# ID: svediakorp-per1924
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1910
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 53,063
# sentences: 2,172
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


FP * / Z /
TJUGUFJARDE ® AFSEVARDA IDUN 1911 * UTVIDGNINGAR I OCH INTRESSANTA DUN, DE SVENSKA HEMMENS TIDNING, nalkas nu med snabba steg sitt kvartsekels- jubileum, men känner sig ungdomligare och handlingskraftigare än någonsin.
Årens lopp och efterföljarnes mängd ha icke i något af- seende förmått rubba det oomstridda sakför- hållandet, att Idun genom sina förbindelser med Angående Iduns innehåll i öfrigt meddelas, att vi äfven år 1911 komma att fortsätta den serie månatliga prisuppsatser under rubriken våra allra främsta litterära och konstnärliga krafter 1,200 kronor i pris står högst i ledet af illustrerade svenska veckotid- ningar.
Denna plats skola vi också veta att häfda och bibehålla och bedja att här få antyda några af de anstalter vi träffat, för att göra Iduns nya år- gång till en oumbärlig vän och glädjespridare i alla kulturintresserade svenska hem.
Vi vilja då först tala om de direkta utvidg- ningar, vi beslutit.
för att vid sidan af det sexton- sidiga hufvudnumret, som allt framgent skall spegla de bärande kulturella strömningarna och hemmets vitala intressen, utan någon sorts pris- förhöjning bereda våra läsare förmånen af tvänne nya månadsbilagor förutom de redan befintliga: Iduns Romanbibliotek och Iduns Hjälpreda för H e m m e t.
Från och med jan.
1911 kom- mer nämligen att i början af hvarje månad till alla våra abonnenter gratis medfölja en fyrasidig Iduns Mode- och Handarbets- tidning redigerad af Else Kleen (signaturen Gwen) den på detta område så högt skattade specia- listen och hvilken i bilder och text vill bjuda en praktisk vägledning för hemmen på säsong- modernas och toalettfrågornas viktiga område.
I den senare hälften af hvarje månad medföljer till alla likaledes gratis en fyrasidig illustrerad Iduns Ungdomstidning en, som vi hoppas, kärkommen gåfva till det uppväxande släktet i hemmes, där vi komma att bjuda på en god, frisk och underhållande läsning, afpassad för såväl gossar som flickor i åldern 10 — 15 år.
Bland skönlitterära bidrag från flera af våra yp- persta författare, som redan hvila på vårt bord, ön- ska vi i allra främsta ledet framhålla den cykel dikter Sångerna om hemmet af Oscar Stjerne hvars inledningssång inflyter redan i första januarinumret för att sedan succesivt efterföljas af cykelns öfriga sånger under årets lopp.
Vi våga tryggt påstå, att sällan har det svenska hemmets och den svenska jordens lof sjungits i mera inspirerade och hjärtegripande toner än i dessa formfulländade strofer af den utmärkte värmlandsskalden, och vi äro öfvertygade att deras publicerande genom de svenska hemmens tidning kommer att samla en verklig national- fond af tacksamma känslor åt deras författare, För att ytterligare höja värdet af den enastående diktcykeln ha vi gått i författning om en värdig konstnärlig utsmyckning af de skilda sångerna.
Årets tolf kapitel som slagit så lifligt an.
Därvid utdelas hvarje månad ett pris af 100 kr.
eller sammanlagdt för de bästa artiklarna öfver följande ämnen: JANUARI: INFÖR B A R N E N S F R A M T I D.
Ett kapi- tel om föräldrars plikt att stöda och råda sina barn vid valet af lefnadsbana samt en utredning af frågan om och när skuldsättning för de ungas utbildning kan anses tillbörlig.
FEBRUARI: S V E N S K A K V I N N A N I BRONS.
Ett kapitel om lämpligheten af ett svenskt kvinnligt äreminne som motsvarighet till de många som rests öfver manliga förtjänster jämte motiverade förslag till värdiga föremål.
MARS: V E C K O D A G A R N E S söndagens bästa utnyttjande.
KRONA.
NYHETER med ett innehåll, som uteslutande kommer att gruppera sig kring den svenska kvinnorörelsen.
Som ett bidrag af synnerligt intresse för detta nummer förbereda vi en serie uttalanden från framstående anhängarinnor af den kvinnliga röst- rättssaken öfver ämnet: Hur j a g blef r ö s t - r ä t t s k v i n n a och ha vi till denna enquéte re- dan erhållit löfte om bidrag från ett flertal representativa pennor, bland hvilka kunna nämnas författarinnorna d:r Selma Lagerlöf, Ellen Key, Jane Gernandt-Claine och Elin Wäg- ner, professorskan Agda Montelius, doktorerna Lydia Wahlström och Karolina Widerström, frök- narna Anna Wkitlock och Signe Bergman m. fl.
Dessutom erhålla alla prenumeranter det för sin höga konstnärliga och litterära halt välkända Iduns Julnummer Ett kapitel om APRIL: " D E T V Ä R S T A A F A L L T! "
Ett kapitel o m tjänarinnefrågan i belysning af det nuvarande sociala lä- get samt om behofvet af nya lagstiftningsformer för aftal mellan husmödrar och tjänarinnor.
MAJ: S T A D E N E L L E R V I L L A S A M H Ä L L E T?
Ett ka- pitel om stadsvåningen och förstadsvillan, deras företräden och nackdelar samt ett svar på frågan: hvilken af de båda erbjuder de bästa förutsättningarna för ett lyckligt familjelif?
JUNI: I P A R S E L E N.
Ett kapitel om en rationell ar- betsfördelning mellan kvinnan och mannen.
JULI: I N A T U R E N S SKOLA.
Ett kapitel om våra barns rätta umgänge med växterna och djuren.
AUGUSTI: I GIFTASTANKAR.
Ett kapitel om ut- styrsel, bosättning och huslig ekonomi för oerfarna unga människor, som stå i begrepp att bilda eget hem.
SEPTEMBER: PASSAR — PASSAR I N T E.
.
.
Ett kapitel om tillbörliga konvenansformer för det moderna umgängeslifvet vid fester och i hvardagslag, vid bröllop och begrafningar, vid visiter och mottagningar, i restauran- ger och teatersalonger, hemma och på resa.
OKTOBER: D E N FÖRSVUNNE RIDDAREN.
Ett kapitel ran den manliga artighetens dekadens och om kvin- nornas skuld däri.
NOVEMBER: om de ungas hållning.
ÅRGÅNGEN M Å N G A BÄCKAR SMÅ.
.
.
Ett kapitel uppfostran till sparsamhet och klok hus- DECEMBER: O R I G I N A L E L L E R KOPIA?
Ett ka- pitel om kvinnornas omstridda förmåga af själfständigt konstnärligt skapande.
Iduns Romanbibliotek inledes på nyåret med en ny roman af den för sin underhållande och fina berättarkonst hos vår läsekrets så po- puläre författaren till " Lyckans vägar " benämnd Tantalus.
En b e r ä t t e l s e af Ernst Lundquist.
Härefter följer en i sitt slag icke mindre fängs- lande lifsbild af en af våra noblaste författarinnor: Ulla Grip En r o m a n frän förra å r h u n d r a d e t af Vilma Lindhé med de till hvarje kvinnohjärta talande under- afdelningarna: U n g m ö n.
M a k a n.
Modern.
Med anledning af den stora Internationella Kvinnorösträttskongressen, som den 12 — 18 juni nästa år för första gången kommer att afhållas i Stockholm, ämnar Idun i början af juni i ut- vidgadt format och konstnärlig utstyrsel utge ett Iduns kongressnummer med omväxlande bidrag af våra mest fram- stående författare och konstnärer.
I den fasta redaktionen kvarstå som ledande krafter våra bepröfvade medarbetare redaktör Ernst Högman och författarinnan Elin Wägner.
Nyutkommen litteratur granskas af författarin- nan fröken Gertrud Almqvist samt seminarie- adjunkten fröken Marie Louise Gagner (för ungdomslitteraturen).
Iduns Hjälpreda och Köksalmanack med matsedlar för hvarje dag året om redigeras allt fortfarande af den framstående Husmodersskole-föreståndarinnan fröken Elisabeth Östman.
De mycket omtyckta Veckopristäflingarna på tids- f ö rd rif saf d el n i ngen fortgå med idel nya och roande uppgifter i hvarje nummer och med många trefliga pris.
I detta sammanhang bör ej heiler vara ur vägen erinra om,, att under det nu ingående året skola afgöras de tvänne af Idun ut- lysta stora pristäflingarna för till dels e n f r a m s t å e n d e o r i g i n a l r o m a n för Iduns r o m a n b i b l i o t e k, dels en nationell s v e n s k opera, vid hvilka täflingar sammanlagdt utdelas 13,500 kronor i pris.
Iduns Kvinnliga A k a d e m i kommer äfven under år 1911 att förfoga öfver det s. k. Idun- priset p å 1.000 kronor " till belönande eller främjande af någon förtjänstfull kvinnlig gärning ".
Som våra läsare alltså behagade finna är det med ett sällsynt rikt program vi ämna tillgodose Iduns 24:6 årgång, hvarför redaktionen vågar hoppas att vid det snart inträffande årsskiftet få hälsa tusentals nya vänner välkomna till en läsekrets, som sedan länge omfattat flertalet af de bildade svenska hemmen.
De fullständiga prenumerationsafgifterna för Iduns olika upplagor 1911 ställa sig sålunda: V » V. 7 * IDUN) vanliga uppl.
kr.
6:50 3: 5 0 1:75 „ praktupplagan „ 8: — 4: 2 5 2:25 Allt med postbefordringsafgiften inberäknad.
Lösnummerpris blir, med undantag af kon- gress- och julnumret, som förut 12 öre.
JOHAN NORDLING.
Hufvudredaktör och utgifvare.
EN gamla mor Jul; dikt af OSCAR STJERNE.
Illustrerad af 9rr ' DAVID LJUNGDAHL.
— I vård och vako en berättelse från i julas af CARL LARSSON I BY.
; Illustrerad af GUNNAR WID- H O L M.
— Jul och nyåri; en kulturhistorisk skiss om julseder och julfirande af ERIK BRÅTE.
Illustrerad af INGEBORG UDDEN.
— Nåd- för rätt; julhistoria af GUSTAF ULLMAN.
Illustrerad af ANNICKA ÖMAN.
— Julgästen; af HENNING BERGER.
Illustrerad af A. TÖRNEMAN.
— De små julgranarna; af ANNIE ÅKERHIELM.
Illustrerad af BRITA ELLSTRÖM.
— Tre julmotiv; af ANDERS ÖSTERLING.
Illustrerad af VIKTOR ANDRÉN.
— Jag står vid haf- v e t.
.
.
; dikt af JANE GERNANDT-CLAINE.
Illustrerad af VIKTOR ANDRÉN.
— Gammalt i världen; af LUDVIG NORDSTRÖM.
Illust- rerad af LEON WELAMSON.
- Stjärngossarna; af ULLA LINDER.
Illustrerad af A. ÅKERBLADH.
— Två vänner '; berättelse af GUS- TAF HELLSTRÖM.
.
Illustrerad af DAVID LJUNGDAHL.
— Den fromme Erik; af MARIKA SJERNSTEDT.
Illustrerad af ARTUR SALÉN.
— På hemmet; af ELF NORRBO.
Illustrerad af LEON WELAMSON.
Titelblad af VIKTOR ANDRÉN.
Klichéerna utförda å A. Börtzells Tryckeri A.-B.
Wilhelmssons Boktryckeri A.-B., Stockholm 1910.
DEN GAMLA MOR &lt;JUL Af OSCAR STJERNE.
OCH SE, som vintern skrider, vår jul oss möter än en gång med skog i hvitt, med bjällersång, med köld så kinden svider.
Den gröna gran små slarfvar dra hem mot stuga röd och grå och sätta kärfvar upp åt små, åt snattrande små sparfvar.
Och folket muntert knogar med kära bördor hemmets led i vinterkvällens stora fred kring rimfrostklädda skogar.
Hur vänligt ljusen glimma med tal om jul och hem och härd i vinternattens tysta värld bak frusna rutors imma!
Då tycker jag mig möta de flydda års mor Jul igen.
Till hvarje gård hon vandrar än, hon mycket har att sköta!
Kring henne puttra pannor med doft af skinka, fisk och gröt, och julebrygden sjuder söt och stark i krus och kannor.
Och bord och bingar digna i stuga, lagård, stall och skjul, och folk och kreatur mor Jul, den vänliga, välsigna.
i \ \
IDUNS JULNUMMER En äkta landtlig möra med kinden varm af spiselglöd, hon bjuder håfvor, tröst och bröd åt både små och stora.
Då tycker jag mig råka min fosterbygds mor Jul på nytt — om allt som händt, då åren flytt, vi mycket ha att spraka.
Då hviska vi förtroligt om barndomsårens lek och fröjd — mor Jul hon lyssnar glad och nöjd och småler mildt och soligt.
Så biktas månget minne från lefnadskampens bittra år: ack, lifvet slog med sorg, hvars sår än svida djupt därinne.
Jag snyftar: allt var villa, i kras gick allt jag vackrast drömt.
Hon småler lugnt och modersömt och säger mildt och stilla: Ni mänskobarn, ni stora, ni stackars dumma barn, se allt, som togs, ges åter.
Tusenfaldt er ges hvad ni förlora.
rRÅMUIULAVAr I J U L A S var det ovanligt vackert på jul- aftonen och julnatten.
På julkvällen, sedan vi ätit gröten och sjun- git julpsalmen och r e d d e oss att g å till hvila, fyllde jag ett-stenfat m e d gröt och gick ut för att fägna gårdstomten.
E n sådan gudomligt vacker n a t t!
M å n e n var g ö m d af en hinna af moln, jämnt och fint väfd s o m ljust vadmal, och hela himmelskupan syntes mig lysa.
Lju- set k o m ingenstädes ifrån, det j a g k u n d e se.
Det var öfverallt, det k o m ofvanifrån, från si- dorna och från den vackra, hvita marken.
Det k a s t a d e ingen skugga, utan det var lika ljust på alla sidor af huset.
Skogen stod så tyst och allvarsam på andra sidan egan, och gärdes- g å r d a r och stängsel r u t a d e hela den ljusa slätten, där byarna lågo i olika mönster som en vacker bönmatta, som sträckte sig så långt mitt öga nådde, och det var långt det i d e n n a vackra, ljusa natt.
Det lyste ur alla g å r d a r och stugor, ett ljus, som såg så rent och nytvaget ut, därför att j a g visste, att nu i kväll voro alla vekar putsade, alla lampor rena, alla fönster och alla gardiner rena och nytvättade.
Men ä n d å blänkte stugfönstren gula och s k u m m a emot det vackra mjölkhvita ljus, som himlen och jorden utsände.
!
Den tanke, ni trott jordad, ert slagna mod, ert framtillshopp i blom och barn skall spira opp, jiär tiden är fullbordad.
l i v a d höst och storm vid tårar ref af, refs endast af att gro i vinternatt i stjärnero för nya, högre vårar- Se därför jag ock tänder mitt vinterbloss till sommarpris.
Man måste skåda blid och vis på allt, som sker och händer!
Jag ler som den, som lefvat; när seklen gått med dån och sus, som sett, hur lif ur mull och grus mot högre ljus sig trefvat.
Det är mor Jul, som talar.
När smärtan svider i ett bröst, hvad ljuflig tröst i moderns röst, hur hvarje ord hugsvalar!
Det är mor Jul, den gamla, så evigt ung med blick så blid, med barm nog varm och rik och vid att hela släkten samla!
När som mot mot julens träd hon tänder, barn vi le med våra barn grönska, ljus och glittergarn, drömmens morgonländer!
(Illustratör: David Ljungdahl.)
F r a m öfver egan emot skogen krökte sig ett räfspår som en vackert b u k t a d kedja, de n ä r m a s t e l ä n k a r n a däri stodo nästan djup- blå mot det hvita, m e n de ljusnade längre bort, tills de sista glimrande och skälfde och flöto ihop för ögat.
Så vackert allting v a r!
J a g fick nästan tårar i ögonen inför räfspåret, för att det krökte så vackert och förtonade så fint.
Och j a g u n d r a d e, om räfven, som gått där, fått någon föda i kväll.
H a d e jag fått se honoih just då lunka iväg inåt skogen med ett af våra värphöns, h a d e jag ingenting sagt, utan b a r a tänkt, att h a n skulle ha sitt han också i denna signade natt.
Och så tyst och stilla!
Alla ljud, som mitt öra a n n a r s b r u k a r fånga om nätterna, hvilade.
Ingen bjällra sjöng borta på heden, ingen d r ä n g i b y a r n a hvisslade, och ingen flickröst skrattade, och jag lyssnade fåfängt efter den där vemodiga melodien, som jag vant mig att höra, sjungen af en altröst, bäras af östan öfver till vår g å r d ifrån g r a n n b y n.
Ingen lykta skred mellan husen, svängande i takt och skuggad af bärarens kropp.
I l a d u g å r d e n och stallet var det tyst och fridfullt, en rofull tystnad, som endast väl- fägnad och jul förmå ge.
N ä r jag lyssnade utanför stalldörren, hörde jag hur hästarna skuro fodret m e d ett kraftigt m a l a n d e ljud, och j a g k ä n d e igen deras särskilda sätt att tugga.
J a g hörde hur » Bule » tuggade lång- samt m e d ett mört ljud, som gamla hästar få, och jag h ö r d e de b å d a yngre mala m e d raska- re takt.
Emellanåt d u n k a d e det till i hal- men, då böto de om fot.
Med örat vid lagårds- dörren hörde j a g korna idissla m e d ett säfligt jaskande läte.
Det lät så smordt och belåtet.
Och mitt hjärta gladdes åt ron och belåtenhe- ten, åt tystnaden och skönheten öfver all nejden och åt a t t det var jul.
Det var riktig jul- stämning, som det endast k a n bli på en bond- gård, där den delas af b å d e folk och djur.
På logen lågo drösarna m e d mjuka r u n d a former, och kärfvarna h ä n g d e ned från skå- net m e d ett mjukt fall.
D ä r var det också så skönt och tyst.
E n liten råtta pep i en vrå, men det störde inte alls.
J a g log åt pipet och lofvade, att i natt skulle hon få ä t a så mycket hon ville.
I natt skulle vi vara vänner alla, som lefde på gården, både folk och fä.
J a g ställde gröten på golfvet.
D e n låg hvit och god i fatet, och smöret r a n n i gula ränn- ilar öfver det hvita.
Vackert det med.
Men så k o m jag att t ä n k a på, att j a g b r a g ä r n a skulle vilja se tomten för en enda gång, och så b a r jag ut g r ö t e n igen och ställde den utan- för v ä g g e n i en m a l m s k r i n d a och gick tyst b a k o m en bodknut.
D ä r stod j a g och njöt af all skönheten och h ö r d e tornuret slå borta i kyrkan, svagt och overkligt — tänk, att det hördes ä n d a h i t!
J a g försökte r ä k n a slagen, m e n tappade bort mig.
Men det var nog tolf, för det var bra många.
J a g stod och t ä n k t e på h ä s t a r n a och korna, på räfven, som gått öfver egan, och på alla människor j a g kände, en och en, och på alla a n d r a i klump.
Ljusen voro släckta i g å r d a r n a nu öfverallt.
J a g var bestämdt _ den enda, som var vakan, och j a g kände mig stort och stolt ensam.
Allting var så tyst och luften så stilla, a t t j a g nästan visste, att i en sådan natt skulle nog någonting un- derligt hända, och jag nändes inte röra mig för att inte störa jordens andakt och skrämma bort det, som skulle komma.
Men så k o m jag att titta åt logen till.
Hjär- tat s t a n n a d e ett ögonblick, och jag höll an- dan ofrivilligt.
E n skugga smög sig efter logväggen fram till skrindan,, där jag ställt gröten.
E n lång m a g e r mansskepnad, klädd i grått vadmal, tyckte jag, m e n j a g såg log- väggens springor och satar tvärsigenom den g r å a skuggan.
— T o m t e n!
Ändtligen.
H j ä r t a och a n d e d r ä k t befriades och flögo iväg, pul- sen bultade och blodet susade.
Så fick jag då ändtligen se honom, och nu samlade jag hela min själ i ögonen.
J a g glömde allt och b a r a såg.
H a n var inte lik en tomte, som m a n ser den ritad af Jenny Nyström.
D e n h ä r
IDUNS JULNUMMER 5~- var klädd i g r å långrock, snörsockor af svart tyg och en mössa m e d ett sälskinnsbräm, som gick fram till s k ä r m e n och där knöts med ett svart b a n d öfver hjässan.
Och h a n såg inte ut att vara mer än o m k r i n g 4 0 — 5 0 år.
H a n var litet lik min far, fast skägget var olika.
Det gick bara under h a k a n.
D å visste jag med ens, att det var farfar.
Och jag sökte er- inra mig allt, som jag hört berättas om farfar, men jag h a n n inte med stort, förrän jag fick Så kom den fjärde.
H a n var lite lik Linné, det var k a n s k e mest för halsduken, den g r a n n a rocken och det prästerliga utseendet.
H a n h a d e k ä p p med silfverknapp och en liten b e r g s m a n s h a c k a i ett läderbälte.
Det var farfars farfars far.
H a n nickade och satte sig, och så kom den femte.
H a n såg fattigare ut än de förra, och dessutom var h a n halt.
j a g h a d e ofta undrat, hvarför farfars farfars farfar inte behöft g å ut i kriget u n d e r Karl 1600-talet odlat m e r a jord och byggt sig en n y gård.
H a n bar en stor värja instucken i em träbalja och fäst vid ett bredt skärp af g u l t läder, som k n a f k a d e med ett torrt ljud, då h a n rörde sig.
N ä r de alla sutto, frågade h a n sin son, den h a l t e: » Hafver något timat i skågen sedan vi senast r å k a d e s, min sån? » » I skågen är allt väl, fader, » svarade denne.
» Björnen är långa- r e d a n fördrefven, och de ståra furorna ä r o se en s k u g g a till skymta fram vid logväggen, lika ljus som den a n d r a.
D e n nykomne såg äldre ut och var ålderdomligare klädd.
H a n slog sig ned på skrindhornet och hälsade farfar med en nick.
Det var farfars far.
Så kom en skugga till.
E n s å d a n vacker g a m m a l m a n!
H a n s hvita hår lyste o m k r i n g ett slätra- kadt bltdt anlete.
H a n hade långrock o c h knä- byxor och i skorna lyste ett par silfverspän- nen blekt och stilla.
Det var farfars farfar.
X I I, men nu förstod jag, att h a n sluppit för sin halta.
Så k o m ä n n u en stor duktig karl, n ä s t a n helt k l ä d d i skinn.
H a n såg präktig ut i sin stora slokhatt och duktiga stöflar.
N ä r h a n kom, då reste sig alla de andra och s a d e: » God jul, fader! » Och h a n svarade med ett egendomligt hårdt u t t a l: » God jul, sånär! » Och så satte h a n sig midt på skrindans bak- gafvel.
I n g e n mera syntes till, och då förstod jag att han var stamfadern — han som på g å n g n e.
J a g hafver släckt åskeld två r e s o r och hjälpt en ko, som gått ner sig i F i n n t u n a mosse.
H i t o m H ä s t b e r g e t ligga m å n g a träd fallne af vind, fader. » » Det är gådt, sån, » sade min stamfader, » jag skall vända husbon- dens steg däråt. » » Hafver något h ä n d t på vretom och i täppom? » frågade han sin son- son.
» På vretom är allt godt, fader, » svarade denne.
» Jorden hvilar i tjälen, snögen ligger mjukt k r i n g r å g g r ä s e t.
Råttorna gå u n d e r
6 snögen och sorkarna, men de äro få, fader.
Där ligger snesstör kvarglömd i Åklysnan se- dan mecksmässa. » » Jag skall vända husbon- dens ögon ditåt, sån, » sade stamfar.
» Hafver du något att mäla från lider och bodar, sån? » frågade h a n den nästa.
» Redskap och verktyg finnas, fader, men en del tarfva lagning och tjära. » » Jag skall vända h u s b o n d e n s minne däråt, sån, » sade stamfar.
» Hafver något ti- mat i lågar och på skullar, sån? » sade h a n åt farfars far.
» Taket läker på härbret och drösarna ligga väl tjocka, fader, » svarade denne.
» Jag skall vända h u s b o n d e n s h å g ditåt, sån. » » Hafver något timat i stall och fjås, min sån? » frågade h a n slutligen farfar.
» I stallet är allt godt, fader.
H ö e t är godt och rikligt och hästarna vid bra gånghull.
J a g har bundit dem m å n g a gånger, n ä r hus- bonden glömt det, och i kyndelsmässtiden släckte jag en gnista, som fallit från lyktan i stillgången.
I fjåset är allt godt ock, fader.
D ö d e n slog en ko i våras och två lamm. » » Kunde du intet mota döden, sån? » frågade stamfar.
» Nej, fader, D ö d e n var starkare än jag. » » Har mera timat, sån? » » Jag h a r lossat kornas bindslen, när de fastnat om nätterna, och j a g h a r klappat och pratat med dem, då de varit r ä d d a för mörkret och åskan.
N ä r jag cj kunnat hjälpa själf, har j a g väckt husbon- den, och i Larsmässtiden afvände j a g två resor åskelden. » » Det är godt, s å n!
Det är allt godt, sånär.
åVrd och vako, det är vårt arbet.
Våren trogne och hjälpsnare!
J a g h a r arbetat nog och undfår min frihet i detta året, men I skolen fortfara med vakandet till E d e r tid slår.
Vi ha alla varit fäder på den här g å r d e n, och vi skola stanna så länge den är i vår släkt.
Gud och helige Eric hjälpe åss och skydde dem, som nu andas och lefva i gården. » D e blottade alla sina hufvuden och k n ä p p t e sina h ä n d e r.
Och sedan h a n som liknade Linné läst en kort bordsbön, åto de g r ö t e n under tystnad.
Stamfar h a d e träsked och hans son, den halte, h a d e en hornsked, som var sönder.
S å fattig och utarbetad h a n såg ut!
Men h a n var j u på g å r d e n under Karl X I I, och då var det svårt för bönderna.
H a n hette Eric Pehrsson, och det var han, som skänkt den där tack- järnshällen till kyrkan, den som nu ligger i vapenhuset.
H a n s son, Lars Ersson, var det s o m liknade Linné.
H a n h a d e kanske på sina resor till Uppsala m e d järn sett Linné.
T ä n k!
Knappt tjugo steg ifrån mig sutto män, som varit m e d och k a n s k e sett dessa stora m ä n!
Det var öfverväldigande.
H o s denne Lars E r s s o n h a d e stamfaderns svärd utveck- lats till en käpp, och de gamles kortskaftade yxa h a d e blifvit till en liten vacker pikhacka med sirater och slingor på skaft och pik.
H a n åt med silfversked.
De började prata med låg röst, och jag spände mina öron, tills de susade, för att höra hvad de sade.
D e talade om h u r de haft det i lifstiden.
Stamfar talade om, hur han röjde och odlade efter bäcken, som då var vasslik och nästan en vik af älfven, och om hur Karl X I slogs m e d d a n s k a r n a och om två bröder, som gåfvo sig till knektar, då konun- gen införde indelningsverket.
H a n h a d e nog haft det svårt, m e n Karl X I var en b r a kung — en duktig karl.
Och stamfar slog på svär- det, och hans breda skärp k n a r k a d e bifall.
Men värst tycktes dock Eric Pehrsson ha haft.
H a n s bröder fingo gå ut i kriget allihop, och ingen kom tillbaka.
E n son i Bullesgår- den kom igen från Sibirien, n ä r h a n var 6 0 år, och h a n k u n d e b e r ä t t a att af Erics bröder h a d e två fallit vid Pultava och den tredje och och yngsta h a d e dött i Tobolsk.
Hemma var det så svårt då som aldrig hvarken förr eller senare.
Eric Pehrsson m ä k t a d e inte bruka stort m e r än själfva tomten och en vret i R ö n n i n g e n.
Det fanns inte folk i lan- IDUNS JULNUMMER det.
H ä s t a r n a tog fogden till skatterna, och k o r n a och allt silfver i g å r d e n gingo samma väg.
Efter freden, som då ändtligen kom, var då att börja odla upp täpporna på nytt, men det vardt bättre sedan snart nog.
Plans son, Lars Ersson, som liknade Linné, talade om sitt järn och om Arvid H o r n, som h a n beun- drade.
H a n h a d e rest mycket och h a d e sett Stockholms slott m e d a n det byggdes.
H a n talade om Dalupproret 1 7 4 3, » stora daldan- sen », och om att b ö n d e r n a från By socken inte fingo gå med för prästen.
Men prästen själf följde med och var med anföraren ända ut till afrättningsplatsen vid Skanstull.
H a n, Lars Ersson, hade varit med i kungs- skjuts en g å n g, när Gustaf I I I skulle upp till Mora, och då fick han Svarten sprängd.
Men h a n fick ä n d å se kungen, och det var hans stora minne.
H a n s son, Eric Larsson, talade om sina bekymmer.
Han h a d e haft tio barn och haft det smått alltjämt.
H a n h a d e haft tredagsfrossa, och den satte åt h o n o m än emot elakt väder.
H a n s son, Lars Ersson, h a d e två bröder, som dött i landtvärnssjukan ute vid Grisslehamn.
H a n talade om 1 8 0 9 och h a d e en g å n g sett H a n s Järta på en m a r k n a d i Falun.
Farfar, Lars Larsson, satt tyst och strök sitt skägg.
H a n talade inte mycket, men hörde lystet på, när de äldsta berättade.
H a n talade också något om sitt, om storskiftet och landtmiäteriet, som i hans tid gick öfver socknen och sprängde de gamla byarna.
D å vardt de fattigare bön- derna n a r r a d e af de rikare.
De togo den bästa jorden, och de fattigare fingo den sämre, när t e g a r n a slogos tillhopa.
Plan ta- lade om att de rika i g r a n n b y n togo Rön- ningen ifrån honom och i stället gåfvo honom Åklysnan, som låg långt bort och led af åns vårflöde.
A n n a r s h a d e h a n mest tungt ar- bete att m i n n a s och bekymmer.
Sjuklig var han också, h a d e frossa och gick ur tiden vid 4 0 år.
D e a n d r a talade om sina äfventyr på förvägarna och om spannmålspriserna, som än voro låga och än höga.
» På min tid, » sade » Linné », » var rågen dyr.
J a g fick 15 riks- daler på Distingen i Uppsala ett hvarf. » Eric Persson h a d e ätit b a r k b r ö d i flera vintrar och talade om n ä r fogden kom och vägde upp allt silfret, som fanns i g å r d a r n a, » för att lösa ut k u n g e n från turken ».
Alla h a d e plockat fram det de hade, » men det steg inte vidare till pennings ».
Det var egendomligt att höra dem sitta och jämföra tider, som ligga så långt bakom oss, och tala om händelser, som ägt r u m för så länge sedan, med ögonvittnets lugna språk.
Så m ä r k v ä r d i g t!
D ä r sutto skuggor af män, som gått här på g å r d e n som ä g a r e, den ena efter den andra, tänkt och arbetat för dess fortvaro och utveckling, son efter far i en lång kedja ä n d a upp till Karl X I: s tid.
Så m å n g a år som gått, sedan den första röjde upp nya vretar och reste egen gård.
Och d a g a r n a hade runnit som droppar och samlats till år.
Och arena h a d e gått och männens gestalter h a d e krökts under arbete och tunga.
Och af alla dessa dagar och alla dessa år fanns inte ens s k u g g a n kvar.
Aren stiga fram ur det stora okända, möta oss och glida igenom våra händer som hala och blanka pärlor, på ena sidan ljusa och på a n d r a mörka.
D e r a s färgskiftningar af lust och lidande, af sorg och lycka, är det vi själfva som skola skänka dem.
I de flyktiga ögonblick, som vi få hålla dem i vår hand, ha vi tillfälle att g e n o m våra fing- rars g r e p p eller vårt blods värme bestämma deras färg.
Nuet är det enda vi ha.
H v a d g a g n a oss år, som gått, och år, som komma?
H v a d g a g n a r det att blicka vemodigt tillbaka mot de pärlor, som glida ifrån oss in i det förgångnas skugga, eller med längtan framåt mot dem vi a n a formas där borta långt fram- för oss och som nalkas oss med den takt och rörelse, som är tidens?
N ä r vi inte fast- hålla och färga dem i det flyktiga ögonblick de halka g e n o m våra h ä n d e r.
D ä r sutto nu dessa vackra storvulna skug- gor från det förgångna och talade om år, som de sett och fått forma och gifva innehåll.
Och jag hörde af deras stora, lugna ord, huru de med den vises lugna kraft och klokhet fångat dagen som den kom och skapat dyg- nens pärlor till stora och innehållsrika lif.
De sutto där som sina egna lifs och sina egna ödens starka foormare och behärskare, och de stora orden voro i deras mun endast ett afbildande och återuppväckande af de stora gärningar, som lågo bakom dem.
De- ras pärlband af år voro kraftigt och starkt färgade af stora gärningar.
D e h a d e nyttjat och utformat sina lif till det mesta de kunde bli till.
D e h a d e lefvat fullt och helt, och därför k u n d e de dö som karlar.
N ä r den sista dagspärlan gled igenom deras h a n d k u n d e de färga äfven den med en stolt kraft- full hjältedöd.
Och af deras lifs pärlband var den sista pärlan inte mindre storvulen än de andra.
I vård och vako för gården, för jorden och och för landet h a d e deras lif blifvit så stora.
De talade, och jag lyssnade girigt, lystet.
Deras tal fyllde min själ med storhet, och den stilla, tysta hvita julnatten tycktes mig i sina trögt framglidande timmar samla all den g å n g n a tiden och mätta sig med all dess kraft och stora förgätna arbete.
J a g tyckte luften t ä t n a d e och himlen sänkte sig för att lyssna.
Och det hvita vackra ljuset vardt mildt och d ä m p a d t som en g a m m a l hvitmenad kyrkas kalkdoftande dager.
Men så spratt mitt hjärta till för ett stort tungt klämtslag, och i samma stunden var allt borta.
Klockan var fyra på julmorgo- nen, och all världen v a k n a d e till en ny dag.
Luften häfdes som i ett väldigt andetag.
Det k ä n d e s att lifvet vaknade.
Ljuset var inte längre så mildt, och stillheten slogs sön- der af de h å r d a klämtslagen.
J a g kände, att m ä n n i s k o r n a vaknade, och h u r alla deras t a n k a r och b e k y m m e r å t e r k o m m o och sväf- vade som målar öfverallt och jagade ron och stillheten bort.
Djuren började vakna och d u n k a i stall och lagård.
T u p p e n r o p a d e gällt och hår dt, och en kall vindkåre lyfte n å g r a halmstrån på backen och prasslade under bodbottnen.
D a g e n vaknade, och jag kände med ens, hur kallt det var.
(Illustratör:.
Gunnar Vidholm.)
IDUNS 7 JULNUMMER J U L OCH N Y Å R EN K U L T U R H I S T O R I S K S K I S S OM J U L S E D E R OCH J U L F I R A N D E Ä F ERIK BKÄTE J U L K O R T E N S ö n s k n i n g: E n glad jul och ett godt nytt å r!
sammanslår för bekväm- lighets skull tvänne högtider, som för oss te sig skilda, om ock bägge tillhöra den glada festtiden på b å d a sidor om årsskiftet.
Historiskt sedt hafva emellertid dessa b å d a högtider mera g e m e n s a m t ä n närheten i tid: under långa tider har årets början af de kristna r ä k n a t s från jul, och å a n d r a sidan har just därför till julen m å n g a af de fest- seder öfverförts, h v a r m e d dessförinnan i jan.
firades, hvilken dag i förkristen tid gjordes till årets början vid Julius Cesars kalender- reform.
De bruk och föreställningar, som äro eller varit förknippade m e d julens firande, ä r o sålunda delvis ett arf från gamla tider, men ett arf, som hvart folk och hvar tid förvaltat efter sina böjelser och förhållanden.
J u l g r a n e n med sin m ö r k a grönska, sin ljus- glans och sitt glitter är det, som framför allt för oss gör julen till jul, och den torde i vår tid förekomma allmänt i städer och municipalsamhällen, där icke bristande till- g å n g föranleder dess ersättande med en min- dre anspråksfull julstake, äfvensom hos ståndspersoner och förmögnare allmoge på landet.
Men ännu i m a n n a m i n n e var dess a n v ä n d n i n g okänd för allmogen, och den är i vårt land troligen icke äldre än bör- jan af 1800-talet, vid hvilken tid m a n vet, att den började brukas i D a n m a r k, först hos tyskfödda familjer.
F ö r m o d l i g e n hafva ock sådana hos oss infört julgranen, ty Tysk- land är m e d visshet dess fädernesland; från S t r a s s b u r g har man 1 6 0 5 den första under- rättelsen om att r u m m e n vid julen pryddes af g r a n a r med glitter och frukter.
Troligen var denna äldsta julgran blott ett särskildt utslag af den allmänna böjelsen att bruka grönt som festprydnad, hvilken i E n g l a n d som uttrycksmedel a n v ä n d e r kristtorn, mur- g r ö n a och den b e k a n t a misteln.
Nyligen har jag förnummit, att äfven här på sina ställen misteln användes som julgrönt tillika med det engelska bruket, att den flicka, som r å k a r k o m m a under den, får böta för sin ofö-r- siktighet med en kyss, hvilken utländska jul- sed synes bokstafligen hafva fallit vår sven- ska u n g d o m på läppen.
I a n d r a delar af Sydtyskland b r u k a d e m a n vid Anders- mässan eller på Barbara-dagen ställa en körs- bärskvist i varmt vatten och drifva den, så att den på julafton m e d sina blommor räckte upp mot r u m m e t s tak.
Julgranens urfäder i Strassburg s a k n a d e ä n n u ljus, m e n då öfverflödande ljusglans af g a m m a l t h ö r d e till julens firande, låg det ju nära till h a n d s att äfven å julgranen an- bringa ljus, och det är d e n n a förbindelse af ljus och grönt, som satt j u l g r a n e n i stånd att vinna mark, långt utanför sitt fädernes- lands gränser.
Ljusen voro väl före g r a n e n julens påtag- ligaste uttryck för att det var fest.
De he- liga ljusens fest kallades i den romerska kyr- kan högtiden på trettöndagen, hvilken d a g ä n d a till år 354 firades som d a g e n för Kristi födelse och d o p; i praktfull ljusskrud kläda sig ä n n u våra tempel vid julottan, och på vägen dit ser man, åtminstone på landet, r a d e r af ljus i hvarje fönster.
Julaftonen skulle förr stugan upplysas af en flammande jul- brasa.
E t t par ljus skulle brinna hela jul- natten, och m a n trodde, att deras lågor de- lade sig i Kristi födelsestund.
D å ljusen utgjorde en så hufvudsaklig del af festprydnaden, var det naturligt, att just deras förhållanden skulle anses betydelse- fullt, och det är ett nytt e r k ä n n a n d e af att ljusen intogo främsta platsen i högtiden, då från dem slutsatser drogos r ö r a n d e det allra viktigaste under det k o m m a n d e å r e t: familje- m e d l e m m a r n a s lif eller död.
D e n hvars ljus först b r a n n ut, skulle dö först, slocknade ljuset utan att vara utbrunnet, var det varsel för b r å d d ö d.
Föll en ljusbrand julafton på bor- det, var den person vigd åt döden, mot hvars plats den föll.
Julbrasans aska på julmorgon förebådade, om på dess yta fanns formen af en stor fot, att en vuxen skulle dö, g e n o m en liten fot med utåtvänd tå, att ett barn skulle dö, genom en liten inåtvänd fot eller en hand, att ett barn skulle födas.
U n d e r den ödesdigra jultiden inskränkte m a n sig emellertid ingalunda till dessa ora- kel och svar på frågorna om lif och d ö d;.
mycket a n n a t är af vikt att få veta, och på m å n g a a n d r a sätt k u n d e framtidens slöja lyftas.
Hvilket sädesslag skulle gifva bästa skörden, slöts af de korn, som föllo ut, då julhalmen bars in på stugugolfvet, eller lät man h u n d e n, katten eller hästen utvisa det, i det m a n m e d de olika sädesslagens n a m n b e t e c k n a d e olika portioner af deras föda.
Sär- skildt mångfaldiga voro de sätt, hvarpå en yngling eller flicka k u n d e få veta något om sin tillkommande.
I norska fjällbygden fa- stade den spörjande hela julaftonsdagen, i m ö r k r e t bars en trebent stol af en i hemlig- heten invigd vän till ett rum, där den spör- j a n d e aldrig sofvit, för det mesta badstugan, en skål vatten, en m u g g öl och ett glas bränn- vin sattes på stolen, psalmbok och eldtång höll den spörjande i h a n d till värn mot onda makter, och så t r ä d d e den framtida k ä r e s t a n in, tvungen af magisk kraft; om hon tog brännvinet, betydde det rikedom, ölet välstånd, vattnet fattigdom, var hon ännu icke född, inkastades ett skrikande flicke- barn, skulle frågaren dö ogift, bars en lik- kista in.
Att bruket af sådana orakel är mycket g a m m a l t och egentligen tillhörigt ny- å r s d a g e n samt att det m e d skäl icke ansågs h ä r r ö r a ur ett rätt kristligt sinne, framgår at den bok om kyrkobot, som biskop B u r c h a r d af W o r m s, död 1 0 2 5, efterlämnat, i hvilken biktfadern till den biktande riktar följande högtidliga frågor: » Har du firat nyårsdagen ef- ter h e d n i n g a r n e s sed, så att du antingen för det nya årets skull gjorde någonting i högre g r a d än du b r u k a d e görr.
förut eller efteråt,
8 jag menar, att du antingen redde ditt bord med festmåltid och kalas i ditt hus p l denna tid eller öfver gator och torg ledde sång- körer och r i n g d a n s a r eller satt på taket af ditt hus, omgjordad med ditt svärd, för att du där skulle se och förnimma, hvad som skulle h ä n d a dig under det k o m m a n d e året, eller satt du på en oxhud vid en kors- väg, för att du äfven där skulle erfara, hvad som k o m m a skulle, eller har du n ä m n d a afton låta b a k a bröd i ditt n a m n för att, om de jäste och blefvo tjocka och hvita, du däråt skulle förutse lycka i ditt lif under det föl- jande året? » Som dessa frågor till framtiden voro na- turliga på årets första dag, kommo de att höra till jul, då årets början räknades därifrån, Att all början innebär ett förebud, var en vidskepelse, som var fast rotad i den klassiska forntiden, förblef så under hela medeltiden och.
troligen ännu icke är alldeles utrotad, l i v a r och en var a n g e l ä g e n att vid årets bör- jan h a n d l ä g g a den syssla, hvari han önskade sig f r a m g å n g under året, l a n d t m a n n e n sitt jordbruk, ä m b e t s m a n n e n sin tjänst, köpman- nen sin handel, och att göromål inomhus här- vidlag icke heller voro u n d a n t a g n a, visar åter en fråga i biktstolen: » Har du gjort, hvad några göra på nyårsnatten, hvilka på denna heliga natt varpa, väfva, spinna, sy och på djäfvulens eggelse börja hvad arbete de k u n n a begynna, för det nyårets skull? » Den som bar kläder, sydda med på julnatten spun- nen tråd, blef fri från ohyra.
R ä k n a d e man d e n n a natt sina pengar, k o m m e m a n hela året icke att sakna sådana.
D e n n a välsignelse af en lycklig början sträckte sig till både onda och goda, rättfärdiga och orättfärdiga, en tjuf, som lyckades stjäla obemärkt under julnatten, var hela det följande året säker för att blifva ertappad, och på julnatten borde m a n dobbla och spela, så h a d e m a n tur i spel hela året.
Å a n d r a sidan borde m a n undvika, hvad man icke önskade upprepadt, väl akta sig för att låna bort något, enär det i så fall k o m m e att d r a g a s från huset under året.
Äfven ymnigheten af mat och dryck på julafton var uttrycket för en önskan att hela året få smörja kråset, och gåfvorna åsyftade i forntiden blott att åskådliggöra välönsknin- gar för m o t t a g a r e n: en lagerkvist från hälso- g u d i n n a n s land, att hälsa måtte honom för- unnas, en slant, att han under året aldrig måtte sakna penningar, och fikon och dadlar, att det nya året blott måtte medföra, hvad som vore ljuft och a n g e n ä m t.
H u r riklig än välfägnaden på julaftonen var, h a d e den dock varit u n d e r k a s t a d en in- s k r ä n k n i n g, den utgjorde i själfva verket fastemat.
I den äldsta kristna k y r k a n före- gingos de stora högtiderna af nattliga guds- tjänster, vid hvilka hela menigheten var sam- lad vid gryningen.
Då dessa vakor urartade, ersattes de af fastor under den föregående dagen, hvilken äfven fick öfvertaga deras n a m n af » vaka » (vigilia) eller » afton », t. ex. jul-, påsk-, pingst-afton.
F a s t a n skärptes se- dermera till att omfatta iqke blott dagen, utan äfven kvällen, och däraf härleder sig mat- sedeln på julafton, som består af läckra söta rätter och ersätter köttet med fisk, IDUNS JULNUMMER men m a n förtär så mycket mer af det goda, som finnes.
Icke heller julgåfvorna afse nu .. iera endast sitt ursprungliga ä n d a m å l att va: i- sinnebild af en välönskan, om man ock n ' n o p p a s, att de fortfarande alltid gifvas af godt hjärta.
D e värderas visserligen nu liksom förut för gifvarens skull, men äfven därjämte för sin egen, och utgöra för m å n g e n mottagare kan- ske det, som gör julen mest efterlängtad.
Julgåfvornas n a m n » julklappar » h ä r r ö r från det hemlighetsfulla sätt för deras öfverläm- nande, som fordom b r u k a d e s och ännu i vissa landsbygder begagnas, i det gifvaren klap- pade på dörren, kastade in gåfvan och så skyndsamt som möjligt själf försvann.
Hem- lighetsfullheten hafva vi nu, där det går mera allvarstadigt till, inskränkt till att gåfvan skall vara väl inslagen och sakna hvarje antydan om gifvaren.
F ö r uppsluppen u n g d o m är emellertid icke denna lilla spänning n o g; julklappen skall öfverlämnas af en skräckgestalt, hvars åsyn väcker en fruktan, som på ett a n g e n ä m t sätt häfves af hans gåfva, såsom lilla Jeanette hos Franzén o m t a l a r: Det floret, som den bocken bar It mig till jul, och ville stånga, och jag skrek till, och tänk, det var bror Vills med horn så lånra, så långa.
Vare sig det nu är » julbocken », som kom- mer med julklapparne, eller » julgubben » med sitt långa skägg, ä r han blott en sista återstod af en g a m m a l glädjeyttring vid jul- och nyårs- tid.
Liksom så ofta är fallet med folkliga bruk, k ä n n a vi seden genom kyrkolärarnes u p p t r ä d a n d e mot dess ofog och beslut om kyrkostraff.
» Om någon på nyårsdagen går förklädd som en hjort eller som en g a m m a l käring, d. v. s. förvandlar sig till u t s e e n d e t af vilda djur och kläder sig med djurhudar, sätter på sig djurhufvuden, de som sålunda förvandla sig till vilddjurs gestalt, må göra bot i tre år, e m e d a n sådant är djäfvulskt » stad- gas på 6oo-talet.
F ö g a lära förbuden hafva hjälpt, de blefvo ofta förnyade och hafva väl alltså under mellantiden icke kunnat upp- rätthållas, hvilket icke är att u n d r a på, då de k ä m p a d e mot den mäktiga drift, som gif- vit upphof till all dramatisk konst, och d å rätt sedt väl föga var att invända mot dessa dess lustiga yttringar.
Alldeles oskyldiga voro de visserligen icke, så till vida som under m a s k e n s skydd bestående förhållanden k u n d e förlöjligas i ord och åthäfvor, hvilken giss- lan förmodligen ej heller prästerskapet und- slapp.
P å s a m m a g å n g som kyrkan ifrade mot dessa upptåg, som folket ärft från hednisk tid, a n v ä n d e den folkets lust att åse och utöfva dramatiskt spel att åskådliggöra bi- belns berättelse om Jesu födelse.
E n åter- stod af dessa kyrkans juldramer, som sedan 1300-talet spelades af sällskap ur folket, som från adventtidens början drogo fram g e n o m landet, är Staffan, de tre vise m ä n med stjärnan: Göder sfton, göder afton både stora och små, husbonde, matmoder, var lycklig och glad.
Vi önska eder alla en fröjdefull jul, ifrån alla olyckor bevare eder Gud.
Herodes h a n åker med hästar och vagn till dess h a n kommer till Medien fram.
När som h a n kommer till Medien fram, då åker h a n med fyra hästar i spann.
Men då h a n kommer med löpare tre, då vill h a n den nya konungen se.
E n Judas det h a vi, som bär våran pung, vi tro h a n är kommen från skogen.
Mössa det har h a n så lång som en lur och näsan den pekar åt krogen.
Judas och julbocken roa å s k å d a r n a med a l l e h a n d a upptag, och vallpigan har att hålla julbocken i styr, om han blir alltför obändig.
Julhögtidens religiösa innehåll förenades alltså med yttringar af y r a n d e glädje, och glädje är ju äfven från religiös synpunkt julens g r u n d s t ä m n i n g.
Men julen var icke blott ä g n a d åt det n ä r v a r a n d e ögonblickets glädje och förbun- den med försök att skingra framtidens töc- k e n; det förflutna sköt långa skuggor in i festens ljusprakt; högtiden firades icke blott af de lefvande, utan ock af de döda.
Öfver hela norden förtäljes sägnen om de dödas gudstjänst, hurusom en kvinna vaknar för tidigt på julnatten och tror det är tid att gå till julottan, finner kyrkan upplyst, som den b r u k a r vara, och fylld af folk och där- för sätter sig i sin vanliga bänk.
N ä r hon ser sig om på folket, är det ingen hon kän- ner, fast hon tycker sig h a sett m å n g e n af d e m; alla se så bleka och underliga ut, prä- sten var icke heller den vanliga, men före- föll henne dock icke obekant, under predikan var det så tyst, att hon blef hemsk till mods.
1
När p s a l m s å n g e n åter började, hviskade h e n n e en kvinna i ö r a t: » Gör lös k å p a n om dig och gå, ty v ä n t a r du, tills det är slut, så g ö r a de ä n d a på d i g; det är d e döda, som hålla gudstjänst. » G u m m a n k ä n d e igen g r a n n h u s t r u n, som dött för m å n g a år sedan, och nu äfven prästen och m å n g a af menig- heten såsom aflidna, löser sin k å p a och skyn- dar ut, m e n då tycker hon, att alla vända sig och t a g a efter henne, och på k y r k t r a p p a n ryckte de af h e n n e kåpan, som på morgonen fanns rifven i tusen bitar.
H o n själf kom hem halfdöd af förskräckelse.
Föreställningen om att de döda firade ju- len i kyrkan, såsom de gjorde, när de ännu voro i lifvet, k a n ju icke vara äldre än kri- stendomen i vårt land och är troligen icke ens så g a m m a l.
Att de d ö d a äfven gästade sina forna h e m vid d e n n a årets mörkaste tid, är likaledes en vidt spridd tro, som däremot mycket väl k a n vara äldre än kristendomen och sannolikt äfven är det och h ä r r ö r från den d y r k a n af de döda, som k a n förutsättas hafva varit ett af d r a g e n i våra förfäders äldsta religion.
I D a n m a r k finnas blott dunkla åter- stoder af folktron, att de döda besökte sina gamla hem, i Sverige och N o r g e har denna tro förblifvit vid lif i m å n g a bygder.
H u s e t s folk låg i h a l m e n på golfvet, s ä n g a r n e bäd- dades för de döda, för hvilkas m o t t a g a n d e stu- g a n pyntades, ljusen tändes och bordet duka- des m e d julbröd och ölkanna, och m a n sörjde för att v ä r m e n icke skulle gå ut ur b a d s t u g a n, för att de döda måtte k u n n a bada, innan de gingo in i stugan.
P å m å n g a ställen säges välfägnaden ä m n a d åt » änglarne », men med änglar m e n a s ju de saligen döda, på a n d r a lämnas öl och mat på julbordet åt » tussar », » troll » och » underjordiske », hvilket visar, hu- rusom de aflidnes a n d a r förblandas med an- dra folktrons andeväsen.
D å d e n n a förblandning är påtaglig genom de skiftande b e n ä m n i n g a r n e af h e m m e t s gä- ster ur ä n d e v ä r l d e n vid julen här i norden, torde den ock m e d trygghet k u n n a a n t a g a s om de väsen, som flerstädes i sydligare län- der berättas vid jul eller nyår nattetid k o m m a för att mottaga liknande välfägnad.
B u r c h a r d af W o r m s n ä m n e r, att ett bord dukas med mat och dryck och tre knifvar, för att » de tre systrar, som forntida förvändhet och d å r s k a p kallat parcer, där må vederkvicka sig », och på 1400-talet omtalas från Tyskland, att » många tro, att u n d e r de heliga nätterna mel- lan Kristi födelse och t r e t t o n d a g e n till de- ras hus vissa kvinnor komma, som anföras af fru Berchta », och att för dessa bord dukas och de undfägnas m e d mat och dryck för att främja husets timliga välgång.
D y r k a n af förfädernas a n d a r är ett gammalt religiöst drag, som dröjt sig kvar, och det var dessas välvilja m a n å s t u n d a d e, i n n a n m a n g l ö m d e dem för a n d r a makter, som bestämde öfver m ä n n i s k o r n a s öden.
Vid julhögtiden låda alltså m i n n e n från vidt skilda tider.
D e n är som en katedral, byggd på ett h e d n a t e m p e l s grundvalar, å hvilken hvarje tidehvarf g e n o m en till- b y g g n a d eller u t s m y c k n i n g efterlämnat ett spår af sin lifsuppfattning.
D ä r i våra d a g a r den evangeliska förkunnelsen tolkar betydel- sen af Jesusbarnets a n k o m s t på jorden, ljödo tidigare medeltidens fromma hymner och r å d d e utom templets m u r a r den vidskepelse, som har sin rot i de äldre religioner, ge- nom hvilka före kristendomens ljufliga och glada b u d s k a p människoanden sökte bilda sig en föreställning om den öfversinnliga världen.
(Illustratör: Ingeborg Udden.)
N I N A är på väg in tiii staden.
H o n k u n d e så väl fått å k a dit m e d pappa i kappslä- den efter svarta Pil, h e n n e s favoritspringare.
H e n n e s m a m m a h a d e också, i det hon från allt stök nickade farväl åt dem för dagen, föreslagit detta.
» Naturligtvis, mor lilla! » h a d e patron Sämer svarat, där h a n bred och praktfull i sin päls o r d n a d e sina t ö m m a r.
H a n var ytterst ange- lägen om att få k u s k a in på garnisonsstadens hufvudgata m e d sin vårligt vackra, utsökt stilfullt vinterutstyrda dotter — enda barnet, v ä r d t.
hela h a n s r i k e d o m!
» Naturligtvis inte — nej tack! » blef Ninas svar.
» Seså!
H v a d nu då? » k o m det från far och mor i en r ö r a n d e mild bestörtning, som icke n ä m n v ä r d t förändrade minen i dotterns fina, s k ä r b l o n d a d r a g.
Stallknekten, s t r a m i sitt mörkblå, r ä f b r ä m a d e livré, satt ej mer orubblig b a k på h u n d s v o t t e n än u n g a fröken stod vid grinden, som hon öppnat.
Med en ton af äfvenledes mild öfverlägsenhet vär- digades hon dock tillägga: » Vi ska ' ju b ä g g e köpa julklappar — och jag för min del önskar verkligen inte veta på förhand. » P a t r o n skrattade, ryckte på axlarna upp åt sin fru och afbröt: » Nå, som du vill, t ö s e n!
In med dig då, mor, du står och blir kall.
Vi får nog säll- skap h e m ändå, Nina och jag. » H a n s m a c k a d e lätt — piska a n v ä n d e s " al- drig på Pil — och det bar åstad i susande fart ner g e n o m den rimfrostskimrande poppel- allén.
— Och efter en kort nick skred frö- ken Nina ensam åt s a m m a håll, utan att låtsas m ä r k a modern, som ä n n u en minut dröjde på öfversta trappsteget, stirrande efter h e n n e.
F r u Sämer t r o d d e sig k ä n n a sin dotter.
Men sedan n å g o n tid blef d e n n a h e n n e allt gåtful- lare, n ä s t a n som en alldeles ny varelse, en helt a n n a n ung flicka.
H a d e hon ej alltid förr, ä n d a från barnaår, anförtrott mor all- ting, glädje och sorg, ö n s k n i n g a r och far- h å g o r?
Men h v a d var det då nu fatt med Nina, den eljes så öppna, gladlynta N i n a?
H a d e n å g o n gjort h e n n e ondt — så ondt, att hon ej m ä k t a d e bikta det för sin m o d e r?
— H u t t r a n d e och djupt b e k y m r a d å t e r v ä n d e fru Sämer in till sina tallösa jubestyr.
— U r d e n blekgrå, oändligt stilla vinterrymden föll eller s n a r a r e silade sig gles och finkornig snö, som ett glitter af matt silfverstoft, en lekfullt lätt och ständigt förnyad erinran om m o r g o n e n s u n d e r b a r a friskhet.
N i n a tyckte om att gå, och d e n k n a p p a f jär- dingsvägens tur tröttade h e n n e alls icke.
Också höll hon en j ä m n och lagom takt, pre- cis som vanligt, utan att t ä n k a därpå.
R a n k och smidig gled den smärta gestalten framåt för spänstiga steg, som k n a r r a d e m u n t e r t på det fasta föret.
I sin nätt snittade, pärlgrå p r o m e n a d d r ä k t, liten r u n d skinnlufva och b r u n a vantar på hälft k n u t n a små h ä n d e r var hon, där midt i det snöskinande, tigande kust- landskapet, en b e d å r a n d e uppenbarelse af käckt, ungt lif.
— Men r e d a n utanför herr- g å r d s m u r e n s mossiga knut fick hennes blond- fagra ansikte ett d r a g af bitter oro.
D e stål- blå ögonen s p a n a d e rätt fram under hop- d r a g n a bryn, och l ä p p a r n a s veka b å g e spän- des, som i trots eller som i k a m p mot gråt.
I hemlighet, på sitt läckra lilla gafvelrum, h a d e hon r e d a n natt efter natt gråtit sig till sömn.
Äfven nu var hon ju helt allena, ingen syntes till, inga bjällror h ö r d e s — • Pils hade l ä n g e s e d a n förklingat borta i furuparkens silfrade dunkel.
Men Nina h a d e fattat ett beslut, och det fick inte lösas upp i tårar.
T a p p e r skulle och måste hon ju vara, nu när det gällde att sona ett svårt, grymt brott.
H a n, som hon sårat, h ö r d e visst alldeles icke till dem, som låta beveka sig af ömklig, oman- lig jämmer.
O m a n l i g!
H a d e hon ej rätt till att vara det en smula, hon, lilla N i n a Sämer, den mest genomkvinnliga hjärtekrosserska i världen?
Nej, det var just det underliga, för- färliga krafvet, att hon tyckte sig n ö d g a s till hvarje pris likna en m a n inför honom, träda fram utan tvekan, krumbukter eller undan- flykter, öppet e r k ä n n a sin skuld, t a g a hans dom sådan den m å n d e falla — och så åt- minstone skiljas från honom såsom en ärlig j ä m b ö r d i g, värd hans fiendskap — men ej hans förakt.
I bästa fall, som v ä n!
— Om det ä n d å varit så, som h e n n e s mor i sin hjär- tegoda blindhet gissade, att n å g o n annan gjort Nina ondt, en oförrätt, en skymf!
Men ack, nu var det tvärtom, ohyggligt tvärtom.
H v a d hon i det längsta sökt förneka det för sig själf, hvad hon i synnerhet allra först den minnesvärda, ödesdigra kvällen spotskt och lättsinnigt bagatelliserat det h e l a!
— Jo, vackert h a d e det hjälpt!
Tviflet lurade r e d a n då b a k o m öfvermodet, och snabbt, oundgäng- ligt, spöklikt obevekligt h a d e å n g e r n dykt upp ur h e n n e s hjärtas dolda djup.
Samvets- kvalen h a d e vuxit sig jättestarka, deras järn- bojor voro nu fasansfullt nära att kväfva allt h e n n e s mod, hela hennes lifslycka i en hopplös leda vid sig själf och allt — framför allt vid sig själf.
N u skulle det bli slut.
Re- d a n om n å g r a korta, hastigt m ö r k n a n d e tim- m a r skulle det vara för sent.
I kväll for h a n ju h e m på julpermission.
H u r u d a n skulle sedan h e n n e s jul b e s k ä r a s?
H o n tordes icke t ä n k a därpå.
I stället måste hon oaflåtligt ha i t a n k a r n a den kvällen — då det skedde.
— Ja, just så var d e t: det s k e d d e!
Det föll sig så, att allting dref h e n n e därhän, all- ting b e r u s a d e och frestade, och så föll Nina i sitt yra h ö g m o d s snara, nästan utan att just i det vådliga ögonblicket fatta, hvad det egentligen var.
— Regementets officers- k å r gaf bal i mässen.
Stadens och omnejdens honoratiores voro själfskrifna gäster, alltså äfven h e r r s k a p e t Sämer på H e d å s.
Festens
10 IDUNS JULNUMMER drottning — eller om m a n så vill prinsessa — blef obestridligt N i n a Sämer.
Det h a d e icke heller h a n bestridt, löjtnant Broge, en af de yngste, fast ej en bland de vackraste.
— H e r m a n Broge var verkligen ingen vacker u n g m a n.
N i n a såg så tydligt för sig hans raka, b r e d s k u l d r a d e figur, lugnt säker, alls icke pösande, som h a n satt d ä r vid supébor- det, snedt emot henne.
E t t par danser h a d e han fått dansa m e d henne förut.
Druckit h a d e h a n nästan intet.
Men betydligt stark färg h a d e h a n i alla fall, från det höga, litet h å r d a pannhvalfvet och ä n d a ner under den, afgjordt för stora h a k a n.
K a n s k e var det Ninas löfte om en extradans efter kaffet, som slungat blodet åt hufvudet på Broge.
H o n trodde det och fann det helt naturligt.
Att det roade, ja, gladde henne, brydde hon sig inte vidare om att vidgå, just då.
Det hörde väl b a r a till, som hvarje a n n a n treflig detalj i det helas så lyckade, så e g g a n d e och lyf- tande festlighet.
Till bordskavaljer k u n d e hon ej heller önskat sig bättre än löjtnant lwart, » glanspunkten » n ä m n d af k a m r a t e r och ut det från sina läppar.
— Strax därpå gli- der på nytt löjtnant Iwarts örnprofil ner mot henne, sneglande skälmskt, invigdt, samman- svuret, i det h a n s glas m e d lätt, dallrande k l a n g — kysser k a n t e n af hennes.
Sedan ser hon icke mer af H e r m a n Broge, än att han lugnt tömmer sitt glas i botten och sänker det, med blicken lika fast, m e n klar på ett nytt sätt, isklar, kall och skarp som slipadt stål.
— E n sekund h a d e hon fruktat, och på samma g å n g nästan önskat, att h a n ej ut- nyttjat hennes löfte om dansen efter kaffet.
Men h a n uteblef visst icke.
H a n infann sig, otadlig, och de valsade, p r a t a d e och skrattade, Nina mest.
Men hon tyckte sig dansa med en riddares vålnad, med en tom och känslo- lös, s p ö k a n d e rustning.
— Veckor, m å n a d e r h a d e flytt sedan dess I yttre h ä n s e e n d e h a d e ingenting inträffat, som bort hålla minnet af den skenbart obetyd- liga episoden så yrvaket i Ninas själ.
H o n b r u k a d e ju för öfrigt sällan lägga någonting allt för tungt på hjärtat.
M e n detta lilla bal- minne h a d e liksom bitit sig fast i hennes d a n!
— Älskar jag honom, sporde N i n a hälft som i dvala?
H o n o m, den föga lysande, den allt annat än vackre?
H o n visste blott, att ingen, icke ens den b e d å r a n d e löjtnant lwart, någonsin fyllt hennes tanke så helt, så oafvis- ligt som Broge nu.
Ja, h a n h a d e fjättrat h e n n e i ett hemligt bann, — nu var hon på färd att bedja honom lösa h e n n e därur.
— beundrarinnor, kårens glanspunkt.
Hans korta, något näbbhvassa, m e n sällspordt präk- tiga krigarprofil h a d e hela supén böjts så b l ä n d a n d e n ä r a henne, som unnade h a n in- gen a n n a n en blick ur Ninas ögon.
D e t k u n d e hos en a n n a n g r ä n s a t till dristighet; hos lwart — var det b e t a g a n d e.
Visst h a d e hon likväl ej k u n n a t u n d g å att då och då under jollret och skålarne möta H e r m a n Broges fasta, höfviskt klara blickar, m i n d r e djärfva än k a m r a t e n s, mindre eldiga, mindre i släkt med c h a m p a g n e n i slipade glas.
D e h a d e rent af, just d ä r och just då, tyckts h e n n e retsamt b e h ä r s k a d e!
Hvarför i himlens n a m n k u n d e inte h a n som a n d r a u n g a dansörer på små- t i m m a r n a mista ett litet g r a n d af sin värdig- het?
D e t k u n d e inte ha s k a d a t; b e g r e p h a n inte, att h a n blef löjlig just därför, att h a n icke ville vara eller synas vara det?
— Så kom det sig, — m e n h u r k u n d e h o n komma sig för!
— att h o n ser Broge lyfta sitt glas mot henne, artigt leende, m e d en vädjande, smått urskuldande b u g n i n g af den styfva nac- k e n; och hon låtsas icke se d e t!
Smålett, det h a d e h o n visst, rätt ut i ljusglansen, rakt mot honom.
H o n h a t a d e i t a n k e n detta sitt löje, hvarvid hans plötsligt s t e l n a d e; hatade, föraktade det, så att h o n skulle velat spotta barm, gräft sig in däri och vållat ett hem- ligt sår, oläkligt, djupare för hvar d a g, hvar natt.
Nina k u n d e icke ens själf förklara det.
— • H a d e han, H e r m a n Broge, förhäxat henne med sin isblick i den stund, då h a n n ö d g a d e s dricka sin obesvarade skål midt bland glam- m a n d e k a m r a t e r och g ä s t e r?
— Det såg nä- stan så ut, tyckte h o n i sin rådvillhet.
Fast, gunås så visst, n o g u p p t r ä d d e h a n alltjämt lika b e h ä r s k a d, lika höfviskt aktpågifven som alltid, n ä r de n å g o n g å n g allt emellanåt af en slump möttes, eller rättare gledo förbi hvar- a n d r a inne i staden, på g a t a n eller i någon salong.
I sällskapsformerna visade h a n henne ingen som helst påtaglig förändring, hvarken u t m a n a n d e ovilja eller afsiktlig likgiltighet.
Nej, långtifrån!
M e n just den ytterst fina, finkänsliga och dock otvetydiga hyllning, h a n förut låtit h e n n e röna, den var borta, slut, förbi.
H o n h a d e icke skattat den särskildt högt, m e d a n den ä g n a d e s henne — nu sak- n a d e hon den, än med, ä n mot sin vilja, städse allt bittrare.
D e n n a för henne alldeles nya känsla h a d e lärt h e n n e nästan vidskepligt b e u n d r a hans naturs öfverlägsenhet.
Med hvilka små, obeskrifliga, nästan obestämbara medel h a n m ä k t a d e ingifva h e n n e lycklig stolthet först, och b r ä n n a n d e själfförakt se- voro glömda, hon h a d e a l l s i c k e tänkt därpå.
Det e n d a viktiga ärendet nu dref henne längs utkanterna, g e n o m små g r ä n d e r m e d rysligt k n a g g l i g stenläggning, vidare ut på en ma- k a d a m v ä g med glesa, n a k n a u n g t r ä n parade- r a n d e vid sidorna.
D e n löpte så b r e d och snörrät, bort mot ett väldigt byggnadskom- plex af tegel, blekrödt i färgen, som nu un- der det g r å b l e k a decemberdiset och mot den färska snön liknade blottad, frysande män- niskohud.
D e t var regementets kaserner.
Dit var det h o n skulle.
— R y s a n d e t v ä r s t a n n a d e hon plötsligt, i det h o n g r e p om en u n g linds späda stam, som till stöd.
D e t var ju k n a p p a s t m i d d a g ännu och alldeles ljust, i synnerhet h ä r ute på vägen, midt på de hvita, ödsliga kustfälten.
— Inte k u n d e hon väl, ensam, k o m m a v a n d r a n d e dit ut, fram under de oänd liga, stirrande fönsterraderna, fråga vaktpo- sten efter löjtnant Broges logi, gå in genom hvalfporten, tvärs öfver borggården, upp till hans dörr — och k n a c k a p å?
— Omöjligt, o t ä n k b a r t!
I n g e n k u n d e fordra det af henne.
H o n var inte mer än människa — och, hon var ju en u n g dam, af fin familj!
Men, å a n d r a sidan, en manlig frimodighet var ju just hvad hon måste visa honom, H e r m a n Broge?
Som en gentleman — en — en m a n Ju n ä r m a r e hon k o m staden, dess lifligare blef det kring hennes väg.
F ö r o r med g r a n a r och matvaror af alla slag, landtfolk, åkande, l e d a n d e boskap, och utan annat än korgar eller knyten, styrde s a m m a kosa som hon.
E n och a n n a n hälsade vänligt, vördnadsfullt eller förtroligt på unga, fina fröken på H e d å s.
N i n a nickade tillbaka, m e n nästan utan att veta det, utan att riktigt klart i g e n k ä n n a dem hon hälsade på.
N ä r h o n hunnit stadens infart, mellan en räcka åldriga, gula och röda små trähus och en g a m m a l öfvergifven kyrkogård, vek h o n genast af från stora huf- vudgatan, som ledde till rådhustorget och de förnämligare kvarteren.
— Julklappsinköpen
IDUNS af ära — en tapper krigsman —!
N i n a ruska- de linden.
Det gick rundt i hennes hufvud.
L å n g p r o m e n a d e n, men än mer den g n a g a n d e oron, den för hvart steg ökade spänningen, h a d e till det yttersta uppdrifvit hennes kraf- ter — och ändtligen gjort slut på dem.
I förtviflad, förbittrad känsla af sin vanmakt, ryckte hon det stackars lilla trädet af och an, så att rimfrosten yrde ner från dess ynk- liga och bladlösa krona.
— H v a r skall jag finna honom, h u r skall j a g k u n n a träffa ho- nom, på tu m a n hand, i lugn och ro?
— kved Nina, halfhögt, stirrande h ä n mot den långa, blekröda fasaden vid vägens slut.
Intet svar fann hon.
— Plötsligt k ä n d e hon genom ångesten och mattigheten en häftig h u n g e r; h o n h a d e ju intet ätit sedan i morse, och då helt litet.
Modlös och plan- lös vände h o n sig om, mot staden.
Inom parker och t r ä d g å r d a r låg den där så fredligt vinterlig, med snö på taken, med lätta rökar ur skorstenarne — och ä n d a ut till N i n a nådde ett dämpadt, muntert sorl som af svärmande b i n; m a n rustade sig till fest och helg där- inne.
— Rätt som det var, oemotstånd- ligt, brusto t å r a r fram ur Ninas ögon, men h o n m ä r k t e dem knappast, förr än de stelnat på hennes kalla kinder.
Det var väl därför, hon så otydligt urskiljde ett par figurer, som i rask takt nal- kades midt på den breda, raka vägen, rätt, mot henne.
T v å män, i uniform, fullastade m e d paket — den ene något efter den andre.
D e skulle förstås ut till sin kasern, tänkte N i n a trött lik- giltigt, och satte sig så.
sakta i gång inåt staden.
Att smyga in någonstans och få sig något varmt att dricka, det var för tillfället hennes e n d a mål.
— Med blicken sänkt gick hon, ö n s k a n d e slippa se de m ö t a n d e i ansiktet.
H o n visste ej, hur det k o m sig, att hon dock plötsligt — liksom på hemlig befallning eller kanske blott af någon taktväxling i deras marsch — tvangs att på några få stegs afstånd från dem lyfta sina ögon och se rakt in i hans, Her- m a n Broges.
— D e n andre, hans kal- faktor, fortsatte på en vink från sin förman,, vidare som förut.
— Löjtnanten gjorde så korrekt honnör, som hans börda tillät, och dröjde, lugnt, som för att rikta n å g r a artiga julönskningar till fröken Sämer.
H o n förekom honom verkligen — — utan att riktigt veta, hvad hon sade, och h u r hon sade d e t; det blef endast ett u t r o p: » Å, är det ni 1 » » Ja — visst.
H u r står det till, frö- k e n Sämer? » Nina k u n d e ej undfly hans blick.
Fast och säker var den som alltid, men min- dre skarp, m e r a g ä c k a n d e än eljes, tyckte hon.
Inför den glömde hon med ens hvarje spår af sin hjältemodiga före- sats att kallt, m e n öppet erkänna sin förseelse, anhålla om h a n s ursäkt och bedja få skiljas åt som g o d vän.
— » Ja — j a g — ä m n a d e — • söka löjtnanten, » svarade Nina.
» Så, h a r fröken varit » —?
— » Nej — nej, jag — v å g a d e inte! » — — Nu sänkte hon blicken, ty h a n h a d e ändt- ligen sett åt sidan.
Med en ton, som Nina icke rätt k ä n d e igen, sporde h a n: » Törs j a g fråga, hvad som eljes förskaffat mig äran —? » D e n lilla g r a d af blidhet, h o n spårat i hans stämma, hvars isklang så länge förfärat henne, tinade upp sista resten af bin- dande skygghet.
Litet vacklande n ä r m a d e hon sig B r o g e; med h ä n d e r n a k n u t n a för att icke frestas brast h o n: IL JULNUMMER knäppa dem samman ut- » Förlåter ni mig aldrig, aldrig, — löjtnant Broge? » H a n r ä t a d e upp sig, tämligen häftigt, så att alla julpaketen dinglade om hans ar- mar: » Hvad för slag, skall j a g —? » — — Nina afbröt h o n o m: » Ack, jo, det vet ni lika b r a som j a g!
— Ja, j a g vet det. » — H e r m a n Broges kraftiga, af vinterfrisk- heten röda ansikte h a d e bleknat allt mer.
De ljusa brynen drogos s a m m a n; hufvudet böjdes.
händer, utan att ana d e t; de voro kalla som istappar i handskarna.
Med alldeles tom, hopplös; sjunkande stämma mumlade hon: » Då — får jag b a r a — be löjtnanten — ursäkta, att jag — uppehållit — löjtnanten.
— Adjö, god — jul. » — Och hon vände sig bort, r ä d d att kväfvas af framstormande gråt.
H e r m a n Broge, en af de ensammaste i jordelifvet, tyckte sig se sitt slutna hjärtas enda lyckodröm glida ut i en natt af evigt vintermörker.
Hon, som blifvit själfva hoppets solstrimma i h a n s hårda och glädjetomma tillvaro, drefs bort som ett spöke för en besvärjelse, — bort i en förtviflan, kanske djupare än hans.
Och det af honom, som dyrkat henne, — och som hon sårat i hjärtat m e d berådt mod, med kallaste, fräckaste öfvermod?
— Eller — om det blott varit en flickaktig nyck, en bortskämd och litet champagneyr snärtas infall?
Och det hade hon kommit att å n g r a?
D å hade hon således äfven förstått, hvad det var hon så lekfullt förbrutit sig, känt, hvad h a n måst k ä n n a därvid, — och därför måste be honom om förlåtelse?
— » Fröken Nina », sade H e r m a n, väd- jande, återkallande, » låt mig nu säga er ännu ett ord! » Nina blef tyst stående, dock med sänkt och bortvändt ansikte.
» Förstod ni den gången, att jag äl- skade er? » Nina k u n d e blott böja sitt hufvud än djupare till svar.
» Så mycket värre », fortfor han, och hon svarade som förut.
Sedan stodo de b å d a tysta en lång stund, — vaktsignaler klingade borta från k a s e r n g å r d e n.
— Broge måste bort till Nina och hviska d e t: » Och det värsta är, — att jag a l d r i g upphört — att älska er. » » H e r m a n —!
Är det —?
— Det är — nåd! » — » Ja, » Nå, ja », sade h a n stilla, » det är sant, och om vi nu b å d a m e n a samma sak, så — m e n a r jag, att den är — urbota. » — Nina ryckte till.
H o n teg, b e t r a k t a n d e dessa manligt öppna, nu så sorgset stränga drag.
F ö r m å d d e då h v a r k e n hennes ord eller hennes ögons förtvifladt ärliga tal be- veka den, som h o n dock — älskade så!
Ja, det stod i samma stund, h a n fällt sin h å r d a dom, förintande klart för henne, att h o n o m älskade h o n nu h ö g r e än allt annat, långt högre än sig själf.
Sig själf föraktade h o n ju blott, och mot den sjukan ville hon ej längre bedja h o n o m om hjälp.
D e t var värre än så — och endast h a n k u n d e bota henne.
Men h a n ville ju ej, — och om detta k u n d e hon icke t i g g a!
H o n h a d e knäppt sina Nina, och för oss bägge! » Mycket sent kom Nina hem till H e d å s, i hyrsläde från staden.
— H o n h a d e ju varit nere vid kvällståget och, g ö m d i en vrå, viftat farväl och återseende till H e r m a n.
— P å trap- f j pan mottogs hon af modern, som var utom sig af oro.
P a t r o n h a d e näm- ligen kommit h e m utan att ha sett en skymt af flickan; h a n trodde, hon h a d e vandrat h e m också i sin älsk- liga envishet.
Ängsligt ljöd d e t: » Men Nina, — hvar har du hållit till —?
— » Förläget, sällt darrande, k o m Ninas svar, i det hon omfamnade m o r: » Det — skall j a g säga, — sedan, — till dig och pappa. » — » Jaså — så?
— Men, hvar h a r du julklap- parna då? » — Nina började helt oväntadt b å d e skratta och gråta.
Först inne i salen, d ä r patron h ä p e n mötte dem, snyftade h o n fram: » Julklapparna — dem.
g l ö m d e jag.
Men det — g ö r ingenting. » — (Illustratör: Annicka Öman.)
12 IDUNS JULNUMMER W19MM D E N 2 4 D E C E M B E R klockan mellan nio och tio på aftonen r i n g d e det två g å n g e r på herr Valter H o l m s våningsdörr.
Första g å n g e n k o m ingen och öppnade, hvarför den upprepade ringningen blef längre och mer manande.
H e r r Holm (föräldrar: disponenten V. H o l m i firman Holm och H o l m — senare om- d a n a d till V. &amp; K.
L.
H o l m s aktiebolag — samt hustrun E m m a Sofia, f. Arwedsson, af den b e k a n t a bankirsläkten.
— Båda döda.)
satt denna afton ensam, i sitt bibliotek.
Det var e t t stort h ö r n r u m med väl d r a p e r a d e fönster p å tvänne gafvelväggar, hyllor till halfva r u m s h ö j d e n längs alla åtkomliga ytor, bronser och fajanser på öfverdelen af dessa hyllor mot b a k g r u n d e n af g a m l a gobelänger, hvilkas blågröna och silfvergrå landskapstoner uppe mot det skulpterade taket smälte samman med ljuset från en ovalkrans af elektriska opal- glober.
Hyllorna h a d e i stället för dörrar slipade glasskifvor, hvilka k u n d e ljudlöst på finaste kullager skjutas fram och tillbaka, och bakom hvilkas blixtrande rutor de dubbla r a d e r n a af helfranska band stodo i stel parad.
I midten af detta lyxrum hvilade som bord en stor rund marmorskifva på en förgylld, refflad sockel, hvars mahognyfot återigen hade fyra lejontassar i g a m m a l guldbrons.
Kring detta empirpraktstycke voro gruppe- rade m o d e r n a kolossala klubbstolar i buffel, och under denna kontrastverkan b r e d d e sig en havannafärgad matta med hieroglyfbård i blått.
N e d s j u n k e n i en af dessa stolar halflåg herr Valter Holm.
Det var nutidsmannens karaktäristiska u t s e e n d e: det slätrakade an- siktet och den gymnastiserade kroppen kunde vara en ynglings.
Men det mjölkfär- g a d e ljuset, som likt m å n s k e n i lätt dimma silade ned från taket, belyste ett kranium, hvars glesa, p o m a d e r a d e h å r s t r å n icke k u n d e skyla en elfenbenshud, som tog öfverljuset i reflex likt en konvex spegel.
Och kring ögon och mungipor voro nålspetsfina rynkor.
Man- nen i stolen k u n d e vara tjugofem år, men också två decennier därtill.
H e r r H o l m satt som under hypnos.
E n lång m a g e r hand, som hvilade på marmor- bordet, höll i sina fingrar en liten smal egyp- tisk statyett, en utsökt pjäs, en konstsak, som dock endast tjänstgjorde som h a n d t a g till en ringledning — t r y c k k n a p p e n till kontakten satt i Isis ' hufvud och nedanför gudinnans rygg slingrade sig ur ett hål den silkeom- spunna ledningstråden som en grå orm.
Men herr H o l m ringde icke.
H a n eftertänkte hvad h a n skulle begära.
Detta var således julafton.
Genom en ren tillfällighet befann h a n sig i sin stockholms- våning i stället för hos sin fästmö i London.
E t t tryckfel i en icke auktoriserad trafiktabell — en annonsreklam, han af misstag stoppat i fickan på n å g o n station — h a d e gjort att h a n låtit sista båtlägenhet g å ifrån sig.
D å h a n för sent upptäckt felet och telegrafiskt funnit ut, att alla förbindelser mot öriket, äfven Esbjergrouten, icke upptogos förr än efter helgen, h a d e han resignerat, ombesörjt förklaringar och compliments of the season samt dragit sig tillbaka i sin håla.
— An- n a n d a g jul skulle h a n resa.
» Om jag skulle låta A n n a och Marta g å n u?
D e ha fått sina pengar och jag äter icke något mer.
Wilson, som icke k a n sven- ska, är ä n d å hemma. » M e n han satt alltjämt orörlig, obeslutsam, med t u m m e n på Isis ' hufvud.
Det var icke tjänstefolket h a n velat tänka på.
Det var nå- got om honom själf och högtidskvällens en- samhet — m e n han k u n d e icke reda ut det.
» Det är ju ingenting mer jag behöfver, » tänkte han, » jag har a l l t.
.
.
» Det var.
k a n s k e felet.
Och han a n s t r ä n g d e sig för att hitta en önskan.
Det var då som a n d r a ringningen på hans dörr ljöd fordrande ut i köket.
Den, lika litet som en växande decemberstorm kring granit- knuten, hördes inne i det ombonade biblio- teksrummet.
Men en diskret k n a c k n i n g på de halfskjutna s a l o n g s d ö r r a r n a uppfattade herr H o l m — och i hemlighet nästan behag- ligt öfverraskad.
» Har jag ringt? » t ä n k t e han.
H a n var icke säker på det, men mumlade ett hälft nyfiket jaa — kom in!
Det var icke Wilson, utan Anna.
H o n såg så besynnerlig ut, r ä d d k a n h ä n d a — som om hon icke visste, hur hon skulle urskulda sitt ä r e n d e.
» Nå, » t ä n k t e han, » det var det hela.
Ja, naturligtvis.
De vilja gå — klockan är k a n s k e mycket. ».
H ö g t sade h a n: » Ja, Anna och M a r t a k u n n a gå, Wilson stannar h e m m a.
N å — var det något annat? » Jungfrun s v a r a d e: » Det är en herre därute, som vill tala med herr Holm.
J a g h a r sett, att herrn icke tar emot någon och inte k a n träffas i morgon heller — som jag skulle säga.
Men då han inte ville gå förr ä n jag framfört hans namn och då — då — då — » » Hvad då? » Anna tycktes samla mod och blef röd under det svarta hårets hvita bandrosett.
H o n stam- made: » Jag t ä n k t e — jag trodde — jag m e n a d e att — att det k a n s k e var julafton — » H e r r H o l m satt stum.
H a n såg ut som en bildstod, och det var vad de svenska tjä- n a r n a mest fruktade, ja, nästan funno en smula ohyggligt.
A n n a hasplade hastigt ur sig: » Jag tänkte, jag k u n d e i alla fall gå in och säga hans n a m n.
Det var Axel Jägerfelt. » Nu såg h u s b o n d e n upp.
» Axel Jägerfelt, » sade han långsamt, » me- nar han att h a n k ä n n e r mig? » » Ja — sedan länge, sade han. » » Hur är h a n klädd? » » Joo, mycket väl, det vill säga — han har inte päls.
.
.
» Valter H o l m såg på sitt ur och fattade ett hastigt beslut.
» Låt Wilson föra herr Jägerfelt g e n o m tam- b u r k o r r i d o r e n in hit, » sade han, » och sedan k u n n a ni, som sagdt, gå. » E n enda blick sade Valter Holm, att han aldrig förr sett den person, som nu stod fram- för honom.
H a n reste sig emellertid utan att släppa Isisbilden och gjorde en sorts gest- hälsning.
Samtidigt vred h a n på en kontakt vid närmaste bokskåpshörn och takets opal- lampor förstärktes med ljuset från ett dussin små vingröna glödkulor, insatta mellan gobe- längernas sammanfogningslister.
D e n främmande var en n å g r a och fyrtio års man, med n ö t b r u n a ögon, hår och häng- mustasch i valnöt, starkt blandad med moss- grått.
I synnerhet vid tinningarna och under näsvingarna.
Vänstermustaschen h a d e dess- utom liksom en liten fäll af nästan hvitt.
Men ansiktets färg var vinteräpplets lifligt röda — här och där betänkligt blåådradt i fina nervförgreningar som på ett bokblad om hösten.
H a b i t e n var icke ny, men oklan- derlig i s a m m a n s ä t t n i n g — svart diplomat, pärlgrå väst med imiterade m å n s t e n s k n a p p a r och byxor utan för stora knän.
Chaussuren var litet betänklig, snörkängor, som dock voro hela och nyborstade.
Men linnet var stearin- hvitt och halsduken själfknuten och utan nål.
H e r r H o l m h a d e icke röjt vare sig öfver- raskning, missräkning eller nedlåtande trött- het.
H a n stod i den engelska posen af korrekt afvaktande.
Besökaren däremot studsade.
Ett ögon- blick tycktes han vilja retirera utan förkla- ring, men den- kalla och likgiltiga typen midt emot honom, som dock icke k u n d e sägas verka frånstötande, om han ock ej inbjöd till n ä r m a n d e, band på något sätt.
Efter ett par sekunder h a d e julgästen fattat sig och yttrade sin fras fullt naturligt: » Jag har misstagit mig och jag ber om ur- säkt för detta forcerade p å t r ä n g a n d e på själfva julafton.
Ni är icke den Valter Holm jag var säker på att träffa — lika litet som jag är er g a m l a vän och skolkamrat Axel
IDUNS Jägerfelt.
Men det är underligt h u r allt stäm- mer för öfrigt, utom u t s e e n d e t.
.
. » Det fanns i d e n n a h a r a n g intet som gaf anledning — åtminstone icke direkt — till att betvifla utsagon af ett ofrivilligt misstag.
Men den innehöll tillika så att säga en inbju- dan till motfråga.
— Och herr H o l m föll verk- ligen för frestelsen.
» Hur, » sade han, » hur stämmer för öfrigt allt ... » » Åh, » log m a n n e n, » det k a n knappt in- tressera. » » Tvärtom. » H e r r H o l m s ton blef på en g å n g förekom- ' m a n d e och h a n släppte ringledningen.
H a n gick rundt bordet och m a k a d e på en stol.
Nu var hans beslut fat- tadt.
D e n främmande, hvem h a n än var, skulle fördrifva en tim- mes spleen m e d sin historia, lögn eller san- ning k u n d e därvidlag k o m m a på ett ut.
Men d ä r m e d var h a n värd och i detsamma som förvandlad.
E t t varmt leende lyste upp det bleka och otillgäng- liga, släta ansiktet, som h a d e det kalla elektriska ljuset för- bytts till sol.
Och rö- sten blef hjärtlig som minen, rörelserna otvungna.
H e r r H o l m skyndade lifligt rundt bordet, slog herr Jä- gerfelt på axeln, puf- fade stolarna hit och dit, k o m på nytt i sin cirkelvandring till främlingen, dunkade honom nu i ryggen och fick slutligen gä- sten bekvämt placerad i två stolar som i en säng.
Själf ordnade han det lika makligt för s i g; m e d fötterna borrade in i en klubb- stols buffeldynor och hufvudet stödt mot den runda karmstoppnin- gen, liknade de två herrarna, där de lågo parallellt visavi, ett par resande i en ameri- kansk lyxvagong.
— Den tyste Wilson h a d e ställt ett litet beduinskt pärlemorbord mellan de improviserade sof- forna och i en slipad karaff lyste en gam- mal bärnstensgul whi- sky bredvid den guldsmidda lådan med feta C o r o n a s E x q u e s i t o s.
Belysningen var d ä m p a d till en tredjedel af takets glober, och snart skymtade de som aflägsna m å n a r genom blåa havaninaslingor.
Julnattens b e r ö m d a frid svepte kring herr Holms bibliotek.
Klockan slog half tolf i en bronspendyl med matt silfverskifva.
H e r r Axel Jägerfelt h a d e slutat sin redogörelse — berättelsen om ett spilldt lif.
N u tog h a n m e d d a r r a n d e h a n d det slipade whiskyglaset och tömde det i ett drag.
D ä r p å lutade h a n sig tillbaka i stolen och i det han lät en halfren n ä s d u k fara öfver de JULNUMMER fuktiga mustascherna, väntansfullt sin värd.
b e t r a k t a d e h a n för- D e n n e satt orörlig och nedsjunken med ett egendomligt, föraktfullt leende kring de smala, b l å r a k a d e läpparna.
T y s t n a d e n blef för lång och h a n såg upp med en svag r o d n a d på p a n n a n.
F l ä t a n d e fingrarna s a m m a n och böjande h ä n d e r n a bakåt så det k n a k a d e i lederna sade h a n likgiltigt f r å g a n d e: » Och det — det är det hela? » T o n e n var nästan en gäspning.
H e r r Jägerfelts höga ansiktsfärg bleknade en nyans och skrattet lät underligt forceradt.
Men h a n skylde så godt h a n k u n d e sina känslor g e n o m att en smula bullrande blanda en ny grogg.
D e n a n d r e fortsatte i höjd och än mer för- aktfull ton, utan att det minsta bry sig o m afbrottet: » Ni h a r berättat mig er historia — historien om en man, som af fin släkt och med de bästa förbindelser på n å g r a år fördärfvar den u t m ä r k t a affär h a n ärft efter sin hederliga och a r b e t s a m m a far.
Och h u r g å r det till?
Jo, genom ett vildt ruckellif, genom spel och lösaktiga kvinnor.
N ä r så d e n k ä n d a göte- borgsfirman står på hufvudet och konkursen till och med blir kriminell, försvinner ni un- dan skandalen och ansvaret till Amerika.
D ä r g e n o m g å r ni — det tror j a g g ä r n a — långa och svåra år, till och med exemplet på hur ytterligheterna beröra h v a r a n d r a: den forne trämatadoren, som k u n d e spekulera bort Norrlands skogar, tra- skar kring Chicagos gator och försöker sälja hemlandets träprodukt i form af Jönköpings tändstickor.
.
.
Och när tiden är fullbordad, när h a n utan straffpå- följd k a n vända h e m — då k o m m e r h a n verkligen, på själfva julafton, denne an- svarslösa affärsmän, och finner det enklast att söka upp en skol- k a m r a t och business- friend — h£h skall nog » röras » — hva?
— på den heliga aftonen.
Men händelsevis hvi- lar min bror i sin graf och jag — ja, jag har icke mer deltagande för en m a n med er kar- riär bakom sig än för — för — för den h ä r stumpen! » H e r r Holm k a s t a d e sin utrökta och slock- nade cigarr tvärs öfver rummet, så den svarta askan yrde.
U n d e r denna långa förklaring h a d e Jäger- felt suttit h u t t r a n d e, som om h a n frös i ett yrväder i en dragig portgång, i stället för att vältra sig i det varma biblioteksrum- mets mjukaste klubb- stol.
H a n hackade tänder och blåa fläc- kar slogo ut på panna och kinder.
» Tja, » s m å g n ä g g a d e han, » tja, herre g u d — sådant är lifvet — such is life.
.. » » In a great city, » ifyllde herr Holm.
» Javisst, he he, in a great city — k a n m a n ju godt säga.
.
.
» H e r r H o l m satte sig plötsligt upp.
» Men icke i en liten stad med allting väl förspändt, » sade h a n skarpt, » sådant skall lifvet i c k e vara, k o m det väl ihåg — och därför beklagar jag er icke! » D e n n a g å n g hvitnade herr Jägerfelt.
H a n satte ifrån sig glaset så hårdt, att innehållet skvalpade öfver.
Med ett försök att räta upp sig sade h a n med skälfvande s t ä m m a: » Jag vet inte att jag h a r begärt någonting? » » Tyst, » hväste han ändtligen.
Valter H o l m öppna- de m u n n e n till ett häf- tigt svar, men i detsamma skymtade skuggan af Wilson, hvilken tyst ställde ett par soda- vattensflaskor på ett sidbord och försiktigt tog bort de tömda.
F ö r att m a s k e r a den lilla förvirring, som ovillkorligt herr Holm kände, sade h a n kort till t j ä n a r e n: » Ni k a n gå och lägga er, Wilson!
J a g skalli strax i säng och hjälper mig själf med resten.
— God natt! » D ö r r e n slöts ljudlöst efter betjänten.
Båda h e r r a r n a h a d e rest sig.
Det var herr Jägerfelt, som först t a l a d e: » Jag h a r icke bedt er om hjälp och jag har heller icke gjort mig bättre än j a g för- tjänar.
Och ni själf, ni rättskaffens h å r d a m a n — h u r är det m e d er? »
1-1 » Är ni galen, » sade herr Holm och tog ett steg bakåt.
» Se på mig », fortfor den främmande i en besynnerlig, allt mer hväsande ton, » se på mig — riktigt, n å å?
Det var inte er bror, jag sökte, det var b a r a en fint, a n n a r s h a d e icke ens jag — ja, just jag — kommit in till er — på själfva julafton.
E r bror — hvar är han?
B r o d e r m ö r d a r e! » Valter H o l m utstötte ett skrik.
» Hvem är ni? » » Ja, skrik, » röt n u gästen med förfärlig röst, » skrik b a r a l Pigorna har du skickat bort och Wilson snarkar r e d a n i a n d r a ändan af våningen.
Tror du inte jag minns mitt eget hus, fast du moderniserat om det?
Se på m i g!
Det finns ingen Jägerfelt — hvem är jag nu — h v e m?
Se, se! » Holms blick spändes mot de b o r r a n d e kl:n- gor, hvilka fästes på hans ögon.
H a n såg främlingen rycka af sig de h ä n g a n d e mu- stascherna och tyckte att alla d r a g växlade och förvandlades.
Nu ville h a n skrika högt, men k u n d e icke, stru- pen blef utan ljud och det var endast i hans egen hjärna han hörde det rysliga * op, som ur hans hjärta t r ä n g d e in i alla nerver.
Under det han alltjämt drog sig baklänges med händerna utsträckta, rundt om empirbor- det, rundt, rundt, bak- länges,.
;, hviskade hans torra l ä p p a r: » Min bror — Vic- tor » — — — » Din bror, Victor, » h å n a d e gestalten, som följde honom rundt.
» Din bror, som du be- stal och till sist för- passade ur lifvet på •en jakt och som alla t r o r a t t h a n dog efter olyckshändelsen — ja, just han, här är jag.
J a g k o m m e r som din julgäst.
Valter!
Ser du mig? » H c l m stönade.
H a n h a d e nått pärlemorbor- det, hvilket hans ben slog omkull och nu snubblade h a n på bu- teljerna.
Men i stället för att falla bakåt sjönk han på knä och knäppte händerna.
» Nåd, förlåtelse, f ö r b a r m a n d e ... » mumlade han.
» Detta brott, » hväste gestalten, » har gjort dig ännu värre, förhärdat dig ännu mer.
Du vågar på d e n n a afton säga till en a n n a n stac- kars syndare att du ej h a r misskund, du vågar förebrå, läsa lagen.
.
.
Och du vågar ta till hustru en oskyldig ungmö, ett barn, som icke k ä n n e r dig!
Men det skall ej ske. » H o l m såg, hur gästen växte.
H a n förekom h o n o m nå till taket och dess glödlampor bil- d a d e som en gloria kring det fruktansvärda IDUNS JULNUMMER hufvudet.
Nu såg han, hur spöket grep en tung lombardisk ljusstake, som stod på en af bokhyllorna och höjde den.
— H a n k ä n d e att h a n icke ä g d e rörelseför- m å g a att undvika slaget.
F a s t k l ä m d som i giljotinens halsklafve afvaktade h a n döds- hugget, m e n strupen fick lif och ett befriande och förtvifladt skrik steg ur hans bröst.
I detsamma k ä n d e han, hur något kallt klöf hans b r ä n n a n d e hjärna.
H a n föll framstupa och rullade om på havannamattan, i det hans krampstyfnande h a n d klämdes hårdt kring ett metallföremål D e n engelske betjänten Wilson skämtade ute i köket med de svenska jungfrurna.
Su- pén var serverad och de afvaktade blott en ning, att de alla med ens störtade genom den långa korridoren bort till herr Holms arbetsrum.
Klockan fortfor att pingla i fjärran.
» Det är fel i kontakten, » skrek Anna.
D e n å d d e dörren.
Där inne var allt tyst, men ur det aflägsna hördes den elektriska signalen.
Wilson k n a c k a d e lätt och ö p p n a d e omedel- bart därpå, utan att afvakta inträdesorder.
Bakom hans axlar kikade flickornas nyfikna ansikten.
H e r r H o l m satt på golfvet bredvid sin stora älsklingsstol och det var tydligt att h a n råkat slumra in ett t a g .vid julwhiskyn, hvars brygd i ensamheten m å h ä n d a blifvit för stark.
I sömnen h a d e h a n — k a n s k e under inflytande af juldinéns starka m i d d a g s m a t med impor- t e r a d plumpudding — troligen i en matsmält- ningsdröm glidit ned från buffelsätet och därvid vältat ett litet afrikanskt rökbord.
H a n höll, hårdt tryckt i handen, den lilla Isisbyst som utgjorde ringledningens pryd- nadsknapp.
H e r r H o l m såg sig förvirrad omkring.
» Hvar är han? » stötte h a n fram, » har han gått? » Wilson log osäkert.
H a n var icke obekant med sin herres idéer under vissa förhållan- den.
» Herrn har drömt, » sade han, » it was only a dream.
.. » » Only a dream, » upprepade H o l m och tog sig öfver pannan.
— » Hjälp mig upp !&gt; ringning från biblioteket, där deras herre, ren- tier Valter Holm, satt vid sin trista eftermid- dagswhisky, genom ett löjligt misstag ensam på själfva julafton.
» Skull ha vara by little sweetheart in Lon- don ... » sade Wilson.
» Han skulle just ha för sweetheart, » * sade Marta.
Det h a d e ringt två g å n g e r i entrén.
Men det var endast en tiggare och h a n h a d e blif- vit, efter husets sed, afvisad.
D å ringde det från våningen — plötsligt, gällt, i ett.
R i n g n i n g e n fortsatte.
D e n var så påfallande häftig, denna ring- » Hvad är klockan? » » Half tio, sir. » H e r r Valter H c l m upptäckte Annas ro- setthufvud i dörröpp- ningen.
N u k l a r n a d e begreppet.
— » De ha ju icke gått, » tänkte han, » vi ska äta först.
.
. » » Jag tyckte någon ringde, » sade han emellertid.
» Ja, » sade flickan förvånad, » men det var b a r a en tiggare — han ringde för resten oförskämdt hårdt två gånger.
Bordet är ser- vera dt! » » Släck, » mumlade herr Valter H o l m till tjänaren, som plockade upp s m å s a k e r n a från det ikullslagna bordet.
H a n gick in i den stora matsalen, hvilken i högtidlig tomhet strålade som en kyrka i julottan.
Wilson släckte.
Och julnattens traditionella frid omsvepte huset.
(Illustratör: A.
Törneman.)
IDUNS 15 JULNUMMER D E vXAW JULGRANARNA L YCKAN K O M M E R i m å n g a skepnader, och en g å n g h ä n d e det underliga, att den k o m till en liten fattig och ensam och g r å n a n d e pianolärarinna — k o m i en fullhet, som tycktes h e n n e öfvergå allt förstånd.
I sin u n g d o m h a d e hon haft lätt för att gråta, men det är en engenskap, som går bort med åren — nu grät h o n af glädje mer än hon gråtit af sorg på m å n g a H e r r a n s år — stor- snyftade af glädje, där hon satt ensam i sitt lilla m ö r k a r u m mot g å r d e n i ett litet trist pensionat.
Anledningen till fröken Emilie Lönners lyckotårar var ett bref från syster Caroline, den trygga, robusta, hjärtegoda Caroline, som i b a r n d o m e n alltid var de yngre syskonens beskydd och rådgifverska, och som m a n alltid blef litet g l a d a r e ä n a n n a r s b a r a af att se, ja, b a r a af att få bref ifrån.
Caroline h a d e i tjugo års tid skött hushållet på en herre- gård, först under g a m l a grefvinnans långa sjuklighet, sedan efter hennes död.
N u var äfven gamle grefven död, och Caroline h a d e blifvit i h å g k o m m e n i testamentet med pen- sion och ett litet bo.
H v a d var nu naturligare, skref hon, än att de två gamla systrarna tillbragte sin ålderdom tillsammans?
Skulle de inte flytta h e m till den gamla fädernesta- den, den r a r a lilla staden, där de ännu h a d e gamla vänner och släktingar, där de h a d e föräldrarnes grafvar och alla glada och ve- modiga barndoms- och u n g d o m s m i n n e n?
Pianolektioner k u n d e Emilie nog också få, ty gamla Josefina A n d e r s s o n dog i fjor, och sedan fanns det ingen pianolärarinna i staden.
Emilie satte sig genast att skrifva, men till följd af den glada sinnesrörelsen d a r r a d e hennes hand, så att hon k n a p p t k u n d e hålla pennan.
Litet nervös h a d e hon nu alltid va- rit.
— H e r r e Gud, hon skulle få ett hem, och ett hem där h e m m a — hon skulle få någon att hålla af och trygga sig till och bli ompysslad af, hon skulle alltid h a Caroli- nes glada lynne, sunda lifssyn och lugna rå- dighet att h ä m t a tröst af.
H o n skulle slippa ifrån detta stora, känslolösa, egoistiska Stock- holm, där hon aldrig trifts, där hon slitit och sträfvat för att nätt och jämnt k u n n a lefva; där hon alltid känt sig liten och förtrampad, skygg och förskrämd.
De hyrde tre r u m med kök på nedre botten i ett litet gult tvåvåningshus med tillgång - till t r ä d g å r d och flyttade in den i april.
Emilie njöt af tillvaron, som hon aldrig trott möjligt.
D e sutto i syrénbersån tillsammans hela de långa, vackra sommar eftermiddagar- n a; Caroline stickade och sydde och Emilie läste högt.
N ä r det började skymma, lade de samman arbete och bok och gjorde en pro- m e n a d längs ån, som mellan stadens alla t r ä d g å r d a r speglade den rosiga himmeln.
Sin egen lilla b l o m s t e r t r ä d g å r d h a d e de äfven; föräldrarnes grafställe på den g a m l a lum- miga k y r k o g å r d e n; där pysslade och plante- r a d e de och tillbragte mycken tid.
De h a d e fullt upp af små fredliga och hemtrefliga sysselsättningar och intressen, och samtals- ä m n e n a tröto aldrig.
Litet umgängeslif fanns också.
I den lilla landtliga staden med små eller stora trädgår- dar till nästan hvarje hus var det en nymo- dig och hälft ogillad lyx att flytta på l a n d e t; de gamla familjerna, och det var ju bland dem de b å d a systrarna h a d e sin hufvudsakliga bekantskapskrets, s t a n n a d e alla kvar i staden, och det var kafferep och saft och vattenbjud- ningar i bersåer och l u s t h u s; systrarna » bjödo igen » i syrénbersån, Carolines apelsinsaft och småbröd — alldeles nya sorter — beundra- des, och det tiggdes recept.
Trefligare än de h a d e k u n d e m a n inte ha, tyckte b å d e Emilie och Caroline.
Hösten kom, de u n g a familjerna, som legat på landet eller vid badort, k o m m o hem, sta- den blef lifligare och Emilie fick åtskilliga lektioner.
H o n blef också a n m o d a d att vara med i stadens sångkör.
H e n n e s röst h a d e vis- serligen icke mycken ungdomsfriskhet kvar, men hon sjöng rent och säkert, och sångan- föraren sade, att det var ingen konst att dirigera k ö r s å n g, när fröken Lönner var med.
Komplimangen j a g a d e blodet upp i Emilies k i n d e r; det var den första hon fått på m å n g a m å n g a år.
N ä r hon k o m hem från lektionerna, stod middagsbordet dukadt, och Caroline satte fram de aptitligaste små fat och k a r o t t e r; hon myste förnöjd, när det s m a k a d e Emilie, och fröjdade sig mer öfver sin kokkonst än någonsin vid en stor m i d d a g på h e r r g å r d e n, då hon såg » lilla syster » få bättre färg och hennes tunna gestalt bli en liten smula fylli- gare.
» Se, pensionatmat — » sade Caroline n och s k a k a d e på hufvudet under vältalig tyst- nad.
Julafton voro de bjudna till en g a m m a l skol- kamrat, nu förmögen grosshandlarfru med sju barn.
Caroline isynnerhet gladde sig hjärtligt d ä r å t; på h e r r g å r d e n h a d e alltid hela släkten samlats om jularne, och julafton utan b a r n och stoj var ingen julafton, tyckte hon.
» Julafton är de ungas d a g; då få vi gamla sitta i vrå, » nickade den af modersstolthet strålande värdinnan — och det fingo också de b å d a systrarna.
D e blefvo vänligt be- mötta — så vidt någon h a d e tid; de fingo hvar sin julkalender, hvar sin parfymflaska och hvar sin b o n b o n n i é r e; men säga något fick ingen vuxen den kvällen.
Emilie h a d e hufvudvärk hela juldagen af oväsendet, men Caroline hade, sade hon, haft så roligt af att se på de unga, och b å d a voro ense om att de ju firat en riktig julafton.
D e togo- å ömse sidor för gifvet, när nästa jul kom, att de skulle tillbringa äfven denna julafton hos den gästfria grosshandlarfamil- jen.
Men kort före jul kom deras gamla vän, uppriktigt ledsen att behöfva svika deras för- väntan.
Det var så, anförtrodde hon dem, att det inte varit så där riktigt bra mellan henne och hennes svärmor, en g a m m a l änkefru, som bodde ensam på en l a n d t e g e n d o m n å g r a mil från staden.
Men nu h a d e det blifvit en för- soning, och den g a m l a var så vänlig cch erkände, att inte hela felet legat hos svär- dottern, och nu ville hon att de alla skulle till- bringa julen hos henne.
Grosshandlaren ön- skade det, » och snälla flickor, ni förstå ju att jag inte kan säga nej! » Det förstodo de visst.
» Så fira vi väl vår jul i all stillhet då, » sade Emilie, när vännen gått.
» Ja, vi g ö r a väl det, » svarade Caroline en smula vresigt.
» Så vida inte någon annan bju- der oss, » tillade hon mera hoppfullt.
Men det gjorde ingen.
Efter ett par d a g a r återtog Emilie ämnet.
» Du, jag t ä n k e r vi skola ha rätt trefligt på julafton.
Vi skola gå i julbönen och så dricka te, när vi k o m m a hem, och så ge hvarandra våra små julklappar — om vi ha några, » rättade hon sig, ty det skulle ju vara en hemlighet.
» Ja, » svarade Caroline, ännu litet tveksam, om hon skulle besluta sig för att taga saken
T R I V JUI^YOTIV- afiAtiders Osfer / ing rånarna.
§•• Tiär stå de skockade på stadens torg, en skog på nytt, fast nu en skog af döda, ocfj tyckas susa i vår fjvardagssorg mystären i att offras ocfj förBföda.
De fjafva tidigt anat jufens snö.
/ Ja, midt i sommaren, när ' doft af kåda steg som ett djupkafft fföde i en sjö upp genom skimret, tycktes de 6eb~åda en mera svaf ocfj fjefigt fjärran ro.
Tiff anare de äro födda.
Kufen kom kostens storm ocfj sfog sin sfåfgrå kfo i affa veka föf: — men först tiff jufen de skuffe sjäffva dö, de visste det.
Tlfft grönt kamratskap frosten skon fö st fäffde, (T X T X X T X X ' K K X " T&gt; men sjäffva växte de i ensamfjet upp i den rena vinternattens väfde.
Det fjårda Barret frös.
Ocfj som en stad, där fifvet somnat, Bfef det nu i snåren af fjöga granar.
Ungen fågef kvad, ocfj ängsfigi tysta skuro afftid spåren af sfädarna den fjvita t ed en fram.
7 ?aff efter natt var jufen mera nära, ocfj stjärnans Bfick afft tyngre affvarsam dem spådde nu den fromma dödens ära.
Ocfj sfiffa pröfvad i ett tåfamod, som fyft sin krona ofvan jordens öden, den dunkfa skogen tiff det sista stod Cäft, fäff Den fjvita natten, den fjvita ocfj föff att ändffigf strå fa upp som en ffinga natten, i döden.
är fy c kan för stunden.
Hur kfinga en isjakt styr öfver frusna vatten, Bjäffror af Bfom i din fjvita Bukett fjvit i fjviff.
fjyacinfer!
Stoff a vinge!
J snösömn futad Som ffingan i ögonfransen är fy ekan 1 stranden sofver, men öfversprutad den töar tiff gråt skönt af st järnstoft sväfvar du fritt!
för en kyss — ocfj det skrattar du åt!
" Bort öfver fjärdarna Oss föfjer en sfäpande mantefffik siffvervärfdarna ocfj yrsnödansande kfockmusik, focka dig än att förfänga din San.
ocfj tyckans girfander af toner vi Se, på den sfiffnade tystnads- strömmen strö människodrömmen i markens fyssnande vinter segerrik färdas, en skinan- ocfj vägarnas ensamma de svan!
snö!
1 fe.
Sjäffervisa.
Jsjakfen.
esc rf iiiul
Jm • 5IÄRVLDJ^LATVLLX.
af^7ane Gemandf-Cfa / ne Jag står vid fjafvef, käre, jag vitt ljöra dess starka putsar darra i minuten ocfj Hanna styrlians dofda stegring Bruten af ifningar, som Bötjans vaggning störa.
III.
7 / Iiff jag gick titt dig i den dunkfa fåra, som tysta tankar mettan sjätar gräfva att ordens afttför matta tystring jäfva, ocfj nya värtdar för vår tängtan spåra.
€n ångest Runde strupen sammansnöra, jag stiäffver vid att se §ur tjusomftufen våg föfjer våg ... 3 fjandens gömma stuteri en snäcka fjvifar tätt invid mitt öra ... " På vattnet vaggar Båten utan åra, ocfj purpurvarma rymderna sig fjäfva omkring oss.
£mot intet måt vi sträfva, Btoff ändfösfjefens vidder äro våra.
1) en snäckan är min sjäf, som var försvuren af evigfjef titt din, trots muren, muren — ett ska t.
.. " Därinne Han jag ljöra fjafvef ...
Z&gt;e äro våra, våra, ocfj fjvad ägde vät e ?t Bekännefse att ge, som vägde upp attfefs mått i fjjärtats futta skåtar?
T) et sjunger, Rare, doft, med Bötjans tunga som jag fjar fjört ditt eget väsen sjunga om fjvad som tåg i djupens natt Begrafvef, " Hvad ägde ordens råga?
Stumma gfida vi genom kvätten vid fjvarandras sida — emot en saknad, väfd af purpursfråtar ... T.
P ir.
3 djupens natt, där skygga känstor sväfva förBorgade omkring sin gåtas saga, i Btindo tåg af snaBBa minnen draga förBi att drömmar in i mörkret väfva.
IV.
' Htff ter af ro, men fjjärtats röster fjöja ett skri att doft i sfiftfjeten förktinga, Besegradt af den makt, som vitte tvinga vår fjåg att Btoff i nuets fjvifa dröja.
3 tjus de fefvat ... Bjusef vitte kväfva de Bråda fjugskoft, som mot dunktef draga att dimmors färg ocfj dimmors skepnad taga, där skuggor inne i en skuggvärtd Bäfva.
" På djupen Böfjor sig mot Bötjor Böja att, rustade titt täftan, fjasfigf svinga sig upp titt strid, när stormens kfockor ringa att kampens fjof i okänd Brottning röja.
Vår skuggvärtd sjöng, men våra tappar tego, när sotskensitningar i mörkret stego att ljöra sångerna från djupen ktinga.
Vi gtedo sakta öfver tjusa vågor, men djupt i fjjärtats mörker Brunno tågor, som stockna för ett tuff drag öfver fjafvef ...
Ty djupen, djupen fingo fjafvefs stämma att tåtets vågor på vår tunga fjämma oc§ väsendet i stum musik Bevinga l T&gt;u käre, nyss jag förde fiff mitt öra en snäckas vackra skaf ... T&gt;u fick ej fiöra fjvad som tåg tyst i sångerna Begrafvet.
r w - wv * M?
tv itu c a tm vr-r nt ivt rn vxx nv
18 IDUNS JULNUMMER från den bästa sidan eller ej, » nog skulle du få russingröt till kväll och de gamla sor- terna till teet, alltid. » » Och så, » fortfor Emilie helt blygt, » tänker jag på, om vi skulle h a en liten julgran — » Caroline vände sig tvärt emot h e n n e: » Jul- gran, vi?
— Gamla, ensamma människor, hvad skulle vi med den? » » Jag tycker inte det är så dumt, » svarade Emilie med liflig färg.
» Om den är helt liten, vet jag inte hvarför m a n inte k a n h a den så väl som en krukväxt eller en blombukett i en vas? » » Jag tycker inte det är någonting med en l i t e n julgran, » afbröt Caroline resolut.
» På Säfsta var det ju så högt i taket, och den ståtligaste g r a n som fanns i skogen skulle vi ha.
Legationssekreteraren och kammar- h e r r e n och majoren gingo själfva ut och valde den lilljulafton, och alla b a r n u n g a r n e i pro- cession efter dem. » Och Carolines ögon lyste upp vid minnet af den glada taflan.
öfrigt h a d e Emilie b r å d t o m med repetitio- nerna till välgörenhetskonserten i kyrkan s ö n d a g e n före jul, och det blef ej mer ta- ladt om julfirandet förrän lill-julafton.
Caro- line, hvars ärliga natur h a t a d e alla outtalade misstämningar, k o m emot systern med ut- sträckt h a n d och s a d e: » Emilie, jag har tänkt på att det var bra dumt af mig att säga så där här om dagen.
J a g t ä n k t e inte på hur olika lifvet har varit för oss.
Som du sade, hvarför skulle vi inte ha — • en liten julgran? » Men Emilie h a d e de milda lynnenas ut- hålliga stötthet.
» Nej, för all del, Caroline lilla, » sade hon.
» Det var rent af tanklöshet af mig, jag satt b a r a och tänkte på att göra det likt h e m m a; men sedan tyckte jag också det skulle vara b r a löjligt, om vi två skulle sitta här e n s a m m a med en julgran. » N u slöt Caroline läpparne och sade ingen- ting mer om saken, och nu var det Emilies tur att å n g r a sig.
Hvarför h a d e hon visat tyckte jag ä n d å det skulle vara hemtrefligt och likt det gamla med en liten julgran. » Men när Caroline knackat på dörren och bjudit på te och Emilie s k y n d a d e ut, med tre små paket i ena h a n d e n och g r a n e n i den andra, t v ä r s t a n n a d e • hon på tröskeln.
Midt på tebordet b r a n n en a n n a n liten gran.
N u blef det skratt, förklaringar och en omfamning, och hvarje spår af den lilla skyn var borta.
Vid Emilias tekopp lågo tre a n d r a små p a k e t; systrarna drucko te och sågo på julklapparne, voro förtjusta och t a c k a d e hvar- andra.
Sedan sutto de mellan de två små g r a n a r n e hela kvällen och talade om allt g a m m a l t och kärt, ja, de blefvo så gripna af stämningen, att de till och med talade om sina ungdomstycken, hvilket endast skedde vid mycket högtidliga tillfällen; ty de höllo b å d a alldeles med sin salig m a m m a om att en blygsam flicka aldrig låter märka, att hon haft ett tycke.
N ä r de släckte ljusen, sade E m i l i e: » Vet du » Ja, så förnämt kan det ju inte bli, » sade Emilie mildt, m e n en smula spetsigt.
Det irriterade h e n n e ibland en smula, när systern k o m med sina h e r r g å r d s m i n n e n; hon var liksom svartsjuk på dem.
» Jag t ä n k t e inte alls på förnämiteten, » gen- mälde Caroline.
» Dem m a n har lefvat till- sammans med och intresserat sig för i m å n g a år, dem ser m a n m ä n n i s k a n hos, antingen det är grefvar eller handtverkare.
J a g m e n a d e bara att skall det vara julgran, skall det vara en riktig julgran, och en stor familj, som k a n dansa omkring den.
— Nej, skola vi fira jul i år utan att se barnaglädje, får det så vara, m e n låt oss för all del inte gå i b a r n d o m själfva; det hjälper inte upp saken. » Nu var Emilie stucken.
H o n h a d e ett sen- sitivt och g r u b b l a n d e lynne, och inte blott fann hon systerns ord en smula tvära och ovänliga, utan hon gick också och a r b e t a d e sig in i den tanken, att systern i g r u n d e n s a k n a d e det lysande lifvet på Säfsta.
— F ö r Caroline tillbaka, då hon kom så vänlig och välmenande och ville göra allt g o d t?
Caroline, j a g tycker att vi haft roligare i kväll än förra julaftonen. » » Ja, » sade Caroline, » en ' välsignad kväll har det varit.
Tack, Emilie lilla! » » Det är nog bra med barn, » fortfor Emilie en smula tveksamt.
» Men vet du, jag tror att — att — om det skulle vara riktigt roligt med dem, skulle det vara ens egna! » Caroline höjde en energisk protest, m e n afstod från den, när Emilie tillade: » Af dem får m a n visst inte så ondt i hufvudet. » Caroline h a d e aldrig haft hufvudvärk.
Det gjorde ju stor skillnad.
» Ja, jag menar » — slutade Emile sitt lilla tal — » nog kan m a n ha fest på sitt sätt ändå, fast m a n b a r a är två. » » Ja, det har du rätt i.
Det beror nog på feststämningen i hjärtat. » Med denna maxim, som de båda enade sig om, slutade deras julafton.
(Illustratör: Brita Ellström.)
H o n pinades däraf hela julaftons förmid- d a g; m e n efter den tidiga m i d d a g e n fick hon en idé.
H o n tog på sig ytterkläderna och s k y n d a d e ut.
Det fanns inte mycket kvar i snöslasket på torgets julgranssida, m e n där fanns en liten, liten g r a n, som Emilie själf lätt k u n d e b ä r a hem.
På vägen gick hon in i en pap- persbutik och köpte n å g r a ljus och ljuspipor.
Så g ö m d e hon alltsammans i sitt r u m; det var tid att g å till julbönen, och kyrkklockorna r i n g d e r e d a n g e n o m vinterkvällens djupnande skymning.
D å de k o m m o h e m och Caroline gått ut för att sätta på tekitteln, stängde Emilie in sig i sitt r u m och k l ä d d e b r å d s k a n d e den lilla g r a n e n och tände ljusen.
H o n skulle komma ut med den i h a n d e n och s ä g a: » Ca- roline, efter du inte h a d e något emot det,
IDUNS D E T ÄR I N T E alldeles så lätt att älska som a t t vara h u n g r i g, ehuru m å n g a hysa en s å d a n tro.
Det fordras just ingenting mer än en ordinär m a g e till det senare, men till det förra fordras det att vara en högst civiliserad människa, mycket mer civiliserad än m å n g a tro.
Gammalt i världen, då det var b å d e si och så med civilisationen h ä r i landet, var därför också h u n g e r n bra mycket allmännare än kärleken, och h u r u d a n kärleken var, det skola vi nu ha nöjet att visa ett exempel på.
I Öbacka stad — om hvilken vi snart ledsnat att berätta — i Öbacka stad fanns g a m m a l t i världen en handelsman, som hette Simeon Grels.
H a n h a d e en dotter, som hette Mathilda, och en bodbetjänt, som hette Samuel.
Än så länge hette h a n b a r a Samuel, men innan h a n dog, h a d e h a n skapat sig ett myc- ket g e d i g n a r e n a m n, hvilket också gick till eftervärlden och ä n n u kvarlefver i Öbacka- bornas minne.
Gammalt i världen funnos två egendomliga institutioner, nämligen en, som förordnade, att den, hvilken tillträdde ett pastorat efter en afliden, samtidigt också tillträdde pastors- änkan, och en som förordnade, att den, hvil- ken ville bli handelsman, gifte sig med han- delsmannens dotter.
Och Samuel ville bli handelsman, ehuru han börjat sin allvarliga lefnadskamp på skräddarbordet.
N u var Simeon Grels r e d a n g a n s k a gam- mal, och det var jul i allt land väster om Kanaan, med u n d a n t a g för vissa sträckor, där de m ö r k a h e d n a h j ä r t a n a bodde.
Jul alltså äfven i Öbacka, där snön h a d e yrt ner och vattnen frusit och de barnsliga julstjärnorna flammade så stort och stilla.
Ja, själfva julaftonen, och det skymde öfver alla små r ö d a hus och den lilla hvita sten- k y r k a n och klockstapeln uppe på kullen.
Då h a d e b ö n d e r n a farit sin väg med bjällrande slädar, och m ä n n i s k o r n a h a d e gått in i hu- sen, och Samuel h a d e låst boddörren, stängt luckorna och sopat golfvet.
E n frid b r e d d e sig öfver honom, en sådan frid, som var bruklig g a m m a l t i världen, liksom sjaletter, kapotthattar och f a d e r m ö r d a r e voro det.
JULNUMMER H a n satt på disken och t u g g a d e naglarna — ty vissa vanor, som m ä n n i s k o r n a medfört från paradiset, gå aldrig bort, u t a n äro så att säga oupplösligt förenade med vårt gudsbe- läte — t u g g a d e n a g l a r n a och g r u b b l a d e på, hvad han skulle göra, när Simeon Grels dött och h a n blifvit gift med Mathilda.
Likasom alla a n d r a eröfrare sade nämligen Samuel aldrig o m utan n ä r något skett, som han planerat.
Och så öppnades dörren till g å r d e n och innan Samuel hunnit säga något alls, instör- tade m a n skulle närmast k u n n a säga ett tjut.
E t t galltjut, som sedan förvandlade sig till jungfru Mathilda.
D e n kroppsliga s m ä r t a n har som b e k a n t tvänne konträra sätt att utlösa sig, antingen i h u g g och slag och sparkar eller också i smekningar och omfamningar, b å d a sätten fullkomligt omöjliga att förutsäga i hvart sär- skildt fall och b å d a i regel tämligen fristå- ende från delikventens medvetna vilja.
F ö r Mathilda var det i detta fall en absolut omöjlighet att utlösa sig i sparkar, ty hon h a d e efter att ha hoppat högt i luften satt sig midt på stjärten, n i vet de där besynnerligt känsliga knölarna, hvilka stå i direkt för- bindelse med tårar och snyftningar.
Och hon h a d e blifvit alldeles förlamad.
N ä s t a n alla bodbetjänter i världen skulle nu ha hoppat ner från disken, lyft på mössan och artigt frågat: » Förlåt, slog jungfrun sig?
Skall jag hjälpa jungfrun u p p?
H a r jungfrun gjort sig mycket illa. » Men Samuel gjorde på ett helt annat sätt, och om vi muntligen berättat denna historia skulle vi frågat: kan någon gissa, hvad han gjorde?
H a n s k y n d a d e fram, b r e d d e ut sina a r m a r och omfamnade jungfru Mathilda, lyfte h e n n e från golfvet och klappade henne vän- ligt just där det som bäst behöfdes och där det nyss gjort så ondt.
G r å t a n d e lutade jungfru Mathilda sitt huf- vud mot Samuels axel och höll sig tryckt intill honom.
» Om jungfrun vill gifta sig med mig, » sade då Samuel, » så skall jag l a g a, - a t t den där svåra tröskeln k o m m e r bort. » Därefter satte h a n h e n n e på en halftömd kaffesäck, föll på knä framför henne, lade 19 mössan ordentligt på en lår bredvid, for med h a n d e n lätt öfver hufvudet och sade s e d a n: » Älskade jungfru Mathilda, I har länge för- märkt, att jag varit E d e r ödmjuke tjänare och att jag tjänat E d e r fader, såsom J a k o b tjä- n a d e för R a k e l.
Hva? » Jungfru Mathilda grät.
» Hva?
H a r I icke förmärkt det? » frågade Samuel.
» Nej, vet han, det k a n jag inte säga! » sva- r a d e hon.
» Han har väl tjänat för födan. » » Jag har tjänat för jungfrun, » sade Samuel bestämdt och slog h a n d e n i lådan, så att det d å n a d e.
» Jag vill b a r a säga jungfrun, att med en så trogen kärlek blir jungfrun aldrig mera älskad.
Och för resten så ska jungfrun se, bara ja får ta h a n d om boden. » Jungfru Mathilda gjorde stora ögon.
» Bara h a n får ta h a n d om b o d e n?
H v a d m e n a r han med det, Samuel? » Samuel stod allt fortfarande på knä, och han svarade: » Hvad jag m e n a r?
Jo, ser jungfru Ma- thilda, jag menar, att efter skick och ord- ning, så måste jungfru Mathilda gifta sig med mig, hvarefter jag tar h a n d om boden.t Jungfru Mathilda steg upp, och m e d a n hon varligt strök sig, så att säga, bak, sade h o n.
» Herregud, så h a n säger, Samuel!
Skulle jag gifta mig m e d honom? » » Justament, jungfru Mathilda! » sade då Sa- muel och steg upp.
» Men så besynnerligt, så egendomligt! » sade jungfru Mathilda och strök sig allt- jämt och stirrade på Samuel.
» Det gjorde allt bra ondt! » sade han.
» Ja, huga, » svarade hon, » och vi ska bli fästfolk då, Samuel? » » Justament, jungfru Mathilda! » sade han.
» För se, jag k a n ju aldrig tro, att jungfru Mathilda inte skulle vilja, utan säga alldeles nej. » » Nej, si det k a n jag rakt inte säga, vet han Samuel! » sade hon.
» Nu gör det allt bra ondt! » Då sade S a m u e l: » Det var inte bra det, jungfru Mathilda, m e n se, om en stund går det n o g öfver, och så får jag säga jungfru Mathilda, att nu så äro vi fästfolk inför Gud. » » Nej men, säger h a n det, Samuel! » sade hon.
» Är det inte vidlöftigare? » » Jo, det är det! » svarade han, hvarefter han s a d e: » Får jag bedja jungfru Mathilda
20 att sätta sig på kaffesäcken igen, om det inte gör för ondt i.
.
.
ja.
.
.
ja, så ja. » » Hvarför skall jag det, Samuel? » frågade jungfru Mathilda.
» Jo se, m a n måste allt g ö r a så, när m a n skall bli fästfolk, ser jungfru Mathilda! » sva- r a d e Samuel och föll på k n ä framför henne.
N ä r han nu stod så och hon satt så, då lyfte han a r m a r n a, omfamnade henne, lade sin m u n platt mot hennes, och sålunda höllo de sig stilla i en liten stund.
Sedan reste han sig och s a d e: » Jaha, se, nu är vi förlofvade, jungfru Ma- thilda, och nu k o m m e r det an på, att jungfrun är mig huld och trogen, intill dess vi g å i brudsäng, och sen till evärdelig tid, och jag desslikes.
Begriper jungfru Mathilda det? » » Ja, jag tror nog det, Samuel! » svarade hon.
» Lofvar jungfru Mathilda också? » » Hvad? » » Kors, vet jag, att vara mig trogen? » » Ja, h u g a d å!
Tror jag det! » » Ja, jag lofvar jungfru Mathilda desslikes.
Och nu äro vi fästfolk. » » Så egendomligt I » sade jungfru Mathilda.
» Naturligtvis, och nu kan jag g n u g g a jung- frun, efter jag är jungfruns " fästman! » sade Samuel och g n u g g a d e henne, där det ännu gjorde ondt.
» Böj sig framåt, jungfrun! » sade han.
» Han blir k a n s k e en god husbonde, Sa- muel? » sade hon och böjde sig.
IDUNS JULNUMMER » Skulle allt tro det! » svarade Samuel, och hela tiden t ä n k t e h a n på allt, som måste ä n d r a s i boden, då h a n fått den i sin makt.
» Men nog h a d e väl jungfru Mathilda nå- got ä r e n d e hit, när hon stupade och hal- k a d e och slog sig, då hon kom? » frågade nu Samuel, som börjat tänka sig om lite.
» Ja, h u g a då, visst hade * j a g det! » utro- pade hon.
» Jag skulle säga Samuel att k o m m a upp, för nu ska vi doppa i grytan.
J a g går nu, jag. » » Men jungfrun får ingenting säga åt hus- bonn ' eller mor! » sade Samuel.
» För se, jungfrun, det är skick och ordning, att jag skall g ö r a det. » » Jaså, » svarade hon, » jaha, då så, men vi är ju fästfolk, ändå? » » Ja ja män! » » Då går jag upp, och så k o m m e r h a n då, Samuel? » » Jaha, det gör jag, det, jungfrun! » sade Samuel och började ordna det, som var kvar.
Efter någon stund gick h a n upp, och då var julbordet dukadt i köket, och där satt g u b b e n Simeon Grels och hans g u m m a, och där satt jungfru Mathilda, och där sutto ännu fler; och hett var det, julljusen brunno, elden flammade i den öppna spisen.
» Satt hon sig i dörren, barnet? » frågade g u b b e n Grels.
» Ja, det var en sak! » svarade Samuel.
» Jaha! » sade då gubben, och så började D E T H Ä R H Ä N D E för inte så länge sedan i en liten stad någonstans i mel- lersta Sverige.
T u s s a n låg och sof lugnt och ljufligt i sin lilla säng i b a r n k a m m a r e n innanför kö- ket.
H o n h a d e varit vid mycket dåligt humör, då Ada klädde af henne, ty alla » de stora » hade gått ifrån henne bort på stor bjudning, dk Tussan inte k u n d e få k o m m a med, efter- som hon b a r a var fem och ett hälft år.
J u l g r a n e n h a d e varit t ä n d på eftermidda- gen, innan de a n d r a gått, och julbordet h a d e varit u p p d u k a d t med allehanda godter och med grenljusen brinnande, ty det var tretton- dagsafton, och T u s s a n skulle h a det festligt och helglikt, fastän hon var liten.
Så länge den där muntrationen räckt, h ä d e T u s s a n också varit glad och snäll och skrattat och dansat och sjungit med h ö g a n röst: » Nu är det jul igen » och » Morsgrisar » och » Kom, kom, fager ungsven ».
Men då tiden kommit för de a n d r a att gå bort och för T u s s a n att krypa till kojs, blef det slut med helg- glädjen.
H o n k ä n d e sig illa behandlad, öf- vergifven och mycket bedröfvad.
Det var ju också alldeles för tidigt att läggas klockan 7 en helgdagskväll, då m a n fyllt fem år, det måste e r k ä n n a s.
T u s s a n h a d e föresatt sig att ligga vaken och vara ledsen hela långa natten.
Men hur det var, glömde hon bort det, och me- dan Ada gick och stökade fram och till- b a k a i r u m m e t och lade hennes och de äldre b a r n e n s kläder i ordning för morgondagen, s o m n a d e hon.
strax den stora vackra julhögtiden, sådan som den alltid plägade vara g a m m a l t i värl- den.
Jungfru Mathilda och Samuel de talade inte särskildt mycket med h v a r a n d r a under afto- nens lopp.
Samuel satt framför elden och b e r ä k n a d e, när ungefärligen g u b b e n Grels k u n d e vara död, och h a n t ä n k t e med förnöjelse på, hur huset skulle k o m m a att bli ordnadt.
Ty det var ju en sak, det, att en ordentlig bod skulle det bli, en ordentlig disk, och det skulle bli affärer också.
Jungfru Mathilda t ä n k t e på allt det, som skulle tillfalla h e n n e.
Men Samuel tänkte inte på henne, och hon t ä n k t e inte på honom, utan hvar och en tänkte på sitt.
Och det allra v ä r s t a: de tänkte inte på det som ofvanefter ä r; h a n tänkte ju på boden och hon på linneskåpet.
Så var det g a m m a l t i världen, och det är alldeles sant.
Ty det vilja vi bedja er nu under julen tänka på, att det fordras en stor civilisation att k u n n a älska, det lär m a n inte på en dag.
Men Samuel blef med tiden den r y k t b a r e Sammel E d i n i Öbacka och jungfru Mathilda iians hustru, och när h a n dog, efterlämnade han en million, och den förskingrade magen.
Ty allt förgår, blott icke kärleken!
(Illustratör: Leon.
Welamson.)
h a n r ö r d e på sig.
H o n satt där med ifriga, u p p s p ä r r a d e ögon och halföppen m u n och stirrade ut i det svagt upplysta köket.
Nu blef hon varse en till bredvid den förste, klädd på samma vis som han, m e n svart i ' ansiktet.
» Du strålande betlehemsstjärna, som lyste de vise en gång, till dig vill jag skåda så gärna och lyssna till änglarnas sång om barnet i betlehemskrubban. » Men plötsligt v a k n a d e hon upp vid lju- det af sång.
D e n flöt till att börja med ihop med hennes drömmar.
H o n k u n d e inte reda det för sig, mindes inte hvar hon befann sig, eller hur det varit, d å hon sist varit vaken.
Men med ens k o m hon ihåg allt- s a m m a n s.
D e h a d e gått ifrån henne, — hon skulle vara ledsen!
Nåja, det fick väl vara med det till en a n n a n g å n g.
H o n satte sig upp i sängen, strök m e d b å d a h ä n d e r n a det ostyriga, ljusa h å r e t ur ögonen och såg sig omkring.
H o n var ensam i rummet.
Borta i ett hörn b a k o m den röda s k ä r m e n stod lampan, dör- ren till köket var halföppen och därutifrån k o m sången.
» Göder afton, göder afton, båd ' herre och fru!
Vi önska eder alla en fröjdefull jul. » T u s s a n skymtade en lång, hvitklädd figur d ä r n e r e vid k ö k s d ö r r e n med något stort, högt på hufvudet, som blänkte och glittrade, när ljöd nu därutifrån, efter en liten paus, i en mera andante-piano-stämning.
T u s s a n visste nog hvilka det där var.
Det var stjärngossarna, som gå ur hus i hus på nyårsafton och trettondagsafton och sjunga om betlehemsstjärnan och önska » god jul » och t i g g a pengar till sin fattiga mor, som ligger h e m m a och är sjuk.
T u s s a n h a d e fått ge stjärngossarna slantar m å n g a gånger, och hon tyckte de sjöngo förfärligt vackert.
A d a var väl d ä r u t e i köket och gjorde iordning n å g o n t r a k t e r i n g åt dem, tänkte Tussan, ty hon visste, att hennes m a m m a aldrig ville, att någon skulle gå ifrån dem på julen, utan att få någonting » att bita i ».
» För a n n a r s g å r di ut med julen », b r u k a d e h e n n e s m a m m a säga.
T u s s a n fick en sådan lust att g å ut och titta på stjärngossarna på n ä r a håll.
H o n var inte alls r ä d d för dem, när de sjöngo så vackert.
Och hennes m a m m a h a d e sagt, att d e voro alls inga morianer eller negrer, utan vanliga svenska gossar precis som brö- derna, Gustaf och Georg.
IDUNS JULNUMMER 21 N u började de med » Staffan var en stalledräng » därute.
Medan de sjöngo igenom alla de m å n g a verserna, kraf- lade sig T u s s a n ur s ä n g e n och började, så fort hon k u n d e, kläda på sig.
Ty visst inte ville hon g å ut och visa sig oklädd för stjärngossarna.
N ä r de för allra sista g å n g e n sjöngo — — » Solen kommer inte än, inte än.
Men stjärnorna på himmelen de blänka! » stod hon just och t r ä d d e sin lilla nya, ljusröda julklappsklädning, som legat framlagd på stolen för att användas nästa dag, öfver hufvudet på sig.
Men hon k u n d e ej k n ä p p a den, eftersom k n a p p r a d e n satt i ryggen.
H o n fick för- söka låta bli att vända r y g g e n till, då hon gick ut och hälsade på stjärngos- sarna, t ä n k t e hon, så gjorde ju det ingenting.
Sedan smög hon sig, full af förväntan och intresse, fram till tröskeln, sköt sakta på dörren och sträckte fram huf- vudet.
» Göder afton, göder afton, båd ' herre och frul Vi önska eder alla en fröidefull jul. » stämde de strax i därute med schwung och kläm, då dörren rörde på sig och långsamt och med ett litet gnällande ljud, föll upp.
Med ifriga blickar sågo de inåt rummet, spejande efter nå- gon a n n a n ä n lilla Tussan som stod där-litet blyg, men leende med sitt rufsiga hår och sin vackra ljusröda klädning.
Det var fyra stycken gossar, alla k l ä d d a i hvita skjortor och med h ö g a pappstrutar, fullsatta af b l ä n k a n d e gullstjärnor på huf- vudena.
E n af dem, den störste och den som tycktes vara anförare för dem alla, bar framför sig en stor gullstjärna på en stång.
Då den k ä c k a lilla hälsningssången för- klingat, blef det en stunds tystnad, fylld af nyfiken förväntan å ömse håll.
T u s s a n tog ett par steg framåt, m e n hon kom hela tiden ihåg sin o k n ä p p t a klädning och r ö r d e sig därför med stor värdighet och försiktighet.
» Är inte A d a här? » frågade hon och små- log igen emot stjärngossarna.
Intet svar.
» Har inte Ada gifvit stjärngossarna något godt att bita i? » - E n lång paus.
Så kom det ett långdraget, fyrstämmigt » nä-äj ».
» Har inte stjärngossarna sett till A d a alls? » » Här var ingen inne, när vi kom, » sade ändtligen den störste med stjärnan.
» Men vi gick in, för dörren var olåst, och vi såg det lyste häruppe. » T u s s a n funderade en stund.
Det var ju för galet det här, t ä n k t e hon.
H v a d skulle hon nu ta sig till!
H o n k ä n d e ansvaret för husets g ä s t ä r a helt och hållet hvila på sig.
» Pappa och m a m m a ä ' borta i dag, » bör- jade hon.
» Bara T u s s a n och A d a ä ' hemma. » » Men A d a har väl sprungit ner till hörn- boden igen som vanligt, » tillfogade hon helt snusförnuftigt.
» Nåja!
D å skall jag ge stjärn- gossarna något att bita i.
J a g hittar väl alltid reda på något, t ä n k e r jag. » H o n började helt beställsam titta i hörn- skåpen, men där fanns intet.
D å gick hon in i serveringsrummet och ö p p n a d e dörren in till salen.
D ä r fanns nog något, ty jul- bordet var ej afdukadt.
Men det var så mörkt därinne, hon v å g a d e sig ej öfver tröskeln.
D e n stora, hvita ka- kelugnen borta i hörnet skymtade som en hemsk och s t r ä n g skepelse, obestämd i sina konturer, men väldig och förskräckande, och den b l ä n k a n d e mässingslampan, som h ä n g d e öfver salsbordet, var precis som ett stort, vredgadt, h o t a n d e ansikte.
Nej, hon tordes i n t e!
Det var förfärligt ledsamt, m e n hon tordes verkligen i n t e!
H o n gick t v e k a n d e och full af t a n k a r ut i köket igen.
Men just då hon skulle säga, att hon intet k u n d e hitta åt dem, r a n n en idé upp i hennes lilla hjärna, som fyllde h e n n e med jublande belåtenhet.
— — Ja visst!
Ja visst!
Dit skulle de gå, till öfverstens, där alla de an- dra voro i kväll!
D ä r skulle de stackars, snälla stjärngossarna få b å d e mat och godter och pengar.
T u s s a n blef så ifrig, att hon stod och slog med sina små h ä n d e r emot h v a r a n d r a, m e d a n hon talade, likasom för att bättre få fram alla orden, som t r ä n g d e sig mot hennes läppar.
Åh, hon visste någonstans, dit de skulle g å och sjunga, där de skulle få så mycket, mycket pengar så, och godter och allt möj- ligt.
Till öfverstens skulle de gå.
— H i t t a d e de inte dit?
— — O då, det var nästa g a t a b a r a och så nästa och så om hörnet och så tvärs öfver.
T o r d e s de inte?
— — Åh, h å h å!
Di var så förskräckligt snälla så.
T u s s a n k ä n d e dem, hon.
Och förresten var m a m m a där.
T o r d e s de ä n d å inte?
Ja, då skulle hon minsann gå med dem.
Stjärngossarna voro tveksamma, inte olif- vade, men de k ä n d e sig på s a m m a g å n g r ä d d a för förslaget, h a d e en g a n s k a tydlig förnimmelse af, att flickan där h a n d l a d e i stor olydnad mot h ö g a vederbörande.
M e n — utsikten till god penningförtjänst var ju också lockande.
» Då får du ta svarta masken på dig då, » sade h a n med stjärnan till sist, » så di inte k ä n n e r igen dig.
Och så får vi lof att skynda oss. » Ja då, ja då.
» Har du någon lurfvig kappa, så vore det bra.
D å k a n du vara juden, som samlar upp pengarna. » Jo, en lurfvig k a p p a h a d e hon, en hvit som h ä n g d e i b a r n k a m m a r s k å p e t och en röd mössa, och så fick hon bottinerna på föt- t e r n a och m a s k e n för ansiktet, och så bar det af ut.
Stjärngossarna halfsprungo, ty de voro r ä d d a att inte hinna tillbaka med flic- kan, innan jungfrun kom igen.
Öfverstens b o d d e på högsta våningen två trappor upp i det nybyggda huset vid plan- teringen.
H e l a våningen strålade som ett e n d a ljushaf, och så fort b a r n e n kommit inom farstugudörrarna, slog det emot dem ett bru- sande sorl däruppifrån, stigande och fal- lande, af röster, skratt och musik.
D e n matt- belagda, uppvärmda t r a p p u p p g å n g e n var de- k o r e r a d med h ö g a enar och små röda pap- perslyktor, och t a m b u r d ö r r a r n a in till vå- ningen stodo uppslagna på vid gafvel.
N å g r a ungdomar, ljusklädda flickor och u n g a h e r r a r i svarta och g r å frackar, sutto däruppe i öfversta trappafsatsen på små låga taburetter eller stodo och h ä n g d e mot trapp- räcket.
D å T u s s a n s öron n å d d e s af det där sorlet och stimmet, k o m det för h e n n e som allra först, att det k a n s k e var något, som pappa och m a m m a inte alls skulle tycka om, det som hon nu tagit sig för.
T ä n k om — — — — —!
Ja, hon h a d e n o g inte fått det, i fall hon bedt om lof till d e t!
— — H o n började g å allt l å n g s a m m a r e uppför trappan.
E n obehaglig ängslan steg inom h e n n e och gjorde hennes kinder b r ä n n a n d e heta och fötterna tunga som blyklumpar.
- » Gå p å!
Gå på! » u p p m a n a d e stjärngossen hviskande.
» Vi få lof att skynda oss, hör du! » H a n tog Tussans lilla h a n d i sin, och så trafvade de uppför med ökad fart.
Ja, nu var det som det var, tänkte Tus- san.
D e k u n d e väl inte k ä n n a igen henne under den svarta masken heller!
Kanske det här ä n d å var värre, än om hon gått in i salen och tagit af julbordsgodterna.
— Men hon h a d e ju b a r a gjort det i välme- ning, b å d e för stjärngossarna och för m a m m a och dem alla d ä r h e m m a.
— — » Nej, men se b a r a!
— D ä r k o m m e r stjärn- gossar! » — » Så lustigt! » — » Åh, så roligt! »
22 IDUNS — ropade u n g d o m a r n a d ä r u p p e och böjde sig ut öfver t r a p p b a r r i ä r e n.
» Tänk då, att di g å r ikring så h ä r i husen! » sade en liten fröken från Stockholm, som var nere och julade hos öfverstens.
» Så lustigt!
Men det är trefligt!
— I Stockholm h a r vi dom b a r a på Skansen, på förmiddagarna.
— Det är väl riktiga fattiga gossar det h ä r?
Inte betalande ur folkskolans öfversta klass? » » Åhnej, di h ä r ä ' n o g riktigt fattiga, » sva- r a d e kavaljeren och böjde sig öfver h e n n e med ett ironiskt löje.
Stjärngossarna t å g a d e emellertid oför- skräckt på.
I n n e i tamburen, strax vid trö- skeln till salen, ställde de upp sig.
D e n läng- ste med julstjärnan stod främst.
Så b u g a d e de sig alla djupt, och därefter stämde de upp sin m u n t r a hälsningssång i raskt tempo.
» Göder afton, göder afton, båd ' herre och fru!
Vi önska Eder alla en fröjdefull jul. » N ä s t a n alla gästerna, u n g a och gamla om hvarandra, hade strömmat ut i salen.
Det var ett riktigt lustigt intermezzo, det här, tyckte de flesta.
M å n n ' tro värdfolket arrange- rat det?
* Pojkarna sjöngo säkert och m e d kla- ra röster, och den lilla tösen m e d de n ä p n a guldgula loc- k a r n a under sin rö- da lufva och den svarta, fula masken för ansiktet, som stod d ä r och k l ä m d e en stor p u n g i han- den, såg så inner- ligen b e h ä n d i g ut.
Öfverstinnan sade strax till om, att en stor påse m e d äpp- len och russin och mandel och smör- tårtor och litet af hvart skulle göras i ordning åt sån- garne.
Och bland gästerna började m a n leta i frackfic- kor och pirater efter portmonnäerna.
» Gå fram nu, » hviskade gossen med stjärnan till Tussan.
» Låtsa om ingen- ting, vet jag, utan g å fram och t a emot, så får vi kila se ' n. » T u s s a n gick n å g r a steg fram, m e n m e d ens blef h o n varse bror Georg midt för henne och borta i dörren pappa själf, och då " var det, som om benen plötsligt nekat att g ö r a sin tjänst.
H o n blef stående m e d läderpun- gen hårdt tryckt mot sitt bröst midt på golf- vet, midt i det strålande ljuset och utsatt för alla de främmandes blickar.
Tussan k u n d e inte tänka, inte se, inte känna en smul, det b r u s a d e o m k r i n g h e n n e som et!
stort vattenfall.
Men plötsligt urskiljde hon em röst, som s a d e: » Men — hvad i alla da ' r — det är ju T u s s a n!
— — Är det inte T u s s a n?
— — — T u s s a n då! » N å g o n lossade m a s k e n från hennes an- sikte, hennes s k r ä m d a blick fångade i en sekund denna skog af främmande ansikten rundt omkring henne, alla dessa leende, för- v å n a d e och ogillande blickar.
Så slöt hon ögonen och slog h ä n d e r n a för ansiktet.
JULNUMMER » Tussan!
— Min k ä r a lilla T u s s a n!
H v a d vill det h ä r säga? » Det var hennes egen m a m m a s röst.
T u s s a n öppnade åter ögonen och störtade därefter högljudt snyftande i sin h ä p n a mo- ders armar.
Det blef ett kort förhör och s n a b b a svar, framhviskade m e d förkrossad, ångerfull röst.
— — H o n h a d e b a r a velat hjälpa stjärn- gossarna, — h a d e velat visa dem vägen hit till öfverstens, som var så snälla, — — de h a d e ju inget haft att g e dem d ä r h e m m a — — — inte skulle de snälla stjärngos- sarna få gå ut m e d julen?
— Det .ville ju h v a r k e n m a m m a eller Tussan.
— — T u s s a n h a d e inte tänkt på, att h o n gjorde något styggt — gossarna r å d d e inte alls för det, det var b a r a h o n — — — Men hvar fanns A d a?
— H u r k u n d e hon släppt iväg T u s s a n?
— Ada var inte hemma, h o n h a d e väl sprungit ner i hörnboden, för dit b r u k a d e till balen.
Låt h e n n e stanna nu och dansa med oss en stund! » » Lilla A s k e l a d d e n!
Lilla Askeladden! » ljöd det o m k r i n g henne i alla tonarter, och så började m a n pälsa af h e n n e.
E n tog mössan, en a n n a n bottinerna, en tredje knäppte upp k a p p a n och en fjärde drog af den.
D ä r stod lilla Askeladden, nu leende och glad igen, midt i salen i sin nya, skära klädning.
E n stor, lång gosse tog henne i b å d a hän- derna och började svänga rundt, rundt under de strålande ljuskronorna.
Men då k o m T u s s a n m e d ens ihåg, att hon var oknäppt i ryggen.
H o n blef så r ö d i kinderna, slet sig med våld ur dansen och förde förskräckt h ä n d e r n a till det g a p a n d e klädningssprundet.
Och rundt omkring h e n n e s k r a t t a d e man, skrattade, skrattade.
Att de skulle se på h e n n e alla också, tänkte Tussan.
Om h o n h a d e varit en liten fluga ändå, som k u n n a t kila ned i en golfspringa och g ö m m a sig!
— — Helst ville hon börja gråta och springa hem till A d a igen, men det var ju svårt att bära sig så illa åt med, då så m å n g a män- niskor stodo och sågo på henne.
Då höjde plöts- ligt stjärngossen sin gullpappers- stjärna, och frisk och klar ljöd sån- g e n från de fyra: » Staffan var en stalle- dräng, — allt under klara stjär- nan — H a n vattna ' sina fålar fem.
— Solen kommer icke än, Men stjärnorna på him- melen de blänka! » hon gå.
Men m a m m a fick inte bli ond på A d a heller.
— — N u skulle de b a r a vara snälla och ge stjärngossarna pengar, för de behöfde det så väl.
T u s s a n h a d e upphört att gråta.
H o n såg bedjande m e d sina klara, våta ögon först på sin egen m a m m a och sedan på de a n d r a som, mycket roade, t r ä n g d e s omkring de båda.
Stjärngossarna h a d e under tiden helst velat rymma fältet, men u p p m ä r k s a m h e t e n var för mycket fästad på dem, för att de o b e m ä r k t a skulle k u n n a ge sig af, och dessutom var u t g å n g e n spärrad af gäster.
» Vi r å r inte för det, » började den store gossen [stammande och ängslig.
» Vi ä ' fattiga pojkar som inget ondt vilja.
H o ' sa ', att ho ' ville g å hit.
Vi b a ' n a inte. » » Nej-ej, ne-ej då! » försäkrade T u s s a n.
» Tussan skall väl få förlåtelse då, » sade h e n n e s m a m m a allvarligt.
» Men nu få vi strax g å h e m m e d dig — — » » Åhnej, åhnej, » ropades från alla sidor.
» Det är lilla Askeladden, som kommit objuden Allas ögon och intresse vände sig strax mot stjärn- gossarna, och m a n började å t e r leta fram de bortglömda slantarna.
T u s s a n var inte sen att b e g a g n a till- fället.
H e n n e s små k l a r a ögon sökte ifrigt den skyddande h a m n e n — modern, och när de väl fått r e d a på henne, ilade Tussan dit, tyst och snabb som en liten råtta.
» Får j a g gå hem, mamma, » hviskade hon.
» Det blir nog bäst för T u s s a n att strax gå h e m och lägga sig och sofva igen.
— — Det är inte roligt att vara Askeladd.
— Men m a m m a ska också ge stjärngossarna något, så de inte gå ut m e d julen för oss.
— Julen vill T u s s a n ha kvar länge, länge! » Och obemärkt som hon kommit, smög lilla Askeladden ur salen vid den goda feens — sin egen m a m m a s — hand, m e d a n stjärn- gossarna sjöngo m e d ljudlig r ö s t: » Solen kommer inte än, inte än.
— Men stjärnorna på himmelen de blänka! » (Illustratör: A.
Åkerbladh.)
IDUNS I.
G TVA 23 JULNUMMER VÄNNER, sin ficka ett porträtt af en ljus kvinna med håret i en väldig våg öfver pannan, fylliga läppar och stora k l a r a ögon.
D e n kvällen var Gren tyst som vanligt.
» Skoja upp dig, gamle gosse, » sade Berg- mark.
Men det h a d e sig svårt.
B e r g m a r k måste ta honom från en a n n a n sida.
H a n satte sig grensle öfver en stol och talade om kär- leken.
» Det finns ingenting, som lyfter en så som kärleken till en bra och ädel kvinna.
Man b l i r.
.
. » B e r g m a r k sökte efter en liknelse, ».
.
.
m a n blir en ny människa, tamfan en ny människa. » K ä r l e k e n gjorde B e r g m a r k på samma g å n g liflig och d r ö m m a n d e.
Men Gren satt tyst i sin stol.
M e d a n Berg- m a r k b e r ä t t a d e om allt, om h u r h a n träffat h e n n e och hur ängslig och tafatt h a n var, när h a n friade, och hur h o n och han skrattat åt det efteråt, m u m l a d e Gren tyst för sig själf: » En ljus kvinna att älska, en ljus kvinnas läppar att kyssa.
.
.
» Så b a d h a n att få se porträttet.
H a n höll det länge i sin hand.
B e r g m a r k stod bakom och såg på det h a n också, med ett förälskadt leende öfver det r u n d a ansiktet.
» H u r u d a n a ögon h a r hon? » frågade Gren.
B e r g m a r k s k r a t t a d e till: » Härliga, härliga, k a n du väl förstå. » » Ja, m e n färgen? » Men det visste inte B e r g m a r k.
H a n skrat- t a d e på nytt.
» Ta mig åttan, om jag vet det.
Jo, vänta, låt mig t ä n k a e f t e r.
.
.
» Det k o m åter ett skratt.
» Konstigt, » sade han, » att inte veta färgen på sin fästmös ögon. » » Skrif för all del inte och fråga, » svarade Gren.
E n stund efter det Gren gått och lagt sig och r e d a n släckt ljuset, kom B e r g m a r k tas- sande in i nattskjortan.
» Sofver du? » » Nej. » Gren var vaken.
H a n låg med hän- derna under hufvudet, stirrade ut i mörkret och tänkte på några rim ä g n a d e en kvinna med ljust hår.
» Jo, jag ville bara säga dig, att jag talat med h e n n e så mycket om dig och sagt att ni måste bli riktigt g o d a vänner. » Gren r o d n a d e i mörkret.
H a n s v a r a d e: » Tack, det var vänligt af dig.
Men vänta ett s l a g.
.
.
» Gren rodnade åter.
» Du sa väl Berättelse af GUSTAF HELLSTRÖM R E N och B e r g m a r k voro vänner.
De sutto b å d a vid samma pulpet på samma kontor.
S a m m a sol lyste på dem båda in genom fönstret.
N ä r ett moln dolde den, täck- tes de af samma skugga.
De sågo samma människor passera förbi på Skeppsbrokajen.
De bebodde s a m m a dublett vid en liten gata i Klara.
H u r de blifvit vänner, är svårt att förklara.
K a n s k e var det därför att de kompletterade h v a r a n d r a, att de tillsammans bildade en hel människa, en afslutad människosjäl.
Gren var mager, med en alltför hög och alltför smal panna.
H a n s andes konstruktion täcktes tämligen fullständigt af det smeknamn Berg- m a r k tilldelat h o n o m: den veke skalden.
H a n tyckte ej om punsch.
M e n h a n älskade att om vinterkvällarna sitta framför brasan och snickra med rim och meter, samtidigt som h a n alltför väl visste, att det ingen me- ning var med allt det h a n snickrade ihop.
Därför älskade h a n också dessa småsaker så mycket högre, med en ömtålig och snarstuc- ken kärlek.
B e r g m a r k var fet Och r u n d.
H a n s geometriska figur var cirkeln.
E t t r u n d t an- sikte, en r e d a n vid u n g a år f r a m t r ä d a n d e korpulens.
Gren b r u k a d e säga till honom då de grälade, att h a n var för j o r d b u n d e n.
B e r g m a r k å sin sida s l u n g a d e Gren i ansiktet, att han saknade humor, och att en karl utan humor var fan så ledsam.
Men de voro för öfrigt vänner och trifdes samman.
Det är n å g r a hufvudmoment i de- ras vänskap jag här skall skildra.
E n vinter var B e r g m a r k ute om kvällarna oftare än vanligt.
H a n k o m sent h e m om nätterna och h a d e svår hufvudvärk på rnor- narna.
Så höll h a n sig åter h e m m a.
E n hel vecka h v a r e n d a kväll.
Men h a n var ner- vös, gick af och a n i b å d a r u m m e n och störde Gren, där denne satt framför brasan och fun- derade.
» Hvad är det åt dig? » frågade Gren.
Men B e r g m a r k ville inte tala.
Så en kväll k o m det.
H a n ställde sig framför Gren, stirrade vansinnigt in i hans ögon med ångest i de eljes godmodiga dragen.
» Det är ute med mig, skald.
J a g har för- skingrat femhundra kronor, » sade han.
Gren satt tyst.
» Så, » svarade h a n efter en lång stund, » hvad tänker du göra? » B e r g m a r k förde b å d a h ä n d e r n a upp till pannan: » Vet inte, vet inte, » m u m l a d e han.
» Jag blir galen af ångest, jag skjuter mig, jag är inte värd att lefva. » » Sitt ner och var lugn.
J a g har tusen kronor på banken, som jag sparat ihop.
Du ska få låna de femhundra. » • B e r g m a r k h a d e åter börjat g å af och an.
Men nu s t a n n a d e han.
- Hans hjärta blef för fullt.
H a n började g r å t a med ansiktet doldt i h ä n d e r n a och gick in och dolde sig på sitt rum.
Gren satt tyst.
H a n log ett litet leende och t ä n k t e för sig själf: ett sådant b a r n han är.
Förskingring, ångest, utelif.
Och så slutar det hela i ett barns gråt.
H a n lät B e r g m a r k g r å t a ut.
Efter en stund reste h a n sig upp, gick fram till skrifbordet, drog en check- bok ur l å d a n och skref ut femhundra kronor.
H a n vek checken omsorgsfullt s a m m a n och gick in till B e r g m a r k.
H a n låg på sängen med h ä n d e r n a k n u t n a öfver ögonhålorna.
Gren lade checken på nattduksbordet.
» Jag lägger anvisningen här, så k a n du t a ut pengarna, innan vi g å r på kontoret i morgon. » B e r g m a r k såg upp.
H a n h a d e upphört att gråta.
M e n h a n såg skyggt som en brottsling eller ett b a r n från checken till Gren.
Det var som om han skämts att ta emot den, som om detta vore svårare ä n att t r ä d a fram, tillstå hela sanningen och ta straffet.
Gren log åter.
» Ta den.
Och låt den vara dig till nytta på m e r än ett sätt. » B e r g m a r k reste sig upp.
T å r a r n a sprungo åter fram, m e d a n h a n m u m l a d e: » Jag vet inte hur jag ska k u n n a.
.
.
men jag ska aldrig g l ö m m a hvad du gjort för mig. » Gren tog h a n s hand, som om han besvarat ett god m o r g o n.
» Låt oss inte tala om det mera.
Sof godt. » Men B e r g m a r k låg länge vaken den natten.
I b l a n d föreföll det h o n o m overkligt.
H a n tände ljus och såg efter att checken låg på bordet.
I b l a n d ville t å r a r n a åter bryta fram af tacksamhet, då h a n t ä n k t e på hvilken säll- synt och vacker planta vänskapen mellan m ä n k u n d e vara.
Så gick där åter n å g r a år.
B e r g m a r k blef k a m r e r och Gren fick h a n d om kassan.
Efter en semester, som Bergmark tillbringat nere i Skåne, k o m han tillbaka till dubletten som en ny människa.
H a n skakade om Gren, d a n s a d e rundt med honom och drog upp ur
24 IDUNS inte att du brukar kalla mig veke skal- den. » » Jo visst!
H v a d gör det! » » Det skulle du inte ha gjort. » B e r g m a r k tassade tillbaka till sitt rum.
Gren h ö r d e h o n o m hvissla glada melodier en lång stund.
Själf k u n d e h a n inte häller sofva.
H a n låg och t ä n k t e på B e r g m a r k s fästmö och på att h a n aldrig ville träffa h e n n e nu, se- dan hon fått veta h a n s vedernamn.
Vid julen reste B e r g m a r k ned till Skåne för att gifta sig och Gren följde h o n o m till stationen.
De h a d e m å n a d e r n a förut möble- rat våningen tillsammans efter B e r g m a r k s råd och lägenhet och efter Grens smak.
N u gick Gren och bar på nycklarna för att se till att allting var i ordning för de nygifta, när de skulle t a h e m m e t i besittning.
Da- gen efter tretton- dagen stod Berg- m a r k i ett af de uppgående dag- snälltågens halföpp- na fönster med an- dedräkten i två strålar ur näsbor- rarna och såg efter Gren.
Men h a n syn- tes ej till.
Berg- m a r k tyckte att det var besynnerligt.
När de kommo hem, var det ljust och blommor i alla rummen.
Bordet stod d u k a d t med kaviar och ostron och c h a m p a g n e för två.
Bergmark skrat- tade: » Du ska få se att den skojaren har gått och gömt sig i n å g o n skrubb. » H a n sökte öfver- allt, han blef miss- lynt, n ä s t a n ond.
Men från d e n kväl- len h a d e Gfen fått en ny vän.
D e t var den u n g a fru Berg- mark.
» Hur försynt h a n måste vara, » tänkte hon, » hur mycket försyntare än.
.
.
» Det stack till i hennes hjärta.
H o n vågade inte slutföra tankegången.
JULNUMMER när ett moln dolde den, täcktes de af samma skugga.
Men B e r g m a r k h a d e förlorat sin glädtighet.
I b l a n d såg h a n plötsligt öfver till Gren med en skygg och för h a n s natur ovanligt skarp blick.
K u n d e det vara möjligt?
B e r g m a r k visste inte, hur h a n skulle handla.
» Du ä r så tyst, » sade Gren en dag.
» Är Maria sjuk? » B e r g m a r k skakade på hufvudet.
Gren för- sökte sig med ett l e e n d e: » Olycklig i äktenskapet? » B e r g m a r k tyckte sig höra det osäkra i to- nen och förstod att h a n måste tala.
» Vill du äta m i d d a g med mig i dag? » frå- g a d e han.
Gren tackade.
» Du vet väl, att det alltid gör mig ett nöje att vistas i din familj. » II.
Julen efter föd- des E s t e r och Gren stod fadder.
Han höll vid supén efter barndopet ett skämtsamt tal, i hvilket han hoppades att när dottern blifvit giftasvuxen det skulle för- unnas h o n o m.
a t t bli den förste, som friade.
På bordet lade h a n samtidigt ett etui, där det fanns knif, gaffel och sked, allt af silfver.
N ä r B e r g m a r k b e u n d r a t det, tog h a n sitt glas, skålade och s a d e: » Du samlar r e d a n till bohaget, din åttan. » Men dessförinnan h a d e en annan händelse inträffat.
F r u B e r g m a r k h a d e talat med sin m a n om Grens besynnerliga blickar.
H a n k u n d e sitta och se på h e n n e långa stunder i sträck.
Gren och han möttes dagligen.
De sågo samma människor passera förbi på Skepps- brokajen, s a m m a sol lyste på dem båda, och » Nej, jag t ä n k e r bjuda dig på m i d d a g ute.
H v a d säger du om du Nord? » » Som du v i l l.
.
.
» De b å d a v ä n n e r n a gingo a r m i a r m från kontoret.
På Gustaf Adolfs torg stannade Bergmark: » Låt oss gå in på R y d b e r g i stället.
M a n kan tala ostördare där. » » Som du v i l l.
.
.
» Först vid kaffet k o m det.
Jo, det var sant, B e r g m a r k h a d e varit tyst den sista tiden.
H a n ville inte ljuga.
M e n det h a d e kommit en misstanke öfver honom.
H a n tyckte sig ha m ä r k t vid flera t i l l f ä l l e n.
.
.
men det var väl b a r a som han trodde.
Det var väl b a r a fanta- sier.
.
.
Gren satt och r ö r d e om sockret i kaffet.
» Kläm ut, » sade han.
B e r g m a r k lade sin a r m på h a n s axel och klappade honom ett par slag.
» Hör på h ä r!
E n sådan vän som dig får jag aldrig.
T r o d d e aldrig jag skulle få det.
J a g vet att jag m å n g a g å n g e r inte varit värd en sådan vänskap.
Men säg m i g: hyser du a n d r a än vänskapliga känslor för min hu- stru? » Gren såg ej upp.
H a n d e n, som r ö r d e om- k r i n g med skeden i kaffet, stannade med ens, och h a n rodnade.
» Du misstar dig, » ljög han.
» Fullständigt misstag. » Det blef tyst en lång stund.
B e r g m a r k satt och såg på gobelängen på väggen midt emot.
D e n a n d r e fortsatte att röra om i koppen.
Slutligen sträckte B e r g m a r k fram sin hand och såg tro- fast in i hans ö g o n: » Låt mig skaka din h a n d.
D u får förlåta mig, men jag tyckte det var bäst att tala. » » Naturligtvis. » Så lade sig Berg- m a r k s ansikte åter i de g a m l a förnöjda dragen.
H a n snop- pade sin cigarr, be ställde punsch och talade länge och allt varmare om de ras vänskap.
När skymningen föll på, fick h a n en i d é: » Ska vi ringa på till Maria och ta henne på teatern?
;) » Tack du, det skulle vara ett stort nöje.
Men jag k ä n n e r mig trött. » Det blef åter tyst.
Och när skymnin- gen mörknat, skiti- des de med ett nytt handslag.
» Jag har i alla fall sårat dig, » sade Bergmark.
» Visst inte ... » De gingo hvar till sitt.
Och efter den dagen besökte Gren ej mera B e r g m a r k s hem.
Om d a g a r n a möt- tes de två vännerna som vanligt på kontoret.
Men det var ej som förr.
Kamratligheten mellan dem var forcerad, leendet var ett skratt, skrattet en mask.
Om kväl- larna var den veke skalden ensam.
H a n gick ut på långa promenader, rundt Djur- gården, där h a n såg älskande arm i arm, på Kastellholmens klippa, där älskande sutto med a r m a r n a om h v a r a n d r a s lif.
Och under allt detta t ä n k t e h a n på B e r g m a r k s hustru.
Nu, när h a n ej mera såg henne, kom hon h o n o m n ä r m a r e.
H a n gick och smekte hennes gula hår, det håret han förut b a r a vågat ge en s n a b b och osäker blick, h a n såg djärft in i hennes blå ögon, de där ögonen, som h a n förr k n a p p a s t vågat möta.
H a n gjorde jäm- förelser mellan sig själf och Bergmark, och h a n t ä n k t e på med hur mycket mjukare och v a r s a m m a r e h ä n d e r h a n skulle ha behandlat
IDUNS henne.
H o n blef som en sång för veke skal- den, plågsam och ljuf som alla sånger äro,, dem m a n ännu ej fått forma till uttryck.
E n kväll, då h a n tändt den första höstbra- san, ringde det på tamburn.
H a n gick och öppnade.
Det var fru B e r g m a r k.
H a n stod till en början handfallen, kunde ingenting säga och h ö r d e sitt hjärta slå.
Men fru Berg- m a r k sade ett » god kväll, ursäkta jag stör, jag skulle bara vilja tala.
.. » H o n afslutade inte m e n i n g e n, utan gick rakt förbi honom in i rummet.
» Var så god och sitt ner! » fick h a n fram.
H a n satte sig själf också och tvinnade fing- r a r n a om h v a r a n d r a.
Så såg han på henne, såg att hon var sig lik, inga rynkor i pan- nan än, vackrarare, kanske litet fylligare.
&gt;; Hur mår Karl? » » Tack, han är som vanligt.
Det vet väl Oskar. » Det blef tyst en stund.
» Skall jag t ä n d a l a m p a n? » » Nej, det jag har att säga passar bäst i skymningen. » H o n fingrade på paraplyet, såg ned, läpparna rörde sig nå- gra g å n g e r utan ord.
» Jo.
.
.
jag har kommit hit.
.
.
Karl har skickat m i g.
.
.
säg, hvarför k o m m e r Oskar pldrig m e r hem ?.&gt; » Ja ... » Gren tog en pappers- knif och vände den ett par slag.
» Ja, säg det?
Karl har be- rättat allt.
Det var det där han sa.
Det skulle han inte ha gjort.
Men sådan är han nu en g å n g.
T ä n k e r sig inte för.
Men nu är han sig inte lik.
l i a n talar inte om annat än Oskar.
H a n tycker att det är som om han förlorat en bror.
Och vi saknar Oskar mycket båda. » » Ja ... » » Och det var min skull.
Det var min dumhet från början.
J a g sa ' en g å n g till Karl något om att Oskar satt och såg på mig, och jag tänkte aldrig på att det skulle k o m m a fram.
M en lofva att k o m m a hem igen.
Vi saknar Oskar så mycket. » Gren såg plötsligt upp.
H a n s blick såg rakt och skarpt in i hennes.
: Om det nu vore sant, » sade han.
» H vilket? » Gren tog ej bort sina ögon.
» Att jag tyckte om er. » F r u B e r g m a r k blef blek och litet osäker.
Paraplykryckan s n u r r a d e åter rundt.
H o n gaf till ett konstladt skratt.
» Nu ska inte Oskar skämta.
Ett sådant skämt gör mig rädd.
Och det var jag och Karl, som från början framkallade det. » » Naturligtvis. » F r u B e r g m a r k reste sig upp.
» Nej, nu ska jag gå.
Och Oskar lofvar att k o m m a? » » Som Maria vill. » H a n följde henne ut i tamburen.
Den kvällen dröjde det länge, innan lamporna tän- des i hans dublett.
III.
Åter kom det en handfull år.
Gren gick ut och in hos B e r g m a r k s, som om han varit barn i huset.
Ibland bar han blommor åt 25 JULNUMMER Maria, ibland choklad åt E s t e r och ibland ingenting.
H a n värmde sig vid elden i hu- sets brasa, och vännens hustru och h e m blefvo en ännu olösligare del af h a n s lif.
Och allt eftersom det unga, skygga i Marias väsen, det som kommit h e n n e under de första åren af äktenskapet att likna en fågel, som ej fått riktigt ro p å sin kvist, satt sig till en hand- fastare trygghet, k u n d e Gren se på henne tillbaka med samma säkra blick.
Ibland trodde han, att hans kärlek förflyktigats.
Men så k o m den åter fram.
Det var när Karl grä- lade på Maria, när h a n var brutal och svor.
D å t ä n k t e h a n: med hvilka v a r s a m m a hän- der skulle jag inte b e h a n d l a dig.
.
.
Så blef B e r g m a r k sjuk.
Gren visste att det var en sjukdom till döds.
H a n kom på besök J a g trodde aldrig själf, att det låg någon san- ning i det.
Men jag v a r dum. » E n morgon, en vacker s e n s o m m a r d a g vid half elfvatiden, kom det ett telefonbud till Gren på kontoret.
Om h a n han ville k o m m a till fru B e r g m a r k så fort som möjligt?
Gren fick en droska på Skeppsbron, och me- dan k u s k e n k ö r d e åstad, satt h a n och t ä n k t e: Var B e r g m a r k redan d ö d.
.
.
D å slog plöts- .ligt en t a n k e ned på h o n o m: nu, när hon blef f r i.
.
.
D e n bet sig fast i honom, un- derligt lockande.
.
.
ett eget h e m.
.
.
N ä r droskan stannat, r u s a d e h a n uppför trapporna.
H a n behöfde inte ringa, han var väntad, jungfrun stod i t a m b u r e n med dörren på glänt.
Gren kastade af sig hatt och rock, gick tyst och snabbt bort till sjukrummet och öppnade dör- ren.
F r u B e r g m a r k kom emot honom med t å r a r i ögonen.
H o r slog a r m a r n e om hans hals, hennes hufvud sjönk in mot hans skuldra och hon brast ut i h ö g a snyftningar.
» Så.
.
.
så.
.
.
» tröstade Gren.
E n värmevåg strömmade inom honom.
Men så såg h a n bort mot sängen.
B e r g m a r k låg med an- siktet mot dörren.
H a n s ögon h a d e vridits på s n e d.
.
.
Gren tyckte att de voro spända rakt mot honom, stela, stirrande, hemska, som de sågo en ohygg- lig och grym scen.
Skräcken fattade Gren.
H a n slet sig lös från fru Bergmark, stapplade ut i h v a r d a g s r u m m e t och sjönk ner på en stol med h ä n d e r n a för ansiktet.
F r u B e r g m a r k kom efter.
H o n stödde sig mot fönsterpo- sten och vred näsduken i sina händer.
» Det ä r nog slut snart.
Å ...
åh.
.
.
slut snart. » Grens ansikte formades i en grimas.
» Om b a r a doktorn ville kom- ma, » snyftade fru Bergmark.
D å reste sig Gren.
H a n öpp- n a d e åter dörren till sjukrum- met och möttes åter af samma blick.
H a n ryckte åter till, m e n stängde dörren efter sig, gick sakta fram öfver golfvet med blicken hela tiden mot Berg- mark.
H a n lutade sig ner öfver den döende, hörde hans korta, H svaga a n d h ä m t n i n g a r.
» Kan du höra, hvad jag sä- ger? » hviskade Gren.
D e n d ö e n d e r ö r d e sig ej.
D å lutade sig Gren ä n n u djupare öfver honom och hviskade i hans öra: » Om du ä n n u k a n förstå, hvad dina ögon se, tro mej, det var inte sant, det du såg.
Tro m i g!
Det var sorgen. » Den döende ö p p n a d e munnen.
H a n gjorde cn våldsam ansträngning med kroppen, som om han ville resa sig upp eller vrida sig u n d a n något.
Och han blef liggande med an- siktet i vädret och ögonen stirrande rakt upp.
Och så blef h a n stilla.
Gren såg åter in i denna stela blick.
Och plötsligt for en kall rysning genom alla hans nerver, m e d a n han för alltid slöt sin vän B e r g m a r k s ögon.
Men dea blicken d ö d a d e också för alltid Grens d r ö m m a r om ett riktigt, ett eget hem.
.
.
(Illustratör: D.
Ljungdahl.)
1 hvarje eftermiddag, satt vid den sjukes bädd och försökte skoja upp honom.
Men allt som tiden led och också B e r g m a r k fick klart för sig, att slutet snairt skulle komma, talade han med Gren om sina bekymmer, om döden, om ett lif efter detta.
Och alltid kom han tillbaka till d e t t a: » Hur skall det bli m e d Maria och E s t e r?
H u r ska det bli? » » Du ska vara trygg, » svarade Gren.
» Full- komligt trygg. » » Nej, det k a n jag inte vara.
Ingen pension får hon och inga pengar lämnar j a g efter mig.
J a g har bestämdt inte lefvat rätt. » » Du har lefvat rättare än jag.
Du har gift dig. » E n a n n a n g å n g sträckte B e r g m a r k ut sin h a n d mot G r e n: » Tack för vår vänskap.
D e n h a r b a r a grum- lats af ett.
Det var, när jag sa det där du vet.
26 ÄR A L L A S Y S K O N E N redan stodo samlade i tamburen, k o m E r i k halfgråtande.
» Mina bästa skor har blifvit för små och hvardagsskorna äro alldeles trasiga och inte kan jag gå bort på bjudning i stöflarna häl- ler! » sade han.
» Alltid är det något krångel med Erik, » sade hans äldste bror, som redan öppnat far- studörren.
» Krångel, » r o p a d e Erik, » krångel!
Är det mitt fel?
Ida har glömt att lämna hvardags- skorna till lagning, och för resten behöfver jag nya. » » Det tycker j a g du borde ha önskat till jul. » » Till jul!
H v a d vore det för något nöje!
J a g har minsann fått så m å n g a nyttiga saker ä n d å!
Jämt är det jag, som.
.
. » Men äldsta systern, som hjälpt de minsta två på med vantarna, afbröt nu och sade be- stämmande: » Erik får gå i h v a r d a g s s k o r n a i alla fall!
Låt b a r a bli att visa upp sulorna.
Vi måste skynda oss. » Och så bar det i v ä g; de små h o p p a d e re- dan af otålighet att få gå.
E r i k kom sist.
Det h a d e b a r a funnits ett par galoscher kvar i tamburen, moderns allra mest aflagda par pampuscher, och dem h a d e han alltså måst taga utanpå de fatala skorna, af hvilka den ena h a d e ett stort hål i sulan och den a n d r a en lång spricka tvärs öfver ofvanlädret.
Alltid var det så, alltid h a d e han otur, alltid k o m han sist, och speglosor fick h a n till på k ö p e t!
N u gingo syskonen där framför honom, de voro något till ifriga, och h o n o m t ä n k t e naturligtvis ingen på, att han blef efter!
Det h a d e eljes inte varit för mycket, när han så till på köpet var den ende, som inte kom riktigt hel, utan måste u p p t r ä d a på jul- kalas i spräckt sko.
Julkalaset, nästan det enda kalas m a n bjöds på under hela året — och nu var det fördärfvadt för i år.
Och han snubblade fram i snön i m a m m a s allt för stora gamla pampuscher, halfspringande ef- ter de a n d r a, halfgrinande, förlamad af tan- ken på sin eviga otur.
Alltid så med honom, alltid s å!
H e m m a om kvällarna, när han låg i sin säng, då var det annat.
Då tänkte han så storartade tankar, att syskonen skulle häpnat, IDUNS JULNUMMER om de vetat något.
Så här till exempel: en stor salong med främmande, fina damer i bästa klänningar och blommor på håret, her- rar i klungor.
De prata och skratta som det brukas på bjudningar, så att det är ett riktigt sorl i rummet.
Brrr — br — brrr.
Då öppnas dörren, E r i k k o m m e r in.
Alla tystna.
H a n har gått direkt ur sängen, i nattskjortan, som han är, och han har tagit munspelet med sig och det spelar h a n på.
H a n spelar så hän- förande vackert, att ingen någonsin hört nå- got vackrare, och när h a n slutat, springa alla fram och prisa och tacka honom och äro för- u n d r a d e öfver all måtta.
Men E r i k är lika lugn, han bryr sig ej det minsta om dem.
H a n säger e n d a s t: » Gud tillkommer äran! » Ty detta hör till.
Och därpå lämnar han rummet som han kom, går tillbaka till sin säng och är lycklig i Guds och ingen an- nans sällskap.
Men i verkligheten liknade ingenting detta, i verkligheten sprang han nu där i sina tra- siga skor, och g a t a n var snöig och tom och syskonen b r y d d e sig inte om att vänta på h o nom, och allt var som vanligt, afvigt och tråkigt.
: Det blef inte bättre, när h a n k o m fram.
Till det stora kalaset hvar juldag hos far- mor bjödös föräldrarna på middag, och så fingo b a r n e n k o m m a efteråt, klockan fem.
Alla kusinerna voro där och m å n g a andra.
Ända till helt små b a r n voro bjudna med.
I stora salen var en väldig julgran, hvart år var den lika stor, och den plundrades icke, ty där fanns ingenting ätbart på den, endast vackra saker, stjärnor och glitter, små lyk- tor och kulörta ljus, och det dansades om- kring den.
Det blef en förfärligt stor ring i dansen, ty det var alltid så m å n g a hos far- mor, och d e n n a dans med de många, m å n g a människorna, som sjöngo en stor kör, den mindes m a n år från år likt den mest under- liga och sagolika högtidlighet.
D ä r kom folk till detta kalas, som m a n eljes aldrig såg på hela året, bland annat några pojkar, hvilka icke gingo i skolan, emedan de bodde på landet, och hvilka voro de allra trefligaste.
Icke på hela året h a d e E r i k så roligt med n å g r a k a m r a t e r som med dessa, hvilka han sedan ofta t ä n k t e på, kallande dem i sitt hjärta endast » gossarna », ty h a n glömde år från år bort hvad de hette.
Men hur skulle det nu gå med de trasiga skorna?
Om gossarna finge se det?
Den skon, som bara hade trasig sula, den kunde m a n dölja, om m a n tänkte på det hela kvällen, men den med en stor spricka tvärs öfver of- vanlädret?
Den syntes för hvarje s t e g!
I farmors tambur tog E r i k af pampuscher- na, och han steg med syskonen in i våningen som om h a n varit halt, den mest kompro- m e t t e r a d e foten släpande b a k o m den andra.
H a n hälsade på farmor och kysste äfven sin mamma, och därpå gick han bort och ställde sig b a k o m ett litet bord med fotDgrafialbum, som han fördjupade sig i, m e d a n syskonen spridde sig bland de andra gästerna.
Och han vågade ej se upp af fruktan att » gos- sarna » skulle vara k o m n a och upptäcka ho- nom och vilja d r a g a honom med sig.
Emel- lanåt tittade h a n försiktigt ned på sin fot, rörde på tårna och såg därvid, hur den för- färliga sprickan gick upp och syntes som en glänta på en dörr.
Hela aftonen var för- störd.
Nu spelades det upp ute i salen, E r i k h ö r d e att det var farmor själf, som satt sig till pianot, och det var den g a m l a vanliga pol- sk-an, som man alltid började m e d: Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen räcker fram till påska!
Sedan k o m nigardansen, Skära hafre, Ud- den står och sofver, klappdansen, Väfva vad- mal, och i Väfva vadmal b r u k a d e » gossarna » alltid ställa till oreda, de foro omkring som vilda skottspolar, och det tjöts och skrat- tades.
Alla samlades emellertid nu till salen, och ingen m ä r k t e att Erik blef kvar i för- maket — nej, det var klart, ingen märkte det!
Nu sjöngo de » jul igen » därute, och här stod han alldeles ensam i det alldeles tysta, öfvergifna rummet.
» Gode Gud, » hviskade han, och t å r a r n a sutto i halsen, så tjockt att h a n inte skulle kunnat saga ett ord högt.
D å fick E r i k en ingifvelse.
Plötsligt l ä m n a d e han sin post b a k o m bor- det med fotografialbumen, efter en snabb blick b a k o m sig smög han g e n o m tambur- dörren, och i nästa stund stod h a n ute i mörkret på farstubron.
Inifrån hörde han d a n s a n d e, men framför honom låg g å r d e n fullkomligt stilla, öde och tyst.
Midt i den stora drifvan h ä n g d e julkärfven åt fåglarna
IDUNS orörlig på sin, stång, och öfver Erik var endast m ö r k e r och mörker utan en stjärna.
» Gud bor också i mörkret, » tänkte E r i k fromt, ty först h a d e det varit honom emot a t t i c k e se en enda stjärna, ett tecken på a t t den h a n sökte var beredd att höra ho- n o m.
Jo, Gud bor också i mörkret — och s å k n ä p p t e han ihop h ä n d e r n a och bad ut åt d e n öde g å r d e n: » Gode, gode Gud, gör så att min trasiga s k o inte syns.
N ä s t a n aldrig på hela året ä r det någon bjudning mer än den här, som ä r allra roligast, och jag ber dig af hela mitt hjärta, ditt lilla barn.
H v a r t jag mig i värl- d e n vänder, står min lycka i Guds händer.
A m e n.
Och då vill jag försöka att vara snäll h e l a detta år ä n d a till nästa jul.
Amen. » Erik h a d e knipit ihop ögonen och b a d fort, ty h a n frös och l ä n g t a d e redan in, genast viss om att ha blifvit bönhörd.
Men då det i samma ögonblick föll honom in, att han b o r d e s k ä m m a s att slarfva med bönen, dröjde h a n ännu på farstubron så lång stund som h a n behöfde för att g a n s k a långsamt räkna till tio.
D ä r p å s p r a n g han in, befriad från alla bekymmer.
I salen pågick dansen.
E r i k ställde sig i d ö r r e n; på sin sko vågade han ej se.
U t e p å golfvet ringlade en långdans, nu styrde den å t h a n s håll till, en flicka s p r a n g i spetsen.
» Nej men Erik! » ropade hon.
» Kom med! » O c h hon tog honom bums i handen, och strax d ä r p å drogos ännu ett par små pojkar med o c h sedan ett par farbröder, d ä r p å en fröken, ja, en hel rad, så att Erik, långt ifrån att vara sist, med ens befann sig midt i dansen.
R u n d t salen gick den, rundt julgranen, ut i förmaket, g e n o m farmors rum, g e n o m fa- sters rum, g e n o m serveringsrummet, stora t a m b u r e n, vindstrappan, upp, ner, ut och in — och nu bildade den nystan inne i salen igen, och m a n fick krypa och sno sig och trassla in sig och g ö r a oreda, tjuta, skratta, och midt i härfvan stötte E r i k ihop med » gossarna ».
— » Tjänix! » ropades, och så bar det iväg ut i k o r r i d o r e r n a och serveringsrum- men, där man var i vägen för allt och jagades 27 JULNUMMER bort och mutades u n d a n med småbröd och snask och var indianer och röfvare, m e d a n de stora för omväxlings skull fingo en ordentlig vals i salen.
Så förflöt aftonen, otroligt hastigt som all- tid kalasen hos farmor, och dock till b r ä d d e n m ä t t a d med alla danser, lekar och roligheter, som m a n öfver hufvud k ä n d e till.
Ett par g å n g e r for g e n o m E r i k s m e d v e t a n d e: Skon, s k o n!
Men h a n såg ej på den, och ingen • talade om den, ingen märkte den.
Gud hade hört honom.
H a n behöfde endast minnas att icke sparka alltför högt i dansen, så att den andra, den med hålet i sulan skulle synas, ty den h a d e icke inbegripits i b ö n e n; men skon med sprickan, den var räddad.
Trött och sömnig kom E r i k hem.
» Hade ni roligt, barn? » frågade modern som alltid, och hon kysste b a r n e n till godnatt och gladde sig åt deras nöje, satt en stund vid deras b ä d d a r och hörde dem berätta, innan de föllo till ro.
Ingen mindes E r i k s ' s k o r, och till sist hade han glömt dem själf.
» Den här jul- bjudningen är den allra roligaste af alla, som har varit, » sade han, och h a n h a d e stoppat fikon och russin med sig i fickorna och låg och åt af dem i sängen.
» Din lilla slarf! » sade m o d e r n och klappade h o n o m på kinden, innan hon tog l a m p a n och gick.
E r i k låg i mörkret, h a n kröp väl ner un- der täcket, synbilder af ljus och människor och den stora glittrande granen fyllde rum- met, och julmelodierna vaggade honom ljuf- ligt, tills h a n gled in i drömmen, en enda lång fortsättning på de lyckliga timmarna.
Men under stolen med hans kläder stodo skorna, de trasiga skorna, som i morgon åter skulle vara lika trasiga, med hål i sulan och spricka i ofvanlädret, synligt för hela världen och alla människor, så att alla måste förvåna sig öfver att de ingenting m ä r k t dagen förut.
Och då skulle E r i k gå afsides och tyst lofva den g o d e Guden, sin hemlige och t r o g n e hjälpare.
(Illustratör: Artur Sahlén.)
PA HEMMET E L F = I HORRBÖ » T O DÅ, hvad de det ha.
Vet fru Lande- I lius.
.
.
ah, denna gamla, g a m l a historia!
^ Kan m a n tänka sig, här — h ä r!
—, inom våra tysta murar, här utageras så m å n g a små romaner, riktigt r ö r a n d e små romaner.
De hålla af.
.
.
men jag talar visst lite för högt, låt oss stiga in här — jo se de hålla af hvarann! » » Ah!
T ä n k a sig.
.
. » » Jo då.
Jag får förstås del af allt och måste ge råd i deras små angelägenheter.
Och det har sig inte alltid så lätt, ska ' jag säga, olika naturer —, så m å n g a hufvud, så m å n g a sin- nen.
Somliga går det så bra med, a n d r a d ä r e m o t.
.
. » » Nej, men det måste fröken E h r n b e r g be- r ä t t a!
De ha m ö t e n?
Och förklaringar?
Skrifver bref.
.. Ah berätta! » » Möten!
Åhnej.
.
.
Det vill säga, det kom- mer aldrig så långt.
J a g söker ju alltid tala dem tillrätta, framhåller för dem det hopp- lösa och omöjliga i dylikt och att de böra bannlysa alla s å d a n a tankar.
D e kunna ju aldrig få h v a r a n n.
.
.
Och det är ju bäst — naturligtvis — att inte.
.
.
U n d e r sådana för- hållanden.
.
.
M ö t e n!
Nej, det ginge nog inte väl. » » Nej, naturligtvis.
Men t ä n k ä n d å!
.
.
.
Och de låta tala vid sig, som man säger?
I dylika fall är ju människan oftast lite egensinnig — flertalet af oss, gunås. » » Med religionens hjälp.
— Ack, det är nog duster ibland, vill jag lofva, svåra duster.
M ä n n i s k a n söker ju trotsa, helst i ungdomen, och då får m a n som vårdarinna inte ge ef- ter.
.
. » » Åhnej, det vore nog inte rådligt att låta det k o m m a till något vidare.
Det skulle just bli sköna historier — kärleksförhållan- den bland eleverna i H e m m e t.
Det blefve nå- got för staden att dryfta, det! » » Men — a c k!
det är så vackert, så r ö r a n d e med deras sympati för hvarandra.
Så fint, så fint deras k ä n s l o l i f.
.
.
, som jag nu är dömd till att efter bästa förmåga kväfva och hålla nere — » Det h a d e varit styrelsesammanträde på Hemmet.
Det var det alltid till jularna.
Så värst mycket var det ju inte att ordna och besluta om, ty allt gick sin gilla g å n g, men alltid gifvetvis något.
Och g ä r n a dröjde sig då en och a n n a n kvar n å g r a minuter efteråt — helst d a m e r n a — för att växla n å g r a ord apropå med den afhållna, allmänt a k t a d e föreståndarinnan.
E n klenod för öfrigt: hon mer än gick upp i sitt kall, hon offrade sig.
Eleverna täflade också i att visa h e n n e sin tillgifvenhet.
H o n var på samma g å n g deras mor, syster och förtrognaste vän — idealet för en föreståndarinna, helt enkelt.
Just där landet sade farväl och staden bör- jade hopa sina husmassor i rader och fyr- kanter, noga upplinjerade, med sten på sten och sten bredvid sten, sten och alltid sten, allt hårdt, sterilt, välafpassadt — just här på gränsen, som för att förmedla öfvergån- gen, låg bland trädgrupper och välgörande
28 tvångsfritt en leende bukett af hvita villor.
Och midt ibland dessa, på en kulle, skyddadt mot norr af häck och buskager, Hemmet.
Härligt högt, med stad och land och haf i sikte.
Med sol i slösande ymniga flöden in g e n o m riktigt kungligt stora fönster, kyrk- fönster nästan.
Sol — ja ack, hvad sol behöfdes väl här- inne!
Ljuset, glädjen, hoppet.
Var inte Lovisa illa d ä r a n nu igen.
Vis- serligen var den nya silfvernålen utmärkt, men att hålla ut h v a r e n d a d a g var ä n d å en omöjlighet.
T ä n d e r n a ömmade, och då var det också förbi med matlusten, humöret i olag och allt.
Att spara t ä n d e r n a i arbetet lät sig inte göra, ty så snart det fastnade i stramaljen, gällde det att bita i och dra.
De där o v e r k s a m h e t s d a g a r n e — det var då riktiga plågodagar.
Eljes var Lovisa den skickligaste på sitt om- råde af alla flickorna.
Ah, hvilka b r o d e r i e r!
Fina som spindelväf.
Också skulle alltid Lova fram, så snart någon mer b e m ä r k t person eller g y n n a r e af H e m m e t kom på besök, fram och niga och få en klapp på den tunna axeln och n å g r a e r k ä n n s a m m a ord.
Det var hennes egentliga solstunder.
N ä r kronprin- sessan vid ett tillfälle gästade H e m m e t — beseende och b e u n d r a n d e arbetet som alla a n d r a — kallades Lova in, alldeles särskildt, fick en smekning på kinden af den fina, vackra h a n d e n och n å g r a vänliga ord på litet bruten svenska.
Då blef det Lova för mycket.
H o n måste rent skynda sig ut, nedför b å d a trapporna och in i vedkällaren och gråta.
A!
Det k ä n d e s så underligt.
H o n k u n d e inte förklara d e t; b a r a gråta.
E n så h ö g person h a d e smekt henne, stackare.
E n per- son af de kungliga — k u n d e hon inte få dö nu, så lycklig som hon var!
Ja — ty detta var väl ändå det högsta, det härligaste, var det infe?
För henne, vill säga.
H ö g r e k u n d e h o n ju inte k o m m a — eller.
.
.
?
Jo, det var nog det högsta för Lova.
Det där a n d r a — nej.
.
.
Ähnej, hon skulle inte gå och öfverlämna sig åt n å g r a fantasier.
Sådant är farligt, h a d e fröken sagt.
E n flicka, som s a k n a d e b å d a a r m a r n e, inte k u n d e hon f å.
.
., det var ju en omöjlig sak.
Och det h a d e föreståndarinnan sagt henne nu så IDUNS JULNUMMER m å n g a g å n g e r: Lova skulle inte vara dum.
Lova skulle b a r a söka utveckla sin konst vi- dare och bli en riktig mästarinna i finbrodyr.
Bli b e r ö m d och få medalj och diplom.
Och så kanske, när k u n g e n h a d e sina vägar ditåt n å ' n g å n g — ja ja, hvem vet, hvem vet!
.
.
.
Att få stiga fram i alla elevernas närvaro och höra fröken s ä g a: » Här, E r s Majestät, här är just flickan, jag talade om — Lovisa Johansson.
H o n är det, som broderat den där soffkudden med krönta n a m n c h i f f r e t.
.
.
» Och då skulle k o n u n g e n — konungen själf, tänk!
— k o m m a fram till Lovisa och.
.
.
Ja, så där h a d e fröken talat förstånd med Lovisa.
Och Lovisa h a d e då insett det rätta och med en glädjens r o d n a d på det visst inte fula ansiktet vid t a n k e n på den — möjligen — förestående kungliga äran gått tillbaka till sin b å g e.
D e n stora silfvernålen, med » öga » på midten, sköts åter in och ut g e n o m mönst- ret, fattades med läpparne och drogs igenom, gick det trögt, måste t ä n d e r n a till.
Nu var hon på det klara med den s a k e n: bara tänka på sitt arbete och inte på något annat, vara flitig och intresserad, sticka mycket nog- grant, ge akt på de allra finaste små skift- ningar å mönstret, forma ut blad- och blom- stermotiven med s k u g g n i n g a r och nyanserin- gar — ja, — och gå rent upp i sitt verk.
Bita i och dra igenom med tålamod och kär- lek till uppgiften — det skulle hon — ja.
Det var ju godt att ha silfvernålen.
D e n ska- d a d e t ä n d e r n a minst — tenn var mjukt, och det höll dåligt, stål alldeles för hårdt.
Så k u n d e det gå en halftimme, timmen kan- ske vid sybågen, som var ' stående, fäst rätt upp och ned på bordet, så Lova k u n d e be- kvämt k o m m a åt den på båda sidor med hufvudet — en timme, ja, men då var hon åter där i g e n: Johan, inne i mansafdelningen.
H e r r e Gud, att inte k u n n a få honom ur sina t a n k a r!
Inte k u n n a sticka sönder den där dåliga känslan med nålen, rent af sy in hela det där fåfängliga grubblet i det fina tapisseriet.
Åh — J o h a n!
H a n var ju inte som de a n d r a heller.
F ö d d var h a n med ordentliga lemmar och h a d e af dagligt strängt utearbete en riktigt präk- tig, väl utbildad muskulatur, ett ansikte med kraft i dragen, ett riktigt m a n s a n s i k t e och inte så där ynkligt bedjande uttryck som alla de a n d r a stackarne där, ett bröst, höghvälfdt och härligt, och en axelbredd — a h!
Det var ju också järnvägsolyckan, som skaffade h o n o m till H e m m e t: b å d a l å r b e n e n afskurna.
Måste nu bäras från och till ar- betet.
» Nooo.
.
.
nooo.
.
. » nynnade en af flickorna vid det långa arbetsbordet i den gemensam- ma salen, vände på sina lärftstycken och slä- tade ut vecken — » noo.
.
.
noo.
.
. » igen, emellanåt » nuu.
.
.
n u u.
.
.
» eller » doo.
.
.
doo.
.
.
doo.
.
. » eller dylikt, det kunde ingen så noga uppfatta, och det var ju inte hufvudsa- ken heller.
Åhnej — det hufvudsakliga satt nog därinne, snedt öfver korridoren, på en skomakarstol och putsade ett par nya kängor — och hette så mycket som Per Gustafsson.
».
.
.
Noo.
.
.
noo — duu.
.
.
duduu.
» Lilla J o h a n n a — » Grodan » — var H e m m e t s skönhet, h a d e ett fint, aristokratiskt ansikte och ögon, som hon k u n d e bedja sig ifrån m å n g e t trist och tålamodspröfvande småar- bete med.
D ä r hon satt vid bordet, vid sin vef-maskin, k u n d e ingen se något märkvärdigt med henne, men så snart hon lämnade stolen, för- svann hon n e d o m bordskanten.
Lilla Johan- nas kropp slutade nämligen omedelbart ned- om höfterna, de förtvinade förkrympta s m å benen mera a n a d e m a n sig till under den tomma klädningskjolen, då hon på sned ha- sade sig fram utåt golfvet, stödd och buren på armarne, i korta satser.
Däraf namnet » Grodan », som hon själf skrattade åt.
H a d e varit länge på H e m m e t och var nu fri från allt, som k u n d e få n a m n af t r o t s; var nu idel ödmjukhet, resignation och stora bed- jande ögon.
T r o d d e man, ja.
».
.
.
Du.
.
.
du.
.
.
duu — duu — uh.
.
. » Gustafsson h a d e kommit d u m p a n d e på sina g u m m i s k o d d a träben förbi den öppna dörren till kvinno-afdelningen.
Det var på förmidda- gen.
E n lång, l ä n g t a n d e blick öfver vcf- maskinen på bordet h a d e smugit sig h a n s trötta ögon i möte — lyst upp i tristheten, gengäldats, så att två par innebleka kinder fått färg.
I d e t s a m m a hördes de mjuka, välbe- kanta stegen från kontorsrummet n ä r m a sig, och t r ä b e n e n d u m p a d e hastigt vidare.
Se därför n y n n a d e » Grodan » i dag — en strimma sol är ju också sol!
K a m r a t e r n a kring det långa bordet bytte blickar.
E t t tyst, förstulet » såg du? » gick från öga till öga.
Det h a d e h ä n d t något.
D a g e n var en af de märkliga.
Det här k o m det nog att hviskas om minst en m å n a d inne i deras små sofrum om kvällarne (där- inne, där de kompletterade och hjälpte hvar- a n d r a på bästa sätt vid toaletten: blinda Mari med sina skickliga fingrar och H a n n a från Storängen med sina goda ögon, men för- krympta händer, Grodan, utan ben, Lovisa, utan a r m a r e t c).
Och saxarna rasslade, nålarna sprungo.
Samtidigt föllo yxhugg, skuro flinka hand- sågar, snidade flitiga eggar inne i snickeriet.
Svarfvarna fräste och polityr-lapparne gledo smidigt öfver allt glattare, spegelblankare ytor.
I skomakeriet klappade h a m m a r e på sullä- der och borst fästes på becktrådar.
Borst- binderiet h a d e brådt med att hinna få de fina klädborstarne, de nya dammviskorna, h a t t p u t s a r n e eller de grofva golfsoparne fär- diga till julutställningen.
Det låg en sådan ifver, ett så b r i n n a n d e in- tresse öfver allt och alla.
A r b e t a!
— arbeta för att g l ö m m a — arbeta för att inte hem- falla åt g r u b b e l och onyttiga t a n k a r — och arbeta för att göra den kära föreståndarinnan
IDUNS glad, få ett godt ord af henne, en uppmun- t r a n d e nick eller ett förtjust: » nej, så vac- kert ».
.
.
när någon rik- tigt h a d e lyckats med sitt verk.
Det var ett sådant rivaliseran- d e om detta.
Man täf- lade och täflade, så svetten rann.
Men rätt hvad det var, kunde handen med hyfveln, stämjär- net, vinkeln, svarfstålet viljelöst sjunka ned och blicken frånvaran- d e glida ut genom fönstret — ut öfver ta- ken, h a m n e n, fjärden — ut i det stora vida, fria, som de voro så godt som afstängda ifrån.
Stiri a hungrigt, sökande, och dock in- g e n t i n g se — u t å t.
B a r a inåt, i sugande, försmäktande hjärte- törst.
De där l ä n g t a n d e, brännande, snyftande blickarne!
H ä r fattades arm och ben, där b å d a benen, därborta åter var ryg- gen sned, h ä n d e r n a för- tvinade med slappa, omöjliga fingrar — eller fötterna förkrympta och vända bakåt eller inåt — benen h a d e slutat växa vid 1 0 — 1 2 - årsåldern o. s. v. Men alltid, alltid fanns där ett hjärta.
Ett stackars dåraktigt litet människohjärta, som inte ville ta reson.
Som frågade och frå- g a d e sitt » hvarför ».
Som glömde frökens väl- menta, kloka råd, trots föresatser.
• E t t hjärta, af precis s a m m a slag som andra människors, med samma förnimmelser, sam- ma varma r ö d a.
.
.
ticke-tick — du och j a g!
Ticke-tick — inte bara jag, och inte bara du, utan vi båda.
Ticke-tick — två och två, inte längre detta e n s a m.
Gode Gud, som ' s k a p a t detta i vårt bröst, gif hjärta hvad hjärta tillhör!
Det var en m i d d a g — under rasten.
F r ö k e n h a d e glömt sin pincenez vid Lovas sybåge, där på förmiddagen ett nytt, konst- rikt och inveckladt mönster gemensamt stu- derats.
De raska, men mjuka stegen dämpa- des och nästan förtogos af m a t t a n i korrido- ren, där den lågt stående-middagssolen göt hela sitt flöde genom gafvelfönstrets väldiga ljusfång.
K a m i n e r n a glödde med sakta s u s; de h a d e att värma vestibul och allt härute.
Rasslet af bordsservisen hördes fr an den ge- m e n s a m m a matsalen inunder.
Till borstbinderiet stod dörren en liten, liten smula på glänt.
N å g o t prasslade och rördes därinne.
H v e m k u n d e det vara, så här under r a s t e n?
— Ah, öfvertidsarbete!
N å g o n julklapp att sända hem till far och mor.
Nåja, sådant fick man inte taga så s t r ä n g t.
.
.
Men k a n s k e pojkar smugit sig in från g a t a n för a t t.
.
.
Bäst att se efter i alla händelser.
F ö r e s t å n d a r i n n a n n ä r m a d e sig på tå.
V a r det skadegörare, skulle hon riktigt u n n a dem s k a m m e n att bli gripna på bar gärning.
För- siktigt öppnades dörren ännu något litet — ah!
Johan, sittande på golfvet, och Lovisa.
.
.
På knä h a d e Lovisa krupit bort till honom H o n h a d e ju ben — han åter h a d e armar.
29 JULNUMMER Och dessa hvilade nu kring den knäböjande flickans axlar och hals, m e d a n de b å d a krymplingarna möttes i en kyss.
Armlösa Lova och benlösa Johan.
D ö r r e n k n a r r a d e lätt — och ifrån hvar- andra, åtskils, flögo två dödligt förskräckta stackars människor.
Fröken ...
Himmel, hvar skulle de bli af!
H v a d vän- tade d e m?
— Sannolikt något förfärligt, nå- got svårt straff, så som de förbrutit sig.
Men inte ett ord kom öfver deras frökens läppar.
F ö r v å n a d e sågo de bäfvande två ett par tårar lysa i föreståndarinnans ögon, i det hon vände cm och tyst försvann in i sitt rum.
Ve ve, så de nu bedröfvat sin k ä r a fröken!
Aldrig skulle detta k u n n a förlåtas dem.
Ett sådant brott.
Att k o m m a bort ifrån d e t t a!
Ja, att m ä n n i s k a n nu också ska ' vara sådan — så oförnuftig, så.
.
.
så.
.
.
Och med tår efter tår pärlande utför kinderna smög sig Lova undan.
Med nedböjdt hufvud gled hon förbi alla dörrarna, de tomma tröjärmarna voro uppvikta och fastade med nålar i vec- ken tätt under öfverarmstumparne.
Längst ned mot stora u t g å n g e n låg hennes rum.
H o n tryckte p a n n a n mot låsvredet och ö p p n a d e.
Och stängde efter sig g e n o m att ge dörren en knuff med axeln.
Johan måste blifva där h a n var, ty på de korta stumpar, lokomotivhjulen lämnat, k u n d e han ingenstans förflytta sig.
stodo, o r d n a d e i t a n k a r n e och firade på så sätt julafton m å n g a gånger, innan den verk- ligen kom.
D ä r står den ena granen, vid öfre ä n d a n af det långa bordet, den bästa af dem.
Den med sneda toppen — ja den var det för all del intet fel på eljes, m e n.
.
.
— den står midtemot, där är det m i n d r e noga.
Ljus i de röda dala-stakarne, som H e m m e t fått så mycket beröm för, g r e n s t a k a r n e: två på bor- det — nej t r e!
— och så den där doften af n y b a k a d t och nystekt i hela huset, fest- doften, juldoften — hvarför kännes den alltid så där säregen vid jul?
Aldrig k ä n n e r man det » dofta jul » vid påsk t. ex.!
Och så när pastorn reser sig, fröken jämkar sig till rätta vid orgeln och alla eleverna, som k u n n a det, lämna stolarne och gå upp, då blir det så tyst, så tyst — så julhögtidstyst.
Ja — och alla äro så fina, med nytt och rent under och öfver — julrent —, i arbets- r u m m e n ligger allt så välordnadt, inte en spana på snickeriets golf, inte en .tråd inne i flickslöjden, kök och skafferi stå som till stormönstring, ja i själfva vedkällaren är det ordnadt och rengjordt på ett sätt som aldrig eljes.
Och grönt från barrskogen, som doftar så friskt.
Krukväxter och hyacinter, skänkta från blomsteraffärerna.
Hyacinter, j a!
flere s t y c k e n!
i långa lådor af trä och björknäf- ver.
.
.
!
Ja, det var ett sådant julande i t a n k a r n e långt i förväg, ett planerande, ett hviskande och u n d r a n d e och frågande.
Ty hur måste icke hvarje det minsta lilla i händelseväg utnyttjas h ä r!
* Nu s t u n d a d e jul till.
T v å vackra granar, årliga presenter till H e m m e t från en af de stora h e r r g å r d a r n e omkring, väntade redan nere i vedkällaren och h a d e fått m å n g a be- u n d r a n d e blickar af eleverna och varit före- mål för inte så få utläggningar dem emellan.
F ö r dem var hvarje händelse stor, därför att deras i n s t ä n g d a värld ju var så liten.
Som nu julen.
De r ä k n a d e och r ä k n a d e på fingrarne dagar, ja nästan timmar, som åter- Det k n a c k a d e på Lovisas dörr, försiktigt, frågande, hänsynsfullt.
Det var Fröken.
H o n tittade in.
» Om vi skulle gå in och titta ett tag igen på det nya mönstret, Lova.
Tillsammans.
J a g har just tid nu. » Det var värme och vänlighet i tonen, omöj- ligt att motstå.
(Illustratör: L.
Welamson.)
DEN Göteborgs Aftonblad jrtidnir • • 0 T E B 0 R Q S Svensksinnad, själf- A F T 0 N B L A D ra ra :0 x&gt; Dridda daglig CO Vi Västn 3 Svei •iges s ständig och orädd s REDIGERAD Rikt o c h ' Borås, Vänersöorg, fjätfan, Tlmåt, BidRöping.
Tiatfveckouppfagor: o NARINGSSKYDDANDE © © o © © © © © ® * © © o © © © © Sorässr^osten, © © © 0 © På grund af den stora sprid- ningen bland den bildade ocb burgna publiken i Sve- riges rikaste provins är S k å n s k a A f t o n b l a d e t ett Ypperlig annonstidning.
U p p l a g a 3 1, 0 0 0 ex. Postprenumeration 7 kr.
pr år.
Kvartal 2: 2 5, månad 7 5 ö r e.
Trofffjättans ZlfmärRfa i m e d Karlstad.
_ på annonsorgan.
ex. publik.
annonsör, s o m söker publik klasser ur alla i samhälls- är sedan gammalt Östergötland, ett af landets m e s t försumma att annon- anlitade a n n o n s o r g a n, med en burgen och köpstark publik.
sera i som är Norrköpings spridda tidning.
rata Herrar annonsörer " W som med sina tillkännagifvanden vilja träffa befolkningen i Arvika med dess cirka 6,000 invånare och det vidsträckta område, för hvilket detta raskt framätgående samhälle är hufvudorten, nämligen Jösse, och Gillbergs härader med deras inalles c:a 70,000 invånare, böra beakta, att Arvika Nyheter är den i dessa trakter mest spridda ett af Värmlands bästa 3,500 tidningen annonsorgan.
å 4,000 och utan tvifvel Totalupplaga ex. Arvika Nyheter är västra Värmlands enda frisinnade tid- ning.
Läses inom alia samhällslager, men har sin största sprid- ning inom landtbrukarklassen.
Annonspris: 5 öre före och 4 öre efter texten per millimeter.
Rabatt: 10 proc.
då annor.s införes 5 ggr, 15 proc.
för 10 ggr, 20 proc.
för 20 ggr Prenumerationspris: helt år kr 2,75, halfår 1,60, kvartal 90 öre.
mest la C Lokalorgan äfven för Linköping.
Nordmarks 11,000 Inom Östergötland och norra Små- land är den mera än någon annan tid- ning läst af hela befolkningen.
A n n o n s p r i s: 5 ö r e före, 4 ö r e efter t e x t e n p r millimeter, enkel spalt.
bör annonspris.)
har en fast upplaga l ä n s o c h K a r l s t a d s stifts tidning, U p p l a g a c a 8,000 e x.
bland k ö p s t a r k | 6itiigf v e c k o u p p l a g a Länets ä l d s t a o c h s t ö r s t a I ngen annonstidningar.
s n a b b a s t e nyhetsbringare.
6 1: s t a å r g.
1911.
Vermlands T i d n i n g.
är en af den sven- ska pressens IS Wermlands-Tidningen fjaffu.suppf.
T i d n i n g.
7 / Iefferuds (Komfiineradf A n n o n s e r a fjaij-v.zuppf.
V ä n e r s ö o r g s ^ o s f e n, enasf.
effektivt annonsorgan Göteborgs Aftonblad Vroffs o aktuellt illustrerad.
Nya Västra T) ag6fadef s o m vill g ö r a s i n affär eller s i n a v a r o r k ä n d a i S ö d r a S v e r i g e, k a n icke nå detta snabbare o c h säkrare än genom att annonsera i erbjuder G.
R.
B. ut-m en rikhaltig nubetsafdel- ning med egna telegraf- korrespondenter på alla viktigare platseri Europa, omväxlande och väl vald Den ledande tidningen i Södra Sverige förströelse- och familje- läsning, goda följetonger SNABB © VÄL UNDERRÄTTAD © MODERNT och noveller.
Inneh åll srik, folklig, lättlä Q s o m vill följa m e d h v a d s o m h ä n d e r och sker i d e n t r a k t af v å r t l a n d s o m m e d all r ä t t kallas " k o n t i n e n t e n s trös- kel ", läser - — Mode- utkommer i Lin- köping alla helgfria dagar i minst sexsidigt format.
annonspris!
Kafinarfidningen BERGSLAGERNAS TIDNING.
' Barometern Grundlagd 1 8 S 6.
sjätfsfändig, omväxfande, innefjåffsrtå.
" Utkommer 4- gånger i veckan (måndag, ons- dag, forsdag, fördag) fitf n e d s a t t v r i s U t m ä r k t vå Båda uppfagorna dagfig Tel.-adr.
: L i n d e s - effer 5 kronor v r år?
Tisdagar J ocfj fr edaq ar ufgzfvas under å r 1911 ' Katmarfidningen ' Barometerns Vecfio6fad.
§enom att prenumerera erfjåffes såfunda e n ® 0 @ @ Post o c h - tidning.
annonsorgan.
b e r g.
® © @ @ Postuppl.
: nära 3,000.
Totaluppl.
nära 4, 0 0 0.
0 0 0 0 Örebro läns mest spridda halfveckofidning.
Annonspris: 5 öre m m.
Prenumerationspris: 4 Kronor per år.
BOHUSLÄNINGEN som utgifves hvarje söckendags morgon erbjuder det yppersta tillfälle till fruktbar annonsering ej blott i Karlskrona stad och dess omnejd utan äfven inom de de flesta delar af Blekinge län.
ANNONSPRIS: B öre före text, 5 öre efter text, 7 öre i text.
Det skadar ej att vid annonsering anlita LLLLLFL TU INNI som utkommer 4 gånger i veckan, är vida spridd, pigg och vaken.
Nytillträdande prenumeranter erhålla, mot insändande af 30 öre till postporto, hela " Bohusläns Beskrifning " af Johan Ödman, Prost i Tanum på 1740-talet, så långt upplagan räcker, samt början af följetongen " Wildmar- kens Skatter, " af O. O. Gabrielson.
Prenumerationspriset endast 5 kr.
pr år.
Upplaga öfver 7,500 ex. Fördelaktigaste annonsorgan ENGEIHOLMS TIDNING är enda lokalorgan för Skåne.
Den, som önskar förbindelse med publiken i dessa bördiga trakter, bör anlita denna tidning, som är en af lands- ortens mest spridda dagliga tidningar.
Bohuslän.
rundt ELFSBORGS LÄNS ANNONSBLAD länets största ocn mest spridda tidning, som utgifves i residenssta- d e n V ä n e r s b o r g 2 g å n g e r i v e c k a n och m e d d e l a r allt h v a d a f vikt tilldrager s i g i hela länet.
Prenumerationspriset ä r f ö r helt å r k r.
1:75 å alla p o s t a n s t a l t e r i riket.
Fördelen af att a n n o n s e r a i Elfsborgs Läns Annonsblad fram- går a f följande utdrag u r postkontorets i Vänersborg journal an- g å e n d e tidningens s p r i d n i n g den 2 0 oktober 1910: Trollhättan .. 530 ex. Grästorp 303 ex. Ö r 212 ex. Brålanda 521 » Melierud 277 • Salstad 211 » Frändefors ... 465 » V.
Asaka 215 » o.
s. v.
Hela postupplagan öfver I Vänersborg m e d kringliggande landsbyggd sprides tidningen i e n upplaga a f öfver Annonspris 5 öre p r Vänersborg i oktober 1910. "
* y O O O - » j W w ^A-m O Ofifl O j V W millimeter.
Redaktionen.
FALU-KURIREN GEFLE-POSTEM är och Västra spridda länstidning Västmanland.
Förmånligaste annonsorgan.
Utkommer i Eskilstuna: 11,000 famn spridning och lördag).
V i s b y.
k r.
3 för helt år.
alla S k a r s t e d t, redaktör.
Kan Ni lefva p å 75 ö r e i m å n a d e n?
Troligtvis icke, men för detta pris kan Ni få I, FÖRTRÄFFL G I!
ANNONSORGAN.
Läses af W. Tidningens ägare och onsdag, öfver hela Gotlands län.
Utgifningsort: Frisinnad, helnykterhetsvänlig.
innehållsrik, utkommer 4 dagar i veckan (måndag, fredag Politisk färg: Falun i nov.
1910. ex. GOTLANDS-POSFEN, omväxlande, förmånlig annonstidning.
lllgifningsdagar: Måndagar, Onsdagar och Fredagar.
flnnonspriS: 5 öre å 1 sidan, 6 öre å 2 o. 3 sidorna samt 1V öre å 4 sidan.
2 Måndagar, Onsdagar, Fredagar och Lördagar- Prenumerationspris för G EF LE STAD och länets landsbygd.
Gefle-postens halfveckoupplaga BONDEVÄNNEN Kr.
2.
- — pr dr. mest en synnerligen anlitad o c h A N N O N S - T I D N I N G Dalarnes och därför Södermanland själ / ständig, DAGLIG MIDDAGS- OCH AFTON- TIDNING.
Prenumerationspris Kr.
7,50 pr år.
(GRUNDLAGD 1894) S t ö r s t a oct) mest spridda tidning U p p l a g a F Ö R M Å N L I G A S T E i landet uppmanas att prenumerera p å ESKILS TUNA-KURIREN Dagbladet nordvästra U D D E V A L L A Elfsborgare Innehållsrik och snabb daglig nyhetstidning.
Hvarje lördag medföljer veckobilagan &gt;Vy och Revy&gt; som på kort tid gjort sig ofant- ligt populär.
Prenumeration på hvarje post- kontor i riket.
Som annonsorgan obestridligt ett af Sveri- ges bästa.
samhällsklasser.
Helsingborgs-Posten SKÅNE-HALLAND är H e l s i n g b o r g s s t a d s, N o r d u e s t r a S k å n e s och är e n d a morgontidningen i norra Södra Hallands erkändt bästa Söderhamn Utgifves tisdag, t o r s d a g och lördag 64 å r g.
1911 a n n o n s o r g a n.
G o d v e r k a n !Ännonserna inkomma i stads- och postupplagan för samma pris.
göra annonser, införda i Helsingen, som eger jämn Utkommer a l l a dagar, äfven s ö n d a g a r.
Annonser beordrade till tisdagen eller fredagen stads- spridning särskildt bland länets jordbrukare, industri- upplagan inflyta för samma pris äfven idkare och affärsmän.
S ö d r a S v e r i g e s förnämsta sjöfarts- Skåne, södra Halland och Småland.
Halfveckoupplagan.
tidning.
Annonsera i H e l s i n g b o r g s - P o s t e n.
M e s t spridda platstidning.
Bästa annonstidning.
Törnämsta nyhetstidning pä platsen.
organ och Sjöfartstidning.
Politiskt 1 Landtmanna- v ak fin.
1 Prenumerera på H e l s i n g b o r g s - P o s t e n.
Annonspris: 4 öre efter texten 5 „ före 6,, inuti „ PrenutE erationspris: God rabatt vid längre annonsering.
helt år.
.
.
4 kr.
hälft „.
.
.
2 „ fjärdedels år 1 „ 1 månad.
.
30 öre.
Postarvodet oberäknadt.
T i d n i n g e n HUDIKSVALLS NYHETER J ä m t l a n d s - P o s t e n HERNÖSANDS-POSTEN ÅR MELLERSTA FRÄMSTA ORGAN.
NYHETS- O ANNONS- FÖRMÅNLIGASTE NONSTIDNING - - NORRLANDS DUSTRI I RIKA DEN AN- PÅ ÅDALEN.
IN- - - UPPLAGAN FEMDUBBLAD PÅ DE SENASTE = = = = = TRE ÅREN.
========== UTKOMMER I HUDIKSVALL 4 GÅNGER I VECKAN OCH ÄR HUDIKSVALLS STADS, LJUSDALS M UNICIPA LSAMHÄLLES OCH BERGSJÖBYGDENS BÄSTA ANNONSORGAN.
LJUSDALS NYHETER / GÅNG I VECKAN, ÄR VÄSTRA HELSING- LANDS OCH HÄRJEDALENS MESTSPRIDDA:::::::::::: TIDNING.
:::::::::::: i Ö s t e r s u n d är de moderatas organ inom Jämtlands län och har en köpstark publik bland länets landtmän, såväl som i residensstaden Östersund, vid den jämtländska tvär- banan och Inlandsbanan Östersund — Ulriksfors.
Är den enda ortstidningen, hvars upplaga nämnvärdt ökade vid 1910 års ingång (omkring 500 ex.) och den enda som icke sammanräknar obetydliga veckoblad och dylikt med hufvudupplagan för att vilseleda allmänheten.
Annonsaftal kunna träffas direkt med Jämtlands- Postens Annonsbyrå i Östersund, som äfven för- medlar annonser till öfriga tidningar både inom och utom länet.
Korrespondenten, Landskrona Tidning J ö n k ö p i n g s - P o s t e n U n d e r ÄR JÖNKÖPINGS STADS o c h LÄNS ÄLDSTA OCH OJÄMFÖRLIGT MEST SPRIDDA TIDNING med d e FLESTA ANNONSERNA o c h d e t om- f å n g s r i k a s t e INNEHÅLLET.
UPPLAGA 9,300 EX UTGIFVES ALLA SOCKEN- DAGAR.
PRENUMERATIONSPRIS: 5 KR.
PR ÅR.
HALFVECKOUPPLAGAN JÖNKÖPINGS LÄNS NY- HETS OCH ANNONSBLAD 2 KR.
ANNONSPRIS I EN UPPLAGA.
: RESP. 6, 5 OCH 4 ÖRE PR MM.
EFFEKTIVASTE ANNONSORGAN FÖR JÖNKÖPINGS STADS HANDELSOMRÅDE SAMT KÖPINGARNA HUS- KVARNA o c h VERNAMO, NÄSSJÖ o c h SÄF- SJÖ M.
FL.
SAMHÄLLEN.
har KARLS varit hafva något stads läns böra att m e d d e l a b u r g n a Kristian- befolkning, s o m organ a n v ä n d a l ä n e t s s o m dagl.
m e s t s p r i d d a u t k o m m e r i t i d n i n g, e n u p p l a g a a f öfver 7, 0 0 0 exemplar.
LANDSKRONA ÄLDSTA.
VECKOBLAD) STADS STÖRSTA DAGLIGA OCH OCH NYHETS- OMNEJDS MEST O. SPRIDDA ANNONSTIDNING.
Blekinge ledande tidning m e d en post- upplaga större ä n alla öfriga i K a r l s k r o n a .-.
u t k o m m a n d e t i d n i n g a r t i l l s a m m a n. '
.
. *.
Karlskrona-Tidningen är sydöstra största Cjenom sin spridning inom affa samffäffs * &amp; fasser famnar ' Korrespondenten, Vidning den Bästa vatuta GandsRrona åt ärade annons Sveriges sorer.
tidning.
A n n o n s p r i s e t s y n n e r l i g e n P r e n u m e r e r a p m o d e r a t.
å L a n d s k r o n a - P o s t e n o c h daglig tidning för stad o c h a n n o n s e r a ä e s a f e t t b o l a m e d o m 1 1 1 f l e r a andcl / mna Dnvfirn s s L u l i U i m U U O - r ö i i U l, hundra aktieägare i staden och landsorten, förfäktar samhällsbevarande, fosterländska intressen, arbetar för reformer på det beståendes grund men kämpar emot socialistiskt fackföreningstyranni.
Landskrona-Postens läsekrets utgöres företrädesvis af landtmän, ämbets- och affärsmän, industri-idkare och handtverkare.
Landskrona-Posten utgifves äfven i en halfvecko- upplaga, som är betydligt spridd bland s. k. småfolk.
s i land.
Mycket läst tidning.
Största spridning i Landskrona samt västra o c h mellersta Skåne.
Snabb nyhetstidning.
G o d politisk tidning.
Effektiv a n n o n s t i d n i n g.
Köpstark publik.
Moderat annonspris.
I K r i s t i a n s t a d s b l a d e t, ÄR KRONMIDNINGEN (KARLSKRONA ANN0NS0RER, s o m 1 5 8 å r d e n s y d s v e n s k a största tidning S k å n e s universitetsstadens o c h o r g a n m o d e r a t a f ö r Central- befolkning.
NQRRBQTTENS-KURIREN.
Nerikes Al ehanda FLERIKES-TIDNINGEN (Örebro är länets samt Läns äldsta och förnämsta det för a n n o n s ö r e r delaktigaste blad erkändt för- tidningsorganet.
Utkommer dagligen af Nyhets- ocli annonsfidning för Luleå stad och Norrbottens län.!
Örebro läns mest spridda tidning.
L ä n e t s m e s t s p r i d d a t i d n i n g.
Utkommer måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar.
Pris 3: 75.
Annonspris per m m.
i en u p p l a g a inemot 7,000 öfver 8,500 ex.
Upplaga: Tidning) Bästa annonsorgan.
Daglig ANNONSPRIS: 6 öre före och 5 öre efter texten, innersidorna 7 öre, allt pr mm.
exemplar.
upplaga 6 ö r e före Halfveckoupplaga text, 5 ö r e efter text.
4 Öre.
/ Gefle, D o r r k ö p i n g s t i d n i n g a r N Y A som är Norrlands HJ som utkommit år - ä r ej blott platsen.
d e n äldsta tidningen D e n ä r äfven d e n mest af landets utkommer spridda fördelakti- äldsta tidning, och Norrlandspostens halfveckoupplap, som har den största postupplagan m a r läns och norra tidning M i n s t för Ö l a n d s Prenumerationspris Annonspris läsare!
3 kr.
p r år.
6 öre pr Kal- förmånligaste annonsering.
2 0, 0 0 0 i v e c k a n annonsorgan bland 1910 stor med köpstark publik millimeter.
Kronobergs- o cl) Jönköpings län.
Upplaga 8,000 ex. Nya VcxlBbladet med söndagsbilaga och grafis- bilagan mål.
beskrifning kostar pr år K r.
2.
6 0.
tidningar.
SKÅNES ANNONSBLAD - P o s t e n stads, mellersta inom af sig att annonsera i är O s c a r s h a m n s spridning 1 n o v. " T^§f annonsorgan.
O s e a f s h a m p s från g å n g e r Utmärkt som är Norrlands alla Norrlands som 4 N O R R L A N D S P O S T E N, lättläst.
lönar V E X I O östgötabygd Innehållsrik, omväxlande o c h Det V E X I O B L A D E T utgifvas på och utgör gaste stad, i N o r r k ö p i n g ö f v e r 1 5 0 yjp och lästa t i d n i n g e n i d e n n a ett största med en postupplaga upplaga mänga c:a 16,000 är tillbaka och mest anlitade på c:a 12,000 — exemplar, är sedan länets både mest HELSINGBORG.
— total- U t k o m m e r spridda helgfri ett utmärkt l ö r d a g o c h ä r annonsorgan annonsblad.
f ö r Tidningen utkommer tisdagar Postadress: hvarje S k o f d e.
och fredagar.
d e stora affärsmän, p u b l i k e n Upplaga s o m ö n s k a öfver hela 7,000. n å S k å n e.
d e n
r A Sundsvaffs * SYDSVENSKA DAGBL Posten.
SNÄLLPOSTEN L Ä S För Iduns läsarinnor 1 är » M Å L A N D S de l L L E H A N D A A 72orrfands 1 let; st spridd inom den bildade och burgna de- 1 1 4, (i af publiken samt utgår i en upplaga af c:a 1 Södra och många tusen få lönar sig att del i Sr.
pr år, postarvodet 5 ocfj: öre å 3-.dje 4:de, 6 öre sidorna pr å 1:sta ocfj tidningen.
S t a d e n s o c h o r t e n s mest spridda tid- annonsorganet, Östergötlands o c h N o r r a S m å l a n d s m e s t billigaste hvarannandagstidning) H n n o n s p r i s: 5 ö r e före, 4 ö r e efter texten, 6 ö r e extra plats, p r mm.
4, 0 0 0 Utgifves måndagar, onsdagar, fredagar och afsändes samma dag till postprenumeranter, som därigenom erhålla snabbaste nyheter frän orten och länet.
är stadens en östra P r e n u m e r e r a p å •• ÖRESUNDS-POSTEN Helsingborgs mest spridda tidning; utgir 1 en daglig upplaga af öfvBi * 7, 0 0 0 GX.
Frisinnad, vaken, påpassllg.
Har mänga goda pennor till sitt förfogande i in- och utlandet.
Originellt, rikt illustrerad!
Julnummer.
VÅRA HEM, 16 sid. lordagsbilaga, Intressant och läro- rik, ytterst omtyckt för sitt värderika, fängslande innehall.
Öresunds-Posten är Helsingborgs och ortens mest anlitade annonsorgan.
o c h j ä m n a s t s p r i d d a t i d n i n g k ö p s t a r k a s t e o c h r ä k n a r publik b l a n d d e t t a s i n a l ä n s p r e n u - och ortens bland Skånes södra största och syd- mest lästa tid- ningar.
L ä m p a r sig u t m ä r k t för V a r b e r g s p o s t e n är mellersta och norra Hallands m e s t lästa, och alltså b ä s t a t i d n i n g annonsorgan.
T Innonsera i Varbergsposten!
är pigg, v a k e n o c h i n t r e s s a n t.
| I ' renumerera på VARBERGSPOSTEN Obs.I 2:50 lör hela året, postarvodet inberäknadt.
Örebro Dagblad — redaktör: fil.
dr E.
N. Söderberg — är genom sin stora och jämna spridning bland länets mest köpstarka publik den morgontidning, - Annonspris 5 öre mm., å tidningens inner- sidor 7 öre mm.
Vid längre tids annonsering god rabatt.
b ä s t V a r b e r g s p o s t e n Annonsörer erhålla genom Tidningen Karlshamn jämnaste spridning för sina meddelanden inom Ble- kinge län.
Annonspris 5 a 6 öre pr mm.
samt - S ö d e r m a n l a n d s T d i n n i gen Kar sh l amn P O S T U P P L A G A 2,350 EX. a n n o n s o r g a n.
1911.
För Blekinge städer och landsbygd är daglig TOTALUPPLAGA 4,500 EX. F ö r m å n l i g a s t e för m e r a n t e r.
Söderköpings Tidning är sin orts o f f i c i e l l a a n n o n s o r g a n såsom ensam innehållande Magistratens m. fl.
i Söderköping och Hushållningssällskapets kun- Prenumerationspris: 4 kr.
5 0 öre, postarvodet in- görelser.
Söderköpings Tidning är spridd bland en köpstark be- folkning inom ett vidsträckt område D e n s o m v i l l h a k u n d e r i beräknadt.
Söderköping, Valdemarsvik.
Vikbolandet, H a m m a r k i n d s o c h S k ä r k i n d s h ä r a d e r o c h N o r r a S m å l a n d b ö r annonsera i Annonspris: 5 öre å 1-sta och 4:de samt 6 öre å Söderköpings Tidning.
2:dra och 3:dje sidorna.
Annonspris: se taxan.
l ä n s t i d n i n g har god spridning i Umeå stad och Väster- bottens län.
- r a n g.
e x e m p l a r.
VÄSTERBOTTENS-KURIREN Ystads Allehanda, - l:a lästa o c h o © • » P r i s p r å r: 4 kr.
f r i s i n n a d e af SÖDERKÖPINGS TIDNING Södermanlands Läns Tidning å t k o m m e r m å n d a g, o n s d a g, fredag.
V ä s t e r b o t t e n s m o r g o n t i d n i n g.
P r e n u m e r e r a Utkommer 3 gånger i veckan och kostar för helt år endast Kr.
och eget afdelningskontor i V a l d e - med omnejd särskildt utgifves V a l - Dehn.
Bästa e n d a Malmö o c h U t k o m m e r alla s o c k e n - o c h s ö n d a g a r.
mm.
bästa nyhets- och annonstidning.
ning.
s t ö r s t a 7 3:75.
Har egen platsredaktion m a r s v i k s k ö p i n g, för hviiken demarsviks Tidning, Södertälje Tidning 0. s t a d s ä r därom.
den S v e r i g e s puöfiken.
7:20 U p p l a g a läsare.
annonsera S ö d r a den Nyhets- och Annonsblad för Östra Östergötland och Nom Tjust tidning nu 20,000 Det å 2 dra (Östra Östergötlands mest spridda men öre att Östra tidning tiff A n n o n s o r g a n " Hnnonspris: VETA SÖDERKÖPINGS- POSTEN är öagfiga 72orrfand inSeräfatadf.
Obs.!
Äldsta dagliga tid- 1 ningen i länet.
a^^BBi^H inte spridda §eta " Prenumerationspris: • H ALLA öfver köpstarkaste J ö n k ö p i n g s l ä n s tidningar, som •j bä m n st af torde passa vid annonsering.
Den är) 00 exemplar.
m e s t utgår annonsering.
Upplaga 7, 5 0 0 ex. förmånligaste annonstidningen.
Å andra orter boende närkingar och västmanlännin- gar, som vilja följa med hembygdens förhållanden, böra prenumerera på Örebro Dagblad, länets enda moderata dagliga organ och dess snabbaste och mest tillförlitliga nyhetsförmedlare.
Helårspris — inber.
postarvode — 5 kronor.
ENLIGT POSTVERKETS prenumerationsjournal Östgöten är ÖRNSKÖLDS VIKS ALLEHANDA norra Å n g e r m a n l a n d s m e s t spridda tidning.
L ä s e s 20,000 af o m k r i n g m ä n n i s k o r.
ÖSTERGÖTLANDS AFTONBLAD (Utgifningsort: LINKÖPING.)
Daglig aftontidning för LINKÖPING, NORRKÖPING, MJÖLBY, BOXHOLM och TRANÅS är Östergötlands mest spridda aftontidning med en upplaga af 8 - 1 0, 0 0 0 ex. samt läses af hög och låg, i städerna och på lands- bygden, hvarför östgöten ovillkorligen är den bästa annonstidningen.
t y ^ 4 7 4 4 7 * Mm l i v i E N F Ö R N Ä M DEN MED OUPPNÅTJD FIN DOFT, FÖRBUN- FRISKHET G Ö R ATT * HYLINS " • E • d • C • " af damerna föredrages framför all annan Eau de Cologne.
t d et t vi l dri c ka kaf f e \ Stockholmstidningen i 7 M s k H E L A F A R ' M O C H B R O R STOCKHOLMS-TIDNINGEN en tidning för alla.
^ ^ ^ om det blir dyrt och ohälsosamt, såsom oblandadt kaffe van- ligtvis är.
Blandar man sitt kaffe med A R L A - K A F F E af Stockholms Kaffe Aktiebolags berömda tillverkning, så spa- rar man ungefär hälften " af kaffet och får då dessutom den h ä l s o s a m m a s t e, mest välsmakande, blankaste och fylligaste kaffedryck som finnes att fä.
A R L A - K A F F E är förordadt af de mest framstående professorer och läkare såsom bästa och lämpligaste kaffetillsättning.
' aketer å 25 och 10 öre ' " " ÄÄS!
W GIF 1911 MIGNON " BARNEN M O T / 1 Å UNDER L / l DET NYA ÅRET KOMMA FÖLJANDE P R I S T Ä F L I N G A R ATT AFGÖRAS HVARVID UTDELAS NEDANSTÅENDE PRISER: S T O R A IDUNS ROMANPRISTÄFLING 7,500 KR.
IDUNS OPERAPRISTÄFLING 6,000 KR.
" ÅRETS TOLF KAPITEL " — — 1,200 KR.
* PRISTÄFLINGAR HVARJE VECKA MOTALA MIGNON CACAO KOSTAR 45 Ö R E ENDAST för 100 SA GR. B L I F V A dessutom, hvari alla I D U N S läsare kunna deltaga.
Va w; =tt L Ä S E R och h a r n y t t a och nöje af den!
Ingen daglig svensk tidning redigeras så omsorgsfullt som S T O C K H O L M S - T I D N I N G E N just ur synpunkten att kunna läsas af a l l a f a m i l j e n s m e d l e m m a r.
P r e n u m e r e r a p å 0 ' M F A M I L J E N O C H M O R, S Y S T E R T ^ PRENUMERERA!
3 ^ 3 5 FRISKA O C H ' A ?&lt;- — w D E R Ö D B L O M M I G A w w zr?
