# ID: svediakorp-per197
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1900
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 12,187
# sentences: 532
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kvinnornas röstrattspetition dagliga pressen.
0 ' 11 den Fredrik; $-Bremer-Förbudets rösträttspetition, som den $0 sist- lidne deceinber inläiiinades till k. m: t, har i hufviidstadens dagliga press varit föremål för mycken iippmkksamhet.
R,edan omedelbart efter dess inlämnande &amp; tei * gafs petitionen in estenso af alla våra större tidningar, l i d r e t ju i och för sig Iran tolkas solil ett bevis för att fragan om lrvinnans politiska rösträtt heidanefter kan piiriikna att bli behandlad med det allvar, som tillkommer hvarje samhiills- viktig reform, lat vara att den som alla sådana finner sina veder- sakare ...
Vid en Blick gå pressen skall nian visserligen finna, att dat erkiinnande som kommit petitionen till del varit af ganska negativ natur.
Intet af de olika organen för vår tids politiska strijmningar har öppet slagit sig till dess riddare.
Fran vissa 1iI111 liar man, med undantag af att petitionen aftryckts i tidningen, iakttagit en betydelsefiill tystnad, från andra har den mötts ined en tystnad, .som Iranske kan tolkas som ett instämmande, frgn andra iter nied erlsannanden, starkt beiniingda med reservationer.
Men antingen tidningarna afhållit sig fran reflexioner eller inlåtit sig på ganska vidlyftiga sådana, den nlrtningsfullhet, hvarmed friigan öfverkllt upp- tagits, visar bäst i hvilken- grad opinionen skiftat under de sista decennierna.
Kvinnorna erlr&amp;nnas numera h a h a en röst i samhiillet, en röst, som har ratt att göra sig hörd.
Och iir icke med riitten att pliidera sin sak själfva saken till hälften vunnen?
S&amp; mycket om det alliniiiina intrycket af pressens hdllning i striden för kvinnans politiska rösträtt, hvars första förp~st~fiilrtning vi nu bevittnat.
E t t nggot niirmare ingaende i tidningarnas ut8- talanden erbjuder dessiitoni mycket af intresse.
Nya Dagligt Alle- handa och Svenska Dagbladet &amp; ro dock, oss veterligt, de enda bland våra stockholmstidnii~gar, soni nagot vidlyftigare inlatit sig på fr&amp; gan.
Så mycket mer har detta gladt oss, som man fran dessa håll '
ej brukat med någon synnerlig ifver befatta sig nied skvinnofrågor », hvarför det Ixinliga röstriittskrafrets erkannande i princip af dessa quasi-motstandare niistan kan betecknas som en seger.
I en langre ledare af den 10 janiiari behandlar S y a Dagligt Allehanda, med anledning af Fredrika-Bremer-Förbiindets petitioxi, ämnet » Evinnorna och den politiska röstriitten:.
Tidningen laninar därvid en historik öfver fragans iitvecklirig, citerande girondistfdosofen Condorcet, Stuarc Mill m. fl.
auktoriteter för och emot saken.
3Ied anslutning till dessas yttranden erkiimer tidningen, att krafvet pii representationsratt At det kvinliga elementet i sanihället icke iir eu fråga, som clättrindigt låter sig afvisas », utan en, ?,som med han- syn till sitt berattigande och sin nytta för saxuhiiilet krafver den allvarligaste och omsorgsfidl~ste pröfning; &gt;.
Tidningen menar vidare,, att det står utom allt tvifvel, att lir praktiskt politisk synpunkt sedt en mängd kvinnor skulle på ett rida värdigare och biittre satt utöfva sin röstratt än det till viljelösa redskap åt ledarna predispo- nerade flertalet bland massor af medborgare ».
Afen samtidigt med detta inedgif ' vande viinder sig tidningen med skärpa mot hvad den menar vara petitionens svaga punkt, niimligen de politiska röstrattskrafvens inskriinkande till de ogifta kvimorna med uteslutande af hstrurna och mödrarna, hvika ju » genom sin verksamhet, sin lifsuppgift och sitt.
ansvar mera s a m t och fullständigt representera krinnans intressen i samhallet ».
Ja, onekligen ligger hiiri en svag punkt, icke röstriittspetitionens b svaga, punkt!
utan samhällsförh~llandenas.
Den iirade tidningen tyckes ha förbisett, att det i fraga om sociala kraf i allmänhet och kvinnornas röstrattskraf i synnerhet först galler ej det liingst g&amp; ende önskemalet, utan det ur praktisk synpunkt utförbaraste.
E t t a 1 i friimst.a förslag om politisk rösträtt för kvinnor måste ~ ~ darför rummet omfatta de k ~ i n l i g a individer, som stii den manlige röst- herattigade medborgaren narmast, niimligen » de sjafförsörjande myn- diga kvinnorna, hvilka redan hafra kommunal rösträtt&gt;.
&amp; ven de längst gående manliga röstriittsfordringarna inbegripa icke omyndiga medborgare.
Och %r ej enligt nu gallande lag den gifta kvinnan en omyndig medlem af samhället?
Sa länge som rnBlsmanskapet existerar, så länge mannen för hustrun iiger tala och svara, så länge denna ej äger rätt att råda öfver sin egendom och bestamma öfver sina barn, skall alltid denna svaga punkt kvarstet id hrarjo för-
slag om utvidgade sociala och politiska ii it tig lie ter för kvinnan.
Gör landets hustrur och mödrar likasiväl som dess ogifta döttrar till rny ' ndiga, sjafständiga statsinedlemmar och de skola själfskrifvet tillerkännas främsta platsen, då det galler det aktiva representeran- det af det kvinliga elementet vid valurnorna.
För öfrigt skulle vi önska, att vi kunde dela tidningens opti- mistiska uppfattning af de ogifta kvinnornas ställning shval i det privata som det allmänna lifvet.
Enligt Nya Dag].
Alleh.
gro de synnerligen lyckligt lottade och hafva ingen anledning att klaga.
Det förefaller som om intet eko af det öfver hela världen ljudande ropet om svältlöner och exploaterande af den Irvinliga arbetskraften nått tidningens öron, som om det tuseiistämrniga krafvet pR en pekuniär ersättning motsvarande det kvinliga arbetets varde vore förestafvadt, icke af något verkligt behof utan af den nyckfiilla oförnöjsainhet, som nu en gång tros vara oskiljaktig från den kviii- liga naturen.
Men om vi Begagnade oss af de inånga argument, som stå oss till buds, för att gendrifva denna tidningens svaga punkt, skulle det föra oss för långt fran ainnet, hvilket ju rör sig oin politiska, icke ekonomiska rattigheter.
Men stå icke dessa båda i ett oupplösligt förhållande till hvarandra?
Och är det ej emedan vi ha denna sanning för ögonen, som vi krafva en iner aktiv roll i det offentliga lifvet?
s kvinnornas rösträttskraf » a r titeln pli den längre, viirdigt hållna artikel, som Svenska Dagbladet i sitt numineï för den 5 jan.
ugn ar At, ifrilgavarande ämne.
Afven här följer man lwinnofrågans historiska utveckling, i det man gör en intressant och fördoinsfri exposi: af de viktigaste momenterna i denna kultiirrörelse.
I synner- het synes oss beaktansvnrdt, att man har, något som så ofta, förbi- ses af kvinnoema.ncigationens vedersakare, ser densamma i dess rätta proportioner till samhällets ekonomiska utveckling .i sin helhet.
Hvad tidningen säger i detta sammanhang förtjänar att citeras.
» De ekonomiska intressenas insegel », heter det, » ar tryckt på.
det nittondo seklets iitveckling, och det var under deras kamp och fordrande sträfvan efter jämvikt, som kvinnorörelsen - om man 1iiir kan använda detta ord - fördes in uti en viss riktning. "
Det %r har fråga om kvinnornas af förhållandenas makt framtvungna upp- trädande på arbetsmarknaden vid männens sida, ofta sasom segrande
konkurrenter p&amp; grund af liigre liineansprlik.
Det galler i synnerhet ineii alldeles icke iitesliitande om den materiella prodiiktionen i stor- ind~istriens form, att principen om arbeters fördelning, hvarigenoni kraf vet på yrkesskiclrlighet kiincle reduceras, samt » minsta aiedlets lag », son1 gaf anvisning på billig arbetskraft, drifvit.
kvinnorna siviil som barnen in på en massa områden, hri&amp;a föriit varit iiiiinneii förbehdllna.
- Hiiriivida.
detta för miinskligheten och speciellt, fiis kvinuornril varit en lycka, ma lämnas diirlian.
Det iir tillriiclrligt att konstatera denna omstiindighet sasoiri ett historiskt faktiim, hvars framtriidande långt mindre berott p; ' i lmnl~rytaride idk-s seger %II pfi en med nödviindigliet fortgaende ekonomisk ntveckling.
Visserligen liafva i de civiliserade staterm Btskilliga andra fös- andringtii.
i kvinnornas stallning, hvilka mera miste tillskrifras ich !- ella och medvetna sträfvanden, intriiffat iiiider det gåiigna seklets senare del, och vi kunna som esempel liarpå erinra.
oiii den borger- liga myndighetens meddelande at livinnorna vid samma dlder som # t iiiannen, handlingsfriheten i fraga om äktenskaps ingliende, inoiii iiktenskapet ökad sjalfständighet med afseende 116 ratten att besitta och fiirviirfva egendom, tillträde till statens högsta iiiidervisnings- anstalt.er m. m.
Men med allt detta har ilet redan iitider franska revolntionen hagrande malet: .f1111 medl) orgerlig likutiillight med iiiiiii- nen, icke blifvit iippnklt, och det ser icke ut, som oni det ryckt väsentligt iiarmare vid ingangen till det tjugonde seklet.
:) - - S i 1 h g t kiinna vi af hjärtat instiimma ined den iirade ridniii- gen.
Vi sta verkligen vid ingangen till det tjiigonde seklet ganska åugt friin det mA.1, som redan för m: iiie cte Staii1 vid firhiiiidrndt.ts början framstod som en framtidsdröm: Irvinnans politiska och med- borgerliga sjkilfstandighet.
Nen nar man, som alltid nar denna friga kommer p5 tal, som hiifviidorsak till dess ringa frnrngiiig framdrur kvinnornas egen indifferentism och hrist 11. '
intresse, SH kommir inaii blott sanningen ngra, iitan att triiffa sanniiigeii sjalf.
Xuu tror sig konstatera fakta, rcen anger icke gnintleii till dessa faktas fraiima- dande.
Den alltid till kvinnornas niiclidel framliHl1ii: r 1): iidelleii ~nellaii deras röstriittsrörelse och maiiiiens kamp för sainma anda- niål htiller blott delvis streck.
Kar man framdrar arbetarnas politiska lifaktigbct soai kluss betraktadt - och denna kan nog sattas i fraga - filiiiiiiiier iiiail sitt pApeka att mannen, äfven om han tillliör deii s. k. iinderklasseri, inaste g; i falt för.
en sak med en helt annan frimodig iiiiilinerlve- tenhet an kvinnan.
Han ager ju traditionens och st.yrl~: ins riitt pil
sin sida, hon kanner annu trycket af den boja som under årtusen- den hållit henne i den iinderordnades, och omyndigas stallning.
I. livarje fritt land Isan en man, han må vara af aldrig s&amp; låg börd och, samhiillsst~llning, genom egen energi och i Irraft af egen begåf- ning höja sig till statens högsta arestallen.
Dlen en kvinna ?.
Hon må stå aldrig så högt på intelligensens och bildningens rangskala, det finns agtid en grans på det sociala oinrådet, öfver hvilken hon icke kau n i.
Ar det att undra p&amp; att detta rnbngen gång.
binder heples kraft?
.
Det vill saledes till både en starkare tro och en tro af.
en helt annan art för oss kvinnor för att förflytta det berg, som brtu- senden rest i vagen för var frihet.
.
Hur föga betanker man detta.
Och så ropar man p&amp; likgiltighet och slöhet !.
Och aldrig förnimmes det ropet högre .än just då, nar kvinnan .visat prof p&amp; en större kraftanstriingning.
Är icke detta litet orgttvist?
.
M&amp; det dessutom tillatas oss att ratta en inissiipgfattning af den svenslia lsvinnorörelseus lcaïalrter, .som fra.ingar af Sven- ska Dagbladets för öfrigt så erkännansviirdt opartiskt hållna artikel.
Det heter niidigen i frbga om Fredï.-Brem.-Förb: s rösträttspetition:.
» Denna petition ager emellertid iifven ett visst intresse sbsoin .exempel på variationerna i den arginmentla.tion, hvarmed det lrvin- liga emancipationsstriifvandet under olika tider går i fiilt.
Det ar icke sa, synnerligen Iiinge sedan lcrafvet på Eikstdlligl~et med mannen gimndsides på en sypponerad lik7tet ined honom i anlag och Böjelser; man borteslrainoterade den andliga lcönsslrillnaden och förringade de till hemmet och f aniiljen hörande uppgifter, som tillkommit kvin- norna.
S&amp; låter det icke numera.
Man finner tviirtoin i de andliga olikheterna mellan man och liviiina en ytterligare bjudande anled- ning att till sarnhiillets biista låta kvinnans siirskilda fallenheter göra sig gällande inoin det offeutliga lifvet genom rösträttens ut- striickning till myndiga., sjklff örsörjande kvinnor.
» H a r, som så ofta utgår tidningen från en; k-priori-ul~pfattniqg rörande kvinnorörelsens vasen.
Hade man diirernot nigot n %rmare i f r h grunden studerat den svenska kvinnofrågans historia, hvil- ken ju Iran.
visa han påsS " dana.
namn som en Fredrika Breiner .och.
en Sophie Adleragarïe so111 sina största,, skall man finna, att det varit jlimlikbet, icke likltet med rnannep som ins1: rifvits på dess fana.
Och vill man .vara riittvis, iniste, inan iifven er-, Iräuna att - med möjligen nilgra f A undantag - » kvinnosakens, detta med orätt s å illa ~nslrrifna ncmn på en iidel och storslagen #
idé, aldrig i vArt land gjort sig skyldig till den ensidiga öfverdrifte~a att vilja satta ett likhetstecken mellan kvinnans och mannens natur.
Ratt och tillfälle att utveckla våra anlag, afven om dessa anlag skulle tangera de områden, som mannen ansett sig förbehållna, se dar hvad vi fordra.
Icke anspråk på att vara mannens like, icke ens att aga samma kvantitet hjärnsubstans som han.
Niir petitionen således åberopar olikheten mellan könen, för att styrka sin motive- ring, s&amp; betecknar detta ingalunda nagon frontförandring utan e tt.
konsekvent hiifdande af en tanke, som alltid varit en af de ledande principerna i våra strälvanden.
Angående betydelsen af den åt-gard, som Förbundet nyligen vidtagit, yttrar tidningen till sist, att den till k. m: t inlamnacie petitionen &gt;knappast kan aga något annat syfte an att förbereda jordmånen för vidare strlfvanden genom den iippmtirksamhet deu.
kan väcka bland dem man önskar intressera för saken,.
Ja, närmast är detta visserligen vart mål.
Uen vi vaka ssrn- tidigt hålla före, de här &amp; beropade auktoriteterna ur vår daglige press till trots, att den svenska kvinnans röstriittsfråga, genom dct steg som Förbundet.
nyligen tagit, inskrifvits i de aktuella frågor- nas led.
Pestalozzi-Fröbelhuset i Berlin.
III.
Kommen - låtom oss lefva för vira barn!
Efter annu en blick p&amp; den vackra tradg2irdeii med dess lek- och lawntennisplats, dess långa rader &gt; land z f ör Bariien, dess hönslnis m. fl.
naturföremål, ingående som material i planen för iipyfostrings- systemet, g&amp; vi ändtligen vidare, för att bese det stora husets inre.
Det är tisdag, a.lltsa mottagningsdag, ty i f r h att vara en okiiud och förbisedd inrättning &amp; r Pestalozzi-Fröbelhuset ni1 si nppriiiirk- sammadt af främlingar och infödda berlinare, att en bestamd dag mgst utsattas för dessa besök.
Det är därtill en sorgedag i detta hus, ty dan varma sjal, af hvilken alla och allt blihit lifvnde, spor- rade och väckta, är borta.
Henriette Schrader är död sedan nigra dagar, och till hennes minne har just en sorgefest firats.
Heimes '
af frisk lager omgifna porträtt blickar emot oss, när vi inträda i.
den sal, där Pestalozzi-Fröbelhusets och » Föreningens för Folkupp-.
fostranw gemensamma styrelse plägar sammankomma.
Men från närgränsande salar och rum höres inunte.rt sorl och sång.
Det är lifvets morgonröster, det är de srnli barnen i Kinder- g a r t e n ~ första » grupp », som sjungande Fröbels barnvisor - Spiel- ond Koselieder - marschera omkring under lärarinnornas ledning.
Vi komma just lagom för att från trappbalnstraden i den stora gymnastik- och leksalen få se en stor skara barn från P / - till 5l / e års ålder under sång utföra de lätta gymnastiska rörelser, som afse att vänja barnet vid att lystra till ledarinnornas ord och åtbörder, behärska sina lemmar och i tid allsidigt utveckla sin kropps alla muskler.
Två och två i ledet slingrar sig den langa raden omkring, ut och in, hit och dit, skenbart planlöst och fritt, men dock under noggrann ledning och med precision.
.
Så skiljes skaran i tre » grupper ».
Detta är en af fru Schraders pedagogiska tankar, med hvilka hon så väsentligt förhattrat Pestalozzis.~ och Fröbels metoder.
Hon insåg, som förut ar omnämndt, nödviin- digheten af att gifva det hela så vidt möjligt familjelifvets prägel, icke skolans.
Alltså måste det vara ett begränsadt antal barn i hvarje grupp, och ju yngre barnen äro, ' desto mera behöfva de en individuell behandling, en möjligast varm så att saga f ainiljeatrnosf är.
Detta åter skulle vara ett olösligt problem, så vida det icke blefve mer och mer allmänt, att de burgna klassernas lzvinnor eller öfver hufvud taget den mognare kvinliga ungdomen stallde sig i det offentliga uppfostringsarbetets tjiinst.
Se på dessa bains unga ledarinnor, både dem, som redan äro färdiga till sjalfständigt arbete, och dem, som här sjalfva kro lär-.
jungar, w seminarister s, och som under de f örras ledning nu vänjs sig vid itet Fröbel-Schraderika systemets praktiska utöfning.
Alla - åtminstone de flesta - .- äro livad vi svenskar skulle kalla wfina flickors.
Huru glada se de ej ut, riktigt som om de kände tillvaron varm och lycklig, har midt ibland alla dessa fattiga barn, som så förtroendefullt sträcka sina armar emot.
dem för att få hjälp af en eller annan art.
Hur kraftigt och lifsfriskt klinga ej de unga kvinnorösterna nied i .de späda barnens sång, huru förrn; ej dessa unga kvinnor att rycka de sma med sig, vare sig det gäller munter lek eller gladtigt och dock allvarligt arbete.
Båda delarna tillhöra planmässigt metoden, och afveii för fri lek är det utrymme här, enär denna hos ba.rnet utvecklar företriidesvis. '
.
dess individuella anlag och smak; men i hamets natur ligger en djup, omedveten lust att kanna sig sitsom lank i något stort; det lränner liingtan att följa yttre ledning ocli att fii aiiriiiida sin lilla Irraft till andras, till det stora helas tjiinst.
Det Fröbelslia småbarns- arbetet kommer denna langton till iiiiites, och dess iippfostraxide betydelse ldir s&amp; stor, diirför att det i sina grundhag saknar (ten mera abstrakta sl~olprageln; det %r i stallet genoiiitrarigdt jiist af faiuiljelifvets för barnets harmoniska iitveclrling sa sundti aiicla.
Detta småbarnssirl~ete, som delvis och allt efter dc olika gmplberna hestir i att ställa i ordning leksaker, laga och klistra sönclesrifna taflor och tapeter o. s.
T., lägga nya omslag om biicker, s t a h och dainma i » ldassriiinm~,i1~, diika och diska, lijiill~a till vid matlagning o. s-v., ledes afven fiilllromligt planiniissigt och afser icke att i furtid för- vandl: ~ de snG harnen till tviingila tianare, utan att iit~eckla dem - till nyttiga, tjiinstvilligli, arbetsiilskmde miinniskor.
Låt oss nu se pi % de t r å smii &gt;&gt;grupper », som just slagit sig till ro i denna sal!
Midt framför det ena höga fönstret, utanför livilket l~jörkarna bilda en grön jalusi, står en lång kistii med sand; riindt omkring denna kryper och sitter en skara barn af mellan 2-3 # ix iilder; hvart och ett har sin spade och spann.
Och hiir lekes ocli griifves och bygges, planteras smii triidgiirclar, ja hcla skogar af, ..; rankvistar.
Ratt hvad det %r iqyltitas de stora sklipen under tral~l,i) aliist.r.acleu - hvilka ' hiirliglieter!
Gunghästar med och iitaii svans, Soaks ark i d i n g a upplagor, stallar och triiboslial) .- hvilket paradis fiir dessa barn friin Berlins fattigaste liein!
Ty namnas bar, att alln liariien i ~ i n d e r ~ a r t e iiro n armodets hlekkindade sm&amp; söner ocli döttrar; dock fil ericlmt de iiiödrar, soiii förete int.yg att de dagligen arl~eta, 1ii:: iiia in sina I m i i liar.
Ilet ar saledes alls icke iueningen titt 110s iuödras v a c h lili~iiijtllict fiir harnen: tvärtom synes det, som om de siiarare sporratles att taga bättre v h d om dessa i hemmet, d i att de sm&amp; Iion11li; t i: !skolan.
s&amp; rem, snygga och ~iilkladda soii1 mi; jligt -- osnygga I) uril tagas helt enkelt icke emot.
Redan ilct.ta iuödrarnau ofta uyviic1; tn iu- tresse för prydlighet hos barnen ar ett l ~ e ~ att i s de iildre iippfostras genom sina barn; och i detta s t ~ c k e har Pestaloxzi-Fröhelliiidet Iiuft eii välgörande inverkan i otaliga fattiga bihrlinerhem, som frlin att vara nästen verkligen blifvit 7 1 e m Men iiii äro de sinii ifriga sandgrlifïarna triitta; liter i.iplmua d e imderbarn balusti~adslifipeii, och flarn kommer ni1 cn lie1 rad
madrasser, gi5 hvillra de smk få sofva en tiiniue innan de f å sin iniddag, för hvilken deras inödrar betala 10 p£.
per dag.
Med lugna janina andetag s l ~ ~ i n r a snart r hela raden, och vi viinda vL upprnärlcsamhet till grupp n: r 2, som hm sin plats kring i samma sal: ett långt bord i den stora Ijiisa fönstart~tl) ~rggiiaden Här sitta de iiRgot inera försiglcomna tre-fyra-Hringama; djupt iii- tresserade hålla de p&amp; med att af mycket breda kulörta pappersremsor inlära de första grunderna för fliitning of inattor o. d., och med myckeii belåtenhet $isa de längst komna sina graktverk för frhlingeii eller för liirariman.
.
I rimmet näst intill sysslar den ännu ildre grt~py 3, barn mellan 41 / r-51. / 2 år, med att &gt;) trii ' piirlora, rita på griffeltafla, klippa ut pappersfigurer, snida i tra, ~slculpteraz, m. in.
Du skulle bara se den lille gossen, inin favorit Fritzchen, ined d e t bleka intelligenta ansiktet, visa upp sin nyss formade vas af .ännu vAt lera och i sanning prydlig samt sin skapelse för i går, den lilla ljusstalcen, som skall stMas till den samling af dylika reden befintliga pjeser, h n a d att p&amp; julafton tjanstgörza för de af C barnen sjiilfva stöpta sin&amp; vaxljnsen.
.
.
Med kloli: ledning kan af Eritzchen mihanda varda en ny Begas, - soin n d i marinorskapelser pryder]: ejsarstaden vid Spree!
Hvem vet: ' Siin~re iitgA.n,aspuiikt för ett koiistniirsiimne an Pestaloezi- Fröbelhiiset kan en vardande fraintidsmsii ha!
Ty livad innn har .ej minst &amp; ger an p&amp; 5i.r att vid sidan af d l t direl.ct nyttigt fifven odla slzönhetssinnet och sm akeu.
Konsten, sager fru Sclirader, skall in i vara bsrnhnmmare, skall bli ett medel för uppfostran, skall tjana iniinniskans iitveckling i ädelhet.
.
Diirför liigges också m p i att hos denna griipp viick: + lust a t t sj riff el ta fl an, på papper eller i lera söka afbilda de föreinbl ett.
hvnrt d ' barnen sett och som sarskildt tilltalat det.
S&amp; s8g jag ' iihen en annan liten gosse göra rent af utiil3.rkta pennteckningar; att han skulle förhjiilpas och utbildas till leonstniii var redan beslutadt .af niigra för hoooiq intresserade personer.
Det förefaller mig, som fru Schradera iit~idgade och fiillkoinnade ~ r ~ b e l m e t o medförde d den största möjliga frin uheclrling af ett litet rn %nnislcobanis naturanlag; dessa f &amp; under den kloka föreningen af frihet och ledning .rikare tillfällen att spira an ofta till och med i de biista fint bildade hem.
Ty hos hiiïii rn&amp;nga bildade mödrar iir moder- ligheten väl så stor, s t t den koinmer dem att b e t d i t a sinn Barns upp- fosti~aii soin en .konst, e?
vetenslrap, ett härligt stiidiim för dem sjalfva?
:
Har vakas alltid öfver att barnens verksamhetslust tages i sn- språk, så att intelligens, fantasi och karaktersutveclrling finna full och följdriktig näring.
Nar lärarinnan berättar nigot för barnen - i regel gifva naturföremålen iimne - risar hon dem också vackra bilder öfver samma föremål, hon Iiir dem sjunga små visor, som handla darom, o. s. v; nar årstiden så tillåter, tagas barnen iit på exkur- sioner för att i verkligheten skada dessa föremål.
Fantasin kommer i rörelse, barnet söker att i sin lek åter framkalla den y a varld sol11 uppgått för det.
; hvarjehanda natur- och iiidiistristoff stir det till buds, papper, kiilörta lappar, vilt lera, träbitar, sand, vatten in.
m., och outtröttliga försök göras om och om igen, till dess framstiillningen befinnes lyckad.
De större barnen fiirfardiga i sliijdxkolan smtt verk- tyg, pallar m. m. åt de smärre; och på detta sätt införes barnet naturenligt och följdriktigt i förgården till konstens och industriens stora varld.
Sämre nöje och mindre väckande Iran iiiali ha än att betrakta en dylik liten pröb öb el klass^ af barn, soin med röda kinder och stril- lande ögon ifrigt syssla med sina af den egna fantasien och inre drift en dem ålagda små uppgifter.
Just genom föreningen mellan det s-jälfiipylefvade och konsten, det vill har säga bild, sang och berättelse, vardas bast och mest naturenligt barnets fantasi, och en poesifyllt., ljiis iif~liskådnin~ grundliigges.
Detta synes mig däremot icke vara fallet i många de bildades hem, där overkliga sagor, mer eller mindre osköna bilder- böcker m.
111. snedvrida barnafantasin, göra den osund samt förstöra både smak och den sanna gliidje ett barn bör finna i den omgifvande naturen.
&gt;Ian skall för barnet lagga tjiisning och poesi iifver hvar- dagalifvet, ej låta det finna detta grått och trakigt, och framför alit: mim skall, på s8t.t som har visar sig så iitförbart och viilsignelse- rikt, låta det l e h a i verklighetens poesi och icke i drömd sidan.
Friin nästa rum höras små flickor -- tillhörande samina ålders- grupp - beskiiftigt syssla.
Tti titta i n: runclt omkring rnmmet stii på låga bankar de n ä p a s t e tviittbaljor, hiir i lm vridinaskiu, mangel, strylrspis, kort sagdt en fiillstiindig tvattstiiga.
Också iir det stor- tvätt i dag, ej blott a£ miniatyrplagg, utan de sin8 skiilptörernas och äfven kölssoriias blåa förkläden m. m.
Och 6 den lilla ilockstryk- spisen, eldad med gas, stå järnen heta; ifriga sini händer &amp; ta och stmryka, bränna sig ibland, men fortsatta dock modigt.
I dennit som i de öfriga afdelningarne vaka vänliga och tålmodiga lärarinilor öfver de små.
I detta iwm pågår ocksi diskningen efter måltiderna,
och i skåpen sta hvarjehanda staplar af barnens friikostbraden m.
.III., som hvarje grupp har att hålla i ordning!
Helt visst naras hos dessa sinå flickor anlagen till tankande, goda tjiinarinnor och htismödrar.
Sedan 17.i kastat en blick in i ett mindre kök, endast afsedt för uppviirmning af mjölk för småbarnen i » krubban », gå vi in i denna.
Det ar två höga, ljusa riim, i det ena står vagn vid vagn, och p&amp; rena, hvita kuddar sofva de små, det yngsta S dagar gam- malt.
Dessuton1 försöka några tultingar p&amp; I1b %r att vigilera på egna ben i rninmet.
sköterskan, den unga, högresta, vackra systeim, går försigtigt bakom korgvagnarna, ty om något af de sof- vande barnen vaknar och fh se henne, uppstiimnler det en ömklig musik; systern ar namligen för dessa små en iiioder, det ar hon som badar dem och liigger dein, det &amp; r hon som komnieï med den sköna, Ijumiua mjölken i flaskan.
I det andra, delvis porslinskl8dda rummet blanka de små badkaren, i vaggen äro kranar nied varmt och kallt vatten och p&amp; krokar hanga långa rader svampar.
m m Krubban tillhör ej direkt Pestalozzi-Fröbelhuset; det a.r en afdel- ning af Berliner Krippen-Verein, som hyrt sig in har.
Endast de mödrar få aflainna sina barn, som visa intyg att de arbeta ar- ligt och ordentligt.
Kl. 6 på morgonen öppnas » krubban » för de sma, och på aftonen hämtas de af mödrarna.
Den ömhet för dessa små varelser, som genomstrålar denna systers hela viisen, står emellertid i vackraste harmoni med andan i Pest.-Fröbelhuset; man kan alltså saga, att denna, krubba » verkar i enlighet med traditionerna i detta hus.
Nu upp i öfre vaniugen.
Det ar fristiind, och i den breda stentrappan liksom i de höga, ljusa korridorerna leka de äldre barnen; du möter oclrså en och annan af de unga seminaristerna, och du varse- blir hos dem detta iakttagande, vakna ansiktsuttryck, som antyder att en ung sjal befinner sig i ett rikt utvecl~lingsstadium.
Alla våningarna igenom &amp; r inredningen lika; den stora lek- och gymnastiksalen motsvaras har af en i adel stil prydd aula med ta- larstol och orgel; har hållas alla fester.
Och öfver dörren läsas de innehållsrika orgen: Streu nur in Gottes Nariien Des Herzens Reichthum aus, Vielleicht aus all den Samen Wachst doch ein Bliithenstrttuss.
I denna våning finnas skolrum dels för den s. k. Öfvergångs- Iilassen, dar barnens Rlcler ä r 5 ' / ?-6 år, clelr för eleuientarlclassen, år.
Pest.-Fr,-huset har ej tillstånd att i denna senare Alder Gi-TJ. / 2 mott.aga iner iin 20 liirjiingar, ena.r tyska barn iiro s1colplil~tigtl vid G års Blder; de föraldrar, som lata s i m barn st.auna hiir till fyllda ' i di:, fordra ocksh att dessa skols öfverhoppa första klasseu i den offentliga skolaii.
Naturligtvis miste p&amp; grund htiraf de speciellt » Fröbelslra ?&gt; &amp; imena i cleniia grupp iifigot Asiclos$i,ttas.
Men en genomgående enhet gör sig dock gallancle.
Ty enligt detta system får ingen ny iitvecklingsgrad, intet nytt undervisningsföred st&amp; abriipt och lösryckt föl: sig, utan lcomiiza som den naturliga, fuljdeii af det f öreg8ende; lifsenheten måste f ~ ~ s t h i l l a I ~ dessa.
båda lzlasser lroi-niiia allts&amp; de s.
Jr.
måi~aclsföreiiiålen till sin egentliga ratt.
J a g Ilar föriit oinntiinnt hvilken betydelse naturen intar.
i den Fröbelska iippfostringsiiletodea; och visst &amp; r att alla dessa storsta- dens fattigs, annars till gränder och solfattiga bakgårdar förvisade.
barn har f A 1aïa lciiilna n.ntiiren, f&amp; arbeta i eget litet trtidgircls- land och ha iiganderiitt till Atminstone nAgra stycken viister och plantor, f L {göra utflykter till skogen, till)) kostallet D, Tiergart-en, dit berlinarna hvar inorgoii gå och dricka sin spenvarma mjölk, till Botanis1,lra triidgården o. s. v., Iiort sagdt f A genom alla de medel, som erbjudas, bli förtrogna med ~ïaturens egen stora verkstad.
Det a r fru Schrades, som i detalj iittiinlct och planlagt det system hon kallat B Der l \ lonntsgegenstand im Pestalozzi-Fröbelhame)) .. Redan vid spiidaste å-Ider, i första gr~ippen, fBr barnet börja syssla och leka inecl detta » förem&amp;l », som så småningom blir ämnet för de.
aIdre gruppernas undervisning.
Så till exempel biet.
Barnet får ' samla och 1Hra kanna blommorna och deras saft, får se bin och deras kupor, f %r se larvernas utveckling i vaxkakans celler, far.
vara ined då kupan » skattas,, får smaka honungen och får ett stycke.
raskaka; till sist får det af vaset stöpa s m å ljus, som på julafton skola brinna i de af barnen sjalfva modellerade)) och målade ler-.
.
stakarna.
Under tiden f k det genom.
liirarinnans skildringar, genom bil-.
der, sanger m. m. afven teoretiskt lära ktinna detta %föremål ».
Och så, menar f r u Schrader, få natur och konst i förening t; jäna till barnets uppfostran.
Medgifvom - detta system vore nog så enkelt att införa i våra bildade hem, om mödrarna först ville göra sig litet.
extra besvär att uppfostra sig själfva.
Ty i h n saker kunskap kan en moder ej .lara och leda sitt barn.
' Naturligtvis förekomma en iniingd olika rföremål~ i undervis-.
ningen: vattnet, lröl~sväxter, höusen och, det karaste af alla, granen.
Det satt, hvarpå sarskildt detta sista behandlas, är ett verkligt.
konstverk af 1efva.nde undervisningsnietod och förtjänade sitt eget kapitel, hvartill dock utrymmet fattas.
Men i detta samnianhang kan jag dock icke imderlåta att erinra om Topelii maning till alla mödrar att Iatn sina barn t u p?
; &amp; rcZ oiii v h t e r och djiir; de lära sig hgraf i tid tjiinandets, offervillighetens stora, iidla, svgra konst.
I denna samma våning finnas afven de kök och den matsal., som äro.
afsedda för de barn af 6-14 års Blder, hvilka för en billig penning få komma hit och &amp; ta middag, då de Sifven få vara behiiilpliga med och få undervisning i förefallande sysslor; på e. m. f å de stanna kvar i det s. k. neftermiddagshemmeb, i hvarr, lokaler de Issa sina lasor.
Denna afdelning omfattar ISO-200 barn.
Att allting i dessa lilzsom i öfriga salar och rum är anordnadt s&amp; pralztislzt, ljust, sundt som möjligt, behöfver ej sagas.
Tyskarna göra allt med besked; hela nationen &amp; r genomträngd af stora.rtadt ordningssinne, precision och grundlighet i allt.
Tredje våningen har äfvenledes sin stma sa.1, den för lärarinnor, seminarister och pensionärer gemensamma, synnerligt inbjiidancle matsalen, fr&amp;n hvars fönster nian har en pralctig ntsikt öfver an- gränsande triidgårdar, S: t Yauli Izyrka och Prinz Heinrichs gyrnnn- s i u m.
Vaggarna prydas af stora portratt af kejsarparet Friedrich, med de höga gifvarnas egeilhandiga namnteckning; i det föregående %r deras intresse för Pest.-Fröbelhuset redan oinnamdt.
Hela v&amp; ningeii upptages för öfrigt af lärosalar för » seminaristerna », de unga kvinnor af olika lrlasser, som genomgå kursen antingen för att lit- bilda sig för Iararinuelzallet eller endast för att fiillkomna sig för framtida kvinlig verksamhet.
Vidare liirarinnornas rum, deras vackra s~lskapssalong samt den mindre hushållsskola, som ej ar iltt förväxla med fru H. Hegls förut antydda stora skapelse i Haus II, belaget inom samma hank och stör som Halis I.
I öfre vhingen finna vi ett s. k.
» Victoria-Mädchenheimp, ett pensionat för 40 af de tinga flickor, som genoingå det Fröbelska seminariet.
När jag nu slutligen tillagger, att i den stora byggnadens jordvåning finnas atskilliga ruin för slöjd, ledd af en vid Näas ut- bildad lärare, så tror jag mig hafva gifvit en någorlunda fullständig franistdlnii~g af den komplicerade och dock så förunderligt enkla och enhetligt sammanfattade uppfostringsmetod, som inrymmes i
Pest.-Fröbelhuset.
Ja, Iángt mer an en metod, det ar en 1ifsAskAd- ning, som bar fått.
gestalt, det ar en familj och samhälle bärande.
grundid6, som har utreclslas; det ar ej endast en vårdanstalt för barn, som vi besökt och liirt kanna, nej, det ar framför alit en väckelse- och utrecklingsanstalt för kvinnor, och just därigenom att omkring det lilla barnet samt dess tanke- och intressesfar arbetet har sin medelpunkt, ar dess verkan s&amp; ingripande djup.
.
Pestslozzi-Fröbelhuset ar som ett stort hjärta, hvarifrån sann .ömhet och intelligent medveten moderlighet strömma in i tusende tyska hem.
Också svenska kvinnor ofvanifrh och ned skulle ha godt af.
a t t med allvar och eftertanke lyssna till det Fröbelska maningsordet: Xommen - låtom oss lefvn för råm.
barn!
Cecilia Bådth-Ho1mOel-g.
Några dagar vid Nådhamrnars sch hvilohem.
onvakscent- H d a, ro, ljufliga ord för det uttröttade sinnet, f i k den utar- betade kroppen, ord hvilka gifva uttryck i t det, hvarefter mången langtar och trängtar i denna jaktande tid!
Nan trånar efter tyst- nad, man skulle vilja låta tanken domna, lata lemmarna hvila, man skulle för en tid vilja lämna sin plats bland kugghjulen i det sociala maskineriet, men hvar, hrar finna ett ställe, dar man helt sjiilfviskt kan få ordna sitt lif på ett tillfredsstiillande satt?
Detta har varit en fråga, som g h g på gång framkastats och på hvilken svar lange .ej lämnades.
J a g hade upprepade gånger hört namnet Siidhammars konva- lescent- och hvilohem, men jag maste iirligt bekiinna, att min före- - stallning utmalat detsamma huhudsakligen som ett ställe, där sjuk- lingar, utskrifna från Sofiahemmet och andra sjukhus, samt personer, .som genomgått operationer eller lidit af svårare sjukdomar, Ater- hiimtade krafter.
J a g förestiällde mig med andra ord XAdhammar: snarare som ett sjukhus på landet an som ett hvilohem.
Så var min förestiihing!
Och hvad har jag i stället funnit?
Ett hem, ett stilla hem, diir man liksom efter gemensam öfverens- Iromme ' lse föga talar om sjiikdo~n och om sömnlösa nätter, ett corps de logis, som tillfredsstiillen iifven Ibngt giende fordringar på l-conifoi.t, rom, vac1cei: t och lieintrefligt inredda som p&amp; en af d r a större herr- gardar, cn hiisinor och en Sofiasyster soin sörja for ens Beliof p&amp; sddant satt att det niistan är fara för att man blir litet bortskiiind, en.
vacker nativ ined stfitlig park, sjö, skog m.
in., och last bul 9z0t k a s t ratten att njuta af allt detta iitan skyldigheten att till gen- gald söka vara en angeniim giist.
Man ar här fullt oberoende.
Man drager fördel af allt hvad ett vii1 ordnadt hem kan ei: bjuda, och detta hem diireinot har sjiilf afsagt sig alla fordringar.
J a g vet ej hiir~i Nådhainmar ter sig y&amp; sominnren.
Man säger att här skall var: b mycket vackert, och jag tror det gama.
Den kaperade marken, den val hållna parken, sjön med sina vackra striindes, allt detta bör ntgöi: a ett särdeles vackert landskap med hvacl vi brii.ka kalla » sörinlandslr natiir)), och denna är jii kand för sin skönhet.
Men det nndras mig jiist om Iiiiir nigonsin kan rara vnckrare an.
nu på .vintern.
Nidharnin&amp;s pai.1~ (20 tiinnland) liar en rikedom p&amp; vaclrrs barrträd.
Stolta, ' ståtliga, mörka och högtidliga stå de &amp; r, snön tiicker greuaina och tynger de nedersta, så de.
släpa p&amp; marken.
Riindt omkring synas endast de hvita snöfalten, och naturen kliidd i denna svel ?ningsskr ?~d synes oss tala on1 dödens ~iiajestiit.
Man gilr viigen framat, lainnar de allvarsamma granarna bakom ' sig och tr8der in linder l~ftriidens l-cronor.
Det ar son1 om man plöts- ligen blihit flyttad till ett förtrolladt land.
Björlcar, asluar, ja, minsta lilla buske och stra har klädt sig i snödräkt.
Snön liar fallit s&amp; stilla, att den ligger alldeles jlmt p&amp; hvarje kvist och ingen vindpust har ännu stört friden i detta fklandskap.
Dagsljuset silar sig genom de lätta och dock så täta triidmassorna och ett mystiskt dunkel.
iir rådande.
Allt är så tyst, allt &amp; r s&amp; stilla, en fågels sakta kvittrande iii det enda ljud som förnimmes.
Och sh med ens ar tafian åter förandrad, solen har lyckats tränga sina strålar mellnn snömolnen, marken glittrar som om million&amp; diamanter strötts cXirpb, de friisna vaktendropparna på traden strAla som briljanter; det.
my- stiiska diinklet har försvnn.uit och genom triidens grenar ser nian den lagi; stående solens rödgiiia sken.
Allt ar s&amp; stilla i natiiren, allt bjiidar sinnet, ro.
För hvarje askare af naturen har ... ~ådharnmar under denna
h&amp;iga vinter haft mycket att b j d a pk l i a n h&amp; ocksi sett (less gaster ströfva omkring öfverallt i trakten.
S kidakning Ii ar varit en omtyckt sport för en del, under det andra griippris promenerat pii den frusna sjön eller p5 land.
Oftast Iiafva (lock gasternu randr: tt omkring ensamma; det ar som om de flesta velat ostörda söka i naturens sköte järnvikt för sitt trötta inne.
Måltiderna, goda, viillagaile och rikliga, samt morgon- och afton- bönerna äro de enda t.illfiillen, da man ser giisterna iilera maiigrnniit samlade.
Eljes sköter, siisom jag förnt niiinnt, hrar och en sig själf.
Det finns dock en plats vid Nildhammar, som har stor förmHg; i. att kring sig samla ställets innevånare, och det ar spiseln i stora hallen, där en stockeldsbrasa niistan alltid brinner.
» Har kunde man vilja sitta hela dagen », saga somliga under det de maka sig tillriitta i den trefliga eksoffan, iter andra gifva den flammande elden blott korta besök, men för alla galler dock, att hiir kring brasans muntra sken ägnar man sig helst At skämtet, hsir lockas till och med den mest tysti och stillsamma att deltaga i konversationen.
Direkt f r h denna » hall » kommer man in i ett mindre förmak, å hvars ena sida en stor och treflig matsal och ii hmrs indra en elegant salong och ett vii1 ordnadt Llomsteri~iiiu iiro heliignu.
Silongen inrymmer ett litet men räl valdt bibliotek, hvilket flitigt begagnas.
Bokskåpet, en ghfra af möbelsnickare Svenson,.
ar en prydnad i salongen, och att böckerna tila en niirmare granskning, diirför borgar H.
BI.
Konnngens ex-libris, hrilket, atföljdt af orden: Gåfva af etc. återfinnes i en hel del af bandeu.
De flesta sohummen iiro förlagda till öfre vhingen, de iiro ljust och hemtrefligt möblerade.
Alla iiro hrarandra olika sa till form som till möblemang (jag skiille knappast tro att gardin- eller möbeltyg äro lika i nggot rum).
Denna viining liknar en viil hallen g&amp;strumsvRning på landet.
Och till dessa ggstrum iiro alla välkomna utan att nian be- höfver vänta p&amp; en inbjudning.
Ifan fdr komma iifron d i man iir för trött för att vara siillskaplig.
Xan kan koinnia Iiit för att i stillhet och ro stiidera, skrifva eller för att efter liardt arbete söka skaffa ny spänstighet.
åt sitt sinne *).
*) Aniniilningar om plats Ronralescent- och Rvilnliemiiiet Kid- haininar stallas till Sofialieminet.
förrstindarinnan.
Pris för enskildt riim: 4 &amp; 5 kr.
pr dygn, 100 h 125 kr.
pr monad.
Dubbelrum för 2 pers.: 8 kr.
pr dygn, 200 kr.
pr månad. "
69 Att anordna ett sådant konvalescent- och hvilohem som Nåd- Iiammars och att dar uppriitthålla en ordning som, utan att den på minst.a &amp; tt tynger individen, dock ger det hela en fast hållning, där- till fordras i sanning goda ledande krafter.
Det är kanske för alla bekant att Nådhammar lyder tinder Sofial.iemmets styrelse; mi,ndre bekaut torde vara huru denna vackra.
egendom kom att användas för sitt nuvarande andarnål.
Nhdham- mars egendom, belägen s / r mil från MÖ1nb.o.
stkion, äges af direktör H.
~idholm.
Denne, känd shom en sarddes duglig och nitisk landt- brukare, öfverl&amp;mnarle för ett par år sedan helt frikostigt NBdham- mars corps de logis och park sisoin gåfva till H.
M: t Drottningen.
GAfvan lainiiades af .H.
DI: t till Sofialiemiriet, och det ar dess sty-s relse man har att tacks för det ~itm$rkta satt, hvarpå direktör Lid- h o l m ~ egendom nu blifvit a n v k d.
T a c h fridfulla Nådhaminar!
Hur ofta vandra mina tankar till din stilla lniidtligii, ensamhet, till din harliga natur, så leende iuidt upp i vinterns bistra allvar, till ditt vackra ombonade hem, diir nian både till kropp och sjal l c ~ d e sig så väl!
Men främst bland dessv tankas stal ' dock tacksamhetens.
Tac: Iwamheteu ej blott för allt deti goda jag sjalf fått mottaga r i d e r dessa veckor, utan för det den sköna id&amp;, som stått &amp; om ÖnskningsmAl för så mången, tack vare en lika l r ä ~ l e l ~ s f ~ soni l l praktiskt ordnande ande, h&amp; blifvit förverkligad, iden att bereda en fristad åt öfveranstriingda, utarbetade, robehöfvande människovarelser.
Måtte många med mig hiiirita häls- och ro i denna fristad, hvilken mad s&amp; mycken rätt gör skal för det v; ickra, inbjudaude nuiniiet: Hvilohena.
G.
A. '
Ibsentolkning och .Når vi döde vågner)).
: 3) Med spänning väntar hela den civiliserade världen p$ hvarje nytt verk af Ibsen.
Den nya boken kommer ut, kritici, recensenter, utläggare och kommentatorer kasta sig öfver den.
med en begärlighet, som.
gällde det a ' tt tillgodogöra sig ett nyupptäckt guldland, och +) Eliiiru var tidskrifts första hatte innehallit en langre kritik ofver Ibsens sista bok, Iivari Nils Erdmann lainiiar en lika cljupg8ende som '.
boken köpes och läses och begrundas och människorna fröjdas, ty ett., nytt under liar sett dagens ljus.
Att nian fått on ny gåta att fundera på, ännu ett olöst problem att 1) ry sinn hjärnor med, lägger äunu ett plus till den nimbus som omger masterverket.
Men bland de stilla i lunden, l~land dem som hvarkeii äro kritici och recensenter eller Gstetici ex professo, utan s. k. hvarc ' iags- människor, som älska att i litt-eraturen söka efter saniiingar, icke efter gåtor, vacker boken oro i sinnena.
Till det problem, som ligger i arbetet själft, kommer ett nytt: problemet rörande förhallaii- det mollan det uppseende ett diktverk vacker, de loford tlet inhöstar och dess etiska viirde.
Först tvekade, liksom skiimdes maii för siii ' egen förmatenhet, sedan med mer sjalfmedvetenhet komiior luitikcil.
Den gamla historien om, kejsarens nya klader » upprepar sig Iigr - som under tusende förhållanden i lifvet.
l i a n törs ej erkänna, att inan ser sanningen, ty man utsätter sig ej giirna för hån och Atlöje.
N&amp; till slut faller det som fjäll från ens ögon och m m kgniler sig inodig att med det lilla barnet i sagan utropa:, Men han har ju ingenting p&amp; sigc.
Som aldrig förr har deu gamla Xiidersenslca liistorieii ltomiuit för mig, d&amp; jag läste Ibsens sista drama,): Sh- vi diide ~ a g l l e r -.
Aldrig har val den gamle mästaren varit mer omsvepsfiill och diiii- mig, aldrig g i h i t tolkarna hårdare nötter att knacka.
Men liisningen af denna underliga bok, där det bytes om par lika gesvindt som vis-h-viser i en franyaise, efterlämnar i mitt tycke ett intryck, soiii blir förhärskande genom all oklarheten: den ohöljda cynismen.
Med lika mycken spänning som p&amp; dramat sjdlft väntado jag på utläggningarna.
Skulle de ge stöd &amp; t min iippfattning?
Ile koinmo i massa.
Djupsinniga och spetsfuudiga, intressanta iistetiska intressant tolkning s&amp; val af diktverket som af Ibsens cliktarpersoiiliglmt, tveka vi ej att lämna plats för iiedanstbiicic~ uppsats, eliuru cieii ~ y i i (~ s afvika frhi Erdmanns.
Ibsens problemdramer erbjuda ju andra sppuiik-, ter än den rent astetiska, det etiska elementet intar däri en fullt s&amp; frain- st8ende plats.
Att iistetikern ufiste taga största hansyn till deil fiirst- nämnda synpunkten &amp; r blott hans ratt och hans plikt.
Han ser i diktim ett konstverk,.
det mordiska kommer för lioiiom i andra siinimet.
X4.u icke för ty har moralisten å sin sida en lika bjiidande plikt att Iiafda sin mening.
Vi förutskicka dessa auniiiskniiigar f ii i. at t ut tryckligeri betona.
att afven om vi ej kunna annat än instamnia i den oppositionella uppfatt- ning af Ibsens pjes, som i nedanstående uttalanden gör sig giillancte, för- lorar ~rdmanns tolkning i vbr tanke intet af sitt värde.
lied.
afhandlingar, idealistiska utredningar och fina själsanalyser.
Blom- mor, idel blommor för den store siarens fot.
Meii inte en röst, som i simningens namn vittnar att man tv3irt igenom diktverkets finge- rade graniia kejsarkliider.
utgrundat - nakenheten.
Jag Ilade lange gått och grii.int inig öfver den gränslösa okri- tislrhet, hvarmed varlden tager för godt allt som presteras af dess privil.egierade stora inom litteraturen, och förgäfves sökt Iios våra Ibsentolkare, nl: hvilka vi aga så iriBngt.i, med fin intelligens, hög iistetisk bildning och etisk vederhäftighet, en ledning i mina tvifvel.
.D&amp; fick jag från det bill, diir jag allra minst sökt det, en bnnch- förvandt.
Det var från den yttersta litterära viinstern.
För en gång skulle deu yttersta, vhstern och den yttersta högern riicka hvar- andm handen - i samf~rstånd, inen för visso ej till något fost- brödraskap.
E t t nummer af Politiken, dar Edv.
Brandes i en lanare artikel recligör för och utlägger Ibsens nya bok, rakade häromdagen falla i inina hander.
Tidningen var d&amp; redan gammal, eftersom cleu var daterad någon dag strax förs jul, just som bokeii utkommit, och artikeln har nog nu hunnit falla i glömska nere i Danmark (efter att först ha fallit i god jord, som all d d d d d), men mig gaf den impulsen till dessa rader och satte utan tvekan peniian i inin hand.
s och litteräre Edv.
Brandes, 2 det unga D n n i ~ ~ a r » l ~ astetihke bankdörare, hyser intet tvifvel om hvsd Ibsen i n e k i sin nya 1 ~ 0 1 ~.
Trots den dityrambiska yra, hvarit förf.
hiinger sig och som starkt tangerar det löjliga, &amp; r det nog r e m allvaret lian meiiar, och på rene a ' llvaret ha uog hans ord tagits af hela den stora klick och iniinga diirataiiför soin hylla hans fana.
Någon utläggning af Brandes ' i t - läggning kan oj ifrågakomma.
J a g tror det vara tillfyllest att %terge några af hans egna ord.
Se har niigra af dessa praktblommor: » Gives det », siiier han bland mycket aiinat, smed andre Ord Lykke iideidor det eneste Ene: Kmlighedens Lykke, livor hram- deiide Attraa griber og gribes af anden Attraa i frygtles og hen- synslim Glade?
-- Det er dette Spmgsuiaal, hvilket den garnle, store Mester, som var hau ung og livsniodig endiiin, besvarer med mliegtig Ro i sit nye V m k: der gives ingen - anden Lykke end El- skoven, og hvo, der synder mod den, han mister sit Liv. » - - » Saa ung og saa oprursk en Laxe her i. Norden, livor vi sidder till Halsen i .Saktelighed og Moral!
Saa liaanlig en trods mod det Sam- fund, ' der siges grundet paa det lovmiessige Forlovelsessvineri og det patenterede Aegteskabshykleri!
» -
Och han fortsätter: » Hi1 Dig, herje Mester, der Du sidcler saa iilmjet og j~ttestst-rk som Xanclernes Behersker og Chng efter Gang sender Dit Rnd fil frie Bjsele, at der gives ingen anden Lov og Pligt og Ket end den egne Viljes selvskrerne Lov, og at kiin der, h o r Yiljen blusser hedest og starkest, der er Livet: det andet er Drrd, hvorfra Lig- stanken slaar en i Htrde!
Hi1 Dig, BIester, du indslsriver det iirige Blods sunde Attraa som Lov og Lylrke paa dit T7zrks Steiitavle!!
Brandes slutar sitt långa tal, som ii.r en enda lofsång till deii store skaldem iiru, ined följande hiipnadsviickande ord: » Det er en Mesters 17 \ ' serlr og et Xestervaerk.
Som ingeii or Ibsen, saa egen, saa stor, saa oudgriinclelig og dog sau forstriaelig i Overensstemrnelse med vort Vasen.
Han taler til os paa B j a q e t s Tinde, den gamle af Dage, den unge i Rankhed.
Hvor goclt at lese, at fordybe sig i et saadant Paxk, just da dette Bar udriiider, som har bredt saa megen aandelig Skiddenhed iidover vort Land.
8aa tsge I da, I Dydsprsedikanter, dette Vierk af Braltrls Forfatter og.
lese det!
Evor sattes Livslykken?
Mon i det sjette Bud eller i Praistemoralen '?
Under Ibsens Tegn kan de Unge, de Leveiicle vidne, at de ikke vi1 lade sig dwde ikke lade deres L i d dodes af Loven, ikke lade deres Aand drabe d F a r i s ~ e r n e.
Iler ilr kuli en Gud, forkyilder Henrik Ibsen: deii store Eros, og Digteren er hans Profet.
» Detta Edv.
Brandes, och må v i liimna honom åt sitt varde.
Men man m % tnsen gånger saga: s&amp; har Ibsen icke menat.
Ett faktum &amp; r: hans ord has.
tolkats så och kaw tolkas s %.
Det hjälper ej att man med de snillrikaste och djupsinnigaste solisiner söker bortresomera deras ratta innebörd, ett verk, ur hvilket sadana kon- sekvenser som de hiii.
anförda kunna dragas, iir ett förkastligt vork, må det an rara en mästares verk och ilen rriiistareii heta Ibsen.
Nu skall, efter hvad jag tror, stycket snart iippföras p&amp; scenen.
Hiindrattils människor, soin icke iiro vana att i en teutcrpjes söka efter ~ymboler, utan se hvad för ögoneu iir och döma därefter, skola daraf taga intryck.
Och hvilka?
Den finaste aktdespelarkonst skall ej kunna borteskamotera den dolda cynismen, den skall p i scenen framtriida långt tydligare an i boken.
Hundratals af vår iingdom, som föräldrarna ej tvelsa att skicka till teatern, i den tanken att en pjes af Ibsen ai.
ett bildningsmedel, som ej far försuruuau, skola f &amp;
inpräntad deii I i i ~ m, att sedlig renhet %r SA godt som ett brott - » en föiqwdelse mot lifvet)) - och att det Att lita alla 11ansyn fara för att tillfredsstalla den rHn lidelseii iii: ej blott en ratt iitan nästan.
en plikt;.
Rar, liksom i. niistan alla Ibsens dramer, iir det livinnor som pei.sonifie1.a de sarnhiillsomstörtsnde idAer, hvarmed deil gainle skn.lden - sknllren hade jag s&amp; n.51: sagt; - inystifieirar en imdraiide och 1~eiindi:: i.nde v2ii: ld.
Och hiindratds unga miin.
skola af detta styclre Iiiimta der!
lirdoinen, att kvinnan gr ett ting, endast gjordt att offms p H » den store: Eros1 altare », och hundratals unga flickor skola kanske applåderande instiiinina i det jubelrop som fru Ma; ja slungar lit öfver berg och dal, d&amp; hon.
fr&amp;n man och hem och allt löper bort ined den råe björnjagaren: » J a g ar fri!
J a g ar fri!
J a g iir fri! » - Har inan inte Ibsens ord p&amp; att - denna slags frihet ar den enda siinda och efterstriifvensviiïda?
Hvem Iran neka att ett sBdant hiifdande af den egna fria vil- jans 1i&amp;i: akai.r8tdt gent emot all slags lagbunden ordning innebar en fars för hela sainhiillet?
Och hvilka drabbas d a r d hPi.i: dare an kvinnorna ?.
Man ser ju giirnx i Ibsens lrvinnofigii~er spegelbilder af vår tids]: vinna, siimkildt noi: dens kvinna.
Så skall inan också i stycket wNh vi döde vågner)) i en Irene och en fru Maja se typer personifierande den sanna kvinnonaturen, Afen har nigonsin en mer förnedrande tolkning gifvits 5t Irvinnans v#sen?
En sammsnsattning af sinliga beggr, ingenting annat.
Mot en sådan iippfsttning, låt vara a t t den ikladt sig problem- dramats mystiska driikt och stiiinplats med en snillrik författares in- segel, skulle ingen protest höjas?
Kvinnan skulle ej vara inånare om sitt miiinniskoviirde %n att hon stillatigande skidle se blir det r ~ f v a d e s ifrån henne, och hon skulle finna sig i att bli reducerad till en s t h d p u n k t lika ined - djurets?
Den som tiger han sam- tycker, heter det.
Detta skulle afven tillämpas har?
Nej, och tusen gånger nej.
Och n k jag ni1 som kvinna vågar höja min stamma i öppen opposition mot den g8ngse idealistiska tollrningen af Ibsens sista dranla, h %mtar jag mod i den vissheten, att jag nttalar hvad Iinndraden af lrvinnor t&amp;n.kt och att jag s&amp;ledes ej står ensam utan blott iir ' En blam1 sniilzga.
.
a Huem ~ ~ y s e f öl2 r d en öd esdiga f a.z2a n, 1 2 ~ ni2gozz 1 ~ ung och uilsen sjal d.; r2a.12 ut att- b q t a sig en uäg pd fifimlingsais i bokens ua~~ld!
Och dock jagsageer, en u&amp;dd af böcke~ ä.ï7 en u&amp;~ld and&amp; och uaz,Zdsligheten dal7 aj7 mind13e skonsam och nzera mäktig.
Ty de onda dar ha anglars ilingar.
Pd h ilar dolkspets ldgar en gzista af den eld som k a n fölgöra ett andltgt ZiJ Det sköna sgnes rätt i h a f t af skölzhet och det saaga o ~ ä t t f ö.z2 suaghets skull.
.
.
Huem dölne; r2 sua~t.koizst och huem skiljer t~ollz2zän f ~ d n saniza.
sia~e?
Ett b a m?
Huenz l&amp;te~= ett bu8m f d stroyua k12ing emellan h a ~ a r och gep dess leende till mdl $t skott?
Litteratur.
Napoleons moder af Clara Tscliudi.
Öfversättning från norskan.
%Talrika är^ de lrilllor, hvari jag forskat för att frammana hennes bild », säger förf.
i företal&amp; till sin biografi öfver Letitia Rarnolino Bonaparte.
Att detta påstående e) Br tomma ord, ser inan af den långa förteckningen i slutet af boken på de arbeten, ur hvillra materialet till biografien bl.ifvit hiimtadt.
De kallslirifter som omnBilznss &amp; ro ej mindre %n 33, och likvöl åtföljes listnn af det, lilla ordet sin.
fl. » Förf.
har d e d e s gjort sig stor miida för att kunna f~: amstalla fijr sina Iiisare en s&amp; fiillstilndig och helgjuten bild som den officiella titel Napoleons moder- möjligt af ~Bfadame rnhiie)) bar under kejsardömet.
--
Hufviidsakligen tycks fröken Tschudi hafva följt baron Larreys, arbete: Madanze rdre, som ixtlsoni 1892 i två digra band.
Detta arbete ar så fullstandigt, att man så mycket mer maste hålla den norska f örf.
rakning f ör hennes samvetsgranna kallstiidier, som hon egentligen blott behöft satta sig ner och taga för sig vid baron .Larreys rikt dukade bord.
Larreys arbete innehaller nämligen i det narinaste allt hvad man vet om Letitia Bonaparte.
Förf.
soin ar so&amp; till den berömde faltliikaren D.
J. Larrey, som åtföljde de napoleo~ska arméerna, har under många år haft intim beröring med flera medlemmar af familjen Bonaparte och har därigenom erhallit kannedom om en inangd familjetraditioner och bref, som ej varit kända af f öregående.
biograf er.
Fröken Tschudis biografi omfattar liela Letitia Bonapartes på vaslingar så rika lif.
Hon visar oss henne sådan hon var biide i lyckans och rnotg&amp;ngens dagar.
Som vi veta, var det ej blott hög- .het och glans som föll på den ryktbara korsilranslrans lott, utan i lika stort m&amp;tt arbete och försakelse, sorg och vedermöda.
I alla lyckans skiftningar förblef hon sig l&amp;, klok, allvarlig och kraftig.
Aldrig dignade hon under bördan af sorger och motgångar, aldrig förhafde hon sig under lyckans dagar.
Det ar denna lugna kraft och denna undergifvenhet för Guds skickelser, soin gör hennes per- son s&amp; synigatisk och hennes lif s&amp; liirorikt.
Hon var .dessutom af naturen begåfvad med stor skönhet och med ett skarpt och klart förstånd, &amp; t hvilket till och med hennes snillrike son gaf ett akt- ningsfullt erkännande, men det ar dock ej dessa egenskaper som gifva henne den hedersplats hon allt mera börjar intaga bland be- römda kvinnor.
Grundtonen i hennes lynne var .ett djupt allvar, som stundom slog öfver i en viss karfhet.
Fröken Tschindi beriittar många in- tressanta och kara.lcteristiska drag rir hennes förhallande till Barnen, hvilka tydligt visa att k5inslosamhet just ej Iiörde till hennes egen- skaper.
Hon var en strang moder och hon förstod att bibehHlla ' sin auktoritet öfver sina barn, ä£veii sedan de liininat liemmet.
Urngiingedif och nöjen satte .hon föga viirde p&amp;, och under den .tid, d&amp; hon intog en framskjuten plats vid Napoleons hof och omgafs med all den i~ppm&amp;lrsamhet och ' vördnad, som tillkom den mäktige kejsarens moder, s&amp;g hon med sa.knad tillbaka p i den tid, då hon i sitt korsikanska hen1 striifvade och arbetade för att få de sm&amp; tillgångarna att.
racka till för den talrika familjens behof.
Aldrig besvarades hon under glansens dagar af blygsel öfver familjens ekonomiska betryck under de förflutna åren.
Under en tid, då hon itnjöt ett anslag af mer +n en ' million francs om året, talade hon ofta enkelt och otvunget ' o: m huru hon efter familjens öfverflyttning fran Korsika till Frankrike själf m&amp;st förrätta alla husliga sysslor och, då dagarna ej räckte till, om nätterna hjälpa upp b&amp;de sönernas och döttrarnas - de- blifvande konungarnas och ' bristfiilliga; garderober ..
Det var j,u för sina barn prinsessornas hon arbetat, och att hon kunnat göra något för dem, det ' ansag hon ' ' ' - '
för den största lycka lifvet beskärt henne.
Det r a r i sjiiifra verket Letitia Bonapartes stora, of3ervilliga kiirlek till sina barn.
sonr gaf priigeln at hela hennes personlighet.
Dcn kastar ett poetiskt skim- mer öfver den något kalla förstiindsmiissighet, som stiindom viil starkt framtrader hos henne, och förnril (!ras det ollehagliga intryck, som hennes hufvudfel, en allt för stor syursaliiliet, ej siillan frnni- kallar.
Hon sparade niimligen, som hon alltid sade, fiir sinn barr], och nar olyckan drabbade dem, stodo hennes sparade skatter alltid till tjiinst i t den af hennes barn, som var i behof af hjiilp.
JIest gripande ar skildringen af den gamla kejsarmodenis iilderdom.
Mild och blid lefde hon d# för sina minnen och hiijde sig ödmjukt och iindergifret iinder.
de tunga sorger lioii Iiade att bara.
Först vid 86 års ålder, sedan hon i flera iir varit lllind och oförmögen att gå, dog hon i Rom 183ti.
Den bild som Clara Tschudi ger af den gamla kejsarmodorn iir mångsidig och klar, men den ar ej nog lefvande och kraftfull för att göra ett djupare intryck.
Det beror sannolikt diirpii att stilen är ' något fiirglös och Irarf, hvarigenom det hela gör mera intryck af ett torrt referat an af en sjalfstandig uppsats.
Arbetet prydes af flere vackra portriitt.
G.
H.
Ett Onsdagen den 31 januari vor0 vi inbjudna att Lev.i.sta invig- ningen af Fralsningsarm~ns nya riiddningshem för fallna och pïosti- tuerade kvinnor, hvilket började sin tillvaro i o k t d ~ c r i det för ändamalet inköpta huset 60 Grefturegatan men först i dessa dagar blifvit färdigt.
Högtidligheten ägde rnm pd aftonen inför en pH grund af utrymmet liten och utvald piiblik och leddes af de biida kommendörerna, mr och mrs Oliphant, som i ett par fiiredrag y$ engelska;, opikalladt nog med tolk, hiiisade gästerna viilkomna.
och redogjorde för hemmets nppkomst i sammanhang med a r m h öfriga verksamhet på detta område.
Daraf framgick att armen har tv&amp; dylika hem förut, ett i Stockholm och ett i 31almö.
Xajor Liljegren, den energiska kvinna som leder shmarbetet inom allt Sveriges land, berättade några gripande drag ur sin verksamhet blund de för- tappade, hvarefter mötet alz~liitades med bön af en bland de inbjudna.
Under det de öfrign gasterna aitsgsncide sig, blefvo r i god- hetsfullt ombedda att stanna kvar cch ta hemmet iiimte dess inra- nare i ögonsikte.
Huset bestHr af tre vhingar, af hvilka den nedre innehåller matsalar, kök, expeditionsrum, foreståndarinnans rnm o. s. v., de bada öfre slumofficerarnas rum samt so£rum och arbetsrum
för hemmets skyddslingar.
Dessa fnnno vi i full fart med att viifva, sy och sticka tacken i tre intill hvarandra gränsande rum en trappa upp.
De arbeten, som utföras af dem, göras dels på beställning af firmor här i staden, dels till direkt försäljning genom arméns i landsorten resande agenter.
Det kändes litet egendomligt att röra sig bland denna sam- ling af f. d .. polislcunder och fangelseaspiranter.
Man hade knappast tänkt sig dem så snygga till sitt yttre och så ' .hyfsade i sitt satt.
Men något litet voro de dock nästan alla staulplade af sitt förflutna; Bittert var det att bland deiii träffa ungdomar, som knappast före föllo riktigt fullvnsna.
De sågo inte afgjordt glada ut, hvilket inte kan förvin8 en trots dep kärlelcsfulla.
och förståndiga behandling, som de efter allt att döma .åtnjuta i detta hem.
.
Om man betänker.
hur grundligt förstörda både fysiskt och psykiskt, hur försup,na och eländiga dessa kvinnor oftast äro, när de lzomma till ett sådant hem, så måste man anse det som ett under, att någon af dein kan bli människa igen och inta en heder: lig plats i sarnhiillet.
Och dock påstar fru kommendör Oliphant, att 75 proc.
af de fallna kvinnor, som .armén haft .om hand, blifvit räddade, om &amp; n icke alla » frälsta ».
Afven om denna siffra skulle vara nagot för optimistiskt tilltagen, s&amp; rnbste man dock frapperas af det nobla och vi %lsignelsebringande i arméns outtröttliga verk- samhet i denna riktning.
Ingen g h omkring och varfvar pensionärer till hemmet, utan de komma af sig sjiilfva.
De soin inte ha någon .skymt till önskan om raddning kunna nämligen anses ohjälpliga.
För närvarande finns dar 28, men dar rymmes ännu vid pass ett tiotal.
D e t vill natiirligtvis mycket till för att icke endast föda utan afvm kläda alla dessa - de ha nämligen aldrig själfva några an- vändbara klnder, endast paltor eller baltoaletter -; mrs Oliphant phpekade också hur välkommet det vore, om folk ville skicka dem gamla kliider och skodon, dock » not too old, you know. » Från skilda håll.
.Barnav&amp;rd~ är namnet p&amp; ett sallskap, som bildades mhndagen den 5 februari vid ett möte i Ateneums stora sal och hvars ändttmiil i stadgarna angifves vara att sprida intresse och kunskap om barns, vård och uppfostran.
Sallskapet, som nkmast tillkommit ph initiativ af Fredrika- Bremer-Förbundet, i ty att impulsen till detsamma gafs vid en af Förbundet anordnad diskussion med ämnet .Utbildning af barnavhrdarinnor och vill -- f&amp;verkliga sin uppgift närmast barnens uppfostran före skol&amp;ldern~,
genom att ' i hu.fvudstaden underhålla en anstalt för utbildning af berna- vårdarinnor.
Till elever vid anstalten mottagas kvinnor från 15 &amp; r i s % .stort antal: som styrelsen finner lämpligt.
Denna består af följande nio medlemmar: f r u Anna Tamm.
fru S n n a Flensburg, fru Elsa Fursten- berg, fröken Maria Aspman, doktor V. Scharp, professor J. Waern, fri- herrinnan Ebba .Tarnm, fru Gerda Medin och haradshöfding E. Bredberg.
För ändamalet har en anonym person skänkt en gkfva.
af.900 kr.
Hertiginnan af Vestergötland, soin lifligt intresserar sig för saken, b a r godhetsfullt mottagit kallelsen att vara siillskapets beskyddmhnna.
' t: Sveriges arbesstugor för barn äro n u 36 till antalet, sedan en .ny sådan öppnats i .Hernösand.
Det vill synas, som om arbetsstugeid6e allt mera vinner förtroende och spridning, i det att under * denna ointer- icke nzindre cin G nga arbetsstugor organiserats och öppnccts, nämligen i följ ande städer: Karlstad, Visby, I~urlslcr~ona, Landslerona, &amp; tersund o&amp; bu senast i Hernösand.
Alla d e s ~ a arbetsstugor hefva erhållit bidrag till den första upp- sattningen (f r h 500-700 kr.)
af de medel, som stiftelsen %Lars Hiertas minnen anslagit till upprättande af arbetsstugor i landsorten och dess stiider, hvarjämte förestandarinnorna hafva afgiftsfritt fått genomgå e n lärok&amp; i Adolf Fredriks arbetsstuga i Stockholm.
k f v e n i Stockholm har en ny arbetsstuga upprattats under sistlidna höst, nämligen i fröken Agnes Lagerstedts arbetarehenz (n: r 50 Sibyllegatan) för ett 60-tal barn.
.t: iis sa ii B. Aiitlioiiy, den berömda förkampen för i-östriittssaken, fyller .attio kr den 15 februari.
E n enkom upprättad kornite ar sysselsatt med storartade förberedelser till födelsedagens firande.
E t t offentligt möte kommer att hallas mellan.
3 och 5 e. m. i Lafayette Opera House i Washington.
Samina dags afton halles en ~receptionn för miss Anthcny, vid hvilken hon kommer att taga emot jämte inedlemmarnaaf födelsedags- komiten.
Framstående kvinnor, representerande al1.a kvinliga arbetssfärer, skola hälsa miss Anthony och @ va uttryck &amp; t sin känsla af den betydelse hennes verksamhet haft för deras respektive arbetsområden.
Det finnes i denna dag, säger The \ Vonzan ' s Journal, ingen kvinna i v %rt land, som icke i nlgon mbn liar blifvit understödd af miss Anthonys och hennes likars sträfvanden.
X Vid Heidelbergs universitet har medicinska fakulteten p % rege- ringens initiativ enhälligt beslutit att lämna tillträde å t kvinnor som ordi- narie ahörare.
De h a därjämte samma rattigheter som sina manlige kam- rater: kunna aflägg?
samma examina som dessa, nien måste h a förvärfvat mogenhetsbetyg vid ett tyskt gymnasium.
.Soml tillfällige.åhörare f % de lcke tilltr-de.
