# ID: svediakorp-per1880
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1910
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 10,677
# sentences: 406
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


SÖNDAGEN DEN 1 MAJ 1930.
Professor Lydia Wahlström VI K V I N N O R af en y n g r e genera- tion, som erhålla vår politiska rösträtt som gåfva på vår 2 5 - å r s d a g, frestas lätt att glömma, att det icke alltid varit så.
Det är visserligen k n a p p t mer än ett tiotal år sedan kvinnorna erhöllo sin fulla m e d b o r g a r r ä t t, men tiden lö- per snabbt, reformer, h u r genomgri- p a n d e de än till e n början må synas, öfvergå fort till tradition, o c h de nya mål, som vinka, och k a m p e n för deras u p p n å e n d e k o m m a oss att g l ö m m a den strid, g e n o m hvilken själfva förutsätt- ningen för vår n u v a r a n d e verksamhet i samhällets tjänst vanns åt oss.
Och dock h a vi alltjämt ibland oss m å n g a af de kvinnor, som offrade sina bästa års bästa krafter på arbetet att öfvertyga såväl kvinnorna själfva, som de den tiden ensamt h ä r s k a n d e män- nen om rättvisan o c h fördelen af att kvinnorna deltogo i styrandet af land och rike.
E n af dessa kvinnor, som u n d e r rö- relsens mest kritiska tid stod i spetsen för d e n s a m m a, professor Lydia Wahl- ström, h a r nyligen gjort sitt återinträ- de i Stockholm efter att i flere år h a skött professuren i historia vid Uppsala universitet.
U n d e r sin första termin vid Stockholms högskola, såsom innehafvare af den n y u p p r ä t t a d e lärostolen i historia, har hon hållit en serie föreläsningar, just i da- g a r n a afslutad, öfver ämnet » Den kvinnliga r ö s t r ä t t s k a m p e n s historia », h v a r i g e n o m vi fått en intressant öfverblick af det g å n g n a skede, som på en g å n g ligger oss så n ä r a i tid och så fjärran i å s k å d n i n g.
Å h ö r a r n a ha dels utgjorts af u n g d o m a r, som än med förvå- ning, än m e d löje och ä n m e d b e u n d r a n följt d e n m e d r y c k a n d e framställningen, dels af äldre, som m e d rörelse sett sina e g n a min- nen återgifna.
Professor W.
h a r hufvudsakligen uppehållit sig vid d e år, som n ä r m a s t föregingo den stora reformen.
H o n h a r skildrat, h u r u kvin- n o r n a u n d e r flere år visades ' tillbaka därför, att, som det hette, m ä n n e n s rösträttsfråga m å s t e lösas först.
Men då detta ändtligen var gjordt, visade det sig, att slagordet endast varit en förevändning för dröjsmål.
S a m m a år som alla m ä n öfver 2 5 år erhöllo rösträtt och valbarhet eller år 1 9 0 9, föll näm- ligen kvinnorösträttsfrågan på motståndet i första k a m m a r e n.
U n d e r de d ä r p å följande två å r e n tycktes frågan skenbarligen stå på samma punkt.
E n interpellation år 1 9 1 0 an- g å e n d e den af r i k s d a g e n beslutade utrednin- En märklig före * läsningsserie gen af frågan, framställd af b o r g m ä s t a r e L i n d h a g e n, som u n d e r dessa år, då a r b e t e för kvinnorösträtten lätt gjorde en m a n im- populär, m e d aldrig svikande trohet ställde sig på kvinnornas sida, besvarades af dåva- r a n d e excellensen Lindman, som förklarade, att det vore omöjligt att förutse, hur lång tid m a n skulle behöfva för u t r e d n i n g e n ifråga.
D e t t a y t t r a n d e blir m e r a förklarligt, då m a n till sin h ä p n a d hör, att u t r e d n i n g e n äfven skulle omfatta rösträttens verkningar på äk- tenskapsfrekvensen och nativiteten i de län- der, där den r e d a n var g e n o m f ö r d!
Det är inom parentes i d e n n a interpellationsdebatt m a n har att söka u r s p r u n g e t till den egendom- liga sed, som kort d ä r p å u t b r e d d e sig b l a n d rösträttskvinnorna, nämligen att notificera h a n s excellens statsministern och den uppsala- professor, som h a d e u t r e d n i n g e n o m hand, när de ingingo ä k t e n s k a p eller skänkte sam- hället en ny m e d b o r g a r e.
D ä r har m a n äfven att söka a n l e d n i n g e n till att m a n den tiden så ofta i a n n o n s e r o m en sons eller dotters fö- delse under m o d e r n s n a m n fann o r d e n: » med- lem af F K P R » eller: » ordförande i XJsö- pings kvinnliga rösträttsförening ».
O a k t a d t den o p å r ä k n a d e hjälp, som myn- d i g h e t e r n a d ä r i g e n o m erhöllo, blef emellertid u t r e d n i n g e n aldrig färdig, h ä n d e l s e r n a gingo den i förväg.
E j heller vid 1 9 1 1 års r i k s d a g lyckades det att öfvervinna motståndet mot frågan, och m å n g a torde h a sagt sig att kvinnorna torde ha förlorat modet o c h vara tillbaka- slagna för en l ä n g r e tid.
Det visade sig emellertid, att år 1 9 1 1 skulle bli en v ä n d p u n k t i rösträttsrö- relsens historia.
U n d e r det s k e n b a r a stillaståendet h a d e rörelsen vuxit bland kvinnorna själfva och .ett icke föraktligt a r b e t e h a d e dessutom blifvit gjordt för att påverka första k a m m a r e n s samman- sättning till kvinnornas förmån.
Den stora internationella rösträtts- alliansens kongress, som hölls i Stock- holm på försommaren, och hvilken fick ett g l ä n s a n d e förlopp, tjänade icke blott till a t t föra tusentals af proselyter till kvinnornas rösträttsföreningar, men äf- ven till att å v ä g a b r i n g a ett omslag i den allmänna opinionen till förmån för saken.
E n t u s i a s m e n b l a n d a n h ä n g a r n a föranledde rörelsens m o t s t å n d a r e att organisera sig för att effektivt bekäm- pa d e n s a m m a, och en antirösträttsföre- ning bildades b l a n d kvinnorna af de h ö g r e samhällslagren, hvilka sade sig ge uttryck för de verkliga, s u n d a t ä n k e s ä t t e n b l a n d de riktiga m ä n n i s k o r n a.
Dess ledare sitter nu emellertid själf i riks- dagen.
Som ett m o t d r a g bildades s a m m a år m ä n n e n s förening för kvinnans politiska rösträtt, en förening, som i sin m å n kraftigt bidrog till frågans lösning.
S a m m a år före- togs val till a n d r a k a m m a r e n.
Rösträttsfrå- g a n h a d e nu blifvit så b r ä n n a n d e, att det hufvudsakligen var för eller emot d e n m a n gick till val, ty när det nu låg inom möj- lighetens g r ä n s att första k a m m a r e n skulle ställa sig g y n n s a m t till frågan, blefvo andra- k a m m a r m ä n n e n b e t ä n k s a m m a.
Kvinnorna del- togo naturligtvis med stor energi i valagita- tationen.
Aldrig förr h a d e valen betydt så mycket för dem som då.
N ä r dessa voro öfver, visade det sig, att kvinnornas förkäm- par i allmänhet segrat öfver m o t s t å n d a r n a.
U n d e r r i k s d a g e n år 1 9 1 2 stod, som alla veta, det a f g ö r a n d e slaget och professor Wahl- ström b e r ä t t a r om den o e r h ö r d a spänning som då var r å d a n d e inom alla läger, liksom om den hänförelse, som bröt lös, då med- delande kom, att riksdagens b ä g g e k a m r a r bifallit konstitutionsutskottets förslag, som gaf kvinnan rösträtt på s a m m a g r u n d e r som män, dock u t a n valbarhet.
År 1 9 1 4 blef detta beslut g r u n d l a g, och då det trädt i kraft,
lyckades kvinnorna mycket snart öfvertyga r i k s d a g s m a n n a k a n d i d a t e r n ä om rättvisan af en hel del saker, för hvilka de förut varit blinda, bland a n n a t rättvisan af kvinnans valbarhet.
År 1 9 2 0 var kvinnans fulla likstäl- lighet m e d m a n n e n genomförd, o c h d e n då 2 8 - å r i g a Landsföreningen för kvinnans poli- tiska rösträtt upplöstes under större högtid- ligheter än väl någon förening förut.
Minnet af d e n s a m m a vårdas af den s. k. rösträtts- klubben, s a m m a n s a t t af rösträttsveteraner, hvilka med pietet fira de m i n n e n vi r e d a n glömt.
Professor W a h l s t r ö m h a r förstått att belysa sin framställning med en hel m ä n g d r o a n d e anekdoter, som ge oss en föreställning o m den minst sagdt egendomliga uppfattning, som bland vissa grupper af m ä n r å d d e om kvin- n o r n a s sträfvan efter o c h duglighet för poli- tiskt m e d b o r g a r s k a p.
Vi ha fått höra, huru- som en svensk p r ä s t m a n under en ämbets- konferens på allvar uttalade som sin erfaren- het, att r e d a n striden för rösträtt gjorde kvin- nan till en karikatyr af m a n n e n m e d h a n s skäggväxt och stämma, o c h h u r en a n n a n a n d a n s m a n m e d s a m m a allvar hänvisade kvinnorna till h i m m e l e n för erhållande af m e d b o r g a r r ä t t, dock n e k a n d e kvinnorna att i detta stycke söka g ö r a jorden så lik him- melen som möjligt.
Äfven blef det sagdt, att om kvinnorna finge rösträtt, de endast skulle välja in u n g a och vackra m ä n i riks- dagen.
F a l s k h e t e n af detta påstående k u n d e professor W.
själf intyga, r i k s d a g e n af i d a g är inte en smul v a c k r a r e ä n den var för 2 0 år s e d a n!
N ä s t a n allra egendomligast verkar det på oss, som själfva välja våra r e p r e s e n t a n t e r i riksdagen utan att de eller vi bli sämre föl det, att h ö r a h u r öfverlägset frågans motstån- d a r e inom d e n s a m m a b e h a n d l a d e saken.
Un- der en debatt, en af de m å n g a, som slutade med nederlag, förklarade en talare att liksom m e d b o r g a r e alltid varit genus m a s k u l i n u m det äfven b o r d e så förblifva.
N ä r m ä n n e n icke voro ledsna för det att de icke k u n d e föda barn, b o r d e kvinnorna lika vackert låta sig nöja m e d att m ä n n e n e n s a m m a styrde land och rike.
E n maskulin r e n ä s s a n s vore m a n villig att söka skapa, men, en m ä n s k - 1 i g däremot ville m a n på inga villkor vara m e d om.
R i k s d a g e n lät sig också öfvertyga af s å d a n a b i n d a n d e och klara skäl mot kvin- nans m e d b o r g a r s k a p som detta att ingen stor m a n någonsin varit kvinna, hvilket för våra öron s n a r a r e låter som en brist af de store m ä n n e n än något annat.
U n d e r tiden stiftade m a n skyddslagar för kvinnorna mot deras hö- r a n d e och vilja, m e d a n m a n samtidigt påstod, att lagstiftarens kall stode fjärran från kvin- nans.
I sanning m a n förundrar sig öfver att m ä n n e n på så kort tid hunnit bli så hygg- liga som de nu äro.
K a n det vara enbart röstsedlarnas inflytande?
Det är m e d vemod m a n t ä n k e r på de m å n g a u t m ä r k t a kvinnor, som n ö d g a d e s förnöta hela sitt lif i k a m p och agitation för sin rätt, men m a n b e u n d r a r också den uthållighet och hänförelse de visade.
Och säkert fingo m å n g a af d e m kraft till att icke förtröttas, just af s a m m a t a n k e, som t r ä n g e r sig på oss vid skildringen af deras k a m p: de käm- p a d e för o s s!
" De Ä l d s t a " öppnade i slutet af förra veckan sin vårutställning i Aktiebolaget Förenade Konstnärernas utställningshall vid Kungsgatan.
" De äldsta " hette för ett tjugutal år se- dan " De unga " och väckte då ett visst uppseende för sin långt drifna färgarrogans.
Nu ha de — mirabile dictu!
— blifvit landets konservativaste konstnärs- grupp, som af alla krafter söker bekämpa våra unga målare.
Vi skola i ett kommande nummer närmare belysa deras stridslinjer.
Under nya stjärnor.
H ON VÄNDE SIG emot honom trotsigt, stannade tvärt och grep famlande efter den unga ljusa grenen af boken, som pekade ut öfver deras väg.
Han tvingades hejda sina steg.
— J a g har trott er, Verner, trott ni förstod att j a g menade allvar, när jag tillät er vara min vän.
— Tror ni inte jag också menar allvar, när jag ber er bli min hustru?
Han svarade upprörd, nästan hårdt och såg henne rakt i ögonen.
Hon uthärdade blicken, men sakta fylldes hennes ögon af tårar.
— Mitt lif är redan slut, fastän jag lefver — hviskade hon tonlöst.
Han darrade, han ville gripa hennes hand, han ville, om han vågat, slå armarna kring hennes fagra, unga hufvud, kyssa tårarna från hennes kind.
Hon hade gått och gömt sig dessa veckor bakom sorgen och kallade honom sin vän.
Hon led, och han visste väl att han störde när han, som i dag och som det skett förut, lät sitt hjärta tala högt, förråda hans beundran och begär.
Hon gick som änka fortfarande i svart.
Och nu var det nära maj igen.
Lika ljusa vardt nätterna åter, som då hon förlidet år vakade vid deras bäddar, de kära hon mtstat.
Och allt som deras dödsdagar nalkades, rann stun- derna saktare för henne, försenade af minne- nas vånda.
Ett år!
Hon förundrade sig öfver, att hon gått igenom det, att hon inte en kväll tagit tio för ett af de söfvande pulfver hon fått af sin doktor.
Hon frågade sigbäfvande: skall jag möta dem igen, Karl och min lilla gosse, ifall jag gör det?
Hon visste blott: då får jag hvila, då tar våndan ände, då blir jag borta som de.
Och bäst vore det.
.
.
Han gick vidare framåt skogsstigen, hon följde efter.
Det var den dagen, då bokarnas knoppar slog ut.
Dröjande sänkte sig kvällssolen ned emot backarna i väster.
Som när en drottning går från fest, drog den sina gyllene slöjor från skogarnas kronor, släpande öfver slättens gröna gräs upp för kullarnas sidor till topparna.
Så var den borta.
Som en skinande rubinvägg stod himlen bakom höjdernas svarta vall.
Och den pärlemorvita skymningen sväfvade öfver nejden.
Anemonerna tindrade hvita i det skuggade mörka löfvet från i fjol, som sofvit under snön.
En vipa flög skrikande genom de vita molnen på ängen, i sänkan hördes knarren ge sitt läte.
Sakta nynnade Verner för sig själf, som om ingenting händt: — Vi går och ser på inullen.
.
.
Han upprepade orden gång på gång.
— Nå fortsätt!
Jag är idel öra.
Sådan borde han vara, då tyckte hon om honom, fylld af stämning, med tanke på annat än dem själfva.
Äntligen kom det: Vi går och där vi lagt Vi vandrar, och säger: ser på mullen våra frön.
till björken på kullen snart blir den grön.
.
.
— Var det inte mera?
Försök skall ni se det går — sökte hon lifva upp honom.
— Inte nu.
Kanske om en stund.
» De vandrade tysta sida vid sida.
Han tänkte: om jag inte räddar henne nu, så blir det aldrig af.
— Märta, hör mig — hur länge vill ni att jag skall lyda?
— Alltid.
Låt oss tala om annat.
— Det kan jag inte.
Jag är väl människa jag som ni.
Mina känslor går högt, de också.
— De också?
Mina är döda — hviskade hon bittert.
— J a.
.
.
era känslor för allt och alla, utom för er själf.
Ja, se ni mans på mig — själf- viska varelse!
— Hon göt öfver honom en blick full af häpnad.
— Själfviska varelse, sa jag.
Kan ni förneka att jag burit aktning för er sorg?
Hvem har lyssnat till er klagan, hvem har diktat tröstegrunder åt er.
.
.
Hon böjde sitt ansikte mot jorden.
— Därför, när jag säger: lef upp igen, Märta!
så har det betydelse.
Då är det på tiden att låta det nya lifvet börja.
— Bed mej inte — klagade hon sakta.
Han fortsatte ostörd, nu måste det sägas.
Det låg öfver hans rena, starka drag ett skim- mer af hänförelsen ur djupet.
— Ni kallar mig er vän, och det vill j a g vara.
Därför begär jag inte: glöm de andra, de döda!
J a g ber er knappt en gång-tänka på mig.
J a g säger blott: kom ihåg er själf.
— Nyss tyckte jag ni kallade mig själfvisk.
— Ja, det var då det.
Hon måste le, det var omöjligt annat.
Han var så ifrig, så varm och orimlig.
När han märkte, hur hon tinade upp, veknade han- också, blef ömmare i ton.
— Som ett regn kan sorgen hugsvala ett väsen.
Men sedan, inte sant, skall solen skina igen.
— På mej?
— På oss.
Se, Märta, du är nyss, nu först mogen för lifvet.
.
.
J o, jo, tro mej, nu är du framtiden vuxen.
— A, min framtid, så ni talar Verner.
En kvinna, som mistat sitt barn har ingen framtid.
Hennes röst skälfde dof.
Han kastade nacken tillbaka och slog ut med handen, som rörde det den enklaste sak: — Man skaffar sig ett nytt!
— Hon ryckte till, förlägen.
— J a g skrämde er?
— frågade han lugnt.
— J a g älskade lifvet, ni lärde mig dyrka det, allt högre ju mer j a g såg er för- neka dess välde.
— Döden är starkare, det har då jag erfarit.
— Emellanåt ja, sedan segrar lifvet igen.
Lif — död — uppståndelse, så vankar pen- deln oafbrutet fram och tillbaka.
Märta, du står vid uppståndelsens port.
Se, framtiden vinkar — låt oss lyda den och trotsa alla fa- ror.
Ty faror finns.
Farorna är många, men de lockande segrarna fler, för oss, de starke.
Omkring mej spelar lifvet sin eviga fuga, min fuga.
Jag vill att dess toner skall klinga länge, att temat, som tolkar mitt väsen, skall ledas vidare efter mig, genom mig.
Vill du hjälpa mig därtill?
Hon svarade intet, men nu lyssnade hon villigt.
— Känner du som jag, hur världstonerna samlar sig till harmoni?
Förnimmer du hur människokören så småningom faller in i samma stora hymn?
Hvem vill inte ha sin plats i den stämma, som tillkommer hans röst, och, när han tröttnat, veta sig aflöst af en med friskare, klar ton?
Tiden jäser.
J a g tror visst alla tider jäst.
Tiden bringar nytt, som alla tider bringat nya ting till världen.
Följ mig, var med mig, att också vi må ta på vår lott det lifvets dagsverk, vi mäktar bära.
Inte vill du väl för landets skull att vi båda skall åld- ras och dö ensamma hvar för sig?
Då såg hon upp emot honom och hennes ögon lyste klara.
— J a g tycker det sker så mycket, världen störtar fram så fort.
— Ja, den ensamme hvirflas i väg, och frå- gar man honom hvarför han lefver, står han
svarslös.
Det finns något, som man kallar lif- vets gåta, som de ensamma grubblat sig gråa på.
Den står i klarhet samma stund du räc- ker mig din hand.
Blott kärleken skingrar dess mörker.
Det kom sakta från henne, fast som ett beslut: — Om vi står hvarandra bi, tror du det ljus- nar?
Då vill jag.
.
.
om du vågar.
— J a g vågar, om du vill.
Han rörde henne inte, han knöt sina hän- der, gick vägen under kronorna rakt fram som förut.
Ty ordet var sagdt, det ord som var deras framtids varde.
Nu skulle hon snart ha sörjt till ända, blott han gai henne tid.
Då föll det honom in: — Jag hörde en gång ett ordspråk: fram- tidens dörr står alltid öppen.
— Min framtids dörr var stängd.
— Du kunde ha kommit att stänga min ock- så, om jag låtit dig råda.
— Nu står de öppna båda två, vår framtids portar.
— Bort att lefva under nya stjärnor går vi, du och jag.
.
.
och de som kommer efter oss.
Då smög hon sin hand in i hans och hvis- kade betagen af andakt: — Vår framtid — under nya stjärnor du och jag och de.
.
.
De trampade fjolårets prasslande löf.
Hon böjde sig och bröt två vårens hvita sippor, gaf honom den ena, den andra tog hon själf.
Då började han vemodigt gnola sin melodi om hoppet i de bristande knopparnas dar, om mullen och frön.
Och hennes hufvud sjönk mot hans axel.
Vi går och ser på mullen, där vi lagt våra frön.
Vi vandrar till björken på kullen och säger: snart blir den grön.
Men när fägringen vaknar, då fylles vårt hopp, vi ser hvad som gömmes i den spirande knopp.
Smaragder strör björken i solskenet ut, vi ser det vi ville, men våren.
.
.
är slut.
ALGOT RUHE.
En stor dag för våra riks ' dagskvinnor.
S t a t s ö f v e r s k o t t e t s a n v ä n d n i n g till fria t e a t r a r, b a d - och g y m n a s t i k h a l l a r.
R IKSDAGEN BEHANDLADE vid senaste plenum en af de motioner från kvinno- håll, som under årets riksdag tillvunnit sig det största intresse, nämligen fru Ellen Hagens med fl.
motion om anslag till fria statsteatrar, förbundna med fria bad- och gymnastikhallar.
Också voro alla läktare till trängsel fyllda.
På en af läktarna lade man märke till två da- mer med orientaliskt utseende i sällskap med statsrådet Palmstiernas friherrinna.
Den äldsta af dem, en turkisk prinsessa af hög börd, be- fanns vara ordföranden i de turkiska kvinnor- nas rösträttsförbund, som kommit hit på sin rundtur genom Europa under studiet af den kvinnliga rösträttens verkningar i de olika länderna.
Frågan har nu nämligen endast kommit till utredningens stadium i hennes hem- land, men man tror likväl, att den inom kort kommer att lösas.
Men för att återgå till förhandlingarna — så vilja vi erinra om att fru Hagens motion underskrifvits af ett flertal af riksdagens fram- synta kvinnor: af vice talmannen, fru Signe Bergman, öfverbibliotekarien vid Stockholms folkbibliotek, doktor Valfrid Palmgren och fru Jenny Welander.
Man såg flere af dessa kända damer i en lifligt samtalande grupp, som ådrog sig allmänt lpp3 intresse, till dess förhandlingarna öppnades med ett slag af talmannens, herr Lindman, klubba.
Fru Ellen Hagen öppnade debatten med ett anförande, som innehöll ungefär följande syn- punkter.
Vi stå nu inför den situation, som för tjugo år sedan, då statens finanser befunno sig i ett allt annat än tillfredsställande skick, skulle ansetts som det omöjligaste af allt, den näm- ligen, att vi äro i ren förlägenhet huru vi på bästa sätt skola använda det öfverskott i stats- kassan, som vår finansminister ställer till riks- dagens förfogande.
Hur vi ha kommit dit veta vi alla: dels genom omsorgsfulla och kloka be- räkningar, dels genom en skärpt kontroll ha vi fått de anslag vi lämnat såväl till försvaret som till andra ändamål att räcka dubbelt så långt som de fordom gjorde.
Vi ha också sett oss i stånd att betydligt minska utgifterna för fängelser, fattigvård, sjuk- och sinnessjukvård och barnhem, sedan den sociala nöd, som ytterst var grundorsaken till att alla dessa anstalter fylldes, numera alltjämt minskas.
Under sitt allmänna värnpliktsår utföra våra unga kvin- nor oaflönade en stor del af arbetet å de in- rättningar, som ännu finnas kvar.
Genom det allmänna välståndets höjande har folkets skatte- förmåga ökats och statens inkomster blifvit större.
Genom att rationelt tillgodogöra sig sina rikedomar i skogar, grufvor och vatten- fall har staten till slut riktat sin kassa med ofantliga summor.
Men rikedom förpliktar, staten är också skyldig att göra något för dessa sina med- borgare, som i så väsentlig grad bidraga till dess välstånd.
Det är icke nog med att mildra skatterna och arbeta på lifsmedelsprisens sän- kande.
Folket behöfver inte endast bröd, det behöfver också skådespel.
Det finnes i vår tid en fara för att allting blir damgrått ratio- nelt.
Med spriten försvann en, om än förgiftad, källa till glädje och vederkvickelse för vårt folk.
Man har ännu icke funnit något att sätta i dess ställe, och följden har blifvit att hvar och en gräft ned sig i dagens slit och släp.
Det ligger en fara i detta, och bote- medlet bör till dels bli teatern!
I denna ligger ett blott alltför förbisedt medel till folkupp- fostran och folkglädje.
Men en sådan glädje- möjlighet bör vara fri för alla, såsom föreläs- ningssalen och kyrkan äro det, och i statens hägn bör vår unga lifskraftiga svenska dramatik som suger sin näring ur dagens brännande spörsmål och strider på alla lifvets områden, ej längre som förr enbart det erotiska, kunna blomstra till glädje för alla, som man glades öfver regn efter långvarig torka.
Vårt förslag upptar endast anslag till två sådana teatrar i Stockholm, det är icke mycket för en million- stad, som har ett femtiotal kyrkor, lika litet förslår en teater för halfmillionstäder sådana som Göteborg och Malmö, särskildt med den oerhörda utsträckning som våra nutida träd- gårdsstäder äga, men vi ämna, om företaget visar sig vinna riksdagens och sedan folkets bifall, längre fram utveckla vår plan.
Men vi få icke glömma, att det nya släkte, som växer upp, är ättlingar af en alkoholiserad nation.
Regeneration är hvad vi bäst af allt behöfva, högst af allt önska för vårt folk.
Vi hemställa därför vördsamt till kammarens gil- lande, huruvida dessa konstens hem, där själen skall lyftas upp ur hvardagen, där entusiasmen skall väckas och där äfven det friska löjet skall ha sitt hem, böra förbindas med stora välinredda, fritt tillgängliga bad- och gymnastik- hallar för alla dem, som ännu icke ha kommit därhän — • och sådana finnas — • att de ha tillfälle till bad och kroppslig skötsel i sina hem.
Folket har börjat vakna och längta efter möjlighet att följa hygienens bud, hvilka genom ökad folkupplysning trängt in i med- vetandet.
Till och med i aflägsna landskom- 227.
muner dryftas frågan om församlingsbadhus utan att väcka någon vidskeplig förskräckelse eller borneradt löje.
Kommunerna äro, som vi veta, i de större städerna så hårdt ' engagerade med uppgiften att omlägga sitt bostadssystem, att man från deras sida icke kan vänta någon hjälp.
Vår öfvertygelse är att för närvarande ingen åtgärd kunde vara mera egnad att gagna det uppväxande släktet.
Under debatten uppträdde finansministern, som yttrade, att det väl vore kvinnornas enkla skyldighet att på något sätt lätta ett af de största bekymmer, som hvilat på hans axlar, sedan han öfvertog finansportföljen, eftersom det var deras hushållningskonst, som bidragit att skapa denna situation, men att han likväl ville tacka för att de på ett så lyckligt sätt velat lösa den pinsamma frågan om användan- det af öfverskottet i stadskassan.
Motståndarna till frågan ansågo, att dessa nymodiga teatrar endast skulle tjäna till att dra ungdomen från hemmen och att det just var * riksdagens kvinnor, som lancerade idén, bevisade blott att de haft rätt, som spådde de svenska hemmens upplösning, när kvinnorna kommo in i statslifvet.
Friherinnan Annie Åkerhielm skulle hellre ha sett, att man förstärkt vår luftskeppsflotta, och från det samhällsbevarande samlingspartiet framhölls, att det varit bättre och mera re- kommenderande för kvinnorna, om de fram- kommit med förslag om en vidsträckt premie- ring af familjer med talrik barnskara.
Den unga doktor Berit Broomé, dotter till en af våra första riksdagskvinnor, fru Emilia Broomé, bemötte oppositionen och talade för förslaget med en spiritualitet, som höll åhö- rarna fångna.
Angreppet mot kvinnorna, eme- dan de ville upplösa hemlifvet, komme synner- ligen öfverraskande efter det riksdagens kvin- nor oberoende af partiställning nyligen enhälligt motarbetat det förslag, som gick ut på att upp- föra centralhem för alla statens tjänstemän med gemensamma kök och matsalar, tjänstepersonal och barnuppfostringsanstalt.
Hur hade icke då kvinnorna kämpat för sina medsystrars rätt att, om de så önskade, höra sina egenhändiga barn skrika, samt, om de föredraga sina egna hän- ders arbete framför centraljungfruns, själfva sköta sin elektriska spis och sin vacuum cleaner.
Därmed torde vara bevisadt att kvinnorna i rikdagen alltjämt kämpade hårdt för allas rätt till sitt egna hem.
Förverkligandet af sådana planer som motionärens torde snarare tjäna till att göra hemlifvet rikare, emedan det gjorde hemmets medlemmar rikare och renare.
Hvad anginge förslaget att premiera de talrika famil- jerna, så vore, alla premier förutan, det nu möjligt för hvar och en att skaffa sina barn samma chancer till att starta i lifvet som förr endast tillkom de förmögna, ty dit hade vi kommit tack vare våra yrkesskolor och ut- vecklingen af den för alla gemensamma botten- skolan.
Om premiering alls skulle ifrågakomma, vore det då inte bättre att premiera för de bästa än för de flesta barnen?
Endast för den händelse riksdagen ämnade bifalla det hvilande förslaget om en väsentlig tillbyggnad af vår flygflotta och första kam- marens krigiska tendenser vunne öfverhand, vore det konsekvent att premiera de talrika familjerna.
Doktorn slutade med att uttala sin mening, att premierna i så fall icke kunde sättas nog höga!
I den gemensamma voteringen segrade emel- lertid motionärernas förslag med afsevärd majori- tet och arbetet på dess förverkligande kommer snarast att sättas i verket.
späs H.O .. B • 1 (5 /?
cf / ö / * B a BDB 33 0 — 228 - B
SDSC Jfdr vårt §taäshus o inv / gde$A B i aprilsolen, vimlade det af motorbåtar och mindre ångare och öfver taken kretsade då och då Luftsegelsällskapets aeroplaner och luftskepp som stora, hvitglänsande fåglar.
Då klockan slog tolf i kyrktornen och uret i Stadshusets torn svarat med sin klara malm- tunga, steg det kungliga luftskeppet i höjden från slottet, beskref en vacker halfcirkel öfver Norrmalm och Kungsholmen, hvarefter det- samma sakta sänkte sig ned på Stadshusets trädgårdsterrass och de kungliga stego ur den rokokoformiga, förgyllda gondolen, som fast- hölls af ett kompani skeppsgossar.
Inne på den festligt smyckade Borgargården väntades furstefamiljen af representanterna för regering och riksdag, öfverståthållaren, stads- fullmäktigkåren, stadshusets arkitekt, vår kom- D ET LÅG för en gångs skull en verklig, medryckande feststämning öfver Stock- holm, då Stadshuset en af de sista dagarna i förra månaden invigdes.
Hela staden hade ett behof af att uttrycka sin glädje öfver fullbor- dandet af detta byggnadsverk, som haft att genomgå så oblida öden, nedslå så mycket mot- stånd, innan det fick resa sig i hela sin sven- ska kraft därborta på Mälarstranden.
Det flaggades från alla offentliga och ett stort antal enskilda byggnader, och redan tidigt på morgonen började människoskarorna strömma bort mot festplatsen eller fatta posto vid de gator, längs hvilka de olika korporationer, som inbjudits att illustrera invigningshögtidlighe- terna med sin närvaro, skulle tåga fram.
Ute på Mälaren, som låg glimmande blank — 229 —
munalförvaltnings ledande män, journalister och för öfrigt ett stort antal personer ur olika sam- hällskretsar.
De kungliga, bestående af konun- gen, drottningen, kronprinsparet med deras söner prinsarne Gustaf Adolf och Sigvard samt prinsessan Ingrid, vidare prins Eugen, hertig- paren af Västergötland och Södermanland och prins Lennart, möttes af öfverståthållaren, arki- tekten och stadsfullmäktiges ordförande, som beledsagade, de furstliga personerna till den flaggomgifna och med kronkläde öfverdragna estraden.
Midt under de kungliga hälsningarne upp- stod några ögonblicks distraktion bland den på Borgargården församlade mängden till följd af att det kungliga luftskeppet plötsligt vaggade bort öfver taket och förtöjde vid Stadshustornets kupol.
Den mindre vanliga synen af en sådan ankarplats verkade elektriserande på folkska- rorna utanför, så att dessa stämde i med då- nande hurrarop i samma ögonblick som invig- ningskantatens första korsats intonerades på Borgargården.
Under kantatens afsjungande hade man godt tillfälle observera, hur repre- sentativt det politiska, kommunala och finansiella Stockholm på det hela taget tar sig ut.
Huf- vudstaden behöfver ej skämmas för sina ledande män och kvinnor åtminstone hvad deras utsidor angår.
Äfven det allra äldsta Stockholm var företrädt, nämligen~af vår sceniska konsts nestor herr Gustaf Fredrikson, som på fullt allvar nått den andra ungdom, skämtsamma spaltkåsörer förespådde honom, då han för ett tjugutal år sedan firade sitt 75-årsjubileum.
Sedan kantatens första del förklingat, fram- trädde stadsfullmäktiges ordförande och höll ett längre tal, hvari han redogjorde för Stads- husets skapelsehistoria och framhöll att .Stock- holm, tack vare samhällets offervillighet och arkitektens konstnärliga förmåga, fått en bygg- nad, som blifvit en ny juvel i stadens skönhets- krona, på samma gång stora praktiska behof blifvit tillgodosedda.
Han slöt sitt tal med följande ord: " Vi hälsa dig, vår stad, vår stora lifskraftiga stad med de tusen hem, där det älskas och hatas, arbetas och hvilas och där hvarje dag födes nytt lif och af- lägsnas det som är gammalt och uttjänt.
Vi hälsa dig, vår stad, som alltjämt skall tillväxa i storhet och kraft.
Här ha vi byggt dig ett hus, skapadt af allt det bästa, allt det rikaste vi funnit i oss själfva.
Vi ha murat det i tron på att också hvardagslifvet kan lefvas i känslan- af något högre.
Detta högre är konsten, den allvarliga konsten, som sträfvar uppåt med raka linjer och jämna ytor, och den muntra konsten, som hämtar sin näring af allt det brokiga och uppsluppna, som tumlar om i vår fantasi.
Vi ha velat att det skall finnas en plats, hvarest denna stads invånare få lära sig att därför att något är praktiskt, behöfver det icke vara fult, därför att något har tagit de moderna upp- finningarne i anspråk, behöfver det ej sakna själ.
Måtte här uppstå en generation, som förstår att göra fest af hvardagen och som samtidigt med att den ej spiller bort tiden på onyttigheter, söker bevara sin fantasi frisk Och naiv.
Låt staden växa omkring denna gär- ning, denna dröm, som kom i elfte timmen till en släkt, hvars känslolif hotade att stelna i traditionella former!
Och härmed anhåller jag underdånigst, att Eders majestät behagade förklara Stockholms Stadshus invigt för sitt ändamål. "
Sedan konungen i ett med kraft hållet an- förande uttryckt sin glädje öfver det stolta byggnadsverkets fullbordande och prisat den samhällsanda, som drifvit fram detsamma, för- klarade han Stadshuset invigdt och önskade lycka åt det arbete, som generationer igenom skulle komma att utföras under dess tak.
Nu afsjöngs kantatens andra del, hvarefter ceremonien var till ända och de kungliga gingo in för att taga palatset i betraktande.
På aftonen gaf Stockholms stad stor bankett i " Gyllene salen ".
VÅRDIKTER.
Spalten om böckerna.
D DET ÄR om morgonens tid — — alla höjder hvila i frid, alla skogar sofva i ro, alla fåglar slumra i bo.
Men en strimma, en gyllenklar, genom rymdernas dunkel far, och en dallrande hviskning hörs, när det sofvande vattnet rörs.
Alla alla alla i en skogar slumra i ro, blommor slå rot och gro, tankar bida sin tid vårmorgons ljufliga frid.
II.
Vi glida genom luften med svalans snabba flykt uppå vårt lätta fartyg af bambustänger byggdt.
Dess hvita vingars hvälfning vårt hjärtas maning löd och sökte klarblå eter i rosig morgonglöd.
Till Söderns blomstergårdar vår tanke ilar hän, där guldoranger rodna bland mörka oljeträn.
— Här ligga ännu isar och snö på bergens krön — där nere vinkar drufvan och blommat rosen skön.
Min älskade, hvi tvekar din vemodsfulla blick?
Känn blott hur luften rusar som ädel drufva — drick!
Har längtan icke gripit ditt blod med febermakt, när solen bådar sommarns och lifvets fullhetsprakt?
in.
Hvad sjunger lärkan, som glädtigt dansar i blåa luften där ofyan skyn?
Hvad sjunger flickan, som binder kransar af nyfödt björklöf i skogens bryn?
Hvad kuttra dufvor, hvad skria måsar, där högt de jubla till Strömmens brus?
Hvi skimra drömlikt de blåa åsar, hvars toppar glittra i morgonljus.
Ej kommer våren så ung och fager — så drillar lärkan — till Nilens strand som här, där Strömmen sin kosa drager från Mälarvikar till Saltsjöland.
Ej finns så härliga vårens nätter att hviska kärliga löften i — så sjunger flickan, så kuttrar dufvan, så jublar måsen sin melodi.
Du smeker sakta den blåa blomma, som nyss jag plockat i skogens schakt.
Och dina ögon de stirra tomma mot Söderns löften om sommarprakt Vi följa lärkan, som glädtigt svingar och sjunger lofsång till vårens land: vår fågels stora och hvita vingar vi styra åter mot hemmets strand.
IV.
Gullvifvor och violer jag binder i ditt hår.
Narcisser och konvaljer de växa i ditt spår.
Ty själf är du våren och vårens rikedom med ögon blå som sippor och doft af hägg i blom — — — Thorgny Wallbeck-Hallgren.
— 230 — ET FINNS knappt något, som gör så tyd- ligt det afgörande i den utveckling vi genomlöpt under de sista decennierna, som att studera den periodiska pressen för tjugu år tillbaka.
Jag har nyss slutat en andra genom- läsning af Sigfrid Siwertz ' nya bok De uuga och på bordet framför mig ligger en gulnad årgång af " Ord och Bild ", som bär årtalet 1909.
Jag finner där följande passus i en litteraturanmälan undertecknad Sigfrid Siwertz: " Kvinnobeundran har varit ett slående faktum i den norska litteraturen.
De norska damerna måtte haft några alldeles särskilda knep att förföra sina diktare.
I den svenska litteraturen har som bekant erbjudits en del motgift. "
Vi gamla minnas att Sigfrid Siwertz vid den tid- punkt, då de ofvan anförda orden skrefvos, räknades bland de mest lofvande och löftesin- friande af de yngre författarna.
För den nya generationen torde en kort karaktäristik af herr Siwertz ' ungdomsdiktning vara af nöden.
Den har nämligen icke, trots sin obestridliga talang, visat sig höra till det slag, som står sig genom tiden.
Det är betecknande, att den sista af Sigfrid Siwertz ungdomsböcker, som till tiden sammanfaller med recensionen i " Ord och Bild. "
bär titeln " De gamla ".
Tillsam- mans med några föregående arbeten lämnar den ett godt, men vemodigt exempel på hur man skref under en tidsperiod, som gick i trött- hetens tecken och som vi nu benämna: " Den maskulina civilisationens afblomstring. "
Det utmärkande för denna periods litteratur är föraktet för kvinnan eller sysslandet med henne som enbart könsvarelse.
Männen i Sigfrid Siwertz ' ungdomsromaner voro utan undantag gamla, oberoende af åldern, och kvinnorna ett mellanting mellan barn och knähundar med bådaderas förtjusande och för det erfordrade ändamålet oumbärliga egenskaper.
Sedan dess har kvinnans segertåg gått fram i den svenska litteraturen liksom på alla öfriga lifsområden i vårt • land, och vi hälsa i dag Sigfrid Siwertz som en af de främste bland kvinnans diktare.
Hvilka strålande kvinnokaraktärer skänker han oss ej i sin senaste bok.
Det är den nya kvinnan, sådan endast en man kan dikta henne, ty det högsta, förverkligade kvinnoidealet har alltid först blifvit till i en mans tanke.
I med- vetande härom är det som den nya kvinnan kunnat bevara den vackra ödmjukhet, som ofta fattades hennes ytligare och af smickrets virak alltför lätt berusade företrädarinna.
Efter denna genom en tacksam erinring om kvinnony- skaparen Weiniger framkallade utvikning från ämnet, skall det blifva mig en kär plikt att rekommendera för Iduns alltjämt mångtaligare läsare och läsarinnor en nyutkommen bok af synnerligen stort intresse: Vår solidaritet af Elin Wägner.
Fru Wägner kan sé tillbaka på en mångårig, framgångsrik författareverksamhet.
I - det arbete, som i år föreligger af hennes hand, skildrar hon på sitt vanliga medryckande och öfverbevisande sätt de olika skedena i kvinnans nu så lyckligt afslutade kamp för likställighet med mannen på alla områden: det rättsliga, det politiska, det ekonomiska, det moraliska och vapnet, som gaf oss segern: vår solidaritet.
Det passar inte alls illa att som rekreation efter denna kraftiga själaspis genombläddra en liten skämtsam broschyr " Herrarnes råttkrig " af signaturen Ve Victis.
Titelvignetten före- ställer en den allra prydligaste råtta, som ledes med en tråd om benet af en gentleman i smoking och lackskor.
Texten är hopsamlad ur skämttidningarnas spalter under den kvinn- liga rösträttsstridens första skede och utgöres af de roliga historier, i hvilka männen i brist på mera vägande argument mot jämlikhetssträf- vandena som oemotståndligt vapen använde
den då för tiden som axiomatisk ansedda kvinn- liga råttskräcken.
Med anledning af jubileernas och jubileums- publikationernas alltjämt ökade mängd har man haft den lika fina som betydelsefulla idén att ära fjolårets förnämsta jubilarer åttiåringarna August Strindberg och fru Ellen Key i en ge- mensam festskrift, hvars ena hälft är ägnad åt det manliga geniet, den andra åt det kvinnliga.
Största intresset bland alla de af europeiska ryktbarheter gjorda uttalanden om August Strindberg och Ellen Key har otvifvelaktigt de båda vördnadsvärda åldringarnes värdesättning af hvarandras betydelse, som de först sent, men därför icke mindre hjärtligt förmått upp- skatta.
Man tvekar för öfrigt att använda ordet åldringar i ofvannämnda fall.
Den nya kvinnan, och hvem kommer närmare hennes ideal än fru Ellen Key, blir som bekant aldrig gammal, och August Strindberg, hvars tvåhun- drade skådespel i dagarna inöfvas på den femte intima teatern i Stockholm, har för en inter- vjuare, älskvärdt mottagen i den intimare familje- kretsen, förklarat, att hans hår numera helt och hållet återtagit den ursprungliga färg, som be- kymmer och grämelse snarare än åldern under någon tid lätt blekte.
Fru Strindberg åhörde leende sin mans förklaringar, under det hon i sina armar söfde skaldens yngsta son, hvilken trots sin späda ålder i så frappant grad bär de kända Strindbergska dragen.
Om skaldens diktning numera är fri från den småsinnade bitterhet, som en tid vanställde densamma och utan hvilken den nu lyser i oförvansk- lig glans, så beror detta förhållande på, han är själf den förste att erkänna det, att han i sitt sista lyckliga äktenskap återvunnit sin så länge förlorade tro på kvinnan och genom henne på lifvet i dess helhet.
Bokförlaget " Ny mänsklighet " har utsändt ett häfte Litet äktenskapsstatistik, som med siffror visar, hvad som redan gjort sig så kännbart, att tingens nya ordning i vårt land har ökat äktenskapsfrekvensen i en grad, som för tjugu år sedan skulle synts otrolig.
Det är att beklaga, att äfven den sundaste, mest berättigade rörelse är dömd att inom sig framkalla öfverdrifter, som måste allvarligt be- kämpas af alla vidsynta och tänkande medbor- gare.
Ett utslag af denna tendens att slå öfver ligger framför mig i en broschyr med titeln " Böra männen få behålla sin rösträtt? "
af Hjal- mar Söderberg.
Med sin alltjämt lika eleganta och uddhvasså penna förfäktar auktorn här sin mening, att männen, såsom erfarenheten visat det mindre skickade än kvinnorna att lyckligt leda de offentliga ärendena och betrygga lan- dets sunda utveckling på olika områden, böra på obestämd tid eller åtminstone till dess en ny sedligt fullmålig, manlig generation hinner uppväxa, fråntagas sin politiska rösträtt.
Ehuru vi till fullo beakta författarens på erfarenhet grundade betänkanden mot den manliga röst- rätten, måste vi dock på det bestämdaste mot- sätta oss ett återgående till den tvångs- och våldstaktik, som på ett så ofördelaktigt sätt kännetecknade den forna maskulina regimen.
Åfven om genomsnittsmannen af den gamla typen ännu ej är fullt mogen för sitt värf i det nya samhället, så låt oss aldrig glömma, att det var framsynta och ädla män, som en gång undanskaffade de svåraste hindren på kvinnans väg till frihet och medborgarrätt.
Den lyckligtvis samhällsofarliga minoriteten af mindervärdiga gamla män aftager enligt naturens ordning år efter år, och bland de kvarvarande glädjas vi alltför sällan af sådana politiska och moraliska omvändelser, af hvilka Hjalmar Söderbergs egen är det icke minst lysande och vackra exemplet.
GERTRUD ALMQVIST.
August Strindberg hyllas på Dramatiska teatern.
I MIN EGENSKAP af Iduns nyengagerade teateran- » mälare i detta nådens år 1930 har jag roat mig med att bläddra i tidningarnas teaterafdelningar från seklets början och då bl.
a. naturligtvis också stött på märket " Ariels " artiklar " Från scenen och estraden " i Idun.
Så vidt af dem kan dömas var karlen på det hela taget en rätt oförarglig människa, som inte gjorde något annat ondt än möjligen gick snedt på sina egna stöflar och någon gång hudströk den dåvarande teaterkungen Albert Ranft för hans mani att ideligen spela svenska författare, medan de utländska snillena voro så godt som portförbjudna.
Särskildt var den på sin tid ryktbare satirikern Emil Norlander, efter hvilken den ståtliga Norlander- teatern i det forna Karl XIII:s torg är uppkallad, ett af den svenska scenens skötebarn och som sådant före- mål för Ariel-pennans tämligen närgångna sarkasmer.
Men sedd i historisk belysning är Ariels indignation lätt förklarlig.
Svenskarne svärmade ännu den tiden för allt utländskt, och den plötsligt frambrytande falan- gen af svenska dramaturger, som brutalt tyranniserade herrar teaterdirektörer med sina manuskript och be- stämde repertoaren, utan hänsyn för de stackars ut- ländingarne, måste naturligtvis fresta till hugg från vissa kritici.
Hur underbart ha dock inte tiderna förändrats sedan dess!
Nu gilla vi absolut ingen annan dramatik än den svenska, och i teatrarnas tideböcker skall man förgäfves leta efter ett enda utländskt författarnamn.
Brytningarna och omhvälfningarna inom det svenska samhällslifvet ha under de senaste tjugu åren varit sådana, att de satt djupa spår i svensk konst och svensk litteratur, vår dramatik har genomlefvat en re- nässans, ur hvilken framgått en rad af outslitliga mästerverk, vår handel, vår industri, vår politik, vårt skolväsen, vårt familjelif — allt har behandlats af våra trehundrafemtio teaterförfattare och deras collabora- teurer.
En af våra flitigaste dramaturger är fortfarande August Strindberg, som trots de fyllda åttio åren matar fem intima teatrar med kammar- spel af ömsom etisk, anarkistisk och futuristisk beskaffenhet, hvar- förutom Dramatiska teatern två gånger om året uppför hans nya nationalekonomiska skådespel, hvil- ka ha en alldeles särskild förmåga att elda fosterlandskänslan hos svenskarne. '
Hans senaste stycke " Skogs- människor ", som häromkvällen hade sin premiär på vår främsta tal- scen, gaf ett nytt bevis för hur starkt skalden är knuten till den jord, som han en gång i ung- domlig vrede kallade " smörgåslan- det ".
^ Skådespelet har tillkommit på beställning af den för några år sedan stiftade Skogsvårdsförenin- gen " Antipitprops " och ger i för- tätad dramatisk form en gripande bild af de svenska skogarnas ödeläggelse, som kulminerade på 1920-talet och hotade med hela landets vanhäfd.
Dramats epilog upprullar emellertid ett ljusnande framtidsperspektiv, där nya män- Fru Anna — 231 — Idun foto.
niskor i ett nytt Sverige sätta in all sin energi på skogens återuppväxt och därmed lägga grunden till ett samhälle af sundhet och kraft samt med högre ut- vecklingsmöjligheter.
Det har i allmänhet lyckats skalden att samman- smälta det tendentiösa syftet med rent dikteriska ele- ment, och - styckets hufvudfigurer, den kosmopolitiske konsuln, för hvilken Sverige endast är " en platform för hans myntkoffertar, medan han väntar på kon- tinentaltåget till Sybaritien, " och den unge forstman- nen, som utgör en personifikation af den återställande kraften, den sunda utvecklingen och kärleken till den egna torfvan, äga båda individuell gestaltning och ypperligt funna verklighetsdrag.
Konsuln spelades af hr A n d e r s de W a h l, hvars temperament med åren blifvit allt lämpligare för åter- gifvandet af blaserade och maktlystna naturer, och i den unge forstmannens roll debuterade med framgång en ung hr A x e l B r u n i u s, son till den forne konst- och teaterkritikern, numera intendenten vid National- museum, doktor August Brunius.
Konsulinnan spelades med komiskt mästerskap af den svenska scenens doyenne fru T e k l a Ah 1 a n d er, hvarförutom fru Astri Torseils dotter, fru A a g o t T o r s e l l, var charmant som en ung jägmästarinna, i vissa ögonblick erinrande om 1880-talets stjärna fru Ellen Hartman, enligt hvad gamla teaterhabituéer påstodo.
I ena avantscenen märktes två vördnadsvärda åldringar, hvilka, broderligt stödda mot hvarandra, följde föreställningen med öm uppmärksamhet.
Den ene var häradshöfding Holm, den andre herr Knut Michaelson, två oskiljaktiga teater- besökare, utan hvilka en teaterpremiär skulle sakna sin rätta festliga prägel.
Efter styckets slut hördes genom applådåskorna energiska rop på författaren.
Då ridån ånyo gick i höjden, öfverraskades publiken af att få se diktarens byst till höger på scenen, medan samtliga de uppträ- dande i " Skogsmänniskor " stodo uppställda i hyllnings- attityd och en osynlig valdhorns-sextett blåste Heiden- stam-Stenhammars " Medborgarsång ".
Sedan musiken tystnat, framträdde Dramatiska tea- terns unga tragedienne, fru M a b e l N o r r i e, och deklamerade med sin sonora röst en eldig hyllningsdikt till August Strindberg, författad af Svenska akademiens ständige sekre- terare hr Per Hallström, hvarefter ridån sakta sjönk under den hän- förda publikens bifallsyttringar.
Pre- miären varslade om en lång följd af föreställningar, hvartill såväl vår dramatik som Skogvårdsföreningen " Antipitprops " äro att lyckönska.
I veckans teaterkrönika kan dessutom inregistreras en spirituell recitationsafton, gifven af fru A n n a N o r r i e - d e V e r d i e r.
Den forna operettprimadonnan och vissånger- skan förvånar på sin ålderdoms dagar med en dramatisk föredrags- konst af hög rang, och tack vare hennes exempel med litterära upp- läsningar, börjar man mer och mer att också i sällskapslifvet låta deklamation ingå som ett led i för- ströelserna.
NILS Norrie.
FURUMO.
1.
SOMMARKLADNING SOM TILL A F BRODERADT KJOLEN ANVÄNDTS OCH TILL LIFVET HOPFOGATS MED SLÄT MUSLIN.
2.
KLÄDNING AF BLÅTT SIDEN.
D E N VARMA I VINTRAS F ÅRSTIDEN UTBYTTS FRAMVÅD MUSLIN, I ANLEDNING A F HA PÄLSBRÄMEN FRÅN MOT BÅRDER AF VÅRENS TYPISKA MED YTTERPLAGG, DEN S L Ä T A SIDENKRAGEN.
4.
FESTDRÄKT A F SILFVERKASCHMIR, BRODERAD MED PÄRLOR, STENAR OCH FISKFJÄLL.
SLÄPET DEM A F ARTIFICIELLA PÅFÅ- ÖRRA VECKAN lyftes den slöja, som hit- tills insvept parisermodellerna i dunkel, och det förunnades oss att se hvad skräddarne hemfört, och hvad som skall bli modet i vår och till sommaren.
Trots den ännu ganska svala väderleken nyttade det icke att fördröja säsongen längre, isynnerhet sedan det blef be- kant att vederbörande sett sig nödsakade fram- flytta " flygdagen " en hel vecka, på det att den icke skall komma i kollision med hertiginnans af Västerbotten intåg.
Några genomgripande förändringar visar oss icke vårmodet, det är en vacker och ändamåls- enlig fortsättning på och omarbetning af vin- terns moder.
Den litet preciösa och litet stränga genre, som brukats i vinter, lämpar sig ju icke för de tunna tygerna, men trots broderier och spetsar är dock idealet fortfarande det förnäm- ligt enkla, själfva grundlinjen af kläderna.
Man kan inte annat än vara glad åt detta, med den utveckling industrien och klädkonstens teknik tagit under de senaste åren är det alldeles nöd- vändigt att vi alla göra gemensam sak för att bibehålla de lugna och hela linjerna hos våra kläder, vi orka helt enkelt icke gå allt för ut- styrda.
Och detta vittnar godt om den utveck- ling och höga smak, som för närvarande råda här hemma och ute i stora världen.
För en- dast tjugu, femton år sedan var det ett bra långt steg mellan Stockholm och Paris i smak- frågor, här hemma kopierade man naturligtvis på en prick Paris, och gjorde det utomordent- ligt bra och säkert, men stockholmskorna ägde icke samma inre förutsättningar som parisiskan för att bära toaletterna, och framförallt för att glädjas åt dem så som man förstod att göra det sö- derut.
Det skall mycket kultur och ganska mycket A F MAKRAMÉ OCH BRODERIER FRANSAR.
SOM VOLANGER AF SLÄT ATLAS.
DIA- SAFIRER.
tradition till för att en generation skall förunnas glädjen af en ut- bredd " folie d ' object ", och för att den skall veta att utan öfver- drift och utan att åsidosätta viktigare ting verkligen kunna tillämpa denna kulturprodukt äfven på klädedräkten.
Ytterst baseras ju all verklig klädlyx på ett lands kulturella ståndpunkt.
Med klädlyx menas icke öfverlastning, och det äro våra nuvarande moder ett godt exempel på.
De äro i hufvudsak enkla och storlinjiga, de äro utslag af in förfinads smaks behof af lugna och förståeliga linjer, hvilka icke trötta eller irritera ett känsligt öga genom enkonsekvens eller ständiga, enerverande aibrott i lin- jerna.
Tekniken och prakten få istället ta ut sin rätt på sina gifna platser, i vinter har det mestadels varit på framvåden och på lifvets bröststycken, detta ha vi äfven nu kvar, men en tvättklädning lämpar sig ju frestande väl att helt öfver broderas, och man får nog se en massa mästerverk i den genren.
Vinterklädningarnas lösa underärmar (tänk att det verkligen funnits en tid, då damerna hvarje mor- gon under ett par tre säsonger stucko sina hvita armar in i samma aldrig tvättade och alltid otvätt- bara klädningslif, ofta med mycket trånga och åtsittande ärmar) förlora sitt berättigande, när hela dräkten blir tvättbar, men de ärran gement som den hvita fina underärmen gifva anled- ning till, bibehållas ofta som ett garnityr, så som exempelvis skett på den hvita broderi - klädningen här ofvan.
I öfrigt framgå ju de olika mo- dellerna af teckningarna; vi komma förmodligen i nästa nummer att som extra bilaga lämna en kine- matografisk framställning af hur den nyaste öfverkläd- ts i I ningen skall förfärdigas.
I / JL- J J ^ GWEN.
