# ID: svediakorp-per1895
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1910
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,956
# sentences: 805
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 31 (1230).
SÖNDAGEN DEN 31 JULI HUFVUDREDAKTÖR 2 3: D J E ÅRG.
1910.
OCH ANSV.
UTGIFVARE: J O H A N NORDLING.
I MFSDPiME M.
M.
C M I I E R F 1?
| Pf!
E R Ö K E M EfrEJ1 KE.Y — 377 —
Fred • SIÉEMWLIRTI MOITMLTA | F AR I DESSA pREDERIC PASSrS kantat dagar den " Freden ", af hvilken Idun adertonde världs- redan nu år i tillfälle att med- fredskongressen dela ett utdrag, har enkom för- samlas i Stock- fattats för den i dagarna här holm, där de samlade kongressen, satts i mu- svenska fredsföre- sik af den svenske tonsättaren ningarna för första dr Karl Valentin och öfv er- gången fungera satts till svensk vers af lektor som värdar, är Johan Bergman.
Den är en detta en tilldra- omfattande diktskapelse som med gelse, som bör in- sina pompösa alexandriner och tressera icke blott personifierade tankebilder starkt en liten krets in- erinrar en svensk om den tid för vigda, men hela 100 är sedan och mer, då denna franska smak, som den stora allmän- ännu florerar i sitt hemland, behärskade äfven vår heten.
Det är j u svenska litteratur.
dock en folkens Kantaten börjar med en allokution af Krigar ne: och individernas lifsfråga i djupaste GIF AKT!
Signalen ljöd.
Ett krig dess mening, som denna Ll toner båda.
kongress ägnar Ja, kriget kom till slut, för länge blott för- sitt arbete, och för dröj dt.
hvars lösning de fredsförbund från Ack, denna fårahjord, som Fredens fana hela världen, som höjt, här komma att bli representerade, oaflåtligen arbeta.
De, som stå främmande för fredsrörelsen, ha vanligtvis två argu- ment att sätta upp mot densamma, hvaraf det första ofta får for- men af en reto- risk fråga: " Hur L_l skall man kunna verka för freden?
Man kan så gärna arbeta för att åsk- molnen på him- melen helt fredligt måtte gå förbi hvarandra i stäl- let för att drabba samman med blixt och brak ".
Bilden skulle vara nog så kor- rekt, om vi icke kunde hänvisa till det faktum att jor- den i det fall är bättre än himme- len att där redan finnes en skilje- • • • • den trodde sig ju snart sin dröms fullbordan skåda, sen ' ny en väg från Haag för folkens rätt den röjt!
Men allestäds ifrån man ser giganter skrida i pansarskrudars tyngd, och på hvarann de bida, och fårens lott!
Det blir — på slaktbänk döden lida.
Nej, rätten är blott en och det är styrkans makt.
Fördenskull ve allt svagt!
Det blir till jor- den lagt.
Välan, vårt land är starkt.
Framåt på ärans bana!
För bortom gränsen hän vårt segrande stan- dar!
Slå folkens skaror ned och bjud dem en och hvar att byta tungomål och svära segrarns fana!
Därefter följer en af delning, som lägges i borgarhärens " (" les soldats citoyens ") mun.
samhällsordning, som infört folkbeväpning, för försvar, ej för anfall, innebår, vill diktaren ett framsteg från eröfrareidealets mer barbariska punkt.
Här heter det bl.
a: För rätt, för ära, strid!
Vår frihet Q att bevara, en älskad fosterjord med lif och blod försvara, den jord, där fädrens ätt i grafvars hvila bor, där barnaleken yr, där odlarns gröda gror.
För denna dyra plikt försvarets vapen smidas, för den ej tänkas kan en offergärd för stor.
" Med- Den afsedd säga, stånd- DLANU 1 FMÉPÉLRUC • • • • • N • SJPPNUUMIAI© Så föl / er en serie af verser, som tänkas uttalade af den mångskif- tande fredskulturens bärare, bland hvilka först framföras Åkerbru- karne.
Deras praktfulla hymn börjar: Gif akt!
Hör jordens röst oss mänskosöner kalla, eröfras vill hon väl, med järnets egg, vår jord, men med ett skuldlöst järn, ej ett som lyfts till mord.
Med svettig mödas id låt ädla säden falla, ur fåran hämta bröd för millioners bord!
Har järnet döden tjänt i dessa sekler alla, en gång i lifvets tjänst dess gärning varde gjord!
P ^ S S Y, • • Ur de följande, som representera Industrien, Handeln, Den vetenskapliga forskningen m. m., må den sistnämndas skönt formade, i annat vers- mått byggda hälsning anföras: Hvem är det, som visdomens brunnar öser, från Sfinxen den eviga slöjan tar?
Ack, ingen den yttersta gåtan löser, mysteriets natt blir aldrig klar.
Dock, steg för steg, på försökets bana gick Forskaren djärf sin trefvande färd af tviflet ledsagad, med sanningens fana.
Ned i djupen han steg, upp till himlarnas värld; han har brottats med hungrande hålögda Nöden, med Slumpen den blinda, med Pesten och Döden, och i brottningens skiften han segrar ibland.
Berg bröt han, han ledde den blixtrande glöden, han spanar de fjärran solarnas öden, de himmelska kloten mäter hans hand, och lagarna vet han för stoftets grand.
Där fordom kaos var, hvars lagar ingen tyder, där härskar anden nu, materien villig lyder, ur mörkret frigjordt ser vårt släkte tingen klart och hög blir känslans flykt, och snabb blir tankens fart.
VALENTIN.
D £ \ domsinstitution, alltså en faktisk och praktisk ut- gångspunkt, från hvilken man ge- nom konsekvent arbete längs den gifna vägen så småningom måste utrota kriget och våldet.
Parallellt med arbetet på utvecklingen af skiljedomsinstitu- tionen går arbe- tet för att resa en allmän opinion mot kriget samt ar- betet för att stärka folkens kännedom om och vänskap- liga känslor för hvarandra.
Det är vid den senare delen af fredspropagandan en misstanke stun- dom häftar, som brukar ge upphof till det andra, här ofvan nämnda ar- gumentet mot fredsrörelsen.
" Är den icke anti-na- tionell? "
trågar man, " vill den icke ett samman- smältande af fol- ken till en enhet, som kostar dem deras nationella karaktär? "
Denna anmärk- ning träffar dock icke den moderna fredsrörelsen, som lämnat den ung- domligt doktrinära perioden bakom sig.
Den vill icke ett utplånande af nationens själf- ständighet, men den vill det för- hållande mellan staterna, som exi- sterar mellan med- borgare i ett ord- nadt samhälle, och | | [• • För vishet fördom vika får, och hatet sig i kärlek vänder.
Hör, mänsklighetens hjärta slår!
— Högt ljuder från all världen: Hell Freden!
Ned med svärden!
• A HT De som köpa utaf Rosenfors hafregryn OCH Hafre-Sundhetsmjöl få alltid full valuta för sina penningar.
Tillverkas under läkarekontroll och erhålles uti alla välsorterade speceriaffärer.
Partilager i Stockholm hos Aktiebolaget Wahlund &amp; Qrönhlad.
Vördsammast Aktiebolaget Roseniors Bruk &amp; Nya Valskvarnar, Rosenfors.
— 378 — ^ • • • = • • Efter en därpå följande längre hyllning åt fredens välsignelser slutar den ståtliga kantaten med orden: KARL OT= Varumärke.
N
detta lägger ju icke hinder i vägen för hvars och ens utveckling af de egna särdragen.
Det kan tyckas onödigt att erinra om dessa enkla sanningar, och man skulle önska att så vore, men i detta fall är nog icke den allmän- na meningen ännu fullt så fördomsfri som man skulle vilja ha den.
Därför har den adertonde värdsfredskongressen den stora betydelsen spe- ciellt för vårt land, att den indirekt kommer att uträtta ett stort upplysnings- och agitations- arbete i fredstankens tjänst.
Det är en lysande samling af fredens tjänare och arbetare, som Sverige nu, efter att förlidet år nödgats gé återbud, har glädjen att få mot- taga.
Bland dessa må nämnas främst fredsvete- ranen och Nobelpristagaren Frédéric Passy, som författat orden till den kantat, hvarmed kongres- sen kommer att högtidligen öppnas å Riddar- huset.
En mycket framskjuten plats å kon- gressen intages af den internationella freds- byråns i Bern generalsekreterare, dr A. Gobat, som anses själfskrifven till kongressens presi- dent, och som inleder förhandlingarna med ett föredrag om " De båda senaste årens händelser i afseende på krig och fred ".
En känd och populär fredsarbetare är Nobelpristagaren Fred- rik Bajer, som med sin hustru, äfven hon ifrig fredsvän, anländt till kongressen.
Andra stora namn inom fredsvärlden, hvilkas bärare närvara vid kongressen, äro senator H.
La Fontaine och engelske parlamentsledamoten J.
G. Alexan- der, hvilka båda komma att inleda diskussion om " Andra och tredje Haagkonferenserna " samt om " En internationell rättskodex ", skriftställa- ren A. Fried, som talar om " En pan-europeisk byrå " och om " Rustningarnas begränsning ", den franske f. d. officeren Gaston Moch, som inleder frågan om " Det rättmätiga försvaret ", och Nobelpristagaren professor H. Ostwald, som talar om " Kultur och fred ".
Bland de kvinnliga kongressdeltagarna — för att skatta åt den gängse vanan att behandla kvinnorna för sig — må nämnas särskildt miss Anna Eckstein, en tysk-amerikanska, som lämnat en vacker karriär som pedagog för att uteslu- tande ägna sig åt fredsarbetet, nu närmast in- samlandet af underskrifter på en jättepetition från hela världen, afsedd att vid den tredje Haagkonferensen bli ett uttryck för den växande fredsopinionen, vidare fransyskan m:me Carlier, författarinna till en kulturhistoria i fredsvänligt syfte och en af den franska kvinnliga intelli- gensens främsta representanter för fredspro- pagandan, och mrs Mead, en typisk represen- tant för den religiösa fredsriktningen i Amerika.
Svenska talare vid de offentliga mötena, hvaraf det ena anordnas i Folkets hus, bli pro- fessor Montelius, fröken Ellen Key, redaktör Hj.
Branting och doktor N.
A. Nilsson.
Det dryga arbetet för kongressens ord- nande, har varit anförtrodt en organisa- tionskommitté, hvars ordförande är baron Carl Carlson Bonde, vice ordförande riksdagsman- nen Ernst Beckman, skattmästare ordföranden i den kvinnliga fredsföreningen fru Emilia Broomé och sekreterare lektor Johan Bergman, som äfven förestår fredskongressens byrå.
Ord- förande i gästfrihets- och inkvarteringskommittén är fru Fanny Pettersson, och det är till stor del genom hennes energiska arbete, man ser sig i stånd att erbjuda gästfrihet, i privata hem eller på hotell, åt icke mindre än 100 kon- gressdeltagare.
Sveriges kvinnliga fredsförening har tagit speciellt på sin lott anordnandet af ett offent- ligt aftonmöte i Musikaliska akademien, där Ellen Key och Anna Eckstein komma att tala om " Kvinnan och freden ".
Kvinnorna få alltså sin egen- afton på världsfredskongressen.
En åttioåring.
EN 9 J U L I fyllde änkefru Kristina Tirén, född Holm, 80 år.
Hon firade denna be- märkelsedag i sitt hem hos dotter och måg i Fors prästgård i Jämtland, omgifven af barn och barnbarn.
Många äro för visso de, som jämte de när- maste anhöriga denna dag låtit sina tankar gå hän till den vördnadsvärda gamla.
Ty hon är värd att ihågkommas.
Väl är det sant att hon icke är någon ryktbar kvinna likt så många andra nu för tiden.
Hon har alltid varit en af de stilla i landet.
Men om det är sant, och vi älska att tro det, att kvinnans hufvuduppgift alltjämt är hemmets vård, att hennes styrka består i att kunna med aldrig svikande lifsmod stå stark i lifvets stormar, tåligt bärande lidan- dets och pröfningens dagar samt att aldrig tröttas i omsorgen om de sinas väl, då skall Kristina Tiréns namn nämnas med kärlek och tacksamhet.
D Kristina Tirén är född i Själevads prästgård i norra Ångermanland den 9 juli 1830 och dotter af den i vida kretsar för sin originalitet och idérikedom på sin tid bekante kontrakts- prosten Karl Johan Holm och Katarina Elisa- bet Hambraeus.
Fadern var finne och hade såsom fältpräst deltagit i finska kriget åren 1808 och 1809.
Efter Finlands skilsmässa från Sverige öfverflyttade Holm hit och blef kyrkoherde i Själevad samt afled 1867.
Tvänne gånger gift hade han ej mindre än 15 barn.
Äldst i senare äktenskapet var dottern Kristina.
Ledd af en utmärkt moder fick Kristina efter den tidens fordringar en den bästa uppfostran, så att hon var väl beredd att öfvertaga eget hus och hem, när detta mycket snart erbjöds henne.
Knappt 19:årig ingick hon äktenskap med sin faders dåvarande vice pastor, seder- mera kyrkoherden i Oviken Olof Tirén, och så började för henne ett det sträfsammaste lif.
Är än i dag vården af ett stort landthushåll intet lekverk, var det detta ännu mindre för 30 ä 40 år sedan och allra minst i en präst- gård.
På den tiden, då järnvägar icke funnos, och det .var långt mellan gästgifvargårdarne, föll det sig helt naturligt att prästgårdarne fingo öfvertaga de senares roll och ofta här- bärgera långväga resande.
Var då gästfriheten stor, och alla välkomna, såsom fallet var i hen- nes hem, lockade det så många flere till besök.
Och huru mångfaldiga de bekymmer äro, som mån- gen gång hvila tungt öfver en landtbruka- res hustru, kan endast den till fullo upp- skatta, som själf varit i liknande belägenhet.
Om vi så härtill lägga en snabbt uppväxande barnskara, som äfven den fordrade icke minsta omsorgen och besvären, kunna vi få en aning om, hurudant Kristina Tiréns yttre lif i hennes krafts dagar gestaltade sig.
Men allt gick med samma lugna jämnmod, som alltid har utmärkt henne.
Snart skulle likväl dagar komma, som skulle sätta hennes lugn och förtröstan på de hårdaste prof. Redan jämförelsevis tidigt blef mannen, som af naturen var rikt utrustad å hufvudets vägnar och ägde omisskännliga konstnärliga an- lag, i grund nedbruten, och då stod hans tro- fasta hustru så godt som ensam i kampen mot fattigdomen med nio barn, af hvilka endast två nått myndig ålder.
I denna belägenhet har hon visat sig såsom en sällsynt god moder.
Hvem kan beskrifva alla de otroliga mödor hon haft för att hjälpa fram sina barn till upp- fostran och till nyttiga medlemmar i samhället?
Den som skrifver dessa rader, känner något till denna kamp i det tysta för hem och härd, och jag vet icke någon, som kan mäta sig med henne i uppoffrande kärlek till de sina.
De som känna hennes lifs historia, veta, att det ej ligger någon öfverdrift i det ofvan sagda.
Alltnog: hon står såsom ett efterföljansvärdt exempel för hvarje maka och moder.
En sådan kärlek kan icke blifva olönad, och hon har redan delvis fått ut sin lön.
Samt- liga sex sönerna äro " män i staten ", och de tre döttrarna ha fått tillfälle att i egna hem såsom mödrar söka att efterlikna det goda före- dömet.
Och i allt, där kärlek och tacksamhet kunna visas, har från barnens sida intet för- summats, att hon må känna, huru dyrbar hon är för dem.
Vorden änka 1889 återflyttade hon till sin fädernebygd, för hvilken hon alltid visat stor förkärlek och bodde där åtskilliga år, tills hon slutligen fick sitt hem hos sin äldsta dotter.
Där lefver hon nu i lugn och frid, och där fick hon äfven, som redan nämnts, upplefva sin 80-årsdag, ganska kry i betrak- tande af denna höga ålder, fast åren natur- ligen ej gått spårlöst förbi.
Dock äro själsför- mögenheterna ännu i dag lika friska som i yngre dagar.
Hvad som till stor del bidragit till detta lyckliga förhållande är ett aldrig slappnadt in- tresse för det som i stort rör sig i tiden.
E n god bok har alltid utgjort hennes glädje.
E n trognare följeslagare på sina färder i främman- de, okända länder torde k n a p p t, våra upp- täcktsresande hafva haft, och äfven så långt som till filosofiens problem har hennes intresse sträckt sig.
Ej heller är konstens område ett okändt land för henne, bland hvilkens barn vi ha att räkna kända konstnärer.
Sitt starkaste stöd och sin kraftigaste lifskälla har hon dock alltid ägt i vissheten om, att det är en högre makt, som ledt hennes lifsgestaltning såväl i mulna som klara dagar.
Det porträtt af fru Tirén, som här synes, är från längre tid tillbaka, ty något nyare har ej stått till buds.
Jag är viss på, att det med glädje skall igenkännas, åtminstone af hennes nio barn och 27 barnbarn, och att dessa rader, som beledsaga porträttet, skola bedömas, ej efter hvad de säga, utan efter hvad de velat säga: en varm hälsning på födelsedagen och ett tack för all kärlek i förening med den förhopp- ning, att Eder- lefnadsafton, om längre eller kortare, må blifva en ljuflig ro efter en lång och mödosam arbetsdag!
BIRGER LANGE.
G F T I F R A I OCH S Y R A F A S T A.
B E G Ä R A L L T D I G R A N E T M - I A L E J R A D E P R S I B L I L G I A.
K O C K U M S K O K K Ä R L FÅS P Å B E G Ä R A N Ö F U E R A L L F I aldrig med händerna under tillverkningen.
O B S L.
F A B R K I S M Ä R K E T.
I H E L A V Ä R L D E N.
vidröres Generalagent: Gustaf Clase, Göteborg &amp; Stockholm.
Cerebos Salt — 379 —
En tapper själ.
Af Gustaf Ullman.
" Villa Hult ".
S E, SA SVÄNGER pendeln, att vi nu åter- igen kommit därhän att hemmets sysslor, språk, musik, teckning och handaslöjd, äro de mest populära ämnena vid våra unga flickors uppfostran.
När man läser igenom t. ex. pro- spektet från den kvinnliga utbildningsskola, som bär namnet " Villa Hull ", skulle man kunna tro att man drömt de senaste åren med dess strängt gossaktiga uppfostran, när vägen från elemen- tarläroverket, där alla praktiska öfningar då stodo i skamvrån, gck till universitet, semina- rium eller societet.
Man skulle helt enkelt tro sig vara kvar i gamla dagars flickpensioner — om man icke funne denna modernt rationella prägel öfver anordningarna samt slöjd, barnvård, födoämneslära, kemi och hygien på undervis- ningsschemat och om icke detta samma schema visade att man tänkt på blifvande själfförsör- jerskor.
Att dessa skolor, som i modern anda åter- upplifva de forna pensionerna, verkligen mot- svara en begynnande svängning i smaken och uppfattningen, bevisas bäst af det stora antal elever, som söka sig dit där undervisning med- delas i de ämnen " som närmast komma i fråga för kvinnlig verksamhet i hemmet, där hennes uppgift är att handleda hushållet och barna- vården, samt vara centrum för hemtrefnaden ", som termen ordagrant lyder i prospektet från Villa Hult.
Denna sistnämnda anstalt, belägen strax invid Norrköping och kurorten Kneippbaden, har hit- tills under flere år under ledning af fröken Ella Hult varit kombinerad pensionat och hus- hållsskola, men har nu ombildats till en kvinn- lig utbildningsskola med det utvidgade program, som framgår af de ofvan citerade raderna.
Vi ha med anledning häraf velat återge en bild af skolans skapare och ledarinna samt af den vackra villa, som nu står öppen för den nya flickgenerationen.
FRÖKEN E L L A HULT. "
T 7 Ö R S T A GÅNG, jag såg henne ", — berät- X tade doktor Krister, min vän arkeologen, — " var i en mörk herrgårdsvestibul.
J a g hade kommit dit, skjutsad i flott ekipage, vid tioti- den på kvällen.
Den halftimmesturen bara från stationen och dit, i mulen sensommarskymning öfver detta vida, oändliga, sofvande kustland- skap, hade på en gång uppfriskat mina af järn- vägsresan tröttkörda, nerdammade yttre sinnen — och fyllt mitt inre med en obeskriflig dyster- het.
Tryckande kunde den icke kallas, det var snarare som ett starkt, Ijuft döfvande gift.
Där fanns inga rikt lummiga bokdungar mellan vågiga fält, som hemma i min bygd, inga pil- vallar, inga hvita gårdar och slott.
Besynner- ligt vresiga och snedblåsta träd — mest rönn och oxel — här och där en förkrympt ek, — och grå, låga stugor, i fyrkant byggda längor, med stengården om.
Skoglösa berg drogo en dunkel kedja rundt vidden, men borta i den bleka västern kunde hafvet anas som en skugg- lik evighetsgräns.
Ja, muntert var det inte för min blick.
— Väl framme vid gården, som ut- setts till mitt kvarter, — jag skulle ligga där en tid och forska: trakten är utomordentligt rik på fornminnen, såväl i grafplatser som bygg- nader — blef jag genast mottagen af ett hälft dussin väldiga hundar, danska doggar, hvilka plötsligt skingrade den högtidliga tystnaden med en helveteskonsert af ekande skall.
J a g kände föga lust att stiga ur, men så kom en herre raskt ner för trappan, hutande åt kopp- let, och räckte mig handen.
En barhufvad, lätt flintskallig, medelålders man, mera af köp- manstyp än af godsägare, mycket artig, för att inte säga fjäskig.
En viss finess märkte jag dock i hans yttre habitus, välklippt, brunt pipskägg, guldbågad pincenez, elegant, vid knä- byxkostym, bruna skor med ljudlösa sulor.
Men rösten: — — Herr doktor, välkommen!
Våra öfriga gäster ha, gunås, redan krupit till kojs: stads- bor, luften suger!
Men genera er inte, jag är sen af mig, må doktorn tro.
Var god stig in, supén väntar!
— — Allt sades med en ton af förbindlighet, som genast gjorde en förbunden, om också inte öfvertygad.
— Han hade så ' n där lågmäld, men tydlig, nasal stämma, som kan smeka fram äfven skymf.
— Nå, jag tackade, förtjust att icke betraktas, eller behandlas, som inkräktare.
Det stora huset, af trä, i två vå- ningar, med högt brutet tak, gaf också intryck att räcka till för ett betydligt antal invånare.
Direktör Winckel, — han hette så, min värd, — tog själf min kappsäck, väskan och småge- päcket fick jag med nöd ta hand om själf, och vi stego upp för den breda stentrappan mellan hvitmåläde stenkrukor, hvari bladväxter och stela blommor prunkade som hedersvakt.
In- kommen i förstugan, hörde jag en dörr öppnas och Winckel säga: — Annie?
— Tänd i salen:!
Genast!
— — J a, — svarades blott, af en flickröst, kall, uttrycklös, lät det för mig, då.
Och vär- den tände själf en elektrisk ficklampa, lyste mig uppför en trappgång, genom en korridor, in i ett gästrum.
I förbifarten hade jag tyckt mig uppfånga små läten från andra rum: hvisk- ningar, fnissande och dämpadt gnällande som af sömniga barn eller små knähundar.
— — • Sedan jag gjort nödig restoalett, följdes jag åter af den tjänstaktige direktören ner igen.
Och vid ficklampans irrande sken såg jag en ung flicka i en öppen dörr: J H U A R E J H U S M O D E R B A M S A R D B R O B E N:: •&gt;5r prenumerera på _, _..
„, '.
Pris for helt år 3 kr.
: hälft år kr.
1:60.
Lösnummer 30 öre.
HVOTJB S Ö M M E R S K A J till — Det är färdigt, — sade hon, som förut helt liknöjdt.
— Nå.
Då kan du gå och lägga dig.
God- natt, Annie!
— Jag hann uppfånga något af hennes drag och gestalt, men icke mycket, mot den dimbleka fonden af en liten kammare med hvita väggar, hvita gardiner, snarlik ett port- vaktskrypin.
En smärt, ja, mager figur, mörkt, slätt klädd, ett mörkt och rikt hår, särskildt tungt hopadt vid tinningarna, och ansiktet, ung- domligt visserligen, smalt om kinderna, men med kraftiga läppar, starkt framträdande, mörka ögonbryn, och ett par ögon — stora, öppna, skenbarligen nästan svarta.
Hvarför blir jag inte presenterad för denna utmärkt vackra lilla dam?
— undrade jag förargad, när hon för- svann, och min värd slog upp salsdörren, och jag, ljusbländad fick träda in.
— * Redan nästa dag fick jag besked om, hvem unga Annie var.
— Vid frukosten passade hon upp, eller kanske öfversåg serveringen, ungefär som en slags husfröken.
Värdinnan, en frodig och liflig blondin, var fullt upptagen med alla sina gäster: ett par familjer från närmaste sta- den, några deras vänner ur badsocieteten där m. fl.
Herrar i hvitt och blått, damer i alla möjliga ljusa färger, alla åldrar, en klunga barn, taxar, terriers, gud vet hvad allt för slag, i en röra.
Ingen såg åt Annie, hon gjorde inte heller allra minsta onödigt väsen af sig.
När jag föreställts för det öfriga glammande säll- skapet, bjöd värden mig genast plats vid det rikliga bordet.
Men då steg jag själfmant med en bugning fram till den underligt bortglömda flickan, sade mitt namn, och räckte handen.
Hon tog den, förströdt, med någon flyktig min af förvåning, oeh direktörn nickade: — Det är Annie, en släkting —.
Det fick jag tillsvidare nöja mig med; men så ofta jag kunde mellan prat och medan jag åt, iakttog jag oförmärkt denna släkting, som tycktes ha fått Askungens roll i det gentila rikemanshuset.
Hon bar den med brådmogen, men kanske omedveten värdighet.
När hon ändtligen fick ro att, sist af alla, slå sig ned, nere hos barnen, brydde hon sig knappast om att röra hvarken mat eller dryck.
Hon låtsa- des äta, tycktes det.
Visst var det en vacker varelse.
Väl hade min inbillning kvällen förut i halfdunklet diktat henne mera romantiskt skön än hon i verkligheten, i det starka, klara solskenet tedde sig.
Men just sådan hon nu var, intresserade hon mig oerhördt mycket mera.
Aldrig har j a g sett ett så ungt och trots blekhet fraischt ansikte präglas af så för- färande leda.
Det var så a t t säga själiskt för- vridet, under en mask af stel likgiltighet.
Och ändå — när hon t. ex. sprakade med barnen och hjälpte dem till rätta med ett eller annat, lät det rent af vänligt; — endast man undvek att se på henne!
* Straxt, på förmiddagen begaf jag mig ut, med karta, anteckningsbok och alla mina nödiga grejor.
En rundvandring i trakten, utstakad efter vissa sevärdheter: domareringar, bauta- stenar, grafhögar och annat, förde mig fram på middagen äfven till en äkta gammal ryggås- stuga.
Den låg på direktör Winckels ägor och beboddes af ett åldrigt torparfolk.
Gubben var döf, satt i dörren och band not.
Men gumman kunde både höra och tala.
Hon följde mina undersökningar med ifrigt intresse, mer än önsk- ligt för resten.
Naturligtvis ville hon också veta, hvar j a g tagit in.
— Javisst, på herr- gården, nickade hon, men med en konstig grimas af illmarig pratsjukhet, som bara längtade att få släppas lös.
Jag ansåg mig ha rätt att göra PÄRMAR IDUN 1909 oeh föregående å r likaså.
: tillhandahällas till följande priser: Iduns pärmar, röda med guldtryck kr.
1: 50 Iduns.
: romanbibliotek, röda eller gröna 50 öie.
Iduns Hjälpreda, röda eller gröna 50 öre.
Kunna erhållas i närmaste bokhandel eller direkt från Iduns expedition, om rekvi- 12 häften årligen.
: sision och likvid i postanvisning insändes.
— 380 —
en genfråga, en rymlig sådan med en hemlig metkrok: — Är det släkt, allihop, de hä hos sig i sommar?
— Gumman plirade; efter något fun- derande svarade hon: — Hå, det är väl inte så godt att veta.
Se, nu, sen den nya frun kom hit, har inte jag stort reda på herrskaperna därute.
— Den nya frun —?
Jaha, så direktören är omgift?
— Visst är han.
Han fick stället efter henne, jaja, så är det patron, svågern, han har väl del i det — lite!
— Har haft, i alla fall.
— Ja — det är hans tös, de ha gående därute, Annie.
— Jaså, fröken Annie?
— — Jag behär- skade min vetgirighet.
Gumman var för resten tydligen inne på ett älsklingsämne: — Jojomän, den lilla fröken har jag allt sett växa opp.
Då, på den tiden, var det en annan Annie.
Så kry, så glad af sig — ja, det kan ingen tro, nu.
— — Hennes mor är död?
— Ack, ja!
Och fastern med, fru Winckel.
— Jag hörde det, ja.
Direktörn har inga barn?
— Nej, hvarken med den första eller med — — nåja, denna nya har bara varit med ett par år, så.
— Nå, då passar det ju bra, att de ha frö- ken Annie.
— Och jag drack ur det glas mjölk, jag tillhandlat mig till svalka efter mina for- skarefärder.
Jag tog mitt pick och pack, tackade och ville gå.
Den gamla stod envist i vägen, fumlade med händerna, och det liksom kröp i hennes skrynkliga drag, kring de små nötbruna ögonen, och den infallna munnen: — Han drack allt fasligt, patron Härman, mumlade hon plötsligt: — men det blef värst, se ' n systern gifte sig, och när så hon dog, och denne Winckel kom till gården, så tog det rent slut, — allting, för patron.
— — Jaså, nå, — sade jag kort — hvar är han nu då?
— Patron?
— — Hennes tunna röst blef söm en insekts pip: — han är på hospitalet, nu, stackare.
— Jag tackade ännu en gång och bröt upp.
Ännu ute på stugubacken förnam jag gummans klagande mummel, hvari jag tyckte mig ur- skilja Annies namn.
— — — Så godt som hvarje kväll hölls där fest på gården, under de veckor jag vistades där.
Fröken Annie förblef sig oföränderligt lik, all- tid till hands, men aldrig som verklig medlem af familjen.
Jag förstod snart, att denna egen- domliga ställning ej egentligen var henne på- tvingad: hon hade valt den själf.
Att hon gjort det på goda grunder, anade jag nog.
Likväl blef denna fulländade tillbakadragenhet alltför plågsam hos denna unga, vackra män- niska, så att jag kände mig frestad att locka henne ur den, äfven mot hennes vilja.
— En regnig eftermiddag — då Winckel i affärer rest till staden — speltes upp till dans i stora salen.
Annie var för ögonblicket icke syssel- satt med annat än att visa en bilderbok för ett par småttingar.
Jag bjöd upp henne.
Med ett litet leende, som tycktes mig urskuldande, svarade hon blott: — Äh, nej tack, jag dansar inte.
— En gammal dam, en af unga fru direktör- skans tanter, hade hört det: — Annie narras, — förklarade hon, nickande åt mig med sitt grå, burriga hufvud: — hur kan man vara så sur och tvär!
Unga flickan, Innan 7 kr.
betalas för Franska snörlifssömmeriet ska ' du inte vara glad och yster någon gång, du med?
— • Fru Winckel, arm i arm med en kusin, en jättelik kapten, stannade framför Annie, som satt kvar, kall och tyst och stel.
— Hvarför svarar du inte på tants fråga?
— sade hon med något öfverdrifven skärpa.
Annie reste sig, gaf fru Winckel en blick full af förakt och svarade lugnt: — Därför att den är dum.
— Och hon gled förbi oss alla, lämnande bilder- bok och barn, och gick ut med en bricka, som hon fann på ett sidobord.
Jag bugade mig för värdinnan, och hon tackade.
I det hon tog min arm, hviskade hon, hes af förargelse: — Doktorn får ursäkta Annie.
Hon är inte så väl uppfostrad, som man kunde önska.
— Hvad skulle jag svara på det?
— — Nåväl.
På kvällen hade det klarnat.
Hela sällskapet hade iarit ned till stationen för att möta husets herre; jag var ensam på mitt rum, med mina studier.
Annie hade jag inte sett till efter det lilla obehagliga uppträdet med damerna.
Men jag kunde icke hindra mina tankar att i smyg syssla med henne.
Hennes beteende tog sig onekligen både underligt och osympatiskt ut.
Och dock kände jag mig öfvertygad om att dess udd alls icke var riktad mot min person.
Om vi någon gång lyckats bli på tu man hand, skulle jag kanske få se en helt annan flicka, den rätta Annie!
— — I skymningen hörde jag de många stojande rösterna och åkdonens och hofvarnes buller nalkas i allén, och strax därpå var huset fullt af det vanliga gästabuds- larmet.
Jag släckte ljusen och smög mig ned, ut i trädgården.
Underbart ren och sval dof- tade luften under de täta, susande kronorna.
Förströdd och ofrivilligt svårmodig följde jag de slingrande gångarna, hvilkas våta grus kvittrade lätt för mina steg.
— Här har hon sprungit som lyckligt barn, — tänkte jag — då detta var hennes eget, verkliga hem, i förre patronens, hennes fars välmaktstid!
— Plötsligt befann jag mig i en alldeles öfvervuxen hörn- berså, där var mörkt som i en grotta.
Jag stod stilla därinne, hörde ett doft, nästan för- svinnande brus bortifrån hafvet.
Men med ens bröts kvällsfriden af en häftig stämma, som jag kände.
Det var Annies, hälft i gråt, men bitter, anklagande:!
— Ja, gif mig mina pengar då, och låt mig resa!
— Och så direktör Winckels, dämpad, men hväsande hvass: — Dina pengar, dina —?
Du är ju inte myndig.
— För resten har du ingen rätt till någonting.
Och du är otacksam —.
— Javisst.
Hvad skulle jag tacka för — tacka er för?
För att ni fördärfvat pappa, lurat honom, satt honom i konkurs och se ' n på dårhus — fast han är frisk?
— Är det för detta?
— — — Skrik inte så där, hör du!
— afbröt direktören barskt.
De hade stannat alldeles vid bersåns myn- ning.
Jag kunde se deras skugglika gestalter, höra hennes flämtande andetag.
— Men vänta, ni, jag blir myndig till våren, och då —.
— Haha, hvad då, då?
— Då ska ' du ha ut ditt möderne, och resa och hämta ut din far och stämma mig, hvad?
— Hans smidiga nasalstämma ljöd nu mildt hånande.
Hon teg nu.
De stodo tysta bägge en stund.
— Så återtog Winckel: — — Nog nu!
Som du så väl vet, får du gärna stanna här hos oss.
Du har ingen annan stans att ta vägen heller.
Men håll dig en smula i skinnet, oc \ i bär dig åt som folk mot våra släktingar och vänner.
Det blir bäst för dig, det.
— — • ' Och han gick.
Jag hörde hans steg dö hän, upp mot huset.
Och hennes snyftningar hörde jag.
Nu brydde hon sig inte om att återhålla dem.
Jag både önskade och fruktade, att hon skulle varsna min närhet.
Själf stod jag orör- lig i dunklet.
Då — • — skedde det.
Den slanka, mörka gestalten, som stått framåtböjd därute, med ansiktet i händerna, gled sakta in i den djupa, gamla bersån.
— Rakt mot mig gick hon.
Jag kände mig manad att bryta min s. k. gentlemannaplikt för mitt hjärtas lagbud.
Hon fick så upptaga det som hon ville.
— Blif inte rädd fröken Annie, — sade jag så lugnande jag kunde — det är endast jag, som — — Hvem?
skrek hon till, ryggande.
Men hastigt nog fattade hon sig och dröjde, dock helt nära ingången.
— • Är ni här?
— Ni har varit här länge?
— hela tiden?
— — Ja.
Jag kan inte hjälpa det.
Vill ni bli ensam här?
— Eller kanske ändå jag kan hjälpa er?
— Jag hade gått mot henne, beredd att lyda hennes vink.
— — Nej, nej!
mumlade hon; men så brast det fram i hennes röst en vek, förtviflad ömhet: — men tack för att ni ville det!
— Och hon räckte mig handen, båda händerna.
— Jag skulle vilja, hvad ni ber mig!
— ut- brast jag, och tog hennes händer.
Som ett mejadt ax föll hon i mina armar. "
Berättaren teg länge.
Jag ville ej störa och pocka på afslutningen.
Jag kände den i huf- vudsak.
Krister reste vidare, hemligt förlofvad med Annie.
De skulle gifta sig, när hon blef — myndig.
Hon höll ut, sensommaren, hösten, vintern.
Fram på våren dog hon, i ytterligt häftig lungsot.
Krister hann icke återse henne i lifvet.
— Sommarkurserna i Stock ' holm.
T SÖNDAGS öppnades årets stora af folkbild- L ningsförbundet anordnade sommarkurser i Stockholm.
De många bildningssökarna, man- liga och kvinnliga, hade samlats i Nordiska museets stora hall framför Gustaf-Vasa-stoden och hälsades välkomna af prins Eugen, folk- bildningsförbundets ordförande, som förklarade årets sommarkurser öppnade.
Det låg nu ett storartadt kunskapens och bildningens perspek- tiv framför de församlade deltagarna, till hvilkas nytta och fromma såväl landets bästa krafter å skilda områden som de ryktbara lärde- pro- fessorerna Harald Höffding och Tigerstedt stodo beredda att gifva af sitt vetandes fullhet.
Pro- fessor Gustaf Cassel fann därför tillfället lämp- ligt att klargöra hur man anammar vetande så att det blir till ett verkligt bildningsvärde: det sker icke genom att lättvindigt slå i sig färdig- preparerade framställningar af vetenskapens resultat, men genom att mödosamt och person- ligt tillägna sig bit för bit svaret på de frå- gor, som verkligen uppstått hos en själf.
Det har nu under den gångna veckan med dess föreläsningar och förevisningar, så många, att kursdeltagarna, säkert med sorg i hjärtat, fått afstå från mycket de velat höra, varit för professor Cassels åhörare ett tillfälle att tillämpa denna lärdom.
: ett snörlif, bör ifrån i Stockholm, 1 torg, 1 tr., dess illustrerade priskurant Norrmalms- rekvireras.
Salamander alla sorter.
ENHETSPRIS 1 5, — C É ^ K j I D A M - &amp; H E R R - S K O D O N LYXUTFÖRING 18 — j — 381 —
Göteborgs Kungl.
Segel- Sällskaps Jubileumsregatta.
EGELIDROTTEN i Bohuslänska skärgården — ett bland stamtillhållen för de gamla nordiska vikingarne — har urgamla anor, och i en sjöstad sådan som Göte- borg med en massa intressen knutna till sjöfartsnäringen och hafvet fann den naturligtvis en gynnsam " jordmån ", om man nu får använda ett så paradoxalt uttryck.
Det var dock först torsdagen den 16 augusti 1860, som en ordnad sammanslutning mellan den friska idrottens utöf- vare i rikets andra stad kom till stånd.
På in- bjudan af hr J.
E. Lithman, som också blef sällskapets förste ordförande, stiftades denna dag Göteborgs Segelsällskap, detsamma som nu under den mera lysande värdigheten af Göteborgs Kung- liga Segelsällskap kan blicka tillbaka på en 50-årig framgångsrik utveckling och just i dessa dagar firar sitt jubileum med den största in- ternationella täfling, som någonsin ägt rum i svenska farvatten.
Säll- skapet äger utmärkta hamnar vid Långedrag S Den mest lysande seger, som svensk seglingsidrott hittills vunnit, har G.
K.
S.
S. också äran att kunna räkna sig till godo.
Det var nämligen den svenska, af segelsällskapet i fråga utsedda representanten Agnes II, ägare och chef hr Eduard Ohlsson, som vid som- marens stora internationella täflan i Kiel om den s. k.
En- tonnarepokalen i konkurrens med sex andra nationers båtar hemförde denna storartade och lidel- sefullt omstridda seger- trofé.
För veckan hinna vi endast meddela några bilder från den allra första täflingsdagen, men torde återkomma i nästa nummer.
Entonnarepokalen och Agnes II:s segrande besättning vid Kiel.
Första täfiingens segrare vid Jubileumsregattan i Göteborg: 1.
Sophie Elisabeth, 1: a pris.
2.
Magda, l:a pris.
3.
Ellen och Margarethe, l:a och 2:a pris.
4.
Getingen, 3:e pris.
Olga Rinman foto.
och Saltholmen intill sin segelbana i Älfsborgs- fjorden och har sin nyinredda eleganta klubb- lokal i restaurantbyggnaden vid Långedrag.
Med elektriska spårvägen från Göteborg kom- mer man, som bekant, ända fram till dess dörrar.
/ — 384 —
Mors semester.
verkstad, fabrik, järnbruk e. d., och grunden läggas till ett blifvande yrke.
En annan hurtig AR, SOM ÄR TJÄNSTEMAN, och syster, pojke skickas till en landtgård för att mot fritt som är tjänstekvinna, ha sin semester, då vivre deltaga i skördearbetet.
Där stärkas musk- de helt få lämna sitt arbete och söka en tids ler och öfvas iakttagelseförmågan långt mera hvila och förströelse.
Äldste bror, som är än hvad bollsparkning och krocketspel någon- lärare, och bror, som går i skolan, ha sina sin göra.
Där lär han sig också inse kropps- ferier, då de ställa böckerna på hyllan och ta arbetets värde och känna dess glädje.
En itu med något annat, som stärker kroppen och tredje med läslust begåfvad yngling blir lärare gör hjärnan uthvilad för kommande andliga för någon yngre kamrat eller sändes ut på resa ansträngningar.
Köpmannen och handtverkaren o. s. v. ta sig en tids ledighet under den " lugna " tiden, Såvida mor ej af någon orsak föredrager att till och med tjänarne skola numera ha sin fri- ha sin stora flicka hos sig hela sommaren, kan tid en gång om året.
Men — har någon hört denna också få sig anvisad någon praktisk talas om mors, om husmoderns semester?
sysselsättning helst i ett landthem eller hus- Hela året om, söndag som hvardag, går mor hållsskola på landet för att därigenom skapa i hushållets trampkvarn.
Tankar och händer en motvikt till terminernas mera ensidigt intellek- alltid sysselsatta att ordna eller utföra de många- tuella arbete, på samma gång den bildar en handa husliga bestyren.
För sig själf det minsta länk i hennes husliga uppfostran.
Har hon möjliga, allt för de sina.
Hennes önskan och anlag för lärarinnekallet, kan hon pröfva på att sträfvan är, att hemmet må vara och förblifva handleda en kamrat på vetandets knaggliga den käraste fristaden för dem alla, gamla och stråt, eller kan hon sändas ut på fotvandring unga, a t t de där må äga sitt säkraste rotfäste, under en del af sommaren.
finna sin största trefnad, sin bästa förströelse Se där en del förslag, som kunna praktise- efter dagens id.
ras, som skänka nytta och glädje åt de unga Så går mor där år ut och år in, pysslar med och gifva mor en tids lugn och ro!
den ene, ordnar för den andre, skämtar och När så fars semester börjar, upplöses hus- ler, sörjer och lider, allt eftersom lifvet ter sig hållet, tjänarinnan får sitt sommarlof och kosan för hennes kära.
Alla ta de med egoistisk ställes till en badort eller ett pensionat på begärlighet och gammal vanas rättighet emot landsbygden eller vid kusten.
För den, som hennes arbete och omsorger.
Det är så gam- älskar ett enkelt och stilla lif, äro de senare malt och vant detta, att mor skall gå där och nog i allmänhet att föredraga, och många finnas ordna med allt och alla, det är ju hennes verk- att välja på.
Sv.
Turistfören:s " Hvilo- och kur- samhetsfält, där man sett henne år efter år, orter i Sverige " anvisar ett stort antal.
På utan att det fallit någon in, att äfven hon gamla trefliga herrgårdar, vid leende vatten, kunde behöfva en tids årlig hvila eller för- vid skog och fjäll växa pensionat upp, kom- ströelse.
Mor rår sig j u själf därhemma, kan fortabla och dyrbara eller enkla och billigare.
ta sig en promenad, då hon så tycker, kan Bland dessa sommarhem utväljes det, som anses hvila, då hon det önskar.
J a visst, ingen lämpligast, och här tillbringa så far och mor i nekar henne det, ingen, utom de mångahanda lugn och hvila en sommarmånad, som under bestyren, som sällan lämna ro vare sig åt tan- nya förhållanden och stärkande, luft skall skänka kar eller händer, därför blir det också sällan den bästa rekreation.
Och då familjens spridda något verkligt lugn, någon verklig hvila för medlemmar efter fritidens slut åter samlas i henne i hemmet.
hemmet, kunna de med godt mod och friska Så länge mor är ung, går det nog.
Då är krafter åter börja sina skilda värf.
kroppen motståndskraftig och själen spänstig, H u s m o d 3 r n har såväl som hvarje annan rättig- lifvet har så många glädjeämnen, att arbetet heter och skyldigheter mot sig själf.
Men blir till en lek i ett älskadt hem med make kärleken till de sina, understödd af en stark och barn.
pliktkänsla gör att hon ofta går för långt i Men ungdomsåren räcka ej lifvet ut.
Innan enerverande tankeomsorger och kräfvande prak- man vet ordet af, börjar mor se gammal och tiskt arbete.
Detta blir då till skada, icke trött ut.
Då kommer man kanske att tänka endast för henne själf, utan för hela familjen.
Kärleken till hvarandra så väl som — egois- på att äfven hon behöfver en tids hvila, då arbete och hushållsbekymmer få ligga helt nere, men borde därför bli den dubbla driffjädern till, att mors semester snart blir verklighet.
och kropp och själ hämta nya krafter.
Den är säkert lika behöflig och berättigad som Så gäller det att på bästa sätt ordna denna mors semester såväl för henne själf som famil- hvarje annan arbetande människas, och skall jen.
Helst bör den tagas, då de flesta andra bli till gagn och glädje icke endast för henne ha sin hvilotid, nämligen under sommarens sol- själf utan för hela den familj, hvars hjälp och vårdarinna hon är.
glada och hälsostärkande dagar.
A N N A ELG.
För en stadsfamilj, hvilken det här är fråga om, kan fördenskull det vanliga " sommarnöjet " planeras på annat sätt, så fort barnen något så när vuxit upp.
Den traditionella stugan eller villan på landet, som förut förhyrts för hela sommaren, behöfves ej mera.
Den var ETT KAPITEL O M INFÖRANDET AF ETT de ungas Eldorado under barnaårens lekar och upptåg, men j u mer de utvecklats till arbets- KVINNLIGT VÄRNPLIKTSÅR.
dugliga ungdomar, har något af dess dragnings- Å LYDER PRISÄMNET för september i vår serie kraft så småningom försvunnit och deras verk- " Årets tolf kapitel " och uppmana vi alla dem af samhetsbegär finner sig ej tillfredsställdt med våra läsare, som ha något att säga i frågan, att en i det stora hela lättjefullt tillbringad som- genom Idun framlägga detta för vår läsekrets.
Täf- lingsartikel, som icke gärna i längd bör öfverskrida 4 mar därstädes.
F Kvinnorna under fanan * S Idunsspalter, insändes till Iduns redaktion, Stockholm, senast den 31 juli och förses med påskrift: " Iduns artikeltäfling ".
För den enligt redaktionens åsikt bästa artikeln utfästes ett pris af Detta ifriga begär efter verksamhet, som vanligen alltid finnes hos frisk och sund ung- dom, bör på ett för karaktären och kroppsut- vecklingen förståndigt sätt utnyttjas äfven under ferierna.
Den med praktiska anlag utrustade ynglin- gen kan under ferietiden taga anställning å; Uppgif lifvidd (under armarne), midjevidd oeh kjol- längd erhåller Ni till Eder figur fullt tillförlitliga, moderna oeh eleganta: Wl: * * ^ U 9 N L L L L N D L L L F I N P ¥ ESII i iflpyiHalllUllylult ETT HUNDRA (100) KRONOR och den prisbelönade uppsatsen Iduns septembernummer.
inflyter i något af Litteratur.
S OMMARBOKEN af Gustaf ' Stjernström.
Kom- manditbolaget Chelius ' förlag.
Detta är en bok, som man borde ha fått i händerna redan tidigit på våren för att genom studiet af den redan då kunnat värdigt bereda sig att begå sommaren och lära sig, hur man under alla förhållanden, äfven de mera begrän- sade, skall utnyttja sommarens hälsomöjligheter intill sista droppen.
Men äfven nu, - midt i högsommarens fullhet, har det sitt stora intresse att se hur utgifvaren lägger ut sitt vackra program: friluftslif och idrottslif för alla.
T y han nöjer sig icke med att bevisa, att vi alla behöfva sol, luft och motion, han ger sig också i färd med att detalj för detalj praktiskt klarlägga, hur detta program skall genomföras.
I detta sitt arbete har han haft hjälp af ett stort antal experter på olika områden, så att sommarlifvet, turist- och idrottslifvet, hälsovården och hvad därmed sammanhänger blifvit allsidigt belyst med tanke på alla åldrar från småttingen, som läres sina första friluftslekar.
Ett varmt intresse för vår ungdoms upp- ryckning och härdande, för allas vår glädje och hälsa, och en oändlig välvilja, som ibland tar sig uttryck i något väl utopiska projekt, genomströmmar boken.
Utgifvaren är tack värd för sin idé och sitt arbete.
* Ljungans Ådal från turist- och fornminnes- synpunkt af Olof Högberg och Anders Wide.
Det är två gamla skol- och universitetskam- rarer som här åter enats i det berömvärda ar- betet att göra ett af Norrlands rikaste och skö- naste — men ännu ganska okända — land- skap till en n y landvinning för våra turister.
Det lilla intressanta och rikt illustrerade häftet, hvilket är det 45:e i ordningen inom Svenska turistföreningens samling af rese- broschyrer, landskapsskildringar och " vägvisare ", kan inte ha fått mer tillförlitliga och med hem- bygden mer intimt förtrogna skildrare än dessa båda — professorn och " Den stora vredens " författare.
Det är också ganska antagligt, att Medel- padsbygderna, särskildt de som höra samman med de här föreslagna turistlederna, inom kort komma att bli eftersökta, som hittills Ånger- manlands och Jämtlands kanske mer storslagna, men ej fagrare nejder.
Någonting, som beskrifningen om Ljungans Ådal ger oss kunskap om, är dessutom det likaledes af flertalet förmodligen okända fak- tum, att det lilla vackra landskapet " mellan åsarne " är en af Norrlands allra äldsta kultur- härdar.
Här finnas ytterst intressanta lämnin- gar ända från sten- och bronsåldern i form af ättehögar, runstenar och en del redskap och vapen, hvilka senare numera ingå i Medelpads fornminnessamlingar — äfven dessa ett verk af de båda skol-, akademi- och författarekam- raterna.
Synnerligen populär bör en af de föreslagna, korta turistfärderna bli.
Den tar ej mer än fyra dagar med Stockholm till utgångspunkt och ger härunder tillfälle till beskådande af ej mindre än tre af Norrlands mest storslagna älfvar: Ångermanälfven, Ljungan och Indalsälfven.
Hvad våra vägvisare dessutom ha att bjuda, tillåter ej det begränsade utrymmet att här återge.
Det ter sig dessutom allra bäst med deras egen framställning i ord och bild och är förenadt med ganska måttlig kostnad att komma i åtnjutande af, då " Ljungans Ådal " kan förvärfvas för endast 50 öre.
M. R-M.
Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: Bluslif 40 öre, Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition; åtföljd af likvid insändes till Kjolmönster utan släp 60 öre, Prinsessklädning 75 öre, Reformdräkt Norrlandsgatan 16, Stockholm, 75 öre, Barndräktmönster 50 öre, Kragmönster (Pellerinj 50 öre, Kappmönster 60 öre, Nationaldräktmönster 1 kr.
— I Mönster kunna äfven beställas efter andra än våra modeller.
Beställ- n i n s s k a 1 1 d å å t f 8 1 ^ubbeÄ — 385 — RIIH I X ((P L S — F F LLJLFLNOTQPOTT^PDIL I .ILLP IvIlfllolBIdilalGli ulllb.
.
Från Alb.
Bonniers förlag har utgifvits en liten vacker volym i den billiga enkronasserien, omfattande Dikter i urval af A.
U. Bååth.
Den stora allmänheten får här ett tillfälle, som den ej bör försumma, att i en följd stifta bekant- skap med det vackraste och mest representa- tiva af en manlig och kärnfull skaldegärning allt ifrån debutboken år 1879 intill senaste tid.
* Iduns boklista.
Alb.
Bonnier: Dikter i urval; af A.
U. Bååth.
— Wahlström &amp; Widstrand: Karin — kejsarinna; en hem- bygdshistoria af Thor Högdahl.
— Hugo Geber: Ar- séne Lupin; nya äfventyr af Maurice Leblanc.
— Wil- helmssons förlag: Framtidens folkskola; af Nanny Palmkvist.
— Åhlén &amp; Åkerlund: Vildhjärnor; ame- rikahistorier af Sigge Strömberg.
— Järnvagnen; de- tektivroman af Stein Riverton.
— Skojarbröllopet.
Från " Ismaels barns " sorglustiga öken- vandring.
Af Olof Högberg.
(Forts.) ET DÄR tyckte ingen af skojarjäntorna om.
Kom så en frän, brunögd skata framvippande mot Lars, satte fram truten och bjäbbade: " Du tycker dig nå ' n vara du, som kommer till bröllops som en gråbonde och sitter här och tribbilerar på den bildad är.
Men jag ska ' tala om för dej, att d ' är ingen som är trakte- rad af dig här i gården, bondlusk! "
" Tyst, stinta! "
varnade Lars under bifalls- sorl från hela karlstaten. "
J a g varnar dig och bara en gång.
Säger du ett ovettigt ord till, så smäller det! "
Ja det var ju eh sak, att inte teg skojer- skan för det.
Utan vidare drämde Lärs till med flathanden, så att hon vardt slarfvig om truten och mer till.
" Nu slår du igen nedra dammluckan, mens du h a r vatten på din kvarn ur noshålen, " mente Lars tro på.
Karlstaten bland skojarne tyckte, att detta var rättvist gjordt och bra sagdt.
Kalle Fri- berg, som rådde om jäntan, ansåg, att hon hade bört få mycket mer, men l i k v ä l p å rodret.
Lars svarade, att den ända, som skällt, skulle ha fisken och inte den, som oskyldig var.
Häråt skrattade skojarne och hade omåttligen roligt.
Kalle Friberg själf medgaf att detta var ett tänkvärdt ord.
Så kom skräddarn lite varsamt stickande med det, att den bildad är borde ha som en undfallenhet för damer.
Lars behöfde inte många ord för att täppa munnen på honom: " Jaså, du tror, att en människa bör få skälla fritt och obehindradt, bara därför att hon är litet tjockare kring rodret än skuldrorna!
Där hör ni stadsloket återigen! "
Skojarne gåfvo sig nu att skratta ut ögonen på skräddarn, tyst hade också nosgräbban blifvit efter munfisken och vidare blef ej om den saken.
Nu satte sig brudparet och den, som värd skulle vara, ofvan bordet för att upptaga brud- gåfvorna.
Så framkallades en hvar för den skull att skåla med brudparet.
Lars var den förste bland de oskylde.
Då hans tur kom, lade han fram det väldiga sportelknytet och kände på deras vin.
Det var ingenting annat an en flaska af Stormors blåbärssaft, årsgammal och möglig som den var.
Den som skulle " hämta ", vinet hade väl tagit miste på flaska.
För skams skull hviskar Lars åt värden, att de strax skulle få litet bättre.
Han skickar ett bud till Stormor, men så blef det något misstag på nytt, så att pigan kommer tillbaka med rama brännvinet.
J a, huru därmed var, så blef det att dricka brudeskålen i brännvin och D det gick väl ändå någon väg.
Skräddarn, som var den enda frack-människan vid bröllopet, kom fram näst efter Lars.
Och han hällde i sig ett helt dricksglas brännvin, tom och sup- snål ' som han ständigt var.
" Det var mig en rent oförbojlig tomhund! "
utbrast Lars ända utöfver sig.
Skojarpojkarne tyckte också alldeles likt, men ingen af jän- torna vågade öppet hålla med skräddarn längre.
Under tiden hade brudfolket tagit upp sportel- knytet och värden kastade ett öga på alla dessa skickningar från Stormor.
Då tog han i häpen- heten blåbärasglaset i ena handen, brännvins- glaset i det andra och sade: " Govänner, så mycket I hören det!
Så värd jag mången gång i min lifsdag har varit och farit för smått och mörkt folk efter vägarne, så har ändå ingen skänkt så mycket som här och aldrig fick ett brudpar så mycket som här.
Det synes tydligen, att här har då kommit en riktigt storkarl till gårds, och en riktig grann- låts stormora har han, då hon kunde rusta ut karla så storhederligt. "
Hvarpå värden bar omkring knytet, så att de skulle få se allting.
Och det förstås, att nu begynte skojarne att glo värre än någonsin på Stor-Lasses gråkläder, men ingen tordes säga ordet om dem.
Så tog värden i och höjde ett fyrfaldigt hurra för Stor-Lars och Stormor.
Ja, där bar till a t t hurra så förskräckligt, att takseglet, som var uppspändt för att gömma undan flugu- lort och snattegods på gällen, föll ned för den starka påkänningen af lufttrycket.
På eviga blinken var det eld i seglet och bara ohändt, att huset kom i ljusan låga, men det slutade bättre.
Under tiden passade skräddarn på i viller- vallan och stal i sig mer brännvin, så att han redan var alldeles ohjälplig.
Sedan stod han där och gjorde forsmädelse af dem, som hade fått brännhål i kläderna, och skällde på kock- modern för att hon icke haft så mycket som en handspruta i ordning.
Mycket vett hade han inte ens i nykterheten och det lilla som var rymdes ej längre i honom för det myckna brännvinet.
Nu belefvades, att de skulle dansa några låtar.
Lars fick återigen vara både refve och inslag åt dem, för skräddarn, som de hade räknat mest på, var ju alldeles ofarbar.
Spela ville Lars just inte mer, än mindre dansa med skojerskorna.
För att slippa dansa måste han likväl däran och spela.
Och där blef ändå ett spel om aftonen och natten, så att skojarban- det slutligen vardt som förskräckt.
Lars själf blef så uppspelt af låtarna sina, att han slut- ligen dansade framför de andra med säckpipan.
Ingen hade någon aning om huru fort tiden led undan.
Innan de visste ordet af, var det lidet långt frampå ljusa söndagsmorgonen.
leda kroppen kväkte fram smädelsen.
Då sade allihop rent ut, att detta var då alldeles för mycket gement.
Så synd det var om dessa Ismaels barn för allting ledt, som ville förstöra deras helg, tyckte Stor-Lars och sade i all beskedlighet: " Bry er inte om det där, go ' vänner, och hvad annat en töcken där häfver ur sig.
Hvad som än kommer eller inte kommer från Stor- gården, så står den på knutstenarne lika väl.
Men bra hjälpsam har en del af er varit att blåsa upp högfärden i stackarn där, mens en smula vett var kvar i honom.
Nu lönar det inte längre med honom.
D ' är bara ett sätt, som nu är passerligt med den här stadsherren. "
Allihop ville strax veta hvad det var.
" Govänner, govänner! "
genmälde Lars.
" Om ni detta finge veta, så fölle byxor och kjolar af er med detsamma.
D ' är en sak, som skall omtalas efteråt, men inte förut. "
Sedan sade han bara åt dem, att jänthåret, som hade varit näsvis, skulle komma fram och det skedde flinkt.
" Lillpiga, " tillsade han, " spring du genast efter kvast och sopskyffel och tag ihop allting efter den fine stadsherren här, som du skröt så duktigt af! "
Jaha, hon kom med kvasten och en hej- dundrande stor, järnskodd och stark sädesskof- vel från någon tiondelada.
Någon sopskyffel fanns inte.
" Det är bra som det är, " säger Lars.
" Sopa dit hvad j a g har sagt och sedan stannar du och ser på hvad som sker. "
Han sätter skräddarn i kastskofveln ofvanpå hans lossade barlast, griper så tag i skaftet, lättar på skofveln, får en duktig sväng på skräddarn och slänger alltsammans uppåt taket på kockstugan.
Och just som skräddarn satt i knäviken ställning, styrde han i väg efter en stor båge med frackskörten rätt bakefter sig som ett annat fågel-styre, så sköt han ned mot den öppna takluckan och drämde in där, så att det bara lät domp i halmen, sågmåran och gammallöfvet på kockstuguvinden.
Det andra följde hack i häl efter som skräddarns onda samvete.
Och så stod en sky af sågmåra, damm och torrlöf i takluckan.
.
.
Nåna, Stor-Lasse var nog känd för den han var, tyckte alla, när de ändtligen fingo höra namnet.
Och så kom hurrandet löst igen.
Nu var en då af med skräddarspektaklet, trodde alla så visst.
VI.
Emellertid hade kvinnfolken i kockstugan åsidosatt sina åligganden för dansen och äfven- tyret med skräddarn.
Nu, då allt var slut, skulle de tillbaka för att se om sitt fögderi.
Gryngröten var då alldeles vidbränd och till annan olycka hade sågmåra, boss och löf slagit genom det ussliga taket, då skräddarn drämde V. ner.
Under tiden hade skräddarn sofvit af sig Där var nu en rasande förödelse och en ruset på en bosshög och kom igen i bakruset, gemen och olustig på alla vis.
Han hade legat hisklig olat blef där.
En af käringarne hade i fracken och den såg ut så, att alla skojare sig uppför stegen åt vinden för att se huru det Ja där låg han i måste skamskratta honom rakt i ansiktet.
J a, var fatt med fyllslarfven.
skojerskorna icke mindre, t y sådant slag kan allt elände med fracken som ett par vingar det vara i kvinnfolken — högsta hyllest i ena bakunder sig.
- " Är du kanske medstruken?
Säg, din lede stunden, högsta smälek i den nästa!
fähundskropp! "
ville hon veta, men skräddarn Till allt annat hände sig ej bättre, än att svarade icke ett ord.
stackarn fick ställa sig på gården och kasta Så skulle människan närmare för att se, huru upp i allt elände.
På bönderna skällde han, förstås, mellan uppkastningarne.
Dessa skojare det var fatt med honom, men hände sig nu så här på landet räknade han också för bönder olyckligt, att det blef för tungt och större delen af taket drämde ner.
Käringstyggan hade nu i otidigheten.
.
.
sig flinkt på sidan, hon, men skräddarn med " Du duger inte till torparkvast, än mindre halm, sågmåra, boss, torrlöf och allt möjligt till bonde, " slängde Lars åt honom och skojarne skräp dråsade ner.
höllo med detta.
(Forts.) Utom annat styggt häfde skräddarn ur sig en del fula glåpord om huru bröllopsgården kom öfver " första brudskålsvinet ", såsom den — 386 -
I DAG ÄR rubriken alldeles vilseledande.
Om rue de la Paix säger jag i sommar som den omtänksamma mamman, hvilken vill hindra sina små från att se en otäck olyckshändelse på gatan: Usch, titta inte dit!
Sannerligen, man kan bli generad för min- dre.
Där spankulera damerna omkring i stora sammetsbaretter, och strutformiga linongskläd- ningar öfver stramsittande understommar af köttfärgad liberty.
Och om knäna ha de ett skärp, så vidt som en vanlig svensk fyrtioårig husmoders midjeband, och hvar gång de för- söka att ta ut steget och gå, sker dem icke rättvisa, så att de snafva och falla på sina egna synder, utan deras arga uppsåt fullkomnas, och det blir enhvar förbipasserande gifvet att skåda deras sköna skapnader in extenso.
Detta är icke kultur, hvilket " mod " eljest är, det är endast dumt.
Jag har mera lust att tala om mina bref.
Om dem som jag erhållit från eder och edra medläsarinnor af Idun.
Det vill säga, endast om dem som jag får från medläsarinnorna, jag förutsätter nämligen att ni själf hör till de få med hvilka samma korrespondens helt och hållet förlorat sin ursprungliga karaktär och nu snarare antagit formen af en intim bref- växling mellan två väninnor, som icke behöfva genera sig för hvarandra, emedan de icke vet hur " hvarandra " ser ut.
Det blir samma be- hagliga psykologiska förhållande som under en maskerad eller i en anonym polemik, parterna kunna för en gångs skull helt undvara att för sin egen skull uppfernisera sanningen.
Anonymt var det, ja.
Och därmed är jag, ändtligen, inne på mitt egentliga ämne.
Den fullkomliga anonymiteten, den som helt döljer sig, är alltid feg och motbjudande.
J a g lämnar den och talar endast om den rent materiella.
Mina förtrogna äldre och yngre väninnor ute i landet, dem jag aldrig sett, och hvilka i mitt ansikte slippa se reaktionen af sina egna ord, äro anonyma försåvidt som deras personliga värdighet aldrig lidit af att jag sett dem i de många skiftande situationer, hvarom de till- skrifva mig.
Och detta är en synnerligen be- haglig basis för en korrespondens.
Hvilket däremot icke är fallet med ett bref som följande: " Var god per omgående skicka uppgift om hurudana j a g skall sy mina som- marblusar och ett säkert medel mot att håret faller af.
Y X pöste restante, Grönköping. "
Kan någon människa begripa hvarför fru eller fröken, för det kan ju på grund af blus- behofvet, knappast tänkas vara en herre, Y X skrifver till mig?
Vill hon veta något om mina, en för henne vildt främmande persons blusar?
Om hennes kan jag ju omöjligen yttra mig, jag vet ju endast att hon är en form för lif som under formeln Y X dväljes i Grönköping.
- S9 1.
MODELL LAFERRIERE.
KLÄD- NING A F INDIGOBLÅ FOULARD MED TVÅ PLISSERADE VOLANGER, GULD- OCH S I L F V E R B R O D E R A D T SKÄRP, MED BRODERAD KRAGE SAMMETSKANT.
2 MODELL LACROIX.
SVART HVITA MARGAINE KLÄDNING LIBERTY AF MED SPETSAR.
3.
MODELL MAR- GAINE LACROIX.
KLÄDNING AF CREPE D E CHINE.
STOR MAINTENON- KRAGE A F V E N E T I A N SKA SPETSAR.
SKÄRP I VIEUX — ROSE.
387 —
Och hennes hår?
Hur skall j a g kunna trolla bort orsaken, när jag icke vet den.
Anony- miteten förbryllar!
Ännu en sak, som ofta slagit mig med ve- modig förvåning.
Finnes det icke en enda af alla mina klädhjälpsbehöfvande korrespondenter som är det ringaste förfaren i teckningskonsten?
Man skrifver till mig om en klädning, som varit mycket dyrbar, och som nu skall ändras.
Godt.
Och man ödslar med dubbel tid, sin egen och min, i beskrifningar öfver modellens hemlighetsfulla krumbukter.
Hvarför icke taga ett djärft steg och försöka göra en om än aldrig så schematisk teckning?
Det har ännu ingen enda gjort, och j a g har flera gånger måst förklara mig inkompetent att reda ut mysteriet.
Det är ledsamt.
H E M S L Ö J D S U T S T Ä L L N I N G I SOLLEFTEÅ.
P Å INITIATIV af Ångermanlands hemslöjdsförening hölls den 2 — 5 dennes i Sollefteå en utställning af hemslöjdsalster.
Utställningen, som var den första i sitt slag inom provinsen, omfattades med ett synnerli- gen lifligt intresse, i det icke mindre än 2,600 nummer anmäldes, af hvilka ett jämförelsevis stort antal funno köpare bland de till minst 6,000 uppgående besökarne.
Samtliga grenar af hemslöjden voro, som framgår af de två bilder vi meddela, talrikt representerade men största intresset tilldrog sig dock helt naturligt de olika prof på dräll- och damastväfnader, som utställts från en del socknar i norra Ångermanland, där linodling och linberedning af ålder har godt namn om sig.
I sin helhet vittnade utställningen om att hemslöj- den i Ångermanland står på ett långt högre plan, än man förut i allmänhet velat tro, och att utvecklings- möjligheterna äro både många och stora.
Arbetena med utställningen, hvilken öppnades af landshöfding Bergenholtz med ett varmhjärtadt anfö- rande om hemmets betydelse, ha ledts af fru Anna Fahlén, Hullsta, hvarjämte riksdagsman H. Fahlén med energi och stor framgång arbetat för utställningens till- komst.
Samtidigt med denna utställning var ock länets första fjäderfäutställning anordnad på planen vid Sollefteå folkskola.
Äfven denna utställning skildras såsom mycket lyckad.
J.
A — T.
Vill ni ha ännu ett schematiskt brefprof ur min samling?
Hör: " Gwen, skicka mig upp- gift om hurudana skärp jag skall ha till som- maren, men som j a g är abonnent skall ni vara mera utförlig än sist. "
Namn, adress.
Ni för- står hur det inspirerar, och hur vederbörande står sig på den utsökta formen.
Om det gällde mitt lif eller min kommunala rösträtt skulle jag naturligtvis kunna rapsodiera cirka tre kvarts spalt om skärp — men vore det några som hade ett så djupt intresse för frågan att de läste det?
Och hvarför är den skrifvande da- men så angelägen om en vetenskaplig utred- ning, har hon måhända fått ett arf, det hon till en viss grad önskar depensera i en skärp- samling, eller är hon ond på mig för " sist "?
Idel gåtor, dem jag dock icke söker lösa.
E N FÖRHÄRJANDE CYKLON.
CRÅN AKTIEBOLAGET FOTO i Eskilstuna ha vi mot- • tagit några bilder af den våldsamma cyklon, som den 20 dennes drog fram öfver Eskilstunanejden och särskildt anställde härjningar vid Nyby bruk, hvars verkstäder blefvo synnerligen illa medfarna af ovädret, i det att det stora taket på plåtverkstaden afrefs.
Likaså blef sågverksbyggnadens takresning fullkomligt ramponerad och afrefs af cyklonen, som bortförde bräder och plåtstycken flera hundra meter från platsen.
Godsmagasinet vid Nyby bruks järnvägsstation vräktes totalt omkull och fördes 10-tal meter från sin plats och ut på en åker.
Väldiga träd afbrötos som tändstickor.
Dess bättre kom dock ingen människa till skada.
Vi återge här bilderna af den raserade godsstationen samt magasinet vid bruket.
Riddarpojkarncs sång, Johan Nordlings dikt, i ton sättning af Richard finnes Nej, tacka vet jag de andra, dem jag här icke talar om, men hvilka jag nu skall skrifva till.
Så att j a g får sluta d e t t a!
Er Gwens tillgifna fortfarande Mästersamuelsgatan att tillgå å 43, Stockholm, Iduns Norén, expedition, till ett pris af 2 öre pr styck, då minst 50 ex. rekvireras.
GWEN.
frågobyrå med dess möjligheter för Iduns publik att hänvända sig till vår sakkunniga medarbetare å modeafdel- ningen med begäran om råd i toalettfrågor har under den tid den existerat hunnit bli känd af mänga af våra läsare.
Vi erinra likväl pä nytt dem, som ej ännu användt sig af den särskilda förmän Idun velat bereda sina läsarinnor, om att Gwen fortfarande som hittills vill ge sina korre- spondenter hjälp och vägledning i toalett- och smak- frågor af skilda slag.
Brefven adresseras till Gwen, Iduns redaktion, och måste åtföljas af dubbelt svarsporto.
TILL FRUKOST hvarje dag bör Ni äta HRFRERRYN - HAFREMJÖB och N i grundlägger därmed Eder hälsa.
Specialegenskaper: Genom den gul- aktiga, mineralrika proteinhinnan: närande, dryga, fin smak.
— Tillverkas under läkarekontroll.
— KÖKSALMANACK Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FORSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 31 JULI — G AUGUSTI 1910.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; kalf tunga i majonnäs; mjölk; kaffe eller t e med ugnstekt bröd.
Mid- dag: Afredd buljong med stekta pal- steraackor; fisksoufflé med holländsk sås; stekta kycklingar med brynt pota- tis och salader; jordgubbar med vispad grädde.
MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stekt färsk strömming; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: Gratin på buljongkött; krusbärskräm med-mjölk.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; sillgratin; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a.
g: Stekt gödkalflefver med po- Den afsmakas med salt, hvitpeppar och lit.
vatten, 2 kkp.
krossocker, IVs msk.
ofta vändas.
Det upptages, afsköljes väL och torkas med en kötthandduk potatismjöl.
tatis; rabarberkompott med vispad gräd- om så önskas med litet socker.
de.
Beredning Krushären snoppas, samt späckas, om så önskas, med l / » hg.
späck.
Smöret brynes i en stek- sköljas och få afrinna.
Af sockret och ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; F i s k s o u f f l é (f. 6 pers.).
100 gr. uppstekt gödkalflefver (rester från tis- smör, 100 gr. mjöl, 5 del.
grädde, 3 vattnet kokas en tunn, klaT lag._ Krus- gryta, steken ilägges uch brynes vac- kert på alla sidor, hvarefter den sal- bären iläggas och få koka, tills de äro dag) med stekt p o t a t i s; mjölk; kaffe kkp.
kokt fisk, (V2 kg.
gädda), 6 mjuka, d å krämen afredes med d e t i tas och vattnet tillsatt med sojan på- eller te.
M i d d a g: Bräckt skinka med ägg, salt, hvitpeppar.
litet kallt vatten eller franskt vin ut- spädes litet i sänder.
Steken får där- stufvade sockerarter; filbunke.
T i l l f o r m e n: V2 nisk.
smör, 2 rörda potatismjölet och.
får e t t godt efter färdigsteka med t ä t t slutet lock TO RSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; msk.
stötta skorpor.
uppkok.
Krämen afsmakas och omröres omkr. 4 tim.
Den bör vändas (med patentbiff; mjölk; kaffe eller t e.
M i d - B e r e d n i n g: Smör och mjöl sam- dag: Grönsoppa; pösmunkar å la manfräsas och grädden tillsättes litet då och då, tills den ä r kall, d å den 2 träskedar) några gånger under stek- ningen och ofta ösas öfver.
Köttjusen upphälles i karott eller geléskäl.
Skogshöjd med svit.
i sänder under fälig rörning, hvarefter silas och allt det feta bortskummas FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; afredningen får e t t godt uppkok och R a b a r b e r k o m p o t t (f. 6 pers.).
noga.
Smör och mjöL sammanfräsas, inkokt strömming med stekt potatis; hålles u p p a t t kallna.
Den kokta fi- tillsättes litet i sänder, hvar- kräftor; mjölk; kaffe eller t e.
M i d - sken plockas fin som risgryn och ned- T i l l so c k e r l a g e n: 250 gr. topp- köttjusen såsen får koka under flitig rörning dag: Surstek med p o t a t i s; gurka och röres i den kalla smeten jämte äggu- socker, IV2 del.
vatten, / kg.
skuren efter i 10 min.
Grädden ihälles och såsen lingon; smultron med mjölk.
lorna en i sänder.
Den afsmakas med rabarber, (' / .i gr. vanillin).
får e t t uppkok samt afsmakas med B e r e d n i n g: Af sockret och vatt- kryddorna.
LÖRDAG F r u k o s t: Smörgåsbord; kryddorna och s:st nedskäras de till skinkomelett; mjölk; kaffe eller t e.
hårdt skum slagna ägghvitorna.
Mas- net kokas en klar lag.
RabarDerstjäl- M i d d a g: Kokt sik med skiradt smÖT san slås genast i smord och brödbe- kar af mellanstorlek äro bäst.__ Den S k i n k o m e l e t t (f. 6 pers.).
1 h g.
och hackade ä g g; risiinjölspudding.
strödd form och gräddas omkr. V?
tim. yttersta hinnan afdrages, och stjälkar- i ordinär ugnsvärme.
Soufflén serveras na skäras i 3 cm.
långa bitar, som vä- rökt skinka, 1 tsk.
smör.
gas.
De sköljas hastigt, få väl afrinna, Äggstanning: 3 ägg, 2 kkp.
genast d e n tages ur ugnen.
RECEPT: nedläggas i sockerlagen och få koka gräddmjÖlk.
mjuka, hvarefter de upptagas med hål- B e r e d n i n g: Skinkan skares i fina K a l f t u n g o r i m a j o n n ä s (f. 6 S t e k t a k y c k l i n g a r (f. G pers.).
slef och läggas i kompottskålen.
Lagen tärningar.
Smöret smältes i en omelett- pers.).
2 kalftungor, 2 lit.
vatten, 1 3 kycklingar, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 kokas därefter,, tills d e n blir simmig form, skinkan ilägges och fräses väl.
msk.
salt.
(Va Ht.
och hålles öfver rabarbern.
Om så Till äggstanningen vispas äggen och T i l l g r i l j e r i n g: l ä g g, 2 msk.
tsk.
salt, V lit.
bul j ong, grädde, V2 kkp.
fint stötta skorpor.
kokande vatten, V2 tsk.
Liebigs kött- önskas tillsättes litet vanillin.
Den ser- gräddmjölken väl tillsammans och hål- extrakt, IV2 tsk.
salt.)
veras kall med vispad grädde.
les p å skinkan, hvarefter omeletten T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 S å s: Va msk.
smör (10 gr.), 1 msk.
insattes i ugnen a t t gräddas tills den gr.).
mjöl, köttjus, 1 del.
tjock grädde.
fått en vacker ljusbrun färg.
Serve- S u r s t e k (f. 12 pers.).
3 kg.
in- M a j o n n ä s: 2 äggulor, / tsk.
salt, B e r e d n i n g: Kycklingarna plockas, nanlår af oxe, 2 msk.
salt, 2 tsk.
stött ras som frukosträtt.
2V2 del.
god matolja, 1 msk.
citronsaft svedas noga, och vingar och ben huggas hvitpeppar, V2 tsk.
stötta nejlikor.
eller d r a g c n ä t t k a, 1 knifsudd hvitpep- af.
De tvättas därefter väl rena med T i l l l a g e n: 2V2 del.
god sprit- R i s m j ö l s p u d d i n g (f. G pers.).
par.
mjuk borste och ljumt såpvatten samt B e r e d n i n g: Tungorna sköljas, bor- sköljas.
De skäras upp i ryggen, tagas ättika.
2Vs Ht.
godt svagdricka, 2 del.
1 lit.
gräddmjölk, 1 hg.
rismjöl,, 5 stas väl, läggas i det kokande vattnet, ur och sköljas myeket väl invändigt, strösocker, V2 msk.
kryddpepparkorn, 3 ägg, 6 — 8 bittermandlar, IV2 msk.
strö- tillsatt med saltet och få koka tills hvarefter de torkas med en kötthand- lagerblad, 2 små rödlökar, (D / 2 kg- socker.
T i l l f o r m e n: IV2 kkp.
strösocker, skinnet lätt kan afdragas (omkr. V?
duk.
Smöret brynes i en långpanna, späck).
T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 2 msk.
kokande vatten.
tim.).
Tungorna klyfvas längs efter i kycklingarna iläggas med brösten upp, B e r e d n i n g: Sockret brynes lätt i / msk.
salt, IV2 lit.
kokande tre skifvor och griljeras (doppas i brynas i ugnen och ösas öfver ofta samt gr.), en tackjärn spänna, d e t kokande vattnet det uppvispade ägget, blandadt med spädas med den kokande buljongen och vatten, 1 msk.
soja.
grädden och vändas i de stötta skor- få steka omkr. 20 min.
De skäras och Sås: 2 msk.
smör (40 gr.).
3 msk.
tillsättes, och härmed beklädes en porna).
De stekas därefter vackert bru- gameras med persilja.
Såsen serveras, mjöl, köttjus, 1 del.
tjock grädde, salt, bleckform.
Mjölken kokas upp, rismjö- let ivispas och gröten får under flitig na i smöret, uppläggas p å f a t och gar- som j u s eller afredd, d å smör och socker.
neras med majonnäsen samt persilja.
mjöl sammanfräsas, köttjusen silas, B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en rörning å t botten koka 10 min., hvar- Till majonnäsen röras äggulorna, i en skummas och påspädes litet i sänder, duk, doppad i kallt vatten, bultas väl efter smeten upphälles a t t kallna.
De stor.
spillkum med en träsked.
Saltet hvarefter såsen får koka 10 min., gräd- med köttklubba och ingnides med en uppvispade äggen, den skållade och tillsattes och äggulorna röras å t samma den tillsättes och såsen får uppkok, blandning af saltet och de stötta kryd- rifna mandeln samt sockret tillsättas.
håll, tills de blifva som en sammets- samt afsmakas.
dorna.
Det nedlägges i en lag af ätti- Massan hålles i den beklädda formen, lik ljusgul massa.
Då tillsättas mat- kan, drickat, sockret, de hela kryd- ett lock pålägges och puddingen gräd- oljan och citronsaften droppvis och dorna och de skalade samt klufna lö- das i vattenbad i ugn omkr. 1 tim.
Den uppstjälpes och serveras varm.
växelvis.
Blir majonnäsen för tjock och Krusbärskräm.
1 liter färska karna, allt väl samman blandadt.
Köttet ej vill samla sig, tillsättes litet vatten.
eller 6 del.
konserverade krusbär, V2 får ligga häri 6 — 8 dagar och bör 1 1 2 2 1 i 1 2 — 388 —
