# ID: svediakorp-per1849
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,094
# sentences: 846
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


SÖNDAGEN DEN 26 SEPTEMBER 1909.
N:R 39 (1186).
22:DRA ÄRG.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: JOHAN NORD LIN G.
EN SKARA HUNGRANDE BESPISAS Å SLUMSTATIONEN.
att, om " bara människor visste " O " FVERTYGAD hur stor nöden just nu är och hvad det verkli- gen vill säga att smaka dess bitterhet, så skulle likgiltigheten och oföretagsamheten förbytas i lust att hjälpa, söker författarinnan, som själf genom inblicken i nöden bli / vit brinnande för tanken att bringa hjälp, följdriktigt att i nedanstående artikel blotta sä mycket som N ÖD — DET ÄR ETT FÖRFÄRLIGT ORD.
Man uttalar det så lätt och så ofta i dessa dagar.
" Det är nöd bland arbetarne, säges det. "
" Storstrejken har framkallat verklig nöd. "
" Det står i tidningen, att nöden tilltager. "
Vet ni hvad ordet innebär — hvad nöd är?
Nöd, det är svält — inte en timmes eller ens en dags svält, utan många timmars, många dagars, kanske många veckors svält.
Det är att stå på gatan med sina barn och sina få ägodelar i rännstenen utan att veta hvar man skall få skydd mot nattens köld och mörker och dagens blygsel.
Det är att med två starka armar gå och längta att få arbeta — som en slaf om så är!
— bara däraf kan bli bröd för en själf, för hustru, föräldrar, barn — och intet få.
Det är att inte äga ett helt och varmt klä- desplagg att skyla sig med, skor utan sulor, TECKNING FÖR IDUN AF TYCHO ÖDBERG.
öm de 6ara visste!
så att foten träder i gatans slask, en rock, en kofta så tunn, att himmelens alla väder blåsa därigenom.
Det är för en ung kvinna att nödgas salubjuda sin kropp för att få bröd till dess näring.
Det är slutligen för ett ungt sinne att stirra sig blindt i hungerns och förbisedd- hetens mörker och göra sin själ hård mot allt tal om ljusning, om människokärlek, om hopp och godhet.
Nöd är ett förfärligt ord och ingen vet hur lyckans hjul kan rulla, om icke nödens nit en dag kan bli ens enda vinst.
Det hän- der, att nöd är själfförvållad.
Det händer, att den nödlidande kunde ägt både mat och värme och tak öfver hufvudet.
Det händer — Men nöd är dock nöd.
Svälten är likaväl svält, kölden kännes lika skarp och ångesten och gråten äro lika bittra, om nöden är o för- vållad eller ej.
Och hvem är jag, att jag kan se en människa svälta utan att mätta henne, frysa utan att ge henne kläder och ved att elda med?
— 4S7 — möjligt af det elände, som annars tiger och döljer sig; Skall hennes optimism, rättfärdiga sig?
Skall det sägas om de bättre lottade att de lystrade, när de blefvo väckta, och deras hjälp begärdes, eller skall det sägas att deras ofördragsamhet förbjöd dem att sträc- ka ut handen och ge?
Våra läsares svar på det upprop, som följer hennes artikel, blir också svaret på dessa frågor.
Det är godt ibland, att kvinnor få vara kvinnor, slippa vara hårda som männen måste vara i samhällets stora strider.
Det är godt, att det finns några, som ha rätt att tjäna, då så många måste härska.
Så tänker hvarenda kvinna, det vet man.
Och hon skulle handla därefter, hon skulle tjäna och ge och hjälpa till det allra yttersta, — o m h o n bara v i s s t e!
Om hon bara visste hur det är att brutalt kastas ut i en bitter och hård kamp för lifvets uppehälle.
Om hon bara visste hur hård och bitter den kampen är och hur det är att aldrig hinna med mer i lifvet än att jäkta efter lifvets nakna nödtorft.
Det är inte fina klädningar, smycken, lyxar- tiklar, böcker, resor, jäktet gäller, utan den nioöres brödkakan i magasinet och den blå- skummade mjölklitern för åtta öre.
Det är potatis och salt och en sill- eller fläskbit på helgdagen.
En säck ved och en ej allt för
c^g] dragig bostad.
Det är rena, nakna nödtorften.
Nu saknas den, och nu är nöd på färde.
Badstugatan 72 I Stockholm N. är slumsystrarnas adress.
Det ringer och knackar oafbrutet på dörren, i tamburen trängas bleka, hålögda kvinnor med än blekare, sjukligare barn.
Somliga niga sig fram till slum- systern, rycka henne i kjolen och hviska: " Syster, X:s eller Y:s i 7:an — 9:an — 50:an, di har svält så.
Kan inte nå ' n därifrån få komma med? "
— " Så här dags? "
— " Ja, se, jag tog med dom, jag.
Di är nere på gatan. "
Syster nickar, och X:s och Y:s komma strax därefter försagda och ängsliga in genom dörren.
" Vi ska i ite ta ' så mycket, kära syster.
Om vi bara finge smaka litet på soppan, så.
.
. "
Syster klappar dem på axeln eller skakar hand med dem och säger: " Stig in, stig in!
Vi ska nog se till, att ni får både soppa och för- rätt. "
Det står ännu några kvar ute i förstugan, det är mammor med fyra, fem barn, som undra, om de inte kunna få dela sina portio- ner med barnen.
.
.
Och när de alla bli välkomnade in, utbrista de: " Tänk att vi få äta oss mätta allesamman! "
Det är inte så noga med bordskicket inne i den stora matsalen.
Istället för de 70 bjudna gästerna ha 98 infunnit sig.
Extra bord dukas i flygande fläng, och där serveras de fjorton slumsystrarnas egen middag som ett tillskott åt de utsvultna.
Maten är väl lagad, stark och närande.
Fläsk och makaroner och risgrynsvälling, fläsk och potatismos med saftsoppa och rnanna- grynsklimp, köttbullar och potatis med grön- soppa — se där några af matsedlarne.
Fläsket är af bästa sort och serveras med tanke på att en utsvulten inte kan tära kött utan att bli sjuk.
Köttbullarne äro för det matlag, som litet mera vants vid lagad mat.
Bespisningen är bekostad af okänd gifvare, som ställt en viss summa till slumsystrarnas disposition för att bjuda på middag så länge den räcker.
De inbjudna få komma två gånger i veckan och dessemellan lefva de af bröd, kaffesump, eller ingenting.
De flesta af ofvan nämnda matlag voro hu- strur och barn till oorganiserade arbetare, mu- rarehandtlangare och dylikt.
Männen ha af gifvaren uteslutits vid bjudningen.
Men slumsystern sitter och talar om andra gäster, socialisternas familjer.
Deras män äro kaxiga och storordiga, så länge en skymt af själfuppehållelse finnes, men deras hustrur äro mjuka och tacksamma — och utsvultna!
Jag högaktar dem, säger systern, för att de i det längsta dra ' sig för att bedja om hjälp.
Det är ju alldeles rätt, att de hålla sig borta.
Men när de slutligen komma, så är det alls ingen skillnad på socialist och icke socialist.
Den en » som den andre lyfter på mössan för en påse smörgåsar — — Ett bref, skrifvet på ett blad ur en skolskrifbok: Snella syster var vänlig hjälp oss vi ha ännu ej bekommit någon hjälp från fattigvården.
Min hustru var där två gånger i går och sista gången var det på qvellen fick hon till svar att vi skulle få besök som idag men ännu har vi ej hört af någon vi ha ej till litet mjölk och bröd, och vi veta ej om vi få något besök i qvell.
Om någon liten hjälp beder vänligen C. F. S.
PÄRMAR morgon klockan nio, 1 och^därjsatt en höfliger herre, som sa ' åt oss att komma igen till strejkkommittén kl. 11, för han ensam kunde ingenting säga ..
Ja, så gick vi där och drog tills hon var elfva.
När vi kom opp då, så satt där en hop herrar, och en röt åt oss och frågte hvad vi ville.
Ja, jag sa jag som det var, och då sa han: " Kom igen klockan två. "
Ska en fattig människa lämnas på det sättet?
Från Katarina och till Folkets Hus är inte nästgårds- väg, inte, när en inte haft nå ge ' att äta och inte kan åka spårvagn.
Jag sa de, jag, men då sa ' han, att när en inte arbeta, så kunde en väl ha tid nog.
Men en har väl hus och hem, vet jag.
Nå, vi va där till två igen, men inte fick vi nå- ge, inte!
Kunde de inte sagt det med ens då! "
VRÄKTA FRÅN HEMMET.
Mannen låg sjuk sedan länge tillbaka, många barn, usel bostad.
Vid Roslagstorgs kåkar står en gammal hvit- skäggig arbetare med gulbleka infallna kinder.
Vi dela ut silfverslantar bland de många bar- nen och han säger stillsamt: " Ja, det är synd om kvinnor och barn nu. "
Någon hviskar i örat: " Han bor i tvättstu- gan och är en riktig svällkonstnär. "
Han hvarken klagade eller bad, men du värld, hur hans händer skälfde och- ögonen lyste, då han kände doften af färska tullar och hörde, att de voro för honom!
" Hvad skall du köpa för slanten? "
tillfrå- gades en liten byting med stora ögon i ett smalt ansikte.
" Bröd! "
hviskade han och drog sig bort åt bagarboden med handen hårdt sluten om skatten.
Högt uppe bodde en gammal gumma, som varit tidningsbud.
Hon hade lefvat under fem dagar på en liter bär, som hon kokat med vatten till soppa och dryck och gröt och mos.
" Det ska vara hälsosamt, så en får vara glad en har det. "
En liter urkokta bär!
Detta är icke foster af en lättvindig journa- listfantasi.
Det är verkliga fakta.
Hade ni sett den stora, spända blicken och de slutna läpparna, svältens prägel och tigande marter, hade ni förstått slumsystern, då hon slog händerna för ansiktet och brast i skakande gråt öfver att stå hjälplös inför nöden.
Hennes händer voro tomma, lika tomma som slummens kassa.
Och när slumsystern inte kan skaffa hjälp, hvar finns den då?
I ett af de stora stenhusen i Katarinas ut- kanter bor fru X.
Hennes äldste son är plåt- slageriarbetare och har just åter fått börja ar- betet.
Mannen är död och två barn ännu i skolåldern.
Själf syr hon skjortor — med knapp- hål och knappar i — för två kronor dussinet.
Men under strejken har hon intet arbete haft.
" Fackföreningarna!
Ja, jag orkar inte tala om det.
Jag tänkte väl en skulle kunna få en slant, när en sitter med tre barn utan nå- gonting.
Jag gick till Folkets Hus, jag, en.
Idun 1908 och föregående år Byggnadsarbetarens hustru väntar en liten när som helst och har bedt slumsystern se till hemmet någon vecka.
Men när systern kommer dit för att höra efter hur det står till, finna vi mannen hemma.
" Ja, " säger hustrun slött, " han fick börja vid bygget i måndags, men nu fick han sluta i dag igen, för det var inte arbete för alla, och han var yngst. "
Mannen sitter i soffan och stirrar framför sig.
Tre barn ligga och rulla på golfvet i lek, fyra år, två och ett år.
Vi börja tala om strejken.
" Ja, det får du reda upp, " säger hustrun till mannen.
" Det är väl rätt och riktigt kan jag tro, men jag vet inget att försvara det med.
Jag tycker man har det lika uselt hur det är. "
" Ja, " säger mannen långsamt.
" Det hade kanske gått bättre om vi byggt barrikader som under revolutionen. "
" Ah, han är bara svulten och dyster.
Det menar han inte, " säger hustrun.
Då lefver mannen upp och afger en tros- bekännelse så frisk, att den röjer en entusiasm och en offervillighet lik änkans skärf — värd en annan sak.
Han tror, att han gör väl i att lida nu, eftersom " det gått galet med strejken ", och barnen ska ' få igen det.
Växa de upp, menar han, så skadar svälten dem inte nu.
Skulle inte någon lycklig mor vilja tänka på henne, som under brist och bekymmer med slö ångest går och väntar — — — Det skulle kanske hjälpa henne, om hennes tre små finge tillräcklig föda.
Vägen genom fattigvården är lång och be- svärlig och törnbeströdd.
En half liter soppa pr person är inte mycket.
I vintras blef fru R. änka och lyckades få arbete med silfverpolering.
Hon har sju barn.
Den äldste gossen är åtta år.
En liten pigg pojke, som breder margarin på fattigvårdens grofva bröd och omsorgsfullt mäter ut lika stora bitar till alla syskonen.
Ja, där modern arbetar är blockad, men " dom tycker synd om mamma, så hon får gå in bakvägen och få litet arbete ".
Hon har fullt göra att tysta barnen, de skrika " för dom är hungriga ", förklarar han och vaggar byltena fram och tillbaka.
De min- sta kunna inte äta det grofva brödet och det syns väl på deras kroppar och glåmiga ut- magrade ansikten.
Skriket — ett långt utdraget ' skrik, fullt af rörande klagan — ekar i våra öron som nödens stora bönerop.
tillhandahållas till iöljande priser: Kunna erhållas i närmaste bokhan- Iduns pärmar, röda med guldtryck ... 1:50 del eller direkt från Iduns expedition, Iduns Romanbibliotek, röda eller gröna 0:50 om rekvisition och likvid i postanvisning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
— 458 —
^^£] Men barnen ha det värst.
Barn vilja alltid ha mat och kunna inte bära svälten så som de äldre.
Att stiga upp på morgonen och gå till hvila på kvällen utan föda är nog svårt.
Skolan sörjer väl för dem, hvilkas nöd ligger i öppen dag, men många blygas att tigga.
Lille Hjalmar drar i slumsysterns kjol och frågar förläget om tanten, som gaf honom en bulle i går, vill ge honom en i dag också, och han tillägger, att han vet en pojke, som gråtit hela natten för att han ingenting fick att äta.
Vi kunde rulla upp många flere tailor, men de äro hvarandra så lika.
Det är förtviflade män och förgråtna hustrur, svaga små barn, som många redan lärts att inte klaga ... Vill n i g e n å g o t för a t t l i n d r a n ö d e n?
Idun ger er här ett tillfälle — skall ni gripa det?
Bakom dessa typer, tagna ur högen, stå skaror, alla hjälplösa och vanmäktiga.
Kvin- norna ha dock sina vitalaste lifsintressen ge- mensamma — att skydda sin heder, sina barn, sina hem.
Vill icke den lyckligare lottade i en tid af olycka glömma hvad som skiljer och minnas hvad som enar?
EIRA EN HUSVILL NATTVANDRARE.
Hyrorna börja skrämma.
Redan ha flere familjer blifvit husvilla och inhysts af lyckligare lottade grannar.
Man har varit efter med hyran i sommar och nu på hösten, den bästa arbetstiden, har ju strejken beröfvat en hvarje möjlighet att kunna tjäna in det.
Alltså — ut!
I ett litet rum så stort som en mindre jung- frukammare bodde tio personer, fyra vuxna och sex barn.
Om dagen var det omöjligt för alla att vara inne på samma gång, och så fort de äldre barnen kommo smygande för att be om " bara en liten brödbit ", hette det: " Det finns inget!
och gå nu inte här i vägen.
Var på gården eller gatan till kvällen. "
Mannen dragen med i strejken, hustrun måste lämna hemma fem små barn, den äldste nio år, för att genom hjälp hus förtjäna en slant.
Fadern var ute och drog, hade inte ro att vara hemma.
Den äldste gick och vaktade syskonen.
Han var en tyst, blek pojke.
Efter några korta, enstafviga svar hittade vi hans ömma punkt — arbetslösheten.
" Ja-a, när jag blir stor. "
— " Nå, hvad då? "
" Ska jag slå ihjäl dom. "
— " Hvilka? "
— " Dom som inte ger far arbete. "
Han visste inte riktigt om det var kapita- listerna eller fackföreningsledarne, han ville åt.
.
.
Politiken var honom ännu för fjärran, han kände bara dess verkningar.
Efter tre dagars svält — ja, det är sant, det fanns en .tredjedels hård brödkaka i huset under första dagen!
— gick en arbetare till soptunnorna på Östermalms bakgårdar och letade fram rester af bröd och köttben och åt.
En familj flyttade i midten af september och bad en förbigående arbetare om någon timmas tillfällig hjälp.
Han jakade och arbetade en stund.
Plötsligt saknades han och när man slutligen fann honom, stod han framför ett låst glasskåp, där en pannkaka och ett fat biffar syntes.
Han stod och stirrade på det och sade slutligen till frun i huset, höfligt lyftande på mössan: " J a g skall inte ha någon betal- ning, men om jag kunde få lof att få pann- kakan nu. "
Begär alltid Granit-emaljerade KOCKUMS KOKKARL HELLBERG.
Tiff Ramp mof sväffen!
F IENDERNA äro i landet.
Fienderna Brist, Svält och Elände härja dagligen allt oförsyntare i storstrejkens spår, och möta de ej snart ett samladt och kraf- tigt motstånd, skola vi under den kom- mande vintern och längre ännu få bevittna en folkförödelse i vårt fattiga land, en ut- mattning, hvaraf generationer kunna få lida.
Och medan blodet så rinner bort, medan friden, trefnaden och hälsan försvinna, skola bitterheten, ångesten, sjukdomen och hatet blott växa dess frodigare.
Hvem vågar inför denna situation, på hvilken förestående artikel ger så bistra och gripande exempel, ställa sig kyligt af- visande eller svara med förnumstiga fraser, låge de än aldrig så nära till hands?
Nöden är icke en nyhet för dagen, — utan tryck af fattigdom och brist skulle aldrig en hel samhällsklass kunnat förmås till resning — men så täta som nu ha väl skarorna i den stora nödhären aldrig varit, och genom den sista tidens händelser har den ryckt så nära, att den nu står dag och natt i all sin stillsamma fasa för våra ögon.
Ingen kan därför längre urskulda sig med att han ingenting vet eller ingenting sett, där är ingen ursäkt för den, som sluter sina händer om sitt öfverflöd.
Vi ha också svårt att tro att någon vågar ta ansvaret på sig att ha kunnat lindra nöd och svält men likväl nekat.
Det är i dag en enträgen vädjan om offervillighet vi rikta till vår läsekrets, vissa om att inom den finnas många goda hjärtan och mycken klarsynthet och därför också stora möjligheter.
En förmår så bekläm- mande litet, men många kunna tillsamman uträtta stora ting.
Öfver hela landet, i städer och fabriks- centra, som ju hårdast beröras af det sociala krigets följder, och där den mest skriande nöden förekommer, arbeta två kvinnliga kårer bland de fattiga: slumsystrarna och Giftfria och syrefasta.
= = Prisbilliga.
= F å s p å b e g ä r a n öfver * — allt i hela världen. — församlingsdiakonissorna.
De se nu krafven på sin hjälpsamhet mångdubblade, sina re- surser försvinnande otillräckliga.
Det snab- baste och mest effektiva sätt hvarpå alla och en hvar kunna göra sitt till för att hjälpa, är därför helt visst att sätta dessa erfarna och uppoffrande arbeterskor i stånd att utvidga sin verksamhet, att hjälpa flere och rikligare, att mätta kanske hundrade, där de förut mättat tiotal.
Vi ha därför sökt att bli en förmedlande hand mellan dem och vår läsekrets, och uppmana alla, som kunna, att stå oss bi med penningebidrag, som genom oss sedan lämnas till diakonissverksamheten och slum- men.
Gåfvorna, små och stora lika kär- komna, bli förvandlade till mat åt de hung- rande, så långt det förslår, öfver hela lan- det.
Vi bedja våra läsare minnas att utom- ordentliga fall kräfva utomordentliga åt- gärder, ja, äfven offer, minnas att snar hjälp är af högsta vikt, nu då kvartalsskiftet nal- kas och hyrorna skola betalas, minnas att hvarje uppskof, hvarje vägran betyder en svältande, som afvisas, en familj, som blir husvill, ett barn, som knäckes af umbäran- den, en ung flicka kanske, som hemlös och arbetslös säljer sig för bröd.
Vt vädja till alla och främst till kvinnorna, för kvinnorna.
Hungern har ingen politisk färg och eländet ingen konfession, låt oss minnas det och ge bröd i stället för stenar!
I Stockholm boende gifvare kunna lämna bidragen direkt å I duns expedition, Mäster- samuelsgatan 43, eller på Allm.
tidnings- kontoret, Gustaf Adolfs torg, hvarest listor finnas utlagda.
Från landsorten kunna pengarna lämpligast sändas pr postanvis- ning till Iduns expedition, Stockholm.
De som önska ge något af sitt personliga arbete genom att på ett eller annat sätt anordna en insamling, ombedjas korrespondera med redaktionen, som äfven tillhandahåller num- rerade teckningslistor.
För alla bidrag och deras användning kommer noggrann redovisning att inflyta i tidningen.
RED.
AF IDUN.
SLUMSYSTERNS SKYDDSLINGAR.
KALMAR ANQKVARNS A.
- B S tillverkade af utsökt råvara på tidsen- ligaste sätt, äro nutidens förnämsta.
Hafregryn &amp; Sundhetsmjöl Finnes hos hvarje välsorterad speceri- handlare i riket.
— 459 — SVEA Prlsboläntz mmd högsta utmärkolmor.
Af tå ' Vtmta fähfeJta&amp;ärfa /?
=rs= ET AR NU 25 är sedan författarinnan fru Mathilda Mailing i danska Nationaltidende gjorde sin litterära debut med ett utkast till den sedan sä mycket omdebatterade romanen Bertha Funcke.
" Förste konsulns " populära författarinna hugfäster i dag sitt litterära jubi- leum genom att för Iduns läsare skildra sitt första författarskap, och vi foga därtill en bild af fru Mailing i debutåren, af hennes fädernehem i Skåne och hennes ex libris, som visar hennes nuvarande hem, Elmehus i Holte, Danmark.
En rik litterär produktion kännetecknar fru M:s författarbana, men ej blott rik i fråga om volymernas antal, utan ock hvad be- träffar innehållets värde.
Mathilda Mailing är en berättare i vackert populär mening, och hennes stora läsekrets känner sig därför knuten till henne med varma sympatier för hvad hon hittills gifvit.
M a t h i l d a Mailing i d e b u t å r e n.
V I VORO hemma på loftimmen, min syster och jag, ' och medan vi åto våra smör- gåsar och drucko vår mjölk, studerade vi som vanligt " Lunds Veckoblad ".
" I dag är den ännu sämre än vanligt, " sade jag öfverlägset. "
J a, den är ryslig, " tyckte också min syster.
Och det var verkligen en tämligen tarflig följetong.
Men det, som särskildt i detta num- mer stötte våra estetiska begrepp och vårt sunda förnuft, var den omständigheten att ro- manens kvinnliga bandit — hofdam hos en Durchlaucht — när hon skulle tillblanda giftet, ställde sig framför en spegel med ryggen åt offret.
" Nej, hvad hon är idiotisk! "
sade jag i allra högsta grad ogillande.
Jag var tretton år och min syster tolf.
Vi gingo bägge i fröken Eggerts ' skola vid Oxtor- get, hade nästan halflånga klädningar och håret nedåt ryggen.
Men våra idéer om gift- blandning såväl som om de flesta öfriga saker mellan himmel och jord voro fullkomligt stad- gade, hvarför vi nu med allt skäl kallblodigt och föraktligt sågo ned på den inhabila hof- damen.
" Duger det här att tryckas, " tänkte jag för mig själf, " kan visst hvem som helst nu för tiden skrifva i tidningar. "
Och giftblanderskan gjorde slag i saken.
Hon fick mig verkligen till att taga det svåra, länge mediterade ste- get öfver Rubicon.
Samma kväll genomsåg jag omsorgsfullt mina papper, som förvarades i åtskilliga gamla cigarr- lådor ofvanpå hyllan med skolböckerna.
Cigarr- lådorna hade fordom bebotts af pappersdockor och voro ännu inuti litet klibbiga af häftplå- ster.
Mitt allra första verk var skrifvet med blyerts på något urgammalt tjockt gråhvitt papper, när jag var sju år gammal.
Hjältin- nan hette Marie-Antoinette, och jag minns tyd- ligt, att tredje kapitlet (hvilket äfven var det OSCARSFARM I SKÅNE, DÄR FÖRFATTARINNAN FÖDDES.
LIS!
Mathilda Mailing, s e n a s t e p o r t r ä t t.
sista) började så här: " Beslut och handling, har jag hört, äro ett hos kvinnan.
.
. "
Mitt nästa arbete — från mitt elfte år — fanns inskrifvet i en nätt häftad glosbok och handlade om Kasi- mir den Store och Polen.
Detta hade jag på sin tid varit så stolt öfver, att jag låtit sär- skildt gynnade klasskamrater genomläsa det — ett ädelmod jag sedan, bittert fick ångra.
Det ofta förekommande ordet " polack " var nämli- gen hela boken igenom stafvadt med två " 1 ", och ett par veckors tid måste jag finna mig i att lida hån och spott för detta olyckliga " poWack ".
Jag hade senare aldrig några för- trogna.
Mitt tredje hufvudverk var i två delar och bar den stolta titeln (utan min vetskap redan använd långt före min tid): " Den siste Abencerragen. "
Det var en ragu af mån- sken, Alhambras ruiner, araber och spanjorer och som piece de resistance en skön och för- tviflad Ayscha.
Mina ämnen tog jag från Held och Corvins gamla illustrerade världshistoria, hvilken under denna period spelade samma roll för mig som Plutarch för Shakespeare.
Egentligen hade det från början varit min me- ning att undfägna Veckobladet med " den siste Abencerragen " — då det kom till stycket, nändes jag emellertid ej.
Detta låter märk- värdigt, men det är sant: jag tyckte Abencer- ragen var alltför god.
Ty jag kände på mig, att det bittert skulle såra mig att höra detta mästerverk kritiseradt och förlöjligadt — en möjlighet, hvilken jag med " pollack " i minne inte ansåg helt och hållet utesluten.
I botten af cigarrlådan låg visserligen ett sorgespel om Henrik den Andre Plantagenet och " den vackra Rosamunda ", men det tog jag aldrig ens med i räkningen, då det dels inte var färdigt och dels — enligt min erfarenhet af tidningsfölje- tonger — i dess egenskap af drama inte hade några chanser att bli antaget.
Då jag alltså inte tordes utsätta något af mina favoritarbeten för förödmjukelsen att re- fuseras, beslöt jag efter moget öfvervägande att för ändamålet fabricera något helt nytt.
Den novell jag redan dagen därpå påbörjade, och hvars minnesvård jag härmed tillåter mig att resa, är i min produktion utmärkt af tre egendomligheter: 1) Den var min första moderna berättelse.
2) Den var skrifven i omedelbart syfte att förtjäna pengar.
Min djärfva dröm var att få tio kronor för den och bjuda mig själf och mina syskon på en Lindbergsföreställning på " Föreningen ".
2) Denna novell var det första arbete jag fullständigt afslutade, renskref och försökte få tryckt.
Historien hette " Hafvets Son " och höll sig troget till Emilie Flygare-Carlén.
Jag hade en sommar varit med mina föräldrar i Bohuslän — den enda gång i mitt lif jag varit utanför Några äldre argängar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot insändande af nedannimnda be- lopp till Expeditionen mf Idasc, Stock- holm, erbilles Inom Sverige porto fritt t Idun Idun Idnn Idun Idun Idun Idun 1892 1893 (n:r 1 felas) 1895 (utan julnummer) 1902 (med ulnumret) 1903 (med julnumret) 1904 (med julnumret) 1905 (med julnumret, n:r 28 felas) — 460 — 2: — 2: - 2: — 4: — 4:50 5: — 5: — Skånes gränser — och sceneriet, som jag mycket väl mindes, ämnade jag nyttja.
Naturbeskrif- ningarna hämtade jag alltså ur min egen fata- bur, men själfva handlingen med smugglare, ädla jaktlöjtnanter o. s. v. hörde som sagdt närmast hemma i " Ett handelshus i Skärgår- den ".
Novellen blef alltså både färdig och ren- skrifven (jag var stolt öfver min flytande hand- stil), och genom bemedling af en jungfru, som nästan blifvit uppfostrad hemma, sedan hon var barn, och på hvilken jag obrottsligt kunde lita, inlämnad till redaktionen af " Lunds Veckoblad ".
Den tid, som nu följde, står för mitt minne som en af de mest spännande perioder jag nå- gonsin genomlefvat.
Hvar gång jag — tre gånger i veckan — såg " Veckobladet " på fru- kostbordet, höll hjärtat nästan på att hoppa ur bröstet på mig.
Emellertid: giftblanderskan och andra banditer fortsatte alltjämt oantastade att i dess spalter utöfva sina mandatar utan att någonsin lämna plats åt min ädle och miss- kände " Hafvets Son ".
En bedröflig- eftermiddag fram på vårsidan, då det hällregnade fick jag novellen tillbaka med en biljett från redaktören, hvilken — till min skräck och blygsel — började: " Min fru! "
Jag kan inte beskrifva mina känslor.
Jag kände migl som en bedragerska, och dock visste jag ju med mig själf, att jag aldrig utgifvit mig hvarken för fru eller herre.
Troligen föresväf- vade honom " madame ".
Alla anonymitetens kval och fasor genomlefde jag i min fantasi: hur jag på någon bjudning skulle träffa redak- tören, hur han vid bordet skulle omtala " Haf- vets Son " och göra sig lustig öfver den oöfvade författaren.
(Nu såg jag ju alla möjliga fel på mitt opus och satte mig visst inte på mina höga hästar gentemot giftblanderskan.
O, nej!)
Ty inte kunde redaktören, om han än vore den försiktigaste och finkänsligaste person i världen, väl någonsin tro att " min fru " gick med halflång klädning och fläta nedåt ryggen!
Jag har senare både som " Stella Kleve " och den onämnde författaren af " En roman om för- ste konsuln " ge- nomgått fullstän- digt liknande mar- ter, och många gånger undrat, hvarför i all värl- dens tider jag nå- gonsin velat för- störa min frid med att skrifva romaner.
Jag undrar än- nu på det.
MATHILDA MALLING.
Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52 felas) Idun 1907 (med julnumret) ..., Iduns julnummer 1894, Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas 5: 50 6: — 0:20 0: 20 0: 50 2: — 2: — LIS!
Lytets börda.
Berättelse af Hjalmar Höglund.
Belönad med hedersomnämnande romanpristäfling 1908. vid Iduns (Forts, från n:r 38.)
P RAT, I DET afgörande ögonblicket skulle han tvärtom påminna henne därom, ty hon måste ha det klart och tydligt för sig, innan hon svarade.
Ville hon så skjuta honom åt sidan bara därför, ja desto bättre om det skedde nu, ty skulle han sedan märka, att den ringaste känsla af motvilja för hans lyte smugit sig inpå henne, så vore det sjufaldt värre, och då — ja, då skulle han kanske förbanna sin föräldra- gårds namn och att han föddes under det nam- net.
I kärlek fanns det ingen appell, där måste han ha första plats eller också ingen alls.
Det var en gammal väg han gick.
Den hade fordom varit landsväg, men nu trängde ung- skogen till och med ned i de forna dikena, och gräset växte i de gamla hjulspåren.
Och vägen gick högt uppe på bergssluttningen, och där ungskogen stod gles, där kunde man se den glittrande sjön därnere och byarna omkring den.
Det var en vacker väg och det var fram- för allt en enslig väg och ledde för honom lika bekvämt till målet som den rätta.
Men det var också en förhäxad väg, ty det bodde stäm- ningar i hvar vinkel och vrå af den, vare sig den gömde sig i dunklet inne i tät skog eller låg och beskådade utsikten genom en bred glänta.
Ingen kunde gå den utan att få sina sunda hvardagstankar förvridna.
Han hade många gånger gått den tillsammans med Elsa Bergvall och burit på starka känslor, och han hade haft de ypperligaste tillfällen att bikta dessa känslor för henne, utan att han likväl fått ett ord därom öfver sina läppar.
Och nu var det samma förhäxande väg, som kom ho- nom att tänka, att det var bäst att göra slut på detta, som riktigt dref honom att burdus göra slag i saken, vare sig det föll sig lägligt eller ej, och som ställde tankarna på henne bredvid tankarna på lytet och åter gjorde honom misstänksam och oviss.
Det var den gamla vanliga visan, som åter gnolades, men denna gång med en grundton af trots och med medvetande om att nu var det sista gången.
Han sparkade våldsamt undan en trädgren, som låg i vägen, och fortsatte hastigt sin marsch.
Hans natur var en sådan underlig blandning af vekhet och trots, att han förvånade sig själf däröfver.
Han kände ofta ett behof af att stödjas och uppmuntras, att smekas och om- huldas, ett behof af en starkare att rådgöra sig med och förlita sig till; men märkte han det minsta öfversitteri eller ignorerande, så bru- sade han genast upp i ett stolt, själfmedvetet trots, som ibland rent af blef brutalt.
Det kände och tänkte han äfven nu, att skulle han märka den ringaste nedlåtenhet från hennes sida, så skulle han bryta af och smula sönder sin kärlek, som man kramar sönder ett vassrör mellan fingrarna.
Det var ingen nådegåfva han begärde, han fordrade tvärtom endast hvad som rättmätigt tillhörde honom: hennes kärlek.
Hade hon ingen sådan för honom — nå, då hade han inte vidare med henne att skaffa.
Intet barmhärtighetsverk eller medlidsamhets- kram — allt eller också ingenting alls!
När han nådde grinden till hennes hem och närmade sig verandan, såg han Elsa genom fönstret, och när han kom upp på verandan, kom hon honom till mötes i dörren.
" Det var vänligt af er, att ni kom, " sade hon.
" Och vänligt af er att säga det, " genmälde han.
Han såg, att i hennes uppsyn låg ett uttryck af hjärtlighet — nu skulle han pröfva halten af den.
Landets främsta Hon förde honom in i salen, där de öfriga sutto vid kaffebordet.
Hennes far kom honom genast till mötes.
fe, " En härlig höst och en färgprakt, som väl faller er särskildt på läppen som artist, eller hur? "
sade denne efter hälsningen.
" Utomordentligt vacker och mild som en sommar, " bekräftade Erik och strök sig med näsduken öfver ögonen.
" Bara den här korta promenaden har gjort mig upphettad och svet- tig, och då blir mitt konstgjorda öga alltid be- svärligt " — se så, nu hade han gjort en tyd- lig påminnelse om sin bristfällighet — " ett ledsamt giftaslyte för öfrigt för en ungkarl, " tillade han skämtsamt med en sidosyftning åt Elsa.
" Å! "
Utropet kom från henne, och han hade velat gifva mycket för att veta, hvad det innebar.
Han sökte möta hennes blick för att se det där, men lyckades ej.
Först när hon räckte honom koppen och serverade honom kaffet, sågo de en sekund in i hvarandras ögon.
Han tyckte, att i hennes låg det samma uttryck af innerlighet som i vackra stunder borta på gamla landsvägen.
, Och hon kände det, som om han helt öppet smekt henne, så att de öfriga nöd- vändigt måste se det, och så såg hon förvirrad åt sidan och sade något riktigt tafatt och in- tetsägande.
Men när hon kort därefter åter mötte hans blick, så fann hon den förvandlad, det hade kommit något kallt och hånande i den, som hon icke förstod.
Det förstod hon dock, att det återigen smugit sig något plåg- samt och virrigt in i stämningen, och när hon förrättat sina plikter vid kaffebordet, så gick hon därför ut.
Erik såg genom fönstret åt hvilket håll hon gick, och så snart tillfälle därtill bjöds, så följde han efter henne och fann henne nere i trädgården, där några höstblommor ännu prun- kade och där rönnarnas klasar hängde tunga.
Nu skulle han kräfva klart besked, nu eller aldrig. "
J a g har gått gamla landsvägen hit, " sade han inledningsvis.
" Ja, den måtte vara vacker, nu så här i höstens färgrikedom. "
" Den är så obeskrifligt vacker, och den ger lika galna tankar nu som förr. "
" Galna? "
eftersade Elsa och rodnade ofri- villigt, ty hon kom att tänka på att hon gjort ungefär samma erfarenhet.
Det var på den gamla landsvägen hon ofta gått tillsammans med honom i vackra kvällar; det var där, som de stundom fördjupat sig i samtal om ting och stämningar, dem hon förr ej ägnat en tanke; det var där, som de ibland stannat och skådat ut öfver nejden och känt sig gripna af skön- heten; det var där, hon börjat lära sig- se na- turen och lifvet på samma öfverskådliga och vidtfamnande sätt som han, och det var där — ja, det var ' där de galna tankarna kommit.
" Ni vet väl inte af, att min föräldragård hette Nästa? "
gentog Erik.
" Jo, jag har hört sägas det. "
" Ja, och i dag ville den gamla landsvägen envist påstå, att jag har arf efter det gårds- namnet.
Jag kan aldrig komma annat än i nästa hand, påstod han, och med det påståen- det dref han mig hit.
Ty ni förstår väl det, fröken Elsa, att jag ovillkorligen måste stå i första hand! "
Hon kände med sig, hvad det nu gällde, och det flög igenom hennes hjärta en underbar oro, som hon aldrig förr erfarit.
Skulle nu ändtligen det ögonblick komma, då alla skran- kor skulle falla?
.
.
.
Och hon vågade knap- past andas af fruktan att bryta det sällsamt ljufva i ögonblickets stämning.
" Så träng er dit! "
sade hon och såg bort.
" Just det.
Men gamla landsvägen talade också om mina skröpliga ögon och menade, att de ohjälpligen tagit med sig allt hopp om främ- sta plats. "
jj t Elsa bröt ett par af blommorna och höll dem tätt intill sitt ansikte.
" Gamla landsvägen kan ljuga. "
" Menar ni det! "
utbrast han med ett varmt tonfall.
" Ja, den måste ljuga — eller också ni, fröken Elsa. "
Han stod och såg oafvändt på henne och väntade, att hon skulle säga något, men när hon alltjämt teg och endast sysslade med att fästa blommorna vid sitt klädningslif, som om hon ej hört hans sista ord, så vände han sig från henne och gick ett kort slag längs sand- gången, och när han kom tillbaka, hade han åter det där kalla och hånande i sin uppsyn, som hon förut förvånat sig öfver.
" Ni vet väl af, att Myrmark förlofvat sig? "
frågade han kort och fixerade henne.
Elsa rätade hastigt upp sig och gjorde våld på sig för att åter komma in i det alldagliga. '
Det stora ögonblicket skulle således icke komma nu. "
J a g vet det, " svarade hon och ansträngde sig för att bibehålla stämman naturlig.
" Det sägs, att han en tid gjorde sin kur för er, " fortfor Erik.
" Och — om jag får tillåta mig att säga så närgånget — man påstår också, att ni var starkt fästad vid honom. "
Elsa stod en stund handfallen och såg på honom med vidöppna, undrande ögon.
Hvad var det där för en galen historia, och hvad menade han med den?
Men så flög en ny tanke genom hennes hufvud, en glad, förlos- sande tanke: Det där var bara hans egen dikt, ett försök af honom att loda.
Och så brast hon i skratt.
" Nej, nu var ni för klumpig vid dopet, " sade hon uppsluppet.
" Nämn er ni vid ert rätta namn, ty ' man ' passar inte för er. "
Erik skrattade också, skrattade lågt och god- modigt som han plägade göra, när han kände sig belåten. "
Ja, det är den förhäxande gamla landsvä- gen, som gjort mig så här misstänksam, " sade han urskuldande.
Så steg han närmare och böjde sig fram till henne och såg henne allvar- ligt in i ögonen.
" Men är du riktigt säker, " fortfor han och gjorde med handen en rörelse upp mot sina ögon, " är du riktigt säker, att det här aldrig i lifvet skall ingjuta hos dig en känsla af med- ömkan, som skulle ställa mig i andra hand? "
Elsa tog hans hand mellan båda sina och kramade den hårdt.
" Du dumma pojke, som aldrig kan frigöra dig från dina inbillningar och själfnedsättande tankar! "
sade hon med tårskymd blick.
" För- står du då inte, att det kanske just är det där med dina ögon, som från början öppnat dörren för dig till första plats eller första hand, som du så envist älskar att kalla det! "
Då tog Erik henne under armen och drog henne med sig.
" Trädgården ligger ju under hela husets ögon — kom så gå vi ett stycke längs gamla landsvägen!
Den är så vacker och så — ens- lig.
Och för resten så har den gamla, heder- liga landsvägen bästa rätten till oss just nu.
— Å, du Elsa, om du bara visste, hvad jag i detta ögonblick känner mig stark och stolt och själfsäker, och hvad jag på din bekostnad helt hastigt blifvit stor i mina egna tankar!
Om jag bara kunde det, skulle jag vilja bära dig i triumf hela gamla landsvägen efter, våra dröm- mars förtrollade väg! "
(Forts.) litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6: 5 0, hälft år 3: 2 5, lösnummer 12 öre.
— 461 — IDUN
S KANEKONSTNÄREN Per Gummeson har för första gången under sin långa artistbana anordnat en ut- ställning i Stockholm af sina verk.
Och det kan så godt först som sist sägas att hvad han har att visa däruppe i Konstföreningens lokal andas en kärlek till Skånebygden, ett förstående af densamma, som ställer honom på ett mycket högt plan i hans egenskap af utöfvande konstnär.
Dimensionerna på hans dukar äro i allmänhet helt små, men hvad inrymma de icke af fin och varm natur- iakttagelse, hvilken färgglädje lyser ej ur dessa bygator med deras trefna korsvirkeshus, ur de lummiga träd- gårdarna, från fältens vajande säd och strandens vågsvall.
För den, som med egna ögon sett Skåne och dyrkar dess typiska natur, ha Gummesons taflor mycket att ge af uttrycksfull bygdelyrik.
Vid första anblicken göra hans dukar samma intryck som anspråkslösa människor: de hvarken blända eller gripa.
De påkalla ingen särskild anspänning af ens syn eller känsla, där de framsäga sitt färgspråk med stillsam röst; men småningom afslöja de sin ömma poesi, det hviskar ur kastanjernas gröna gömmen, den kringbyggda gården, med talrika spår af alla de människor, som lefvat och dött under torftaket, förtäljer i sin tysta ro om årens hänskridande, heden badar i ljus från den stora spegeln hafvet, och ur trädgården med höstens bladfall på sand- gångarna, sjunger en ton från döende sommar.
Under en medelmåttig konstnärs hand kunna dylika motiv lätt få en falsk känslosam- het, men det har Gummeson lyck- ligt undgått.
Han blir aldrig omanlig.
Under ett helt lif ha hans ögon hvilat på Skånebyg- den — den bygd, som bildas af Röstångas löfskogar och mjuka dälder samt ljungheden kring Falsterbo — han, har gått alla dess särdrag inpå lifvet och åter- gifvit dem med ett sundt målar- sinnes kraft och värme.
Och han- den har ej sviktat, känslan ej öfverskridit måttans gräns.
Det är för öfrigt intressant att jämföra hur han skiljer sig från andra skånska land- skapsskildrare, dessa, som måla diset och dim- morna eller de simmande nattskuggorna med sitt mystiska djup.
Gummeson har företrädesvis sett sitt Skåne i fullt dagsljus eller någon gång i genomskinlig skymning, som i " Vid bron ", för att nämna ett exempel.
Vid sidan af sitt arbete med penslar och färger är konstnä- ren också poet.
Men hans blygsamma natur har hittills afhallit honom från att samla och ge ut sin lyras alstring.
En liten dikt har han dock haft vänligheten ställa till vårt för- fogande, och vi meddela den här nedan som prof på hans förmåga att omsätta sina naturintryck i rytmiska ord.
n^Sajty * - 3 3 ^ — 462 —
r ^Bfand a / pf / nnar &amp; uropasjfar * / tyasfe åen /.
&amp; n sve / 25Jc afem / sf snöeggar blef den mest spän- nande.
Af bestigningarna i lodrätta klippväggar var den af Matterhorn be- svärligast, då skrefvorna täcktes af ny- fallen snö — för en vägg på 300 m. höjd använde han 4 timmar.
Flera farliga passager i de branta klippsi- dorna erinrade alpinisterna på ett efter- tryckligt sätt om de människor, som här förolyckats och störtat öfver 1,200 m. i afgrunderna och som nu hvila på kyrkogården i alpbyn Zermatt.
RÅN DEN modige svenska alpi- nisten Anders Pallins senaste faro- uppfyllda färd i Alperna, från hvilken han i dagarna återkommit, äro vi i till- fälle här visa några i sitt slag sällsynta fotos.
I Walliseralperna besteg h r v P.
Matterhorn, som han i dåligt väder nådde till c:a 4,350 m. höjd, samt det sköna och mycket farliga Lyskamm, 4,538 m.
Härifrån gick färden till Berner Oberland, där hr P:s första be- stigning blef en eröfring i storm af det F \ a — 463 —
UJrefvefso / n afdr / a ^^c^^^ M Återstod då Raisuli.
— Hvem är han?
Tja, du har sett hans namn i tidningarna, men där står så mångahanda, att du har bra nog svårt att påminna dig om han är uppfinnaren af det nyaste aeroplanet, eller den undersköna och olyckliga fru Tosellis siste make.
— Nåväl, för lio år sedan var Mulai Achmed ben Muham- med ben Abdallah el-Raisuli en fattig och obe- märkt stigman, tillhörande Beni Arros, en mycket liten och mycket helig bergsstam i nor- den.
Sedan dess har han hastigt stigit i rang, rykte och rikedom.
Hans första reklamnummer var bortsnappan- det af Walter Harris.
— Då den bekante Timeskorrespondenten, i sällskap med den tjä- nare, som ännu alltjämt är honom följaktig, en dag tog en ridtur i Tangers omgifningar, stötte han på Raisuli med väpnadt följe, hvilken utan vidare förklarade honom för fånge och tog honom med sig till Andjrabergen.
Där kvar- hölls han, dock under mycket god behand- ling, och frigafs efter tjugutre dygn, sedan makhzen fått betala en lösepenning, som gjorde röfvaren till en välmående man.
Aldrig har väl en landsvägsröfvare uppställt fräckare anspråk.
Och makhzen vägrade också att underhandla, tills Förenta staternas sände- bud tillställt honom en kort not, att hans bägge landsmän, enleverade af marockanska banditer, genast skulle återbördas.
Makhzen vred och vände på sig, påpekande Raisulis orimliga an- språk.
— Dem har jag inte med att göra, sade sändebudet, men laga att mr Perdicarris och hans måg frigifvas — annars.
.
.
.
I nio dagar grubblade makhzen storligen på hvad " annars " betydde på amerikanska.
På den tionde uppgick så ljus.
En pansarflottilj under the stars and stripes ankrade på Tangers redd och började helt lugnt rikta in sina ka- noner mot Marockosultanernas gamla hvita borg.
värden och hans måg att kläda på sig och följa med.
Perdicarris ville sätta sig till mot- värn, men öfvertygades snart om det orimliga att med några få tjänare uträtta något mot de kabyler, som omgåfvo det ensamma huset.
Där fanns intet annat att göra än att foga sig i sitt öde, och man sprängde bort med de två amerikanerna.
Äfven mot dessa uppförde man sig mänskligt.
Men deras fångenskap blef rätt lång, ty villkoren för deras utlösande voro otro- ligt hårda, och det var särdeles kvistigt att komma öfverens.
Till en början fordrade han sjuttio tusen dollars i guld, vidare att fyrtioen medlemmar af stammen Beni Arros, hvilka paschan af Tan- ger, El Hadj Abdssalam ben Absadak, af olika anledningar låtit inbura på Kasbah, skulle fri- gifvas.
Och än mera, enär bemälde pascha någon tid förut på sultanens befallning bränt en by, tillhörig Raisulis svåger, skulle paschan afskedas, och Raisuli icke blott efterträda ho- nom, utan därjämte utnämnas till Kaid öfver den omgifvande bygden, Fahass.
I TANGER.
Mot hosta, Då uppräknades de sjuttio tusen dollars, då lösgåfvos de fyratioen Beni Arros, då förklarades Raisuli af sultan Abdelasiz för pascha af Tan- ger och Kaid öfver Fahass.
Landsvägsröfvaren hade korats till kejsarens satrap.
Och sina nya ämbeten skötte han — olyckligtvis — med rasande eftertryck.
Själf residerade han i Zinat, några timmar öster om Tanger, medan hans kalifa, Si Muhammed ben Abdelali, som inte heller var någon blöt karl, företrädde honom i själfva staden.
Modet och öfvermodet stego alltjämt hos Rai- suli, hvilken, tack vare sin vanvettiga djärfhet och järnhårda beslutsamhet, följdes af lyckan i alla sina vilda företag.
Han uppträdde påfallande egenmäktigt och utmanande och krusade inte alls diplomaterna — marockanerna hafva i all- mänhet en mycket besynnerlig och mycket rik- tig uppfattning af Europa — utan underhandlade med dem som med jämlikar.
Den infödda be- folkningen i Tanger, som tog sina order från hans kalifa, började också öppet visa klorna; kristna skymfades dagligen, och det var riska- belt att gå ut efter skymningen, t. o. m. att på ljusan dag passera marknadsplatsen.
Sålunda artade sig ställningen småningom till att bliva outhärdlig, och de främmande be- skickningarna funderade på att låta landsätta trupper från de på redden förlagda örlogsfar- tygen.
Till all lycka förhindrades detta emel- lertid af sultanens representant den gamle kloke Muhammed el Torres, hvilken bedyrade att de främmande soldaternas uppmarsch skulle blifva signalen till ett allmänt blodbad på de kristne.
För att få slut på detta osäkerhetstillstånd fordrade nu makterna att Raisuli skulle från- Det hela hade lyckats så förträffligt, att Raisuli beslöt fortsätta på den inslagna vägen ty numera var han ju i alla fall fågelfri.
Och en majkväll år 1904, just då den rike ameri- kanaren mr Perdicarris dinerade i sin villa vid hafvet, ett stycke från vägen till Spartel, trädde den företagsamme bergsbon in och befallde GAMLA S L A F M A R K N A D E N / ?ono / n ... HCui VI AROCKO ÄGER åtminstone två person- ligheter, hvilkas gärning går ett bra stycke utom och förbi vanligt människomått, och hvilkas saga är sådan, att man frågar sig, om de verkligen tillhöra vår tid: Bu Hamara och Raisuli.
Då jag i mars månad landsteg i Tanger, började jag genast höra mig för med alla veder- börande, om det fanns någon möjlighet att ställa min resa i det inre så, att jag kunde få möta Bu Hamara, hvilken jag i europeisk för- blindelse tagit för en varelse af kött och blod.
Ifall jag begifvit mig till någon afsides herregård i det svartaste Västergötland och bedt den skrockfullaste af alla änkenåder vara god och visa mig det historiska spöket, så hade hon svarat mig med samma storögdt bestörta hufvudskakning, som mötte mig närhelst jag sporde om den obetvinglige från Taza.
— En- dast tyska sändebudet inlät sig närmare på ämnet, och sammanfattningen af hans ord var den: Att träffa Bu Hamara är liktydigt med att stämma möte med Döden.
— ^~&gt;j # nddde E N MAROCKANSK KRIGARE.
T O R G E T OCH T Y S K A L E G A T I O N E N U T A N F Ö R T A N G E R.
| IDUNS MODELLKATALOG förorsakad.af föfkylmng, halskatarr m. m, användes Fil.
D:r P. Håkanssons; balubrm fördelaktigast till inandning medelst inandningsapparater enligt särskild: beskritning.
Partilager hos Geijer &amp; C:o, Stockholm.
; — 464.
Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Pyra rikhaltig.
ia.ongh8f.ten årligen.
Koloreradt omrtag.
Prenumeration » pri« 2.20 för helt &amp; r — 60 Sre pr häfte. '
väckande människan var alltjämt herre på täp- pan, och från sin lugna oangriplighet lät han framlägga de allra orimligaste anspråk för den dyrbare fångens lösgifvande.
Dessutom behand- lades Maclean under de sju månader han hölls i förvar på det gemenaste sätt.
Och då han ändtligen, ett lefvande skelett, fick återvända till Tanger, hade brittiska regeringen måst ut- fästa sig att ställa Raisuli och hans familj un- der sitt skydd för att hindra makhzen att ut- öfva repressalier, hvarförutom stora penning- summor, lifräntor m. m. utbetalades.
— Ett marockanskt ordspråk lyder: " Vare sig du åt eller inte, så satt du i alla fall vid bordet. "
— Men Raisuli har sannerligen kunnat konsten att hugga för sig!
— Då sultan Abdelasiz sedermera efterträddes af Mulai Hafid, insåg denne fördelen af att vid sig fästa en sådan man.
Han utnämndes till guvernör af Arsila samt är dessutom Kaid öfver sexton stammar, hvilket gör Raisuli, jämte hans forne fiende Busjta Bagdadi, till de bägge förnämligaste seigneurerna i norden.
— INGÅNGEN TILL RAISULIS P A L A T S I ARSILA.
tagas sitt ämbete.
Och sultan Abdelasiz sam- tyckte därtill.
Dock, i detta den feodala anar- kiens land äro de store herrarne inte lätta att kommendera.
Raisuli vägrade också blankt att afgå.
Man hade beräknat detta och sände Busjta Bagdadi, den trappraste bland de tappre, med en stark m ' halla till Zinat, för att lefvande eller död bemäktiga sig alltrotsaren, som så länge varit makhzen en nagel i ögat.
Då tog sig denne öfverraskningarnas man till med något, som ingen skulle trott honom om: han rymde från Zinat och gaf sig till bergen!
— Marockanska regeringen äger lyckligtvis inga nerver; sådant skulle verka hindrande på dess funktioner.
Men man insåg tvärt, att man råkat ur askan i elden.
Guvernören Raisuli var i alla fall makhzens man; den fördrifne guvernören återigen dess förklarade fiende.
Med glansen omkring sitt namn, med sin tän- dande vältalighet, sin taskspelareartade för- måga att samla och styra människor, hade han snart omkring sig skaror af bergsbor, honom blindt tillgifna, stridbara och roflystna.
I ett nu blossade oroligheterna upp igen.
Samfärdseln afbröts, ty Raisulis band lågo öfver allt i försåt.
Skatteindrifningen försvårades eller omöjliggjordes.
Diplomatiska kåren i Tanger och den talrika europeiska kolonien därstädes sväfvade ofta i fara, trots den starka garnisonen, hvars sold uppgick till två hundra tusen kronor i månaden.
Huru bittert det än var, fick regeringen finna sig uti att under- handla med briganden, en öfverenskommelse, huru förödmjukande som hejst, måste till hvarje pris ingås med honom.
Och den åldrige be- pröfvade krigaren Kaid sir Harry Maclean sändes den 29 juni 1907 att utföra detta kinkiga upp- drag på en plats i stammen El Seriff.
Där spelade Raisuli ut sitt lifs största trumf.
— Ett rykte blåste med vinden öfver den ned- gående solens land, och samma rykte kablades öfver världshafven: — Kaid sir Harry Maclean, den fridlyste parlamentären, har förklarats för fånge!!
— Så stod då sjäifva England maktlöst mot Raisuli.
Det vågade inte ens tänka på att med maktspråk söka befria sin landsman.
Ty vid första anfall man gjorde mot El Seriff, skulle den gamle skotten dödas.
Den häpnads- Bland de lejdebref, hvarmed makhzen väl- villigt försett mig för min färd i det inre Marocko, fanns äfven ett till den väldige gu- vernören af Arsila och jag gladde mig särskildt att få träffa denne bländande skicklige aktör i det stora spelet.
Staden är en förfallen, underlig och dyster kvarlefva från det portugisiska kolonialväldets storhetstid, men har för länge sedan glidit ur dess våld.
Liksom man ännu på Sveaborg här och hvar ser de tre kronorna öfver hvalf- portarna, finner man att de med krenelerade fyrkantiga torn befästa murar, som omgifva Arsila, äro försedda med kanoner från Manuel den lyckliges dagar.
Ehuru belägen alldeles vid hafvet, hör den icke till de åtta hamnar, där europeisk sjöfart är medgifven.
Fjärran från de vanliga karavanstråken, inklämd mellan Atlanten och de utmed kusten löpande berg- sluttningarna, besökes den sällan af någon irrande turist.
Förresten har hela Arsila tycke af en stor fästning; kring dess tinnar och graf- var hafva många bittra fejder kämpats, och man kan knappats tänka sig en mera karaktä- ristik typ för Raisulis högkvarter.
Medan vi slogo läger, sändes Kaid-el-Arbi in till staden för att anmäla vår ankomst och re- kvirera den nödiga nattvakten.
Efter en half- timme återvände han, ganska slokörad, och jag såg på scheriffens min att det var dåliga nyhe- ter från Arsila.
— Hur är det?
sporde jag.
— Jo, i morgon börjar den stora Molod- festen, till minne af Profetens födelse.
Och för att fira den har Raisuli för fyra timmar sedan dragit till sin stam Beni Arros — för bara fyra timmar sedan!
Det där gjorde mig visserligen nedslagen, men inte alls förvånad.
Jag är nämligen så.
djupt och innerligt medveten om hvad folk ge- menligen benämner otur, så van vid att ödet sätter krokben för mina förehafvanden, att mina planer malas sönder, har så ofta på mina resor kors och tvärs firat verkliga triumfer af otur, att jag en gång för alla tvungits att taga alla jobsposter med jämnmod.
Scheriffen, den där är en sangvinisk själ och tror blindt på lyckan och lifvet, tröstade mig emellertid med, att, då vi några veckor senare skulle återvända från Fez, Molodfesten länge- sedan vore afslutad, och att jag följaktligen skulle få tillfälle finna Raisuli i hans stad.
— Nej, sade jag, jag skall aldrig träffa ho- nom, och detta Muhammed-el-Gebbas ' lejdebref skall aldrig nå honom.
Men om jag kommer hem till Sverige igen, skall jag låta trycka af det i en bok och sända honom den.
— Emot aftonen begåfvo scheriffen och jag oss in till Kasbah för att aflägga en visit hos Rai- sulis Kalifa, Si Muhammed ben Abdelali, hvilken för befälet i sin herres frånvaro.
En lång, lu- tande, spenslig gestalt med djupt liggande ögon och ett stripigt, spikrakt skägg.
Det var han, som från sitt residens vid Zocco de Barra i Tanger månad efter månad så att säga höll hela staden vid öronen.
Han beklagade, att guvernören ej var hemma, men erbjöd sig förekommande att stå till tjänst med hvad jag kunde behöfva samt lofvade att frambära min hälsning.
— Jag uppdrog åt scheriffen att tjusa till honom med så många artigheter han kunde vara värd.
Och sedan dessa återgäldats, skildes vi.
— Dagen därpå drogo vi vidare söderut.
Då Mulai Hafid beklädde Raisuli med en makt — hvilken denne kanske annars skulle tagit sig själf — så var detta en handling af djup vishet.
— Att resa i det inre Marocko är ju alltid en vansklig sak, och kommer väl att så förblifva, men på de vidsträckta områ- den, öfver hvilka Arsilaguvernören håller sin hand, har man iakttagit alla försiktighetsmått, som öfver hufvud äro möjliga.
På sådana orter, som af ålder ansetts osäkra, finner man fasta militärposteringar, riktiga små fältläger.
I hålvägar, pass och på de södra sluttningarna af Akbat al-hamra mötte vi ibland ridande pa- truller.
Raisuli känner af egen erfarenhet alla gömställen, alla röfvareknep och kanaljerier.
Och då han själf inte tills vidare bedrifver dem, ser han också sorgfälligt till att ingen annan fuskar i yrket.
— Då jag sedermera i Fez sammanträffade med Walter Harris, bad denne mig hälsa till Rai- suli från hans forne fånge.
— Men går det verkligen för sig att så- lunda påminna honom om hans gamla röfvare- bedrifter?
undrade jag.
— Javisst!
Han är en förtjusande människa och upphöjdt fördomsfri.
Han kommer att taga emot er alldeles briljant och kanske också bjuda på vildsvinsjakt, hvilket är hans " hobby ", då han någon gång slår sig lös.
När min vistelse i Marockos hufvudstad var till ända, styrde vi åter kosan norrut och nådde, efter sex dygn, Ulad Mosa, därifrån det var vår afsikt att vika af västerut, mot Arsila, ty nu var Molodfesten förbi, och allt gick i sina vanliga spår.
— Scheriffen triumferade.
— Hvem fick rätt?
utbrast han, då vi när- made oss Ulad Mosa.
Ni sade att ni aldrig, aldrig skulle träffa honom.
Men nu är han ju längesedan återkommen till Arsila.
Och där kunna vi vara i morgon före middag.
Hvem fick ändå rätt till sist!
Och han sprängde stolt i förväg upp mot byn för att tala med mokaddem.
Jag såg hans röda checMya försvinna bakom den höga aloe- MAROCKANSKA KRIGARE.
Hvarje husmoder B a r n g a r d e r o b e i l Hvarje sömmerska likaså.
bör prenumerera på &lt; * e ptl, 5tbe ' LtL^TL irU60kr - — 465 — * * ~ häften.
* * —.
häcken.
Men t i l l b a k a g a l o p p e r a d e h a n i n t e.
U t a n d e t v a r en g r y m t s t u k a d scheriff, som m ö t t e m i g m e d h ä n g a n d e t y g l a r och r y n k a d p a n n a, r a b b l a n d e l å n g a r a d e r af s å d a n a o r d, s o m m a n äfven i ociviliserade l ä n d e r a n v ä n d e r, då d e t g å r en emot.
— W e l l, m u m l a d e h a n.
Raisuli är ä n n u k v a r i Beni A r r o s.
.
.
— F a s t festen är öfver?
— J a, m e n s u l t a n e n h a r gifvit befallning till alla O l a d - e l - m a k h z e n s K a i d e r a t t u p p b å d a folk för den s t o r a l a n d s s t o r m e n, harkan, h v i l k e n från h e l a r i k e t skall s a m l a s i F e z för ett a f g ö r a n d e m o t el Rogui.
— Är d e t l å n g t till Beni A r r o s?
— N e j, k n a p p t sju t i m m a r s r i d t.
Men n i k a n i n t e k o m m a dit.
B e n i A r r o s är en af d e h e l i g a s t a m m a r n a, och i n g e n o t r o g e n får b e - t r ä d a dess m a r k.
Det finnes a l l d e l e s i n g e n m ö j l i g h e t, slöt scheriffen s u c k a n d e.
— S å s k i c k a vi r e d a n i k v ä l l e t t r i d a n d e bud m e d a n h å l l a n a t t få träffa h o n o m på neu- tralt område.
— M o t n a t t e n k a n i n t e t b u d gå, t y i n t e en på hundra vågar rida ensam i mörkret.
Karlen få vi inte i v ä g förrän i s o l u p p g å n g e n, och han finner n o g inte g e n a s t R a i s u l i, h v i l k e n na- t u r l i g t v i s nu m å s t e h å l l a sig på rörlig fot.
En s å d a n a n o r d n i n g s k u l l e k v a r h å l l a oss h ä r i n g e n v e t h u r u l ä n g e och k a n s k e — förgäfves!
— B e n i A r r ö s v a r s t ä n g d t för m i g — och i n g e n v å g a d e rida e n s a m om n a t t e n.
Återigen helgon och röfvare i s a m m a a n d e d r a g.
— O, d e t t a skrock- fulla, m ö r k r ä d d a, fanatiska, för s p ö k e n, troll och v a r u l f v a r fasande folk, som bor i ett l a n d, fyldt af en o r ä k n e l i g m a s s a v i g d a och h e l i g a orter, m a r a b u t g r a f v a r, k o u b b o r, m o s k é e r, z a o i a s!
E n h e l i g h e t, som i b l a n d inte nöjer sig m e d e n s t a k a p u n k t e r, u t a n s p r i d e r o m k r i n g sig som olja p å v a t t e n, famnar v i d s t r ä c k t a o m r å d e n, s å s o m d e t t a m e d Beni A r r o s.
— A c k, du kon- stiga gamla M a r o c k o, som m a n a l d r i g blir k l o k p å, och som alltid l o c k a r!
— — Tre dikter.
Dagen är sträng, men förlåtande är n a t t e n.
Prinsessan Rosamundas visa.
JAG DRÖMDE I NATT, att jag kysste dig på munnen.
Jag vaknade, och du var så hastelig försvun- nen '.
Men vänta, du min falska och älskade vän!
I nästa natt, i nästa dröm, jag kysser dig igen.
I dag äro läpparna så vissna och döda.
I nästa natt, i nästa dröm, glöda de röda.
Och om du komme till mig och skrattade och loge, så kanske mina ledsamheter sjuknade och doge, men säkert skulle sorgerna bli lefvande igen.
Jag är ju en så tviflande och misstrogen vän.
I dag äro tankarna isande och kalla.
I nästa natt, i nästa dröm, glöda de alla.
Ni lyckliga, ni ömkliga!
Ni lyckliga skomakare,.
som bli vid edra läster och aldrig känt er kallade till konungar och präster!
— min längtan går som himlens hvalf från öster intill väster och är i Främlingslandets luft den armaste bland gäster.
J a, så v a r d e t m e d h i s t o r i e n om brefvet, som a l d r i g n å d d e h o n o m.
Och en t r a s s l i g hi- storia v a r det.
— D e t v a r inte m å n g a m å n a d e r s e d a n j a g en k v ä l l i A r s i l a t r y c k t e h a n d e n p å Raisulis Kalifa.
Och nu är den h a n d e n l ä n g e s e d a n k a l l.
F ö r n å g o n tid s e d a n s k r e f scheriffen till mig, a t t en del af.
A n d j r a s t a m m e n v ä g r a t e r l ä g g a s k a t t till Raisuli, h v i l k e n då s ä n d t sin Kalifa dit för a t t tillhålla dem a t t fylla sina m e d b o r - gerliga p l i k t e r och g ä l d a achour.
M e n de spar- samma berberna i Andjra tyckte det var bättre a t t b e t a l a m e d bly än silfver.
D ä r small ett s k o t t från d v ä r g p a l m s n å r e n, och Si M u h a m m e d ben A b d e l a l i gled m e d k r o s - s a d t hufvud n e d u r s a d e l n.
— MARI Ärade MIHI.
kvartalsprenumeranter e r i n r a s h ä r m e d om v i k t e n af a t t u t a n d r ö j s m å l förnya p r e n u m e r a t i o n e n för å r e t s sista k v a r t a l för a t t d ä r i g e n o m u n d v i k a afbrott i t i d n i n g e n s regelbundna expedition.
S a m t i d i g t t i l l å t a vi oss p å p e k a a t t d e t är så m y c k e t n ö d v ä n d i g a r e, att p r e n u m e r a t i o n e n nu v e r k s t ä l l e s, som alla v å r a p r e n u m e r a n t e r, äfven de nu t i l l t r ä d a n d e, gratis e r h å l l a Stockholmskan, Iduns julnummer 1909, h v i l k e t såväl k o n s t n ä r l i g t som l i t t e r ä r t tvifvels- u t a n k o m m e r att bli å r e t s o r i g i n e l l a s t e j u l p u b l i - kation.
; UppgU lifvidd (under inmmo), midjovidd; erhåller Ni till Hdei figur: ch kjollängd Ni ömkliga skomakare, som le vid edra läster och aldrig känt er kallade till konungar ock präster!
— min längtan går som himlens hvalf från öster intill väster och bär till Fjärranlandets hem, till gudomsglada fester!
Fjällvandring.
Kom, tändande gnista!
Kom, eld af höjden!
Kom, glans från alla vida vidders hvita snö!
Fjällarnas vingar i nejden, kommen, hvad än ' det skall kosta, kommen att icke min själ må i fånga- och fattighus dö!
Se sorgerna rista min panna och ropa: " Böj den! "
Djupt ned har jag fått sänka andens brutna rö.
När skall jag återfå frejden?
Vindarna isa och frosta.
När skall jag resas i kraft som vidjans spän- stiga spö?
AMALIA BJÖRCK.
Desirée Adlercreutz.
Grande dame och affärskvinna.
W I MÖTA, eller gjorde mera fordom, i litteraturen de * kloka gamla kvinnorna, som visste allt och tego med allt, till hvilka yngre släkten gingo för att skörda frukterna af skiftande och lärorika lifs erfarenheter, och hvilka därför till slut ledde allt och redde allt, som de mindre kloka trasslat till.
Man tviflar icke på att de också fordom funnos i verkligheten, men man tviflar i allmänhet på, att en tid som vår har en roll eller ett rum för dem.
Men den, som träffar fru Desirée Adler- creutz, sjuttiofemåringen med den vakna rådsnara blicken och det stundom så älskvärdt spetsfundiga lilla draget vid munnen, måste säga sig, att här är ändå en af dem!
Hon hör i mångt och mycket till den gamla typen — att hon användt sina gåfvor till något så ra- tionelt som en förmedlingsbyrå, är det moderna draget hos henne och hennes egen originella idé.
Ty det är en originell ide ' hos en dam af hennes ålder och ställning, detta hennes äldre dagars ar- bete.
Hon har sina mottagningstider, under hvilka hon förmedlar uthyrningar och stundom kanske för- säljning af ett hus, hon uträttar äfven de skiftande konfidentiella uppdrag, som kräfva erfarenhet, takt, förtegenhet och goda förbindelser, och hon är sedan fem år vice värd åt prins Carl i ett af honom på längre tid förhyrdt hus vid Drottninggatan.
Främmande diplo- mater som kommit till Stockholm ha därtill ofta i henne funnit en oumbärlig rådgifverska, som hjälpt dem till rätta i de främmande förhållandena, när det gällde vå- ning, betjäning o. d.
Det är nu sjutton år sedan hon öppnade sin för- medlingsbyrå.
Hon-var redan förut som änka med sin son, artisten Adlercreutz, bosatt i Stockholm och öfverhopades af vänner och bekanta med kommissio- ner, tills hon beslöt att ta sitt parti och upprätta en byrå, dit de, som önskade anförtro henne ett uppdrag, kunde vända sig.
Många ansågo detta vara ett vansk- ligt, kanske okonventionellt företag och spådde obehag.
De kommo på skam.
Företaget tog snart fart, och de väntade ledsamheterna uteblefvo alldeles.
Fru Adlercreutz är skånska till börden — och för intervjuaren att vara detsamma är inom parentes en säker väg till hennes sympati.
Trots att hon vistats där endast en kortare del af sitt lif, har hon bevarat sin känsla för fäderneprovinsen, där hon bland den skånska aristokratien har sina släktingar.
Hennes för- äldrar, kammarherre v. Knorring och hans maka, född Beck-Friis, bodde under hennes första barndom på egen- domen Bosjökloster, men moderns tjänstgöring som statsfru hos Karl XIV Johans gemål tvang henne att vistas i Stockholm, och den lilla Desirée, drottningens guddotter, växte upp på slottet och lekte kurra gömma med blifvande konungar.
Hon gifte sig helt ung med en brorson till excellen- sen Adlercreutz, sedermera majoren Carl Th. Adler- creutz, blef änka år 1875 och bosatte sig i Stockholm.
Det är under denna tid som hon af längtan efter verk- samhet tar sig till; med sin förmedlingsbyrå, med hvilken hon, om alla tecken tyda rätt, helt säkert får fira silfverbröllop.
• ".
E.
— er.
BrhUlaa omgående Ull nedanitiende prla inom Sverige: Blnslif 40 Ute, Hxpedierai portofritt Inom Sverige om rekrUition åtföljd utan d i p SO ore, Prlnt.t.klidning 76 ore, Btfoia- _.
_ « {Uk«n inallndel till f u l l t t i l l f ö r l i t l i g a, m o d e r n a o.
e l e s a n t a Kjolm&amp;nitor drlkt 75 Bro, BaradraktmSnstar 50 Dre, Kragmönit.r (FeUerln) M a a t e r s f t m u e t o g a t a n 4 3, S t o o k h o l m J Pappersmönster.
60 Dre, KappmSnttcr 60 » re, NationaldrlktmSnite * 1 kr.
Monitor kanna Uren bertttllu efter andra än vara modeller.
BeatUlnlng •kall da » tfBIjai at den modell lom Bnikat Frlaet Sr di dubbelt mot det vanliga.
— 466 —: Iduns MönsterafdJ
åran écenm odi pvÖDSDANSEN, det se- naste Strindbergspro- grammet på Intima teatern, smakar afrättning.
Hatet fungerar här som skarprät- " Dödsdansen " på Intima teatern.
tare och aflifvar efter hand hvarje glimt af mänsklighet hos de båda makarna.
Det hela verkar som en ohygglig mardröm, replikerna som knytnäfsslag eller piskrapp, och handlingen smälter ihop till en tvekamp mellan två desperata viljor, omtöck- nade af ursinne.
Vore människorna i verkligheten till den grad bräddade af onda lidelser, skulle den all- männa säkerheten för längesedan ha förbytts i ett stort samhälleligt slagsmål med blodvite.
Som hustrun Alice betonar fröken F l y g a r e med utomordentlig kraft den hysteriska hatkänsla, som för- giftar hennes lif — hela rollen spelas för öfrigt med vakenhet och intelligens.
Hr F a l c k som artillerikap- tenen har många goda moment, och åt den fysiska nedbrutenheten ger han en lika trovärdig som skräm- mande tolkning.
Den medlande kusirens svårhandter- liga roll har tillfallit hr de V e r d i e r, som dock syn- bart våndas under dess tyngd.
Vasateatern ger f. n. utrymme åt Svenska teaterns personal, hvilket haft till följd att vår speciella fors- scen så här vid säsongens början fått skatta åt en mera litterär riktning.
Oscar Blumenthals verskomedi " Trohetseden " är dock en rätt enkel produkt, fast från en annan kvinna, som han • upphört att intressera sig för, ehuru hon alltjämt håller fast vid honom med en prononcerad lidelse och å tout prix vill bli hans Kurt (hr de Verdier), Alice (fröken Flygare) och Kaptenen (hr Falck).
hustru.
Under de svårig- Ateljé Jaeger foto.
heter han har att bekämpa för att bli henne kvitt, går han miste om änkan och slutet på visan blir att han hänvisas att allt framgent utfylla kurtisörens ödsliga roll.
Hr H e d q v i s t spelade kurtisören och hade fått ett säkert grepp på uppgiften, som i hans hand blef all- deles hvad den skulle vara: bilden af en människa på en gång ironisk, trött, slagfärdig och undfallande i sin kamp för kärleken.
Fröken B o r g s t r ö m återgaf den kvinnliga kvinnan med det starka temperamentet så explosivt begäras kunde, hr E m i l H i l l b e r g skapade en torrhumoristisk bild af en dödsdömd öfverste och fröken O l g a A n d e r s s o n var en förtjusande represen- tant för den " okvinnliga " kvinnan.
På Folkteatern gör Ernst Fastboms lifliga stock- holmsskildring " I strejktider " stor och berättigad lycka.
Det är författarens träffsäkerhet i replikerna, humoristiska lynne och förmåga att framställa karaktäristiska folk- typer, som bära hans diktning.
Det senaste alstret af hans flitiga penna äger ju ock en viss aktualitet, enär ämnet är knutet till strejkrörelsen, som dock endast behandlas helt flyktigt.
Fru Bergström utförande svärdsdansen i operetten " Trollkarlen vid Nilen " å Operett-teatern.
själfve Rembrandt har ett finger med i spelet genom att indirekt ställa till rätta misshälligheterna i ett konst- närsäktenskap.
Fru B o s s e framställer med god illu- sion en liten viljefast och lidelsefull renässanskvinna, ehuru hon i likhet med hr W i n g å r d, här inkarnerad i konstnären och kvinnoeröfraren Veit van Emdens gestalt, talar versen ganska medelmåttigt.
En i orden mera än i lefvernet strängt moralisk onkel spelas med lifgifvande humor af hr B a c k s t r ö m, och hr A r e h n är medryckande varm i en biroll.
" Kurtisören " på Dramatiska teatern.
Charteris och Julia (herr Hedqvist och fröken Borg- ström).
Från Blumenthals enkla och lättfattliga produkt är språnget till Bernhard Shaws bisarra dramatik ganska stort.
Shaws " obehagliga " komedi " Kurtisören " visar signaler, som det är svårt att bli klok på.
Än satise- rar författaren de kvinnliga kvinnorna och de manliga männen, än deras motsatser, för att i nästa ögonblick gyckla med vissa håligheter hos den medicinska veten- skapens män — allt i sammanhang med belysandet af en kuriös Ibsenkult, som på sin tid lär ha grasserat i en del Londonkretsar.
Centralfiguren i detta drama- tiska huller-om-buller är en beklagansvä-d herre, som lider af att älskas af alla kvinnor han råkar träffa.
Nu står han i begrepp att gifta sig med en intagande änka, men för att kunna det, måste han frigöra sig — 467 — " Miss Hook of Holland " på Operett-teatern.
Herr Ottoson och fröken Edström som van Flöjt och Sally.
^ ^] T e a t e r n s b ä s t a a r t i s t e r med författaren själf i s p e t s e n förskaffa stycket ett utförande, d ä r det h v a r k e n brister i k a r a k t ä r i s t i k eller b r e d t k o m i s k t l y n n e.
M e y e r b e e r s effektfulla o p e r a v e r k " H u g e n o t t e r n a " h a r i n y i n s t u d e r i n g framförts p å Kgl.
t e a t e r n.
Med för- t j ä n s t e r s o m fel b ö r d e n n a t o n d i k t alltid k u n n a v ä c k a g e h ö r, n a t u r l i g t v i s f ö r u t s a t t, att den får en glansfull t o l k n i n g.
Vår o p e r a p r e s t e r a d e k n a p p a s t en s å d a n, därtill skulle fordras m ö n s t e r f ö r m å g o r i alla roller — och h v a r t a g a dem?
F r u L y k s e t h-S c h j e r v e n s Va- lentine k o m emellertid det k o n s t n ä r l i g a målet n ä r m a s t, d ä r n ä s t h r och fru O s c a r; d e n s i s t n ä m n d a — i drott- n i n g e n s roll — s j ö n g den o e r h ö r d t s v å r a och k o n s t - närligt a b s u r d a arian i a n d r a a k t e n med s t o r a p l o m b.
H r S t o c k m a n s Raoul k u n d e n o g g o d t a g a s h v a d sån- g e n beträffar, men det d r a m a t i s k a ätergifvandet s a k n a d e hvarje m a r k e r i n g af lif och p a s s i o n.
En så t a m ä l s k a r e lär i n g e n k v i n n a v a r a nöjd med.
F r u B a r t e l s s j ö n g och spelade p å g e n s roll med verklig a r t i s t i s k k u l t u r, och h ä l s n i n g s a r i a n i första a k t e n blef en alltigenom musikalisk n j u t n i n g.
Som Marcel h a d e h r S v e d e l i u s g o d a n v ä n d n i n g för sin g r a n n a b a s, men s å n g f ö r e d r a g e t k u n d e h a v a r i t smi- digare, spelet likaså.
K ö r e r n a klingade v a c k e r t och baletten i tredje a k t e n gjorde sig briljant.
K a p e l l m ä s t a r e B e r e n s dirigerade det s v å r a verket fast och s ä k e r t.
Finast i smak närings rikast = Vårgårda = Proton-Hafremjöl!
Ytterligare företeelser i n o m musiklifvet h a v a r i t Kreisler- och W u l l n e r - k o n s e r t e r n a, som tagit k a r a k t ä - ren af verkliga m u s i k a l i s k a festaftnar.
F r i t z K r e i s- l e r s u t o m o r d e n t l i g t själfulla violinspel, b u r e t af ett rikt t e m p e r a m e n t s s t y r k a och en t e k n i s k t m o g n a d, s o m s t å r i fullkomlighetens tecken, m å s t e j u o c k s å rifva publiken med sig.
Om dr W u l l n e r t o r d e det v a r a n o g att k o n s t a t e r a, att h a n nu b e s ö k t Stockholm för tredje g å n g e n, s a m m e egendomliga s å n g a r t i s t s o m förut, c h o c k e r a n d e g e n o m r ö s t e n s kärfva k l a n g, g r i p a n d e ge- n o m sin förmåga att g e d r a m a t i s k t lif åt den s t o r a t y s k a r o m a n s d i k t n i n g e n s gestalter.
B e u n d r a n för h a n s k o n s t h a r n u k a n s k e v u x i t till ö f v e r s k a t t n i n g, men h a n ä r likafullt ett fenomen, s o m h a r r ä t t till mer än v a n l i g u p p m ä r k s a m h e t.
I föredraget af d r a m a t i s k t liffyllda s å n g e r, där s t a r k a lidelser, h e r o i s k a s t ä m n i n g a r, ironi och s m ä l t a n d e k ä n s l a h a s t i g t b r y t a sig m o t h v a r a n d r a befinner sig k o n s t n ä r e n otvifvelaktigt i sitt r ä t t a element.
D ä r k a n h a n s geni fritt u t v e c k l a s i n a m å n g a r e s u r s e r, behöfver ej p r e s s a s in i former, s o m ä r o f r ä m m a n d e för d e s s d a n i n g.
S å n g l i t t e r a t u r e n s s m å bijouterier med s i n a facettbryt- n i n g a r af kvinnligt koketteri, vårligt k ä r l e k s g n a b b och a n n a n erotisk n ä p e n h e t k a n h a n d ä r e m o t ieke förläna p a s s a n d e i n f a t t n i n g — föredraget blir artificiellt och mimiken i det fårade t ä n k a r e a n s i k t e t låter helt n a t u r - ligt ej befalla sig att spegla i n g e n u e n s ljusa k ä n s l o v ä r l d.
Operett-teaterns p r o g r a m " Trollkarlen vid Nilen " upplefde ett litet a n t a l föreställningar — den ä r j u kerna läggas i soppskålen.
Smör och mjöl sammanfrä,sas, buljongen påspädes litet i sänder och soppan får koka i 10 mm.
hvarefter den afredes med äggulorna och får sjuda; men ej koka.
Soppan afsmakas med currypulver och kryddorna.
Risgrynen skållas i hett vatten, påsättas i kokande, saltadt vat- ten och få koka, tills de äro mjuka, upphällas i durkslag, spolas med varmt vatten, få afrinna och uppläggas på ka- rott samt serveras till soppan.
g a m m a l t n y t t för s t o c k h o l m a r n e — men k o m m e r k a n s k e u p p igen, ty den gafs b r a med f r ö k n a r n a B i d e n c a p och M a t t s s o n a l t e r n e r a n d e i den k v i n n l i g a hufvud- rollen s a m t h r S a l m s o n i t r o l l k a r l e n s g a m i n l u s t i g a uppgift.
L y s a n d e u p p s ä t t n i n g och u t m ä r k t balett. "
M i s s H o o k of H o l l a n d ", den n y a e n g e l s k a ope- retten, h a r förmodligen framtiden för sig, t y k o l i n g e n, detta den s v e n s k a n a t i o n e n s s k ö t e b a r n, ä r med och ut- vecklar de h ö g s t a g r a d e r n a af sin komik, s e k u n d e r a d af en a n n a n k o l i n g, s o m s y n e s af m i s s t a g h a sluppit u t från n å g o n idiotanstalt.
L ä g g e s därtill att hela operetten s t å r i fånighetens tecken, a t t d ä r finnes en m a r s c h m e - lodi, hvilken h o t a r a t t bli farligt p o p u l ä r s a m t att de s p e l a n d e g ö r a det b ä s t a de k u n n a af g a l e n s k a p e r n a — så k a n f r a m g å n g e n k n a p p a s t utebli.
Till s i s t h a r a n m ä l a r e n en f ö r s u m m e l s e att g o d t g ö r a från den förra teateröfversikten, nämligen att p å p e k a fröken G r ö n b e r g s u t m ä r k t a framställande af b a r o - nessan Marbachs parti i " Höstmanöver " på Oscars- teatern " ARIEL.
" Textilatelier Licium ", Birger J a r l s g a t a n 18, Stockholm, ö p p n a r d e n 4 okt.
en skola för k o n s t b r o d e r i.
H v i t b r o d e r i e t ä r u p p t a g e t så- s o m g r u n d l ä g g a n d e ä m n e för u n d e r v i s n i n g e n.
I öfrigt u n d e r v i s a s uti olika a r t e r af ylle-, silke- och g u l d b r o d e r i.
På n y å r e t ö p p n a s en k u r s i s p e t s s ö m n a d.
Stor utställning af Damhattart F ä r s e r a d g ä d d a I (f.
6pers.).
D / 2 kg.
gädda, 1 tsk.
ättika, 2 tsk.
salt.
T i l l f ä r s e n: 150 gr. skrapadt fisk- kött, 70 gr. smör, 10 gr. hvetemjöl, 1 ägg, D / 2 del.
grädde eller mjölk, 1 tsk.
salt, 1 knifsudd socker, x / 2 ägs till pensling, 1 knifsudd hvitpeppar, 2 msk.
stötta skorpor.
T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.), 3 kkp.
fiskbuljong B e r e d n i n g: Gäddan rensas, helst- dagen innan den skall användas.
Den fjällas, uppskäres i buken, inälfvorna urtagas, och finsken sköljes mycket väl samt torkas med en fiskhandduk.
Den gnides sedan in och utvändigt med ättikan och saltet och får hänga på svalt ställe till följande dag.
Då utskäres ryggbenet med en hvass knif, men hufvud och stjärt få kvaisitta.
(På benet kokas buljong a t t späda fisken med.)
Af fiskköttet skrapas 150 gr. hvarvid alla småben noga borttagas.
Det skrapade köttet bultas fint och stötes därefter tillsammans med smö- ret och mjölet i stenmortel, tills mas- san är fin och sammanhängande.
Ägget vispas upp med grädden och kryddorna.
Denna blandning tillsättes matskeds- vis i färsen som bör arbetas i / s tim.
Gäddan fyllos med färsen (ej för " full), hvarefter buken hopsys med blessyr- söm.
Fisken penslas med det upp- vispade ägget och beströs med stötta skorpor.
Smöret brynes i en långpanna gäddan ilägges och brynes vackert: ugnen .hvarefter den kokande fiskbul- jongen påspädes och fisken får steka färdig, under det den ofta öfveröses.
Till stekningen åtgår omkring V2 tim.
Den serveras med kraft- eller cham- pinjonsås.
med vattnet.
Smöret smältes i en ka- vispas till hårdt skum, sockret till- strull med flat botten, äggblandnin- sättes och grädden slås öfver pann- gen hälles däri och omröres försiktigt kakorna.
Sist öfverströs den skållade V a n i l j g l a s s (f. 6 pers.).
5 ägg- öfver svag eld.
Äggröran får ej koka och fint hackade mandeln.
gulor, 90 gr. strösocker, 4 del.
tunn och ej saltas, ty den blir därigenom grädde, 5 del.
tjock grädde, 1 / 2 stång vasslig.
När äggröran stadgat sig, upp- R ö d s a g o s o p p a (f. 6 pers.).
2Vi vanilj, 1 msk.
vaniljsocker.
lägges den på ett varmt serverings- lit.
vatten, 1 bit kanel, Vi tsk.
fin- B e r e d 1 n i n g: Äggulorna röras med fat.
Svinfileten skåres i tunna skif- rifvet citronskal, 1 kkp.
syltade körsbär sockret / 2 tim.
Den tunna och tjocka vor och lägges i krans rundt omkring eller 2 kkp.
körsbärs-, röd vinbärs- el- grädden blandas i en kastrull och ko- äggröran.
Anrättningen garneras med ler hallonsaft, socker efter smak.
kas med vaniljstången i 5 min.
Va- persilja och serveras som frukosträtt.
Beredning: Vattnet kokas upp niljstången upptages och grädden af- med kanelen och citronskalet.
Sagogry- smakas med vaniljsockret samt tillsät- S y l t p a n n k a k a (f. 6 pers.).
3 små nen sköljas och iläggas samt få koka, tes de rörda äggulorna under stark kkp.
hvetemjöl, 1 lit.
gräddmjölk, 2 tills de äro klara.
Då tillsättes fruk- vispning.
Krämen hälles åter i kastrul- ägg, 2 msk.
smör (10 gr.).
ten eller nåogn af saftsorterna och len och får under fortsatt vispning Till fylln ing och g a r n e r i n g: får ett uppkok samt afsmakas sjuda.
Kastrullen af lyftes och vispnin- 1 kkp.
sylt, 3 del.
tjock grädde, 1 soppan med socker.
gen fortsattes till krämen är kall.
msk.
socker, 1 / 2 hg.
sötmandel.
Den slås därefter i glassmaskin och T i l l p a n n k a k s l a g g e n: 2 msk.
B r ä c k t s k i n k a m e d r i s (f. 6 vrides omkring 10 min., hvarefter den smör (40 gr.).
pers.).
2 del.
risgryn, 2 lit.
vatten, nedpackas 1 glassdosan och fryses ytter- B e r e d n i n g: Mjölet hälles i ett 1 msk.
salt, 1 msk.
portug lök, 50 ligare omkring 2 tim.
Då glassen skall stjälpas upp, hålles dosan ett ögonblick fat, äggen vispas med mjölken, nedröres gr. smör, 5 hg.
rökt skinka.
B e r e d n i n g: Risgrynen sköljas, på- i hett vatten, hvarefter den aftorkas litet i sänder med slef i mjölet, sist och glassen uppstjälpes på tårtpapper tillsättes det skirade men afsvalnade sättas i det kokande vattnet, tillsatt smöret, och smeten får stå och svälla med saltet, och få koka, tills de äro på flat glasskål.
omkring 2 t i m.
En pannkakslagg upp- mjuka, men ej falla sönder.
De upp- hettas långsamt, smöret smältes i vat- hällas i durkslag och vattnet får väl Ä g g r ö r a m e d r ö k t s v i n f i l e t tenbad och härmed penslas laggen.
Så afrinna.
Löken skalas och hackas fint (f. 6 pers.).
6 ägg, 12 msk.
vatten, 3 mycket smet ihälles a t t pannans yta samt brynes i smöret i en tackjärns- msk.
smör (60 gr.), 3 hg.
rökt svin- nätt och jämt täckes.
Pannkakorna panna, grynen läggas i pannan och filet, persilja.
uppläggas på varmt fat och öfverstry- blandas väl med löken.
kas tunnt med varm sylt.
Grädden | Skinkan bräckes, upplägges på midten Beredning: Äggen vispas väl Dammössor KÖKSALMANACK Eedigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
Inneh.
af Elisabeth östmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 26 SEPT. — 2 OKT.
1909?
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; kalffilé med gräddsås och brynt po- t a t i s; mjölk; kaffe eller te med sco- nes.
M i d d a g: Currysoppa; färserad gädda I med kräftsås; stekta järpar med kokta äpplen och brynt potatis; vaniljglass med mandelspån.
MANDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafregrynsgröt med mjölk; sillpölsa; ägg; kaffe eller te.
M i d d a g: Fläsk- kotletter med pressad potatis och lin- gon; nyponsoppa med vispad grädde.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; pannbiff med brynt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Blomkåls- puré med rostadt bröd; stufvade ab- borrar med potatis.
ONöDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; äggröra med rökt svinfilé; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Kokt rimmad får- bringa med brynta kålrötter; hafre- soppa med katrinplommon.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stekt risgrynskorf med lingon; ä g g; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Är- ter med fläsk; syltpannkaka.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafremjölsvälling; stufvad färsk ström- ming med p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Persiljefylld kalfbringa med potatis och lingon; röd sagosoppa.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; bräckt skinka med r i s; mjölk: kaffe eller te.
M i d d a g: Ärtpuré med jord- ärtskockor; fiskpudding med kräftsås.
RECEPT: C u r r y s o p p a (f. 6 pers.).
1 rot- selleri, 2 morötter, 2 lit.
buljong, 1 msk.
smör (20 gr.), I 1 / » msk .mjöl, 2 äggulor, curry efter smak, salt, kajenn- peppar, 2 del.
risgryn, vatten, salt.
B e r e d n i n g: Rotselleriet och mo- rötterna ansas på vanligt sätt, skäras i fina strimlor och kokas mjuka i buljongen, som därefter silas.
Rotsa- fr.
Kr.
3.75 Slöjor alla färger.
- '.
.
„ „ 1.95 DamFilthattar Old England „ 4.50 Damhandske Ninon.
.
.
. '
.
, „ 1.95 A.-B.
Nordiska Kompaniet, Stureplan &amp; Regeringsgatan, STOCKHOLM.
— 468 — af ett varmt serveringsfat och risgry- nen läggas i en krans omkring.
Anrätt- ningen garneras med persilja.
Ärtpuré med jordärtskoc- k o r (f. 6 pers.).
18 små jordärtskoc- kor, 3 / 4 lit.
öfverblifven ärtsoppa, 1 tsk.
Liebigs köttextrakt (8 gr.), 1 lit.
ko- kande vatten, 1 tsk.
salt, D / 2 msk.
smör (30 gr.), 2 msk.
mjöl, salt, hvit- peppar, 1 — 2 äggulor.
B e r e d n i n g: Jordärtskockorna sköl- jas, skrapas och läggas i ättikblandat vatten 1 tim. för a t t bibehålla den hvita färgen.
De påsättas i 1 / 2 lit.
ko- kande saltadt vatten och få koka mjuka.
Ärtsoppan upphettas och pas- seras.
Köttextrakten upplöses i 1 f 2 kkp.
af det kokande vattnet och tillsättes i det öfriga vattnet jämte saltet, hvar- efter buljongen får ett godt uppkok.
Smör och mjöl sammanfräsas, purén och buljongen tillsättas litet i sänder, och soppan får koka, under rörning, i 10 min.
Purén afsmakas med kryd- dorna.
Äggulorna uppvispas i soppskå- len och soppan tillslås under s t a r k visp- ning.
Sist ilägges jordärtskockorna jämte sitt spad.
