# ID: svediakorp-per1848
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,002
# sentences: 910
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 38 (1185).
22:DRA 4RG.
SÖNDAGEN DEN 19 SEPTEMBER 1909.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: J O H A N Sn mår / cY / q NORDLING.
donaf / on FOR ARBETETJ JÖWER.
EM / 4ILLI0M 5TIFTEL.5E 2öSS2^£ ET ÄR NU mera än någonsin af ondo att vara kapitalist.
Det framkallar hat, afund och misstro hos dem, som icke äro det; den sociala tvekampen mellan den fint klädde arbetsgifvaren och kroppsarbetaren i sin leriga eller sotiga dräkt har uteslu- tande pengarna till upphof.
Arbetaren tänker som så: .Den rike man- nen tillbringar sin tid i vällefnad, han be- höfver aldrig frysa, aldrig äta dålig kost, som vi ofta få, han slipper krypa under jorden, försmäkta i maskinrummen och dra ohälsa öfver sig i osunda fabriker.
Det är inte rättvist att han skall ha allt godt för sin del, medan vi, som slita ut oss i hans tjänst, inte få se solen mer än hvar sjunde dag och aldrig känna annat än doften af den fina mat han äter.
Därför måste han tvin- gas att dela med sig åt oss, eftersom han inte vill göra det i godo.
Och till den ändan lyfter arbetaren det tveeggade strejk- vapnet, slår omkring sig så mycket han för- mår och sårar därvid både sin fiende och sig själf.
I många fall har arbetaren otvifvel- aktigt rätt till missnöje, men som han hvarken är någon nationalekonom eller skolad tänkare — detta ej sagdt som förebråelse anlägger han ofta oriktiga synpunkter och snafvar felaktiga slutledningar.
Kapitalistväldet har sina afvigsidor, det kunna vi komma öfverens om, och kapitalisterna själfva äro helt säkert inga änglar, eftersom de blifvit män- niskor.
Men kapitalet låter icke afskaffa sig, dess makt ej heller.
Den verklige kapitalisten, hos hvilken naturnödvändigt pengarne samlas, är til- lika, det måste inskärpas, en stor arbetare, en man med idéer, initiativ, mod, som sätter företag i gång, leder dem, behärskar dem och skapar arbets- tillfällena.
När därför den socialistiska propag- andan i sina hetaste ögonblick söker sätta bräck- järnet under sådana mäns hus, begår den en stor dumhet.
I dessa dagar af social strid, hvars krutmoln ännu hänga tunga och kväfvande öfver de svenska bygderna, kommer från kapitalistkretsen ett bud, hvars innehåll står i skriande motsats till den brutala egoism man un- dantagslöst vill påbörda rikedomens folk.
En arbetsmänniska som få, utrustad med stora kun- skaper inom det fack där han verkat samt med en utomordentlig energi och ledareförmåga, har af den betydliga förmögenhet, hvilken han vid sin nyligen timade död förfogade öfver, donerat fem miljoner kronor till ett ändamål, som ställer minnet af donatorns personlighet i den vackraste dager och visar, att samhörig- hetskänslan klasserna emellan lefver kvar trots alla utplåningsförsök.
Donatorn är den i april detta år bortgångne telefondirektören H.
T. Cedergren och dona- tionens atkastning skall användas för bere- dande af tillfälle till god uppfostran för obe- medlade barn — företrädesvis från Stockholms folkskolor — hvilka icke på annat sätt kunna erhålla hjälp till sin utbildning, men hvilka visa stor begåfning och om hvilka deras lärare hysa särskilda förhoppningar att de, om de erhålla en tillfredsställande utbildning, skola kunna göra en god insats i vårt lands ekonomiska och intellektuella utveckling.
Detta att gifva- ren tänkt på den kroppsarbetande klassens barn med ett för svenska förhållanden stort kapital borde, synes det, i någon mån bi- draga att hos arbetarne befästa en mindre hätsk uppfattning af den s. k. öfverklassen.
Fonden skall till en början stå under förvaltning af bl.
a. den aflidnes efterlefvande maka fru Ida Cedergren, f. Pegelow, en syster till generaldirektör F. W.
H. Pegelow.
— D CE0ER6R£t1 .v 445 Då vi häromdagen gjorde ett besök hos fru C. i familjens ståtliga och med gedigen komfort möblerade våning nere vid Strömgatan, hade hon jämväl älskvärdheten att på vårt spörsmål be- rätta litet om sig själf.
Fru C. har varit i All- männa Telefonbolagets tjänst i 22 år, innan hon 1907 ingick äktenskap med öfveringenjör C.
Hon började som telefonist, fick sedan befordran från den ena kräfvande sysslan till den andra, passe- rade med ett ord graderna och slutade på den an- svarsfulla posten som kassaförvaltare vid ryska kontorets stockholmsafdelning.
Hon hade alltså tillfälle att på nära håll följa sin blifvande makes rastlösa verksamhet, och man förstod, att hennes ord bottnade i en djup erfarenhet, när hon om den nu bortgångne sade, med hänsyftning på donationen, att han hade många och vidsträckta intressen, men att den uppväxande generatio- nen, dess sunda utveckling och sporrande till duktiga handlingar, låg honom varmast om hjärtat.
ZZ * * &amp; 1 Hur skörden bärgas i storstrejkstid •, • / DEN BORGERLIGA skyddskår, som under stor- * strejksveckorna i hufvudstaden utförde ett så erkännansvärdt arbete till ordningens och samfärd- selns upprätthållande, saknades ej heller offer villiga kvinnliga medlemmar, som med käckt mod ställde sina krafter till förfogande för det allmänna bästa.
Från en af dessa, en ung dam ur hufvudsiadens bästa kretsar, har Idun haft nöjet mottaga nedan- stående skildring af hennes uppdrag som husmoder för en grupp frivilliga skördearbetare vid Svanä bruk i Västmanland under den landtarbetareslrejk, som utgjorde ett led i den allmänna arbetsinställelsen.
St © B ESJÄLAD af längtan att kunna göra någon anspråkslös insats i det frivilliga arbete till samhällets värn, som den bittra sociala kampen.
nödvändiggjort, anmälde jag mig en dag i Stockholms skyddskår.
Någon tid där- etter kom telefonbud från högkvarteret med förfrågan, om jag vore villig åtaga mig att före- stå ett hushåll för ett 20 — 30-tal frivilliga skördearbetare under den i bergslagen utbrutna skördestrejken, och utan vidare upplysningar än om namnet på den järnvägsstation, dit jag skulle, SVANÅ CORPS DE LOGIS.
lämnade jag helt " hux-flux " hufvudstaden.
Resan tog några timmar, och jag hade god tid att På öfre våningen funnos en tämligen stor tänka mig in i situationen.
Nyttan därmed var emellertid ringa, eftersom jag så godt som vind och fyra rum.
Här arrangerades sof- ingenting visste.
Följaktligen fann jag det täm- platser, hö på gofvet med lakan bredda där- ligen lönlöst att spekulera utan satte mig i öfver, kuddar och filtar.
På vinden utanför stället helt sorglös i kupéhörnet, ömsom be- placerades ett långt bord, som tjänade till traktande mina medpassagerare, ömsom njutande tvättställ.
Där tronade tolf hvita handfat i af den härliga sommardagen och de fagra taflor rad med hvar sin lilla tvålkopp.
Enkelt var det hela, men rent och snyggt var allt!
På från skog och fält, som ilade förbi.
nedre botten befann sig matsalen.
Vaxduk Ändtligen stannade då tåget, och jag läste i täckte bordet, och man satt på långa stadiga stora bokstäfver namnet på min station.
Bland gungbräden.
Endast värdinnan och den, som ett 20-tal unge män, som också hoppade af hade turen sitta på kortsidan, fingo stolar.
här, tycktes jag vara den enda kvinnliga in- Kl. 7 kom en skrinda uppkörande på går- dividen, och körsvennen, som kom för att hämta den, och ur hoppade en skara raska ynglingar.
mig, frågade med betecknande säkerhet: " Ä ' Det var de frivilliga skördearbetarna, friska dä fröken, som ska te S.
.
.? "
och spänstiga unga män, representerande snart Efter en kort åktur körde vi upp på gården sagdt alla slags yrken.
Efter att ha gjort sig till en treflig gammal herregård.
På trappan stodo tvenne herrar, den ene af dem förvaltaren litet hemmastadda, samlades de i matsalen, där vi nu försökt göra det så trefligt som möj- på stället.
Jag välkomnades och fördes upp ligt.
Vildblommor på bordet, lamporna tända, ' på mitt rum.
På aftonen, sade man mig, skulle gardinerna nedrullade — det hela varmt och min kokerska komma ' från Stockholm, och nu gästvänligt i all sin enkelhet.
Strax innan vi föreslogs att använda tiden till ett besök satte oss till bords, anlände ännu en gäst.
i de båda hushåll, som redan voro i full Det var fjärdingsmannen, vår nattvakt och gång.
(Mitt eget skulle nämligen sättas upp på en utgård en mil från hufvudgården.)
Det polis.
Så slog man sig ned och invigde det nya hushållet.
ena var inrättadt i en skola, som apterats för ändamålet.
Vi kommo dit just vid tiden för Morgonen därpå började arbetet på fullt all- ' kvällsmålet, och jag steg direkt in i köket för var.
Det var en vacker och ovanlig syn, dessa att af fröken-hushållerskan inhämta alla de frivilliga herremansarbetare, iklädda sina blå råd och erfarenheter, som kunde fås.
På spi-.
byxor och blusar, hvilka nu under rättarens seln stod gryta vid gryta, tjänstflickorna sprungo kommande drogo ut i arbetet.
Då det regnade, fram och åter, — brådskan och trängseln voro tröskade man, då det var vackert, kördes rågen stora.
Här voro ej mindre än 34 personer, in.
Undan gick det, snart nog tycktes de i som skulle ha mat; kokkärlen räckte ej ens allmänhet komma underfund med handlaget, till, utan man måste koka potatis i en hink.
och att öfning ger färdighet, fick litet hvar En af skolsalarna var inredd till matsal, på besanna.
Så t. ex. tröskades första dagen 21 långa vaxduksklädda bord voro tallrikar, knif- säckar råg, då man redan andra dagen med var och gafflar uppdukade.
Efter att ha besökt samma arbetsstyrka på ungefär samma tid hann äfven det andra hushållet, något i samma stil, med 45 säckar.
Likaså vid inbärgningen af återvände vi hem.
rågen körde de bästa första dagen 1 1 lass, Kl. 9 kom så kokerskan och tillsammans andra dagen var man uppe till 14 lass per med henne satte jag genast upp en förteckning man.
på matvaror och förnödenheter, som måste re- På tredje dagen kom förstärkning, i det att kvireras.
Morgonen därpå anträddes resan hushållet tillökade.s med nio man.
Endast två till utgården, där hushållet skulle etableras.
timmar, innan de skulle anlända, ingick bud- Trakten var vacker och den gamla gården med skapet, och vid underrättelsen härom utropade sina två flyglar och hufvudbyggnad, som an- man i köket: " Nej, nu tror jag vi strejkar! "
vändes till magasin, saknade ej sin charm.
I Men tvärtom blef det: tjänstepersonalen visade den ena flygeln, som var stor och rymlig, nu hvad den kunde, och kl. 7 voro sofplatser bodde rättaren, och det var nu här, man skulle och kvällsmål i ordning åt de nykomna. '
I inrätta sig.
Så snart förnödenheterna, mat- matsalen dukades därefter två bord i stället för varor, kokkärl, porslin, m. m. hade anländt, ett och mat beräknades för 28 i stället för 19 började ett ifrigt arbete med uppackningen.
personer.
Annars var allt som förut.
Med hjälp af en flicka från trakten, rättarens Måltidsordningen var följande: frukost kl. syster samt ett gift folk, " mor och mäster S.
", Vs 1 — 7 med sill och potatis, gröt, ibland ägg, som bodde på gården, flngo vi snart nog lärarna bröd, smör, ost och kaffe.
Kl. 12 middag, ofta tömda och det viktigaste ordnadt.
nog serverad ute på fältet.
I en skrinda fors- PÄRMAR t Idun 1908 och föregående år lades mat och attiralj.
Fläskpannkakan höll sig varm, tagen direkt ur spiseln, skyddad mellan tvenne plåtar, inlindad och slutligen nedstop- pad i höet i skrindan.
Kräm och mjölk voro som skapade för detta ändamål, men äfven bräckt skinka, sockerärter och potatis lyckades man servera varma nog, fast de haft en fjär- dingsväg från köket till middagsbordet.
Kl. 4 gjordes ett omtyckt afbrott.
Det var för kaffet och all heder gjordes åt det nybakade •doppebrödet.
Kl. 7, 1 / 2 8 ett stadigt middags- liknande aftonmål med två rätter, öl och kaffe på maten.
Vanligen serverades någon varm grönsaks- eller köttsoppa samt en kötträtt.
En dag skulle vi ha köttfärs, men saknade sylt.
Hvad var att göra?
I skogen utanför brann det rödt af lingon; man slet sig lös, och länge dröjde det ej, innan en tillräcklig skörd inbärgats.
Till middagen kom det färska lin- gonsyltet på bordet.
En dag riktades hushållet med ett par änder, som en af herrarna skjutit, och fisk från sjön serverades äfven.
Aptiten hos våra herrar var utomordentlig, kosten enkel, men väl lagad och kokerskan duktig.
Det är mig för öfrigt en glädje att uttala mitt erkännande hvad beträffar hela tjänstepersona- len.
Alla voro villiga och raska och tycktes med glädje göra sitt bästa.
Gamla mor S., hon som var hemma på gården, var hjälpsam- heten själf.
En gång på tal om matbekymren föreslog jag henne: " Ja, om nu köttet tar slut, så får vi väl ta och slakta mor S:s gris! "
Men nej, då slog hon i hop händerna, såg helt förfärad ut och utropade: " Nej, fröken, ta ' allt hvad jag äger och har, men rör inte gri- sen! "
Grisen var hennes stora stolthet, och mådde också som en prins under denna tid.
Det var ett verkligt nöje att följa mor S. och se hur hennes hjärta fröjdades, när favoriten stod och gluffsade i sig allehanda godbitar.
Hade den något namn, månn tro?
Mor S. blef nästan litet ' generad vid frågan, men så svarade hon lika väl: " J a kallar ' na " Malla "!
Dagarna gingo hastigt, fyllda af arbete som de voro, och efter jämnt en vecka var rågen bärgad och hushållet bröt upp.
I två skrin- dor körde de frivilliga arbetarna sin väg efter fullgjordt vä-f.
Visst hade de fått några skrå- mor, det ohärdade skinnet fick pröfva både bläsor och sår, men förbandsartiklar, sublimat och plåster funnos alltid att tillgå.
Ovanan vid verktygen och brådskan förorsakade en del missöden, i det några till en början fingo gan- ska otrefliga sting af högaffeln.
Annars gick allt utmärkt, och ett hjärtligt tack och erkän- nande förtjäna alla de som hjälpte att rädda jordens skörd och gåfvo ett så vackert exem- pel till arbetets ära.
Ej minst gäller detta dem bland skördemännen, som ej längre voro " i sin första ungdoms vår ".
De obehag, de underkastade sig, och den energi de utvecklade, måste väcka beundran och aktning.
Ty det är sannerligen förenadt med ej så ringa an- strängning för ovana inomhus- och tankearbetare att timme .efter timme, hela dagen igenom, stå böjda öfver högaffeln och ta emot rågkärf- varna.
EVA.
tillhandahållas till följande priser: Kunna erhållas i närmaste bokhan- Iduns pärmar, röda med guldtryck ... 1:50 del eller direkt från Iduns expedition, Iduns Romanbibliotek, röda eller gröna 0:50 om rekvisition och likvid i postanvisning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
— 446 —
PELLE MOLINS HEM I TJÄLL, MULTKÅ.
UTSIKT ÖFVER TJÄLLS HERRGÅRD OCH MULTRÅBERGET.
Pelle Molin och det ångermanländska folklynnet.
v. (Forts, och slut.)
D EN UNGDOMLIGA lyrik, som drömmer om vittror och andra skogsyäsen, den vän- der sin blick mot de höga berg, som äro dragna genom landskapet.
Det är i den något af samma längtan, som Björnson skildrat i Arne; men styrkan och oron i denna känsla stå i direkt proportion till de instängande bergens höjd och aftonsolens bjärthet.
En sådan känsla, som be- skrifs i Arnes sång: Undrer mig paa, hvad jeg faar at se over de höje Fjelde — en sådan känsla är inte betecknande för det ångermanländska lynnet.
Äfventyrslustan, hå- gen att fara långt bort, drömmen om främmande länder och deras skatter, allt dylikt finns i obe- tydlig grad.
En sådan längtan finns inte heller i Ådalens poesi.
Pelle Molin kände den inte själf.
Det var mot sin vilja han måste lämna Ångermanland, dit han i stället alltid längtade tillbaka.
Här i Ångermanland skimra bergen, vid sol- nedgången, långt borta, och i stället för.
att känna sig stängd, känner man sig värnad, ty svängrummet är nog stort, utsikten nog vid, vatten, höjder och dalar omväxla rikligt inom horisontens murar.
Dessa mer aflägsna berg ha mot kva ' len en vemodig, violett belysning, och bygderna ligga försänkta i samma milda sken; vattnen stillna; skogarna mörkna; träden bli orörliga; marken sprider en stark, svalkad doft, som ingen vind för bort, den kommer in på gårdarna, där människorna hvila efter arbetet; svalorna kvittra i luften; och koskällorna pingla i skogen.
mar af ljus och skuggor, af denna stillhet, af denna markens doft.
Då röra sig nedärfda tankar, känslor och minnen; och när man i sådana kvällar sitter tyst och ser utöfver bygden, stannar blicken vid bergtopparna.
Där äro de unga kvinnorna uppe i fäbodarna; kring bodarna bygga vittrorna och trollen, mot hvilka man sen gammalt sökt skydda sig.
Men historierna om troll, som för- häxat människor, komma för tanken: all den prakt och härlighet, som bjudas dylika, hägra nu för blicken i form af naturens eld och färg; men i stillheten ligger ett vemod, som är sorg, och den blinda natten omformar stundom sorgen till fasa och drömbilderna till lefvande vä- sen.
När på morgonen den blanka solen står öfver bergen, är all fasa borta.
Litet tung och fun- dersam går man till arbetet, men på allvarets botten porlar alltjämt den källa, som i går kväll fyllde själen med mystisk rädsla.
Nu hoppar den muntert, och nu har den förmågan att fylla själen med skratt, med upptåg, med illparighet — så är vemodet och skrattet, lyriken och humorn två melodier af samma själ.
Det är dagens sol, som lyser in och skapat skrattet; skuggorna och kvällen, när de speglas i själen, skapa lyriken.
I förbund med kvällen stå sko- gen och bergen, i förbund med solen stå skörde- fälten, gårdarna, arbetet och pratet.
Detta dagarnas ljusa lugn, detta säfliga dröm- meri och vemod har inte i Pelle Molin en tol- kare.
Han har omformat människorna efter sitt beläte, och då han var dubbelt så het som de andra, så ' har hans dikt framställt detta folk såsom oroligare, lifligare, mer poetiskt besjäladt än det i verkligheten är.
Han var en orolig natur; han ville förklara denna oro med upp- Hvad som då lefver i hjärtana, det är inte en längtan till andra land; den bördiga mark, som man ser rundt om sig, gläder för mycket ens sinne och öga, och den obundna friheten gör en lugn och belåten.
Med en sådan bygd framför ögat blir man stolt, säker på sig själf och envis, i känslan af att inte behöfva ta hjälp af och krusa andra.
Men en annan längtan finns, och den speglas i Ådalens poesi; det är en uråldrig längtan att hemma i dessa bygder få upplefva äfventyr, äfventyr af sådan art, som man själf inte för- mår beskrifva; och då färgas ens känslor af kvällens vemodiga sken, af dessa långa ström- Använd endast KOCKUMS PELLE MOLINS KAMMARE I TJÄLL.
PANSAR-BmalJerade E KALMAR U A I GJUTNA GRYTOR.!
• - Giftfria.
Solida.
Af Ludvig Nordström.
giften att zigenarblod fanns hos hans mor.
Men just i denna förklaring ligger väl ett med- gifvande af att hans egen liflighet och oro voro något för vanliga ångermanlänningar främmande.
Och när han om Gunnel skrifver i ett bref, att det i henne var mycket af hans mor, så bör man af detta uttalande få ta sig rätt att i nämnda figur mera finna en personlig uppfatt- ning af det underbara i skogens och fjällets lif än en objektiv bild af folkets.
Inte heller saknar berättelsen drag, som äro egna för den tidens öfverspända sagoton.
Jämför man Pelle Molin med Olof Högberg, ser man, hur olika de representera samma lynne; och ehuru mycket hos den ene är förbluffande likt likartade saker hos den andre, så att man inte kan sväfva i tvifvel om väsens-släktskap, äro de dock i än högre grad hvarandras mot- satser.
Pelle Molin skiftar stämningar som ett berg belysningar, och om han också är grund- ligt ångermanländsk, så lyser han i alla fall bra ofta med ett sken så bjärt, att hans egen individualism syns lysa öfver släktdraget och göra honom osams mot det.
Olof Högberg bottnar i folkets uppfattningar på ett mer af- görande sätt.
Han är bonde i så hög grad, att ingen kan vara bonde mer än han; därför är han också i sin konst allmoge.
Den lyriskt pate- tiska flykten hos honom är tung, bunden, lite mörklagd och bullersam.
Han skiftar knappast; hos Pelle Molin är allting skiftningar, dagrar, glimtar, glitter.
Olof Högberg ger onekligen långt djupare och mäktigare bilder af det ångermanländska lynnet, därför att han själf är så nära jorden; men han intresserar därför inte heller som individ, han är blott och bart me- dium, däri ligger hans styrka och begränsning.
Pelle Molin däremot, flyktig, långt mindre jord- bunden, nyckfull, full af vind och kastningar intresserar nästan uteslutande som individ, och hans folk är blott mediet, hvarigenom man för- söker att lära känna honom.
Han är säkerligen en af de mest hänsynslöst subjektiva poeterna vi ha i vår prosa, och hvad han betecknar därutöfver och i förhållande till släktlynnet, det är ett smärtsamt försök att bli klar öfver sig själf såsom del af en stam, att bli klar öfver stammen i sig själf.
I denna skimrande stråle ur den ångerman- ländska jorden beundra vi vårt eget väsens färgprakt; men den kylige pekar på den till- fälligheten, att strålen kommit att synas just mot solnedgången, och frågar sig hur den skulle se ut mot en klar, dagsblå rymd.
ANGKVARNS A.-BtS ^verkad på landets modernaste stärkelse- = IVI A E?
I.
* - * - * * * fabrik, utmärker sig särskildt för hvit-: R I S S T A R K E L S E — 447 — - • ^ i?
n?
8 k° s fcrä * 3a välsorterad ipecerlland-; lare 1 hela riket.
O B S.
!
G u l d m e d a l j 1 L o n d o n I906.
Vilse!
VI.
Har alltså Pelle Molin lämnat en fullständig • Ett otryckt manuskript af Pelle Molin.
, bild af det ångermanländska lynnet?
» T 7 T L S E!
— Inte annat jag k a n se.
Om När jag säger ångermanländskt lynne, menar • V vi komma till rätta någon gång, fröken jag lynnet hos de till jorden bundna, ursprung- Floréus, lärer det vara rester af oss och in- liga inbyggarna, bortser från yttre inflytelser genting annat.
Jag, som box h ä r i fjällmarken, och tänker inte på industridistriktens människor.
vet hvilka kraftiga armar dessa skogar ha ', då På frågan svarar j a g: ja.
Men gör då det det gäller att klämma f a k en vilsen vandrare tillägget, att han afbildat det som poet, inte i sitt sköte och ta ' döden på honom.
Vanliga som skildrare, redogörare och förklarare.
förloppet vid dessa mörka historier ä r: först Han har inte kritiskt och eftertänksamt lagt går man vilse, i början utan ängslan, sen kom- i sär de olika skiftningarna, han har inte ens mer ängslan med sin järnhand och förtviflan sett och förstått detta lynne i dess olika bryt- • med sin sporre, den förre trycker till jorden ningar; men han var själf en så rikt utrustad mot en mjuk tufva, den senare kastar den natur, att han färgat af sig i allt han skrifvit, nersjiunkne åter handlöst upp och in i mörka och när han i dikten sökte förverkliga sig själf, snår, eggar honom med sin tagg ut på oänd- blef dikten, honom omedvetet, ' uppfylld af fol- liga myrar, där foten nästa steg tar ett hopp kets väsen, med alla dess skiftningar i ökad i ett bottenlöst gungfly, där man sjunker tum glans.
för tum, dör bit för bit, utan räddning.
Ar- Han var oupplösligt bunden af denna jord.
betar man emot, påskyndas det ögonblick, då Det är dess doft i allt han gjort.
Hvar han näsa och mun skall fyllas med brun vämjelig, är, hvad han beskrifver, allt står under samma ruttnande, illaluktande m y r a; ligger man där luft, samma sommarsol, samma vintermåne.
Och och försöker resignera, kan det fasansfulla &gt;m också hela hans lifsverk inte blef något slutet uppskjutas några ögonblick.
Så ligger annat än antydningar, så ha dessa i alla fall man där, — solen ler, fåglarna sjunga — räckt till att för långa tider rista grunddragen kling klang, människobarn!
— normalperspek- af hans hembygds natur, af hans folks lynne, tivet öfvergår till grodperspektiv, strax fram- och det är han som har gett de första lefvande för på en tufva under en martall ser m a n synpunkterna på Ångermanland; när nu, så djupgröna blad liknande murgröna och gula småningom, de berömdaste förlora i glans, åter- stora b ä r i lynget, man hinner möjligen t ä n k a: stå de bortglömda, och man får från sagohjälten » myrbär är godt », och med denna sublima Pelle Molin vända sig till människan Pelle Mo- t a n k e: farväl!
Är man envis, k a n m a n möj- lin, se honom i hans förhållande till folket och ligen, sedan man fått det d ä r öfver skallen, därmed få en ny belysning af båda parter, som sticka upp fingrarna och klippa l i t e t.
.
. » är önskvärd.
» F ö r s k o n a e r, — — ja, det har jag Man börjar alltmer reagera mot Geijerstams alltid trott mig göra.
Men tänk nu inte mer på porträtt.
G. har på grund af sin obekantskap den d ä r myren.
Det finns andra dödssätt med.
med Ångermanland och ångermanlänningar miss- Det vanligaste är, att sedan man blifvit upp- förstått en hel del af Pelle Molins karaktär.
äten af mygg till hälften, svält och hunger Allmänna drag ha synts honom rent indivi- tagit en fjärdedel, kommer en björn — som duella, och den friluftskärlek, som syns nästan här är kannibal — och äter opp resten.
J a g allra mest ha imponerat på honom, är något vill hoppas att folk skall kunna begråta vårt föga karaktäristiskt för Pelle Molin, den kär- öde med ledning af det lilla som återstår, leken delar han med den enklaste i dessa byg- ty björnen lär lämna skalpen och de gröfsta der; och mer besynnerlig blir väl egenskapen benstumparna kvar, och så tänker jag han inte bara därför att den ägs af en poet.
Det finner edra sportdamasker för nej, kan- är sydsvensken och stadsbon, som i detta träder ske att det inte är hopp att rädda dem heller.
fram, och G:s beundran i berörda afseende Jag skall passa på och knyta på honom ser- har smittat läsarna, så att de i Pelle Molin veten, så tar han mig för kypare och kanske allramest se en fjällman, en ödemarkens mystiske gnor, då h a n tror det är dags att komma Flygande holländare, då han var i det hän- med notan: — A n fröken Floréus, seendet såsom en af de andra.
Det är öfver s p o r t k v i n n a å l a K a n n i b a l, 300,000 hufvud taget något för mycket af det rent yttre, k r.
— Ni anses ju väga det. » som fängslat i G:s porträtt.
För hur många » G r y m t s k ä m t i en farlig belägenhet?
instängda stackare ligger inte en god del af H e l l r e t i g a!
— Talar n i om grymt Ådalens poesi däri, att Pelle Molin " var en skämt? » man, hvilken för sitt nöje under lång tid badade De fortsatte vandringen.
Fröken i den ele- i motströmmen omedelbart ofvanför Nämforsen ganta sportdräkten och de gula damaskerna i Ångermanland, ensam besteg Sulitälmas topp, gick efter, och herrn, som såg ut som en jä- åkte skidor som en lapp, lät sig glida utför gare, hvad han nu än var, gick före och berghällar nästan med fallhastighet och njöt af syntes ha roligt, då han trodde sig obemärkt.
nöjen som att bland glaciärerna hoppa öfver H o n som gick efter och såg hans breda afgrunder på 1,000 fot "?
Och har inte.
upp- skuldror och hela spänstiga gestalt, en stål- fattningen af Pelle Molin till god del stigit ur ' fjäder i hvarje tum, afskydde honom så fort G:s afslutningsord, att han gick bort " som en hon hann.
Att efter ett par års frånvaro från ung viking " efter hvilken man bör se med " en hufvudstaden plötsligt dyka upp här till fjälls, tiggares blick "?
narra henne från ressällskapet, inbilla henne Det är från sådana oväsentliga drag, som att de skulle hinna före till turisthyddan efter dessa rader velat dra uppmärksamheten; de ha en ginväg, som han kände, att till på köpet velat i någon mån komma läsarna att glömma gå vilse, att håna hennes sport och hennes det lite teatraliskt sentimentala skimret kring damasker, att le åt dessa » manhaftiga krukor », Pelle Molin, ha velat på bekostnad af glansen som han uttryckte sig, att, a t t.
.
.
» Nej, sitt öka djupet i den ursprungliga bilden, bidra till hemma, stoppa strumpor och gör nytta! » hade en bättre förståelse af det väsentliga hos denne han sagt.
N u måste hon ha mod, hvart det man och framhäfva önskvärdheten af en ny och bar, eljes skulle h a n få munnen full som allt mera förklarande syn på hans lif och verk.
sedan den där gången bemött henne med hån.
Tjälls gård aug.
1908.
» Du är dig lik, du, » funderade hon.
» Ännu samma människa af hån, naturkraft och värme, som den första dag du uppträdde i våra sa- US!
Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot Insändande af nedannåmnda be- lopp till Expmdltlonmn mt Idun, Stock- xp, häll Inom Sverige po.ii.Mti.
HÖ! », erhålles Idun Idun Idun Idun Idun Idun {™| 1892 1893 (n:r 1 felas) 1895 (utan julnummer) 1902 (med julnumret) 1903 (med julnumret) 1904 (med julnumret) ™ g » j S E ^ 3 » Ä i: — 448 — 2: - 2: - 2: — 4: — 4:50 5: S - longer med vanvördig och originell konversa- tion, men sprittande fjällfisk i hvarje tum.
Gud, hvad fruntimmerna hängde efter honom. » Paus.
— » Om du ändå ej hade gjort det där knäfallet. » H a n t ä n k t e: » Roligt att träffa på henne här så oförmodadt, har inte sett en öfverklass- kvinna på två år, och så den här lilla stumpan på köpet, som jag egentligen skulle ägt, om inte det varit det fördömda knäfallet.
H u r kunde jag vara så infernaliskt d u m!
Men, vi få se. » H a n log.
H a n hade blifvit vansinnigt föräl- skad i henne i Stockholm en vinter, o c h hon var nog icke mindre svårt däran.
E n skymnings- stund vid soffan under den japanska lyktan hade han sagt h e n n e en mängd vackra, starka och glödande ord, som beredde henne en mängd små glädjerysningår, m e n då han redan var framme, föll han på k n ä — naturligtvis där- för att soffan, som hon satt uti, var så låg att han på annat sätt ej kom åt att kyssa henne — så ville han själf förklara saken.
Men hon hade funnit situationen så lustig och just denna oförvägna människa så löjlig under ett knäfall — h a n, knäfalla!
— att hon sträckt ut sin lilla fot och puttat till honom på skämt, och han hade, oberedd som h a n var, nödgats taga emot sig med ena handen för att ej ligga där.
D å hade h a n sprungit upp som en fjäder, fnyst ett tag och satt ett par ögon i henne, vändt sig o m och gått.
— Emellertid fortsatte marschen i mörkret.
H a n gick som om han haft betalning, hon hoppade efter i början lätt och elegant, sedan tyngre och tyngre.
H a n fortsatte sin raska marsch, och nu voro de djupt inne i skogen.
» Här är tillhåll för ett par björnar, säg till mig, då.
ni blir uppäten. » E t t litet lätt skratt försvann inne i skogen, men hon kunde ej betvinga en rysning.
H o n gick så tätt in på honom som hon kunde, så han kände henne för hvarje steg.
Gniss- lade det, d å två trän gmedos mot hvarandra, som ofta händer, var hon strax med ett skutt inpå honom.
Spillkråkans skri kom skärande som ett spjut, det klagade som under dödsminuten.
Ännu ett.
Att han kunde gå oberörd bred- vid!
Ack, att h a n ej gjort det där knäfallet, så h a d e hon varit hans och haft rättighet fordra skydd.
D å skulle han tagit henne i sina starka armar och försvarat henne mot detta ohyggliga.
H o n snafvade och-snubblade och föll till slut, låg där och grät.
» H o! » skrek en hes röst inne i skogen, det var som från en afgrundsande.
» H o! » skrek en annan, rösten var som om grafvens isbark klädt halsen på det där hemska.
» H o !&gt;; Nu var gärdet uppgifvet.
H o n tordes ej röra en lem, väntade hvarje minut att bli gripen af någonting, hon visste ej hvad, än tyckte hon det kom från skogen, än från honom.
» H o!
N u skall du få känna! » Men då böjde han sig öfver henne, tog henne i sina a r m a r och fortsatte.
Som om det fallit af sig själf, lindade hon sina armar fast o m hans hals och höll som gällde det att aldrig släppa tag.
Hvilken vällust att känna hans kraftiga tag om hennes kropp — så präktigt h a n steg — han snubblade inte, han.
» H o! » Ack, om han endast velat säga ett ord, — h a n visste att han ägde henne — om hon också velat, hvad skulle hon kunna göra för motstånd n u!
H o n ville bedja honom om förlåtelse, knäfalla, ja, knäfalla, om han ville förlåta henne och taga henne till sin.
Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52 felas) Idun 1907 (med julnumret) ... ldans julnummer 1894 .. — Iduns julnummer 1895 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett SSSKrESS iSS ^ T ^.
^ S T Z Z 5: 50 Bi- 0:20 0: 20 0: 50 2: — * US!
Wn / tx / en önskemål blef reali- seradt, nämligen bil- dandet af " Allmänna Svenska Trädgårds- förbundet. "
Kongressen hölls i andra kammarens plenisal och bevista- des af trädgårdsod- lare från skilda delar af vårt land.
Diskus- sionerna voro ytterst lifliga och sakrika och till det nybildade för- bundet hänsköts åt- skilliga viktiga yr- kesfrågor samt fram- ställdes uppmaning att till nästa års- möte framlägga de- D EN STORA träd- gårdsutställnin- gen, ordnad i Konst- industriutställnin- gens omedelbara grannskap, dröjer nu endast kvar som ett lysande minne.
Med- lemmarna af Floras stora samfund äro, som kändt, ömtåliga varelser och fulla af kapriser redan där de födas och växa upp, hur mycket mer då vid en flyttning och omplantering, som i ett nu vända upp och ned på deras vanor.
Z 2 | p S = ^ Ormbunkarna utgjorde så att säga ledmotivet, ' kring hvilket alla de öfriga färgtonerna från stamfuchsior, chrysanthemum, löfkojor, rosor, begonior, astrar m. m. grupperade sig.
Fruktutställningen, ehuru mycket begränsad, gjorde sig förträffligt, likaså voro de konserve- rade grönsakerna förtjänta af uppmärksamhet såsom fru Stina Svartlings på Espenäs utställ- ning, inläggningarna från fröken R. Leksell, fru M. Silfverhjelm m. fl.
Våra koloniträdgårdar deltogo likaledes med förträffliga alster, som ådagalade hur denna gren af filantropisk-social verksamhet funnit intresserade utöfvare bland vår mindre bemedlade stadsbefolkning.
I sammanhang med trädgårdsutställningen har äfven här- städes hållits en kongress af svenska trädgårdsodlare, hvarvid ett för den svenska hortikulturen sedan tio år tillbaka närdt taljeradt förslag om utgifvandet af en hela c landet omfattande träd- gårdstidskrift.
Men de dagar utställningen på- gick erbjöd den en färgernas och linjernas prakt sådan som endast konstnären Naturen, den fantasi- rikaste och djupsinnigaste af alla skipare, kan frambringa.
Från Trädgårdsutställningen på Djurgården.
1.
Ormbunkar från handelsträdgårdsmästare J.
A. Wolff, Göteborg, hederspris.
2.
Yucca och Chrysanthemum från C.
J. Karlssno, Mariendal, hederspris.
3.
Fuchsia och Chrysantemum från E.
G. Eriksson, Riddersvik, l:a pris.
4.
Af- skurna och bundna blommor från Alfr.
Appel- qvist, Järfva, 2:a pris.
5.
Konserverade frukter från fröken Ruth Leksell, Valskog, l:a pris.
6.
Kronprinsen förklarar utställningen öppnad.
Tiil vänster kronprinsessan, till höger prins Eugen.
A. Blomberg, foto.
Landets främsta litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6:50, hälft år 3:25, lösnummer 12 öre.
449 IDUN
' / &gt; * W " " » .i,, PWRr \] qn-3«TTERViqRLD5REK0RDIL«nQDTRFLWn P \ E T ÄR UTESLUTANDE därför att det tjugonde århundradets män- * — ' niskor tidt och ofta få bevittna de underbaraste resultat af veten- skapens arbete, som ingenting längre väcker deras häpnad.
Människo- röstens bevarande genom grammofonen, trådlös telegrafi, Röntgen- strålarne — allt faller jordinvånarne till godo utan att de blifva nämnvärdt öfverraskade.
Nu är också luftens eröfring af styrbara flygmaskiner och luftskepp ett fullbordadt faktum, man har konstaterat problemets lösning, lyckönskat konstruktörerna och är redan dispo- nerad för något ännu märkvärdigare — kanske en resa till Mars eller en tunnel tvärs igenom jorden.
|PJtT| Tills vidare har världshistorien ett nytt täjiJ ' ortnamn att taga vara på: manövérfältet nORDPOLEM5-UPPTÉ vid Béthény i grannskapet af Reims, där LSURB de stora mekaniska fåglarna monoplaner och biplaner helt nyligen täflade i längd-, höjd- och hastighetsflygning.
Det var värl- dens första internationella täflan i flygkonst.
Därvid sattes världsrekord för längsta till- ryggalagda distans och längsta tid uppe i luften af Henry Farman, som höll sig uppe 3 timmar och 16 minuter och därunder till-
^SJ WL % \!
V » " ^ wJnln » \ XKARE ERG &amp; C 2.
, " * \ X V ryggalade 190 kilometer.
Höjdtäflan vanns af Hubert Latham, som nådde upp till 155 meter.
Blériot — hvars flykt öfver Engelska kanalen våra läsare torde ha i friskt minne — segrade i hastighetstäflan på kort distans (10 kilometer på 7 minuter och 48 sekunder) medan di- stanserna på 20 och 30 kilometer vunnos af Curtlss.
Louis Paulhan flög 136 kilometer på 2 timmar, 43 minuter och 24 sekunder, därmed slående med 10 kilometer och 23 minuter Wrighta^roplanens rekord.
Berlin har ungefär samtidigt haft sin stora dag i luftseglingens tecken i och med ankomsten till rikshufvudstaden af grefve Zeppelins luftskepp Z III, som med utgångspunkt från Friedrichshafen lyckligt tillryggalagt 60 mils distans med vissa afbrott under D ' .r F A COOK färden.
K Ö P E n t i A M n, FOTO Och midt i dessa underbara händelser ingår meddelandet om Nordpolens upptäc- kande först af amerikanaren dr F. A. Cook och sedan af hans landsman Robert E. Peary.
Bekräftar sig detta är en ny vetenskaplig hjältebragd utförd, hvars förhistoria går långt tillbaka och har kostat många ädla och modiga forskares lif.
- .. i q e r i Kö.nénbam.r?
E- PEARY LUFTSKEPPET- LANDAR PA-TEOELERFALTET-UTANFÖR- BERLIM arasr /
Då^J arbetstrogna GLAFVA M GLASBRUK.
EDAN ÄNNU den stora ar- betsnedläggelsen på- gick som ihärdigast och folkmötenas dof- va sorl kring strejk- ledarnes talarstolar fyllde luften med oro och beklämning, fira- des borta i Värmland ett industriellt jubi- leum med åtföljande honnör för en skara plikttrogna arbetare, som aldrig vetat hvad strejk och uppror velat säga.
^ ^ ^: serna bidrog att öka den onda stämningen och hvilka allvarliga följder detta kunde få särskildt hos barnen.
Att aflägsna denna hätskhet samt bringa svalka åt de stridande och hjälp åt de nödlidande, det var nu kvinnornas plikt.
Dr K. framlade därefter ett förslag till resolution, som utmynnade i att lämpliga personer utsåges att bistå välgörenhetsinrättningarne med utde- landet af den hjälp, som redan finnes.
Sedan ytterligare några talarinnor ur olika läger framburit sina meningar och skarpa hugg skiftats mellan socialdemokratiska och borger- liga element, framträdde fröken Ellen Key, häl- sad med entusiastiskt bifall.
Hon betonade att lika stor som den lekamliga nöden vore den andliga, hvilken också blir en följd af den nu pågående sociala kampen.
Det vore ej nog att befria barnen från att svälta, man måste också se till att hjälpen gåfves med det rätta sin- nelaget, nämligen kärlekens.
Därpå kan det bero hur man längre fram ser de so- ciala frågorna.
^ &amp;?
^ ^ ^ Hon a r slöt sitt an- förande med följande ord: " Vi äro icke samhällsmedlemmar, förrän hvar lem kän- ner hvad den andra li- der.
Om vi rätt fatta denna synpunkt, kun- na vi också bli rätt- visa.
Kvinnornas uppgift är att ställa tron och hoppet mot det djupa misstroen- det.
Detta skiljer oss från männen och ger oss vår särskildaställ- ning. "
Sedan diskussionen förklarats afslutad, antog mötet den af dr Kinberg föreslag- na resolutionen.
då kroppsarbetarnes hårdt decimerade led fylldes af arbetsvil- liga, som lämnade sina ursprungliga yr- ken för att biräda vid mer eller mindre för dem nya sysselsätt- ningar.
Den resoluta kvinnan, som återges å vår bild här nedan, är en proviantföre- stånderska å ångaren " Haga ", som då bå- ten låg i Landskrona hamn, deltog i arbe- tet med lossning af stenkol genom att under hela tiden sköta ångvinschen.
: SK: - ^i^r j^^r Glafva berömia glasbruk högtidlighöll nämligen i slutet af förra månaden sitt 50-årsjubileum med medaljutdelning till ry^F- ^ ^ ^^^ — Z^FT " 5^Z ej mindre än 59 af brukets arbetare.
GRUPP A F GLAFVA-MEDALJÖRERNA.
LARSEN ODVALL FOTO.
Till festen hade inbjudits utom bolagsmän och affärsvänner ett stort antal anhöriga och personliga vänner till TORSTREJKENS djupgående verkningar brukets mångårige disponent Emil Larsson.
skönjas nu som bäst inoin arbetarvärlden, Före medaljutdelningen höll denne ett tal till arbetarne, hvari han frambar bolagets tack svälten fräter som en sjukdom gamla och unga, och barnen, som ha minsta motståndskraften, till dem för trohet och uthållighet i arbetet.
få naturligtvis lida värst.
Det är en öfverhän- " Edert förhållande för öfrigt, " sade han bl.
a. gande samhällsangelägenhet att på effektivaste " har alltid varit af allra bästa beskaffenhet och sätt afhjälpa så mycket som möjligt af den ho- präglats af god solidaritetskänsla.
Inga stridiga intressen, som söndra arbetare och arbetsgif- tande nöden, och från kvinnornas sida har där- vare, ha här förefunnits.
Ingen sammanslut- för bland andra handlingsyttiingår nu äfven ning å någondera sidan, såsom fackförening och förekommit en diskussion i ämnet, föranstaltad af Kvinnornas diskussionsklubb och besökt af arbetsgifvareförening, har varit behöflig, utan hafva båda parterna funnit sig väl af att hvarje så många intresserade, som lokalen — Viktoria- salen — kunde rymma.
person fått vara fullt själfständig och följa sin egen individuella lagbundna frihet.
Sådant ger Mötets inledarinnor voro fru Emilia Broomé helgd åt det goda arbetet och ett angenämt och dr Kinberg.
Den förra framhöll de orsa- inbördes förhållande. "
ker, som skapat konflikten, belyste fackförenin- Efter medaljutdelningen talade kontrakts- garnas verksamhet och ansåg att de i stort sedt prosten Th. Peterson med anledning af dagens utöfvade ett nyttigt inflytande på arbetarrörel- stora betydelse och vidrörde naturligtvis de sen.
Efter att ha berört arbetarnes löneför- ödeläggande sociala fejder, som nu skakade hållanden, hvilka hon ansåg borde förbättras, och framhållit att en mera skärpt blick för in- hela landet, mot hvilka dystra skuggors bakgrund tressegemenskapen skulle hos arbetsgifvarna en fest sådan som den förevarande stod i ett ännu klarare och mera lifgifvande ljus.
Hög- fostra benägenhet för ökade löner, gengäldade tiden afslöts med en splendid festmiddag, som från arbetarnes sida af ökad arbetsintensitet, slutade hon sitt anförande med att påvisa vikfen för medaljörer och öfriga inbjudna var anordnad af större sociala insikter.
Kvinnans uppgift i tre tält å disponentbostadens gårdsplan.
vore att hålla samhällskänslan varm och de * Som komplettering till ofvanstående meddela knutna banden starka.
Dr Kinberg betonade vi här en bild från storstrejkens dagar, hur ' hätskheten i tankar och tal mellan klas- !^F^_ " &gt;^?
Kvinnorna oeh den sociala stpiden.
S Fördelande oeh smärtstillande D E N K V I N N L I G A MASKINISTEN P Å ÅNGAREN HAGA I LANDSKRONA.
C.
C H R I S T I E R N S S O N F O T O.
j \ r \ \ yiyj^ M O O F!
I RTATAI Off = verkar Salubrinbehandling såväl å h e m o r r o j d e r som - å T b l o d s t o e k -: Y \ Jf n i n g a r i a l l m ä n h e t, då det användes utspädt och på sätt som i bruks- • anvisningen meddelas.
Tillhandahålles i Parfym-, Speceri- &amp; Färgaffärer.
Parti- • lager hos Geijer &amp; C:o, Stockholm.
jj — 452 — % * J i ^ * Oumbärlig J 1 T \ \ JMLSI — &lt;1 — rfM^J^VZTL.
för alla sommarskor och för alla _ A r hem.
Fyra rikhaltiga » Ssonghäften årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationiprii 2.20 för helt Sr — 60 ore pr häfte.
\ L &lt; V / VI
S5P !9 Den stora dockan.
[O, VISST är kvinnan mindre sann än man- nen, " påstod helt kategoriskt den yngste af de tre herrarne, som vid kaffet och cigarrerna i doktor Lings sybaritiska rökrum smälte en nyss intagen bättre middag.
" Det måtte val vara ett axiom! "
" Åh nej, " inföll skeptikern, ingenjören.
" Så höjdt öfver alla tvifvel är väl ändå inte ditt påstående, äfven om det har många anhängare, som göra anspråk på auktoritet. "
Den trots sina nyss fyllda fyrtio år starkt grånade värden log ett leende, som lika väl kunde betyda det ena som det andra.
" Hvad tror du, Ling? "
sade den yngste ifrigt.
" Du är väl ändå mest kompetent att döma. "
" J a g har aldrig någon åsikt i dylika saker, ty erfarenheten har lärt mig, att det ej lönar sig.
En bestämd uppfattning bör ju, för att ha något värde, framgå ur en serie, så att säga, jämförande prof; men för att profvet skall vara verkligt jämförande, måste det ut- föras under fullkomligt likartade förhållanden, och det är just den hufvudbetingelsen, som i det nu diskuterade fallet aldrig är för handen.
Om kvinnorna, som det påstås, äro mindre sanna än männen, är det därför, att de ha svå- rare att vara det.
En man kan i regeln göra sig till situationens herre, medan situationen oftast blir herre öfver kvinnan, därför att hon äger den — jag kan inte säga annat än — kvinnligaste af alla egenskaper: responsivitet eller anpassningsförmåga, som gör, att hon, ofta mot sin vilja, låter sig ryckas med.
A propos, när jag i vintras reste på konti- nenten, hade jag en liten upplefvelse, som jag i detta sammanhang måste berätta er.
Med Schweiz ' snötäckta alper som ett af glans och höghet fylldt minne bakom mig, hade jag.
på min väg mot norden och hemmet öfver- nattat i den gamla tyska riksstaden vid Main.
Efter att en stund ha flanerat omkring och återupplifvat minnet af stadens mig förut väl- bekanta sevärdheter, satt jag på tåget, trött och kulen i sinnet, ty dagen var grå och disig.
Jag gitte knappt se ut genom vagongfönstret på den brokiga, sorlande och böljande människo- massan på perrongen, utan försjönk i mig själf.
Plötsligt väcktes jag ur mina drömmerier af en behaglig kvinnoröst.
Det är förunderligt, att blotta ljudet af en stämma, som träffar vårt öra, kan beröra oss så angenämt och dock så helt annorlunda än ett par vackra ögon, ett rikt hår eller en smidig gestalt.
Jag såg upp.
Ägarinnan af den behagliga stämman hade alla de sistnämnda företrädena plus det, som i så hög grad charmerat mig.
Några steg ifrån mig stod- en ung dam på ungefär tjugofem år, hög- rest, smärt och elegant, chic som ett skaparens mästerverk endast kan bli i ett skräddarens dito.
Ett dyrbart pälsverk, eleganta skor och handskar, ett tjockt guldarmband, som tittade fram under den tättslutande klädesärmen på hennes tailormade, och en blixtrande briljant- nål i kravatten bekräftade mitt första intryck af en dam ur " the upper ten ".
J ' " Är fönsterplatsen framlänges ledig? "
hade hon sport den henne åtföljande Gepäckträgern.
Jag log i mitt sinne åt hennes äkta kvinn- liga brist på sinne för väderstreck, ty det var just den platsen, som upptogs af mig, men flyttade mig blixtsnabbt öfver på motsatta soffan, i det jag hastigt inföll: " Ja, bitte. "
Våra ögon möttes.
Hon såg något tveksam ut, men tillhörde tydligen ej det slags kvin- nor, som äro så blyga, misstänksamma eller korrekta — som det så vackert heter — att med mig, men om hon bjudit mig på aldrig det, hade jag ej kunnat säga nej.
(Mannen kan också göra afsteg från sanningens väg (!)
Så gick, nej, flög förmiddagen.
Vi blefvo allt öppenhjärtigare, som man så lätt blir inför en sympatisk person, som ödet liksom af en nyck slungar i ens väg en gång, men aldrig mer.
Jag presenterade mig, men hon behöll — till min besvikelse — sitt inkognito.
En viss inblick i hennes lif fick jag dock, ty sedan jag berättat henne några smådrag af mina småttingar, blef hon helt tvärt tyst, såg ut genom fönstret, och sade med en suck och bortvändt ansikte: " J a g har inga barn, och det gör mig så ledsen. "
Jag kunde ingenting svara, men ångrade min, som jag för mig själf kallade det, ogrannlagenhet att vidröra det öm- tåliga ämnet.
" Ack! "
tänkte jag, " där ha vi fårorna på hennes unga panna.
Det är längtan och saknaden efter kvinnans lifsvillkor, som plöjt dem.
Stackars liten! "
" J a g ville så gärna ta ett fosterbarn, " fort- for hon, utan att se på mig, " men min man (det var första gången hon nämnde honom) har aldrig velat. "
Jag förstod hans betänkligheter.
Ingenting är ju omöjligt.
.
.
Hvad skulle jag svara?
Något måste jag ju säga.
" Kanske er herr man ger med sig, " sade jag nästan blygt.
" Nej då! "
sade hon bryskt.
" Och nu har j a g sökt trösta mig så godt jag kunnat, " fort- for hon nästan hysteriskt lifligt.
" Jag har en hel rad förtjusande småttingar hemma; det var så svårt att fara ifrån dem, att jag måste ta åtminstone en med på resan.
Och henne har jag här. "
Hon öppnade den största af de ele- ganta resväskorna och framtog därur — en den mest bedårande docka, stor som ett ettårs barn.
" Är hon inte söt? "
fortsatte hon med ett skratt, som jag tyckte skar i öronen.
" Ilse, Liebling! "
Min vackra granne hade under tiden gjort Hon tryckte den parfymdoftande T af siden och det bekvämt för sig med en bok, en elegant spetsar omböljade, själ- och liflösa lilla imita- reskudde och en påse choklad.
Den unga vackra tionen af människobarn till sitt hjärta, som dam, som kan tillbringa en halftimme på ett hade den varit hennes eget kött och blod.
Tigande betraktade jag det i sanning under- järnvägståg utan en konfektpåse, är ännu ej bara skådespelet framför mig.
" Stackars liten! "
skapad, och existerar hon, har åtminstone jag aldrig träffat på henne.
Ungefär lika allmänt tänkte jag ännu en gång.
" Men hur kan hon?
förekommer mannen, som kan tiga en kvart i Det är ju ömkligt, löjligt, orimligt.
.
.
Och dock möjligt, verkligt, den påtagligaste san- den situation, hvari jag befann mig.
Jag re- kognoscerade terrängen med några föga originella ning, som jag bevittnar med egna ögon. "
En anmärkningar om staden vi lämnat bakom oss.
gång hade jag hört ord, som påminde om dessa, Hon besvarade dem på ett sätt, som lät mig för- gå från en kvinnas mun — en kufvad, slagen, stå, att jag tryggt kunde fortsätta.
Efter en hälft död varelse på en scen.
Det var i den stund var ett lifligt samtal i gång.
Hon hörde store diktarens drama om mannen, som byggde ej till dem, som behöfva söka efter ord.
De kyrkor åt människors barn, som reste dem hus trillade som ärter, nej, som pärlor, öfver de för deras höga, stolta och ädla tankar och röda läpparna, hvilka logo i kapp med ögonen.
känslor, medan hans egna försmäktade och lät deras, som stodo honom närmast, försmäkta.
Det grå hade vikit från mig och lämnat plats för en stämning i rödaste rosenrödt.
Jag kände Jag såg henne som lefvande för mig, denna mig som en pojke, hvilken fuskat sig igenom kvinna med den stirrande, fjärrskådande blicken, där hon satt och talade om, huru elden härjat en examen eller spelat läraren ett grundligt deras hem och beröfvat dem allt, som var dem spratt.
På hennes fråga hvad jag tyckte om Frankfurt svarade j a g: " Utmärkt!
skada blott, kärt, men hurusom det smärtsammaste i hennes att det förlofvade landet intagits af Israels förlust var — dockorna, dessa kära stackars barn! "
Och som illustration till detta mitt små.
.
.
Hon hade synts mig så orimlig, så yttrande serverade jag henne så många i dam- omänsklig, denna kvinnliga produkt af den sällskap lämpliga historier jag kunde plocka stora gåtmakarens paradoxala fantasi, de ord, fram ur minnets förråd, i hvilka egendomsfol- han lagt i hennes mun såsom uttryck för hen- ket spelade en mer eller mindre löjlig roll.
nes tanke- och känslolif, så omöjliga, osanno- Hon var road, skrattade så, att tårarna kommo lika.
Och här, midt emot mig, så nära, att henne i ögonen, och inspirerade mig till fort- jag endast behöfde sträcka ut handen för att satta ansträngningar genom att själf då och då nå henne, satt hennes motsvarighet i verkliga interfoliera med en liten godbit.
När samtalet lifvet, men icke gammal, bruten, med slö blick, stelnad i resignationens isigt grå töcken, utan saktade af, bjöd hon mig på chokolad, och då jag accepterade, uttryckte hon sin glädje öfver ung, full af sprudlande lif och hälsa, med den sällsynta företeelsen af en herre, som lysande ögon och läppar röda som själfva lif- tyckte om sötsaker, såsom kvinnor för sed vets saft, med en gestalt, där hvarje linje, hafva, då de träffa en manlig individ, som delar hvarje rörelse var som en hymn till lifvet, " en denna deras smak.
Detta var egentligen ej fallet utmaning af alla dess starka och heta krafter,.
.
de anse som en förolämpning hvarje minsta för- sök till närmande från en opresenterad, ty hon böjde på hufvudet till tack, gjorde tecken åt stadsbudet att sätta det eleganta handgepäcket i nätet öfver henne, betalte honom för besvä- ret och slog sig ned midt emot mig.
Jag måste tillstå, att jag kände mig något mindre kulen till mods, och hvem kan väl undra på det?
Min vis å vis var ju helt enkelt förtju- sande.
Ansiktet svarade mot gestalten och toaletten.
Det var vackert och fräscht.
Men när jag förstulet betraktade henne, upptäckte jag på hennes hvita panna dessa djupa fåror, som det påstås, att åren plöja, men som direkt hafva så föga med åren att skaffa.
En hvit, slät panna är ju något, som vi män gärna se hos en kvinna.
Det är nu en gång så, att vi helst önska, att hon, som skall bära vårt namn, är såsom ett oskrifvet blad både utan och innan, färdigt att upptaga våra tankar, våra ord.
Men när det gäller andra kvinnor, ha vi intet emot, att där står något att läsa på bladet.
Som det nu var, tycktes mig denna panna endast öka tjuskraften hos den sköna okända.
Hon var utan tvifvel en kvinna med upplefvelser, alltså intressant.
Var hon gift?
Jag behöfde icke undra länge, ty hon drog just af sig hand- skarna, och jag läste på hennes högra hand svaret på min tysta fråga.
En sådan kvinna kunde ej annat än vara gift och rikt gift — därom talade de blixtrande juvelerna på hen- nes små, välsoignerade händer alltför tydligt.
Tåget hvisslade, satte sig omärkligt i gång, och förbi de nickande, glada eller bedröfvade, ansiktena och de viftande händerna utanför ilade vi bort.
Huru många hemliga älskande kunde icke afundas oss den situation, hvari vi befunno oss: allena i en järnvägskupé på ett tåg, som ej skulle stanna på en god stund, och när det stannade, skulle jag nog sörja för att situationen icke förändrades.
Hvarje husmoder B a r n g a r d e r o b e n Hvarje sömmerska likaså bör prenumerera på &lt;^ ^ Pris lör helt åf 3 kr.
; hälft år 1:60 kr.
Lösnummer 30 öre.
— 453 — &amp; &amp; 12 häften årligen.
• " Är hon inte söt? "
hörde jag som på af- kyrkan.
" Ty jag lade märke till, att det var stånd genom en dimma.
från er det utropet kom. "
" J o, " svarade jag med ansträngning.
Ljudet Hon rodnade lätt.
Berättelse af H j a l m a r H ö g l u n d.
af min egen röst väckte mig.
Dimman likasom " A, det halkade egentligen alldeles ofrivil- vek undan, genomborrad af den glasartade ligt öfver läpparna, men j a g tyckte verkligen, Belönad med hedersomnämnande vid Iduns blicken ur ett par svarta, stillastående dock- att han bar sig oförsynt och lumpet åt.
Ni ögon under onaturligt långa, mörka ögonfran- romanpristäfling 1908. gaf honom i alla- fall en bra läxa, som han sar.
" Mycket. "
borde lägga på minnet.
Men om det var så (Forts, från n:r 37.)
" Ilse är den sötaste, " fortfor min vackra klokt af er, det är inte sagdt, ty, vet ni, herr vis ä vis.
" Så har jag en, som har blå ögon " 1 ~ * ÖRLAT, men har ni inte som gosse någon Axner, j a g tror, att kandidaten i grund och och blondt hår och gropar i kinderna, då hon JT^ gång lekt på Lejonbacken i Stockholm? "
botten är en elak och hämndlysten karl. "
skrattar.
Det gör hon jämt.
Ilse har mörka, frågade han.
Och Elsa såg på honom på ett så vänligt melankoliska ögon, som ni ser.
Hon är så " Jo, otaliga gånger, ty jag är född stock- och trohjärtadt sätt, som om det alldeles fölle allvarlig.
Så har j a g en liten baby, som lig- holmare.
Men hvarför frågar ni det? "
af sig själft, att hon skulle stå på hans sida i ger i en den allra sötaste säng, fodrad med " Men kan ni inte erinra er en särskild striden.
Erik log åt henne.
skärt siden.
Den skulle ni se.
.
. "
gång, " fortfor Erik, " då en främmande pojke " Ja, för mig får han saklöst vara det, " gen- - Hon afbröts af den inträdande konduktören, af misstag slog armarna omkring er i tanke mälde han, " ty j a g känner mig fullkomligt som på min fråga meddelade, att vi om fyrtio att ni var en af hans lekkamrater? "
oberoende af hurudan han är. "
minuter voro i H., och att middagsserveringen Kandidaten såg ett ögonblick eftersinnande " Ja, det säger ni nu, men det kunde komma började om en kvart.
på Erik, och så började han förstå samman- en dag, då ni önskade, att han icke vore er Då han gått, lade hon med en suck, som hanget.
ovän, " fortfor Elsa ifrigt. "
J a g följer för min af saknad, tillbaka dockebarnet i dess göm- " Jo, nu när ni frågar, så påminner jag mig del den principen att söka vara god vän med ställe.
För mig var det en lättnad.
det verkligen.
En pojke med mörka glasögon alla. "
" Tillåter ni, att vi äta middag tillsammans?
", och som såg så illa, att han inte kunde känna " Men det sker förr eller senare på bekost- sporde jag, glad att komma ifrån konversatio- igen sina egna lekkamrater — och det var an- nad af den egna personligheten. "
nen om dockorna.
tagligen ni? "
" Det kan nog hända, men man slinker så " Tack, " sade hon, i det en brännande rod- " Just j a g.
Och då kan jag ge er det be- bra fram mellan blindskären på det sättet. "
nad spred sig öfver hennes ansikte ända upp tyget, att ni förblifvit er lik, ty ni tillvitade Erik såg oförmärkt på henne från sidan och till de små lockarna i pannan, " men jag skall mig äfven då min blindhet. "
undrade för sig själf, om det verkligen låg vänta och äta middag med min man, som mö- Kandidaten bugade sig ironiskt: någon planmässig princip bakom det yttrandet, ter mig i H. "
" Mycket möjligt, min bäste herr artist!
Det eller om det inte snarare var en yttring af " Jaså, " sade jag icke utan besvikelse.
tycks för öfrigt vara en ödets lek, att vi växla opersonlighet.
Hon önskade tydligen få vara i fred för att ord endast för syns skull.
Det blir väl flera " Och nu har jag en bön till er, herr Axner, " bereda sig på återseendet med maken, ty hon gånger än — tror ni inte det? "
afbröt Elsa pausen i samtalet.
tog sin bok och började läsa.
Jag satt en " J o, med den kännedom jag nu har af er, " Och hvad skulle det vara om? "
stund tyst och betraktade det förbiilande land- så håller jag det för mycket troligt, att ni har " Jo, att ni förlåter mig det olycksaliga kon- skapet, hvarpå j a g tog mitt parti och drog mera kvar åt mig af samma art som hittills, " sertförslaget, ty det var jag, som framkastade mig ut i restaurationsvagnen.
svarade Erik kallt och gick åter bort till sitt det.
Men om ni visste, hvad j a g ångrade det Jag höll på med första kötträtten, då tåget planschverk.
sedan, när jag fann att det gaf anledning till stannade i H.
Här skulle ju den sköna okändas Väl att det där blifvit klart!
Men han kunde er dispyt, så skulle ni inte förebrå mig för det, man möta.
J a g var verkligen ej så litet ny- icke annat än förundra sig öfver hur oförtänkt inte ens i edra tankar.
Men inte kunde j a g fiken på honom, och mina ögon drogos allt det skett.
Det där pojkminnet hade legat och ana, att ni skulle komma ihop er om den saken, som oftast oemotståndligt mot dörren.
J a g gnagt och gnagt inom honom och icke utan en och för resten ville jag så gärna gå på kon- hade tagit plats så, att jag hade utsikten fri.
bottensats af hämndlust ropat på fortsättning, serten, just därför att det var en blind, som Sent omsider uppenbarade sig också den unga och nu hade fortsättningen kommit, när han spelade. "
damen.
Hon gick med nedslagna ögon.
Efter minst väntat och tänkt därpå.
Han hade som Erik blef intresserad.
henne kom en den osmakligaste jude jag i mitt pojke fått den förnimmelsen, att det ansiktet " Och hvarför ville ni gå, därför att spel- lif skådat.
Alla den semitiska rasens egen- och den rösten skulle han komma att hata i mannen var blind? "
frågade han lifligt.
heter tycktes hos honom samlade för att fira alla sina dagar — jaja, det såg inte olikt ut, " Jo, därför att jag särskildt intresserar mig en triumf — jag skulle snarare vilja säga orgie.
ty fortsättningen var föga bättre än början.
för de blinda.
Ser ni, j a g har en kusin, som Inte ens skämttidningarnas längst gående ka- Bäst som Erik på det sättet satt i sina tan- är blind, och därigenom har jag fått intresse rikatyrer voro, i jämförelse med denna verklig- kar, kände han en lätt hand på sin axel och för dem. "
het, öfverdrift.
Där han pustande vaggade fram såg upp.
Det var Elsa Bergvall, som stod " Det var roligt att höra — inte att er kusin i den smärta skönhetens spår, syntes han mig bredvid honom, hans " försvarsadvokat ", som är blind, utan att ni intresserar er för de lik en flodhäst i en svans följe.
Hennes man han sedan skämtsamt kallade henne.
blinda, ty däraf tar äfven jag en anpart för hade således ej kommit.
" Några af oss tänka gå på konserten, " sade min del.
— Nå, hur är elJ.er var det med er Jag steg upp för att gå henne till mötes och hon.
" Vill ni inte följa med? "
kusin? "
bedja henne slå sig ned vid mitt bord, då " Jo, med största nöje! "
svarade Erik, tack- " Jo, han och jag voro mycket ofta tillsam- " judeodjuret ", såsom j a g redan döpt honom i sam för att komma ifrån både dispyt och tan- mans under vår uppväxttid, och behöfde han mina tankar, stannade vid bordet framför mitt och kar, och följde henne genast.
då någon gång ett par ögon till hjälp, så kal- med sin hesa, kraxande röst sade: " Hier setzen " Hvarför sade ni ' fy ' åt kandidat Myrmarks lade han hellre på mig än på sina syskon, och wir uns! "
i det han, utan att invänta svar, yttrande nyss? "
frågade han under vägen till därigenom blefvo vi förtroliga vänner och ha placerade sin voluminösa stofthydda på en stol.
äfven som äldre fortsatt bekantskapen, fastän Jag kom naturligtvis af mig, och min förlägen- vi numera träffas mycket sällan.
Genom ho- het minskades ingalunda, då j a g mötte den nom har j a g emellertid fått en aning om, att unga fruns blick — tveksam, skamsen, men den blindes värld i vissa afseenden kan vara dock med ett uttryck af hemligt förstånd.
rikare än den seendes, men att hans värld är Sådan var alltså den man, som kunde kalla så " omgärdad af de seendes stängsel, medömkan den förtjusande varelsen sin.
å den ena sidan och bagatelliserande öfver- följer — som våra läsare behagade beakta — Min aptit var alldeles borta; dessutom hade den under typograf strejken uteblifna sitteri och fördomar å den andra, att en in- jag ju stigit upp.
Det bästa jag kunde göra såväl telligent och känslig blind ofta känner sig som var att gå — och det gjorde jag också.
Om " Hjälpredan " för augusti som innevarande må- fånge här i lifvet.
Det är synd om de blinda, för hennes eller min egen skull är ej godt att säga.
nads Hjälpredsark.
Med våra två närmaste num- herr Axner, men jag tror, att det är synd om Återkommen till min plats i kupén, samlade mer skola vi bilägga dubbelai * k af följeton- dem på ett helt annat sätt, än man i allmänhet jag ihop mitt gepäck, och gick — efter att ha äfven föreställer sig. "
placerat ett hattfodral med namnet Moses Ro- gen " Drottning Moi-Méme ", hvarigenom Erik hade med stigande intresse åhört henne full ersättning för de af romanbilagan uteblifna senthal på min tomma plats — att vid en och han önskade, att vägen varit längre, så cigarr inne i rökkupén fundera öfver den olös- arken uppnås.
att han fått tillfälle fortsätta samtalet.
Nu liga världsgåtan — kvinnan.
SOLEDAD.
vore de likväl framme vid kyrkgrindarna och kommo in bland de öfriga konsertbesökarne.
Lytets börda.
Med detta nummer; UppgU lifvtdd (under armarne), mldievldd ' • ~.
.
.
.
.
- _ " haller Ni till Hder fignr oh kjolHtnsd; fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e s a n t a 1-t |B«m«m * » — — • — „ — - - i- - - Srhållai omgående till nedanitiende prii Inom STerlge: Blaallf 40 Dre axpedieraa portofritt inom STerlge om rekrlaitton åtföljd KjolmSmtar utan slip 60 Ore, Prinscsiklldnlng 3re, » Raforn- ' S r s r e 7; — •&gt; 1 * &lt;• «^.
n w _._ af likvid inaitndei till drlkt 7 » Bre, Barndräkt ' ™ " \ „« " S D " « ».
„ • " « " „ ".
•.
o 8re:; M " * " «Mt » r (Peiierin) m S t t o o c c k k h h o o l l m m:: KrmgM«nit«r (Peiierin) M a a a a t t e e r r e e a a m m u u e e l l e e g g a a t t a a n n 4 4 3 3,, S 6 0 8r8 .„ &gt; K«PP " on«t«r 60 Bre, Nationaldrlktmönit.r 1 kr.
T M m ar aa.
« " " " " " " • " •.
rappersinonster.
^ ^ s s p ^ ^ ^ i a Iduns Mönsterafd.
— 454 -
" Ni måste tillåta mig att få återkomma till detta ämne någon gång, när vi äro riktigt ostörda, " sade han halfhögt, " Men ni har ännu inte svarat mig, om ni förlåter mig, " gentog hon lika lågmäldt men med en skälmsk glimt i ögonen. "
J a g är er nu tvärtom tacksam, " svarade han med en lätt bugning och öppnade i det- samma kyrkdörren för henne.
Den lyttes kärlek följes alltid af en mörk skugga: tanken på lytet.
Aldrig är hågkomsten af detta lyte starkare, aldrig är medvetandet därom intensivare och pinsammare, än när det bränner inom honom af längtan efter en annans kärlek.
Då reser det sig ur sin o " bemärkta vrå i tankarna, dit han under hvardagsstöket skjutit undan det, och hviskar försåtligt i hans öra: " Men tror du, att du med ditt lyte kan blifva älskad? "
och han rycker till vid den hvisk- ningen som för ett knifsting och det tör hända, att hans hunger efter kärlek just därför heller aldrig får ord.
Erik hade fått erfarenhet däraf.
På gillet i jägmästaregården hade han kastats ut i tvenne tankeströmmar, som sletos om att draga honom med sig.
Aldrig förr hade han med verkligt bekymmer tänkt på sitt lyte, så oberoende hade han tyckt sig vara af det.
Det var kandidat Myrmark, som först drog fram det ur skuggan och höll upp det för honom och visade, att det fanns andra, som tänkte på det, och i och med detsamma blef det lefvande för honom själf och följde honom från den stunden troget i medvetandet.
Och när Erik i ensamma stun- der drömde den rosenröda dröm, som hvar människa förr eller senare drömmer, och bör- jade bygga slott af spröda kärlekstankar och såg dem gång efter annan åter störta samman för en stöt af den grofvuxna tanken på lytet, då förstod han klart, hvilken lömsk och ond gärning kandidaten gjort honom.
Afsiktligt eller omedvetet, det var nästan detsamma, gär- ningen var dock gjord och han skulle aldrig förlåta honom den.
Gud förlåte den människa, som blottar den lyttes lyte inför honom själf, ty den människan har gjort en stor och taktlös synd, vare sig det sker med uppsåt eller af medlidande!
Ty den största barmhärtigheten, det finaste ut- trycket för medkänsla ligger däri att dölja lytet för den lytte och bemöta honom så, som om honom intet fattades.
Det är tusende gånger bättre än medömkans salfvelse.
Och aldrig förr hade Erik älskat som nu.
Väl hade han haft sina tycken, han som andra, varma känslostämningar, som kommit och gått, kanske fullt ut lika varma som den böjelse han nu närde,, men byggda på lösan sand och utan utsikt att kunna förverkligas, och så hade de bleknat bort af sig själfva.
Nu var det däremot möjligare för honom att realisera en tanke på eget hem, och Elsa Bergvall gaf all- var åt den tanken.
Hennes klandrande " fy " om kandidatens taktlösa utfall mot honom hade från första ögonblicket väckt hans sympati för henne, och denna sympati växte starkare under deras upprepade sammanträffanden.
Han öfver- raskade sig gång efter annan med att göra ett öfverslag af sina inkomster och sina framtids- utsikter och att gifva sitt tänkta hem bestämda och detaljerade konturer, och midt ibland allt hvad hans artistsinne tänkte sig i detta hem såg han alltid Elsa Bergvalls drag, och då smög sig ett stilla leende kring hans läppar.
Men så ryckte han sig åter lös och försökte att klartänkt analysera sina känslor.
Hvarför hade han just fästat sig vid henne?
Icke var hon någon anmärkningsvärd skönhet framför storhopen och — han nödgades till och med erkänna det för sig själf — icke tycktes hon heller vara något särdeles geni, bara en mjuk, varmhjärtad och behaglig liten varelse, inte ens ekonomisk vinst skulle hon skänka honom — hvarför tog han då alltid henne med i sina framtidstankar och icke lika så gärna någon annan?
— Han följde sakta ledtråden af sin känsla och kom så till begynnelsen — ja, det måste vara bara därför, att hon klandrat lytes- belackaren och därigenom vidrört en sträng, som starkt vibrerade inom honom själf, bara därför att hon tagit hans svagaste och ömtåligaste personförhållande likasom under sina vingars skugga och gjort sig till hans välgörare.
Och så stod lytspöket åter framför honom och grep honom om strupen.
Alltså fanns hans lyte till äfven för henne och hon hade långt förr vetat om och lagt märke till det, ty eljes skulle hon icke ha förstått innebörden af kandi- datens ord.
Kort sagdt, han var således inför alla en märkt man.
Men skulle hon trots allt detta vilja blifva hans?
Hennes kärlek tänkte han mindre på, det var en sak för sig, ty en lytt man kan mycket väl också blifva älskad och afhållen, men skulle hon vilja blifva hans hustru?
Det var något större och mera kräf- vande än kärlek.
Hon hade talat vackert och förståeligt om blinda, men tal var icke hand- ling och en kvinna kan offra sin kärlek för det yttre skenet.
Hurudan var hon månne i grunden?
.
.
.
Sådana gånger kunde Erik långa stunder vandra af och an i sitt rum under ideligt själf- frågande och själfsvarande.
Ibland stannade han då framför spegeln och mönstrade sina ögon.
Emaljöga — trefligt för en friare!
Och det andra ögat inte heller riktigt klart!
Skulle hon trots detta vilja gifta sig med honom?
Men — och så smög sig en ny tanke inpå honom — tänk om hans syn skulle försvagas sedan han gift sig!
Det vore icke otänkbart, men det vore förfärligt, rent af ohyggligt!
Hem, maka, barn försänkta i bekymmer, kanske i nöd och kedjade fast vid hans blindhet!
Nej, nej, han hade inte rättighet att söka vinna henne.
Detta var glasskärfvans onda gärning, lytets t r a m p k v a r n!
.
.
.
När Erik efter sådana stunder af inre slit- ningar åter träffade Elsa, talade han mycket om lyten i allmänhet och om sitt i synnerhet.
Han ville pejla hennes tanke om saken, me- nade han, men han gjorde det merendels så påtagligt, att hon lade märke till det.
Då E N S P E C I A L U T S T Ä L L N I N G af land- skaps- och genremålningar har under nå- gon tid varit anordnad i Konstnärshuset af hr Emil Lindgren.
E n viss täckhet präglar de olika dukarna, hvilka i varma, stundom litet söta färger framställa idyller från äng och sjö, från torp och herrgård.
N å g o n utpräglad konstnärsindividualitet hit- tar man icke, men det är ju ej heller nödvän- digt, knappast begärligt i det vimmel af nya förmågor, som dyker upp och tränges om ut- rymmet i våra utställningslokaler.
Man får vara nöjd, om allt, som exponeras, kan gå under rubriken konst.
Det väsentliga af hvad hr L. utställt hör åtminstone dit.
- 455 - kände hon ett stort medlidande med honom och visste ej rätt, hvad hon skulle svara.
Men ibland åter skrattade hon honom rätt upp i ansiktet och dref gäck med honom.
" Det är märkvärdigt, hvad ni arbetar för att göra er ynkelytt och skräpvråaktig, " sade hon en gång med ett gäckande skratt.
" Men betrakta bara edra taflor, till exempel duken från Storåforsen, som ni låtit mig se.
Jag beundrar de fina, mjuka horisontlinjerna och färgnyanserna på den duken och jag försäkrar er, att så länge ni kan måla på det sättet, så behöfver ni inte bekymra er för edra ögon ".
" Tror ni det, fröken Elsa? "
" Helt visst.
Ni skall ej onödigt skapa er ett lyte, som ni inte har, ty ingen — ingen af flickorna tänker på det, åtminstone inte till er nackdel. "
Då kände han sig åter tillfreds.
Nenej, det var nog inte så farligt med hans lyte, det hade han ju alltid tyckt själf, och när nu äfven hon tyckte det så.
.
.
Och så var han åter artisten, som arbetade med lif och lust och för sitt namn, mannen, som ogeneradt del- tog i sällskapslifvet.
Men en dag fick Erik åter allvarsamma be- kymmer.
Han hade hela förmiddagen sysslat med sin målning.
Solljuset hade varit klart och skarpt, det hade glindrat och blänkt af vatlnet och öfver landskapet hade legat en dager, som verkade bländande, men han hade det oaktadt arbetat strängt.
På eftermiddagen deltog han i skyttegillets målskjutning, ty han hade låtit inskrifva sig i gillet och plägade med intresse deltaga i dess täflingar.
Nu sköt han dock bom på bom trots allt sitt bemödande om att sikta rätt.
" Det var märkvärdigt! "
sade han slutligen.
" Det måtte vara en dålig dager, ty jag har svårt att urskilja pricken. "
Hans närmaste kamrat såg pröfvande bort emot taflan.
" Nej tvärtom, dagern är den allra lämpligaste och pricken syns bättre än vanligt.
Du är väl bara litet darrhändt för tillfället. "
Erik teg och ställde försiktigt geväret ifrån sig, som om det innehållit ett skott, som vore farligt för honom själf.
Och så stod han åter i trampkvarnen — ögonen, ögonen, ögonen!
.
.
.
En annan afton deltog han i ett krocket- parti.
Han plägade vara en skicklig krocket- spelare och förfelade sällan sitt mål.
Nu rul- lade dock hans klot oftast förbi bågarna och knappast en enda gång lyckades han krocka, och hans medspelare knorrade öfver hans för- menta slarf. "
J a g tror det är förgjordt, " sade han miss- lynt och såg upp mot skyn, jag har svårt att se bågarna.
Börjar det redan skymma på? "
De öfriga skrattade.
" Aj, aj, punschen, punschen! "
sade en af dem spefullt.
" Håll dig mer till vischyn, så ser du nog bågarna bättre! "
Erik blef blek och hans hand darrade, när han slog det sista slaget.
Nu var det dock likgiltigt hur det tog, ty nu var spelet i alla fall förloradt.
Men han sade ingenting om sina tankar om orsaken utan drog sig afsides och trampade åter ensam och ångestfull sin trampkvarn — ögonen, ögonen, ö g o n e n!
.
.
.
Dagen därpå gick han till läkaren.
" Och nu måste du ärligt och oförbehållsamt säga mig, om du tror, att min syn kommer att försvagas, " slöt han sitt förtroende till denne.
Och läkaren log ett tvetydigt leende och undersökte och pröfvade hans ögon, och Erik väntade ängsligt på hans utlåtande, som om hans väl eller ve berodde däraf.
Ty nu ställde han sig vid vägskälet, och nu skulle hans fram- tidsväg bestämmas.
Blefve läkarens svar.
ned- slående, ja, då vore det förbi med alltsammans, slut med kärleken, slut med det egna hemmet,.
slut med hans konst, slut med allt, grusadt, splittradt, murket och anfrätt som en mask- stungen frukt.
Då skulle Elsa Bergvall aldrig få höra ett ord om kärlek från hans mun, då skulle han gömma sig undan i någon vrå och ensam invänta den annalkande olyckan och en- sam bära den.
Men ginge läkarens svar i motsatt riktning, ja, då hade han rättighet att söka vinna en annans kärlek, och då skulle han kasta alla grubblande tankar öfver bord och bygga sig ett eget hem.
— Men läkaren visste ingenting om de tankarna.
" Nej, jag tror inte, .att du behöfver vara rädd, " svarade han uppmuntrande.
" Din syn är visserligen svag och ömtålig, men du får helt säkert behålla den oförminskad.
Ansträng den bara inte onödigtvis!
" Men det med målskjutningen och krocket- spelet? "
invände Erik.
" Det kom sig nog af tillfällig överansträng- ning och svaghet.
Ansträng dig bara inte! "
Erik kramade hans hand.
" Du har i dag gifvit mig ett gladare bud- skap, än du själf vet af, " sade han upprörd.
" Tack! "
Men läkaren stod vid sitt fönster och såg efter honom, när han gick, och tänkte för sig själf, att det mycket väl vore möjligt, ja till och med troligt, att hans syn småningom skulle förminskas, men hvad skulle det tjäna till al t oroa den stackaren med det nu!
Det blefvj tids nog ledsamt, när olyckan komme kry- pande likt ett sakta stigande vatten, som till sist skulle fördränka allt.
VARGARDA (Kungl.
Hofleverantör) HAFREGRYN o HAFREMJÖL Tid beredningen bortilipu Icke — i&amp;Bom ofta sker för * U gifvs grynen hvitare färg — den galaktiga, nä- ringstika proteinhinnan.
Genom bevarande af denna blifvcr gröten mera nä- ringsrik, finsmakande och fast (ej 1°ÖB och alemmig).
ObS.
DlR IXtn kvalitén i paketerna KÖKSALMANACK Nu var sommaren till ända, nu var det tid att bryta upp och nu var uppgörelsens dag kommen.
Hvad tjänade det också till att draga längre ut på tiden, ty förr eller senare måete han ju skaffa sig klarhet och det var på visst sätt bara feghet att skjuta undan afgörandet.
Nu skulle det ske.
Detta hade dock varit en härlig sommar med arbetsglädje, med växande ordlös kärlek och — ja, hvarför icke äfven den — med själfnedsättande ångest och oviss- het.
Den hade förhöjt och förfinat de stunder af hoppfull lycka han stundom njutit, den hade trots allt varit som en aptitretande krydda.
* Nu skulle det blifva annorlunda, hans egen känsla af själfvärde fordrade det, ty det fanns något inom honom, som sade, att han annars lätt gjorde sig till åtlöje som en mesaktig stackare.
Eriks föräldrahem hette Nästa.
Det var, tyckte han, ett synnerligen tillämpningsbart namn för honom.
Det kunde väl hända, att namnet hade sin upprinnelse i orden näs och stad = ställe, men som det uttalades fick det en lättsöktare betydelse.
Första hand, första plats var heller icke för honom, absolut icke.
Hur han bar sig åt och hvad han än tog sig för, så var det rummet alltid upptaget och han blef visad till nästa, ständigt nästa i allt.
Men i det stora hela så kände han sig icke så värst öfversiggifven för det, ty nästa hand var dock icke liktydigt med sista.
Efter hvad han kunde minnas, så hade han blott en enda gång fått stiga i första rummet.
Det var under hans skolår i en af de lägre klasserna.
Det hade urladdat sig till batalj Af redd bul j ong med vermiceller; blod- plättar med lingon och skiradt smör.
RECEPT: H a l s t r a d g ä d d a (f. 6 pers.).
i y 2 kg.
gädda, IVa msk.
salt, 1 tsk .. ättika, 120 gr. smör, skiradt.
B e r e d n i n g: Gäddan rensas, sköl- jes väl och torkas.
Den skares i filéer och skinnet bortskäres n ä t t.
Ryggbenet jämte alla småben borttagas.
Filéerna ingnidas med salt och ä t t i k a och få ligga 1 tim. hvarefter de skäras i mindre bitar tvärs öfver.
Fiskbitarna doppas i 3 msk.
af smöret, halstras öfver glöden och uppläggas på varmt serveringsfat.
Resten af smöret hälles öfver och fisken serveras med nykokt potatis.
K r o n ä r t s k o c k o r (f. 6 pers.).
6 stora kronärtskockor, 2 lit.
vatten, 2 tsk.
salt, Va tsk.
citronsaft.
B e r e d n i n g: Kronärtskockorna, put- sas, på så sätt, att stjälken och de hvassa uddarna på bladen bortklippas.
De påsättas i kokande saltadt vatten tillsatt med citronsaften och få koka Vi — 1 tim. beroende på storleken.
Ser- veras varma med rördt smör.
Äedigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
L a m k o t l e t t e r a la mainte- Inneh.
af Elisabeth östmans Husmo- n o n (f. 6 pers.).
t s 9 stora kotletter, 1 msk.
salt, Va ^ - hvitpeppar, 2 derskuxs i Stockholm.
ägg, IV2 kkp.
stötta skorpor, 1 msk.
fint hackad persilja, 1 msk.
fint hac- FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR kad chalottenlök, 3 msk.
smör (60 gr.), 4 del.
buljong eller kokande VECKAN 18 — 25 SEPT.
1909. vatten.
B e r e d n i n g: Kotlettraden t v ä t t a s SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; halstrad gädda med skiradt smör och med en duk doppad i h e t t vatten.
p o t a t i s; äggj mjölk; kaffe eller te Kotletterna huggas därefter, putsas och med tunnbröd.
M i d d a g: Julienne- bultas ett slag på hvarj e sida.
De soppa; kronärtskockor med rördt smör; beströs med peppar och salt, doppas lammkotletter å la Maintenon med i de uppvispade äggen och vändas spritsad p o t a t i s; mörtårta med vanilj- i en blandning af de stötta skor- porna, den hackade persiljan och lö- MANDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ken.
Kotletterna brynas därefter i smö- biffstek med falsk sköldpaddsås och ret, den kokande buljongen eller vatt- p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d - net påspädes och kotletterna få sakta d a g: Pudding af kokt kött med skiradt steka färdiga, med t ä t t slutet lock, under 5 — 10 min.
smör; soppa pa färska äpplen.
De uppläggas på varmt serveringsfat TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; pölsa med rödbetor; ägg; mjölk; kaffe och garneras med ärter eller fransk po- eller te.
M i d d a g: Grönsoppa med tatis samt persilja.
mjölk; biff af helgeflundra med ci- M ö r t å r t a (f. 6 pers.).
100 gr. söt- tron sås.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; mandel, 210 gr. smör, 100 gr. strösoc- haf re mjölsvälling; sillgratin; ä g g; ker, 1 ägg, 200 gr. h vetemjöl, 2 kkp.
mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Fär- äppelmos.
T i l l f o r m e n: Va msk.
smör (10 serad kalfbringa med legymer; äppel- gr.), 2 msk.
s t ö t t a skorpor.
mos med mjölk.
B e r e d n i n g: Mandeln skållas och TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; Smöret hachis på kalf (rester från onsdag) drifves genom mandelkvarn.
med förlorade ägg; mjölk; kaffe eller tvättas väl och röres tills det blir hvitt och pösigt, hvarefter sockret, te.
M i d d a g: Får i k å l; smörgåspud- mandeln, äggulan och det siktade mjö- ding ' med vispad grädde.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; let nedroras.
Sist nedskäras den till sillsalad med skarpsås; ä g g; mjölk; hårdt skum slagna ägghvitan och degen kaffe eller te.
M i d d a g: Oxrulader ställes a t t stelna.
En gjutpanna smör- med pressad p o t a t i s; krusbärssoppa med jes väl och beströs med stötta skor- por.
Pannan beklädes med hälften af skorpor.
äppelmoset ilägges.
Af den LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; degen och degen skares med sporre 1 cm.
» pytt i panna » (rester) med rödbetor; öfriga breda remsor, hvilka läggas i rutor öf- ägg; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: mellan hans klass och några öfvermodiga in- kräktare från högre klass, och det hade gått så hett till, att ett par fönsterrutor sprungit i klassrummet.
Rektorn var en sträng och hård- händt herre, och man hade efteråt bäfvat för ' krigets följder '.
" Du får svara för oss, du får svara för oss! "
hade kamraterna sagt, ty — ja, nu efteråt för- stod han det bättre — han hade varit den förnämste i klassen, och så hade förhörets och straffets timme slagit.
" Hvilka af er voro med om slagsmålet? "
hade rektorn frågat med dundrande stämma.
" Vi voro alla med om det och vi voro tvungna till det, för vi blefvo kitsligt öfver- tallna, " hade han frimodigt svarat.
" Jaså, det är således du, som i första hand skall ha straff — fram med dig! "
Och så hade bastonad följt som efterspel.
Han mindes icke, om rektorn orkat med hela klassen efter honom, men det mindes han klart, att sedan allt var öfver för honom själf, så hade rektorn ropat ' nästa man ' och gripit tag i en annan pojke.
Han log åt det minnet.
Då hade han verk- ligen stått i första hand, men det var natur- ligtvis bara därför, att fördelens och förtjän- stens ordningsföljd den gången var omvänd.
Men nu?
.
.
.
Han stannade och strök med handen öfver ögonen — skulle det månne bringa honom i nästa hand?
Ånej, hon skulle kanske inte ens komma ihåg det.
.
.
(Forts.) Nyheterna för Hösten af Blus- &amp; Klädningstyger, Ylle och Siden.
Promenaddräktstyger största urval.
Profver sändas på begäran.
A.-B.
Nordiska Kompaniet, Stureplan, Stockholm.
ver äppelmoset samt en ring rundt om- 6 pers.).
2 lit.
färska, syrliga äpp- kring tårtans kant.
Den gräddas i len, 1 msk.
ättika, 2V2 lit.
vatten, ordinär ugnsvärme omkr. V2 tim.
Upp- IV2 — 2 kkp.
krossocker, skal och saft af V2 - citron, 2 msk.
potatismjöl.
stjälpes när den ' afsvalnat.
B e r e d n i n g: Äpplena skalas, skä- Biffstek med falsk s k ö l d - ras i klyftor och urkärnas.
De läggas p a d d - s å l s (f. 6 pers.).
1 kg.
svinhare under skalningen i vatten, tillsatt med (benfri), / 2 msk.
salt, V2 tsk.
hvit- 1 msk.
ättika, för a t t bibehålla sin färg.
Äpplena påsättas i kokande vat- peppar.
T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 ten, tillsatt med citronskal och citron- saft, och få koka, tills de äro mjuka.
gr.).
F a l s k s k ö l d p a d d - s å s: 2msk.
Soppan afredes med det i litet kallt smör (40 gr.), 1 skifva rökt fläsk, vatten utrörda potatismjölet och får 2 rödlökar, 2 morötter, 1 liten purjolök, ett godt uppkok samt afsmakas.
Den 1 bit selleri, 1 lit.
kraftig kalfbuijong serveras med skorpor eller rostadt (kokt på stekben), 2 msk.
tomatpuré, bröd.
1 tsk.
soja, IV2 nisk.
smör (30 gr.), Biff af h e l g e f l u n d r a med 2 msk.
mjöl, V?
msk.
madeira, V2 c i t r o n s å s (f. 6 pers.).
IV2 kg.
hel- msk.
konjak, kajenn.
B e r e d n i n g: Till såsen brynes smö- geflundra, 2 ms ' k.
ättika, V2 kkp.
smör- ret med fläsket, skuret i tärningar, salt, 3 lit.
vatten.
och de ansade samt sönderskurna rot- T i l l p a n e r i n g: 1 ägg,_ 2 msk.
sakerna.
Då rötterna äro väl brynta tunn grädde;,: 1 kkp.
fint stötta skor- tillsättas buljongen, tomatpurén och por.
sojan, m hvarefter alltsammans får koka T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 IV2 f i - Svinharen tvättas med en duk, gr.).
doppad i hett vatten, skares i skifvor, C i t r o n s å s: Va hg.
smör, 3 äggu- hvilka bultas på båda sidor och beströs lor, 5 del.
tjock grädde, skal och saft med salt och peppar.
Biffarna få ligga af Va citron, 1 tsk.
strösocker, 2 medan såsen kokas färdig.
Buljongen msk.
förvälld, finhackad persilja.
silas Qch skummas.
Smör och mjöl Till g a r n e r i n g: Va citron i sammanfräsas, buljongen tillsättes litet skifvor, persilja.
i sänder, hvarefter såsen får koka, B e r e d n i n g: Fisken rensas och det under rörning, i 10 min.
Den afsmakas mörka skinnet flås af.
Den ingnides med vinet, konjaken och kajenn.
Bif- med ä t t i k a och får ligga i vattnet, till- farna stekas hastigt i smöret, upp- satt med saltet, omkr. 1 tim.
Den läggas på varmt serveringsfat och så- upptages, inklappas väl i en duk och sen hälles öfver.
De serveras med po- skares tvärs öfver i 2 cm.
tjocka skif- tatis eller hårdkokta ägg.
vor, hvilka bultas lätt och doppas i en blandning af det uppvispade ägget S o p p a p å f ä r s k a ä p p l e n (f. samt grädden och vändas i de stötta skorporna.
Smöret brynes i en tack- järnspanna, biffarna iläggas, brynas vackert.
på båda sidor och få genom- steka med lock under 10 min.
Till såsen skiras smöret i en kastrull, de uppvispade äggulorna och den tjocka grädden tillsättas, hvarefter såsen får sjuda öfver elden, men ej koka.
Den afsmakas med citronskalet, citronsaf- ten, sockret och persiljan.
Fisken upp- lägges på varmt serveringsfat, stekpan- nan urvispas med litet kokande vat- ten, och denna sås hälles öfver fisken.
Den garneras med persilja och små kokta potatisar.
Citronsåsen serveras i särskild såsskål.
B l o d p l ä t t a r (f. 6 pers.).
V2 lit.
mjölk, 14 ettöres skorpor elielr 8 anan- delbröd, V2 Kt.
blod, 2 msk.
sirap, 3 msk.
fint hackad njurtalg eller smör, Va tsk.
hvitpeppar, t s I tsk.
ingefära, 1 — IVa msk.
salt, Va ^.
finstött mej- ram, (1 rödlök, 1 msk.
flottyr).
T i l l g r ä d d n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.).
B e r e d ni n g: Skorporna eller man- delbröden upplösas väl i mjölken.
Blo- det silas genom hårsikt och vispas hvarefter det blandas med mjölken, därpå tillsättes sirapen, njurtalgen och kryddorna (om så önskas nedrores sist den skalade och fint hackade löken, fräst i flottyren).
En plättpanna upp- hettas långsamt, smöret smältes i vat- tenbad och därmed penslas pannan.
•Smeten omröres väl och däraf gräddas tunna p l ä t t a r, som uppläggas på varmt serveringsfat.
De serveras med skiradt smör och lingon.
