# ID: svediakorp-per1896
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1910
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,632
# sentences: 999
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 3 2 (1231).
SÖNDAGEN DEN 7 AUGUSTI 1910.
23:DJE ARG.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
U T G I F V A R E: JOHAN NORDLING.
(ttDNffÉ DEN STORA internationella adelsfamiljen Wrangel har i dagarna hållit släktmöte i Stock- holm, hvarvid den svenska gre- nen fick mottaga släktingar från Ryssland, Tyskland och Holland.
Personerna å vår gruppbild, tagen utanför Riddarhuset, där förhand- lingarna angående släktens fa- miljestiftelse försiggingo, ä r o: 1.
Friherrinnan Wrangell f. v. Löwitz, 2. friherrinnan Wrangel v. Brehmer, f. Ehrensvärd, 3. fröken Jeanne Wran- gell, 4. grefvinnan König, f. Wran- gel, 5. friherre F. Wrangel, Eliinge, D E N WRANGELSKA SLÄKTEN, FÖRSAMLAD TILL MÖTE I STOCKHOLM.
A. BLOMBERG FOTO.
friherre Oscar Wrangel, Blan- kenburg, 7. excellensen friherre Wrangel, Ryssland, 8. grefve Fredrik Wrangel, Stockholm, 9. friherrinnan I. v. Wrangel, f. v. Stockhausen, Stet- tin, 10. friherre Erich Wrangel från Holland, 11. friherrinnan M. v. Wran- gell, geb.
Luduchoff, 12. friherre Ro- bert Wrangel, Berlin, 13. friherre Fritz v. Wrangel, Berlin, 14. friherrinnan v. Wrangel, f. v. Lösewitz, 15. friherre Fritz v. Wrangel, Sehmen, Ostpreus- sen, 16. friherre W. v. Wrangel, Seh- men, 17. friherre Sergeii v. Wrangell, Estland.
GRUPPBILD TAGEN UTANFÖR RIDDARHUSET.
AUGUSTI ARETT TOLF KAPITEL Bfurti - höja vårt folks arée^ / lädje?
€ff fiapifef i en nafioneff fifsfråga.
(Pris6efönad pRISTÅFLINGSÄMNET för augusti: Huru höja värt folks arbetsglädje?
har visat sig i en alldeles särskild grad in- tressera våra läsare och inspirera till deltagande i täj ' lingen; det gäller ju också här en nationell lifsfråga.
Mellan sextio och sjuttio täflingsuppsatser ha inkommit, däribland flere, som innehållit goda och tänkvärda uppslag.
Efter noggrant jämfö- rande och öfvervägande beslöt redaktionen att tilldela priset åt en uppsats, hvars författare är folkskollärare Albert Thorell från Göteborg.
Pristagaren N EDANFÖR MITT fönster ligger en " sta- dens materialgård " — hvad staden heter, spelar måhända ingen roll.
Därnere ha allt som oftast några män sin sysselsättning.
De äro " stadens arbetare " och sin sysselsättning där anse de troligen vara identisk med arbete.
Här om dagen skulle de hälla några spänner salt i en vattenvagn.
Åtminstone tror jag, att det hvita ämne, de handterade, var salt.
Allt- nog, efter mycket förberedandeparlamenterande ställde sig en karl på en stege med 3 å 4 pinnar, en började ösa saltet ur ett större fat i en spann,-en tredje åskådade denna procedur och tog ändtligen spännen, då den blifvit fylld, och bar den till mannen på stegen, som tömde innehållet i vagnens vattenbehållare.
Hvar och en af de tre arbetarna hade på detta sätt stän- digt två sysslolösa åskådare.
Alla tre gjorde tillsammans en mans arbete.
Nej, inte ens det, ty en man hade ej haft anledning att städse afbryta arbetet för att kunna sköta en intres- sant konversation.
En bagatell.
J a väl, i och för sig.
Men om det arbetas så på många ställen rundt om i landet, på många arbetsplatser och af tusen- tals arbetare af olika slag och i olika samhälls- ställning, då blir det ej längre en bagatell.
Det blir till en nationalförlust af allvarligaste art.
Hur arbetas det i Sverige?
På våra byggen, i våra fabriker, på de större egendomarnas åkervidder, i våra skolor, på affärskontoren och i verkstäderna?
Plikttroget, ärligt, duktigt i tusentals fall, det är sant.
Men — ändå?
Det är inte blott den längre drifna arbetsför- delningen, som gör, att arbetsresultatet, äfven rent kvantitativt taget, blir bättre låt oss säga i Tyskland, i England, i Förenta staterna.
Nej, arbetsintensiteten är i dessa länder en helt annan än i Sverige.
Våra immigranter veta detta.
Äfven den, som blott har åsett, hur det k a n arbetas utanför vårt land, kan intyga detsamma, och den jämförande statisti- ken talar sitt ovederläggliga språk, hvad det arbete beträffar, hvars resultat kan fixeras i siffror och tal.
Mellan Europas stater har det ju i det stora hela taget rådt fred under snart en människo- ålder, trots alla krigsförberedelser eller, om man hellre så vill, tack vare dessa.
Men är uppsats af Albert Thorell.
har som statsstipendiat besökt Tyskland i och för studiet af yrkesforisättningsskolorna därstädes och är författare till ar- beten om yrkesundervisningen i olika länder m. fl.
och kan där- för med sakkunskap tala om den yrkesundervisning han anser som ett villkor för höjande af vårt folks arbetsglädje.
Utom herr Thorells värdefulla uppsats ha vi satt oss i tillfälle att publicera värdefulla artiklar i frågan, dels af den kända skapar- innan af Svensk hemslöjd, fröken Lilli Zickerman, dels af för- fattarinnan Gustava Svanström.
ej freden skenbar endast?
Råder ej en oafbru- dem finnas många gradationer.
I det prak- ten, seg, intensiv kamp mellan folken på det tiska lifvet äro mellanformerna de vanligaste, ekonomiska området i stället, en kamp, i hvilken men det betydelsefulla är, med hvilket af de den svagare är dömd till undergång lika ound- båda motsatta arbetssätten likheten i hvarje en- vikligt, som om han lede nederlag efter neder- skildt fall är störst.
lag på slagfältet?
Äro ej tullar o. d. de skydds- Trälen hatar sitt arbete.
Den verklige konst- murar, med hvilka man söker hindra den an- nären älskar sitt arbete.
Trälen arbetar, så stormande fienden?
Men murar och vallar båta länge han fruktar uppsyningsmannens piska.
föga, om inga stridbara trupper finnas, och Konstnären lefver för sitt arbete, går helt upp ett folk, hvars medlemmar ej producera mer än i det, offrar allt för det: han skyr ingen an- de nätt och jämnt behöfva, eller, som det då i strängning, förr än han nått det bästa möjliga.
verkligheten troligen blir, icke ens det, kan i Arbetet, som för trälen innebär ett straff, ger längden ej bestå i den ekonomiska täflings- konstnärens lif innehåll och glädje.
kampen folken emellan, trots alla konstlade Hvilken är då skillnaden mellan trälarbete skyddsmedel.
och konstnärligt arbete?
Hvad är det, som gör, Det är dystra siffror, som framläggas för vårt att konstnären med sådan glädje och därför också med sådan oerhörd intensitet går till sitt land, hvarje gång dess debet och kredit sum- meras samman, hvarje gång dess införsel- och arbete?
Han får lof att nedlägga något af sig utförselsiffror i all sin nakenhet ställas mot själf, något af sin innersta personlighet däri.
hvarandra.
Ännu ha vi ej haft glädjen att se Det är detta, som adlar hans arbete och skiljer det från trälens mekaniska, evigt enahanda, något öfverskott till vår favör.
För oss är resultatet alltid negativt.
Bokslutet visar alltid försoffande släp.
att Sverige åter har blifvit några miljoner Och därmed har jag sökt finna ett svar på kronor fattigare, fast vi exportera vår malm frågan, hur vårt folks arbetsglädje skall höjas.
och våra skogar, fast vi plundra vårt land så, Jag ser ej bort ifrån, att i vissa fall och för att man ibland måste sluta ögonen för a t t vissa arbetsområden andra svar skulle kunna slippa se förödelsens styggelse, då man på järn- ges, men det stora, allmänna svaret det blir: vägsresor far igenom vissa delar däraf.
Det Låt så många som möjligt få ett arbete, i blir brist ändå.
Men hvad mer?
Vi ha kredit.
hvilket de kunna nedlägga något af sitt eget Bristen täckes.
Den enskilde lånar, kommu- jag, ett arbete, som tager deras tankekraft, nerna låna, staten lånar.
Guldströmmen flyter deras uppfinningsförmåga i anspråk, ett, om åter tillbaka till Sverige, och det sorglösa man så vill, producerande och ej blott repro- lifvet fortsattes.
— Men nästa år måste ännu ducerande arbete, och de skola få kärlek till mera malm och ännu mera skog exporteras, ty sitt arbete, de skola få erfara något af konst- räntorna ha åter vuxit.
närens skaparefröjd och arbetsglädje.
De skola Det är vägen utför och slutet är själfklart.
då också kunna undvara många glädjekällor, Såvida ej vägen åter bär uppåt, såvida vi icke som äro lika ruinerande för deras ekonomi som ta nya tag, såvida vi icke aflocka utländingen för deras kropp och själ.
Frågan om förkor- hans stridskonst och slå honom med hans egna tad arbetstid är ej längre så brännande för vapen.
I denna strid är det blott ett vapen, den, som finner en verklig tillfredsställelse i som duger.
Det är arbete.
När hvar och en sitt arbete.
Fysisk och psykisk trötthet inställer producerar mer än han förbrukar och ej tvärt sig också långt senare.
Arbetet är ej längre om, då blir segern vår.
Då blir det vår tur ett straff för den från paradiset utdrifna männi- att låta arbetsöfverskottet förvandlas till guld.
skan, utan den härliga gåfva, genom hvilken man, efter fattig råd och lägenhet, gör lifvet Huru skall då vårt folks arbetsintensitet höjas?
Det gifves många slag af arbete.
Men det drägligt — och kanske mer än så.
synes mig, som om det strängt taget det oak- Men jag vet mycket väl, att för hvarje be- tadt gåfves blott två slags arbetssätt, trälens svarad fråga inställer sig en eller flera nya och konstnärens.
Detta är polerna och mellan frågor, som kräfva lösning.
Och i detta fall De som köpa utaf Rosenfors hafregryn O C H Hafre-Sundhetsmjöl få alltid fall valuta för sina penningar.
Tillverkas under läkarekontroll och erhålles uti alla välsorterade speceriaffärer.
Partilager i Stockholm hos Aktiebolaget Wahlund &amp; Grönblad.
Vördsammast Aktiebolaget Rosenfors Bruk &amp; Nya Valakvarnar, Rosenfor ».
— 390 — Inreg^.
Varumärke.
framställer sig genast spörsmålet: På hvad sätt skall vårt folk i det stora hela taget kunna få ett mera innehållsrikt arbete?
Det står inga volymer mig till buds, då jag går att försöka besvara frågan, blott några korta spalter.
Men kanske jag dock kan göra mig förstådd.
Felet hittills synes mig ha varit, att vi svenskar i ett mycket stort antal fall låtit oss nöja med att utföra själfva grofgörat, det enklare, simplare arbetet, som blott fordrar muskelkraft, om ens det.
Vi exportera råvaror och halffabrikat, rren det kvalificerade arbetet, det finare, intelligenskräfvande arbetet, det låta vi utländingen utföra.
Inte alltid, men förfä- rande ofta.
Och härmed klarna riktlinjerna.
Vi måste ställa om att vi på alla arbetsområden få en stab af kunniga, väl utbildade arbetare, som kunna utföra ett gediget, smakfullt och intelli- genskräfvande arbete.
Vi måste åter låta handt- verket, så långt görligt är, blomstra upp och blifva, icke handtverk blott, utan ännu hellre konsthandtverk.
Vi måste ha en driftig han- delskår, som med energi, vakenhet och kunnig- het på nya vägar söker förmånlig afsättning för Sveriges produkter.
Vi behöfva tusentals driftiga småbrukare rundt om i våra svenska bygder, som med insikt och skicklighet sköta sina åkertegar, som förstå att vaket ge akt på hvad tiden kräfver och hvad som bäst lönar sig, som sätta en glädje i att för hvarje år öka åkrarnas, ängarnas och de små ladugår- darnas afkastning.
Nästan hvart blicken vändes, till de mest skiftande arbetsområden, blir svaret likartadt: Lär folket, lär de breda lagren att göra sitt arbete på ett fullkomligare sätt, att söka nya vägar, att pröfva, hvad som är gagneligast för vinnande af ett godt arbetsresultat, och arbets- glädjen skall komma af sig själf och med ar- betsglädjen äfven arbetsifver och därmed steg- rad produktion på alla de olika arbetsfälten.
Att detta icke är tomma hypoteser visar en Rösiös verksamhet.
Men det må sägas, att om vi än här i Sverige blott ha en Rösiö, så ha vi dock ej så få jordbrukets apostlar, som fylla en stor mission, hvar och en i sin trakt.
Själf har jag sett, hur tack vare en serie tändande, upplysande föredrag tröga, likgiltiga jordbru- kare vaknat upp och med intresse och ej utan framgång tillämpat rationellare metoder vid sina landtbruks skötande.
Det har väl i hufvudsak varit de yngre, som rönt en sådan inverkan, men det är på ungdomen vi hoppas.
Det är den, som med sitt arbete skall bygga upp ett nytt, blomstrande Sverige.
Men det är ej nog att i enstaka kurser några få träffas.
Nej, vi måste nå alla dem, som skola bruka och vårda Sveriges jord.
Hur detta skall ske?
Hvarför inte låta ungdomen på landsbygden i 16 — 18 års åldern samlas ett par gånger i veckan under vintermånaderna för att bland annat lära sig de enklaste grun- derna för åkerns och skogens och kreaturens rationella skötsel.
Det gåfves nog då äfven tillfälle att värma de unga sinnena till kärlek till hembygd och fosterjord.
De skolor, vår landsbygd behöfver, ej blott för några få, utan för de många, det är på det praktiska lifvet syftande medborgareskolor, skolor, som nå ung- domen i den åldern, då sinnet är som mest mottagligt för intryck och då intrycken etsa sig fast för lifvet.
Men åter stå vi vid nya problem.
Hvarifrån få skickliga, hängifna lärare för landsbygdens ungdom?
Äfven det problemet är icke olösligt, blott god vilja finnes.
På många ställen skulle man utan tvifvel kunna erhålla yngre, bildade, kunniga landtbrukare att meddela denna fack- undervisning.
I många fall skall det helt säkert KOP Öfver berg och dal Af Anders Österling.
VANDRA, medan tiden är, allt är storm och start, öfver blanka tinnar bär molnens morgonfartT Nya himlars heta vin står i bägarn skänkt, rymdens blåa baldakin smattrar solbestänkt.
Taga världen segerglad, hej, med våld i famn, lefva i en fjärran stad under annat namn l Som en annan än jag är vidga jagets ring, och i hundrafaldt begär svärma rundtomkring T Ja, din låt förstår jag nog, muntra hornsignal, klinga du i vildgrön skog öfver berg och dall Blott som oron under ron hör du än mig till, blott som fager underton jag dig älska vill.
Hellre blir jag där jag är, ger till ro mig råd, ty den djupa våren lär spira först som nåd.
Kärlfint som en blomstersaft stiger utan kif, djupa vår, din läkekraft i ett stilla lif.
visa sig, att någon af traktens folkskollärare, sedan han vid Nääs eller annan lämplig an- stalt under ett par, tre sommarmånader genom- gått en kurs i landtbrukets teori och praxis, skall befinnas lämplig att meddela denna ele- mentära, men dock så viktiga landtbruksunder- visning.
Frågan kan lösas.
Hvad som nu sagts om landtbruket och dess höjande gäller i tillämpliga delar också indu- strien, särskildt handtverksindustrien.
I vårt land har gjorts alldeles för litet för yrkesskick- lighetens höjande.
Äfven för detta ändamål behöfvas skolor, men verkliga fackskolor.
Vi ha redan mer än nog af s. k. allmänbildning.
I hvarje gathörn träffar man på människor, som tala ett par främmande språk, människor som läst tillräckligt för att bli blaserade och komma med stora anspråk, men för litet för att kunna göra en för fosterlandet nyttig insats i lifvet.
Det är inte sådant folk, vårt land behöfver, utan varmhjärtade och inom ett visst område, sitt eget arbetsområde, kunniga och skickliga män och kvinnor.
Ett af medlen att af ung- domen dana sådana statsmedborgare är goda fackskolor eller än bättre — fackligt anordnade medborgarskolor.
Det behöfves yrkesskolor af vidt skilda slag, skolor som utbilda officerarna i det produktiva arbelets krigshär, skolor som utbilda under- K O C K U M S •.
HYGIENISKA Utvändigt blå, invändigt hvita PANSAR-Emaljerade GRYTOR.
- Starka.
= Prisbilliga.
= = — 391 — officerarna, men också skolor för de enkla män- nen i ledet.
Målet för dessa senare skall vara: ingen okunnig, håglös och föga arbetsduglig bottensats i samhället.
Det har vårt lilla land ej råd till.
Men under skickliga arbetsledare och med en klarsynt, intresserad och af arbets- glädje fylld arbetarestam skall vår industri och vårt handtverk med heder kunna bestå i täf- lingskampen.
När vi gå att på allvar ordna vårt yrkes- skoleväsen, behöfva vi ej trefva oss fram.
An- dra länder ha gjort försöksarbetet, vi kunna skörda frukterna.
Vi kunna studera och jäm- föra och välja ut det för oss lämpligaste.
Passa ej Frankrikes och Hollands handtverks- skolor, i hvilka ungdomen helt får lära sitt yrke, för våra förhållanden, och detta är nu min öfvertygelse, så kunna vi vända oss till Tyskland och Österrike.
Tysklands yrkesskol- väsen börjar ju bli rätt kändt hos oss, åtmin- stone vissa detaljer af detsamma, och det är värdt att studeras, så rikt, så mångskiftande och så väl utbildadt som det är, men äfven Österrike har gjort oerhördt mycket för yrkes- utbildningen.
Och i ett afseende står Öster- rike utan allt tvifvel främst på hela jorden, däri, att det systematiskt organiserat hela denna undervisningsgren, så att Österrike har att erbjuda ett väl genomtänkt system af yrkes- skolor af sinsemellan mycket olika art och anordning.
Det utmärkande för de lägre fack- skolorna både i Tyskland och Österrike är emellertid, och det är i detta afseende de böra tjäna oss till föredöme, att de ej vilja ersätta mästareläran, utan blott komplettera denna.
Därigenom vinnes jämte många andra fördelar äfven den, att dessa skolor ej bli så dyra, att de redan därför ej kunna komma till stånd.
Härmed har jag också antydt, att skolorna ej kunna göra allt, då det gäller yrkesskick- lighetens höjande.
Det behöfs också i vårt land en lärlingslag, som regelbinder förhållan- det mellan mästare och lärlingar, som gifver de senare vissa garantier för att de skola få lära sitt yrke grundligt och de förra garanti för att den lärling, mästaren sålunda kostat undervisning på, också skall stanna kvar hos honom viss tid och därigenom med sitt arbete lämna ersättning för den undervisning, han er- hållit.
Många tecken tyda på att här i Sverige tiden snart är mogen för en sådan lag.
Så har j a g i allra största korthet sökt ge ett svar på frågan: Huru höja vårt folks ar- betsglädje?
Det är svar på denna fråga, sedd från en viss synpunkt, och jag vågar tro, att det är det centrala i problemet, som här förts fram.
Därmed har j a g ej förbisett vare sig betydelsen af att tillfälle beredes de unga att inom Sveriges gränser få bruka sin egen torfva, om de så vilja, ej heller de på arbetsglädjen inverkande faktorerna: tillräcklig arbetslön, trefna, sunda arbetslokaler, måttlig arbetstid m. m.
Allt detta har betydelse.
Men ser man bort från allt skiftande, från alla biomständigheter, så skall man finna, att ju mer vårt folk fostras till arbetsduglighet, till att åstadkomma ett kvalificeradt arbete, ett arbete, i hvilket något af den egna personligheten kan nedläggas, ett konstnärligt arbete alltså, dess mer skall ar- betsglädjen och därmed också arbetsintensiteten stiga bland vårt svenska folk.
Men det ligger fara i dröjsmål, och det år snart tid äfven för oss att gå från ord till handling.
Kampen, vi måste gå till, är kam- pen för vår nationella själfständighet, hotad denna gång ej af utländska krigshärar, men af utländskt kapital.
Det är på tiden, att vi börja återeröfra vårt eget land.
Cerebos Salt tillverkadt af filtrerad saltlake i hygieniska fabriker.
Generalagent: Gustaf Clase, Göteborg &amp; Stockholm.
tidningen, de låta ej alls hejda sig af anslaget härutanför med förbudet — " " Precis som j a g! "
sade jag skuldmedvetet och sotto voce.
" Och vanligtvis är det det första de göra att rusa fram med ett förtjust utrop och ta tag i vaxet.
Det tål det emellertid ganska illa vid. "
" J a naturligtvis!
Men säg mig nu, hvad gör ni egentligen med det här solblekta vaxet?
— Hur det behandlas får jag naturligtvis inte för- söka forska i? "
V A X E T U T B R E D T PÅ B L E K E.
I vaxblekeriet.
iET LÅG en tunn molnslöja öfver D ' himmelen, då jag härom- dagen spände fuxen för kärran och kuskade af till Skogsberg, unge- fär 1 km.
från Säfsjö, för att ta i närmare skärskådande vårt enda vaxblekeri, bedrifvet såsom verklig industri.
En notis i en ortstid- ning hade några dagar förut fäst uppmärksam- FRÖKEN H A N N A heten på det och väckt SANDELL.
mitt intresse.
Tretton å fjorton km.
hade jag att åka, en vacker väg mellan mörka doftande granar eller böljande sädesfält, där lärkan drillade i out- tröttliga tonrullningar.
Efter hand höjde sig det hvita diset, försvann in i det himmelsblå, dracks upp af solen likasom.
Det sista väg- stycket färdades jag i det grannaste solsken, flödande från en molnfri himmel.
Den lilla ljusgröna, splitternya villan till höger om vägen, med sina hemtrefliga glasve- randor och omgifven af de vackraste tallar, på toppen af en liten sluttning var så väl be- skrifven på förhand, att jag strax kände igen den.
Jag körde därför utan tvekan upp på gården, hejdade sprakfålen utanför köksdörren och ropade ett diskret " hallå! "
inåt.
Strax visade sig en liten behändig tjänstepiga på tröskeln.
" Fröken är nere i blekeriet, " sade hon.
" Men jag skall gå efter henne. "
" Ahnej, kan jag inte få söka upp henne därnere, det är just där jag vill se henne.
Men — hästen — " J a g var litet orolig för fuxen som bara är 5 år och ganska gladlynt.
Den lilla i dörren såg inte ut att vara vuxen ett nappatag med min gode Don.
" Den tar Johansson hand om, " sade flickan genast.
Huarie husmoder p r e n u m e r e r a på E t t besök h o s fröken H a n n a Sandell, Sveriges enda vaxblekerska. "
Ja.
Bara han kan — — " " Johansson jo?
Joo då! "
I tonen hade Johansson sitt betyg.
Han var tydligen en allbetrodd auktoritet, ett s. k. faktotum.
Så kom Johansson, och både fuxen och jag kände oss ögonblickligen lugnade och belåtna.
Efter tösens anvisning vandrade jag därefter af nedåt dälden, kom ned till en rödstruken byggnad och ett högt spjälstaket, blef varse ett anslag med påskrift " Förbjuden ingång för obe- höriga " och — steg oförskräckt in i det allra heligaste.
Det var halfdunkel därinne, en mild doft af honung och blommor slog emot mig, borta vid ena kortväggen skymtade jag en stor pannmur, mystiskt öfvertäckt, där framför en rymlig, aflång bassäng, full af vatten, för öfrigt i alla hörnen en hel del verktyg, enkla nog men dock obegripliga.
Dörrarna utåt det kringgärdade området stodo på glänt, jag sköt djärft upp dem på vid gafvel och trädde ut i det egent- liga vaxriket.
Honungsdoften var här söt och stark, massor af gnistrande hvitt, som långa band af osmält- bar alpsnö, lågo utbredda på ställningar — kareler fick jag sedan veta att termen löd — i solen, utsändande och mottagande glans och doft af solstrålarna.
Härute fann jag ändtligen den jag sökte, fröken Hanna Sandell, vår enda svenska vax- blekerska.
" Hvilket härligt material att behandla, " sade jag, då vi vandrat en stund upp och ned bland karelerna, och jag sträckte begärligt ut min hand efter den doftande, hvita alpsnön.
Men då höjde fröken Sandell ögonblickligen varnande fingret.
" Bara se och inte röra! "
sade hon.
Och så tillade hon skrattande: " Det där har jag verkligen gått och väntat på, jag tyckte rent af det började dröja för länge.
Här kommer dagligen besökande, egentligen fler än jag hinner med, hitlockade af den där notisen i B A M S A R D B R O L L E I I HuarjB sömmerska i Pris för helt år 3 kr.
: hälft år k.
| 60.
Lösnummer 30 öre.
r: likaså.
12 häften årligen.
j: Fröken Sandell smålog igen, ett leende fullt af humor och — ijufpojke skulle jag vilja säga.
" Neej, den konsten är det så godt som mono- pol på, det fordras blodsband för att få lära sig den.
— Hvad jag gör med det?
— Jo, alla Sveriges apotekare ha skickat mig vax, gult och smutsigt och fult är det, när det kommer, hvitt och vackert och rent få de det åter.
Men hvad de ha det till, kan jag verk- ligen inte upplysa om.
Salfvor och mixturer kanske.
Så kan man göra vaxstaplar också.
Inte de där hårda, hvita, som komma in från utlandet och säkert äro ej så litet uppblandade med annat stoff, utan sådana där gamla heder- liga, gula, honungsdoftande vaxstaplar som är det allra vackraste i en riktig svensk julgran.
Min mor gjorde mycket sådana där vaxstaplar.
Äfven vanliga ljus, tjocka och höga, riktiga kyrkljus kunde hon förfärdiga.
Förr i världen var ju vaxljusfabrikationen en stor industri.
Både i hemmen och i kyrkorna — mest i kyrkorna — hade man riklig användning för vaxljusen.
Men så kom stearinljusen och trängde ut nästan allt hvad vaxljus heter. "
" Likasom stearinljusen nu i sin tur hålla på att utträngas af de elektriska lågorna.
Det är ju som under folkvandringarnas tid.
Goterna trängde ut romarna och hunnerna trängde ut goterna. "
" Ja.
Men deras tid kan måhända komma ännu en gång.
- — Jag menar vaxljusens, inte hunnernas.
Ska vi hoppas åtminstone. "
" Fröken kan alltså också göra vaxljus? "
" Ja, fastän jag inte ännu skaffat mig lämp- liga grejor till det.
Jag har ej hunnit med mera än att bleka till medicinbruk ännu så länge.
Men i min barndom — eller första ungdom rättare sagdt — fick jag lära af min mor att göra vaxljus också. "
" Frökens mor hade vaxblekeriet före er alltså? "
" J a.
Och före henne var det hennes äldre syster, sedermera fru Fogelberg, mor till kap- tenen vid Djursholmsbanan, ni vet.
Och före henne var det min mormor, och före henne min morfar. "
" Åh!
Ett slags fideikommiss alltså.
Det var det fröken menade med blodsbandet.
— Och före honom? "
" J o, den förste vaxblekaren i Sverige inför- skrefs från utlandet af Gustaf I I I.
På den tiden var vaxljusfabrikationen högt i rop.
Han hette Wolfram och anlade en vaxfabrik vid Sundbyberg.
Hos honom lärde sig min morfar, Erik Runstedt, stammande från en gam- mal god bergsmanssläkt, konsten.
Sedan han varit verkmästare en tid hos Wolfram, antogs han som föreståndare för en nyanlagd fabrik nere i Eksjö, hvilken fabrik snart nog blef hans egen.
1830 kom han till Eksjö.
Den gamla vaxblekargården i Eksjö, som de nu vilja ha till museum, har väl fröken hört talas om? "
" Åhjo.
Och skrifvit om med.
Jag ber att få hänvisa till Idun n:o 46 år 1907.
— Alltså, efter denne Erik Runstedts död fortsatte änkan industrien?
Och sedan döttrarna?
Men hvar- för lämnade ni gården i Eksjö då? "
PÄRMAR till I D U N 1909 o c h föregående år tillhandahållas till följande priser: Iduns pärmar, röda med guldtryck kr.
1: 50 Iduns romanbibliotek, röda eller gröna 50 öre.
Iduns Hjälpreda, röda eller gröna 50 öre.
Kunna erhållas i NÄRMASTE BOKHANDEL eller direkt från IDUNS EXPEDITION, om rekvi- sision och likvid i postanvisning insändes.
— 392 —
" Efter min mormors död inköptes gården af min morbror, Fredrik Runstedt, anläggare af Runstedtska färgerifabriken i Vrigstad.
Min mor och min moster, som lärt sig vaxblekeriet, voro båda gifta och bosatta på annan ort.
Då mormor slutade med bleket, fingo döttrarna taga till sig de grejor och verktyger som fun- nos.
Min mor bodde uppe i Hults socken, en half mil från järnvägsstationen med samma namn, midt uppe i urskogarna.
Gudomligt vackert var där, men —!
Efter mina föräldrars död var det ingen möjlighet för mig att kunna sitta kvar däruppe i tystnaden och ensamheten.
Då köpte jag det här lilla stället.
Släktingar, bosatta inte så långt härifrån, gjorde att trakten drog.
Själfva blekeriet och alla grejorna till det har jag fört med mig från Hult.
Det är första året jag försöker mig här, och jag trifs väl.
Läget för vaxet är det allra lämpligaste.
Och vädret har ju också varit sällsynt gynn- samt.
Inte ett enda år kan jag minnas, att vaxet blifvit så tidigt färdigt som det lär bli i år. "
" Det är väl ett roligt arbete?
Vackert tycks det då vara; åtminstone, som sagdt, materialet, och poetiskt med.
Härute i en idyllisk naturs hägn går fröken och sköter sitt arbete under trastars och lärkors sång.
Hör bara! "
Just nu kommo några djupa trasthvisslingar från granskogen på andra sidan spjälstaketet.
Fröken Sandell log, ett litet vemodigt löje.
" Ja, det är nog bra, " sade hon en smula dröjande.
" Men — det är dock endast för traditionens skull jag tagit upp det.
Min verk- samhet var egentligen en helt annan.
De senare åren har jag varit föreståndarinna för den Carnegieska hushållsskolan i Göteborg.
Förut hade jag liknande verksamhet i London. "
" Åhå.
Då är detta bra smått och instängdt kanske? "
" Ja, nog har jag varit van vid ' vidare vyer, ' som det heter.
Men allt går ju, när man ser det som sin plikt.
Själfva arbetet tycker jag om. "
" Har inte fröken legat af sig med vaxble- ket under ' de vidare vyernas ' år? "
" Åhnej, mina semestrar har jag alltid ställt så, att jag kunnat komma hem och hjälpa mor och far med bleket.
Och förresten, har man en gång kunnat det, så går handlaget ej ur. "
" Och hur ställer sig det ekonomiska resul- tatet? "
Fröken Sandell teg en stund och skakade sorgmodigt på hufvudet.
" Ja, det borde vi helst inte tala om.
I år har jag ju bara fått kosta på och kosta på.
Men äfven annars är ekonomien den mörka punkten i allt detta vackra hvita.
Ni kan själf tänka er, då förr i världen det betalades 60 öre för blekning af 1 skalp, vax, och man nu endast får 1 kr.
— ja t. o. m.
80 öre har det varit ett tag — för ett kg.
Det bär sig ju ej, så mycket ar- bete, påpasslighet och omtanke som vaxet for- drar för att bli fullt oklanderligt. "
" Men öka priset då!
Alla andra sätta ju upp — - " J a g lär nog bli tvungen till det.
Jag mås:e ju existera på mitt arbete.
Så är det en sak till: om en apotekare skickar låt oss säga t. ex. 100 kg.
smutsigt vax, så fordrar han att få 100 kg.
rent vax tillbaka, beräknar ej, att en del måste gå af i smältning och om- smältning.
Balansen får jag alltså släppa till af eget förråd. "
" Det där synes mig knappast vara riktigt juste!
— Finns det ingen mer i hela Sverige som kan denna konsten? "
" Det kan jag verkligen svara nej på.
Ännu 1 Innan 7 kr.
betalas för ' Franska snörlifssömmeriet en utöfvare af yrket finns visserligen, men han har för en del år sedan köpt en filial af vårt vaxblekeri, utan att dock kunna förskaffa sig konsten i yrket.
Ty vaxet kan nog handteras på olika sätt.
Däremot har jag ju en konkur- rent i det utländska vaxet, som föres in.
Dock förhåller sig saken med detta så, att det billiga utländska vaxet egentligen ej är vax utan cere- sin, en paraffinsort, och det fullgoda vaxet ställer sig alltför dyrbart i tull, 15 proc.
af värdet förutom den ordinarie tulltaxan. "
" Fröken ämnar bo här om vintrarna också? "
" Ja.
Endast för vintermånaderna ta en plats liknande mina föregående kan jag ju ej.
Och redan i april börjar vaxet komma.
Det sysselsätter mig sedan till fram i augusti, sep- tember.
Men jag har tänkt ta emot ett par tre inackorderingar möjligen.
Här är ju så vackert, och jag är ej van vid ensamhet och overksamhet.
Till och med nu har jag några stockholmskor som bor hos mig. "
" Och fröken hinner sköta det med? "
" J a, om sommaren börja ju dagarna kl. 5, om det gäller.
Mina fröknar äro för öfrigt så rara och snälla, de lätta bara lifvet för mig.
Intresserade för vaxblekeriet äro de också. "
Vi hade nu hunnit upp från " karelernas " landamären.
Den lilla jungfrun syntes där- uppe i köksdörren, hon stod och spejade neråt dälden med ett oroligt, spörjande uttryck i sitt näpna ansikte.
" Det börjar lida mot middag, " säger fröken Sandell och ser på sin klocka.
Annie är väl rädd att jag inte ämnar bry mig om att titta till maten i dag. "
Jag har ju fått se och höra hvad jag önskar, har alltså intet skäl att uppehålla längre.
Fröken Sandell följer mig ner dit där fuxen står och betar.
Hon är intensiv djurvän. "
J a g önskar jag hade ett vaxblekeri.
Och kunde konsten, " säger jag och sätter mig till- rätta i vagnen.
" Det är ett förtjusande arbete synes det mig.
Hvad jag förstår mig på åt- minstone.
Och sällsynt väl lämpadt för kvin- nor. "
Fröken Sandell ler, medan hon skakar min hand till afsked.
" Ja, allt har ju sina sidor, " säger hon.
" Men hur som helst så tycker jag det vore skada, om vaxblekeriet skulle bli ett terra in- cognita i Sverige.
Jag för min del känner det som ett arf från fäderna, ett pund som ej får kastas bort obrukadt.
— Och det ekonomiska blir det väl någon råd med.
Jag får väl göra som fröken säger: höja. "
ULLA LINDER.
Stockhalms stadsfullmäktiges ordf. d:r S. v. Friesen talar till skyttarna från Renberget på Skansen.
E N ONSDAGSAFTON för några dagar sedan hördes musik borta vid svängningen af Nybroviken.
Där kommo några ryttare, ett ståtligt standar smällde för vinden, och efter detta vandrade ett imponerande tåg af män, led vid led, många af dem medaljprydda.
Det var skyttarna, eliten från våra frivilliga skyt- teförbund ute i hela landet, som den dagen samlats för att fira det svenska frivilliga skyttevä- sendets halfsekeljubileum.
Där kommo småländingar, västgötar, skåningar, norr- ländingar, alla med sina baner, där voro gamla män med bruna väderbitna an- sikten och halfvuxna gossar, och nu skulle de alla upp till Skansen på medborgar- fest.
Under de återstående dagarna i veckan smällde skotten flitigt på tre skjut- banor, till dess söndagen den sista juli sluttäflin- garna ägde rum, hvarur som segerskytt utgick styckjunkaren G.
Green, tillhörande Stockholms Skarpskytteförbund.
Vid den afslutningshögtidlighet med prisutdelning, som se- Redaktör Harald Sohl- dan ägde rum, kunde general man, Stockholms Skyt- teförbunds ordf. Uggla i sitt tal framhålla den stora utveckling som skytterörelsen och skjut-skickligheten genomgått sedan förra riks- skyttetäflingen, och uttala de ljusaste för- hoppningar för den frivilliga skytterörelsen, som, sedan sin förnyelse i slutet af förra århundradet, alltjämt gått framåt.
Konsten i hemmet.
E t t kapitel o m tillvaratagandet af k o n s t e n s s k ö n h e t s v ä r d e n för vårt dagliga lif.
C Å LYDER PRISÄMNET för oktober i vår serie ~ " Årets tolf kapitel " och uppmana vi alla dem af våra läsare, som ha något att säga i frågan, att genom Idun framlägga detta för vår läsekrets.
Täf- lingsartikel, som icke gärna i längd bör öfverskrida 4 Idunsspalter, insändes till Iduns redaktion, Stockholm, senast den 31 augusti och förses med påskrift: " Iduns artikeltäfling ".
För den enligt redaktionens åsikt bästa artikeln utfästes ett pris af ett hundra (100) kronor och den prisbelönade uppsatsen inflyter i något af Iduns oktobernummer.
Stockholm den 1 augusti 1910.
Redaktionen af Idun.
ett snörttf, bör ifrån \ i Stockholm, 1 Norrmalms- torg, 1 tr., dess illustrerade priskurant rekvireras.
\ Riksskyttestandaret öfverlämnas till Stockholms Skarpskytteförbund.
CO 1 O Y V O | N R L P Y S aUa sorter.
Ö T T L A L I L C L I L L Å O I Enhetspris 1 5, — \ Dam- &amp; Herr-Skodon — 393 — Lyxutföring 18, — I J I ^HJAJ^ j
— 394 —
VY; -.
D EN TIDEN är längesedan förbi, då Marstrand var den kungliga badorten, omskimrad af en förnämhe- tens gloria, som på afstånd gjorde den skrofliga klippön högst exklusiv.
Då fanns det beskedliga svenskar och sven- skor, som nitiskt genomkämpade som- rarna i Marstrand för att det skulle lukta fint folk af dem, då de kommo tillbaka hem, på höstsidan.
J a g tar för afgjordt att det var rätt synd om dessa människor, äfven om de inte ömkade sig själfva.
Deras lef- nadsordning bestämdes af signalerna från " Drott " och af kungsslupens an- komst till kajen, och de visste litet eller intet om att det på andra sidan fästningen fanns en vidsträckt klipp- terräng, outtömlig på stigar och dof- tande träddungar, och ett haf, som sjöng sin friska, trotsiga sång nedanför de sli- pade hällarna.
Däremot hade de på sina fem fingrar allt, som alla rättrogna 1.
PANORAMA PET.
AF TI MARSTRAND.
2.
UTSIKT STADEN * i TV " -- ÖFVER FRÅN KUNGSGATAN.
4.
NORRA INLOP- SOCIE- TETSHUSET.
&gt;.
MARSTRAND UN- DER REGATTA- DAGARNE.
FÄSTNINGEN.
3.
5.
UTSIKT FRÅN " TRAPPAN ".
— 395 — SM
bekännare af badso- cietetens trosartiklar ansågo comme il faut.
De gjorde samvets- grant toalett minst tre gånger om dagen, de försummade aldrig att som åskådare eller deltagare be- vista majestätets ten- nistimme uppe vid fästningen, vara punktliga åhörare af middagskonserterna i badhusparken, hvar- vid de utvalda alltid slogo en uppvaktande ring kring statsche- fens urbana person, äta på Alphyddan, vara väggbeklädnad och kunglig bakgrund vid onsdags- och lör- dagssoaréerna samt åse solnedgången i kordialt sällskap med de modernaste kläd- ningarna och de kost- baraste juvelerna.
GÖTEBORGSREGATTAN.
Det hela var en oförarglig ansats att af Marstrand skapa en kontinental badort, där fur- stepurpurn skulle lysa upp en smula i den svenska borgerlighetens fadda gråstämning — och illusio- nen häraf bibehölls så länge " Drott " hvarje sommar gungade i Marstrands hamn, ty längre än till illusion kom det aldrig.
Publiken vid en badort är dock endast det tillfälliga, det kommande och försvinnande, me- dan det bestående är platsen själf sådan natur och förhållanden format den.
Och om man då fasthåller vid att " Nordens Madeira " skall besökas och njutas för sin lufts, sina klippors och sitt salta hafs skull, men alls icke för sitt s. k. societetslif, hvilket är lika dumt och lika tomt där som annorstädes, får man ut en bit Sverige, som man börjar betrakta med nyfiken- het och slutligen blir oåterkalleligt förälskad i.
Hur ofta har det icke händt dig att du mött människor, som i förstone förekommit dig käriva och frånstötande, men hvilka, då du lärt känna dem, intagit dig långt mera än de s. k. till- gängliga.
Marstrand, liksom hela Bohusläns skärgård, är sedd på afstånd det kargaste och mest afvisande ett oöfvadt öga kan råka ut för.
Där du står på ångbåtsdäcket och skön- jer Karlstens fästning höja sig som ett jätte- likt elefantgrått sjömärke bland elefantgråa klippkedjor, som ej tyckas ha ett träd, knappt en buske i sina skrefvor, får du en förnim- melse som om du närmade dig någon svensk Djäfvulsö, och du tänker i ditt stilla sinne: jag vänder om med första båt, för här ser ju ut, som om det hvarken funnes punsch eller någon annan civilisation att tillgå.
Det dröjer dock icke länge, förrän ditt mulna sinne blir lika klart som de gröngnistrande böljor, genom hvilka ångaren plöjer väg.
En dånande signal från ånghvisslan ekar i klipporna och fram mellan grönskande hällar stiger Marstrand med sina ljusmålade trähus och sina hundra träd- gårdar.
Den långa Hamngatan, slät som en dansbana, vimlar af alla de människotyper, som prägla Marstrands sommarlif: badgäster och turister, stadens ledande män från borgmästare, läkare och stadsfiskal ned till hotellvaktmästare, bärare, fiskare, skeppare och tidningspojkar.
Och utefter kajskoningen gunga de ryktbara kosterbåtarne, en hel eskader med hissade snö- hvita segel, som framkalla en utsökt färgeffekt LAS!
nades det fabelaktigt med pengar i Mar- strand, men befolk- ningen kunde ej bära rikedomens lycka som sig borde, utan lär ha lefvat till den grad vildt och utsväfvande, att staden, enligt en dåtida författares vitt- nesbörd, fick ryktet att vara en af de se- deslösaste i norden.
Våra dagars Mar- strand förefaller åt- minstone främlingen som ett mönster af oförvitlighet.
Möjli- gen gör sig förvärfs- begäret ibland väl bredt hos dem, som ha till näringsfång att hyra ut rum.
Under regattan nu senast sprungo rumsprisen upp till en höjd, som ej skulle ha skämts för sig i Gmunden eller Biarritz.
Men denna FÖRSTA STARTEN P Å AFSLUTNINGSDAGEN DEN 3 1 JULI.
O. RINMAN FOTO regatta, erkännom det, var väl värd offret af några guldmynt ur börsen.
Marstrandsön bar mot det grönblåa vattnet och de massiva klipp- dessa timmar ungefär 12,000 människor på sin sträckningarna.
Själfva staden är den kompletta idyllen, så rygg, medan hafvet utanför gungade en eskader mycket som möjligt olik den svenska småstads- af kuttrar och jakter från olika länder, som typ vi lida af i dessa restaureringarnas och godt kunde anslås till halftannat hundratal.
regleringarnas brutala tid.
Små trefna gator, kan- Staden sorlade som en bikupa med svärmfär- tade af lagom stora hus af landt gårds- eller diga bin, och svärmningen tog sin början vid villatyp och hvilande i en grön dager från träd tiotiden på söndagsmorgonen.
Ett myller af infödingar och främlingar i luftiga kulörta och och buskar, som tränga fram öfverallt.
hvita sommardräkter fyllde inom en kort stund Det förtäljes om Marstrand att staden i forna afsatserna på den jättelika amfiteater, som ut- dagar var så mäktig, att den bestod sig med gör öns terräng bakom fästningen.
Det såg två borgmästare.
Det lär ha varit under sill- ut som om massor af hafsfåglar hade besatt fiskets glansperiod på 1500-talet.
Då förtjä- alla klippspetsar.
Ett skott från chefsfartyget ute på " flacket " signalerade " samling ", och nu började den stora eskadern sticka ut ur norra hamninloppet samt kryssa kring startplatsen.
Tusenden af segeldukar, hvita som alabaster och mjukt svällande i brisen, fylkade sig på långa buktande linjer utåt hafvet.
Det var som ett ofantligt, hvitskrudadt bröllopsfölje, tågande fram öfver en smaragdblå slätt, och längst bort, där himmel och haf löpte ihop, stod Hamneskärs fyr som den väntande prästen i kappa och krage.
Aldrig har väl hafvet utanför Marstrand erbjudit en skönare syn!
Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot insändande af nedannämnda be- lopp till Expeditionen at Idun, Stockholm, erhålles inom Sverige portofritt: Badorten har alltså haft sin stora dag för i sommar, har njutit af främmande tungomål, champagne och dans.
Fisklägenas väderbitna och lynnesstränga befolkning har varit hit öfver och sett en skymt af kulturen brusa förbi sig och vändt hem igen.
Nu dunka brädspe- len ånyo på societetsverandan, hvardagsflirten blommar på stigarne som förut, baden tagas åter punktligt, skvallret ger god ärihg åt sina odlare och de små brunbenta cameloterna ropa mornar och eftermiddagar genom stillheten sitt: " göteborgstidningar, stockholmstidningar! "
ty härnere står Göteborg gifvetvis före Stockholm.
Men före och öfver allt annat stå klipporna och deras komplement hafvet.
Och det är icke deras fel, om människorna, som komma hit, ej kunna vädra ut sitt dammiga jag på den gråa kustgraniten eller spola sig rena i Skageracks välsignade sköte.
Då ha de stackars slafvarne icke förstått frihetskvädet, som brusar i stormar och bränningar.
Marstrand, juli.
ERNST HÖGMAN.
RENDEZVOUS.
Idun Idun Idun Idun Idun Idun 1892 1893 (n:r 1 felas) 1895 (utan julnummer) 1904 (med julnumret) 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52 felas) 1907 (med julnumret) — 396 — 2: — 2: — 2: — 4: — 4:50 5: — Idun 1908 (med julnumret) Idun 1909 (med julnumret) Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1893 Iduns juinummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett 5:50 6: — 0:20 0: 20 0: 50 2: — LAS!
" Gourmandskolan " och sättet att blifva gourmand. "
/ ^ E O G R A F I OCH K Ä R L E K " är en kom- \ jf bination som — hur besynnerligt det än förefaller — tycks möjlig, åtminstone på scenen, men att sammanslå geografi och kok- konst, gourmandise, förefaller måhända ännu mera nytt och originellt ur pedagogisk synpunkt.
Idén är dock icke ny — den firar sin 105:te årsdag i år.
I en liten munter fransk komedi, benämnd " Gourmandskolan ", författad af tre matälskande fransmän och uppförd i början af i 800-talet på Varietéteatern i Palais-Royal i Paris, fram- lägges för allmänheten ett förslag till under- visningsmetod för utbildande af gourmander.
Hufvudpersonen är en gourmand af klaraste vatten och han har åtagit sig att leda sin bror- sons uppfostran.
De första grunderna i läskonst meddelas icke efter gammal god sed genom katekes och abc-bok, utan kokböcker af alle- handa slag utgöra första lektyren.
Detta är ju ej så märkligt, men det ovanliga ligger uti, att äfven andra läroämnen grunda sig på gour- En grupp af den nybildade Svensk-Nederländska Föreningen samlad kring majstången vid Duindal.
1.
Svenske mandisen — särskildt geografin.
ministern grefve A. Ehrensvärd.
2.
Professor J.
M. Hoogvliet.
3.
Fru Thérése Boon.
Man går tillväga på följande sätt.
I stället för att fråga: " Hvad heter hufvudstaden i El- sass? "
— säger läraren: " Hvad heter den stad, hvarest vi få den bästa karpen, laxen, gåslefver- NDER LEDNING af svenske ministern af böcker om Sverige och dess folk.
Till förenin- pastejen och kräftorna? "
— Och lärjungen sva- grefve A. Ehrensvärd hölls nyligen ett gens officiella högtidsdag valdes midsommardagen.
rar utan tvekan: " Strassburg ", ty det är fak- möte i Haag, hvartill svenskar, bosatta i Ne- Därefter uttalades från holländsk sida ett tiskt den enda ort, som kan berömma sig af derländerna, samt för Sverige intresserade tack till ordföranden samt några ord af er- att äga alla dessa fyra förmåner.
Vidare gäller svensktalande holländare inbjudits.
Tillsam- kännsamhet för att initiativet till denna förening det den ort, som har de bästa änderna, den man ett antal af omkring 60 personer.
Bland under holländskt namn utgått från svenskt håll finaste kalfven och delikataste äppelgeléet, och dessa märktes många inom författar- och konst- jämte en förhoppning om, att de båda folken i genast blir Rouen nämndt, lika visst som Ver- närsvärlden framstående holländare, såsom Fre- sina sträfvanden mot ett gemensamt ideal måtte dun blir omtaladt för sina fina brända mandlar.
derik van Eeden, Hermann Heyenbrock m. fl.
kunna bli en förebild äfven för större nationer.
Nerac har sina konserverade rapphöns, Pithi- Salen, där mötet hölls, var inredd i svensk Mötet afslutades med sjungandet af holländska viers sin pastej på kramsfågel, Troyes har sina kungs- och nationalsången.
stil (Carl-Larson-möbeln).
Den ena väggen delikata oxtungor och sin pressylta, Reims är pryddes af den svenska kungafamiljens porträtt Programmet var dock härmed ej slut.
I berömdt för sina pepparkakor och sommarpäron.
omgifna af blomsterdekorationer i blått och gult, hyrvagnar åkte sällskapet nu till landsstället Detta förefaller enkelt nog att lära, men värre den motsatta af holländska drottningens por- Duindal.
Då man nalkades målet, beläget en ställer det sig, när det gäller ett födoämne, trätt draperadt med nederländska flaggan.
Ar- half timmes väg från Haag, såg man redan på som man får från flera håll och af samma kva- tisten Heyenbrock hade dagen till ära fyllt salens afstånd vimplarna på en svensk majstång och litet.
Det gäller då att närmare specificera de väggar med mästerligt utförda taflor alla med den svenska flaggans blå och gula färger lysa omtalade läckerheterna, vare sig det nu gäller motiv från Sveriges natur och industri.
en till mötes.
De unga flickorna skyndade att marinerade, gröna, hvita eller feta ostron o. s. v., Mötet inleddes med afsjungandet af svenska utbyta sina sommartoaletter mot de svenska och då kan intet missförstånd uppstå.
kungs- och folksången af holländska sångerskan nationaldräkterna och spelmannen spelade upp Eleven fördjupar sig allt mera i en hel laby- fröken L. Welcker.
Därefter hälsade grefve Ehren- eu glad svensk folkdans på sin fela.
rint af läckerheter och får en sakkännedom, svärd med några ord de närvarande välkomna, Inne i stugan, hållen i gammal holländsk stil, som eljes svårligen kunde inhämtas annat än hvarpå man öfvergick till förhandling om stad- stod middagen dukad på långa bord i hästsko- garna.
Föreningens ändamål skall enligt dessa form, smyckade med blommor i gult och blått samt på ort och ställe.
Det gäller blott, att läraren vara att sammanföra i Holland bosatta svenskar nederländska färgerna.
Under måltiden utfördes äger så stora insikter, att han han väcka ett och för Sverige intresserade svensktalande hollän- svensk och holländsk musik för fiol och piano.
lefvande intresse genom värdefulla detaljer.
Denna geografiundervisning förefaller både dare; vidare att i Holland främja svenska språket Efter middagen valdes styrelse som följer: enkel och genialisk och är så mycket mera och litteraturen samt sprida kännedom om Sveri- grefve A. Ehrensvärd, ordförande, professor tacksam att genomföra, som barn i allmänhet ges sociala och kulturella förhållanden.
För- J.
M. Hoogvliet, vice ordförande, fru Thérése ha en utpräglad smak för godsaker.
Den kan eningen vill arbeta i detta syfte genom samman- Boon, sekreterare, konsul J. Folkard von Scher- sätta deras fantasi i rörelse och inprägla i min- komster och föredrag på svenska och holländska, ling, skattmästare, och direktör Kamerlingh.
net namn och förhållanden vida bättre än hvad praktiska undervisningskurser samt utgifvandet T H É R É S E BOON.
vanlig undervisning är i stånd till — det må gälla märkliga historiska tilldragelser eller an- nat.
Småningom, sedan man behandlat sitt eget land, vidgas synkretsen, och man öfvergår till stora, vida världen, ty det finnes få större orter och länder, som ej ha något speciellt att bjuda på i matväg.
Hamburg har sin berömda oxbrioga, Ostende sin kabeljo, Holland står för minnet sammanställdt med sillen, Neapel är makaronernas stad, Konstantinopel är de rökta tungornas hemvist, Florens bjuder på choklad och Zara bräddar vår bägare med maraskino.
SvenskvNederländska Föreningen i Haag.
U Svensk-Nederländska Föreningens lokal i Haag.
Z Uppgif lifvidd (under armarne), midjevidd och kjol-; längd erhåller Ni till Eder figur; fullt tillförlitliga, moderna och eleganta Exteriör och samlingsrum.
Genom dylika kombinationer af namn och föremål blir man snart hemmastadd inom alla land och världsdelar — kanske mera än den mest energiske turist, — och den som reser i syfte att lära känna en trakt, bör således icke vända sig till de lärde utan till gourmanderna, Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: BLUSLIF 40 öre, Kjolmönster UTAN släp 50 öre, Prinsessklädning 75 öre, Reformdräkt 75 öre, Barndräktmönster 50 öre, Kragmönster (Pellerin; 50 öre, Kappmönster 60 öre, Nationaldräktmönster 1 kr.
Mönster kunna äfven beställas efter andra än våra modeller.
Beställ- ning skall då åtföljas af den modell som önskas.
Priset är då dubbelt mot det vanliga.
!
Pappersmönster.
— 397 — Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition åtföljd af likvid insändes till Norrlandsgatan 16, Stockholm, Mönsteraf ären " Ch c i ".
kockarna.
Han skall besöka salutorgen i stället för biblioteken och.
vid hemkomsten med allt nit sprida kännedom om nya maträtter och mat- orter — likasom man sätter en ära i att från utrikes ort hemföra " souvenirer " och tecknin- gar af antika minnesmärken.
— Ungefär sådant är innehållet i ofvan omta- lade komedi och författaren profeterar på sistone om ett framtidens Frankrike, ett kokkonstens förlofvade land.
— Det fordras i sanning ett lefvande intresse för att kunna så uppgöra hela system och planer för utvecklande af smaken, och säkert är, att våra nutida matartister — de må vara hur skickliga och nitiska som helst — verka fuskare i jämförelse med de gamle.
De ansågo ej sin uppgift som ett medel att förtjäna pen- ningar, som ett yrke, utan det var deras reli- gion, deras lifsuppgift.
En vanlig dödlig skulle knappast kommit upp med ofvannämnda förslag — på skämt eller allvar — utan att med en- tusiasm ha ' ägnat sitt lif åt matens tjänst — • eller kanske herrar pedagoger, om de ej äro alltför likgiltiga för denna världens goda — verkligen vore villiga att upprätta en modern undervisningsanstalt efter denna metod?
Då kunde man hoppas att få upplefva en gour- mandisens renässans och i det uppväxande släktet se gengångare till Grimod och Caréme.
Tänkom oss Sverige såsom försöksland för nybörjare.
Vi ha ' Gotlands fårkött och Skånes grisar, grennapäron och Enköpings pepparrot; vi ha ' halmstalax och västeråsgurkor, Piteå anisbröd och Ölands kroppkakor, Smålands prästost och Jämtlands mesost — allt annat att förtiga!
Och är icke Sverige i främlingens ögon ett enda ofantligt smörgåsbord fullsatt af delikata rätter — för att nu inte tala om den svenska punschen, som gör hela lifvet till en dröm!
Och arbogaölet, som " kommer efter "!
Hvad är då målet med denna uppfostran?
Hur skall den fullfjädrade gourmanden te sig?
Härpå svarar en medarbetare i " Almanach des Gourmands. "
(Paris 1805.
): " Gourmanden är icke blott en varelse som naturen begåfvat med en förträfflig mage och en god aptit — alla kraftiga och normalt ut- vecklade människor ha ' ju dessa förmåner — utan han skall därtill vara i besittning af en upphöjd, förfinad smak, hvars centralorgan är en väl konstruerad gom, känslig och uppöfvad genom daglig och sträng träning.
Alla hans sinnesförnimmelser skola vara i fullkomlig har- moni med smaknerverna, ty han skall kunna kritiskt bedöma hvarje bit, innan han ännu fört den till sina läppar.
Med ett ord: blicken skall vara genomträngande, örat i ständigt gif akt, känseln utomordentlig och smaken en full- komlighet. "
— Den sanna gourmandisen är talangernas drif- kraft och gourmanden, som enligt språkmän- nens tolkning är liktydig med en grofhuggare, en grobian, är i själfva verket en personlighet af den utsöktaste finess.
Endast kroppens hälsa får hos honom vara stark, kraftig, allt annat ömtåligt.
Därför förefaller det underligt att kvinnan, detta delikata, fina väsen, icke får inta någon framstående plats vid gourmandens bord (eller i hans hjärta!).
Åtminstone säger en af de äldre författarne att hon, som under vanliga förhållan- den utgör societetens charm, vid matbordet är malplacerad.
" Ty en gourmand får icke distra- heras utan måste uteslutande ägna sin upp- märksamhet åt hvad som finnes på bordet — ej på hvad som omger detsamma. "
Det är först sedan man intagit sitt kaffe, som hon åter får intaga sin plats i sällskapslifvet — och kanske då med ännu större framgång.
Men åsikterna äro delade äfven i denna sak.
Brillat-Savarin anser tvärt om, att gourmandisen bör få vara hvad den är — femininum, och framhåller hvilket gynnsamt inflytande den har på en kvinna, särskildt hvad utseendet beträffar.
" Smaken för bordets njutningar gör henne 10 år yngre " än hvad naturen och prästbetyget fastslagit.
Han påpekar dessutom, som många med honom, den stora roll, som maten spelar inom äkten- skapet.
" Ett gift par, som är begåfvadt med smak för denna njutning, har åtminstone en gång om dagen en angenäm bevekelsegrund att träffas. "
Han jämför dess betydelse med musi- kens och finner den senare alltför beroende af stämning och disposition — dessutom ett arbete, — då däremot intresset för maten ger odeladt nöje.
Efter vanlig uppfostringsmetod blir man verk- lig gourmand först vid 40 års ålder — hvar- för icke skaffa sig denna förmån vid yngre år, från barndomen!
Det fina bordet är sedan " den sista solstrålen, som smeker den ålderstignes lif "; — solstrålarna bör man fånga och maga- sinera under vår- och sommardagar — och njuta af under höstens tider.
Därför, o män- niska, förakta icke en njutning, som kan börja redan i barndomen och räcka hela långa lifvet — blif gourmand!
s MÄRTA BYGDEN.
Skojarbröllopet.
Från " Ismaels barns " sorglustiga öken- vandring.
Af Olof Högberg.
(Forts, och slut.)
N UPPSTOPPAD U F gjorde ressällskap, likaså en fläckig oxhud på stång jämte oxens torkade rumpa och behornade hufvud.
I förbifarten fick skräddarn fatt i en alns- lång hundskinnsmuffel, invändigt fodrad med kattskinn och äfven den följde med.
Först slog skräddarn mot det famnslånga skaftet till en tvära eller grötvisp, som dängde upp ur grötgrytan, så att hetgröten skvatt och yrde omkring.
Sist for olycksfågeln ner i en hej- dundrande stor diskvattensgryta tätt bredvid, en riktig 180-kannsgryta, ty detta var i hem- bränningens tider.
Öfver hela kockstugan stod som en ur af hetgröt, slaskvatten, damm och skräp från vinden.
Käringar ock pigor, ned- smorda till den grad, kommo sättandes hela hopen, väsnades och ropte att själfvaste horn- och svansfulingen hade drämt ner med horn och svans.
Det var liksom de trodde, att han tog hus i diskvattensgrytan, men huru han såg ut, därom rådde olika meningar.
En del hade sett honom röd- och hvitrosig, andra grågult fjäderraggig och till den grad stygg.
.
.
E VII.
Hos skojarne på mon vardt nu en uppsta- kelse, må jag säga.
Allt folk skulle till kock- stugan och skåda hurudant förhållandet var.
Där låg den smörjiga muffeln rakt i grötgrytan.
Sedan ropte käringarne åt dem att akta sig för diskvattensgrytan, där han var.
Men Kalle Friberg och Janne Frisk, Aron och Bryngel Gabrielsson mente tro på, att låg hornfulingen i diskvattnet, så skulle de dit och se huru han såg ut.
" Tjohej, tjohej, undan svärmorskäringar! "
låt den vilda gastylen från dem.
Tja, det var förstås bara skräddarstackarn till nytt skratt- löje.
Frackskjörten hängde hälft afrifna öfver grytbrädden och nu afsletos de fullständigt, så att han skulle blifva lik annat folk.
Kalle Friberg och Aron Gabrielsson togo så fatt i trälocket, som stod lutadt mot väggen, och lade det öfver.
grytan under nytt jubel- ylande hos sällskapet.
Men skojarlynnet är ombytligt och bäst ingen visste ordet af, så tyckte Janne Frisk och Bryngel Gabrielsson, — 398 — att stryk skulle den ha, som skaffat skräddarn på kockstuguvinden till denna förödelse af bröllopsredningen.
" Akta er själf för stryk, ni pojkar! "
tyckte Kalle Friberg och Aron Gabrielsson.
" Ni ha nog sett, att danneman var karl att lätta en spink, så att det förslog. "
Janne och Bryngel blefvo, förstås, inte utan svar och det ena skräpordet gaf det andra; hela hopen delade sig i medhåll och mothåll.
Men skojare ha inte långt från trätomål till slagsmål — och byxafdragning!
Bäst det var ylade Kalle Friberg i stupande växeltoner mellan rödt och mörkgrönt: " Tjohej, tjohej, käringar och pojkar!
Här ska vi se om en byxa löper!
Tjohej, byxan af Janne Frisk i rödaste rappet! "
Det bar till att drabba ihop för pojkar och gubbar, käringar och jäntor i en klunga under tjo och hej och larm och vrål öfver hela byg- den.
Ett tu tre låg Kalle Friberg själf byxlös på gården och byxhalfvorna slängdes på elden under grötgrytan.
På detta skulle en del af Jannes segrande medkämpar in och störta i sig en sup, om något brännvin fanns kvar.
Detta skulle de inte ha gjort, ty under tiden blef strax en ny sammandrabbning, där Janne Frisk led undergången och var byxlös i blänken.
Så hade brudgummen gått där och bedt och förmanat dem att taga sig till vara, men då ingen brydde sig om honom, vardt den stackarn hastigt biten af sinnet och alldeles stormsvettig på en gång.
Detta skulle inte heller han ha gjort, för bäst det var ylade Bryngel Gabriels- son alldeles mörkrödt öfver mon: " Tjohej, tjohej, pojkar!
En kärfve till, mens vi ä ' i farten!
Byxan af brudgummen våran i blankaste rappet. "
I blinken låg också den stackarn byxlös på gården, till sällskap åt de två andra halfnakna spektaklen, som gingo där.
Sedan kom slags- målet i gång där och hvar på mon om ett och hvarje.
Stor-Lars, som gick alldeles slagfri, - och skräddarn, där han låg i diskvattnet, kom ingen längre ihåg, ehuru bägge voro första för- argelseklippan.
Och då den förre ej såg något ätt taga sina händer i, så gick han ner i sol- backen och lutade omkull sig fundersamt.
Kanske det var så, att dessa Ismaels barn skulle ha det stryk de gåfvo hvarandra?
Stor- Lasse hade aldrig förstått, hvarför de lagförde dessa varelser, som inbördes voro hvarandras straff mer än nog.
Det hade visst också från början gått underligt till vid deras upphof.
Visst var det orättvist medhåll åt deras stam- fader Abraham, som gick slagfri, sedan han, gifta mannen, hade blifvit far åt Ismael med pigan.
Den som dömde i saken, så rättvis han än skulle vara, slog i stället harmen på pigan och Ismaels barn.
Sedan skulle nu de här stackarne träta och slåss och äta upp hvarandra så långt efteråt bara för det där gamla!
" Förskräckligt hvad det har gått tokigt till i denna världen! "
tänkte Stor-Lasse i det han lurade in i den svala skuggan under morgon- solen.
VIII.
Midt under allt göande och all olat, som hördes vida öfver morgonlandskapet från skojar- bröllopet å mon, hände sig, att fogden och länsmannen kommo hemåkande på söndagsmor- gonen från ett häftigt kalas, skjutsade af fjär- dingsmannen, alla tre påstrukna och länsman värst.
Nu tyckte de som ordningsmakt skäligt att köra upp åt mon och taga styr på skojarne i den omständighet, hvari de hördes vara.
De kommo upp till stället och det gick nå- gon väg att stiga af.
Så begynte länsman som närmaste vederbörande att huta upp byket.
Ingen gaf akt på honom i den slagsmålsifver, som där rådde.
" Se ni då inte, att ni ha själfvaste länsman
framför er? "
sporde han gång på gång, men ingen såg det.
Hvem hade tid med länsman nu, när det var som brådast att slåss?
Fogden blef otålig och gaf sina underord- nade en vink.
" Tag och sätt bojorna på dem här fyra slags- kämparne nu först, " säger länsmannen till sin fjärdingsman.
Han pekade på Kalle Friberg och Janne Frisk, Aron och Bryngel Gabriels- son, som parvis mätte hvarandra en skäppa så full de kunde.
Nu ändtligen, då handbojorna kommo skram- lande, vaknade skojarne som ur en annan dröm.
" Länsman och fjärdingsman och höga veder- börande ä ' här! "
ropade Kalle Friberg i hand- lur öfver gården.
" Go ' morron, go ' morron, fina herrskap! "
hälsar länsman med en hick, när hela sällska- pet strömmat till. "
J o ni bär er just snyggt åt på sabbatsmorgonen vill jag lofva!
Jaha, du Friberg och du Frisk och ni två, bröderna Gabrielsson, följa med nu bara, så blir det fyra slagskämpar och bråkstakar mindre! "
" Nej, se det var då en evig lögn! "
skrek rundt omkring hela sällskapet, enigt på rappet, när länsman var framme.
" Tro ni, flne go ' herrar, att inte den års- tiden är inne, då en länsmansbyxa löper? "
sporde brudgummen, där den stackarn stod byxlös tätt bredvid.
" Tyst, människa! "
röt länsman varnande.
" Hvad i själfvaste fulingens skinn och ben är det nu? "
röt Kalle Friberg.
" Skall inte en kristen få slåss i fred för länsman en söndags- morgon heller?
Hvad har det nu kommit för slags förordning? "
" Bojorna på den där göken nu först! "
be- fallde länsman. "
J o då ska ni allt få dra vefven! "
larmade skojarne.
Länsman och fogden, så fumliga de än voro nu för tillfället, sökte hjälpa till, men Kalle fick hjälp och gick fri.
" Tjohej, tjohej! "
ylade han vildt med flaxande armar, liksom tillreds att flyga.
" Här ska ' vi se om en länsmansbyxa löper!
Hejsan, läns- mans byxor gå nu till Davids höns i korgen! "
Ett hastigt handgemäng under skratt och larm; länsman ligger byxlös på gården, byx- halfvorna hänga i kronan på hvar sin rönn. "
J a g ska ' arre.
.
arrestera er hela by.
.
.by- ket, " ryter fogden så godt han förmår i hickan.
" Tjohej, tjohej! "
ylar Kalle åter.
" Nu ta vi höga vederbörande i nästa varp!
Hejsan, nu löper en fogdebyxa! "
En handvändning och fogden ligger där i samma snöda elände.
Sist kom turen till fjär- dingsmannen.
Sex byxlöse funnos nu på går- den och där blef nu en förskräcklig låt på alla vis.
IX.
Stormor nere i gården hörde i härlig sön- dagsmorgon det kusliga göet från bröllopsgår- den.
Hon tog för säkerhets skull sju stycken kjolar ofvanpå innerkjolen, tillsade en piga att följa sig och gick beslutsamt upp åt mon.
Då hon kom dit, såg hon ingenstädes Stor- Lasse, men fann i stället hela bröten i träta i och omkring kockstugan.
Skojarne, bland dem tre byxlösa varelser, trätte utifrån på andra, som hördes träta och domdera inifrån.
När hon då höjde sig på tårna och tittade in, märkte hon där bland allt oföre tre främmande, byxlöse karlar, som tagit sin tillflykt till kock- stugan i sitt elände.
Ingen gaf akt på henne i den trätoifver som var.
Stormor trängde sig in.
I grötgrytan åter- såg hon sin muffel från de unga åren.
Så • hördes någon varelse krafla och väsnas i disk- vattensgrytan.
När hon höjde på locket och såg dit, så låg skräddarn där i sitt elände.
Hon betraktade honom, kände på honom, luk- tade på honom.
Alltså ingen skrömt ändå!
" Hvad är du för en? "
sporde hon, när va- relsen öppnade ett par slöa ögon.
" Joho, " lallade djuret, " jag är schneider, jag, finskräddare vill säga från stan, taljör som tysken säger. "
Hon funderade en handvänd- ning och tillade: " Då du liks är i grytan kommen, så kan du liks i grytan ligga, mens jag kokar af dig fyllan och ohyran, " sade hon lugnt och beskedligt.
Hvarpå Stormor i rykande rappet får upp en eld på golfmon under grytan.
Sedan vred hon långsamt ur en våt disk- trasa och såg sig om bland de trätande för att utröna, hvem som kunde vara den värsta i ondskans hädelser.
Så drämde hon trasan i synen på den, som tycktes gå utanpå de andra.
" Hvad gör du människa!
Ser du inte läns- man för dig! "
vrålade han ursinnigt. "
J a, inte kan jag förmärka någon länsmans- liknelse på dej, här du står byxlös och värre i mun än hela hopen af Ismaels barn, " gen- mälde hon med disktrasan lugnt.
" Men om nu så är, att du är länsman, så tig först du nu, som länsman är och bör ha bättre vett än skojarhopen.
Och till dess jag kan få tag i ett par byxor åt dig så kan du åtminstone, såsom en öfverhetsperson anstår, skyla dig med en kjol.
Ni andra likadant.
.
. "
darn frälst på ett helgelsemöte i stan och dessa skojare upphörde aldrig att skratta öfver detta.
Den märkligaste saken återstår att anteckna.
Icke var det så underligt, att skojarne sade sig fria från all ondskefull och vanvördig med- fart af höga vederbörande.
Äfven dessa senare förnekade hela historien i stan såsom en illa- sinnad lögn.
Den gudarna älska ... B e r ä t t e l s e af Signild Edestrand.
r \ ET VAR EN högsommardag i midten af sjutton- hundratalet.
— Solen sken hett och kastade lod- räta strålar ned i Solberga prästgårdsträdgård.
Det var en för den tiden ovanligt stor och väl hållen träd- gård, af järonklippta buxbomshäckar uppdelad i stela rutor.
I kvarteren närmast boningshuset prunkade en mängd granna blommor, och i de aflägsnare froda- des köksväxter.
Trädgården inhägnades af höga skogs- träd, rtt norr växte granar, i söder och öster vajade björk och lind sina lummiga kronor.
I ena hörnet af trädgården alldeles intill grandungen var en damm, på hvars mörka yta näckrosor simmade, och vid kanten bland vassen lyste gul iris.
Skogens alla fåglar tycktes ha hem i träden kring prästgården, ty här klingade sång och kvitter, så länge sol var uppe, och när natten föll på, klagade näktergalen bland buskarna vid dammen.
Den nyligen aflidne pastorn, herr Gabriel Solberg, hade varit en stor blomstervän och naturdyrkare.
Alla anläggningarna här voro gjorda af hans hand och präg- lades af smak och skönhetssinne.
Herr Gabriel var död och borta.
Till efterträdare hade han fått en helt ung man, Eske Liebman.
Denne, som hade godt namn om sig för lärdom, hade fullbor- dat sina studier i Tyskland.
Sålunda hade han blifvit magister i Greifswald och efter offentlig disputation kreerats till theologia?
baccalaureus i Wittenberg.
Åter- kommen till hemlandet ingick han — ehuru stockhol- mare till börden — i Lunds stift.
Först tjänstgjorde han någon tid i Lund, där han gjorde sig bemärkt som en framstående predikant.
Med sina fria åsikter och sitt oförfärade sätt att uttala dem blef den unge mannen snart nog en nagel i ögat på sin gode biskop, som fattade ett djupt misshag till honom.
Om ej herr Eske tillhört en så framstående släkt och haft så er- kändt goda kunskaper och predikogåfvor, så hade hans chef säkert snarast möjligt sändt honom ut som hjälp- präst åt någon pastor i stiftetsjutkanter och sålunda oskadliggjort honom för en tid.
Nu vågade han ej.
Hvad var att göra?
Försmädelsen var stor, men en kjol är alltid bättre än ingenting i allt elände.
De olycklige grinade illt och packet tjöt af skratt, men Stormor knöt på dem sina aftagna kjolar både inne och ute.
Oväsendet började lägga sig.
Så skulle pigan gå hem med dessa tre ö v e r - hetspersoner i kjolen och föra dem in på salen, tills byxutredningen blefve klar för deras räk- ning.
På samma gång borde hon hämta 10 kannor mjölk, 5 kannor risgryn, kanel, socker, lutfisk, smör och bröd så mycket hon hade förstånd att taga till åt bröllopslaget.
Nu blef Under den första tiden af sin prästerliga verksam- där en fägnad bland de hungriga skojar- het hade Eske Liebman mötts af flera missräkningar.
stackarne.
.
.
Var det han, som var underlig, eller voro människorna det?
Han fann deras sätt att döma och handla så " Mer brännvin behöfs inte åt det här bröl- alldeles oresonligt, och de lagar de ställt upp för sig lopsfolket.
I dess ställe tar du med dig press- syntes hafva ti ' lkommit endast för att öfverträdas.
järn, strykbräde, kläborste, sax, nål och tråd, Han tjänstgjorde som sekreterare vid konsistorium, och så får skräddarstackarn här hyfsa till trasorna när han som stadens präst yttrat sin mening i ett eller sina, då jag har kokt af honom eländet.
Bara annat mål, hade han mötts af sina ämbetsbröders isande oförstående och ogillande.
Många af de saker, som vattnet blir en smula varmt, så ångar nog det hänskjutits till konsistorii afgörande, hade upprört ho- mesta brännvinet i väg ur honom! "
nom, och ofta hade han på det kraftigaste opponerat sig emot de fällda domsluten.
Det var också under- " Hurra, Stormor håller på koka skräddarn! "
liga ting herr Eske fick bevittna.
En fattig handtver- göade sällskapet vid denna upptäckt.
kare hade inför präst ingått trolofning med en kvinna, " J a tig nu, go ' vänner, och göa inte hädan- som sedan under hans frånvaro varit honom otrogen, i det hon varit älskarinna än åt en, än åt en annan efter nu, då ni ha göat hela sabbatsnatten, " af stadens gesäller.
Mannen inställde sig för konsi- förmanade hedersgumman.
storium och anhöll att bli lagligen skild från sin fäste- Så fick hon en sak om sänder ordnad.
Ord- kvinna.
Det blef emellertid hon, som fick rätten på ningsmakten linkade i väg med pigan, kock- sin sida.
bestyret ordnades och gästerna fingo ta rätt på [Enligt domen skulle hon erhålla hälften af hans Stor-Lars.
Han återkom, sömnsur och stor- lön, betraktas som hans hustru och åtnjuta kyrkans ögd, när husmodern tillsade honom att ta af förmåner, hvilka däremot förvägrades mannen.
Aldrig kunde herr Eske glömma blicken af kränkt rättskänsla sig alla sex paren öfverflödsbyxor.
eller tonen i mannens bittra stämma, när han vid ut- " D ' är ju bara tre par som behöfs? "
trodde gåendet yttrade: " Här kan inte en ärlig man få god rätt, men väl usla kvinnfolk! "
— En kvinna an- han.
" D ' är bara tre stycken, som ha blifvit klagade sin man för misshandel.
Hon varnades för att ställa till bråk för ett par örfilars skull, helst byxlösa medan du sof, " upplyste hon.
som de kanske varit högst behöfliga.
— En student Då bröllopslaget hade njutit det rikliga var inkallad, emedan han från Tyskland medfört hederskalaset till godo under värdskap af Stor- några böcker, författade af en tysk, dömd som kät- af sin samtid.
Studenten förklarade, att han Lars, som till slut satt där lika ståterlig som tare bränt upp böckerna och för öfrigt bekände sig till kungen och lät nosgräbban passa upp sig då den rena evangeliska tron.
Han dömdes dock att böta kalaset var slut, var det bara en som skällde till kyrkan tre kannor vin och betala till de fattige två på Stormor — skräddarn från stan, som åter daler silfvermynt, därför att han läst sådana böcker, som enligt kongl.
majestäts nådiga plakat voro alldeles var snyggad, nykter och mätt.
Detta blef förbjudna.
Herr Eske tänkte på sina ännu ej uppackade äfven för skojarne rena skammen på torra lan- lårar, alla fulla af böcker både förbjudna och tillåtna.
det.
De lette rätt på en gammal tröskvagn, Han ämnade läsa dem alla, så snart han fick tid.
bundo skräddarn vid skalmarne, satte sig på En dag när den unge prästen kom hem till sin sätet så många som rymdes där och körde med bostad, fann han där en skrifvelse, hvari han af patro- honom i stentået under hvinande piska och nus kallades till pastor i Långaryds pastorat.
Men skojarjäntornas ylande skratt, tills han erkände bredvid kallelsen låg ett annat papper, en förbindelse för honom att gifta sig med det höga herrskapets kam- sig vara en okristlig lymmel.
Sedan blef den skräd- marpiga.
Herr Eske sände tillbaka både kallelse- och — 399 —
förbindelsepapperen med några få stolta rader, där han betackade sig såväl för herr grefvens pastorat som för fru grefvinnans kammarpiga.
Men efter detta betraktade hans högvördighet biskopen honom med än mörkare blickar.
— Utan att fråga efter annan dom än sitt eget sam- vetes vandrade Eske Liebman vidare på den väg, han utstakat för sig.
Han skaffade sig många beundrare och många ovänner.
Hans blick blef djup af allvar, hans panna dyster — och han kände sig mycket ensam.
En dag blef han tillsagd att gå upp till biskopen.
Denne meddelade, att herr Eske åter erhållit kallelse till ett pastorat.
En prästänka, som hört honom pre- dika i domkyrkan, hade inkommit till konsistorium med anhållan, att han måtte få bli efterträdare åt hennes aflidne man.
Patronus i församlingen, en nära nittio- årig gubbe, hade bifogat ett kallelsebref.
Biskopen, som gärna ville ha den unge mannen aflägsnad från universitetsstaden, utmålade för honom alla fördelarna af att bli pastor i Solberga, och Eske, som längtade bort från de tryckande förhållandena i Lund, där han ständigt kontrollerades och kritiserades, förklarade sig villig att mottaga kallelsen.
Biskopen lyckönskade honom och klappade honom helt faderligt på axeln samt frågade honom så där helt i förbigående, om han tänkte försörja änkan.
" Ja, naturligtvis, ' svarade Eske, " det vore ju orätt att jaga bort henne, helst som det ju är genom henne jag fått pastoratet. "
Nu var det så, att prästänkan i Solberga hos bisko- pen anhållit att blifva " konserverad vid kallet ", hvilket nådigt beviljats.
Detta innebar att efterträdaren skulle erhålla pastoratet med villkor att han skulle gifta sig med aflidne pastors änka.
Ibland affordrades skriftlig förbindelse.
Biskopen hade nu valt uttrycket " försörja ", emedan det kunde tydas på två sätt, och med känne- dom om herr Eskes lynne och åsikter vågade han ej uttrycka sig tydligare om änkans försörjning, långt mindre affordra någon skriftlig förbindelse.
Men som fru Jannika, prästänkan i Solberga, var en vacker och ståtlig kvinna, hoppades han, att allt skulle gå efter önskan, sedan den personliga bekantskapen inledts.
Full af nytändt hopp och med hjärtat varmt af tacksamhet lämnade Eske Liebman staden Lund, där han från första stund vantrifts, och for landsvägen till sitt pastorat, beläget i en härlig trakt af norra Skåne, rikt på sjöar och skogar.
Där skulle han sedermera få mottaga konungens fullmakt på kallet.
2 — Eske Liebman hade tillbragt några veckor i Sol- berga.
Denna tid hade för honom varit välgörande och lycklig.
Den enkla landtbefolkningen hade kommit honom tillmötes med välvilja och ett förtroende, som verkade rörande, och han predikade för fulla kyrkor, ehuru sanningen att säga hans åhörare ej förstodo mycket af hvad han sade på grund af det uppsvenska tungomålet.
De höllo i alla fall af honom och nöjde sig med att lyssna till tonfallen i hans varma stämma och följa uttryckets växling i hans ansikte samt voro så intresserade häraf, att spögubben, hvars plikt det var att gå omkring i kyrkan och väcka de inslumrade, ej fick något att göra utan somnade själf in på sin plats bakom en pelare ända nere vid vapenhuset.
TILL FRUKOST hvarje dag hör Ni äta HAFREGRYN - HAFREMJOL och Ni grundlägger därmed Eder hälsa.
Specialegenskaper: Genom den gul- aktiga, mineralrika proteinhinnan: närande, dryga, fin smak.
— Tillverkas under läkarekontroll.
— Men hela församlingen visste, hvad ingen än vågat säga till herr Eske själf, och han ensam var okunnig om, det nämligen, att han var pliktig att taga herr Gabriels änka till hustru.
Nu denna välsignadt vackra och varma julidag kom Eske Liebman långsamt vandrande öfver ängen.
Han hade varit och tagit sig ett bad i sjön.
Han gick med hatten i hand och lät solen skina sig rakt i ansiktet.
Han strök med handen öfver sitt fuktiga hår och lät blicken glida öfver det härliga landskapet.
Han kände sig så lycklig i detta ögonblick, så full af styrka, ung- dom och glädje.
Nu tog han en genväg genom prästgården.
Han tänkte gå in på sin kammare och studera litet före middagen, men hans blick fångades af prästens dotter.
Han måste stanna och tala med henne.
" Hvad gör I där, jungfru Ingefred? "
" Hvad jag gör?
Det ser I väl, jag lukar ju. "
" Lukar?
Hvad är det för slag, är det att rensa bort ogräs? "
" Ja visst, och vill han veta hvad det mer är, herr Eske, skall jag underrätta honom att det är mycket ledsamt.
Ibland bränner man sig af nässlor, och så blir man så led om fingrarna.
Se bara! "
— Två små solbrända händer med fingertopparna svarta af jord räcktes upp mot den unge mannen.
Hon var alltför täck, jungfru Ingefred, den nyligen aflidne herr Gabriels sextonåriga dotter.
Eske Liebman hade aldrig sett någonting så förunderligt som denna unga tärna.
När han först såg henne stå nigande framför sig med sedesamt sänkta ögonlock, kom han genast att tänka på ett äppelblomster, så hvit och skär var hon.
Men när hon slog upp ögonen, försvann likheten — de voro så alldeles för mörka.
Hon såg på honom med en forskande blick af brådmoget allvar, som kom honom att nästan känna sig beklämd.
När herr Eske sedermera var samman med Ingefred måste han ständigt gifva akt på hennes ögon.
Han fann dem så dagliga, och ständigt skiftade de uttryck.
Ibland voro de fördunklade som af tunga tankar, stundom blixtrade de af hat och trots, ofta gäckades de eller blefvo kalla, ljusa och elaka, men de kunde också utsända strålar af godhet, värme och något mera, något obestämdt, ofattbart, oändligt, som födde dröm- mar och väckte längtan.
— I dag var Ingefred i sitt meddelsamma lynne.
Hon såg leende upp på den unge mannen.
" I har det allt bra, I karlar, slipper ligga här och träla som jag, stackars kvinnfolk, " sade hon.
Herr Eske rodnade.
" Hvarför lukar I, jungfru, när I ej gärna vill? "
" Det förstår I väl, att mor tvingar mig.
Hon tvin- gar mig till allt som är tråkigt.
Om inte hon vore, då skulle I se att jag skulle ha det morsamt. "
Pastorn tyckte förstås, att detta var ett opassande tal, men han kunde ej låta bli att spörja vidare.
Hur tänkte hon då tillbringa sin dag?
Ingefred slutade ögonblickligen med sitt arbete och lät sig glida ned på gräsplanen.
Hon sträckte vidt ut armarna, såg rakt upp mot himlens bländande blå och började tala lågt liksom för sig själf.
söndag) med potatissalad; saftsoppa med mannagrynsflammeri.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; » pytt i panna »; ä g g; mjölk; kaffe eller te.
Middag: Hotch-potch-soppa; kokt gös med smör och ägg samt po- tatis.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord: fisk med ägg och ris (re s t er från onsdag); mjölk; kaffe eller te.
M i d - dag: Köttbullar med bruna bönor: kallskål med skorpor.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; uppstekta köttbullar med brynt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Ma- karonipudding med skinka; krasbärs- kräm med mjölk.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; pannbiff med p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Sillpudding med potatismos; filmjölk med tunnbröd.
RECEPT: KÖKSALMANACK Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
Tnnfth, af Elisabeth Östmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FORSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 7 — 13 AUGUSTI 1910.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stekt, benfri abborre med brynt p o t a t i s; ägg; mjölk; kaffe eller te med sur- mjölkskaka.
M i d d a g: Blomkål med jarmesanost; rostbiff med portug.
lök ccli fransk p o t a t i s; hallon med grädd- tikum.
MANDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; sill i nattrock med p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Wienerkot- letter med spenat; blåhärskräm med mjölk.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgasbord; skinkomelett; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Kall rostbiff (rester från Blomkål med pa rmesanost (f. 6 pers.).
2 små, vackra blomkåls- hufvuden, vatten, ättika, 2 msk.
hvete- mjöi, salt, 2 msk.
smör (40 gr.), 3 msk.
mjöl, 6 — 7 del.
blomkåisspad.
salt, peppar, (socker), 2 äggulor, 50 gr. rifven parmesanost, 2 msk.
fint stötta skorpor.
B er e d n i n g: Blomkålen rensas, lägges i ättiksb " a,ndadt vatten (1 msk.
ättika till hvarje lit.
vatten) och hve- temjölet strös öfver, hvarefter blom- kålen får ligga 1 tim.
Kålen tages upp, sköljes väl och sättes på i ko- kande saltadt vatten (kort spad) och får koka tills en vispkvist går l ä t t igenom.
Den upplägges genast på ett eldfast fat eller ock på ett fat af nickel, och spadet tillvaratages.
Smör och mjöl sammanfräsas, kålspadet till- sättes litet i sänder, under flitig rör- ning, hvarefter såsen får koka 15 min.
Den afsmakas med kryddorna, och de uppvispade äggulorna jämte hälften af osten tillsättas, och såsen får sjuda men ej koka.
Den hålles öfver blom- kålen, som därefter beströs med resten af osten och de fint stötta skorporna samt sättes in i ugnen omkr. 15 min., eller tills den fått vacker gulbrun färg.
Den serveras som mellanrätt.
R o s t b i f f (f. 12 pers.).
3 — 1 kg.
rostbiff eller dubbelbiff, 1 msk.
salt, 2 msk.
smör (40 gr.), kokande vatten, 2 stora portugisiska lökar, 4 msk.
smör (80 gr.).
Beredning: Rostbiffen tvättas med en.
duk doppad i hett vatten, bultas lätt och saltas.
Smöret upphet- tas i en långpanna, köttet ilägges och insattes i varm ugn.
Efter 10 min.
tillsättes litet kokande vatten och vär- men i ugnen stegras.
Rostbiffen öfver- öses hvar tionde minut med sin sås, som emellanåt spädes med kokande vatten.
Till stekningen beräknas 25 min.
på hvarje kg.
kött.
Rostbiffen skares i tunna skifvor och garneras med löken, förvälld, skuren i skifvor och kokad i smöret.
Såsen silas och och skummas, samt serveras med jus.
" Jag skulle aldrig arbeta.
Om morgonen, när solen gick upp, ville jag rida ut öfver markerna, men inte på Jupiter — den gamle dromedaren — utan på en ung, vild häst, en fåle med eld i blodet.
Åh, jag skulle allt styra honom, klatscha på med piskan, så skulle han få springa, tills skummet yrde.
När jag kom till- baka, ville jag kasta mig i sjön och bada och sedan hvila på stranden.
Där är ett ställe där det växer så mycket förgätmigej.
Solen skulle skina hett på mig och så ville jag drömma ".
.
.
Hon afbröt sig tvärt.
Eske Liebmans blickar hängde som förhäxade vid flickan i gräset, och hans röst lät dämpad och sme- kande: " Hvad skulle I så drömma, jungfru Ingefred? "
Hon reste sig i sittande ställning.
" Herr Eske, " sade hon i en half hviskning, " har han sett ibland, då det är liksom dimma eller rök, att det är riktiga ränder från solen till jorden?
Då säger folket, att det blir regn, för solen suger vatten.
Vet han, hvad jag önskar, när jag ser det?
Jo, att solen med sina långa strålar skulle suga mig upp.
Tänk att fara genom luften i en rand af ljus — och så att komma till far! "
— " Till far, " upprepade den unge mannen, " men solen är ju.
.
. "
" Tyst, säg ingenting om att det är omöjligt!
Min käre far dog ju — hon mördade honom.
Nu är han i solen.
Han måste vara, där det är varmt och ljust.
Han hade det så mörkt här och så kallt. "
Ingefreds röst dog bort.
Hennes blick blef svart af hat, och hela hennes barnsliga ansikte fördystrades.
Herr Eske vågade ej störa henne med ett ord.
Snart skakade hon dock af sin tunga stämning, gjorde en käck kastning med hufvudet och fortsatte vänd till den unge mannen: " Herr Eske, vet I hvad jag skulle göra om efter- middagen?
Jo, jag skulle fodra korna liksom nu, jag gör det hvar dag.
Jag tycker så mycket om de be- skedliga kräken.
Och vet I, där är en gammal ko, som heter Lotta, och för henne berättar jag alla mina hemligheter.
Hon är så vislig, hon kan tala.
Hennes ögon äro så vackra, och det är med dem hon talar. "
" Hvad säger då Lotta till den lilla jungfrun? "
sporde Eske, som fullkomligt fångats af sagostämnin- gen omkring Ingefred.
" Hon säger jämt, att jag skall tåla mig och vara stilla och from, för min lefnad blir ändå aldrig lycko- sam.
Men jag svarar henne, att just därför att min lefnad intet blir lyckosam, vill jag göra allting, allt som faller mig in.
Jag frågar intet efter, hvad någon tycker, bara jag har roligt — och jag ångrar aldrig någonting, när det bara varit roligt. "
Det var tyst en stund.
Så sporde herr Eske: " Men om aftonen, hvad skulle I göra då? "
" Om aftonen, " återtog Ingefred.
" Om aftonen. "
Hennes ögon blefvo drömmande, mörka, hennes röst beslöjad.
(Forts.) mans med persiljan, grädden och kryd- dorna.
Af färsen formas tunna kot- letter, hvilka penslas med de upp- vispade äggen och vändas i de stötta skorporna.
En stekpanna upphettas långsamt, smöret brynes däri och kot- letterna få sakta genomsteka med t ä t t slutet lock omkr. 10 min.
De ser- veras med spritärter eller spenat.
det hälles öfver.
Buljongen skummas, afsmakas med kryddorna och slås jämte köttet öfver grönsakerna.
Soppan ser- veras genast.
F i s k m e d ä g g o c h r i s (f. 6 pers.).
5 hg.
kokt fisk (rester), 3 ägg, l / kkp.
risgryn, 2 liter vatten, IV2 msk.
salt, 1 hg.
godt smör.
B e r e d n i n g: Risgrynen sköljas och påsättas i kokande saltadt vatten och få koka, tills de blifva mj uka men ej falla sönder.
De upphällas i durk- slag, Öfverspolas med kallt vatten och insättas därefter genast i varm ugn.
Omröras ofta med gaffel, tills de blifva skilda och allt vatten afdunstat.
Äg- gen hårdkokas och hackas fint.
Fisken raspas med gaffel i små tärni-ngar så stora som risgryn.
Ägg och fisk blan- das väl i d e kalla risgrynen, och af- smakas.
Serveras med skiradt smör som frukosträtt.
1 2 P o t a t i s s a l a d (f. 6 pers.) 1 lit.
kokt, kall potatis, 2 kokta rödbetor, 2 saladshufvuden, 3 msk.
kapris, 3 ägg- gulor, 1 knifsudd salt, 1 tsk.
engelsk senap, 1 tsk.
socker, 3 tsk.
vinaigre, 2 tsk.
kaprisättika, 2 msk.
fin matolja, 2 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Potatisen skalas och skares i tunna skifvor, rödbetorna skä- ras i 1 cm.
långa strimlor, saladen sköljes och skares fint.
Allt d e t t a blandas i en karott.
Äggulorna röras Sill i n a t t r o c k.
2 stora salta med salt, senap och socker och ättikan sillar, V&lt;i tsk.
hvitpeppar, 2 stora röd- tillsättes droppvis, omväxlande med lökar, 3 msk.
smör (60 gr.), 1 ark matoljan.
Sist nedröres grädden och Sillpudding med potatis- hvitt papper.
I såsen hälles öfver saladen, som om- m o s (f. 6 pers.).
2 lit.
potatis, I V 2 Beredning: Sillen vattenlägges, röres försiktigt.
Den serveras till kalla kkp.
oskummad mjölk, 2 ägg, 2 msk.
ett dygn innan den skall användas.
kötträtter i allmänhet.
kallt smör (40 gr.), 1 tsk.
socker, 1 Skinnet afdrages och hufvud och stjärt tsk.
salt, 2 salta sillar.
bortskäras.
Den uppskäres i ryggen och H o t c h~p o t c h-s o p p a (f. 6 pers.).
T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 benet jämte inälfvorna urtagas, hvaref- I V 2 kg.
fårbringa, 2 lit.
svag buljong gr.), 3 msk.
stötta skorpor.
ter den sköljes väl.
Den beströs invän- eller vatten, 4 msk.
smör (80 gr.), Sås: I V 2 hg.
smör (skiradt).
digt med peppar och den skalade samt ltyi msk.
mjöl, V 2 purjolök, 2 mo- Beredning: Potatisen råskalas 1 tunna skifvor skurna löken.
Den rötter, VJ selleri, 1 palsternacka, 1 burk och kokas mjuk, hvarefter den pressas hoplägges åter så, a t t den bibehåller konserverade ärter (eller 2 kkp.
färska genom purépress eller mosas sönder sin form.
Hvarje sill omviras väl med ärter), 10 små jordärtskockor, 1 litet med en gaffel.
Mjölken, de uppvispade 72 ä-rk papper smordt med 1 msk.
smör.
blomkålshufvud, salt, hvitpeppar.
äggen, 1 msk.
af smöret och kryd- Den stekes i smör öfver hastig eld, Beredning: Fårbringan knäckes dorna tillsättas och moset arbetas, tills tills papperet ä r brunt.
Sillen serve- och tvättas med en duk doppad i hett det liknar skum.
Sillarna urtagas och ras i. papperet med stufvad potatis.
vatten, samt påsättes a t t koka i P / 2 vattenläggas i 24 tim.
Skinnet afdrages lit, af buljongen.
Då köttet är half- därefter och hufvud jämte ryggben och Sillhaifvorna W l e n e r k o t 1 e t t e r (f. 6 pers.).
kokt, upptages det och skåres i tär- alla småben borttagas.
6 hg.
benlritt kalfkött, I V 2 hg- kokt ningar, hvilka brynas i 1 msk.
smör, sköljas, inklappas väl i en duk och potatis, 2 msk.
fint hackad persilja, tillika med purjolöken skuren i fina skäras i bitar.
E n bleckform smörjes 2 msk.
grädde, 2 tsk.
salt, V 2 tsk.
strimlor, därefter öfverstrÖs mjölet, och mea.
smör ocn tjes-crös med stötta skor- köttet omröres väl, samt spädes med por.
P å botten af formen lägges e t t hvitpeppar.
af potatismos, och så fortsattes, T i l l p a n e r i n g: 2 ägg, I V 2 kkp.
den kokande buljongen och får koka lager tills det ä r mört: Morötterna, selleriet tills formen är full.
öfversta hvarf- stötta skorpor.
vet bör vara potatismos, som öfver- och palsternackorna ansas, skäras i T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 fina strimlor och fräsas i 1 msk.
smör strÖs med stötta skorpor och belägges gr.), 3 kkp.
buljong eller vatten.
med resten af smöret, fördeladt i floc- samt tillsättas jämte ärterna ooh re- B e r e d n i n g: Köttet tvättas med sten af buljongen, hvarefter soppan kar.
Puddingen gräddas i ugnen omkr. en duk doppad i h e t t vatten, skares får koka med t ä t t slutet lock.
Jord- V 2 tim.
Den serveras med skiradt smör.
i tärningar, befrias från hinnor och se- ärtskockorna blomkålen kokas i sal- nor och drifves tre gånger genom kött- tadt vatten.
och Då grönsakerna äro fär- kvarn, sista gången tillsammans med diga, läggas de i soppskålen, och spa- potatisen.
Färsen arbetas väl tillsam- — 400 —
