# ID: svediakorp-per1842
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,574
# sentences: 821
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N: R 32 (1179).
SONDAGEN D E N 8 A U G U S T I 1909.
2 2: D R A ÅRG.
HUFVTJDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: * \) &lt;) C WM KV XV V K ww JPW JOHAN NORDLING.
y " Sjömännens grefvinna ".
i 1 IP trovärdigt, att förtjän- fl " " * sten, är ej deras, utan " grefvinnans ", hon, som varit badgäst i flere år på den närbelägna Kär- H 2 B ringön.
H ~ — Dessa enkla människor få något godt i ögonen, när de tala om henne, som tycks ha hjälpan- de, tröstande och förstå- ende gripit in i lifvet 9 — \ _ B därute, och man frestas H — att taga reda på, hvem BB ' B denne varmhjärtade kvinna kan vara.
B — Sjömännens och fiskar- 1 3 ^ ^ nas afhållna grefvinna • ^ är själf en sjömans hustru, däraf kommer B ^ det sig väl, i viss mån, B B " * — att hon i så hög grad ömmat för dem, hvilkas farliga yrke fört dem till döden.
Men följer man •B — vidare grefvinnan Lotten Hamittons arbete i väl- görenhetens tjänst finner fl w- man, att hon i Karls- ^ 1 krona, där hennes man under flera år haft sin tjänstgöring förlagd, tills B ^ H - • han helt nyligen blef B * * förflyttad till Stockholm, - • tagits i anspråk på mån- KV VO? '
S) 0 (KX XX XX \; uc ga skilda områden, då det varit fråga om att GREFVINNAN LOTTEN HAMILTON.
hjälpa medmänniskor.
Så t. ex. är det till stor del grefvinnan ÅNGT UTE bland Bohuslänsskären, där Hamiltons förtjänst att Barnkrubban därstädes västerhafvets salta vågor skölja kala klip- kom till stånd.
Tillsammans med några andra por, ligger en kyrkogård för främmande sjö- damer i Karlskrona har hon upprepade gånger farande.
Kan någonting i världen vara mera anordnat lotterier till förmån för frivilligt arbete öfvergifvet än en främlings stoft i ett land i fattigvården och för hvarje gång med större långt bort från hans hembygd?
Underligt är pekuniär framgång.
Af Karlskrona stadsfull- det ju ej, om de lefvande äro så upptagna med mäktige är grefvinnan vald till medlem i den sig själfva och sin kamp för uppehälle och legala fattigvårdsstyrelsen, där hon är den första lycka, att de inte ha tid öfver åt vården af och hittills enda kvinnan, och vid fattigvårds- deras sista hvilorum, som dött, skilda från kongressen i Stockholm blef hon utsedd till släktingar och vänner.
suppleant för Blekinge län.
Så mycket mera förvånad blir den, hvars Tillsammans med sin man har hon bildat väg händelsevis för honom till denna aflägsna plats.
Ty här är allt ordnadt och fint, sten- och lagt grundplåten till Sjöofficerarnas en- skilda understödsfond för att hjälpa och under- muren, som inhägnar grafvarna, är tydligen lagad och hållen i stånd, och midt på kullen stödja änkor eller familjer i fall af sjukdom eller nöd.
Själf är hon en af stiftarna af Kvinno- står ett enkelt träkors pekande mot höjden.
Frågar man traktens befolkning, hvem eller förbundet för Sveriges sjöförsvar, hvari hon alltid hvilka af dem som vårdat grafvarna, svara de tagit verksam del, först såsom dess kassaför- — H " " - ^ * " • * &gt; I 1 ~ 1: 1 L 387 — valtare i Stockholm, sedan som dess filials sekreterare i Karlskrona.
Att grefvinnan Hamilton i dessa föreningar ej varit en tom dekoration, utan nedlagt in- tresse och ofirat sin tid till deras fromma, visas bäst af den erkänsla i form af hedersgåfvor och adresser, hon fick mottaga vid sin afflyttning från det samhälle, hon gjort så stora tjänster.
Förmågan att systematiskt och verksamt kunna bidraga till att stor, synbar nöd blir lindrad är beundransvärd, men det ligger något så oändligt mycket större i att upptäcka och förstå den smygande och väl dolda andliga eller rent ekonomiska nöden hos en vän eller jämlike.
Det påståendet låter underligt, att vi i all- mänhet taga för litet notis om våra vänner.
För deras skull hyra vi ju stora salonger och ge lysande fester.
Men allt detta har kostat oss så mycket pengar och tid, att vi därmed uttömt all vår förmåga, därför stänga vi sedan vår dörr och anse oss nog och öfver nog ha fullgjort våra plikter mot sällskapslifvet.
Det officiella umgänget ha vi väl då också visat den artighet vi kunna vara skyldiga, men vännen, hur handskas vi med honom?
Så länge allt går sin vanliga gång, råkas vi kanske ofta, träffas han af någon sorg, då skynda vi att be- klaga honom, och om det är fråga om pengar, kanske vi till och med hjälpa honom en smula.
Men gifva vi ej allt för sällan något af våra bästa inre känslor, sätta vi oss inte för litet in i hvad vännen vid just det tillfället skulle behöfva af kärleksfull omvårdnad, och framför allt: öppna vi så ofta som vi borde vårt hem, vår ombonade varma hvardagsvrå för den, som fryser invärtes och täres af gnagande ensam- hetskänsla?
Som i en tom öken få sargade, hårdt pröf- vade medmänniskor gå omkring, hjälpa-nde sig själfva, om de kunna, och i annat fall, ja då rycka vi på axlarna och beklaga eller säga, då det är för sent: " aldrig kunde jag tro, att han hade det så svårt. "
Flerfaldiga gånger har grefvinnan Lotten Ha- milton visat, att hennes vänskap ej är af det ytliga slaget, och att de, hön kallar sina vän- ner, i henne kunna räkna på ett stöd.
Hon är ej af dem, som svika och glömma, utan hon har värme nog för alla, som behöfva henne.
En sträng biskop har en gång sagt om henne, att man har mera nytta och lärdom af att se hennes lif än att höra den bästa predikan, ty alla hennes gärningar ' och hela hennes lif pre- dika.
EBBA SALWÉN
Allvarstider.
ÄR DETTA nummer kommer våra läsare i händer, har, såvidt man nu några dagar i förväg kan döma, den väldiga konflikten mellan stridiga intressen på arbetsmarknaden ledt till det länge fruktade och förberedda so- ciala krig, som jättelockouten och svaret från de organiserade arbetarnas sida: storstrejken i sig innebära.
I fjor vid denna tid afvärjdes med möda och genom regeringens ingripande en liknande kris, men knappt hade man börjat andas ut i hopp om arbetsfred, förrän nya moln drogo upp på horizonten, och denna gång ha alla förlikningsförsök strandat.
Med den situation, som nu inträdt, ha stri- digheterna på arbetsfältet trängt in på sam- hällets mark, och hemmets dörrar äro icke längre en säker bom mot tidens sociala oro och nöd.
Kvinnorna kunna icke längre skydda sina hem, ej heller hemmen kvinnorna för de hårda vindar, som blåsa.
Det är icke blott de kvinnor, några tusental, som själfva stå i in- dustriens tjänst och nu af en mäktigare vilja än deras egen tvingas att lämna det arbete, som ger dem bröd, hvilka få lida i krigsti- derna.
Det är heller icke blott de kvinnor, hvilka, då familjeförsörjaren blifvit en tärande * medlem till i hemmet, måste lita till ett knappt och ovisst understöd, som måste möta hvarje morgon med oro och ängslan.
Äfven medel- klassens kvinnor, som annars i stort sett stå overksamma och oberörda, medan det sjuder och jäser i samhället, och maktförflyttningar ske, som man icke drömt om, äfven de måste nu känna, hur det rycker ganska omildt i den kedja, som binder alla medlemmar af ett sam- hälle tillsamman och gör dem beroende af hvarandra, så att om en lem lider, lida alla de andra lemmarna med.
Och den dag, då arbets- maskineriet afstannar, då alla de kuggar, som annars äro i rörelse för att hålla det hela gå- ende och förse t. ex. en storstad som Stock- holm med hvar den för hvar dag konsumerar af näring och kraft, upphöra att gå, då skall ingen längre kunna skydda sig bakom frasen: " detta angår mig inte, det blir herrarnas sak. "
N Hvad kvinnorna af alla klasser tänka om den situation, som nu inträdt, får man litet veta af offentligt.
Men man har svårt att tro, att icke arbetarklassens kvinnor skulle ha sin del i den otvetydiga hållning, som de organiserade ar- betarna hittills visat, och detta skulle icke ha skett, om de icke haft sina åsikter klara.
Det blir nu de öfrigas sak att också fatta position.
De kvinnor, som länge stått midt uppe i det sociala arbetet med klar blick för de stora brister, som vidlåda vårt samhälle, våga icke säga, att detta skulle ha undvikits eller varit onödigt, om kvinnorna haft ett ord ait säga vid ord- nandet af samhället.
De kunna endast i hvad som skett se en ny maning till arbete för att i en framtid få äfven de kvinnliga synpunkterna, krafterna och intressena till heders vid sam- hällsdanandet, liksom en ny och outplånlig på- minnelse om maktens ansvar.
För stunden förmår den ena som den andra ingenting annat uträtta än att enligt goda traditio- ner från gångna allvarstider i vårt land bära situa- tionen, som vi hoppas icke må bli för mörk eller långvarig, så lugnt och tappert de kunna, och att bruka den makt, de ha öfver manliga sin- nen, icke till att hetsa men till att fredstifta.
Att de skola få bära sin del, hur än för- hållandena utveckla sig, är ganska säkert.
Svenska män kunna kanske ännu vägra sina kvinnor att styra med dem, men aldrig att lida med dem.
r y besök i Skandinaviska sjömanshemmet i London.
I hemmet hade med anledning af besöket infunnit K sig Sveriges minister grefve Wrangel med grefvinna samt t. f. generalkonsuln Esperson äfvensom en ÅRT KRONPRINSPAR, hvilket som bekant för närvarande vistas i England, aflade häromdagen ett mängd svenskar, som befunno sig i London för antialkoholkongressen eller af andra anledningar.
Kron- prinsparet hetsades med ett tal af hemmets föreståndare, ingeniören A. Welin, hvarpå lokalerna togos i skärskådande, och uttryckte de kära gästerna sin lifliga tillfredsställelse öfver hemmet och dess anord- ningar.
Därpå intogs kaffe och andra förfriskningar.
\ id affärden utbragte ing.
Welin ett lefvdmk kronprinsparet, och svenskarne höjde ett kraftigt 4fald ' gt hurra.
Dagen efter sände kronprinsen 5 pund till hemmets bibliotek.
— På den bild som togs vid tillfället, och som vi härofvan återge sy ne 3 å ena sidan om kronprinsen ingeniör Welin och grefve Wrangel, å den andra fru Agnes Welin, född Hedenström, kron- prinsessan och grefvinnan Wrangel.
DEN HVITÅ VILLAN.
Af A n d e r s Ö s t e r l i n g.
D E N HVITA villan öfver hafvet står i enslig ljung — en solig h ä g r i n g lik!
— och genomspolad in i minsta vrår af böljornas och vindarnas musik.
J a g vill dem lyckliga, vill anletsdrag med detta sken », som återskenet är af goda hjärtans egen s o m m a r d a g, där frid h a r lysts för strider och b e g ä r!
Så blomrikt blå är luften däromkring, så bottenlös af ljus och endast ljus, att trifsamheten öfver alla ting blir dubbelt stor i detta s o m m a r h u s.
Så ser j a g h ä r ett friluftsparadis, där människor förgäta sina kval i s k u g g a n af en fläktande markis, i doften af en kaprifoliesal.
De stolta seglarna därute g å — hvart k r y s s a de?
Och hvar är deras strand?
Här ä r ett hem.
H ä r blommar i sin v r å den röda krassen.
H ä r är fasta land.
Se lyckan ofta m e r ä n lyckan är — och blott den ä n vill visa s i g som s y n, har j a g all lifvets blåa ferie k ä r och gnolar lugnt med syrsorna mot skyn.
Hvem lefver här?
O m deras lif j a g vet blott det, s o m anas af två.
u n g a skratt en kväll, n ä r lyft i sömnig härlighet den hvita babyn vinkar till godnatt.
— T y s y n är ä n min längtan — afundsfri!
Ej störa n å g o n!
Blott en vandringsman, som g å r en främmad lyckas hem förbi och gläder sig, att h a n det älska k a n!
5Si Kunna erhållas i närmaste bokhan- jj •: • Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
tillhandahållas till följande priser: PÄRMAR pärmar, röda med guldtryck ... 1: 50 del eller direkt från Iduns expeditlon, • Idun 1908 Iduns IdunsRomanbibliotek, röda eller gröna 0: 50 om rekvisition och likvid i postanvsning och f ö r e g i e n d e är
pengar och bli kloka genom själffö r v ä r f v a d er- farenhet, än att söka b e v a r a dem för misstag TT FÖRKÄTTRADT ord, ett begrepp, genom framhäfvandet af sina e g n a erfarenhets- som i sig kan innebära mycket af lidande rön.
och försakelse, af tvedräkt och hat.
Visdom Mycken bitterhet skulle besparas å ömse håll, fordras af en mor, men dubbel visdom af den, om föräldrar ville lägga detta på hjärtat.
Bar- hvilkens barn i äktenskapet uppgått i en an- nen tillhöra en ny tid och vilja lefva sitt lif i nans lif.
Barnet som sådant är förloradt för ljuset från det nya och känna sig tillbaka- henne, vid dess sida står den andra delen i stötta, om man vill kvarhålla dem i föråldrade förbundet.
En ny enhet uppväxer, och j u former.
Klokt vore- därför om de gamla också fastare den slutes, desto större lycka för hen- ville följa med sin tid, de skulle då ej löpa nes barn och äfven för henne, om hon i osjälf- fara att förlora sina barn af brist på förståelse.
visk kärlek kan lämna det, kan afstå från an- Lifvet går ständigt framåt, och det gäller att språket att vara den första i dess lif.
Men ej bli efter, eljest står man där en dag ensam, förmår hon det ej,, då vållar hennes svartsjuka oförstådd och oförstående.
kärlek ofrid och sorg, moderskärleken blir till Åfven om det egna barnet någorlunda finner en förbannelse.
sig i det otillbörligt utsträckta förmyndarskapet, I en så nära förening som äktenskapet, in- så gör svärsonen det ej, och det blir missljud, gånget af individer, kommande från olika hem som hade kunnat förekommas, om svärmodern och i många fall med mycket olika uppfostran, tagit hänsyn och respekterat de ungas frihet i eget bo.
måste, helst i början, slitningar uppstå, innan olikheterna bringas i harmoni.
Vid denna tid- Det kan ju finnas fall, då en mor måste tala, punkt är det som oberäknelig skada kan ske, äfven om hon ej tillfrågas.
En sådan nödvän- om föräldrarna ej lämna de unga i fred utan dighet inträffar, om uppenbar orätt begås, om vilja göra sitt inflytande för mycket gällande.
barnbarnen af okunnighet eller pliktförsummelse Själfklart får det nya hemmet till en del misskötas eller fara illa.
Då är det en plikt att tala rent ut, allvarligt och kärleksfullt, men utan stämpeln af den unga hustrun, och helt natur- Den är ligt styr och ställer hon, såsom hon sett sin att vilja stöda på föräldramyndighet.
mor göra.
Hos denna söker hon råd och hjälp, ej längre på sin plats, när det gäller fullvuxna när hennes egen kunskap och erfarenhet tryta, barn, som måste lefva under eget ansvar.
tröst i motgång och sorg.
Omärkligt kommer Ehuru vi således på det bestämdaste afråda äfven mannen hustruns familj närmare, och han modern från att själfmant inblanda sig i dot- glider på sätt och vis in i vanorna från denna terns husliga förhållanden, med undantag af familj.
Detta går desto lättare, ju mer han är ofvan nämnda fall, så förstå vi mer än väl, upptagen af arbete, och ju större frihet han hvilken själfförsakelse det kan ålägga henne, lämnar sin hustru.
Härom är ingenting ondt och hvilken tragik det ligger i att tvingas till att säga, så länge han känner sig nöjd och tystnad, när hon ser oförstånd och gärna ville belåten.
Är han lycklig i sitt hem, sådant bespara sitt barn det lidande genom hvilket hustrun skapat det, är hon också den rätta för hon själf en gång fått dyrt tillkämpa sig er- honom, men längtar han tillbaka till det gamla, farenhet.
Det kan tyckas solklart, att de unga vill han själf ordna och bestämma, beröfvar borde draga nytta af den visdom de gamla han hustrun den makt, hvilken tillkommer under lifvets växlande lopp förvärfvat, men henne som husets fru, då är hans val ett miss- i de flesta fall sker det ej.
Utan att låta tag.
Naturligtvis lider harmonin om hustrun sig hejdas af varnande rop skynda de framåt, å andra sidan egensinnigt håller på sitt och ej ifriga att lefva lifvet på sitt sätt.
Och när försöker att sammansmälta bådas tycken och de sedan stå i en återvändsgränd, medvetna vanor.
Äfven om hon som hemmets förestyre om, att vägen ej var den rätta, då inse de bör inrätta och sköta det efter sin uppfattning, försent, att målet hade nåtts bättre och lättare, har hon dock att ta hänsyn till mannens smak om de gifvit sig ro att lyssna till den röst, och minnas, att deras gemensamma hem är ett som af alla i världen har den varmaste och nytt, som skall uppbyggas efter delvis nya grun- minst själfviska klang — till mors.
der, beroende på bådas individualitet och ej Mången orättvisa, mer eller mindre omedveten, får vara en kopia blott af hennes gamla hem.
begås af fullvuxna barn, när modern, såsom ej inverka på henne.
Huruvida hon kan direkt vända sig till svärsonen beror på hans natur och deras inbördes förhållande.
En ovis in- blandning kan ofta verka söndrande i stället för enande.
Det är ett tungt lidande för en mor att vara vittne till ett olyckligt äktenskap, och är hen- nes barn i händerna på en egoistisk, kanske brutal man, kan ingen förtänka henne, att hon önskar se det upplöst.
Men äfven om så är, bör hon söka mäkla fred.
En skilsmässa är en allvarlig sak och följes i de flesta fall af ånger, helst om det finnes barn.
Är saken däremot hopplös, bör en mor ej af falsk skam- känsla eller andra motiv sätta sig emot äkten- skapets upplösning.
Ofrid i äktenskapet kan ha många orsaker, stundom bär svärmodern skuld, mera sällan hustruns mor, om denna ej direkt sätter upp sin dotter, men desto oftare mannens mor.
Af helt naturliga skäl ha svärmor och svärson mindre svårt att komma öfverens.
Deras um- gänge blir egentligen blott sällskapligt, i eget eller andras hem.
Hans lifsuppgift ligger utan- för hennes inflytande, och hennes inblandning i hvad som rör hans arbete, är utesluten.
Följ- aktligen behöfver harmonin i vanliga fall ej störas, artigheten mellan man och kvinna hjäl- per att upprätthålla den.
Annorlunda förhåller sig saken när det gäller svärmor, och svärdotter.
Dessa äro af samma kön och därför i allmänhet mindre benägna att öfverse.
Af stor betydelse är också, att sonens mor i svärdottern får en efterträdarinna på sitt eget arbetsfält och redan därför frestas till kritik.
För sonens giftermål har modern i allmänhet större oro än för dotterns.
Hon fruktar, att han af sin hustru ej får samma ömma vård och tillmötesgående som af henne själf och hon önskar, att det nya hemmet inrättas så, att hennes son får det, som han från barndo- men haft det.
Som redan framhållits får hemmet helt naturligt prägeln af hustruns individualitet, och vill då svärmodern göra sin vilja gällande, antingen öppet eller i det fördolda uppviglande sonen, måste äktenskapets harmoni störas.
Ön- skar mannen att få det ena eller andra ord- nadt efter sitt hufvud, må han själf göra upp det med sin hustru, men får ej tillåta, att hans mor blandar sig i deras husliga lif.
Om de unga bo på annan ort än mannens föräldrar, går det lättare att undvika dylika Denna fara ligger nära till hands, om den sällan sker, ställes utanför deras lif, när hen- konflikter, än om svärmodern bor så nära, att unga hustrun fortfarande ställes under förmyn- nes varma kärlek skjutes åt sidan, och hennes hon med lätthet kan göra besök.
Svårast blir darskap af sin mor, och denna dukar under ängsliga omsorg på sin höjd vinner ett med- ställningen, om sonen har sin mor i hemmet, för den lätt förklarliga frestelsen att betrakta lidsamt löje.
Det är en hård lott för de gamla och denna ständigt har ett vakande öga öfver att känna sig öfverflödiga.
Ofta kan detta li- svärdotterns görande och låtande.
Mer än en dotterns hem som ett slags underafdelning till dande dock vara själfförvålladt, om modern ge- ung kvinna har drifvits till förtviflan i ett så- sitt eget.
Uppträder dottern därjämte tafatt nom sitt på föräldramyndighet pockande sätt dant lif, och vi veta fall, då skilsmässa mellan och hjälplös, ligger det i sakens natur, att mo- dern ytterligare understöder henne där för att ej eller begäret att styra tvingar de unga att dra makarna — i ett för oss bekant fall, själfmord — blifvit följden af svärmoderns uppviglings- blottställa henne inför mannen.
Själfklart gör sig undan och lämna henne allena.
arbete.
hon det.
efter samma principer, efter hvilka hon Men för att detta i en framtid ej må ske, fört sitt eget hus, och de unga makarnas indi- Men hvad är då innersta orsaken till, att så bör en mor ej uppge sin egen individualitet vidualitet får ej ut sin rätt.
och sina egna intressen för barnens; utan bör mycken ofrid i hemmen förorsakas af mannens ända till sin sena ålderdom, jämte all vaken mor?
Om vi skola vara uppriktiga, är det I och för sig är det godt för den unga att Vi ha visserligen redan förut nämnt kärlek för barn och barnbarn, lefva sitt eget svartsjuka.
ha sin mors erfarenhet att lita till, men det lif samt i lämpligt arbete och intresse för ti- några ganska viktiga orsaker: den ena kvinnans kan bli ett ondt, om modern ej har förstånd afvoghet mot den andra, misstro mot den, som dens frågor ge innehåll åt detsamma.
Gör hon att småningom göra dottern själfständig.
J u skall fortsätta hennes eget arbete, oro för sonens längre det lider, j u mera bör makten och an- så, skall hon aldrig behöfva räknas till de be- välbefinnande, men dessa äro obetydliga i jäm- svärliga svärmödrarna.
— svaret öfvergå i den unga hustruns händer, och förelse med den svartsjuka, som förtär mången hon allena bör vara den styrande, hennes mor Svärmoderns ställning kan emellertid vara endast rådgifvare.
Men — här är en viktig ömtålig nog, om dottern ej lefver i ett fullt mor, när hon ser, att en annan kvinna fått sak att minnas — dessa råd om än aldrig så harmoniskt äktenskap och vädjar till modern.
första rummet i hennes sons hjärta.
Hon upp- välmenta, böra komma sparsamt och ej gifvas, Då gäller det att vara rättvis och söka finna reser sig emot, att hon på sätt och vis trängts utan att de begärts.
Det finns ingenting, som förmildrande omständigheter äfven för svärso- undan, att sonen har gemensamma intressen retar så, som att i tid och otid höra råd, och nen.
Hon bör först ta reda på, hvad oenig- med en annan, i hvilka hon ej får del, och att mången dumhet har blifvit begången af rent heten gäller, och om ej den unga hustrun också han oaktadt all sonlig kärlek dock växer ifrån trots för att häfda sin själfständighet mot på- gifvit skäl för klagan.
Finner hon detta, må henne till innerligare förening med den andra.
Svartsjukan urartar lätt till hätskhet, som trängande råd.
Låt hellre de unga betala lär- hon tala allvarligt med sin dotter och söka Svärmor.
E Använd endast KOCKUMS PANSAR-Bmaljerade GJUTNA GRYTOR.
Giftfria.
Solida.
É KALMAR ANGKVARNS A.-B:S j p w k a d på landets.modernaste stärkelse- wf Ä i I » JI Ä w-m * ^.
fabrik, utmärker sig sarskildt for avlt-: rVALIVl / VK l: m a het, renhet och styrka.
I P I C CT A P l£ DI Cp Finnes hos hvarje välsorterad specerihand-: = OBS.I Guldmedalj I London löO6.
= = = = = =
Mitt första författarskap.
njuter af att finna fel och i förvrängd form för dem vidure i afsikt att vinna tillbaka den förlorade för sig.
Det är ej godt för en man att veta, hvad han skall tro, om den, som han från barndomen lärt sig att älska och vörda, på öfvertygande sätt uttalar sitt missnöje med hans hustru.
Mot sin vilja bringas han på tanken, att kanske modern har rätt, i synner- het om han själf möjligen också har någon an- märkning att göra.
Ett fel, som under vanliga förhållanden är obetydligt och skulle kunna lätt nog afhjälpas, tyckes större, när en annan också framhäfver det, samt blir svårare att kämpa emot, när trotset vaknar hos den klan- drade.
Mellan man och hustru får ej en tredje ställa sig, vore det ock en älskande mor.
" Mannen skall öfvergifva fader och moder och blifva när sin hustru, " det är ett ord, som gäller än i dag, och ve den mor, som vill sätta sig öfver det.
Hennes barns olycka blir den skörd hon vinner på sin sådd.
Af W i l m a Lindhé.
(Forts, och slut.)
ÄR ETT ÅR GÅTT om, kom jag återigen till Stockholm och gick nu själf upp till Beijer för att höra efter mitt manuskript.
Där låg det också i ett hyllfack — oläst.
Hand- stilen hade varit för fin.
Jag tog igen det utan allt för stor missräkning, efter hvad jag kan minnas, och nu sändes det först till Fjalar och sedan — för säkerhets skull — till S.
A. Hedlund.
Och Fjalar skref: " Jag vill försöka glömma att författarinnan är min vän — ty vänners och bekantas omdöme är af noll och intet värde — och bedöma boken ensamt ur litterär synpunkt. "
Många och graverande voro de anmärkningar, som nu följde.
Bland annat hette det: " För- fattarinnan höjer sig stundom till det sublima, men faller också ofta ner i det triviala — " och så till sist: " vi tro att författarinnan med träget arbete och studier kan ha en framtid för sig, men beklaga att hon släppt ut ett så omoget arbete. "
Hvad S.
A. Hedlund angick, stod han inte ut med att läsa mer än tre kapitel, och i dem voro många bockar i marginalen ooh många strykningar gjorda.
När jag urskuldade mig med det beröm jag fått af Viktor Rydberg, svarade han: " Det be- tyder ingenting.
Det står inte i hans makt att såra eller smärta en människa. "
Så kom hän med sina egna synpunkter.
" När ni kvinnor skrifva, använda ni tjugo ord, när tio kunde vara nog, " sade han.
" Eller säga ni — det var ett så genomtrefligt rum.
— Duka ett bord och sätt dit några kaffe- koppar, så att jag får se det!
Eller brister ni ut — hon stod där blek, med utslaget hår.
— Säg att hon stod där — men det skall ni säga, så att man fryser. "
Det var ord och inga visor, det, men ord som brände sig in i minnet och voro den för- sta och så godt som enda handledning jag fått.
Hans sista ord voro: " Lyd mitt råd.
Låt manu- skriptet ligga i tre år och arbeta sedan om det. "
Jag lydde honom så tillvida att det låg i tre år — kanske mer.
Sedan brände jag det, blad för blad, och var glad när det var gjordt.
Det hade fyllt sin mission att hjälpa mig ige- nom en mörk hålväg, från hvilken jag utkom starkare och lefnadsdugligare än förut, och dess- utom tillfört mig nya intressen och möjlighe- ter.
Mohren hade gjort sin tjänst — mohren kunde gå.
Min gamla mor — hvilkens omdöme jag sattte högre än någon annans — liksom min närmaste omgifning, tyckte inte om att jag skref.
Därför gjorde jag det inte annat än på småstunder och med en känsla af att göra nå- got orätt.
Låta bli kunde jag ej.
Naturen, människorna, böckerna, hade på en gång blifvit lefvande brunnar att ösa ur, och hade jag nu haft tid, rättighet och möjlighet att ägna mig åt skriftställen, stode jag kanske inte, den dag, i dag, som nybörjare.
Just vid denna tidpunkt mötte emellertid lifvets strän- gaste allvar i form af brödbekymmer.
Vi voro ju två, som spänt oss för samma lass och lofvat hjälpa hvarandra i nöd och lust, och det var inte mer än rätt att jag trädde till och tog i med all den hopsparade kraft, som fanns inom mig.
Så skedde genom att flytta in till närmaste stad och dela hem och hemlif med så många inackorderingar som möjligen kunde få plats, samt genom ett ihärdigt, rastlöst användande af synål, ritstift och pänsel.
N Vi ha äfven hört fall, då moderns svart- sjuka mindre gällde sonens kärlek, än hans ekonomiska ställning.
Hon vredgades på den, som beröfvat henne utsikten till en god för- sörjning.
Sonens lycka kom för henne i andra rummet, hennes eget jag i första.
De mörka färger vi användt gälla ej för alla svärmödrar, det vore ett dåligt betyg för kvin- nan eljest.
Oaktadt den större försakelse och själföfvervinnelse, som fordras af mannens mor än af hustruns, finns det dock äfven bland dem svärmödrar, som äro idealet för en sådan.
Äfven när hon har en annan uppfattning af hemmets skötsel än den unga, låter hon henne råda och glömmer aldrig, hvem som är hem- mets fru.
Till sonen uttalar hon aldrig ett klandrande ord om hans hustru, utan tar henne tvärtom i försvar.
Och måste hon säga något, gör hon det i enrum med svärdottern, vänligt och hänsynsfullt.
Aldrig visar hon missnöje öfver ett förment tillbakasättande, hon inser, att hennes barn ej i främsta rummet kan vara son, utan har närmare plikter mot hustru och barn.
Men just därför att hon försynt drog sig undan och ej ville lägga beslag på sonen, behåller hon de ungas kärlek, de söka upp henne och känna sig lyckliga i hennes när- varo.
Den unga kvinna, som älskar den man hon gifter sig med, hyser i de flesta fall just för den skull tillgifvenhet äfven för hans anhöriga, och det beror oftast på dessa, om denna tillgifven- het består eller upphör.
Bemötes hon med kärlek och aktning, respekteras hennes indivi- dualitet, äfven där den skiljer sig från den familjs, med hvilken hon genom mannen blifvit befryndad, och får hon ha sin man för sig själf, skall hon säkert komma dem allt när- mare och hålla mer och mer af dem.
Där moderskärleken är äkta, tänker den ej på sin utan på barnets lycka.
Känner, sonen sig lycklig med den maka han valt, gläder modern sig öfver denna lycka och stör den ej i afvog själfviskhet.
Försakelse är och förblir en mors lott.
HANNA Glöm ej att KAMKE.
besöka Iduns rum på Stockholmsutställningen!
LAS!
Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda fSr dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot insändande af nedannlmnda be- lopp till Expmdltlonon holm, ml Idun, erhålles Inom Sverige porto Stock- fritt t Idun Idun Idun Idun Idun Idun Idun 1892 1893 1895 1902 1903 1904 1905 (n:r 1 felas) (utan julnummer) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret, n:r 28 felas) — 390 — 2: — 2: — 2: — 4: — 4:50 5: — 5: — För läsning fanns ingen tid, liksom inga pangar för resor eller konstnjutningar af något slag — ingen beröring heller med litterärt bildade kretsar.
För öfrigt hann jag inte tänka på stort an- nat än hur jag skulle få debet och kredit att gå ihop och kunna gifva trefnad åt de olika individer, som hos mig sökte surrogat för ett hem.
I fjorton hela år gick det på samma sätt — men så kunde jag inte längre.
Barnen hade också fått uppfostran och kommit ut, så det gick lättare att reda sig.
Skrifvit en bit då och då, på stulna stunder, söndagar, eller under sommarmånaderna — då huset var mera folktomt — hade jag alltjämt.
Det gaf också pangar och var därigenom mera ursäktligt.
När jag ännu en gång fick ett hem, ensamt för mig och de mina, drog sjukdomen in och gjorde sig bofast, medförande — som alltid — ängslan, oro, ökade kostnader.
Arbeta måste jag som förut; med synålen; men skref också flitigt för flera tidningar och tidskrifter — oftast under olika signaturer.
Något annat än småbitar kunde det ej bli.
Därtill saknades såväl tid som sinnesfrid.
Mer än en gång hände det också att planen lagts till ett större arbete, och att utförandet var i full gång, då det måste kastas undan för en fana, ett standar, eller en kyrkoprydnad.
Det var säker inkomst, detta.
Så godt som ingen konkurrens, och ingen förläggare som prutade ner betalningssumman.
Några veckors ansträngande arbete bara och större pekuniär behållning, oftast, än hvad någon af de böcker jag kunde åstadkomma inbringade.
Först när döden skördat mer än en af dem som stått mig närmast och varit mig kärast i lifvet, hade jag full frihet att använda min tid, som jag ville.
Men då reste sig nya hin- der i min väg.
Jag hade mer än länge skrifvit " nätt och snällt och oförargligt, " och fann det inte längre nog; ty så långt hade jag kommit att jag visste mig vara dilettant och inte kunde nöja mig med mindre än att blifva konstnärinna — helst en af de allra främsta.
Under de år, jag broderat och lagat mat, hade skönlitteraturen tagit värkliga jättesteg framåt och förmågor vuxit upp, hvilkas likar vårt land knappast ägt.
Medan jag setat bun- den vid så godt som samma gata, hade ung, glänsande begåfning sett sig om i jordens skilda länder för att kunna hämta sina motiv därifrån.
Hvardagshistorier voro inte längre i kurs.
Äm- nena hade blifvit djupare, större och allmän- mänskligare — kärlek upphört att vara diktens a och o. Stilen var också en annan.
Genom- skinligt klar och på samma gång mäktig och kraftfull — eller genomandad af mystik.
Enkel och koncentrerad och ändock underbart rik på målande ord och skiftande stämningar.
Just därför att jag beundrade allt detta i så hög grad, lamslog mig känslan af egen oförmåga.
Den tid var förbi, och kunde aldrig åter- komma, då jag med dilettantens glada tillför- sikt skrifvit hvad som fallit mig in — i ärlig afsikt att göra mitt bästa visserligen — men utan konstnärens ansvarskänsla, kamp och ångest.
Jag hade upphört att tro på mig själf — eller gjorde jag det endast i enstaka lyckliga ögonblick — och ändock tvangs jag- mer än någonsin af en inre makt att gifva diktens form åt hvad som rörde sig inom min känslovärld.
Jag hade blifvit konstnärinna i viljans inten- sitet, i känslans innerlighet, i tankens djup och i brinnande begär att delgifva mina med- vandrare det bästa af hvad lifvets lust och ve lärt mig, och på samma gång förlamades jag af en vidskeplig öfvertygelse om att det Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52 felas) Idun 1907 (med julnumret) Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas 5: 50 6: — 0: 20 0: 20 0:50 2: — 2: — LIS!
var förutbestämdt att jag inte skulle lyckas.
Detta hindrade mig rent af från att göra några försök — och ändock var jag aldrig lycklig annat än med pennan i handen.
Då trodde jag på mig själf och kunde jubla i skapar- glädje, lika visst som någon annan.
Men inte förr hade jag lämnat skrifbordet, än tviflet och missmodet voro öfver mig.
Det är nästan otänkbart annat än att de som nått " parnassens höjd " skola med harm och ömkan se ned på dem som — efter hvad det synes — oberättigadt, äflas om att komma dit upp, i stället för att beskedligt hålla till, där de äro hemma — i obemärkthetens dunkel.
Men det är nu så, att hvarhelst det finnes konst- närstemperament, diktarglöd och ärlig vilja, där finnes också excelsiorbegäret.
I missförhållande till förmågan, kanske — men okufligt i alla fall.
Det är därför inte så underligt, som det kan synas, att jag vid genomläsningen af " När vi började " öfverallt kände så igen mig själf, att ingenting var mig främmande — hvarken de äregiriga drömmarna, de himlastormande för- hoppningarna, den okufliga ärelystnaden, eller den gudaingifna skaparglädjen.
— Skillnaden var endast att min förmåga ej räckt till, samt att hindren varit allt för stora och framgången ej infunnit sig.
Den olikhet fanns också att j a g ' — bättre än någon af dem-som lyckats — kände till, hur missräkning, bristande själftillit och stängande omständigheter kväfva eller döda möjligheterna.
Ålderdomen har nu vingklippt mig och lagt sordin öfver känslorna, och för egen del önskar och behöfver jag nu mera intet af hvad j a g eftersträfvat, ty fölle än lyckans guldäpple i mitt sköte eller all världens ära öfver mitt hufvud, orkade jag inte taga emot härligheten.
Men för deras skull, som stå midt i kampen, med brinnande håg att göra sitt bästa, vill jag bedja om större barmhärtighet hos förläggare och recensenter.
För några år sedan läste jag en tidning, i hvilken en framstående litteraturanmälare — " en bloc " — nedsablade några af mina skrif- vande medsystrar — kallande dem bland annat " blindpipare " och " små snusförnuftigheter ".
An- fallet drabbade inte mig, men jag glömmer det aldrig och tyckte då — som nu — att pisk- slagen-voro lika nedsättande för den, som ut- delade, som för dem, som vredo sig därunder.
Sträng och allvarlig må kritiken vara — det tillkommer vägledaren och uppfostraren — men lika skild från hånfullt gäckeri som onödig grymhet.
Äfven det skulle jag önska: att hvarje re- censent läte " detta vara detta " och uteslöte alla sårande jämförelser, och att en författare, som varit lycklig nog att växa sig större än alla andra, inte — säkerligen mot sin egen vilja — ställes fram som en buse för dem, som sträfva framåt i ofullkomlighet, eller att ett arbete för- kättras, därför att det är olikt hans, och — om det berömmes — allt för lätt betraktas som efterhärmning, eller försök därtill.
Jag vet lika väl som någon annan, att det skrifves för mycket — såväl af manliga som kvinnliga skribenter — men min tro är nu den, att det som ej är ämnadt att lefva, eller är kraftigt nog därtill, dör af sig själft — liksom det obrukbara inom naturens visa hushållning.
Men mycket af det, som bort och kunnat lefva, har också dödsdömts, likt plantor utan luft och sol.
Och räckte de, som nått fram, litet oftare en hjälpande hand till dem, som sträfva mot samma mål, skulle mången gnista, som allt för lätt trampas ner och blott behöfde en lifgifvande pust för att flamma upp, blifva — om ej till en stor, så till en värmande eld.
Landets främsta A K V A R E L L A F MAJA S Ö D E R L U N D.
Ur barnens värld.
Från Iduns Barnens-Dag-pristäfling.
Länken, ÖR FEM ÅR sedan kom Billy Brown till denna underliga värld.
Om den lille Billy- mannen haft anlag för svårmod och grubbel, hade han, redan efter två år, fått mycket att syssla med.
Men han var en " happy go lucky boy " och det " underliga " i hans tillvaro blef honom till glädje och omväxling.
F Billy bodde hos sin mamma i en förtjusande förstadsvilla.
Dock den sista veckan i hvarje månad tillbringade han, åtföljd af sin sköter- ska, hos sin pappa, som bodde i det gamla Brownska residenset, två timmars spårvägsfärd från fru Browns villa.
Naturligtvis var Billy mest fästad vid sin mamma.
Sitt tredje och fjärde lefnadsår hade han vistats utomlands hos sin mor.
För ett år sedan hade de återvändt till fädernestaden.
Under sina besök hos fadern brukade han längta alldeles rysligt hem.
Men väl hemma och när tiden led till sista veckan i månaden, var han lika så ifrig att få hälsa på i det gamla Brownska huset.
Billy hade varit hos sin pappa några dagar, och redan igår började han tala om att fara hem.
I dag vid lunchen blef det för svårt.
— Mamma är nog så ensam nu, när icke jag är hemma, sade Billyman och sköt ifrån sig en tallrik med frukt.
— Det vill säga, min lille gosse, du längtar hem, sade herr Brown.
Billy tyckte hans pappa lät ledsen, och han kom ihåg att hans mamma sagt, att han skulle icke tala om henne och hemmet, utan vara glad att få vara hos sin pappa.
" Pappa var så ensam och höll så mycket af sin lilla Billyman " hade mamma sagt.
— Jag håller så mycket af mamma, ser du, sade han liksom ursäktande.
Hon kallar mig sin enda tröst, sin lille Billyman.
— Ja, din mamma har endast en Billyman numera.
— Har hon någonsin haft flera?
frågade Billy tviflande.
— Fråga henne, så får du höra.
Det bestämdes, att Billy skulle fara hem.
Herr Brown tog upp sin lille son i sina armar och kysste honom.
— J a g undrar icke på, Billyman, att du längtar hem till din lilla mamma, sade han sakta.
Men det ska du icke tala om att jag sagt.
Hör du det, tillade han, för att vara säker på, att gossen skulle komma ihåg det.
Så kom Billy hem, och det var en sådan glädje.
— Billyman, det smakar cigarr af dina kys- sar, sade hans mamma.
— Det är från pappa det.
Billy blef helt förvånad, när hans mor tog och kysste honom igen — en sådan besynnerlig kyss.
Så suckade hon och rodnade för sig själf, när hon såg gossens undrande blick.
Efter middagen satt Billy i sin mammas knä framför en härlig stockbrasa.
Han berättade om allt och alla i det gamla Brownska huset.
Och Billy kom ihåg, hvad fadern sagt om hans lilla mamma och att längta till henne.
Så det talade han om flera gånger.
Men icke förrän Billy gått till sängs, och modern satt på säng- kanten, kom han ihåg hvad han skulle fråga: — Hör du mamma, har du haft någon an- nan Billyman än mig?
När svaret dröjde, fort- satte gossen — pappa sade jag skulle fråga dig det.
— J a g vet icke hvad din pappa menar — sade fru Brown.
Hon böjde sig öfver sin lille gosse och kunde icke hejda sina tårar.
När hon lyfte sitt hufvud från Billys kudde hade detta lyckliga männniskobarn somnat ifrån sin öppna fråga och den smärta han tillfogat sin mest älskade.
Billy hade varit mycket sjuk.
Utgången af hans sjukdom hade varit oroande.
Nu hade emellertid en ändring till det bättre inträdt.
Vid Billys sjukbädd hade sista återstoden af skiljemuren makarna emellan ramlat, och nu återstod endast steget till försoning.
Herr Brown sade till sig själf, när han en dag i maj pojk- aktigt och ifrigt ringde på hos fru Brown, att " hände icke något ", så måste han nu snart upp- höra med sina besök.
Det var tidig eftermiddag.
Solen silade in i Billymannens rum.
Gjöt sitt skimmer öfver den lille slumraren och kastade en bred reflex bort.
till de två i fönstersmygen.
En vårglad fluga surrade omkring Billy och lyckades till sist väcka honom.
Han satte sig upp i sängen.
Tittade sig omkring.
Gnuggade sina ögon — om och om igen och — — åh, hvad såg han — — — Min mamma är min du, ropade han med bestämdhet.
— Ja, men hon var min, innan hon blef din, svarade en lycklig röst.
— Men jag är hennes Billyman, och jag bor här, vidhöll den lille.
— Nu ska ' Billymännen icke kifvas, ljöd det mjukt och varmt från nyss kyssta läppar.
Nu är det vår!
litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6; 50, hälft är 3:25, lösnummer 12 öre.
— 391 — SLEJTAN D. IDUN
FRÅn SOMTWREriS KONSTUTST^LniMGlI V I FORTSÄTTA i dag den i förlidet nummer påbörjade serien från sommarens rika konstutställning med några re- presentativa konstverk, valda från olika afdelningar.
Utrymmet tillåter oss endast ett flyktigt uppräknande af dem: Vi ha Kall- stenius populära genre, " Den döda ", med dess grå och spröda stämning med dödens vemod utan dödens skräck, vi ha Jonas Åkesons raskt och duktigt gjorda porträtt af Harald Stjernsvärd, ett " Porträtt af min hustru ", varmt i uppfattning och färg, från Sigge Bergströms utställning och Helmer Mas-Olles intagande " Flicka i hvitt ".
Vidare en teckning från Gunnar Hallströms af- delning, en af de mest helgjutna på utställningen, och ett par prof på de " De fries " konstnärliga uppfattning m. m.
Å den skulpturala afdelningen utställa hufvudsakligen de yngre i yrket.
En af de flitigaste och den af de helt unga, som ådrar sig största uppmärksamheten genom sin frodiga fantansi, är C. Fagerberg af hvars gripande grupp " Fattiga " vi lämna en bild.
A. Blomben?
foto.
— 392 —
£iUeuis ströftåg på utställningen / ^fSff.
S ?va K Eä-?
1.
Hofjuvelerare K. Anders- son: Skogen, pokal, komp.
af F. Bcberg.
2.
Interiör från salen för guldsmedsar- beten.
3.
Hofjuvelerare C.
G. Hallberg, praktpokal, komp.
af F. Boberg (i Nord.
komp:s praktsa- loiig).
4.
Nord, komp:s metallafdelning, portar i drifven koppar, komp.
af T. Thorén.
5.
Hof- juvelerare A. Nilsson, &gt;nsåk 4 A. Blomberg foto.
393 —. '
: ' Lund, fat i drifvet silfver af W. Waldorf.
6.
Hjalmar Norrström, bronser och etsningar.
7.
Nord.
komp:s belysningsafdelning, tak- krona i brons, komp.
af Hjördis Nordin-Tengbom.
8.
Otto Meijers konstgjuteri, bronsstaty af Carl X Gustaf efter originalskiss af prof. Börjesson.
9 ' A — B. Böhlmarks lampfabrik, takkrona, komp.
af Lena Börjesson.
} ^ i
Lampa i smidt järn af Petrus Forsberg, Stockholm.
VIII.
Stockholm den 2 aug.
Fader biskop!
N U FAR INGA domprostar i världen hindra dig längre!
Nu måste du komma, om du eljes tänker göra det, ty annars reser jag hem, jag måste tala med dig, och du måste hjälpa oss.
Det är mycket värre, än du kan tänka dig, men nu skall du få höra ända från bör- jan.
Förresten bryr jag mig inte så mycket om det, tänker han tvinga mig, så tar han miste.
Det var så, ser du, att då vi hade gått ige- nom möblerna, så ville Paul göra en gransk- ning af allt det, som bildar karaktären i ett hem, prydnadstingen, älsklingstingen, lyxva- rorna " för ens älskade att leka med och blänka i, " sade han, och redan då blef jag illa berörd, för man talar inte i en sådan ton, som om jag vore en atenienne för bijouterier eller själf en bordsprydnad.
Men jag låtsades ingenting om, och jag följde med honom som jag hela tiden har gjort, det känns så afvigt att veta, att han går ensam.
Vi startade i kupolhallen för att uppnå guld- smedsafdelningen, men det var tur, att Paul hade semester, så långsamt som det gick.
Först var det eldskärmen af smidt järn och de origi- nella kolboxarna hos Nordiska kompaniets me- tallafdelning, som hejdade honom.
Han ville beställa, men jag sade: vänta, kära Paul, tills du får se, om du får en fru och värmeledning!
Han tittade litet på mig, så vände han helt om och började studera Södra Sveriges väldiga drifna kopparportar för bankhuset vid Arsenals- gatan.
— Bed dem slå in dem, så tar vi dem med medsamma, sade jag.
Återigen tittade han på mig, men teg och gick vidare, och jag tyckte just inte om detta stillsamma sätt.
Men sedan blef vi för tillfället vänner igen öfver lamporna och takkronorna.
Där är ju numera en massa människor, som egnar sig åt att försköna vår belysningsarmatur, och väl inte många små artistflickor, som inte kompo- nerat en ljusastake eller en matsalskrona, men där är på utställningen endast två stora firmor, som har specialutställningar af armatur: Nordiska Kompaniet och A.-B.
Böhlmarks lampfabrik.
Paul var betagen i Hjördis Nordin-Tengboms kronor hos N.
K., särskildt i den, som heter Nymfer, och då jag fullkomligt delade hans uppfattning, kunde jag inte låta bli att fram- hålla att konstnärinnan var gift men ändå — — Där finns också en mycket dekorativ liten bordsfontän, som samtidigt är blomsteruppsats, och som har en kärna af kristall, upplyst med elektriska lågor.
Det glänste till i ögonen på Paul, och han sade: — man skulle skaffa sig en sån här, så behöfde man ingen fru, det är också en vacker lyxsak.
Då var det jag, som teg, förstår du.
Så gick vi till Böhlmark.
För många år sen, jag gick nånstans i fjärde, var där hemma i vår stad en utställning, jag.
minns från den bara en mässingslampa hos Böhl- mark, som jag valde ut för vår sal, Paul hade ju tagit studenten!
Jag fick aldrig lampan, och jag ler nu, då jag tänker på den, allt, icke minst hos Böhlmarks, har ju gått framåt så mycket sen dess, och nu skulle jag nog inte vilja ha den.
Låt vara att jag inte får något af konstverk af Alice Nordin, Lena Börjeson, Emmy Wahlström eller någon annan, jag kan köpa en relativt enkel sak och få den konst- närlig och vacker, särskildt om jag skall ha elektrisk armatur, den andra står naturligtvis en del tillbaka.
Ja, kära biskop, nog kan vi få att lysa upp vårt hem med, om det eljes inte såge så mörkt ut för oss!
Petrus Forsberg, konstsmeden fram- för alla, har en särskildt vacker utställning af belysningssaker, järnet blir under hans hand förädladt och värdigt, och där skulle jag gärna stanna för en lampa och för en uppsättning af eldverktyg.
De höra till min drömda spiselvrå.
Något af sina vackraste saker har han förresten hos Sv.
Konstslöjd.
Där är, som jag sade, många andra, som utställer belysningsarmatur, Olga Lanner, konstsmeden Karlsson och John Färngren — den senare är något för sig genom sina sparsamma emaljeringar på metallen, — det är bara en sak det finns mer af på utställ- ningen af ädla och oädla metaller, och det är spännen och broscher, den ena större än den andra.
De finns nästan öfverallt, modet har trängt ut från artistkretsarna till oss andra vanliga borgerliga, och t. o. m. jag kan ha rätt att gå med nerviken broderad linnekrage och ett tefat under hakan, om jag vill.
Bland det vackraste, minst öfverdrifna, mest personliga utställningen i den vägen har att erbjuda, räknar jag Hugo Lundstedts spännen och broscher afsilfver och guld och emalj, och de, som utställas af Lilly och Otto Skantz.
Herman Bergmans konstgjuteri säljer också smycken, i brons efter forntida modeller, de är vackra, men de passar inte oss, det skulle endast vara någon kvarglömd, fornnordisk typ, som skulle kunna bära dem med glans.
Bergmans afdelning är föröfrigt en verklig konstutställning med alla sina vackra bronsaf- gjutningar af kända konstverk af våra bästa Till neutraliserande Etsadt juvelskrin från C. W. Dahlgrens fabrik, Eskilstuna.
; och o s k a d l i g g ö r a n d e af o s u n d luft har Salubrin stor användning, t. o. m. l i k - Z l u k t kan därigenom förekommas och häfvas.
: I s j u k r u m har Saliibrin dessutom användning till att f ö r e k o m m a ö m h e t _ och.
l i g g s å r.
Till b e h a n d l i n g af l i g g s å r användes 1 del Salubrin blandadt med I - delar vatten, och bör man därvid använda guxnmitaft, så att icke det med nämnda Z blandning fuktade tygstycket torkar och fäster vid såret.
Bronslampa, komp.
och utförd af Eva Bonnier.
skulptörer, och där hade Paul och jag en frid- full och glad stund.
Vi har ju ändå rätt mycken hyfsning begge två, och dit räknar jag absolut att ha andakt och bli stilla inför kon- sten.
Invid är också en särskild afdelning för konstnärer, som är relativt tom.
Grefve Barck har här sitt egendomliga lergods, Otto Strand- man några små saker i silfver, och Acke sin dekorativa panneau.
Inför Eva Bonniers lilla minnesutställning stannar man länge, lika mycket för hennes personlighets minne, som för de prof på hennes konstnärskap den innehåller.
Så snart momentet " äga och köpa " kommer in, blir det redan mera oro.
— Tycker du om det?
säger Paul och stan- nar än här än där.
Än lyfter han på en brons- kanna hos Norrström i den tron, att jag skall tycka om nätthet och behändighet, än är han hos tennfirmorna eller i Eskilstunaafdelningen hos Dahlgren och letar fram ett ciseleradt juvel- skrin eller ett spänne, men nästan alltid är det dyra, vackra, öfverflödiga ting, och fröknarna vid montrerna, som är vana att bli tillfrågade om de ha " någon riktigt vacker sak för 50 öre eller 1 kr., " ser förvånade på honom.
— Paul, sade jag, efter du frågar mig vill jag gärna ha Karl X Gustaf.
Ser du, hur han behärskar hela salen från sin sockel, så liten han är.
Att de vågar, stockholmarna!
Här är skåningar rundt omkring i rummen både bland utställarne och besökarna.
En vacker dag är han borta — — — Och då är det vi, som har tagit honom!
Min flicka, medan vi håller på, stoppar vi den öppna spisen i fickan samtidigt.
— Den vill jag inte ha, sade jag, men ett par kyrkkronor åt biskopen från Skultuna.
Låt oss nu återgå till verkligheten.
— Hvad är verkligheten?
— Det kaffeserviser af gammalt silfver, Paul.
Han hade mig emellertid först att sätta mig i en soffnisch.
, — I närvaro af dessa ädla metaller frågar jag dig — —, sade han.
— Ja, tack Paul, det vet du ju, men — — Han hörde inga men, och du skall icke tro, att det blef något af med hvarken kaffeserviser eller något annat den dagen och inte nästa heller.
Jag kan inte säga dig, hvad vi egent- ligen gjorde, men två dar efteråt tillkännagaf jag för släkten, att nu skulle jag in till ut-!
IDUNS MODELLKATALOQ | Z - •; 394 ^^^^^^^ Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Pyra rikhaltiga gSnonghäiten årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerfttionaprt » 2.20 fdr helt &amp; r — 60 » re pr hSfte.
___________;;
&lt;J * c^^ ställningen och arbeta igen.
Vi hade nämligen tänkt att fara ut i skärgår- den (!)
men då var där icke mindre än två tan- ter, som ovillkorligen skulle med till utställ- ningen, och så kom vi dit och till kaffekannorna igen och märkte, att de fått ett nytt intresse för oss.
Vi gick till guldsme- derna en för en, och be- sågo allt, ty tanterna var ju med, och de skulle se allt de läst om i tid- ningarna.
Vi var hos Hallberg, beundrade hans dyrbarheter i guld och silfver och voro särskildt hos N.
K. för att se kung Gustafs Lampett, utställd af John S å f v a t m Falliéres, den Färngren, Stockholm.
väldiga gyllene poka- len efter Bobergs rit- ning, som är ett synnerligen praktfullt ar- bete, fast där är andra af Hallberg- Bobergs skapelser, som är ljufligare att se på, de små emaljerade dosorna och bonbonniererna t. ex.
Det är annars inte så godt om konstnärliga emaljeringar på utställningen.
Jag hviskade - föröfrigt några lyckliga ord till Paul om den vackra uppsättningen af toalettsaker af för- gyldt silfver.
Så gingo vi till K. Anderson och stannade där länge med tanterna hos den ståtliga upp- sättningen särskildt af dyrbara silfverpjäser, bålar, jardiniérer och pokaler.
Här finns Bo- bergs berömda pokal med det betecknande namnet " Skogen ", som är ett .exempel, tycker jag, på att afven vår tid har sin egen stilart, ny och karaktäristisk för oss.
Jag kan icke beskrifva den, den är skog, och du måste se den.
Arbetet är gjordt af en mycket konst- skicklig kvinnlig ciselör, fröken Möcklin.
Många kvinnor äro för öfrigt med i arbetet, särskildt här på dessa afdelningar, flere ha sina alldeles egna små utställningar och dem skulle jag vilja studera alldeles för sig en gång.
Det hann vi naturligtvis inte med sist, tanterna orkar inte vara så grundliga.
De voro mest roade af de stora utställningarna, såsom Guldsmedsaktiebo- lagets, där särskildt de kyrkliga kärlen, tillhöriga Sofiakyrkan, fängslade dem, men äfven så profana ting som té- och kaffeserviser ägnade de sin upp- märksamhet, och de ansåg, att utställarna ilands- orten särskildt hade vackra saker i den vägen att uppvisa, något som jag tog åt mig å resp. utställa- res vägnar.
Emellertid kunde jag inte underlåta att påvisa för dem, att Möller i Malmö äfven hade annat, som Lorde finna nåd för deras ögon, t. ex. de stora silfverbålarna och smyc- kena, att det vackra silfverfatet var från hof- juvelerare Nilsson i Lund, och att de vackraste saltkaren enligt min mening funnos hos Malm- ström i Uppsala.
Och alla mina omdömen no- terade Paul med rörande noggrannhet.
Jag dref dem snart nog så pass hårdt, att de tröttnade.
Och så kom Paul och jag under många falska förevändningar ifrån dem.
Vi gick utåt Djurgården.
— Nu reser vi hem och förlofvar oss, sade Paul, och så gifter vi oss till hösten.
— Du vet nog, Paul, att jag hade bestämt mig för en väfskola, sade jag.
Och så för- sökte jag, som du lärt mig att förklara för ho- nom, att fast jag höll af honom som jag troget gjort, sedan jag gick i kortkjolar, så hindrade det inte mig, att jag ville skapa mig en egen själfständig verksamhet, och det var mitt orygg- liga beslut.
Nu ansåg jag det klokast, efter jag ville ägna mig åt den försummade hem- slöjden i vårt landskap, att jag, innan vi gifte oss, gjorde de nödvändigaste förstudierna därtill, helst de kanske skulle tvinga mig att tidvis lämna mitt hem.
Men sedan, och det skulle inte dröja så länge, visste han nog, att jag skulle komma och stanna alltid, alltid.
Jag kan inte upprepa för dig allt hvad Paul sade, hur han grälade och bad och öfvertalade.
Men allt nog han tyckte, att jag skulle uppge alla sådana planer, när vi skulle gifta oss.
Men jag var orygglig och det blef inte något resultat.
Så i dag har jag fått några rader från honom: han har rest hem, emedan han tycker det är bäst, att vi tänker på saken hvar för sig.
Förhandlingarna är således afbrutna, alldeles som på arbetsfältet.
Nu ville jag be dig att ingripa som förlikningsman.
Men Paul måste ge med sig, för jag har rätt, och jag vet att du, padre, som kan leda sinnen och be- härska hjärtan, gärna försöker att hjälpa din stackars Lyck a.
ET DOFTADE af löfkojor och mognande frukt från den lilla trädgården, som om- gaf det låga envåningshuset.
Astrar och stock- rosor lyste genom det höga spjälstaketet.
och äppleträden hängde sina af runda, rödgula klot tyngda grenar ända ut på den stilla och frid- fulla småstadsgatan.
Med handen på ringklockan till den tämli- gen låga dörren, som med ett par trappsteg från gatan ledde in i huset, stod en främling.
Om han icke hade varit så upptagen af tan- ken, på hvad som skulle möta honom där innan- för, hade han kanske lagt märke till huru gar- dinen sakta skötos undan midt emot, och huru nyfikna ögon slukade honom från topp till tå — det slätrakade, energiska ansiktet, den höga, raka gestalten, den främmande snitten på hans dräkt.
" Hvilken idyll, " mumlade han ovilkorligen, i det han leende lät blicken glida utåt den med ojämna kullerstenar belagda gatan, som krökte sig mellan röda, hvita och gula envåningshus, hvart och ett med sin rundligt tilltagna träd- HILLEVI.
gård.
Ändtligen öppnades dörren af en liten landtlig tjänsteflicka, som med något häpen min mottog hans visitkort.
" Är rådmannen hemma? "
" Ja, var god och stig in, " framstötte flickan, följde gästen in och försvann.
Han trädde in i ett stort, vänligt rum, ge- nom hvars klara, med lätta hvita gardiner för- sedda fönster solen strålade in i hela sin mid- dagsglans öfver de hvita, i ljusa färger klädda möblerna och mattans färgglada mönster.
Han såg sig omkring i det trefliga rummet och en kväfd suck bröt fram ur hans bröst.
" Ett hem, " sjöng det i hans öron, " ett hem! "
Huru ljufligt och dock fjärran ljöd ej det ordet för honom, som sedan åratal endast haft storstädernas hotell att tacka för det, som till hemmets nödtorft hörer.
Smycken af silfver och guld med emaljering, af Hugo En dörr slogs upp och en man kom hastigt Lundstedt, Göteborg.
in, en kraftigt bygd, redan något fetlagd man, med bred vacker panna öfver mörka, samman- växta ögonbryn och bruna genomträngande ögon, hvilkas blick motsades af det veka ut- trycket kring munnen med dess tidigt grånande skägg.
Förslag till kandidater lör n ä s t a år.
I nästa ögonblick lågo de båda männen i ID IDUNS kvinnliga akademis senaste års- hvarandras armar.
Det var åratal sedan de sammankomst beslöts att genom Idun sett hvarandra, och han, som varit borta, hade rikta en vädjan till allmänheten att hädan- drifvits af ungdomsminnen och gammal tillgif- efter biträda akademien vid föreslåendet af venhet att söka upp den andre i den aflägsna pristagare.
Vi uppmana därför våra läsare att småstaden, för att se hvad lifvet gjort af ho- benäget inkomma med motiverade förslag till pris- nom, som en gång så helt delat hans intressen tagare för nästa år, framhållande någon svensk och sträfvanden.
kvinna som kan anses berättigad till årsstipen- När de litet senare sutto i rådmannens trefna diet, 1,000 kronor, " för belönande eller främ- arbetsrum, där de af böcker fyllda hyllorna jande af någon förtjänstfull kvinnlig gärning ".
nästan helt och hållet klädde väggarne, bil- Förslagen, som torde adresseras till akade- dande som en mur mot den yttre världen och miens sekreterare, med.
dr.
Karolina Widerström, gifvande löfte om stillhet och arbetsro, kommo Gamla Kungsholmsbrogatan 19, Stockholm, böra snart tankar och känslor till uttryck — frågor insändas ju förr dess hellre och senast före och svar föllo till en början tätt, och så blef utgången af oktober månad.
det främlingen, som berättade om sitt lif — om ihärdiga studier och intensivt arbete — om svårigheter, han haft att bekämpa — om ett jäktande konstnärslif, som slutligen krönts af framgång.
" Ja, käre vän, " sade han till sist med ett ENOM att forcera arbetet ha vi lyckats vemodigt leende, " då vi båda som unga män få detta nummer färdigt i så god tid, gåfvo oss tillsammans, trodde jag väl snarare, att det kan utkomma, oberördt af eventuella att af oss två du skulle blifva den, som arbetsnedläggelser.
Skulle vi möjligen bli stannade därute som konstnär.
Och så blef ur stånd att sända ut något följande i laga det i stället jag!
Du miste din präktiga stämma ordning, skola vi naturligtvis snarast söka och återvände till ditt en gång påbörjade yrke hålla våra prenumeranter skadeslösa för den som jurist.
Kanske skedde det då med stor ofrivilliga rubbningen i tidningens utgifning.
afsaknad, men jag kan ju godt se och märka nu, att allt det där är öfvervunnet.
Och däri D Iduns kvinnostipendium.
V Till Iduns läsare.
G Hvarje husmoder B a m g a r d e r o b e n Bvarje sömmerska likaså.
bör prenumerera på ^ ^ pri » «r hen år3k«-.; haiftiri:60kr.
^ — 395 — ^ 12 häften årligen.
f^^J har du tusen gånger rätt, ty hvad man vinner med mitt kringflackande lif, själsro och frid blir det icke!
Men här lysa dessa två under- bara ting mig till mötes, så att jag blir hem- sjuk — jag kan ej kalla det vid annat namn!
Hur mången gång, då jag trött uppsökt mitt nattläger i ett hotellrums eleganta, men kyliga atmosfär, har jag ej med en suck ur hjärtats djup sett något högre för min själ, som lik- nade detta rums intima stämning och hemlika trefnad!
Hur ofta har jag ej, trött och förbi efter en rad af konserter, önskat, att en interiör som denna kunde slutit mig i sina armar och skyddat mig inom sitt säkra hägn mot hela det anhang af reporters, tidningsskrifvare, im- pressarier, telegrambud och slikt, som omhvärft mig natt och dag. "
Rådmannen reste sig. "
J a ", hänkastade han, " allt det där kan jag förstå.
Men tillåt mig nu att göra dig bekant med min hustru och mina två små flickor! "
Fru rådmanskan, ståtlig och behaglig, var en angenäm bekantskap ocn barnen sunda, röd- blommiga plantor.
Intet brast i denna idyll af förnöjsam och lugn lycka.
En glad och riklig middagsmåltid samlade dem snart alla kring det blomsterprydda bor- det, hvars glänsande damastduk och i solske- net gnistrande kristallglas buro vittne om ge- diget välstånd och välordnad huslighet.
" Det är annat, det här, än mina ledsamma dinéer på tu man hand med mig själf vid ho- tellens tabled ' hoter, " sade gästen leende.
Rådmannen böjde lätt på hufvudet.
" Ändå ", genmälte han, " kan man ibland längta efter något dylikt till omväxling — skulle du ej kunna tänka dig det? "
Hustrun såg upp med ett egendomligt uttryck.
" Hur är det skalden säger: Dort wo du nicht bist, ist das Gluck, " anmärkte hon i låg, lugn ton.
Så bröt man upp och slog sig ned vid kaffet ute på den lilla förstugukvisten, som vette åt den färgrika och doftande trädgården.
Slut- ligen blefvo herrarne ensamma med sina cigarrer.
Gästen hade på enträgna uppmaningar af sitt värdfolk bestämt sig för att stanna öfver natten och taga morgonens lägenhet tillbaka till huf- vudstaden. "
J a g är fullkomligt fascinerad af denna lilla trädgårds ljufva färgprakt, friska doft och un- derbara frid, " sade konstnären, lutande sig till- baka i den bekväma liggstolen med en suck af välbehag.
Rådmannen följde med blicken den lätta blå röken från sin cigarr, där den ringlade upp mot en bakgrund af rödskimrande vildvin.
Den andre kom ej att lägga märke till hans ut- tryck, förrän tonen i hans röst slog honom.
" Underligt, " sade han, " sade han, " under- ligt, att du skulle komma!
Jag har tänkt på det — så ofta!
Önskat det — - och icke önskat det. "
Öfverraskad satte den andre sig upp i stolen. "
J a g förstår inte, " utbrast han lifligt — " säg mig rent ut hvad du menar! "
" Rent ut, " svarade hans värd med låg, en- tonig röst, " rentut — kan jag till dig säga hvad mitt hjärta ropar efter att en gång få sagdt, högt och mäktigt!
Och hvarför skulle jag inte kunna göra det — till dig, som nu går bort — — vi komma väl knappast mer att träffas.
Den tiden, vi drogo ut som två unga studerande konstärer, du med din fiol, jag med min stämma som nyckel, som " Sesam, öppna dig " till all världens skatter, fäste våra vänner och gynnare lika stort hopp vid mig som vid jUppgtt lifvldd (nnder » nn.rne), midjevldd oob kjollängd: f.,«&lt;f « n f « r Ä n Lln2^5S r „.
.
.
.
är rätt löjligt att använda den vid en och an- nan välgörenhetssoaré eller dylikt här i af- kroken.
Den dånar och klingar, slår som en stackars fången kungsörn mot den grymma burens galler — — under mängdens applåder. "
Är det möjligt?!
Och du — — jag kan förstå hvad du känner härvid — — " " Du säger, att det är tomt att tillbringa ditt lif, flackande från den ena europeiska eller amerikanska staden till den andra.
Men ville du kanske vara i mitt ställe?
" I dag är jag trött — som man är ibland — och jag har gång på gång öfverraskat mig med den intensivaste önskan, att jag hade det som du. "
" Hvad hindrar?
Du kan, när du vill, draga dig tillbaka och slå dig till ro i en liten träd- gård i Grenna eller Trosa.
Men var lugn — du gör det ej!
Och gjorde du det, skulle du kanske få smaka en liten bråkdel af de kval, jag dagligen och nattligen lider.
Nej, ett intet mot dem — du har ju dock haft ditt lif, du har lefvat, fått gifva uttryck åt ditt konst- närliga kunnande och skapande, men j a g — jag — — ", han bröt af med ett så gripande uttryck af smärta i sitt bleka ansikte och i sin vackra sonora stämma, att den andre för-^ färad och liksom afvärjande sträckte ut armen mot honom.
Efter en stund fortfor han med tillkämpadt lugn: " Inte bara det, att jag har konstnärens ja- gande håg efter att bilda, att verka, att fram- träda och gifva uttryck åt det, som sjuder i själen!
Att lusten att sjunga är som hos fåg- larna — så mäktig, så bjudande, att allt annat syns mig tomt, kallt, sökt, intresselöst.
Så kommer därtill den hemska, förfärliga tanken: Kanske var det brist på uthållighet.
Jag borde väntat en tid, försökt omigen.
Kanhända har jag af ren slapphet förfelat min verkliga kal- SAMTIDIGT MED att luftens eröfring genom lelse — — " Rösten bröt sig i något, som liknade en ^ aeroplanen och deras djärfva navigatörer dag för dag fullföljes och nu senast ett rekord satts genom snyftning, men ingen vanlig sådan, utan den återhållna, dämpade, hälft lik en dödsrossling fransmannen Blériots märkliga flykt öfver engelska ljudande, tunga andhämtning, som i ett obe- kanalen, har Stockholm på Ladugårdsgärdet fått bevittna de första luftfärderna af fransmannen vakadt ögonblick kan framtränga öfver en mans Legagneux på det Farmanska aeroplanet, som ge- läppar och blotta en värld af kval.
Kvällsbrisen kom susande, fuktig och sval, nom Svenska Motorklubbens förmedling hitskaffats.
För veckan hinna vi endast bringa en enstaka bild mot deras bleka kinder, och förde med sig en lukt af jord och vissnande gräs.
af de förberedande försöken, men torde antagligen Intet annat ljud förnams på e n lång stund, återkomma, än syrsans entoniga och ifriga knirpande.
Med låg röst sade till sist konstnä:en: " Hur rätt din hustru hade-, när hon anförde dig.
Det hoppet gick i uppfyllelse vis å vis skaldens ord!
Dort wo du nicht bist, ist das dig, t y fiolen blef ditt lydiga verktyg — och Gliick!
Vi stirra in i hvarandras lif och hvar du blef en stor och eftersökt konstnär.
J a g och tror sig skåda ett paradis i den andras! "
däremot " — rösten stockade sig — " mig svek Lätta, mjuka steg hördes på sandgången min gyllene nyckel — — — " framför huset, en liten knubbig gestalt smög " Ja, ja, " afbröt den andre, " du hade en upp för de par tre trappstegen och kröp in härlig stämma — du kunde blifvit något!
J a g mellan sin fars knän.
Den ljusa luggen lyste såg alltid upp till dig som konstnärligt öfver- hvit i skymningsdagern, lägsen — — " och ögonen därunder " Ack min vän, " sade rådmannen med ett syntes så mörka och mörkt leende, " sjukdom kom och motgång stora.
jag fick resignera.
Det yrke jag från början Fadern slöt armen valt och redan varit tämligen väl inne på, fast om barnet.
när sångarhågen bergtog mig, återvände jag " Du har ändå det, till — med saknad, det är sant, men, som som kan iylla tomheten, " sagdt, med resignation.
Dock, allt det konst- sade vännen.
närliga i mitt tern lerament var ej lätt att " Nej, " sade han, det kufva, det bröt fram då och då och gjorde mig kan intet i världen, ondt, gjorde mig främmande i min omgif- men det finns ting, som ning.
Men det värsta var — när rösten kom kunna hjälpa en att igen — — " bära lifvet. "
" Ah — kom igen?
Vill du verkligen på- ALMA WEINBERG.
stå —? "
" J a, " svarade han lugnt.
" I hela sin glans finns den de sista åren åter.
Du kan tro, det Den första flygmaskinen i Stockholm.
nAUltM om g fanao m ned.mtfa.nde pri » Inom STerlge: Bltullf 40 8rr.
" * pedlei« portotritt Inom STerige om rekrlrttl — KlolmSnrti?
» tan .Up SO to, Prinaewkladnlng 75 Bre, R.totm-, v,.
.
* „ » * m l.
i.
^ i l ^ 6!
.
?
1 1 » » * m i n t tillförlitliga, iuiuruiiiKtt, m o d e r n a o o..
eleganta eleganta; fullt moderna Pappersmönster.
Jf^ k h n.
; m BarndråktmSn.t.r BO » re, Kragm6n » t.r (Peiierin) M t o t e r s ä m u o l a g a t a n 4 3, S t o c k h o l m; » 0 Bro, KappmSnstar 60 Bre, NatlonaldrlktmSiiftar 1 kr.
HBniter kanna afren beställa » etter and » an vira modeller.
Beställning •kall di atfBlja.
al den modell .om » nikai Friiet Kr di dnbbelt mot det vanliga.
H 8re&gt; » duns Mönsterafd.
396 —
^Kg) Det starka oeh det sköna.
Min spalt, din spalt och alla vackra flickors spalt.
Ritad och t e c k n a d af Waldeck.
" PANK, ATT dom skall ta bort den vackra utställ- ningen, sade fröken Sköngren, som var på besök hos min hulda maka, beklagande.
m=é= fyra brudtärnorna anlända på sin bröllopstripp till Kina.
A. Blomberg foto.
Mr Pineapple (hr Textorius) och m:rs Pineapple (fru Textorius) med de Vår " ny- aste " scen.
Operett- Teatern ÅR GAMLA ÖSTERMALMSTEATER, som genomgått så många metamorfoser i hän- derna på skilda ägare och nu under de senaste åren varit Ranfts sorgebarn, har nu ingått i en ny och vi hoppas lyckligare &lt;-era, då den under det nya namnet Operett-teatern och i föryng- rad och förbättrad gestalt öppnat sina portar.
Det är den kändn teaterdirektören Anton Salm- sen, en erfaren och energisk ledare af operett- turnéer i landsorten, som tagit den nya teaterns öde i sina händer och sedan Ranft den 1 juli lämnade densamma arbetet hårdt för att bli klar till start från början af augusti.
Han har nu öppnat säsongen med den glada operetten " En smekmånad i Kina ", hvars rykte gått före den från kontinenten, och allt tyder på att han är sinnad att uppta en skarp täflan med teaterkungen Ranft, en täflan hvaraf vår teaterpublik endast kan profitera.
V På grund af detta nummers för tidiga pressläggning ha vi i skrifvande stund endast hunnit be- vista lördagens gene- ralrepetition, men att döma af densammas i allo lyckade och glänsande förlopp, sy- nes denna nya " Mika- dons " och " Geishans " arftagare i direkt ned- stigande led ha alla utsikter att vinna en lika beståndande pu- blikgunst som före- gångarna.
I afseende på ' utstyrsel, har intet sparts: en gnistrande österländsk färgprakt bländar ögat från ri- dåns första uppgång allt intill dess sista nedergång, och slutaktens stora balett är något af det präktigaste i den vägen, Stock- holm skådat.
Bland de uppträdande tas nog Parispriset af fru Ester Textorius, som företer en synner- ligen graciös och insmickrande liten nygift fru på de befängdaste smekmånadsäfventyr.
Man skulle blott önska de vokala resurserna icke fullt så babymässiga.
En präktig röst och en behaglig apparition, som till och med en smula påminde om en af vår operetthimmels mest fixa stjärnor, utvecklade fröken Hilma Mattson som prinsessan Soo Soo, och i fröken Anna Edström gömmes måhända brodden till den Salmsonska " Inga ' '.
Hr Textorius sekunderade förträffligt sin fru; hr Elvin Ottoson som förste älskaren (naturligtvis en engelsk sjöofficer, efter operetten är af engelskt fabrikat) har den rätta tjusigheten öfverbåde stämmans timbre och mustaschens vridning — pass noga upp, Barcklind!
Och sist, men icke sämst, vår eloge åt hr Adamis kejsare, som verkade med sin torra mag- uppsprättarhumor och sin vårdade och säkra sång.
in ni ' i, &lt;w ny Vattenrutsch från högsta tornet.
— Det är planer å bane att ha den kvar, sade jag undervisande.
Har fröken inte läst det?
— Nej, jag läser bara följ.
.
.
jag menar följer bara med kvinnorösträttsrörelsen i bladen.
Zorns flicka och Cecilia.
— Jo, ser ni, man tänker anordna ett riktigt gen- tilt Tivoli med nya vattenrutschbanor ända upp ifrån de högsta tornen — ni vet, det där med klockspelet, som hamrar " Biåsen nu alla ".
Båtarne ska gå direkt ner i vattenkonsten.
/ duns läsa- rinnor er- inras om Gwens frågobyrå.
Från vänster: Amiral Hi Lung (hr Husberg), Fi Fi (frö- ken Edström), kejsar Hang Tjo (hr Adami) och lordkan- slern Tjip Tjop (hr Strandberg).
39 7 Lustiga husets nya bandhund.
" j^m vara kvar, och Hinke, som snart n o g blir i n b u r a d, k o m m e r att få fast a n s t ä l l n i n g s o m b a n d h u n d där.
— Åhnej.
— Jo, p å min a d e l s m a n n a ä r a.
Och så vet ni väl, a t t de fått fast sjöormen ute vid Saltsjöbaden, och att han skall föras till det n y a Tivoli och m u n t r a u p p de onekligen — för andra än älskande — g a n s k a en- formiga g o n d o l f ä r d e r n a.
— Nä, n u s k ä m t a r ni, h a h a h a.
— J a g?
H a r aldrig v a r i t a l l v a r s a m m a r e i mitt Iff, s e d a n j a g gifte mig.
— Men h u r skall det g å med d a n s b a n a n?
De blifvande v i n t e r h a t t a r n e.
Sjöormen bland, g o n d o l e r n a.
— D a n s b a n a n skall f ö r s t å s b o r t.
— Ack så!
sa fina fröken S k ö n g r e n, s o m varit utom- damer, gens l a n d s — men k o m m e r det i n t e att s t ä n k a vådligt?
som Det ä r så m å n g a s p e k u l e r a p å den och p å u t s t ä l l n i n - hufvudkupol till v i n t e r h a t t a r — att b r ä c k a s i n a m e d s y s t r a r med, förstås — och — — — Ah, det v i d t a g e s n a t u r l i g t v i s s ä r s k i l d a s ä k e r h e t s - a n o r d n i n g a r.
Man åker t v ä r s igenom v a t t e n k o n s t e n alldeles t o r r s k o d d — v a r inte det märkligt?
- — Nä, n u g å r ni v ä l l å n g t!
Ni m å t t e v i s s t t r o att jag är bra dum — — Ah, så i n t r e s s a n t.
— Ni, aldrig Sköngren — Ja, och så s k a ni få h ö r a mera.
A p r o p o s vat- t e n k o n s t, så skall Z o r n s " B a d a n d e flicka " o c k s å bli k v a r i det n y a t i v o l f t — fast det blir s ä r s k i l d afgift att se h e n n e.
Och h v e m t r o r ni skall sitta och t a u p p d e s s a afgifter och d e s s u t o m sälja v y k o r t?
— haft — någon Resten af t a n k e ditåt, b ä s t a fröken u t s t ä l l n i n g e n, ser ni, t a r d o k t o r Salin till S k a n s e n.
— Ja, det tror jag.
Men nog v a r det s y n d att inte d a n s b a n a n fick v a r a k v a r!
WALDECK.
— Cecilia?
— Tänk, attraktion, att ni skulle j a g kunde tro.
Finast och närings- rikast Jfy = Vårgårda Proton-Hafremjöll KÖKSALMANACK gissa!
Och Det blir väl en " l u s t i g a h u s e t " skall T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.).
S å s: 1 kula kräftsmör å 25 öre, 1 msk.
smör (20 gr.), 2 msk.
mjöl, spar- risspad, 6 dol.
tunn grädde, 1 / 4 burk hummer, 1 /.
1 burk sparris, 1 tsk.
salt, 1 tsk.
socker, 1 knifsudd hvitpeppar.
B e r e d n i n g: Filén tvättas med en duk, doppad i hett vatten, skares i 1 cm.
tjocka skifvor, hvilka bultas på båda sidor, och beströs med peppar och salt.
Till såsen sammanfräsas smör och mjöl; sparrisspadet och grädden till- sättas och såsen får koka under rör- ning 10 min.
Hummern och sparrisen skäras bitar (de vackraste fråntagas till garnering) och läggas i såsen, som därefter afsmakas med kryddorna.
En tackjärnspanna upphettas lång- samt, smöret brynes däri, biffarna iläg- gas och stekas hastigt på båda si- dor.
De uppläggas på varmt serverings- fat och den färdiga såsen hälles öf- ver kötiet.
Anrättningen garneras med hummern, sparrisen och persilja samt serveras genast.
Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
mkål med parmesanost Iimeh.
af Elisabeth östmans Husmo- (f. B l 6 o pers.).
2 små vackra blomkåls- derskurs i Stockholm.
hufvuden, vatten, ättika, 2 msk.
hvete- mjöl, salt, 2 msk.
smör (40 gr.), 3 FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR msk.
mjöl, 6 — 7 del.
blomkålsspad, salt, peppar, (socker), 2 äggulor, 50 VECKAN 8 — 1-1 AUG.
1909. gr. rifven parmesanost, 2 msk.
fint SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stötta skorpor.
filé å la Oscar med p o t a t i s; mjölk; B e r e d n i n g: Blomkålen rensas, läg- kaffe eller te med hafrekäx.
M i d- ges i ättiksbjandadt vatten (1 msk.
c t a g: Blomkål med parmesanost; plom- ä t t i k a till hvarje lit.
vatten) och hvete- monspäckad svincarré med brynt po- mjölet strös Öfver, hvarefter blomkålen tatis och salader; nougatglass med bi- får ligga 1 tim.
Kålen tages upp, sköl- skvier.
jes väl och sättes på i kokande, sal- MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; t a d t vatten (kort spad) och får koka hafregrynsgröt med mjölk; stekt färsk tills en vispkvist går lätt igenom.
Den strömming med tomat sås och p o t a t i s; upplägges genast på ett eldfast fat el- mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Ka- ler ock på ett fat af nickel, och spa- lops med p o t a t i s; saftkräm med mjölk.
det tillvaratages.
Smör och mjöl sam- TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; manfräsas, kålspadet tillsättes litet i kräftor; kall svincarré (rester från sön- sänder, under flitig rörning, hvarefter dag) med lingon; mjölk; kaffe eller såsen får koka 10 min.
Den afsmakas te.
M i d d a g: Spenatsoppa; stufvade med kryddorna,, och de uppvispade ägg- gulorna jämte hälften af osten tillsät- abborrar med potatis.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; tas, och såsen får sjuda men ej koka.
stekt sill med grädde och lök samt Den hälles öfver blomkålen, som där- potatis; ä g g; mjölk; kaffe eller te.
efter beströs med resten af osten och Middag: Kroppkakor med skiradt de fint stötta skorporna samt sättes in i ugnen omkr. 15 min., eller tills den smör; blåbärssoppa.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; fått vac ker gul brun färg.
bräckt skinka med äggröra; mjölk; Den serveras som mellanrätt.
kaffe eller te.
M i d d a g: Vegetariansk blomkålspuré med ostsmörgåsar; sylt- N o u g a t g l a s s (f. 6 pers.).
pannkaka.
N o u g a t: 40 gr. sötmandel, 125 gr. FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; strösocker.
uppstekta kroppkakor (rester från ons- G l a s s: 6 äggulor, 1 hg.
strösocker, dag) med ägg; mjölk; kaffe eller te.
7 del.
t u n n grädde, 2 msk.
vaniljsocker, M i d d a g: Dillkött på får; soppa på 5 del.
tjock grädde.
vinbär med skorpor.
B e r e d n i n g: Mandeln skållas och LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hackas fint.
Sockret lägges i en något stekt bräckkorf med potatis; ägg; varm t a c k järns panna och röres med trä- mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Salt slef Öfver elden, tills det är smält.
lax med stufvad p o t a t i s; ölsupa med Då tillsättes mandeln genast, och mas- ägg.
san upphälles på väl smord plåt.
Så fort nougaten är afsvalnad, skares den RECEPT: i rutor med en hackknif smord med F i l é å l a O s c a r (f. 6 pers.).
6 smör och lossas från plåten.
De vackraste bitarna användes till hg.
kalffilet eller innanlår af kalf, V-j % garnering af glassen, den öfriga nou- tsk.
salt, Vi tsk.
hvitpeppar.
Resten tar d o k t o r Salin.
ten • hackas tämligen fint med en knif.
Äggulorna och sockret röras V2 tim.
Den t u n n a grädden och 2 del.
af den tjocka grädden kokas upp och vanilj- sockret tillsättes.
Den heta grädden hälles på de rörda äggulorna under stark vispning.
Krämen hälles åter i kastrullen och får under fortsatt visp- ning sjuda, hvarefter kastrullen aflyf- tes och krämen vispas till den är kall.
Den hälles sedaa i glassmaskin och fryses till hälften, då tillsättes den hackade nougaten och resten af den tjocka grädden, slagen till hårdt skum, hvarefter frysningen fortsattes.
När glassen är färd ig, nedpackas den i glassedosan och fryses ytterligare omkr. 2 tim.
Då den skall stjälpas upp, doppas formen ett ögonblick i varmt vatten, hvarefter glassen uppstjälpes på tårtpapper på flatr glass-skål.
B i l l i g a Möbler!
Den garneras med nougaten och bi- sk vie ma.
B i s k v i e r (f. 20 pers.).
300 gr. sötmandel, 300 gr. socker, 4 ägghvitor.
B e r ed n i n g: Mandeln skållas, tor- kas i ugnen och drifves genom mandel- kvarn.
Sockret och ägghvitorna röras V2 tim., hvarefter mandeln tillsättes och massan röres ytterligare 10 min. '
Degen lägges i små klickar på en väl rengjord, smord och bröad plåt.
Kakorna gräddas i ordinär ugns värme, tills de släppa plåten och fått en rost gul färg.
! ' '
' ' i i I Stekt f ä r s k s t r ö m m i n g med t o m a t s å s (f. 6 pers.).
VL&gt; val ström- ming (4-0 st.).
1 msk.
salt, 1 ägg, 1 kkp.
stötta skorpor, 1 / 2 kkp.
hvetemjöl.
T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 gr.).
T o m a t s å s: 4 medelstora tomater, IV2 msk.
smör (30, gr.), 2 msk.
mjöl, 4 del.
fiskspad eller buljong, 1 del.
tjock grädde, salt, hvitpeppar, 1 äggula.
B e r e d n i n g: Strömmingen rensas, ryggbenet borttages, hvarefter den sköl- jes väl och torkas med en fiskhandduk.
Strömmingen skåras lätt, ingnides med saltet, doppas i det uppvispade äg- get och vändes i de stötta skorporna.
Smöret brynes i en tackjärns panna, strömmingen ilägges och stekes 15 min.
på hvarje sida.
Den upplägges på varmt serveringsfat och såsen hälles öfver.
Till såsen skalas tomaterna och passeras.
Smör och mjöl sammanfräsas, buljongen eller fiskspadet tillsättes jämte grädden och såsen får koka 10 min.
Tomatpurén iröres och såsen af- smakas med kryddorna.
S a f t k r ä m (f. 6 pers.).
V2 lit.
söt eller sur saft, 8 del.
vatten, 40 gr. potatismjöl, 35 gr. mondaminmjöl, soc- ker efter smak (till sur saft 2V 2 del.
socker).
B e r e d n i n g: Saft och vatten blan- das och kokas upp samt afredes med de båda mjölsorterna, utrörda i en kkp.
vatten.
Krämen får koka under rör- ning i 5 min.
Den afsmakas och upp- hälles i karott samt öfverströs med litet socker, för a t t det ej skall bil- das skinn.
— 398 — Matsalsmöbel " " ' « ' S *, n ir od ' " Buffet, Serveringsbord, Matbord med | f „ OflQ.
2 utdragsskifvor, 2 Fåtöljer, 4 Stolar l \ l.
&amp; UtJ.~ OBS.!
Egen tillverkning!
Stor separatutställning af möbler.
Aktm-Bolm Nordiska 24- A Gi * eftui * egat&amp;n P K r o p p k a k o r (f. 6 pers.).
2 lit.
potatis, 2 1 / * hg.
hvetemjöl, 2 ägg, 2 tsk.
salt, 2 hg.
magert, lättsaltadt sid- fläsk, 2 hg.
rökt skinka, 1 l i t e n röd- lök.
T i l l k o k n i n g: 5 lit.
vatten, 3 msk.
salt.
, B e r e d n i n g: Potatisen råskalas och kokas, hvarefter den mosas sönder med en gaffel eller drifves genom purépress och får kallna.
Äggen, saltet och två tredjedelar af mjölet tillsättes (det öfriga mjölet sparas till utbakningen).
Då massan är blandad, arbetas den nå- got litet på bakbordet med resten af mjölet och formas därefter till runda kakor.
Fläsket skares i tärningar, lö- ken skalas och hackas fint, hvarefter fläsket och löken brynas samt kryd- das.
E t t hål göres i midten af hvarje kaka och 1 tsk.
af det brynta fläsket lägges däri, hvarefter hålet väl tilltryc- kes.
Kakorna läggas i kokande saltadt vatten och få sakta koka med t ä t t slutet lock omkr. 10 min.
Kroppkakor- na serveras med skiradt smör.
Kompaniet, Stockholm * D i l l k ö t t p å f å r (f. 6 pers.).
1 % kg.
fårbringa, IV2 lit.
vatten, 2 små msk.
salt, 3 dillstjälkar.
S å s: 2 msk.
smör (40 gr.), 3 msk.
mjöl, 5 kkp.
köttspad, 2 msk.
ättika, 1 msk.
socker, 3 msk.
fint hackad dill, 1 — 2 äggulor.
B e r e d n i n g: Bringan knäckes och tvättas med en duk doppad i hett vat- ten.
Den påsättes i kokande vatten, skummas, saltas och dillstjälkarna iläg- gas.
Köttet får därefter sakta koka med t ä t t slutet lock, tills det är mört eller 2- — 3 tim.
Det upptages och skares i för servering lagom stora bitar samt garneras med dill.
Spadet silas och skummas. '
Smör och mjöl sammanfräsas, kött- spadet tillsättes litet i sänder, under flitig rörning och såsen får koka 10 min.
Den afsmakas med ä t t i k a och socker, hvarefter dillen och den upp- vispade äggulan tillsättas och såsep får sjuda, men ej koka.
