# ID: svediakorp-per1892
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1910
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,622
# sentences: 860
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 29 (1228).
SÖNDAGEN D E N 17 JULI 1910.
2 3 D J E ÅRG.
: Sedan har jag sett honom i hans egen, vanliga ateljé — den förra var endast hyrd för tillfället och därför verkade den så obebodd — och i denna, den riktiga, där är det icke tomt.
Där är det befolkadt och rikt, där blickar emot en ett helt släkte af idéer, drömmar och hugskott, som; tagit form under ska- pande fingrar.
Där blicka också lefvandepmänniskor emot en, skeptiskt eller gladt, vist öfvervägande eller ungdomligt spörjande, men alla med något af nutid i sina drag, något af just sena dagars tankar, erfarenhet, frågor och undran i sitt uttryck.
Det är ett särdrag hos denne konstnär, och en för en porträttskulptör betydande egenskap, att han uppfattar just det moderna — jag skulle vilja säga det andligt och innehållsrikt moderna • — af de personer han afbildar, just det, som gör dem till barn af vår tid.
.
.
Adolf Jonsson har kämpat hårdt för att nå dit han kommit.
På vinst och förlust begaf han sig vid tjugo-årsåldern bort från sin små- ländska hembygd, närghan insåg att han måste bli konstnär.
I Stock- holm arbetade han för bröd om dagen och för sin konst om kvällen.
Så efter några år förstod han, att han måste än vidare ut i världen, begaf sig lika dristigt till Paris och slet där lika obändigt modigt som förut, tog undervisning i privatakademien Colarossi, där Ingelbert och Rolland, senare professor vid Ecole des Beaux-Arts, den tiden voro lärare.
På 1900 års Parisexposition utställde Jonsson en staty, som han kallade " Misére ", en ung kvinna nedböjd på knä i förtviflan.
Under ett besök, som under ett par år gjor- des i Sverige, modellerade han en större grupp, " Idén ", och en del porträttbyster, som skulle utföras i marmor.
Han begaf sig nu mot sö- dern, och under de år han nu senast bott i Rom, ha många verk sett dagen, en " Kristus i Örtagården ", en grupp af konstnärens mor och honom själf, " Helvetesdansen ", en diablesse med intensiv kraft i rörelse och uttryck, en statyett i brons " Ormtjuserskan ", samt en hel del byster, bland andra senator Baccellis finskurna hufvud.
Vid ett nytt besök i Stockholm modellerades bland en del annat äfven den af Idun här återgifna Arrheniusbysten, som utmärker sig för stor porträttlikhet och sedan den utförts i marmor visat sig vara af så stor dekorativ verkan, att man måste tycka det vore skada, om den icke komme att pryda någon offentlig sal eller tillhöra någon samling i hemlandet.
Adolf Jonssons senaste verk är en staty i kroppsstorlek, en kvinna i blomstrande ungdom med en smidig och stark gestalt och med An- tecknade drag, som nästan stelnat under en allbehärskande tanke.
Den står här spänstig och smärt, slumrande i gipsens stumma h vithet och väntar på den marmor, som skall skänka den dess uppståndelse.
Konstnären har ännu icke gifvit detta sitt verk namn.
J a g skulle vilja kalla det " Lifvet ".
Rdolf / onsson vid Rrrhenius= bysten.
N ÄR JAG GJORDE ett besök hos Adolf Jonsson för att få se hans Arrheniusbyst, stod han och högg på bysten i marmor i en ateljé stor som en lada, allt för stor och tom och ohygglig i mitt tycke.
Jag uttalade något af mitt intryck, undrande om det inte vore dystert att vistas timme efter timme ensam i ett så ängslande rymligt, öde rum.
Konstnären endast log till svar stilla och hemlighetsfullt.
Han ler ofta så.
Han uttalar icke mycket af sina tankar.
Men senare förstod jag såväl hvad han tänkte den gången: " Hvad gör väl det, när man har sitt arbete? "
Hans arbete, det är för honom lifvets a och o. Man finge ta bort allt från honom men icke det.
Han går upp i sin konstnärssträfvan så allt hängifvande, hetare och intensivare än de flesta.
H I L D A SACHS.
- 353 -
egyptierna.
Sedan den döde balsamerats, ikläd- des han den förnämligaste dräkt, som tillhört honom i lifvet, kroppen utsträcktes på ett långt, smalt bräde, omvecklades med linnebindlar och stundom med konstrikt prydda svepdukar och nedsänktes därefter i den heta ökensanden.
Bland dessa graffynd förekommo åtskilliga textilrester, som både till teknik och ornamen- tik visa en så tydlig frändskap med våra textila alster, att ett samband otvifvelaktigt måste finnas och hvarå bifogade afbildningar i sin mån torde få utgöra bevis.
(Originalen till F / I I?
SKÅNSKA TEXTILSLÖJD är sä känd och skattad och intager ett sä framstående rum bland * vår allmogeslöjd, att det bör vara af största intresse att lära känna dess härstamning och dess väg titt och utbredning i Sverige.
Detta sä mycket mer som nedanstående intressanta utredning är för- fattad af en pä området synnerligen väl bevandrad person, den kända författarinnan af mänga väfböcker och specialisten pä textilkonst, fröken Maria Collin frän Lund.
D EN SOM börjar fördjupa sig i funderingar öfver den skånska textilslöjdens förhistoria löper ' lätt fara att råka in i en labyrint ".
Än en, än en annan ledtråd synes framskymta, men visar sig vid närmare undersökning ej föra till målet.
Försöker man nämligen enbart läsa sig till frågans lösning, så finner man snart, att uppgifterna om antikens väfnadskonst ofta förefalla sväfvande eller i viss mån motsäga hvarandra.
.
Det blir då ej annan utväg än att låta de kvarvarande föremålen från svunna tider tala sitt eget tysta men tydliga språk och däraf låta vägleda sig.
/ Hvad som i främsta rummet faller i ögonen,: " ar den begränsade period, under hvilken vår skånska textilkonst (och den samfälda nordiska konstväfnaden öfver hufvud) funnits till.
Vidare ar det egendomligt, att ingen utveckling i egent- lig mening kan konstateras.
Visserligen har j u allmogekonsten, äfven den, tagit intryck af de stilriktningar som tid efter annan varit för- härskande, renässans, barock o. s. v., men en sådan påverkan kan icke i nämnvärd grad spå- ras inom väfnädskonsten, utan mera i möbel- konst, väggmålningar o. s. v. Det är i hufvud- sak samma arter af teknik och samma orna- mentik som möta oss i de äldre såväl som i de senare textil-arbetena.
Man spårar den mer eller mindre skickliga hand som bearbetat ett mer eller mindre godt material, men ingenting tyder på att den konstskicklighet, hvarom yåra gamla textilarbeten vittna, skulle ha nedärfts från de förfäder som under hednatiden befol- kade Sveriges land.
oss utifrån.
En konst som denna kan ej plöts- ligt uppstå af sig själf och med ens prestera det fullfärdiga.
Det är tvärtom alldeles tydligt, att en lång utvecklingstid — en stor flitens och tålamodets gärning — måste ligga bakom.
Men då denna grundläggande gärning på förut angifna skäl ej kan vara gjord här hemma — hvar skola vi då söka ursprunget?
De senaste årtiondenas forskningar och upp- täckter i Egypten, hvarunder en okänd forn- värld bragts i dagen genom utgräfningar och grafundersökningar, hafva varit af utomordent- ligt stor betydelse äfven därigenom att ljus blifvit spridt öfver antikens textila konst.
Att förekomsten af äldre textilsaker i Europa är relativt så ringa finner sin naturliga förklaring i materialets mot ett måhända hårdt och fuk- tigt klimat föga motståndskraftiga beskaffenhet.
I Europas museer utbreder sig emellertid nu för våra undrande blickar en mångfald frag- ment af en forntida rik textilblomstring, som i Egyptens torra klimat och konserverande sand under mera än halftannat årtusende trotsat för- gängelsen, ännu i dag träder oss till mötes i lysande färger och kommer oss att drömma om den praktälskande antiken.
Dessa fynd förskrifva sig från under början af 1880-talet i öfre Egypten upptäckta graf- fält, där de egyptiska kristna, kopterna, under århundraden jordat sina döda.
Begrafnings- sättet.
har af kopterna nedärfts från de gamla Hvad åter ornamentiken beträffar, så skulle vi väl — om icke allt detta låge oss så pass nära, att vi kommit att betrakta alltsammans snarast som någonting själffallet som man ej reflekterar öfver — ' ha skäl till förvåning öfver den säkra formgifning och den osvikliga färg- harmoni som göra de gamla allmogeväfnaderna till någonting så fulländadt i sitt slag.
Moti- vens mångfald och deras anpassning för olika ändamål är j u rent af öfverväldigande, vare sig man ser på de enklare geometriska mönstren eller på de mera invecklade bildornamenten.
Allt som allt: då vår gamla folkliga textil- konst träder oss till mötes i en både till teknik och ornamentik så fullfärdig och helgjuten gestalt, och vi ständigt finna de en gång veder- tagna olika arbetssätten sida vid sida, komplette- rande hvarandra, då framställer sig osökt det antagandet, att denna konstskicklighet tillförts Fig. 1.
Fig. 2. afb.
1 och 8 tillhöra Konstindustrimuseet i Köpenhamn, de öfriga Kaiser Friedrich-Museet i Berlin och förskrifva sig från I V — V I I I årh.)
1.
Gobelängteknik.
Anmärkningsvärdt är tulpan- motivet.
Den ornerade fyrkanten i midten är fastsydd på ett underlag af linne, försedt med flossad kant.
Fig. 3.
2.
Fragment i flamsk teknik.
Materialet tämligen groft garn i färger, lifligt påminnande om våra gamla flamskväfnaders.
Särskildt gäller detta några nyanser i rödt och grönt, där varia- tioner finnas som eljes icke tyckas förekomma hos de koptiska väfnaderna, precis som fallet ju är hos oss vid jämförelse mellan flamskväf- nad och de öfriga väfnadssorterna.
3.
Rödlakansteknik i synnerligen fint utfö- rande.
I Köpenhamns Kunstindustrimuseum finns ett stycke rödlakan af gröfre material med enklare mönster, där ruttekniken mera tyd- ligt framträder.
* 4.
Upphämta.
Å afb.
c igenfinnes till och med den i våra väfnader allestädes närvarande " riddarstjärnan ".
5 och 6.
Dukagång.
Vi återfinna här de båda arter af dukagångssnår, som varit bruk- liga i våra landsändar, nämligen i bild 5 ett mönster med sicksacklinjer, där mönsterrutornas De som köpa utaf Rosenfors hafregryn OCH Hafre-Sundhetsmjöl få alltid roll valuta för sina penningar.
Tillverkas under läkarekontroll och erhålles uti alla välsorterade speceriaffärer.
Partilager i Stockholm hos Aktiebolaget Wahlund &amp; Grönblad.
Vördsammast Aktiebolaget Rosenfors Bruk &amp; Nya Valskvarnar, Rosenfors.
— 354 — LÅR F-RIIF | Inreg.
Varumärke
5^ Fig 5. hörn direkt beröra hvarandra, och i bild 6 det vanliga, slaget med en varptråd fri mellan hvarje rutrad i mönstret.
7 och 8.
Flossa.
Denna teknik mötte oss redan å bild 1, där den flossade kanten är ut- förd af lingarn på det sätt, att med vissa mel- lanrum af bottenväf inslagits dubbla trådar, som sedan (antagligen med en träspjäla eller dyl.) placerats upp mellan varptrådärna och fastslagits med fortsatt botteninslag.
Nopporna äro tämligen glest isatta, 3 å 4 cm.
långa och ej uppskurna (således ryaflossa).
7 och 8 äro utförda på samma sätt, men i öfvervägande ylle på linnebotten och nopporna betydligt kortare, c:a 1 cm.
A afbildning 7 synes tydligt huru de grofva mönstertrådarna inslagits.
Bild 8 har uppskurna yllenoppor.
Detta sätt att an- bringa mönstertrådar är ju kändt hos oss och användes t. ex. för hvita sängtäcken.
Ylleflossa väfva vi j u på det sätt, att noppa efter noppa hvar för sig iplockas och fästes vid varpen medels s. k.
" smyrnaknut ".
Bland de mera konstmässiga vittnesbörden om kopternas högt uppdrifna skicklighet finnas äfven några enklare väfnader, hvarå bild 9 ger prof. Föremålet i fråga utgör en rest af en grof helylleväfnad med ränder i högrödt, grönt, blått och kräpp på hvit botten.
Ränderna äro i kanten tandade på det sätt, att det färgade garnet och bottengarnet omväxlande inslagits, men ständigt samma färg för samma trampa — ett enkelt knep, som vi ju också känna till.
Detta fragment är som skuret ur ett gammalt skånskt ylledynvar af den kända sort som borde vara " tät som ett skinn ", om det skulle duga.
En hvar förtrogen med skånska textilföremål erinrar sig det solida randiga fodertyg, som ofta är till finnandes på stol- och åkdynor, hållet i dämpade färger, inväfda på ofvan be- skrifna sätt — samma färg för samma trampa, men här hela randen igenom; ränderna ett par tre cm.
breda.
I Kaiser Friedrich-museets i Berlin koptisk-arabiska samling finner man äfven ett sådant tyg.
Icke nog härmed.
Till och med vår gammaldags bandväfnad torde leda sina anor från samma håll.
För kopternas klädedräkt funno konstväfda band riklig användning, och i Glyptotekets i Köpenhamn egyptiska afdelning finnes ett be- undransvärdt fint utfördt band, som alldeles osökt leder tanken till våra folkdräkter.
En annan koptisk handaslöjd var flätning, hvarigenom förfärdigades ett slags mössor i genombrutet, prydligt arbete och mönster i stor variation.
E n dam i Wien, Frau Schinnerer, har ägnat denna slöjdart ett ingående studium och i e n intressant broschyr meddelat resultatet af sina experiment.
Bokens illustrationer visa, att hon fullständigt lyckats utlista tillvägagångs- sättet.
Redan en flyktig blick på denna gren af koptisk handafärdighet visar med all önsk- värd tydlighet, att vi här hafva att göra med en teknik, som af ålder förekommit i våra byg- der i form af bandflätning.
Sådana strumpe- Fig. 8.
Fig. 7.-.
Fig. 4.
' Begär alltid granit-emaljerade KOCKUMS K o k k ä r l OBS.!
F a b r i k s m ä r k e t, - » D L I HELA VÄRLDEN.
—: 355 band användes i vissa delar af Skåne så all- mänt, att alla kvinnor bland allmogen kunde, förfärdiga sådana.
Metoden var lika enkel som sinnrik.
En- smal yllevarp sattes upp mellan två käppar, som vanligen fastbundits vid hvar sin stolsrygg, treslag förekom ej.
Skäl vanns genom att lyfta upp de underliggande trådarna med en smal trästaf eller liknande, hvarefter första hvarfvet af flätningen med en andra staf, som infördes i skälet, öfverfördes till motsatta sidan och så undan för undan, hvarför i själfva verket den ena hälften af väfven uppstod nästan af sig själf och de båda väflängderna slutligen möttes på midten.
Om jag nu nämner, att kopterna kunde sticka strumpor, att de sutto inne med stor färdighet i konstsöm, att de använde kedjestygn, stjälk- stygn, korsstygn och languette samt att e t t ståtligt prof å den teknik som vi benämna, vingåkerssöm är till finnandes i Kaiser Friedrichs- museum i Berlin, tycks ju ej mycket i denna väg återstå som är vårt eget, t y äfven tvist- sömmen ha vi fått från österlandet.
Sedan så många fakta nu konstaterats fram- ställer sig osökt en fråga: När och hur har vårt land kommit under detta omskapande i n - flytande?
Det k a n icke gärna ha skett på handelsförbindelsernas väg, ej heller tillfälligt- vis genom förvärfvadt byte.
Ett eller annat, sålunda invandradt slöjdföremål kan icke ha.
Fig. 9.
Cerebos Salt * SYRAFASTA, J PRISBILLIGA: FÅS PÅ bBgaran OFVERALLF: Fig- 6.
ANBEFALLES TILL FINSMAKARE TILL FÖLJE DESS LÄCKERHET, RENHET OCH GODHET.
Generalagent: Gustaf Clase, Göteborg &amp; Stockholm.
—
grundlagt en ny allmogekonst i ett främmande land.
Tvärtom tyder allt på, att folket stått under kunnig och målmedveten ledning.
som så många andra, gläntat på dörren dit in.
Elfva år gammal skref jag min första " historia ".
Vid denna tid hade jag flyttats från en skola i Stockholm till fröken E.
M. Rappes, ett par mil därifrån liggande, helpension.
Kan- ske det var den nya, subjektivare omgifningen, I och med kristendomens införande i Norden kanske det var den väckande personliga hand- — och det var en redan tusenårig kristendom ledningen — man önskade forma människor, ej vårt land fick emottaga — tillfördes oss ett kunskapsmagasin med inregistrerade fack — främmande element, som kom att utöfva det kanske också den omkringliggande, öfver all mest genomgripande inflytande på vårt lands beskrifning sköna naturen — nog af — den odling: den romanska konsten.
Följande den lilla pensionsflickan började omedelbart efter kulturström som från den fjärran östern fram- förflyttningen a * .t väfva rim och skrifva historier.
trängde västerut och omsider nådde äfven Väst- Andan var — som sagdt — helt annorlunda Europa och den yttersta norden, framträdde här ute helpensionen mot där inne i staden.
denna nya formvärld öfvervägande som kyrklig Sinnen och känsla tilltalades.
Lektionerna bör- konst och gjorde sig väl till en början nästan jade och slutade med sång, sången smältes enbart gällande inom arkitekturen.
Men för samman med arbetet och sökte bära upp det den lifiiga byggnadsverksamhet som nu påbör- och gjorde det äfven.
— Det egna landets jades, kräfdes efterhand en allt mera fordrande historia och världshistorien framställdes i ut- konstkicklighet inom skilda områden af handt- märkta, muntliga föredrag, de stores porträtt verk och slöjd.
ur världshistorien profilerades med säker hand Det var under medeltiden kyrkan, som före- — de isländska sagorna drogo förbi i kärft trädde den europeiska kulturen och från henne majestät.
— utgingo alla väckande impulser.
Framför allt Där lästes också mycket utom minnesläsnin- blefvo klostren de kulturhärdar, hvarifrån bild- gen.
I den mognande barndomsåldern 14 — 17 ning och konstfärdighet spredos i allt vidare gjordes bekantskap med Björnson och Ibsen i kretsar.
Att österlandets antika bildning icke deras historiska dramer och med den förres gått förlorad utan på så mångfaldigt sätt i lit- teratur, i konst och i slöjd kommit oss till godo TRana Jouvin om siff " första förf affarsfcap ".
bondenoveller, med Jonas Lies större berättel- ser och med Runebergs episka dikter.
Inge- är framför allt klostrens förtjänst.
/ DAG Iduns nya följetong, historien uppifrån mann, Walter Scott, Dickens genomlästes band Om klosterkulturens betydelse för vårt land ' Värmlandsbygderna om den stränga fru Mar- kan ju ej mycket behöfva ordas.
Ett tydligt tina Gääs och hennes döttrar, börjar införas i vår efter band och blefvo de " gyllene böckerna ", och lefvande vittnesbörd om klostrens inflytande bilaga, ha vi velat meddela en bild af författarinnan som eldade upp inbillningen.
fröken Maria Jouvin jämte hennes egen skildring Det fanns naturligtvis också förbjudna böcker på slöjden hafva vi bl.
a. i de knypplade af sin litterära debut och dess förutsättningar.
Till — böcker som ej fingo läsas.
En dag — jag vadstenaspetsarna.
hvad fröken Jouvin där berättar om sig själf vilja var då sexton år — hade jag fått fatt i Goethes Romansk konst fortplantade traditioner från vi endast tillägga, att hon, som är född stockholms- barn och vistats här större delen af sitt lif, nu se- Faust, ej så mycket för att läsa uti den, utan den hednisk-klassiska forntiden, upptog och dan ett tiotal är tillbaka är bosatt i Örebro, där för att se på Kaulbachs illustrationer.
Den sammansmälte orientaliska och kristna element hon ägnar sig åt författarverksamhet.
Förutom och ingöt nytt lif i gamla former.
Det nära den i nedanstående artikel omnämnda debutboken slogs ur händerna med orden " det är ingen " En kärlekslös " har hon utgifvit den af en mystisk passande lektyr för en nattvardsflicka ".
— Det sambandet mellan koptisk och romansk konst burna romanen " Värdshuset ".
Därtill var möjligen sant, men sättet att gå till väga har från vetenskapligt håll påvisats.
Egypten stämning kommer nu " Martina Gääs ' ' och om någon tid ännu var uppenbart oriktigt och ingaf på en gång var det kristna klosterväsendets vagga.
Att en ny bok, som är under arbete.
Dessutom ha Dessa koptisk-romansk slöjd med klostren som mellan- alster af hennes penna varit synliga i tidningar och aptit efter de " förbjudna frukterna ".
voro naturligt nog många, jag minnes nu hand blifvit inympad på den slöjdens vildstam, tidskrifter och i Idun ha flere längre noveller af hennes hand publicerats.
Fröken Jouvin intager en blott ännu en af dessa kvarstadsbelagda — som före kristen tid- fanns till i norden, torde sörplats i vår litteratur.
Man får ett intryck af kunna få framhållas som sannolikt.
hennes diktverk som af gamla djupa och färgmjuka Viktor Rydbergs Singoalla.
I smyg togs den glasmålningar med starkt stiliserade figurer och fram, gömdes på ett säkert ställe, och slukades " Ingenting nytt under solen, underliga motiv, och det är säkert mycket beteck- vid första bästa tillfälle.
Att så hände med hur du yfves och tror.
nande att diktens värld för henne ter sig som " den flera af dessa hemligen lockande böcker, är Samma väfnad i stolen förtrollade trädgärden ".
troligt, ty allt hvad böcker hette hade en hyp- spände min mormors mor.
Välj hvad ränning och rutning som hel st, notiserande dragningskraft på den som skrifver mönstret är tusende år.
dessa rader.
— Jag läste vid denna tid äfven Allting är gammalt.
Gammal är äldst.
" Len förfroffade trädgården.
Lidner med stor förkärlek.
Evigt skytteln går och går. "
Detta var den första sådden.
ED MIN FÖRSTA bok " En kärlekslös " M A R I A COLLIN.
Denna läsning satte naturligtvis sina märken, inträdde jag på allvar i den förtrollade trädgården.
Men redan som barn hade jag, men lockade ej till försök till efterbildning.
Den poetiska ådern flö- dade alltjämt, men sökte motiven ur den egna in- billningen, bildade ej efter andra.
Den enda med dess möjligheter för II.
gång jag minnes att jag Iduns publik att hänvända En svanesäng jag hör, som svann i spåren / SKYMNINGEN, när lunderna stå svala vid denna tid blef direkt sig till vår sakkunniga af snabba dagar, och en imma blänkte af tystnad öfver kärrets blanka imma, medarbetare å modeafdel- påverkad ute ifrån var i ögonfransen som när tårar dränkte en ensam, bleknad stjärna ser jag glimma ningen med begäran om efter läsning af Nicanders ett solskensminne från de flydda åren.
i rymderna, där rosenskyar dala ... råd i toalettfrågor har " Minnenfrånsödern " och under den tid den existe- rat hunnit bli känd af " Hesperider ".
Densköna Det skinande jag minns, det följde våren Allt är så stilla ...
Sommarljusets dvala många af våra läsare.
sången " Den heliga vec- och sommaren, dä himlens ljushaf skänkte har svept in nejderna som i en dimma Vi erinra likväl på nytt kan i Venedig " inspire- en evighet, som sig i nuet sänkte, af drömlik ro, och hvilans vackra timma dem, som ej ännu an- rade i sin omedelbara sä öfvetfull var all dess lycka boren.
får i en hägring till mitt hjärta tala.
vändt sig af den särskilda förmän Idun velat bereda upprördhet och sitt djupa sina läsarinnor, om att vemod och blef före- Så bräddad var den fröjd det är att andas, Mig tycks jag står vid kärrels rand, förtrogen Gwen fortfarande som bild till en lång följd när ungdomstidens klara morgon randas med ljusets sken och ung igen som skogen hittills vill ge sina korre- af hänförda oden till att som en stjärna upp pä fästet springa ... spondenter hjälp och väg- en sommarnatt att tysta tankar spinna.
ledning i toalett- och smak- Italien.
— All den an- frågor af skilda slag.
dra klingklangen flödade De spinnas blott af skymningsstundens spanad.
jag ser den stjärnan sig i kärret spegla, Brefven adresseras till ur inre obekanta källor.
och rosenskyar öfver rymden segla Sä ljus är väfven som frän dagen lånad, Crwen, Iduns redaktion, att höra minnets svanesånger klinga ... och klara toner genom rymden rinna ... och måste åtföljas af dub- JANE GERNANDT-CLAINE.
belt svarsporto.
Mitt första tryckta opus var en liten prosa- [Hårfina §åås förfaffarinna.
M Gwens frågo- byrå / skymningen när lunderna stå svala ... L I P Ä R M A R H V A R E J H U S M O D E R B Ä T O S A R D L Z F O B B N J * S Ö M M E R S K A J T L I L D I U N 1 9 0 9 O E N F Ö R E G Å E N D E Å R B Ö R _, _.
„, „.
', L K I A S Å.
: R S I KR.
F O E L T Å R K:.
12 H Ä L F T Å R tillhandahållas: till följande priser: Iduns pärmar, röda med guldtryck kr.
1:50 Iduns P R E N U M E R E R A PÅ P 1 R 6: 0.
H L Ö N S U M M E R 3 30 Ö RE.
R H Ä F T E N Å R L G I E N.
: romanbibliotek, röda eller gröna 50 Öie.
Iduns Hjälpreda, röda eller gröna 50 öre.
Kunna erhållas i N Ä R M A T S E B O K H A N D E L eller direkt från D I U N S E X P E D T O I N, om H U A R E sition och likvid i postanvisning insändes.
— 356 —
bit på en och en half spalt.
Den såg dagen i Idun dit den anonymt insändts hösten 1890, och hette Skuggor.
När mitt öga denna första gång skådade mitt värda jag i trycksvärtans så mystiska ljus, anade jag i sanning ej hvilka skuggor, som sväfva upp och ner, och lägga sig i försåt på de många vägar, som leda till den förtrollade trädgård, som kallas diktens rike.
I Dagens Nyheter trycktes under påföljande år en del historier pseudonymt, och tillkomna mera som på lek.
Våren 1893 blef jag af en bekant författare tillrådd att fullborda en längre berättelse, som jag hade liggande halfskrifven, och att försöka få ut den i bokform.
En förödande ekonomisk stormby kantrade på en gång denna förhopp- nings farkost.
Det fick ej längre finnas tid eller lust till att skrifva historier.
Några år gingo förbi under helt nya, karga och järnhårda förhållanden, men ökenvandrin- gen tycktes ej ha tagit bort lusten att dikta.
Det blef en rad nu och en rad då, allt efter som tiden och de yttre omständigheternas tryck medgåfvo, och diktens blomma tycktes trifvas äf- ven i den torra och heta ökensanden.
Den förtrol- lade trädgårdens portar stodo alltjämt vidöppna.
Jag gick med många växlande tankar vid denna tid, men den ständigt återkommande hufvudtanken var — " duger jag till att skrifva eller duger jag inte? "
— För att ändtligen få svar på denna plågsamma och upprifvande fråga, öfvertalade jag omsider mig själf till att vända mig till en af våra stora författare och få ljus i denna mörka ovisshet.
Jag insände ett par saker med bön om att få dem genomsedda, och fick ett öfver alla förväntningar uppmuntrande svar, " hade jag mera af samma värde som det jag lämnat till granskning, borde jag redan nu försöka få ut en bok ".
En hand full berättel- ser samlades då ihop, — ett par hade förut varit synliga i tidningar, men de flesta voro nyskrifna.
— och samlingen fick med detsamma förläggare, bröderna Gernandt, och utkom i september 1899.
Spänningen var naturligt nog stor vid detta första direkta framträdande.
Kritiken blef synner- ligen växlande.
En del röster ropade " korsfäst ".
Jag ställdes mellan alternativen fram eller tillbaka.
Men då de funnos, som trots felen sågo för- tjänsterna, och då för dessa granskare de senare voro hufvudsaken, och då dessa kritiker hörde till de bemärkta här och i Finland — • samlin- gens sista berättelse stod samtidigt aftryckt i Nya Pressen, * — så förstod jag att jag i trots af alla gisselsvängande professorer — borde gå framåt och ej träda tillbaka.
Att boken innehöll många och stora fel, är jag den första att medgifva, det fanns så mycket omoget och ofullgånget uti den, så mycket af bisarreri, och grupperingens irriterande och osköna volter i samband med berättelser- nas inbördes förhållande till hvarandra, vittnade om en stor och vårdslös kortsynthet.
Under oron, förkonstlingen och fan- tasterierna fanns dock det uppriktighetens patos som tror på sin mission.
— — Detta var den första debuten.
Prehisto- rien och den första van- dringen genom den för- trollade trädgården.
MARIA JOUVIN I D E - BUTÅREN.
* Från fräulein Mizi Franzos erhöll jag samma höst en älskvärd förfrågan om några af berättelsernas öfver- flyttning till tyska.
Innan 7 kr.
betalas för Franska snörlifssömmeriet A. Thvmqvist foto.
N VANDRING genom Strängnäs gamla äre- nus Gothus m. fl.
tala närmast om kultu- vördiga tempel, som efter trenne års re- rens segertåg, medan åter Gustaf Otto Sten- staureringsarbete söndagen den 10 juli ånyo bocks historia erinrar så väl om adelns stor- öppnade sina portar med en högtidlig gudstjänst, het och makt vid 1600-talets midt som om vid hvilken konungaparet närvar och biskop reduktionens hårdhet vid dess slut.
Ullman predikade, är ägnad att gifva rik be- Strax utanför kyrkan hvilar bl.
a. biskop hållning både för dess obestridliga skönhet, Serenius, en af de mäktigaste " mössor ", som dess rikedom på historiska minnen och ej minst under frihetstiden sökte genom tillvaratagande för det sätt, hvarpå det restaurerats.
I mot- af Sveriges naturliga hjälpkällor bota de refvor, sats mot hvad som skett å flere andra håll har den " stora ofreden " slagit.
Äfven den mycket man nämligen beflitat sig om att låta hvarje förkättrade och dock om Sveriges väl ej all- gången tids insatser där komma till sin rätt, deles oförtjänte statsmannen Gustaf Adolf Reu- så att man nu i kyrkan ser drag af dess ut- terholm har I ett af kyrkans SIDOKOR funnit sitt seende såväl från dess första ringare början på hvilorum.
1200-talet som från senare utvidgningar samt Och kyrkan, som famnar dem alla, famnar lägger märke till skilda tiders olika smakrikt- med dem ett stycke af det Sverige, vi alla ningar i fråga om dess utpyntning.
älska.
Intet under då, att den i dessa dagar Redan kyrkans yttre är i all siri enkelhet påkallar hela det bildade Sveriges uppmärk- tilltalande.
Runstenarne i grundmuren, ytornas samhet och drar resande från alla håll till den olikfärgade tegel med lilla vackra staden på märken efter forna an- Mälarnäset.
ordningar äfvensom det Den, som redan är öppna hvalfvet i nord- nämndt, mycket pie- ost väcka genast vårt tetsfullt hållna restau- intresse.
Och inuti reringen har till bygg- stegras det alltmera.
nadschef och ledare Märkliga detaljer möta af det hela haft slotts- ögat öfverallt, men det arkitekten Fredrik Lill- bästa är ändock det jekvist, som för den helas storslagna sam- vetenskapliga kontrol- verkan, som ovillkorli- len öfver målningarnas gen väcker en känsla framtagande och upp- af att vi här beträda hjälpande med sig asso- ett heligt rum.
Här ha cierat fil.
lic. Sigurd tusenden och åter tu- Curman.
senden samlats till Domkyrkans dyrba- gudsdyrkan, här sofva raste prydnad, det s. många af våra fäder k. Briisselska altarskå- och bland dem några, pet med omkring två som lämnat djupa mär- hnndra i ek skurna, ken i svenska folkets fristående figurer af lif och historia.
Fri- sällsynt skönhet, som hetsskalden biskop af biskop Rogge på Thomas och frihets- 1400-talet skänktes hit hjälten Sten Sture den och som länge varit äldre hvila ej långt förvisadt till en sido- ifrån hvarandra.
Karl vägg, pryder nu åter IX:s och Karl Karlsson- altarbordet, och allde- Gyllenhjelms praktfulla les däröfver är uppsatt minnesvårdar såväl som en ny tafla: " Christus Peder Jonees enkla sten in Gloria ", målad 1910 påminna om svenskhe- af Julius Kronberg.
tens och trosfrihetens Bland de många graf- seger öfver polacker koren är det tre, som och papism.
Namnen Konrad Rogge, Pauli- Konungen, drottningen och prinsessan Maria bevista invig- otvifvelaktigt mest till- ningsgudstjänsten i Strängnäs domkyrka.
A. Lindhe foto.
draga sig uppmärksam.
E ett snörlif, bör ifrån i Stockholm, 1 torg, 1 tr., dess illustrerade priskurant Norrmalms- rekvireras.
I Salamander E ^ ^ I S, -: D a m - &amp; H e r r - S k o d o n Lyxutföring 18, — — 357 — I
heten.
De äro å södra sidan Gyllenhjelms och Stenbocks samt å den norra Johannes Matthias, som af honom inreddes till förvaringsrum för hans till kyrkan skänkta, dyrbara boksamling.
Södermanlands fornminnesförening har sitt kyrkomuseum inom domkyrkans murar.
Det inrymmes förnämligast i det med egen ingång försedda, förr s. k. bondkoret i sydväst, och därifrån går en gång upp till Roggeanum eller Rogges bönkammare, som bl.
a. reliker gömmer de gamla tofflor, hvarom Idun nyligen hade en sägen att berätta.
Högt öfver det hela reser sig tornet, på 1700-talet och i dess smak uppfördt, sedan blixten nedbrutit det gamla.
Säkert som förr visar däruppifrån Polhemsuret, ehuru det endast har en visare, hvad tiden lider, och mäktigt ljuder klockornas malm ut öfver den sköna nejden, där skogklädda kullar och löfrika holmar spegla sig i fjärdar och sund, och där allting just nu ler i högsommarfägring och lofvar för landet goda skördar.
Man riktigt känner, hur " forntid sig med framtid enar ".
— VILHELMINA SAMUELSSON.
Qj,.~ ly&amp;mmarsk / ölds / ta släftten samlad n / m minnesstenen.
.
.
.. / I W Porträtt af den Hammarskjöldska ättens stamfader Peder Michilsson efter ett original i galleriet på Tuna.
F ÖR NÅGRA DAGAR sedan samlades till stamgodset Tuna i Småland medlemmarna af släkten Hammarskjöld för att där fira sin ätts trehundraårsminne.
Så lång tid har näm- ligen förflutit sedan ättens stamfader, Peder Michilsson, som belöning för sin tapperhet un- der fejderna med danskarna, erhöll adligt namn och vapen.
Peder Michilsson var en fattig vallpojke från Hammarsebo gård — däraf ätten sedan fick sitt namn — började tidigt sin kri- garbana i kung Sigismunds här och gjorde sig känd för tapperhet.
Han blef fången i slaget En liten raritet ur tafvelsamlingen på Tuna.
Den pi- anospelande unge mannen är f. stats- rådet Hugo Ham- marskjölds fader.
1.
Grupp af de närvarande släktmedlem- marna.
(1.
F. statsrådet Hugo Hammar- skjöld.
2.
Landshöfding Hjalmar Hammar- skjöld.
3.
Överstelöjtnanten Carl-Gustaf Hammarskjöld.)
2.
Tuna säteri från sjö- sidan.
3.
En deputation från Tuna för- samling med kyrkoherde F. Johansson som talman uppvaktar f. statsrådet.
Foto af K.
L. Berner, Hjorted.
— 359 — vid Stångebro, men benådades af hertig Karl, som han sedermera tjänade.
Särskildt har hans namn gått till eftervärlden såsom Ölands mo- dige försvarare.
På Tuna gård har nu i an- ledning af trehundraårsjubileet upprests en min- nessten öfver Peder Michilsson med inskription och Hammarskjöldska vapnet, en bergsmans- hacka, inhugget i densamma.
Vid aftäckningen af stenen hölls minnestalet af f. ecklesiastikministern Hugo Hammarskjöld, som äfven var värd för den å stamgodset för- samlade släkten.
Borgholm bjuder förutom på skön natur, på en stor mängd glada som- margäster, som dag efter dag hålla på att fullfölja ett för en sommar- badort synnerligen väl afpassadt program.
Få se hvad Borgholm kan göra för intryck.
Staden Borgholm kommer i hvarje fall icke att slå er med häpnad genom monumentala byggnader och imponerande anläggningar.
Den N LITEN i lummig grönska inbäddad stad, öfver hvilken sommarsolen strålar på molnfri him- mel, söder därom ett bälte af tät ekskog under en lodrät klippvägg och öfverst på ett af de djärfvaste utsprång en ståtlig borgruin med vittrade murar bland mörka träd- kronor — detta är en tafla, som helt säkert väcker er uppmärksam- het, ärade läsare, om ni från däck är en liten typisk småstad.
Men den är nätt, treflig och fridfull.
Det är möjligt, att den därtill i början på säsongen verkar lite " nymornad ", under månader har den legat i ide för att till som- maren, när badgästerna komma eller när Drott första gången skjuter sin hvita stäf förbi dess stäf på väg till drottningens strax utanför staden på t. ex. en af Södra Sveriges passagerarån- gare en vacker sommarmorgon på resa genom Kalmarsund betraktar Ölands västra strand.
Borgholm med omgifningar ligger framför er.
— Uteslutet är icke att blotta åsynen af denna idylliska bild verkar som en kraftig inbjudning till er att, om så blott för ett par timmar, göra ett besök där.
Och då, hjärtligen välkommen!
— 360 —
Vi som bo i dessa glada dagar belägna sommarvilla Solliden, såsom gäster på en långsträckt ö vakna till lif och rörlighet.
för att stärka våra nerver eller magar Borgholms invånare verka för- böra i gemenskap oss förströ!
— nöjsamma och fridsamma, och äro tämligen konservativt anlagda.
Borgholm har årligen sin lilla Nymodigheter mottagas icke allt sommarfest till förmån för en för gärna, och det är inte utan, välgörenhetsförening på platsen, att den nyuppsatta luxbelysnin- kallad " Senapskornet ".
På gen å gatorna stack dem hårdt grund af vissa otidsenligheter i i ögonen till en början.
Elektri- dess stadgar, har någon vits- citet finnes blott, när åskan går, makare afgifvit sin kritik ge- samt i ringledningar och i läka- nom att föreslå namnet " Peppar- rens och sjukgymnasternas bat- kornet "!
— Denna fest bildar terier.
— Stadens kyrka och ett visst centrum i nöjeslifvet, skola rymmas under samma tak och badgästerna låna sig villigt — ett ganska imponerande fak- till allehanda muntra upptåg.
tum i dessa brytningstider!
— Senaste sommarens tillställning Tack vare platsens konserva- var utmärkt arrangerad och lycka- tiva anda spelade förra årets stor- des synnerligen väl, tack vare strejk en högst obetydlig roll, goda krafter och resurser.
inte ens af tidningsstrejken berör- Badortens glada gymnaster voro des den goda staden.
För ord- outtröttliga, och särskildt före- ningens upprätthållande behöfde ståndaren för manliga afdelnin- man inte hysa bekymmer, det gen, mannen med de oräkneliga skötte stadens lilla tremanna- titlarna, visade sig som en SMÅLANDS SÅNGARFÖRBUNDS UTFLYKT TILL BORGHOLM KONSERT VID poliskår om.
— Politik bedrifves tusenkonstnär.
Oförgätlig var SLOTTSRUINEN.
M. HANSEN FOTO.
egentligen hvarken teoretiskt hans " serpentindans " som " den eller praktiskt.
Visserligen in- eldiga prinsessan Rakursa från rapporterades en vacker dag förra sommaren, på slätten öfvar sig i distans-barfotalöpning Eldslandet ".
Samma gladlynte och humoristiske att några järnvägsarbetare skulle ha jagat skräck och gymnastiska öfningar.
löjtnant B.
lär för öfrigt komma att hugna i ett par strandbadande damer, men j a g är Borgholm äfven i år med sin närvaro.
Bland Men borgen och de hänförande utsikterna oviss, huruvida bakom detta kan skönjas några från dess tinnar och krön äro ändå det allra våra bilder meddelas också en af den " eldiga politiska motiv.
— Skämt åsido, all aktning bästa.
— Det kunde vara nog så intressant prinsessan ", som emellertid i anseende till att för den lilla trefna staden!
— att gifva en kort historik af detta kolossala hon menade sig taga sig bäst ut bakifrån, äfven fotograferats så.
— Dock äfven andra glada Hvad själfva badorten beträffar, som är belä- monument från flydda dagar, men jag afstår.
Jag vill blott yppa, att man för att nå dess och trefiiga assistenter bland badgästerna fun- gen nere vid hamnen, har den sina stora för- ursprungstid får lotsa sitt minne ända tillbaka nos, som både i sångligt, musikaliskt och drama- tjänster, välskött och ansad som den är.
Men tiskt afseende drogo präktiga strån till stacken.
därom kan läsas i prospekt, om ni vill.
Om till den gode Magnus Ladulås ' regeringstid.
— Kortligen — sommaren var pigg och glad.
lifvet vid densamma skall j a g däremot ned- Väl inkommen under de höga portalerna och hvalfven slår en svalkande luft emot en.
Det skrifva följande små rader.
Skulle jag emellertid med dessa rader råkat Man vaknar tidigt i Borgholm — och det är inte utan att man känner sig andäktigt skrämma hyggligt och stilla folk och injagat den misstanken, ätt i Borgholm kan man icke är ingenting att jämra sig öfver, ty rnornarna stämd inför denna minnenas plats.
En gång äro bedårande.
Solen smyger sig in till en, upptäckte förliden sommar en af badgästerna i lefva ett fridfullt och undandraget lif, vill j a g skynda mig att tillägga, att omgifningarna och näktergalarna sjunga och jubla i skogen, och ett undandoldt hvalf en liten kammarorgel (— vågorna plaska så muntert mot stranden.
Skulle för all del från modern tid!
—) och började Alfvaren äro vidsträckta nog att rymma alla emellertid den härliga, söfvande luften åstad- fantisera på den.
Det brusade så underligt i Borgholms badgäster på aktningsvärda afstånd de höga salarna, tonerna mångdubblades i styrka, från hvarandra.
Skulle vederbörande vilja komma, att man motvilligt lämnar sin säng, det suckade och sjöng under hvalfven.
Det blef draga sig tillbaka för att njuta i stillhet och är det så kraftigt anordnadt, att Badkapellet en egendomlig konsert, som lifligt berörde de kontemplation och vara ogenerad, så går det sätter fart i lifsandarna genom a t t hvarje mor- besökare, som gripna af en mystisk makt sutto an a t t uppsöka sig en favoritplats, plocka af gon spela svenska arméns revelj.
Därefter tysta på den gamla borggården.
sig sina små prydnader, sträcka ut sig i sol- vidtager en kört morgonandakt, öfver hvilken hvilar en vacker stämning.
Detta allt inträffar Kl. 6 e. m. bruka borgportarna låsas, slottets gasset, resa sin promenadkäpp med en hvit dock icke förrän kl. 9 f. m. andar lämnas i okvald besittning af platsen.
Om näsduk som fredsflagga, och tecknaren af dessa Sedan ligger en innehållsrik dag framför en.
någon badgäst råkar försena sig, får han finna rader och med honom liktänkande skola diskret Vid frukostbordet möter man glada ansikten, sig i att tillbringa en spöknatt häruppe eller hålla sig utom syn- och räckhåll.
att företaga en synnerligen riskabel klätterfärd GUSTAF BRANDT.
aptiten är förmodligen god, restaurantkosten alldeles säkert också.
Därefter kan rekommen- nedför stupen.
Det berättas, a t t ett par bad- gäster en gång hade glömt sig kvar utöfver deras förmiddagspromenaden genom småskogen upp till platån, som bär det tämligen svårut- stängningstiden och räddades från en ofrivillig fångenskap af drottning Viktoria, som fått det tydda namnet Alfvaren, en promenad, som städse bereder samma njutning.
Häruppe på denna för dem lyckliga infallet att intaga sin supé i slottsruinen.
milsvida slätt, där intet dammkorn står att upp- ETT KAPITEL O M INFÖRANDET AF ETT täcka, stryker sommarvinden frisk och sval.
Ett badorten fullt likvärdigt gladt och KVINNLIGT VÄRNPLIKTSÅR.
Det går an att taga strumpor och skot af sig otvunget societetslif k a n också framhållas i och vandra barfota omkring.
Spridda busk- denna lilla skildring.
Societetssalongen är ett C Å LYDER PRISÄMNET för september i vår serie grupper samt här och där stora stenar lämna ypperligt sång- och musikrum.
Förra somma- - ' " Årets tolf kapitel " och uppmana vi alla dem af en lagom tillmätt skuggig plats, där man kan ren gick i musikens tecken, och det finns skäl våra läsare, som ha något att säga i frågan, att förnuftigt omväxla med hvila och arbete.
Det att förmoda, att innevarande säsong kommer att genom Idun framlägga detta för vår läsekrets.
Täf- har sina obestridliga behag att vistas häruppe; göra så med.
E t t par gånger i veckan TRADES lingsartikel, som icke gärna i längd bör öfverskrida 4 den lilla mödan, som förorsakas af att stiga dansen, och hvad den outrotliga boston angår, Idunsspalter, insändes till Iduns redaktion, Stockholm, uppför trappan till platån, ingifver besökaren har den fast anställning.
Det glunkas t. o. m. senast den 31 juli och förses med påskrift: " Iduns artikeltäfling ".
För den enligt redaktionens åsikt bästa endast en segerrik känsla af att redligen ha för- om, att till badorten dedicerats en splitterny artikeln utfästes ett pris af tjänat sin njutning.
" lekande och smekande " valse lente, som för ETT HUNDRA (100) KRONOR Det bjudes på mångahanda skådespel här- att beteckna Borgholms soliga förtjänster fått uppe.
Hela små hjordar af muntert hoppande namnet " Sommarsol ".
och den prisbelönade uppsatsen inflyter i något af För öfrigt göres mycket för att höja stäm- Iduns septembernummer.
öländingar galoppera omkring, och man får inte bli förskräckt, om man plötsligt står midt inne ningen och trefnaden, hvilket också af en rim- Stockholm den 1 juli 1910.
Redaktionen af Idun.
bland en hop nyfiket tittande kalfvar och kossor.
smidare bland badgästerna fastslogs som lämp- Ännu lustigare skådespel erbjuder en och annan ligt och tillbörligt i begynnelsestrofen till ett friluftsälskande människovarelse, som långt ute versifieradt tal: K V N I N O R N A U N D E R F A N A N.
h Uppgif lifvidd (under armarne), midjevidd och kjol- längd erhåller Ni till Eder figur fullt tillförlitliga, moderna och eleganta T * * &gt; — — A. USNLLDNI!
Bil IIIIPTDII Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: BLUSLIF 40 öre, KJOLMÖNSTER UTAN SLÄP 50 öre, PRINSESSKLÄDNING 75 öre, REFORMDRÄKT 75 öre, BARNDRÄKTMÖNSTER 50 öre, KRAGMÖNSTER (Pellerinj 50 öre, KAPPMÖNSTER 60 öre, NATIONALDRÄKTMÖNSTER 1 kr.
Mönster kunna äfven beställas efter andra än våra modeller.
Beställ- RFL J | J | UIALLLULLAIUL * * * * SKA11 DÅ ^ Ä T X — 361 — ^ W " ", F L Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition åtföljd af likvid insändes till Norrlandsgatan 16, Stockholm, A ti. "
ii T 1 4 9 BB * * LLFL A N O F O TT B * Q IT ((FLL • 1 IHO W L U L L O L C D I L L D C I L I U L L L U.
L A N D S O R T S B O R.
R EGNET ÖSTE ner i strömmar.
Just som stations- inspektören höjde hvisselpipan för att blåsa af tåget, kom jag rusande och hann nätt och jämnt hoppa upp i närmaste kupé, då tåget satte sig i rörelse.
Så hade jag hållit på att fara ut och in till staden i flera år nu, och jag var för länge sedan utledsen på det.
Alltid såg man samma människor, samma ansikten mötte en där inne i andra klassens kupé, där jag alltid brukade sitta annars.
Det var folk, som liksom jag, hade sin bostad i den lilla villastaden eller dess omnejd.
I dag hade jag i hastigheten kommit in i tredje klass.
En gemen lukt af våta kläder och skodon, blandad med röken från dålig tobak, slog emot mig, när jag drypande af regn sökte lotsa mig fram i den trånga korridoren, som löpte utanför de ännu trängre båsen till kupéer.
Ändtligen lyckades jag få plats inne i en damkupé, och med en liten suck af lättnad slog jag mig ner där.
Jag tog genast fram min bok, jag hade nämligen alltid reslektyr med mig för att fördrifva tiden; att sitta och stirra ut genom fönstret hade jag för länge sedan tröttnat på.
Jag kunde ju vägen på mina fem fingrar.
Och att prata med villastadsborna var heller inget nöje, jag kunde dem också så godt som utantill.
Det var till största delen tjocka, välmående grosshandlare som när samtalet ej rörde sig om mat, mest talade om sina affärer.
Men i dag gick det ej så bra att läsa.
Jag hade kommit i en helt ny omgifning, och kunde ej låta bli att betrakta de bägge unga flickorna midt emot mig.
- De sågo så käcka och trefliga ut!
Den ena var ljus- lockig, med klara, skälmaktiga, blå ögon och gropar i kinderna.
Den andra mörk, solbränd, äfven hon med skälmen i ögonvrån.
De pratade lifligt med en fru, som satt på samma säte som jag.
Af samtalet fram- gick, att de voro systrar och helt nyligen hitflyttade, från en egendom i Östergötland.
De bodde nu på en gård några mil från villastaden.
Frun var däremot gammal på orten.
" Har fru Berg många kycklingar? "
det var den ljuslockiga som frågade.
" Ja, jag har haft en hel del men tänk så förargligt, jag hade just tänkt skicka in till Dalby och sälja dem, då min dräng en vacker dag kommer springande och - ropar: " Frun, frun, det har varit en stor hund från Dalby och bitit ihjäl 20 kycklingar, " var det inte rys- ligt, på ett enda ögonblick var det gjordt.
" Å, så synd, men då var det ju ändå Dalby som fick dem, " utropade den mörka med ett leende, " fastän det var väl egentligen inte till hundmat fru Berg tänkt sig dem? "
" A nej, inte precis! "
Efter en liten paus frågade fru B: " Nå, hur går ' det med badhuset, som herrskapet håller på att bygga? "
" Äsch, det står alldeles still med arbetet nu, vår - snickare råkade skära sig i foten af en glasbit, och kan ej arbeta nu på en tid.
Men jag sköter om foten hvar dag, och han är mycket bättre nu, så jag hoppas att han snart blir riktigt bra igen, " sade den ljusa.
" Jaså, fröken förstår sig på sjukvård. "
" Åh ja, en smula, ty alltsedan den där historien med slaktarpojken som fick förblöda midt inne i Stock- holm, utan att någon kunde hjälpa honom, har jag börjat lära mig litet för att ej stå alldeles handfallen, när det behöfs att ta i och hjälpa. "
" Ja, det är förståndigt, sade frun, här på landet får man minsann vara sin egen läkare, och andras med, tillade hon med ett smil.
Jag minns väl, när drängens Lena hade kört en pekpinne in i halsen på sig.
Barnen hade lekt skola och Lena hade klifvit upp på en stol, med pinnen i handen.
Ett, tu, tre bar det ikull, och pinnen körde rätt in i halsen.
Så kommo de rusande till mig och skreko: " Frun, kom och hjälp, Lena har slagit sig, hon blöder så förfärligt. "
Jag som själf höll på att bada mina minsta, fick genast springa dit, och fann Lena alldeles utmattad af blodförlust.
Jag klämde till såret, och förband det så godt jag kunde.
Så ringde jag på till doktorn, beskref hur allt gått till och bad honom komma.
" Ja, ä ' det nöd- vändigt ", sade han, och det lät ungefär som: " Hvad rör det mig om tösungen förblöder. "
Nå ja, jag fick honom ju dit, men han skötte såret så vårdslöst, att det varade sig, och måste sprättas upp på nytt. "
" Apropå drängen, är det inte han som fick 4 barn på ett år, " frågade den mörka.
" Å nej, nu öfverdrifver du, sade den ljusa leende, det var.då bara 3. "
" Ja, sade frun, men nästa år fick hon tre igen, och nu skall hon snart ha en till " — " eller kanske tre, " afbröt den mörka skälmaktigt.
" Stackars människa hon är väl rent utsläpad. "
" Nej då, stor ochstark är hon och alltid vidgodthumör ".
" Ja barnungar måtte det finnas godt om där ute, " sade den ljusa, tänk bara hos statare Larsons.
Så fort man går förbi där, myllrar det af ungar i hvar vrå, hundarna skäller och barnen skriker och där är ett fasligt lif, men mor Larson ser alltid lika belåten ut för det.
Landet är ändå bra härligt, jag skulle inte vilja bo i staden för allt i världen, tillade hon, medan hon hastigt strök tillbaka en lock, som vågat sig allt- för långt fram under den mjuka stråhatten.
Nej, tänkte jag, det vore allt synd om en sådan käck och frisk flicka att behöfva bo i en stad.
Det vore som att stänga in en fågel i bur.
Jag kunde ej låta bli att jämföra de bägge flickorna här midt emot mig, med den vanliga stockholmsflicktypen.
Hos dessa fanns ej tillstymmelse till det koketteri och den behag- sjuka, som utmärka de senare.
Håret var lätt och ledigt uppsatt, lämnande pannan fri, och af de stora valkar, som nu äro så på modet, märktes ej ett spår.
Och så sågo de så innerligt nöjda och belåtna ut med sin tillvaro, man riktigt såg hur lifsglädjen sjöd inom dem.
" Eftersom vi nu en gång börjat tala om olyckor, " det var den ljusa som nu tog ordet, " måste jag tala om, hvad som hände mig sist jag var i sta ' n.
Stads- bor tala ofta med ett så föraktligt uttryck om dem som äro från landet, men de äro minnsann mycket mer tafatta själfva, när det verkligen gäller.
Som sagdt jag var i sta ' n och rätt som jag gick fick jag se en folksamling på motsatta trottoaren.
Jag styrde mina steg dit, ty nyfikenheten hos mig landsortsbo är tyvärr lika stor som en stockholmares!
Där låg en äldre fru på trottoaren; hon hade tydligen svimmat och i fallat slagit ett hål i pannan.
Fullt med folk stod det rundt omkring men inte en rörde ett finger för att hjälpa.
Någon poliskonstapel syntes förstås ej till.
Jag trängde mig fram och frågade: " Är det ingen, som kan hjälpa henne? "
Intet svar, ingen som rörde sig.
Då steg jag resolut fram till gumman tog tag i henne och försökte få henne upp.
Men som jag märkte, att jag ej orkade ensam, vände jag mig till några beväringar, som stodo bredvid mig och utbrast förargad: " Äro ni kronans karlar, och kunna inte så mycket som hjälpa mig att bära in henne i affären här midt emot. "
Det tog skruf, en smula förbluffade öfver min kommandoton, togo de så tag i henne, och vi ' lyckades ändtligen släpa in henne i butiken.
Under tiden hade hon kvicknat till och frågade efter en fröken B.
" Hvem är det?
", frågade jag.
— " Ack, det är en fransyska, som var i mitt säll- skap. "
Bemälda dam hade tydligen funnit situationen obehaglig och dunstat af.
Så fick jag då reda på tele- fonnumret till hennes son, en ämbetsman i något af verken.
Jag ringde dit, men fick till svar, att han ej fanns där.
Jag frågade gumman om igen, och hon påstod bestämdt, att han skulle finnas där.
Så ringde jag på igen, men fick samma svar.
Då blef jag rasande och skrek: " Men om jag säger, att hans mor råkat ut för olycksfall kanske han finns där då? "
Jo, då var han där, och skulle genast bli underrättad.
Så små- ningom kom han också, men såg hufvudsakligast brydd och ' besvärad ut.
Jag hade under tiden bedt polisen skaffa dit ambulansen men han svarade att detta ju ej var ett olycksfall på gatan.
— Han hade ej kommit till platsen, förrän gumman redan var inburen i affären.
_ — " Jaså, " sade jag, " det var märkvärdigt, när jag fann henne på gatan. "
— " Ja, men hon är ju mycket bättre nu, " invände han.
— " Javisst, hon är ju inte döende och ligger ju nu i en skoaffär, " sade jag förargad.
— Nå så fick vi då gumman upp i en droska, fastän med stora svårigheter.
När hon fick se droskan, slog hon ifrån sig med bägge händer, och utbrast darrande " Usch då, åka har alltid varit min fasa, man kan så lätt stöta ihop med andra åkdon. "
Hon ville tydligen hellre ligga kvar där inne i affären, " slutade den ljusa med ett litet skratt.
— — " Ja, det är roligt, när man kan komma hem och tala om att man uppleft något i sta ' n, " sade den mörka.
Jag kunde ej låta bli att dra på smilbandet.
För dessa båda landtflickor blef den alldagligaste händelse till en hel upplefvelse.
" Hvart ska ' ni nu taga vägen, " frågade fru Berg, med en blick på de två ränslarna, som lågo uppe på hyllan.
" Vi ska resa upp till Västmanland, och därifrån skola vi fotvandra vidare uppåt landet.
I kväll ska ' vi gå en mil i det här vackra vädret, " med en nick åt fönstret, " men det gör ingenting, det blir nog vackert i morgon, " tillade den ljuslockiga med ett förhoppnings- fullt leende, så att de täcka kyssgroparna i kinderna syntes.
Jag tittade förvånad ut.
Javisst, det regnade ju fortfarande, det hade jag alldeles glömt bort.
Det var, som hade jag vid blotta anblicken af de unga flickorna, sett solen lysa där inne i kupéen.
" Ha ni inga bekanta att komma till, " sporde frun.
" Nej då, vi känna inga, och inte känna vi heller till vägarna det minsta.
Men det finns nog alltid väl- villiga människor, som visa oss dem. "
" Ja, men jag har hört, att där lär vara mycket ödsligt uppe i norra Västmanland, det finns visst ofta ej en stuga på flera mil. "
" Än se ' n då, det gör ingenting, bara där är vackert. "
" Ja, det är det nog.
Men säg, äro ni inte rädda? "
" Rädda, " utropade bägge med en mun, " nej,inteärman rädd, när man går på landsvägarna.
På landet äro folk ju alltid så hyggliga. "
Med ett ryck stannade tåget.
Var det möjligt, att vi redan voro framme i Stockholm.
Jo, mycket riktigt, där utanför såg man den mörka, dystra bangården.
Med en liten suck svepte jag om mig regnkragen och reste mig upp.
I dag hade resan gått alldeles för fort!
Med en sista blick på de unga flickorna som just höllo på att spänna ränslarna på ryggen, lämnade jag kupéen!
" Välkommen till oss på Glittra, när vi komma åter, " voro de sista ord jag hörde dem ' med ljusa, glada röster säga till frun, som varit i deras sällskap.
Så gick jag ut i regnet.
— NlNNI.
, MADAME NORELLI I " T R A V I A T A. "
M A D A M E J C N N C I N O R E L L.
I Ett o b s e r v a n d u m för d e n n y e chefen.
opera- A M E R I K A lockar och behåller ej blott de stora artister, som redan nått världsrykte; deras impressarier ha godt väderkorn och resa årligen till Europa och spåra där upp alla lof- vande förmågor, binda dem med engagement och — Europa ser dem ej mer.
Så är för- hållandet med M:me Jennie Norelli, svenska till börden trots sitt italienska namn.
M:me Norelli hette ursprungligen Norelius och är född i Bollnäs i Helsingland.
Hon studerade sång- konst först vid Musikaliska Akademien i Stock- holm och for därefter till Paris och senare till Italien för att vidare utbilda sig.
Under de fyra år M:me Norelli tillbragt uti Italien, blef hon jämt kallad " la Norelli ", emedan italienarne funno Norelius för tungt, och detta namn be- höll hon, när hon började sin konstnärsbana.
M:me Norelli for snart därifrån till Amerika och uppträdde på flera scener där, men gifte sig kort därpå med en doktor Bartou och drog sig tillbaka till privatlifvet.
Men kärleken till konsten lockade och drog, och när hennes man för cirka fem år sedan gjorde en del pekuniära förluster återvände madame till scenen och konsertestraden.
Dessa fem år som för- gått se ' n dess hafva allt mer stadfäst hennes rykte som en koloratursångerska af första rang, ej blott här i Amerika utan äfven i England, där M:me Norelli uppträdde i Covent Garden år 1905, hvarest hon var M:me Melbas ' " under- study ".
Engagementet tillkom på så vis, att M:me Norelli åtog sig a t t sjunga Gilda i Rigoletto, efter blott åtta timmars frist, emedan M:me Melba blifvit plötsligt indisponerad.
M:me Norelli gjorde stor succés, och Covent Garden fäste henne vid sin scen för resten af säson- gen.
M:me Norelli återvände emellertid till Amerika och har uppträdt på flera af dess scener och gifvit många konserter.
I vår har hon varit på Cuba, där hon för sex veckor var den ledande primadonnan på Santiagos operascen.
För närvarande konserterar M:me Norelli i de nordvästra staterna och röner öfverallt stor hyllning.
M:me Norellis röst är en hög, ren sopran med utmärkt skolning; hennes force är koloratur, som hennes repertoar
utvisar: La Traviata, Lakmé, Gilda, Mimi i Bohéme, Rosina i Barberarn m. fl; andra.
M:me Norelli är ännu varmt fästad vid Sverige • — hennes man är också af svensk härkomst — och om vår operascens ledare gjorde för- sök att få henne som gäst under ett kommande år, vore det säkert ej omöjligt, ty M:me Norelli afreser i höst till Italien, hvarest hon skall sjunga i Milano och flera andra städer.
E n gång i Europa är det ju lättare att nå henne än öfver här.
För några dagar sedan gaf M:me Norelli en konsert här, där årets " Musical festival " hölls, hvars " clou " hon var.
Trots en stark förkyl- ning, som väl var märkbar, hänförde M:me Norelli den talrika publiken med sin utomor- dentliga konst, som allena hjälpte henne att öfvervinna svårigheten att sjunga trots heshe- ten.
Som landsmaninna tog jag mig friheten att söka upp M:me Norelli efter konsertens slut och fann henne älskvärdheten själf, och jag skildes från henne iörst fram på småtim- marne.
Grand Forks, North Dakota, Juni 1910.
GERDA H LITTERATUR, EU praktverk om Argentina.
Fritzes förlag.
Fröken Ida Bäckmann har nu i dagarna slutfört det arbete, hvarom Idun för snart ett år sedan kunde berätta, nämligen den stora skildringen af " Argentinas utveckling under dess första frihetssekel (perioden 1810 — 1910) och svenskarna därstädes under samma period. "
Det är tillägnadt dels Argentinska republiken, som nu firar sin sekelfest, dels svenskarna i Argentina.
För oss hemmavarande svenskar är det af särskildt intresse att följa hvilken liflig del svenskarna tagit i skapandet af Argentinas uppsving, deras energi och företagsamhet.
Kvin- nosaksintresserade böra med nöje läsa skild- ringen om de argentinske kvinnornas offentliga deltagande på det sociala arbetsområdet.
Verket, som fått mottaga många kompliman- ger från svenska och argentinska auktoriteter, är vackert utstyrdt med talrika illustrationer och två konstnärliga planscher, Stockholms slott af prins Eugen och ett vinterlandskap af Carl Larsson.
Iduns boklista.
Fröiéen &amp; Comp.
: Erik Dahlbergs berömda planschverk Svecia antiqua et hodierna, Sverige i forntid och nutid; med kort be- skrifvande text af Dr Aron Rydfors.
Nationalupplaga i 40 häften å 35 öre.
Diverse förlag: Kristens resa; af John Bunyan.
(Hellströms enkronas böcker.)
— Könsfrågan, dess hygien och pedagogik af med.
dr Henrik Berg 2:a uppl.
(E. V. Hellströms förl.)
— Vindfälle; dikter af Nils Lago Lengquist.
(Bokförl.
Gaudio.)
— Döddansare.
Skuggspel af Ode Balten.
(Framtidens förlag.)
— Indisk renässans; af Hugo av Zellén (Framtidens förl.).
— Predikningar af /.
Kallän- der II.
(L. Norblads bokh.)
— Erik Berger; roman af Elsa Ek.
(Framtidens förlag.)
Åhlén &amp; Åkerlunds förlag.
Gunvor; en kvinnas roman af Elisabeth Kuylen- stierna.
— Krigarlif i sommartid; af Hugo Falk.
— Visor i vall och hemma; af John A. Ekström.
— Könslif- vet och dess Hälsovård; af med.
d:r P. Silfverskiöld.
— Tröskverket; af Elf Norrbo.
— Wilhelmsons förlag: Kryddor och bittra örter; vers och prosa af Johan Skog.
— Framtidens folkskola; af Nanny Palmkvist.
— Albert Bonniers förlag: Hvirflarna; roman af Henryk Sienkiewicz.
— Jurg Jenatsch; en historia från Bunden af C. F. Meyer.
(Mästerverk ur världslitteraturen.)
K U S N I C L A U D A I.
Berättelse för Idun af H e l e n a Nyblom.
(Forts, och slut.)
ED SÅ MÅNGA framstående egenskaper kan man väl förstå, att han var en sär- deles uppburen och omtyckt kavaljer.
Så vidt jag^kunde se, befattade han sig ytterst litet med Claudia, och jag kändeigen hennes långa, sorgsna blick, då hon såg efter honom, från den tiden, hon inte visste, om han brydde sig om henne.
Gjorde han det nu?
— En kväll kommer jag dock ihåg att han dansade med Claudia.
De dansade lika full- komligt som de alltid gjorde, och då de ändt- ligen slutade, kysste han hennes hand och sade: " Ingen dansar i alla fall som du! "
— Den kvällen kände jag igen den rätta Claudia.
Hon blef röd i kinderna och kunde tala och skämta som förr i tiden.
— Annars var hon numera stilla, gick helst ensam omkring, och hade fått något trött och släpande i sin gång, som kom henne att synas mycket äldre än hon var.
Hon talade aldrig med mig om hvad hon tänkte på, och jag minns blott en enda gång, att hon yttrade något till mig, som kom mig att förstå, huru sorgsen hon var.
Det var en het middagsstund, då planen framför slottet var tom.
Under kastanjeträden stod blott Duglas ' lilla vagn, och framför den satt Claudia på sin pall med armbågen stödd på knäna och hufvudet i händerna och såg på det sofvande barnet.
" Är han inte söt? "
sade hon sakta, då jag närmade mig henne öfver gräset. "
J a g håller på att göra upp hans framtid, när jag sitter så här och tittar på honom.
Men det är kanske bäst att låta bli, " fortfor hon efter en paus.
" Ingenting blir dock som man hade tänkt det.
Ingen, ingen i hela världen är lycklig. "
Hon grät inte, suckade inte ens, men hennes ansikte uttryckte en så djup smärta, att jag intet kunde säga.
Jag stod alldeles stilla och såg, liksom hon, på det lilla sofvande barnet, medan sommardagens stillhet inte afbröts af minsta ljud.
— Jag skulle företaga en resa till Norge med några kamrater, och aflade först på hösten ett litet besök vid Matsbyholm.
De enda jag då skulle träffa där voro Claudia och Percy, och jag hade föresatt mig, att jag en gång på nära håll skulle klargöra för mig deras inbördes förhållande.
Nu, då den öfriga familjen var frånvarande, skulle det väl bli lätt att förstå hvar- för denna kärlekshistoria fått ett så sorgligt slut.
Då jag återkom till Matsbyholm var hösten redan långt framskriden.
Det var en knapp fjär- dingsväg från stationen till Matsbyholm och jag tillryggalade den gärna till fots, och lät min koffert hämtas med arbetsvagn.
Man hade att gå genom en ganska stor skog, en härlig blandning af barr- och löfträd, där nyponbuskarna, som växte i underskogen, redan hade röda bär, och där nötterna började mogna i hasseldungarna.
Det hade varit en regnig sommar, och granarna stodo med droppar på alla kvistar, som tjocka tårar, dem ingen vind ännu hade skingrat.
Emellertid började det blåsa litet, och himlen, som förut varit grå och tung, lyste upp, med växlande gråa och hvita moln, mellan hvilka solen sken med stickande bjärta strålar.
Jag hade gått ungefär halfva vägen till slottet, och skulle just börja stiga upp för en.
ganska brant höjd, öfver hvilken landsvägen går fram, då jag stannade och lyssnade.
Ett underligt ljud nådde mig genom stillheten, ett ljud som af någon stor skallerorm, hvilken snabbt och oroligt störtar fram öfver jorden.
Nu förstod jag.
Det var en automobil, och knappast hade jag tänkt det, och sprungit åt sidan, förrän en sådan kom i full fart ned för vägen.
Det var den lilla automobilen, hvilken M — 363 — Claudia gärna begagnade för sina utfärder, när hon var ensam.
Hon satt själf i den, och framför henne satt hennes chaufför, en ung präktig karl, på hvars duglighet och påpass- lighet man fullkomligt kunde lita.
Claudia hade en grön automobilslöja knuten om hatten, och en stor, ljus automobilkappa.
Hon såg sig ofta tillbaka, som om hon fruk- tade att någon förföljde henne, medan hon beständigt skyndade på sin chaufför, att han skulle köra fortare.
Just som hon kom förbi mig, vände hon ansiktet åt det håll där jag stod. "
J o h n! "
ropade hon och sträckte armarna emot mig.
" Farväl! "
" Hvart bär det af? "
ropade jag tillbaka, me- dan automobilen flög vidare, som något trolskt vidunder.
" Bort! "
hörde jag ännu hennes röst svara i fjärran.
Ännu såg jag hennes gröna slöja vifta, men i nästa ögonblick var hon försvunnen vid en kröknirig af vägen.
Det hade alltsamman blott räckt några få sekunder, och i nästa ögonblick stod skogen lika stilla och ensam som förut.
En besynnerlig beklämning grep mig.
Hvad skulle det väl betyda att Claudia flydde så här ensam genom skogen, då dock Percy be- stämdt fanns på Matsbyholm?
Jag stod länge stilla och såg ned för vägen, där automobilen hade försvunnit, och gick sedan vidare med tunga steg.
Men nu såg jag en annan automo- bil komma i full fart emot ' mig.
Det var den stora, elektriska automobilen, som begagnades när ett större sällskap gjorde utfärder från Matsbyholm.
— Den var ofantlig stor, lätt och bekväm, och susade fram som någon hväsande, röd drake, medan den ' tillryggalade långa sträckor af jorden fortare än tanken.
I automobilen satt Percy ensam.
Han styrde själf, och det gick i ett så rasande tempo, som om han ville tvinga den till det omöjliga.
Han såg mig inte, fullt upptagen som han var af att styra automobilen, men i den sekund han blixtrade förbi mig, tycktes det mig att han såg upprörd ut, med h ö g ' färg och hopbitna läppar.
Han visade sig blott för mig i ett kort crescendo, medan ljudet af automobilen strax dog bort, och den själf försvann ner för bran- ten.
— Då jag kom fram till Matsbyholm, fann jag gamla morfar i ett upprördt och oroligt själs- tillstånd.
" Hvad kan det vara med de unga männi- skorna? "
sade han, genast vi hade blifvit en- samma, medan han gick upp och ner på golf- vet.
" Hvad är det för fel med dem? "
Han blef stående och såg frågande på mig.
" De ha nu knappast varit här en vecka, men på den korta tiden har det föregått ting, — ja, jag begriper inte alls hvad som har före- gått, men säkert är, att de aldrig äro sig lika två timmar i sträck.
Än ser Claudia u t som döden, kan knappast tala, och sitter och stirrar a t i rymden som om hon såg andar, medan Percy pratar och skrattar och tycks vara vid sitt bästa humör.
Än är det han, som är missbelåten, och hur söt hon än gör sig, den söta flickan, så tycks det inte röra honom det minsta.
Då skall han bort, bort på herrmiddagar eller ridturer.
I natt kom han nog hem först på morgon- sidan.
Det var någon tillställning för unga grefve Malcolm på Flimmenstad — bara herrar.
Claudia kom inte in till första frukosten.
Jag har inte sett henne i dag.
Och nu säga de att hon har åkt ut i automobil, och strax efter reser minsann också Percy!
— Unga människor äro besynnerliga nu för tiden!
Det är som om dessa oting, dessa onaturliga fortskaffningsme- del hade smittat dem med sin oro.
Inte kunna de hålla sig hemma, inte äro de nöjda någon- stans.
Jag begriper mig inte på dem!
Det var andra tider, då jag var ung, och då damerna sutto snällt och sydde i salongen, till dess man
bjöd dem på en åktur i en vacker vagn, förspänd med ståtliga hästar. "
Han gick till fönstret och stod länge med händerna på ryggen och såg ut. "
N å! "
sade han så plötsligt och vände sig. "
G å och klä om dig, och kom så in till lunch.
Om en half timme är det frukosttid, och till dess ska vi väl ha dem åter. "
En half timme därefter hade vi dem verk- ligen åter, — men huru?
— J a g hade just fått min koffert, och hade gjort toa- lett, då jag hörde folket på slottet springa af och an.
En förskräcklig, oförklarlig oro hade plöts- ligt bemäktigat sig alla dessa långa korridorer, trappor och salar, som annars hvilade lugnt bak sina tjocka murars ro.
Mitt rum vette ut åt trädgården, så att jag inte kunde höra om någon körde in på slottsgården.
Hvad j a g hörde nu, var ett springande fram och åter, dörrar, som slogos upp och igen, och som j a g tyckte, däremellan en högljudd gråt.
J a g skyndade ut ur mitt rum.
Ingen syntes till.
Från bottenvåningen, där jag bodde, ledde en liten trappa upp till en annan korridor, som hade många gästrum åt båda sidor.
I ett af dessa bo, när de voro på till stod på glänt, att någon snyftade brukade Percy och Claudia Matsbyholm.
Dörren där- och jag hörde nu tydligen krampaktigt därinne.
Jag öppnade dörren till hälften och såg ditin.
På en soffa satt Percy.
Han var ännu klädd i sin automobildräkt, hade inte ens tagit mössan af hufvudet.
Han höll båda händerna för ansiktet och grät högljudt.
Midt emot honom låg något på sängen i det stora rummet, något som såg ut som ett bylte kläder.
Full af fasa nalkades jag för att när- mare se hvad det var.
Det var, — j a, det var Claudia.
Hon låg med slutna ögon och armarna i kors öfver bröstet.
Hennes mun log litet, och hela hennes ansikte hade ett sådant uttryck af lycka, som j a g blott hade sett där för länge sedan.
" Hon är — — " öfver mina läppar.
Jag kunde inte få ordet " D ö d!
död!
död! "
ropade Percy och tog händerna från sitt förgråtna ansikte.
" Och det är j a g, som har dödat henne, fastän j a g ville det inte, så sant mig gud hjälpe, jag ville det inte.
Men när hon så där flög iväg ifrån mig, och sade att hon nog skulle hinna komma bort — långt bort från mig och oss alla, — j a, då tänkte jag att jag skulle tvinga henne.
J a g skulle fånga henne och visa henne hvar TILL FRUKOST hvarje dag hör N i äta HAFREGRYN - HAFREMJÖB och Ni grundlägger därmed Eder hälsa.
Specialegenskaper: Genom den gnl- aktiga, mineralrika proteinhinnan: närande, dryga, fin smak.
— Tillverkas under läkarekontroll.
— K Ö K S A L M A N A C K hennes plats var.
O gud!
o g u d! "
Han bör- jade åter gråta högt.
J a g hade blifvit stående vid sängen, och det tycktes mig nästan, som om Claudia vände litet på hufvudet, och log ännu gladare än förut vid Percys ord. "
J a g var henne så nära, så nära, att jag tyckte jag kunde nå henne med handen, " bör- j a d e han åter, " men plötsligt — j a jag vet inte hur det gick till — men min automobil måtte på något sätt ha kommit i kontakt med hen- nes.
J a g såg den blott störta, med ett brak, ett förskräckligt oredigt buller ned i diket.
Själf föll jag också till jorden, men jag ska- dade mig inte, inte heller gjorde hennes chaufför sig illa, bara hon, bara hon!
Hon slungades ut ur automobilen, — på ryggen, mot stenarna i diket.
— J a g vet inte huru, — men hon låg, som hon ligger där!
stendöd.
Hon är död!
Det är alldeles säkert. "
Han steg upp och gick och lade sig på knä vid sängen. "
J a g tror du ler, Claudia! "
sade han och kysste hennes händer, som hvilade i en lyck- lig frid öfver hvarandra.
" Skrattar du åt mig?
Tycker du om att se mig så olycklig för din skull?
Förstår du nu att jag älskar dig? "
Det var en underlig synvilla hos mig, att jag tyckte mig se Claudia böja hufvudet allt närmare och närmare till Percy, och hennes mun le ett beständigt lyckligare leende.
Ännu på kvällen, då man hade tagit klä- derna af henne, och klädt henne i hen- nes sista hvita dräkt, hade hon samma uttryck af kärlekens lycksalighet.
Då det började skymma och höstregnet strömmade utanför de höga fönstren, tändes ett par ljus vid Claudias hviloplats, bredvid hvilken Percy åter knäböjde.
J a g smög mig ut för att låta dem vara ensamma i deras sista hviskande samtal.
Gamle morfar var djupt uppskakad.
Han skälfde på händerna och på hufvudet mera än förut, och då Claudia blifvit begrafven, fick han lof att gå till sängs och låg länge allvarsamt sjuk.
Då han åter kom upp, hade han blifvit en gammal, en mycket gammal man.
Året efter, vid jultiden, läste jag i tidningen att Percy ånyo förlofvat sig.
Denna gång hade han valt en mycket rik köpmansdotter från Stockholm.
Hon var en vacker, högst elegant, munter och hvad man brukar kalla " stilig " flicka.
Hon tycktes vara mycket glad öfver att hon skulle bli grefvinna, och hennes rika far sparade intet för att hon skulle göra sin nya ställning heder.
te.
M i d d a g: Vegetariansk julienne- soppa med ostsmörgåsar I I; stufvade abborrar med potatis.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stekta ägg med hvetebröd; mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: Kotletter af kalffärs med spenat; smultron med mjölk.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; biffstek med stekta ä g g; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Currysoppa med frikadeller; jästmunkar med svit.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; färsk strömming i låda med färsk po- t a t i s; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
M i d - dag: Ugnstekt refbcnsspjäll med potatis och äppelmos (ringäpplen); vinkall- skål med skorpor.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; kallt refbensspjäll (rester från fredag) med lingon och brynt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Stekt filé af rödspotta med ibrynt smör, citron och potatismos; filmjölk med pepparkakor.
ker, 1 msk.
köttextrakt, ltyg l i t.
god buljong, salt, hvitpeppar, 1 tsk.
smör.
Beredning: Gurkorna skalas, klyfvas längs efter och alla kärnor borttagas noga, hvarefter hvarje halfva skares i fyra delar.
Vattnet kokas u p p med 1 tsk.
salt, gurkorna iläggas och få koka 5 min., hvarefter de läggas på linne a t t få väl afrinna.
Smöret brynes lätt i en kastrull, gurkorna ned- läggas häri, sockras och brynas, tills de fått en vacker ljusbrun färg, d å köttextraktet tillsättes och massan får ett uppkok.
Den passeras därefter ge- nom hårsikt, buljongen tillsattes och soppan får ett godt uppkok, hvarefter den afsmakas noga.
Sist tillsättes d e t kalla smöret och soppan serveras med ostsmörgåsar eller rostadt bröd.
De ha nu en präktig våning i Stockholm, och föra stort hus med många bjudningar, då unga grefvinnan älskar att se mycket folk om- kring sig.
Percy skall vara särdeles lycklig.
Själf kommer j a g naturligtvis aldrig dit.
Och aldrig mera till Matsbyholm.
SVAR TILL FÖRFATTARINNAN FÄRSERADE AF " D E TOMATERNA. "
(Se Idun nr 20).
K ÄRA FRÖKEN LOTTEN!
(jungfru vill ni väl ej kallas) Edra färserade tomater blefvo mig en riktig efterrätt, ty hvart jag går komma de efter, och måste jag nu därför till sist gripa till pennan, för att spraka litet med Er om dem.
Ni förebrår Er fru att hon har egen matordning, ja det är ju förunderligt, att hon har det i sitt eget h u s!
Och skulle hon inte själf göra upp matordningen för dagen, finge Ni ju ändå mer arbete, ty då föll det bekymret på Er lott.
Antagligen blef det då " kallskuret " för lättvindighetens skull!
Så är ni ej nöjd med att herrn och frun äro vänliga mot Er, ty då bli de förstås genast " nedlåtande " — jaja, Ni tycker antagligen tomaterna voro lättare att färsera, om de saltades och pepprades med små stickord och elakheter.
Nu var det ju främmande till frukost, var det så underligt då, att frun ville ha något som var godt och fint att bjuda dem på?
För öfrigt låter be- skrifningen af " färserade tomater " mycket värre än tillagningen är.
Men, för den som räknar det till be- svär att ta ' en nypa salt från saltstället under köks- hyllan, och pepparburken från kryddhyllan, blir ju nästan allt arbete odrägligt, och inte heller behöfs så många pannor som i " Ekos " beskrifning.
Antagligen hör Ni till dem, som bara rifver ned från hyllorna för att sedan skryta med hur mycket " disk " de ha '.
Biffar vill Ni förorda, nåja, att bara bulta till dem ett tag, för att få dem möra är ju bekvämt, men om Ni skall mala köttet, och diska den besvärliga kvarnen med alla sina krumelurer, tar det god tid.
En så van- lig och enkel frukosträtt som plättar, är ej så fort för- färdigad åt herrn, frun och några matfriska barnungar, men den matordningen skulle ni väl anse värd fängelse- straff!
Nej, Lotten, Er dolska bitterhet mot den s. k. öfverklassen gör Er arbetsbördan tung och odräglig.
Ni hyllar förstås den satsen: minsta möjliga arbete, men mesta möjliga aflöning.
Kan Ni tänka Er, att jag tycker, Er husbonde är då riktigt rar, då han så där på morgonkvisten är så nyter, och genast Ni kommer in har han ett vänligt och gladt ord till Er!
En del herrar se minsann ut, som de gjorde en själf en tjänst med att dricka kaffe på säng.
Öch så till sist, när Ni nu har så liten fritid, hvarför förstöra den med att plita i tidningar?
Om Ni ej är i behof af frisk luft, ty alla Edra torgpromenader kunna ju ge Er nog däraf, kan Ni hellre skaffa Er en god bok, som kan skingra Edra bittra tankar, och gifva Er en angenäm förströelse.
Kryp så fort Ni kan till kojs tillråder en STRÄFSAM ARBETERSKA.
2 msk.
smör (40 g r.)
, 8 ägg, 1 msk F ä r s k s t r ö m m i n g i l å d a (f. 6 pers.).
28 strömmingar, 1 msk.
salt.
smör (20 gr.), - 8 ansjovisar.
Sås: 3 del.
stark köttjus, V2 msk.
T i l l l å d a n: 3 msk.
smör (60 gr.), 3 msk.
stötta skorpor.
mondaminmjöl, V2 vinglas sherry.
Beredning: Strömmingarna ren- B e r e d n i n g: Brödet skares i skif- urbenas, sköljas väl och den vor.
Smöret brynes i en tackjärnspanna, sas, brödskifvorna iläggas och stekas vac- mörka hinnan skrapas bort.
De be- kert ljusbruna.
De uppläggas på varmt strös därefter in- och utvändigt med serveringsfat.
Äggen stekas i plätt- saltet och få ligga en stund.
E n eld- panna och uppläggas p å brödskifvorna.
fast omelettlåda smörjes med 1 msk.
På hvarje ägg lägges en rensad och ur- af smöret och beströs med stötta benad ansjovis korsvis.
Köttjusen ko- skorpor.
Strömmingarna nedläggas i kas u p p och afredes med mondamin- lådan t ä t t intill hvarandra Resten af mjölet utrördt i vinet.
Såsen får koka smöret lägges i flockar ofvanpå och under rörning i 5 min.
och upphälles på sist öfverströs de stötta skorporna.
fatet.
Anrättningen serveras som fru- Lådan insattes i god ugnsvärme och strömmingarna få steka tills de äro vac- kos trätt.
kert bruna.
S t e k t f i l é t a f r ö d s p o t t a (f. J ä s t m u n k a r (F. 6 pers.) 1 del.
6 pers.).
2 kg.
rödspotta, 2 msk.
salt, 1 tsk.
ättika, 3 msk.
hvetemjöi, 1 — 2 gräddmjölk, 70 gr. smör, 1 ägg, 1 1 kkp.
fint stötta skorpor.
V e g e t a.
r i a n s k j u l i e n n e s o p p a äggula.
30 gr. strösocker, skal och ägg, T i l l s t e k n i n g: V2 kg.
flottyr.
(f. 6 pers.).
2 lit.
växtbuljong: 1 blom- saft af V4 citron eller 25 gr. sötmandel, S å s: IV2 hg.
brynt smör, 2 msk.
fint kålshufvud, V2 Ht.
jordärtskockor, 1 20 gr. pressjäst, 350 gr. hvetemjöL hackad persilja.
morot, 1 palsternacka, 1 stor purjolök, krusbärssylt eller äppelmos.
RECEPT: B e r e dning: Hufvudet af skare s.
/ selleri, V2 burk konserverade ärter, T i l l k o k n i n g: 1 kg.
flottyr.
urtagas genom halsöppningen Beredning: Mjölken ljummas, inälfvorna K a l f f i l e t (f. 6 pers.).
7 h g.
kalf- 1 liten knippa persilja, 4 lit.
vatten, och fisken sköljes väl.
Det mörka skir- filet, V2 hg.
späck, 2 msk.
smör (40 1 msk.
salt, 1 msk.
smör (20 gr.), 1 smöret, de uppvispade äggen, sockret net lossas uppe vid hufvudet och af- gr.), IV2 t s k.
salt, / t s k.
hvitpeppar, litet saladshufvud, 2 små morötter, 1 och citronskalet eller d e n skållade och drages med ett hastigt grepp.
Den 2 k k p.
svag buljong, 1 k k p.
tunn palsternacka, 1 liten purjolök, Vi sel- rifna mandeln tillsättas, och mjölet in- hviita skinnsidan skrapas väl fri frän leri, 2 msk.
smör (40 gr.), 1 t s k.
arbetas.
Sist nedröres d e n i litet ljum grädde.
Fisken fläkes, ryggbenet samt FA- mjölk upplösta jästen och degen arbe- dem.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med socker, salt, hvitpeppar.
norna och alla småben borttagas.
F i - B e r e d n i n g: Grönsakerna och rot- tas, tills d e n blir smidig och blank, leterna gnidas med salt och ä t t i k a en d u k doppad i hett vatten.
Späcket hvarefter d e n får jäsa omkr. 2 tim. skrapas och skares i strimlor.
Fileterna sakerna ansas på vanligt sätt, skäras i och få ligga 1 tim.
De aftorkas där- späckas därmed i täta, jämna rader, små bitar och påsättas jämte saltet Den omarbetas därefter på bakbordet, efter med en fiskhandduk, beströs med sicksack.
Smöret brynes i en järnka- och smöret i kallt vatten a t t koka med utkaflas till 1 cm.
tjock kaka och hvetemjöi, doppas i d e uppvispade äg- strull, fileterna iläggas och brynas vac- t ä t t slutet lock, omkr. 6 tim. Buljon- uttages med dricksglas till små kakor.
gen och vändas i de stötta skorporna.
kert på alla sidor, hvarefter de peppras gen silas därefter genom en i h e t t vat- Midt på hvarje kaka lägges litet krus- Flottyren upphettas i en stekpanna, och saltas.
Buljongen och grädden till- ten urvriden servett eller ylleduk, och bärssylt eller äppelmos; kanterna pens- tills en t u n n blå rök stiger u p p från sättas, litet i sänder, och fileterna få färgas, om så önskas, med litet brynt las med ägghvita och tryckes väl till- ytan, fileterna iläggas och stekas vac- sakta steka med t ä t t slutet lock omkr. socker.
Saladshufvudet och rotsakerna sammans.
Munkarna ställas på mjö- kert gulbruna på båda sidor.
(Fin- lade plåtar och få jäsa omkr. IV2 nes frityrkorg läggas fileterna däri och 1 tim.
De skäras och hopläggas åter, sköljas och ansas samt skäras i fina tim. upphettas i en järn- så a t t d e behålla sin form, uppläggas strimlor.
De brynas därefter i smöret gryta Flottyren i den heta flottyren.)
De och n ä r en t u n n blå rök stiger nedsänkas och sockras, d e n kokande växtbuljongen på varmt serveringsfat och garneras på servett och garneras m d från ytan, iläggas munkarna, t v å uppläggas med ärter.
Såsen silas, skummas och tillsättes och soppan får koka omkr. V2 upp persilja och citronskifvor eller kokt po- tim., hvarefter d e n afsmakas och ser- och två, och kokas vackert gulbruna.
tatis.
Smöret brynes lätt, blandas med hälles öfver köttet.
De uppläggas p å gråpapper eller hårdt den fint hackade persiljan och serverr.s veras med rostadt bröd.
bröd, så a t t flottyren får väl afrinna i särskild såsskål.
S o p p a p å g u r k o r (f. 6 pers.).
samt öfversockras.
De serveras helst Stekta ä g g med hvetebröd 2 medelstora färska gurkor, 1 lit.
vat- ten, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 t s k.
soc- (f. 6 pers.).
1 sextonöres hvetebröd, 1 i Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
Inneh.
af E li sabe th ö s tmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 17 — 23 J U L I 1910.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; kalffilé med champinjoner; mjölk, kaffe eller te med gifflar.
M i d d a g: Soppa på gurkor, rökt tunga och chateau- briand med färsk potatis; jordgubbar med vispad grädde.
MÅNDAG. "
F r u k o s t: Smörgåsbord; halstrad sill med p o t a t i s; ä g g: mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Pudding af kokt kött med lingon; kall nyponsoppa med grädde och skorpor.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; italiensk äggröra; mjölk: kaffe eller 1 4 r 364
