# ID: svediakorp-per1855
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,394
# sentences: 840
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


SÖNDAGEN DEN 31 OKTOBER N:R 44 (1191).
22:DRA ÅRG.
1909.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: J O H A N NORDLING.
xro UT5TAILER I JUSTUS STOCKHOLM lyMDEGÅRD Solen purprar kullar och fält som i land- skapen från Kulla- berg, gamla skånska stugor lysa med varm glans i solbranden, och när konstnären, längtat efter ännu mera lysande dagrar,, har han rest ned till Italien med dess pin- jer, lagunerochbländ- hvita murar under djupblå, soldrucken himmel.
Alla italienska du- kar förete dock ej en sådan ljusverkan.
En och annan är till och med rätt nykter i färgbehandlingen och kan i hastigheten tagas för ett svenskt motiv.
Intressantast bli i alla händelser de skånska taflorna.
De ha icke Norlinds mystiska dunkel öfver sig, icke Gummesons kontemplativa ro, de äro öppna, lätta i tonen.
De ge Skånes skuggfria sommardagar, då landskapet befinner sig i sitt sorglösaste lynne.
Några heminteriörer, varma, trefna och fyllda af sol eller lampsken, fullborda samlingen, som lämnar ett alltigenom liffullt och veder- kvickande intryck.
EN SKÅNSKA konsten gör sig alltmera hemmastadd i Stockholm, och in- gen konstvän kan an- nat än glädja sig åt denna invasion, efter- som den tillför oss en landskapskonst af betydande värde och ofta af påfallande ori- ginalitet.
Det skånska landskapets skönhet har det stora flertalet uppsvenskar vanligen en mycket skef före- DET LIDER MOT AFTOPIEOi ställning om.
Att ett slättland kan vara vackert vilja de ej gärna gå med på.
Själf anser skåningen na- turligtvis sin bygd som den vackraste och ler åt stockholmarens i hans tanke besynnerliga hänförelse för yttre skärgården med några stormvridna tallar på en klippa.
Men alla jämförelser å sido har Skånes natur ett smekande behag, hvilket de skånska målarne återge med en känslighet, som vittnar om, hur väl de äro förtrogna med sitt landskaps karaktär.
Justus Lundegård, hvars utställning nu pågår i Konstföreningen, framhäfver i första rummet det koloristiska hos denna sydsvenska natur.
D El • — - ^Ja - 4 * * » ' « &amp;.
i * » » * Si??
* ' ^; « - " * ?EF«Ä£Ä;: 1 * ^ " ' * • EFTER STORMEm - * ' X^feli A. Blomberg foto.
517
j ÖR LÅT OSS SAGA tio är sedan skulle det nog synts lika hopplist — om än mycket mera önskvärdt ... °?
h nödvändigt — att pä sex är bilda 150 kvinnliga rösträttsföreningar som att lyfta jorden ur dess elliptiska bana.
Den malmedvetna kvinnorörelsen skall nog dock en dag nå sin dröm att bildligt taladt.
andra " världens gäng ", och som ett obestridigt faktum föreligger nu den 150:de rösträttsföreningen, som i dagarna badats i Tierp af fröken Sandbom.
Och sedan dess har man därtill hunnit ännu ett sty eke pä vag mot 200-talet i och med de nyaste föreningarna, den 151:sta och den 152:dra, som bildats i Hellekis och Arnas af fru Jenny Veländer.
Osökta jämförelser mellan den kraft, som utvecklas hos kvinnan på vär ^vinjett här ofvan och den professorskan Ann-Margret Holmgren, pioniären, och hennes efterföljerskor gif vit prof pä erbjuda sig också vid låsningen af följande artikel.
ANN MARGRET HOLMGREN D ET VAR HÖSTEN 1902.
Rösträttsför- eningar voro bildade i Stockholm och Göteborg.
Därvid tycktes föreningsbildandets möjligheter afslutade.
Hvart man skref i öster och väster, i norr o * h söder, fick man endast nej på alla uppmaningar att starta rösträtts- föreningar.
Det var tydligt, att öfverallt behöfdes hjälp utifrån, om det skulle blifva något af.
Upp- lysande och väckande föredrag voro oundgäng- ligen nödvändiga för att rörelsen skulle kunna ta fart.
Men ingen öfvad talare fanns, som hade tid &lt;eller var hågad att resa ut.
Ej heller var för- •eningskassan försedd med pengar till reseunder- stöd.
Den som skulle resa finge göra det på egen bekostnad.
Hvad var att göra?
Då kom en anhållan från fru Friggä Carlberg, ordf. i Göteborgs F. K.
P.
R., till undertecknad att på förenin- gens första möte hålla ett offentligt föredrag.
Visserligen föreföll det mig omöjligt, att jag med framgång skulle kunna hålla ett föredrag, men jag beslöt att våga försöket.
Och efter några veckors arbete var föredraget färdigt i god tid före mötet.
Experimentet lyckades öfver förväntan.
Föredraget slog an, och man bad mig att hålla det omigen på Högskolan några dagar därefter.
Detta uppmuntrade mig och jag skref till en vän i Borås och bad henne skaffa mig lokal där.
Så skedde.
Publiken var fåtalig, men jag var stolt att se nigra jurister bland mina åhörare.
Alla ansträngningar att där få en förening bildad strandade emellertid.
Ingen ville bli ordförande.
Inga böner hjälpte.
Senare har det dock lyckats fru Frigga Carlberg att till ordförande vinna fru Odencrantz, som i dessa dagar äfven valts till stadsfullmäktig — Sve- riges första kvinnliga stadsfullmäktige.
Däri- från styrde jag mina steg till Karlstad.
Där fick jag en förstående och vacker kritik i pres- sen.
Och den blef mig till stort gagn.
Modet växte och jag började förstå mig på, hur man skulle gå till väga.
Så planlade jag en liten turné i några af Södermanlands och Upplands städer.
Mot all förmodan hos mina hjälpare på dessa platser vanns en afsevärd skörd af föreningar, inom ett par månader.
Egentligen var det nog så, att folk på förhand alls inte ville ha något rösträttsföredrag.
På de flesta bref med begäran att få komma sva- PÄRMAR rades, att i den staden fanns intet intresse ' for omöjligt att få en ordförande, hvarför ingen saken o. s. v. Så mycket nödvändigare fann förening bildades, men ett trettiotal kvinnor jag det då att resa, och hur det var, fick jag antecknade sig dock som vunna för saken.
till sist alltid tag i något gästfritt hus, där Flera år senare var tiden mogen för en jag bodde och där man gaf mig nödig hjälp F. K.
P.
R. äfven i Kristianstad efter föredrag med anskaffande af lokal m. m. af fru Tonning.
Pressen gaf mig nu liksom senare det ypper- Det var i det hela nästan ofattligt, hur fort sta stöd.
Från yttersta högern till yttersta människor blefvo öfvertygade om det riktiga vänstern hade tidningarna idel vänliga om- i att äfven kvinnor finge rösträtt.
Det hände dömen om mig.
Ingen ett ondt ord.
Ej ens ej en enda gång, att icke ett antal kvinnor om den sak jag förfäktade.
HärTör står vår efter föredragets slut antecknade sig som vil- rörelse i stor tacksamhetsskuld till hela lands- liga att ingå i en eventuell förening.
Svårare ortspressen.
Hade den intagit en.
annan håll- var det sedan att förmå någon att åtaga sig ning, vet ingen hur frågan nu stått.
det ansvarsfulla värfvet att vara ordförande.
Nu gjorde jag på vintern 1903 en turné På den klippan standade föreningsbildandet ofta.
genom flertalet af södra Sveriges städer.
Också Senhösten 1903 tog jag itu med Norrland.
den med en rad F. K.
P.
R. till följd.
Lund Alla städer som hade järnväg ingingo i planen och Hälsingborg hade dock redan bildat F. jämte några andra större centra, såsom Sollefteå, K.
P.
R.
Boden, Gällivare, Malmberget och Kiruna.
Svårigheterna blefvo emellertid större och Det var ett ändlöst skrifvande, innan allt större, sedan jag uttömt hela min bekantskaps- detta blef klart.
Både mörker och köld hade krets i landsortsstäderna och nu måste vända hunnit komma.
Och från alla håll här nere mig till vildt främmande personer med en ödmjuk afrådde man en så riskabel resa, riskabel ej anhållan, att de ville skaffa mig en gästfri bo- minst på grund af nyligen timade oroligheter stad och för öfrigt åtaga sig en massa ound- på den nordligaste banan bland resande järn- vikliga bestyr.
vägsarbetare.
Men risken fick tagas.
Eget nog fick jag i regeln jakande svar, om Emellertid, allt gick lyckligt.
Och Norr- också alltid åtföljdt af stora tvifvel om att det land befanns vara en förträfflig jord att så i. skulle komma några åhörare.
" Saken var inte Vakna, intelligenta, själfständiga människor populär. "
" Herrarna i staden äro emot den, mötte jag öfverallt.
På de flesta ställen hade damerna äro likgiltiga. "
" Vi afråda er från jag flera hundra åhörare.
Endast i Kiruna var att komma. "
Så ungefär lät det från alla håll.
publiken ej stor och till största delen bestå- Med förvåning mottog jag därför ett bref ende af män.
Där liksom i hela det öfriga från fru Tonning i Ronneby som skref, att hon Sverige rönte jag en rent rörande gästfrihet nu var angelägen om att få mig till Ronneby.
och vänlighet.
J a g trodde inte mina ögon.
En plats där Hade man på förhand kanske ogärna tagit man önskade att få ett rösträttsföredrag!
Det emot den främmande och påträngande damen, var ju tecken och under!
Med glädje instop- var man sedan undantagslöst så mycket mer pades så, trots stort besvär, Ronneby mellan välvillig och tillmötesgående.
Karlskrona och Kristianstad.
Större gästfrihet än som understundom ut- Till Kristianstad hade det f. ö. suttit hårdt öfvas i Sverige torde i intet annat land kunna åt att få komma.
J a g underhandlade mäd hof- presteras.
Det är med rörd tacksamhet jag predikanten Flygare.
Han beklagade, att ingen dröjer vid de många vackra minnena från de i den goda staden brydde sig om den behjär- hem jag fick gästa under mina resor, jag lärde tansvärda saken.
Han hade hört sig för på mig att beundra den svenska kvinnans stora flere håll, i olika kretsar, men endast fått blek- plikttrohet, hennes duglighet i hemmet, hennes lagda nej, och kunde således ingenting vidare hjärta och hennes mottagliga sinne.
göra.
Det var synnerligen viktigt för mig att få J a g skyndade att i bref utveckla det högst bo i familjer.
Därigenom gafs mig tillfälle att nödvändiga i att jag i en så likgiltig stad sammanträffa med en hop folk och att påverka finge göra ett väckelseförsök.
Han blef be- dem.
Och därigenom fick jag hjälpare att vekt af min " oförnuftiga entusiasm ", upplät skaffa åhörare till föredragen, hvilket i början flickskolans lokal och förhjälpte mig med mycken icke alltid var så lätt.
möda till en god publik.
Visserligen var det Jag minnes en gång, när jag vid ankomsten .Idun 1908 och föregående år tillhandahållas till följande priser: Kunna erhållas i nfirmaste bokhan- Iduns pärmar, röda med guldtryck .. 1: 50 del eller direkt från Iduns expedition, Iduns Romanbibliotek, röda eller gröna 0: 50 om rekvisition och likvid i postanvisning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
S18
D&amp;^J till en liten stad möttes af den bedröfliga ny- solen stod som ett rödimmigt klot öfver m e - heten, att troligen just ingen ämnade besöka tropolen.
Parkernas torrskrumpna blad rördes- föredraget.
Då var ej annan råd än att använda icke af en vindfläkt.
Seinen luktade, och åkar- de få timmar som återstodo med att uppsöka hästarne med sina halmhattar arbetade sig tungt stadens främsta familjer och med böner förmå Skiss för Idun af W a l d e m a r S w a h n.
fram i denna ångande bakugn.
Långsamt rullade dem att lofva komma.
Ur hus i hus.
friherrinnans gummihjul ut mot Boulogneskogen.
(Forts, och slut.)
Det blef folk.
Och det blef liflig teckning Insvept i ett svall af spetsar och med varma med borgmästarinnan i spetsen, och en förening ASTÄN DE stackars djuren voro kraftlösa reflexer af den högröda parasollen öfver sitt bildades på fläcken.
Man kunde ej begripa, af hunger och törst, beredde de sig att trötta, vackra ansikte låg hon tillbakalutad mot att man ej förr insett behofvet af rösträtt för försvara husbondens kropp mot de plötsligt landåns sidendynor i ljuft dåsig mattighet.
kvinnan.
uppdykande inkräktarne.
Först när Matti, ska- Men bakom ekipaget i sufflettens skugga sprungo Mycket vore att tillägga om hur det var i kande liksom i frossa af den starke mannens de båda lapphundarna, flåsande med hängande början — tusen svårigheter att förtiga.
Därom fortviflan, dök upp bredvid sin herre, kröpo de tungor och släpande svansar.
Flanörerna vände kunde skrifvas volymer.
båda gula åter ihop på hvar sin sida om den sig om och sade: Ah!
Quels petits jolis re- Men hur är det nu?
Nu kommer snart sagdt liflösa kroppen.
Under ett sakta kvidande sågo nards domestfques!
Småbarnen klappade i hän- dagligen bref till Landsföreningen med anhållan de upp mot husdrängen med sina sorgsna ögon, derna åt gulpälsarna med de yfviga svansarna, om rösträttsföredrag.
Hade man mångdubbla hvilka tycktes säga: Förstår du, hvarför han och parkvakterna stodo länge och sågo.
efter antalet talarinnor att utsända, så blefve de mot- gick bort från oss?
Hvad skola vi taga oss uppenbarelsen, medan de mumlade något i tagna med uppräckta händer.
Det finns knappt till nu, stackare?
Och liksom för att antyda, mustaschen om de amerikanska dollarprinses- en plats, där man ej gärna vill ha ett föredrag att det enda som nu återstod dem var att hålla sornas tokiga påhitt.
.
.
om den aktuella frågan.
Den omfattas numera ihop alla tre, började de sakta vifta med sina Så kom hösten, och snart stodo bulevar- icke blott af tolftusen medlemmar af F. K.
P.
R., lurfviga svansar.
dernas trädrader som risiga kvastar mot den men äfven af en stor del af den öfriga allmän- Men det blef icke så.
gråa himlen.
Alla tecken tydde på, att kölden, heten.
Öfverallt önskas upplysning, de s. k. sam- Deras vägar skildes åt.
Matti flyttade hem en släng af den nordiska kölden, skulle hålla hällskurserna med valöfningar m. m. ha mottagits till sin gamle far i Lahtis, och hundarne gingo sitt intåg i fransmännens hufvudstad.
med stor lifaktighet, där de kunnat anordnas.
i arf till den döde skaldens systerdotter, som En dag hade friherrinnan förmiddagsmottag- Rösträttsföreningar bildas själfständigt här och var gift med en svensk diplomat.
ning.
De kinesiska kopparnes klirr, sidenets där i landsorten utan minsta påstötning från Karhu och Tuulikki fingo nu utbyta Tiirismaas frasande och parfymernas ångor fyllde rummet rörelsens ledare.
kristallklara högluft och tysta vidder mot Stock- med denna stämning, som är de förnäma da- Med ett ord, ingen kan längre klaga öfver holms gråa gator.
Det gick dock icke så lätt mernas lifsluft.
De båda lapphundarne lågo bristande intresse.
Men väl kan man klaga att vänja in dessa naturbarn i nya förhållanden.
med nosarne borrade in i isbjörnsfällen fram- öfver bristande offervillighet af pengar och Länge gingo de omkring skygga och hängande.
för cheminén.
Det var liksom ville de i den krafter och tid af de många, som verkligen ha Allt som mötte dem var så nytt och underligt.
döde jättens hvita päls finna en liten fläkt att förfoga öfver dessa förmåner.
De offér- Aflägsna släktingar med oanad skapnad kommo gömd från de trakter, mot hvilka deras blod villigaste äro de som ha minst, de för hvilka och rusade på dessa fränder från fjärran fjäll- ropade.
Då var det plötsligt, som om något hvarje liten penningsumma betyder en försa- bygd.
Oväntade lukter stego upp från de be- främmande och dock så bekant svepte genom kelse, de som ej ha annan tid att skänka åt synnerliga stenmassorna, mellan hvilka männi- rummet.
En lukt som trängde igenom mes arbetet än sin hvilotid.
skorna trängdes.
Framsusande och tjutande délices och rivierarosornas doft, ett budskap som Ett beundransvärdt exempel härvidlag har farligheter mötte öfverallt.
Likt två bortkomna kom ett par hundhjärtan att sprängande klappa.
fröken Thorhild Malmberg gifvit.
Två somrar landtisar tassade de fram bakom sin nya härska- Samtidigt lyfte de vädrande sina nosar, och så å rad har hon offrat sin semester och vandrat rinna, som hade ett uppöfvadt öga för naturliga med ett skutt voro de vid fönstret.
Men det till fots hundratals mil för att sprida kunskap effekter och därför mycket väl visste, hvilket var för högt.
Småtjutande och darrande af om saken och för att bilda föreningar.
uppseende hon, den sydländskt mörka skönhe- ifver väntade de, att uppmärksamheten skulle Hvarför försöka sig ej långt flera kvinnor ten, skulle väcka i sällskap med dessa nordiska vända sig mot dem.
Hvad går åt hundarne?
som talare?
Jag är viss om, att det skulle gulpälsar.
De båda hundarnes skygghet och undrade friherrinnan och sväfvade fram för att lyckas för ofantligt många, blott de vågade för- omedvetet förnäma indolens höjde dem genast utforska anledningen.
Hon böjde undan den söket.
Goda förutsättningar finnas hos en stor till en rangplats bland gatans sevärdheter.
hvita skjutgardinen.
Men själfva kände de sig bara bortkomna och mängd, som blott sakna själftillit.
— La neige!
ropade hon inåt rummet.
Hvarför insända ej de som ha pengar, oom- olyckliga.
Tiirismaa, det stolta, stora, vilda Oh!
La neige!
ljöd ekot i alla tonarter.
bedda, större och mindre summor till Röst- Tiirismaa lockade dem oemotståndligt.
Ofta när Och verkligen.
Det yrde hvitt på bule- de lågo och kurade på den röda smyrnamattan rättsbyrån i Stockholm t. ex. till gratissprid- varden.
En kraftig nordan sopade in mellan, ning af upplysande skrifter?
Hur mycket godt i hallen, medan vinden sjöng i kaminen, tågade husraderna.
Huttrande sökte vandrarne skydd!
minnena från de stora vidderna in på dem.
skulle ej därmed vinnas!
i spårvagnar, droskor och portgångar.
D e I hvarje litet hem borde flygblad om kvin- Deras längtan utlöste sig då i små kvidande sista höstlöfven rullade längs marken som en nornas rösträtt och hithörande ämnen blåsa in skall, hvilka i hög grad irriterade legationsrå- hop jagade råttor.
På ett par minuter var genom dörren utan besvär och kostnad för det, som låg under behandling för en neura- det nästan tomt därute.
Glömska af s: n upp- stenisk åkomma.
mottagaren, då kunde vi hoppas att snart se fostran började nu Karhu och Tuulikki kraftigt en ökad allmänanda hos kvinnorna.
Och de Karhu hade svårast att afpassa sig efter de skälla, medan deras ögon och svansar tiggde skulle ej behöfva känna sig osäkra och främ- nya förhållandena, Tuulikki med sin nyfiken- och bådo.
Så fick då betjänten befallning att mande inför utöfvandet af den kommunala röst- het och sitt mera lättrörda hjärta tycktes där- föra ut de båda " vilddjuren " i det barbariska rätt, de redan äga.
emot så småningom fur-.a sig, icke minst på vädret.
Tack vare rösträttsföreningarne har kvinnor- grund af den hyllning, som ägnades henne af När skallet dött i trappan, sade argentinska nas deltagande i de kommunala valen blom- den finare släkten, ett faktum som var ägnadt sändebudets gemål något mycket litet djupsin- strat upp på de orter, där sådana finnas, men att djupt såra stackars Karhu.
Men han öfver- nigt om hembygdskänslan till japanske lega- det är ej nog.
gaf aldrig sin kära mamma, så att när denna tionssekreterarens lilla dockfru.
Men det gjorde Vi behöfva ISO F. K.
P.
R. till och åter lättsinniga varelse gaf sig i väg utåt Litl-jans- ingenting, att uttrycken voro uttuggade och 150.
Och vi behöfva pengar och åter pengar skogen med ett koppel eldiga beundrare efter fadda.
Två par melankoliska svarta ögon för- till upplysning.
sig, såg man Karhu lufsa efter med mörk upp- stodo hvarandra, och det var hufvudsaken.
Men framför allt — vi behöfva flera varmt syn.
Finkänslig som han var, ingrep han dock Lady Platt åter, som älskade Montreux om talande tungor, mer nit och mer hänförelse i aldrig för att försvara några förmenta rättighe- vårarne, Egypten om vintrarna, Paris om hö- arbetet för vår stora sak hos flertalet med- ter, utan åtnöjde sig med att aldrig förlora den starna och Scheweningen om somrarne, för- lemmar.
hvita svansspetsen ur sikte.
kunnade med sin kalla släpande stämma att Och till sist ett tack till fröken Anna Sund- Emellertid blef legationsrådet plötsligt för- hon icke kunde förstå, att begreppet födelse- bom och till den energiska Gäfleföreningen, flyttad till Paris, och som friherrinnan ansåg, bygd kunde bringa icke bara folk utan äfven som utsände henne att i Tierp bilda den 150:de att de gula hundarne voro en oundgänglig del oskäliga djur så där ur fattningen.
Hon var rösträttsföreningen.
af hennes promenadtoalett, fingo de följa med född på en ostindisk ångare, just när Englands ANN-MARGRET HOLMGREN till världsstaden vid Seine.
En isbjörn kunde hvita klippor sköto fram ur diset, men hennes f. Tersmeden.
icke plågas mer i en menageribur än dessa den barndom hade förflutit på ett gammalt slott i kalla nordens barn, då de nu tvungos a t t Sussex.
Hon kände aldrig någon längtan efter vandra på bulevardernas heta asfalt.
Augusti- det där dimlandet, där hon alltid fick luftrörs- En historia om två lapp ' hundar.
F Använd endast KOCKUMS PANSAR-Bmaljerade GJUTNA GRYTOR.
Giftfria.
Solida.
— 519 KALMAR ANGKVARNS A.-B:S ^verkad på landets modernaste stärkelse- K A I M A R * • » - » - » e * fabrik, utmärker sig särskildt för hrlt- w^y \ t^i^ir %.t \ i.
m a - RISSTARKBLSE bet&gt; renbet och s £ r Täl80r&lt;; era&lt;1 fca.
n e8 riket.
t i?
hela - lare. —?
- - 08 h T a l 1 e O B S.
I G u l d m e d a l j 1 L o n d o n 1906.= » pecerihand-
g^ * ^J katarr.
London var dessutom för smutsigt och pretentiöst och landsbygden öfvermåttan horri- bel.
När hon hade sagt detta, tystnade hon, ty hon hade fått syn på den unge svenske be- tjänten, som stod i dörröppningen med lakans- hvitt ansikte och skakade.
— Hvad har händt, Josef?
Friherrinnan sparkade undan sitt släp och tryckte spetsnäsduken mot munnen.
— Herre Gud, friherrinnan — di har kört öfver honom.
.
.
ligger där nere så stel som en död råtta.
.
.
Det syns inte något på ' n, men vagnen gick rakt öfver magen — eller kanske r ' et var ryggen.
.
.
Tuulikki står och slickar na .. s päls och morrar, när man kommer nära ...
Dom var så glada, friherrinnan, när di luktade snön, att di voro som yra i hufvu- det.
.
.
hoppade och skällde så.
.
.
har aldrig sett dom så muntra.
.
.
och snön yrde och så.
.
.
ja, så kom där en spårvagn, och karlen såg honom inte.
Den klämtade, men det stackars kräket sprang rätt emot honom med nosen i vädret som ville han.
.
.
ja, gudvet, hvad han ville.
.
.
och så.
.
.
ja, det var förskräckligt.
.
.
men jag rår inte för det, goda friherrinnan!
Den lille betjänten snyftade till.
Han glömde för ett ögonblick, att en tjänare i ett fint hus inte får visa några känslor.
Han grät en skvätt som ett godt barn och torkade sina varma tårar med afvigsidan af handen.
.
.
Karhu blef begrafd på den fashionabla hund- kyrkogården, där dyrbara marmormonument tolka rika människors saknad efter dyrkade fyrbenta älsklingar.
Tuulikki magrade hastigt efter Karhus bort- gång och gick och hängde med något oändligt sorgset i sina stora svarta ögon.
Le petit re- nard, som kvarteret kallade den gula lapphun- den, släpptes hädanefter aldrig ut på egen hand, utan fick följa sin härskarinna, ledd vid en silfverkedja och med en kokett krusflors- rosett i nacken.
Detta var för mycket.
En morgon, när frosten glittrade på bule- vardernas asfalt, stal sig Tuulikki ut och kom icke igen.
Man annonserade och gjorde dyr- bara efterforskningar — allt förgäfves.
Djuret tycktes uppslukadt af miljonstaden.
Men ett par år därefter hittade en drefkarl ett gulpäl- sadt kadaver i parken vid Rambouillet alldeles i en uthuggning, hvarifrån blicken öfver slättens dimmor famnar ett aningsfullt fjärran.
Några dagar därefter gick genom parispressen en notis, som visste förmäla, att man på presidentens jaktmarker hittat en död räf af ovanlig storlek och skapnad.
Tuulikki står nu i glasskåp på statsmuseets zoologiska afdelning och demonstreras som en naturens nyck.
r~ Bland miljardörer och " skyskrapor ".
V,^ VV V-;; ': --: &gt;A- En svensk dams intryck .^ af New York ' societeten.
intagen lunch skynda vi alltså till Metropolitain, Operahuset.
Till det yttre fult, men salong och scen stor- artade.
Farrars spel, isynnerhet i dödsscenen, var utmärkt, och hennes röst och utseende som alltid mycket tilltalande.
Operan gafs i sin helhet utomordentligt väl.
Det är också de .. största dragningskraft New York äger.
Här liksom på restaturanten uteslu- tande damer.
Knappt ett manligt väsende syntes.
Efter operan begåfvo vi oss till vin- terträdgården i Plaza hotell, där alla mondäna damer samlas till " five o ' clock tea ".
Återigen musik och eleganta toaletter.
Vid 7-tiden — dinertimmen — åka damerna hem till sina män.
Dessa få då sola sig ett par timmar i sina fruars åsyn.
Ja, sådan är den amerikanske mannens lott!
(Forts. o. slut) Huru de a m e r i k a n s k a d a m e r n a t i l l b r i n g a s i n a förmiddagar.
ET FINNES ingen kvinna i värl- den mer nöjeslysten än amerikan- skan.
Detta är ett faktum, och det finnes intet, som de sätta högre än " to have a good time ".
Jag vill just ej rekommendera de amerikanska kvin- norna till hustrur eller såsom mödrar.
Deras mesta tid är upptagen af bridge, till och med på förmiddagarna, samt lunch i sällskap med goda vänner på restauranter eller i hemmet samt af matinéer på teatern.
Jag blef flere gånger inbjuden till förmiddagsbridge, men jag svarade alltid afböjande.
En lunch på Sherry — damernas paradis och restaurant par preference — fres- tade mig likväl.
J a g afhämtades af en väninna med en elegant automobil.
En liten bedå- rande kupé, med speglar inuti och ett blomsterglas fylldt med orkidéer.
Min väninna bar en mycket fantastisk toalett under sin eleganta päls.
En galdbro- derad klädning i empir, som smög sig väl utmanande efter hennes gestalt.
Därtill en kastrullformad hatt med breda brätten, allt af guldbrokad, samt långa hvita paradisfågelsfjädrar.
I allmänhet kläda sig dock de ameri- kanska damerna mycket smakfullt och väl samt äro ofta bedårande vackra.
Nåväl anlända till Sherry, slogo vi oss ner i den stora matsalen, uppfylld nästan uteslutande af damer.
Visserligen syntes en och annan herre, men de flesta äro vid denna tid upptagna af business i down town.
Stim, sorl och glädtig musik möta oss.
Önskar ni en " cock tail "?
frågar min värdinna.
Jag ser undrande på henne. "
J a, många af mina väninnor, " säger hon, " börja lunchen med en cock tail. "
Vi inskränka oss emellertid till hvitt vin, ostron, kyckling och smultron.
Det är verkligen intressant att kasta en blick på alla de vackra damerna omkring oss, bland hvilka min värdinna ej utgör ett undantag.
Och hvilka smycken!
Jag ser t. ex. vid ett D LUS!
E t t drawing r o o m.
bord mrs R. Vanderbilt med sin irländska friska typ, mrs J.
J. Astor med sina aristo- kratiska drag, mrs P.
Lydig, känd för sin vackra dekolleté, miss Townsend, en af de skö- naste debutanterna etc. Dock är detta ej juve- lernas rätta timme; det är på en operakväll man ser miljardörskorna i hela deras glans, med större och smärre briljantdiadem på håret och långa briljant- och pärlkedjor, som räcka dem till knäna.
Det var vår afsikt att efter lunchen bevista en matiné på Operan.
Man gaf Bohéme, med Geraldine Farrar och Bonchi, hvilken nästan öfverträffar Caruso.
En enastående varm och klingande hjältetenor har denne lille italienare.
Han är en mycket stor favorit i New York.
Efter Nagraj äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta j priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot Insändande af nedannSmnda be- lopp till Expodltlon&amp;n af Idmn, * 2 t e, erbaTles inom Sverige P .rt 0 M«, Stock- Idun 1892 • Idun 1893 (n:r 1 felas) Idun 1895 (utan julnummer) Idun 1903 (med julnumret) Idun 1904 (med julnumret) J Idun ™ Ä 1905 K (med = julnumret, e ^ « n:r l T 28 « " felas) » «£5 — 520 — 2: — 2:- 2: — 4: — 5: — 5: — K 50 " Hvad menas med inbjudning till ett drawing room? "
frågade jag en dag min make.
" Det äger rum om 14 dagar. "
" Well, " sade han, " det är ett väl- görenhetsverk.
En massa damer ställa sig i spetsen, och så ha de en glad supé, musik, deklamation och dans fyra gånger eller så på vintern i olika familjer.
Dessutom ge de stora årsbi- drag, som tillfalla de fattiga! "
" Ska man vara elegant? "
" Naturligtvis, stor toalett.
Där blir ett par hundra personer. "
Mycket riktigt: mrs M-s salonger voro till trängsel fyllda, då vi inträdde kl. 10 på kvällen.
Sedan vi stående ha konverserat en stund, hvarunder bjöds ananas bowl i glas, ordnades i hast några stolsrader i en stor lysande sal, och vi slogo oss ned för att höra sång.
Jag blef strax ganska öfverraskad att se en norsk bondflickedräkt och höra en norsk stämma, som sjöng Grieg.
Ej för omusikaliskt.
Det var en fru eller fröken, som man fiskat upp såsom något originellt.
Därpå följde föredrag af en ung danska, som på flytande engelska, Idun 1907 (med julnumret) ....... Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett.
Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas fl: — 0:20 0:20 0:50 LAS!
fast hon ej längre än ett hälft år vistats i NewYork, höll föredrag om Grönland.
Mycket piggt och bra gjordes det.
Så uppfördes några solodanser af en ungersk danserska; därpå följde deklamation af en amerikan.
Sedan åter sånger af Grieg; och så var det slut.
Alla ville höra mig tala med — som de trodde — mina landsmän.
Jag frågade då norskan, hvarför hon kommit till Amerika.
Hon hoppades kunna slå sig fram på sin röst och hade storartade framtidsvyer.
Vid 12-tiden serverades supéen.
Mina da- mer, jag ber få påpeka dess enkelhet.
Sand- wiches, hönsmajonnäs samt glass och därtill en vinbål!
Efter kaffet tråddes dansen med lif och lust af både gammal och ung; ingen syntes blaserad.
Vid 3-tiden bröto vi upp.
Då stod glädjen ännu högt i tak.
" Hvarför inför man ej drawing-room aftnar i Stockholm?
Det borde man göra, " sade jag på hemvägen till min man.
En middagsbjudning.
Nu vill jag beskrifva en amerikansk middag.
Inte precis att de amerikanska middagarna skilja sig så obeskrifligt mycket från våra egna härhemma, men det finns ju alltid ett visst " special " för hvarje land.
Vi voro inbjudna till miljardören S. på en mindre diner, med teater efteråt.
Det skulle endast bli en intimare krets.
Jag tog natur- ligtvis i alla fall min bästa pariserklädning på.
Vi anlände och passerade flere gula, gröna, hvita salonger och kommo så till den blå, och där sväfvade värdinnan oss till mötes i en blek- blå chiffongempir-klädning med en stor blekblå chiffonghatt, som klädde hennes pikanta ansikte, hvilket tack vare smink och en rödblond chevelyr såg mycket ungdomligt ut.
Hennes unga dotters toalett var anspråkslösare, och hon hölls i bakgrunden af sin mamma.
Jag blef något förvånad att värdinnan — hemma hos sig — mottog oss i hatt, men den klädde henne, och hvad gör ej en amerikanska för hvad som klär?
Sedan gästerna anländt, serverades dinern i en mycket originell och vacker matsal.
Rum- met var alldeles rundt, bordet rundt, hela rum- met dekokeradt i hvitt, och midt på bordet en kolossal ' silfverkorg med hvita rosor!
Belysnin- gen, som var mycket dämpad, bestod af små på bordet stående elektriska silfverlampor med skära skärmar.
Ofantligt fördelaktigt för da- mernas hy!
Matsalen var deliciös.
Alla förnämare hus ha franska kockar.
Af rätterna påminner jag mig särskildt en fiskrätt, som är egen för New- York, kolossalt dyrbar och mycket välsmakande; den heter plank shad.
Efter middagen gjordes uppbrott för teatern.
Jag vill påpeka, att jag aldrig hört några tacksamhetstal hållas vid amerikanska midda- gar; det brukas mycket sällan — men väl andra t a l; att jag heller ej varit vittne till några af de öfverdrifter och akrobatupptåg, som så ofta stå omtalade i tidningspressen.
En amerikansk middag går fullt ut lika chic till som hemma hos oss.
" Will you have some powder on your nose, " sade värdinnan skämtsamt, då vi stego från bordet, och förde oss, damer, in i en bedårande budoar för att ajustera oss för teatern.
Det var ett litet juvelskrin i blekblått, detta rum; alla toalettpjäser på spegelbordet voro af gedi- get guld med värdinnans monogram på.
Vi begåfvo oss därefter med automobil till teatern och sågo en mycket glad pjäs; hvarpå vi foro Landets främsta " Arets tolf kapitel " Inbjudning till pristäfling.
B LAND DE MÅNGA intressanta nyheter, som Idun förbereder till nästa årgång, vilja vi redan nu framhålla en serie månat- liga pristäflingar under rubriken " Årets tolf kapitel ", vid hvilka för hvarje gång kommer att utdelas ett pris af 100 kr.
eller sam- manlagdt Tolfhundra (1,200) kronor i pris för] de bästa insända artiklarne öfver olika för hvarje månad uppställda ämnen.
Det första ämnet, afsedt för januari, lyder: ^Husmodern — familjens finans- minister!
m Ett kapitel om hemmets bokföring och hvad därmed sammanhänger.
Och inbjuda vi härmed alla dem af våra läsare, som sitta inne med några erfaren- heter, tankar och förslag i detta för hemmen viktiga kapitel, att med pennan i hand del- gifva dem åt Idun.
Täflingsartikel, som icke gärna i längd bör öfverstiga 4 Idunsspalter, insändes.
till Iduns redaktion, Stockholm, senast den 30 november och förses med på- skrift: " Iduns artikeltäfling ".
För den enligt redaktionens åsikt bästa artikeln utbetalas ett pris af 100 kr., och den prisbelönade upp- satsen inflyter i något af Iduns januari- nummer.
Stockholm, 31 oktober 1909.
REDAKTIONEN AF IDUN.
till restaurangen Sherry, som jag förut talat om, och där en mycket munter supé följde.
Strax bredvid oss hade vi ett stort ungdoms- bord, där intet förkläde stod att upptäcka.
Som man vet går det fördomsfritt till i dollarlandet.
Klubbar.
Innan jag slutar mina " små skisser, vill jag tillägga något om klubblifvet, hvilket i Amerika florerar mera än annorstädes.
Kvinnorna hafva nästan lika många klubbar som männen, och äro de nog både till nytta och nöje.
Tillfälle att diskutera, deklamera, höra vacker musik, att på intellektuellt sätt utveckla många annars dolda gåfvor och egenskaper är klubblifvets behållning, men mycken tid tages för visso däri- genom från hemmen.
Jag träffade t. ex. på en äldre dam ur socie- teten, som var medlem af 18 klubbar och 24 välgörenhetsstiftelser och som, fast hon var gift och hade barn, faktiskt endast sof hemma; annars syntes hon aldrig i hemmet annat än på sina mottagningar hvar söndag kväll.
Att uppräkna alla kvinnoklubbar i NewYork lönar sig ej, men vill jag beskrifva en mindre och exklusiv sådan vid 46:e gatan.
Förestånda- rinnan, en charmant lady, mrs Lapham, var en af mina vänner.
Denna klubb påminner något om Lyceum-klubben i Paris.
Den hade sina många salonger och läsrum, en större och en mindre matsal, sitt turkiska bad, sina hygie- niska manikyr- och hårfrisörrum samt en massa gästrum.
Klubben är egentligen afsedd för de damer, som komma till staden för en kortare tid, att bo angenämt samt inbjuda sina vänner.
En treflig och lugn plats, där man kan studera och sköta sig, men någon litterär klubb är det ej.
En sådan var däremot Mac Dowell-klubben, som vi ofta besökte.
Där funnos för öfrigt både damer och herrar.
Här hörde jag en del förvånande goda föredrag i musik och littera- tur, hållna af kvinnor.
En annan mycket treflig klubb var National Arts-klubben vid Gramercy Park.
Äfven denna var för damer och herrar.
Där såg man mest konstnärer och målare.
En god utställningslokal hörde till klubben och ett omväxlande program af allehanda förlustelser för medlemmarne minst 2 gånger i veckan.
En annan framstående artistisk klubb är Union League-klubben, som är mycket känd.
Min vistelse i NewYork, som blott varade ett par månader, lät mig just insupa bouqueten af alla dessa olika förströelser.
Emellertid — om jag tilltalades af mycket i dollarstaden, såg jag nog också medaljens afvigsida.
Säkert är i alla händelser, att en främling sällan träffar på ett älskvärdare bemötande, vänligare, gästfriare hem än i det ofta förkättrade NewYork.
Go and see four yourself!
— ANNA En trotjänarinna.
A TT TROGET TJÄNA • * * andra, att offra sitt lifs bästa krafter, ja, hela sin lef- nad åt outtröttlig kärleks- tjänst, har varit och är Hanna Göranssons lefnads- mål och lifsgärning.
Det är med anledning af att hon, denna krona bland trotjänarinnor, på sin 70-års- dag den 3 november jämnt ett hälft sekel verkat i en och samma familj, som hen- nes bild kommit in i Idun.
Född i Västbo i Små- land var det där hon först kom i dåvarande kommi- nisterns sedermera rege- H A N N A GÖRANSSON.
mentspastorn vid Första Göta Artilleriregemente i Göteborg, H. Lönegrens hus.
Här i Göteborg, där hon tillbragt de senaste 38 åren af sitt lif, har hon gjort sig älskad och aktad inom vida kretsar.
För alla, som haft förmånen att få umgås i det ovanligt ange- näma och gästfria Lönegrenska hemmet, har " Hanna " varit det bästa och raraste i tjänarinneväg, som kunde tänkas.
Det är nog det varma lefvande intresse hon alltid visat för sitt herrskaps vänner samt hennes alltid glada, vänliga lynne — detta är ännu alltjämt lika friskt — som gjort henne afhållen.
Hon har haft den sorgen att nödgas följa den ene efter den andre af familjens medlemmar till grafven.
Men för hvarje ny förlust har hon ännu innerligare slutit sig till de ef:erlefvande och ännu outtröttligare verkat för dem.
Något mera rörande än den ömma outtröttliga omsorg och vård hon ägnade sin de sista åren af hans lif blinde husbonde kan ej gärna tänkas.
Nu ägnar hon sitt lifs afton åt att omhulda och betjäna den enda återstående af familjen, den äldsta dottern, hvars hälsa under många år varit bruten.
Det är gripande att se dessa båda kvinnors kärlek för hvarandra, gripande att se hur Hanna döljer den trötthetskänsla, som ib ' and vill öfverväldiga henne, för att kunna göra allt ljust och lätt för " sin fröken ".
Hanna Göranssons lifs motto har varit löftet: " Som din dag så skall din kraft ock vara. "
Och det löftet skall förvisso ej svika tills den stund är inne — må den vara långt aflägsen!
— då den kallelsen når henne: " Du gode och trogne tjänare — — — gäck in i din Herras glädje. "
litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6: 5 0, hälft år 3: 2 5, lösnummer 12 öre.
— 521 — HALL.
EVELINA L — N.
IDUN
: j^a Werade.
W Å R UTMÄRKTE konstgjutare, V alla svenska skulptörers hjäl- pare och vän, direktör Herman Bergman fyllde den 20 dennes 40 år och firade samtidigt silfverbröllop med sitt yrke.
Dagen högtidlighölls med en originellfestlighet i konst- gjuteriets arbetslokaler vid Roslags- gatan i Stockholm, där blomster- guirlander och flaggdekorationer föryngrade de ärriga murarne och verkmaskiner och gjutformar dol- des af glänsande damastdukar, kri- stallslipade glas och inbjudande rätter.
Så glammades, talades, skå- lades och hurrades för jubilaren gång efter annan och bronsgub- barne och gipsgudinnorna stodo rundt omkring, skeno af belåten- het och nickade bifall.
Våra bil- der tala bättre än många ord om den stämningsfulla konstnärsfesten.
1.
Olof Rudbeck d. a.
Byst af C. Eldh, gjuten i.brons på Herman Bergmans konstgjuteri, afsedd att resas utanför Anatomicum i Uppsala.
2 o. 3.
Från festen i det Bergmanska konstgjuteriet.
Deltagande gäster.- Öfre bilden från vänster: bildhuggarinnorna fröken Gerda Sprinchorn, fru Hjördis Nordin Tengbom, fröken Alice Nordin.
Nedre bilden från vänster: etsaren A.
H.
Hägg, medaljgravören E. Lindberg, amiralen o. marinmålaren J.
Hägg, skulptörerna Strandman och Fagerberg.
Medalj- gravören prof. A. Lindberg, skulptören Eldh, etsaren Tallberg och festföremålet.
A. Blomberg, foto.
Från Iduns kurs köping.
för f. d. fabriksarbeterskor i Norr- 1.
Några af skolkökseleverna med lärarinnan i huslig ekonomi vänster.
fröken Lisa Ljungberg längst till En handarbetslektion under ledning af de två församlingssystrarna.
rinnan fröken Stående bakom: skolförestånda- Aurore Pihl, pastorskan Davidson och fröken Lisa Ljungberg: Eén o. Haglind, Norrköping, foto.
fabriksflickornas öde för ögonen förstodo vi, att " hjälp åt de svältande " härvidlag var att ge dem ett tillfälle till själfhjälp, som på samma gång skulle hålla borta den svåraste nöden.
Norrköping är ju ett af våra största indu- stricentra, och med kännedom om förhållandena där var tvekan inte lång.
Några dagars be- sök på platsen, och där stodo tre frivilliga kraf- ter till vårt förfogande — skolföreståndarinnan fröken Aurore Pihl, fru pastorskan Davidson och lärarinnan i huslig ekonomi Lisa Ljung- berg.
Ö. Eneby församling upplät sin präktiga väl- inredda skolkökslokal, belägen i norra första- den • — där största delen af arbetarbefolknin- gen bor — mot det rimliga villkoret, att där boende flickor först komme i åtanke.
En annons sattes in i ortstidningarne, och redan andra dagen hade fler elever anmält sig än kursen " kan mottaga.
Idun har anslagit 300 kr., hvilka pengar de snälla och praktiska ledarinnorna tumma och vända på för att få det att räcka en månad.
Litet matvaror ha lofvats som skänk af några intresserade norrköpingsbor, men för resten stå — de 300.
Och då ämna de äfven söka bespisa tio barn!
Skeptiska anmärkningar gjordes nog af klokt folk — " Inte vill så ' na flickor lära sig något!
Man ser väl, hur det går med skolkökskurserna på kvällarne — de komma en eller två gån- ger och se ' n tröttna de. "
Men klokt folk vet inte hvad nöd har för en fostrande verkan, och klokt folk tänker inte på, att det är svårare att efter en lång dags fabriksarbete ägna också de fattiga kvällstim- marna åt arbete, som dessutom bara återkom- mer några gånger i veckan, så att intresset hinner slappna mellan hvar gång.
Helt annat är att hela dagen syssla med det, då hålles intresset spändt, krafter och håg räcka till och man märker sina framsteg.
Ni skulle se norrköpingsflickornas ifriga an- sikten och rappa fingrar.
För dem är Iduns lilla kurs det Sesam, öppna dig!
som skall slå upp porten till ett lif af anständig bärgning.
En månad i hushåll är visserligen ej mycket, men det är dock mer än intet och lägger en grund, som husmodern sedan kan bygga vidare på.
Om kursen skall vara effektiv, måste Iduns husmödrar behjärta detta genom att hjälpa dessa flickor till platser och ha tålamod med nybör- jaren.
Kursen börjar med en kort morgonbön kl. 1 / 2 9 f. m., hvarefter frukosten lagas och ser- veras 9.15.
Eleverna äro indelade i tre hus- håll med hvar sin husmor, jungfru och bakfru.
Under förmiddagen ges en liten föreläsning om den blifvande middagens sammansättning, tillag- ning och pris, hvarefter praktisk tillämpning följer.
Efter en timmes rast samlas flickorna åter, nu till sömnad, med någon af ortens dia- konissor som lärarinna.
Det är julkläder åt fattiga, som klippas till, sys, ändras, lappas och rustas.
Klockan sex serveras gröt, som sedan middagens eldning stått och puttrat i en koklåda.
En kort aftonbön och dagen är gån- gen.
Det är konturerna af den kurs, ni hjälpt till att bekosta.
Men det finns fler fabriksflickor, som gå och längta efter en dylik kurs, både i Norrköping och annorstädes.
Finns det någon, som intresserar sig för denna gren af praktisk hjälp mot svälten, så låt Idun veta det i kontanter.
Eller föran- stalta om en kurs å närmaste fabriksort.
Bara ni gör något!
EIRA HELLBERG.
" Elf Norrbo ".
En historia o m Pinn-Kalle ' n, s o m blef författare.
DERODDE vår litteraturs välfärd på mängden * -?
; af författare, så funnes ingen anledning till misströstan.
Men den höga numerären till trots äro de, som ha något personligt att ge, fortfarande i minoriteten.
Den, som på sista tiden framträdt under signaturen " Elf Norrbo ", kan med skäl på- räkna att bli uppmärksammad.
Hans senaste bok: " Magerlandet — Fagerlandet " ökar de goda löften han redan gifvit, och därför kunna några ord om hans ovanliga litterära karriär väl försvara sin plats i Idun.
* $ A TT EN NORRLÄNNING står bakom denna psevdonym är lätt att förstå, äfven om man ej fäster sig vid namnets utpräglade Norr- landsklang.
Ty allt från de första skisserna med den okända signaturen " Elf Norrbo " — det var i sista årgångarna af Varia — och se ' n man läst hans trenne 1908 — 1909 utkomna böcker " I norrsken och sol ", " Rallare " och " Sköflare " — den senare i dramatisk form — är det tydligt nog, att den s. k. norrlands- litteraturen här äger ännu en utöfvare, och där- till en som kan räknas till de mer begåfvade och löftesrika.
För att höra till den norrländska författare- gruppen har han också blifvit ovanligt sympa- tiskt bedömd af vår litterära kritik, hvilken här tycks ha mött någonting mer och starkare än det, som med en viss leda namnes Pelle Molineri.
Fastän helt och hållet fri från an- klagelsen har han ju ej fått gå.
Det har nu ingen fullständigt lyckats undslippa — inte ens Ludvig Nordström med sin duktiga teknik och sitt vägande anglo-kulturarf i blodet.
Och det är nu kritikens maner — då förståendet af en typisk egenart sviker.
Men för att komma san- ningen närmare, tror jag, att man lugnt kan fritaga såväl den ene som den andre från Mo- linsk efterklang.
Dock, ett slags likhet skulle jag kanske finna mellan den ångermanländske diktaren — " denne sönderslitne drömmare " — som L.
N. med en viss ömhet nämner honom — och den senast framträdande norrlandsförfattaren Elf Norrbo, ehuru endast den mest tillfälliga; ty med dem båda har det lefvande lifvet hand- skats rätt ovarsamt och hårdt.
.
Men under det den ene härunder blef en vingskjuten och i förtid bruten, står den andre rak, produktiv och full af lifskraft.
Jag vill i korta drag be- rätta denna förhistoria, som väl är en mer ovan- lig inledning till fattareverksamhet.
" Elf Norrbo ", hvars privata namn är J.
A. Törnblom, härstammar från en gammal spel- manssläkt i Hälsingland, där fadern var bygde- spelman.
Om minnena, som knyta sig till det fattiga barndomshemmet med all dess rikedom på musik, skrifver Elf Norrbo: " J a g ser så ofta för mig fars vackra, sympatiska fingrar, krökta öfver fiolhalsen.
Och alla hans mång- hundrade låtar, all hans stora musikglädje sjunger mig jämt i blodet.
Till nästan hvarje minne knyter sig en melodi. "
Det var nog också godt att ha dessa melo- dier sedan — som färdekost för en fattig hälsingepojke, den där måste ut och bryta sig egen väg.
Först kom han in som passopp och handt- langare vid järnvägsbygget, s. k.
" Pinn-Kalle ".
Här fick han skåda rallarelifvet på nära håll.
Skåda, begrunda och minnas.
Sedan kommo erfarenheter och upplefvelser i mängd från kol- och timmerskog, från tjärbränning och fiske i små svarta skogssjöar med ref om dagarne, om nätterna vid bloss.
Och emellanåt vedfångst, när bränslet tröt, stretande långa vägar med kälktåget öfver axeln.
Vid den tiden gjordes äfven en nära bekantskap med vallskogen och dess lock- och lurlåtar, med dans- och gille- stugor.
Sedan togo de tunga arbets- och kampåren vid på allvar: på åker och i stall vid smedje- städ och hyfvelbänk och så allt slags arbete under gradpasseringen vid sågverk och timmer- flottning.
Och det är ej ett litet minnesförråd, som " Elf Norrbo " haft att samla sig tillgodo under denna tid, då han ömsom stod vid ramsåg och cirkelsåg som filare eller sågare, ömsom skötte hyfvelmaskinen, taxerade skogar, sorterade timmer eller flottade det utför forsarne; eller när han växelvis frös uppe i skogskojor och svettades i brädgården.
Äfven vid utlastnin- gar, först som man i ledet, sedan som förman, var han med, och något litet också på kontor- stolen.
Och under allt detta var lifvet ofta nog så svårt och trist, och han kände sig själf som på ett sjunkande skepp.
Men huru kom det att leda till arbetet med pennan?
Den frågan låter jag honom besvara med egna ord: " När och hur jag började skrifva?
Jo, det var under de hårdaste åren — först i dag- boksanteckningar.
Sedan, när jag kom till Stock- holm, började jag på Borgarskolan, som har en god del i mitt skrifveri.
Det var på 1890- talet, och jag var re ' n gammal då.
Men jag knogade på.
Om dagarne skötte jag mitt arbete vid en brädgård åt Djurgårdshållet — skolan om kvällarne, hemläxorna om nätterna.
I slutet af 90-talet sände jag in en samling berättelser till ett Stockholmsförlag.
Sedan jag väntat två år, gick jag dit ^ — och fick konvolutet till- baka — obrutet.
Aret därefter erbjöd sig en — nu afliden — liten författare att skaffa dem till trycket.
Han skref af en del af dem och gaf ut dem — som sina egna, ändrade en smula här och där ett namn, en situation.
Då miste jag lusten.
Tills ändtligen Varia tog hand om mig 1907.
Märkvärdigt, att jag hållit ut, men jag • har kommit att träffa så många riktigt bra människor, som hindrat mig från att gå under — " Molnets broder " som jag så ofta känt mig. "
— Och af denna korta historia om många och sträfsamma år synes det äfven, att " Elf Norrbo " ej är " den unge författare " som kritik och publik i allmänhet trott honom vara.
Men ungdom har han likväl och ungdomens spänstighet i sitt sätt att se och att med friska och lefvande pgrdf lande och smärtstillande I IDUNS MÖÖW !LKATÄ^Ofl,.
verkar Salubrinbehandling såväl 5 å h h S ä m o » r ™ r o j H d e r =„„, som å b „ l o ^ d ^ s „ t o „ c ^ j _ k n _ i n „ g „ a - r.
- i „ a „ l l - I: * * - rerkar m m som i s bruksanvisningen M 5 • S r f * Salubrmbehandlin,,!
Å?
d e t ' invändes såväl u t s p ä d t ooli p å f sätt meddelas.
:.
JUllhandahalles i Parfym-, Speceri- &amp; Färgaffärer.
- A k a d e m i g r ä n d 1, Stockholm.
Partilager hos Geijer &amp; C:o,:; 524, * ^ A ^ * * - &gt; - * • T I för V alla l ^ sömmerskor l ^ £ ^ l _ och ^ r för V T alla l.
hem.
1 / VLrfV^VJ Oumbärlig Pyra rikhaltiga » äsonghäften årligen, Koloreradt omslag.
Prenumerationsprii 2.20 fBr helt är — 60 8re pr häfte.
färger måla det han ser.
Härtill kommer nå- gonting som ofta är autodidaktens särmärke och rikedom framför den skolade kulturmänniskan: han har som " Elf Norrbo " själf skrifver " ett friskare skratt, en ärligare gråt, en rödare droppe blod att färga med. "
— Att hans lifsöde ej blef till tragik bör inte enligt mitt förmenande göra denna förhistoria mindre intresseväckande.
Dock kanske jag här till slut skulle kunna finna en omständighet med verkligt mörk grund- ton.
Och det är, att Elf Norrbo jämte sitt författarskap också måste lefva journalistens nötande tillvaro.
Ty en dylik tjänstgöring hos tvenne så olikartade herrar — det kallar jag tragik!
MARIA RIECK-MULLER.
Lytets börda » Berättelse af Hjalmar Höglund.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns romanpristäfling 1908.
(Forts. fr. n:r 43.)
Å KOM EN medpassagerare oförmodadt ho- nom till hjälp.
Främlingen hade slagit sig ned midt emot Erik och hade en stund suttit och gifvit akt på dennes åtgöranden och kände för- modligen behof af tidsfördrif, äfven han. "
J a, det måtte inte vara lätt att sitta och läsa på ett darrande tåg, om man ser illa, " sade han inledningsvis.
Erik kände det obehagligt.
Jaså, hans blind- het var således redan så påfallande, att en främling lade märke till den!
Naturligt nog för resten, eftersom han höll tidningen intill näsan, när han försökte att läsa.
Dumt att ens bjuda till i andras närvaro.
" Så får man låta bli att läsa, " svarade han afvisande.
Ett samtal med honom själf som ämne föll honom icke alls i smaken.
" Medan jag nu var i Stockholm, såg jag en hel hop blinda, " fortfor främlingen obesväradt.
" Där måtte för öfrigt ha hållits något blind- möte, eftersom jag såg hela grupper af dem.
Men hvad som förvånade mig var den otroliga säkerhet, med hvilken många af dem togo sig fram på gatorna.
Jag är landtbo och ovan vid stockholmslifvet, och jag kände mig som i en myrstack därinne i gatuvimlet, men de blinda tycktes känna sig fullkomligt obesvärade. "
" Det händer sällan eller aldrig, att en blind blir öfverkörd, " genmälde Erik och log smått åt sig själf, ty det där hade han icke själf tänkt ut eller iakttagit, det hade han hört de blinda själfva konstatera.
" Ja, det är verkligen sant, att jag aldrig sett en dylik händelse omnämnd i tidningarna, " medgaf främlingen. "
J a g känner icke mycket till de blinda, men jag har hört sägas, att de kunna åstadkomma fullt mönstergilla arbeten, j a, till och med försörja sig själfva med sitt handtverk, och det är förunderligt.
Undervis- ningsväsendet måtte stå mycket högt äfven inom våra abnormskolor.
Men hur långt de blinda än kommit, så kunna de väl ändå inte reda sig ensamma i allt?
Äta t. ex. det kunna de väl inte göra själfva? "
" Nej, det lega de för, " inföll Erik spydigt.
Främlingen stirrade ett ögonblick förvånad på honom, och så brast han i skratt. "
J a, en så dumt framställd fråga förtjänade verkligen ett sådant svar, " medgaf han skrat- tande.
" Men jag menar naturligtvis, att de väl ändå inte själfva kunna servera sig maten? "
" Ånej, i det stycket måste de nog i de flesta fall anlita andras bistånd och i många andra D fall med för resten, ty ögat kan ju inte i allt ersättas af känsel och hörsel.
Men i otroligt mycket kunna de dock reda sig själfva, ja, i många flera hänseenden och i långt högre grad, än man i allmänhet är benägen att tro, och de skulle kunna göra det ännu mera, om de bara tillätos det. "
Erik märkte själf, att han redan tagit sig an så mycket af blindintresset, ' att han själfmant ställde sig i försvarsposition för det.
" Ja, det är förunderligt, det är förunderligt! "
upprepade medpassageraren.
" Men jag såg också mindre vackra sidor hos de blinda.
I en spårvagn, med hvilken jag följde ett stycke, satt en blind, som var ganska starkt berusad.
En gammal fru förehöll honom det och förma- nade honom efter bästa förmåga, men han snäste till henne med en svordom, och det verkade ytterst pinsamt.
Det är ömkligt och sorgligt att se en lytt hemfallen åt lasten. "
— Och främlingen gjorde en beklagande gest med hufvudet och knäppte stilla händerna öfver sin fylliga mage.
Erik rätade hastigt upp sig.
" Och jag hade god lust att göra som den blinde i spårvagnen, att snäsa till slikt snack med en svordom, " svarade han uppbrusande.
" Ty det är än mera ömkligt och sorgligt att höra människor med sundt förnuft vara så ynk- ligt korttänkta och trångbröstade af sig.
Eller tror ni, min herre, att lytet danar om männi- skan både kroppsligen och andligen och löser den lytte från alla mänskliga lidelser och behof och gör honom till en skinande ängel?
I så fall vore det bäst att göra hela mänskligheten lytt, ty det vore ju enligt den åsikten säkraste sättet att föra den raka vägen till himmelriket.
Men att fordra att den lytte skall ha större själföfvervinnelse än andra, det är att lägga dubbla bördor på honom.
Kan ni inte i stället tänka er, att frestelsen snarare är starkare för den lytte — här den blinde — än för de hel- brägda, och att den blinde, som i mångt och mycket är isolerad från det vanliga lifvet och nästan uteslutande hänvisad till sig själf och sitt tankelif, kan ha vida större anledning och behof af att söka en konstlad njutning och eggelse, än hvad fallet är med den seende, som lefver lifvet fullt i allt?
För min del anser jag, att det är förklarligare och mera ursäkt- ligt, om en blind hänger sig åt dryckenskapen, än om en seende gör det. "
Det var ej utan, att icke främlingen kände sig en smula harmsen öfver tillrättavisningen.
" Ja, ni har kanske rätt, " sade han ironiskt.
" Och om de blinda hade många.sådana för- svarsadvokater som ni, så är det troligt, att opinionen bragtes därhän att den räckte dem flaskan och lät dem supa i ro och fred. "
Erik bet sig i läppen.
" Ni förstår mycket väl, att jag inte menar det på det sättet, " svarade han dock lugnt. "
J a g menar bara, att man för de blinda icke bör skapa en särskild moralisk ståndpunkt, utan att man bör bedöma dem precis så, som man bedömer alla andra, ty de äro precis som andra i allting annat utom i det att de begagna kän- sel och hörsel i stället för syn.
Och med detta till underlag skulle jag vilja göra ett ytterli- gare tillägg.
Vår tid är full af barmhärtighet och medlidande för de vanlottade, men hvilken barmhärtighet och hvilket medlidande i allmän- het!
Jag vet blinda, som skulle vilja slå sin knutna hand i ansikte på det medlidandet och säga, att det ljuger eller åtminstone är på villo- vägar; ty det är oftast ett medlidande, som för en slagen hund, som för en tröttkörd häst, ett medlidande, som gifver allmosor och säger: ' här har du, men ställ dig i en vrå, så att du inte är i vägen! '
och med ett slikt medlidande kan en idiot känna sig lycklig och nöjd, men icke den, som trots sitt lyte råkat få behålla sitt själslif oskadadt.
Nej, bryt ned de många fördomarna, som döma den blinde oduglig till allt, öppna för honom i stället så många dörrar som möjligt till verk- samhet och sök att röja undan de yttre svårig- heterna!
Det vore en välgörenhet med för- ståelse och vida bättre än ett allmosebröd till döddagar, ty det skulle göra den blinde till en själfständig och nyttig samhällsmedlem, som kände sig stå på egna fötter.
Det måste också erkännas, att tecken tyda på en rättelse i denna riktning och att en del af allmänheten börjat inse fördelen både för sig själf och de blinda af en sådan välgörenhet. "
Erik slöt och han förvånade sig öfver sig själf, att han redan hunnit få ett sådant lef- vande intresse för de blindas sak och att han redan satt sig så in i deras förhållanden, att han talade för dem som för egen angelägenhet.
Främlingen hade rätat upp sig från sin be- kväma ställning, och det ironiska leendet hade försvunnit från hans läppar.
" Ni tycks vara mycket intresserad af denna fråga, och ni har verkligen kommit mig att se saken från en annan sida, än jag förut varit van, " gentog han allvarligt.
" Och utan elakhet upprepar jag det, att om de blinda hade många sådana förespråkare som ni, så skulle deras sak snart nog föras framåt, dit de sträfva att komma. "
Kort därefter steg främlingen af tåget, och Erik var åter ensam med sina tankar.
Det var med dröjande steg Erik från järn- vägsstationen närmade sig hemmet, och fram- kommen stannade han tveksam en stund där- utanför.
Aldrig torr hade han grufvat sig för att stiga in i sitt eget, men nu gjorde han det, ty han kände det med sig, att nu förestod honom hans kanske allra bittraste stund.
Men förr eller senare måste ju denna stund komma, och genom att göra våld på sig öppnade han hastigt dörren och steg in.
Elsa satt inne i hvardagsrummet och syss- lade med att sy små barnplagg, och bredvid henne stod korgvagnen, hvari den lilla sof, och genom det öppna fönstret kom med den ljumma sommarluften en svag doft af rosor från träd- gården.
(Forts.) Till kamp mot svälten!
N På grund af bristande utrymme kunna vi emel- /] YA OÅFVOR till vår insamling inflyta alltjämt.
lertid först i nästa nummer fortsätta redovisningen för desamma.
Tusen gifvare ha nu helt säkert offrat sin skärf, men vi skulle vilja ha med de tiotusen innan vi sluta!
Dä vore för den enskilde så ringa offer af penningar och företagsamhet och blejve för våra nitiska systrar i barmhärtighäens tjänst en så- dan ovärderlig hjälp.
Betänk, det år icke bara Stock- holm det gäller, det är hela vårt land med alla dess utarmade små och stora industricentra!
Desist utdelade posterna på hvardera 700 kr.
till diakonissanstalten och slummen ha fördelats så, att 28 diakonissor öfver hela landet från Luleå och Östersund till Lund och Kalmar fått 25 kronor hvardera och 6 slumstationer: Örebro, Norrköping I och II, Linköping, Hagalund och Gröndal, hvardera 100 och Karlskrona och Lund hvardera 50 kr.
Frän slummen har riktats till oss en bön att dröja med utlämnandet af de medel vi nu ha innestående.
" Låt oss få dem längre fram ock på en gång att möta den stora verkliga vinternöden med! "
sade man till oss.
I sanning ett betecknande ytt- rande, som borde ge oss litet hvar något att tänka på!
Hvarje husmoder B a r i l g a r d e r o b e n Hvarje sömmerska likaså.
hor OrenUmfSrCrfl.
Oå PrU för helt år 3 kr.
; halrtarkr.
1:60 Pris fdr helt år 3 kr.
; hälft år kr.
1:60 Lösnummer 30 öre.
— 525 — \ 2 häftetl åfUgefi.
Qrän scenen ocfi estraden en pastell i lätta, klara färger och är af ett smekande behag.
Den lilla situationens olika gestalter tolkas med erkännansvärd stilkänsla af hrr P a l m e, P e r s o n n e, L a m b e r t, R i e g o och En v a l l samt fröken H o l m, hvartill komma en regi och en scenisk inramning, där allt är iakttaget, som kan bidraga till stämningens äkthet och lif.
&gt; På Folkteatern har Frans Hedbergs friska skärgårdsskildring " Rospiggarne " kommit till heders igen och detta med rätta.
Ingen af 60- och 70-talsförfattarne kände bättre till Stockholms skärgård än just Hedberg, och hans kärnfriska humor trifdes utmärkt samman med öarnas be- folkning därute, hvadan också hans diktning blef innerligast i tonfallet och fastast i formen, då den återgaf skärgårdens folk och natur.
" Rospiggarne " spelas tillika i den rätta ton- arten af Folkteaterns artister.
Några äro för- träffliga och ingen fuskar ifrån sig.
Ett annat gammalt folklustspel " Öregrund- Östhammar " firar sin återuppståndelse på Södra teatern i en form, som torde trygga det roande styckets lifslängd en tid framåt.
' i I • Kgl.
teatern baserar f. n. sin hufvudsakliga repertoar på dansken H e r o l d, som flere aftnar i veckan tjusar med sina bravurpartier i " Carmen ", " Bohéme ".
Aida ", " Den vilseförda " m. fl.
operor.
Karel van Lysseweghe (hr Barcklind) och Jana (fröken Som Alfredo i " Den vilseförda " var konst- H e l y r Brovallius och Personne som Öländer och Sjövall Inga Berentz) i " Frånskilda frun " på Oscarsteatern.
! "
E t t r e s 2 n d e teatersällskap " på Dramatiska teatern.
naren ny för vår publik, och hans tolkning Ateljé Jseger foto.
Ateljé Ja ?ger foto.
af denna uppgift väckte också berättigadt in tresse.
Vokalt når ju sångaren ej upp till sin IZOMIKEN PÅ SCENEN är numera förbunden med svenske företrädare i rollen, hvars lyriska och ljusa talangfull dramatisk sångerska.
Röst och apparition 1 \ så många skabrösa dumheter, att man snart inte tenor lät sångpartiet framträda med hela dess snärjande passade väl i ramen till den japanska kärlekstragedien.
orkar skratta åt eländet.
Jag fick ett nytt bevis härpå, bel canto.
Men aktionen har mera natur hos den dan- På Oscarsteatern tyckes " Frånskilda frun " ha blifvit då min anmälarplikt härom kvällen förde mig upp till ske gästen, karaktäriseringen är djupare.
en varaktig succés.
Libretton är dock icke öfver sig Södra teatern, där en fars med titeln " Tur hos da- Violettas roll utfördes af fru O s c a r, hvars sång munter och musiken föga originell.
Men där finns en merna " hade sin premiär.
Den stod naturligtvis i fri- sällan klingat mera klangskön och insmickrande.
Hvarje vacker och dansskicklig hofsekreterare vid namn C a r l volitetens tecken, hvilket i och för sig inte är något fras fick sin rätta valör, koloraturen var klockren och B a r c k l i n d samt ett par förtjusande kvinnor, hvilka i att korsa sig öfver i en tid, då det sensuella intar en textuttalet mönstergilldt.
Äfven dramatiskt fick partiet adresskalendern och på teateraffischen träffas under så stor plats i lif och litteratur, men frivoliteten var sin följdriktiga utformning.
namnen fröken I n g a B e r e n t z och fru E m m a M e i s s - inte rolig nog för att försona en med de otaliga gånger Herr He- n e r, och som sjunga, dansa och lefva lifvet på ett allt rolds Radamés bevittnade- bocksprången af lättfärdiga män och oerfarna blir tack vare annat än tråkigt sätt.
Herr R i n g v a l l lägger ytterligare sångarens in- små fruars nyfikenhet på det lycksalighetstillstånd, som telligenta ett plus till munterheten genom sin jovialiska härmning framställ- de vänta sig på andra sidan vigseln.
af en känd stockholmsk affärsmatador.
Toaletterna ningskonst också en ska- Andra akten har dock ett ganska originellt kynne lysande.
Men hvarför ackompanjerar orkestern så pelse af stort värde.
Sång- tack vare en viss madame Claudine och hennes " kon- starkt?
Rösterna äro Oscarsteaterns svagaste punkt.
partiets stor- vulna hållning fektion för legitimt och illegitimt linne ".
Där fick det Bland konserterna ha de märkligaste varit E d o u a r d förmår han ej fullt återge, eljes tunga och släpiga spelet äfven den rätta larten R i s l e r s Chopin-afton och Hennebergkonserten.
Som men drama- tiskt behär- genom fru E k b e r g s med lif och karaktär framställda Chopintolkare tillhör Risler ej de bästa vi hört, men skar han upp- giften på ett Claudine.
han är en alltför gedigen pianist för att ej med vär- glän sande sätt.
Fru Lyk- En alltigenom frisk och omedelbar komik strömmar dighet och pietet framföra den store klaverkomponistens seth-Schjer- v e n har som däremot fram ur August Blanches fars " Ett resande härliga verk.
Aida en af sina bästa roller, teatersällskap ".
Dramatiska teatern förtjänar varmt och dessa bå- da artister till- R i c h a r d H e n n e b e r g, den framstående orkester- erkännande för att ha tagit upp det kvicka stycket sammans för- läna åt verkets dirigenten, ämnar nu återupptaga sin sedan många år — ett af de få inom vår dramatik, som blifvit klassiska.
tredje och fjär- de akter en afbrutna verksamhet som pianist, hvartill denna kon- Den odödlige Sjövall är ej blott urtypen för den sven- tolkning, där det vokala och sert utgjorde introduktionen.
Hans pianistiska skick- ska landsortsscenens heroer från förra seklets midt, det dramatiska får en fyllighet lighet kom bäst till sin fördel i Liszts " Waldesrauschen " hans högtrafvande snille, hans förakt för borgerlig- och en afrund- ning, som äro Julia Culp.
och en vals af Strauss-Tausig, hvilka båda spelades heten och för de små synpunkterna — allt belyst af konstnärliga.
alltigenom briljant.
en fin själfironi, gör honom dessutom till exponent för Operans norska gäst, fru K a j a E i d e, har uppträdt En konsert, som lofvar att bli af intresse, gifves en sida af det svenska lynnet, sådant det alltjämt " Madame Butterfly " och visat sig vara en mycket här den 4 november af konsertsångerskan J u l i a C u l p finnes kvar.
Herr P e r s o n n e framställer holländska till börden.
Hon säges ha en Sjövalls figur med stor komisk kraft och utmark altröst, som hon behandlar med stor sanning i karaktäristiken, och dialogens sångteknisk skicklighet, och ^hennes konst- många guldmynt af beståndande kvick- närliga antecedentia påstås vara lysande.
heter falla finpräglade från hans läppar.
Sålunda har hon konserterat i Tysk- Det enda, som klickar, är kuplettföre- land, Spanien, Italien, Österrike, Ryssland draget.
H r B r o v a l l i u s s o m d e n utsvultne m. fl.
länder och därifrån hemfört loford, Öländer har apparitionen af naturen, men hvilka, om de icke äro öfverdrifna, be- lyckas näppeligen ge figuren; det rätta teckna henne som en mycket betydande tragikomiska skimret.
Spelet besitter sångartist.
dock flera goda detaljer.
Garfvaré.
Grå- Till sist ha vi att påpeka ett märkligt ström spelas roligt af hr R i e g o och teaterjubileum i landsorten, då 100-årsda- fröken Z a n d e r h o l m .är täck som teater- gen af Malmö teaters tillvaro högtidlig- direktörens dotter.
hölls af Ranfts operettsällskap med en Förpjäsen " En aftonstund på ' Tre liljor ' " festföreställning, som gafs inför fylld af Knut Michaélson, utmärker sig för en salong.
Sällskapets regissör, fru Sie ypperligt träffad tidston; det står oveder- Christiernsson, uppläste en af redaktör A. sägligen ett gustavianskt skimmer öfver Fja ?lner författad prolog, hvarefter ope- den lilla kroginteriören, där Bellman sjun- retten " Musette ", gifven med fart och ger, den rusige Lidner förbannar sitt lif godt lynne, utfyllde festprogrammet.
och Kexel svärmar med sidenkrämardot- ARIEL.
tern.
Någon djupare karaktäristik har författaren ej afsett, det hela verkar som Malmö teater, som i dessa dagar firat sitt 100-årsjubileum.
Ateljé Jonn foto.
; Uppgtt Ufrldd (under armnrno), mldjerldd j erhUler NI till Bder figur h M 1111 A • " •-••••••••••••••••••«••••••• » JOUUngd irfauiu omgående- pila Inom Sverige: 7 » Bluallf 40 Bre.
KJoImCnsUr a l n Ull i l l a nedanstående to Bre, PrinMsskUdnlng Bro, R.ioraa- drlkt 76 Bre, Baradrlktaaanatar 60 Bre, Kr«g«.ön«t.r (FeUerln); fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e g a n t a I Pappersmonster.
^^BBET^S ' ^^^^ — 526 — • • • • •) • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • a B a B I I • * • • • • • • • Bxpedleraa portotritt Inom Sverige om re * TMlti°° * ttoija » 1 likrld lnslndes till Maeteraamuelasatan 43, Stockholm!
Iduns MönsterafdJ
^ ^] fefe^ &lt; j L - ^ &amp; ZrantPuedeLa ' Taix^ tiLL 5tranduägei2 drifva detta; för min fantasi stå våra flickskolor som stora anstalter för magasinering af barns, och i detta fallet äro flickorna värst, grymheter mot hvarandra, allt under det de lära sig det mesta af hvad de behöfva och en hel del annat också.
Om någon mor, som läser detta, har en dotter i skola, och barnet vantrifs utan att kunna ge fullgiltiga skäl för detta, och utan att betygen lämna upplysning om saken, må hon då tänka efter om hon själf gjort allt för att göra dottern så osårbar som möjligt!
Är det aldrig något fattigt, löjligt eller vårdslösadt i bar- nets dräkt, som kan ge kamraterna anledning till de halfkvädna speglosorna och den oberättigadt öfverlägsna tonen?
Småflickor äro så stora snobbar i allting, ofta omedvetet och utan att sätta denna samma snobbighet i system, men de ha alltid mera försyn för en kamrat hvars dräkt imponerar på dem och låter dem ana, ätt flickan har en auktoritet bakom sig.
Jag är öfvertygad om att många mödrar och många unga flickor, som ännu icke lämnat skolan, skola anse allt detta bra mycket öfverdrifvet, och mångenstädes kan det dess r \ E T ÄR ALLS ICKE ROLIGT att tala om moder * - * just nu; det enda, jag ur djupet af mitt mode- kröniköshjärta kan önska er, är att er garderobs författning tillåter er att hoppa öfver detta året ifråga om klädningar, så att det icke lämnar något spår efter sig; om ett år eller mindre måste ut- sikterna vara ljusare.
Låtom oss alltså icke använda vår tid till onyttiga lamentationer, utan i stället an- vända den till en liten konversation " oss mödrar emellan ".
Det är våra små och stora flickebarn jag ämnar be för — med den utveckling civilisationen har fått i Sverige gäller icke den gamla satsen " som man är klädd blir man hädd " fullständigt suveränt för de storas vidkommande, men på det mera outvecklade barnastadiet grasserar den utan några som helst re- striktioner.
Jag tror det är möjligt att hvad jag själf i den vägen sett har lärt mig att en liten smula öfver- W / i Modell Chary.
Dräkt af gammalblått kläde, garnerad med siden och skinnkrage.
Felix foto.
bättre nog vara det, men jag är öfvertygad att det lika ofta håller streck, och framför allt oftare än mödrar och lärarinnor ana.
Detta om de utomstående faktorerna — men äfven för barnets egen skull, för hennes karaktärs utveckling är jag öfvertygad om att det är alldeles ofantligt farligt att enligt häfdvunnet recept få höra, " att hon är visst icke söt, hon skall aldrig tro att hon ser bra ut, men om hon bara är snäll, så gör det ingenting ".
Det ligger nu en gång i kvinnans natur, vare sig hon är liten eller stor, att vilja vara så behaglig som möjligt, detta är ingen syndis fåfänga, utan en sund och hedervärd själfuppehållelsedrift, en kvarlefva från den tiden, då kvinnans enda vapen lågo i sådana och liknande egenskaper, och säkert är att ännu, kåsörerna må säga hvad de vilja, har aldrig någon kvinna blifvit olycklig endast för att hon var vacker, men väl många endast för att de varit fula.
Det är alltså både en stark och hedervärd egenskap hos den lilla flickungen, att hon är angelägen om att vara så tilldragande som möjligt.
Må mödrar först tänka på att de små räfungarne säkerligen äro mycket glada och stolta, om de ha hvassa och vackra tänder, innan de om sitt lilla människobarn talar om fåfänga och syndighet.
Och till sist ett rent praktiskt skäl: tror flickan att det icke är något i vägen med hen- nes utseende, så oroar hon sig icke öfver det, och till och med jag medger gärna at: det icke är nödvändigt att bar- net allt för mycket dväljes vid dessa och kringliggande frågor!
Endast icke mödrarna vänta sig allt för mycket omedvetenhet hos varelser, hos hvilka hvarje annat spår af intelligens väcker stormande förtjusning!
GWEN.
Modell Doeuillet.
Kappa af sälskinn med krage och manschetter af björn.
Modell Weeks.
Klädning af grå silkesmusslin med draperad kjol och lif.
broderad med pärlor * e — 527 —
M Mu \ spalt.
it din spalt 3 » alla vachra fl flickors „,, T \ itad och sFqifven Iff] VA ED AN VI NU alla gå i spänd väntan att få se resultatet af Iduns * " * pristäflan mellan artisterna om den snillrikaste teckningen af » Stockholmskan », har jag kommit att fundera öfver, huru andra kar- lar än tecknare och målare — d. v. s. vanligt hyggligt och ordent- ligt folk — uppfatta kvinnan i helg och socken.
Jag framlägger här- af med de slutsatser, till hvilka jag kommit i en serie af mig själf pris- belönta teckningar.
Kanske ge de icke alltid ett fullt adekvat ut- tryck för vederbörande manspersons uppfattning — men hvad gör det, hur man behandlar manspersoners uppfattning!
Äfven jag kan ju fela, och förlåtelsen ger jag mig själf, så del blir nog bra.
DE WAHL hS&gt; 20R.H HATEMATI KERN TANDLÄKAREN annan a t t » mannen är förste pristagaren det måste vara » C.
D. af Wirsén eller i Iduns pristäfling n:r 37 ».
En har mannen, som prisar För-synen », en tagit saken med stor grundlighet och annan föreslår denna tolkning: » Wir- skrifver följande: » Tack vare snusdo- seh ' n den ersten Pris-nehmer », en san tror jag mig h a lyckats tyda Ee- tredje: » Carl David af Wirsén prisande busen.
J a g ringde upp i telefon och Rappen ».
Namnet G.
D. af Wirsén före- frågade om Revisor Tammelin snusar kommer, som kunde väntas, på hundra- och fick e t t frågande och förvånadt tals lösningar, och andra hundratal svar » ja », och lofvade framdeles säga ha föreslagit » en pristagare » som till- orsaken.
Hvem är han?
Svar Eevisor fredsställande uttolkning.
En h a r t r o t t PRISTÄFLING N:R 4 1.
Filip Tammelin. » sig i mannen igenkänna generaldirektör BLOMSTERRABATTEN.
Några h a gissat på Nobelpristagaren Wieselgren, medan en annan dekrete- rar a t t d e t är finansministern stats- får finnas i hvarfc och e t t af de härige- E. Hvloneta, några på förre öfverståthål- rådet Swartz, o. s. v. nom uppkomna fälten.
Hjälp träd- laren friherre Tamm, en har funnit a t t gårdsmästaren a t t finna dessa cirklar.
BIDRAG TILL " VECKANS PRISTÄFLING ".
Lilla Sonja.
Of van stående cirkel föreställer en blomsterrabatt, på hvilken utplanterats 10 stycken krukväxter.
Trädgårdsmäs- taren har fått i uppdrag a t t inom denna cirkelrunda rabatt anbringa ytterligare tre cirklar af en liten kantväxt, dock så a t t icke mer ä n en af krukväxterna Lösning, som ovillkorligen måste åt- följas af ofvanstående täflingskupong, fastklistrad inuti brefvet, insändes un- dertecknad med namn och adress till Red.
af Idun, senast den 14 november.
Å kuvertet börangifvas: pristäfling41.
De två första r a t t a lösningar, som vid den därefter verkställda gransk- ningen påträffas, erhålla följande p r i s: 1: sta p r i s: en bägare eller brosch af silfver — fritt val — till ett värde af cirka 10 kronor.
2:dra p r i s: böcker — likaledes fritt val — till ett belopp af 5 kronor.
LÖSNING TILL PRISTÄFLING N:R 37.
HVEM ÄR MANNEN?
En pristagare i Svenska Akademien.
Vid den företagna granskningen af insända lösningar h a de å t t a först på- träffade r ä t t a lösningarne lämnats af följande personer, hvilka alltså erhålla de utfästa prisen: F ö r s t a p r i s e t: Fr. Valborg Friberg, Lidköping.
A n d r a priset: Arkitekt V. Kulle, Lund.
T r e d j e p r i s e t: F r u Sigrid Fehr- lnnd, Gläborg.
F j ä r d e p r i s e t: Hr Erik Bengtsson, Jämshög.
F e m t e p r i - Intresserade läsare af denna af del- ning, som kunna ge förslag till v e r k - l i g t o r i g i n e l l a och roande täf- lingsuppgifter i form af gåtor, rebusar, matematiska och andra tankeöfningar, uppmanas vänligen inkomma med bi- TIDSFORDRIF TREKANT.
1 2 3 4 5 6 7 * l 1 a a a a e e 2 e e e 1 1 - 3 n n n n n 4 0 o p ' och slutbokstäfverna titeln på ett a f hans tidigare arbeten.
Foss.
BOKSTAFSUPPGIFT.
9 a, 1 b, 1 c, 3 e, 2 f, 3 g, 1 i.
1 j, 6 k, i 1, 2 n, 3 o, 1 p, 6 s, 8 t, 2 u, 1 y, 1 å.
Bilda, af ofvanstående bokstäfver be- nämningen på 7 stycken » farkoster » och uppställ orden så.
a t t begynnelse- b o k s t ä v e r n a gifya namnet på en 8:e sådan.
METAMORFOS.
En lustigkurre ber nog Pelle.
drag, hvilka honoreras i den mån de Af de bokstäfver, som ingå i ofvan- befinnas användbara som p r i s t ä f- lingsuppgifter.
Bidragen torde stående ord, kan man bilda namnen adresseras till Iduns red., pristäflings- på tre skalder inom den skandinaviska, litteraturen.
afdelningen.
LÖSNINGAR TILL T1DSFÖRDEIFVET I N: E 43.
2) adelsten, 3) djur, 4) förkortadt mans- KONSONANTFÖBVANDLINGSGÅTAN: namn, 5) djur, 6) växt, 7) bokstaf.
Skald, skalp, skalk, skall, skälm, skalp.
ANAGEAMMET: Niklas, kansli, bokstaf.
ilskan, slinka.
Malin.
PARAGRAM.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
Lönn — saft.
I — cirkel — ifall — E.
Linie — E — lurfvig Sönder — E — lukt.
Met^r — tand — få — älg.
Haf — C — öre.
Mörker — ek — V Slätt — kokt.
Kardborre — stör.
Skär — arm — lucka.
Väster — land — bark.
Hed — tala — kall — Ni.
SUNDSVALLS ENSKILDA BANK 4 Fredsgatan, Stockholm.
S p a r k a a a a r a n t a 4 %.
Förvaringsfack, s e t: Hr H. Bring, Växjö.
Sjätte årihyra från IB kr.
5 r s | t p r i s e t: Hr C.
A. Schenström, Upp- sala.
S j u n d e p r i s e t: Hr G. Åker- 6, |, " BLIXTNÅLEN ", man, Tuna, Faringe.
Å t t o n d e p r i - s e t: Fr. Eva Edling, Stockholm.
7 Världens bästa synål.
Deltagandet i denna tailing har f. Syn&amp;lspåträdare medföljer hvarje bref.
Orden utbytas mot andra af liknande Ordna bokstäfverna p å så sätt, a t t ö. varit ovanligt stort och framkallat en massa olika tolkningar.
E n anser, samma ord erhållas på de hvarandra eller motsatt betydelse; äro de r ä t t Hos välsorterade sybehörshandlare.
Generalrepresentant bilda begynnelseboks täfverna a t t rebusen betyder: » Det är naturligt- motsvarande våg- och lodräta raderna.
funna, B r u n o K a s s m a n.
Norrköping.
vis en, som fått snus på tummen », en Orden ä r o: 1) passerar farliga vägar, namnet på en känd svensk författare _L — 528 —
