken till Skagerack, välsignade land, haf tack!
Min af Herranom högt välsignade mark, du valde det bästa ur Noaks ark: orrar och björnar, där kådan slår stark ur granarnas barr och furornas bark, renar och ripor på vidder af snö, där hjortronen blomma, när drifvorna dö, och kretsande örnar, där stillheten bor — välsignade mark, du är stor!
Min af Herranom högt benådade jord, bär du enklare frukter än Söders bord, du är rik och manlig, älskade Nord!
För din forntid har sagan de stoltaste ord.
Din framtid, din framtid?
Kärleken vill, att en strålande framtid skall falla dig till.
Om tuktan drabbar — varde dig väl!
Mitt land, du skall bärga din själ!
Mitt af människor ofta förbannade hem!
De ha klagat sin ångest — för hvad?
för hvem?
De ha sårat hvarandra, lem emot lem.
De ha flytt, deras vinning blef hård och slem.
Mitt välsignade land, mitt förbannade land, dina barn skola samla sig, hand i hand, och som älfvarnas harpor i Näckens hof skall brusa, mitt land, d i t t lof!
AMALIA BJÖRCK.
att detta är hans matmor, den rika änkan i Hammarbyn.
" Jag tyckte, att jag inte kunde låta er sti så här, " säger matmodern.
" Det gjorde mig ondt, att de skulle skratta åt er.
Det såg ut, som om ni skulle fara hop och slåss. "
De gå alla tre framåt kyrkan.
Matmodern före och de andra två efter.
De se inte på hvarandra.
De känna sig trötta, utmattade, leda åt allt; såsom då man har gjort fruk- tansvärda ansträngningar utan att de ha tjä- nat till något.
Då matmodern står på kyrktröskeln, vän- der hon sig mot Axel.
" Den första jag råkade, då jag kom till kyrkan, var Axels far.
Jag tyckte, att jag inte - 10 - kunde göra bättre än fråga honom om Axel fick stanna hos mig under nästa år, och han svarade ja.
Så att nu finns det väl inte nå- got hinder för att Axel blir kvar hos mig? "
Han drar in luften tungt.
Det låter näsian som en snyftning.
Han har ju förlorat till- fället.
Han kan inte svara, att han är förlof- vad med Inga och skall gifta sig med henne till hösten.
Han har inte fått något afgjordt.
Han har ingenting att sätta upp till försvar mot matmodern och mot sig själf.
" Nej det finns det väl inte, " svarar han med en dof och slö röst.
Den enda trösten är, att det inte är hans fel.
Han har velat vara trogen mot Inga.
Men hvarför blef han hejdad just midt i afgöran- det?
Hvarför fick han inte tala ut?
Hvem var det som satte ut ett krokben för honom, så att han inte kom fram till målet i tid?
Då han har gjort dessa frågor, på hvilka han inte väntar något svar, går han vid mat- moderns sida in i kyrkan.
Den unga flickan står stilla och ser dem gå bredvid hvarandra uppåt stora gången.
Hon tycker, att hans steg bli lättare och hans hållning bättre, ju längre han aflägsnar sig från henne.
Själf smyger hon sig in i en bänk längst ner i kyrkan och sitter där med värkande hjärta och undrar hvarför det hade gått så illa.
Våren borde ha stått på hennes sida.
Och vårens kraft var större än de dödas.
Hon hör inte mycket af predikan den sön- dagen.
Hon bara undrar och undrar.
Hon tänker på hur våren arbetar borta på kyrkogården.
Den tvingar fröna, som ligga dolda i jorden, att sända ut grodd och blad, den lockar fram grässtrån ur vissna tufvor, den drifver fram mjuka, gröna knoppar ur hårda kvistar.
Man kunde nästan ha väntat, att den skulle locka de döda upp ur mullen för att åter börja älska och lefva.
Men nej, öfver de döda i djupet af kyrko- gårdens djup hade den inte någon makt.
Våren har endast makt öfver det, som har en slumrande lifsgnista inom sig.
Det som är dödt är dödt.
Det går upp för henne som ett ljus.
Det var så med Axels kärlek, den kärlek, som han hade hyst för henne i forna dar.
Den var redan död.
Det var därför vå- ren inte hade kunnat hjälpa henne.
Hon upprepar för sig själf under hela gudstjänsten.
Det som är dödt är dödt.
Hon gråter stilla, då hon säger det.
På samma gång tar det bort den värsta svedan i hen- nes sorg.
Det finns ingenting som pinar och plågar så som då lyckan ryckes ifrån en ge- nom någon meningslös slump.
Då det är slut i kyrkan, går hon åter in på kyrkogården.
Där bryter hon en sälgkvist, full af silkesklädda hängen, och medan hon stryker dem, säger hon till våren med sakta röst: " Jag vet, att du försökte väcka upp ho- nom.
Det var du, som jäktade på honom, så att han kom i så god tid till kyrkan.
Du lif- vade upp honom, så att han blef glad, då han fick se mig, och du värmde honom så, att jag trodde, att han gång på gång var nära att fria till mig.
Du skall ha tack för all din hjälp, fastän du inte förmådde något öfver honom.
För kärleken låg redan död i hans hjärta och det, som du lockade fram, det var ingenting annat än en genfärd. "
Sedan går hon fram till den stora grafvår- den och lägger sin hand på den.
" Ni ska ha tack också ni, som äro döda, " säger hon.
" Ni menade nog väl, när ni lade er emellan och skilde oss åt.
Eftersom hans hjärta bara var en graf där kärleken låg död„ så var det bäst, att det gick som det gick. "
IDUNS JULNUMMER Den ä l s k a d e staden.
ORSTA GÅNGEN herrarna på Dei Sto- ra Kontoret vid Cen- tralgatan hörde ryk- tet var en aprilvår- dag året innan det otroliga höll på att ske.
Ivar Stenberg hade händelse- vis druckit sitt frukostkaffe innan- för Grand Hotel Jespersons stora glasvägg utåt den soliga sta- tionsplanen och därvid råkat en kamrat, han som inom flygeln var känd för sin midsommarprome- nad med den berömda Camille Flammarion i trädgården i Juvisy.
Denna lilla kavaljer hade nyligen deserterat från Napoleon Sve- bells främlingslegion i kasernen med elefantkarnapperna för att göra karriär uppe i själfva gene- ralstaben och borde således vara väl underrättad.
— Vet ni af däruppe på Stora Kontoret att ni ska få • transport till Stångköping nästa år, hela bunten?
sade han till den intet ondt anande Stenberg, som satt där i vårdrömmar.
— Det är omöjligt!
ryckte Sten- berg till.
— Hvad är det för en vanvettig historia?
— Jo, det är två riksdagsmän från Stångköping, som ämnar väcka motion om saken vid nästa riksdag, förklarade den andre småleende.
— Nonsens!
Osanning!
utbrast Stenberg, het i ansiktet.
— Absolut säkert!
vidhöll Flammarions midsommarkamrat.
— Man har förbyggt sig på en väldig hyreskasern i Stångkö- ping, och nu tänker man försöka pracka den på staten.
— Men styrelsen har ju redan ritningarna klara för bygget här utanför stan!
stretade Stenberg emot.
— Ja, men du vet, att styrelsens förslag fallit igenom vid årets riksdag och att ärendet återförvisats för ny utredning på basis af besparingssystemet!
fortsatte budbäraren obevekligt.
— Och Stångköpingsförslaget innebär en besparing på flera tusen kronor, ser du!
Flera tusen kronor!
Säger de båda blifvande motionä- rerna.
Stenberg stirrade utåt den stora stations- planen, som plötsligt mörknat under den fläckiga och nyckfulla aprilhimlen.
Så sade han hastigt: — Vi är inte där ännu!
Man rycker inte upp med rötterna flera hundra gamla trogna hufvudstadstjänstemän för en oblyg spekula- tion af några grönköpingsbor!
Så illa står det ändå inte till i gamla Sverige, min bror.
Adjö!
Och Stenberg reste sig för att gå upp i fly- geln, som stcd där snedt öfver planen, mas- siv och mäktig med sina hörnkarnapper stödda af de stora gråa elefantnackarna.
Nu strålade åter solen het och bländande, och på de många fönsterblecken och ufsprången i flygeln trippade siafionsplanens dufvor, be- låtet kurrande i all vårglansen.
Ett blad ur Det Stora Kontorets krönika Vilh.
von Döbelns monument.
Men uppe på Det Stora Kontoret blef ett uppror, när Stenberg kom och slog alarm med nyheten.
Det var som när flygelns duf- vor fingo se höken uppe i mälarskyarna och foro ut som ett enda yrväder öfver den vida planen.
Likt snabba vingslag klatschade re- plikerna genom salarna, bittra som piskrapp, och refvo upp en storm af ovilja till och med hos de allra lugnaste.
Efter en stund blef det dock åter stilla, ty man ville inte tro på det vidunderliga.
Det är otänkbart, trös- tade man sig och återgick till sitt arbete.
Och dagen därpå hade de flesta glömt Stångköpingshöken, som vågat sig upp att jaga i Mälarskyn öfver den stora flygeln med dess kavaljerer, dufvor och elefanter.
* Men en, som inte glömde så lätt, var Ivar Stenberg.
Erfarenheten hade gjort honom bitter, och han anade i detta sammanhang intet godt.
— Jag har alltför ofta sett det värsta ske för att inte också nu vara beredd på det!
sade han till kamraten Forshammar, gammal hufvudstadspojke som han själf.
— Och att - 11 - af H U G O ÖBERG.
tvingas flytta från denna stad vore för mig detsamma som landsförvisning.
Jag trifs i min stad, den är mitt fosterland midt i fosterlandet.
Det öfriga Sverige är nog så bra, det med, men för mig som för hvarje äkta stock- holmare blir det ändå alltid bara turistterräng.
Den här staden har jag skildrat i regn och sol, höst och vår, jag känner hvarje sten i dess gator, jag kan skilja på de olika stadsdelarna bara genom lukten, jag har reda på hvarje buske, hvarje stenhäll i omgifnin- garna, ja, jag älskar denna stad med sina gråa husmurar, sina gamla trånga gator, sina kajer och broar!
Smycket, som häktar ihop mälarströmmarnas och skär- gårdsvattnens blågrönvattrade skärp om Moder Sveas höfter!
Forshammar log resignerad!
som alltid, när poeten Stenberg började härja.
Men poeten tog i igen: — Det bästa jag skrifvit är kanske en islossning i Norrström, den klassiska Norrström, med må- sar och sol!
Islossning i Stång- ån, bror, hvad ger du mig för den?
Akta ' re!
Forshammar blef verkligen all- varlig vid denna nya föreställning, och så föreslog Stenberg en pro- menad ut till krigsskolans park, i hvars närhet styrelsen velat för- lägga främlingslegionens nya ka- sern, sedan den gamla flygeln blifvit för trång.
Det var stilla kväll, när de kommo in i den gamla parken.
Det såg så här före den stora vårrengöringen litet skräpigt ut på tufvor och hällar under de mossiga träden, men aprilskym- ningen stod dufblå i alléerna, och ur marken ångade vårbrodden.
De stego uppför en liten kulle med ett monument.
Det var Vil- helm von Döbelns sten med den grekiska bronshjälmen på.
Ett kvitfer hör- des, och ur hjälmens ena öga spratt en liten fågel ut, så att den i hastigheten tog med sig några strån från boet därinne.
— Herregud, såg du?
utbrast Stenberg andlöst och stirrade på vännen.
— Ja, mumlade Forshammar och såg näs- tan grön ui i ansiktet, så blek var han i den blåa skymningen.
— Den älskade staden!
sade Stenberg och gick vidare med sänkt hufvud.
Så kommo de ner i parkens utkant mot järnvägen och tittade upp i bergknallen med de sotsvarta tallarna på andra sidan spåren.
Nu hade Forshammar fått igen färg och röst.
— Ja, däruppe var det som styrelsen ville bygga åt oss!
sade han med ett leende.
— Vi tyckte inte om det då, Ivar, jag minns, hur du påpekade, att vi skulle komma att bo unge- fär midt emellan sopstationen, blindinstitu- tet, idiothemmet och kyrkogården!
Hvad sä- ger du nu?
Stenberg suckade och slog ifrån sig:
IDUNS JULNUMMER — Jag säger, att jag borde sitta på det där idiothemmet själf!
Och säkert är att jag hellre vill hamna på kyrkogården än i Stång- köping.
Forshammar log ännu mera.
Så sade han raskt: — Nå, då föreslår jag, att vi går ner på Stallmästargården, medan vi väntar!
Och de gingo.
Ofver Stenbrottets mos- siga backar ned under Solnaskogens pelar- tallar.
Sedan låg Haga där och drömde in- nanför de gamla kungagrindarna, brunrisigt och sagokvällsblått, stockholmsvårens egen odödliga park ... sjungande malmmålei samt dessutom voro socialpolitiskt intresserade, förklarade att det hela var en riksskandal.
Napoleon Svebell själf, byråkollationera- ren och chefen, som kommit från enskild bana till kungliga kommunikationsstyrelsens trafikkontor liksom hans namne från Korsika anlände till Frankrike, och nu såg Stångkö- ping som ett S:t Helena vid slutet af sin ka- riär, talade om att afgå före pensions- åldern.
Skåningar och smålänningar voro upphet- tade till hvitglödning och lofvade göra det olidligt för Stångköpingsborna, om så olyck- ligt skulle vara, att det där förslaget gick igenom.
" De ska få ångra att de ville ha Ett år hade gått och det var åter- aprilvår.
oss dit! "
lofvade de med förfärliga blickar En underlig vår utan skyar och skimmer och gingo om aftnarna ut och berusade sig och väta.
Hvarje dag ett tropiskt solsken öf- i den älskade staden.
ver torra gator och torg.
Parkernas första Detsamma gjorde i sina villor de herrar le- fina gröna flor hade mycket tidigt tätnat till tjocka löfhucklen som midt i sommaren.
gionärer och kavaljerer, som sett sig i stånd Man sade att dei var den antågande kome- att utanför denna stad uppbygga sig egna ten, soni revolutionerat naturen.
Kometen, hem, hvilka de nu fruktade att för alltid nöd- genom hvars svans jorden skulle passera i gas lämna.
maj.
Och familjefäderna sutto apatiska och be- Uppe i elefantflygeln vid stationsplanen traktade med djupt vemod sina barn, som och Centralgatan var också full revolution, kanske icke skulle få den lyckan att upp- men inte för den stora kometens skull, som fostras i drömstaden under mälarskyarna, hotade all världen.
Nej, den lilla världen i utan måste ryckas ut ur sina käcka skol- flygeln hade sin egen hotelse, som hvarje pojksled här hemma för att som deportera- dag sedan några månader stod som ett svart des afkomlingar gå en okänd och ödslig ris mot dagsljusa mälarskyn.
Stångköpings- framtid till mötes i främmande land.
höken hade kommit tillbaka, nu inte längre Och alla de unga duktiga själfförsörjer- en prick på firmamentet, utan en stor flock, skor, som den nya tiden släppt in på statens ett moln, en massa.
Att de verkligen kunde få en så pass lång banor vid Det Stora Kontoret, de gräto af svans med sig?
undrade herrar legionärer, sorg öfver att tvingas ifrån de sina och be- där de betryckta stodo och stirrade upp i de höfva resignera, nu när våren stod så blän- dande öfver deras sköna stad, där de hörde ljusa skyarna åt riksdagshuset till.
— Ja, hvad var det jag sa?
påminde Sten- hemma med hvarje fiber i sin kropp, med hvarje pulsslag i sin själ.
berg.
Det värsta sker alltid!
Alla dessa familjer, som skulle upplösas, — Åtminstone för mig!
tillade han i tyst- het, fy han var egoist som alla poeter och alla dessa band, som måste slitas!
En hel tyckte att han var den mest beklagansvärde osynlig värld af starkvuxna eller fintvinnatle af alla, som hotades med denna landsförvis- rötter, som på en gång skulle ryckas ur sin egen mark, den enda, som var lämplig för ning.
Men det var ett misstag, ty sällan hade dem!
man sett ett så enhälligt utbrott af harm och Och detta för att staten skulle kunna spara sorg som herrar legionärers energiska pro- in en summa, som var ett intet mot hvad som test mot det öde, med hvilket de ho- tades från S lång- köping.
Det var icke ba- ra de infödda huf- vudstadsborna, som knorrade, nej, de invandrade voro lika passionerade i sin kärlek till den stad, Stenberg kal- lade den älskade.
Jonas Wetter, som nämndes spökmården för sitt underliga huf- vud och sina tele- skop till glasögon och som ägde en fäderneärfd gård icke långt från Stångköping, på- stod att han ior hvarje natt fick flere silfverhår i sitt rakt uppståen- de, mörka pälshår.
Bergslagsborna, som kändes igen på sina satta figu- rer och det tjocka Det Stora Kontorets nya hem.
- 12 - kastades ut på fåfängliga experiment!
Nej, för att några spekulerande grönköpingsbor skulle få en tom kasern uthyrd på lukrativa villkor!
Tusen människors framtid omstörtad af en handfull jobbare!
Aldrig hade en sådan fara hotat de flitiga arbetarna i kommunikationsstyrelsens flygel vid Centralgatan.
Ivar Stenberg och Maurice Forshammar drefvo om eftermiddagarna omkring i den älskade staden och tog redan afsked.
De ströfvade i gamla Klara, Stenbergs barndomstrakt, de ströfvade i Adolf Fredrik, Forshammars ungdomskvarter.
De tram- pade Brunkebergsåsen på ryggen, de tram- pade den på refbenen.
Men deras tramp var sqm smekningar.
De ringade Riddarholmen och stan mellan broarna.
Så togo de färjan från Ränimästartrap- pan till Djurgården.
Och när de passerade Blåsut och Kastellholmens gråa bergknalle med leksakskastellet och salutkanonerna, så vågade de inte titta dit, ty de tyckte sig se sina gamla föräldrar stå där med dem själfva vid händerna.
Och de själfva voro små gos- sar, som kastade smörgås med strandste- narna, dem svallvågorna från den älskade stadens alla ångbåtar slipat flata.
Men när färjan lagt i land vid Allmänna gränd, gingo de tysta upp på Hasselbacken, därifrån musiken prålade på långt håll.
Och medan musiken spelade Bellman, drucko de punsch, och för hvarje gång en flaska tog slut sade Forshammar, som varit mycket i en annan älskad stad vid namn Paris: — Apres nous le déluge!
Rusiga blefvo de ändå aldrig trots så mycket drickande.
Ty så stor var deras sorg och ängslan, att de icke kunde bli rusiga, dessa barn af den dyrkade staden ... Hvar och en förstår, att den som berättar detta icke skulle ha berättat det i ett sådant sammanhang, om det slutat så som det till en början hotade göra.
Ty i delta sammanhang är det fest.
Fest, ty den tidskrift som i sina spalter lämnat plats för detta fragment ur Det Stora Kontorets krönika, fyller 25 år.
Också fest, därför att, när det- ta läses, elefant- flygelns arbetare fått sitt nya hem ute på en af den älskade stadens bergknallar, just den, som Ivar Stenberg och Mau- rice Forshammar betraktade från krigsskolans park- bryn vid järnvägen.
Och när nästa vår kommer, kunna dessa båda legio- närer gå ned i par- ken och se efter om alltjämt någon liten sångfågel häckar under den grekiska bronshjäl- men på Vilhelm v. Döbelns monument.
IDUNS JULNUMMER Monoke / n EMLIGHETEN med det hela är att man har sina amuletter med sig — ordentligt af kommer man öfver de stora Se på mig till håller man småsakerna, otroligt lätt motgångarne.
exempel!
Min pappa var mycket rik — kopparprins, ni förstår.
Så föll kopparn 1907 - lägre än en kvinna kan falla till och med — nå, gubben föll med sina papper — brustet hjärta — rama poe- sien.
Hvem skulle trott ho- nom om så starka känslor, när till och med jag ansåg honom grym, kall och sten- hård.
Och så dog han af brus- tet hjärta! "
Det var Mr Ingershaw som talade, lustigkurren i det sällskap af fyra re- sande herrar, som fördref kvällen i lilla röksalongen på ett hotell i Flo- rens med att dricka kaffe, likör eller whisky.
Mr Ingershaw var den som skötte whiskyn och samtalet: " Jag var så godt som förlofvad — fin, vacker flicka, Londonsocieté, — högt oppe — Ni förstår. "
Och Mr Ingershaw gaf en godmodigt nic- kande antydning uppåt taket, så att vi alla måste lyfta ögonen för att se hvad som fanns där.
Där var endast fyra puttis, som ledo af struma, elefantsjuka och en tärande hud- sjukdom, hvilken öfversållat deras rosenröda kroppar med hvita blemmor.
Endast deras ansikten utstrålade en svul- len fånig glädje, medan de stötte i sina band- omhängda trumpeter.
" Muntert däruppe!
Hva? "
Vi skrattade.
" Nå, flickan frös, när kopparn föll: må så väl, Mr Ingershaw — och Mr Ingershaw mådde så väl.
När allt var realiseradt fanns det ett par hundra tusen kvar — och jag for hit nedåt.
— Se här hvad jag tagit med mig! "
Han radade förtjust upp på bordet tre säll- samma dyrgripar, dem han med ett föräl- skadt småleende lät handen glida öfver.
" Den här tobaksbörsen sydde min mor och broderade med glaspärlor på den tiden, då fadershjärtat inte hade en penny att offra på onödiga ting.
Den är förbannadt fashiona- bel — fängslande — hva?
När jag ser på den, tänker jag att mina dagars upphof i alla fall haft det fan så mycket fattigare än jag har eller kan få det — mitt är i consols — ni förstår.
Den här medaljongen — vacker — hva?
— Guld och äkta stenar!
— Jag hade fått en fotografi af Londonflickan och satt in hen- nes hufvud här — Nå flickan skulle ju ha igen porträttet, fast hon hade haft mera nytta af medaljongen — visst, visst — men medaljongen var min.
— Se hit! "
— Och Mr Ingershaw visade för tre par häpna ögon medaljongens framsida, som under glaset rymde ett utklippt tidningspor- friska ungdomliga munter- het, som utstrålade från hans muskelfasta, tränade och genomsunda gestalt, var oss en angenäm mot- vikt till Mr Ingershaw, hvars skenbara friskhet och akti- vitet var trotsiga och spän- da nervers reaktion.
— Tysken tog den tredje amuletten från bordet — den som såg ut som en te- gelstensskärfva och bar, in- ristadt med blyerts, en dödskalle och ett datum: " Är det stenen, som Da- vid dräpte Goliath med? "
" Bättre upp!
— Det var i London, ser ni — när flic- kan låtit mig göra helt om marsch.
Jag hade stannat på gatan — inga pengar, inga vänner, ingen kärlek — gubbens hjärta hade just brustit och jag önskade mitt samma väg.
— Som jag står där, tappar jag pipan, tar ett steg åt sidan för att plocka upp den — och då trätt af en slätrakad yngling med framsprin- faller det ett stycke gesims i gatan med en djäfla takurna — det snuddade vid örat — gande näsa.
ryckte ett litet tag i öronlappen, förstår ni.
" Det här satte jag in i stället.
Det är en Det var en portion att döda en oxe.
— bekant från London och Paris — Balmace- Nå, jag tog upp den här biten, som lagt sig das — Ni kände honom kanske?
— Inte — Hygglig pojke, sydamerikan, fina pengar, fin på min fot — när jag inte dog, då jag borde gjort det, så var det inte lönt att fundera på familj!
Det var han, som den där unge Wadding- själfmord.
ton sköt i Bruxelles.
Ni vet — Waddingtons Nej, mina herrar — i svårmodets högsta syster — satans flicka, jag har själf sett form tar jag till den här amuletten.
— Läppja henne — hon blef kär i honom, förförde ho- försiktigt på likören, baron tysk, — jag hade nom, hade möte med honom i pappans mi- en moster som fick vana vid det där lini- nisterhotell.
mentet — hon hade ledgångsreumatism, De ville tvinga honom till giftermål, men gumman, men hon fick delirium och gaf pen- han kände flickans föregående — vägrade garne, som hon fått af sin svåger, åt Kina- — hans far och mor vägrade.
— missionen — ni vet, missionen för känslo- Flickan var känd förut.
fulla miljonärsfröknar.
— Fy tusan. "
Nå, då sköt honom svågern in spe en för- Och med en svordom strök han sina amu- middag då han var på afskedsvisit — för att letter från bordet och ned i den vida kavaj- hämnas sin systers vanära.
— Hon var fyra fickan.
år äldre än Balmacedas ', och hennes vanära Han var den enda af hotellets gäster, som hade blommat och satt frukt, innan Balma- åt i kavaj vid middagen, men klockan fyra cedas visste hur hon såg ut en gång.
— Ser ni, mina herrar, det är en utsökt tröst hvarje dag kom han hem, tog frack och gick att tänka sig att man inte blifvit skjuten eller till Dohnay &amp; Neveux nere på Via Torna- buoni, där han drack sin dags första whisky tvingad till giftermål!
Klara sig — det är konsten här i lifvet — and soda.
och så att inte taga för mycket soda i På en förfrågan från mig om anledningen whiskyn — det får man svagt hjärta af, Mr till att han ej behöll fracken på ända fram Lidden.
— Gubben min drack bara soda och till middagen, hade han kategoriskt svarat: rökte nikotinfria cigarrer — sådant tar på " Tror ni man skrudar sig för att vara artig nervsystemet.
— Skratta inte, baron tysk, mot några dussin idioter, som man inte kän- hade ni infe druckit så mycket öl, så vore ner, inte bryr sig om och hoppas aldrig ni inte så frisk. "
återse.
Men en butelj gammal skotsk Den tilltalade skrattade dubbelt hjärtligt — whisky kan man aldrig vara nog artig emot.
en tysk godsägarpojke från Mecklenburg — Den kan hjälpa en öfver mycket, som de med källklara ögon och ett hjärtefriskt le- där idioterna därinne aldrig drömt om. "
— ende på en skägglös mun — ett ansikte, Den fjärde i sällskapet, en åldrig ameri- som skvallrade om godsägarlif och officers- kan med buskiga ögonbryn och en blick af traditioner genom ätteled.
gammal godlynt och barsk major, tömde sitt Han läppjade flyktigt på sin maraschino, glas.
tittade då och då i Baedekern och gjorde " God natt, mina herrar — det blir regn i upp marschroute för morgondagen, medan morgon. "
han deltog i samtalet.
Vi besvarade artigt hans hälsning — del Han tog resan på ett aptitfriskt allvar, knakade och smällde i hans jättelika skjort- skulle se allt och visste inte hvad trötthet bröst under smokingen, innan han lyckades var.
Vi tyckte alla om honom.
Den komma upp ur den djupa stolen, men väl - 13 -
1DUNS uppe, var hans gång majestätisk öfver par- kettgolvet.
Det var vi fyra, som drucko vårt kaffe ef- ter middagen i samma hörn af kafésalen.
Den gamle amerikanaren sade aldrig myc- ket — jag förstod ringa af de glosor han gurglade i halsen — men han förde med sig till vårt lilla kotteri en stämning af sluten klubb och gammal respektabel gentleman — en tyst atmosfär af hemtrefnad, otadlig van- del, gammal whisky och färska havannaci- garrer.
Han hade endast en viss, en smula illa dold svaghet för den tyske baronen, till hvilken han gärna riktade sina ord när han någon gång talade.
— Eljes fanns det in- genting, som rubbade hans jämvikt eller im- ponerade på hans själ.
Jag hade sett honom förströdt och reserverad!
vandra igenom Uffizierna, då och då med en blick uppåt väggarne, och när vi möttes konstaterade han utan skadeglädje: " Tänk att här inte finns någon termome- ter! "
Några minuter efter den gamle amerikanen reste sig den tyske baronen — han skulle ti- digt på morgonen till Fiesole.
Han ska- kade trofast germanskt våra händer med ett manligt handslag.
Nu voro vi två kvar och en angenäm tystnad höll oss samman i förströdd middagsdvala.
En ung man, som vi kvällen förut sett för första gången vid middagsbordet, hade hela tiden hållit sig i vår närhet, tydligen angelä- gen om vår bekantskap.
— Han var impone- rad af allt — ovan vid allt: middagens längd — den vräkigt mondäna hotellelegansen och resandelyxen i läsesalonger och skrifrum — kafésalens slutna stämning af exklusivt främlingslif.
Men han sökte maskera sin in- tensiva tillfredsställelse med en ansträngdt blaserad min och en monokel i den ängsligt grinande ögonvrån.
Portieren kom in och lämnade honom ett telegram.
Ynglingen ställde sig i pose, kände sig uppmärksammad af alla och bröt det med outrerad nervositet, skrynklade ihop det och slog sig för pannan med en teater- gest af förtviflan.
Ögonblicket efteråt ville han skynda ut med samma patetiska furor, men obekant- skapen med det isigt hala parkettgolfvet fällde honom handlöst i marken.
Hans huf- vud slog i golfvet som ett hammarslag, men skamkänslan och raseriet dref honom blixt- snabbt upp, och följd af publikens halfhöga skratt störtade h d en verklig, gråtfär- dig förtviflan på dörren.
Min vän med amuletterna hade åsett upp- trädet med ett smärtsamt ironiskt löje, som förvånat mig.
Nu reste han sig hastigt och gick fram till platsen, där ynglingen fallit.
Där låg, som slagfältets trofé för segraren, en spräckt monokel, hvilken Mr Ingershaw allvarligt plockade upp och stoppade i ka- vajfickan.
" Min fjärde amulett — amulett mot få- fänga och narraktighet — Kom, Mr Lidden — så taga vi en promenad. "
Mr Ingershaw svepte en half naken whisky, och vi följdes åt på en kvällspromenad längs Arno.
— Den unge yankeens sprithettade, renrakade ansikte lyste skrämmande under lyktglansen.
Jag tänkte på indiantortyr — skalpering — revolverskott — hela västerns sagostämning af hänsynslös energi och omänsklig hård- het.
Hans sällskap blef mig nästan bekläm- mande: — denne främmande druckne man, som jag icke kände — denna kvällsprome- nad längs en öde kaj i en främmande stad.
— Tystnaden mellan oss * rymde försåt och faror.
a n m e ^) en a ^) et JULNUMMER monogame: fmné för mig ett enba namn, en enba mun, en enba famn.
big ingen Se) " J&gt;å färfef 6yné Briét; jag vet blott, att jag fyenneé miét.
Se) ^itt bggn är fgffbt af tibé * förbrif.
Jag ficf en färfef o ef) ett Of: Se) när ett färfef fif att en ej minnaé mer är fvar fyvem fjon; var. "
Ttrtur JR offer.
Han stannade, häftigt, omotiverad!
un- der en lykia, knäpple omständligt upp sin yt- terrock, tog fram monokeln och fäste den omsorgsfullt i ögonvrån.
Lyktglansen strömmade blek och kall öfver ett brutalt våldsamt ansikte med en vulgär hård mun och ögon som kol.
Alla drag darrade i ett expansivt, men hjärnkallt rus.
Monokelns spräckta glas gaf hela ansik- tet vanvettets signatur.
— Det blef något af spöksyn och öfverväldigande brutal realitet på en gång öfver det hela.
" Se hit, Mr Lidden.
— Ni är filosof — det såg jag på era ögon — europeisk filosof, som förstår människornas ömklighet utan il- ska och förvåning — gammal ras, fin karl — är lika artig mot en buse som en prins.
Säg inte nej — ni ä r filosof, — men ser ni jag, jag spottar och sparkar, när jag råkar underklass — vill opp, mylord.
— Jag reser i morgon bittida, det är därför jag säger det.
Titta på den här lilla monokeln.
Det är knoddarnes adelstecken — kronan på vi- sitkortet — ni förstår.
— Vi äro förgiftade af gamla Europa — Jag skulle kunna krypa ge- nom ett kloakrör för att blifva vän och like med en verklig hertig.
— Jag gör det inte; jag är för stolt, när det kommer till kritan.
Men jag kan inte vara hemma — jag reser, måste umgås med främlingar — vara förnäm och tro mig en annan — klämma monokeln i ögonvrån.
Men jag är inte mer fin än monokelynglin- gen där inne var närsynt.
Jag är stark whisky — shoddy och stärk- saker — humbug och monokel. "
Med en sublimt drucken gest lyfte han den spräckta glasbiten mot Florens ' stjärn- himmel.
" Lefve monokeln, mylord — den är upp- komlingarnes grefliga vapen — knoddarnes adelsbref — gamla Europas gåfva till ame- rikanska barnen.
Tycker ni inte monokeln passar — hva -?
som jag i den här staden. "
Han gjorde en oöfverlagdt häftig gest, som ville han antyda att han såg staden i fågel- perspektiv.
" Har ni sett en amerikansk stad — nej — Men jag har sett hundra — lika som bär, my- lord.
Om jag lade samman alli som de hun- dra städerna har olika så gör det ej en skillnad så stor som den mellan Florens och Fiesole.
— Men de amerikanske nar- rarne — — — " Han hade uttalat de klingande italienska stadsnamnen på sin förfärliga patois och det ryckte i mina läppar.
Men Mr Ingershaw såg mig ej: han stirrade hotfullt och visionärt ut i rymden, i det han vildt gestikulerade med långa oviga armrörelser mot den milda blå kvällshimmeln.
Han liknade mest en stor tung fågel, som söker lyfta med flaxande vingar som icke mäkta bära.
Plötsligt sänkte han blicken och såg mig.
" Nej god natt och tack, unge europeiske filosof — i morgon reser jag till Rom — Excelsior Hotell — ni vet — aristokratiens och de amerikanska miljonärernas mötes- plats.
Jag tar min spräckta glaslögn med mig — Dra åt helvete. "
— Och han rusade upp en tvärgata med den uppknäppta storrutiga ulstern fladdrande bakom sig för farten och luftdraget.
Jag tyckte mig se amerikanismens osälla ande, jagad af okända erinyer, irra husvill omkring i människovärdighetens och lifsvis- domens förtrollade stad.
Och jag sade till mig själf: O, du min broder med monokeln!
Härmed skulle Mr Ingershaw och hans mo- nokel hafva blifvit slutna i minnets tysta gömmor.
Hans ansikte och historia varit mig likgiltiga och betydelselösa som alla andra vid table d ' hoter och i rökrum skym- tade förbiskyndande människoskuggor.
Men ödet hade velat annorlunda.
Jag återsåg Mr Ingershaw i Rom.
Men ej på Excelsiorhotell, utan på vägen till polis- stationen, dit han åkte på baksätet i en dro- ska, med handklofvar på händerna och två romerska brigadiärer midt emot sig i vagnen.
Han såg mig ej — ville kanske ej se mig — hans profil var sträng och hård under läp- parnes ironiska och strama löje.
Men det hade fallit en stor och tragisk mask öfver de stela dragen — en stämning af en stor konspiratörs färd till schavotten, — något af ett sorgespels teaterskarpa slag- skuggor öfver hans ansikte och hållning.
— Och Mr Ingershaws ansikte dröjde tim- mar i mitt medvetande sammanbundet med en hälft förgäten blankvers, som länge låg på mina läppar: " Så stolta stjärnor slocknade i stoftet. "
Men med aftonens tidningar fick jag lös- ningen till Mr Ingershaws gåta.
En lösning som endast gjorde honom gåt- fullare och oåtkomligare för mig.
Han hade bestulit en Mr Demling från Pittsburg på tiotusen lire, på en lös miss-, tanke blifvit häktad och befunnen innehafva de stulna sedlarnes nummer.
Polisen lyckades afslöja honom: hans namn var Schiitz — tysk — f. d. skådespe- lare och nu medlem af en så godt som oåt- komlig internationell liga hotelltjufvar och falskspelare.
— Mr Ingershaw var endast en mask, en lögn, en fantasi.
IDUNS TlÖK JULNUMMER |AT1M " ELG / TRÖII AF ET VAR AFTON OCH NATT- luften doftade — hela nejden luktade blommor och hö.
Sve- riges hvita skymning rann rann sakta ned öfver bygden, hvilken liksom sträckte ut sig under den, försjunken i sig själf som i något bottenlöst stilla.
I mjuka böjningar sofvo de gröna än- garna hopkrupna intill horisontens gyllen- hvita gräns, mot hvilken de mörka träden af- tecknade sig i dungar, omsvepta af ljusdun- kel och drömlikt orörliga.
Allt slumrade un- der himmelens ljufva, lugna djup som i en öm och älskande famn.
Ofrivilligt gick jag så tyst jag kunde — lik- som rädd att väcka något ...
Då hörde jag ett ljud på afstånd — ett lågt, ömt litet ljud — silfverklart och ljust som om själfva tystnaden upplåtit sin under- bara mun.
Det dog bort med nattvindens fläkt men kom igen — dog bort och kom igen — för hvar gång allt tydligare.
Det var framför mig — men dock bakom mig — öf- verallt — var som nattens egen själ och röst — lifvets egen stämma, hvilken hela dagen öfverröstats af människornas buller men nu åter hördes, låg, ljuf och genomträngande ut ur stillhetens innersta, glasklara djup.
Betagen af drömmande glädje vid dess ljud följde jag det — hörde det bli allt starkare — bilda sig till lösryckta ord, hvilka så små- ningom fogade sig samman till meningar, likt pärlor på en tråd, tills pärlbandet var fulltaligt och jag tydligt hörde vers efter vers af en sång på ett kändt tungomål.
Då stod jag, så häpen som man är i dröm- men, innanför grindarna till en nattdunkel gammal trädgård och såg ljuset ur en öppen förstudörr blinka likt en liten gul stjärna i andra ändan af den mörka tunnelliknande allé, som förde ditupp.
Det var ur den dörren den flammande sången strömmade och jag gnuggade ofrivilligt ögonen, som för att bli vaken.
Ty det brutna tegeltaket därborta öf- ver trädens dunkla kronor hörde till min egen gamla fädernegård, hvilken legat i fridfull sömn då jag för ett par timmar sedan be- gaf mig ut på min promenad, och kvinnan som sjöng kunde icke gärna vara någon an- nan än min egen mor.
Och dock — hvilken trolldom låg icke denna kväll öfver allt det välbekanta om- kring mig och förvillade allt?
— sådan hade jag aldrig förr hört hennes röst.
Var det verkligen hon som sjöng denna trolska, mäktiga sång eller var det hennes ande?
Sakta, nästan bäfvande smög jag mig fram genom allén — det kändes som hade jag plötsligt fallit ned i ett drömland och knap- .past tordes andas bland allt det främmande och sällsamt oroväckande omkring mig.
Öf- ver gräsrundeln närmast verandan föll en smal ljusstrimma ur den öppna dörren.
Jag vågade icke gå öfver den, stannade och sträckte mig fram för att försöka se in i rummet därbakom.
I det fladdrande ovissa skenet från pianoljusen, hvilket liksom im- made dunklet därinne, skymtade jag en böjd Och vi skulle sörja gamla mamma — ja, visst skulle vi det — men h e n n e s j ä l f skulle vi icke begråta, emedan vi aldrig känt henne, aldrig tänkt på att hon fanns, att hon icke alltid varit gamla mamma.
Vi hade ju knappast ens lagt på minnet hvad far en gång i sin lifstid berättat oss — att hon, i det främ- mande land, där han vann henne, trots sin ungdom redan hunnit fängsla så många med gammal arbetsrygg krökt öfver tangenterna sin sång, att en allmän klagan höjdes då det och ett grått hufvud tillbakalutad!
med stru- blef bekant att hon skulle resa sin väg för pen svällande af olika toner.
Den lysande, att aldrig mer komma åter och sjunga för hvita synen af ett ansikte, hvilket hastigt dem.
Hon gjorde det heller aldrig — aldrig vändes åt sidan, glimtade mig förbi — jag mer sjöng hon för någon — annat än vagg- såg för en sekund in i ett par andra ögon, visor för oss små, där hon gick sina trötta som stirrade på mig utan att se mig, och steg mellan våra små sängar och kök och drog djupt efter andan — det var min mor källare — tills vi blefvo stora och till och och dock en främling.
Sakta smög jag mig med vaggvisorna tystnade.
förbi ljuset och ännu närmare tills jag stod Och nu — nu hörde jag därför hennes röst stilla vid det nedersta verandairappsteget, som från de döda — för första gången i mitt stirrande in i samma drömmande häpnad som lif hörde jag hennes stämma sådan den nyss vid grinden.
verkligen var — en stolt, enslig och lidelse- Ty den ensamma kvinna, som vaggade fram full själ, samlande kraft att värdigt taga mot och tillbaka därinne, sjungande af hela sin slutet.
själ i det tomma tysta huset, var ju icke Jag vände bort ögonen — jag kände mig längre blott min gamla mamma — hon, som på något sätt ovärdig att se henne — stod vi barn sett så länge att vi liksom icke längre gråtande vid trappan och hörde hennes sågo henne — hon, som var något själffallei svanesång — hennes stilla, bäfvande anrop — något som intet eget lif hade, som blott af Gud.
Så tystnade det och innan jag hun- var till för oss.
Nej, gamla mamma var nit fly, steg hon ut på trappan — sådan jag borta — förbytt — i hennes ställe satt en aldrig förr sett henne — med sitt fårade, annan — en främmande hemlighetsfull gråa, gamla ansikte, hvari ögonen lyste af kvinna — ett stenkast från mig — och dock en fjärran, främmande glans, tillbakakastadt många, många mil, många, många år från — stolt och högrest likt en trött och modig mig — där jag stod och hörde henne sjunga gammal drottning.
ut hela sitt lågande hjärta med alla dess — Mor!
hviskade jag skyggt, men min röst bäfvande, ordlösa frågor och stumma rop — sjunga ut dem med sin ungdoms röst på sin bröts af.
Hennes fjärrskådande ögon hade ungdoms tungomål som ingen af oss, hennes fallit på mig men liksom icke varseblifvit barn, förstod.
Likt en döf, en främling för- mig — hon öppnade munnen och talade med nam jag de klara ropen af lidelse och läng- samma klingande aflägsna röst, hvarmed hon tan, af stolthet och tålamod klinga mig förbi nyss sjungit — talade sitt eget språk.
— Mor — jag förstår inte — sade jag lågt, och oförstådda försvinna i den dunkla rym- den.
Det kändes plötsligt så ensligt och ky- nästan rörd.
Hon log — ett stilla, fjärrlysande, leende af ligt ikring mig — jag begrep intet — stod ut- tålamod — Nej, du förstår inte ... sade hon om — utanför den stelnade värld, som där inne slöt sig kring min moder med alla sina lugnt.
Och plötsligt kände jag hur hjälplös jag döda minnen af hädangångna människor, var — kände att hon redan var för långt som jag aldrig känt, och gångna händelser, som jag aldrig hört omtalas — en glömd och borta — så nära slutet att hon m å s t e vara gåtfull tid, hvilken skulle dö med henne och ensam.
Och jag grät än mer än förut, ty nu grät bli som om den aldrig varit.
Ensam var hon i den — den enda som lefde kvar — gråtande jag i drömlik, oviss ångest öfver mig själf sträckte jag plötsligt fram mina händer — med — öfver alla — alla människor — ty alla m å s t e vi ju blifva ensamma emedan vi som för att bryta mig in ... voro det vi voro — människor.
Ack, hur ensam hon var, hade jag aldrig — Mor — mor — det känns så ödsligt — förstått — utan någon som verkligen kände så svårt — käraste mor, käraste mor.
— — henne — med nyckeln till sitt inre för evigt Då kommo hennes ögon igen, hennes själ borta sedan den siste — hennes make — gick igen.
Hennes gamla modershjärta hade hört och tog den med sig — instängd — isolerad mig.
I sin trötthets öfvermått kunde det midt i sin stora barnskara — gående mot dock ännu gifva — tröst och hjälp, fast ingen döden — — Mor — Mor — gående mot dö- hjälpte d e t — förståelse, fast ingen förstod den de få stegen hon ännu hade kvar — de det.
Stilla slog hon sina armar om mig och sista, trötta fjäten lika modig och leende, jag kysste tyget på hennes bröst just där som alltid — utan tack — som alltid.
Och jag kände hennes ensliga, trogna gamla intet skulle hon heller begära — skulle ge hjärta klappa.
och tiga och gå — försvinna som om hon al- Det fanns ju så stora afstånd mellan oss — drig varit.
mycket som vi aldrig kunde komma öfver — - 15 —
IDUNS JULNUMMER få / Anders Ösferlin ONAS ASKEBERG VAR EN välkänd figur på den lilla stadens gator.
Han hade den egenheten att ödmjukt blotta sitt hufvud för alla mötande, unga och gamla, kända och okända.
Främlingen öfverraska- des af att se den sirlige gubben med det fin- skurna, förbindliga ansiktet tvärstanna fram- för sig och samla hela sin uppmärksamhet i en långsam och högtidlig hälsning.
Ända tills man passerat, stod han kvar med sitt blottade hufvud, och blåsten som kom från skärgårdsvattnen, synliga öfverallt i gatu- passen, lekte melankoliskt i hans gråa hår- testar.
Man måste röras af denna obegrän- sade vördnad för det mänskliga, och Jonas Askeberg gick omkring i sin stad som den universella högaktningens siste målsman på jorden.
Han gjorde ingen för när, och kan- ske var hans egenhet icke så alldeles utan gagn, ty stundom kan det vara godt med en påminnelse om människovärdet.
Och Jonas Åskebergs hyllning var alltid oförställd och utan svek.
Gatpojkarna saknade dock sinne för denna sida af Jonas Askebergs verksamhet, liksom de permitterade sjömännen i den lilla staden.
De drefvo med honom.
Men hans hjärta var osårbart, och han var döf för smädelser, dessutom hade han sin egen värld att fly till, en lefvande tröstekälla, om han någon gång tyckte sig märka, att mänskligheten icke all- tid förtjänade de artighetsbetygelser, som han slösade.
Denna värld var blommornas, och Jonas Askeberg var en Floras vän som ingen.
Blommorna voro hans käraste och uppriktigt sagdt också hans enda samtals- ämne.
När någon växtsamlande gymnasist sporde honom till råds var han öfverlycklig, hans blekblå ögon lyste af fröjd, och hans tunna läppar malde i det oändliga.
Han bodde hos sin syster, som ägde en liten träd- gård, och där gick han i vårsolen och gjorde underbara korsningsförsök mellan arterna.
Hans nitälskan var dock icke fullt veten- skaplig, och det påstås, att blommorna i hans herbarium icke voro ordnade efter Linnés system, utan efter moraliska indelningsgrun- der, i onda och goda.
Han ansåg, att blom- morna liksom människorna hade råkat ut för ett syndafall, men han trodde också på för- soning.
De arter, som han tillskref en sär- skildt hög potens af godhet lade han midt bland de onda för att de där skulle utföra sin frälsartjänst.
Bolmörten och andra som fått giftets fördömelse i kroppen, omgaf han så- lunda med en skyddsvakt af violer.
Ja, det var ett mycket egendomligt system, och när han satt vid aftonlampan, mumlade han halfhÖgt för sig själf, medan han med dar- rande fingrar vände bladen i sin ungdoms herbarier.
Systern såg på honom med en blick full af hopplös förundran: Hvarför är han så?
frågade hennes ögon, hvarför blef han icke som de andra?
En gång hade hon skickat brodern till ett hem för att vårdas, men där tvinade han alldeles bort, afstängd från sina blommor.
Det var längesedan, och nu hade hon honom hos sig.
Svår var han icke, alltid mild och stilla, nästan som en präst.
Men tänk om han blifvit en riktig präst som modern velat?
På det tänkte hon hvarje söndag, när hon gick med brodern till kyrkan, ty Vår Herre glömde han i alla fall icke för sina välsignade blommor, och han blef lätt rörd af predikan, så därvidlag be- höfde hon icke skämmas för Jonas ...
Detta var Jonas Askebergs lif.
Det hände honom intet.
Hans ansikte fick inga rynkor med åren, utan i stället en slät blomlikhet öfver dragen.
Han såg icke ut som en olycklig och var det kanske icke heller.
Det var som blommade alltid öfver hans hufvud ett Floras osynliga tabernakel.
# När det var löfmarknad skulle man se Jo- nas Askeberg.
Det var dagen före midsom- marafton, hela staden lefde upp i firandet af denna egendomliga högtid, och Jonas Aske- berg försummade sig aldrig.
Han tog emot bönderna, som kommo inåkande med hela lundar af grönl och blommor, och hans näs- borrar skälfde i all denna härlighet af beru- sande löfdoft.
Torget fylldes — grönt i grönt, och i den fallande skymningen smälte detta ljust gröna samman med himmelsblå- naden till en Ivåklang, som svarade mot gö- kens rop ute från öarna.
Träfasaderna blefvo färglösa, och fönstren speglade bara ett blondt ljusdunkel, och sången från stadshotellet lät som en andekör.
Alla människor sågo så bleka och vilda ut i natt- ljuset, och fast hela torget snart genljöd af men förbi alltsamman sträckte vi oss i denna stund och kysste tigande hvarandra trofast och vördnadsfullt — vi voro ju människor båda — hade samma kamp och öde.
Stilla slogo våra hjärtan mot hvarandra — stilla stod den stjärnlösa natten kring oss och tå- ligt hvilade jorden intill oändlighetens rand.
- 16 - ett pipande och flöjtande på alla möjliga in- strument, var det som om tystnaden bakom alla skärande ljuden ändå var den starkaste.
Högre och högre larmade denna evinner- liga, hedniska musik, man hade löf i hat- tarna, så att det såg ut som vandrande sko- gar, och i knapphålen hängde blodröda pioner, som krossades i trängseln.
Med ly- sande ögon smögo studenter genom folk- massan och kittlade familjeflickorna på hal- sen med vasstrån.
Skogssmultron kringbjö- dos i hvita spånkorgar, och deras ljufva arom fyllde hela luften, det var skogsskym- ning midt i staden, skogsskymning, som gjorde barnens ögon stora och förskräckta.
Men i allt detta dofva och uppspelta tum- mel gick Jonas Askeberg omkring.
Han hade svårt att få loss armbågarna hvar gång han ville hälsa, men han arbetade för lifvet.
Dock var det icke så utan, att han en sådan dag såg en smula viktig ut, man kunde nog märka, att han betraktade sig som ett slags officiant vid löfmarknaden, som en särskildt bemyndigad person.
Då och då grep han en blomma från något stånd och började för den stirrande bondgumman föreläsa om denna blommas hemlighetsfulla dygder.
Hans röst drunknade i stimmet.
En äldre herre i hvit pikéväst stannade framför Jonas Askeberg.
Hans runda ansikte glänste af en festmiddags purpur.
Punsch- ångan omgaf honom som lufthöljet omger jordklotet.
— Skall du ha din ros, broder Jonas?
bru- sade han.
Rosen är Veneris blod, vet du inte det?
— Och anemonen hennes tårar, jo det känner jag, herr grosshandlare.
Det är en af de gamla, som fällt detta yttrande.
— Sir man på, sir man på, fortsatte gross- handlaren.
Han tog upp sin portmonnä, tappade några slantar, som genast uppfis- kades af gatpojkarna, och inköpte en ros åt Jonas Askeberg.
— Känner du Venus, gamle filur?
frågade han sedan, hoppande af skratt, medan de tjocka fingrarna sökte fastsätta rosen i den andres knapphål.
Men Jonas, som stod med blottad!
hufvud, svarade helt saktmodigt: — Blommorna äro kristna.
Denna scen upprepades vid hvarje löf- marknad, och när Jonas nu fått sin heders- ros, aflägsnade han sig från torget, hälsande åt alla kanter.
En berusad sjöman blåsle piprök i hans ansikte, men han lät sig icke bekomma, han endast lyfte ännu en gång på
IDUNS häften för det mänskliga.
Han var trolsk och rörande.
Men en gymnasist, som bar en annan stads skolmössa och för första gån- gen i sitt lif såg en löfmarknad, blef helt un- derlig till mods, där han stod och höll sin kusin i handen.
Medan han såg på Jonas Askeberg, tyckte han att hela omgifningen sjönk i ett melankoliskt töcken, och hans ögon fylldes af besynnerliga tårar, för hvilka han blygdes.
Jonas Askeberg hade icke alltid varit så- dan.
En gång hade han legat i Lund och studerat, enligt moderns önskan teologi, men därutöfver bedref han på eget bevåg botanik.
Eljes var det ingenting märkvärdigt med ho- nom.
Han var hemligt förlofvad med en flicka, som hette Camilla och som han känt från barndomen.
Hennes far var anställd på det stora skeppsvarfvet, och där brukade de leka.
Solskenet var så hemlighetsfullt därinne, på gräsvallarna växte blommor från Indien, ty fregatterna förde med sig frön långt bortifrån.
Det var rödbruna, krydd- doftande kalkar, och när man betraktade dem en sommardag, tycktes luften och jor- den varmare än de i verkligheten voro.
Man kunde tydligt se på dem, att de hade trå- kigt, och att de längtade till en annan strand, och ibland hände, att Camilla tram- pade på dem, för att icke Jonas alldeles skulle glömma henne för deras skull.
Ca- milla tyckte icke om att sitta länge stilla på en plats, och hennes fötter voro så otåliga, att hon hellre sprang än gick.
Ibland kom en tredje till, det var kommendörkaptenens son, och då gingo de alla tre för att se på gallionsbilderna.
De väldiga hvita gudin- norna stodo och glänste mot sommarhafvet med kläderna liksom stärkstyfva af salt fragga från fordom.
Det var en hel försam- ling.
— Hej!
kunde då kommendörkaptenens son ge sig till att ropa.
Hej!
Hej!
Ditut!
När jag blir stor skall jag segla världen rundt.
1 en hvit yacht med dig, Camilla!
Och Camilla kunde icke låia bli att skratta, men för att icke göra Jonas ledsen svarade hon: — Om jag vill, ja!
Men du säger bara hej och hej, och det blir inte roligt i längden.
Tacka vet jag då Jonas.
Han kan tala om allting som en riktig människa.
Men åren gingo, och en vacker dag, när Jonas var i Lund, passade kommendörkapte- nens son på tillfället och ropade ännu en gång hej till Camilla, och den gången tyckte hon visst bättre om det, ty de togo ut lysning med detsamma.
Jonas fick endast några flyktiga rader från Camilla med tack för allt.
Då kom han hem, fast det var midt i termi- nen, han var sjuk, och två studenter måste följa honom på resan.
Han låg länge och yrade, och om Camilla icke redan var på bröllopsresan, måste hon ha hört, hur han kallade på henne, dag och natt, ty halfva sta- den hörde det och ryste.
Slutligen blef han stilla, men på samma gång också sådan som han nu var.
Han hade räddats öfver till den andra sidan, han hade hamnat i det eviga blomsterlandet: Flora hade hjärta för Jonas Askeberg, hon mottog honom med all sin älsklighet och gjorde honom till sin ut- valde.
Blommorna bäddade ett mjukt och doftande läger för hans sorger, mysteriet öppnade sig, hans önskningar dogo.
Hans himmel blef blommornas egen sagohimmel, som ger sol och regn och fyra vackra års- tider.
Han läste de gröna tecknen och un- dren, och de lärde honom, att han alltid må- ste högakta människorna, ty de voro dock ett högre släkte.
Camillas bild i hans hjärta begrofs af en mild och barmhärtig flora; det JULNUMMER var som en byst i en gammal sällsam träd- gård, öfverspunnen af murgröna och kon- volvel, ingen lade längre märke till dess närvaro, och en gång, innan trädgården var uppvuxen, var denna byst likväl platsens enda prydnad ... Och hvarje morgon stod Jonas Askeberg nu i sin port för att välkomna de lastade fo- rorna, som rullade in med jordens håfvor.
Och han var kanske icke olyckligare än träd- gårdsmästaren själf, som stundom gaf ho- nom en medlidsam nick i förbifarten.
* Men löfmarknadsdagen skulle blifva hans olycka.
Den återkom lika löftesrik och lummig som alltid, och Jonas Askeberg beredde sig att än en gång officiera.
Torget var mörkt af folk, och himmelskupan ljus som fordom, men det var ingen glädje, utan endast helve- teslarm.
Den gamle gick omkring och vän- tade på sin ros, men han fick ingen, ty hans vanliga välgörare hade på vårsidan gått bort i ett följdriktigt och regelrätt slaganfall, men det visste icke Jonas Askeberg.
Han tyckte, att människorna sågo hårda ut i kväll, och flickorna rodnade icke som förr i värl- den, när studenterna kittlade dem i nacken.
Löfvet såg heller icke så friskt ut som for- dom, allt var annorlunda, och han kände sig litet obehörig.
Men när en splitterny polis- konstapel sade till honom, att han skulle cirkulera, då först blef han ledsen på allvar, gick sin väg och lämnade löfmarknaden åt sitt öde.
Genom halfdunkla gator gick han, mum- lande för sig själf.
Bakom röda plank dof- tade syrener, ingen människa syntes till.
Han gick och gick.
Plötsligt stannade han.
Framför honom låg ett vanligt trähus med frontespis, som icke visade någon som helst yttre märkvär- dighet.
Han gick emellertid närmare så för- siktigt, som fruktade han att det skulle sväfva bort som en drömsyn.
Så stannade han, strök sig öfver ögonen och föreföll tänka på något, tänka med stor ansträngning och vånda.
Hvad var det åt honom?
Han ska- kade på hufvudet, det var tydligen något han ville minnas och icke rådde på, hans näs- borrar vidgades, han stod och vädrade inåt porten alldeles som en gammal hund, som icke kan finna hem.
Därefter smög han sakta genom porten och kom in på en lind- skuggad gård.
Ett fönster stod öppet med svagt viftande ljus gardin.
Det var Camillas föräldrahem.
På gung- brädet borta vid väggen hade de ofta suttit, han och hon, och i lusthuset borta vid muren.
Men Jonas Askeberg visste icke på hvilka tomter han befann sig, det var bara en svärm af oroliga hågkomster, som rörde sig i hans fördunklade medvetande, ungefär som natt- fjärilar under ett tak, oaflåtligt och envist studsade tillbaka mot ett obegripligt hinder.
Det stack i hans hufvud, det gjorde ondt, och han visste icke hvarför.
Han visste ingen- ting, utom det att han stod på en främmande gård och inandades en rosendoft af barn- dom och gamla ting.
Det växte klangrosor uppåt väggen, han kunde icke se deras färg i skymningen, men tvekade likväl icke eti ögonblick om deras rätta nyans.
Han hade sett dem förr, och om han glömt Camilla, hade han likväl icke glömt färgen på de ro- sor, hvarmed hon mötte honom en gång, när han blef student.
Händerna som räckt dem voro förlorade i hans hågkomst, men icke själfva blommornas finbolliga, glansdruckna kontur ... och ändå var det bara händernas flickaktiga ifver, som en gång var hans glädje.
- 17 - När han nu sträckte ut handen mot spaliä- ren, hörde han plötsligt andfådda hickningar uppe från det öppna fönstret, Camillas flickrum.
Två skygga ansikten blickade ned ur skumrasket, en karl och ett fruntimmer, iydligen något beskänkta.
Fruntimret fnitt- rade: — O je, hvad jag blef rädd, jag trodde det var herrskapet som kom!
— Hvem där?
frågade karlen.
Nej är det Jonas, hvad gör han här?
Hör du inte, din stolle, hvad, skall jag komma ner och hjälpa dig?
Marsch!
Och Jonas skyndade ut.
Bakom sig hörde han ljudet af smällande, simpla kyssar.
Men Camillas rosor stodo kvar därinne och dof- tade för eländet.
* När Jonas Askeberg denna ödesdigra natt helt förtumlad och beklämd kommit upp till torget, hade stämningen nått sin höjdpunkt, och hela marknaden var som ett menageri.
På stenläggningen lågo krossade blommor, och man halkade som på blod.
Från stads- hotellet hördes klirrandet af en glasruta, som slogs sönder, och själfva de bleka midsom- marstjärnorna tycktes vackla uppe i den dunstfyllda rymden.
Ett par unga och hög- röstade notarier fingo syn på Jonas Aske- berg, och en af dem frågade, om han icke fått sin Venus-ros i år.
Och när den gamle skakade på hufvudet, ville notarierna köpa en åt honom, men ståndena voro plundrade och det återstod endast kransar af mossa, sådana som man lägger på grafvarna.
Men i brist på annat köpte de en sådan och präs- sade den ned öfver hans hufvud, ned öfver hans ögon, så att han icke kunde se.
Där- efter dansade de åstad med honom utåt tor- get.
Han snubblade öfver kullerstenarna och bad dem släppa, och slutligen lämnade de honom i fred.
Halfspringande och tref- vande aflägsnade han sig i den riktning, där det var stilla, han kom in i en gränd och stannade för att andas ut.
Först ville han lyfta bort kransen, men mossan kändes så sval och skön mot den upphettade pannan, och det var ljuft med denna blindhet, att slippa se, bara gå framåt i det ljumma som- marmörkret och vara i fred för folk.
Åter insöp han luften och härvid tyckte han sig märka rosendoften.
Han hade redan glömt Camillas gård, men rosendoften kände han igen.
— Jag går dit, sade han för sig själf, jag går efter lukten.
Och med kransen öfver ögonen satte han sig i rörelse framåt gränden, trefvande fram- för sig, hemlighetsfullt leende.
Han ville i natt till hvarje pris bryta en af dessa rosor från fordom.
Den skulle utöfva ett välgö- rande inflytande i hans herbarium, och han öfvervägde noga, i hvilken grupp den borde placeras.
Hans skugga hoppade upp och ned på plank och husväggar i den folktomma gatan.
Men i slutet af denna låg viken öppen med ett askgrönf vatten, hvarpå den bruna profilen af en förankrad brigg sömnigt af- iecknade sig.
Där fanns bara en kaj och sä det sofvande djupa vattnet.
Är det ingen människa, som kan hjälpa en stackare, som går rakt mot sin undergång, en fantastisk gammal man med en krans af mossa öfver ögonen?
Närmare och när- mare går han, händerna flaxa i luften som för att gripa efter den osynliga rosendoften och nu bär det strax ut i vattnet.
Är det in- gen som kommer i gatan, ingen i hela värl- den som kan hjälpa Jonas Askeberg? ...
IDUNS JULNUMMER • ' i M i n n M M i i M i FÖRSTA SIDORNA I EN ROMAN IO: A F A N N A B KAN TING I ISSEN VAR I OLAG.
Valérie steg upp för trap- I pan, långsamt, ty hon var icke mycket stark.
Sakta satte hon nyckeln i lå- set och lika tyst aftog hon aftonkappan, hängde den på sin galge och befriade sina fötter från yfterkängorna.
Innan hon lyfte hufvan från håret såg hon sig en sista gång i spegeln, där ett blygt strålande ansikte log henne till mötes.
Så skär min hy är, tänkte hon, och mina ögon är verkligen milda.
Inne i hvardagsrummet lågo hennes mans underkläder ordentligt hopvikta på en stol, med de svarta silkeshängslena som ett hög- tidligt korsband, och nedanför stodo hans skodon med läster i. Ofver en fåtöljkarm satt redingoten med sina styfva axlar, och på den fornnordiska bänkens drakslingor voro pantalongerna rakt utslätade och belagda med några tunga böcker.
Ett gladt, okynnigt fnitter hoppade ut från Valéries mun vid denna syn, fast hon var van vid den.
— O, hvad han alltid hinner och orkar!
Hon smög ut i salen och knaprade hastigt i sig sin lilla kvällsvard, som var dukad på en bricka.
Därefter började hon sin toalett för natten.
Klädningen, knäppt i ryggen, gjorde henne ett svårt besvär, men ändtli- gen kom hon ur den.
Alla nålarna plockade hon ur hufvudet, tills det långa ljusbruna hå- ret ringlade ner öfver hennes flickaktigt kyska linne.
Ehuru hon fyllt trettiotre år var hon med gester och minspel ett barn, nu ett gäspande och olustigt barn, som på tå och med något för smala ben gick och samlade hop sina saker.
Hu, de kalla lakanen!
tänkte hon.
Uh, i morgon bitti ska man opp igen!
Försiktigt som en tjuf öppnade hon dörren till sofrummet.
Hon hörde mannens lugna jämna andedrag.
Ljudlöst steg hon upp i sin säng, ryste och somnade.
ZOZ Majoren vände sig mot sin hustru.
— Där har vi ju mamma i ordning ändtli- gen.
Fast ordning var då något förhastad !.
— Ty barneis sista ord hade förargat äfven honom.
Valéries hår var ännu i fläta på ryggen, och hon bar en morgonrock så urtvättad att man blef rådvill om färgen.
Birgit tystnade, men sköt vreda blixtar mot sina föräldrar.
Valérie satte sig miss- lynt vid bordet.
— Nej tack, sade hon om hafregrynska- rotten.
— Det smakar inte?
Jag beklagar, sade majoren torrt.
Men vid en blick på den lena flätans gyllne tofs veknade han och fortsatte vänligare: — Är du trött?
Du kom kanske sent hem?
Valérie låtsades inte höra, utan hjälpte barnet.
— Mamma, sade Birgit, pappa har sagt att mamma ska gå med mig på Skansen.
— Ja det gör nog lilla mamma, sade majo- ren med något urskuldande i rösten, som dock hade en fast och oemotståndlig grundton.
Vecket i Valéries panna blef en nyans dju- pare, då hon svarade: — Om du har bestämt öfver mig, så är det väl inte värdt att fråga då.
— Är du upptagen?
Är det något viktigt?
Kanske en ny klädning som ska prof vas?
— Nej, mamma har tid, mamma går med mig på Skansen!
bad Birgit ifrigt.
Valérie hade nog andra planer.
Men i sin barnslighet vågade hon ingenting säga och allraminst bekänna att hon verkligen stämt möte med sin bästa vän, Marianne Simmons.
I stället satte hon sig att gråta, alldeles som dottern nyss, icke högljudt, men ändå lidel- sefullt.
— Kan man få veta hvad de där tårarna ska betyda?
frågade majoren spetsigt.
Det blef en paus, ty Valérie svarade ej.
Vid majorens upprepade fråga steg hon upp och gick in i sofrummet.
Majoren afskydde scener.
Men likafullt följde han efter sin hustru och förebrådde henne det opassande uppförandet.
Hon ytt- I salen satt major Esbjörn Braune vid fru- kostbordet.
Klockan slog nio.
Magda in- Skansen?
Första dag som solen sken?
rade alltjämt ingenting, och om ej hennes min varit hård, kunde hon sett ut som om hon trädde med hafregrynskarotten.
Pappa minns?
befunnit sig ensam inne.
Hon kastade med — Godmorgon, Magda!
hälsade majoren.
— Ah ja, det var sannt, lilla Birgit ... Var af den vänligheten och be frun komma nu!
— O, min lilla pappa, lilla pappa och jag!
ett slags hat af sig den fula morgonrocken, och med sina smala hvita armar i luften bör- Magda återvände med det budet att ma- Barnet dansade på mattan.
joren skulle börja, frun blef strax färdig.
Majoren sträckte sig efter henne och slöt jade hon sätta upp sitt hår.
— Och barnen?
frågade majoren.
Nå, Åke henne intill sig '.
— Jag är så grufligt ledsen, — Jag får be om ett höfligt sätt, sade ma- är ju i skolan, men Birgit, ah, var god och Birgit mitt barn, men jag är upptagen, har joren.
Hur bär du dig åt?
Är det värdigt en låt lilla Birgit ... omöjligt tid ... fru, en mor och husmoder att bete sig som Han tystnade och ett vänligt sken upp- Birgits ögon vidgades och fylldes med tårar.
du?
Bara nöjen, nöjen natt och dag tänker du på, och vågar man gå dig i vägen med en lyste hans drag.
Portiärringarna rasslade, — Pappa lofvade!
sade hon häftigt.
en femårig flicka med bruna lockar sprang — Ja, det var mitt allvar också, men i dag erinran om dina plikter, glömmer du allt hvad in och kastade sig om hans hals.
hinner jag inte.
Du kan få gå med Magda smak och takt fordrar och uppför dig som en ohyfsad barnunge.
— Här är lilla Birgit!
Godmorgon, pappa!
nu och nästa gång med pappa ... — Hon strök upp faderns mustascher och — Nej, jag vill inte gå med Magda, vill Valérie kammade sig.
tryckte sin mun mot hans.
inte, vill inte, vill inte!
— Jag s k a gå på Skansen, sade hon ut- Hon skrek och stampade i golfvet.
tråkad.
— Ser pappa att solen skiner i dag?
— Ja, det gör den verkligen, Birgit, så ro- — Så så, stilla mitt barn, sansa dig!
Vi — Ja, men du ska gå med gladt sinne, an- ligt att vi har vackert väder!
ska be mamma då! ...
nars är det ingenting värdt, sade majoren — Minns pappa, hvad pappa lofvade som — Mamma har heller inte tid, aldrig, aldrig och närmade sig blidkad.
Han älskade vi skulle göra då?
nånsin!
Hon ska förstås gå med tant Ma- dessa späda armar och den vackra nacken, som han så ofta sett böjd.
Birgit höll sina händer på faderns kinder rianne !.
.. och blickade med sina stora bruna ögon all- Valérie stod i dörröppningen och hade ett — Så är vi vänner nu då, min söta Valérie.
varligt in i hans.
litet veck i pannan.
Lofva mig att sådant här inte upprepas!
Du — Hvad är det Birgit pratar?
sade hon är ibland så underligt förändrad, inte längre Han smålog eftersinnande.
samma milda och älskvärda flicka som " förut.
— Minns inte pappa att vi då skulle gå på en smula skarpt.
- 18 -
IDUNS JULNUMMER Han hade dragii henne till sig och smekte henne med några kraftiga grepp.
Men Va- lérie reagerade icke märkbart utan bet blott i sina läppar och stod rak i det hon fäste de sista nålarna.
Majoren gick till sina värf i sin präktiga hälsas lätt återvunna jämnvikt.
— Du lilla slarfva, sade han.
Men lyckan hade för Valérie följt så häf- tigt efter ångesten att hon ännu var okäns- lig.
Rak i korsetten ordnade hon allt det, som majoren skulle bära på den kungliga supén.
— Och handskarna, sade majoren, tänker du glömma handskarna?
— Om jag tänker glömma handskarna!
Solen, fast blek och sval, hade gjort Va- svarade Valérie otåligt, ty modet växte, då lérie godt.
Vid middagen, då familjen ånyo hon icke längre hade något att frukta, de satt samlad, var det som om ingenting på ligger ju midt för ögonen för den som kan se.
morgonen stört lugnet.
Sonen Åke, elfva år, Majoren begärde att Valérie skulle vara berättade från skolan.
Han var blond och inne då han klädde sig, ifall han behöfde nå- spenslig och hade redan anlagt masken af gon hjälp.
Hon satt och hörde och såg utan en drömmare.
Men hans tal var konkret.
att lägga märke till något, hennes tankar — Det är ju i dag pappa ska på slottet?
flyttade sig af och an som en burfågel på sade han.
Ingen af de andra pojkarna har sina pinnar endast för att röra sig.
Så fick hon ett infall som lockade henne att le, hon någon pappa som skulle dit.
— Har uniformen kommit?
afbröt majoren.
var lättroad och inte det minsta kvick.
Valérie blef röd af förlägenhet.
Han är högtidlig och ändå bullersam, hög- — Jag har påmint, sade hon, jag vet inte ... tidlig och ändå bullersam! ...
— Nej, naturligtvis, jag begär ju inga orim- — Hvad skrattar du åt?
frågade majoren.
ligheter.
Magda, har skräddaren låtit bära — Åh just ingenting, det vara bara något hit min uniform?
som jag tänkte på ... — Jag ska ringa och be honom genast — Man får hoppas att inte jag var före- skicka upp den, sade Magda.
målet för ditt löje?
sade majoren och stan- — Ska min lilla pappa fara till slottet och nade misstrogen framför henne.
Han hade den vanan att förrätta sin toalett promene- dansa med prinsessorna?
frågade Birgit.
— Åh nej, lilla Birgit, pappa får nog rande.
Valérie skrattade ännu mera.
stanna hemma, svarade majoren bittert.
— Det skall inte lyckas dig att irritera mig, Det låg förstämning öfver bordet.
Alla sade majoren.
Hans ton gjorde Valérie så skrämd att hon fick hjärtklappning.
reste sig.
Magda bar in Aftonbladet.
Majoren rörde tankfullt i sitt kaffe.
Åke log sitt parti och lämnade salen.
Lilla Bir- Valérie satt hos sin väninna, Marianne git lekte hviskande med ett lamm af hviit tyg.
Simmons.
De hade hvar sitt hörn i en soffa Ibland glömde hon sig och ropade högt, hen- och lampornas slöjor bredde en dvala öfver nes klara stämma lyste upp som en röd sinnena.
Orden föllo lite slött med långa blomma i vrån, där hon hade sin leklåda.
uppehåll, fru Simmons var distraherad, och Majoren talade icke till Valérie, han såg Valérie grubblade förgäfves på något att henne ej vid alla de skymtar hon drog förbi berätta som kunde förströ den beundrade honom.
Hon visste hvilken onåd det innebar, Marianne.
Hon brukade bikta och förtro då hennes man behandlade henne som luft.
sig.
Fru Simmons, som var änka, hade in- Hon tänkte oupphörligt: Gud, låt skrädda- genting att bekänna, i alla fall ville hon ej.
ren skicka uniformen!
Gud, älskade Gud, jag Hon var på det hela en klok kvinna men med skall fålla handdukarna i morgon, i morgon, plötsliga lakuner i hjärnan, alldeles som en jag svär det, bara du låter skräddarn skicka jämn och i allmänhet vacker väg där jorden ibland rasat och öppnade håligheter.
Va- uniformen!
Hon lyssnade, gick ut i tamburen för att lérie satt med häpna och strålande ögon in- höra om budet skulle komma, och då allt för- för dessa fenomen, men efter att ha uttalat sin vanliga fråga: Hvad menar du?
slog hon biet ljudlöst ökade hon på: Jag har varit lat och likgiltig, men vid allt sig åter lugnt till ro, salig i lyckan att få vis- hvad heligt är svär jag att handdukarna ska tas i vännens närhet.
vara märkta inom fjorton dagar, bara, bara Under samtalets pauser var hon endast uniformen kommer hem snart, snart, älskade lycklig, ödmjukt lycklig.
Hon hade ännu tre Gud, så att jag slipper denna förfärliga ån- ljufva timmar att dröja kvar.
Men ack, om gest.
jag bara inte vore så enfaldig, om jag kunde Tiden kröp fram, men hvarje minut tycktes roa henne lite grand för att visa min stora Valérie som en lång sträcka.
Rädsla och tacksamhet öfver att hon låter mig vara här, väntan gjorde henne blind för alla proportio- tänkte Valérie.
ner.
I verkligheten hade blott en timme Och för att bli intressant talade hon om sin skridit undan, då majoren hördes: man.
Han gör så och han gör så, sade hon.
— Tack vare dig, min lilla vän, får jag Hellre än att Marianne skulle gäspa i hennes sällskap uppoffrade Valérie majoren.
stanna där jag är.
Hans skorrande röst lät hård som ett järn- — O, hvad han kan vara komisk!
sade hon.
svärd, den böjde Valéries hals, hon nästan Det är något så ... något ... jag vet inte hur önskade att den huggit af hennes hufvud, så jag skall uttrycka mig, men han är på en hade åtminstone pinan varit slut.
gång högtidlig och bullersam.
Tack vare mig, tack vare mig, tänkte hon, Marianne log, och det gjorde hon gärna, ja visst, jag duger till ingenting — aldrig gör ty hennes egentligen stränga och skarp- jag hvad jag skall ... skurna ansikte blef i hög grad solbelyst af Hon smög till telefonen för att ringa, men ett leende.
En svag rodnad drog då öfver hennes kinder, hon kastade hufvudet tillbaka majoren hejdade henne med ett rå+i: — Ah, låt bli det där fördömda pinglandet, och de mörka ögon fyrade af en blixt af blå- nande hvita.
Efteråt behöll hon denna pose det är så dags nu!
Just då trampade det i farstun, och klockan af glädtighet så länge, att den fick ett sken signalerade.
Majoren sade åt budet några af gåta.
ord, som icke voro blida.
Men när parad- — Om jag visste hvad du tänker på?
sade uniformen låg på den nordiska bänken, föll Valérie.
Och svaret blef: Jag!
Jag tänker på vreden af honom som en fäkimask han ryckt ingenting.
undan.
Han blickade lekfullt mot sin hu- Snabba steg hördes utanför, dörren slogs stru, och de styfva mustascherna lyftes af ett upp och en ung man trädde in.
Han stannade leende, som blottade hans krithvita fyrkan- och gjorde en rörelse som om åsynen af de tiga framtänder.
båda kvinnorna öfverraskat honom angenämt.
- 19 - — Kommer jag kanske olägligt?
— Nej, men nog kunde du ha knackat, sva- rade Marianne och räckte honom handen.
— Kandidat Ove Flood, fru Braune, pre- senterade hon.
Han är någon slags nevö till min man — en snäll gosse, men tro inte ett ord af hvad han säger.
Är han inte söt?
Sätt dig nu, Ove, och ljug något roligt!
Valérie blef förlägen, men hon var van vid Mariannes infall.
Hon granskade försiktigt den nye gästen och fann honom förtjusande: smärt, spenslig, inte just lång, en fin profil.
Han hade tagit plats helt nära på en taburett, hvars ringa höjd lät honom synas gossaktigt ung.
Hans täta, troligen mörka hår var be- nadt ända ner vid vänstra tinningen och låg i mjuka vågor öfver hjässan.
Då han rörde sig ibland belystes hans smala kinder, som voro bleka och en smula grumliga.
Han tog genast ledningen och talade om författare och böcker, som Valérie icke ens visste att de existerade.
Har ni läst? ...
och då han en gång riktade frågan till henne, dröjde hans blick på hennes drag så länge att hon rodnade.
Marianne bjöd cigarretter.
— Ack ja, sade Ove Flood, äktenskaps- brottet och cigarretterna är det enda som återstår en utarmad mänsklighet.
— Är ni gift?
utbrast Valérie ofrivilligt.
Marianne skrattade högt och Ove Flood svarade med mild röst: Ser jag då så olyck- lig ut?
Nej, madame, det var Théophile Gautier jag citerade.
Valérie kände en plötslig och stark ma- ning att bryta upp, kanske att fly.
Detta språk och detta sällskap var hvad hennes man med bestämdhet skulle ha ogillat.
Gud ske lof att han ej var här och hade hört! ...
— Tänk om Esbjörn redan är hemma ... sade hon osäkert.
— Hvem i Guds namn är det?
sade Ove Flood.
— Hennes man heter Esbjörn, upplyste Marianne alltjämt skrattande.
— Nå ja, det rår han strängt taget inte för, medgaf Ove Flood urskuldande.
— Fy, hvad ni är stygga!
Ett fuktigt skim- mer gjorde Valéries ögon glänsande.
— Nej, men jag måste gå.
Jag har varit på Skansen i dag och luften är redan så sökande.
— Ja, våren här!
sade Ove Flood.
I sö- dern går sommaren aldrig helt bort.
Man får ibland några utslagna blommande dagar mellan ett par mera molnhöljda.
Det har icke det där vansinniga med sig som en nor- disk vår.
Det är kanske amour, men i alla fall icke den tröttande drömmen om amour.
Det är ett faktum — men ett faktum kan ju också vara ganska tröttande ... — Ja du, Ove, du saknar nog inte realite- ter i Sverge heller, om jag känner dig rätt, sade Marianne.
Måste du verkligen gå, Valérie?
— Valérie hade rest sig och stod i en skygg båge.
— Kanske jag får följa?
föreslog Ove Flood.
— Nej, nej, sade Valérie fort och lite dar- rande.
Jag ringer efter en bil.
Hennes brådska att komma i väg fick nå- got tafatt som rörde Ove Flood.
Han hade gått med henne ut till elevatorn, och då hon försvann i djupet, verkade hon på honom som Jordanden i Sigfrid.
Stackars lilla Esbjörninna, tänkte han.
Egentligen skulle det klä henne bättre att sitta i siden och föras uppåt.
Valérie var hemma inom några minuter.
Ännu darrande ref hon af sig kläderna.
Då hon redde sitt hår stirrade hennes ansikte blekt mot henne i spegeln.
Ove Flood!
Ove Flood!
hviskade hon.
Och vid dessa ord kom det för henne att hennes läppar tagit formen af en klagan.
IDUNS JULNUMMER 1 r * Sm ii V!
|k ' M ' Jl * sp Sk rf " • Hl!
%m mm MM Ii ETT GAMMALT ENSAMT HÄRBRE står högst i en gammal Dalaby.
Fast ingen vet dess ålders år, är än hvar stock som ny.
För många långa släktled byggd!, det står på fyra stolpar tryggt, en stor fantastisk fågelbur, ett fyrbent sagodjur.
En ^ S ä Ä % \ diktar stuga.
Nu står det fullt af sång och sus, af minnens lek och drömmars dans, af tankars brus i stjärneljus och hoppefs morgonglans.
Och själen trifs, och kroppen mår, där trygg och röd i snön den slår och känner varma strömmar gå till hvarje cell och vrå.
En kalkad skorsten stiger käckt liksom ett torn från högrest tak, en snöhvit hals, i längtan sträckt mot rymden, hög och rak.
Och hjässan är med krona krönt, och fönstrets öga gyllengrönt i solgångsglansen glimmar grannt ut öfver skogmörk brant.
— Då kom en vind en snöfallsdag och blåste in en själ på nytt i stelnad kropp.
Visst var den svag, en ande låg och lytt, en ful och sliten gammal trål, en trasig stackare till själ, men kanske, kanske värd ändå att lefva i sin vrå.
Hvar natt — i djupet sofver byn — ur sagodjurets gap där slå snart släckta gnistor emot skyn, glödröda, himmelsblå.
Hvad smides där af ensam smed på spisens häll i nattens fred — hoplöder han ett brutet svärd, en brusten drömmens värld?
— — Tomt stod det länge, blindt och stumt och sänkt i slummer tung och död, därinne allt var kallt och skumt — där pyrde ej ett glöd.
i hjärtat, hörnets brasuspis, och af en hinna grå af is var fönstrets öga helt beiäckf.
Allt lif, all själ var släckt.
Föryngrad själf, han drog därin och väckte upp sitt sagodjur, tog flöjten fram ur ränseln sin och blåste moll och dur och blåste lif i kallnad barm och tände upp en god och varm och vänlig eld i hjärtats spis och smälte ögats is.
Visst mörknar ögat stundom än, visst dignar själen stundom trött, förstummad, åldrad, skrämd igen, som om han genfärd mött.
Men dagen gryr, dess klang är dur.
Bär kronan högt, mitt sagodjur, stå fast på dina fyra ben i töcknig grynings sken!
TVÅ GAMLA HÄRBREN HÖGST PÄ åsen stå med tak och väggar vackert silfver- grå — ett vadmalsklädt och grånadt äkta par, en gammelmor, en gammelfar, de gråaste och äldsta här i byn, en dubbelsilhueft mot aftonskyn.
Minst hundra år är hon, väl två är han.
De luta samman, tätt intill hvarann.
De klättrat upp på höjden fri och kal ur tättbebyggd och skogrik dal och stå och se och lyss i solig frid till bygdens sorl och dalens bråda id.
II.
Ett gammalt par.
De mumla halfhögt, hviska då och då.
Af gamla grejor fyllas båda två, af glömda minnen från förgången tid, dem dagens folk ej mer känns vid.
Och undrande, men visdomsblidt de le.
åt nya vägars jäkt och lust och ve.
Men se de bygdens gamla bondehus bli spillror snabbt i främlingsvindars brus och nya grannlåtsgårdar växa fram ur glömskans djupa dolda skam, då sjunka tungt de gråa hjässor ner och lutas mot hvarandra mer och mer.
— En gång skall också deras timme slå.
Törhända föds ett enda väsen då af bådas ben.
De kanske huggas ned och blifva kådig gnistrik ved, bli brasor, sjungande för orons tid om svunna vintrars stora starka frid.
KARL-ERIK FORSSLUND.
« - 20 -
IDUNS JULNUMMER GOD RIK BREDMAN KOM FRÄN generalrepetitionen.
Han var trött och hungrig.
I halsen hade han magnesiumröken efter foto- graferingarna och i örat ett eko af omtuggade ord, som en gång varit hans men som inte längre tillhörde honom.
Han var gammal nog i yrket för att inte fordra så värst mycket, när han nu inte hade annat med pjäsen att skaffa än att han skrifvit den.
Han hade lämnat ifrån sig sitt verk.
Det var andras.
Och det var ett nytt verk, när han fick igen det från scenen.
Allt det där visste han och nu var han fri från alltsammans — tills i morgon.
Han stod vid sitt skrifbord med ett bref i handen.
Det var ett enkelt hvitt kuvert med en klar och drifven stil, och det luktade inte parfym.
Han brukade få många slags bref.
Yrket förde det med sig.
Biljetter med teatergräl, roll- tiggerier, vänliga råd och öppenhjärtiga för- klaringar att den sista pjäsen var det säm- sta han gjort, primadonnatårar, kärleksinvi- ter.
Tillsammans blef det en symfoni som han inbillade sig att han gäspade åt men som han skulle saknat om den uteblifvit.
Hans lif var i andras händer, allde- les som hans pjäser.
Så den första rösten igen: Barmhärtighe- ten är också en orättvisa.
Och den andra: Du skall ändå inte glöm- ma mig.
Jag är din olycka.
Det lefver man längst på att vara.
På det viset ältade hans hjärna lösryckta scener och repliker; han fann dem idiotiska allihop, och han kunde inte bli dem kvitt.
Han såg också teatern i halfdunklet, de ga- pande raderna, de spridda ljusen, general- repetitionspubliken, regissören med käppen under hakan och sitt grimaserande apan- sikte, en kåsörs hofmästarelegans, en aktris på hvars yppiga byst en nejlika gungade som på långa dyningar.
Och han hörde kom- mandoropen och snörflingarna och de små elevernas råttissel i vråarna och automobil- tjuten från gatan och fraset af hjältinnans kjol och vaxstickans språk, när hjälten tände sin cigarrett.
Ursinnig störtade han upp från bordet och in i kaféet, tog en tidning, läste något som han inte begrep, kom ut på gatan och fick tag i en vän, som han drack wisky med, tills det blef tid att gå hem och lägga sig.
Men han kunde inte somna.
Det var inte af något slags nervositet öfver mor- gondagens premiär; utgången visste han ungefär.
Det var yrkesäcklet som höll ho- nom vaken.
Han fann alla andra yrken bättre än sitt eget.
I denna stund afundades han befälhafvaren på ångslupen mellan Räntmästartrappan och Blasieholmen.
Strax på förmiddagen nästa dag gick han till banken.
Han upptäckte genast den som Herr Bredman, läste han i brefvet.
Och så följde en ödmjuk bön att han inte skulle ta illa upp, men hade han inte möjligen fått hundra kronor för mycket på sparbanken i dag och inte observerat det?
Det var en brist i dagskassan på summan.
Man hade tänkt sig att en felväxling kunde ägt rum vid det uppgifna tillfället — hvarför, angafs inte närmare.
Och så nya ursäkter och under alltsam- mans med stora, fasta bokstäfver Ingrid Green.
Bredman tog upp plånboken och räknade efter.
Han hade lyft ett par tusen kronor på förmiddagen, och här fanns det femtonhundra och de fem andra hade han dödat ett gam- malt papper med.
Nej, det var nog rätt.
Det var ingen hundralapp till öfverlopps.
Han skulle skrifva ett par ord till svar, men så kom han att tänka på att det kanske var bäst att i stället gå till banken i morgon.
Och för resten var han hungrig.
Han klädde om sig i hast och gick ner på Anglais.
Medan han höll på med sin mat hörde han en röst ini hufvudet och ändå mycket långt borta: Kärleken är orättvis, lifvet är orättvist, döden är orättvis.
Hvarför skulle jag vara rättvis?
Därpå en annan röst: Men du kunde vara barmhärtigare.
- 21 - GÄ&amp;JVING expedierat honom.
Hon satt lutad öfver en tjock bok och räknade.
Han såg en smal nacke under ett solljust, nästan hvitblondt hår, en smal kind och smala fingrar på bo- ken.
När hon tittade upp och varseblef ho- nom, flög en skrämd rodnad öfver ansiktet ända upp i pannan, och hon försökte ett svagt leende.
Det sved till i Bredman.
I en blink såg han de långa kolumnerna, som hon fyllde med siffror, och sedelhögarna omkring henne och de tunna fingrarna som darrade lätt.
Hur förskräckligt mycket siffror måste hon inte skrifva på en månad — mer än hundra kronor hade hon väl inte i månaden.
Han föraktade inte längre sitt yrke.
Han var ju en privile- gierad.
Och han hade en hel massa pengar i plånboken.
— Jag ber om ursäkt, sade han med en ar- tig hälsning.
Det förhåller sig precis som fröken trodde: jag har fått hundra kronor för mycket.
I mitt slarf räknade jag inte till- räckligt noga.
— Å, det är jag som slarfvat.
Förlåt och tack så mycket.
Hon tog sedeln, och det kom ett lyckligt ljus i hennes ögon.
Han blef glad när han såg hur glad hon blef.
När hon var allvarsam, verkade hon tjugu- fem år eller så.
När hon log var hon ett barn.
Man går alltså och gör goda gärningar.
Bredman skrattade högt för sig själf på Strandvägen; han hade i ett slag blifvit upp- rymd, och så fann han ett lyckligt omen för premiären i hela denna historia.
Det roade honom nämligen att vara vidskeplig, eftersom det hörde till teatervärlden.
Men pjäsen gjorde ingen lycka.
Primadonnan hade fått en lagsökning på halsen och var i lifsfarligt humör, och en annan dam rasade därför att hon inte fått huf- vudrollen.
Det lät scm man väx- lade bett i stället för repliker.
Kväl- len blef hård och stämningslös, och Bredman visste att han skulle få skulden.
Han fick det också i tid- ningarna dagen därpå, och han låg på sin soffa och rökte och stirrade i taket och funderade på hvad han skulle ta sig till.
Om han skulle resa?
Han kände sig plötsligt utpumpad, ur stånd att gå på de gamla gatorna och möta de gamla ansiktena.
Han mådde fy- siskt illa när han tänkte på en del figurer.
Det var den där i lifrocken, ett modejournalsurklipp som ständigt skar hans väg och alltid betydde att något ledsamt skulle hända, och det var de båda tvillingarna, lika hvar- ann som ett par tvåöringar med ut- suddad prägel.
Hur i himlens namn kunde man vara tvilling] Som barn gick det väl an, men som gammal!
Att gå omkring med sin egen kopia och att inte veta om man själf var kopia och den andra originalet.
Den komiken var verkligen för bister.
Reste han, skulle han också slippa Alva.
Skrufstädet klämde.
Hennes kärlek hade för längesedan inträdt i det pröfvande stadiet, när ömheten
IDUNS iaxerades i etuier från Hallberg och de lätt anskaffade tårarna kostade mindre lätt an- skaffade pengar.
Han hyste en stilla bäf- van för hennes besök.
Hon kom svepande in i en sky af eau de Venus och veklagan; det började alltid med förhör och slu- tade med kyssar.
Han var mest rädd för de sista.
Men i hennes svällande kroppshydda bodde en liten skröplig lifslåga, som kip- pade efter luft och som hittills omintetgjort alla hans försök till brytning.
Hon betvang honom genom sitt hjärtfel.
Det var som en vigselring.
En tids permission kunde han i alla fall unna sig.
Men han blef liggande på sin soffa och lät dagarna, hvita af vårens första kritsol och blygrå af hagelbyar, leka april med irriterade människor, som inte visste hvad de skulle tänka och hur de skulle vara klädda.
Hans pjäs var nerlagd; den hade endast gått ett dussintal gånger.
Säsong- middagarna voro också öfverstökade, och det var åtminstone en källa till oblandad glädje.
På en middag hade han träffat sin lilla bekantskap från banken, men fröken Green hade tydligen undvikit honom.
Hon såg för resten mycket trött ut.
Vid ett par tillfällen hade han öfverraskat hennes blick, som med ett skrämdt och forskande uttryck sökte hans.
Men han tänkte inte vidare på saken.
En söndag när han som vanligt satt hemma — han afskydde helgdagspublikens begraf- ningsprocessioner — ringde det och fröken Green stod i dörren.
Han blef så förvånad att det flög en skugga af ett leende öfver hennes ansikte när hon märkte det.
— Jag måste tala med er, herr Bredman, sade hon rakt på sak när hon tagit plats.
Ni har inte varit uppriktig mot mig.
Hvad menade ni med att ge mig pengarna?
— Jag vet inte.
— Vill ni inte svara på min fråga?
— Nå, jag tänkte ...
Det kallas visst att göra en god gärning.
— Och är ni så säker på att gärningen var god?
Hvad skulle jag tänka, när pengarna sedan kom till rätta?
Och hvad skulle mina kamrater i banken tänka?
Jag ber er om en förklaring.
Hon talade kort och häftigt, och hennes fingrar famlade med väskan i knäet tills hon fick upp en sedel, som hon lade på hans skrifbord.
Och långsamt fylldes hennes ögon och runno öfver.
— Käraste fröken, sade Bredman.
Det finns verkligen ingen förklaring.
Jag kom in på banken för att säga ifrån att jag inte fått för mycket.
Men så fick jag se er.
Ni såg så trött och blek ut.
Och böckerna framför er såg så tunga ut, och det var så mycket siffror i dem.
Då tyckte jag bara att ni inte skulle behöfva förlora den där hundrakro- nan.
Det kom öfver mig så, och jag reflek- terade inte närmare på det.
Ni får ursäkta mig.
Hon svarade inte.
Tårarna fortforo att rinna.
— Inte får ni vara ledsen.
Jag kan inte se att jag förolämpat er.
— Åhnej, och jag borde naturligtvis tacka.
Men sådant här brukar ju inte hända och jag förstod ingenting ... — Så, låt oss nu bli vänner.
Jag lofvar högtidligt att aldrig göra en god gärning mera.
— Tack, det var snällt.
Han såg så komisk ut att hon måste bita sig i läppen för att hålla sig allvarlig.
Sor- gen var borta.
Det var tokigt alltsammans.
Och åter fick hon det där barnsliga och lus- JULNUMMER tiga uttrycket i ögonen som tycktes säga: ni ser att jag inte är rädd för er.
Bredman såg det, och det gjorde honom glad.
Han fick henne att tala.
Han berät- tade också några teaterhistorier, som hon skrattade åt.
Allt gick så märkvärdigt lätt; det var som de kännt hvarandra länge och väl.
Och hon var förtjusande i sin enkla blå vårdräkt utan en blomma eller ett smycke och med håret genomdränkt af solskenet.
Hon satt och spred ljus omkring sig.
Han kom att tänka på en tafla som han sett i Glyptoteket: en ung flicka i vårdarrande da- ger med långa solknippen fallande in i rum- met.
När hon gått, stod han kvar vid fönstret och följde henne med blicken.
Hon sned- dade öfver torget och hoppade upp i en spårvagn.
Hennes rörelser voro mjuka och tyngdlösa.
Hon blef till våren själf, så snabb och lätt, så svår att hålla fast, så spröd, oroande och farlig.
Det vore en idealisk ingenue, dök det upp i Bredmans hjärna.
Men han ångrade sig genast.
Han ville inte tänka sig henne tillsammans med en målad värld och med falskt ljus.
Hon passade bättre i en dikt.
I samma ögonblick hörde han de tre reg- lementerade ringningarna på entréklockan: det var Alva.
Hon kom inseglande i stor vårrigg med vimplar och plymer.
Den van- liga skyn stod rundtomkring henne.
Sedan hon klatschai en kyss på hans öra, föll hon ihop i skrifstolen och började arbeta för att få luft.
Han väntade tåligt och utan ord.
— Du får flytta och skaffa dig hiss, Erik.
Dina trappor ta lifvet af mig.
Jag älskar dig, men jag är inte någon ekvilibrist.
— Kärleken brukar bevinga, sade Bred- man.
— Tack skall du ha.
Men kan du tänka dig, nu vill man ta ifrån mig Claire också i " Den röda droppen ".
Edit skulle få den.
Den där hönan.
Hon har ju inte en droppe rödt i sig.
Hon kan inte älska.
Jag vet det alldeles bestämdt.
— Hvad kan jag göra åt det, kära du?
— Hvad du kan göra!
Tala med veder- börande, lancera mig, bevisa att du älskar mig.
— Det tycker jag att jag har bevisat.
— Nej, du bryr dig inte om mig.
Du ser lugnt på hur jag stryps, hur man mördar mig midt för dina ögon, hur jag kommer ur re- pertoaren.
— Vi kommer alla ur repertoaren till sist.
— Men jag har inte lust, hör du.
Hon flå- sade af indignation; ögonen brunno.
Och jag struntar i dig och allesammans.
Jag skall nu i alla fall göra Claire, det har jag gett mig Håkan Berggren på.
- 22 - Hon var nu alldeles upplöst.
Tårarna sökte sig ner öfver kinder, som sminket för- därfvat.
Bredman betraktade henne med det begränsade intresse som man ägnar en pjäs som man kan utantill.
Han motsåg resigne- rad!
sista akien.
Den kom i ett regn af kyssar.
Hon hade hoppat upp i hans knä och hon kallade ho- nom sin passion, sin tyrann och sin lilla kil- ling.
Och hon berättade att doktorn förbju- dit henne alla starka sinnesrörelser.
Därpå tände hon en cigarrett, blåste rö- ken i ögonen på honom och hvisslade en bit Tosca.
Och så tog hon hundrakronsedeln och stoppade på sig.
— När du inte är mera rädd om dina pen- gar, sade hon med en klapp åt hans kind.
Orkanen hade rasat ut, och Bredman såg alla vimplarna och plymerna försvinna i svajande majestät.
Kvar blef bara en doft af cigarrett och eau de Venus och litet af Stockholms dyra jord på hans matta.
Han sparkade det sista under soffan och öppnade fönstret.
En hvass blåst strök in i rummet.
Han frös.
Han gick af och an.
Han tänkte på ett litet hvitt ansikte med ett par barna- ögon som aprilskyar, men så ryckte han på axlarna och skrattade till — ett kort olustigt skratt som stannade mellan tänderna.
Nu skulle han emellertid resa.
Så myckel stod klart för honom.
Det var cirkus alltihop, och han ville bort.
Men på samma gång förstod han att han inte kunde komma loss i sig själf utan att ha afvecklat Alva, och han bad till alla nådiga makter om styrka inför ovädret.
Han stod verkligen inte ut längre.
Hjärtfelstragiken gaf inte mera något eko i hans trolösa själ.
Och så skref han brefvet och bidade blixten.
Den följde per omgående.
Det var ett enda ord och det var inte vackert, men för honom var det poesi.
I ett ögonblick kände han hela resans be- frielse störta öfver sig, och han improvise- rade en indiandans till ära för den stora teatergudomen som heter: ett godt aktslut.
Och så for han.
Och en majkväll när han satt på terrassen vid Kärnan och såg Sundet som den öppna porten utåt och seglen och fyrblänket från danska kusten, prisade han de dödligas lycka.
Han var ensam utan att känna en- samheten.
När han sökte en förklaring på detta fenomen, inställde sig ett par ögon i hans minne.
Han tyckte att dessa ögon följde honom, och de läto inte afvisa sig.
Hvad gjorde hon nu, Ingrid Green?
Var hon ung eller gammal i dag?
Borde hon inte alltid vara ung?
Han skref ett kort och fick svar i Köpenhamn, och fastän hvarken det ena eller andra innehöll annat än alldagliga hälsningar hade det en märklig betydelse.
Plötsligt fick han också en idé till en ny pjäs.
Allt gaf sig själft utan ansträngning.
Det var åter de där ögonen, de skulle vara med i pjäsen, hon fick nu i alla fall skylla sig själf när hon inte lät honom vara.
Men när han på sitt hotellrum gjorde den första planritningen, stannade pennan en natt.
Utanför brusade en främmande stad som aldrig sof, och med ens kände han att han ändå var ensam.
Det skulle inte heller bli bättre genom att skrifva den där pjäsen.
Han förstod det nu.
Det enda som kunde hjälpa var att få spela den — om hon ville spela med.
Så kom det sig att Erik Bred- man packade sina kappsäckar och for till- baka till sitt aflånga land för att fråga ett par aprilögon om de inte kände sig manade att göra en god gärning, när han inte själf fick göra det för ett gammalt löftes skull.
IDUNS (Handlingen tilldrager sig på segelsällskapet Ägirs klubbrum, hvilket år inredt med svenska flaggor, stan- derts, båtmodeller och lanternor.
På hvar sin sida om ingångsdörren stå en ruskprick och en slätprick.
Midt i rummet sex stolar kring ett stort bord med grön duk, papper, urna och ordförandeklubba.
Vice ordföranden, byggmästar Lundström, hastigt in.
Han är en stor, fet herre i sällskapet Ägirs blå uniform.
Har drar fram en aftontidning, kastar sig i ordförandens stol, läser, fnyser, slår med klubban, vecklar ihop tidningen och slungar den i pappers- korgen med alla tecken till afsky och vrede.
Klubbmästaren, källarmästare Falander in.
Han är en liten herre med hängmage, bleka kindpåsar, spetsnäsa och råttögon.
Äfven han i uniform.)
FALANDER.
Seså, nu är det uppgjordt om supén.
Det blir extra smörgåsbord, litet hjärpe med ett glas chambertin och så blandad glace som vanligt.
Förlåt att du fick vänta, broder Lundström.
JULNUMMER (Vice sekreteraren, skeppsredar Krikeriz och skatt- mästarn, häradshöfding Semmy Philipsson in.
Kri- keriz är en solbränd och bredaxlad skeppartyp, men Philipsson är blek och vacker som en fallen ängel och har en liten ironisk ansiklsspasm.
Han hälsar förströdt och sätter sig att bläddra i sina papper.)
KR1KERTZ.
(dunkar Lundström och Falander i ryggen.)
Goddag Byggis!
Goddag Fettgrefve!
Hur mår mursmäckan och kallskänkan, hvasa?
Och ungarna sen?
Ute på landet och lapar sol förstås!
LUNDSTRÖM.
Ge tusan i ungarna och ut med språket, ädle riddare!
KR1KERTZ.
Ja, det är ju en förbannad historia det här.
LUNDSTRÖM.
Min Valkyria låg för babords halsar, ser ni Har du läst, hvad de skrifver om ' et i afton- gubbar.
Vinden västnordväst och vädret tidningarna, Fettgrefve.
Det hade varit gräl, fint.
Som jag sitter där med min groggpinne, strax innan frun klef ombord, du!
Det är ju så tittar jag till väders ett tag och tänker för klart som korfspad, att saken är sjuk!
Och mig själf: Det ser ta mig fan ut, scm stor- den där har gått omkring och varit hög!
Kan seglet vore en smula för hårdt pikadt.
Ja man tänka sig en sådan knöl, en sådan bof!
så tänker jag.
Men just som jag tar pipan ur Att inte ha mer försyn för sällskapets uni- mun för att hoja på gasten, så hör jag ett form!
djäfla otäckt skrik och stor plums långt för- öfver borta från Svanehvit.
Båda hennes FALANDER.
gastar var nere.
Nelson stod ensam på däck, Ja, tänk, här har man suttit och ätit god mat med honom och skålat och pratat — och när jag såg dit.
Och haken så konstigt bar så är han en ... en mördare ... ja, för så han sig åt.
I stället för att kasta sig i jollen måste väl en juste karl kalla honom ... Inte eller falla af hastigt och så lofva och ta far- kunde jag se det på honom inte ...
Lifvet är fen af skutan och fiska upp käringen med en båtshake, så for han hit och dit med lösa ändå bra konstigt, du Lundström ... skot och bara skrek och väsnades och gjorde sig till.
När jag kom fram, så var mrs LUNDSTRÖM.
Jag kände genast på mig, hvad som måste Nelson redan halfkväfd af vatten, fast hon göras, när jag fick höra, att han varit uppkal- flöt på späcket.
Jag högg henne i kalufsen lad på förhör i " polisen.
Veck med herr T. O. men fick hela näfven full af löshår, så hon Nelson bara!
Det är minst sagdt egendom- höll på att gå ifrån mig igen.
Ändtligen så ligt, att ordföranden ansett sig kunna dröja fick jag och min gast hvalfisken ombord.
ända tills i dag med styrelsesammanträdet.
Så fort som hon fick litet luft i lungorna, så Man skulle nästan kunna tro, ati vår finfina hytte hon öfver åt Nelscn på Svanehvit och vrålade: Murderer, scoundrel, murderer!
kommendör var skyldig honom pengar.
- 23 - Ja, det skrek hon och en hel massa till, och jag kan då slå mig i backen på att den sa- tans Nelson hade sina planer, för ser ni en seglare bär sig inte åt på det viset, som han gjorde.
Och det vet ju ett litet barn, hur läit det är att segla en prisse öfver bord med de här skärgårdskryssarna, som svänger på en femöring.
Står prissen ute på akterhacket, så är det bara att göra en knyck med rodret, och är han midskepps, så låter man bara bommen gå öfver.
Nej se, var det där en olyckshändelse, då vill jag gå norr om rusk- prickarna och drunkna i sötvatten.
Han pas- sade på, när jag var på lagom afstånd, den fan, för att skaffa sig ett ofarligt vittne, men den ska vi allt ge sparken.
LUNDSTRÖM.
Asch, hvad står vi här och pratar om!
Den fähund satte kurs rakt på miljonerna, det är ju klart som hennes öga.
(Ser på klockan.)
Bara ordföranden och sekreteraren ville komma någon gång, så vi fick expediera ' n hastigt och lustigt och så ta oss en grogg.
Är det någon professor som kan säga, hvarför de höga herrarna alltid ska dröja öfver tiden?
Jag håller vad, att Zippelman som vanligt lå- ter oss förstå, att han blifvit uppehållen af någonting på hofvet.
(Ordföranden, kommendör H. von Hindriks, och sekreterarn, kammarherre Zippelman, in.
Hindriks är i flottans uniform, en liten, slyf, slätrakad grå- hår sman med torr kommandostämma och af mätta gester.
Zippelman är en välväxt herre i oklanderlig högtids- dräkt.
Man hälsar fjäskande på de nykomna.)
v. HINDRIKS.
Förlåt mina herrar, att jag kommer sent ... tjänsten ... ZIPPELMAN.
Och jag kunde omöjligt slippa ifrån H K.
H.
Han planerar som herrarne vet en jakt- resa och tog mig i anspråk för en del råd.
(Lundström petar Falander i sidan.)
IDUNS JULNUMMER v. HINDRIKS.
(med synbart missnöje.)
Ja, mina herrar, synnerligen obehaglig af- fär det här!
Särdeles glad att jag inte satt som ordförande vid det tillfälle, då gross- handlar Nelson invaldes.
Herrarna kan möj- ligen ge mig några upplysningar.
Har tyvärr inte haft den äran att umgås i kommersiella kretsar.
Personen i fråga är mig fullkomligt obekant.
(Lundström petar Falander i Färglitografi efter CARL ett original af LARSSON.
sidan.)
KR1KERTZ.
Nelson har varit ett rötägg ända från bör- jan, det kan jag då intyga.
Jag gick klass- kamrat me ' n i skolan, och då hette han Olle Nilson och kallades för Räntan, för se far hans var procis.
Räntan stal far sins böc- ker och sålde på antikvariat, och så hade han stora supgillen nere i en potatiskällare.
En gång när Räntan fått stryk af rektorn, smög han sig ut om natten och sköt sönder hvareviga ruta i hans våning med sin slang- båge.
Han blef relegerad från tre skolor.
Så kom Räntan på kontor hos någon idiot, som släppte honom i närheten af kassan, och så blef det naturligtvis att kvista öfver till Ame- rika.
v. HINDRIKS.
Fatalt!
Och det där vet hvarje människa?
LUNDSTRÖM.
Ja, det är nog bara kommendörn, som inte vet det.
FALANDER.
Kan herr kommendören tänka sig, folk på- står att Nelson varit eh fullkomlig tramp därute.
LUNDSTRÖM.
Tramp, ja!
Han har varit tramp och sko- putsare och utkastare på en hamnkrog och mormonpredikant.
Han har suttit inne två år i Minneapolis för fuffens med lifförsäkringar, och han har en browningkula i armen, sen han var med och plundrade efter jordbäf- ningen i Frisko.
PHILIPSSON.
Det är ingen fadd biografi det där inte.
ZIPPELMAN.
Fi donc!
Det är för obehagligt med män- niskor, som inte förstår hvad en oklanderlig social position är värd.
v. HINDRIKS.
Förvånar mig att ingen af herrarna gaf personen en svart kula, när han ville in i sällskapet.
PHILIPSSON.
(med sin lilla " Ungdomsgudinnan hyllas " spasm.)
Kommendören torde erinra sig att T. O. Nelson köpte sig in genom att skänka tomt till en paviljong.
v. HINDRIKS.
Jag erinrar mig absolut ingenting, herr hä- radshöfding.
ZIPPELMAN.
Det kan vid vissa tillfällen vara en plikt att glömma.
v. HINDRIKS.
Nå, än den sköna då, mrs Nelson, hvad är det för skrot och korn?
KRIKERTZ.
En satans gammal markatta, det är det.
Hon sa inte ens tack, när jag drog upp henne.
ÄR HAN ICKE EN CHARMEUR, DEN Carl Larsson, allas var käre vän och upp- burna mästare!
Där kom Idun och bad honom göra något vackert som kunde lysa upp detta värt jul- och jubileumsnummer, glädja våra läsares ögon och hjärtan och blifva dem ett litet minne af " deras egen tid- nings " 25-ärsdag.
Och genast var han redo med den färgfagra och linjesköna komposi- tion, som i vällyckad ätergifning medföljer detta nummer som konstbilaga för att snart, inramad, pryda sin plats i tusentals hem, dit Idun har sina vägar.
ss ss&gt; ^© " UNGDOMSGUDINNAN HYLLAS " har konstnären själf kallat sin tafla, och dess symbolik är lika lättfattlig som älsk- värd.
Hvem känner ej igen det vackra, ljusa, trefnadsfyllda svenska hemmet, där Iduns- stoden, dagen till ära, blifvit rest, medan vänliga unga jungfruhänder smycka skydds- gudinnan med blommor och kransar.
Och ehuru modern i sin stol vänder ryggen till, kan hon dock icke bevara sin anonymitet — helt säkert är det fru Karin själf, som bär fram de många, många mödrarnas blomster- ked till festföremålets hyllning.
^ ^s&gt; sss För alla de vänliga och varma känslor, som af konstnären här i de svenska hemmens namn så vackert förbildligats, kan Idun icke känna sig nog tacksam.
Må vi alltid sträfva och förstå att göra oss dem värdiga!
^é&gt; ss v. HINDRIKS.
Men är det så säkert att Nelson verkligen kunde beräkna att komma öfver alla dedär pengarna, om — något mänskligt hände mrs Nelson?
PHILIPSSON.
(ler.)
Herr kommendör, oss emellan sagdt, så hade jag för mindre än ett år sen nöjet att uppsätta makarnas inbördes testamente.
Nelson blir vid hustruns död ägare till alla miljonerna.
v. HINDRIKS.
Hm, ytterst obehagligt med det där testa- mentet.
PHILIPSSON.
Ja, i synnerhet som det nog kommer att dras fram, när mrs Nelson i dagarna öppnar skilsmässoprocess.
Inte en minut törs hon vistas under samma tak som den där bandi- ten, har hon skrifvit till sin advokat.
LUNDSTRÖM.
Men bästa herr ordförande, det här är ju klart som hennes öga!
Låt oss öppna sam- manträdet och expediera fähunden!
v. HINDRIKS.
Ja, vi slå oss ner då, mina herrar.
(Sällskapet sätter sig vid del gråna bordet) v. HINDRIKS.
(låter klubban falla.
Högtidligt) Jag får härmed förklara sammanträdet öppnadt.
(Minerna förändras.
Alla sitta allvarliga, stela, tysta.
Ordföranden gör en gest åt sekreterarn, som tar fram sina papper.)
ZIPPELMAN.
Protokoll för föregående styrelsesamman- trädet hållet å hotell " Arffursten " lördagen - / -, 1911.
§ 1.
Val af revisorssuppleant.
Efter en längre diskussion utsågs härtill v. HINDRIKS.
mäklaren Janne Seton.
§ 2.
Beslöts enhälligt Förstå mig rätt, mina herrar.
Jag menar om och med acklamation utbyggandet af en damen v e r k l i g e n är i sådan ställning, att s. k. punschbalkong å sällskapets klubbhus.
en viss person hade något att vinna af — ett Medel till denna s. k. punschbalkong skänkta af grosshandlar T. O. Nelson.
§ 3.
Afsändes olycksfall.
hyllningstelegram till Cook, nordpolens upp- täckare.
§ 4.
Förklarades sammanträdet LUNDSTRÖM.
Nej men hör nu snälla, lilla kommendören, upplöst.
hon är ju stormrik, en amerikansk förmögen- v. HINDRIKS.
het!
Föreslår att § 3 ändras därhän att: " Af- Hör du Philipsson, har du reda på hvad det är för sorts pengar?
Är det järnvägs- sändes hyllningstelegram " kvarstå, men " till pengar eller petroleumpengar eller koppar- Cook, nordpolens upptäckare " utstryks.
Gil- lar styrelsen denna åtgärd?
pengar?
4 PHILIPSSON.
Det lär vara religiösa pengar.
.
v. HINDRIKS.
Hvad tusan är det för sorts pengar?
PHILIPSSON.
Jag har låtit mig berättas att miss Slocum, nuvarande mrs Nelson, i staden Chicago va- rit innehafvare af ett slags kristligt sjukhus.
Alla möjliga sjukdomar botades med böner och andliga sånger och betraktelser.
Hon hade fullt affärsmässiga metoder och var en stor annonsör: " Hvarför springer du till lä- kare och apotek?
Jesus är bästa medicinen!
Kom och drick af Jesu blod!
Kom och sjung vid lifsens källa! "
Miss Slocum lär ha haft många kvinnliga klienter, som betalade med präktiga checker.
Hon grundade filialer i flera af unionens stater, ända tills mr Nelson from Sweden kom och knep hennes femtio- åriga hjärta och späckade börs.
- 24 - (Alla nicka allvarligt.)
Mina herrar, vi kunna alltså öfvergå till dagens fråga.
Ja, det är icke någon gläd- jande tilldragelse, som denna gång förmått mig att sammankalla sällskapet Ägirs sty- relse.
En känd och verksam ledamot at detta sällskap — ni vet alla hvem här är frågan om — har man och man emellan och äfven offentligt om ock i förtäckta ordalag betecknats såsom — ja rent af som en för- brytare.
Ni har alla här sett och talat med denne man, ni äro alla kunniga i sjösaker, en af er var t. o. m. vittne till katastrofen och fick tillfälle att rädda dess offer, alltså kommer edert beslut att fria eller fälla.
Ni kunna rädda den misstänkte eller göra honom omöjlig.
Ja, herrarna sitter faktiskt till doms, och jag ber er att inte glömma en do- mares oerhörda ansvar.
Är det någon som begär ordet?
(Lång tystnad.
Alla skrufva sig på stolarna och bliga på hvarandra)
IDUNS FALANDER.
Herr ordföranden, förlåt att jag sticker emellan, men supén är beställd till tio, så herrarna blir väl färdiga till dess.
(Alla nicka allvarligt.)
v. HINDR1KS.
Jag väntar, att herrarna ska begära ordet.
Vice ordföranden tycktes ha sin mening klar?
JULNUMMER anses fullt lojalt att ha en annan åsikt än po- lisen.
att gamla Ägirs flagga ska hissas i topp, ser herrarna, det vidhåller jag ... fast det kan ske på olika sätt förstås.
PH1LIPSSON.
Ett litet faktum, mina herrar, mrs Nelson bar vid olyckstillfället ett par örhängen värda hundratusen kronor ... v. HINDRIKS.
Hvart vill herr skattmästarn komma?
i (H viskar ärmen.)
Herr ordförande ... mina herrar ... honnör för sällskapet Ägirs gamla, ärofulla flagga.
.. som sagdt ... honnör för flaggan ... Sorg- ligt att säga, mina herrar ... det har bland oss insmugit sig vissa.
.. man skulle kunna säga element ... eller kanske snarare e t t element, mina herrar ... utantill är det hvitt men inuti fullt af de dödas ben och all oren- lighet ... detta element har med fräcka hän- der släpat sällskapet Ägirs gamla flagga i smutsen.
Därför, mina herrar, låt oss resa oss som en man och åter hissa flaggan högt i topp ... (Pkilipsson får sin lilla spasm, och Zippelman knäpper betänksamt bort ett dammkorn från rockslaget.)
v. H1NDRIKS.
Har viceordföranden något bestämdi yr- kande?
LUNDSTRÖM.
Flaggan i topp, herr ordförande, det är mitt yrkande.
v. H1NDR1KS.
Vill inte viceordföranden vara god och närmare precisera ... Hm, det kan ju möjligen betraktas som ... som ett slags motbevis.
Hade Nelson verk- ligen varit betänkt på — en generalkupp, så skulle han kanhända valt ett annat till- fälle .. Hm.
v. HINDRIKS.
(ljusnande).
Mina herrar, det ser ut som om diskussio- nen här skulle få en fast punkt,.
Vidare, herr skattmästare.
PHILIPSSON.
Det är en annan sak — litet på sidan om principdebatten — som jag skulle vilja göra herrarna uppmärksamma på.
T. O. Nelson har stora kapital i vår industri, delvis i form af försträckningar och lån.
Mrs Nelson lig- ger nu i skilsmässoprocess med honom.
Som hon varit nog oförsiktig att förlöpa, kan det mycket väl hända, att det mesta af den furstliga förmögenheten stannar hos honom.
Gör vi nu Nelson omöjlig, så tar han ut så mycket han kan och försvinner ur landet.
Jag vet åtminstone ett motorbåtsvarf, som genast skulle stupa på den saken.
LUNDSTRÖM och KRIKERTZ.
Herrn menar väl inte Fällstanäs!
PHILIPSSON.
LUNDSTRÖM.
Precisera och precisera!
Hvarför ska jag just precisera?
De andra ska väl också yttra sig.
Vicesekreteraren har väl något att säga, eftersom han var vittne till olyckan.
v. H1NDR1KS.
Vice sekreteraren har ordet.
KRIKERTZ (blir röd i synen).
Ja, ser herrarna, jag satt där som sagdt och sög på min lilla groggpinne, och då hörde jag en plums, och jag tyckte det var ett skrik också.
Och så seglade jag fram och lofvade och halade ombord mrs Nelson.
Men jag vet na- turligtvis inte ett dugg om hur hon gick öfver bord, och det sa ' jag också åt de förbannade murflarna, som sprang hos mig dan efter ...) a, herr ordförande, mer har jag inte att tala om.
v. H1NDRIKS.
Sekreteraren draga?
har kanske något att an- ZIPPELMAN.
Mina herrar, jag vill bara säga det, att man bör vara försiktig, oerhördi försiktig.
Ni får inte glömma, att ni sitter som styrelse i en klubb med kungliga hedersledamöter.
Frå- gan måste lösas på ett fullt lojalt sätt.
v. HINDR1KS.
Jag ber att på det varmaste få instämma med den siste ärade talaren.
Joo.
— Jaså, herrarna har aktier där?
LUNDSTRÖM.
Ja, det var Zippelman, som lurade dem på oss!
ZIPPELMAN.
Jag ber att bestämdt få protestera mot ut- trycket " lura ".
Jag innehar själf ett tiotal ak- tier i varfvet.
ifrigt KRIKERTZ.
FALANDER (sufflerad af Lundström).
Ja, ser herrarna, för min del så måste jag då säga, att beträffande hvad jag har haft att göra med grosshandlar Nelson i fråga om middagar och supéer och fester på en- skild!
rum, så har han då alltid varit extra juste.
Kyparna formligen slogs om att få servera honom för drickspengarnas skull.
Och ett mahognybord och en flygel, som han slog sönder, dom betalade han extra kontant utan att bruckla.
Så en god kund det måste man kalla honom.
ZIPPELMAN.
Mina herrar, jag vädjar till ert oförvillade omdöme, ert goda hjärta, er taktkänsla, blir det inte allt klarare att vi stått i begrepp att begå en ödesdiger öfverilning.
Det finns faktiskt vissa misstankar, som inte får träffa en ledamot i gamla Ägir.
Och glöm inte, mina herrar, tiderna äro onda och gross- handlar Nelson är sedan någon tid riddare af vasaorden.
v. HINDRIKS.
(med militärisk schvung).
Ja, det tycks nu vara på tiden att samman- fatta öfverläggningens resultat.
Af hvad som yttrats synes mig tydligt framgå, att här förelegat en ren o l y c k s h ä n d e l s e.
Det har blifvit bevisadt, att en medlem i gamla Ägir helt simpelt icke kunnat göra sig skyldig till ett sådant bofstreck, som här är fråga om.
Och då, mina herrar, då är det vår oafvisliga plikt att hjälpa den orättvist misstänkte och trakasserade.
Alltså hem- ställer jag till er, mina herrar, att vi samla oss i ett enigt och kraftigt förtroendevotum för sällskapets mångårige och verksamme ledamot grosshandlar T. O. Nelson.
v. HINDRIKS.
Jag får be herrarna vara så vänliga och hålla sig till ämnet.
Fal änder och rycker honom Jag säger som jag sagt, att jag satt där med min lilla groggpinne och såg inte.
hur fan det gick till, och det kan jag svära på om så behöfs.
PHILIPSSON.
LUNDSTRÖM (blir röd i synen).
med ALLA.
Ja, ja!
v. HINDRIKS.
LUNDSTRÖM.
Det här måtte väl för tusan vara ämnet.
KRIKERTZ.
Det hörs att ordföranden inte har några aktier i varfvet.
ZIPPELMAN.
Mina herrar, låt oss begagna tillfället att konsultera den närvarande juristen.
Hvad anser skattmästaren: Kan det öfverhufvudta- get någonsin komma att bevisas, att den där Nelson sökt ta lifvet af sin hustru?
Sekreteraren låter det således komma i protokollet, att beslutet var fullständig: en- hälligt.
ZIPPELMAN.
Naturligtvis, herr ordförande.
v. HINDRIKS.
Så kunna vi resa oss från detta bord i den känslan att icke ha gjort någon man orätt och att i vår mån ha tryggat höga in dres- sen.
LUNDSTRÖM.
PHILIPSSON.
Om ett berådt mordförsök kan Nelson ab- solut aldrig öfverbevisas.
Det kan mycket väl tänkas, att han bara ville skrämma hu- strun till skilsmässa.
Och en ren olycks- händelse är heller inte utesluten.
Det hela är en ren smaksak.
ZIPPELMAN.
Ja men då, mina herrar ... ZIPPELMAN.
LUNDSTRÖM.
Kom ihåg, mina herrar, att Nelson är på fri fot.
) ag hemställer till er alla, om det kan Ja, det är möjligt, att jag tog i litet för hårdt i början, innan klubban fallit ...
Men - 25 - Flaggan i topp, herr ordförande!
v. HINDRIKS.
Härmed förklarar jag sammanträdet löst.
(Klubban faller.)
FALANDER (reser sig).
Jaha, mina herrar, lilla supen väntar.
(Man tågar arm i arm ut till supén) upp-
IDUNS JULNUMMER r a u G L i F e m c m \ DUU Gn liten återblick vid det fyllda kvartseklet LLTSÄ TJUGUFEM ÅR TILL- baka i tiden!
Det var det mångomskrifna 80-talets senare hälft, en jäsnings- och nyda- ningsperiod, då det gamla och det nya lågo i lufven på hvarandra, då so- cialismen här hemma ännu var en mycket ung företeelse, medan kvinnofrågan blom- made på våra teaterscener i form af en tredje aktens uppgörelse makarna emellan, och de unga, som nyss trädt ut i lifvet, gingo om- kring och funderade öfver hvad de skulle hitta på för att göra det söndertrasade och bespottade samhället någorlunda helt och lyckligt igen.
Då var Stockholm en sällsam stad i mer än ett afseende.
Den höll dagligen på att öfva sig i storstadslater, men gömde ännu provinsidyllen i rockfickan; den breda ave- nyen kunde plötsligt dämmas upp af ett litet sägenrikt kråkslott, glorifieradt i Aug.
Blanches berättelser, den moderna stockhol- maren, med en lätt bismak af europeisk gi- gerl, snuddade på trottoaren eller i kaféet mot kamrerar-, originalet från Gråbergsgatan, som hade sitt eget kvällshörn ' med en arrakstoddy och Afton-!
bladet hos gamla Lagergrens; klassiska aktörstyper och unga skalder med gryende ryktbarhet gingo i " Östra allén " i Kungs- trädgården eller sutto i Lagerlun- den och svingade sina thyrsos- stafvar med den ena handen, un- der det de med den andra lade " torpedo under arken ".
Det var en tid af rödt och grått, af dufvet och friskt: ena stunden den krassaste prosa, den andra en poesi, som ömsom slog på trumma, ömsom kysste och knäppte på luta.
Just vid den tidpunkten och i den staden gick en man i trettio- årsåldern och grubblade på sin framtid.
Han var journalist, hade tidigare kommit från studentkam- maren i Uppsala och arbetade nu här och hvar i Stockholmspres- 1 FF^lTHIOF HEltBERG sen.
Hans idérika hjärna hvälfde dagligen planer på att åstadkomma något nytt inom svensk journalistik, en publikation af mera litterärt kynne än dagspressen och kring hvilken hemmens medlemmar kunde samla sig, då arbetet för veckan var slut och söndagens hvilotimmar inbjödo till vederkvickande läsning — med ett ord en familjetidning.
Den periodiska pres- sen i Sverige var ej så synnerligen lifaktig vid tiden omkring år 1887.
" Ny illustrerad tidning " lefde visserligen ännu, men dess traditioner började blekna under redaktörsskiftena, Gernandts " Sven- ska Familje-Journalen " hade i det när- maste spelat ut sin roll, vidare var det län- gesedan det sista kvittret från Leas " Svalan " förnummits under hemmens takpannor, " Förr och nu ", " Hemvännen ", " Eko " m. fl.
— alla hade kommit och gått.
Det fanns således rätt god jordmån för en familjekretsarnes tidning med litterärt och allmännyttigt inne- håll.
Men den vardande tidningschefen nöjde sig ej med ett program af så ordinär natur.
Han önskade ge sitt blad en själfsiändig hållning, en speciellare typ, och som han vid den tiden var nygift och följaktligen tillbad kvinnan i sin hustru, fann han ändtligen den form, i hvilken hans idé skulle klädas: tidningen borde särskildt vara ägnad kvinnan och hennes intressesfär, belysa hennes ar- betsinsats i svenskt samfundslif och först och sist manifestera hennes personlighet som makan och modern, hemmets ädlaste element.
Med detta program som ledfyr startade Frithiof Hell- berg " Idun, praktisk vecko- tidning för kvinnan och hemmet ".
Men företagets inledning var långtifrån så enkel som den låter.
Där funnos stora bekymmer att brottas med och mörka orons hålvägar att genomvandra.
Hur skulle försöket slå ut?
Det var den bäfvande fråga, som tidnin-
IDUNS JULNUMMER PERSOMflL (IMDER ÅREN 1887- 19É2 1DGMS REDflKT10MS=l OCH ROMTORS= T e o d o r Lundqvist Sigrid Persson, Edith Lundberg Vanda Qullberg f. H e m m i n g XVI - 27 - Elna Bergenheim Adam Pettersson
IDUNS JULNUMMER ra OBS.
1.
ijHliRH19«ES !f.UU gens redaktör och ' personal — " per- sonalen " på iid-1 ningens samtliga ' afdelningar bestod då uteslutande af den unga redak- iorsfrun — gjorde hvarandra, medan de afbidade den effekt som det i början af de- cember 1887 utskickade profnumrei i bästa fall kunde väntas åstad- komma.
Om de ljusa förhopp- ningarnas guld kunnat myntas i klingande va- luta, då hade kassaskri- net varit bräddadt däraf och tidningens chef ej behöft stå som en ödmjuk supplikant hos pappers- handlare och boktryc- kare för att få det förslå numret i och ur pressen.
Men nu var det mer än knappt om slantarne i portmonnän och allt måste i följd däraf sät- tas på ett kort.
Lyckan har, som be- kant, en viss förkärlek för djärfva naturer.
Hon tycker ej om den, som sitter och matematiskt spekulerar ut hvar hon Kan komma att dyka upp, hon vill bli fångad i flyk- ten, då hon strim- mar förbi, blixt- snabbt, utan be- räkning.
Så sked- de också nu; hon fann synbarligen behag i de båda un- ga människorna, som ägde intuition nog att ana hennes närhet och be- slutsamt grepo fast i hennes luftiga mantel.
I den stunden ingick Idun en union med lyc- kan, som ännu består.
Det skulle föra ned- tecknaren af dessa enk- la rader alltför långt, om han i detalj genom- ginge tidningens utveck- ling från det första året med dess prenumerant- siffra af 2,000 abonnen- ter till dags datum, allra helst som en god del af tidningens historia redan finnes skrifven i ett annat sammanhang af den nuvarande hufvudre- daktören.
Vare det nog sagdt att Idun vann en för svenska förhållanden ovanligt snabb utbredning och att
IDUNS den blef en röst i tiden, som mer och mer upp- märksammades.
Kvin- norna begagnade sig med ifver och intresse af sitt speciella blad; frågor, som de i åratal gått och grubblat öfver för sig själfva, viktiga iakttagel- ser på deras lifsområden, önskemål, som de ville ha utsagda, orättvisor, som de ville bekämpa på sitt köns vägnar — allt tog ordets form i Idun och bars från hem till hem, manande till efter- tanke, till själfpröfning, på samma gång som mången slentrianens och fördomens mur erhöll en remna, genom hvilken nya åskådningar kunde tränga in.
Tidningens rent litterä- ra afdelning företedde en ej mindre lifaktighet.
Att bli " tryckt i Idun " hägra- de för alla gryende för- fattartalanger från Ystad till Haparanda som en upplefvelse af extraordi- när betydelse.
Det dug- gade berättelser, små- regnade skisser och ös- regnade poem — histo- JULNUMMER rieskrifvaren vill här be- gagna tillfället att som parentes inskjuta, att denna meteorologiska lit- teraturrapport nu, tjugu- fem år senare, kan för- ändras till ett allmänt ihållande ösregn — och tidningens redaktionella ledning fick allvarligt känna på hvad det ville säga att vara litteratur- censor i detta mycket författande land.
Jag skulle tro att tid- ningen Iduns första pap- perskorg, liksom dess första redaktionslokal, hade ett rätt begränsadt omfång.
Men det blef mycket snart annorlunda, som läsaren kan förstå af det ofvan sagda.
Våra ärade medarbe- tare, som följt tidningen från dess begynnelse, och de äro minsann ej få, minnas helt säkert hur den växande Idun under årens lopp gång efter annan måste söka sig nya lokaler, ökadt ut- rymme.
Den första lilla anspråkslösa " tidnings- verkstaden " vid Humle- h gårdsgatan förflyttades
IDUNS snart till Klarabergsgatan 54, men inom kort blef stugan för trång också där, hvarför det i tur och ordning bar vidare till Drottninggatan, Hamngatan, Klara västra Kyrkogata (Aftonbladets hus), vidare ti Klara södra Kyrkogata, vägg i vägg med det stora Gernandtska tryckeriet, som förvandlades till Iduns k. hofbok- tryckeri, hvilket i sin ordning om några år flyttade in i det stora tryckeripalatsel Bryggaregatan 17, där tidningen ock er- höll sina redaktions- och expeditionsloka- ler.
Vi kunna ej underlåta att i förbigå- ende nämna, att detta moderna och stor- slagna tryckerietablissemang hade för sin tillkomst att tacka hufvudsakligen redak- tör Frithiof Hellbergs energi; trött af det rastlösa arbetet och med försvagad hälsa öfverlämnade han dock snart denna sin skapelse i andra händer för att odeladt ägna sig åt tidningen, som nu åter fick sina lokaler vid Drottninggatan, hvilka se- dermera utbyttes mot de nuvarande: Mäs- tersamuelsgatan 45. följd af tidningens snabba växt var Albert Anderson Edenberg JULNUMMER också att såväl de redaktionella som administrativa krafterna hastigt nog må- ste förstärkas.
Sålunda inträdde i tidningen redan under dess första år den unge för- fattaren Johan N o r d l i n g — för öfrigt medarbetare redan från Iduns första num- mer — som redaktionssekreterare, och år 1890 antogs som kassör herr A l e x a n - d e r H e l l b e r g, en yngre broder till tid- ningens grundläggare.
Hvad den fasta personalen i öfrigt be- Anna Lisa Andersson träffar företer den under de gångna 25 åren en skiftande rad af medhjälpare och medhjälparinnor inom de olika arbetsgre- narne, hvarom en af våra här infogade porträttsidor lämnar den eventuellt intres- \ serade läsaren närmare besked.
— I " Je sais fout " heter en fransk publikation, I som vill vara sin läsekrets till upplysning, / till hjälp och förströelse.
Idun torde utan / att anses själfkär kunna med en liten om- skrifning sätta devisen: " Jag ger allt " i sin rubrik, om man med detta " allt " menar hvad som dagligdags i intellektuellt afse- ende kan vara till gagn och glädje för fa- 30
IDUNS JULNUMMER 131 Henning Berger Natanael Beskow Edvard Berggren Hedvig Billing Dan Bergman Bo Bergman (Dan) 5P Amalia Björck milj och hem.
Hvilken encyklopedi in- rymmas ej i Iduns fullbordade tjugu- fem årgångar, hvilka bidrag till vår kul mm furhistoria, hvilken rundvy öfver hela vårt jfjl kulturlif!
Personhistorikern skall dar er- [g hålla ett rikt utbyte vid sina forskningar, den litterärt intresserade möta utslag af de olika strömningarne inom vår vitterhet, sociologen och filantropen till en viss grad kunna afläsa de sociala och etiska rörelserna i våra dagars Sverige; förkorta David Blomberg vi så perspektivet och draga gränsen trängre — hvilken hemmets fyndiga råd- gifvare är ej Idun med sina afdelningar för den husliga ekonomien, hygienen, köks- konsten och hvad annat som kan hänföras • till ett modernt hushållsmaskineri!
/ i Som en af sina största kulturinsatser 1 hittills räknar Idun med rätta införandet af i Selma Lagerlöf och Olof Högberg i svensk VI vitterhet.
Ty med " Gösta Berlings saga ", \ detta ouppnådda mästerverk af diabolisk yra och brinnande känsla, drog en ny ro- mantikens sommar med vajande grönska in på de tegar, som 80-talets kulna men Jonas Brag Göran Björkman H. O. Blumenberg \ Georg Brändes Signe Bergman Thore Blanche Ellen Bergström A. Blomberg hälsosamma gråväder lagt i trade.
Och i Olof Högbergs " Den stora vreden " slog skalden och kulturhistorikern i en person upp portarna till ett sagornas och hjältegestalternas Norrland, som sven- skarne alldeles förgätit att det funnits till.
Emellertid gingo åren.
Idun trängde allt djupare in i de svenska hemmen.
Det var dock, som om klädnaden började strama i sömmarne, medan tidningen sträfvade att ernå allt större omväxling i sitt program.
Tiden hade nu mot sekelslutet blifvit så händelseladdad, det var så mycket nytt, som sköt upp hufvudet, så många röster som talade, och Iduns begränsade ram kunde ej ge plats åt allt det nya material, som trängde på.
Den saknade ett verk- samt uttrycksmedel bredvid det tryckta or- det, nämligen bilden, illustrationen.
Dit- tills hade, som bekant, tidningens hela illu- strationsmaterial utgjorts af ett kvinnopor- trätt på första sidan och vid något enstaka tillfälle någon mindre vy inne i spalterna.
Men från och med 1899 framträdde Idun som " illustrerad tidning för kvinnan och.
¥,; $} &gt; Agnes Branting Anna Branting (René) Janrik Bromé Erik Bråte August Brunius Andrea Butenschön \ \.
U. Bååth Cecilia Bååth-Holmberg Ida Bäckmann zxxz - 31 Wilhelm Backman - Fredrik Book Frigga Carlberg
IDUNS y JULNUMMER o tik H u g o Carlberg Beyron Carlson Anna Cederlund ' Fanny Chrysandcr Esaias Collin Maria Collin Sigurd Dahllöf Inders de Wah (Celt-stiii) Lotten Dahlgren AJj, Ernst Didring Ingeborg Dahllöf Holger Drachmann Martha Ekhoff Brita Eliström 7 f?
hemmet " och är därmed inne i ett nytt utvecklingsstadium.
Tidningens nyaste medarbetare heter fotografikameran, den utgör en hel kår af bildfångande instrument allt från Lapp- marken till Söderslätt, från ostkustens yt- tersta skär till västkustens klippförposter, och från månad till månad, från år till år blir Idun äfven en bildkrönika, som speg- lar det förnämsta af dagshändelserna i landet, ja, som stundom också behandlar företeelserna utanför våra gränser.
Med denna utökning af Iduns program växer naturligtvis det redaktionella arbe- tet.
I början af 1899 blir nedtecknaren af förevarande historik anmodad att pröfva sig som tidningens fasta medarbetare.
Skaparen af Idun står alltjämt kvar vid styret, med aldrig svikande intresse föl- jande det dagliga arbetets gång, men det stora tryckeriets drift oeh därmed sam- manhängande omsorger taga hans tid och krafter alltför hårdt i anspråk för att han skulle hinna något nämnvärd!
ägna sig åt själfva redaktionsbestyren.
Musikanmäla- rens värf skötte han dock in i det sista, lefvande intresserad som han var af to- nernas konst.
Dei sista skedet af Frithiof Hellbergs rastlöst verksamma lif kom nämligen for- tare än hans medarbetare kunde ana.
Visserligen hade hans hälsa varit vack- lande under de senare åren och, som förut nämnts, småningom tvungit honom att lämna det Idunska tryckerietablisseman- get i andra händer.
Men mot de vikande krafterna satte han sin järnhårda energi.
På hösten 1906 tog dock hans nervlidande en allvarsam vändning, hvarför han var betänkt på att tillbringa vintern i södern.
Vid en liten vänmiddag, som han i okto- ber nämnda år höll på Operakällaren, rik- tade han sig till sina redaktionskamrater med ett tack för godt samarbete och slu- tade sitt anförande med följande skämt- samt betonade ord, i det ett varmt leende upplyste hans af lidandet bleka anlets- drag: " Nu få ni sköta er själfva, gossar ...
Jag drar mig tillbaka från arbetet och tän- ker ligga vid Medelhafvet i vinter och Sigrid Elinblad O. H. Dumrath Signild Edestrand i C Anna Lenah Elgström ialmar Eneroth Sofie Elkat Karl Eneroth (Chicot, XX •v •Ii- I Jenny Lngelke Albert Engström Elisabet Eurén Teresia Eurén, f. Eneroth - 32 - Edvard Evers Amalia Fahlstedt
IDUNS JULNUMMER!
Hugo Falk Daniel Fallström fy E.
G. Folcker .Berta Francke-Åkeson Ingrid Folke Edvard Fredin (Karla Rönne) Karl Fries S.
A.
Fries •t^Rosa Fitinghoff Laura Fitinghoff moja mig.
Saken är den att jag känner mig en smula trött och utsliten. "
Frithiof Hellberg fick dock aldrig återse sitt älskade Italien.
Han " drog sig till- baka ", men det var från lifvef, hvars stri- der och sträfvanden han lämnade efter ett godt dagsarbete och ärligt fyllda plikter.
Hans kroppsliga onda förvärrades från vecka till vecka och i gryningen en de- cembermorgon 1906 slumrade han stilla in i dödssömnen.
För oss alla, som stått honom nära i det dagliga jäktet och lärt oss uppskatta hans nobla och vänsälla väsen, kändes sakna- den bitter.
I verksamhetsifver och arbets- glädje var han oss ett föredöme, i sin vän- skap ett upplyftande exempel.
Han var ett med sin tidning och med oss, och där- för bevara vi honom i ett tacksamt minne, som ej kan utplånas af något tidsafstånd.
Äfer stod Idun inför en vändpunkt, kan- ske läsaren tror.
I viss mån förhöll det sig nog så, men den nye hufvudredaktören, som blef Johan Nordling, tillträdde den maktpåliggande sysslan efter ett nära tjuguårigt medarbetarskap och visste följ- aktligen att häfda de goda Idunstraditio- nerna.
Herr Alexander Hellberg, som dit- tills varit ekonomichef, inträdde nu äfven som tidningsbolagets verkställande di- rektör.
Vid samma tidpunkt förvärfvade Idun ännu en redaktionell kraft, nämligen den bekanta författarinnan fru Elin W ä g- n e r-L a n d g u i s t, som numera bekläder posten som redaktionssekreterare.
En annan kvinnlig medarbetare sedan ett tio- tal år tillbaka är fru E l i s a b e t h O s t- m a n-S u n d s t r a n d, hvars talang som redaktris af köksalmanackan och Iduns hjälpreda de svenska husmödrarna torde ha all anledning att med acklamation be- kräfta.
Emilia Fogelklou Carl Flensbtirs si ' - " Karl-Erik Forsslund s !.j \ Edvard Forsström Per Freudentlial Ellen Fries (Ode Balten) • Eva Fryxel Mathilda Fryxell •Pr H * Gustaf Fröding sm Marie-Louise Gagner En blyg knackning på en af redaktions- dörrarne.
Redaktören hör inte knacknin- gen.
Ett manuskript, hvars gåtfulla pik- tur han långsamt borrar sig igenom, har alldeles förtrollat honom.
Han är alltså vid ett himmelskt lynne, då den knäckan- m Gustaf af Geiierstam A.
T. Gellerstedt m Lilly Georgii Jane Gernandt-Claine Sten Granlund Ida Granqvist (Steffen): x«: - 33 - Matts Magni Granström Alexandra Gripenberg
IDUNS Per Hallström JULNUMMER.
pAnna Hamilton-Geete^r » s_g9Louise Hamilton Edv.
Hammarstedt Q^sv&gt;|s des hårintrasslade hufvud pressar sig in, genom dörren, som öppnats på glänt.
En flöjtstämma, nyss sluppen ur mål- brottet, frågar: " Får man stiga på? "
Den bergtagne redaktören beträder åter verklighetens mark, ler en ängels leende och svarar: " Var så god! "
Hos en redaktör får man nämligen alltid stiga på, vare sig han befinner sig på re- daktionen eller hemma hos sig.
I det se- nare fallet ringer man upp honom i tele- fon — skulle han bestå sig både med riks och allmänna, så ringer man upp honom i bägge apparaterna, om möjligt på en gång, och urladdar sig sitt ärende.
Den unge mannen trampar sylfidiskt korkmattan och säger: " Jag har ett poem ... jag är skald och ämnar debutera med en diktsamling i höst. "
Redaktören trycker på vitterhetens väg- nar den unge diktarens hand, medan han samtidigt gör en afvärjande rörelse mot det framräckta manuskriptet.
" Ingen vers, om jag får be — " Hertzman-Ericson J. Heiiman 3 O ' Hansson A. Hasselgren " Men det här är vers, som ingen ännu ^ skrifvit maken till. "
" Just därför ... just därför. "
" Herr redaktör, jag förstår inte ... " " Gör ingenting ... det är mycket vanligt hos en poet vid er ålder ... " En ringning i telefon afbryter samtalet, poeten rusar på dörren, förbittrad på lifvet, men framför allt på redaktören, som emellertid, van vid retade skalders korn- blixtar, redan glömt det lilla replikskiftet och är inne i en konferens med faktorn på tryckeriet, som begär mera manuskript till följande veckas nummer.
Det lider nu mot ombrytningsdagen, och som om det vore en signal till händelserna att hopa sig, inträffar än det ena än det andra i veckans sista timmar, påkallande redaktionens uppmärksamhet och hand- lingssnabbhet.
En framstående personlighet dör i en eller annan landsända, en kvinna hugnas med en sällsynt utmärkelse, Cedersiröm flyger öfver Stockholm, ett stort konst- verk aftäckes i en af våra offentliga bygg- Olle Hjortzberg Hans Hildebrand - 34 - Ann Margret Holmgren Frithiof Holmgren
IDUNS nåder, en utställning inviges ett par hun- dra kilometer från hufvudstaden, en märklig premiär äger rum på en af våra teatrar — allt inträffar omkring presslägg- ningsdagen och allt skall in i spalterna inom de närmaste tjugufyra timmarna.
Redakiionsmedlemmarne, som dittills sysslat med de löpande redaktionella gö- romålen: manuskriptläsning, korrespon- dens, artikelförfattande o. s. v. mobilise- ras för aktion.
Rikstelefonerna ringa långt borta i bygderna, bringande Iduns ärende ±111 den dödes anhöriga, till den medaljerade kvinnan, till utställningens kommissariat: fotograferna få order att ögonblickligen låta sina kameror arbeta på händelsernas alla punkter och natur- ligtvis främst Iduns " specielle " herr A.
B l o m b e r g, som aldrig skyr någon möda, då det gäller att stå Idun till tjänst.
Tidningens fasta medarbetare och en eller annan tillfällig sådan i mån af behof samla textstoff, hvar och en på sitt håll, och så kila pennorna öfver pap- peret och skrifmaskinerna knacka, medan JULNUMMER i; Hanna Kamke Elisabeth Kallstenius (Stenia) fotograferna fotografera, kopiera och ex- pediera, så att hela det aktuella materia- let af text och bilder befinner sig på re- daktionens bord inemot ombrytningsstun- den.
Men ännu är det tekniska arbetet för numrets iordningsställande endast vid sin begynnelse.
Fotografierna, hvilkas numerär stundom kan uppgå till 60 å 70 i ett enda nummer, måste ordnas in på de olika sidorna i en för ögat tilltalande placering och deras format bestämmas på millimetern.
Se- dan detta skett sändas de upp till kliché- anstalten för att reproduceras, medan manuskripten gå till tryckeriet för att sät- tas.
Känner läsaren sig hågad att ägna en stunds uppmärksamhet åt de teknikens mysterier, som en illustrerad tidning i våra dagar har att tacka för sin typografiskt värdiga form, så vilja vi med nöje erbjuda vårt ciceronskap genom Iduns olika tekni- ska verkstäder.
Låt oss alltså begynna med klichéafdel- ningen!
Sigurd von Koch - 35 -
IDUNS JULNUMMER Den är belägen i Iduns k. hofbokirycke- ris hus vid Bryggaregatan 17, med firma A. Börtzells Tryckeri A.-B.
och förfogar där öfver stora präktiga ateljéer, försedda med alla moderna tekniska resurser och en bländande belysning af både dags- och artificiellt ljus, det sistnämnda kommande från stora elektriska strålkastare.
Vi mötas af anstaltens skicklige före- ståndare och arbetsledare, herr L u d v i g L i n d g r e n, som beredvilligt följer oss och förklarar det invecklade arbetet att göra illustrationer.
Det tar nästan för andan däruppe, dels till följd af solvärmen, som strömmar ned genom det stora glastaket, dels till följd af lukten från allehanda syror och tryck- färger.
Men när klichéanstaltens stora personal kan hålla ut därstädes år ut och år in, måste väl våra luktorgan kunna för- dra denna arbetets parfym en liten stund.
Vi träda in i en stor sal, hvars båda ångsidor upptagas af eft antal jättekame- ror, sådana man aldrig ser i en vanlig fotografiateljé.
Där fotograferas foto- grafierna, en procedur, som tillgår så att framför negativet placeras ett rutnät, ett s. k. raster, hvarigenom ljusstrålarne pas- sera och framkalla dessa små prickar, hvaraf illustrationen består och som äro nödvändiga för att autotypien i tryck skall ge alla bildens dagrar och skuggor.
Det vända negativet kopieras nu på en zink- plåt, som är preparerad med en ljuskäns- lig lösning, hvilken äfven är motstånds- kraftig mot syra.
När bilden kopierats på plåten, retucheras den, hvareffer den etsas, hvilkei tillgår så, att plåten lägges i eft lager starkt syrebad, hvarvid syran en- dast angriper de ej täckta ytorna.
När plåten blifvit tillräckligt djupt etsad och detaljer framkommit, sker efterretuch med sticket.
Slutligen nitas zinkplattan fast på " stocken ", en träskifva, och klichén är färdig att skickas till tryckeriet.
På samma ateljé utföras äfven illustrationer i färg, hvarpå detta julnummers konstbilaga och omslag,- framställda i s. k. trefärgs- tryck, utgöra vackra prof.
Under tiden har sättningen pågått med all ifver.
Våra tryckeribilder från Wil- Astley Levin Edv,, Lidforss •Sven Lidman m - 36 Bernt Lie Gustaf Lind •: ww« -
IDUNS Gustaf Linden JULNUMMER Gurli Linder helmssons Boktryckeriaktiebolags officin, hvarest Idun tryckes sedan öfver 8 år till- baka, visa bl.
a. tre säitmaskiner, som sätta all Iduns text.
Å maskinen Linotype sättes sålunda alla artiklar, berättelser, poem etc, medan å de andra sättes bila- gorna, annonserna och de s. k. smala spalterna.
Vi träffa i sätterisalen faktor E r i k s s o n som just nu har ett par minuter lediga för att demonstrera den underbara uppfinning som en sättmaskin är.
Sättaren anslår en klaviatur af bokstäfver och hvarje anslag har tillföljd att i maskinens öfre del lös- göres den motsvarande bokstafven — den kallas matris och är af mässing — hvilken glider ned i en ränna; där samlas nu bok- staf efter bokstaf tills raden är full; dessa matriser gå därefter till en behållare mot gjutinstrumentet, där raderna gjutas ge- nom inpumpning af smält bly och där de sålunda få sin afpassade längd efter tex- tens afsedda format samt s. k.
" kägel " ef- ter stilens storleksgrad, såsom nonpareil, petit, korpus etc, hvarefter matriserna au- tomatiskt vandra tillbaka till sina fack för att ånyo tjänstgöra när sättaren genom ett anslag på klaviaturen kallar dem.
När artiklarna äro satta, tagas aftryck af dem på långa remsor, som skickas till redaktionen, där de korrekturläsas en för- sta gång i och för ombrytningen, hvilken består i de olika artiklarnes och illustra- tionernas sammanförande i spalterna, det senare ofta nog ett bekymmersamt arbete, ty klichéer och text skola passa in i hvar- andra på millimetern och ingenting får stöta ögat genom olämplig placering.
När numrets slutliga korrigering och ombrytningen fullbordats, d. v. s. att alla sidornas text och klichéer infogats i sina formar, gå dessa ned i tryckpressarne och " lappningen " börjar, ett af de allra an- svarsfullaste arbetena inom tryckeritekni- ken, ty däraf beror om numret skall bli vac- kert eller fult tryckt.
Stilytorna äro nämli- gen alltid, som ock klichéerna, trots den skenbara jämnheten, här och hvar bekaja- de med gropar, hvilka ej behöfva vara dju- pare än tiondedelen af en millimeter för att trycket skall bli blackt eller fläckigt.
IDUNS Lappningen beslår alltså i att på den (cylinder, som pressar arket mot stilfor- men, klistra tunna pappersbitar, hvilka un- der tryckningen träffa just det ställe på tryckytan, som behöfde förstärkas.
Detta far sin rundliga tid och som press-1 läggningsminuten är nära, arbetas det febrilt under tryckaren Ii u 11 m a n s skickliga och insiktsfulla ledning där nere i underjorden, hvarest den stora Idun- pressen, tvåturspressen Optimus från The Babcock Printing Press Manufacturing Co i New-London Conn., U.
S.
A., den största press i sitt slag i Norden, liksom darrar af spänning att få sätta sig i gång.
Ändtligen är alltsammans klart, ett prof- afdrag har tagits och befunnits tillfreds- ställande och nu börjar maskineriet rassla och brusa.
Från den väldiga papperssta- [peln i pressens ena ända ...
Ja, papperet, det är den ej minst viktiga beståndsdelen vid Idunsnumrens tillkomst, hvarför vi nu vilja uppehålla oss någol också vid dess tillverkning.
Från och med det första numret har JULNUMMER 7 m.
i • John Mortensen Agda Montelius - 38 - papperet för Idun levererats och kommer väl allt framgent att levereras från Klip- pans gamla välkända pappersbruk.
Del- samma har gamla stolta anor och är af nu i Sverige i drift varande det äldsta.
Det påstås vara anlagdt af den store astrolo- gen Tycho Brahe och dess anläggningsår lär vara 1573.
Sedan en 10 — 15 år tillbaka har Klippans pappersbruk högst betydligt moderniserats och utvidgats samt inta- ger nu en mycket förnämlig position bland våra pappersbruk.
Hur pappersfabrikationen tillgår faller ej inom ramen för denna historik att fackmässigt beskrifva, hvarför en- dast i största korthet må nämnas att trämassan, som ligger till grund för till- verkningen, erhålles genom att trä- kubbar hårdt pressas mot roterande stora slipstenar af sandsten under vattenpåspol- ning.
Denna massa behandlas sedan med vissa kemikalier, hvilka frigöra de i träet befintliga cellulosafibrerna från främ- mande ämnen, och få dessa fibrer såsom fina, fastän korta trådar, hvilka
IDUNS JULNUMMER stora staplar på en trä- i Iduns sinnrika tryckpress, nu sättes i gång.
Mekaniskt arken ut från bunten, ett och ett, framskjutna af små hjul och gripna af små melallklor, valsarna sluka dem snö- hvita och ge dem ifrån sig färdigtryckta.
Tusental läggas till tusental, som forslas upp till bokbinderiet, där falsmaskinerna i ett huj göra dem till färdiga exemplar, hvilka slutligen på bestämdt klockslag nå er alla i olika delar af landet, kära läsare.
* Den grund, på hvilken Iduns 25-åriga verksamhet hvilar och hvars förtjänst det \ är att tidningens spalter städse kunnat a bjuda sina läsare ett innehåll af gedigen |1 och omväxlande art, utgöres af en med- I] arbetarstab, som inom sig räknat och [/ räknar snart sagdt alla våra bästa / namn på de mest skilda kulturom- råden.
Våra främsta författare, så- väl prosaister som poeter, ha i Idun fram- trädt med åtskilligt af sina konstnärligaste alster, våra litterära essayister och kritici vid behandling för papperstillverkning snärja sig om hvarandra, förfiltas, hvar- igenom de förläna pappersbladet sam- manhållning och styrka.
Sedan pappersmassan uti valskistorna eller medels andra malverkiyg blifvit fär- digberedd, nedsläppes den till sfora om- rörarekar, från hvilken den i jämnt fly- N tände ström föres till den s. k. pappers- \ § maskinen, å hvilken papperet formas och torkas.
Denna är en mycket invecklad maskin med många valsar och rullar, liksom ock torkpartiet, som efter behof utgöres af större eller mindre järncylindrar, hvilka uppvärmas af i dem insläppt ånga.
Slut- ligen glättas papperet på slipade gjut- järnsvalsar, granskas ark för ark och för- packas för leverans.
Chef för Klippans och med det förenade öfriga pappersbruk är direktör C.
J.
M a l m r o s och för stockholmskontoret direktör H. Gerarael.
Ja, så befinner sig det fina, ur skogens trädstammar frambragta papperet tig-, i - 39 -
IDUNS JULNUMMER wm K Ellen von Plåten Sigrid Plåten ' 4:- Maria Rieck-Miiller Nils Ringström Mathilda Roos!
J.
A. Runström Herman A.
Ring Bernhard Risberg E. Rosenius Hilda Sachs Ebba Ramsay Alvilde Prydz (Pen) J&gt;n kunna spåras här och hvar i årgångarna, där de lämnat ypperliga tillskott till vår litteraturhistoria i form af författarbiogra- fier och kritiska värdesättningar, sak- kunniga pennor ha lämnat artiklar i so- ciala och andra frågor, hvartill kommer att vi för Iduns illustrativa afdelning haft förmånen räkna medverkan af en hel del af våra mest framstående konstnärer.
Men äfven männen och kvinnorna i le- det, d. ä. de mer eller mindre kända sig- naturerna, ha flitigt stått oss bi med läs- värda uppsatser i skilda ämnen — och till hela denna stab af medarbetare, från det stora ryktbara geniet till den lilla undan- skymda talangen, hembära vi vid kvart- sekelslutet vårt varmt kända tack.
Det är oss samtidigt en glädje att få pryda detta vårt julnummer med porträt- ten af våra medarbetare under de gångna 25 åren, liksom det torde vara af allmän- intresse för läsekretsen att se ett så stort antal representanter för vår intellektuella odling sammanförda inom en ram.
Ett fullständigt porträttgalleri har dock af ut- rymmesskäl ej kunnat åstadkommas; det skulle antagligen ha fyllt hela julhäftet.
De som till äfventyrs finna sig uteslutna, torde därför inse att det ej beror på nå- gon uraktlåtenhet från redaktionens sida, utan enbart af tvingande tekniska orsaker.
Befrakta vi nu den novellistiska kretsen af medarbetare, möta vi, som naturligt är, dels dessa som för längesedan haft sitt genombrott och äga sin gifna plats i vår berättarkonst, dels åtsiklliga unga falan- ger, hvilkas begåfning ger rika löften.
Där är A l f h i l d A g r e 11, hvars norr- landsskildringar tillhöra den äkta prosa- konsten och hvars humor skaffat Iduns publik många glada ögonblick, Gert- rud A 1 m g v i s t, en rikt begåfvad no- vellförfattarinna och den ena af Iduns or- dinarie litteraturrecensenter, H e n n i n g B e r g e r, som är en lika hvass och blän- dande skildrare antingen han hämtar sina motiv från Chicago eller Stockholm, B o B e r g m a n, hvars själfulla prosa och ännu själfullare lyrik ställa honom i främ- sta ledet af moderna författare, Dan B e r g m a n, den oförbrännelige förtälja- Olga Raphael-Linden Jenny Richter-Veländer Algot Sandberg - 40 - Levi Rickson vTJeremias i Tröstlösa)?
" 1 Jacobine Ring Anna-Clara Romanus Gabrielle Ringertz ti Anna M. Roos ve; Oert rud Runcrantz (Metta Greger) H u g o Samzelius Q. Renholm Helge Sandberg Algot Ruhe Otto Sandberg
IDUNS Sigfrid Sivertz JULNUMMER ren i bred humoristisk stil, A n n a B r a n t i n g, bärarinnan af signaturen R e n é och en af våra spirituellaste kvinn- liga pennor, B e y r o n C a r l s o n, den kvicke kåsören och Stockholmsskildraren under märket C e 1 e s t i n; vidare E r n s t D i d r i n g, den rikt begåfvade novellis- ten och dramatikern, A n n a L e n a h E1 g- ström, som förenar en gestaltskapande fantasi med en afsevärd psykologisk skil- dringskonst, S o f i e Elkan, en af våra främsta inom den historiska romandikt- ningen, S i g f r i d E l m b l a d, känslig no- vellist och skaldinna, Jenny E n g e l k e, som gifvit allmänheten lefvande och in- tressanta bilder ur lifvet vid förra sek- lets början, den kvicke A l b e r t Eng- s t r ö m, Laura F i t i n g h o f f, som skrifvit åtskillig af varmt hjärtelag buren novellistik, P e r F r e u d e n - t h a 1, signatur O d e B a l t e n, en egenartad stilist af nietzscheansk lägg- ning, G u s t a f af G e i j e r s t a m, som tillhörde 80-talets pioniärqr och har efterlämnat ypperliga folklifsskildringar, Jane G e r n a n d t-C 1 a i n e, den fram- stående berätterskan som rör sig lika säkert antingen hon skildrar nor- dens eller tropikernas kvinnor, P e r H a l l s t r ö m, vår främste psykolog i modern vitterhet, F r a n s H e d b e r g, in i våra dagar en fortsättare af Aug.
Blan- ches gemytliga berättarkonst, och Al- f r e d H e d e n s t j e r n a, som under signaturen S i g u r d blef den bor- gerliga svenska humorns förkunnare.
I G u s t a f H e l l s t r ö m och E. Wal- ter H u l p h e r s möta vi två af den nya riktningens starkare begåfningar, i O l o f H ö g b e r g " Den stora vre- dens " ryktbare författare, och i M a- ria Jo u vin, A m a n d a K e r f s t e d t och E l i s a b e t h K u y f e n s t i e r n a - W e n s t e r tre författarinnor, som hvar på sitt område skapat värdefulla arbeten.
Om S e l m a L a g e r l ö f s betydelse be- höfva vi ju ej uttala oss.
S v e n Lid- man har både i egenskap af lyriker och prosaist dokumenterat sig som en begåf- ning med originella tankar framförda i en Carl Strandberg hk: - 41 - Hilma Angered Strandberg August Strindberg J
IDUNS JULNUMMER Julia Svedelius, f. von Heijne fint mejslad form, E l s a L i n d b e r g - ' D o v 1 e 11 e skildrar con amore österlan- dels kvinnor, U l l a L i n d e r och W i 1 m a L i n d h é ha tillfört vår berättelselittera- iur gedigna verk, G u s t a f L i n d q v i s t alias Mari M i h i likaså, A x e l Lunde- g å r d s historiska diktning är känd och erkänd och E r n s t L u n d g u i s t s smi- diga och angenäma penna tyckes bli allt yngre med åren.
Knut M i c h a e l s o n har försett oss med flera bidrag i dramatisk form och H a r a l d M o l a n d e r s ele- ganta berättartalang finns också spår af.
E s t e r N e n n e s är ett nytt namn, med hvilket vår publik under detta år fått göra bekantskap i en längre, prisbelönt roman, K.
G.
O s s i a n-N i 1 s s o n är en frodig begåfning, lika högt skattad som roman-1 författare och lyriker, G e o r g Nor- den s v a n, den frejdade konsthistori- kern, har bakom sig flera kvicka novell- samlingar, L u d v i g N o r d s t r ö m är ett omdebatterad!
och uppmärksammad!
namn och hans maka M a r i k a S t j e r n - t e d t en berätterska, som i hög grad I Mildred Thorburn Busek Elisabeth Thorman Hilma Söderberg- Böving Hjalmar Söderberg Erik Thyselius Gerda Tirén - 42 - i äger läsevärldens intresse.
Af H e I e n a N y b l o m s lifliga penna torde Iduns lä- sare ha idel angenäma erfarenheter, M a- r i a R i e c k-M ii 11 e r är en gärna sedd medarbetarinna på novellistikens område, och namnen A n n a M.
R o o s och M a- t h i 1 d a R o os stå att läsa under många gedigna skönlitterära bidrag i våra spal- ter.
Vidare äro bland andra att nämna den ypperlige novellisten S i g f r i d S i- w e r 1 z, en af våra bästa moderna pro- saister, H i l m a A n g e r e d S t r a n d - b e r g, hvars originella penna står högt i kurs och A u g u s t S t r i n d b e r g, som bidragit i våra spalter med en af sina ur- sprungskraftigaste berättelser.
Ett nyt!
och löftesgifvande namn är H e d v i g S v e d e n b o r g, likaså Carl S v e n- s o n-G raner.
Hjalmar Söder- b e r g s utsökta prosakonst finnes jäm- i flera af våra årgån Johan Tirén H u g o Toll fr
IDUNS Ida Trotzig Alli Trygg-Helenius JULNUMMER Axel Törneman A. Törnblom (Elf Norrbo) ^3 Gustaf Ullman Eva Upmark l e n b e r g äro ett par befryndade per-$ sonligheter, som alltid vinna sina läsare genom ärlig, vårdad konst.
Så ha vi åter ett nytt namn: A i w a U p p s t r ö m, hvars prisbelönta roman " Nya Sverige " nästa år skall presenteras för våra läsare.
Till sist nämna vi gruppen H a r a l d W ä g n e r, en fin och skarp observatör, H a s s e Z e f i e r ström, innehafvaren af signaturen H a s s e Z. och en spydig penna, A n n i e Å k e r h i e l m, som re- presenterar den mjuka familjeskildringen, och H u g o O b e r g, en käck talang af strindbergskt iycke.
Bland lyrici, som hedrat oss med sin alstring, må nämnas A x e l A h l m a n och A m a l i a B j ö r c k, två unga själf- ständigt strängade lyror, A.
U.
B å å t h, skalden med de kärfva men innerliga to- nerna, E s a i a s Collin, Sigurd D a h 11 ö f och D a n i e l F a l l s t r ö m, den sistnämnde en af Iduns trognaste och mest skattade sångare.
Namnen Karl- Erik F o r s s l u n d, A.
T.
G e l l e r -, s t e d t, O l a H a n s s o n, E.
A. Karl- Alf Wallander Torgny Wallbeck-Hallgren Ingeborg Udden Gustaf Uddgren fet ^Aivva Uppström Elisabeth W s e r n - B u g g e ^ W U Anna Wahlenberg- ' — Kjerrman — fm Lydia Wahlström Clara Wahlström Dagmar Waldner Karl Valentin Axel Wallengren Nanna Wallenstéen L.
W a h l m a n f e 1 d t, C.
D. a f W i r s é n och A n- d e r s O s t e r l i n g stå som bekant högt på Parnassen, och hvad de tre höfdingarne inom nysvensk skaldekonst, G u s t a f F r ö d i n g, V e r n e r v. H e i d e n s t a m och O s c a r L e v e r t i n, vidkommer, klinga äfven deras toner genom våra spalter.
Också sångaren på tronen, O s c a r II, finnes med.
Men till många flera poeter med fulltoniga eller under utveckling varande stäm- mor stå vi i tacksamhetsskuld såsom H u g o G y l l a n d e r, C h r i s t i a n Giin- ther, A l b e r t H e n n i n g, H a r a l d J a c o b s o n, N i l s Lag o-L e n g g v i s 1, F r i d a L a n d s o r t, Carl L a r s s o n i By, Erik Lindorm, B e r t i l Malm- b e r g, Artur M ö l l e r, B i r g e r Mör- ner, F r e d r i k N y c a n d e r, B e r n - hard R i s b e r g, O s c a r S t j e r n e, E.
N.
S ö d e r b e r g, F r e d r i k V e t - te r 1 u n d, o. a.
Af utomsvenska författare ha norrman- nen B e r n t Lie, danskarne G e o r g B r ä n d e s och H o l g e r D r a c h m a n n Johan Vallin Richard Wallner (Waldeck) •Hfe L. Welamsson Gunnar Wennerberg Ernst Westerberg Kerstin Wenström (Lea) 30C - 43 Josephina Wettergrund -
IDUNS JULNUMMER 1 H.
L. Victorin V. H u g o Vickström ' (Christer Svalin) samt finnarne B e r t e l G r i p e n b e r g och K. A.
T a v a s t s t j e r n a lämnat värdefulla bidrag i Idun.
1 Gunnar Widholm / f!}
Hanna Wijnbladh Karolina Widerström Kristian Winterhjelm " o P å den litterära och konsthistoriska e s s a y e n s o m r å d e ha vi att r ä k n a s å d a n a c e l e b r a förmågor som R u b e n G: s o n B e r g, A u g u s t B r u n i u s, F r e d r i k Böök, Tor H e d b e r g, John Kruse, J o h n L a n d q u i s t, C a r l G.
L a u r i n, J o h n M o r - t e n s e n, B i r g e r S c h ö l d s t r ö m och S v e n S ö d e r m a n, m. fl.
och inom öfriga kulturfack, vetenskapliga, religiösa, estetiska, sociala o. s. v., ha vi rönt stöd af ett flertal af v å r a b ä s t a namn såsom G e r t r u d A d e l b o r g, H u g o Alfvén, S y d n e y Alrutz, Bengt Aurelius, Ernst Beckman, Fridtjuv Berg, Henrik Berg, Signe Bergman, Natanael Beskow, Ceci- lia Bååth-Holmberg, Frigga Carlberg, Lotten Dahlgren, Edvard Evers, CarlFlens- b u r g, E.
G.
F o l c k e r, E l l e n F r i e s, K a i T F r i e s, S.
A.
F r i e s, E v a och M a t h i l d a F r y x e l l, M a r i e L o u i s e G a g n e r, A d o l f och S v e n H e d n, H a n s H i l d e b r a n d, E l l e n K e y, G.
H. v o n K o c h, G.
L a g e r h e i m, A n n M a r g r e t H o l m - gren, Rudolf Kjellén, M a t h i l d a L a n g l e t, Edv.
L i d f o r s s, Gurli L i n d e r, Vilh.
Lund- ström, Vitalis Norström, A g d a Montelius, W. P e t e r s o n - B e r g e r, S e v e d R i b b i n g, F r a n s v o n S c h é e l e, Y n g v e S j ö s t e d t, Emil S v e n - sén, Frey S v e n s o n, Elna T e n o w (Elsa Törne), Karolina W i d e r s t r ö m, Eva Wig- s t r ö m (A v e l m. fl.
- 44 - John Wigforss E v a Wigström (Ave)
Den modernast redigerade — och innehållsrikaste — s DAGLIGA MORGONTIDNINGEN I VÄSTRA SVERIGE T I D N I N G inom är Vestra numera Sixriac det är npa 0ÖTEBORG$ JJFTONBLAD som i den s t o r a ar=: Göteborgs T A) orgonposf " I ' I S K Å N E ' I ' FINNER NI, OM DET GÄLLER ATT TRÄFFA DEN BURGNARE PUBLIKEN, INTET LÄMPLIGARE ANNONSORGAN ÄN delningen " O s s damer emellan " VD Dåller d a - som under 1912 haft att VD notera ett e n a s t å e n d e merna ä jour med allt uppsving i sin spridning.
aktuellt på deras s p e - tt ciella områden, Dagligen illustrerad med tt GRUND.
1880. bilder ur dagskrönikan.
4^ B O R Å S T I D N I N G cannDA • • • • • • • • • DAGLIG TIDNING FÖR BORÅS STAD SAMT SÖDRA DELEN AF ÄLFSBORGS LÄN • • • (Sjuttiofjärde årgången) • • • • samt dess halfvecko- och landsortsupplaga • • • • • • • o • • • • södra och mellersta Älfsborgs läns mest spridda tidning, • • • • • n • • utgå i en sammanlagd upplaga af • • • • Q BORAS TIDNING och WESTGÖTEN äro de ledande moderata organen i landets främsta S WESTGÖTEN, 1 5, 0 0 0 EX. A,, fm T (\ Västra 7) ag6fadef ' Borås, Väners6org, annonstidningar.
^ • • • • • • • • • • • • • • • högervalkrets • • • • • • • • • • och • • • • alltså • • • • två • • • af • n landets a a n n bästa nDDD nDODnnDODonanDDcS?
Vrofffjäffan.
SIN 155:TE ÅRGÅNG UTGIFVER NÄSTA ÅR TiaffoecRoupptagor: " BoråsstPosten, fjaffv.zuppf.
Väners ö o r g s ^ o s fen, fjaffu.ztippf.
Trofffjäffans Tidning.
Wefferuds Tidning.
NORRKÖPINGS TIDNINGAR, DEN MEST SPRIDDA TIDNINGEN PÅ PLATSEN OCH DÄRFÖR VÄRDERAD SOM ETT AF LAN- DETS YPPERSTA ANNONSORGAN.
- - - - NYA WERMLANDS-TIDNINGEN - MED VECKOUPPLAGA - WmärRfa CKomBineradt Biffigf annonspris.)
Herrar annonsörer som med sina tillkännagifwmden vilja träffa &gt;-efolkningen i ARVIKA med dtss cirka 6,000 invånare och det vidsträckta område, för hvilket detta raskt framåtgående samhille är hutvudoiten, nämligen JÖSSE, NORDMARKS och OILLBERGS HÄRADER med derasjnalles c:a 70,000 invånare, böra beakta, att^i 5?
ARVIKA K A R L S T A D.
annonsfidningar.
ar den i dessa trakter NYHETER och utan tvifvel MEST SPRIDDA TIDNINGEN ETT AF VÄRMLANDS BÄSTA ANNONSORGAN, TOT~LUPPLAGA Förmånligaste annonsorgan för 5 UPPLAGA DEN / 10 Wermland och Dal.
1912 ÖFVER 11,000 EX. HVARAF 8,354 EX. POSTABONN ER ADE.
4, 0 0 0 å 4, 5 0 0 ex. Arvika Nyheter är VÄSTRA VÄRMLANDS ENDA FRISINNADE TID- NING.
LÄSES INOM ALLA SAMHÄLLSLAGER, men har sin största sprid- ning inom landtbiukarklassen.
ANNONSPRIS: 5 öre föte ocn 4 öre efter texlen per millimeter.
Rabatt: 10 proc då annons införes 5 ggr, 15 proc.
för 10 ggr, 20 proc.
för 20 ggr.
PRENUMERATIONSPRIS: helt år kr.
2,75, haltår 1,60, kvartal 90 öre.
Värmlänningar i hela S v e r i g e!
Ingen annonsör, som sö- I ker publik ur alla sam- hällsklasser i Östergötland bör försumma att annonsera i Prenumerera på Arvika som är Norrköpings mest spridda tidning.
Lokalorgan äfven för Linköping.
Mode- rata annonspris!
ö s A s k e r s u n d s V e c k o b l a d.
Moderat, reformvänlig, vaken och pigg.
Läses af alla samhällsklasser.
Mycket anlitadt annonsorgan.
Annonspriset är 5 och 4 öre pr mm.
Prenumerationspris 2 kr.
Utkommer tisdag och fredag.
nom Filipstad, Värmlands och västra Väst- manlands bärgslager samt inom sydvästra Dalarne läser befolkningens ojämförligt största flertal -: - -: - -: - -: - -: - -: - I B Ä R G S L A G E R N A S -: - NYHETER.
-: - Upplagan cirka 3,000 ex., som äro spridda bland den köpstarka befolkningen vid de talrika bruken och in- dustrierna samt ortens jordbrukare.
Obs.!
Ingen annan tidning inom orten äger en tillnärmelsevis så stor sprid- ning.
Ortens ENDA FRISINNADE TIDNING.
Utkommer Tisdags-, Torsdags- och Lördagsmorgnar.
PRIS PR ÅR 3 KR.
Avesta-Posten.
Organ för sydligaste Dalarne och norra Västmanland.
• Utkommer Tisdagar Torsdagar och Lördagar.
• BÄSTA Annonspris 5 öre pr m m.
Annonser insändas till Hufvudkontoret, Hedemora.
O B S ' Avesta-Posten, ' ' Södra Dalarnes Tidning, Mora Tidning och Borlänge Tidning stå under gemensam ledning och räknar tillsammans minst 65,000 läsare i Dalarne.
ANNONSORGAN.
BERGSLAGERNAS TIDNING.
Grundlagd 1S86.
0 @ 0 @ 0 0 0 0 Post- och Postuppl.
Tel.-adr.
: nära 3,000.
Totaluppl.
Lindes- berg.
nära 4,ooo.
0 0 0 0 Drebro läns mesf spridda halfveckotidning.
Annonspris: 5 öre mm.
Prenumerationspris: 4 Kronor per år.
A N N O N S E R A som äfven är tidning.
Vid a n n o n s e r i n g i Småland och speciellt Jönköpings län är förmånligast anlita E k s j ö ' T i d n i n g e n och H v e t i a n d a - P o s t e n hvilka tidningar utgå i 12,200 e x.
och äro erkändt tvänne af provinsens största och mest anlitade annonsorgan.
O e n o m dem träffas största delen af länets befolkning.
'.
Annonspris endast 5 öre pr m m.
m e d rabatt vid större annonsering.
Tidning.
Den, som säkrast och fortast vill träffa be- folkningen i östra Småland och på hela Öland med sina annonser, når detta mål bekvämast genom att annonsera i Kalmartidningen Barometern, som är Kalmar läns enda dagliga och mest spridda nyhetsförmedlare.
Daglig total- upplaga öfver 8,000 exemplar.
Blekinge Lans Tidning, som utgifves hvarje söckendags morgon, erbjuder det yppersta tillfälle till fruktbar annonsering ej blott i Karlskrona stad och dess omnejd utan äfven inom de flesta delar -: - -: - -: - af 51ekinge län.
-: - -: - -: - ANNONSPRIS: 6 öre före text, 5 öre efter text, 7 öre i text.
Det skadar ej atl vid annonsering anlita Blekinge Lans Tidning.
Södra mellersta Dalarne och västra Bergslagen.
Har närmare 6.
0 0 0 Utkommer Onsdagar prenumeranter.
och Lördagar.
Annonspris 5 öre pr m m.
Annonser insändas till och Dals mest lasta Arvika Dagblad Västergötland och organ för Hufvudkontoret i Borlänge.
Bohusläns handla förståndigt om de annonsera i med tjalfveckoupplagorna den verkligt köpstarka publikens tidning Bohus-Posten, Affärsmän, som söka e n köpstark kundkrets Borås är i Tidning!
f~ \ A o / Borlänge Tidning, Mora Tidning, Södra * ~RT * &amp; » » Dalarnes Tidning och Avesta-Posten stå under gemensam ledning och räknar tillsammans -: - - .- minst 65,000 läsare I Dalarne.
- .- Siffror Bogesund utgår i 0, 0 0 0 e x.
Politiskt ledande tidning, läst både af vänster- och högermän.
U t m ä r k t N y h e t s - och Annonsorgan, tala!
Fördelen af att annonsera i Dagbladet Elfsborgs Läns Annonsblad framstår af följande utdrag ur postkontorets i Vänersborg journal angående tidningens prenumerantantal å olika postanstalter den 30 januari 1912: Trollhättan 1 540 Salstad 214 Trollhättan 2 lf-9 Grindstad 214 Brålanda 535 Sundals-Ryr 203 är enda lokalorgan för Frändefors 446 Rånnum 191 Grästorp 364 Lillebyn 145 Mellerud 259 L. Edet 144 nordvästra Skåne.
Ör 241 Upphärad 143 V. Asaka 224 o. s. v. Särskildt i Vänersborg, där tidningen utgifves, är den spridd i en upplaga af 2,500 ex. Utan öfverdnft våga vi påstå att Blfsbortrs Den, som önskar förbindelse med Lans Annonsblad hittat väg till de all a flesta hem inom hela Elfs- borgs län och delar af angränsande län samt är å vidsträckta orter den enda tidning som läses.
Tidningens he; a upplaga är 10 SOO r ejr.
och är Elfsborgs Läns publiken i dessa bördiga trakter, bör Annonsblad numera länets mesr sp idda tidning.
anlita denna tidning, som är en af lands- Annonspris 5 öre pr millimeter.
Rabatt vid större annonsering.
Tidningen utgifves tisdagar och fredagar, men bö a annonser som skola införas i näst utkommande n:r vara inne å exp.
senast mån- ortens mest spridda dagliga tidningar.
dags och torsdag * f. m. kl. 9.
Vänersborg i jan.
1912.
Elfsborgs Läns Annonsblad.
Engelholms Tidning R
E s k i l s t u n a - K u r i r e n r G Eskilstuna stads och Södermanlands Läns största -: - -: - -: - och mest spridda tidning.
-: - -: - -: - E F L E - P O S T E N d a g l i g m i d d a g s - ocf} a f t o n TIDNING.
Förmånligaste annonsorgan för Norra Södermanland och Vestra Vestmanland.
(GRUNDLAGD 1894) är Dalarnes mest spridda länstidning (upplaga 6,300 ex.) LÄSES AV ALLA SAMHÄLLSKLASSER.
och därför FÖRMÅNLIGASTE ANNONSTIDNING en s y n n e r l i g e n anlitad o c h förmånlig annonstidning.
Ufgifningsdagar: Måndagar, Onsdagar och Fredagar.
Annonspris: 6 öre å 1 sidan, 7 öre å 2 o. 3 sidorna för OEFLE STAD och länets landsbygd.
Utkommer måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar.
U p p l a g a cirka 12,000 ex. Annonspris endast 5 öre m m.
å ytter-:: sidorna, 7 öre m m.
å textsidorna.
:: Prenumerationspris Kr.
7,50 pr år.
H A L F V E C K O B L A D E T Kr.
2 pr år.
BONDEVÄNNENS 1 g. i månaden.
samt 5 öre å 4 sidan.
Telefon till annonskontoret 170.
LANDTBRUKSUPPSATSER UTMÄRKT U p p l a g a 7,000 ex. ANNONSORGAN Annonser förmedlas av samtliga annonsbyråer Ulltidningens eget pris.
Gotlands-Posfen.
SJÄL / STÄNDIG, UTKOMMER 4 OMVÄXLANDE, DAGAR FREDAG JÄMN SPRIDNING INNEHÅLLSRIK, I VECKAN OCH (MÅNDAG, UTGIFNINGSORT: PRENUMERATIONSPRIS a l a n d s p o s t e n - UTGIFVES DAGLIGEN I HALMSTAD - ONSDAG,:: LÖRDAG).
ÖFVER HELA l Helsingborgs Dagblad H GOTLANDS ORTENS ABSOLUT MEST FÖRMÅNLIGA LÄN.
3 Skåne, södra Halland och Småland.
:: Utkommer a l l a dagar, äfven s ö n d a g a r.
Södra Sveriges förnämsta sjöfarts- m Modernt format FÖR HELT ÅR.
tidning.
Modernt klichématerial Förträffligt M e s t spridda platstidning.
a n n o n s o r g a n.
Modern utstyrsel I LÄSES AF ALLA ANLITADE OCH.
• Dagblad för Höganäs, lille, Arild.
Wiken o. Kollen • är ortens eget och enda • Nyhets- och Annonsblad.
• H E L S I N G E N MEST Bemärkta händelser under förmiddagen kunna läsas Höganäs Tidning samma dag.
Mycket intressant följetongsafdelning.
Kulturhistoriska beskrif- ningar om KuIIaförsamlingarna och be- folkningen från äldre tider.
Orts- annonserna förekomma allmänt endast i Höganäs Tidning.
TIDNING FÖR SÖDERHAMNS STAD OCH HELSINGLAND ANNONSORGAN.
Prenumerera på HÖGANÄS TIDNING FÖR:::::::: • ANNONSÖRER• REKOMMENDERAS — SKÅNE-HALLAND — är Helsingborgs stads, Nordvästra Skånes och Södra Hallands BÄSTA Bästa annonstidning.
SAMHÄLLSKLASSER.
Relsingborgs-Posten ERKÄNDT OBS.!
HELSINGBORGS-POSTEN!
Ortens äldsta tidning m e d m o - derat läggning.
Jämn spridning bland köpstark publik i s t a d e n och p å landsbygden.
Förnämsta nyhetstidning på platsen.
Landtmannaorgan och Sjöfartstidning.
Redaktionens adress: HÖGANÄS ÖSTERSUND.
ojämförligt G mäst spridda tidning.
O D A A F F Ä R E R gör den som söker afsättning för sina varor i Jämtland oclj Härjeådalen genom annonser i länets enda moderata dagliga tidning Frisinnad och helnykterhetsvänlig.
- PIGG!
- RASK!
- INTRÄSSANT!
- Tofaluppl.
9,500 ex. Posfuppl.
5,400 ex. Annonspriset är 6 öre pr m m.
m e d rabatt för längre annonsering.
Den som vill träffa en stor och köpstark publik bör icke underlåta att annonsera i J ä m t l a n t l s - K u r i r e n J Ä M T L A i N D S P O S T E N Östersund.
S 3 CS3 QJhrter 1 6 0 dt Karlskrona-tidningen Svenska Posten öfver fyela landet spridd veckotidning med godt och rikhaltigt innehåll.
Alltid illustr.
Stort 12-sid. format.
Pris pr år kr.
1:75.
H.
Halls Boktr.-Aktiebolag, Jönköping.
OBS!
Fullständigt annonskontor.
— Kost- nadsfri annonsförmedling.
GRUNDLAGD - i år 1913.
CQJ jpris 4:25.
8 3 ts&gt; e=&amp;&gt; 1 6 ANNONSERA varit Sydöstra Sveriges största tidning.
för ALLA VÄRMLÄNDINGAR i hela Sverige.
Enda tidning t Blekinge meö mått$ * iMgt fsvimtt.
Prenumerera därför å närmaste posianstalt för bar större upplaga än öfriga t Ikarlsftrona c&lt;§ * &gt; * uttömmande tidningars tillsamman.
= Jönköpings läns afgjordt största oct) mest spridda tidning — daglig upplaga 9,000 ex. pris 5 kr.
pr år — eller 1 Karlskrona-Cidningen Höganäs.
Jönköpings-Pos ten - Östersunds, Jämtlands och Härjedalens TIDNING, Prenumerera på och annonsera i Eä3 J ä m t l a n d s - K u r i r e n i All annonsering för Höganäs och Kullen gör bäst effekt i HÖGANÄS TIDNING.
IPF * Politiskt vaken.
— morgontidningen i norra ANNONSORGAN VISBY.
KR.
enda är 8 3 6 I K O R R E S P O N D E N T E N, LANDSKRONA TIDNING.
EN LÄMPLIGASTE annonstidningen för LANDSKRONA med omnejd.
W&gt; Daglig upplaga 3, 0 0 0 ex. eller om- kring 1, 0 0 0 ex. mera än någon annan platstidning.
RU&gt; NY N?
IU&gt;
Landskrona-Posten ÄflflOflSÖRER, som hafva något att meddela Kristian- stads läns burgna befolkning, böra som organ använda Kristianstadsbladet, LÄNETS MEST SPRIDDA TIDNING-, som dagl.
utkommer i en upplaga af öfver 7,000 exemplar.
d a g l i g t i d n i n g för s t a d o c h l a n d.
Mycket läst tidning.
Största spridning i Landskrona samt västra och mellersta Skåne.
Snabb nyhetstidning.
God politisk tidning.
Effektiv annonstidning.
Köpstark publik.
Moderat annonspris.
s o m 1 anrlcl / rnna Dn ?ton LallU&amp;lUUlluTUMBIl, ä e s s af ett b o, a s m e d f l e r a h u n d r a aktieägare i staden och landsorten, förfäktar samhällsbevarande, fosterländska intressen, arbetar för reformer på det beståendes grund men kämpar emot socialistiskt fackföreningstyranni.
Landskrona-Postens läsekrets utgöres företrädesvis af landtmän, ämbets- och affärsmän, industri-idkare och handtverkare.
Landskrona-Posten utgifves äfven i en h a l f v e c k o - u p p l a g a, som är betydligt spridd bland s. k. småfolk.
hyseSuls=Posfen ÄR MELLERSTA BOHUSLÄNS KUSTLANDETS MEST — MEST — SÄRSKILDT SPRIDDA OCH ANLITADE ANNONSORGAN.
Utkommer 4 g å n g e t * i veckan.
Kostar blott 4 ftf » pr år.
1 MORA TIDNING f Nerikes Allehanda Nerikes-Tidningen 1 | af öfver 5,000 ex. och är organ för de vid-!
sträckta och folkrika socknarna i hela öfre!
DAGAR och FREDAGAR.
!
Annonser insändas till • • (Örebro | Dalarne.
Utmärkt annonsorgan.
Utkommer A n n o n s p r i s 5 öre TIS- pr är mm.
Hufvudkontoret i Bor- i länge.
länets samt det för annonsörer erkändt för- Utkommer måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar.
Pris 3:75. delaktigaste tidningsorganet.
Utkommer 7,000 ii NORRBOTTENS K - UR R I EN och Norrbottens län.
MEST SPRIDDA dagligen ÄR exemplar.
NORRLANDS STÖRSTA STAD, UTGIFVAS NYA VEXIÖBLADET IT TT.
TT T fi fiORWDSPOSTEli SOM TIDNING: ÄR NORRLANDS ÄLDSTA TIDNING, OCH utkommer 4 gånget » i veckan.
Utmärkt spridning Norrlandspostens Ännonspris pr mm: DAG / IG 6 öre före text, 5 öre efter text UPP / AGA HALFVECKOUPPLAGA 4 Öre- läses af öfver 20,000 personer i och norra Kalmar län, för en förmånlig annonstidning.
Det lönar sig att annonsera i HELSINGBORG.
ett utmärkt FÖR DE STORA AFFÄRSMÄN, PUBLIKEN HELGFRI LÖRDAG OCH ÄR annonsorgan SOM ÖFVER ÖNSKA HELA STÖRSTA NÅ SKÅNE.
UPPLAGA 7,000 EXEMPLAR.
DEN POSTUPPLAGAN AF TIDNINGAR.
bland Kronobergs med köpstark stor publik och Jönköpings län.
Upplaga 8,000 ex. Nya VexiObladef med söndagsbilaga och gratis- bilagan Smal.
beskrifning kostar pr år Kr.
2.60 Skaraborgs Skaraborgs l i Annonsblad, Cäns Odnirig Oscarshamns Posfen.
Skånes Annonsblad HVARJE DEN inom annonsorgan Västergötlands ojämförligt bästa annonsorgan är inräknadt norra Öland, ocl) är där- UTKOMMER HAR halfveckoupplsga, ALLA NORRLANDS Oscarshamns-Posten mellersta SOM annonsorgan.
ANNONSPRIS: 6 öre före och 5 öre efter texten, innersidorna 7 öre, allt pr mm.
/ Gefle, SOM Bästa i en upplaga af omkring Nyhets- och annonsfidning för Luleå stad öfver 9,000 ex. Örebro läns m e s t spridda tidning.
- minst 65,000 läsare i Dalarne.
- LÄNETS äldsta Upplaga: Tidning) och, förnämsta blad OBS.!
Mora Tidning, Borlänge Tid- ning, Södra Dalarnes Tidning och Avesta- r — i Posten stå under gemensam ledning och r — i | 1 räkna tillsammans 1 1 i Läns Sköfde, som räknar minst 25,000 läsare.
Användes i stor utsträckning och, med synnerligen god verkan vid all platsannonsering.
Detta bör särskildt hvarje husmoder teckna sig till minnes.
FÖR Iduns l ä s a r i n n o r är SMÅLANDS ALLEHANDA den af JÖNKÖPINGS LÄNS tidningar, som bäst torde passa vid annonsering.
Den är mest spridd inom den bildade och burgna delen af publiken samt utgår i en upplaga af c:a 5, 5 0 0 ex. OBSJ Äldsta dagliga tidningen i länet.
£f«t * rt är utan jämförelse det största och bästa annonsorganet för Skaraborgs Cän.
Hnnonspris 5 å 6 öre pr mm.
med rabatt för längre annonsering.
Prenumerationspris för belt år 2 hr.
S u n dsvaUs » posten 7 ?orrfands mest spridda dagfiga tidning ufgår öfver F} EFA77ORR * fand fiff den fiöpsfar * fiasfe PU6FIREN.
Prenumerationspris: kr.
7: 20 pr år, postarvodet inberäknadt.
Annonspris: 5 öre å 4:de, 6 öre å l:sta och 7 öre å 2:dra och 3:dje sidorna pr millimeter.
RIKSTEL.
Södertälje 23 LÄS Sydsvenska Dagbladet Snällposten SÖDRA SVERIGES STÖRSTA O C H MALMÖ STADS ENDA MORGONTIDNING es * es&gt; Utkommer alla socken- och Annonsörer torde beakta Södertälje Tidning ait — O. D E H N — SÖDERKÖPINGS- POSTEN söndagar.
ANNONSORGAN AF FÖRSTA RANG.
Utkommer P r e n u m e r e r a f ö r å r 1913!
SÖDRA DALARNES TIDNING För BLEKINGE STÄDER och LANDSBYGD är HEDEMORA O C H HEDEMORA) DOMSAGA.- O R O A N FÖR STÄDERNA SAMT EMDA TIDNING PÅ PLATSEN.
Utkommer Tisdagar, T o r s d a g a r och Lördagar.
UTMÄRKT ANNONSORGAN.
Annonspris 5 öre pr mm.
Annonser insändas till Hufvudkontoret, Hedemora.
f| n fl 1 Södra Dalarnes Tidning, Avesta-Posten, U D U.!
Borlänge T i d n i n g och Mora T i d n i n g stå under gemensam ledning och räkna tillsammans - minst 05,000 lS.sa.ve i Dalawne.
- måndag, onsdag och Pris per år: 4 kronor.
- TIDNINGEN - KARLSHAMN - - LIG 1 SKARABORGS LAN är länsstaden Mariestads sedan mänga är stönsta och mest Den äldsta, största oct) ojämförligt mest spridda tidningen i Västmanland oct) när- gränsande delar af Uppland.
DEN ENDA MED - - t- MEbbERUDS-POSTEN - Postupplaga: 4,532 ex. Till julen utkommer ett rikt illustrerad!
JULNUMMER med originalartiklar och teckningar enbart för denna tidning.
-: - Bästa nyhetstidning.
EXEMPLAR.
FINFINS I I I som utkommer måndagar, onsdagar och fredagar och kostar å närmaste postanstalt för helt år 3:90, hälft år 2:20, kvarts år 1:15 och månad 50 öre.
Totalupplaga den 1 ont.
19121 6,700 ex.
LÄNET.
7, 5 O O VÄSTERVIKS VECKOBLAD, länets utan jämförelse mest spridda tidning.
Länets mest anlitade annonsorgan.
UPPLAGA tidning är Västerbottens ' Kuriren.
MORGONTIDNINGEN I spnidda — enligt intyg från posten.
— BÄSTA NYHETS- OCH ANNONSTIDNING.
Snabb nyhetstidning.
- Mest läst och spridd i norra hälf- ten af länet.
- Utmärkt annonstidning.
- Välbergad köpstark publik.
- Moderata annonspris.
Utgifves måndagar, onsdagar, fredagar och afsändes mnila Tirlninn fnr Marahnm?
län * &amp; " 21 och under m samma dag till postprenumeranter, som därigenom er- hålla snabbaste nyheter från orten och länet.
llUUllly IUI utiul dUUl IJu LQll, nuvarande namn utkommande sedan 1884. förfäktar modernt Annonsörer erhålla genom Tidningen Karlshamn jäm- konservativa åsikter och verkar för reformer på det beståendes grund naste spridning för sina meddelanden inom Blekinge län.
gent emot socialistiska omhvälfningsförsök och liberala eftergifter åt detta håll.
Tidningen har följaktligen sina prenumeranter företrädes- vis bland de burgnare klasserna, men finnes till följd af sitt billiga Annonspris 5 å 6 öre pr millimeter.
pris nästan i hvarje hem i länets norra hälft.
Försumma ej vid uppgörande af nästa ärs annonsering att efterhöra vår spridning och våra villkor!
Västerviks stads och Norra Kalmar Läns Söker Ni affärsförbindelser inom Umeå stad mest spridda tidning och mest anlitade annonsorgan eller Västerbottens län bör Ni annonsera i Vestmanlands Läns Tidning, Västerås.
fredag.
Annonspris: 5 öre före, 4 öre efter texten, 6 öre extra plats, pr millimeter.
mäst spridda tidning.
- SÄTER Stadens och ortens mest spridda tidning.
Bästa annonsorganet.
är Södra och östra Östergötlands — HEDEMORA.
— ALLM.
TEL. Södertälje fj^ " ~ Den köpstarka publiken " " 3Jfcfl i Örebro län träffas bäst - genom annonsering i - t * Örebro Dagblad, Annonsörer göras uppmärksamma på alt vår u p p - laga är den största af inom länet utkommande tidningar.
ÖRESUNDS-Posten är Helsingborgs och ortens mest spridda tidning, utgår dagligen i en upplaga af öfver 7,000 ex. Frisinnad, arbetare- och nykterhetsvänlig.
Moderat organ för Vänersborg, västra som utgår i en stor upplaga bland länets Västergötland och Dalsland.
burgna befolkning.
Spridd bland dess burgna och köp- starka publik.
Prenumerationspris pr år endast Kr.
1:75.
Örnsfcöfdsvtäs * ' Posfen -: - Snabb, pigg, vaken nyhetstidning!
-: - moderata partiets hufvudorgan i Örebro län.
Det Prenumerationspris: 5 kr.
Påpasslig, väl underrättad nyhetstidning, innehåller ledande artiklar i dagens frågor.
IIjimji HPIfl Vill fl IHSIII * - Spridd inom alla klasser.
Hvarje lördag medföljer gratis den omtvckta 16-sidiga bilasran Bastå annonsorgan.
Prenumerera!
Ösigöien Östergötlands Aftonblad är Östergötlands och nordligaste Smålands mest spridda aftontidning.
utkommer 3 gånger i veckan och är Norra Ångermanlands snabbaste Utkommer dagligen i 6- ä 8-sidigt format.
nyhetstidning och mest an- " BÄSTA NYHETSTIDNING.
litade annonsorgan.
TLIRT FRÄMSTA Enda ATT FÅ EN ANNONS " UPPTANDS RAS VÄF SPRIDD VÄFÅÄRGADE MÅNGA FRAKTER 6RUKSSAMF) ÄFFEN INDUSTRICENTRA DESSA MM Sättet TRAKTERS ÄR ENDA ATT I MED DE- OCFI ANNONSERA ANDRA I ORTSTIDNINGAR Osthammars Tidning och IFFUSFRERAD.
ANNONSORGAN!
NORRA Tierps-Posten.
^•••••••••••••••••••••••••••••••nnDnnanDODDonanDn ^^nDDDanDnDnaDDDnnananannannnQnonnQnaoanDnnaoDnnnn • • o • • • • • • • • • • n • • • • • • • • • • • • D a • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • c a • • • • • • • • D • • • • • • Den bästa Julklapp Ni kunna få Jag bringar Er har mina kära små Siomatol.
• • • • • • • • • D o • • • • a • • • • o • • • • • o • • • • • • • Vill du en Julklapp gifva, som välkommen är och fin, 1 Du intet bättre kan välja än C ' Q ' L ' från • • • angett mff hfoa af åaffe, • B A R N E N • D O ' • Finnes å alla apotek.
Pris 2 kr.
flaskan.
GIF • • • D • •.
• • • • • MOTALA MIGNON ••••••••••••••••DDDnaDDnanaDaoaDnnnannanDnaonnDD • • y D • • • D D • • • • • • • • • • P R E N U M E R E R A PÅ • • • • • • • • • [] • Stockholms-Tidningen som a l l t f o r t f a r a n d e är Sveriges ojämförligt m e s t spridda och m e s t lästa w — — D A G L I G A T I D N I N G — — •••••••••••••DDDonnDDDDDODnDnnonnnnnDDDnnnoDnDDD • • • • • o Hylin.
C A C A O a • • • • • • • • • SÅ BLIFVA DE • FRISKA O C H • RÖDBLOMMIGA Q • • G • Q • • • • a • • • • • • • • o • • • • • • • D n • • • • • • a a • • • • • • • • • • • • • ^ ' •••••••naDDDnnoDODDQnnnnDnaDDnnnnnnannDDDanDDDDDi \ - PREPARA TEN förordas af svenska läkare såsom kraftigt närande A.-B.
och verksamt styrkande vid allmän svaghet, blodbrist, rubbningar i c c c c c c E c c c c • • • • O D • ulan man brukar det helst såsom det angenämaste njutningsmedel • och för att undvika kaffets skadliga biverkningar, utan att förtaga • dess stimulerande och upplifvande egenskaper, blandar man kaffet med Ariakaffe af Stockholms Kaffe Aktiebolags välkända iill~ • verkning.
Därigenom får man ett hälsosamt, välsmakande, blankt, • fylligt, ytterst drygt och billigt kaffe, emedan man sparar ungefär • • hälften mot då enbart kaffe användes, samt erhåller en kaffedryck, • som icke förstör mage eller nerver om del brukas måttligt, såsom • alla njutningsmedel böra användas.
Flere af de mest framstående • • och professorer och läkare ha förordat Ariakaffe såsom den bästa • '. '
lämpligaste kaffetillsättningen, y •, Paketer ä 25 och å 10 öre i alla speceri- och diverseaffärer.
• • bästa verkan.
Lätt absorberbart, lättsmält och stär- kande gifver det på kortaste tid det bästa resultat.
c c c c c C Vid Blodbrist o c h Svagtlet I O FERROL " C C c c ^••••••••DaDDanaDnoaoDDaooaaaDnonanaoDDaQnc ^jaDaDD ^^anDDoonnDDDnDDDoaaaonnnnDDDnannnDDDDnDDOoDnDDDDQ^ ®&amp;2l D • • —; hos barn och vuxna = ^ = Vasens (f. d. Nordstjärnans) Järnpreparat gor L E c c c c c c c c c c c c c c c AUTOMOBILER D • • • • • • • • • • • • • • • L c c c z • ^•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••• (^• ' • • LYX-§5 " TUR IST- • • • • • • D af in- o c h u t l a n d e t s f i n a s t e • märken, • • • SCANIA-VABIS • och • • • DA IM L E R - -.
.
• • MERCEDES.
% • • E R I K H E D L U N D • • SMÅLANDSGATAN 3 0, STOCKHOLM.
R i k s: 2 2 8 3, 2 8 3 2.
A l l m.
: 2 2 6.
a o a • • c: c t c c c [nervsystemet och under rekonvalescens.
W i l h e l m s s o n s B o k t r.
A.
- B.
, S t h l m, 1912.
Tillverkas af Pharmacia, Stockholm.
Kontrollant Professorn Fil.
Dr. K. A. Vesterberg.
SUljes i ajioicfi.
• • Q • •
