# ID: svediakorp-per1978
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1911
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 46,613
# sentences: 2,307
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


I D U N Ä R 25 Ä R I D U N M ED DEN 1 JANUARI 1912 ingår tidningen I D U N i sin 25:e årgång och kan således inom kort blicka ut öfver ett jämnt kvartsekel i den svenska publicitetens tjänst.
Det är naturligt, att en milsten som denna vid en tidnings lefnadsväg för såväl dess läsekrets som dess redaktion på samma gång ter sig som en märkessten, och att man gärna stannar några ögonblick inför densamma för att se sig tillbaka och äfven framåt.
Se vi då först på de gångna åren, så erbjuda de en bild som i det hela måste fylla oss med tillfredsställelse och tacksamhet.
Från den mera blygsamma början af ett begränsadt fackorgan för kvinnornas i hemmen närmast liggande intressen har I D U N efter hand vuxit ut till att omfatta allt vidare kulturella områden, till att allt klarare och fylligare spegla tidens andliga, sociala och praktiska lif.
Och hvad som är det mest glädjande i denna utveckling är detta: att den bottnar i och burits af hela den mäktiga lyftning inom Sveriges kvinnovärld, som kännetecknat de senast gångna 25 IDUNS åren.
Om IDUN af år 1912 således i åtskilligt bär ett afvikande utseende hån Idun af år 1887, ett vaknare, uppmärksammare och uttrycksfullare ansikte, så är det helt enkelt en reflex hån den svenska kvinnans eget " nya ansikte ", sådant det utvecklats och besjälats under en af de betydelsefullaste epokerna af kvinnokönets historia.
Och se vi så framåt — hvad kunna vi väl för Iduns del högre syfta till och med större glädje och framtidshopp eftersträfva än att fortfarande få upprätthålla och befästa vår tidnings hedersplats som de svenska hemmens, de svenska kvinnornas förnämsta organ.
Främst och närmast har det då legat oss om hjärtat att åt vår instundande årgång, IDUNS tjugufemte, förläna en alldeles särskddt värdefull och festlig prägel, och tack vare den älskvärda beredvillighet vi därvid mött hos de förnämsta vetenskapliga och kulturella personligheter inom vårt land, äro vi nog lyckliga att kunna göra det i den uppseendeväckande form, som vi betecknat med gemensamhetsrubriken: JUBILEUMSARTIKLAR.
Till denna enastående artikelserie, som kommer att fortgå genom hoarje nummer af IDUNS nästa årgång, ha hittills bidrag utlofvats från följande pennor: ' D:r S e l m a Lagerlöf, D:r C D.
af W i r s é n, D:r V e r n e r v o n H e i d e n s t a m, Professor Frans v o n S c h é e l e (Något om hemuppfostran), Författaren K.
G. Ossian-Nilsson (Patriotism), Professor Vitalis Norström (Verkliga skäl för kvinnans rösträtt och skenbara), Lektor Johan B e r g m a n (Romerska kejsarinnor i marmor).
Författaren Carl Larsson i B y (Något om bondfolkets andliga kultur), Författarinnan E l l e n K e y, Konstnären Carl Larsson (» Ämnet?
Något om konsten förstås! »), D:r Karl Fries (Östern rör på sig), Docenten S i d n e y Alrutz (Allmän- hetens biträde vid själslifvets utforskande), D:r Lydia W a h l s t r ö m, Författarinnan A n n a M.
R o o s (Vår tids ställning till de religiösa problemen), Redaktör G.
H. v o n K o c h (Uppfostran till själfhjälp), Fru A n n a H a m i l t o n - G e e t e, Författarinnan Elin W ä g n e r (Kvinnans hemlighet), D:r J o h n Landquist, Rektor N a t a n a e l B e s k o w, Fröken A n n a L i n d h a g e n, Professor Frey S v e n s o n (Kvinnorna och sinnessjukvården), Författarinnan Marika Stjernstedt, Kyrkoherden S a m u e l Fries, Fröken Cecilia M i l o w (Kvinnans nationella insats), Professor S e v e d Ribbing, Författarinnan Gertrud A l m q u i s t, Professor G. Sundbärg, Professor H a n s Larsson, Majoren i Frälsningsarmén A l m a Petri, Professor Curt Wallis (Kvinnans plats i det nya riket), Författaren Ludvig Nordström, D:r Henrik Berg (Naturläkekonsten i hemmet).
Direktör Gustaf Lind (Frukt, bär och grönsaker i de svenska hemmen hela året om), Författaren Olof H ö g b e r g, Docenten Fredrik Böök (Den litterära kulturen i Sverige), Borgmästaren Gustaf Lindqvist (Mari Mihi), Författar- innan A n n i e A k e r h i e l m, Pastor B.
O.
A u r e l i u s (Kyrkan och hufvudstaden).
Regissören G. Linden (Om teater), D:r Poul Bjerre (Aforismer om kvinnofrågan).
Fröken Gerda M e y e r s o n, Fru Cecilia B å å t h - H o l m b e r g (Kvinnohälsans gudom), Fru Elna T e n o w (Tro och lofven), Professorskan H e l e n a N y b l o m (Hur en flicka bör uppfostras), Författaren Emil S v e n s é n, Professor G. F. Steffen, Kyrkoherden Edvard Evers (Kvinnan och de nutida religiösa spörsmålen), Fröken Frida Landsort (Kläder och skönhetsmedel), Fru Else K l e e n, Professor G. Lagerheim (Malna kryddor), Docenten R u b e n G:son Berg, Docenten Fredrik V e t t e r l u n d, Professor Karl Warburg, Tonsättaren W.
Petterson-Berger, Fru Gurli Linder, Professorskan A g d a Montelius, Fröken Lilli Zickermann, Fröken L o t t e n D a h l g r e n.
Dessutom ingå, medan detta skrifves, fortfarande alltjämt nya anmälningar om högintressanta bidrag.
EN E N D A BLICK på ofvanstående författar- och ämneslista torde vara nog för att öfvertyga, att här föreligger ett aldrig förr erbjudet tillfälle att inom en enda tidningsårgång träda i kontakt med tidens intressantaste spörsmål och forskningsresultat, behandlade af de mest kompetenta och litterärt kultiverade pennor.
— — ' — På vår följetongsafdelning kommer årgången att öppnas med den moderna kvinnopsykologiska äktenskapsromanen: DET NYA ANSIKTET af ESTER NENNES som erhöll ett hsta pris vid Iduns nyss afslutade jubileumspristäfling, och som lika mycket genom sitt aktuella och tankeväckande innehåll som genom sin egenskap att vara en litterär debut af mindre vanligt intresse helt visst kommer att läsas med den lifligaste spänning.
Ernst Lundquists likaledes med första pris utmärkta en af den populäre författarens allra yppersta — 3:e pris belönade romanerna ödesrunor af Elisabeth och Nya Sverige af Aiwa Uppström.
Efterhand följa sedan roman " Gunnar " — och de med 2:a och Kuylenstierna-Wenster IDUNS JULNUMMER för år 1912 kommer med anledning af jubileet att betydligt utvidgas och innesluta bidrag af Våra förnämsta författare och konstnärer.
Dessutom skall det bringa ett intressant porträttgalleri af Iduns medarbetare under de gångna 25 åren samt interiörer hån Iduns redaktions- och tryckerilokaler.
Det ståtliga numret presenterar sig i ett i färgtryck utfördt omslag efter en för ändamålet säfskildt komponerad tafla af Carl Larsson " UNGDOMSGUDINNAN HYLLAS " hvilken sedan, inramad, blir en vacker konstnärlig prydnad för hvarje hem.
Till ett ytterligare celebrerande af sin 25-årsårgång utger Idun dess- utom under vårens lopp FLICKORNAS NUMMER ett rikt illustreradt, roligt och instruktivt specialnummer, som på en gång vill spegla den unga kvinnan i lefnadens oroliga, snabbt förgångna aprildager och vara henne en kamratlig rådgifvare och vän.
Idun utgår för öfrigt under år 1912 allt fortfarande hvarje vecka i ett 16-sidigt, fint illustreradt hufvudnummer samt en 16-sidig bokbilaga: Iduns Romanbibliotek, som en gång i månaden ersattes af den af fröken Elisabeth Östman redigerade Iduns Hjälpreda för hemmet.
Dessutom medföljer i början af hvarje månad en fyrasidig bilaga Iduns Mode- och Handarbetstidning — en praktisk vägledning för hemmen på säsongmoder- nas och toalettfrågornas viktiga område — samt i midten af månaden Iduns Ungdomstidning, hvilken bjuder på en god, frisk och underhållande läsning för gossar och flickor i åldern 10 — 15 år.
Köksalmanackan med matsedlar för hvarje dag af året och den lifligt gouterade Tidsfördrifsafdelningen med pristäflingar för hvarje Vecka må också särskildt framhållas.
Det är alltså med en riklig förening af gammalt bepröfvadt godt och intresseväckande nyheter som Idun går att möta sitt 25:e lefnadsår.
Vi våga också hoppas, att de svenska hemmen talrikare än någonsin vilja sluta sig upp kring vårt program, och att Idun får fira sin 25-årsfest inom kretsen af en prenumerantstab, som lägger många nya 1,000-tal till våra gamla trogna och kära vänner.
De fullständiga prenumerationsafgifterna för Iduns olika upplagor 1912 ställa sig sålunda: Vi Va V * I D U N, vanliga upplagan kr.
6: 50 3: 5 0 1:75 „ praktupplagan ... „ 8: — 4: 2 5 2:25 Allt med postbefordringsafgiften inberäknad.
Lösnummerpris blir, med undantag af " Flickornas nummer " och Julnumret, som förut 12 öre.
JOHAN NORDLING Hufvudredaktör och utgifvare.
O JULmf NATT ... ^ ~ ^ A F J A N E GERNANDT- CLAINE ..
O, J U L E N S NATT, mer klart än stjärnor brinna O, Julens natt, låt andelifvets gåfva bli min i världar bortom fästets kyla ditt ljus rann upp, där himlakroppar vandra och gåtoskrift, som töckenvidder skyla, på vidderna i dans omkring hvarandra när dagens id och dagens spörsmål sofva.
att tigande mot okändt mål försvinna.
Mot okändt mål, i blindo, likt den gnista Kom blott att sakta vid mitt hjärta röra af hemlös sorg, som sprang ur tankens och lär mig hviska tyst i nattens timma det.
fråga namnet Kristus att en kraft förnimma, och rop på svar — ett svar i undrens råga, när endast stumma stjärnor tecknen rista.
som kunde bortom tid och rum mig föra.
O, Julens natt, låt blott mitt väsen O, Julens natt, fall ljust som stjärnor falla svinga sig öfver rymd, där Vintergatans skåra uti mitt sinne att dess oro stilla, s k ä r himlarna, och lär mitt öga spåra när lik ett haf all himlarymdens villa en väg bland vägar att min tanke vinga.
mig s y n s mot obekanta kuster svalla.
Och vingar gif åt mina drömmars Ett namn, ett enda blott j a g ville höra spaning i själens själ långt öfver varats irring, mot det, som är för evigt, hur minuten än glider undan som i sanden det namnet Kristus, " Kristus att för- gjuten och allt blir sken, blott sken och virring och sorg och nöd frostkall aning.
till bleka skuggor göra.
O, Julens natt, gif vidderna en tunga att stilla tala-bortom tysta lagar, tills den sekund, j a g nämner mina dagar, får som en ton i evigheten sjunga.
.
.
(Illustratör: Brita Ellström.)
2 IDUNS E N J U L N U M M E R VlNTEKSAjQ^v A r KG Q / zian-Niuton E T V A R E N G Ä N G en prinsessa.
.
.
Ingen minns, i hvilken tid eller hvilket land eller bland hvilket folk.
M a n minns blott, att hon var vacker och begåf- vad och kall.
Hennes rykte uppfyllde samtiden.
H e r - darna sjöngo kväden om henne till skalmeja och säfpipa, och hofmännen öfverraskade sig med att ideligen tala sanning — ty beröm, som fullt motsvaras af verkligheten, ä r ej smicker, utan sanning.
Berömmet gjorde dock intet angenämt in- tryck på prinsessan.
Såväl kväden som loftal tråkade ut henne, och hon gäspade sitt hof midt upp i ansiktena.
H v a d man prisade, var nämligen hennes skönhet, och det var för sitt förstånd — hvilket i sanning var lika pris- värdt — hon hade önskat att höra sig be- römmas.
Men bland herdar och hofmän är det ej sed att framhålla en kvinna för de invärtes egenskaperna, förrän hon blifvit gammal och förlorat de utvärtes.
Sådant grämde prinsessan, ty öfver allting älskade hon just sitt förstånd och odlade och stärkte och smyckade det ända från tidiga år.
O c h ju mera hon brukade sin starka, under- bara hjärna, desto starkare härdades den, och desto girigare växte dess hunger efter näring.
Dess smak förvandlades och mognade — i stället för barnslig kost begärde den snart kraf- tig och gagnande spis.
I stället för ballader och legender, hvilka prinsessan som barn äl- skat, smälte hennes lust nu lärda pergament handlande om solens och jordens omlopp, om örternas väfnader och om aflägsna folkslags seder.
Ju mera förståndet uppsög, desto mera hungrade och törstade det.
Ja, skönhetstörsten, som är alla kvinnors arfvedel, vardt hos prin- sessan i stället en evig och osläcklig törst efter visdom.
Hoffester, dans och sång och annan fåfäng- lighet lärde hon sig snart att förakta.
Lika- ledes all prakt i smycken och kläder.
H o n tänkte därvid inte på, att hennes skönhet såsom den största prydnaden kunde undvara den rin- gare.
H o n tänkte endast på själen, och när hon smyckade sitt förstånd, lät hon sin kropp vara oprydd.
Dock var hon hvarken någon drifhusplanta eller någon blomma, pressad mellan bladen i en boksal.
Gärna trifdes hon i fria luften och med friska kroppsöfningar.
Också upp- nådde hon i dylikt stor färdighet — hofmännen jämförde henne som ryttarinna med en amazon och som jägarinna med Artemis.
Hennes vild- svinsspjut återkom aldrig oblodigt från jak- ten, och hennes fåle stormade med henne på sin rygg oskadd utför berg och branter.
Äfven i statssaker blef hon tidigt förfaren; med trygghet kunde hvarje undersåte af vakta hennes tronbestigning.
Endast en omständig- het bekymrade de högtuppsatte: prinsessans motvilja mot giftermål.
Som barn svarade hon sin amma, då denna brydde henne: » Jag tänker aldrig, aldrig gifta mig! » O c h när amman log och skakade sitt visa huf vud, menade den lilla: » Skrattar bäst, som skrattar sist! » » Men kära barn, » sade amman och log än en gång, — » det är en kvinnas plikt att föda män till världen. » Lilla sessan funderade ett ögonblick.
» D å har inte heller mamma drottningen gjort sin plikt. » » Bevare mig, » genmälde den gamla och blek- nade, — » det har hon visst, ty hon blir en gång mormor åt män. » » Män, » ropade den lilla och knöt sina små händer, — » hvarför alltid män?
Jag vill inte veta af någon man. » Amman förskräcktes af prinsessans bestäm- da lynne.
» Lifvet, » sade hon suckande, — » är star- kare än människornas vilja. » Amman var endast en amma, en bondkvinna med ringa bildning och föga förstånd; hennes ord behöfde ingen prinsessa fästa sig vid eller rätta sig efter.
Men den lilla tvisten bet sig fast i sessans minne, följde henne som en oro genom ungdomsåren och stod som ett moln öfver allt hon företog sig.
V a r e sig hon sysslade med böcker eller med regenngen.vare sig hon jagade pilar efter flyktiga rådjur eller simmande brottades med hafsvågorna, i sina djupaste tankar och upp- sluppnaste lynnen, kunde hon plötsligt skrämmas upp eller störas af en fruktan: den att cn vacker dag en man kunde binda hennes sinne och fria bestämmanderätt.
Därför undvek hon ungdomens vanliga nöjen och mötte sällan den öppna blicken af en ung man.
Likt många boklärda människor var hon på djupet vid- skeplig och räddes hvarje försåt den vingade och vågprydda E r o s kunde vilja lägga för hennes klara förstånd.
Som man&gt; kunde vänta, kom det friare i flockar.
Ung och vacker och klartänkt, ja, rik och mäktig, måste hon ju locka all hög- ättad ungdom, såsom en bjärt blomkrona loc- kar ängarnas fjärilar.
Många älskade henne, innan de sett henne: älskade hennes land och rikedom, hennes skönhet och rykte.
Men ännu flera lärde älska henne själf, både det de ' hörde och sågo af henne och det de anade såsom en ännu större, oförliknelig, men för- dold ljuflighet.
Många syntes ock värda att älskas.
Som- liga ägde skönhet och tapperhet; andra rike- dom och makt; andra sångens gåfva, och åter andra ägde lärda färdigheter.
Somliga dödade och dödades för prinsessans skull.
Andra kastade sig framför hennes häst såsom grå- tande tiggare.
Prinsessan red dem förbi.
Hennes ridspö hven i luften, och när det drabbade hästen, snuddade det kanske bedjaren.
Den tillbedda hade ett nej åt alla, och medan hon sprängde i väg till sin jakt, önskade hon bistert, att hon fått byta plats med Turandokt, den grym- ma furstinnan af Kina.
Men till sådana gåtor och friarestraff som de kinesiska voro tiderna och sederna numera för milda och veka.
Det förtäljes, att den nya Artemis en dag fick besök af en gammal kvinna, modern till en af de friare, som för den hårda skönas skull bragt sig själfva om lifvet.
Den gamla kvinnan kom för att förbanna henne.
» D u har gjort mig barnlös, » jämrade hon, — men jag säger dig: » du skall aldrig bli moder åt ett eget barn. » Prinsessan log ej åt förbannelsen, ty hon ömkade den sorg, ur hvilken den sprungit fram.
Men inom sig förblef hon i början orörd af hotet.
F ö r henne, som afsvurit kär- leken och försmådde alla män, betydde sådana ord intet nytt och ej heller någonting, som förmådde väcka fruktan och ånger.
Dock, orden fingo sin efterverkan.
Den gamlas bild vek ej ifrån prinsessan.
Ej så mycket ordens betydelse som genljudet af de- ras tonfall och smärtan däri gnagde ofta i hennes öron och samvete.
N u kröntes prinsessan till drottning, och friarne blefvo hvarken färre eller mindre en- trägna.
O c h rådsherrarne och hofmännen förenade sina böner med friarnes.
Det gällde ju tronföljden och folkets och landets framtid.
Den unga drottningen måste le vid sig själf: ty finge den gamla kvinnan rätt, så hjälpte hvarken frieri eller förmälning.
Tronföljden kunde i ty fall ändå ej betryggas — af hennes lifsfrukt åtminstone.
V a r e sig prinsessan, sedan hon blifvit drott- ning, känt statens bekymmer närmre sitt hjärta eller hon endast smittats af kvinnornas van- liga nyfikenhet — hon beslöt, trots sin upp- lysthet, att rådfråga ett orakel.
Men på det hvarken bestickning eller be- räkning skulle kunna förändra oraklets utsago till hennes förmån eller nackdel, bestämde hon sig för att förklädd och under antaget namn nalkas det allvetande.
O c h vid sig själf log drottningen sitt kloka leende.
I nattens mörker, sminkad och svärtad i an- siktet samt höljd i borgerliga kläder, vandrade drottningen till bergshålan, där det heliga orak- let hade sitt säte.
H o n lämnade stum sitt
IDUNS mynt åt prästen tillika med rullen, hvari hen- nes Iråga var framställd med skickligt för- vänd handstil.
H o n behöfde ej vänta länge.
Prästinnan satt redan på trefoten öfver den hemlighets- fulla bergsklyftan, då prästen tillhviskade henne den okändas fråga.
Ångorna från bergs- djupen omsväfvade sierskan; med slutna ögon och i kväkande ton framsade hon de domar, som afkunnades ge- nom hennes dödliga mun.
Hvarefter prä- sten nedskref hennes ord på pergament och aflämnade sva- ret.
Stum mottog drott- ningen rullen.
Stum vandrade hon sin nattliga väg tillbaka — och först då hon satt ensam i sitt sof- gemak, öppnade hon den ödesdigra skrif- velsen.
Oraklets gåtfullhet och bergstraktens mildhet hade inverkat på hennes stämning.
H o n skänkte redan på förhand en viss tveksam tilltro till gudasvaret.
T y så upplyst hon visste och kände sig, rådde dock i själen äfven andra makter än för- ståndet.
I viktiga ögonblick var det ej lätt att tänka i stäl- let för känna, och denna gängen ga llde det ganska viktiga ling.
Så föga hon äl- skade männen, tyck- tes det henne dock kusligt att ännu helt ung se sitt öde be- segladt för all fram- tid och — om äf- ven med tveksam visshet — veta det afstängdt från efter- världen.
Hennes fingrar dar- rade, när de veckla- de upp rullen.
D ä r p å krusade ett fint smålöje hennes mun.
Och smålöjet öfvergick i löje, lö- jet i skratt — sof- rummets väggar gåf- vo genljud åt hennes ungdomliga munter- het.
Oraklets lydelse var denna: » Du skall föda en man till världen. » Som om någon nå- Prästen gonsin födt till värl- den en vu; en männi- ska!
Blott för att spara sig ett par penndrag hade den lättjefulle prästen ersatt ordet gosse- barn med rätt och slätt ordet man.
Och den unga drottningen log ännu i sömnen.
Intet förmådde hädanefter rubba hennes sin- nesro.
Spotskare än någonsin gaf hon de nya friarne respass.
Flockvis drogo de sin kos, men småleende tystade hon sina rådgifvares ängslan.
H o n inbillade sig trotsa alla spå- J U L N U M M E R domar, vare sig de inneburo hot eller löfte; men i själfva verket byggde hon förtröstans- fullt på oraklet.
Sedan oraklet skänkt henne åtminstone halfva vissheten, ansåg hon sig ha god tid med dess uppfyllelse.
Det beledda domslutet hade blifvit hennes dagars trygghet och nät- ters hvilokudde.
T y människan är i sanning en ganska sällsam ting.
nedskref hennes ord på pergamentet och aflämnade Så radade sig år till år som smultronen ett barn träder på ett hvenstrå.
Drottningens årsrad växte mot sin midt, den midt, där strået snart ej rymmer mera och man förtär eller bortskänker sin samlade fruktskatt.
Hennes lifsföring hade varit lugn och vis.
Hennes hufvud rymde ett rike, därtill all värl- dens bokvisdom, och därtill mången ridders- mans idrotter.
D e t var ett lif, hvars alla tim- 3 mar voro väl fyllda, och hvari endast ett ringa tomrum förmärktes.
Som åren gingo, fördubblades slottets bok- skatter, mångfaldigades drottningens visdom, ökades rikets välmåga och väldighet.
Men undersåtarnas lycka liknade männi- skors, som af fruktan för morgondagen njuta hvarje dag, som vore det den sista.
T y med krigiska grannar åt alla gränser, hur kunde de känna sig trygga, när nu konungaätten i morgon kunde vara utdöd?
O c h hur samvetsgrant än drottninghufvudet fylldes, tycktes det nästan, som om tom- rummet vidgades och vidgades — i drott- ninghjärtat.
Rådsherrarne in- lade nya förböner för redan afvisade friare.
T y de nyas skara syntes allt gle- sare.
Världen börja- de trösta sig för sin kärlekssorg och böja sig för den obevek- ligas beslut om sin person.
Drottningen var ingalunda blind, hon vacklade redan i sin motsträfvighet.
Blott tanken på oraklet gjorde henne ännu sorglös, äfven om hon allt lamare stre- tade emot.
T y ännu var hon ej alldeles besluten, och tids nog skulle hon kom- ma i både brudstol och barnsäng.
Åter radades år till år, såsom böc- ker rada sig i ett bi- bliotek.
Drottningens trygghet började visa sig i hennes gång och n d t och arbete.
Med större fyllighet följde mera tröghet.
N ä r hon red på jakt, besteg hon starkare hästar än förut och måste ha hjälp i stig- bygeln.
E t t par nya gilja- re anmälds sig, men de förekommo henne för tunga och oviga; de hade redan grått hår vid tinningarna.
N u spratt hjärtat i drottningbarmen, och hon började sakna forna unga år och unga tillbedjare.
H o n anade, att oraklets uppfyllelse förestod, och greps svaret.
af en skygg rastlös- het, som dref henne att långa timmar, flyende jaktföljet, söka skogens ensammaste snår.
E n dag, då jägarhornen förgäfves ropade henne i fjärran, gled hon med någon möda ur sadeln, band sin häst och gick att hämta sig en dryck ur en källas orörliga lilla göl.
Medan hon drack, betraktade hon tankspridd källspegeln, och sedan hon druckit, märkte hon, att hon ännu bands kvar af bilden i källytan.
IDUNS J U L N U M M E R N ä r h o n redan länge stått och betraktat bilden, lyfte hon ögonen, stela af en underlig oro.
I hast, nästan som en flykting, kom hon i sadeln och uppnådde, ridande efter horn- klangerna, jaktsällskapet — hvarpå hon lät af blåsa jakten och i sporrsträck stormade hem till slottet.
I sofkammaren skyndade hon fram till en spegel, och än en gång upprepade ögonen, hvad de berättat om bilden i skogskällan.
Drottningen var inte längre ung; detta var henne ingen öfverraskning; hon visste det se- dan år och dag förutan både källor och speg- lar.
H o n var inte längre vacker, och det fyllde henne knappast ens med ett svagt vemod.
Mäk- tig och rik mera än någonsin, skulle hon vara i stånd att köpa sig ynnest och äktenskap af de skönaste män.
Men det förmärktes i hennes utseende en annan förändring, som hon först i dag lagt märke till.
Något, som hon på sätt och vis kände igen, och som till fröet och begynnelsen kanske funnits där hela tiden, alltsedan ung- domen, nej, barndomen.
I dag var det moget eller åtminstone tyd- ligt och skulle väl bli än tydligare.
D e t var något hårdt och sträft, klokt och kallt, befallande och beslutsamt, själfsäkert och sammanbitet, fyrkantigt och nackstyft — något, som kom att tänka på allt det, som i det yttre ännu inte fanns, såsom skägg och kötteder, alt- eller basröst, vinblemmor och tunga, pussiga näfvar.
.
.
Drottningen vände sig bort från spegeln.
Med en svettdroppe i pannan och nästan flå- sande ryckte hon till sig orakelrullen.
O c h för tusende gången omläste hon: » D u skall föda en man till v ä r l d e n.
.
.
» Kammartärnan, som kom in med ett bud- skap från riksrådet, fann sin härskarinna ble- kare ä n pergamentet hon höll sammankramadt i sin hand.
Kinden bar spår af de första tårar någon kunde minnas sig ha anat på den mäktiga drottningens ansikte.
(Illustratör: Victor Andrén.)
/ AJNNE FRAN AVM_ AA / .BAÄTH K L A S S R U M M E T S L U F T var så kvaf vid, den dryga latinlektionen, s o m k n o g och möda oss gaf, och kärf var magistern i tonen, så sträng som de regler, grammatikan bjöd oss stackare slafviskt att lyda; och texten var led att tyda, hur klassiskt klingande grann den än löd.
S m å hufvud böjdes mot bord, och hjärnorna hetsigt sig brydde.
Lärarens rättande ord med nit och med ängslan vi lydde.
Mot fönstren, där vårsolen ute sken, ej djärfdes vi ens att titta.
Så stilla måste vi sitta och sträfva i texten, hvarendaste en.
Vi läste latin — ej i själen ett knot, hur s k u m t det än var här i skolen.
Vi visste, på gatvägg där midt emot nu lyste som vackrast solen.
Och ofvan taken var himlen blå och de seglande skyarna hvita; men vi måste plugga och plita och sutto med j ä m n m o d vid läxan ändå.
Blekare än pergamentet, som hon höll samman- kramadt i sin hand.
Med ens bland sväfvande svar och snärjande, svåra frågor musik ifrån gatan s k a r; och klassen blef eld och lågor: öfver bänkar och bord.
gjordes hopp hopp.
på så pennor och papper röko och böcker i golfvet ströko, och stängda fönstren ryckte vi opp.
Där k o m m o, skvadron vid skvadron, dammiga, Mörners husarer: hoftramp och blänkande don vid smattrande, stolta fanfarer!
Hästarne tuggade betselstång, officerarne redo där barska, och karlarne sutto så karska, som ville de Bornhöft ha än en gång.
De k o m m o från L i m h a m n s hed, där n y s s de i vårvind sprängde längs Sundet i susande led och sablar vid chocken svängde.
E m o t oss en hälsning af vårfröjd steg, som frisk vi i fönstren kände.
Vi åter till bänkarne vände, då tramp och musik för- tonande teg.
(Illustratör: Nils Kjellberg).
I katedern magistern stod, men var ej så sträng mer i minen — h a n syntes oss sällsamt god, fast vi brutit emot disciplinen.
H a n vinkade leende blott med sin h a n d: nu var h a n så blid i tonen, och lustigt gick se ' n lek- tionen vid fläkt ifrån ridt på Sundets strand.
5 ' I i i i s • Ä N D E R S I • • i • i s Q ®; • 2 t&gt; £ • • N a V A R F Ö R hade han så ti- digt gått ned till tåget?
O c h hvarför hade han öf- verhufvud gått?
H a n s be- slut var redan fattadt, och mötet blefve dock endast smärta.
H a n borde ha stannat hemma.
Banvallens sotsvärtade 5 stålhvälfning tycktes ho- (5 nom så doft högtidlig i * .kväll, luften så laddad af jj dynamisk spänning, att gla- set däruppe borde kunna springa sönder.
Hans bröst var alltjämt lika be- klämdt, det var en känsla, som om han hade fyllt sina lungor och icke kunde få ut luften igen.
Sjuk var han icke, bara upprifven, förkrossad, utom sig.
Oroligt vandrade han fram och åter på perrongen och blef slutligen stående med blicken förlorad ute i regnmörkret, hvarest röda och gula lantärnor glödde öfver skenornas våta komplex.
Som ögon i en febersyn.
N e j, han måste sätta sig.
Bättre att hvila ut, om han nu likväl skulle stanna och invänta henne.
H a n satte sig i väntsalens soffa bredvid en halfsofvande tidningspojke.
D å och då slog det i dörrarna, och brådskande människor störtade förbi.
Först brefvet, sedan t e l e g r a m m e t.
.
. '
N ä r var det nu bref - vet kom, i går, i förgår?
Det förskräckliga brefvet, blixten från klar himmel!
D ä r väntade hon knappast någon försoning och åter- förening, ville bara tala ut, hoppades föga för sig själf.
Men hvarför sände hon då i dag telegrammet om sin ankomst?
Ville hon strida en yttersta strid för deras kärlek?
N e j, hvartill ytterligare onödigt lidande, hvartill nya ordströmmar, kanske förebråelser?
Bättre gå från hvarandra tyst, hellre ett hviskadt farväl ut i det tomma än hand, som slites ur hand!
O m han helt enkelt skulle vända om och gå hem?
H a n reste sig nervöst, och tidningspojken spratt upp och räckte honom söm- nigt en kvällstidning, som han mekaniskt mottog och betalade.
Utan att uppfatta ett ord af innehållet höll han den några sekunder ut- bredd framför s i g.
.
.
Gå h e m?
N e j, hon väntade ju säkert, att han skulle möta, och hennes anhöriga voro naturligtvis heller icke underrättade.
H a n såg i en snabb, isande syn, hur hon skulle stiga ne.d på perrongen, mycket blek och feberaktigt behärskad, hur hon skulle spana åt alla håll med sina ensamma ögon, de kära, de evigt u n d r a n d e.
.
.
tills hon sökt tillräckligt och icke funnit, hvad hon sökt, honom som hon älskat och därför måst såra så bittert.
N e j, han stannade, de skulle åtminstone talas vid, fast allt var så oändligt hopplöst.
Medan han tänkte detta, stod han fortfarande med tidningen utbredd framför sig, och dess text flöt samman i grå dimma.
D e t brusade från banhallen, ett tåg rullade in, han kastade tidningen och såg ångestfullt på klockan.
N e j, det var icke hennes tåg.
O c h me- dan ha.r återtog sin promenad ute i banhallen, pinade han sig ännu en gång igenom dessa dagars och nätters irrgångar af sorg, hans tankar stormade åter rundt i samma trista kretslopp, hans dröm om henne kämpade efter luft, hans förtviflan letade efter en ljusning.
Brefvet hade han tagit i hand med ett leende, han hade icke väntat meddelande från henne den dagen.
Så hade han tändt, en cigarrett och börjat läsa.
H v a d hennes handstil föreföll uppjagad, det slog honom strax, han tyckte den på något vis påminte om uppspärrade ögon.
Eljes var den alltid lugn, ehuru behagfullt oregel- bunden.
Men i dessa bokstäfver, som sleto sönder hvarandra i störtande oro, läste han nu hennes öppna bekännelse: hon, som snart skolat blifva hans hustru, hade för tre år sedan fått ett barn som frukten af ett flyktigt förhållande till en student, en medicine stu- derande i Stockholm, nu bosatt utomlands.
Hennes barn hade dött några timmai efter födseln.
.
.
N u var det biktadt, det mörka, som hon burit så länge.
Ja, ja, hon borde ha sagt honom detta för länge sedan, skref hon, men hade icke vågat, hon hade varit alltför rädd om deras spirande känsla.
Men nu var det sagdt, hon hade velat af börda sig denna bittra hemlighet, äfven om han efter detta icke ville veta af henne toer.
Ingen visste något om detta utom han, och nu fick han fatta sitt beslut.
H o n hade älskat den andre, fast han icke visade sig vara den hon trodde, och när olyckan kom, hade hon velai dö.
D å hade hon mött honom, den arme, som hon nu måste göra så mycket ondt, och hon hade i honom funnit den ende, som skulle kunna bringa försoning och glömska efter ödeläggeisen, ja, hon hade verkligen åter drömt om att kunna lefva om ett lif vid hans sida.
Förlåt, älskade, att jag ljög för dig, förlåt att jag måste tillfoga dig detta tunga slag, dig som jag endast ville godt af hela mitt hjärta.
O c h han hade stirrat som förstenad på hennes ord, som kommo så hemskt rättframt och samtidigt så tungt, att han måste förstå, hvilken outsäglig öfvervinnelse de kostat.
H a n hade sprungit om- kring i rummet och jämrat sig som ett djur, ty det var som döden och domen för hela hans lifs längtan.
D e t var gift, gift för hans unga tillbedjan, gift i hans känslas spelande varma vår.
O c h i kväll kom hon hem, nu, om några minuter, och han såg sig plötsligt stå som domare samtidigt öfver sig själf och henne.
Ack, hur skulle han kunna döma!
H v a r f ö r hade hon icke hellre behållit sin tragiska hemlighet, han hade kanske kunnat lefva lycklig i sin okunnighet?
Men i djupet af sin själ kände han likväl, att san- ningen var nödvändig, och att hon hade r ä t t; deras förhållande skulle icke byggas på en lögn.
Lögn ligger i medvetandet och ruttnar som en död kropp under golfvet, och den stiger och stiger genom de oförklarligt glädjelösa åren och förgiftar omärkligt hela lifslynnet.
H a d e han icke ofta märkt en viss skugga mellan sig och henne, äfven i de bästa och ljusaste minnena, något fruset bakom hennes blick, något som ej vågade ge sig helt, utan måste ha en vrå för sig själf borta i ett skumrask, dit han ej kunde tränga?
N u mindes han så mycket, som han i sin känslas solblinda tillbedjan endast uppfattat som en sensitiv naturs egenhet, som ett vanligt drag af den ogripbara melankolien hos vissa unga kvinnor.
H o n är som en förvårdag, brukade han då tänka, kälen är icke ur jorden, fast där är nog med sjungande rännilar ändå.
H o n gömmer andra källsprång därnere.
Milda dagar, som aldrig komma igen; icke så aflägsna i tiden, men nu likväl så djupt tillbakasjunkna, skimrande som landskapet ge- nom en nattmörk tunnel, milda dagar från förr!
H a n ville icke för- störa dem för sig, han skulle söka hålla dem i helgd, ungdoms- kärlekens dagar, lätta som vind i löfskogar på sluttningen mot
6 hafvet.
Som en hägring af dagg och silf- ver, som en stilla relik skulle han ha dessa dagar hvilande djupast nere i medvetandet, och hvad som sedan kom, förstörelsen och des- illusionen, aldrig skulle det kasta skugga öfver dessa ljufva nejder.
Men hans hjärta samman- snördes, ty han förstod att det var pgörligt — icke ens minnet skulle han få behålla ogrum- ladt.
Med gråa händer skulle nuet gräfva till- baka i det förgångna.
N e j, han var icke star- kare än andra, och han kunde nog ha för- sonat sig med allt utom detta — att hon bort- skänkt det yttersta, det finast bäfvande, det hvitaste i sin ömhet, att hon redan genom en annan varit mor.
.
.
A t t hon redan upplefvat som en brutal olycka, hvad som för dem en gång skulle kommit som en enkel lycka.
H u r var det nu hon hade skrifvit?
A t t hon icke var färdig för honom, förrän efter allt detta, och om han icke nu skulle kunna lära älska henne på ett annat sätt, då han väl icke längre i henne kunde se densamma som hit- intills?
Joller, nonsens!
Först ger hon sig till en eller annan främling, erfar ett och annat om världens ondska och ödenas oberäknelighet, får ett slag för hufvudet.
Sedan släpar hon sig i all sin själstrasighet till mig och säger: K ä r e, här ser du mig, blif inte förskräckt, det ä r bara som jag är färdig för dig.
.
.
H a n kände förbittringen koka, en hjälplös, snyftande harm höll på att taga den sista mak- ten af honom, och han tvärstannade med knutna händer.
Ah, se henne, se henne ännu en gång, men endast för att låta henne lida — lida och umgälla, hvad han själf för hennes skull måste utstå.
Säga henne de hårda, hvinande orden, blindt, blindt tills hon reste sig i förtvifladt trots och kanske mötte honom med harmens näbbar och klor.
Fiendskapen skulle slita dem åtskils, endast fiendskapen kunde kurera dem båda.
.
.
N e j, icke så.
H a n kunde icke, och han ville heller icke, att hon för framtiden skulle se en sådan människa i honom, det vore falskt.
H a n hade ett visst ansvar för sig själf — ja, ett ansvar för henne också, men det måtte han väl i alla mänskliga känslors namn vara kvitt nu.
.
.
?
E n underlig osäkerhet betog ho- nom åter modet.
Ansvar för sig själf — är det icke också ansvar för henne, skall icke jag, som är stark och obruten, ansvara för henne, den svagare, den brutna?
H a n erinrade sig, hur klokt och skonsamt hon brukat uttala sig om kvinror, med hvilka det konventionella sladd- ret sysselsatte sig, hur hon stundom tagit de- ras parti med en hetta, som förefallit alltför afsiktlig för att riktigt kunna glädja honom.
Själf brukade han för resten alltid döma tolerant i dylika fall.
T o l e r a n s.
.
.
ordet hade i denna stund en ironisk bismak.
Kärlek med tolerans.
.
.
han gjorde en bitter grimas.
Tolerant k ä r l e k.
.
.
N e j, jag är för trött att tänka, jag kan tyvärr bara känna.
Lida, det duger man ändå till i det sista.
Halfklara reflexioner genomkorsade hans hjärna, ljussken, som tändes och släcktes, monotont som elektriska ramper öfver en natt- ligt inslumrande stad.
H v a d han var trött!
Sta- tionsklockans visare hade nu ryckt fram till tågets ankomsttid.
H v a d skulle han säga henne?
» Jag kan inte mer.
L å t mig gå! » skulle han säga.
H a n visste intet annat.
E s t h e r!
N u sitter du i ditt kupéhörn och bäres ilsnabbt fram till afgörandet.
Bredvid dig ligger boken, som du sökt att läsa under den långa pinsamma resan, och framför dig sitter kanske en äldre dam, som gjort dig enfaldiga tröttsamma frågor, nyfiken på din oro, dina sorgsna gråa ögon och ryck- ningarna i dina fina blekröda läppar.
Stac- kars vingskjutna fågel!
H v a r är nu ditt gra- IDUNS J U L N U M M E R ciösa väsen, som icke tycktes veta af bekym- mer, din munterhet, som i det längsta dolde, hvad den ville dölja, ditt lifsmod af klin- gande vårbäckar?
Ä r allt detta borta nu, som en mask du icke längre kan bära?
Så är du alltså icke längre min.
.
.
min flicka.
D u är i stället en olycklig, en fullvuxen, en kvinna, som kommer till mig för att få veta, hur stark jag är — om jag äger den storsinthet du kanske drömt in i mig.
Med skälfvande hän- der stryker du öfver ditt ansikte, ser dig i spegeln och sluter ögonen, samlar ihop dina tillhörigheter och ser de första stadsljusen blinka fram i regnmörkret.
Snart är du fram- me.
O c h jag kan icke öppna min famn för dig, icke nu och icke heller framgent.
Tåget bullrar framåt, station efter station.
O c h hela världen är som en bittert fåfäng resa.
H o p p a s hon, väntar hon något af mig?
Eller kommer hon bara för att få full visshet om att våra vägar böra skiljas?
H a n visste, att hon icke skulle försvara sig, endast läsa svaret i hans blick.
H o n trodde på honom, och om han icke längre ansåg sig kunna framlefva lifvet vid hennes sida, skulle hon förstå, att han vägt allt i sitt hjärta.
Någon scen skulle det icke blifva.
Allt skulle aflöpa stilla och naturligt, och ansvaret skulle naturligtvis han taga på sig, ingen skulle ju ana det verkliga skälet till brytningen, och om honom kunde männi- skorna säga, hvad de ville.
H a n skulle snarast möjligt söka blifva befordrad till en annan stad, och hon skulle väl resa till Stock- holm och där fortsätta sm musikaliska utbild- ning.
Punkt och slut.
Likväl kände han sig icke lugn i tanken, var det icke ändå ett för- troende, som han svek?
Vissheten om att hon varit olycklig, kunde den dräpa hans kärlek?
H a n blygdes ett ögonblick, men åter stor- made intrycken på, oförrätten, som han lidit, och bitterheten, som tycktes outtröttlig i att finna skäl.
» Tåget är tio minuter försenadt! » hörde han en järnvägsbetjänt säga till en grupp väntande på perrongen.
Afgörandet tio minuter försenadt, tänkte han.
Hvad är jag egentligen för en karl, som i sista minuten ännu icke vet hvad jag vill?
E n hand vidrörde har,s axel, han spratt till och vände sig.
D e t var en bekant: » D u h ä r?
Tittar du upp på klubben något senare i kväll? » » N e j, inte i kväll. » » D u har varit osynlig i flera dagar.
H u r mår du förresten? » » Litet förkyld.
Förresten väntar jag min fästmö till staden i kväll. » Den andre log förstående: » P å det lilla viset! » H a n såg efter den bortskyndande, en un- dersätsig, fyrkantig herre, med driftig gång.
O m den där stode här i mitt ställe, skulle han väl knappast tveka.
.
.
Perrongen var full af väntande, men myllret tycktes honom så overkligt med ens, och han själf, som gick här, blef en skugga bland de andra.
D å och då utbytte han en hälsning, det blef ett slags hvila i att gå här bland mängden.
Som i en dröm såg han det stora snälltågs- lokomotivet glida in, ett vidunder af rykande och snörflande j ä r n.
.
.
åter en sekund, och tåget stod stilla.
D e t sänkte sig en spöklik stillhet öfver banhallen, han hörde bara sina egna steg, som gingo framåt, medan hans ögon sökte.
.
.
D ä r, där!
H o n stod på en plattform, hon var hvit af sinnesrörelse, hon hade redan sett honom.
Deras ögon möttes, båda med samma hjälplöst frågande intryck, deras läp- par rördes till en hälsning, och han hjälpte henne ned, men tog icke hennes arm.
D e gingo ut, och han hjälpte henne upp i en droska.
Långsamt rullade den ut i regnmörkret, och de sutto midt emot h v a r a n d r a.
.
.
nu skulle de tala, nu.
H a n hörde hur hon hostade till, såg hur hennes fingrar letade efter en näsduk — det var ingenting, ett vanligt ofarligt hostanfall, men det var något så skrämdt undfallande öfver henne, något som hon icke haft förr.
O c h i samma ögonblick var det som öpp- nades fördolda dörrar i hans inre, och det bröt fram i långa våldsamt återhållna värme- strömmar, och det ropade högt inom honom: Hjälpa, hjälpa!
H a n grep hennes smala händer och tryckte dem till sig, hårdt famlande, del- tagande.
» Inte vara orolig.
.
.
jag går inte från dig.
.
.
aldrig, hör du det, aldrig.
.
.
älskade! » H o n sjönk samman och grät sakta, befriadt.
» Åh, inte kan du göra detta.
.
.
ingen kan det ...
. » » Jo, jo, » hviskade han, » jag kan, jag kan.
Jag försäkrar dig, att jag kan. » H a n visste inte riktigt, hvad han sade, men han kände ett svalt lugn öfver sig, sedan han talat.
D e t blef en paus, och droskan rullade långsamt genom halfmörka, våta gator.
» H u r kan du detta, » hviskade hon.
» H u r skall jag någonsin kunna tacka dig?
H u r skall.
.
. ».
Hennes stämma bröts, han satte sig vid hennes sida och slöt henne häftigt intill sig, kysste hennes våta ögonlock: » N e j, inte tacka.
D u skall inte tacka.
D u får inte känna dig bunden af detta.
D e t står så naturligt för mig nu, jag kunde ju inte handla annorlunda.
H v a d du skref om, det var en olycka, en olycka för oss båda, och det skall man hjälpas åt att bära.
Inte sant? » » Skulle jag inte få tacka d i g.
.
.
om jag bara kunde. » » V i skola söka hålla af h v a r a n d r a.
.
.
på ett annat sätt, » sade han.
Men hon låg utmattad vid hans axel och rörde endast sina läppar till svar.
» Älskade! » O c h han betraktade tyst hennes genomskin- liga drag, som snart åter skulle färgas af lif- vets rodnad, hennes ögon, halfblundande i stun- dens bittra exaltation.
O c h han såg ut öfver esplanaden, där de hvita elektriska lamporna lyste.
H ä r hade han följt henne hem från en ungdomsbal en gång, och hvad natten då tycktes dem ljusdränkt, eklärerad för deras skull, full af stjärnor och lyktor och månsken i en enda sväfvande fantasmagori af ljus.
.
.
H u r annorlunda nu, ack, hur annorlunda denna sorgsna hemfärd i droskan med den olyckliga älskade.
.
.
i en natt, där lamporna icke tycktes sprida ljus, utan idel rå köld, en död natt, hvari endast deras betryckta, rolängtande hjärtan lefde.
(Illustratör: Lydia Skottsberg.)
IDUNS DEN 7 J U L N U M M E R TRADKR J ONAN Fredrik Vetterlund, N O R J K A af A N G L I T T R A R under sina vimplade far- tyg, och utefter kajen stå husen upp- ställda i rad och i rätt idyllisk middagsfred, ty staden är icke någon stor stad och lifvet här icke jäktande.
Kajen ligger också lugn i solskenet.
D u sitter på en bänk utanför det här huset och ser, hur tulluppsyningsmannen går därnere i sakta mak och röker sin snugga, och hur sjöfolket diskar efter middagen nere på skutan.
.
.
Med å och fartyg och hus är sig kajen på det hela lik sedan årtionden.
Men vid detta hörn med den nya trädgården och det eleganta lilla stenpalatset låg förr ett gammalt fult trähus, hvars fönster mörkt skuggades af en kastanj med rund och ofantlig krona.
O m detta gamla hus och dess försvunna människor speglar sig någonting svårmodigt i din själ just nu, i denna heta sommarmiddagsstund, när du ånyo ser ån glida här förbi, lugnt solglittrande.
F ö r länge, länge sedan satt du också här på en bänk — under den stora kastanjen, hvars vålnad du ser för dig i denna stund.
I stället för den knottriga stenläggningen, bland hvil- ken trädet hade sina rötter, är här en elegant, slät trottoar.
Men kajen är sig lik, och ån, och därnere går tulluppsyningsmannen och rö- ker i solskenet sin pipa i sakta mak.
Bakom rutorna, som skuggas af den mörka kronan, finns ett litet rum med pelargonier i fönstren, sjöstycken på väggarna och porslins- hundar på byrån under en spegel.
O m mor- gonen ligger det gul, välsignad sol härinne, hur mycket än kastanjen skymmer.
Men ju tidigare det är, desto mer lyser det mellan de tunga bladmassorna gyllene och rödt.
Utifrån kajen och skutorna hörs litet senare ett muntert arbetslif in till det lilla flickebarn, som dväljes i sängen och gläder sig åt mor- gonljuset så fort hon vaknat.
H o n hör sten- huggarnes slag, lyftkranarnes gnisslande, poj- karnes skrik och sjömännens rop och visor.
D e sista draga henne mest, och hennes far var ju också en sjöman, som förgicks på haf- vet.
Nu lefver hon i det lilla rummet hos sin mor, som hjälper till om dagarne i husen uppe vid det stora torget här strax bakom, där stadens fina folk bor.
Men sjöstyckena på väggen tala om hafvet, genom fönstret ser flickan ån och skutorna, och kastanjen liksom berättar historier om allt detta och om sjömännen i fjärran hamnar och land.
Detta är muntert, så länge en gyllne östersol spritter genom trädets blad.
Men småningom blifva bladen dunkla och hviska tystare.
Dagen lider, och den tidiga skym- ningen insveper detta rum, hvilket bara har fönster mot morgonrymden och sedan får lyssna till allt mörkare och svårmodigare sagor, som den tunga trädkronan hviskar därute.
D å är det godt att rulla ner gardinen och tända en lampa framme vid fönstret och se byrån med porslmshundarne och soffan och spegeln matt lysa upp, och höra mor vid kväll- kaffet tala med grannfrun om skutorna och hafvet och far, som drunknade, när Agnes var mycket liten.
Men då Agnes sedan ligger i sin bädd och tänker på allt detta, rör sig något i hennes själ, och fastän hon icke är ledsen, kan det hända att hon gråter.
H o n hör ånyo inom sig sjömännens visor, som nu ljuda melankoliska och långt borta ifrån.
Ä r icke hafvet där fjär- ran i mörker, det vältrar sig och suckar.
.
.
O c h hon hör äfven några verkliga ljud från kajen och skutorna och någon gång ett prassel i den tjocka trädkronan.
Därunder måste det nu vara alldeles svart.
Agnes blir större, blir fjorton år och fem- ton och sexton, hon ser ingenting ut, har ljust vattenblå ögon, vattenkammadt hår och en smal flätstump af obestämd färg.
O c h munter är hon ej, fast inte heller hängsjuk.
.
.
har ingen- ting som visar, att hon i sitt inre alltid hem- lighetsfullt känner och beröres af andras käns- lor, men dessutom af skyarnas, dagrarnes, sol- skenets eget lif.
O c h allra mest, tycker hon, af vinterkvällarnas mörker ute öfver stranden, där ån en halftimmes väg åt söder från staden rinner u t.
.
.
nej, af mörkret öfver h a f v e t.
F r å n sitt rum inne vid kajen tittar hon fram mellan åns dubbla rad fartyg ut mot detta söder, där skumma vinterhimlar redan under den korta dagen rufva med sofvande frusna snömoln, medan isflaken simma i ån härinne och träd och stränder höljas af en tung hvit s n ö p ä l s.
.
.
Men stundom bryter solen blekt
8 IDUNS gyllene fram där längst ute — den går helt lågt nu — och skyarne fara lätta i hundra nyckfulla bilder som syner ur Johannes uppenbarelse.
.
.
O c h så kommer våren, kommer sommaren.
— — — Sommarnatten ligger i hvit glans öfver staden, hvitast uppe mot norr öfver T i - volis dunkla trädsilhuetter.
M a n hör musiken därifrån i de lugna kvällarna, man anar den aftonlediga promenerande folkmassans glada sorl.
Men mot söder, genom fartygens rader, mellan hvita ångbåtsskorstenar och röda lan- ternor, är utsikten dunklare.
.
.
öfver vägen mot hafvet.
.
.
— — — O c h höstkvällarne falla mörka, utsikten dragés in, lyktorna på kajen lysa gula genom regndimman.
O c h därnere går ån tyst och oskönjbar men med kalla fläktar.
O c h i kastanjens kolsvarta krona utanför Agnes ' fönster rör det sig sakta.
* N e r e på däcket å den främmande skutan, som kom i går, har folket just ätit middag.
Solskenet ligger höstblankt öfver kajen och ån.
Agnes har varit ett ärende där, hon har sprakat med kocken och med den främmande sjömannen, hvars ögon äro så mörka.
D r a g - spelslåtar har han spelat, andra än dem hon förr har hört, och hans tal klingade ej som talet i hennes hemstad.
N u stod hon vid fönstret och tittade fram som vanligt under kastanjen.
— — • — M e n en kväll satt hon utanför huset på sin bänk under det mörka trädet, och den främmande sjömannen satt vid hennes sida.
» O c h du stannar här denna h ö s t?
» » Ja, denna.
O c h sedan två andra. » » O c h somrarne?
O c h vintrarne? » » D å är vår skuta långt borta. » » M e n hvar höst komma ni igen? » » Till nästa höst.
O c h nästa. » » Sedan? » » Aldrig mer. » H o n hade vetat det, innan hon hörde ho- nom säga det.
O r d e n kommo efter, som om hon bara drömde och visste att hon drömde.
H o n såg honom knappt i mörkret på bänken.
» D u har varit långt ut på det riktiga hafvet? » » Ja, långt ute. » » Min far drunknade på det riktiga hafvet, när jag var liten. » — — — Under dessa gyllene höstdagar var Agnes ofta nere på skutan och pratade med den främmande sjömannen.
M e n i skym- ningen sutto hon och han på bänken utanför fönstret under kastanjen, som snart insvepte dem i sin skugga.
Ifall någon stått i närheten och lurat, skulle han ej ha hört dem säga mycket.
Men i sjömannens få ord förnam Agnes hafvets suckande och stormens fjärran klagan i mörkret öfver stranden.
.
.
nej, öfver vattenrymden därute.
— — Till dess en stormig regnmorgon ån därnere midtför Agnes ' fönster låg tom och skeppet var borta.
Hurudan natten dessförinnan varit för henne, därom förtäljer minnet ingenting.
H a d e hon i gryningen smugit sig fram till fönstret eller kanske ner till skeppet, innan det for — eller hade hon hvilat sömnlös i sin bädd med händerna för ögonen utan att röra sig?
Ingen vet.
Men den vintern, som nu kom, låg snö- skruden öfver kajen och skeppsmasterna ännu liflösare än el- jes, skymningsmör- kret föll svartare och den korta för- middagens moln ne- re i söder öfver åns utlopp sofvo frus- nare.
J U L N U M M E R Sommaren kom och gick som en plågsam, meningslös hvit dröm, men en dag, när sol- glansen åter blifvit rödaktigt gyllne och bjärt som ett höstlöf, då låg skutan helt plötsligt utanför Agnes ' fönster, och den främmande sjö- mannen var där, som hade han aldrig varit borta.
D e sutto ånyo under kastanjens krona, som hviskade, hviskade.
» D u har varit långt borta? » » Långt borta. » » Öfver många haf? » » J a, många. » » Men nu är du här igen.
N u är det roligt igen.
O c h nu blir du här hela hösten. » » Denna hösten.
O c h en till. » D e n mörka trädkronan öfver dem höll plöts- ligt anden.
— • — — Sedan sutto de, Agnes och sjö- mannen, om aftnarne på bänken som förr.
.
.
till dess dagen kom, när skutan därnere åter var borta och där var tomt, tomt.
Äfven den vintern skötte flickan sina små göromål som vanligt, gick omkring i den lilla staden, satt om kvällarne hemma vid lampan i sitt rum och hörde moderns prat med dem, som kommo på besök — själf hade hon inga väninnor.
Men det var alltsamman som lefde hon icke i detta.
Lätena från kaj och stad genom dagar och kvällar voro innehållslösa ljud för örat.
Endast kastanjens hviskningar öfver den tomma bänken var där ibland mening i, och så i stormsuset ute från nattrymderna öfver hafvet.
Våren — och sommaren — det var icke mer som förr att vakna i guldmor- narna med spelande ljuspilar genom dallrande blad, det var att rolöst och rastlöst ligga i sängen; hellre då upp och irra omkring med alla små ärenden och bestyr i de långa dagarna.
H e l a staden var dammig och odräglig; Agnes tålde den icke.
M o r och andra se att hon är blek; de skylla på, att hon är i de åren.
Men tillbaka kommer hösten, och skeppet ligger i ån, och den främmande sjömannen står inför flickan som den skugga från hafvet han är.
H a n sitter hos henne om kvällarna på deras gamla plats.
O c h i de stunderna har hon själsro.
Men hvarje gång han nu lämnar henne och går ner på skutan, är ångesten öfver henne; det känns som är hon en dag närmare döden.
O c h en kväll brister det ut öfver hen- nes läppar antingen hon vill eller e j: kan jag inte få följa med er, när ni resa nu — jag kan ju hjälpa kocken och skura och göra hvad som helst, bara du lagar att jag får följa med!
Men han vänder förvånad sitt ansikte mot henne: hvad skulle vi med dig på skutan?
Skepparen har folk nog, och fruntimmer ha vi aldrig haft med på långtur.
Agnes ' mor sof, men själf stod hon i natten framme vid fönstret.
Skutan låg mörk därnere i ån, ännu tycktes ingenting röra sig på den — men hon såg den tydligt, ty därute vände ångbåten just nu och de röda lanternornas sken kastades rundtomkring, och där var sorl af folk på kajen.
H o n såg plötsligt allt detta som vore det för sista gången, i en plötslig blick, som inne- fattade alla de år hon sett samma utsikt: ångbåten, lanternorna, den mörka floden o c h.
det mörka t r ä d e t.
.
.
sedan hon var litet barn.
H o n väntade till dess ångbåten försvunnit i söder och allting på kajen var tyst och dun- kelt.
D å kysste hon flera gånger innerligt den sofvande modern och så smög hon sig ut.
H o n gick ner till ån.
Kalla fläktar slogo emot henne ur dess djup.
Himmelsrymden ut öfver söder öppnade sig bottenlöst svart.
N u var Agnes midtför skutan.
Alla sofvo ombord.
H o n sprang öfver stenranden för att hoppa ned på däcket.
Icke ville hon tvinga sig på det främmande sjöfolket, men denna natt, den sista, då skutan skulle dväljas i hennes hemstad, kunde hon icke låta den bara helt enkelt försvinna, hon t ä n k t e.
.
.
ja, hvad som helst, endast hon var med när den f o r.
.
.
kanske kasta sig i vatt- net, så snart h a n fick syn på henne.
Men — hon hoppade miste och försvann i det svarta hålet mellan skutan och kajen.
* Sådan var sägnen om den redan åldrande kvinnas ungdom, hvilken du som barn själf såg, när hon kom ut ur det gula trähuset bakom den mörka kastanjen och — utan själ i de slocknade ögonen — hvarje dag van- drade till hafvet lik som för att vänta på någon- ting eller någon, som aldrig kom.
Upptagen ur ån hade hon strax blifvit den där natten, men sitt förstånd miste hon.
Först efter många år hade hon utskrifvits från ett hospital och — sedan hennes mor längesedan var död — fått vara hos någon, som då bodde just i hennes barndoms rum.
Hennes vansinne var alldeles stilla, hon gjorde ingenting galet och hon talade föga, men — hon företog de där dagliga prome- naderna ut till stranden med ögonen mot molnen öfver hafvet eller mot den sjungande klar- heten därute öfver vågornas eviga härfärd.
Så stod hon och väntade och återvände sedan långsamt in till staden.
H v a d hon väntade på, sade hon aldrig till någon, och för dig själf, som i denna stund minns henne, blef hon borta under de brusande ungdomsårens lopp.
* N u ligger ett modernt stenhus och ett litet stycke korrekt trädgård i ljusa färger på det gula trähusets tomt.
O c h i dagens sorl gå alla likgiltigt förbi och se naturligtvis ingen- ting annat än det de ha för ögonen.
Men kommer någon gång den rätta vandraren, då kan det hända en skymningsstund, att den ele- ganta stenbyggnaden och trädgården bli otyd- liga i dunklet och småningom sjunka bakom en töckenvägg, som tätnar.
O c h — ja, där i det svårmodiga, mulna skenet står den ju ånyo fram, den gamla gatubilden här utmed kajen, det gula trähuset och bänken; och all skym- ningen samlar sig i den tjocka, dystra, nästan hemska skuggan från kastanjens krona, hvil- ken rundar sig lika mäktigt och befallande som förr.
D e t är spöksken och suckan öfver den gamla bilden.
Men detta kommer icke bara fram ur den unga och den åldrande Agnes ' lifstragedi, som nyss berättades.
Det stiger ur det förflutna öfverhufvud, ur minnet af allt, som var och aldrig kommer åter och som är me- ra vemodigt, ju mera och djupare det är glömdt af de flesta och blott speglar sig i några tankfulla sin- nen.
(Illustratör: David Ljungdahl.)
o o JL-Ä L u d v i g Nordström J °0, HUSTRUN skulle resa denna kulna morgon, stökade i rummet, packade sin kappsäck, brände sina lockar, skyndade på barnen och gaf jungfrun order; men på mannens hjärta, som i barmen skälfde, tänkte hustrun icke, mindes icke hjärtat, hade icke stunder, allting var så brådtom, luften var så kulen, regnet slog mot fönstren, och om mannens kärlek var hon ändå säker.
" Kära barn, " sa mannen, kysste hennes panna, kysste hennes kinder, kysste hennes ögon och den ljufva munnen, " jag kan icke se dig fara bort med båten, jag går ut att vandra, barnen få dig följa.
Roa dig, och hvila, och välkommen åter! "
Hustruns milda ögon tårades helt plötsligt.
" Älskade, " hon sade lågt med ångestskälfning i sin blida stämma, smekte ömt hans hufvud, kysste bruna kinder, kysste mulna ögon och den dystra munnen, " följ mig ej till båten, barnen följa hällre, * ej de fatta ännu vuxna hjärtans känslor.
Luften, som du andas, kudden, där du hvilar, gryningen och kvällen, allting är min kärlek, och om åtta dagar, käre, är jag åter, sköt dig klokt och lita på din hustrus kärlek! "
Hustrun for till båten, mannen gick på vägen.
I sitt hjärta hustrun tänkte tyst med bäfvan: " Är hans kärlek borta?
Är den ren förbrunnen?
Om han står på stranden, där sig floden kröker och till sista hälsning viftar med sin näsduk, älskar han mig ännu, och med fröjd jag reser. "
I sitt hjärta mannen dunkla känslor hvälfde, tänkte: " Uppåt bergen vänder jag min kosa, går ej ner till floden, viftar ej till afsked, bryr mig ej att ständigt böja mig i kärlek.
Allt mitt heta hjärtas ångestfulla kärlek ständigt henne ger jag, men hvad gengäld ser jag? "
Och han tänkte: " Kanske har hon tröttnat på mig, älskar mig ej mera, låtsas bara älska.
Nej, jag går till stranden, och om hon från däcket späjar att mig finna viftande bland gräsen, älskar hon mig ännu, och med fröjd jag viftar! '
v " • r c Regnet föll i strömmar, båten gick från kajen och for nerför floden, och på däcket bidde hustrun, full af oro.
Men i våta gräset, drypande af regnet, just där floden krökte, bidde mannen båten.
Som på samma tecken höjde båda handen hälsande hvarandra, och på käppen band han näsduken att vifta, när knappt mera båten långt i fjärran syntes.
k Bådas tårar runno utaf namnlös lycka, och i stumma böner för hvarandras välfärd bådas hjärtan glödde.)
10 F Ö R M Ä N G A Å R S E D A N, på den tid, då under kalla vintrar de hungriga var- garna vågade sig ända fram till knutarna på afsides liggande gårdar, lefde på en sådan gård en ung fru.
Hennes namn, det kan göra detsamma!
Jag hörde själf historien, när jag ännu var ett litet barn, och det var en historia från vilda och ödsliga skogstrakter i sydliga Polen, men som jag sedan tänkt mig den och vill berätta den, kan den lika gärna ha händt livar som hälst.
Mannen var ute i krig, i något af N a p o - leons många, och den unga hustrun satt ensam hemma.
Gården var stor och rik, hufvudbygg- naden höll många rum, men de flesta af dem voro afstängda för vintern, ty det var onö- digt att elda så mycket och knappast trefligt häller med den långa tomma filen.
D e n unga frun residerade i byggningens ena ända, och när aftonen kom, var hon fullkomligt ensam där, ty köket och tjänarnas rum voro i den helt motsatta.
Men när man frågade henne, om hon icke var rädd, log hon spotskt: rädd, det ordet kände hon icke till, och hon stannade hälst i sin gamla sofkammare med mannens plats bredvid sin.
I detta rum hade hon också sitt skrifbord, och när mörkret föll på och allt blef tyst i huset, skref hon ned sina tankar i sin dagbok till honom, den älskade frånvarande, och hon skref också långa bref till honom.
Bredvid henne på bordet brunno talgljusen ned, hon drömde och längtade, och emellanåt gick hon fram till fönstret och såg ut i vinterhimmeln, så oändlig och stjärnbeströdd, och som hvälfde sig också öfver honom.
D u, tänkte hon, du är min lycka och stjärnan öfver min väg, och jag vill vara detsamma för dig!
— O c h innan hon gick till hvila, föll hon på knä intill sängen och bad högt, att H e r r e n måtte be- skydda honom och föra honom tillbaka till IDUNS J U L N U M M E R henne.
T y utan honom, hvad blir det af mig, bad hon, och i en sådan stund kände hon sig svag och liten som aldrig eljes.
Bakom skrifbordet stod på ett staffli ett porträtt af mannen i naturlig storlek.
E n skicklig målare hade gjort det, och det före- föll ofta den unga hustrun så lefvande som om mannen själf stått framför henne, med de stora, mildt lysande ögonen allvarligt riktade på henne, och hvar hon gick i rummet följde de henne.
Inför hans ögon vill jag aldrig blygas, tänkte hon, och hon sökte bildens blick för att finna tröst, uppmuntran och stöd.
S å snart hon såg dessa ögon, kände hon sitt sinne vekna, och hon fylldes af en önskan att växa och förkofras i det goda.
D e t var underbara ögon!
D e t var en hård vinter det året.
Icke bara att kölden var sträng, fattigdomen var stor i det af krig förödda landet, och det berättades om röfvarband, som drogo omkring, öfverallt samlande med sig förbittrade människor, plun- drande och mördande.
P å gården, hvarom här är tal, var också fruktan stor, men den unga frun höll modet uppe, hånande de för- sagda, viss om att oförskräckthet vore det bästa försvaret.
O m kvällen sköt hon själf riglarna för porten och såg till, att fönster- luckorna voro väl slutna, och hon gjorde en sista rond genom kök och tjänarnas rum, där endast ett par gamla kvinnor lågo, innan hon drog sig tillbaka i sitt eget.
Så satt hon en becksvart afton, medan ute vind och väder rasade och skakade takpan- norna.
Som hennes vana var, hade hon skrif- vit, och af ifver och många tankar var hon nu mycket trött.
D e t hade också blifvit se- nare än vanligt denna kväll.
H o n lade ned pennan, suckade och satte sig tillrätta i stolen.
Tröttheten gjorde henne därtill sorgsen, för alla måste hon visa ett frimodigt ansikte, men här, tänkte hon, här må det tillåtas mig att för ett ögonblick sjunka ihop.
Talgljuset drop- pade och rann, och hon såg på det utan att gitta göra något.
K ä r e älskade man, tänkte hon, och hon lyfte ögonen och sökte porträttet fram- för henne och den kända, hjälpande blicken.
I det samma for en känsla af fasa genom henne, ty alldeles tydligt såg hon, hur por- trättets ögon blinkat och nu stirrade på henne med ett alldeles främmande, glasartadt ut- tryck.
H o n böjde sig fram öfver bordet och tänkte skarpt.
Ä r jag vaken?
J a.
Ser jag klart?
J a.
N u vill jag se upp en gång till, och säkert är allt sig likt igen.
— Men när hon åter såg upp, var det främmande, besyn- nerliga uttrycket likafullt kvar i bildens .ögon.
O c h mer än det, ögonen, som mötte hennes voro nu mörka och späjande, i stället för de vanliga ljusa, lysande blå.
H o n förstod strax hur allt hängde samman: en främmande människa stod bakom porträttet, hade skurit ut dess ögon och betraktade henne oafvändt och afvaktande.
Åter böjde hon sig ned.
N u kände hon att hennes händer voro kalla som is, och hon måste bita ihop tänderna för att icke käkarna skulle skallra.
H ä r var hon alldeles ensam, värnlös och i en röfvares våld.
H v a d vän- tade han p å?
Sannolikt på att hon skulle gå till hvila, för att sedan ge en eller annan sig- nal ut i natten, där medbrottslingarne väntade.
Lugn, lugn!
tänkte hon, betvingade sig själf, medan hjärtat slog dubbla slag i hennes bröst.
Nu är hvar rörelse dyrbar, nu gäller det att visa hvad jag duger till, nu måste j a g!
H o n strök med handen öfver sin panna och reste sig, som om hon vaknat upp ur djupa drömmerier.
H o n gäspade högt, hon drog långsamt en kam ur håret, gick fram till sän- gen och låtsades syna bäddningen.
Sinnes- närvaro, sinnesnärvaro!
tänkte hon.
H a n ser hvarje rörelse och hvar min!
— M e n samti- digt som jämvikt började återkomma och hon kunde möta farans hela vidd, växte doft en förbittring upp inom henne, ett dunkelt hat fyllde henne.
Denne niding, här trängde han sig då in, han spolierade hennes dyrbaraste egendom, han hade kanske under timmar följt hvarje hennes görande, hört hennes hviskade ord, läst ut i hennes ansikte hvad som fyllt hennes tankar!
H o n måste, ja, måste öfver- vinna honom, hon måste upptaga striden och gå ut som segrare ur den.
Febersnabbt gjorde hon upp planen, beräknade möjligheter, med- veten om att hon först och främst måste invagga honom, den dolde därborta, i förtroende.
Tidigt på morgonen kom folk i rörelse i huset, men nu sofvo här endast ett par för- skrämda gamla tjänarinnor i kökskammaren.
Af dem kunde hon ingen hjälp vänta.
H o n hade att afvakta den timme i dagningen, då gårdens uppsyningsman knackade på hennes dörr och frågade efter hennes befallningar, och ännu var det väl ett par timmar dit.
V a r lyckan god, kunde han vara åtföljd af någon af drängarne.
Men intill dess var hon en- sam och prisgifven åt sig själf.
D e n unga kvinnan gick fram till sin säng, föll på knä och bad med klar och ljudlig stämma: » H e r r e Gud, » bad hon, » hjälp mig, och jag vill göra en god gärning till din ä r a!
» — H u r länge har han stått där?
tänkte h o n; han måste vara uttröttad, han har stått i många timmar, men han har inte vågat sig fram, vän- tande på att jag somnat.
Men nu skall hans tålamod snart vara förbi, ty innan dagen gryr måste han ju vara härifrån.
IDUNS O c h med ens var hennes plan klar.
H o n reste sig igen, lade armarna i kors öfver bröstet, gick fram till porträttet, bugade sig där och s a d e: » K o m fram, du som döljer dig, jag har sett dig, och låt oss hällre talas öppet vid, att ingen af oss fruktar den andre. » Bakom bilden hördes någon flytta sig, den unga kvinnan sträckte ut handen och makade på bilden; en trasig, smutsig och dödsblek karl vacklade fram.
» H v a d vill n i?
» frågade hon.
» N i har stått länge och är utmattad; sätt e r!
Ä r ni också hungrig? » » Ja, » sade mannen.
H o n tog på ett afsides stående bord mjölk och bröd och ställde framför honom, och han förtärde det tigande, medan han betraktade henne med mörka ögon, som tycktes henne ut- trycka stor vildhet och grymhet.
Ja, så såg en röfvare ut, svartmuskig, med tofvigt hår, i hvilket grått var insprängdt, och dessa korta, breda tänder, som beto i brödet.
H o n stod framför honom och såg på honom utan att vika.
» N i är här för att röfva och råna? » sade hon.
Mannen log en smula.
» Knappast för något annat, » svarade han.
» Vet ni, att jag är ensam? » » Ja. » » Hvarför kom ni inte tidigare fram? » » Jag vill inte döda. » » H a r kanske inga vapen heller! » D e t svarade han inte på.
» Men ni var till sist mycket trött, där ni stod?
N i är en rätt gammal man. » » Ja. » » O c h nu känner ni er b ä t t r e?
» » Tack, » svarade han litet skyggare, och af hans tonfall förstod hon strax, att nu hade hon öfvertaget.
D e t blef tyst, kvinnan gick några steg i rummet, mannen drack girigt ur mjölken till sista droppen, samlade de sista brödsmulorna och stoppade dem i mun.
I springan intill den tunga sidenportieren för fönstret tyckte kvinnan sig se en första aning af ljusning, men säker var hon ej, det kunde också bero på hennes oro och önskan, att hon såg det hon önskade se.
Lyfta undan gardinen och få be- kräftelse vågade hon icke.
H o n gick nu åter fram till mannen och betraktade honom skarpt.
» N i är en främling på orten. » sade hon.
» H a r ni ingenting annat att göra än draga omkring som en strykare och tjuf? » » L å t mig gå, » svarade han, och vek undan med blicken.
» Gif mig några guldmynt och låt mig gå, skall jag inte göra er illa och häller inte röra vid smyckena. » » A h!
» sade hon, » är det pärlbandet och ringarne jag nyss tog af, som ni tänker på.
N u ser jag hur lystet det lyser i ögonen! » — Mannen satt ännu kvar på sin stol, och hon gick helt nära intill honom, med ansiktet öfver hans.
A t t det var en försagd och eländig stackare, det förstod hon då, undergräfd af svält, kanske skickad af andra, och nu förla- mad af hennes djärfva ord och röst.
Usling, usling, tänkte hon, rädd är du också, vet inte hvad du skall svara, vet inte hvad du skall börja med!
I galgen skulle du hänga och inte sitta här.
» Jaså, » sade hon, » smyckena bryr du dig inte om, bara du får gå!
Men tänk om jag nu hopade välgärning på välgärning, om jag nu stoppar dem alla i en påse, där ringarna, se här pärlorna, och denna brosch, och ännu denna kedja.
Men först måste du då berätta J U L N U M M E R mig något om dig själf och ditt lif.
Det skulle roa mig. » » Jag hörde nyss, » sade mannen osäkert, » att ni lofvade Gud en god gärning.
Ä r det detta ni menar n u?
» » Kanske, » svarade hon, » kanske.
M a n får se!
N i grubblar öfver detta och förstår in- genting, stackars man.
Berätta bara! » Jag bedrar mig inte, tänkte hon, det bör- jar verkligen ljusna, om också svagt.
Ännu en timma att hålla ut, inte m e r; men han får ingenting märka.
H o n drog gardinen helt för den smala springan och tände ännu två par ljus i rum- met.
» Jag tycker om ljus, » sade hon, » och natten är svart som en ond själ, det hviner kring knutarna, hör ni, och i veckan refvo var- garna ihjäl en landstrykare.
N i blinkar mot ljusen, mera van vid mörker, inte sannt?
Men eljes är det godt att sitta här, och med mat i magen till!
Se, » sade hon, och hon tog fram ett skrin, öppnade det och visade innehållet: » Ännu mer dyrbarheter, af hvilka det kunde fägna mig att ge er ett par med på färden.
Men ni skulle ju först berätta för mig! » Den stackars mannen hade alldeles sjunkit ihop.
Utsvulten och förbi hade han varit, nu hvilade han i denna mjuka länstol, bländad af ljus och prakt, och matfebern steg åt huf- vudet.
H a n vågade ändtligen se på den gåt- fulla unga kvinnan, hans uttryckslöst glän- sande ögon mötte hennes.
N e j, sade de, detta är ingen dröm, men hvad är det, och hvart föres jag?
D e t band hans tunga, hans händer blefvo som bly, nej, hvad var detta!
Kanske något gammalt, gammalt, längesedan glömdt börjar röra sig inom honom, man vet inte, hon som oafvändt betraktar honom vet ingenting, men på en gång rinna tårar utför hans kinder och fåra dem med två ränder genom smutsen.
Den unga kvinnan lyssnade spändt och ly- hördt utåt huset.
Gick det inte i farstun nu?
H u r lång tid som gått, det vågade hon inte bedöma, kanske var redan dagen inne?
J o, säkert var det steg hon hört, men kunde hon vara säker nog?
H o n lekte med några af skrinets smycken, lät dem gnistra mot ljuset.
» Se, » sade hon, » skall detta också i påsen?
Men hur går det med historien?
Gråter ni? » O c h nu hade mannen fallit på knä och snyf- tade högt.
H a n stammade något, men det blef ingen mening i hans tal.
Den unga kvinnan 11 såg förundrad på honom.
» N u blir han också tokig, » tänkte hon.
» Gud, låt detta taga ett slut! » O c h som om Gud genast hört hennes åkal- lan, verkligen, det kom steg i huset, nu voro de tydliga och de närmade sig hennes dörr.
I ett språng var hon där, hon ryckte upp den och ropade ekande, nu med ens sj älf förbi af den förfärliga spänningen, af det kräfvande spelet: » H j ä l p!
hjälp!
Fängsla röfvaren! » D e t var snart gjordt.
H a n vände med en snabb rörelse hufvudet, ögonen, till höger, till vänster liksom ett djur, men såg ingen utväg någonstans och gaf sig då genast.
Som han led- des förbi den unga frun i dörren, såg han också på henne; det var en tom, sorgsen och förvir- rad blick.
O c h han leddes bort och var borta.
Men frun fördes i säng och måste ligga i ett par dagar.
H o n omgafs af omsorger, hon låg som i en dvala, i en oändlig hvila, och hon hörde sin modiga handling prisas.
» N ä r herrn kommer hem, » sade tjänarinnorna, » hvad skall då inte han säga! » » H v a d ha de gjort af röfvaren? » frågade frun.
» H a n sitter fängslad i byn. » » D e t var en stackare till röfvare! » sade hon och skrattade litet, ty nu började kraf- terna komma tillbaka, och hon tänkte på hur lätt hon ändå rådt på honom.
» Den dumma uslingen, » berättade hon.
» H a n trodde hvart o r d: att jag skulle skänka honom alla mina pärlor och juveler och så låta honom löpa!
Ä r det detta ni menar med en god gärning?
frågade han.
Verkligen en alltför god gärning åt en sådan tjufstrykare. » P å tredje dagen frågade h o n: » H v a d gör nu min röfvare i sitt fängelse?
H a r han frågat efter mig? » » H a n blef hängd i morse, » svarades.
» Det var onödigt att föda honom längre. » » Det är sannt, » sade frun, men hon märkte då, att hon i grunden gärna skulle velat tala med mannen en gång till och få veta hvad han till sist tänkt, när han fördes bort.
Ja, hvad han tänkt.
Frun reste på besök till sin mor, så snart hon kom på fötter igen, och där blef hon borta flera veckor, öfverallt omgafs hon af uppmärksamhet och firades som en hjältinna för sitt mod och sin rådighet.
O m och om igen fick hon berätta episoden.
O m hon inte varit rädd?
J a g?
N e j!
D å skrattade hon.
Man kan inte mista mer än sitt lif!
— Sanner-
12 IDUNS ligen, hon v a r makalöst duktig, stark och ena- stående, därom var icke mer än ett ord, och fick hon en son, skulle också han bli en stor hjälte.
Men om mannen, som var borta i krig, talade vännerna icke så mycket; han hade all- tid mest varit känd som en mild man och en rättvis husbonde i fredstider.
N u skymdes han bort af den stora händelse, som hans unga hustru upplefvat.
D å kom en dag posten med underrättelse om, att han aldrig mer skulle vända åter.
H a n hade funnits bland de många döda efter ett stort och blodigt slag.
Budet kom en morgon, och till aftonen låg hustrun i vanmakt; man trodde, att nu skulle också hon dö.
H o n, som var så bekymmers- lös och modig, detta kunde hon icke b ä r a!
Hon vaknade till medvetande, och hon r o - pade mannens namn, skrek vildt och jämrade.
H o n slog omkring sig, inte ett trösteord kunde hon tåla.
Man förstod henne ej, hon sprang upp och gick och gick i rummen, hon slog med sina knutna händer mot väggarna.
» Gud, Gud! » ropade hon och hädade, » du har be- dragit mig på min lycka, har jag inte bedt dig nog, förstod du inte nog, hur nödvändig han var för mig!
Ä r jag inte som en annan människa, att godt och ondt kämpa inom mig, och är jag inte värd, att det goda skulle få segra?
Men nu är allt slut.
— Jag vill hem! » skrek hon som en rasande.
Midt i natten måste man spänna för hä- starne, och hon åkte.
» F o r t a r e!
» ropade hon, och hon b r a n n nu af längtan efter rummet, hans rum, spåren af hans fjät, ekot af hans röst under deras långa - förtroliga samtal.
H ä s t a r n a störtade fläm- tande vid skjutsstationerna och nya sattes in.
» L å t gå! » ropade hon, » jag betalar allt. » I gryningen var hon hemma.
H o n darrade af hetta och köld, men allt syntes sig likt, och det lugnade henne.
H o n steg ur vagnen: » Följ mig inte, » sade hon till tjänarinnorna, och hon gick ensam genom filen af kalla och tomma rum, som luktade damm, för att komma till sitt eget, där porträttet stod.
Detta var det hon längtat efter utöfver allt.
A t t stänga in sig här, stanna här, för alltid lefva vidare här, ensam med hans bild.
H o n öppnade dörren, och det bläcka ljuset från fönstret med dess fråndragna sidengar- diner föll rätt på bilden.
Men som hon fick se den, gaf hon till ett högt skri och slog händerna för ansiktet, ögonen, ögonen!
H o n hade glömt ögonen.
H o n hade glömt, att de skurits ut, och nu gapade de emot henne med en tom och släckt blick, som var lik något annat, ett minne, hvilket med ens fyllde henne m e d fasa och blygsel.
Ja, porträttet var där som förut, hennes gode, älskade mans porträtt, men ögonen, de hade den eländige röfvarens tomma och sorgsna blick, när han fördes förbi henne till fängelset och döden, utan att kunna fatta någonting af det grymma och förfärliga gyckelspelet.
H v a d hade hon gjort, och hur vå- gade hon begära barmhärtighet?
Tjänarinnorna tassade fram i dörren efter henne, men de stannade tysta och försagda.
H o n hade sjunkit ned på knä, ändtligen grå- tande och bedjande, med pannan ödmjukt mot golfvet, och hon hörde ingenting.
D å vände de och gingo tillbaka, som de kommit — ty det förstodo de, att här skedde något, där de icke hade lof att störa.
(Illustratör: Ingeborg Udden.)
J U L N U M M E R 3£i J J L D A G E N S högmässa pågick som bäst, och proppfull var kyrkan.
Icke på länge hade man haft så vackert vinterlig julhelg där på kusten.
Klar, frosthög himmel och full stiltje; det var som hade den evinnerliga stor- men gått till sömn i hafvens djup.
— Därför fick snön för ovanlighetens skull ligga i fred som vallar af splitterny bomull på kyrkans fönster och på de gamla almarna därutanför, som stodo högtidliga med kronor gnistrande i solen.
Också rådde en hel och festlig stämning öfver församlingen; gamla prosten tyckte sig nästan ha en skara af idel barn, rara och tacksamt lyssnande barn inför sig, äfven om hufvudena voro än så hvita eller månblanka.
— Jaja, det förstås, den riktiga ungdomen, som höll till uppe på den dunkla orgelläktarn, ät nog alltemellanåt höra af sig med litet pladder och nojs.
Men då tarfvades det bara, att predikanten gjorde en konstpaus i före- draget, riktande de skarpa lodjursögonen, som alla så väl kände och de flesta fruktade, dit hän — precis som om han kunnat urskilja den skyldige.
D å blef det tyst igen, och gam- ingen på predikstolen kunde fortsätta så lugnt och myndigt, som om intet passerat.
N e r e i kyrkan satt en ung man, alldeles orör- lig och synbarligen allvarligt uppmärksam.
D e t var Sigge Bring, mästersmedens son.
H a n höll sig så rak och styf, blott med en lätt sänkning åt vänster af det präktiga, blonda hufvudet.
Sigge var så lång, att han utan möda kunde låta sin lugna, men klarvakna blick ila öfver halfva vänstersidan, kvinnfolks- sidan.
D e t gjorde han äfven.
Andra hälf- ten hade han mönstrat vid sitt inträde.
H a n s tankar följde icke prostens julbetraktelse.
H a n visste ju ändå tämligen väl, hvad den kunde gå ut på.
Så att synden var väl inte så värst farlig.
» U n d r a r just, om inte M ä r t a är här i dag! ».
D e t var Sigges text, som han grundligt ut- lade för sig själf.
Ännu hade han inte lyc- kats upptäcka henne.
» H o n måtte väl inte sitta uppe på läktarn! » tänkte han med starkt obehag.
» D ä r passade inte M ä r t a Warring numera, allraminst i dag, då alla stadens lymlar och slynor stämt möte däruppe under de grå hvalfven.
H o n tillhörde ju en gudfruktig släkt, och så fin sen!
Ja, Sigge önskade, att den varit det i mindre hög grad.
— H a n hade verkligen vågat hoppas, att det nu skulle vara litet annorlunda än förr.
N å, bevars, farsgubben var ju visserligen oförbät- terligt densamme.
Inte kunde Sigge hjälpa, att mästersmedens rykte sedan gammalt och tyvärr på goda grunder lämnade mycket öfngt att önska i renhet.
Syndfullheten och elak- heten sutto väl fast i den gamla själen, liksom sotet i hans anletes djupa veck och rynkor.
Det kunde minsann grina så ledt, att lättskrämda fin go visioner af Den lede själf.
— H v a d hjälpte det, att smeden hade pengar, mera pen- gar än folk ansåg honom böra ha med rätta.
Det hade åtminstone inte jämnat friarstråten för Sigge fram till rådman Warrings dotter.
Något godt hade väl gubben ändå uträttat, menade Sigge, genom att låta ende sonen — som han så gärna, så fördömdt gärna velat hålla kvar vid städet — läsa sig fram till både studenten och graden.
» D e t vore väl tusan, » bannade han inom sig, » om en tjuguåttaårig filosofie doktor inte skulle duga åt en småstadsflicka, bara för a t t.
.
. » H a n häjdade sig i sina funderingar, de gledo öfver i annat spår, med saktare fart, liksom i mild tvekan.
Jo, nog trodde han ändå, att inför Märtas egen dom, i hennes stumma hjärta, där dög Sigge Bring.
Men nu, när åren gått, utan försoning efter den dag, då rådman Warring på öppen gata, på själfva Storgatan med hårda ord och lyftad påk gifvit Sigge respass ur hans kärleks Arkadien — nu var han kanske rent af rädd för Sigge?
H a n hade onekli- gen tagit faderns förbud ad notam, — till sy- nes.
Allt mera sällan sågo de så hvarandra, M ä r t a och han.
O c h allt kyligare blef hans hälsning, ju längre det led, ju närmare han kom sitt mål.
N u var han framme, och nu — var han redo att bryta isen.
IDUNS 13- J U L N U M M E R / i I går, julafton, i det stilla, härliga snöfal- let, hade han återsett henne.
Så lik sig hon var: smärt och smidig, förnämt blek, kanske litet magrare än förr, så att de stora, bruna ögonen lyste än större, än mörkare djupa.
Sigge visste ju inte, hur han själf tagit sig ut, hvad och hur mycket hans ansikte, hans hälsning kunnat uttrycka.
Nog af, han hade med seger- visshet slängt bort sin mask af sårad stolthet, af stel likgiltighet.
Med hatten i hand, leende och bugande, hade han stannat framför henne på trottoaren.
O c h fått — en liten, flyktig, nästan främmande nick till svar, och så var hon borta.
Gamle prosten gjorde en konstpaus.
En gumma i predikstolstrappan vågade snyta sig.
Men det ljudet dog för ett annat: » B o m!
— Bom!
— Bom! » H e l a församlingen hoppade till i bänkarna; på läktaren blef det med ens lössläppt, buller- samt lif, som när en småbarnsklass får ovän- tadt skollof.
Prosten stod blek och förstum- mad däruppe.
— Det var den gamla signal- kanonen framför rådhuset, som dundrade ut sitt: gif akt!
öfver den i helgfrid och snöpäls slumrande lilla staden.
— Alla visste, hvad den saluten betydde: elden är lös!
» Elden är lös!
— E l d! » skreko vettskrämdt gälla stämmor på kvinnosidan.
O c h från alla kanter, från hela den i templet församlade, nyss sa anda ktsfulla menigheten ljöd det i för- virrad stigande korus: » E l d e n!
Elden är lös! » Och hela församlingen, gamla som unga, hade ryckts upp ur den lyssnande dvalan, som ett haf i plötsligt utbruten orkan tumlade man, trängdes, brottades ut i midtgången och sido- gångarna, hän mot alla portar.
D e flesta sökte sig instinktivt mot stora torndörren, men just därför uppstod där nedåt den värsta träng- seln.
» Varcn lugna!
— I Guds, V å r F a d e r s namn! » ropade prosten och slog näfven i predikstolskanten.
Nästan ingen hörde honom.
— Sigge Bring stod ensam kvar uppe på kortrappan, skarpt, vaket spejande.
— H a n hade som genom en ingifvelse fått klart för sig, att M ä r t a fanns i kyrkan, — ehuru han ej kunnat upptäcka henne — samt, att hon sväfvade i stor fara.
— Så hven ett skri uppifrån läktaren: » Det är hos rådman Warrings det brin- ner! » » H o s Warrings, — Warrings, » sorlade fol- ket och stormade än vildare mot utgångarna.
Rådmannens hus var det präktigaste i staden, men af trä, af trä.
— I det ögonblicket såg Sigge en ung kvinna falla framstupa midt i en bänk nära torndörren.
O c h så fort det än skett, hade han igenkänt Märta.
— Sigge ilade ned för trappan, utför stora gången, dök in i massan af virriga, fäktande och larmande människor och banade sig med för honom själf obegriplig smidighet väg till den bänk, där M ä r t a fallit.
» Tänk, det stora, granna huset! » » Gammalt och torrt, ryker med som näfver! » » Månne de ha försäkrat? » » D e ha go rå! » » Jesses, det blir en brasa! » » Och en så ' n jul för dem! » » Tänk, som det skall fatta i! » » Gudilof, att vi ha stiltje! » H a n hörde som i en dröm alla dessa rös- ter, plötsligt så främmande, likgiltiga, surra och skräna omkring sig som böljor i ett ko- kande haf.
Och där höll hon på att drunkna, » Sigge!
— Åh, — nu förgås vi.
— P a p p a!
» » Ja, res dig upp, så skall jag följa dig till pappa! » manade han lugnt, med med fasthet.
» H a r hon litet luktvatten, h v a d?
» sporde han den darrande gamla, som själsfrånvarande stirrade på dem.
H a n lyckades förmå henne att plocka fram en liten, ful flacon med någon obestämbar parfym.
O m en stund hade den märkliga odören satt lif i stackars M ä r t a W a r - ring.
O c h då var kyrkan så godt som utrymd, — och stödd af Sigge och den äfven till- kvicknade gumman stapplade M ä r t a ut i den svalkande vinterluften.
Sigge föreslog, att hon skulle gå till sin faster, en änkefru, som bodde helt nära kyrkan.
Sedan skulle han skynd- samt bege sig till brandstället och underrätta hennes far om hennes svimning samt — om rådman tilläte, lika skyndsamt bringa henne bud om farans räckvidd.
Ännu mycket medtagen, lutade hon ett ögon- blick hufvudet mot hans axel och suckade matt: » Tack, kära Sigge! » Gatorna närmast kyrkplanen lågo visserligen just nu ganska öde, som nersnöade landsvägar.
Men likväl tackade Sigge ödet, som gifvit dem gumman till förkläde.
— Borta öfver de hvita taken steg en gråsvart rökpelare med brand- gyllne flamtungor, hög mot den isklara rymden.
&lt;J.U.
hans ungdoms älskade, hvars hem snart skulle ligga i rykande ruiner.
— Naturligtvis brydde ingen sig om henne!
D e tänkte bara, hvar enda en, på att komma ut och få se, få rädda sitt eget och njuta skådespelet.
— Jo, så voro de förstås rädda för staden i dess helhet, som så många gånger förr både hotats och härjats af eldens rasande öfvermakt.
» M ä r t a!
— - Seså, res dig! » H a n hade ändtligen hunnit in i den trånga bänken, fram till henne.
H o n låg som hon fallit, raklång, framstupa, med ena handen un- der ansiktet, den andra bakåt, krampaktigt slu- ten om psalmboken.
— Endast en liten, af skräck hälft vanmäktig gumma hade dröjt kvar hos henne, kanske mest af oförmåga att taga sig därifrån.
» M ä r t a!
V a k n a!
— Vi ska ' hjälpa dig! » sade Sigge in i hennes öra, i det han knäböjde och lyfte hennes hufvud, varsamt, med båda händerna.
H o n var likblek och de halföppnade läpparna hade en hemskt blygrå färg.
Men sakta höjdes ögonlocken, och hon betraktade honom.
Fram på eftermiddagen, då det redan var halfmörkt, kom Sigge Bring pulsande i drif- vorna ut till sin faders tomt, strax utanför staden.
Smedjan stod ödsligt svart, bonings- husets nedrökta länga likaledes, och gårdspor- ten var bommad.
H a n fick bulta länge, innan gubben ändtligen, svärjande som vanligt, be- hagade släppa in honom.
» H å, är det du, påg!
Kunde ta ' mig hin hållit dig hemma och hjälpt mig. » » Ja.
— H v a d då m e d?
» » H v a d då?
T o k e r!
Jag har fått gå här ensammen, med kärringen — (det var husets åldriga tjänarinna) — och.
.
. » H a n spottade., grinande genom portspringan ned åt staden.
, » O c h —? » vågade sonen påskynda.
» Och häfva verktygen och det andra metall- värdet och — och kassaskrinet — i — i brun- nen. » » I brunnen? » — Sigge stod gapande af häpnad.
» J a visst, — om sta ' n brinner! » » Ack nej då, far lille, det är redan släckt.
Men hade det blåst upp en smula, så — » » H v a '?
— Brinner det inte hos Warrings? » Gubbens tomtansikte förvreds som af besvi- kenhet.
Sigge måste le.
» N e j, det var bara ett spannmålsmagasin i gårdslyckan näst intill.
Ena gafveln hos råd- mans blef litet svedd i färgen, annars gick det så bra, så bra.
O c h för resten kan jag tala om — — » H a n a f b r ö t sig, liksom snål om sin lycka inför den snåle mästersmeden.
Denne hade inte fäst sig vid den ofullbordade satsen.
H a n mumlade bannor öfver det onödiga besväret med brunnen.
» Jo, » tillade Sigge halfhögt, » och i dag har det blifvit bra — mellan mig och Märta. » Mäster Bring blängde; omsider stötte han fram: » D e t var det allra — — » Sigge anade ett kraftord.
» Ja, far, » inföll han allvarligt, » det var ett under. » (Illustratör: Ingeborg Udden.)
14 IDUNS J U L N U M M E R " SAÅROUGHETER V 1 4 * 1 OITHÖGBERG K Ä R R I N G E N gick hemma i byn och trätte på björn, som gick borta i skogen, så att nog må ni tro att det tog!
O c h denna björn var heller inte den, som hade rifvit fänaden, fast han var hållen för ' et af getarpojkarna.
D e kunde dagligen se och höra från berget, huru han gick där och mull- rade för sig själf och sprakade i riset och stökade nere på det jämna töet mellan åsarna i den tjocka och mörka grankälen, där det var lagom svalt och godt för honom.
H a n hade ännu icke haft blodad tand till den dagen, åt blåbär och läppjade myror nere på krången mot ån, där det var mera öppet och solljust.
H a n var from och stillsam till sinnes, då allt gick som han ville, och sjöng då på sitt eget välbehagliga vis i evinnerlig växling mellan två spruckna bastoner.
Grymt förargad kunde han ju blifva något tag, då sommarlopporna härjade för vildt i pälsen, men om de härjade stillsamt och måttligt, så hade han bara jul och goda dagar.
D å kunde han tystna, stanna och sätta sig på töet, sträcka käften upp i vädret med en tacksam blick mot höjden, skubba sig njutningsrikt mot en granstam, slippra sig om nosen vid den ljufva klådan.
D e t säjer sig själft, att den, som aldrig känt en riktig god klåda, har heller al- drig haft något godt af lifvet.
Björn har tolf mans styrka, är således stark som en hel häradsnämnd, men också endast half mans vett, d. v. s. lika mycket som en tingstjänare i gamla tider.
Därtill må äfven läggas, att så länge H i n ej farit i honom med köttsens begärelse, har han mer än mången hä- radshöfding sinne för rena linjer, symmetrisk ordning och matematisk formgestaltning.
H a n är riktigt stormkinkig i allt, som angår reda, ordning, snygghet och regelbundenhet i skogen.
O c h när nu den här björnen gick där på töet, så sökte han rätt på allt ris, alla stickor och pinnar och all nerlega och lade ihop allt- sammans i ordentliga brötar på ömse sidor om stigen.
H a n lade upp dem lika stora och lika långt från stigen, till höger och vänster, så att det såg riktigt prydligt ut.
E t t evinnerligt bestyr hade Storpälsen med myrkasarna, som lågo här och där utan regel och ordning i grankälen.
Såg han en myr- kase på ena sidan om stigen, så skulle han prompt ha en likadan midt emot på andra sidan.
O c h där hade han gått och försökt flytta kasarna, så att de skulle lämpa sig efter hans fordringar.
O c h spillt hade han gjort all väg där han luffat.
D e t är, förstås, ingen lätt sak för en björn att bära en slik mörja mellan ramarna.
D å flyttningen inte gick särskildt bra, hade han fuskat till ' et med ris och mossa, för lika skulle det se ut å ömse sidor om stigen, kosta hvad det ville.
Krokväxta granar tålde Storpälsen inte se.
Dem han rådde med, ref han upp med roten, det också getarpojkarna sågo från berget.
Fick han tag i en krokväxt gran, som stop- pade, så vrålade han hiskeligen; var vädret lugnt hördes målet hans hela socknen rundt.
O c h inte gaf han sig heller i brådkastet.
F o l - ket i byarna omkring kunde få höra vrålet af en gång på gång i timtal, då han höll på med någon ogörlig gran.
Så pass.
kinkig om prydlighet och ordning är Storbrunte, när han går ensam i skogen på ett to, där han trifves bra.
Men detta är bara före syndafallet.
Sedan Storbrunte har fått smak för nötkött, är han förvandlad till en fullständig slarf med grof likgiltighet för omgifningen, dess brist på ordning och rena linjer.
O c h hvad nu den här björnen beträffar, så säger det sig själft, att han gjorde sina särskilda beställningar i två likadana ka- sar lika långt från stigen på ömse sidor.
Så kinkig är Skogsfar, när han går skuldlös uti skogen och stökar i ensamheten.
N u hade en bonde i byn förut på vårsi- dan fällt och kvistat af en del byggnadstimmer nere på krången mot åkanten.
Detta allt låg nu kvar så där huller om buller på skilda ställen bredvid stubbarna.
O c h där skall man tro, att Stortassen fick ett bestyr att reda ihop virket såsom han själf ville h a e t.
Att lägga upp stockarna i två trafvar å ömse si- dor om stigen gick väl an, men si nu ville han också ha de trafvarna alldeles lika, ty på annat vis stötte det hans snäfva ordnings- sinne.
Detta hade kunnat vara kinkigt nog för en hel häradsnämnd, långt mindre ett björnvett utan aning om stycketalsräkning.
J a, nu skall en tro, att Blåbärsslafsen fick gå där och höfta och prof va.
Först bar han upp på blindt måfå en toppad trafve å ena sidan.
Återstoden virke lade han på andra sidan om stigen i en ny trafve.
Den blef alldeles för stor och kunde icke heller full- bordas med stockar i toppen.
F ö r att hjälpa detta bar Nalle dit några klampar från första trafven och fick så den andra fullbordad.
Men så blef han varse, att den första var skamfilad, bar stockarna tillbaka, fann sig åter i ena-
IDUNS 15 J U L N U M M E R D å tyckte likaste bonden i byn och hans pojkar, att de så gärna kunde fresta på honom ett tag, men försiktigt.
A t t stå på backen, när det skulle bära till att skjuta, detta hågades just ingen af dem; alla tre ville helst vara bra- nog högt till väders vid skjutningen, så att de ställde till en gäll att stå på bredvid Storbrun- tes ena k a s; vill säga, att de hängde upp två stänger på vidjehankar, som fästes i starka grankvistar och lade bräder tvärs öfver stän- gerna.
D e t var en ställning att stå på täm- ligen högt öfver backen.
D å gällen var i ordning, klef hela sällskapet upp med matsäcken och väntade med skjutfär- diga gevär tills Nalle kom och luktade på sin kas.
Just som han skulle vända sig om och ställa sig i ordning sköt gubben, men det tog bara i skinnet.
Äldsta pojken sköt inte bättre, den andre sköt alldeles bom.
D e t var bara så pass med de skotten, att Brunlufsen vardt alldeles rasande ilsk; vrålet hans vara nära att spräcka deras örhinnor.
Så kom han under gällen och satte som en pil uppför närmaste granen, där ena stången hängde.
» H e r r e jämmerligen, si nu kom ' han upp till oss! » hojtade yngre pojken ända utöfver sig, och de andra i sällskapet kände sig inte stort bättre till mods.
M e d detsamma fick den fulingen tag i gällen och det bar i backen med allihop, björnlunsen vältande inunder, brädlapparna och karlarna ofvanpå.
E n gudslycka var ju, att de kommo helskin- nade till byn, men utan bössor.
Jojo, tyckte grannarne, det kunde nog så där vara för den obefarne att ge sig ut på kärring-kommando i det som kvinnfolken lite ' eller ingenting förstå sig på.
Större blef vinsten ej, men den var nyttig till nästa gång.
(Illustratör: Gunnar Widholm.)
hända elände, blef lömsk till sinnes, röt vildt och luffade iväg bortöfver töet.
Efter nå- gon stund återkom han, fick syn på de oor- dentliga trafvarna och började stöka om dem på samma vis så länge tålamodet räckte.
E n dag kommer han igen på stigen och blir ledsen öfver att stupa i denna oordning.
Af ren slump råkar han till en början in på rätta stråten, tyckte de, som sågo honom från ber- get.
U r den stora villervallan bär han bort en stock och lägger ned den bredvid stigen såsom början till en ny traf ve.
N ä r han så kommer med den nästa, fordrar ordningen att den lägges på andra sidan.
Storlufsen slän- ger sedan den tredje stocken bredvid den för- sta, men blir därpå brydd och fundersam.
Den likställiga ordningen är störd, han bär den senaste stocken till andra sidan, finner sig i samma elände, bär den tillbaka och knogar på några hvarf fram och åter, tills han ledsnar och ursinnigt rytande vänder ryggen åt allt under dubbelvikande skratt på berget.
Så får han åter syn på den oordnade bröten.
H a n griper en ny stock och med denna kommer han strax ur det gamla bryderiet.
T v å par stockar ligga nu i symmetrisk ordning vid si- dan om stigen, men han måste genomgå ena- handa vidrigheter på nytt, när han kommer släpande med femte stocken.
Lägges han till höger eller vänster så stores denna symmetri, som Skogsfar ovillkorligen skall se icke blott som det slutliga målet, utan jämväl under ar- betets hela fortgång!
D e t i sig själf kinkiga problemet har han sålunda själf öfverlastat med den rena omöjligheten.
En lyckträff, som är hans ihärdighet fullt värdig, leder därhän, att han under gladt grym- tande får upp två lika trafvar, där endast toppstockarna saknas, men si då finns bara en stock kvar att utfylla bristen med.
Nalle lägger den öfverst på ena trafven, men då ser han att trafvarna bli olika.
H a n bär stocken till andra trafven, men står där i samma fördömelse, flyttar om och om igen; till sist luffar han ursinnigt rytande från den förargliga tillställningen.
H u r u länge Stortassen gick där och lade om den sista stocken, har jag ingen reda på.
Till slut tör väl detta elände ha börjat bränna sig fast i hans minne.
Med allvarligt betrak- tande min ställer han framför sig denna elän- diga klamp, som aldrig vill veta hut och ta reson, dänger honom ursinnigt mot en sten, klöser honom, hädar honom med sina vildaste förbannelser, gör därpå ett nytt försök, men stocken är lika förstockad.
Så luffar Stor- pälsen åter sin väg i värsta förgrymmelse.
H u r u många gånger han denna .sommar gjorde om försöket med den envisa klampen, vet jag heller icke, men till slut rann ett ljus upp för halfmansvettet med tolfmansstyrkan.
Myrslafsen tar den olycksaliga klampen i ra- marna, bär den till ån, slungar den obarmhär- tigt i strömmen och vrålar af fägnad, när det bär iväg med den eländiga symmetri-förstöra- ren!
Så pass kinkig är Skogsfar, när han går ensam i skogen och stöflar!
Men som sagdt, kärringen gick där hemma i byn och trätte på denna oskyldiga björn, som gick borta i skogen.
O c h hon tyckte nog, att det vore väl en skam till karlar i byn, om de inte kunde ta denna björn, då han gick där sa nara, att alla människor kunde se fukterna hans från berget.
IDUNS 16 - 0 &lt; y J, J U L N U M M E R t / \ \ M v " v •ZIGENARDARDNEN: af CARL L A R S O N I BY- E N G Å R D, som låg alldeles intill och i slagskuggan af en liten låg berg- knalle, växte ett gossebarn upp, som hette P e r.
Gården hette Gropens af ålder l ö r sitt läges skull och P e r hette alltså G r o p - P e r.
I skugga hade han blifvit född och växt upp och något af skugga och sjuklighet hvi- lade äfven öfver hans späda varelse.
H a n var blek och tyst och liknade inte sina syskon och inte de andra skrikiga och robusta bybarnen heller.
Inte för det han var något underbarn, men genom sina frågor om det för honom nya och okända lifvet hade han röjt, att den sida af lifvet, som mest intresserade honom, låg långt utanför de äldres vanliga tankekrets.
Därför ansågs han lite » småfunda » och var föremål för föräldrarnas hem- liga farhågor de sällsynta tillfällen, då de tänkte på barnen så där ett och ett och inte bara i klump.
Som det skuggans barn han var älskade G r o p - P e r solen mer än allt annat.
H a n ikunde sitta timtal ' i den däfna skuggan på förstutrappan till Gropens och se på hur de andra gårdarna midt emot lågo och gassade sig i solen.
Gropens hade sol endast midt på dagen.
Sent kom den upp öfver bergknallen och snart gick den ned igen.
Och G r o p - P e r längtade oklart efter ett lif, som skulle vara alldeles fullt med sol.
Ljust och gladt skulle det vara och inte den däfna skuggstämningen i Gropens.
H a n anade att lifvet som det var i Gropens inte var det enda, utan att det skulle ha andra sidor, ljusare och vackrare, och det var kring dessa okända sidor af lifvet som hans tankar hälst rörde sig.
Men hur skulle han få veta något?
D e äldre skötte sitt och svarade föga på hans dunkla frågor.
H a n kunde förresten knappast fråga heller.
H a n visste ju inte hvad det var han längtade efter.
H a n kallade det för » det fina », och hvem kan svara ett barn, som frågar efter det » fina ».
Ibland tyckte han att » det fina » skulle komma och uppenbara sig, men det kom aldrig.
Det var när han gått upp pa berget och satt sig på de heta solstekta stenarna däruppe och med slutna ögon vände sig mot solen.
D å såg han så mycket vackert bakom ögonlocken i det ljusa mörkret.
Det rörde sig, det växlade form och färg och hans fan- tasi kunde få det till hvad han ville.
Men så fort han riktigt ville fånga det och hålla det fast, så flydde det, och han såg bara solen, som skälfde och bländade hans ögon.
H a n sökte » det fina » bakom och inuti all- ting, men det vardt aldrig riktigt bestämdt.
Det vardt overkligt och formlöst och han ville ha fram det ensamt och förtätadt.
Nu.
var det vår och varmt.
Solen lyste, och öfver Gropens gårdsplan forsade smältvattnet ur berget.
P e r och en yngre syster voro ute och tyst och flitigt gjorde rännilar åt vattnet, som letade sig ner i diket och bäcken.
Det var ett tacksamt arbete.
Vattnet följde lydigt P e r s skoklack, när han i sanden repade upp fåror.
H a n ledde det genom ett nät af små kanaler med dammar och fall och njöt af solen och det darrande ljuset från rännilarna.
Det var den första riktigt varma vårdagen.
Flu- gorna, som inte P e r sett på länge, kommo fram och satte sig i solskottet på stugväggen.
D ä r sutto de bara, litet dufna och tysta med vingarna tätt intill kroppen.
Men fram- emot middagen, när solen lyst på dem ett bra tag, bör- jade de lefva upp.
D e kliade sig i hufvudet ett tag och flätade sina ben, och så gjorde de ett litet hopp på väggen.
Det lyckades.
D e domnade lifsandarna började tina upp, vingarna spärrades ut litet och de djärfväste började göra små utflykter från väggen.
En liten kurva ut i solskenet och så tillbaka till den varma väggen för att klia sig i hufvudet och fläta sina ben ett tag till.
P e r glömde sina kanaler för att se på.
D å kom en karl in på gården till Gropens.
En karl med svart skägg och hvita tänder och en låda på ryggen.
E n fin låda, tänkte Per, ty det lyste i solen af granna skoningar och beslag.
H a n krängde af sig lådan, satte på en vef och så fylldes hela Gropens gård af
IDUNS välljud.
P e r slöt ögonen i en glädje, som han aldrig känt förr och aldrig trodde skulle kunna finnas till.
N u kommer » det fina », tänkte han och nästan föll i vanmakt af sällhet.
Nu, ändt- ligen.
N u såg han och hörde allt hvad han undrat öfver.
Gården och byn och hela världen flöt i ett haf af skönhet.
Underbara toner dansade ut och upp från denna underbara låda, tumlade om i solskenet, stego mot höjden som ljusa granna band eller gingo fram stadiga och och allvarliga som när mor och Sarus Stina gingo till kyrkan.
P e r glömde flugor och dam- mar för att vänta på » det fma », som nu skulle komma.
D e n svarta karlen vefvade och drog och det så länge sökta kom P e r allt närmare.
H a n såg vackra syner, han såg vackra män- niskor, som gingo hvitklädda i solsken och skrattade och kastade blommor och färgrika dukar på hvarandra.
Och de redo på hvita hästar och granna fåglar flögo omkring dem.
O c h alla logo de och vinkade åt Per.
Men just som de kommo som närmast, sade det pff, pff i positivet och allt var sm kos.
P e r var nära att gråta, men den svarta karlen knäppte och sysslade med några knappar och så bör- jade det igen.
Så lycklig hade P e r aldrig varit.
H a n vågade sig fram ända till positivet och isåg karlens ögon och hvita tänder lysa.
Men han nästan döfvades af välljudet och bländades af beslagens prakt.
Borta vid knuten var det vackrast.
N u sade karlen någonting, som hvar- ken P e r eller hans syster förstodo, men det lät som » zigenarbaronen ».
O r d e t etsade sig fast i P e r s hjärna och utbytte där begreppet » det fina ».
D e t nya ordet lät mera bestämdt, och som det kommit till honom under sådana tusen- f aldt lyckliga omständigheter, vardt det honom lika kärt som det som han lade i det.
O c h den låten, som karlen nu vefvade fram, var den allra vackraste.
Mänskorna, som P e r såg, voro ännu vackrare, hästarna hvitare och blommor och fåglar lyste i alla färger.
P e r väntade bara att få lyftas upp på en hvit häst och få rida med de andra i solen och få blommor och brokiga band att sätta på sig.
H a n slöt ögonen hårdt för att vara beredd, när undret skulle ske, men så sade det pff pff igen och allt var borta.
N u kom mor ut med en slant.
Karlen boc- kade sig, log och nickade åt barnen, som stodo trasiga och smutsiga vid knuten med hvardera ett finger i näsan och gick med lådan till Sarus.
P e r var olycklig.
» Zigenarbaronen » hade flytt igen och han skulle kanske aldrig få tag i det mera.
Och så nära hade det aldrig varit.
O m han inte kunde fånga det nu, så gick det aldrig kände han, och han skulle aldrig få klarhet öfver solsidan af lifvet, den sida, som han ville känna.
» Zigenarbaro- nen » hade kommit till honom som en hälsning därifrån och han hade förstått den, men inte hunnit få full klarhet.
D e t måste han ha.
O c h just som de första tonerna från positivet på Sarus gård sväfvade ut öfver byn, trängdes mellan skjul och hus och återkastades från bergväggen, tog P e r sin syster i hand och sprang öfver dit för att än en gång få lyssna och vara salig.
Den svarta karlen log och nic- kade, när de kommo, och vid Sarus gamla väderspruckna stugknut, fick P e r sina syner och sin saliga hänryckning tillbaka.
Men när det var som vackrast och som närmast att bli fullt och klart förstådt, sade positivet pff pff och det var allt borta igen.
F r å n Sarus gick den svarta karlen till Bul- lers och så till de andra gårdarna i byn och ifrån den byn till de andra byarna, öfverallt lyste solen, glittrade och rann vårvattnet och öfverallt följde G r o p - P e r och hans syster hän- ryckta och saliga.
Den svarta karlen spelade och P e r s syner uppträdde med förnyad styrka när » zigenarbaronens » toner flögo ut och glitt- rade öfver byarna.
Men det vardt aldrig mera 17 J U L N U M M E R än syner.
» D e t fina » kom aldrig öfver ho- nom som han väntade, som ett rus, då han skulle lyftas och föras med och få gå in i klarheten och se lifvet från solsidan.
Den lilla truppen gick vidare genom byg- den.
Karlen först och så de båda barnen en bit efter, trasiga och smutsiga, blyga och lllfäna.
F ö r G r o p - P e r och hans syster öpp- nade sig en ny värld, som de aldrig sett förr, de som ännu knappast varit utom knuten hem- ma.
F ö r P e r vardt det alltmer till en visshet att i dag skulle han få se lifvet riktigt.
F ö r honom, som suttit i skuggan hela sm tid var denna färd i sol och toner ett triumftåg och snart skulle det underbara hända.
H a n skulle få veta allt, få klarhet i sina dunkla föreställ- ningar, i denna soliga, varma och välsignade dag.
Bygden var lif och rörelse.
K a r l a r och hästar på alla vägar.
D e t var ett gnäggande och vrenskande af alla våryra hästar.
Karlarna ptroade och hojtade med tömmarna styfva som spelsträngar.
V i d kvarnbron rusade ån utför fallet, gul och fradgande, kvarnen mull- rade, sågen gnisslade och skar och timret på sågbacken låg och andades kåda.
Bönder stodo öfverallt, i kvarndörren och på sågbac- ken i klungor med mösskärmarna nere på nä- san och ögonen ihopknipna af sol och listighet, och i kvarnstallet stampade hästar.
Längst ut på näbben emot älfven lötades timmer.
Det blixtrade och sken af yxornas egg.
Den svarta främlingen med hela G r o p - P e r s skönhet i sin blänkande låda gick vägen fram och efter kommo barnen i nedkippade lungvåta skor.
P e r kände kvarnbron darra under sina fötter och skulle under andra förhållanden mer än gärna undersökt fallet och allt det andra när- mare, men inte i dag.
Nu stodo högre intres- sen på spel.
Framför gick den svarta med den underbara lådan, som rymde lifvets hem- lighet och den måste han nu följa.
O c h de följde, från gård till gård och från by till by, alltid en bit efter, stodo hänförda i grindhålen när han spelade och njöto intensivt af zigenar- baronens tonmålningar.
D e aktade inte på att tiden led, att solen gick allt lägre och att det vardt allt längre och längre hemifrån.
Positivhalaren började till och med höra sig för om nattlogi.
H a n s af mycket vägfa- rande öfvade öga såg att dalgången trängde ihop sig och att snart nog skulle de sista gårdarna före skogsbältet vara uppnådda.
H a n log och nickade inte längre åt barnen, när de kommo efter in på gårdarna.
H a n befarade naturligtvis att deras närvaro skulle minska hans utsikter att få husly.
H a n började bli retlig, spelade vårdslösare, ibland nätt och jämt en låt, och så gick han vidare sedan h a n förgäfves hört sig för om logi.
Folket sågo undrande på de båda okända barnen, sade ingenting åt d e m, men s å g o länge efter dem från trappor och grindhål, då de traskade förbi.
» D e t fina » kom aldrig till Per.
Synerna blefvo bara blekare och ble- kare och » zigenarbaronen » kunde inte förtrolla som i början af dagen.
I stället började en viss fasa insmyga sig i hans själ.
H a n visste inte ett tecken hvar han var o c h inte åt hvad håll Gropens låg.
O c h nu började det m e d ens bli så olikt sig.
Solen var inte varm längre.
Den hängde öfver skogen röd och sval, o c h vattnet i diken och källsprång minskade, d e t lade sig små glasklara hinnor af is öfver ränn- ilarna, och gruset började stelna på vägen.
H a n frös och var hungrig.
Dörrarna stängdes i gårdarna, ingen körde på vägarna längre o c h allt vardt som ett annat kallt och ovänligt land.
Barnen stannade, och flickan började gråta.
» G r å t inte! » sade Per.
H a n var j u äldst o c h måste säga något, fast han visste inte hvad h a n skulle göra och visste inte hvarför inte systern skulle gråta.
H a n såg den svarta karlen gå in i en gård längst bort och inte komma ut mer.
Jo, han kom ut, men endast för att bära in sitt positiv.
O c h inte ens det glindrade mera i skoningar och beslag.
D e t såg ut som en vanlig smutsig låda och P e r kunde aldrig tro eller förstå att » zigenarbaronen », som v a r så » fin » kunde bo däri.
H a n v a r narrad.
O c h sorgen öfver att vara narrad blandade sig m e d rädslan för sin öfvergifvenhet, med skräcken för natten och ensamheten.
O c h det steg en het våg genom hela hans späda frusna varelse, en våg af namnlös sorg, som utlöste sig i en våldsam gråt.
O c h systern, som sett upp till brodern som den starkare, grät värre när äfven han grät.
O c h de stodo allena långt hemifrån ute på en okänd väg och det började mörkna.
Steg hördes på vägen och en kvinna aftecknade sig mot kvällshimlens allra sista ljus med för- gyllda konturer och håret lyste som gull.
Det ropades » P e r! », och P e r svarade: » Ä r dä Kri- stin? » D e t var Kristin, pigan i Gropen, som kom.
H o n bannade, frågade, berättade huru hon sprungit och frågat efter dem, knöt sko- remmarna, snöt näsorna och torkade tårarna, andfådd och förargad.
» K o r s i jeskade botten tocka ungar!
Ge se åf så långt hemifrån sä en stackare ska springa andan ur se å leta.
O c h i kväll s e n, när jag skulle gå med Sarus Stina te Hyttbyn på bön. » P e r tänkte e t t ögonblick a t t fråga något om » zigenarbaronen », men hörde på Kristins tal a t t det knappast vore lönt och afstod.
D e t vardt sena natten innan Kristin med barnen hann hem.
H e l a Gropens var i upp- ståndelse.
M o r grät och far var elak.
Drän- gen gick med ljus och lykta uppe i bergen, letade och ropade » P e r ».
Inne i stugan sutto Sarus kvinnfolk och sågo högtidliga ut och talade om barn, som kommit bort i deras ungdom.
D e talade i o m vargar och om barn, som drunknat och som blifvit bergtagna.
O c h en stämning af olycka låg öfver hela stugan.
F a r m o r i Gropens, som hörde klent och därför inte rätt visste hvarom fråga var, hade tagit fram stora psalmboken och läste med hög röst något som ingen rätt hörde på, men Sarus kvinnfolk knäppte ihop händerna i alla fall.
Barnen fingo varm mjölk och en smörgås och systern somnade med tuggan i mun.
P e r grät.
Lika mycket för bannorna som han fått som för a t t det » fina », som i denna underbara dag varit honom närmare än någonsin, flytt igen.
O c h han kände för första gången en aning om, att han aldrig skulle komma öfver till solsidan af lifvet.
!
(Illustratör: Lydia Skottsberg.)
18 IDUNS J U L N U M M E R DE / M m KAVAJ KOS TYMEA) M O B E R G V A K N A D E af att solstrim- man från refvan i den blå rullgardinen stack honom i ögonen.
H a n hade klockan hos farbror, men på ljuskilen vid bordshörnet kunde han se, att det var vid tolftiden på dagen.
» Fan, jag tror man sofvit öfver hundvakten, » muttrade han och kände sig hungrig.
H a n ka- stade undan filtstumpen och tidningarna, som han hade öfver sig i de ännu frostiga juni- nätterna, och så störtade han bort och fick fram den påbredda smörgåsen och pilsnern, som kvarglömts i rockfickan.
H a n drog upp rullgardin och satte sig att äta i solskenet.
Fötterna höll han på staffliet, för golfvet kän- des litet kallt.
Därnere under täppan och plan- ket låg Riddarfjärden blank och blå.
Moberg var egentligen en rätt enkel pojke.
H a n hade hyrt vindskrubben af gubben N y - kvist, därför att han tyckte om att måla bå- tar.
O c h så var det ju rakt som ett sommar- nöje här uppe i Skinnarviksbergen.
Moberg hade gått flera veckor och funde- rat på att lägga upp en tafla med stilla vat- ten och skutor med segel på tork och små rökmoln ur middagsröret.
Men det hade inte blifvit något af, för han kunde omöjligt få tag på den ena träproppen till staffliet.
H a n hade gått och plockat och ställt därnere i täppan, och Nykvisten och han hade bjudit hvarandra på tobak och småpratat en del.
Nykvisten var sina sjuttio, änkeman och för detta skeppare.
H a n var så rejäl att tala med.
M a n fick höra en del sjötermer och sådant, som ju alltid kunde vara bra för taflan.
Moberg gick där bredbent med händerna i byxfickorna och spottade i lä, alldeles som om han varit en riktig sjöman.
Men dagarna blefvo veckor, och hur det var började Mobergs samvete att smågnata och sticka emellan med försåtliga frågor.
D e t var värst om rnornarna, innan man fått kläderna på sig.
Medan nu Moberg drog på byxorna, fick han sikte på en liten tapetdörr, som ledde ut till den där skrubben mellan takstol och innervägg, som alltid finns bredvid små vinds- rum med brutet tak.
H a n slängde åt samvetet ett ben att gnaga p å: Jag ska min själ leta därinne, pm jag inte kan hitta en pinne till staffliet!
Inne i det smala, halfmörka prånget låg en hel del skrot, som inte tycktes vara rördt på åratal.
D e t var spikar, syskonhakar, en dragg, ett gammalt rostigt kantantändningsge- vär.
Moberg kröp vidare på alla fyra, ny- sande i dammet.
H a n svor till, när han stötte knät i en maskäten sjömanskista, men när han såg upp, så hajade han till och fick hönsskinn på hela kroppen.
H a n tyckte precis, att det hängde en karl längst framme i skrubben.
Huf- vudet hade sjunkit ner i kragen och syntes inte, och benen försvunno bakom en trasig karmstol.
Moberg kröp fram med ögonen på skaft, men så slog han handen i golfvet och skrattade till.
Det var ju bara en vanlig, hederlig, blå kavaj- kostym, byxor, rock och väst, omsorgsfullt upphängda på en hemsnickrad klädhängare.
Kläderna voro alldeles för stora för att vara Nykvists.
Moberg synade vant byxkanterna och fann dem utan fransar under årsdammet.
D å kunde han inte låta bli att dra fram här- ligheten i ljuset, utan kröp stånkande tillbaka med kostymen i famnen.
H a n flaggade med byxorna i det öppna fönstret och ropade an gubben, som gick därnere i solgasset och ku- pade sitt lilla potatisland: » H ö r nu farbror, här är ta mig tusan något att stampa på till midsommar! » Gubben reste sig från spaden och torkade svetten ur pannan med afvigsidan af handen.
» H v a d är det o m?
K o m ner och hålls inte oppe i fönstret och skrik som en vett- villing! » Moberg ramlade ner för den knarrande trätrappan, sköt undan bunken och vattenoket och bredde ut alltsammans på förstubänken ».
» K o m och titta!
Jag har hittat en hel kostym! » Nykvist kom säfligt vankande på sand- gången.
H a n pekade genom den blåmålade plankporten utåt Långholmen.
» H ö r nu, går han och hittar i annat folks gömmor, så vet man nog, hvar han hamnar. » » J a men titta, inte ett h å l!
D e t är ju alldeles fan! » Nykvist kände pröfvande på tyget.
» Ja, en rejäl kostym är det.
Jag hade nog som en aning, att den hängde däruppe, fast jag har inte haft någon håg att gå och rifva i grejorna, sedan gumman dog ».
» H v a d tror farbror man får på en alldeles hel kostym? » Nykvist brydde sig inte mer om Moberg, än om en liten racka bjäffat vid hans fötter.
H a n strök sig om den grå skepparkransen med sina valkiga, litet darrande händer, och såg eftersinnande framför sig.
H a n s ögon voro grå utan skarpt afgränsade pupiller.
Åldern hade lagt sin hinna öfver dem.
H a n nickade och muttrade för sig själf: » Gumman ville rakt inte, att jag skulle gå te skräddarn och ändra dom.
H o n var rent odräglig, när hon fått n å t i hufvet.
H o n gick och hängde unnan dom i smyg. » » Ja, men hvems är kostymen då? » skrek Moberg.
Gubben Nykvist tycktes åter få korn på, att det var någon i närheten.
H a n satte sig på bänken och lade rocken i knät » H v e m s kostymen ä r?
J a det kan han väl få höra.
J a g var med äldsta pojken, Elof hette han, och köpte ' n nere på Skomakargatan.
Anno åttitre var det, och han, Elof, hade just tagit hyra och skulle ut med en n o r r m a n.
.
.
Eller var det kanske åttitvå?
.
.
.
N e j, djädrar i det, åttitre var det, för jag mins, att sillen var så okristligt dyr det året.
Ja, rejäl det var kostymen och af äkta cheviot fast det var en jude, vi köpte ' n af.
P å sommarn, när jag låg uppe i Sundsvall, fick jag ett bref från pojken, och det lät inte så galet, fast han klagade på maten, och så möglade kläderna f ö r n ombord sa ' n.
Men sen på vintern så kom det en pojke hit med kistan hans och ett bylte.
H a n hette Janne, och jag kände far hans.
H a n hade inte velat gå i båtarna, för sku- tan flöt med vindpumpen.
Men Elof och de andra svenskarna, dom strök med.
Norrmännen själfva klarade sig, för dom tog bästa båten.
Barken var rutten och högt försäkrad, och kapten rent af föste folket ner i båtarna.
D e t säger jag då att nog skulle den sitta inom lås och bom, för ska man sätta bort en skuta, så inte får man gå sta på det viset och midt i vintern till.
N å, jag tog tröjorna och rak- knifven och ett par sjöstöflar från Vlissingen, men kostymen var för stor, så den fick hänga tills nästa pojken växte i den, fast det var många år dit.
Agust var inte så mycket för sjön han, utan när han vardt flygg, så tog han af till Canada och blef skogshuggare, och kostymen här, den hade han på sig, när han stod på tåget och viftade adjö.
E t t år gick utan att vi fick några bref, så då kunde vi ju tänka oss, att han förtjänte pengar och h a d e t bra.
Men så skref han och bad om en femti kronor, för han hade fått en kula i lungspet- sen vid ett slagsmål och låg på sjukhus i Mon- treal.
Jag sålde en liten enfots fullriggare, som jag snickrat till och tänkte ge käringen på silfverbröllopsdagen, och skickade pojken hundrafemti, för jag visste nog, hur det är att
IDUNS IQ J U L N U M M E R gar var att hämta ne- re vid posten, och ett paket låg på centra- len.
D e hade gjort auktion ombord på pojkens tillhörighe- ter, som en vet att dom alltid gör på en- gelsmän, men kosty- men var så stor, att den inte passade n å n och därför blef den öfver och kom skic- kandes hem.
.
.
Jaja, dom var långa, präk- tiga pojkar alla tre.
Det är rakt som sjön bara ville ha dom bästa och hatade ynkryggarna.
Inte anade en allt som skulle komma, när en var inne hos gam- la Aronovitsch vid Skomakargatan och profvade byxholkar- na åt Emil.
Tusan &gt;Hör nu farbror, här är något att stampa på till midsommar till cheviot är det ändå, som hållit tre såna pojkar ut.
Titta ha en kula i lungorna, och jag kunde förstå, bara på västern det är knappt, att det är blankt att han ville hem.
H a n kom till Göteborg, kring knapparna. » men där måste han in på sjukhuset igen och där stanna ' han, tills det var slut.
D e t var Som gubben Nykvist satt där i solgasset bara sex kronor i reda pengar och några natt- och fin grade med västen, så fick den hög- kappor och löskragar, som kom tillbaka, och tidligt lyssnande Moberg sikte på något hvitt, så hälgdagskostymen här förstås.
Den var som lyste i en refva på västfodret, och han litet skrynklig men just inte mycket använd, drog fram ett väl hopviket papper, som glidit för han hade ju mest hållit till i skogarna.
ner ur en trasig innerficka.
D e t var ett bref J a, ja så gick det med den.
D e t var en stöddig som man inte fått tag på förr, och Moberg pojke, fast han inte var så mycket för sjön.
läste högt för gubben, som hade brillorna inne Annat var det med Johannes, yngsta pojken.
i köket.
H a n hade jämt hållit till nere vid kajerna.
Mina goda föräldrar!
O c h när han nu blef färdig i det där draget Vi ligger nu på hemresan utanför Oporto, och skulle börja förtjäna sitt uppehälle, så och jag är så glad, och det är vackert väder, ville han promt ta hyra.
Men kvinnfolken och solen skiner.
Jag ska gifta mig, fast jag är ju som de vore tokiga efter den yngsta, inte sagt det förut, och jag ska mönstra af och gumman skrek och jämrade sig och ville i London och börja läsa på styrman.
Ja, jag ha ' n bakom en disk.
N å, jag tyckte nu själf, ska gifta mig, den här gången är det inte att sjön ändå är det bästa, och den som har fått nojs, för Kathleen Jones är rik och dotter det där i blodet, den känner sig som en fisk till en krogvärd i H u l l och barndopet blir på landbacken, men jag måste ändå hålla med väl inte så värst många dar efter bröllopet, käringen för husfridens skull.
Men pojken tog men jag skäms inte att tala om ' et, för stackars till att slå dank och söp och klådde sin köttslige Agust har nog berättat för mig, att Elof, i tiden, fader, så han blef både gul och blå.
J a han fick allt så brådt, att ta hyra för en omänskligt stark var han, det är då säkert.
töcken historias Näfvar hade han som släggor, så jag måste skull, och Agust krypa undan f ö r n, när han var full.
Till själf han skickade slut så kom jag öfver ' n en natt, när han fem dollar i måna- sökte bryta sig in i kassaskrinet för te få pengar den till en flicka uti och rymma.
D å förstod jag, att det var på Vaxholm, som han tiden att låta ' n fara.
J a g minns ännu den hade haft tjangs dag i dag, hur mor stod och grina, när hon med, när som han pressade upp byxorna här.
Men Johannes han exercerade.
Så inte kysste henne och var len i käften som en är det första gången, bönhuspredikant, för det kunde han också vara, ni blir farfar och och han lofvade att skrifva från hvareviga farmor inte.
Och hamn.
O c h det löftet det höll han också, jäntan har ju pengar, och han skickade hem utskurna kokosnötter så vi kan som sagt och kottar stora som barnhufven och siden- gifta oss.
O c h det sjalar till mor och fotografier af flickor, som blir nog bra alltsam- han förlofvade sig med i hamnarna, för flic- mans, och jag kom- korna var då som galna i pojken.
Men ibland mer.
.
.
hade jag en s å n ångest om nätterna, fast al- H ä r slutade Jo- drig, när jag själf var på sjön utan bara, när hannes bref med en jag var hemma.
D e t var väl gumman, som plump.
D e t hade smittade mig.
D e t var alldeles som jag visste, tydligen aldrig hun- hur det skulle gå, för det har en ju sett förut, nit skrifvas färdigt att tre ting äro vissa.
.
.
Jaja, som det ska utan stuckits undan gå, så går det.
Efter en elfva månader eller i västfickan till nästa så, kom det inga flera bref utan bara papper hamn.
Men så hade från konsuln i H u l l och utrikesdepartementet, stormen kommit och det var svenska undersåten, sjömannen J o - emellan.
hannes Nykvist, som spolats öfver bord vid en Gubben Nykvist sydväststorm i Engelska Kanalen.
Litet pen- hade Moberg att lä- sa upp brefvet ännu en gång.
Så slog han sig på knäna och for upp, som om han blifvit tjugo år yngre.
» Tockna djäkla pojkar, tockna djäkla poj- kar!
D e t här skulle gumman fått veta, mens hon lefde!
A t t tänka sig att en har gått och varit farfar i öfver tjugo år utan att veta om ' et!
A t t tänka sig, att de där ungarna är lika långt komna, som mina pojkar, när dom for a f!
» Solen sken öfver det nykupade potatislandet, de blå syrenerna vid planket doftade och gamla linden med skatbot skuggade så skönt öfver förstukvisten och gårdsplan med pum- pen.
Moberg halfblundade och sträckte be- nen långt ifrån sig.
» D e t blef litet flax till slut med den djäkla kostymen.
D e t är bra med flax ändå.
Ska vi inte ta och fira ett litet barnsöl, farbror. » Nykvisten betänkte sig en stund, så pekade han inåt köket: » O m han går in där och tittar i andra skå- pet till höger, så hittar han en butelj på tredje hyllan.
Korkskrufven ligger på bordet.
Soda får han hämta på magasinet.
D e t skrifs på mig. » Moberg for af som en pil.
N ä r de sedan sutto vid groggen i den lilla grönmålade träverandan uppe i almen vid gat- hörnet, så såg det alldeles ut som Nykvist skrattade för sig själf.
Åtminstone stötte han glaset i bordet, så det skvätte öfver och ropade: » D j ä d r a r anåda, känns det inte alldeles som en vore litet mindre ensammen i världen!
Blef det grabbar, så kan jag då ge mig på, att dom är på sjön vid det här laget! » Moberg fyllde på glasen.
Men vid tredje groggen sade gubben stopp och gick tillbaka till sitt potatisland.
O c h så var det lika trå- kigt igen för Moberg, som blef ensam med samvetet och måste lägga upp sin tafla.
H a n hölls tre timmar i vedboden och snickrade en propp till staffliet, så äntrade han suckande trappan och drog fram målarskrinet, och så måste han börja sin duk med Riddarfjärden.
D e t var världen sådan han nu en gång såg den, en röd sol, ett blankt vatten, några sku- tor med segel på tork och små toddyrökar ur middagsröret.
H a n var egentligen en rätt enkel pojke, Moberg, och förskräckligt lat.
Därför iddes hans vatten aldrig storma, och hans solar kunde bara gå ned, och det var så mycket, så mycket i världen, som gick ho- nom spårlöst förbi.
(Illustratör: Axel Törneman.)
Moberg fyllde på glasen.
20 D E T V A R en kvinna, som gick ensam en blåsig kväll längs gatans flämtande gas- lågor, och såg upp till en rad upplysta fönster.
H o n vände, när hon hunnit nästa gathörn, och gick förbi igen, och åter förbi.
H o n kände gardinernas fall, hon kände taf- velramarnas hörn, hon kände den gamla fikus, som fyllde ett af fönstren; ty däruppe var ett af de hem, i hvilket under årens lopp just intet förändras.
Blott en tafla var borta, den i den runda ramen; hon kunde se platsen där den hängt.
Intet under; det var ju hennes eget porträtt.
H o n hade en gång haft sitt hem däruppe.
N u var hon mera skild från det än om det legat på andra sidan världshafvet.
E n gång hade hon försökt att gå öfver gatan och inom den välkända dörren — se förstu- gan, se trappuppgången, som i den brokiga tak- lyktans sken vindlade sig upp mot den väl- kända, solida dörren i mörk mahogny med den stora blanka mässingsplåten.
Men då hon när- made sig, kommo från andra hållet två gamla tanter i aftonkappor, med hvar sitt paket i handen, pratande och ifriga, som de år ut och år in nalkats denna dörr hvar tjugusjätte februari precis klockan sju.
O c h hon flydde.
Tänk om de fått se henne i förstugan, stå och se upp mot trappan med ögon så brin- nande af längtan som hon visste att hennes voro nu!
Sedan höll hon sig på andra sidan gatan och såg därifrån gästerna komma.
H o n kände dem, hvar och en.
H o n kunde så väl se alltsammans för sig.
Det gammaldags tebordet, duken med den breda broderade bården, som alltid kom fram när det var riktigt högtidligt, det massiva silf- verteköket — födelsedagsbordet med sin blom- sterrikedom och tanternas broderier.
Hon tyckte sig stå därute i serveringsrummet, varm och röd — nu vid linneskåpets hyllor, där de välkända damastmönsterna glänste, nu ord- nande det varma doftande tebrödet i silfver- korgarne.
H o n blef alltid litet sent i ordning, hon hörde redan de förstkommandes röster därinne i salongen — och nu en stämma, kan- ske litet otålig, ehuru den lade band på sig, men ändå, o så vänlig: » D u är väl färdig snart, liten vän? » Tårarna störtade till hennes ögon; hon skulle kunnat kasta sig ned på gatan och gråta.
H v a d hon hade haft det tryggt och godt och varmt!
N ä r hon åter lyfte sina ögon till fönstren, stod i ett af dem en liten hvitklädd flicka; hon var glad, hon hoppade upp och ned, så IDUNS J U L N U M M E R att det ljusa håret och rosetterna viftade — så var hon borta.
» Lilli — lilla Lilli! » Det barnet var hennes, det hade legat vid hennes bröst!
— Å t e r en blixtsnabb följd af bilder — det lilla röda ansiktet, som drog sig samman så lustigt vid öfvergången till gråt — de siftå lindorna, de små hvita tröjorna — skriken, som hon skulle kunnat skilja från alla andra spädas skrik — det första leendet, de första stegen, de små skorna — — och så denna sista kväll, då hon skulle resa med afton- tåget och Lilli redan sof — — H v a d var hon för en mor, som kunde stå vid sängen och se den lilla duniga rosiga kin- den och de små halföppna läpparna, taga den varma knutna handen i sin och lägga ned den igen — och gå!
— H o n var väl ingen riktig mor.
H o n kunde minnas att hon ibland vardt trött på den lilla, på den ständiga vård och omtanke hennes spädhet erfordrade.
Trött på sitt barn, sitt enda lilla kära b a r n!
H o n stod stilla vid en lyktstolpe och grät, till dess en förbigående såg nyfiket på henne.
D å sansade hon sig, svalde snyftningarne och gick.
J a — hon måste ju gå; hon kunde ej gå af och an därutanför hela kvällen.
H o n böjde hufvudet och gick, men strupen var sam- mansnörd af ångest, den kväfda gråten arbe- tade sig fram och i bröstet var det tungt som bly.
H u r kan en människa tro, att en människa kan ryckas upp med roten, hon må växa i skugga eller sol?
I det hem dit hon kom, samma hem dit hon nu var på väg, fanns också ett barn, en flicka jämnårig med hennes egen; ty hennes nye make var änkling.
D e t kröp i henne, det likasom skrek af ovilja i hennes hjärta hvar gång det barnet log, för att det icke var hennes barns leende.
Men hon försökte göra sm plikt mot det.
H v a d den svartögda flickan var stor och klumpig och bullersam!
— tänk bara hen- nes hand och Lillis hand!
— Ja, där var det igen!
Kan det som en gång varit ens lif någonsin dö?
— Dessa jämförelser, som aldrig ett ögon- blick läto tysta sina hviskande röster, de höllo på att drifva henne till vanvett.
Det var ej blott jämförelser mellan barnen, det var — ännu mer — emellan männen.
Männen — fy, ett sådant ord för en ärbar kvinna!
Minnet vet ej af skilsmässa, det viger de makar som en gång hört samman, samman för lifvet, och ett andra giftermål kan aldrig frigöra sig från ett tycke af tvegifte.
Det är en spöklik när- varo af tredje man genom alla samlifvets mo- ment, från de minsta till de största.
Bara småsakerna!
— H u r många gånger, då hon stod i biljettluckor och bagage- luckor, bråkande med bärare och stationskarlar på alla världens språk, flög inte den tanken genom hennes hufvud: hade det varit H e n - ning, hade jag suttit ombonad i kupéhörnet och inte behöf t tänka på något af allt d e t t a!
— H u r många gånger hade hon inte lagt H e n - nings tre sockerbitar i Antons kopp!
O c h hans » en, om jag får be! » hade varit retligt och hans blick blef mulen.
D e t var inte blott för henne tredje man var närvarande.
H o n stod och lade samman ylleportiä- rerna på våren, och med en af de ögonblick- liga begreppsförvirringarna angående tid och rum tänkte hon: » Jag lägger dem i vindsskå- pet — — ack nej, vindsskåpet, det var ju därhemma — » O c h åter hugget i hjärtat!
D e t vore nog att förstöra den mest strå- lande lycka — och en sådan hade hennes andra äktenskap ej gifvit henne.
Det första skulle kunnat det — hon var nu klarsynt nog att säga sig själf det — om hon varit mindre egoist.
H o n hade nu hunnit spårvagnen.
H o n hade för en timme sedan varit på väg till sitt nu- varande hem, men hon kände sig sjuk och hem- lös i hjärtat; och när någon i spårvagnen s a d e: » Tänk en sådan vårdag den tjugusjätte febru- ari » — då bröt det fram en sådan spring- flod af minnen och stämningar, att hon måste sluta ögonen och vända sig bort.
H o n grät icke J å i yttre måtto, men hela hennes själ grät, och hon tyckte att det skulle trösta och värma som ingenting annat, bara det att stå utanför huset, där hon aldrig mera skulle gå in, se ljusen och skuggorna.
O c h när spår- vagnsbytet skulle ske, kastade hon sig utan besinning upp på den där spårvagnen med den gula skylten, som hon annars nästan skydde att se och som hon icke begagnat på nära sju år.
N u satt hon åter på den spårvagn, som skulle föra henne dit, där hon nu hade rätt att vara.
H o n lutade sig trött tillbaka i hörnet och gick för tusende gången igenom den pi- nande historien om, huru hennes lif kommit att gestalta sig så som det gjort.
H o n hade varit lycklig på sin bröllopsdag — sin verkliga bröllopsdag, ty hvad är väl en
IDUNS frånskild hustrus vigsel i det spöklika vittnets närvaro?
Den gången vigdes hon i resdräkt — men då hon bar krona och slöja, då log världen, då ångrade hon icke att hon offrat s i n a konstnärsdrömmar.
Kanske hade hon aldrig ångrat det, om H e n - ning fullt fattat hennes offer.
Visst ä r det en dålig och bristfällig kärlek — till den slut- satsen hade hon ändtligen kommit — som vill pålägga den älskade tyngden af ett offer, gjordt för hans skull.
Men den formen är nu en gång den kvinnliga egoismens egnaste — den kan offra, men den vill tackas och beundras och ha ett aldrig sviktande öfvertag öfver sin omgifning för offrets skull.
Hvarom icke, börjar den att gräma sig öfver offret.
H o n var så ung, då hon gifte sig, och H e n - ning betraktade aldrig hennes konstnärsdröm- mar som annat än flickfantasier.
H a n skrat- tade och skämtade smått, när de kommo på tal; det var som om han saknade förmåga att taga dem på allvar.
H a n s lifsintressen lågo så långt från konstens område; den hade liksom ingen plats i hans tankegång.
— Så började hon i tysthet lida med sin förspillda konstnärsframtid, när ingen annan aktade på den — och så gick det hela på tok.
E n olycklig sommar, då hon på egen hand låg vid en badort, sammanträffade hon med en konstnär.
D e t var en hel sida af lifvet som åter vaknade upp, glömda intressen och synpunkter.
— O c h han häpnade öfver offret, förebrådde henne, sade att det var ett offer, som man icke hade rätt att göra.
H a n såg på hennes akvareller och upprepade, att man 21 J U L N U M M E R icke hade lof att bedraga konsten på dess rätt.
Och hon reste hem med känslan: han förstod henne, men det gjorde icke Henning.
D e träffades åter i staden, och det gick som det gick.
Men hade icke Henning haft rätt?
— H a d e icke han och det hem de haft tillsammans varit värda offret af hennes konstnärskap — sådant det nu visat sig v a r a?
— H a d e de små dukar hon fått utställa, de recensioner på några rader hon inhöstat, om än då och då ganska fördel- aktiga, varit värda det hjärtesår hon gaf, värda hans ensamma framtid, Lillis moderlösa barn- dom och ungdom?
H o n var en aktningsvärd dussinkonstnär, men ej m e r a; konsten har tu- sende sådana tjänare som hon — d e n skulle icke saknat henne.
H v a d Antons intresse för hennes konst be- träffar, var det tämligen förbi; hon hade fått höra hårda kritiker af honom sedan och tänkt: hvarför sade han ej det d å?
Förbi liksom, tänkte hon ofta, hans intresse för henne själf.
— H o n mindes hur Henning först vägrat att tro, därför att hans hjärna vägrade att fatta; hans hustru lämna honom, välja en annan — det var som om hon skulle gifvit sig ut att flyga.
H a n var af de lojala naturer, hos hvilka lifvet igenom aldrig en tanke vaknar på en annan kvinna än den som en gång blifvit deras, helt enkelt, emedan den icke k a n vakna.
Anton var icke sådan.
Men hade hon väl något att beklaga sig öfver?
H a d e han väl tagit en annans hustru, om han ej varit i stånd att tänka på andra kvinnor än sin hustru.
H a d e hon, som själf öfvergett sin man, rätt att klaga om hon i sin tur öfvergafs för andra?
H o n beklagade sig icke, hon var bara trött.
H o n hade hunnit den ålder, då det icke gör en glad längre att kallas lofvande.
H o n var trött vid sina konstnärs sträfvanden, som gifvit så litet, trött vid tonen i de kretsar, där hon lefde.
H o n kände år för år med stigande styrka a t t hon var familjekvinna in i sitt vä- sens djup, att hon intet åtrådde som det trygga, varma, hägnade hemmet.
H o n var trött vid att icke våga åldras, trött vid att icke kunna se fram mot en dag, då hon förtroendefullt skulle kunna lägga sm hand i sm makes och säga det, som innebäres i de oförlikneligt sköna orden: Now we must totter down, John, But hand in hand we ' ll go And steep together at the foot, John Anderson, my Jo!
Så, som hon skulle fått åldras bakom den upplysta fönsterraden därborta.
H o n vaknade ur sina tankar vid konduk- törens r o p; det var tid att stiga ur.
H o n gick med dröjande olust mot hemmet — om nu ateliervåningen, där de redt sig ett till- fälligt bo med andras möbler kunde kallas hem.
Äfven där skulle vara gäster i afton.
Men hon skulle timme för timme följa familje- festen därborta, där de firade den tjugusjätte februari, som de gjorde år efter år.
Så steg hon uppför trapporna och återtog bördan af sitt dubbellif.
(Illustratör: Brita Ellström.)
22 IDUNS J U L N U M M E R UNDAN " ODE1T A F D E T S T O D ett tjockt gulak- tigt regnmoln midt öfver sta- den och gjorde att den såg liten och sjuk ut.
Husen kröpo ihop under bergväggen; de hade röda tak och grönt emellan sig som små- stadshus bruka ha, och så här på afstånd och från sjön liknade de målade klotsar ur en bygglåda.
Ebet tyckte att båten förde henne rätt in i en leksaksvärld.
H o n hängde mot babordsräcket, vid sin fars arm.
Professor Tenger stirrade med trådsmala ögon trött och närsynt inåt land.
H a n tyckte också att han närmade sig en trakt, som han sett någon gång förut, men inte i verkligheten.
P å en tafla eller i en dröm.
D e t gula molnet, som speglade sig i sjön, gaf en obestämd och overklig dager åt allting.
» D e t skall bli skönt att få en ordentlig säng, » sade han.
D e hade rest i ett dygn och skulle resa ännu mycket längre; men nu måste de pusta ut ett slag.
D e t var den vanliga semesterresan.
P r o - fessorn vädrade studenterna af sig och Ebet öfvade sig att längta efter dem.
H o n var enda barnet, fadern var änkling sedan många år tillbaka, och hon fick ha sitt för sig.
Men hvar vår upptäckte professorn sin dotter på nytt, och för hvar gång tyckte han att det var en ny kvinna, som växte ut och som han bara hade några månader på sig att göra be- kantskap med.
H a n tog tiden samvetsgrannt i akt.
M e d åren hade det kommit något gam- maldags sprättaktigt och chevalereskt öfver honom.
H a n gjorde dottern sin cour.
H a n drack resornas vin med henne som med en ny inklination, och hon lät honom plikta för vint- rarna och böckerna.
Men hon var mycket lycklig, ty hon afgudade sin far.
Af modern mindes hon inte stort.
Det hade alltid varit fadern och hon som hållit tillsammans, hemligt, utan ord, som på en tyst öfverenskommelse.
N ä r professorn ta- lade om sin döda hustru, kallade han henne en förträfflig kvinna.
Men det lät som han talat om en god tandborste eller ett par skor, som passa.
» D u blir aldrig så bra som din mor, » bru- kade han säga.
» D u saknar sinne för reali- teter.
D u lefver inte som man skall lefva. » Ebet hade tämligen snart lärt sig att detta skulle föreställa ett beröm och hon tog emot det, men det gjorde henne på samma gång ondt om modern.
H o n skulle så gärna velat haft något att försvara henne med nu, när hon inte var mera än ett porträtt på väggen och en kulle på Uppsala kyrkogård.
F a r och dotter gingo upp i staden mellan jordgubbsland, gurkbäddar och fiskdon.
D e kommo in på hufvudgatan, som löpte utmed berget.
I fönstren sutto gamla ansikten bakom blomkrukorna, och på den enda trottoaren mötte de också gamla människor.
E b e t nic- kade åt dem i smyg, och professorn följde lycklig och skandaliserad.
Luckorna sattes för i butikerna.
E n klocka började ringa.
D e t var alldeles som det skulle vara.
Klockring- ningen gjorde bara stillheten större, kastanjer- nas blad rörde sig inte, inga åkdon skramlade, ingen ropade, röken från båten låg och sam i luften och ville icke blåsa bort, och under pumpen på torget stod ett bräddfullt ämbar, men det rann icke öfver.
D e t var som om allt bibehållit det läge, i hvilket det en gång försatts — och människorna, som promenerade, gingo rakt fram en lång och rak gata och så tillbaka igen.
Pendellifvets tysta lycka eller eller tysta olycka var i allt under denna tunga och fuktiga kvällshimmel med den egendom- liga dagern.
» F a r, » sade Ebet, » gör inte du som j a g?
Jag går alltid och gissar på människorna.
H v a d det är för slags folk och hvad de tycka och tänka.
D u kan inte tro hvad jag känner många, som inte känna mig. » » D i n mor gissade aldrig någonting, Ebet.
Följ hennes exempel.
M a n gissar i alla fall galet. » » P r a t, inte jag. » D e fingo sina rum på hotellet med utsikt öfver sjön.
Nedanför låg en trädgård, som dof- tade syren och våt jord.
O c h så superade de på verandan i kvällsljuset från en himmel, som långsamt sopades ren, och professorn berät- tade om Vineta, staden på hafvets botten.
» H ö r du klockorna därnerifrån? » hviskade han.
» Klockorna i djupet. » » Ja, ja. » E b e t lyssnade; hennes ögon glän- ste.
» Ack, lilla far, » slog hon plötsligt om, » du blir aldrig förståndig.
D u går alltid omkring på hafsbottnen.
Men jag vill inte dit.
Jag vill ha världen som den är, hör du, med luft och ljus och mycket stort och vackert och mycket dumt också.
D e t är du, som inte lefver som man bör lefva.
God natt med dig nu och tack för i dag. » H o n tog cigarren ur hans mustasch och kysste honom.
» Sitt inte och förkyl dig.
O c h inte mer än en grogg! » Professorn stod och såg ut öfver sjön.
» H ä r är godt, » mumlade han.
» M a n är undan ödet, har rest ifrån det, har kuggat det.
H u r vore det möjligt att något skulle kunna B O hända just n u?
Världen står ju stilla.
E b e t har r ä t t: jag är på hafvets botten. » Det kom någon nere i trädgår- den.
Två damer, en medelålders och en yngre, gingo in i huset.
H a n hörde den äldre ge ett par order.
Ställets värdinna, tänkte han.
Deras röster försvunno, och professorn ringde på sin whisky.
Plötsligt er- inrade han sig att han behöfde några turist- upplysningar för morgondagen och bad tjänste- anden, en stor oförfalskad dotter af trakten, att få tala vid värden, ifall det inte var för sent.
» Jag skall säga till frun, » sade pigan.
» H o n kom just nu. » Mycket riktigt, det var damen från träd- gården.
Professorn presenterade sig.
» Min dotter och jag har kommit för ett par timmar sedan, och jag skulle önska.
.
.
» H a n höll plötsligt upp.
H a n s ögon blefvo ännu smalare än vanligt och det ryckte i ögon- locken.
H a n stod och såg in i ett ljust och fylligt och väderbitet ansikte, han sökte i detta ansikte efter ett annat, som både fanns och inte fanns där, det var en krånglig historia, det var att gå många år tillbaka och professorn tyckte inte om att gå tillbaka.
Men han måste, och nu såg han ju.
Allt det gamla fanns där.
D e t var hon, Gerda.
H a n s ungdoms förbin- delse.
Vässlan, som de kallade henne i kam- ratkretsen, därför att hon kilade så kvickt och smidigt och kunde bita ifrån sig så bra, när ord och händer kommo henne för nära.
.
.
Professorn kände sig alldeles ur led.
H a n visste inte hur det hela borde tas.
» Ja, det är jag, » sade hon lugnt.
» Jag ser att professorn känner igen mig.
D e t var inte i går vi träffades, och så skulle det i alla fall ske till sist. » » O c h nu har fru M ö l l e r.
.
.
» » N u har jag slagit mig ner här, ja. » » D e t tycks vara en liten vacker stad. » » M a n kan inte klaga.
Hotellet är nu också mitt, efter min man.
H a n köpte det året in- nan han dog.
Professorn är änkling, det såg jag en gång i tidningarna.
Jag hör också från Uppsala ibland.
D ä r har ju blifvit både spår- väg och militär och allt möjligt nu.
D e t fanns inte på v å r.
.
.
på min tid. » » P å vår tid, Gerda, » sade professorn plöts- ligt.
Det var något som brände i strupen på honom.
H a n sträckte båda händerna mot sin gamla väninna.
» Å, hvarför allt d e t t a?
» fort- satte han.
» T a r jag miste?
Ä r o vi främlin- g a r?
N y s s stod jag här och sade till mig själf att ingenting kunde hända, att jag lurat ödet — och så kom svaret. » H o n nickade tyst.
» Och alla dessa år? »
I DUNS » D e ha gått, » sade professorn.
» Brukar det vara något mera? » Fru Möller gick och stängde verandadörren bakom sig.
» Wilhelm, » sade hon, » hvarför frågade du aldrig efter mig? » » Jag skref ju.
Skref flera bref, men fick aldrig något svar.
D u försvann. » » D u lät mig försvinna. » » K ä r a Gerda, hvad skulle jag göra?
Jag trodde det var slut.
Å, det är så förskräck- ligt längesedan.
Men jag minns hur jag sak- nade dig.
N ä r jag går på Slottsgatan och ser skuggan falla från de gröna vallarna en som- markväll, kan jag ännu tänka på det gamla.
.
.
på vässlan, som kilade ut och in i mitt rum och som äntligen blef kvar och glömde att bitas. » » Tills hon var borta för alltid.
Sökte ett hål att gömma sig i.
E n dag för tjugofem år sedan kom jag hit.
J a g hade en syster här, som hjälp- te mig.
H o n tog hand om mig och barnet. » Professorn rörde sig inte.
H a n satt och lyd- des på kvällssuset i sy- renerna.
Ansiktet fram- för sig såg han inte längre.
» Barnet, » sade han.
» Ditt och mitt barn, ja. » » O c h det har du a l d r i g.
.
. » » N e j, du fick inte veta det.
Jag ville in- te.
J a g kunde inte.
J a g förstod bara att allt var färdigt oss emellan.
I de par tre bref du skref frågade du inte efter mig så som.
.
.
jag ville att du skulle frå- ga.
Sedan gifte du dig, och då blef barnet bara mitt, tyckte jag.
O c h när han kom, som blef min man och som tog oss båda till sig, lof- vade jag mig att du skulle vara utstruken. » » Den unga damen, som du gick med i träd- gården, var d e t.
.
.
? » » Ja. » " J a g reser i morgon.
F å r jag se henne någon stund?
J a g skulle ock- så vilja presentera Ebet för dig, om du ön- skar. » » Och din ena dotter för den andra.
.
. » » H m, situationen är litet besynnerlig. » » D e t förefaller så. » F r u Möller brast i skratt och professorn skrattade också — men han visste inte rik- tigt åt hvad, och plötsligt blef han förskräckt och såg sig förvirrad omkring.
D e t flög genom hans hjärna att det var en dröm alltsammans.
H a n hade samma plågsamma känsla som när man tycker att man vill vakna och inte kan.
H a n begrep inte ett spår af det hela, och den medelålders dam, som satt midt emot ho- nom och som han kallade Gerda, det var en främmande person, allt var främmande och han måste komma ifrån det och till sitt igen, till sig själf, till Ebet, till det verkliga.
H e l s t skulle han ha velat resa med detsamma.
I stäl- let blef han sittande och hörde återigen skrattet och nu tyckte han att det kom midt ur skym- ningen, ur allt omkring honom och allt inom honom, att hela lifvet skrattade åt sig själf 23 J U L N U M M E R och åt människorna och att det skrattet hette ödet och att man aldrig undgick d e t.
.
.
» Farväl, » sade fru Möller.
H o n gick fram till professorn och räckte honom hastigt sin hand.
I hennes ögon såg han tårar.
» Jag r å r inte för någonting, » stammade Ten- ger.
» O c h han kände hur han rodnade öfver sina afviga ord.
H a n föreföll sig själf som en svarslös skolpojke.
Jag kunde min läxa, när jag var hemma, tänkte han.
Men nu har jag glömt den, och det måste väl gå som det gått.
Jag får lof att komma hem igen.
Eller fara vidare.
D e t är lika osäkert bägge delarna.
H e l a lifvet är fördömdt osäkert.
Böckerna äro det enda säkra — ty där blir man säkert lurad och det är man beredd på.
Men på lifvet är man aldrig beredd. » O c h så drack professorn ur sin grogg och gick in för att sofva.
N ä r han vaknade stod solen rätt in i rummet och gardinen blåste som » Inte om dig i alla fall, » vrängde Ebet till, » för du är inte alls söt i dag och du kan gärna t a dig en lur igen, lilla far. » » L å t oss resa i stället, Ebet.
J a g längtar att komma iväg.
Den här lilla hålan kan vi. » » Som du vill.
D u är i alla fall den oroli- gaste själ jag vet.
N ä r skall du bli lugn en gång? » » P å hafvets botten, » deklamerade profes- sorn med grafröst och nöp sin dotter i örat.
O c h så foro de.
D e stodo på akterdäcket och sågo staden försvinna med sina röda hus, sina täppor och sin kastanjeallé längs hufvud- gatan.
Berget ofvanför såg icke längre så hotande ut som i går kväll.
D e t hade små lustiga toppar af grönt i skrefvorna, och det var en skrefva, som liknade en skrattande mun på en jätte.
Åtmin- stone tyckte professorn det, men han sade in- genting.
Allt tindrade och brann i solen.
E n en- sam ruta sprutade eld några minuter och slocknade.
O c h i vatt- net tändes små blixtar af hvitt — ett regn af paljetter.
Men högt uppe på den ljusdruck- na himlen åkte ett stort moln, ett snöberg med glimmande kanter, och det ändrade form och blef till ett långskepp och långskeppet blef en vässla och vässlan gick sönder och blef allt möjligt.
D e t berodde på hur mycket fantasi man hade, om man fick bitarna till änglar eller bomullstappar.
Ebet fick dem till änglar.
Professorn fick dem till bomullstappar, ty professorn var gam- mal.
» Din mor var en förträfflig kvinna, » sa- de han.
» D u bör för- söka likna henne, Ebet. » &gt;:&gt; en ballong.
H a n hade glömt att stänga fön- stret och var naturligtvis förkyld, eländig, mör- bultad i hela kroppen.
V i d frukosten satt Ebet frisk och nyponskär; hon sporde med en liten ful grimas efter groggantalet och ville strax ut och se på staden.
» Jag har förresten redan varit ute, » sade hon.
» O c h jag har gjort en bekantskap på morgonen.
J a g träffade fröken Möller, dotter till värdinnan, nere i trädgården.
H o n var söt och snäll och gaf mig en hel knippa sy- rener.
H o n skall bli lärarinna. » » Hvem var hon lik? » frågade profes- sorn.
» H v a d menar du? » Professor Tenger strök sig förskräckt öfver ögonen.
» Ingenting.
J a g menar bara att jag såg henne i går kväll och jag tyckte hon påminde så frappant om någon. » a J g tycker du kan låta mor sofva i frid, » sade E b e t en smula nervöst.
» H o n hade väl D u kan ha mycket a t t inte alltid så roligt.
förebrå dig, far. » » H v a d säger d u?
» » Ja, inga snedsprång, » smålog Ebet.
» Det tror jag dig inte om.
Men jag tänker att du var aldrig riktigt gift med henne.
D u var gift med dina böcker, och det är också bara på somrarna du har en dotter. » D å tog professor Tenger och slog resfilten om Ebet, och slutna intill hvarandra sutto de och betraktade himlen och hafvet.
Ingen sade något.
D e kände bara att de hörde ihop och att det här var verklighet och att det gällde att rädda den verkligheten ur allt, som ville den ondt.
O c h de trodde på sig själfva — ty Ebet var mycket ung och hennes far kom för ögonblicket inte ihåg att han var gammal.
(Illustratör: Victor Andrén.)
24 IDUNS H o p iick JULNUMMER K e r y t m t a r e f c p F a l k t a l s e t erc V A K T M Ä S T A R E N sköt upp skjutdör- ren till bankdirektörens rum, och den unga damen steg på.
H e l a förmiddagen hade hon mått illa vid tanken på detta besök, och nu skälfde hennes knän, medan hon sakta gick fram öfver den mjuka, persiska mattan mot den mäktiga mannen, som satt med ryggen åt henne och icke låtsades om henne, förrän hon hunnit halfvägs öfver golfvet.
H a n s fyrkantiga ansikte med de sträfva, grå mustascherna var barskt, och han mönst- rade henne med en forskande och skarp blick, som sporde hur hon vågade komma och störa honom.
H u r hon vågade?
Ja, det visste hon inte själf.
D e t var med ett desperat våld på sin blyga natur, som hon tvingat sig hit.
Men nu var också allt hennes mod förbrukadt, och hon stod där och stammade, under det hon försökte framföra sitt ärende och berätta om sina genomgångna kurser.
Direktören fann henne tafatt och obetydlig.
» E n anställning i banken, » sade han.
» J a, min kära fröken, vet ni hur många unga damer som fröken Askenberg ingifvit förhoppningar genom sin förlofning?
Etthundratrettiotvå eller någonting i den vägen.
Jag har dem anteck- nade.
O c h ännu dröjer det en tid, innan hon lämnar banken och gifter sig. » » Ja, då tjänar det väl ingenting till, » sade den unga flickan och drog tillbaka handen, som höll kursintygen, hvilka hon just tagit upp ur fickan.
» Jag tänkte bara att jag skulle försöka.
V i behöfde det så väl, mamma och jag.
Pensionen efter pappa är så knapp och det blir allt dyrare och dyrare att lefva. » D e n vanliga spekulationen i medlidande, tänkte direktören.
Men flickans läppar dar- rade och gåfvo en prägel af uppriktighet och verkligt lidande åt hennes ord.
» H v a d var er far d å?
» frågade han, innan han hunnit besinna, huruvida frågan angaf ett alltför stort intresse eller ej.
» K a p t e n vid Göta artilleri. » O c h som om hans fråga varit ett halmstrå att haka sig fast vid, öppnade hon ett p a r fuktiga, rätt vackra ögon med en bedjande blick.
» D e t är en så- dan skillnad mot förr.
Mamma har till och med måst göra skulder. » H a n sträckte ut handen efter intygen och ögnade flyktigt igenom dem.
» N å, jag kan ju alltid skrifva upp ert namn.
H u r var d e t?
» » Kerstin Falk. » E t t par ögonblick lutade han sig öfver en anteckningsbok.
O c h där stod nu hennes namn åtföljdt af en kort anmärkning.
» Men det berättigar er icke till några för- hoppningar, » sade han.
» Absolut inga. » Tonen var ännu kyligare och barskare än förut för att betaga henne alla illusioner.
H o n skulle veta att hon blott var numro etthundra- trettiotre och intet vidare.
H a n reste sig.
D e t var tecknet att hon måste gå.
O c h när dörren öppnats och slutits efter henne, hade han glömt henne.
Men Kerstin Falk hade ingenting glömt.
H o n vägde hvart ord som sagts, och allt he- tare brände henne skamkänslan.
H o n hade burit sig dumt och tafatt åt.
Men det var ändå inte det värsta.
D e t var att hon af- slöjat sig inför denna kalla, beräknande pen- ningmänniska, som säkerligen icke hade en varm känsla i sitt bröst, och för hvilken hon icke förnam minsta sympati.
Hvarför hade hon visat denna främmande, hårda man sin och moderns kamp och deras tysta lidande?
H o n kände sig som tiggaren, hvilken blottar sina såriga lemmar för att väcka barmhärtig- het.
Ja, det var rätt åt henne att hon blifvit afspisad.
N ä r hon kom hem, satt hennes mor och väntade med otålighet.
Men hon var inte en- sam.
Amelie, Kerstins gifta syster, som kom- mit upp på förmiddagsbesök och fått höra om ärendet, dröjde ännu kvar och försummade både sin middag och sin man för att få veta utgången.
» N å - å?
» frågade Amelie ifrigt och raskt.
» N å - å? » frågade modern med sin tunna, litet darrande röst.
O c h så fingo de då höra om det snöpliga resultatet och om direktörens hårda, kalla hjärta.
Amelie nickade.
» Ja, det där kunde jag ha förespått, » sade hon.
» O m du söker tills du blir åttio år, får du ingen plats utan relationer och rekommenda- tioner. » D e t såg också ut som om hon skulle få rätt.
I nära ett år hade Kerstin nu förgäfves gått och sökt anställning.
P å blotta kursin- tygen ville ingen öppna sina dörrar för henne, och af de relationer hon hade kunde ingen göra henne någon nytta i afseende på den valda lefnadsbanan.
Plötsligt kom ett uttryck öfver Amelies an- sikte som om hon fått en uppenbarelse.
» K a m r e r Grönberger, » sade hon och knäppte med fingrarna.
» K a m r e r Grönberger? » » Ja, han var hemma och dansade på våra baler för en åtta, nio år sedan.
J a, du var för liten för att få vara med då.
Men i alla fall ... » » I alla fall? » » H a n är ju i Blekingebanken. » Blekingebanken var just den bank Kerstin kom ifrån, och hon förstod strax grämelsen, som nu aflöst uppenbarelseuttrycket i Ame- lies ansikte.
Hvarför hade de inte något förr tänkt på kamrer Grönberger?
» Fatalt, » sade Amelie.
» Att du också skulle springa dit i d a g!
D u är då alltid så själf rådig.
O m du talat med mig, skulle jag säkert ha kommit ihåg honom.
H a n är den älskvärdaste människa på jorden och hade nog placerat dig i något hörn.
Men nu är det för sent. » Nästa sekund lyste hon likväl upp.
» Vi går dit ändå, du och jag, » sade hon.
» H a n kanske vet någon utväg. » O c h det betydde inte det ringaste hur myc- ket Kerstin protesterade och påstod att det skulle vara som att kasta jästen efter brödet i ugnen.
Amelie förklarade att det i alla fall fanns utsikter, bara man tog saken på det rätta sättet, och nu var det hon, som skulle taga hand om den.
Därmed sprang hon.
Men några dagar senare gick Kerstin verk- ligen åter till Blekingebanken, denna gång i sällskap med sin syster och klädd med stor omsorg, ty nu skulle det imponeras.
Amelie var nämligen öfvertygad om att kamrer Grön- berger, som alla estetiskt anlagda naturer, var mottaglig för ett anslående yttre, och hon hade lyckats riktigt bra med att få Kerstin att se ut som en ung distingerad dam af fin familj.
N ä r de båda systrarna läto anmäla sig, satt emellertid kamrer Grönberger under stor bråd- ska fördjupad i sina böcker och kalkyler, ty han ville vinna tid för att kunna gå ut och frukostera med en bekant.
Besöket kom där- för ungefär lika lägligt som en bom nedfälld framför den järnvägsöfvergång man ämnar passera, och han funderade ett ögonbllick på att inte taga emot.
Men hans medfödda älsk- värdhet förbjöd honom en sådan oartighet.
Dörren blef upplåten och han välkomnade sina gäster med en min så strålande, som om de beredt honom den gladaste öfverraskning.
Amelie strålade äfvenledes upp som ett tändt ljus, tryckte hans hand så hjärtligt, som om de varit de intimaste vänner, och började naturligtvis genast tala om gamla tider.
» N ä r jag ser er, tycker jag det var som i går ni var hemma och dansade hos oss, » sade hon.
» Ja, jag tyckte detsamma, när jag ser er, » svarade han, i det han undrade om det var tio eller femton år sedan.
Men han fick genast veta på dagen när det var och hur gudomligt han dansat och hur roligt de haft.
D e t var alldeles som om de varit barndomsvänner.
Amelie försäkrade att hon kände det så.
O c h därför hade hon också blifvit mycket ledsen, när hon fått veta att Kerstin gått direkt upp till bankchefen för att söka anställning, och inte till Grönberger, som hon hört hade nästan mera att säga i banken än han.
N å, det ville då inte kamrern precis gå in på.
O c h han smålog blygsamt och diskret.
» Jaså, fröken Falk vill in här i banken? » Men Kerstin behöfde inte svara.
Amelie gjorde det för henne.
O c h hon berättade om systerns visit hos bankchefen, och hur kallt och nästan ohöfligt han tagit emot henne.
H a n var säkert en känslolös människa, som blott hade intresse för sina pengar och inte tog hän- syn till om en person behöfde en anställning eller ej.
H a n skulle naturligtvis antaga en flicka, som endast behöfde lönen till teater- biljetter, ifall hon bara blef rekommenderad af en personlig bekant till honom.
Men om nu Kerstin också kunde få en rekommenda- tion?
O m kamrer Grönberger ville.
.
.
» Men det blir väl litet svårt, när fröken redan talat med chefen. » Amelie skickade honom ett par smäktande långa blickar.
» Å, för kamrern är nog ingenting svårt. » O c h hon började instruera honom hur han skulle gå till väga.
H a n var ju inte tvungen att säga att de varit uppe och bedt om hans rekommendation.
H a n kunde ju säga att han intresserade sig för Kerstin alldeles af sig själf.
F ö r det gjorde han j u?
IDUNS Kamrer Grönberger log.
J a visst intresse- rade han sig lör fröken Kerstin.
Alldeles utomordentligt, alldeles särskildt, men.
.
.
H a n tänkte på sin frukost.
N u skulle han inte få mer än tre kvart på sig.
» Inga men, » sade Amelie med ett förle- dande småleende.
» N i kan ju säga att ni kän- ner henne sedan barndomen, att ni kan borga för hennes goda karaktär?
Eller h u r?
» Kamrern bugade sig, där han satt.
» Ja, naturligtvis. » » Att ni skulle bli glad om hon fick plat- sen.
F ö r det blef ni j u?
Eller h u r?
» Kamrern bugade sig åter.
» Förtjust.
Öfverf örtjust. » H u r i herrans namn skulle han bli fri ifrån dem?
» Å, » utbrast Amelie hänryckt, » ni lofvar att göra hvad ni k a n?
» » Allt hvad jag kan.
D e t ska bli mig ett stort nöje att försöka åstadkomma ett godt resultat. » D e t hjälpte.
Sedan Amelie nära på om- famnat honom för att uttrycka sin glädje och tacksamhet, sprang hon upp och tog afsked.
H o n ville inte längre hindra honom i hans arbete.
O c h sedan äfven Kerstin tackat och sagt adjö på ett mera stillsamt men lika varmt sätt, blef han ändtligen ensam igen.
H a n satte sig till rätta vid skrifbordet och dök åter ned i sina böcker och kalkyler.
N u gällde det att ta igen det förlorade, så att inte frukosten skulle bli alltför afstympad.
O c h lilla Kerstin F a l k var lika fullständigt ut- struken ur hans minne som ur hans chefs.
Men under tiden gingo systrarna hemåt, jub- lande som lärkor.
» Ser du, så ska en sak skötas, om man vill drifva den igenom, » sade Amelie.
» N u kan du vara säker på att du har platsen som i en liten ask. » O c h så vandrade de hvar och en till sitt och satte sig att vänta på den lilla asken.
En vecka förflöt, men den kom inte.
Fjorton dagar likaså.
Men ingen ask.
Månaden gick om, och ännu väntade de tåligt.
D å stod där en dag i tidningarna att det hade lyst för frö- ken Askenberg, och då började de båda syst- rarnas ansikten att bli långlagda, ty nu var det väl på tiden att någon af de mera betrodda banktjänstekvinnorna sattes i hennes ställe, och att dennas plats blef gifven åt en nykomling.
Kunde det vara möjligt att omplaceringen re- dan var gjord?
Kunde det vara möjligt att kamrer Grönberger inte h a d e så stort inflytande i banken som de föreställt sig?
Men så en morgon, en välsignad morgon, då man så godt som uppgifvit allt hopp, kom asken i form af ett bref.
Fröken Kerstin Falk var kallad att två dagar därefter infinna sig i Blekingebanken för att sätta sig in i bank- göromålen och skulle redan efter ett par må- naders proftjänstgöring erhålla en respektabel lön.
Amelie, som naturligtvis genast delgafs den utomordentliga nyheten, tog emot Kerstins tacksägelser med värdighet och själfkänsla, ty hon hade ju rätt att tillräkna sig största för- tjänsten af den lyckliga tilldragelsen, och där- efter gaf hon henne förhållningsorder om hvad hon hade att göra.
Redan samma förmiddag måste hon tacka bankchefen, och sedan denna höflighetsvisit var undangjord, skulle hon bege sig till kamrer Grönberger, som ju näst Amelie var den hon var skyldig den största tacksam- heten.
O c h Kerstin lydde med fröjd.
D e t vill säga visiten hos bankchefen var ju endast en formalitet, som hon fullgjorde mycket artigt och korrekt, men när den var öfver och hon befann sig vid tröskeln till kam- 25 JULNUMMER rer Grönbergers rum, klappade hennes hjärta af ifver och förtjusning.
H o n önskade bara att hon kunde uttrycka sina känslor så klart och varmt, att han förstod hvilken omätlig tjänst han gjort henne och hennes mor och hur de välsignade honom i sina tankar.
N ä r dörren gick upp, stod hon framför ho- nom med strålande ansikte.
» Jag kommer för a t t.
.
. » började hon.
Men han afbröt henne med e t t: » Jag vet, jag vet ».
D e t låg något förläget och bekym- radt i hans min, och hans ögon irrade om- kring med ett besynnerligt skuldmedvetet ut- tryck.
» Den där anställningen, ja, » sade han.
» K ä r a fröken, det har varit en sådan bråd- skande tid här i banken att jag verkligen inte fått tillfälle att tala med direktören.
Jag har försökt ett par gånger, men han har inte gifvit sig ro att höra på mig.
N u ska jag emellertid med det allra första.
.
. » H v a d menade h a n?
Kerstin betraktade ho- nom helt förundrad.
» Men jag har ju fått platsen. » » H a r ni fått den?
1 » D e stirrade båda på hvarann med lika oför- ställd förvåning, och det gick med ens upp för Kerstin, att den älskvärda herr Grönberger icke rört det minsta lilla finger för hennes skull.
H a n gjorde heller inga anspråk på att räknas som välgörare.
H a n bara beklagade på det lifligaste att han blifvit förekommen och att det inte var han, som fått bli den lycklige att göra henne denna lilla tjänst.
Men han gratulerade allra hjärtligast och uttryckte väl- taligt sin förtjusning öfver att de nu voro kamrater.
N ä r Kerstin gick ner för trapporna kände hon sig så yr i hufvudet, att hon måste stanna och luta sig mot ledstången.
H o n tyckte att allting var upp- och nedvändt.
Den mannen, till hvilkens älskvärdhet och vänlighet hon satt sin lit, hade visat henne att vänligheten blott var ett skal utan kärna, och den mannen hon trott vara kall och känslolös som en stenbild, hade visat sig ha ett ömmande hjärta.
Men om denne man, som gjort hennes framtid ljus, hade hon gått och tänkt stygga tankar, af honom hade hon uppdragit osympatiska skildringar, och om honom hade hon utan protester låtit sin syster fälla förklenande ord inför hans egen underlydande.
H o n fann sig plötsligt ovärdig den lycka, som fallit öfver henne.
Slutligen kom hon då ned på gatan och började gå framåt trottoaren.
Men då hon hunnit till bankbyggnadens hörn, saktade hon stegen och stannade.
H o n kunde icke aflägsna sig från detta hus.
Någonting tvingade henne att vända om och gå tillbaka.
H o n fick ingen ro.
H o n ville på något sätt göra bot.
H o n ville t a l a med den, som hon förorättat öppet och i sina tankar.
Men på samma gång in- såg hon att hon skulle göra sig löjlig, om hon åter gick upp och begärde att få träffa honom.
D e t fanns dock en utsikt.
H o n hade hört att han brukade bege sig från banken vid denna tid, och det kunde ju hända a t t han snart trädde ut ur den stora, hvälfda porten.
F r a m och tillbaka gick hon väl en dryg halftimma, och till sist erhöll hon också lön för sin långa väntan.
H a n trädde verkligen ut ur den stora porten och lade genast märke till h e n n e, hvilket icke v a r underligt, d å h o n gick där och vaktade portöppningen med ett par ögon, som fingo ett hälft skrämdt, hälft tillfredsställt uttryck, då de fästes på honom.
» Jaså, fröken är kvar.
G å r fröken och vän- tar på någon? » frågade han.
» Ja, på direktörn.
Jag tror inte jag tac- kade riktigt som jag skulle, när jag var d ä r - uppe nyss. » O c h hon såg på honom med en blick så full af blyg hängifvenhet, att han kände sig både road och rörd, och ett godt leende mildrade de barska dragen.
» E t t sådant litet barn ni är, » sade han.
O c h medan han stod där och höll hennes hand, föreföll hennes uppsyn honom så oskulds- full och ren, att han tyckte sig själf underbart liten inför denna klara, unga själ, ty han tänkte på att han egentligen inte förtjänade hennes tacksamhet.
H a d e inte kassör Ellisson varit, så hade hon med all säkerhet inte fått platsen.
Det var först när denna misshagliga person kom med sitt krypande smil och ville ha den åt sin brors- dotter, hvilken inte kunde lefva på sin lifränta å femtonhundra kronor, som han bestämde sig för hvilken sökande han skulle lyckliggöra.
H a n hade fått fatt på ansökningslistan och valt det namn hans öga först föll på.
Kanske var det en dunkel föreställning om att det tillhörde en verkligt behöfvande, som afgjorde saken, kanske också inte.
H a n visste inte så sä- kert.
Nog af, han hade kort och godt för- klarat att hon redan blifvit lofvad platsen.
P å det viset hade platsbesättningen gått till.
Kassör Ellisson hade fått sin förargelse, hvil- ket var meningen, och en god gärning hade blifvit gjord, hvilket inte precis var meningen.
Men det sade han henne inte.
H a n bara smålog som förut och önskade henne välkommen till banken med ett så varmt tonfall, att det till och med frapperade honom själf som något ovant.
O c h när han och den unga fröken släppte hvarandras händer, kände de sig båda ödmjuka och ringa och gingo hvar och en åt sitt håll och tänkte vackra tankar om hvarandra.
D e tyckte sig ha sett in i en bättre och skönare värld än den de själfva tillhörde, och det lyfte dem under några ögonblick öfver hvar- dagslifvets damm och kom dem att se männi- skorna och lifvet i en ljus dager, som väckte upp en hop begrafda ideal.
Men den som icke kände sig upplyftad, d å hon fick höra anställningshistorien i dess nya form var Amelie, ty den rubbade hennes åsikter om rekommendationers absoluta nödvändighet och hennes tro på älskvärdhetens makt och betydelse.
O c h hon kände sig alltid miss- belåten, när hennes åsikter inte höllo streck.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
» Ett sådant litet barn ni är », sade han.
26 IDUNS 88 88 N JU / tRlIEN OTARIEN JONAS WENTLAND hade gjort konkurs.
D e t var nu jämnt en månad sedan, men förkänningarna af kraschen hade förbittrat hans tillvaro i flera år och särskildt under den gångna hösten gjort hans dagar svåra och hans nätter olidliga.
Slutligen hade hans nervsystem af arbete och bekymmer och vanmäktiga försök att döfva oron blifvit så angripet, att han varit tvungen gå till en läkare för att få sjukbetyg till att vidfogas an- sökan om permission för hälsans vårdande.
Så hade han fått tre månaders tjänstledighet, men blifvit allt sämre, därför att han inte haft råd att resa ifrån hustru och barn och hela härfvan, utan måst stanna kvar i stan mellan fyra väggar, inregnad under dessa dystra höstvinterveckor, då själfva himlen ibland tyckes vara gjord af dy som gator och landsvägar.
N u voro de tre månaderna för- flutna,- och notarien Wentland måste gå i tjänstgöring igen.
D e t var natten före hans inställelsedag, och han hade nyss gått till sängs inne i sitt arbets- rum, där han låg för att få ro för sin ny- föddas nattskrik.
Nu, sedan hans konkurs var en fait accompli, hade oron i hans nervsystem slaknat af, och han undvek på sista tiden att begagna sig af sömnmedel, i hopp att därige- nom så småningom bli herre öfver sin vilja igen.
Den nyss gångna aftonen hade han vis- serligen sagt sig, att det nog vore klokast att natten före inställelsedagen i tjänsten försäkra sig om en djup sömn, men så intalade honom en viss nyvaknad stolthet att låta bli.
F ö r säkerhets skull hade han dock gjort en lång promenad på kvällen för att bli trött.
Men se- dan begick han den oförsiktigheten att slinka in på en biograf, och detta infall hade icke varit nyttigt for hans konvalescenstillstånd.
H a n s fantasi hade kommit i svallning af bio- grafbesöket, och de dystra intrycken af de sorgliga bilder han sett sutto kvar i hans tanke- gång och irriterade den.
Efter några fruktlösa ansträngningar att glömma sitt jag och hypno- tisera sig till dvala, märkte han plötsligt, att han låg alldeles klarvaken och stirrade i mörk- ret.
O c h på en gång skärptes hans tankeverk- samhet till en sådan grad, att hans medve- tande blef som en enda brännpunkt af de mest förfärande slutledningar.
H a n såg sin situa- tion i den hopplösaste och obarmhärtigaste dager.
H e l a hans lif hade ju gått i baklås!
Aldrig mer skulle han kunna bli oberoende och vara en obekymrad och själfständig man och make och fader.
H e l a hans varelse, hela hans lif voro intecknade!
H a n skulle aldrig kunna betala sina skulder, han skulle inte kunna ge sina barn en värdig uppfostran, sedd öfver axeln af förmän och kamrater, hatad af fordringsägare och likgiltigt beklagad af J U L N U M M E R &lt;r o®? &amp; umgängesvänner skulle han framsläpa en odräg- lig tillvaro och gå i grafven som en förgrämd stackare.
O c h vid denna graf skulle hans barn stå och stirra, fulla af ängslan, stela af oro inför denna tröstlösa framtid, som väntar de medellösa afkomlingarna af medellösa för- äldrar, hvilka endast lämna efter sig i arf min- net af en oändlig tnstesse och omöjlighet.
H a n vred sig under täcket och stönade.
Blixtklart sprang där fram för hans uppjagade själ minnet af en novell i Strindbergs » Giftas ».
En notarie liksom han, som hade gått och gift sig för fattigt och för tidigt och råkat så illa ut, att han måst lämna ut hustru och barn åt en redan förut tillräckligt bekymrad svärfar, under aftvingadt löfte att inte i enrum möta sina barns mor, förrän alla skulderna voro betalda.
O c h det skulle taga tjugo år, hela hans återstående bästa tillvaro!
H a n kände ångestsvetten sippra fram öfver hela sin kropp.
H j ä r t a t värkte i bröstet och sved som eld.
O c h i morgon måste han sitta och tjänstgöra, dödstrött, förlamad, blytung i armarna, färdig att falla ihop öfver bordsskif- van.
I morgon, då han så väl skulle ha behöft alla uppdrifbara krafter för att kunna möta chefens och kamraternas föraktfulla eller öm- kande ögon.
Ja, kanske rent af fientliga!
Åter vred han sig och stönade.
N u såg han det alldeles klart för sig, mötet med che- fen, denna högdragna och maliciösa herre, som gift sig med en rik kvinna och gjort karriär.
» H e r r Wentland har varit länge borta n u?
» skulle han säga på sitt elakaste sätt och titta honom öfver hufvudet uppåt dörren bakom.
O c h sedan: » H e r r Wentland lär ha gjort kon- kurs, det var obehagligt.
Inte just rekommen- derande för kåren, men det går så där, när man inte ligger i och arbetar, utan tar sig ledigt och går och slår dank. » H a n reste sig och famlade efter tändstic- korna, ristande i hela kroppen af kval.
Omöj- ligt att ligga så här i mörkret och grubbla på eländet!
Ljuset blef tändt, så föll han ned igen.
D å hörde han skriket af ett spädt barn genom väggen bredvid, som var en brädvägg.
Men det visste han inte, när han hyrde bo- staden.
O c h barnkammaren där i rummet bakom brädväggen hade inte minst bidragit till den sömnlöshet, som så när fått honom i graf- ven denna rysliga gångna höst.
H a n såg på klockan, hon var redan fyra!
O m en timme skulle man börja slänga med hundratals tomma mjölkflaskor i stenläggnin- gen i gårdshuset bredvid!
Detta fruktansvärda skrällande läte, som ögonblickligen brukade väcka honom och höll på i nära två timmar med korta uppehåll.
Inte heller denna ödes- digra omständighet hade han kunnat ana, när han flyttade in i detta gamla hus, som låg så inbäddadt och hemtrefligt till.
O c h sedan, när mjölkflaskorna gjort sitt verk och massakre- rat hela hans varelse, så att han låg där som en slö massa och dvalade, då kommo strax de klingande slagen mot järn och stål på staden i verkstaden nere på hans egen gård.
Ibland lät det som zigenarlägrets smidesklingel i Trubaduren, och då blef hans slappa kropp styf som en resonansbotten och de sjuka ner- verna spändes som strängar och kvedo under nypen af arbetarnas hammarplektra.
Men allt emellanåt hasade man grofva järnbalkar ut på gården och hamrade på.
O c h då blef hvarje släggnyp som ett dråpslag i hans arma huf- vud.
Ingen under, om han fått taga starka sömnmedel för att få några timmars dvala åtminstone om dagen.
O, allt i spillror!
Nu kände han samma förfärliga fasa som under julvinterns allra värsta vaknätter.
H a n, som inbillat sig, att han nu var på bättringsvägen.
O c h mera le- dighet vågade han inte ta, nu sedan han gjort konkurs och var en föraktad.
H u r hans fiender bland kamraterna skulle triumfera, när han inställde sig i morgon.
Hvilka menande ögon- kast, stela nackar och styfva miner!
Somliga skulle kanske rent af kasta honom elakheter rätt i ansiktet.
H a n var ju ganska illa tåld förut, därför att han alltid varit en själfstän- dig karl, som inte gått annkamrat med hvem som helst.
H a n sprang upp ur sängen och började gå af och an på den tjocka, gamla mattan, som var som mossa att gå på.
Rummet var ganska kvaft så här inåt gårdarna, han kände ingen kyla.
H a n s hjärta glödde i kroppen som en liten kamin, inmurad i en kakelugn.
O m han bara kunnat undvika denna kon- kurs!
Kanske var det bara därför att han tagit det där sista lånet för att få familjen ut på landet.
H a d e han låtit bli det, så kan- ske — men de behöfde det ju så väl, både hustrun och barnen, och fast sommaren hade varit regnig och kall, så gjorde det dem nog godt ändå.
Själf hade han ju mest fått knoga inne i stadskvalmet.
Men nu skulle de aldrig mera få vara en sommar på landet!
H a n stannade och stirrade på sin chiffonjé.
D ä r bakom klaffen låg revolvern laddad.
D e t vore ju ett ögonblicks verk.
H u r många gån- ger hade han inte denna förskräckliga dy- vinter kämpat med den frestelsen.
Men tanken på barnen hade hållit handen tillbaka hvarje gång.
N u kom anfallet igen!
N e j, han måste in och väcka hustrun för att rädda sitt lif!
N u var det verklig fara.
Det svindlade för hans ögon, när han stirrade på chiffonjén.
P a n g!
N u skrällde den första mjölkflaskan i stenläggningen P a n g!
P a n g!
Pangpang- pang!
H e l a hans kropp skälfde.
Mjölken,
IDUNS som gaf lifvet åt barnen, gaf döden åt den vuxna, hvilken grotesk kontrast!
Barfota som han var skyndade han, lik- blek och med af skräck vidgade pupiller, ge- nom rummen, som skillde honom från barnkam- maren.
» F ö r Guds skull, kom in och sitt hos mig! » väckte han hustrun, som uttröttad af nattens barnvård låg tungt insomnad.
» D e t gäller lif- vet, jag vågar inte vara ensam! » » H v a d är det, hvad är det? » hörde han hennes yrvakna röst ur mörkret.
» Jag är så trött, så trött.
Jag kan inte stiga upp, det är så kallt. » E t t ögonblick stod han och stirrade.
Som en blixt ur hel- vetet lyste beslutet upp hans förmörkade själ.
H o n förstår inte faran, inte to- nen i mina ord!
hör- de han som ett skrik inom sig.
N u går jag b o r t!
Med förvridet an- sikte störtade han tillbaka genom rum- men.
Men utanför sin dörr hejdade han sig.
Något hade fån- gat hans blick, som nyss varit alldeles skum som på en blind.
M e d uppspär- rade ögon stod han där i nattskjortan som ett spöke och stirrade på det kru- siga papperet kring en stor blomkruka på en piedestal i hörnet bredvid hans öppna dörrar, genom hvilka skenet från ljuset på nattduks- bor det flöt ut 27 J U L N U M M E R ådror, så gick han och tog kläder på sig.
Men strax återtog han sin observation vid gardinen, och detta rum, nyss hemvistet för en brän- nande andes våldsammaste förtviflan, hade på en gång blifvit en fridens och eftertan- kens vrå.
P å en kvart var fjärilen färdig och satt där på den hvita gardinen i hela sin prakt, med de ännu mjuka och fuktiga vingarnas svaf- velgula och svartstreckade ytor klippande i luften.
Alltjämt stod Jonas Wentland och såg på det prunkande sommardjuret.
Skramlet af mjölkflaskorna på gården hörde han knappast längre.
H j ä r t a t värkte alltjämt i hans bröst, men han kände inte smärtan.
H a n s själ var alldeles absorberad af fenomenet på gardinen.
Slutligen sjönk han ned p å en stol med ansiktet i händerna.
O c h tårarna strömmade utför hans bleka, skälfvande kinder.
H a n återsåg i minnet skärgårdslandskapet från den gångna sommaren.
D e blåa fjärdarna, de gråa hällarna, där de badat, han och sonen.
H a n s son.
Gossen, som ploc- kat dessa larver, af hvilka nu den för- sta satt där fullgån- gen som fjäril på gardinen.
H u r sublimt var inte detta samman- hang!
Hvilken pre- dikan för honom, som nyss vant fär- dig att fördärfva sitt lif, att beröfva sina barn deras f a r!
V a r det inte som ett under, att d e n n a fjäril kläckts just i d e s s a förfärliga mi- nuter?
D å han väckts till besinning i sitt m e s t förtvifla- de ögonblick!
Ännu med t å r a r rinnande utför kin- derna r e s t e tian sig och betraktade med ömhet och vördnad den spröda och glän- sande varelsen på gardinen.
» Så var det då inte förgäfves som jag gjorde min sista skuld! » utbrast han och log vemodigt.
» Tack, lilla fjäril, som räddade mitt lif! » D e t kröp ett be- synnerligt föremål på blomkrukan.
E n stor insekt.
E n ännu ofullgången fjäril med vingstumparna kupade efter för- lossningen ur pupp- skalet.
P å en gång slock- nade vansinnesglim- ten i den förtvifla- des ögon.
H a n luta- de sig ned och såg på den krypande va- relsen, som födts fram i nattmörkret i detta dystra hem.
Så tog han den med oändligt varsamma fingrar och bar in den i sitt rum och lät den haka sig fast vid en gardin.
N å - gra minuter stod han sedan och såg på, hur djuret arbetade med den svällda bak- kroppen för att pum- pa upp vätska i de alltmer växande vin- garnas utspännande O c h med en l å n g blick på det skim- rande lilla tinget, som nu började rö- ra sig långsamt upp- efter gardinen under ideliga k l i p p med vingarna, gick han och kastade sig på sm upprifna bädd och somnade tungt.
N ä r han om ett par timmar vaknade, var det som om han haft sand i ögonen, och hjärtat kändes som en eldhärd i bröstet.
Men så titta- de han p å fjärilen, där den nu satt högt uppkrupen p å gardi- nen, och p å en gång kom han ihåg nattens under.
Och som en man gick notarien Jonas Wentland mot den nya dagens öden.
(Illustratör.
David^ Ljungdahl.)
• • ' •.
28 IDUNS J U L N U M M E R - I O Jf I — G A M W A L " 5 L A K T S Ä G £ N A F » X J A A, F A S T E R L I L L A, hur går det J \ med historien vi skulle få h ö r a?
» sade den blomstrande Nicoline, som genast kommit i gång med sin fjällstickning på resskärpet åt fästmannen.
Nicoline var hofjunkar Römers äldsta dot- ter och förlofvad med sonen till höfdingen i länet.
O c h på grund af dessa företrädesrät- tigheter ansåg hon sig skyldig att föra ordet för de sex unga flickor, hvilka Lucia-dagen på aftonen hade samlats i faster Lucias gaf- velkammare för att fira hennes namnsdag, hålla nattvaka och därunder afsluta sina julklapps- arbeten.
» Ack ja, en spökhistoria af den där gamla, äkta sorten, som vållar rysningar och kalla kårar utefter ryggen, söta faster, » bad Con- cordia, den yngre systern, faster Lucias stora favorit.
» Berätta, men låt mig först skrufva fast mm sybaron ' vid bordet, så lofvar jag att flitigt fålla på pappas ostindiska silkesnäs- dukar. » » Ack ja, berätta, berätta! » instämde de öf- riga flickorna, som kommit öfver från prost- gården att hålla vaka i hofjunkarens hem.
» Berätta! » » Nåja, » sade faster, under hvilken be- nämning hon gick i hela grannhället.
» Jag skall berätta.
Jag skall icke rygga mitt löfte.
Men hvad vill ni helst h ö r a?
» » Spökhistorier, » ropade en modig röst.
— » Kärlekshistorier, » läspade en annan, något vekare.
— » H e l s t något riktigt sant, » yrkade en tredje.
O c h så önskade de öfriga fesagor, muntra äfventyr till hafs, sagor om troll och sjöjungfrur, medan e n, något högvis röst, for- drade » helst något historiskt » från den tid, när den käcke O t t o Rud tog bukt på de vilda bohusländingarna.
D e t hände sig så, att hofjunkarns lilla gård, Bullerstad, icke låg långt ifrån det höga slotts- berget, som i Nafverstads socken, med nästan lodräta väggar stupar ner i Bullarens sjö.
Spår af raserade ringmurar hafva där funnits ännu i sena tider jämte några minnesmärken på den högsta bergsplatån, vid hvilka folksagan kny- ter en och annan sägen.
Hofjunkar Römer hade i unga år ärft går- den, som länge tillhört hans släkt.
H ä r hade han bott med sin unga, blida maka och sina båda, uppväxande barn, tvenne döttrar.
O c h ehuru allmogen i dessa trakter under första hälften af 1800-talet ännu var ganska vild, vid- skeplig och afvogt stämd mot dem, som kommo J £ N N Y Bzf R A T T A D £ N G £ L K £ inflyttande till Bullarens härad, så vann dock hofjunkarn deras tilltro, dels för sitt gamla släktnamn, och dels därför, att han var frände till deras präst.
T y hur råa och stridslystna än de vilda » bullingarna » voro, helst de som bodde i skogstrakten öster om Bullaresjöarna, så hyste de respekt för den högvördige W i l - helm Geintschein, hvilken mycket verkade för att förbättra sederna och sprida bildning bland de stridiga bönderna.
Utan; motsträfvighet sam- lades de vid den uråldriga gråstenskyrkan för att lyssna till prästens ord, och låta sig träffas af lagens hammare eller botas af evangelii ljufliga salva.
Barnen i Bullerstads gård voro redan som små kunniga i traktens historia och kände dess många minnesmärken från fordom.
Äfven voro de väl bevandrade i sång som saga.
D e kunde sjunga om, hur » L a r s liten sig gångar till hafsfruens gård, — medan linden bär löf- ven », samt sången om gränsstriderna, om » Bag- gen », som var stackare, och icke tordes » gran- nen se, f ö r r n han gick hem på s n e ».
Bohuslän äger god och rik jordmån för sa- gan.
O c h dess befolkning har, som det heter i sången, » två åkrar att plöja, en den gröna tegen, en blå på salte-sjön » och man skulle kunna tillägga att de äga äfven en tredje, på sagans töckenomhöljda marker, ty sägnernas gudinna vidrör sakta med sitt trollspö ung som gammal i det äfventyrsrika Viken.
— — — F a s t e r Lucia hade satt sig till- rätta i sin högryggade karmstol, händerna lågo fällda i k n ä e t och hon sade med högtidlig ton, olik hennes vanliga hvardagsröst: » klippen ljusen ordentligt medan jag talar, ty nu blun- dar jag, när jag tänker på forna tider. » Och faster Lucia fällde ögonlocken, medan de unga utbytte förstående blickar och snop- pade talgljusen — man befann sig nämligen på 40-talet.
Tystnad rådde i kammaren, där endast stickor och knytnålar, brodérprylar och synålar sköttes med fart, och så började sago- förtäljerskan: » I min ungdom — det är många H e r r a n s år se ' n dess — blef jag bjuden till släktingar att jula på deras gård Elgeland här i trakten.
V i voro samlade en stor skara unga och hade mycket » fyr » för o s s; många roliga på- hitt, omväxlande med dans och lekar.
Men trötta därpå kunde vi, på turkiskt maner, sätta oss ned på golfvet i vid cirkel kring spisel- brasan, där julkubben flammade, och där kunde vi i tur berätta historier eller stämma upp nå- gon gammal kämpavisa, som föresjöngs, och där de andra instämde i omkvädet.
Ibland oss fanns en ovanligt fin och fager flicka, en min kusin från Kragernäs.
Vi blefvo goda vänner, som vi sade, ' för hela lifvet '.
Amelia, så hette hon, och jag fröjdades till- sammans öfver julens glädje.
V i skrattade åt julbock och grötrim; vi uppfunno attrapper och julklappsvers, och när nyårshelgen nalka- des, hvad roligt skulle vi n u hitta p å?
V i gingo igenom de gamla sedvänjorna, men funno allt utslitet.
Det var med öppna ögon jag såg en syn.
En gammal piga, Justine, som stökade om- kring i rummen, medan vi höllo rådslag härom, inföll helt oväntadt: ' Ä t drömströmming! '
V i skrattade mycket åt detta lustiga ord, och gummans lakoniska råd, som vi dock funno förträffligt.
Ingen af oss hade någonsin varit med därom, och nyfikna voro vi ju alla, såsom unga jungfrur pläga, när det gäller att få se sin tillkommande man.
Obrottslig tystnad ålades.
O c h Justine lof- vade att tilldela en och hvar den äskade ' dröm- strömmingen '.
Nyårsafton fick en helt hemlighetsfull an- strykning genom denna vår komplott, och efter 12-slaget skildes vi åt, sedan vi önskat hvar- andra ' godt nytt år *.
Justine kom ganska riktigt in i det lilla rum,
1DUNS som jag med Amelia bebodde, tillsåg, att vi noga förtärde den salta kosten, och under tyst- nad kröpo till kojs.
V i voro båda ifriga att somna, högst nyfikna på att få se, hvilken i drömmen skulle räcka oss den läskande vat- tendrycken.
T y så hade Justine förkunnat att s å skulle vår tillkommande visa sig.
J a g måtte genast hafva insomnat, men hvad jag drömde, hör icke hit.
N i vet, unga vän- ner, att mitt lefnadsöde blef, att ensam ' karta uppför glasberget '.
Amelia däremot hade drömt något, som upprört henne, det var tyd- ligt, men ingen lyckades få veta något därom.
Jag försäkrar att jag ingenting drömt, ' så blef hennes stående svar, och vi fingo nöja oss med att skratta åt de andras drömmar, den ena mera befängd än den andra.
Till trettondagshelgen var allt glömdt, ty den manliga ungdomen uppträdde då, som stjärngossar ' och sjöngo om konungar tre ifrån Moria-land ' och framställde konung H e - rodes och hans hofmän med deras ständiga svar: det skall icke efterlåtas '.
N u närmade sig resedagen, ty ' tjugondag- Knut körde julen ut ', och alla främmande bröto upp och lämnade gästabudsgården.
Först många år därefter träffade jag åter min kusin Amelia.
H o n var nu gift i en annan trakt af Viken och sades lefva lyckligt med sin make, en förmögen adelsman.
Jag besökte hennes hem och fann att ryktet talat sanning.
Dessa två syntes skapade för hvarandra och deras hem låg ' åt solsidan ', som man säger.
Vi skildes, och till min bestörtning fick jag efter ännu några år höra, att äktenskapet var så godt som upplöst.
Ingen kände skälet.
H u r u förklara d e t t a?
Jag grubblade länge öfver denna olösliga gåta, ty att någon af dessa båda hade brustit i trohet, syntes mig otänkbart.
Den dag kom dock, när jag fick höra säg- nen därom.
O c h ingen har någonsin motsagt den.
Så berättades: En vacker höstdag hade den unge gods- ägaren dragit ut på jakt.
H a n s unga maka före- tog sig då till förströelse i ensamheten, att undersöka sin sekretär, bläddra i gamla bref och dagböcker, samt undersöka låda efter låda.
Midt under detta förehafvande kom mannen oväntadt åter.
H o n sprang emot honom med öppna armar; man smektes och skalkades, och efter en öm omfamning slog han sig ned vid sin hustrus sida, medan hon af slutade sitt verk.
Samtalet flöt muntert.
H o n gladdes af hans närvaro; de utbytte förtjusta blickar, tills hon hörde honom utstöta ett gällt rop, och såg honom rusa upp och ur närmaste låda gripa efter något föremål.
Full af häpnad hade äfven hon rest sig upp.
O c h ännu större blef hennes förvåning när han, framför hennes ögon, höll upp en liten annotationsbok med pärmar af hvitt, pressadt läder och häftigt ropade: ' Hvar, hvarifrån — i himlens namn — säg, har du fått denna — — —? '
Amelia hade för- skräckt öfver makens häftiga ord och åthäf- vor skiftat färg, men sökte lugna sig och frå- gade med bäfvande läppar, stammande: Magnus, säg, hvad är det som kommer dig att vredgas? '
Till hälften i gråt, till hälften i skratt, försökte hon ta- ga boken ur hans hand.
K ä r e vän, hur kan den- na lilla bok skrämma dig s å?
Den har jag hittat i mitt sofrum, när jag julgästade vid E l - seland, för många år sedan.
Säg året, å r e t! '
flämtade mannen med förvirrad uppsyn, alltjämt stirrande på den lilla boken.
Året, ' upprepade Amelia, som återhämtat sig.
D e t var året 1788, sista julen före fran- ska revolutionens utbrott.
Ja, jag minnes tyd- ligt att så var, ' tillade hon lugnare, i den trygga känslan af att hon visste sig i allt kunde stånda till ansvar inför sin make.
' Jag minnes det väl, ty de äldre herrarna i släkten talade politik under alla julkalasen. '
Under detta tal hade Amelia förtroende- fullt närmat sig sin make och lagt armen ömt om hans hals.
Men han satt orörlig, alltjämt stirrande på boken.
Slutligen sköt han henne ifrån sig och sade med sträf r ö s t: ' kan du erinra dig några om- ständigheter förknippade med detta fynd? '
Amelia skiftade färg, ty hågkomsten af ny- årsaftonen på Elgeland erinrade henne också om det skämtsamma upptåget, med dröm-ström- mingen, som gamla Justine utdelat.
— H u r skulle hon i denna stund af allvar kunna be- rätta den dumma händelsen för sin man, den korrekte ädlingen.
H o n tvekade, men hans befallande uppmaning ' nåå, ' åtföljdt af en skarp, forskande blick, lämnade henne intet val, och med bäfvande hjärta förtäljde hon för ho- nom detsamma som här blifvit berättadt om nyårshälgen på Elgeland och huru de unga flickorna insomnat.
N å å, hvad drömde d u? '
sporde herr Mag- nus kärft och fäste blicken åter strängt for- skande på hustrun.
Just så frågade mig alla följande dag på Elgeland, ' svarade Amelia lugnt, nu med åter- vunnen fattning, — O c h så svarar jag dig nu, min make.
Jag drömde ingenting, ty det var med öppna ögon jag såg en syn.
Jag hade hört mig själf hviska: ' vatten ' och för ett ögonblick förmådde jag öppna ögonen, gripa efter bägaren, som räcktes mig, för att utan betänkande stilla min törst.
Med möda hade jag lyftat mina sömntyngda ögonlock.
Månen spred sitt sken in i rummet genom fönstret, som saknade gardin.
O c h jag såg tydligt en man i burgundisk dräkt med ' slitsade ' kläder, barett, och kortaxlad kappa samt svart halfmask för ansiktet.
Sedan jag druckit af bägaren han framräckt, föllo mina ögonlock samman, och jag tyckte mig sjunka ner i ett bottenlöst haf.
Nästa morgon, när jag vaknade, och satte foten på golfvet, stötte den emot något.
Det var den här lilla boken.
Jag tog upp den; sökte uppleta ägaren, men då jag icke lyckades, förblef den i min ägo.
F ö r ingen meddelade jag mina erfarenheter.
D r ö m var det ju icke, och om jag påstått mig hafva sett en syn, skulle man kanske hånat eller utskrattat ig- J g teg då, och har tegat intill denna stund.
Dröm var det i c k e, det försäkrar jag vid min själs salighet.
m a 29 J U L N U M M E R N ä r Amelia slutat, blef hon ytterligare för- skräckt, ty mannens hy var förvandlad; hans ansikte förvridet af smärta, och han utstötte slutligen, liksom med ansträngning: — ' Olyck- liga!
D e t var mig du såg. '
' D i g!
Magnus, Magnus! '
klagade hon.
Ja. '
D e t var så, att nyårsnatten 1788 be- vistade jag maskeraden i Tuilerierna.
Jag var klädd som burgundisk ädling och befann mig väl; men mot slutet af festen träffades jag af ett anfall.
D e t kändes, som om en glödande dolk hade inträngt i bakre delen af mitt huf- vud.
Mina sinnen förvirrades; jag förlorade tanke och viljekraft, samt kunde inte hålla mig uppe.
Jag bars ut och fördes på en bår till närmaste kloster, där jag sedan under en lång- varig sjukdom vårdades af barmhertighets- systrar.
N ä r jag slutligen åter kom ut, föreföll mig lifvet tungt och mödosamt.
D e t var först sedan jag återsett hembygden, och där funnit dig, Amelia, som molnet öfver min själ försvann.
Min dysterhet skingrades.
Minnet af de grym- ma kval jag lidit, bleknade, och blefvo små- ningom utplånade.
Men åsynen af denna b o k h a r låtit a l l t åter komma öfver mig.
T y vet att jag förlorade den på maskeraden just samma olyckliga nyårsnatt.
O c h att tänka, att det var d u, — d u!
— den enda kvinna jag nå- gonsin älskat, som genom ett lättsinnigt gyckel, vållat d e s s a mina kval, det kan jag a l d r i g förlåta. '
Amelia hade stått som förstenad.
Slutli- gen framstammade hon — men är då denna bok verkligen densamma?
' Ja, här är skrifvit med osynligt bläck som ett ovant öga icke kan upptäcka; — O Amelia, du har krossat vår lycka! '
H a n gick.
O c h det sades, att han från den dagen undvek sin hustru, ja, rent af skydde henne.
O c h rastlöst irrade han i mark och skog dagen om.
Under nätterna hördes han vandra af och an i den stora salen.
Så sa- des det.
Amelia lydde ej de råd, som gåfvos henne, att hon skulle lämna hemmet.
H o n stannade där.
O c h lik en osynlig ängel sörjde hon för sin mans bästa.
H o n skötte gården och sökte sin tröst i att lindra nöden, hvarhelst hon fann den.
Under mannens sista sjukdom förunnades h e n n e glädjen att vårda honom, sedan han under många år ej velat se henne.
Men före den sista sucken fick hon glädjen höra honom, högljudt bekänna, att ' ingenting i denna värld öfvergår en trofast kvinnas kärlek.
' » Tystnad rådde i kammaren.
F a s t e r Lucia såg upp.
Talgljusen brunno med långa vekar, och de sex unga flickorna sutto alla med hop- knäppta händer och tårar på kind.
Förskräckta sprutto de upp, ty buller hör- des utanför på vinden.
Dörren slogs upp, och vid dess tröskel visade sig huspigan med kaffe- brickan, och efter hen- ne, fru Hofjunkerskan, med den blanka kaffe- kokaren.
D e t förfärade skri, som de unga gifvit upp när dörren öppnats, förbyttes nu i ett omo- tiveradt skratt.
Man skrattade nu, som man skrattar, när tårar sko- la döljas.
O c h så tac- kade man sagoförtäljer- skan och drack hennes skål i renaste mocka.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
R Q S 0 N B L A D Aftonblad Västra Dagöfadef Svensksinnad, själf- ständig och orädd erbjuder G.
R.
B. utom en rikhaltig nyhetsafdel ning med egna telegraf- korrespondenter på alla viktigare platser i Europa, omväxlande och.
väl vald förströelse- och familje- läsning, goda följetonger och noveller.
Inne!
bållsrik:, folklig, lätt läst.
0 A F CO T .i?
Västri 1 Svc: riges mest spridd?
i dag Q Ö T E B ögertid ning.
Göteborgs Rikt och aktuellt illustrerad.
Ypperlig annonstidning Upplaga 3 1, 0 0 0 1 d e t f a l l e t v ä l j e r ex. ' Borås, Väners6org, behöfver en annonsör åtminstone ej tveka i valet, näm- ligen i valet af annonsor- gan för Skåne om han där vill träffa den stora burgna publiken ty i det fallet fjäffan, " Böråsz^osfen, fjaffv.suppf.
VänersöorgszQosfen, naturligtvis i eget intresse: Qaffv.-uppf.
Tro träffans Postprenumeration 7 kr.
pr år.
Kvartal 2:25, månad 75 öre.
Goteborgs Tidning.
TTlefferuds AFTONBLADET Aftonblad WmärRfa (T {om6ineradt Annonsera Tlmåt.
Tiaffveckouppfagor: h a n SKÅNSKA Troff * o i Tidning.
annonsfidningar.
öiitigf annonspris.)
utkommer i Lin- köping hvarje helg- fri morgon i 6- å 8- sid. format, är snabbaste nyhetsbringare och ett af landets mest anlitade annonsorgan med en burgen och köpstark publik.
le N y a W e r m l a n d s - T i d n i n g e n med veckoupplaga 6 2: d r a å r g.
1912.
V e r m l a n d s l ä n s o c h K a r l s t a d s stifts t i d n i n g, K a r l s t a d.
har en fast upp- Länets ä l d s t a o c h s t ö r s t a annonsorgan.
laga af 11,500 ex.
Upplaga c:a 8,000 ex. bland k ö p s t a r k publik.
A n n o n s p r i s: 5 öre före, 4 öre efter texten pr millimeter, enkel spalt är den mest lästa tidningen i Östergötland och norra Småland och kostar för helt år 7 kr., för /.
år 3: 60 och för U år 1:85, postbefordringsafgiften inberäknad.
1 2 X I ngen annonsör, som sö- ker publik ur alla sam- hällsklasser i Östergötland bör försumma att annonsera i Östergötlands Veckoblad Ö s t g ö t a - P o s t e n O * I d u n s som är Norrköpings mest spridda tidning.
Lokalorgan äfven för Linköping.
Mode- rata annonspris!
KV M o d e l l k a t a l o g utkommer 1912 med ett häfte hvarannan månad.
B utkommer hvarje helgfri fredag i 6 sid. format, innehåller sammandrag af veckans nyheter, landtbruksafdelning, småberättelser och intres- sant följetong samt kostar för helt år endast 90 öre, för / år 60 öre och för / år 35 öre.
l 1 2 i A R N G A R D E R O B E N.
utkommer 1912 med ett häfte hvarje månad.
OUMBÄRLIG FÖR ALLA HEM OCH SÖMMERSKOR MED SINA FULLSTÄNDIGA BESKRIFNINGAR TILL ALLA MO- KOLORERADE OMSLAG!
o STILFULLA MODELLER!
DELLERNA ÄR DEN EN OVÄRDERLIG HJÄLPREDA FÖR ALLA MÖDRAR SOM SJÄLFVA SY SINA BARNS KLÄDER I HEMMET FULLSTÄNDIGA BESKRIFNINGAR TILL ALLA MODEBILDER = Erhålles genom BILLIGA alla postkontor, boklådor och tidningskontor IDUNS o c d PRIS: 3 0 M Ö N S T E R B I L A G A MÖNSTER.
samt portofritt EXPEDITION Ö R E PR HÄFTE racp från åtföljer hvarje häfte och innehåller utmärkta:: mönster till de allra flesta modellerna:: PRIS 3 KR.
FÖR HELT ÅR, 90 ÖRE FÖR ETT KVARTAL = HÄFTE 3 0 ÖRE =
Kalmartidningen HERRAR ANNONSÖRER BERGSLAGERNAS TIDNING.
som med sina tillkännagifvanden vilja träffa befolkningen i Arvika med dess cirka 6,000 invånare och det vidsträckta område, för hvilket detta raskt framåtgående samhälle är hufvudorten, nämligen Jösse, Nordmarks och Gillbergs härader med deras inalles c:a 70,000 invånare, b bra beakta, att Arvika Barometern själf Nyheter ar den i dessa trakter mest spridda tidningen o:h utan ett af Värmlands bästa annonsorgan- Totalupplaga Grundlagd 1 8 8 8.
© " ©• ' ©© ständig, omväxlande, innehållsrik * tvifvel 4, 0 0 0 å 4, 5 0 0 ex.
Utkommen Arvika Nyheter är västra Värmlands enda frisinnade tid- ning.
Läses inom alla samhällslager, men har sin störsla sprid- ning inom landtbrukarklassen.
hvarje Annonspris; 5 öre före och 4 öre efter texten per millimeter.
Rabatt: 10 proc då annons införes 5 ggr, 15 proc.
för 10 ggr, 20 proc.
för 20 ggr.
Prenumerationspris: helt år kr.
2,75, halfår 1,60, kvartal 90 öre.
Utmärkt och.
med ™.-adr.
: Lindes- berg.
helgfri dag.
annonsorgan.
med Det skadar ej att vid annonsering anlita BLEKINGE LÄNS TIDNING ENGELHOLTNS TIDNING är enda lokalorgan för önskar förbindelse med dessa bördiga trakter, bör ortens mest spridda dagliga tidningar.
DAGLIG MIDDAGS- OCH AFTON- TIDNING.
FÖRMÅNLIGASTE ANNONSTIDNING HALFVECKOBLADET Kr.
2 pr år.
BONDEVÄNNENS LANDTBRUKSUPPSATSER 1 g. i månaden.
Upplaga 7,000 ex. 0 - ® 0 0 0 Örebro läns mest spridda halfveckofidning.
Annonspris: 5 öre m m.
P r e n u m e r a t i o n s p r i s: 4 Kronor p e r å r.
E l f s b o r g a r e l a n d e t r u n d t u p p m a n a s att prenumerera p å är Dalarnes mest spridda länstidning 1 i Förmånligaste a n n o n s t i d n i n g e n för Södermanland och Vestra Vestmanland Annonspris 5 öre per m m.
Telefoner: Annonskontoret 170.
Redaktionen 176 och 656.
Måndagar, Onsdagar, Fredagar oeh Lördagar.
GOTLANDS-POSTEN, själfständig, utkommer omväxlande, 4 dagar fredag famn spridning innehållsrik, i veckan och öfver onsdag, lördag), hela Utgifningsort: Prenumerationspris (måndag, Gotlands kr.
af alla län.
3 för helt år.
samhällsklasser.
HELSI NGEN FIELSINGBORGS-POSTEN — SKÅNE-HALLAND — „ ....
Söderhamn är Helsingborgs stads, Nordvästra Skånes och Södra Hallands annonsorgan.
Annonser, beordrade till tisdagen eller fredagen stadsupplagan, inflyta i t r e upplagor för samma pris, stads-, post- och halfveckoupplagan.
Helsingbowys-Postent Förnämsta nyhetstidning på platsen.
Landtmannaorgan och Sjöfartstidning.
Utgifves], tis] v e r k a n göra annonser, införda i H e i s i n g e n, s o m eger jämn spridning särskildt bland 1 änets jordbrukare, industri- idkare och affärsmän.
Prenumerationspris: 4 5 6 God Annonspris: öre efter texten „ före „ „ inuti „ rabatt vid längre annonsering.
5 öre å 1 sidan, 6 öre * å 2 o. 3 sidorna samt 4Vj öre å 4 sidan.
Helsingborgs Dagblad ä r enda morgontidningen i norra Skåne, södra Halland och Småland.
ötkommer alla dagar, äfven s ö n d a g a r.
Södra Sveriges förnämsta sjöfarts- tidning.
Mest spridda platstidning.
Bästa annonstidning.
4&gt; g å n g e r i v e c k a n!
HUDIKSVALLS NYHETER Tidning för Norra och Västra Helsingland samt Härjeådalen, oc God en synnerligen anlitad o c h förmånlig annonstidning.
Ufglf ntngsdagar: Måndagar, Onsdagar och Fredagar.
Visby.
Förfräffligf annonsorgan.
Läses och därför AlMOnspriS: Utkommer i Eskilstuna: ANNONSORGAN Politiskt vaken.
0 (GRUNDLAGD 1 8 9 4) för QEFLE STAD och länets landsbygd.
W 0 U p p l a g a 11,500 ex. Prenumerationspris Kr.
7,50 pr år Prenumerera på ' Frisinnad, vaken och pigg nyhetstidning.
Prenumerationspris: / år kr.
5:20, / år 1:30.
GEFLE-POSTEN erkändt bästa ^l§l§3^^ 4 Stadens och länets största och mest spridda tidning.
anlita denna tidning, som är en af lands- UTMÄRKT Totaluppi.
n ä r a länets största och mest spridda tidning, som utgifves i residenssta- den Vänersborg 2 gånger i veckan och meddelar allt hvad af vikt tilldrager sig i hela länet Prenumerationspriset är för helt år kr.
1:75 å alla postanstalter i riket.
Fördelen af att annonsera i Elfsbo-gs Läns Annonsblad fram- går af följande utdrag ur postkontorets i Vänersborg journal an- utgår i gående tidningens spridning den 10 oktober 1911: Trollhättan 1.
544 ex. Grästorp 328 ex. Salsfad 219 ex. Trollhättan 2.
174 » Mellerud 270 » Orinstad 210 » 9, 0 0 0 e x.
Brålanda 542 • Ör 231 » Rånnum 196 » Frändefors ... 489 » V. Åsaka 229 » o. s. v. Politiskt ledande tidning, läst Hela postupplagan Pf Ä f t f l f± " Y både af vänster- och högermän.
I Vänersborg med kringliggande M.^-Xv % * landsbygd sprides tidningen i en O i \ C % f \ ÄsÉr Utmärkt Nyhets- och Annonsorgan.
upplaga af öfver O j V I W tSJk.
Annonspris 5 öre pr millimeter.
Vänersborg i oktober 1911.
Redaktionen.
1 nordvästra Skåne.
i 000 &gt; - ELFSBORGS LÄNS ANNONSBLAD halfveckoupplagorna 1 publiken ^^^ZIZ^W 3 Eskilstuna-Kuriren Dagbladet som S^^^^ W^ / ^uLjM Södra Västergötland o c h Bogesund 6 öre före text, 5 öre efter text, 7 öre i text Den, Postuppl.
f m 1912 BLEKINGE LÄNS TIDNING BORÅS DAGBLAD som utgifves hvarje söckendags mor- gon erbjuder det yppersta tillfälle till fruktbar annonsering ej blott i Karls- krona stad och dess omnejd utan äfven inom de flesta delar af Blekinge län Upplaga 7, 0 0 0 ex. ANNONSPRIS: ® ® ® ® Post- och © ® @ @ fwån «OtosSOCN helt år.
.
.
4 kr.
hälft,, .2 „ fjärdedels år 1 „ 1 m å n a d.
.
30 öre Postarvodet oberäknadt.
är ortens enda " „f rislnnade organ, som arbetar för absolut nykterhet, folkliga reformer ocb folkupplysning, innehåller alltid artiklar af kulturellt värde och har som medarbetare för jordbruksaf delningen bl.
a. direktör N. Larsson och P.
J. Rösiö m. fl.
Meddelare på de flesta orter, därigenom snabba meddelanden.
Utkommer: Stads- upplagan Måndags, Onsdags, Fredags och Lördags e. m. Landsortsuppl.
Tisdags, Torsdags, Lördags oeh Söndags morgon.
Pris kr.
4.50 pr år, 2.30 pr halfår och 1.20 pr kvartal.
LJUSDALS NYHETER utkommer hvarje fredag i stort format.
Kr.
1.50 pr år.
Höganäs Dagblad för Arild Tidning Höganäs, Mölle, och N y h e t s - och o c h gör den som söker afsättning för sina varor i J ä m t l a n d och Härjeådalen genom annonser i länets enda moderata tidning enda M n n o n s b l a d.
händelser under förmiddagen kunna Iäs&lt;is i Höganäs jTidning s a m m a dag.
Kulturhistoriska beskrifningar om Kullaförsamlingarna äldre tider.
All annonsering Kullen och i Höganäs 159 ÄR JÖNKÖPINGS STADS OCH LÄNS ÄLDSTA OCH OJÄMFÖRLIGT MEST SPRIDDA t i d n i n g med d e FLESTA A N N O N S E R N A o c h d e t om- f å n g s r i k a s t e INNEHÅLLET.
UPPLAGA 9,300 EX. UTGIFVES ALLA SÖCKENDAGAR.
PRENUMERATIONSPRIS: 5 KR.
PR ÅR.
HALFVECKO- u p p l a g a n J Ö N K Ö P I N G S LÄNS N Y H E T S - O C H A N N O N S B L A D 2 KR.
a n n o n s p r i s i e n u p p l a g a: r e s p.
8, 6 o c h 5 ö r e p r mm.
EFFEKTIVASTE A N N O N S O R G A N FÖR J Ö N K Ö P I N G S o c h H U S - KVARNA s t ä d e r s h a n d e l s o m r å d e n s a m t VÄR- N A M O, NÄSSJÖ OCH SÄFSJÖ M.
FL.
s a m h ä l l e n.
Tidning.
Uärmländingar Sverige rundt!
De tillförlitligaste nyheterna ocb de trefligaste skildringarna från •:&gt; hembygden erhållas i &lt;&gt; år har KARLSKRONA=TIDNINGEN (KARLSKRONA JÄMTLANDSPOSTEN och Höganäs Under frän i Östersund.
för g ö r e s befolkningen A F F Ä R E R JÖNKÖPINGS-POSTEN GODA Kullabygden, är ortens eget Bemärkta Cä2 VECKOBLAD) ÄR LANDSKRONA Kar Istads-Cidri in gen v a r i t B l e k i n g e l e d a n d e t i d n i n g m e d en post- u p p l a g a större ä n a l l a ö f i i g a i K a r l s k r o n a u t k o m m a n d e tidningar t i l l s a m m a n Kostar å närmaste postanstalt Vi år 4.25; y år 2.40; V * år 1.40.
2 Karlskrona-Tidningen flniioiisörer är s y d ö s t r a S v e r i g e s s t ö r s t a tidning.
torde beakta att våra upplagor är 10,000 c g.
ÄMOJSÖHEK, Korrespondenten, Landskrona Tidning OCH OMNEJDS ÄLDSTA, STÖRSTA OCH MEST SPRIDDA DAGLIGA NYHETS- O. Qenom sin STADS spridning Rfasser famnar Tidning den ANNONSTIDNING.
inom affa TCorrespondenfen, Bäsfa vafufa samfiättss Bandsfirona åf ärade annons sörer.
Annonspriset LANDSKRONA-POSTEN synnerligen moderat.
Nerikes Allehanda daglig tidning för stad och land.
som hafva något att meddela Kristian- Mycket läst tidning.
Största spridning i Landskrona samt västra och mellersta Skåne.
Snabb nyhetstidning.
God (Ö r e b r o Läns Tidning) stads iäns burgna befolkning, f politisk tidning.
Effektiv annenstidning.
Köpstark publik.
Moderat annonspris.
böra som organ använda är länets äldsta och förnämsta blad lanrisbrnna Dnttnn s &amp; LdllUänlUliQ-ralKII, hundra aktieägare i staden och samt det för annonsörer erkändt för- landsorten, förfäktar samhällsbevarande, fosterländska delaktigaste tidningsorganet.
intressen, arbetar för reformer på det beståendes grund men kämpar emot socialistiskt fackföreningstyranni.
U t k o m m e r dagligen i en upplaga Landskrona-Postens läsekrets utgöres företrädesvis af länets mest spridda tidning, landtmän, ämbets- och affärsmän, industri-idkare och af omkring som dagl.
utkommer i en upplaga af handtverkare.
s o m ä e s a f e t t b o l a m e d f l e r a KRISTIANSTADSBLADET, öfver 7,000 Landskrona-Posten utgifves äfven i en halfvecko- upplaga, som är betydligt spridd bland s. k. småfolk.
exemplar.
7,000 exemplar.
NORRKÖPINGS TIDNINGAR NORRBOTTENS-KURIREN fierikes-Tidningen Nyhets- och annonsfidnfng * för Luleå stad Upplaga: öfver 8,500 ex. och Norrboffens län.
Örebro l ä n s m e s t spridda tidning.
Länets U t k o m m e r måndagar, lördagar.
P r i s 3: 7 5.
B ä s t a är e t t af l a n d e t s Dag / ig Gefle, Norrlands största upplagd är Norrlands äldsta som har alla den största Norrlands 4 utgifvas = = = = = tidning, och halfveckoupplaga, postupplagan tidningar.
af V E X I Ö V " ' " i " • ' - utkom mer 4 g å n g e r Utmärkt annonsorgan.
och lättläst.
Öre.
Det lönar sig att annonsera i NYA VEXIOBLADET stad, spridning Norrlandspostens gaste fördelakti- Innehållsrik, omväxlande 6 öre före text, 5 öre efter text.
Halfveckoupplaga NORRLANDSPOSTEN, som och utgör tidning.
Annonspris per mm: ANNONSPRIS: 6 ö r e före o c h 5 ö r e efter t e s t e n, i n n e r s i d o r n a 7 ö r e, allt pr m m.
som spridda o n s d a g a r, fredagar o c h a n n o n s o r g a n.
/ mest !H som utkommit i Norrköping öfver 150 SH år är ej blott den äldsta tidningen på platsen.
Den är äfven den mest spridda och lästa tidningen i denna östgötabygd i v e c k a n.
annonsorgan med s t o r bland k ö p s t a r k publik inom Kronobergs- och Jönköpings län.
OSEAFSHAMNS-POSTEO som är] mar Oscarshamns stads, Ölands läns och norra mellersta tidning för annonsering.
Minst 2 0, 0 0 0 läsare Upplaga 8,000 ex. Nya Vexiöbladcf med Söndagsbilaga och gratis- bilagan Sir ål.
beskrifning kostar pr år K r.
2.60.
Wilhelmssona Boktr.
A.-B., Sthlm, 1911.
Kal- förmånligaste Prenumerationspris 3 kr.
pr år.
Annonspris 6 öre pr millimeter.
SKARABORGS LÄNS ANNONSBLAD med en postupplaga på c:a 12,000 — totalupplaga c:a 16,000 — ex., är sedan många år tillbaka länets både mest spridda och mest anlitade SKÅNES ANNONSBLAD För Iduns läsarinnor ar HELSINGBORG.
Utkommer ett A N N O N S B L A D för Tidningen utkommer Tisdagar och Fredagar.
Postadress: SKÖFDE.
sä&gt; &amp; &amp; de stora hvarje helg fri lördag utmärkt och är annonsorgan affärsmän, som publiken öfver önska nå den hela Skåne.
UPPLAGA 7, 0 0 0 EXEMPLAR.
SMÅLANDS ALLEHANDA den af Jönköpings läns tidningar, som bäst torde passa vid annonsering.
Den är mest spridd inom den bildade och burgna delen af publiken samt utgår i en upplaga af c:a 4,000 ex.
Obs.!
Äldsta dagliga tidningen i länet.
LÄS S y d s v e n s k a cKprrfands m e s t tidning utgår [and öfver tiff spridda Be fa den D a g b l a d e t dagliga S n ä l l p o s t e n ^Xprr * Jcöpsfar * S Ö D R A SVERIGES S T Ö R S T A o c h M A L M Ö S T A D S E N D A M O R G O N T I D N I N G &amp; &amp; «s&gt; / caste pubfi / cen.
ALLA VETA INTE att SÖDERKÖPINGS- POSTEN är S ö d r a och Östra Östergötlands Utkommer alla socken- och söndagar.
J&amp;rmumrratinnapria: nr.
7: 20 pr år, poatarnnort innrrähnaöt.
pnnonspris: 5 örf å 4:0?, 8 ärr å l:ata nrij 7 nr?
k 2:öra nrh 3:0jr aiaorna pr miHimrtrr.
s ÖDERMANLANDS LÄNS TIDNING ANNONSORGAN OCH RÄKNAR DETTA 2 0, 0 0 0 P r e n u m e r e r a RIKSTEL.
Södertälje 23 f ö r å r 1 9 1 2!
ALLM.
TEL. Södertälje 231 Stadens och ortens mest spridda tidning.
Bästa annonsorganet.
PRENUMERANTER RENUMERATIONSPRIS: 4 kr.
50 öre, postarvodet inberäknadt.
NNONSPRIS: 5 öre l:sta och 4:de samt 6 öre å 2:dra och 3:dje sidorna.
Västerbottens-Kuriren Västerbottens frisinnade länstidning har god spridning i Umeå stad och Västerbottens län.
Totalupplaga 5,200 ex. Postupplaga 3,100 ex. FÖRMÅNLIGASTE ANNONSORGAN Annonspris 5 öre pr millimeter, å tid- ningens innersidor 7 öre pr mm.
Vid längre tids annonsering god rabatt.
&lt;s&gt; måndag, Pris per onsdag är: 4 och fredag.
kronor.
LÄSARE.
Fbr BLEKINGE S T Ä D E R och L A N D S B Y G D är — O. DEHN Utkommer t i d n i n g Det lönar sig att annonsera i den tidningen.
SÖDERTÄLJE TIDNING LÄNS KÖPSTARKASTE PUBLIK BLAND SINA P A s p r i d d a men m å n g a tusen få nu de!
därom.
AF FÖRSTA RANG.
ÄR SÖDERMANLANDS BÄST OCH JÄMNAST SPRIDDA TIDNING m e s t K T I D N I N G E N K K K A R L S H A M N X B Ä S T A NYHETS- O C H ANNONSTIDNING Utgifves måndagar, onsdagar, fredagar och afsändes samma dag till postprenumeranter, som därigenom er- hålla snabbaste nyheter från orten och länet.
Annonsörer erhålla genom Tidningen Karlshamn jäm- naste spridning för sina meddelanden inom Blekinge län.
Annonspris: 5 öre före, 4 öre efter texten, 6 öre extra plats, pr millimeter.
Annonspris 5 å 6 öre pr millimeter.
YSTADS ALLEHANDA ÖREBRO — DAGLIG MORGONTIDNING — DAGBLAD som äger stor spridning biand stadens och länets mest köpstarka befolkning, är ett synnerligen största FÖRMÅNLIGT ANNONSORGAN.
samt södra o c h sydöstra Skå- Å andra orter boende närkingar och västman- länningar, som vilja följa med hembygdens förhållanden, böra prenumerera på är stadens o c h o r t e n s n e s m e s t lästa tidning.
&lt;£&gt; £D ÖREBRO DAGBLAD länets enda moderata dagliga tidning och dess snabbaste och tillförlitligaste nyhetsförmedlare.
Lämpar sig utmärkt för annonsering.
Helårspris — inber.
postarvode — 5 kronor.
• • • • • • Upplaga 8, 0 0 0 ex. • • • • • • PRENUMERERA PÅ ÖRESUNDS-POSTEN — Helsingborgs mest spridda tidning — utgår i en daglig upplaga af öfver 7,000 exemplar.
Frisinnad, vaken, påpasslig.
Har många goda pennor till sitt förfogande i in- och utlandet.
Originellt, rikt illustreradt Julnummer.
VÅRA HEM, 16 sid. lördagsbi- laga, intressant och lärorik, ytterst omtyckt för sitt vär- derika, fängslande innehåll.
ÖRESUNDS-POSTEN är Helsingborgs och ortens mest anlitade annonsorgan.
il ÖrnsJcöfdsv / Jcs * 0ST60TEN ^Posten ÖSTERGÖTLANDS AFTONBLAD (Utglfnlngsort: LINKÖPING.)
Daglig aftontidning för LINKÖPING, NORRKÖPING, MJÖLBY, BOXHOLM och TRANÅS är Östergöt- lands mest spridda aftontidning med en upplaga af utlcommer h gånger i vec / can och~ år 8 — 10,000 e x e m p l a r ILorra Ångermanlands snabbaste samt läses af hög och låg, i städerna och på bygden, hvarför ngfietsiidning och mest an * fifade annonsorgan.
lands- ÖSTGÖTEN ovillkorligen är den bastå annonstidningen.
EN FÖRNAM d e n STOMATOL ^ — — — 1 ^ £2 32 af i n - o c h utlandets finaste märken, Y I I I I I I I I SCANIA- VABIS OCH DAIMLER- MERCED ERIK HEDLUND, S m å, a n c / s s ' a t a n 30 &gt; S T 0 T ?T 7 t 7T 7T ?T 7 T l Y X O C H M O R, BARNEN C / IC / IO Finnes å alla apotek.
FAMILJEN, S Y S T E R O C H B R O R, L Ä S E R Stockholms-Tidningen och har nytta och nöje af Stockholms-Tidningen en tidning för alla.
I MOTALA I I " MIGNON " 1 CACAO I I I 1 I I SÅ den!
Ingen daglig svensk tidning redigeras så omsorgsfullt som S T O C K H O L M S - T I D N I N G E N just ur sympunkten att kunna läsas af alla familjens medlemmar.
Prenumerera på 1? *?
" " T TT GIF s — Kt^e-k — jrs-zs --- ?:g — g * —? * -?
? — F A R ?T MOT / IM bästa verkan.
Lätt absorberbart, lättsmält och stär- kande gifver det på kortaste tid det bästa resultat.
HELA ATT och undvika att bli nervös etter på annat sätt illamående av detsamma samt få ett verkligt kaffe, som är godt, billigt och alldeles oskadligt, så bör man afftid blanda kaffet med £3&gt;rfa=9Caffe av cTtockholms {Kaffe aktiebolags berömda titt * verkning, ty då får man den hälsosammaste, mest välsma * kände, blankaste och~ fylligaste kaffedryck som finnes att få och " samtidigt sparar man dessutom ungefär Hälften av kaffet.
' De mest framstående svenska och utländska pro * fessorer och läkare ka intygat att .$.rla= !Kaffe är den bästa och lämpligaste kaffetillsättning.
Qlaketer å 25 och ä 10.
öre i alla specerU och diverseaffärer.
JS / " jST JSf JSf MIGNON " FERROL " Pris 2 kr.
flaskan.
FRISKHET GÖR Bill man fcricha haffe Vid BLODBRIST och S V A G H E T hos barn och vuxna gör V A S E N S (f. d. Nordstjärnans) Järnpreparat f ö r b u n - af damerna föredrages framför all annan E a u d e Cologne.
LYX- o c h TURISTAUTO- I MOBILER I M E D O U P P N Å D D d o f t, HYLINS " Ed C " EN VÄLKOMMEN PRESENT.
— f i n BLIFVA DE FRISKA OCH KOSTAR ENDAST 4 5 ÖRE för 1 0 0 GR. REDAKTIONEN.
T 7T ~ y r OMSLAGET TRYCKT A S V E N S K A LITOGRAFISKA A.
- 3.
S T O C K H O L M 1911.
T T T T 7T ?T RÖDBLOMMIGA 7T TT 7T — ?T / v
