# ID: svediakorp-per196
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1900
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 7,808
# sentences: 446
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Pestalozzi-Fröbelhuset i Berlin.
II.
Pestalozzi-Fröbelliz1sets stiftarinna.
Henriette Scitrader torde vara en a.f vår tids mest betydande lrvinnor.
Hon ar alltigenom en » modern ande », för så vidt man med detta ord menar en framåtblickande, fjarrskådande sådan, som i slaktets fortskridande sjalsföradling ser jordelifvets utveckling och lycka och soni med kraft, eld och klarsynthet fattar de medel, hvilka skola, föra till det inå.1, som en gång faststallts af heliga lappar: varen fnllkomliga!
Hon är i basta mening en » reformkvinna » - jag anvander h&amp;r med afsikt ett ord, hvilket jag afskyr, som jag nfskyr hvarje f astspikad, påklistrad etikett.
Men Henriette Schrader har i sanning viillat en reform, hvilken omdanat ett mäktigt rikes grundvalar i samma mån, som den om- dnnar hem och skola, reformen af de spada.
barnens första upp- fostran och handledning.
Och denna reform jnnebiir i sig afven eu fullkomlig omdaning af den vusna lrvinnans tanlzelif, af moderns, vdrdarinnans, lZrarinnans, i det den kiillstörtat den olycksbringande fördomen att småbarns uppfostran och kroppsliga vård vore för den bildade kvinnan något iinderordnadt och orardigt.
Henriette Schrader, född Breymann, ä r en det sanna hemmets representant, ett lefvande bevis på att ej ens det enklaste ' hem behöf- ver vara trångt eller neddragande för sJ&amp;len.
Hennes föraldrar vor0, den, ett enkelt prästfolk i Mahlum i hertigdömet ~ r a u n s c h w e i ~ och som nigot besökt tyska prästhem vet i hi-tru ansprå ' kslösa yttre förhållanden en präst på landet där får lefva, t. o. m. i våra dagar, huru mycket inera då för 70 Ar sedan.
Hon var den %Idsta af nio syskon, alla liksom hon vackra och begåfvade.
Familjelifvet var mycket lyckligt, genomtrangdt nf eu luthersk, fri anda; bredvid djup religiositet lefde rikt Ironstsinne och hänfö- relse för allt skönt af adel art. Dock 15ir Henriette varit ganska svår att uppfostra i en tid, då kvinlig bildning ännu stod lågt.
Hon var ytterst liflig och adagnlade tidigt en tirande längtan efter
utvidgad verksamhet, efter en uppgift att lösa, ett arbete, som kunde fylla hennes sjal.
Det vaotade henne ocksa en uppgift, som skulle stalla henne långt utom kretsen af vanliga Isvinnor och som hon allena bland millioner kunde utföra.
Hon var » Grossnichte u eller systers dotterdotter till den store barnavannen och pedagogen Friedrich Fröbel, hvars första hustrils namn hon bar.
Denne Pestalozzis liirjuiige och ~ ~ a hrars n, 1ifsm: ll det var att vidare utveckla och fullkomna sin larares ideer, hade just stiftat sin första ofiillliomlige » Kindergarten s i lieilhan.
Hit beslöto Henriettes föräldrar att sanda sin lilla dotter Xarie, och aldsts syster skulle följa med.
Detta hlef första miirlcesstenen p; hennes lifsviig.
Hennes lifliga ande blef djupt gripen af de Friibelska idéerna, som lagga största vikten rid den uppfostran barner far under de sex första Aren; det ar då, menar hon, som den blifvande inii~miskan dnnas.
Och att göra kvinnorna mogna att första sin stora kallelse i detta stycke, det ar framför allt den barande grundtanken i Frö- bels system.
Att utbilda sig till en sidan kvinna blef nn Henriettes förste uppgift, och inom kort var hon sin ålderstigne frande ett stort stöd.
Nar denne år IS48 erhöll uppdrag att i Dresden imder vintern i en serie föredrag framlagga sina tankar inför ett större publikum, följde hon med honom dit.
Lifligt uppmuntrad af den sympati, som man i den alltid andevakna Elbestaden visade honom, beslöt Fröbel sig för att i det tjusande Liebenstein p i Tyringerwalds södra slutt- ning fortsiitta sin verksamhet som barns och kvinnors iippfost.rare.
Oaktadt sina brister blef det i sanning en anstalt för » grund- läggande miinniskobildnings - ett uttryck som synes mig riitt an- gifvs Fröbels önskan.
Det monument, som senare tider till hans iira r e a i skogen invid det vackra Xarienthal niira Liebenstein, talar dock ett annat språk an hans samtid, för hrilken han var och förblef en %gammal narr ».
Henriette hade f r h Dresden iterviindt till det iilskade hemmet och f: ~miljekretsen.
Men nar Pröbel bad om hennes hjiilp för sin ' i dergarten i Liebenstein, som afven hlef det första, ehuru iinnii i+stfalliga, seminariets i denna anda för vzrxna kviltnor - mest iing: k damer, som längtade efter en verksamhet, nyttig för andra då beslöt hon efter stark inre kamp att ånyo laimna de sina.
9 rtr,irtle jag annat &amp; n lefva för din id6, skulle det bli mig mycket
svårt att åter lösrycka mig från mitt älskade hem *, skref hon tilI honom.
Hon följde emellertid sin inre kallelse, som genom Fröbels röst manade henne, och redan nu blef genom henne » Eröbels system » utveckladt och förbattradt.
Detta skedde i ännu högre grad, sedan hon börjat arbeta på egen hand.
)) Ständig utvecklings var hennes lifs lösen.
Och allt, som hos Fröbel var famlande, osäkert och opraktiskt, fick genom henne fastare form och rikare innehåll, fullt afpassadt för praktisk tillämpning.
Alltjämt sträfvade hon alltså att förbättra och utfylla de svaga punkterna i Fröbels system.
Af hans filosofiska idker upptog hon på psykologiens och etikens omrade det, som förenade sig med hemed egna sunda åsikter angående kvinnans bildning och upp- fostran.
Ty e h u r ~ en ~ stark och kraftig ande, var hon dock i hvarje fiber af sin varelse främst kvinna, och i den fullkomligaste utveck- ling af alla sarskildt för kvinnan egendomliga anlag så.g hon sitt köns rätta emancipation.
Ty väckandet af de inom kvinnan slum- rande latenta krafterna skiille, menade hon, icke endast verka gynn- samt på familjelifvet utan gfven åt kvinnan eröfra den henne till- kommande piatsen inom den moderna kultnren.
Hennes metod var: uppfostran till ett ideellt familjelif, och genom utbildandet af mödrar i ordets basta och mest vidtgående andliga bemärkelse sökte hon lösningen af kvinnofrågan.
Sitt första sjalfstiindiga försök att efter egen åskådning för- verkliga Fröbela idéer gjorde hon i föraldrahemmet i Watzum, dit hennes f ar blifvit flyttad.
Här grundlade h on en uppf ostringsan- stalt för vuxna unga flickor, naturligtvis i samband med en Kinder- garten, ty hMr oin någonsin galler regeln, att teori utan praktik ar värdelös.
Fullt samförstånd mötte henne i hemmet, diir föräldrar och syskon trofast bistodo henne.
Anstalten i Wateuin hade sålunda varm familjepragel, enligt Henriettes tanke det första villkoret för att lyckas; de unga eleverna eller pensionärerna kände sig soin f amiljemedleinmar, och som sådana betraktades också de under deras vard varande små barnen.
Iiingre fram köpte Henriette en liten egendom i Wolfenbuttel, dit hon flyttade med hela sin stora » familj ».
Anstalten kallades nu Neu-Wateum, och ledningen öfvertogs af Henriettes syster, nar den förra 1871 gifte sig med bandirektör Karl Schrader i Berlin.
Härmed öppnade sig större falt för hennes idéer.
Ty hennes make var ej endast en yrkesman.
Han var framför allt en adel '
patriot, som i ungdomens iippfostran och lyftning s i g landets fram- tid.
Och han tänkte som sin hiistni:): En iidel sniinsklighet betingas genom en i sanning Jclilig barndomw.
Det rar därför i fiillc samförstånd som de båda makarna stif- tade den nu s i stora, lifskraftiga rereili fiir Tó7kseniehzg.
Di, i början af 1870-talet, var det blott en liten Aock liliasinnade, som slöto sig kring Karl och Henriette Schrader.
Men allt mer och mer, Ar för, år, vidgades kretsen af dem, soiii grepos af hennes iilsklings- tanke: till skapandet af Iiarmonislra lifsfiirhållanden forclrtis det har- moniskt bildade m&amp;nniskor, ty att lefva lif ' vet sannt, helt och riitt iir ej en naturinstinkt.
1; E natiirldlaii allena fraingir ingen lefiiads- konstaiir så att saga, utan genoni samverkan af naturen och nppfostrings- konsten; och lifvet är ej blott en Giids g4ft.w till människan, iitm en Guds zlppgqt, en förpliktelse att lefra till nrtta och riilsignelse för andra och diirigenoiu till egen lycka.
Diirför, s i suunt son1 en rnhniska blir det, hrartill hon göres i harnclornen, SK sannt soni hrarken konst eller bok, iitan sjalfva liket ar det som iippfostrrir.
sa sannt som hvarje bit bröd, gifreii ett l ~ a r n i karlek, vacker kar- lek, diirför: lron~inen, litom oss lerva för våra barn -: lassr uns nnsern Kindern leben », tillropar hon med Fröl~el sina landsiiiaiiiniioi-.
Och större och större antal lyssnade till hennes klara riist; upp till kejsarborgen vid r n t e r den Linden uidde den och ned till de fa.ttiga hemmen längst kort i förstäderna.
Sandad, medveten om sitt mal, iitriistad genom nahrliga anl: ig och trägna stiidier, teoretislra och pralrtiska, star hon dar, den adla kvinnan med de Tarma, stilbli ögonen, de milda c h g e n och sin oiindliga kärlek till allt skönt och rent i lifvet.
En Iiirrl k ~ i i i n a iir hon förvisso; p i historiens, pedagogikens och psg-kologiens ~ n ~ r i d ~ l i ar hon väl bevandrad; Fichie, Schleierniacher, Freytag, Höffdiiig iiro hennes sjals förtrogna; reformationstidens strömningar och stora andar, Luther, Comenius, Baco af Yerulani, ja, de gamla kyrko- fäderna, nyplatonikerna och de gamla grekerna, alla g; £vo heiiiic uppslag i hennes teorier att praktiskt lära manniskor lef1-a lifwt skönt och adelt, och fran dessa tankens heroer gingo minga ande- trådar in i det stilla studierummet i Pestalozxi-Fröbelhiiset, in i dess af frimodiga barn fyllda kamrar och salar.
Åren gingo, arbetet väste.
Fru Schrader, m ~orclen inka, stod ingallinda allena; rid sin sida hade hon en viin, friiken Annetie Schepel, som troget delade hennes arl~ete, och ett starkt, aldrig svikande stöd hade hon i kronprinsparet Friedrich.
Kronprin~essau
n Victoria hyste varm beundran för den Fröbelska metoden, och hennes follrv2inlige gemål delade hennes intresse.
Deras dotter Victoria var den första eleven i den ar 1884 upprättade hushållsskolan i Pesta- lozei-Fröbelhuset; frn Schrader kunde hos detta furstepar alltid på- r&amp;na.
u ?derstIöd af alla slag.
På julaftnarna besökte kronprhen och hans gemål stundom anstalten; s&amp;&amp;ildt den förre fann stort nöje af att utdela gåfvor bland barnen och sprtika med dem och deras frimodiga svar roade honom mycket, SA mycket mer, som de sina icke visste, hvem den viin ' lige herrn egentligen var.
An ' i dag &amp; r k1rejsarinna.n Victoria stiftelsens beskyddarinna.
Undeï hennes protektorat har anstalten hastigt utvidgats.
Utom barnkrnbba; Kindergarten med öfvergångs- och elementarklass, efter- middagshem och skyddshem f ör barn jamte arbetsskola bestar den af seininariuin för utbildande dels af lärarinnor, dels af unga kvinnor i n.llm&amp;nhet - t. '
o. m. unga fruar äro krjungar här -; vidare den med detta seminarium förbundna hushållsslrolan och Vic- toriapensionatet för 40 unga flickor af alla klasser, kfven de högsta.
Utryininet i den första lokalen i Steinmetzstrasse 16 blef också, snart för trångt och det sag bekymmersamt ut för den framtida utvecklingen.
Då kom en ' storartad losning af frtigan, i det f~ Baurat Weiiteel-Neckmnnn lat sin furstliga rikedom tjiina människo- lcarlelrens sak.
Denna frikostiga dam beslöt nämligen att låta upp- föra en byggnad, som iifven i det yttre skulle bli fullt värdig den idé hon fann s&amp; skön och sålunda redan för - ögat tillkiinnagifva den anda, som rfidde diir inom: kärleken till det rena, det ljusa, det sköna.
I den relativt stilla stadsdelen.
Schöneberg, Barbarossastrasse 74, i&amp;öptes en stor tomt med höga lummiga träd.
Har resa sig nu de båda utan som innan palatslika Pestaloeei-Fröbelhusen, Haus I och Haus II.
I det första är fru Schraders tanke vorden härlig verklighet: skolan har blifvit ett hem och i hemmet iitvecklas unga tyska flickor till hjarte-adla och kunniga kvinnor.
I Haus II är inrymd den i samma anda gliende hushållsskolan, stiftad af fru Hedvig Hegl.
Båda husen tilkammans bilda en storartad enhet och ntgora en omfattande anstalt för barnuppfostran och kvinlig bildning.
Härifrån ha utgått ej endast » Kindergartnerinnen » och blifvande husmödrar, nej, en hel rad af mera bekanta, i det offent- liga lifvet stående kvinnor ha genomgått denna skola, på dem alla har Henriette Schraders ande verkat befruktande, ja, a.fven på en mängd kvinnor utom Tyskland, i England, Amerika och ' Finland.
Sjalf var och förblef hon dock alltid samma anspråkslösa kvinna, som aldrig gjorde något försök att framhiilla sin person, huru tappert hon kämpade för sin sak.
Alla, som vor0 besjii- lade af hänförelse för n %gon ide, afven om denna ej föll inom ramen för hennes lifstanke, funno hos henne samförstånd och sympati.
Ända till sin död var hon full af planer för sin anstalts vidare ut- veckling, ty allt stillastående fruktade hon såsom i sig innebärande ett dödsfrö.
Djupt smärtsamt var det för hennes lifliga sjal, att hon de två sista åren af sitt lif dömdes - af sjukdom bunden vid biidden - till relativ overksamhet, hon som alltid varit iramst i arbetet, vare sig det gällde teoretisk eller praktisk undervisning.
Huru djupt hon lefvat sig in i denna synes af hennes sma utmärkta böcker om Volkskindergarten och ~Häusliche Beschaftungen und Q a r t e ~ a ~ b e i t als Erziehungsmittel im Pest.-Fröb.
Hause *.
I den senare siir- skildt har hon framlagt sin lifserfarenhet och visat, huru hon prak- tiskt utvecklat och förenat de b %da stora mans tankar, hvilkas namn förenade nu str %la öfver portalen till den stolta byggnaden Haus I.
Denna bok borde vara en handbok för hvarje kvinna, pil hvars, lott det kommer att handleda spada barn.
Det &amp; r endast några få mhader sedan Henriette Schrader upphörde att lida - hon dog den 20 aug.
denna höst.
Sitt basta arf, kärleken till sin ide, har hon dock lämnat åt en talrik skara fina, nobla, högt bildade kvinnor, som upptagit hennes arbete och verka i hennes anda till egen och sitt folks lyck^.
Henriette Schrader skall alltid stå värdigt vid sidan af dem, som brutit ny bygd inom pedagogikens värld; iin mer, hon skall stå såsom en ledarinna för m b g a kvinnor i deras strafvan att vinna en rik utveckling i och genom ett akta kvinligt lifsarbete.
Cecilia BåKth- Hobt Berg.
Ur Kiplings Second Jungle Book.
Djungelns lag.
.
För alt gifva något litet begrepp om den oiindliga mangfalden i djungelns lag har jag öfversatt till vers (Balooi deklamerade den1 alltid som ett slags recitativ) nigra af de lagbud, som röra vargarna.
Dar finnas naturligtvis hundra och åter hundra till, men dessa kunna tj5na som prof p. % de enklare reglerna.
Se, detta ar lagen i djungeln, så gammal som solsken och snö, och håller du den, skall dig val gå, men bryter du den, skall du dö.
Som lianen kring .urskogens stammar går lagen i lirets ut och in, ly i. vargen har flocken sin styrka, och vargen i flocken har sin.
Hvar dag tag ett bad öfver kroppen, drick duktigt men lagom ändå; och minns, natten gjordes för jakten men dagen att hvila s ' ig på.
Lat schakalen gå tigern i spåren, men, vargunge, stå för din kast!
Till jagare föddes du, minns det, och ligg ingen annan till last!
Hå11 fred med de store i djungeln,, björn, tiger och panter o c k s ~; ej Hathi?
den tyste du störe, ej vildgalteii clrif ur lims vrå.
D3 flock möter flock uti dj~ingeln och ingen vill gå från sin led, ligg stilla, tills ledarna talat; törhiinda allt slutas i fred.
Vill du sliss med ea varg inom flocken, så gör det, dar ingen er ser, att griilet ej smittar de andra och flocken blir sprängd genom er.
En varg i sin hala iir fridlyst, och dar han har tillredt sitt bo, ej ledaren ens må få ingå, ej rådet må sticka en klo.
En varg i sin håla iir fridlyst, men grkfdes den ej som sig bör, skall ridet ge budsliap, att bättre den late ånyo det gör.
Björnen.
Elefanten.
Om sker att förr ' ii midnatt du dödat, du iijute i tystnad din fröjd, att icke din hungrande broder för bocken p5 sphret blir röjd.
For dig sjalf och för maka ocli ungar må du döda, det iir som sig bör, men icke för ro skull, och aldrig, nej aldrig en miinnislia rör.
Om d u tar frin en svagare rofvet, så kvarlämna nagot iintl ?i, ty flockrätten skyddar den svage; 1 % hiifviid och hud honom f; i. Ilvad flocken har dödat iir flockens; det skall ätas d3r rofvct 3r lagdt, och ingen rid dödsstrafl i i i i taga till sin hala daraf, iir det sngdt.
Hvad vargen har dödat 3r vargens '; lian göre diirmed hvad han viil, och flocken ej diiraf in5 iita, förr ' n han sjalf gifvit tillstind diirtill.
Den varg, soni ej iinnu fyllt &amp; et, d i j3garen atil sig iniil:, af riisteii må stilla sin hunger, ty detta ar ungarnas r3.t.
Bo-riitt $iller modern i lyan; ett l i r af hvart nederlagd: rof har Iion r3tt till att f i utaf flocken för sitt eget och kullens lehof.
Hal-ratt galler fadern; att jaga för ' sig ocli sin kull i gemen.
Ej maste med flocken han följa, han dömes af rhdet allen.
Y11 grund af hans Blder och visdoni, hans bitkraft och tassarnas slag i allt, som d r lag I3mnar öppet, hi11 ledarens vilja för lag.
Se, detta 3r lagen i djungeln, ocli riktigt dess inneL6: d tyd.
Men ininiis friiiiist, a: t hufvud och fötter och svans af det hela iir - lyd!
En &amp; iig af Kabir.
Han viigde en vlirld, och han fann den för latl.
Tung var dock dess vikt efter mannislzosiitt.
F r h rikedom gick han, fr5n iira och iilakt I tiggareskepnad till friimmande trakt.
Nu snnden iir matta för vandrarens fot Ocli t n d e n hans skydd mot clet: brännande klot.
Den andlösa blliiande ryinclen Sr Iinrd För tiggaremiinken på sökanrlets fiird.
Han liar sli.5dat sig nliitt upl$i niiinniskors barn.
E11 finns blott!
den Ende.
Allt annat Sr flarn.
Allt nianniskoverl&lt; blir till dimma och rök.
Ilaii liar utsett sitt inil, och nu heter det: sök!
Att finna sin broder i lilippiilaniieii~ skrud, I vilddjurens siiiekaiide skaror, i Glid, Från rikedoni gick han, fran ara och llialit.
(Den diir öron har liöre, liar miistaren sagt.)
Ringen pk vattnet.
Glödde solen röd i brand, 1 %1: en ring 3 stilln vntteii, Ungmön, vaclande inot strand, V a n d e liein till natten.
Jungfrubariii och fot så sp5d, Dig at heminets trygghet gI5d.
Flicka, vänta!
- ringen flöt - Döden bär jag i mitt, sköt '.
Dit min älskade begYr, G &amp; jag öfveï land och vnl.ten.
Blott en fisk den bubblan ar, Lekande i natten.
Variiia IijYrla: spiicla fot, Viinta!
FYrjan tar dig mot.
Flicka, viinta!
- ringen flöt Döden bar jag i mitt sköt '.
- I&lt;nllsiiit: mö blef aldrig vif.
Till min iilsklings famn jag Ilastar.
Ringen rundt kring flickans lif Rubblande sig kastar.
-
Trogna hji-irta, splda hand, Liten fot ej nadde land.
Ringen bubblade sa röd, Ring, som bar i skötet död.
Sången o111 fasan.
Förrän Mor1 bland träden flaxar, förran Bunderns2 skrik m a n hör, Förraii Chi13 i hage blixtsnabbt skjuter ner, i, skugga rör - Genom djungeln sakta, sakta sig en ~ i i ~ l en Det ar fasan, gosse, fast du ej deii ser.
Sakta genom gliintan fram skuggan glider misstänksam, Och ur dunklet sucken sprids och eko ger.
Häpet skri p5 tungan dör, något sakta vid dig rör -- Det är fasan, gosse, fast du ej den ser.
Förrän månen öfver bergen bredt sitt niit af blalivitt Ijus, Medan lnnu dystert, dafvet allt sig ter, Något andas tätt bakom dig, flämtar genom nattens sus Det ar fasan, gosse, fast du ej den ser.
Böj dig hastigt.
Bågen spann.
Skarpa pilen, slunga den I der tomma snsret vapnet faller ner.
Darrar du son1 löf för vind, viker blodet frbn din kind Det ar fasan, gosse, fast d u ej den ser.
- - Nar på kvalmet stornien följer, rämnad fura fglls till jord, Nar i strömmar regnet blindvis forsar ner, Öfver tordönslarmet ljuder diir en stämma utan ord Det iir fasan, gosse, fast du ej den ser.
Än vid flodens svarta bädd kiselstenen spritter rädd, Än i blixtljus klart det minsta löf sig ter; Svetten p5 din panna står, hjiirtat hamrar, pulsen sliir Takt till fasan, den du ser och dock ej ser.
- 1 -- Påfågeln.
Apan.
Gladan.
-
Kvinnolöner.
Af doktor Rathe Schirmaclier.
(Ur ~Dokumente der Frauen ».)
Den sedlighetskongress, som hölls i Geneve mellan den 19 och den 23 september, har på ett ingående sätt behandlat kvinnornas tönef örhållanden,.
ty dess medlemmar se i den onöjaktiga betalningen för kvinnoarbetet hufvudoi-saken till prostitutionen.
Vi vilja här återgifva en del af de redogörelser, som lämnades i Geneve.
Meddelarna vor0 Fraulein Anna Pnppritz, madame Gevin- Casal, Paris, inspectrice du service des enfants assistés (madame Gevin-Casal har sig anförtrodd uppsikten öfver de franska föraldra- lösa barn, hvilka som kommunal-fosterbarn äro spridda i provinserna, och tillhör inrikesministeriets ambetsmannapersonal), samt den som skrifver dessa rader. '
Fräulein Pappritz behandlade de tyska förhållandena.
.
Hon konstaterade, att utvandringen af unga flickor från landet till staderna stadigt tilltar och att arbetet på fabriker på grund af den därmed förenade personliga friheten mer och mer föredrages framför att taga tjänst.
P å det vanliga påståendet, att tjänstflickor tack vare familje- hägnet äro mindre utsatta för sedlig fara än fabriksarbeterskor, svarar fiäulein ~ a i ~ r i att t z i Berlin åtminstone tjänstflickorna utgöra största antalet af de prostituerade.
Arbetet på stora fabriker anser meddelaren öfver hufvud er- bjuda följande ovedersägliga fördelar: fastställd II timmars arbets- .tid (10 timmar om lördagen), luftiga och ljusa arbetsrum, genom- snittsförtjänst två mark om dagen.
Vi skola längre fram komplet- tera dessa uppgifter.
Vida mera hotande än fabriksarbeterskornas läge synes Fraulein ' Pappritz värdshusflickornas vara.
Dessa få ingen fast lön utan äro hänvisade till drickspengar och dessutom skyldiga att locka kun- derna att dricka.
De olyckliga flickorna äro därför.
tvungna att hvarje afton dricka tre A fyra liter ö1 och blifva förr eller senare alkoholister.
Fräulein Pappritz betecknade ölstugorna med kvinlig betjäning rent af som » förklädda bordeller)).
Enligt hvad vi hört från ' förhandlingarna vid den bayerska %Frauentag&gt;) i Nunchen, äro de tyska värdshusflickorna i tjänst f 4, 16, ja 18 timmar på dygnet.
Deras kraft blir tidigt bruten, och det största elände förestår.
dem. '
Butiksflickornas löneförhållanden iiro likaledes mycket ogynn- samma.
Dessa unga flickor, som genomgil en lärotid och måste kläda sig väl, förtjana 40, 50, i bästa fall 150 mark i intinaden.
Af de senaste Niinchen-förhandlingarna framgick, att en lön på 35 mark i manaden icke ar siillsynt.
Det ar klart, att en sådan lön absolut icke förslår till en vuxen och hårdt arbetande persons full- ständiga underhåll.
Butiksfiickorna i de flesta tyska storstaderna, Berlin, Hamburg, Köln, Nunchen, Stuttgart, Königsberg etc., iiro redan organiserade.
Organiserandet af värdshusflickorna, som möter stora hinder, kommer inom kort att pilbörjas, åtminstone i Berlin.
Till tjänarinnornas organisation har nyligen i Berlin initiativet tagits af vederbörande själfva.
Det är ännu oafgjordt, om den kommer att antaga en ren yrkes- eller en socialdemokratisk karakter.
Madame ahvin-Casal redogjorde för Frankrike.
Dock torde hennes sorgliga afslöjanden viil kunna tillämpas p&amp; hvarje öfver- vägande katolskt land.
Klosteruppfostringen, sade meddelaren, ar en af hufvudoi.sakerna till att våra unga arbeterskor hemfalla At prostitutionen.
Af 75 prosti- tuerade, som jag tillfragat, hade 70 blifvit uppfostrade i klosterskolor.
Klostren upptaga föräldralösa unga flickor eller andra, som familjerna vilje öfverlåta åt dem, och r&gt;uppfostra~.
dessa.
Den krist- liga kärleken till nästan har ingenting med detta system att göra, och uppfostran kommer ganska litet i fråga.
Flickorna äro helt enkelt arbetsslafvar, de exploateras obarmhärtigt och ani~ändas till att skaffa det religiösa samfundet inkomster.
De sysselsattas fr&amp;n morgon till afton med sömnadsarbete, bvar och en har sin specialitet och far stanna vid den.
Ingen får t. ex. lära sig att sy ett helt plagg.
Den ena gör sömmarna, den andra sätter i ärmarna, den tredje förfärdigar ständigt knapphål och aldrig annat an knapphål.
Ty för klostren kommer det inte an pil att uppfostra flickorna för ett kall, som sedan kan bereda dem tillfälle att på ärligt sätt för- tjäna sitt bröd, utan det galler att förtjiina s&amp; mycket pengar som möjligt, och detta uppnås genom att arbeterskorna specialisera sig anda till vanvett.
Där sitta de, d a g t narda, i illa ventilerade rum, ha föga motion, bli bleksiktigs, lära sig intet handtverk och ändå mindre sjalfständighet, tankande och energi.
Klostrets passiva lydnad jämte det försvagande klosterlifvet göra dem till värnlösa offer för förste företagsamme man.
Ty dessa flickor stanna icke alla i klostret.
Somliga lämna det sjalfmant, andra skicka.r man bort, när de genom sömnad för klostrets rakning förlorat sina ögons ljus eller sin halsa.
DA sätta de fromma systrarna sina f. d. fosterbarn ut på gatan: och, ge dem inte ett öre, inte en gång ett linne med på vägen.
Nen utanför klosterporten väntar prostitutionen.
Samma dag som madame Gkvin-Cas J gjorde sina afslöjanden i Geneve, lämnade » l ' Aurore » i Paris en bekräftelse på förekomsten af ett dylikt förfaringssätt genom en rapport från biskopen i Nancy,.
monseigneur Tiirinay.
Han pastir, att » les dames du bon pasteur)), som i hans stift förestå ett barnhem, gjort sig skyldiga till denl omänskligaste behandling och det sl&amp;dligaste exploaterande af de dem anförtrodda flickorna.
Den stridslystne biskopen anför upp-.
rörande detaljer.
Från annat håll har dylikt sedermera blifvit anmäldt, och ny- ligen berättade mademoiselle de Sainte Croix i » la Fronde)) om en klosterelev, som sjuk och nästan blind sändes tillbalca till sin moder efter att ha blifvit förstörd i klostret.
Vi hämta ur denna artikel nagra riktiga uppgifter angående hela det franska klosterväsendet.
Staten, som har gifvit de andliga ordnarna tillstånd att öppna barnhem, har glömt att förbehålla sig ratten till.
uppsikt öfver dessa anstalter.
Inspektörerna och inspektriserna » du service des enfants » kunna beträda klostren endast i det fall att kommiuia.lfosterbaru Till och med da iy&amp;m de sällan erhiilla ett till- befinna sig d *.
förlitligt.
intryck af förhållandena dar, ty de iiro » de världsliga)),.
och alla kåpor organisera en sannskyldig sammansvärjning mot dem, De stränga kroppsagor, som.
iiro brukliga i klostret, bestämmas af ' systrarna men verkställas af världslig uppsyningspersonal.
Mademoi-.
selle de Sainte 2roix slutar sin artikel med fragan om klostret icke.
kan tvingas att utbetala en.
skadeersättning till den flickan, som.
blef nästan blind i klostrets tjänst.
.
Huru klosterarbetet influerar på den stora arbetsmarknaden, vet man i Frankrike sedan långt tillbaka.
Det förorsakar stark ned-.
tryckning af priserna (liksom fangelsearbetet).
De arbetandes, om- kostnader äro mycket obetydliga, i klostret lefver man ju af allmosor.
eller donationer.
Eftersom tillverkningskodnaderna äro ringa, bli försäljningspriserna, äfven nar de absolut taget äro höga (som t. ex. i fråga om lyxbroderier), alltid relativt.
l&amp;re an de, som betingas- af utom klostren tillverkade artiklar.
,
Fängelse- och klosterkonkurrens har särskildt exempellöst pressat ned lönerna för sömnadsarbete.
» Le Samaritain » t. ex., ett af de stora modemagasinen i Paris, siiljer billigare an alla andra, emedan det låter förfärdiga en betydande del af sina varor i klostren.
Geneve-kongressen hade med spiinning följt madame Gévin- Casals redogörelse.
Hvad jag hade att tillägga ringiiende arbe- terskornas löneförhållanden i Förenta Staterna och England, i Öster rike och Italien, i Tyskland och Frankrike var t p i i r r icke iignadt att lysa upp den mörka taflan.
I Nordamerika Br kvinnans arbetsförtjänst hiilften eller tv&amp; tredjedelar af mannens, i de öfriga af de nämnda länderna hälften eller en tredjedel.
Flertalet af de nordamerikanska arbeterskorna kunna med knapp nöd lefva p % sin arbetsförtjänst.
Genomsnittsförtjiinsten a r fyra dollars i veckan.
Fackorganisationen är ännu ohetydlig.
Den engelska arbeterskans genomsnittsförtjiinst Iiir endast uppgii till sex A sju shillings i veckan.
Deras t.illvaro, säger sekre ' teraren i » Trade Unions of women », ar en serie af outsägliga försakelser.
De kunna icke lägga af ett öre och äro vid sjukdom eller arbets- löshet liksom på ålderdomen hjälplöst 11rjsgif.a.
Äfren i England har föreningslifvet bland arbeterskorna ännu obetydlig anslutning.
I Österrike Br genomsnittslönen (i Wien) tre A fyra floriner i vecken.
Bespaiingar äro med en sådan förtjiinst inte att tanka p&amp;.
Den döda säsongen drifver kvinnorna till prostitutionen.
Sgmst stå löneförhallandena i Italien.
1: 50 franc ar där en bra dagspenning för arbeterskor; ofta sjunker den till 80 centimes.
Stråhattflaterskorna ha slutligen blifvit bjudna 20 och 10 centimes ont dage98 för tio timmars arbete och darför börjat strejk.
Fack- organisation förekommer nästan icke alls bland dem.
Socialdemo- kraterna, som sysselsatta sig med mannens organiserande, ha hittills försummat kvinnorna, som ju icke besitta rösträtt.
I de tyska storstäderna förtjiinar en konfektionsarbeterska, om hon är öfvad, 9-12 mark i veckan.
Andra komma inte längre &amp; L till 6 mark.
Men de behöfva till sitt uppehälle T: 50 mark.
Hvar få de öfverskottet ifrån?
E n nationalekonom förklarar i » Schmollers Jahrbuch,, att fler- talet af de tyska arbeterskorna icke kunna lefva p&amp; sin blotta, för- tjänst, och han hänvisar dem till gatan.
På samma satt i Paris, där Charles Benoit säger: » P&amp; d a arbetsomr ' aden måste .det inträ&amp; - och det intraffar verkligen ' -
att kvinnans arvode sjunker litet lägre än hvad som ar.
nödvändigt för uppehället.
Det är hennes sak att betacka bristen genom att erinra sig att hon ar kvinna.
» Enligt » l ' Office du travail)) förtjänar arbeterskan i Paris 2: 15 francs om dagen.
Detta ar mycket för högt - tilltaget, och man måste fastslå arbeterskornas genomsnittslön till två francs om dagen.
Eliten, bestående af porslinsmålarinnor, riterskor, ' sattarinnor, kransbinderskor, diamantsliperskor, » les grandes premieres » på de stora syateliererna och de finare modisterna förtjäna visserligen vida mer: sex, sju, åtta, tio francs om dagen.
Bfen denna elit gr rela- tivt föga talrik.
Oftare förekommande äro löner på två till fem francs om dagen.
Sådana betalas åt vanliga sömmerskor och mo- dister, till tvätterskor, strykerskor, polererskor etc.
Den stora massan af)) olärda » arbeterskor i Paris, hjälpmadamer och handtlangerskor af alla slag, förtjiina endast 1 franc eller 1: 50..
För alla de arbeterskor, som ha, en genomsnittslön af tv % francs eller därunder, är det omöj1igt " att lagga af något.
Arbetslöshet, sjuk- dom, ålderdom draga ned dem i prostitutionen.
Så ljöd i Geneve från alla ropet; Hungerndr sedlighetens största $ende, och.
representanter för de bergade klasserna räckte handen &amp; t socialismens niålsman med löfte att försöka hjälpa.
Slutligen vilja vi namna, att » lJUnion internationale de femmes progressistes » genom sina medlemmar later nnstiilla en internationell enquete öfver kvinnolöner. '
Litteratur, Från det nya och gamla landet.
Noveller af Hilma Angered- Strandberg.
' Gif mig i lifvet, det i en kännande, tankande människas hjärta pulserande lifvet, det som öppnar sig för mig då jag ser mig.omkring ' med vakna ögon, det som andas och rör sig och lider och stra.fvar, gif mig den verklighet vi kunna ta p % och känna oss ett med, och ' fantasiens och drömmens värld skall vika undan och bli till hvad den är: ett töckealand, dit vi endast i ' några få benådade ögonblick kunna nå och då endast med hjiilp .af de stora, högt flygande diktar- andarna.
Förf.
till den bok, som har, ligger framför mig, hör till dessa diktare, som gripa ' in i människolifvet med en obeveklig, nastgn.
.
brutal sanningskiirlek.
Det finnes hos henne inga hänsyn, intet kompromissande med gamla kiirvordna satser sådana som: ~ l i f v e t ar ändå skönt!
För henne ar lifvet aldrig skönt., åtminstone skönjes det så blott i blixtlika glimtar, hvilka lata fulheten och mörkret framom och bakom synas dystrare.
Den kvinna, i hvilken förf.
personifierat sin lifsåskådning och som man återfinner som medelpunkt i de flesta af hennes skildringar från det nya landet - och det är mer där ä.n i det gamla hon finner sig hemma - iir en af dem som bara inom sig sitt eget öde.
Omständigheterna iiro henne vidriga, kampen för tillvaron &amp; r för henne ej bara en bildrik&amp; fras utan en af dessa hårdslitna sanningar, mot hvjlka inan slir sig ' till blods.
Men det ar icke förhållandenas makt som ensam skapar detta kvinnoödes tragik.
Afven om hon vore omgifven af allt hvad denna världen kallar lycka, skulle anda lyckokrafvet hos henno stii i ständig disharmoni till lyckobehofvet, hon skiille evigt racka ut handen efter det ouppnåeliga, midt ibland sommarens rosor skulle skidle hon langta efter för- hon önska sig vinterns snö, i öf~~erflödet sakelsens aggelse, nuet kan aldrig tillfredsställa och SA skall hon till sin sista stund alltjihnt vara den sökande, aldrig den finnande.
En sfidan människa är förutbest.ämd till olycka eller - efter som vi ju kunna, komma öfverens om att människan p % visst sätt alltid skapar sitt eget öde - hon låter olyckan bli sig öhermiiktig.
Mathilda Hjelm i, På prärien,, Louise Hultman i, Den n r a varl- den, Siro sådana ödets viljelösa kastl~ollar, lika litet skickade att brottas med den hirdhiindta verkligheten som att fasthalla lyckan d % den någon gång skymtar.
Och i fru Angereds sista bok, som hon åter delvis fyller med taflor fran den nya riirldeii, de flesta troligen hämtade ur hennes egen erfarenhets rika skattkammare, Bterse vi samma splittrade, af motgången hrarken kufyade eller luttrade varelse, hvars historia man i de förra amerikaromanernn följde med ett så intensivt intresse och en så beklammande med- kansla, att den outplånligt står inpräglad i ens minne.
Men om en aterklang af denna gripande själshistoria vibrerar i allt hvad denna förf.
skrifver, ä r det mrcket annat hon skanker oss, sarskildt i sin sista bok, dar hon anslår mdnga iimnen, ger ut- tryck åt många stämningar och dar hvarje ny berättelse] Ater oss bevittna en ny scenförlindring.
Såsom skildrare af athe struggle for lifes-Amerika torde hon vara oupphunnen inom var litteratur.
Nen ibfven fr %n det gamla landet,), som nu återviinnit sin dotter, skänker hon oss anslående bilder, sanningsspeglar, som troget återge det verkliga lifvet, och den fullt personliga, intensira stilen, mer behärskad än i förf: s föregående arbeten, sluter sig så nära till det skildrade ämnet, att ord och tanke har äro ett.
Fru Angereds böcker skola dock aldrig bli hvad man kallar populära.
För den normalt, harmoniskt iitvecklade människan, gom lefver i lugna, omgärdade förhallanden, skall den typ, som hon före- trädesvis framställer, och den afvigsida af lifvet, som hon tecknar, alltid förefalla obegriplig och antipatisk.
Detta dådlösa, af känslor,
och nerver sammvsatta, släkte, dessa sanlia biyn .af det jäktade, af en frenetisk esistenskamp uppfyllda århundrade, som nyss sjunkit i sin graf, vill ingen kannas vid.
.
De äro i dubbel inening hemlösa och förskjutna.
Men lika visst kom jag tror, att det finns hopp äfven f6r det hopplösaste släkte, lika öfvertygad är jag, att det för oss alla ligger en stor, väckande betydelse i lifsbilder, som stalla inför våra ögon detta släktes förvillelser, strider och nederlag.
Framför allt mana de den ansvarsmedvetna inannislian att icke ' fariseiskt slå sig för sitt bröst och tacka Gud att man icke, är shdan, utan till ett ödmjukt erkännande att ingen har ratt att kasta den första stenen.
a - L.
D.
Maja Stina.
En kärlekshistoria från Arhundradets början upp-.
teclrn ad af Margareta.
Både af anvisningen p.&amp; titelbladet och den stämningsfulla planschen på omslaget, dar liljelconvaljens fina klockor ses konstrikt sammanflatade med hvita björlzstammar, kan ' man första att det här ar fråga om en landtlig idyll med mycken, karlek och trohet in i döden.
Och d8ri bedrar man sig inte.
Smedens dotter, den vackra Maja Stina, har svurit att förbli sin fastman, Janne, trogen, då han drog ut.
i finska kriget med sin husbonde, den unge herr Erik.
Janne stiipar i striden och Maja Stina, som tvingas att förlofva sig med den rike Anders i Storgården, svarar nej i brudstolen, då hon ej vill svika sitt trohetslöfte mot den döde- Historien slutar med att Maja Stina som trotjänarinna i herr Eriks familj, dar hon ar högt älskad och iirad, dör som gammal gurnmn med Jannes psalm- bok, dari han en gång ritat modellen till den lilla stuga han skulle bygga åt henne, sluten mellan sina hiinder.
.
.
.
Det hela %r enkelt och vackert beriittadt med en viss tro- hjartad innerlighet, som passar till Bmnet.
Af tidsfärg finnes det dock ej mycket i denha)) gamla historia):, utom det att finska kriget kommit med på ett hörn, ty inte vill man väl tanka sig att kvjnlig trofasthet är något endast för det förra århundradets början egen- domligt?
L.
D. '
Till Fredrika-Bremer-Förbundet insända böcker.
bl.
Barkens förlag: Helsinge-sagner.
E n dust med sjöröfvare.
Öfvers.
- lfilhelm E&gt;zge / k~-~ S y följd, h.
I, II.
- Solstråleberaltelser.
F. &amp; G. Beijer: ~ x p l o c k n i n ur ~ kyrkoherden N.
Fries ' efterliirnnade skrifter.
: Ofvers.
- JoAama Spyri, Heidi eller den lilla Schweitzerflicltan Annna SpJa-i, Heidi visar hvad hon duger till.
- Jo- Wilhelm Biile: Infeborg Lundsti-iinz och flfathildz 1Vid~g1w1, Valda dikter.
- Ihge (rorp Lztizdströ~n och Jfathiida lfrid~; " i.en, Valda prosa- Ser.
1-4. stycken, h.
I, II.
- Adward Ellis, Jetro Juggens.
- EdvardE / iis, Block- huse.t vid Licking-floden.
Adam &amp; Charles Black, London: E m i b Jaizes, T h e English \ \ - oman ' s Year Book 1900.
Albert Bonnier: Maria: Durli~zg) Marta11 och ondra berättelser på vers och prosa.
- Sophie Alkan (Rust Roest), John Hall.
- F r a m Uerióerg, FrSn stad och land.
- Selma LagerZöA Drottningar i Kungahalla.
- VicforHzqo WickJtröriz, De namnlösa marmorbrotten.
- Clara Tschztdi, Napoleons mo- der.
- C.
M. Yonge, Kenneth eller atertåget från Ryssland.
N.
I) Od- man, Ungdoms- och reseminnen, h.
I, II.
- fiidtjof Aranseizl PS skidor Lekkamraten, del 23, 24.
- Tine vnrz Berhen, hiina genom Grönland.
systrar och jag.
- Eva FY~ström och Gisela i %lzckd, Rim och bilder för d e sina.
- Viktor Rydberg, Dikter,;: dje upplagan.
- A / e.vmder Dlrmas, Tjugo år efteråt.
Zach.
Tapelitts, Hertiginnan af Finland.
- A k o t Sand- Xaym berg, Sjöröfvarekonungen.
- Frida von RL~tzen, Mitt sagoslott.
Reid, I rödskinnens vald.
E / / L * IL Kfy, Jlanniskor.
- Snöflingan.
- r l / ~ m ~ WahZenbrr~, Julemor.
- iJIargai.~.ta, Maja stina.
- Br ' ~-hci-s 1-Srldshistorin, band V och VI.
- - - - - A. V. Carlson: Ernst Schrill, Robert Ronianowitch.
- Ernst Sch~iZl, Hemat.
- A7ty Lefezmre, Milly.
- Aizdrew 1Jh-i-ay3 Kristus och våra barn.
Fahlerantz &amp; C: o: Xthcl S. Tzrrner; E n liten yrhatta.
Folkskolai~s barntidnings förlag: Julklappen, utgihen af Stina Qzrint.
- Guldslottet.
Barnens julbok.
Fosterlandsstiftelsens f6rlagsexpedition: E: &lt;rlanton TAoi-fzc, Den store kikaren.
- B. lfid.rtröriz, Kr minnet och dagboken.
del 2, h.
3.
- Yredik- ningar öfver kyrkoårets nya högmiissotkxter, 2 h g.
, h.
2-3.
- E. Prentiss, På himlastigen.
- C. O. Bciárr, Iiyfveln och andra berSt ?elser ur lifvct.
Ejilst Evers, Bland granar och palmer.
Korn i t smX figlar.
Kristlig barnkalender.
- P.
D. v.
B / onh9r,r Genom mörka dalar.
Agrrcs Gibcr-m, Fem små fågelungar.
- Frideborg 1900.
- Julkarfven.
- Faizny T ~ t x m, Till en nioder från en mormoder.
- G.
E.
R t ~ l h ~ i g 1,efnadsminncn.
, 7 '.
e, skönt dagsarbete.
II.
Svartenpren, A f Gud till Gud.
- C.
K ~ ~ i z z Ett Varde ljus!
blissionskalender.
- Bibliotek för de unga 94-98.
- Barnens tidning.
L.
S., Barnens bilderbok.
- E.
S.
K., Vijjiinningrned flere be- rättelser.
- L.
0ehler3 I ensamheten p5 en af Söderhafaöarna.
Kathariize j ' jwan, Mina syskon.
C.
E.
Fri tze: Susna Coolidge, Beriittelser.
Hugo Geber: Anna - 11.
Roos, Sagan om den slcöna prinsessan Li-IIang-Tse.
-- Anna I I I.
Xoos, Griishoppans visor.
Awaizda firfbidt, 13lrind falt och iingar.
- G.
A. Grir ' bml; Kobinson Crusoe.
Frnizri.
f ?.
.Storkt~l~, Till 31. firn- Nordpolen och jordens centrum.
- Svenska skalder, h.
1-5. pes Dodge, Sil fverskridskorna.
- Lodbrok, Drottning Margareta.
Stzmztc / C h e n s (Mark T h i n), Johanna fran I) omr&amp;rny.
- I h r i k Schiicfi, Olavus Petri.
- C.
D.
n f I17irsL; tr, Visor, romanser och ballader.
- Af~thi / a ' a Fiflikus &amp; C: o. La~zglet, .Mamma, tala om nfigot roligt !^ - A ' m+ar-dK~Ii~~g, - - - - - - - - - - -
