# ID: svediakorp-per193
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Dagny
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Dagny', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1900
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 12,666
# sentences: 522
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-dagny
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ur en brefväxliiig mellan S.
A. Hedlund och Fredrilta Bremer.
Niir för nigra veclror sedan underr: ittelse ingick, att S.
A. Heclliinds inneliiillsrilsn lefnadslopp lylrtats, fördes tanken, iitoin på allt det betydelsefiilla cletsamiixt inneslutit, till en episod i denne innns lif, siikart en af dess skönaste och minnesrikaste: vänskapen med Fredrika Drenler.
Det varma v~nsl~apsförliillzrnde mellan dessa bida nsrsliiktade andar, hvilket fann ett f it tryck i en del tankerika bref, har ~lisseïligen redan under Hedlimds lifstid blifvit behandladt i skrif t, siirslrildt i den tockning han i Göteborgs Handels- och Sjöfarts- tidning liirnnat af » den vördade och kgra viininnan)), som han kallar henne.
Men sedan den sist kvarlefvnnde af de tv&amp; vhnerna giitt bort, ser innu detta vänsl~apsföi: hillande i ett förldaradt ljus och ined ngvaknndt intresse tar man del af de dokument, som tjiina att belysa detsamma.
Dessa dokument best&amp; af en samling bref frin Fredrika Rrerner till S.
A. Hedlund, genoin den senares 61skviirda frikostighet slränkt till Fredrika-Bremer-Förb~~udet nAgm tir före gifvxrens död.
Ty- varr finnas icke Hedlunds egna bref i behU1, d&amp; som bekant Predrika Breiilers arfvingar förstört större delen af hennes eMerlh- nade korrespondans.
Men fastan blott den ena partens del i breivfix- lingen bevarats &amp; t efterviirlden, far man af denna en ganska klar förestiillning Iifven om den andras personlighet, och man igenlriinner, iiterspoglade i hans berömda kvinliga lrorrespondents ord, rnilnga af de drag, som karakterisera Sven Hedlund: den varmh jiirtade iiiiiu- iiiskovännen, den för allt framåtskridagde nitälskande reforrnmriimen, den entusiastiske förkiimpen för alla slag af adla frihetsrörelser, icke minst för den, som har kvinnans höjande till m&amp;l.
Bekantskapen mellan Predrika Bremer och S.
A. Hedliind förskrifver.
sig från ni.
1851, d&amp; han ännu var kvar i Stockholm, och befordrades af gemensamma litteriira intressen.
Korrespondan- sen, som inleddes sedan han flyttat till Göteborg, omfattar åren 1852-1855; efter ett längre uppehal under författarinnans utliindska resor återknytes den &amp; r 1862, då Fredrika Bremer, hvars intresse i hög grad fiingslats af » Den siste atenarens, som d å nyss utkommit, viinder sig till Hcdliind, författarens viin och beskyddare, för att få veta whvein och h v a d ~ denne Viktor Rydberg k.
Sedan fortsattes den slwiftliga förbindelsen inellan v2innernaY till dess den nfbröts af den enes död år 1865..
.
Det Iiiir iiberopadc brcfret med Yilrtor I&lt;.ydtcrg som föreniil liar redan flere ganger off ' entliggjorts, men den öfriga delen af brefriidingen iir mindre Iränd, afven om ett och annat citat diiriir förnt inedde- lats i tryck.
Db nu S.
A. Hedlunds nyss timade diid fiterslriinlst dessa bref aktualitetons intresse, torde diri ligga s l d nog fiir ett iner utförligt atergifvande af deras innehiil1 iin h ~ a d hittills skett .. Blbnga af de yttranden, som däri förekomina, lciinna laggas till iien skatt af rika, banbrytande tankar, soiii Fredrika Breiiier liiii~nat i testamente at efterviidden. '
.
De första Brefven behandla huf~iidsakligcn litteriira spiirsmbl.
Det 5ir författarinnan Fredrika Brenier som t.illskrifver tidningsre- daktören Sven Hedlund.
Men p i en del suiadrag inurk~r man, att det rodan dfi existerade niirmare beruringspimkter mellan de hrcf- växlande, iin d e.
soni Liriika förefinnas mellan ett par friiinlingar, som endast mötas s&amp;, att siiga a iimbetets vagnar.
Det kunde ej ha varit annat an en verklig vanskap som förestafrat ord s %dan: t som följande, hvilka man aterfinner i det a l d h brefvet i samlingen, dateradt d. S3 nov.
1852.
Det berör Hedlimds publicist.iskrl.
verk- samhet och vittnar om det intresse hrarmeii Fredrika Breiiier oin- fattar så viil sin unge viins personlighet som hans nyligen till- triidda befattning som hufvuiiredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöf artstidning.
, Lycka till,, skrifver hon, ~ n t t ha ulqm3.t en befattning och stiiilning som jag pHruinner mig det af er ansign s ~ s en ~ den J~ önsk- II vikdaste.
Måtte den synas er s; allt iimu.
Si liar fatt medel i hand miiktjgare iin guld att gagra dem ' som arbeta och iiro be- tungnde '.
Att ni vill göra det, att ni kan göra det, det vct jag.
Att ni skall göra det hoppas jag innerligen.
Nen stridsfanan maste då höjas i fridsfurstens namn; så blott blir den en seger- och frids- fana.
England och Amerika, icke Frankrike, måste blifvn vara före- dömen på frihetens och framåtgåendets vag.
h n i i en gQng hjiirt- ligen lycka till !P Och i nästa bref (d.
8 dec.
1852) fullföljer bre£skrifvers1~an med vlirme samma ämne, hvilket tydligen ligger henne mycket om hjiirtat.
Hon skrif ver: b h n u en gång hjärtligen lycka till utförandet af alla gods afsikter och föresatser.
Men vill ni tillata en lildrc viininna ett varningsord, framkalladt af nigra af dessa föresatser?
Kasta er ej in i en alltför polemisk riktning.
Det.
iir liitt att finna fel och att Idandra.
Alen med klandret viickes mera harm Hn nytt lif, om det ej uppbures af stark öfvcrtygclue och in- ~ i k om t botemedlen mot de öfverklagade bristerna.
Framstiillnii~gen
af en god IrominniialvArcl, hvarhelst den finnes, borde gå i bredd ined attacken mot den dtlliga.
Visst iir att i denna tid hjiilper oss ingentiiig att kämpa en god kamp för en god sak, s&amp;som striing rättvisa och billighet i allt och mot alla. » Och lilcsom r&amp;dd att ha, npptradt som en alltför docerande mentor slutar hon sina klolm råd med följande alskvirda urskul- dande: » Se i detta blott att jag ar -- feintio år gammal och er npp- riktiga vaninna Fredrika Bremer.
» &amp; !en om Bfven rent personliga uttalanden, som de nyss cite- rade, forelromma, sa afhandlas, som niimndt, i de äldsta brefven mest litteriira frågor.
Hedlund synes ha begärt något bidrag af den frejdade Fïedrilza Bremer för Handels- och Sjöfartstidningens följe- tongsafdelning.
Hon siiger sig visserligen - i samma bref af den 23 nov.
-- vara alltför upptagen af utgifvandet af sina %Hemmen i den nya viirldem för att se sig » god till att frambringa något sidant)) som det begärda: men följetongsfrågan tycks dock mycket iiitressera henne att döma af den beredvillighet, hvariiied hon in- later sig p&amp; disl~iiter~ndet af andra arbeten, liimpade för ändainålet.
Heunes nyss afslutade resa i Amerika och bekantslcapen med de amerikanska författarna ge anledning till framkastande af Atskilliga öf versikttningsförslag.
Bernttelseï af den da nyss viirldsberömd vordna författarinnan till %Onkel Toms stugan, af Hawthorno och Catherine Betlgwicls.
rekommenderas varmt, i synnerhet den förstniimndas dobut- arbote, » The Mayflower)).
Angaendc detsamma skrifver hon: nDet innehåller teckningar och genretaflor, som utmarlra sig genom deras lokal- och nationalfarg, genom sanning, friskhet och lijiirtlighet.
Nigra iiro obetydliga, men några skulle iitgöra goda följotongsartilrlar, och då förf.
genom sin » Uncle Tom » nu blifvit ett af samtidens största litterara lejon, så skola sdzert dessa första friska prof nf hennes sköna talang emottages med nöje.
Vill ni bafva dem jiimte ett litet förord af mig ?&gt;, Det enda Fredriks Bremer begiir som lön för sina goda rad och l i n af böcker iir, att Hedlinnd » till deras öfversiittaing anviinder ett medellöst fi-zurtitrznzer.
Och jn-g vet », tilliigger hon, nert eget hjärta, slrall leda er ddaïtiIl. » Vare sig det iiii var af filantropjsk bevekelsegr~ind ellor af redaktionsintresse - och ett löfte om ett förord af Fredrika Bremor var ej så litet loclmncle - eller troligen af båda tillsammans, men Hedlund tycks ha skyndat sig att antaga förslaget rörande » The
Mayflower~.
Redan ett par veckor därefter Gr niimligctn genom Fr. af ett par af dess kiss er im- Brerners förmedling en öfver~iit~ttriing der arbete, och de följande brefven spselsatta sig myckct med de sålunda inledda följetongsaffiirerna.
IVan anar dock af ett och an-.
nat yttrande, att det mer varit det goda hjiirtats ingifvelse an det litterära omdömet som följts vid valet cif öfversiittarinnn.
Dennas språkbehandling - och alltjLimt: ar det genoiii Fredrika Breiner underhandlingarna med Hedlimd foras - synes i demcs tanke ej ha varit fullt tillfredsstiiJlande.
Xfven förmedlarinnaii tycks fiuna det befogado i anmiirkningarna, ehuru hon opponerar sig mot en del af dem.
Hon ger nämligen följaudc naiva arkannande: » Till min öfverraskning fann jag, att hon (öfversiittarinnm) var mindre stark i svenska spruket an man borde fiirmoda det af ett ungt fruntimmer, som gått igenom de bästa pensioner i Stock- holm.
D Nyhrsafton IS52 afsandes det utlofvade förordet ":).
Fredrika Bremer skrif ver diiirom: » H&amp;r medföljer min lilla inledning, som har hlifvit cn hel liten afhandling.
Men jag tror att ni ej slrall hafva nggot emot den, i synerliet som den så varmt omfattar er iilsltade ' Uncle Tom '.
Pole- miken, som jag sett både in- och iitrilws drifvas mot roiniinen och som ifven andar så mänskligt stora och adla som var (- i-eijer kunde inga pil, atminstone i muntliga utgjutelser, har framkallat, detta för- sök att stilla denna vår tids alsklingsliisning p&amp; den hylla, dit den hörer.
Och jag tackar Uncle Tom för en god horiclriiclr- niug diirvid.
» Afven i de följande åren behandlas i borrespondausen författare- frågor.
En af dem rörde bidrag till » Folk-kalendern Göthaa, hvaroin Fredrika Bremer troligen blifvit anmodad af RecUimd.
Hon skrifver den 7 febr.
1854: » Till Folk-kalendern, diir Thekla Knös och Onkel Adam teckna sina namn, skall jag med nöje ge mitt bidrag och slrnll bjuda till ge ett par riktiga godbitar, en p&amp; vers och cn p$ prosa.
J a g för- modar att bidragen ej behöfvas förr an liingre fram pil aret.
XU har jag mycket, mycket att sköta med - barn och ruadarncr och komi- tker, och får-ingen tid att skrifra nigot iitoin tingcliignri.
br0f.b Tidare heter det i samma skrifvelse: » Andre delen af mina amerikanska bref har jag tillsäncit er p i Göteborg.
Vill ni bryta ut nggot stycke ciiiiwr för er tiduing, så tag - bergttelsen om det fredliga nybygget i Xiusiuaippiclrilen Publiccradcs i Handelstidningen för dun 20 jan.
1863 under rii- %) briken .Om romanen sasom var tids eposa.
efter mrs Child.
Det ar en liten godbit som inåste göra godt.
J a g sjalf lran aldrig 1Bsa om den utan innerlig rörelse.
D Hon tillägger:.
» hiin käraste liisning för niirvarande &amp; r schweizaren A.
Vinets arbeten.
Han %r en kristlig Elnerson, sLorsint såsom denne i san- ningens och den andliga frihetens dyrkan, men större i sin utgång och %nclpiinlrt, större i ödmjukhet, fnlllro~nligare på allt vis och för mig en af senare tidens viirclerikaste belrants11: aper inom litterat~wen.~ Det utloEvade bidraget till Folk-kalendern satt emellertid långt inne, hvilket framgår af ett ångerfullt bref af d.
12 aug.
1854, och skälon till uteb1ifv: mdet äro i sanning tungt vägande.
» Har ni trott mig vara död », skrifver hon, » eller ha förlorat minnet, cl % jag på SA Inrige icke låtit höra af mig för den diir Folk-l~alendern.
J a g lefver och jag minnes, men - jag har suttit nu i mer an fem m %nader vid en döendes badd, och det har upp- tagit tid, tankar, lif och lust ifråii allt annat.
Min stackars moder fick ett nytt anfall af slag i början af förliden mars månad och har allt sedun Adlirit 2ïii att dö iiuder svira och omviixlande plågor utan ro dag eller natt, så att clot gr ett under att hon annu lefver, och icke blott lefver iitnn har blifvit n8got biittre och starlrare till krop- pen, ban iita mer o. s. V., ehuru hennes tillstdiid i öfrigt iir bedröf- ligt nog.
Under sadana omsl; %udigheter skall ni ej undra p&amp; att förmagan att shifva oller att s k a p niigot varit såsom död.
Och Folk-kalendern far detta hr icke nligot bidrag af mig, si vida clen icke vill upptaga ett par små stycken sMfna för något liingre tid sedan (och som jag hiirmecl sander), det poetiska (Sundet) dfi jag var i Danmark, det prosaklra för iiagra m&amp;nader sedan.
SurlulcZd bar många oregelmiissiglieter, men har, synes mig, friskt lif s&amp; att det lran förtj5iua ett » far g&amp; »!
D e 2is.s.sm löfiierr iir ett blad ur min egen inre historia.
Båda styckena iiro emellertid så obetydliga till om- fang, att jag förmodar de ej kiinna vagn stort i den materiella I ett bref af d.
4 jan.
1855 tackar hon för det genom Hed- lund henne tillskiclrade honoraret för hennes » sin&amp; bidrag till den prydliga Folk-kalendern Götha)).
8 Tcce7c för brefvet)), heter det,:, och det andra; jag ar fdl- komligt nöjd med båda.
Icke s&amp; nöjd ar jag inecl nfigra tryclrfel, soin litet vanstiililla meningen 118, ett par stallen i de små styckena; men något i den vagen får en författare alltid vänta sig att se, d&amp; han får se sina tankar i tryck.
Dessa liar Bro i alla fall obetydliga.
i jämförelse med de kolossala, soiu j a g iLluiid fatt med fiirskriickelse slråcla, som t. ex. d i aflidne professor I ' alml) lad, min fiirate vanlige iipplnuntïare och boktryckare, förvandlade, i en viss romantisk och rörande situation, ordet skuppr.
till -- sl~ggor.
Det m r dock lira latt gjordt.
En annan satte 72gsa i stallet fiir q s n p; ett st.alle, ilar lasaren bort rysa eller iitminstone kanna sig högtidligt stiimd och nu i stallet måste sirrat-ta.
Det giir viil an andii niii tryckfelen iiro så påtagliga, att de komma pk tryckniugens rakning, och icke, s$- som oftare ar fallet, afvensom med m h g a s v h a öfversiittningsfel i öfversattningar p&amp; främmande språk?
p&amp; författarens.
Ilen denna Islagovisa ar så gammal som skrifkonsten; diirföre icke mer diiroili!
Angående sina litteriira sysselsättningar för tillfallet skrifveï hon i samma bref: jag sätter nu ihop och l %ter trycka små, smtt biicker för de siila; och nar ni en gång får en liten en i hiiset, så skickar jag ett helt paket guldkorn och ordsprdk.
Till niista nydr vill jag ge ut nttgra ratt folldiga folkskrifter.
TTi miiste verka medan dagen ar:, Detta allmannyttiga litteriira företag kan viil betraktas som en fortsättning till det som Fredrika Bremer satt i gHng redan till julen 1852, hvarom hon i sitt l~ref af den 16 dec.
dettn i r yttrar: &gt;~Jiilen ar inne med sitt mörker och kommer snart mcd sitt ljus.
Stoclrholrns fruntiinmersföreniug vill under ctenna högtid ljita hvarje hem, dar nöd och död gastat under farsoten, strila gladare och rikare iiil nigonsin tillförene i deu store helarens namn.
Deii kommer ock att sanda ut smtl Larnskrifter af inhemska födattare och söker gifva uppslaget till en egendomlig svensk barillitteratlir.
Kanske niista jul fiir jag sancia ett litet paket incd dcssa barn- skrifter till - - en liten son eller dotter i ert h i i s.
~ För öfrigt vittnar hvart och ett cif dcssa bref oin skrif- verslcans varma II jirt a, som alltid iifvers \ - nllade i kiirlck och iiied- kansh för allt och alla i behof af stöd och hjiilp, vare sig det gallde ett alliliiinnyttigt företag eller cn cuskild hjiill~l~eliiifv: tnde.
Och helt sakert visste hon att hon diiri mottes p&amp; halfra viigeii af den V ~ U, till hvillren hon slsref.
, 111 iir det nigon i Xmerilra bosatt srensk, hvars niiförvandter i Sverige hon lofvat efterforska och för hvilken hon anlitar Hedlncdx alltid lwcdri !liga tjiinstaktigliet.
An har beriittelsen om en hjältemodig handling af ett par fiskare rid viistlrusten, Iivarom hon last i tidningarna, ~ a c k t licnnes iipp- m; * ai .k samhet och hon frågar om Hedlund Ivet nggot mer om dessa prg.kt; jga lrarlar » och om: .nAgot blifvit gjordt för att belöna deni: \.
An gör hon sig till f~res~råkerslca för en fattig yngling, som af sjuklighet är förbindrad att fiillfölja sina stiidier, men som har &gt;siu fröjd af vetenskapliga och litterära sysselsättningar B, hvarför hon hoppas att I-Iedliind skall $röfva hans .. förinaga och förh jdpa honom till något inkoinstgifvaude arbete.
An ar det någon p&amp; obesthnd kommen familj, för hvjlken insamling är satt i gBng.
För alla har hon digra varma, hjärtevinnande ord, som visa, att hon trängt in i dessa sina medmiinnislcors förhiillanden och att det ej är frgga om en blott ytlig välgörenhet.
Det märkligaste Lir bi: efviixlingen är dock de iittalanden, som däri förekomma i kvinnofrAgan och äktenskapsfrågan, ämnen, som utan tvifvel 15go henne nära om hjärtat och i hvilka hvarje Fredrika Bremers ord väger tungt, icke minst för vår tid, som sett så många af hennes tankar biira frakt.
Hvad hittills meddelats har endast varit brottstycken nr korrespondansen, med uteslutande af det ovä.
sentliga.
De bref, som nu följa, Atergifvas diiremot i sin helhet, p&amp; n&amp;gra f &amp; utelamningar när.
Stockholm d.
I 6 dec.
1852.
J a g kan icke l å t i det gamla året nalkas sitt slut utan att sands min unga van i Göteborg min tacksiigelse för brefvet af d.
15: de okt.
och min hjiirtliga lyckönskan till hans förlofning med en ~ l s l r ~ i i r ung d flicka och med detsamma nära förbindelse till en s&amp; aktningsvärd och högt aktad nian som grefve Thorsten Rudenschöld.
Jag hade vii1 hört rylrtesvis talas om denna förlofning, men hade ingen visshet därom förrän genom ert bref.
Det gladde mig upp- riktigt att höra att ryktet sagt siznnt, ty ingenting ar s&amp; valgöri~nde, verkar så utveclrlande och så stadgande i allt godt på en god och iidelsinnad ung inan soin förbindelsen med en ung kvinna af alda kvinligt varde.
PA ett djupt och gudomligt vis flillanda sig dessa båda naturer under kontakt med hvarandra, strålande in i hvar- andra i kärlek hvad djupast och störst de aga inom sig, ja upilen- barande därunder hittills för dem själfva fördolda skatter, genom andarnas giftermg1 ett nytt andligt lif, och födande en helhet och fullhet af lifvet, som de förut blott.
dunkelt anat men aldrig ägt.
Jag skildrar den f~illkoinliga föreningen inellan tvenne själar i kar- lek eller i vänskap, ty de tv5 stå hvarandra mycket ngra.
Må ni i ert iiktenslrap lära känna en lyclcsnlighet, som jag äfven lart förstå i lyckliga och innorliga vänsl~apsförh~llanden, men nu - har blott i minnet, ty dein jag alslzat och blifvit så älskad iitnf - de äro alla döda.
Dock att så ha älslrat, att s&amp; ha lefvat ined ett mansk- ligt viisen, det &amp; r en outsiiglig välsignelse.
Mau vet d&amp; hvad him-,
melen och man tror p&amp; dess eriga rerlrlighet.
Det blir då en flaclr i vårt hjärta, i vLit iniierata, soul stiindigt ar gröu, diix kallor springa och dar rosor dofta, en fridlyst oas, diir evig sommar rider och dit vi kunna fly i mörka stimder som till vart egentliga hem.
l ' y h a h a vi haft s i hom uti en annans sjiil, att tillfiilliga.
störningar blott ses som farande moln på en klnr hiiiimel, hit vi kiint iiiod en annan varelse ett SA djupt saml~and att iutet i viirlden fiiriuåcldo rubba (less innerlighet, ha vi lriint att vi hörde sammrin i evighet, af (1j11p gudomlig nödvändighet., ja d&amp; kunna vi lata mycket i lifvet g6 och komma som det vill, mycket förlora, mycket lida och anda vara liigna och anda ha nog och anda tacka Ciiid för en oandlig rikeilom i vårt hjiirtas visshet.
Blifve det 8 % för er!
Hvad er nya lagstiftning angtir med afseende på aktenskapet, s i slmlle jag vara fiirdig att inga diirpA, om ni krinde iifvertj-ga.iiiig om att barnens öde clärjgenom blefve i nigon m i n mera betryggadt, ja att det icke blefve vida mer prisgifvet i t sliimpen och samvctrr- lösheten an det nu Gr.
Taga vi miinnisktin sådan hon %r i alliniin- het p i jorden och i dess samhällen, SY se vi dock klart, att det iir icke godt att förtxo sig till hennes ingifvelsor, ty nyck och passion ha däri en alltför stor del och öfverrösta ofta hennes högre samvete och sliulle troligen göra det totalt, om hon ej i m#nsldiglictons högre samvete och i de lagar, som uttala och representera detta, hado p å e n g b g en manande vän och en domare, som hindrar henne att hemfalla undcr sjiilfviska och tillfiilliga lustars lag.
Dot ar val klart, att de juridiska banden i äktenskapet iiro samhal1et.s medel för att skydda de svagas (hustruns, barnens) lif och framtid mot mannens (eller föriildrarnas) glömska eller n-issalrtning nf sina plikter.
Odi priistens inträde i kyrkans eller religionenu namn för att förena makarna ar blott det yttre uttalandet af den inre sanning och det syfte, som allena gör föreningen emellan man och kvinna till nbgot verkligen adelt och heligt.
Det var en helig förbindelse före prii- stens tillkomst, men människorna skulle ej go akt diirpLI eller lutt glömma det, om icke kyrkan gifvit den inre lagen en form och ett ord, som uttalar dess helgd och blir ett bindemedel blott emedan det representerar hvad som innerst bör binda makarna.
&gt;?
' Karleken behöfver ryggstöd af pliktens, sade en gang Geijer, och en annan gång: » Man talar om kiirleken som om nfigot stillastliende, och ändå &amp; r ingen kärlek tankbar utan metamorfoser^.
Se er omlrring i viirlden och frtiga er hur mången man skulle förblifvh trogen make
och fader, om han tinder fluktuationerna af sin kärlek icke hade ryggstöd- af plikten (och af den allinänna sedliga opinion, som plikt- begreppet födt af sig), .om tinder karlekslifvets metamorfoser ingen .I helig lag förde till en normal ntveclzling.
Kvälcaresamfundet, som afkastat alla vanliga yttre lagar och beropa sig p % den inre lagen, den inre rösten sisom enda rättesnöre, har cloclr för~itsett att denna måste vara lika hos slla och stödjer- sina förbund på en sadan öfverenslroinmelse.
Så t. ex. vid gifter- 111å.l förIdara kontrahenterna inför församligen, att de.
vilja lefva tillsaiiimans silsom man och h~istru, och detta är nog att stifta akten- slzapet.
Men disciplinen af känsla, tankar och hela lefvernet är ifrån barndomen så striing inom kviikaresamfiindet, att den allmanila me- ningen är där mera bindande iin för oss nigra rätts- och kyrko- former och förer i gr~iuden till sainrna mål, att personer, innan de föda barn till viirlden, viil ma besinna vikten af denna handling och af de plikter, som böra följa därmed, ar väl en fordran af sund moral, iifvensonl af erfarenheten.
Och därföre är det med nggot sk51 som nian faster namnet oiilctn vid den förbindelse, som icke ger akt p&amp; dessa högre mål af äktenskapet, utan söker blott låg själf- tillfreclsstiillelse.
Att barnen fil lida diirför såsom oäkta ar orätt inot barnen, men huru hjälpa det?
Det är föraldrarnas fel, då de alstrat barnen utan heligt nppsiit.
Och föraldrarny missggrningar måste alltid till en viss grad drabba barnen.
Samhiillet kim ej gifva efter sitt rena moralbegrepp.
Barmhärtigheten, som ar sarnli5llets krona, fragar mindre efter detta och slinter den förorättade i sin upprättade famn.
Och det ar hvacl som sker alla dar dels genom enslrild välgörenhet, dels genom offentliga goda anstalter. '
EInru ofta under närvarande tid, d&amp; efter koleran man närmare efterforslrat barnens tillstånd i de fattiga klasserna, huru ofta har man ej här fiinnit fäder, som afskiddat sig all försorg för siu af- komma och som äfven lyckats att göra det, cia de ej kunnat bindas därtill genom prästbevis för lagligt älztenslcap.
Flera sådma för- skjutm sina har vår fruntimmersförening måst ataga sig.
Men ni blir sjW far en gång, och ehuru jag vet, att ert hjärta ar eu mera bin- dande makt för er än n %gra yttre rattsformer, s&amp; torde ni en gång vid blicken på era sm&amp; kanna er som fader iifven s m l d 2 e (?
), och i det faderliga samhallets namn skall ni fordra både riittstjanarens och priistens bitriide för att betrygga det uppväxande s1iiktet.s ekono-.
miska och moraliska vård.
Och kunde detta biträde sträckas äfven till skydd för de oskyldiga s. k. oälrta .. små, .så .- vore det väl.
. '
Men jag har för lange uppehållit er d detta Hmiie.
Fiillt och hjgrtligt instammer jag med er i fragan angeiende Irrinnans mydig- hetsillder, och på det uppviixande s !alitets bättre fraiiitid ser jag öfver hufvud enda garanti uti kvinnans nloralisks och snilihällcliga upplyftande uti alla lrlasser.
Xitt Aterstaende lif skall agnas att verka därför i min mån.
I andra och tredje delarna af mina &gt;Hein i den nya världens skall ni se atskilligt af inin tro och mina tankar häröfver.
bled första tillfälle skall jag siinda er den nyss utkomna andra delen.
Den tredje torde val dröja tills mot vtiren.
Hjiirtlig tillönskan af gliidje, lycka och allt godt detta Ar, niista år och - - alla ar från er gamla vihinna Det bref, som i likhet med det nyss anförda mer utförligt redo- gör för Fredrika Bremers stiihing till eu del för heiines kön viktiga spörsmål, iir af ett par Ar senare.
Den 3 febr.
1554 skrifver hon: » Jag måste iindtligen med nagra ord i dag tacka er för ert vanliga bref af den .... januari, och synnerligen för det rena och hjärtliga * deltagande för mitt köns beliigenhet, som ni dar ytterar.
Ki har fuIlkomligen ratt: det iir mången ogift, medelåldrig kvinna, som skulle vara friskare och afven mera ren, om hon hado ett Zlnm till föremål för hennes hjärtas ömhet och omsorg.
Likväl måste jag motsatta mig Asikten, som vore detta förhållande enda villkoret för hennes hälsa och renhet.
Och jag ber er dikutinnan tro cn djupt kvinlig natur, som kunde outlsagligt ha älskat make och barn, out- sagligt ha njutit, med oandlig fullhet ha lefvat i de förhållanden som tillhöra föreningen emellan man och kvinna, som en tid i sitt lif äfven längtade till dem, som till sitt vasens - idie himmel men viil blomning, och likväl frivilligt afstatt ifrin dem och sedan zttont c7em njutit tillvarelsens fullhet och rikedom, ja njuter dem i denna stund med en frihet och fröjd, som icke blir s&amp; niiingen gift maka och moder till del.
Men vore denna sidihet egoistisk; så skulle jag ej tala om den.
, Den som icke iilskar, han kanner icke Gud.
:) Den ogifta eller barnlösa kvinnans lif liar sina egna frestelser och sorger, men en stor del af dessa uppkomma -- åtminstone till deras makt öfver henne, af den ensidiga och falska riktningen i hennes uppfostran och i den litteratur, hvaraf Bon föcior sig och
niistail utesiutande hiinvisar henne för varde och sällhet på Ei.lcta s t h d e t och modersvardigheten.
Dessutom har det slafveri, under hvilket den ogifta kvinnan lider genom opinion och lagar, stor skuld i hennes brist pA själs- och kroppshiilsa, brist af duglig- het och siillhet.
Och Gud viilsigne er med - den skönaste och iilskligaste dotter, för det ni arligt vill kampa för de biinduas sak i detta afseende!
Men se, iifven i ' niimarmde tid, en ogift kvinna, öfver den första ungdoms~ddern, med någon frihet och n&amp;on förmögenhet, godt hjiirta och godt hufvind - och jag skulle vilja visa er nggra sbdana kvinnor bland våra för de fattiga verksamma inedborgarinnor 1-1ii.r - 0th ni skall finna en friskhet, en duglighet, ett friskt och glaclt lif, soin vittnar om en vida lyclrligere tillvarelse an den af mangen lzvinna med en grdig eller slarfvig man och flera barn, dem hon med bekymmer måste draga fram.
Ja, visste kvinnorna rätt, före giftermalet, allt besviir .och allt belrymmer som ofta barnen förorsaka, så - skulle m h g a besinna sig val, innan de vågade sig o in i det företaget.
Atininstone skulle de vara mer angelfigna, än ofta nu, att icke gifva hand och hjärta utan åt en make, som iifven kan blifva ett stöd och en hjiilp i lifvets allvarsamma omsorger.
Det finnes hfven en kraft, som ej siillan uppkommer genom f örnekelsen af tillfredsstiillelaen af lrvinnans natiirliga böjelser i yngre Ar och som i katolska länder finner ett skönare falt för verksamhet och lif an i våra.
Den varma känslan, bortvisad att söka gensvar och fiillhet hos jordiska föremål, viinder sig ofta till himmelska och finner i urngiinget med dessa och lifvet i dessa ej siillan en fullhet och en fullgndning, som det naturliga lifvet aldrig så hade kiinnat slziinka.
Tro mig, där äro Ijufheter, hanryckelser, outsägliga fröjder i ensliga hjärtan, som sprider en glans öfver tillvarelsen, öfver jor- diska och himnielska ting, öfver det ngrvarande och tillkommande och later sjalen flamma af karlek och lof, - p&amp; ett satt som later vanliga kikleksfröjder synas bra - vanliga och svaga.
Dock kunna de renaste, innerligaste kärleksstunder emellan älskande människo- hjärtan - dessa då tårar falla ned öfver leende läppar, och man begiir blott att offra sig för att bevisa sin tro och kärlek - dessa] &lt;unna ge tanke diirom och kopma dem nara.
Men dessa ma.nnisko- lifvets blomningsstunder aftaga med Aren.
Det är ett jordiskt vid dem, som drar dem till stoftet eller fängslar dera.s vingar.
Som sylfidens i den sköna baletten ined detta namn falla de af och hon dör, stelnande i rerklighetens omfamning.
Hvad af den iniinsk- BOW '
liga Psyke, som befriade sig cliiriir, som lefver upp y8 nytt med odödliga vingar och stralar, som ej slackas, tillhör icke en naturlig utan en öfvernati~rlig kiirlek.
Lyckliga de, som inom aktenskapet lyckas att ntveckla och behålla denna senare.
Deras karlek ar %född af G u d i ~.
Vill ni se svart p5 hvitt hvad kvinnans kärlekslif kan rara utom könslifret, s i las Confessions de S: te Thbrhse; och fragn er huru många lyckliga iilskande i jordiska förliillenden kunntt tala om sådana fröjder och med sildana ord.
Och dessa fröjdor, rlc äro icke underkastade vanskligheten; de ha hopp och löfte och för- kansla af qvigt lif, de aftnga ej utan snarare stiga med stigando MY.
Hvad viira ogifta kvinnor i Sverige, både yngre och iildre, annu i allmänhet storligen behöfra är - frihet och etet starkt med- vetande om dess varde samt om deras egen förmagli.
att bruka den.
En adel sjiilfstandighet, hvila rid sig sjalf och h d allena ar förstu villkoret för all högre utveckling och sällhet.
I allt hvad jag slwifvit har jag nagot arbetat diirför, inen jag hoppas att innan jag dör skall mitt, arbete gifra ett mera helt re- sultat.
Jag skall hgrefter mera koncent.rera mina Israfter diirpa, mera uteslutande lefva dgrEör.
Tack för den lilla vackra bilden af ert lienilif på Leckö!
Hurii hjiirtligen gläder jag mig icke för er Kt förbindelsen med dennu familj, som sikert i t ert rena och goda hjiirtn skall gifva - jiist hvad det behöfde för att lefvs ratt fullt och fiirdigt, sa i hemmet soin i samhtillet.
* I: d Sista brefvet i samlingen ar skrifyet den it3 april 18 (i6, saledes Fredrika Brerners sista år.
Tilltalsordet sli har nu förbytts till det förtroliga r h, viinskapsbandet har srtledes under tirens lopp kiiiitits fastare mellan vännerna.
Hiir följer slutet af detta bref, diiraf man finner att iildern ingenting dampat af den entusiasm, lirarmed Fretlrik: c Bremer omfattade alla samhiillsnyttiga reformer.
Efter att som si ofta förr ha vädjat till sin korrespondents t.jiinstdlighet i fr8ga oin niigot enskildt barmhärtighetsverk skrifver hon: » Ett a m a t andragande har jng iifven till Sren Hedliincl, men mera till hans goda hufvud an hjiirta, ehuru det senare aldrig kan eller f %r vara borta ur rådet!
Det iir om p h k p d a n d e t af den fria akademi, hvarom jag med sa osäglig tillfredsställelse liist i Göte- borgs Handels- och Sjöfartstidning. '
Baste rih, satt den i g i i ~ g, och du liar Beredt dig en lefvande, oförgiinglig minnesvhl i ditt fädernesland!
Och tank p5 att, utom redan omföriniilda liirostolar, inrätta en ny för 0.i vetenskap ratt för tiden behöflig och som (jag
icke nog- kan förtindra mig Iiiiröfver) hittills hålles anonym eller son1 en bisak, en liten adjunkt till andra professioner med gamla., berömda namn; ocli soin jag fiinnit så behandlad i alla liinder och akademier, dem jag vet något om!
LBt den frrimtriida i Göteborg i öppna dagen, uti solens ljus och med dess riitta nainn: smnAiil2.s- liim.
Ingen kan bättre %n.
förf.
till artilslarna aOm uppfostran » i Svensk iilkmdsskrift (en af da basta och p i positivt innehall rikaste, soiu.
tidskriften innah8ller) verkstiilla en SA viktig reform och göra det så, atlt alle man matte först8 hurn ngra den stinda sainliiillslärnn samiuarihiinger nied den sanna lifsliirrin.
Ack, huril @ rna Iroinrne jag till Göteborg an en gaiig, 0111 %n endast för att sitta som 5hör: zr- iuna i den lZioszlen!))
Heimes sista ord till vliunen lyda s$: » Tack ocli viilsignelse för allt livad dii gör och %II vill göra för vart sainli&amp;lle.
En hjfirtlig hiilsning till cliu iilslrliga Iiiistru och iifven till din unga vän V. R.
(Viktor Rydberg) f r b din gamla En tjBnstefolksfråga för 100 ar sedan.
&gt;Intet gr nytt under solen^, heter det visserligen, men d&amp; man hör i alla tonarter upprepas klagnil öfver » tjänstefolket nu för tiden - deras lyx och öfverdAds, lränneï inan sig dock frestad att tro, det man har stk inför nfigot alldeles nytt, ett för vgra dagar sgreget sainhällsondt.
Och har viir egen barndom förflutit i en mera undangömd vrå af landsbygden, d&amp; miniins vi f r i n den, äfven om den ej ligger s i iAngt tillbaka, löner, vanor och pretentioner, som sliiille s18 en yngre genera- tion med Iiiipnad och soiu stiirkn oss i den tanken, att aden gamla goda tiden » iindA iniitte ha funnits till.
Troligen lag den blott ett litet styclie bortom den dag, då vara barndomsminnen börja; samman- faller med dem gör den ej, ty vi minnas ju iifven frfin barnahen klagan öfver en fördärfvad, förvekligad nutid, i motsats till hvad som varit.
Men skulle vi begifva oss af p i ~pptiicktsfard efter den gyllene t ' id, d&amp; ingen vhllade den andre bekymmer genom att vilja flyga
högre an vingarna bura, d i ginge det oss mióg, soin det gick gamle kung Svegder, nar h m drog ut att söka Asgfird; hur han vanitrarlo, fann han aldrig livad han sökte.
Sagan förtiiljer iii intet.
oiu lit~ns vandring, om hur nlanga g h g e r han, dirad af giicklinde hiigringar, trodde sig frammo vid ~ i i ~ l e men t, den 1) eliöfver ej heller berattu darom; vi veta det und$, ty den delen af den gamle kiingens Iiistoria, agr igen i alla tider.
Och skulle vi under vart sökande eftcr den gamla goda tiden förirra oss upp i det tornrnm, dar Uppsala domkyrka fiirvarnr sitt arkiv, d&amp; up~repades den troligen an en gdng.
Ockss vi trodde oss nu ha hunnit vbr vandrings mil.
Allt hiiruppe iir s&amp; liignt: och stilla.
De stora, prydligt ordnade folianter, som på gulnade pappersblacl beratta för OSS om gdngnn tider, tala bestiimdt blott om enkla, flikiifria ruiinniskor, som visste sin plats och förnöjsamt behöll0 den.
Och med en segerviss kiinsln sl&amp; vi på m&amp;€&amp; upp en af de största blanc1 de stora, portföljliknande böckerna, den som innehiller domkyrkorZi (lets handlingar för h e n 1G29-1809.
Och s&amp; lasn vi: Protocoll hallit i Vpsala Domkyrka, den 25: te augusti 1793.
Ned m h g a:; emedana och 2 alldenstund &gt;, förtiiljes oss där, att församlingens respektive ledamöter den (lagen kallats att sammantriida i kyrkans kor, Pivarvid till underdånigaste åtlydnad af en Kungl.
Maj: ts nådiga skrifvelse af den 19: de a p i l s. 8,. skulle inhämtas husbönders, mans och faders tanke om huru onyttigt öfverflöd af sidentyger, nyttjade af tjiinstefolk m. m., hk rast skulle förekommas.
Äfven hemstiilles huruvida man ej borde för tjiinstefolket fastställa redan förut antagna, särskilda driikter eller ock afgifva f örslag till nya sadan a.
D Och som f örsamlingens ledamöter härmed fingo röna ett förnyadt vedermäle af Eungl.
3Iaj: ts lands- faderliga omsorg att genom inskriinkning och hämmande af eu skadelig yppighet och fördärfiigt öfverflöd befordra allmiin och enskild viilrnfiga samt nådiga förtroende för sina.
trogne undersatar ritt med dem rådsamma, huru detta andamål säkrast må kunna erhållas, sil gjorde priisterskapet sig försiikradt att församlingens respective ledamöter, af vanlig nit och tillgifvenhet för konung och öfverhet, sökte svara emot Kuugl.
Maj: ts visa och nådiga afsikter samt med den omtanka och radighet detta ärende fordrar gå Hans Kungl.
till mötesr.
En af de alraderniska fäderna, professor Zacharias Kordmark, tyckes först ha f&amp;tt ordet.
Hans memorial, som har nedan ordagrannt.
iitergifves, tillropar oss på nytt ett sallt iir sig likt under solenn.
Den respekt for rniinniskovkrdet och den personliga friheten, pd
Iivilken vår tid s i gilrna vill lägg&amp; n~oiiopol såsom p&amp; något för den nytt och utmarkande, framlyser klart i den gamle Uppsalapofes~orn~ skrifvelse.
Denna lyder så: » Då Församlingens Ledamöter böra, enligt 1.ungl.
Maj: ts aller- nidigaste befallning, yttra sina tankar ofver de ntviigar, Iivilka ' de förmoda lattast kiinna hiimma det öfverflöd i kläder, som hos ringare medborgare och i synnerhet hos tjenstehjon af Qvinnokönet synas vilja dagligen tilltaga, larer ingen af oss vara, som icke med alla rikets innebyggare instämma i den underdånigaste vördnad och er- kiinsla för den n&amp;d och omvårdnad, hvarrned Kungl.
Maj: t icke allenast omfattat Rikets hiishtlllning i allmiinhet, utan iifven strackt sin nidiga omtanke till denna class af sina ringaste undersatare.
Men hvad sjiilfva medlen vidkomma, som kunna föreslh till berörda Ilndamåls vinnande, torde icke tankarna vara enahanda.
J a g för min del.
Isan icke tillstyrlm den utvag, son1 af flere försam- lingar slsall vara vidtagen, att nedigen genom en egen, bindande öf verensl~ommelse f r h k ä n n a allt tjenstefolk af Qvinnokönet riittig- heten att bara sidentyg och därigenom till någon del lika som utstaka för dem en viss kladbonad.
Miinskliga lynnet ger mig anledning att tio, att hvarlren en sådan öfverenskommelse eller någon laga författning af samma innehåll skulle medföra önskad erk kan.
Ramma summa, soin ett tjenstehjon nu använder till inköp af sidentyg ocli Iivillren jag i allmiinhet icke tror vara så ' mycket betydande, skulle di % iitgK antingen för bomullstyger el le^.
något annat dylikt till prydnad och grannlat tjenande.
Yppigheten ' i kliider skulle således blott oinbyta form utan att genom nlgon sparsamhet minskas och de i.tslrilliga skepnader, under hvilka denna fåfiinga kan visa sig, iiro alldeles oräkneliga.
Harmed vore dessutoin en annan olageilhet att befara,, nemligen aftagande flit och idoghet hos denna del af den tjenande menigheten och en tilltagande håglöshet att triida i tjenst.
Det vore helt na- turligt att sky för ett stånd, hvarest anviindandet af den lön, hvilken man genom egen svett ocli möda förtjent, vore inskriinlzt ' inom dylika tillkonina grilnser och i hvillret man vore tvungen att likssom offost- ligen, genom sjelfva kliidedrägten, gifva tillkänna, hvad ringa lycka blifvit ens lott i verlden.
Så lange andra utviigar g ~ f v o s att livad satt som helst uppehålla ett mödosaint lif, s.knlle mitngen icke triida i tjenst, utan hellre söka hjelpa sig fram under någoii ' annan titel för att derigenom vara undantagen fran det tvåug i anseende till kliidedriigten, soin htföljde namnet af tjensteh jon. '
.
Den tjenligaste utviigen är efter min tanke den, att hrarje husbonde söker att med vänliga förestiillningar och öfrertygande skal viiclca tjenstehjons egen omtanke att genom en förnuftig hit hörande sparsamhet och hushållning bereda sin framtid en biittre utlkomst.
.
J a g nödgas väl medgifvs, att icke heller dylika förestiillningar s5 allmänt kunna väntas åstadkomma den %syftade verkan, men s&amp; måtte viil icke hgller fördomarnas valde vara s; vidstriickt och mäktigt, att de icke hos m&amp;nga skola gifva vika för förnuftigs föreställningar, i synnerhet om dessa sistnämnda lyckligtvis skulle understödjas af matmödram och deras döttrars förelysandc exempel, af hvarje nemligen i sin man.
I alla fall ar denna iitvagen ilen lindrigaste och hvars viilmenande afsigt i intet afseende kan iiied något skal misstydas.
a Tilläggas må, att stämmans beslut fattades i enlighet nied professor Nordmarks förslag.
S-e ' IV-r, Moderna argonautel *.
Roman af Rlizn Orzeszko.
Bemyndigad öfversättning friin polskan af E. Weer.
Nä.r jag hör eller ser Eliza Orzeszkos namn, for en ofrivillig och nödvändig association det vekt och vemodigt klingando namnet » Njemen » i min tanke.
Som den breda blih floden rullar sina böl- jor mellan dessa polska stränder, där de miinniskor lefva och tåla och strida, som hon älskar och med sin gripande patetiska skil- dringskonst gjort kära för oss, samt i dagrars och väderviixlingars evigt skiftande farglek symboliskt följer gången af de lifsöden hon förtäljer, s % löper i dämpadt svall genom d l hennes vittra gärning en o~itsinlig uiiderström af den lidelsefulla och lödiga patriotism, som framspringer endast ur skötet af ett kufvadt och förtrnmpadt folk.
, Den blåa vågen, kallar hon den sjalf i ett af sina mest episkt anlagda verk,, Vid Njemens stränder,, - den b l h vigen, som sköljer fram genom själarna i generation efter generation, trotsigt brusande hos de unga och våldsamma, niistan uttorkad och krupen ner i jorden hos de gamla och trötta, men afven hos dein i stand att någon gång forsa fram i dagen.
Till den här ifrågavarande romanen har hon icke valt stoffet inom den lruriösa landtadeln med dess säreget nationella yriigol, dess roande och rörande blandning af rustika lefnadsvnnor och magnat- stolthet, eller bland de ödmjuka och slafvande bönderna, utan miljön
är liar en storstads europeiserade penningsocietet.
Det &amp; r inte tal om enkla menniskor, soin hägna opraktiska ideal och i sublim oför- måga af ett fullfördt resonnemang företaga storslagna och till intet hatande uppoffringar.
Denna gången ställer hon så godt som idel Idoka personer framför oss, individer som verkställa skarpsinniga kalkyler öfver tillvarons realiteter och eventualiteter och veta nrran- gers sig så, att de dra största möjliga profit af detta försåtliga lif, som de nu tyvärr ha placerats in i.
Naturligtvis går ingen af dem riktigt till botten med sin mikroskopiska granskning af varldens bristfälliga hogsiittning, ty i så fall skulle de med sin bindande logik inte tveka att rekommendera sig och uppsöka förintelsen -- eller en ny tillvaro på andra sidan, man får vara beredd på hvad som helst.
De ha hvar och en sitt lilla fredade iindantag, sin lilla dyrlcade inlconselivens, hvilken skänker den nödiga förevändningen för attt existera.
En ar begnfvad med exceptionella anlag för det slags öfver- klassiga tjiifveri, som lcdlas affärsspekiilatioiieï och som, nar det drifves skickligt och i dristig slcala, inbringar millioner.
Han Br ingen vanlig dumdryg grosshandlarparveny titan en i sitt slag stor- artad och ovanlig man, som ser djupare och skarpare än folk i all- iilänhet och besitter omfattande biinskaper äfven på andra områden än det som iir hans speciella.
» Plikttroget, rastlöst arbete, är hans lefnads a och o, allt hvad denna varldens naiva drönare ka.11a nöjen existerar icke för honom på annat satt än som den ledsam- maste delen af de förpliktelser, hvilka åligga en man med hans stallning och syften.
Han har synat det hela tillräckligt och kon- staterat att det ar f&amp;f&amp;nglighet alltihop; nej, plikten, arbetet och - millionerna ar det enda reella.
En präktig och öfverlagsen man var det, han kunde inte iindgå att hysa aktning för sig sjiilf, och o q han inte var särskildt omtyckt af sina medmänniskor, så maste det ha berott p&amp; att dessa vor0 miudre htigade för att ' böja sig tinder det plilzttrogna arbetets ok och darför hade svårt att fördraga den fliickfria pliktlcänslans inkarnation.
Andra ha raknat ut, att allt som användes till bedöfningsmedel i denna jämmerdal, så val materiella tillfredsstallelser som plikter och känslor med mera dylik julgransgrannlåt, är bosch och » glasel rade le&amp;riikor » och intet annat opiat nöjaktigt an sådant, som alstrar hittills okända nervdallringar och öfversinligt retande sensa- tioner.
Därför syssla de ingående med prerafaelitisk konst och mo- dern engelsk konstindustri samt sträfva systematiskt att medelst en siillsam hopsinältning af mystik och briit.alitet raffinera sina excesser (miinnis !ror äro de ju dock dessvärre) till svindlande och öfverjordiskt rusande extas.
Så få afven de sitt raisoa d ' etre, fastän på en krokig och subtil omväg långt på sidan om hopens upptran- pade raka stig.
De äro inga fadda, tomhdvade pomadalejon, s i - dana som bruka förlöjligas i romaner, utan verkliga tiinkare- och poetnaturer, libertiner visserligen men af samma utsökta och högt kultiverade art som de läckra dandies Gabriele d ' dnniinzio plägar
skapa till sitt beliite och hvill&lt;as karakteristik hnn med surskild grundlighet meddelat i I1 yiacew.
Men &amp; r det inte så, att hvarje fel man be&amp; ar som: ttt trycka på knappen till en mekanism, soin star i förbiuttelse iiied ett tortyrredskap, hvilket p i den gifna signalen föres oss narrnare, plötsligt eller småningom, tills vi pressas i dess grepp?
Till och med ett litet mer eller mindre frivilligt logikfel måste man böta för p&amp; detta siitt.
Hvad de astetiska monomanerna betriiffar, tycker man sig nar som helst skida dem på strackbiinken, deras spröda lifsmotiv kan blasas bort som fjunen på en taraxacum, och förf.
har icke an- sett sig behöfva påpeka det förtviflade i deras sitiistiou.
Xen ar- betshjalten, pliktheroen, mångmillioniiren, hur gick dot för Iionom, iiar lihets logik, som icke i likhet med hans egen för öfrigt sii fyndiga kande nagra förbehåll, kom och slet sönder haris Iroristrilcu systemsp %nad?
Han viimdes vid sitt arbete, han föriiekado siim plikter, han sparkade i d a n sina millioner.
Han sköt sig en kola genom hufvudet.
En svart ridå sänkes ned, man far ingenting veta mer, boken 5ir slut.
Men hvar blir den blan vågen af iinder allt detta?
J a g tyc- ker mig förnimma dess snyftande sorl f r h sida till sida, dess en- toniga brus kan icke follt kviifras af det ililingstiiinuiig larmet, och nar » den hedersmannen Iiranicki; &gt; på sitt skygga, fiirsyata satt veklagar i sitt inre öfver den brutala och narlrotiska öfvercivilisation, som friiter hans omgifning, då iir det som om Sjemcn Uter silges rulla sina böljor genom ett polskt .landskap med en ödmjiik och magnatstolt och rustik befolkning.
an nu iir Polen ej förloriidt, inen se, allt detta har Polen förlorat D, tyclces förf att arinilm vilja saga.
Nen hon ax för mycket konstilar för att digo on sin heja ett docerande pekfinger eller kursivera en liiïorils sentens.
Hon anord- nar icke sktiggorna efter nfigon pedagogisk metod utan delar dein s i, som de ge sig i t hennes skapande fantasi.
Det ar icke mou- striiösa uslingar hon vill teckna utan olyckliga individer, vardn att hjiilpas och att sörjas.
Någon gHng Illir hon val alltför maliciiis i sina detaljeringar af öfversinligt hyperförfinade företeelser, men dels ar ju detta svirt frestande för en medlem af en iildre generation och dels bemödar hon sig omotsiigligt att skipa riittviaa si.
mycket som det står i en fattig syndig mannisktis makt.
I en af personerna, mångmillioiliirens aldsta dotter, ser iiian ett fascinerande esemplar af det som fransrniinilen troligen meila iiicd sitt något vagn och vida uttryck:, la femmc noimelle ».
En elegant varelse, sammansatt af tankereda, skepsis och sjiilfbehiirsk- ning, med den skarpt afgransade hederskiiusla, som iriiiuuen briilca lagga monopol på, samt ett starkt och skyggt hjiirta.
Den lilla systern, som spelar en viktigare roll, ar snarare gjord efter mitt och betyder mera genom det inflytanile hon omedvetet iitöfrar an genom sin egen beskaffenhet.
J a g liar inte haft tillfiille att undersöka huruviiis Elim Orzeszko är en stilist.
Oss kommer det emellertid mera vid, att hennes öfver-
siittcire ar det.
Den granntyclda slciclrlighet i v andningar och ord- val man ofelbart finner öfversllt ocli sa.tsernas rytmislza fall, dar innehållet s&amp; kriifver och origiiialet meclger det, fullständiga njnt- ningen af att Iasa denna fiingslande och suggestiva bok.
K, J.
8 Eli droppe tir *.
: i: Ilafvet.
Roman af B~arie Q~ir7z ' rtgr.
Det ar roligt att råka på en romanförfattare, som i likhet med Annie Qniding förstår den här i landet föga spridda och därtill i oförtjiint vanrylrte komna koiisten att beratta och dtirjiimte alltid visar sig ha nggot att säga, som skgnlier en högre innebörd och syltning At fiktionen.
Efter alla de tunna och luftiga » stii~nniogar » och ordmblningar, af hvilka vi liito oss tjusas under det förlidna selrlets sista tiotal, kan det göra godt att f&amp; tag j böcker inecl sub- stans, böclrer som inte nöja sig med ett lcretsgående psylrologise- rande öfver en eller högst tv&amp; ur allt rniinslrligt sammanhang lösryclrta individer, isprängdt med lyriska dagbokstirader, utan som vilja ge ett stycke viirld att titta p&amp;, liigga fram en och annan våd af den underligt brokiga viifiiad, till livillzen inänniskoöderias olikfärgade trådar slingra sig saminan.
Har lromnia vi frani till realism igen, inen på ett högre plan, ty utvecklingen går ju, som vi allvarligt böra bemöda oss att tro, i korlislrrufsforin, visserligen rnndt, rnnclt, inen cloclr st.iindigt upp- i t.
Verkligheten teclrnws med ialcttagelse och skarpa, men iute för sin egen skall utan som fragment af ett högre sammanhang ocli belyst af ctt lclarere ljus iiii sitt eget;.
Det r&amp;der dessviir~e ino- ningsslriljn1: tiglieter ibland oss rörando det cliir sarnn~anhanget, ocli livad ljnset betriiffar fiuns det en oandlig slraln af synförmåga, fr&amp;u den slr~nmögdhet, som niirmar sig blindhet, till den h~pnadsv5iclrclude cl,airvoynns, för Iivillren till och med ett widn,attsdnnkelt Iziillerhvalf kan bli en IjnsB~lla.
Men låt oss alltid slcanha tillbörlig aktning åt hvarje striifvan att genomsyra det faktiska och materiella med ideella &amp; s kådningars surdeg!
Det slcönlitteriira arbete, som det har ar tal om, hör till den i viss iilan nya sorts böclrer jag ofvan ' sökt karalitcrisera.
Det ar kanske inte fullt finkänsligt af mig att i detta sainmanhang anvinda uttrycket, ny,; jag fruktar, att förf.
skall uppta det som en föro- 181npning, ty ordet ager i hennes lexikon en siircleles försrniidlig betydelse, detta i likhet med en del andra hittills icke förkastade begrepp, sisom » ungdom », xiistetilc~, » personligl.iet » och (med &amp; ill- synta iindaritag) » liiirleli ».
J a g begagnade emellertid adjektivet naivt och utan bimening, ty det ar verkligen inin tanlre, ritt boken liksom förf: s föregående roiilan och lrauslce nier gn den ar af en ovanlig och i sitt slag viirdefull art. Förtjiinsterna torde lcnnna anses tillriiclrligt pipelrade, nii åter- står endast - det andra.
Ngr jag i början framhöll nöjet af att antraff n en författare af Annie Quidings beslraff enhet, uttalacle jag
mig alltf ör lrategorislzt.
Det k d e vara utomorderitligt roligt, skiillc man tycka efter allt det ofrazi sagda; men den bittra droppe, som plagar siitta en ainyer smak p5 lirurje jordisk fröjdedryck, iit.gör en viisentlig bestandsdel %Even af denna)) droppe iir liafvct~.
Det ä.r med obehag man lagger ifrc2n sig denna förtrlffliga bok efter att med viisande irritation Ila last den till anda.
Jag kan inte förklara hur det kommer sig, men jag har ett.
slags obevisad tro p8 förf: s talang som karal~tersslrildrare.
Hon liar aldrig hitintills lagt den i dagen; men den djiipt nedom ytan trängaude blick hon stiindom visar sig aga och den logikskiirpu, soiu jiimte all annan skarpa förefinnes hos henne, borde göra henne agnad för den genren.
Men detta ingitr inte i hennes system, hon har sin lifsåskfidiiing och sina principer fasthamrado och det stycke maiisk- lighet hon handterar far vara saiillt och arta sig sa, att ingen ri11) h- ning intriider.
Hiir 5ir det inte friga om individernas saregiis da- ning, det g %ller endast deras förhtlllancle till den nainnclu lifsHsk&amp;d- ningen, som kan sammanfutt.as med det enda uiiirgfulla ordet &gt;: ha- ditioii)).
Ja, dar ha vi griiudtemat för den predikan, som snor sig genom romanen.
Allt som ar godt ar nedirfdt genom generatioiior, och allt nytt och traditionslöst %r ondska och illfiiidiglict.
Cncler sådana förlidllandeu inses ju, att det maste tummas litet extra prt personerna, hvilkot förf.
oclrsl ' t till öfvermiitt gör.
Det kan alilrjg vara riktigt bra att biim ett ofriilse namn - man OeI~ijfCo ' nrttiir- ligtvis inte sakna moralbegrepp för det, insri k m j11 lm goda tradi- tioner i familjen; men nigon verklig garanti b i s det inte.
SkAlislm baroner och fidlblodsliiistar diiremot er11 jiida en helt anrian trygghot och intaga diirför ocliså hedersplatser, ilen felfrie, meclellildcrs agra- ren, som var hjii-lten i ~ H v i d e h u s ~ kanncs, goilt igen i den har bo- kens niistan skriimmande fiillkornlige kosiiiopolitpatriot).
Afvensa ar det misstiinkt att vara fran Stockholm, ehiirii den staden inte stain- mar frdn i gdr.
Men ett Sodoni lär den vara, och det litteriira folket ddar - sådana futtiga, ryggradslösa, löjliga företeelser ltan liisaren aldrig f &amp; en förestiillning om annat än genom Annie Qui- ding.
TT5irst ar det emel1ert.d bostalldt med iingdomcn; den gör ingentiug annat an går omkring och hiifdar sin personlighet, som den lart sig af » den nya litteratiirena, och ter sig för öfrigt s5 flack och ointelligent, som - Annie Qiiiding kriiinat göra den.
Af denna lilla framstiillning, som iiigaliincia @ r anslwgk pli att vara det ringaste chargerad, frauggr att förf.
med all sin omiss- kanliga begbfning och sin tvifvelsiitan ~ a r i n t uppriktiga tro p5 siria ideals allenagiltighet icke ar en fullt riittfram person utan sriarare lutar &amp; t den telcnilz, hvnrs rykthara griindiiinxirri vi lirch oss i sko- lan, n2.r vi började lasa om jesuiterna.
K.
J.
Ärkefienden.
En studie i tre akter 1900 af Hiirold Gote.
Den författarinim, soin döljer sig under ofvanstående pseudonym, har valt dramat till den konstform, hvari Iion omlrläder sina sain- hällsreforiilatorish funderingar.
Hon har hari stora föregkngare, och om hon i djiirfhet ej ger nigon a.f dessa efter, SK - inte iir hon iindii en Ibsen!
Deuna gQng &amp; r det mot » ärkefienden » l~yrlran hon g &amp; i hiiïnnd, - den makt, som liigger olidliga bördor p&amp; saliihiille och individer.
Det %r har ' visserligen fr8gn om katolicismen, och dess representant, styckets pater Philippe, iir en figur, som icke Iran tiinkas utanför deu allena saliggörande lryrlzans sköte, inen månne ej förf: s mening iii: den, att all slags lagbunden religion iir för den sanna andliga friheten till- intetgörande?
I iimnet, det måste medges, ligger stoff nog för åstadkommande af spBnnmde dramatiska konflikter.
Men dessa uteblifva så godt som all cleles.
Sjalf va B iirkefienden », den diimoniskt anlagde jesuit- patern, blir affiirdad p5 ett otroligt liittvincligt satt till liisarens icke ringa föïvhing.
Man hade väntat sig litet mer ruter hos cleiina andans man, om h a r s herraviilde öfver själarna man i början gjort sig s&amp; stora förestiillningar.
Men kvinnans makt - eller ska vi saga kärlekens?
- ar större an själfva allharskaren Rom.
Ett par fritanlrande damer (den ena af amerikanslz, den andra n€ svensk nationalitet, on omständighet som val oclci&amp; döljer en djupsinnig tanke; handlingen tilldrar sig annars hos en kntolsk familj i det f.ranslra Schweiz) få pater Philippe att bita i gräset och hans snöp- liga sortie i tredje akten beledsagas af en af de vinnande parternas (ainerikansknns) » segervisst B utslungade tirad: B Så sant jag stgr hiir, ser jag den tid d&amp; Rom fallit!
Då Vatikanen &amp; r ett religionernas niuseum och Peterskyrkan en graf för fritänkare!
Det ar början till det rike, om hvilket det heter: Dar skall ingen gråt vara mer och ingen Idagan!
» Så] &amp; tt går det att kullkasta kyrkor!
Harold Gote behöfver darför bara en liten » studie i tre akter ».
Hade förf.
utvecklat ämnet i en broschyr eller en afhandling, hade hon med, mindre apparat åstad- kommit samma effekt.
Men d&amp; hade vi gått miste om det viisentliga: dialogen.
Ty hiiri ligger förf: s starke sida.
I repliken ar hon onekligen briljant.
Inte en mening som ej &amp; r understruken, soin ej döljer en djupsinnig tanke, icke en replik som ej har en fin udd eller inne- biiller en tänkvärd sentens; det %r ett helt fyrverkeri af spiritiiella aforismer som växlas mellan dramats agerande personer.
J a g slrulle bara vilja göra den anmarkningen, att dialogen ar alltför spirituell.
Man tanker sig i verlrliglieten ett samtal n~itidsinänniskor emellan sammansatt af idel aforismer.
Skulle man ej till slut trana efter ett twrfligt livardagsspråks » prosit » eller » hur star det till?
?
Det gör man oclrs8, sedan mnn liist niigra sidor af Harold Gotes dramatik.
Man beimdrar förf: s slagfiirdighet och spriilrtalang men önskar att
hennes personnnger agde litet inindie d ilen varan.
Och ~ a n i l e r &amp; ~ e a, lösningen rit ' samfunclsprohlein i ~ t a d k ~ i i l l ej ~ s med nagra granna ord och spetsfiindiga repliker!
.L.
n.
- Elsa Wa~ig.
Lifsinteriiir af TF7i7m fihdhd.
En bok som Elsa Wang cfterliinliiar ett intryck sli trint-, at.t rlet kommer en att misströsta oin liela m~~sldiglieteii.
' fy nar Iwiiinorna iitan att göra ett försök att strida mot ett vidrigt iide kost:] yxnu i sjön (h jiiltinnm i berHt~tclscn Irastaï sig s jiilt ' bokst afiigen i x j 611) och finna lifvet utanför den s. k. kiirlelcslyckan sa lielt och hallet rArclt !liist, ritt det inte ar annan rhd an ritt göra af med det, d i iir det sannerligen i ~ t c med oss.
Och miirk, Iiiir iir det ej frign om en af dessa allt uppslakande passioner, om en kiiilek, som iir af den sanna karlelrens art och för hvars skull inycket varder människan förl&amp;t.et, utan det ar otillfredsstiillcl giftassjlika, fiir att Ilegagna ett lindrigt littryck, som kommer Elsa Wang, den till mogen elldcï liunnn, lifslzraftiga och intclligcuta kvinnan, att försiimina sina plikter, glömnia sin kvinliga vardighet och, då hon ser sin kansla obesvarad, att göra iiuda på sitt lif.
Hvad menar förf.
med sin skildring af detta tragiska kvinlio öde?
Vill hon visa att niir en kvinna ej skaffat sig ett d l i lifvct - och hur kunna förneka ritt det i \ - $r tid finns in5ngfaldiga siitt hvarpå iifven en ensam, af sitt arbete I~eroencle kvinna kan giiva sin existens ett - värdigt innehåll --, hon latt nog rhkar under fiir henne oviirdig passion och att straffet blir förödmjukelse och död?
Ar detta afsikten med boken, blir den en hiilsosam laxa, ett gif akt, soni mangen arbetande kvinna skulle ha godt af att stiiila sig till efterrättelse.
Tendensen kan också vara en annan - och man lciinner sig frestad att tro, att det ar (7eu förf.
vill hiifda.
J a g menar fisiktcii, att det erotiska elementet ar det viisentligaste i kvinnans natnr och att ett förlrvafvande daraf orillkoi.ligt för till iindwgKng.
S2 fattad Iiimnar Elsa W,mg iifven bidrag till den art af k~iiinops~kologi, som Laiira BIarholm och konsorter introducerat i litteraturt ?n och soiii framkallat s$ många af en beruttigad indignation hurna protoster fran kvinnorna sjalfva.
Hvilken tendensen iin må rara, intryclret af boken iir sorgligt.
Det blir ej heller gladare daraf att de personer, 1ivilk: is 1) elrantslmp mnn ft " ltt göra, sakna a11 nobless, att dc t 4 viil till lraraktcr som upptriidande verka second clnss.
Detta ar icke i sainina m211 f: illst med hjN2tinnan, Ii~illrens bild, som inycket annat i beriittelsen, lir J,.
1).
skisserad med en siiier och skicklig Iland.
.
Frii Mai-gi-et.
En roman ur lifvet af h- ' irnnn I~Vullemteen.
Man kan våga hundra mot ett, att en bok nied ofvanstaende xnderrubrik innesluter en sorglig historia och att dess upplösning ar hvad man kallar otillfredsställande.
Men hvad ar val lifvet annat a n en mer eller mindre underhållande roman, dar kapitel efter kapitel ett iiiiinniskoödes vidrigheter ixtvecklas för att sluta med den för alla lifsskådespel oundvikliga epilogen: döden-befriaren?
Men alla ur lifvet tagna romaner ha ej lifvets färg.
Ibland äro de så döda och färglösa, att de verka som en dåligt gjord kopia af det lefvande original de pretendera att framställa.
Detta B r icke fallet med Nanna Wallensteens, ehurn de färger hon använder icke höra ' till det lifskraftiga slaget.
Tvärtom, hennes » fru Margret, ger intryck af att vara gripen ur verkligheten mer iin de flesta dylika böcker- Man glömmer därför gärna att amnet ar s&amp; ofta genoin- tröskadt - en hustru som med den sega trohet, hvilken ar för %de sanna kvinnorna » Irarakteristisk, hänger .fast vid en ovärdig make.
Inför det genomlefda och genomkämpade stannar man alltid med sympati och detta ar närmast den kansla Manna Wallensteens bok inger läsaren, en kansla, som visserligen blandas med en viss otålighet öfver de, måuga döda kapitel romanen innehiiller, men som stiir kvar, d å man vändt dess sista blad.
L.
D.
De internationella kvinnokongresseriia i Paris 1900.
III.
Omedelbart före den stora världsfreds1congressen, som afhölls i Paris 30 sept.-5 okt., sandadeq diirstades från skilda Iiinder och världsdelar ett antal lrvinnor, representerande den vidt utgrenade ~Alliance iiniverselle des femmes pour la paim, till en kongress för att rådslå om de lämpligaste formerna för speciellt kvinnornas arbete i fredens tjiinst.
Vid kongressens sammanträden, som ägde riim i det åt densamma gästfritt inpplatna » Palnis 6gyptien », leddes för- handlingarna mestadels af den lrända fredsviinlien och feministen M: me Marya ChBliga, en af stiftarinnorna till det ofvannamnda kvinliga fredsförbundet.
De på programmet upptagne frågorna sorterade under följande tre hiifvudgrnpper: I.
Kvinnans roll inom fredsarbetet.
II.
Uppfostran i fredens tjänst.
III.
Predstankens praktiska tilliimpning. '
, .I lcongressens resoliitioner betonas starkt vikten af att mödrars och uppfostrarinnors inflytande öfver det uppvaxande slaktet gör sig giillande i fredsvänlig riktning; ridare framhalles det som ett ini1 för iippfostran att viicka och stärka aktningen för medmänniskors r2itt och lif.
afven då det galler friimmande nationaliteter, samt att i allma.nhet utbreda det sanna broderskapets griiudsatser.
Eongressen uttalade sig äfven varmt för vidgade och stiirkta internationella för.
bindelser på olika områden.
kvinnornas allmanna fredsförbunct:) ger s.jiilf det vackraste exempel y&amp; ett internationellt föreningsl~and, i det denna organisation raknar flera, millioner medlemmar, fördelade kring hela riirlcten.
ijfver den montre, dar förbundet exponerar en mängd dokiiment rörande sin verksamhet, svajar ocksii en samliug flaggor, som representera ett stort antal olika nationaliteter och Lira vittne om hiira kvinnorna i skilda land förenat sig till gemensamt arbete för fredens och solida- ritetens nobla idé.
Att kvinnornas fredskongress var förerni41 för välvillig: uppmark- samhet från myndigheternas sida, darom vittnade den d uppriktig lijartlighet priiglade festliga mottagning i Hôtel de Ville, hvarmect staden Paris hedrade kongressens medlemmar och dar ~nnnicipal- radets v. ordförande i anslående ordalag bragte sin hyllning at det kvinliga fredsarbetet.
I kongressen deltogo de båda delegerade vid viirldsfreds- kongressen frAn Sveriges Kvinnliga Fredsfijrening, friiitrna Louise Frenckel och Fanny Petterson, af Iivilka den senare ar vicepresident för Sverige i ~Alliance iiniverselle des femmes poiir la paim.
Nasta kongress kommer att hållas 1903 i Berlin, dal- förbun- dets vicepresident a r fru Lina Norgenstern.
E.
B. Föreningsmeddelanden.
Af Fredrika-Breiner-FGrbu~~dets föreP2siiIagsscrir: ha ilu de tre första föreläsningarna apat rum under stor anslutning och IiIiigt intresse f r h allmänlietens sida.
Första förelasningen, som hölls af professor Jfort- telius, behandlade .Kvinnan i norden för 1000 hr sedana.
Föreliisaren utgick frAn de isllindska sagorna, dar kvinslan spelar en framsttiende roll och dar man återfinner den karakteristiska fornilordiska kvinnotryen, den
af itdelhet i skick och tänkesätt utmarkta friborna kvinnan, den i huslig idrott s å v a som i dådkraftiga handlingar förfarna husfrun och hjaltemodern, mannens like och trogna följeslagerska.
Föreliisaren slutade sin intkessanta och af många humoristiska drag illustrerade framställning med en vädjan till nordens nu lefvande kvinnor att väl várda det stora arf: frihet under lagens förpliktelse, som våra förfäder lamnat oss.
Vid den andra föreläsningen, den s. k. Geijer-aftonen, höll professor Bo~thitcs fran Upsala ett föredrag om E.
G. Geijer, hvari han i korta, kraf- tiga drag tecknade Geijers betydelse saviil inom historieforskningens oniride som inom familjens och sainhiillets.
Vi hoppas i ett följande hafte f % till- fiille att med föreläsarens egna ord återge senare afdelningen af hans inne- liållsrilia föreclrag, däri han visade hurusom Geijers stora tankar äga tillämplighet för alla tider, ej minst för var egen.
Den intressanta Geijer, aftonen fick en värdig afslutning i den utmärkta tolkning, som herr Oscar Lejdström och fru Dagmar Möller g %fvo %t flera at ' Geijers sköna shnger.
Tredje föreläsningen behandlade grnnet .Saga och historia&gt;.
d t detta anslbende motiv gaf föreläsaren, riksantikvarien E-lildebrccnd, en lika sakrik som intressant utl.aggning, i det han iit~ecklade det nara sammanhanget mellan de två begrepp-en saga och historia siival fr %n kulturhistorikerns som från foriif orskarens synpunkt.
Nästa föreläsning iiger ruin måndagen d.
19 nov., hvarvid den fram- stiiende norska talarinnan fröken Gina Krog kommer att föreläsa om Camille Colletts personlighet och lifsgarning.
Haiiidarbetets VKmiers h9stiitstiilliiiiig ägde ruin den 29, 80 och 31 oktober och var besökt af en talrik och intresserad publik.
Bland utst&amp;lliiingsförem&amp;1 m&amp;rktes ett dörrförhange tillhörande Haga, slott, gifva af H.
X. drottningen till H.
K.
H. hertiginnan af Dalarne, komp.
af fröken Sofia Gisberg.
E t t baner tillhörande kungl.
Akademien för de fria konsterna, komp.
af professorskan Kerstin Clason.
E n flossamatta, nio ineter lång, i ljusa rosafärger, afsedd för ett galleri, komponerad af frölien M. Sjöström ocli bestalld af herr Douglas Dickson.
I dessa dagar h a på inbjudan af Vereeniging voor de Kunst i Utrecht att deltaga i en lionstutstiillning därstädes i november och december " mllnader 139 större och mindre föremål dit afsandts.
Dessa koinma sedan att öfverflyttas till Haarleins museum för att afven dar utstallas.
Till Fredrika-Bremer-Förbundet insända böcker.
F. &amp; G. Beijer: Föreningen Heinidalls fol1; skriiter.
S: o 1-60.
Albert Bonnier: Liizdhi, IYiZ~rra, Elsa Wang.
- li " irfistrutil, 1-ictw IIttp, - Jl~~sitr; &amp; Xw, - Lirrdsti.iii; z, Mansstudier.
- Föreningen Verdanclis småskrifter 1887-91.
AhZgren, Erirst, Samlade beriittelser.
Frideswidas krönika.
Johan (Saxort), En barndomskiirlek.
- - Fosterlandsstiftelsens förlagsexpedition: Rzma, I.judnnt !e malm.
Lagelfelt, Nifrin, Mot ljuset.
- Edc ' r.rh~int, AIfrttd, Den heliga historien, del 7 (slutet).
K.
G., Kyrldign lifsrörelser i Danmark.
- Hugo Geber-: Olrzszho, Eliaa, Moderna Argonauter.
droppe ur hafvet.
- Qztitliq, Aizrzic, En Ferd.
Hey ' l: Från sagolandet.
- R t d i n, Jfih~z, Hvad Venedigs stenar lara.
Aktiebolaget Hiertas Bokförlag: af 1i7ii.~,h, C.
D., Ellen Keys lifs5skkl- ning och verksamhet som författarinna.
Lars Hökerberg: Augnar4 S., Min soIstrHle.
- Il állcnst~ * ~~iz, A á ~ n t n, Fru filargret.
Ljus ' Förlag: Dickens, Chm-h, Oliver Twist.
Moskwas brand.
- Svensk \ - itterhet, - Erchnnn-Chtrintt, Efier 1850-1875.
Nordin &amp; Joseplisoii: Landberg, C d o, Till ljuset.
P.
A. Norstedt &amp; Söner: Föreningen IIeiinclalls folkskrifter.
?S: o 6 I - 6 - Lundgren, - - - j. Fredrik, Bilder från Sofia-hemmets arbetsfjilt.
IF-Wiiz och Schager, Sjulthuset.
- LagerstEdC, L o t t e ~, Kokbok för Iicm och skola, i stad och pil landet.
L7tizdsCrörjt, I ' il / r., En iing vetenskap.
Ilux / izi.r, Artztr, Saiiifundet för Kordislza BIiiseets friimjande, 1898.
3Icddelanden från Kordiska Museet, 1898.
IIandlingar angaende Sordislin Nusee:: 4.
Sordiska Miiseets tjiigiifem8rsininneI 1873-1898; 5.- Xordiska Nuscct inför 1900 års riksdag.
- Lattrin, CWZ G., Konsthistoria.
FI: I ' .I-L&gt;~ /, A., Berattelser lir svenska historien, hiift.
1-4.
- - - Alt Samuelssoiis förlag: Schröder, Gzrsiax Viigledning i fiske; Om skidor och skidlöpning för jiigare och turister.
Schleicher Frkres: Rtcchrrt, C., Ian photographie des couleurs.
Andrfl Les Gaulois.
Si~z~riil, E., Sotre Globe.
- - Lc$; v-c, Fr. Skoglund: Cederdorg, Aug., Göingehöfdingen och snapphanarna, hiift.
7, S.
- Xya Testamentet eller Xya Förbundets skrifter - Abr; - L.
(r, ~rlyhiki, Ingrid.
- Alrzrtz, S~~dizej~, I vår tids lifsfrhgor, hiift.
4, 13, 15 och IG.
Wahlstrom &amp; Widstrand: li7ide, Gzidrztn, Ned kiirlekens r3ti.
- Ilizi-olt, ' - Gott, Arke fienden.
liorssl~ti~rl; firl-Ei-il *, Storghrden.
iaiznc.l, Prediliningnr p$ kyrkofirets sön- och helgdagar.
- / ft * ~hii \ Air-
